La arquitectura parabólica – ett jämförelseobjektbwanaclub.org/IMG/pdf/parabol.pdfsenterat för allmänheten under senare tid. De alter-nativa öppningar som La arquitectura parabólica

23

| glä

nta

2.04Pilar Zaratiegui Gómez & Aleksander Motturi

det har hänt att människor inte blivit vräkta trots att de satt upp paraboler på fasaden till sina bostäder. I Rinkeby klarade nyligen några familjer sig undan ett vräkningsbeslut eftersom rätten till informationsfrihet bedömdes vara viktigare än hy-reslagens anmärkningar om ”sundhet, ordning och gott skick” i fastigheten. Hotet har emellertid varit överhängande. I fastighetsbolaget Kvarnhjulets fall tog den form av en enkel projektion:

– Ni hotar att skada andra människor, ja era gran-nar, parabolerna är inte bara fula, utan de kan också ramla ner och förhindra räddningstjänsten att kom-ma till vid utryckning!

Men rinkebyborna fick stöd av Juan Fonseca och det slutade med en friande dom vid detta tillfälle.

Innan uppkomsten av paraboler – vilka, liksom ornament i synkroni med svenska nationalflaggor, smyckat husfasader i miljonprogrammets föror-ter – var det svårare att urskilja den etniska boende-segregeringen med hjälp av arkitekturen. Fast det är inte första gången som människor vräkts efter vaga estetiska och skenbart funktionalistiska övervägan-den. Det kommunala bostadsbolaget Poseidons så kallade ”lyxrenoveringar” av miljonprogrammet un-der åttiotalet i delar av Göteborg (Smycketorget) ledde till att åtskilliga familjer slängdes ut ur sina lägenheter av skäl som än idag framstår som obe-gripliga. De bedömdes inte kunna bo kvar eftersom hyrorna skulle ”chockhöjas”. Varje minsta anmärk-ning – försenad hyra, hög musik, enskilda klagomål från grannar, etc – kunde vara skäl nog att säga upp kontrakt med hyresgäster. Familjerna spriddes ut i

stadsrummets periferi, splittrades i tillfälliga bostä-der, några placerades till och med i friggebodar be-lägna på villatomter som sköttes av de sociala myn-digheterna.

Bostadsbolaget Poseidon, som på senare tid gjort rekordvinster (men naturligtvis inte så höga att de kan undvika fortsatta hyreshöjningar), hotar med sitt blotta namn en av stadens främsta symboler. Om statyn på Götaplatsen, som förekommer på un-gefär hälften av alla vykort från staden, förväxlas med bostadsbolaget så ökar risken att Göteborg inte kommer att framstå som en kosmopolitisk möjlig-het (någonting som staden tycks hysa en innebo-ende längtan efter) utan som en plats där mängden ställs inför valet att avetnifieras och assimileras (in-tegration är som den statsvetenskapliga forskningen visat ett retoriskt drag mer än en politisk praktik) eller förvisas.

Segregeringsproblematiken på bostadsmarkna-den har inte minskat av att man sålt ut delar av all-männyttan, vilket hänger samman med diskrimine-ring på arbetsmarknaden (av de arbeten som finns i t ex Bergsjön i norra Göteborg innehas ca 70 pro-cent av människor som inte bor där). Inte heller har man skapat förutsättningar för att motverka segre-geringen genom att utbildningar, vårdcentraler och kulturinstitutioner i förorterna står inför återkom-mande nedskärnings- och nedläggningshot. Det ta-las nu om att man ska bygga ett ”fryshus” i Angered, ett särskilt gymnasium där ungdomarna ska kun-na få tillgång till en klättervägg, åka skateboard och dansa breakdance, och ändå få behörighet till högre

La arquitectura parabólica – ett jämförelseobjekt

Today the colour line, is the power line, is the poverty line. [---] Black in not just the colour of our skin, it’s the colour of our politics.

Asian Dub Foundation

Det är så det är, det är till och med värre än så.

Peter Birro

24

| g

län

ta 2

.04

studier. Men det är inte många som föreställer sig ett Angered med ett interdisciplinärt forskningsinstitut kombinerat med offentliga filosofibarer, en progres-siv konsthall, en scen med internationell ryktbarhet och en utveckling av verksamheter vid de befintli-ga kulturella institutionerna. Aktiviteter som skulle kunna inbjuda medierna till normala kritiska skild-ringar, neutralisera territoriet och individualisera invånarna. Istället satsar filmindustrin på TV-serier och filmproduktioner där stereotyper av förortsbor ges utrymme på bästa sändningstid. Ett debattpro-gram, Carin 21:30, som tar upp frågan om hur man representerar förorten mynnar ut i Birros vittnes-mål att ”det är så här det är, ja till och med värre än så”. Intresset för det mångkulturella samhället har aldrig varit så stort som nu, inte bara i filmvärlden utan också i litteraturen, dramatiken, konsten, dan-sen, musiken, etc. Att detta intresse i kulturpolitiken ofta är en pappersfråga (det viktiga är att man kan uppvisa vidtagna åtgärder) är mindre oroväckande än att det på det hela taget utmärks av en etnotistisk diskurs där begrepp som etnicitet, kultur och in-vandrarskap används för att förklara och legitimera skillnader som i öppet rasistiska samhällen förkla-rats med rasbegreppet. Etnotismen underbygger segregering och klyftor i kraft av att den hämtar nä-ring från samma register av stereotyper som främ-lingsfientliga krafter gör bruk av, den härrör ur det system i vilket det rasistiska språket talar genom oss. Skillnaden är förvisso att den ofta inbjuder till ett inkluderande snarare än exkluderande förhåll-ningssätt. Men i denna inbjudan, också när den inte vittnar om behovet av alibin, skapas eller reproduce-ras samtidigt den skiljelinje som man förutsatt finns mellan kulturer; det gap som måste överbyggas för att möjliggöra förståelse mellan etniska grupper.

parabolerna är mot bakgrund av deras sociala kontext inte bara en ytterst sliten symbol för segrege-ring, utan också ett tecken på samhällets oförmåga att hantera det slags skillnadstänkande som skrivit in sig i det koloniala arvets efterverkningar. Istället för att hemfalla till den indignerade och uppford-rande ton som tror sig med förnuftets hjälp kunna kontrollera effekterna av den koloniala bumerangen

– och som ofta på sin höjd är lika roande som gladi-atorspel eller förnedrings-TV – nöjer vi oss här med att presentera ett jämförelseobjekt: La arquitectura parabólica.

Det är ingen idé att tillskriva bostadsbolagen mer rasism än andra samhällsinstitutioner. Det är hel-ler ingen idé att spekulera över nedmonteringen av parabolerna är en del av en institutionellt förank-rad rädsla för att vissa invånare i Sverige kan få del av information som motverkar deras integrering i samhället. Eller över att det finns en främlingsräds-la inflätad i det system som innehar makten över den på det hela taget koncentriska stadsplanering-en; en planering som ytterst kräver av den andre ett slags identitetsförändring (”integration”) för att nå de innersta cirklarna vars gränsbildningar genom-går metamorfoser allteftersom de öppnar sig för fel sorts grupper.

Låt oss fokusera ett aktuellt projekt, kvarteret Ve-nus i Norra Gårda, som kan tjäna som grund för en debatt kring denna problematik. Detta projekt, som omfattar ca 70 000 m2 i centrala Göteborg, är onek-ligen inte det enda som vi skulle kunna ta avstamp i för att kasta ljus över maktbalansen. Vi kunde lika gärna ha valt de studentbostäder som nu planeras på Skansberget i Göteborg, Turning Torso i Malmö, Wingårdhs kvarter vid Masthuggstorget eller nå-got av de förslag för Södra Älvstranden i Göteborgs hamn som fick utrymme i Göteborgs-Posten och som även avslöjade den lokala arkitekturens köns-stratifiering med ett fotografi på några av ”de främ-sta arkitekterna” i Sverige varav vilka alla var vad som brukar kallas ”vita män”.1

I den detaljplan som Stadsbyggnadskontoret i Göteborgs stad utlyste för bostäder m m till kvar-teret Venus i norra Gårda framgår att en arbetsorga-nisation utvecklat ett särskilt Gestaltningsprogram.2 Detta ska vara vägledande för hur man uppnår det övergripande målet att tillskapa bostäder och ge stadsdelen ökad stadsmässighet med blandstads-karaktär som innefattar en strävan att utveckla funktionsblandning, dvs att inte reducera kvarteret till ett renodlat bostadsområde.

I själva verket hör detta till de mest estetiskt ut-manande projekt som Stadsbyggnadskontoret pre-

senterat för allmänheten under senare tid. De alter-nativa öppningar som La arquitectura parabólica inbjuder till rör inte formmässiga överväganden – även om höghusets 95 meter förefaller för högt i sitt sammanhang (man har liksom tagit i för att testa gränserna) – utan tar spjärn mot den totala bristen på ambition att lösa ett av de svenska storstädernas mest alarmerande problem: den etniska boende-segregeringen som i kraft av diskriminering av in-vandrarskap på arbetsmarknaden och den rådande politiska dagordningen sammanfaller med en allt större socioekonomisk klyfta. Invandrarskap är som bekant inte blott en linje som markerar gränsen för maktens område utan också tillgången till det of-fentliga rum där möjligheterna finns.

Det hela ställs på sin spets i den stadskvalitetens filosofi som Gestaltningsprogrammet utvecklar i termer av blandstad och stadsmässighet. Här fram-hävs självklarheter som ”en sammanhängande och differentierad gatustruktur, väl gestaltade stadsrum

och en varierad och funktionsblandad miljö”. Stads-kvalitet innebär också, enligt Gestaltningsprogram-met, att möten skapas mellan människor. Det är emellertid inte fråga om möten som utmanar indi-viden, utan om tillfälliga, anonyma möten som ska inge ”känslan av att man kan röra sig bland andra utan särskilda förpliktelser”. Stadskvalitet är, säger man, närheten till de centrala delarna av staden, det

1 I en symptomatisk bildtext framgick förvisso att det faktiskt fanns en kvinna i gruppen av utvalda arkitekter, men hon kunde tyvärr inte delta vid fotograferingen – en textrad som på så vis, genom de tomrum som den inte uppmärksammar, påminner om de mediala grän-serna för intresset att uppmärksamma etnisk diskrimi-nering på arbetsmarknaden.

2 Arbetsorganisationen består av representanter för Stadsbyggnadskontoret, FFNS, Conekton, 3xNielsen, Pyramiden Arkitekter, Fastighetskontoret, Poseidon, Riksbyggen, Peab och JK Bygg.

skapas kommunikationer från Venus in mot cen-trum bland annat i form av en cykel- och gångbro över ån.

med de skisser som presenteras här vill vi visa på möjligheten av andra principlösningar i vilka stads-kvalitet inte handlar om en centrifugal kraft utan om att öppna staden mot dess utkanter.

Varför inte betrakta arkitektur som en utvidgning av rum för människans rörelser? Arkitektur kan inte bara vara konsten att fastslå rummets gräns. De bil-der och intryck som sprids i världen sätter gränser för våra rörelsemönster. En arkitektur som omöjlig-gör alternativa bilder sätter därför också en gräns för rörelsen, såväl den fysiska som den imaginära (tän-

kandet). Väggen, muren, fasaden har traditionellt inte bara varit ett skydd mot externa faror, samt en plats för ornament, den var också gräns för kom-munikationen. Idag har allt detta blivit ett kommu-nikationsmedel. Inte bara ett uttryck för missnöje med lokalsamhällets medier utan också en kontakt-yta med världen.

Parabolen har således i detta förslag integrerats i fasaden och blivit en aktiv del av arkitekturen. Syf-tet är inte att undanröja skenargumentet att parabo-len förstör fasaden eller hotar arkitekturen; även om förhållandena i föreliggande lösning är inverterade (för det är först när man tar ner parabolerna som ingrepp görs på arkitekturen och säkerheten hotas). Men vi får härigenom möjlighet att skapa en arki-

tektur eller tänka arkitektur i termer som inte bara fastslår en gräns för människans rörelser, utan som också vidgar det rum inom vilka den mänskliga tan-ken kan röra sig. Det handlar inte om att tillfreds-ställa multikulturalismens paparazzi, att ge dem en estetiskt skön upplevelse av annanheten genom ett skulpturalt monument där paraboler svämmar över i excess (den kanske första tanken), utan att på allvar underbygga kommunikationsmöjligheter mellan människor som uppslukats av språkets hegemonier.

La arquitectura parabólica kan måhända antas bi-dra till att upplösa segregeringen eftersom den vär-nar om informationsfriheten utan att riskera någon förfulning eller resa hot om räddningstjänstens för-svårade arbetsvillkor. Liksom varje projekt är det

otillräckligt i sin enskildhet. Men härigenom får begreppet stadskvalitet en mindre lokal och själv-reproducerande prägel eftersom projektet öppnar kvarteret, inte bara genom den smått idylliska cy-kel- och gångbro som leder till centrum över Gull-

”Men sluta gnäll, O Arkitekter, ansvaret är helt och hållet ert. Och sluta förfasa er över demo-kratiska processer, det är inte någon som vill åt er ”konstnärliga frihet”. Idéerna mår bra av arbete, orenheter och friktion. Av andras erfaren-heter. Drömmen att finna entydiga idéer som sedan ”kommuniceras” är en antidemokratisk drift som inte ser att konsten blir poesi just ge-nom kompromiss, politik, brus. I blandningarna med andras världar blir arkitekturen värld.” /Lars Mikael Raattamaa

28

| g

län

ta 2

.04

bergsån, utan också med dessa arkitektoniskt akti-va paraboler som fångar in andra delar av världen. Stadskvalitet blir på så vis inte ett begrepp som blott reproducerar tankar och strömningar som bestäms inifrån ett lokalt centrum – som i sin tur begränsas i sin föreställningsförmåga av västerländsk media – utan ett begrepp där gränsen för rörelsen är global i sin mediala omfattning. Rent konkret innebär detta (måste det upprepas?) att stadslivet berikas av kul-turuttryck som skiljer sig från dem som presenteras i den västerländska huvudfårans medier.

en anonym företrädare för Framtiden, mo-derbolaget för de kommunala bostadsbolagen, har nyligen klargjort att de inte kan ta ansvar för den et-niska boendeintegrationen. I Gestaltningsprogram-met finns inte heller någonting som tyder på att man försökt motverka segregeringen. Däremot finns en explicit strävan efter att undvika ett arki-tektoniskt formspråk som ”för tankarna till en ’för-ortsarkitektur’”. Varför? Vad är det i förorten som hotar det arkitektoniska uttrycket konkretiserat i kvarteret Venus? Arkitekturen har ju trots allt ingen gräns. Att avskärma arkitekturen från det samhälle i vilket den verkar är att göra våld mot tidsaspekten.

Så vad händer när man ännu en gång visar att ar-kitekturen inte har någon gräns, att de gränser den har är de gränser den sätter upp för sig själv? Är det-ta en fråga som låter sig diskuteras i regeringens nya miljö- och samhällsbyggnadsdepartment som star-tar sin verksamhet från och med årsskiftet – nu när det står klart att varken storstadssatsningen eller de 14 miljarder av statsbudgeten som gått till nybygg-nad lett till några genomgripande förändringar i fråga om boendesegregeringen?

Ty till syvende och sist kommer kampen om jor-den, territorierna, vem som har rätt bebo gatorna, planera för sin framtid, oundvikligen också att ge-staltas i berättelsen, i vårt språk, och häri kan natur-ligtvis arkitekturen inte undgå att sätta sina spår.

3D-presentation av Eduardo Ruiz Alvarez & Jorge Sousa.

Litteratur

Kvarteret Venus: Gestaltningsprogram – Detaljplan fr kv Venus i stadsdelen Gårda. Stadsbyggnadskontoret 28 september 2004. Dnr: 1139/02.