ROBIN HUND FLYGER
1
ROBIN HUND FLYGER
ROBIN HUND FLYGER
2
ROBIN HUND FLYGER
3
Det är ju inte så att kompisar är elaka. Men det händer att man säger någonting dumt även om
man inte vill det. Kanske är man hungrig eller så har man sovit dåligt? För det mesta tänker man
bara inte efter. Det är förstås aldrig rätt att vara dum mot andra, men ändå händer det ibland att
man är det.
Som en liten pojke händer det att man funderar på varför saker är som de är. Varför solen skiner,
varför himmelen är blå, varför regn är vått och gräset är grönt. Det händer också att man skrattar
åt vissa saker och gråter för andra. Om till exempel en kompis säger något elakt är det lätt att man
fäller en tår.
ROBIN HUND FLYGER
ROBIN HUND FLYGER
4
Javisst, det var lätt att hitta på roligheter om hans efternamn. Alla pojkar heter ju inte Hund. För
det mesta skrattade han själv också när kompisarna skojade. Inte tyckte han att det var särskilt
roligt, men det var det snabbaste sättet att få kompisarna att sluta. Och för det mesta var ju komp-
isarna ändå som alla andra barn – snälla, omtänksamma och roliga att leka med.
Det förstod nog Robin Hund. Så ofta som hans mamma fick säga att kompisarna nog inte tänkte
efter vad de sade, så hade det varit konstigt om inte Robin hade förstått det till slut. Men visst kan
man ändå bli lite ledsen. Så många gånger han hade fått höra: ”Robin, riktiga hundar skäller, varför
skäller inte du?” eller ”Robin, klippte du av svansen, eller var har du gömt den?”. Som om han hade
varit en riktig hund.
ROBIN HUND FLYGER
5
En gång blev Robin faktiskt ändå riktigt ledsen. Mamma tröstade honom som vanligt, men den här
gången hjälpte det inte riktigt. Han hade fått nog av allt retande. Han ville flytta någonstans där
ingen skulle veta vad han hette. Han kunde låtsas att han hette Mask. Robin Mask. Eller nej, an-
tagligen skulle andra barn reta honom för det namnet också.
Men resa iväg, det ville han - med ett flygplan. Högt uppe bland molnen skulle alla andra vara så
långt ifrån att han kunde skratta åt alltihop. Då skulle det vara han som skrattade. Ja, ett flygplan
skulle det bli! Plötsligt var Robin glad igen. Han visste precis vad han skulle göra.
ROBIN HUND FLYGER
6
På vinden i deras hus hittade han morfars gamla bruna flygarmössa och ett par flygglasögon. De
passade perfekt på hans huvud och färgen satt bra med hans ljusbruna byxor och blåa väst. Han
hade hört morfar berätta att man måste skydda sig för flugor och mygg då man flyger. Man vill ju
inte ha sådana i ögonen. Dessutom kunde det bli rätt kallt uppe bland molnen.
ROBIN HUND FLYGER
7
Nu fattades bara flyplanet. Något plan hade inte morfar längre kvar, ett sådant fick han väl by-
gga själv. I garaget hittade han lillasysters gamla barnvagn och pappas surfbräde. Barnvagnen var
visserligen rosa, men den kunde man säkert måla, tänke Robin. Surfbrädet var en vit sak som var
ungefär lika lång som pappa, kanske lite längre. Mest såg den väl ut som en jättestor glasspinne
av vitt plast. Pappa brukade stå på brädet och surfa på vågorna i havet när han var yngre. Numera
använde han surfbrädet mera sällan. Men brädet var perfekt till flygplanet.
ROBIN HUND FLYGER
8
Han fäste brädet med tejp i barnvagnen, så det stack ut två vingar från bägge sidor av barnvagnen.
Perfekt. Nu fattades bara en ratt och ett roder baktill, så han skulle kunna styra flygplanet. Ett lock
till en tunna fick lov att duga till ratt, och en gammal åra fick bli rodret. Rodret fäste han baktill
och ratten framför sig där han satt i barnvagnen. Ratten och rodret fick ett snöre mellan sig, så att
rodret lydde rattens rörelser. Man måste ju kunna svänga med flygplanet.
Pappa hade nyligen målat huset, så Robin visste att det skulle finnas lite målning kvar i skåpet.
Blått fick det bli. Efter några timmar hade flygplanet torkat och han tänkte ta en tur. Han öppnade
garagedörren och satt sig i planet. Det var då det slog honom. Flygplanet hade ju ingen motor!
Dessutom hade han glömt propellern! Så tokigt.
ROBIN HUND FLYGER
9
Å andra sidan flög ju fåglarna dagarna långa och de hade nog säkert inte några motorer. Hur bar de
sig åt? Kanske de bara liksom gled fram på vinden? Liksom efter att de modigt hoppat av grenen på
trädet med vingarna utbredda. Då behöver man knappast en propeller heller.
Ja, Robin visste inte helt hur fåglarna bar sig åt, men kanske hans flygplan inte behövde en motor
om det kunde glida fram på vinden. Men han skulle förstås behöva få farten upp på något sätt. För
det skulle nog vara svårt att få planet upp på en gren, så där som fåglarna tar fart. Så tokigt det
skulle se ut dessutom.
ROBIN HUND FLYGER
10
Robin skuffade upp flygplanet på den högsta kullen i byn. Det var inte lätt. Nerifrån sett verkade
det som om kullen nådde upp till molnen. Så hög var den naturligtvis inte på riktigt, för nerifrån ser
allting högre ut än vad det är. Men kullen var nog hög. Genom att åka nerför kullen skulle flygplan-
et nog få farten upp tillräckligt för att kunna flyga, tänkte Robin.
Efter flera timmar och mycket slit var han äntligen uppe. Vilken fantastisk utsikt! Han hade glömt
hur litet deras hus såg ut här uppifrån. Men väl uppe på kullen började Robin tvivla. Det blåste
hårt och backen var så lång och brant att han undrade om planet skulle hålla ihop. Farten måste ju
bli enorm! Vilken tur att han hittade morfars flygarmössa och flygglassögon. Med dem skulle han
åtminstone ha det varmt och vinden skulle inte piska lika våldsamt mot ansiktet.
ROBIN HUND FLYGER
11
Han hoppade upp i vagnen - eller flygplanet. Det påminde inte ett endaste dugg om lillasysters
barnvagn längre. Flygplanet såg faktiskt riktigt häftigt ut numera. Den blåa blixten, tänkte han. Visst
fick man väl namnge flygplan? Eller var det bara åt båtar som man gav fina namn? Medan Robin
funderade, började planet sakta rulla nerför backen. Förrän han visste ordet av rullade planet
som med egen vilja nerför backen. Det gnisslade våldsamt och Robin blev rädd att vingarna skulle
lossna, så som de bar sig åt och reagerade på luftsströmmen som pressade emot dem. Det var
som om vinden ville stoppa planet, men backen såg till att Robin skjöt hals över huvud nerför dess
packade sandyta.
ROBIN HUND FLYGER
12
Plötsligt var det som om skakandet bara slutade. Som om planet hade kommit ihåg att det kunde
vara stadigt. När Robin försiktigt vågade öppna ögonen igen gled han högt uppe i luften! Hans lilla
by som kommit att bli så bekant under de senaste 12 åren fanns under honom.
Otroligt! Han flög över skolan och kyrkan, och han kunde mycket riktigt styra planet med hjälp av
åran baktill, som snällt lydde rörelserna ratten gjorde. På grund av den hårda blåsten verkade det
som om planet inte tappade fart, snarare tvärtom. Robin blev orolig när han susade förbi boll-
planen i utkanten av byn. Visst var det fint att flyga, men hur skulle han stanna?
ROBIN HUND FLYGER
13
Han hade hört om grannbyn. Den liknade på många sätt hans egen by. Men istället för parken mitt
i Robins by hade grannbyn en närmast osannolik mängd sandlådor för barn. En per gård, som det
verkade. Därför kallade de grannbyn till kattdasset, eftersom hemmakatter brukar göra sina behov i
kattlådor med sand i. Det hade inte tagit länge förrän grannbyn kallade Robins by till hundrastplat-
sen. Som om deras park inte användes till annat än att rasta hundar.
Hur som helst närmade sig Robin grannbyn med god fart. Flygplanet tappade höjd och Robin stör-
tade ner i närmaste sandlåda. Som tur var det en mjuk landning. Helt tokiga var väl sandlådorna
inte, tänkte Robin.
ROBIN HUND FLYGER
14
Men den blåa blixten såg inte så häftig ut längre, där den låg bredvid honom i trasiga delar. ”Nåväl,
jag får väl lov att bygga ett nytt och finare flygplan så fort jag kommer hem”, tänkte Robin. Han
funderade på de förbättringar han skulle göra på sitt flygplan när han plötsligt avbröts i sina tankar
av en figur som smög upp bakom honom.
”Ligger du bekvämt?” frågade en pojke i orangefärgade knäbyxor och en röd-gul randig tröja.
”Ligger du bekvämt i min sandlåda?” frågade pojken på nytt med ett försiktigt leende. Robin kom
snabbt upp på fötter, generad över sin mindre lyckade landning med den blåa blixten. Pojken
måste ju ha sett hur han störtade. ”Det var ett rätt häftigt plan du flög med” fortsatte pojken. ”Men
inte så häftigt längre, tyvärr. Jag heter Bob. Bob Katt” sa pojken och sträckte ut sin hand. Robin sva-
rade gesten och medan de skakade tass svarade Robin försiktigt: ”Jag heter Robin Hund”.
ROBIN HUND FLYGER
15
Bob fnissade försiktigt. Efter en stund låg de båda och gapskrattade i sandlådan. ”Hund och katt...”
flämtade Bob. ”Utan svansar!” kved Robin och försökte hämta andan mellan skrattet. De låg och
vred sig i sandlådan en god stund och skrattade obehärskat varje gång de såg på varandra. Det var
så som Bobs mamma kom att träffa Robin första gången - medan han låg och skrattade i sandlådan
tillsammans med Bob. När Robin och Bob äntligen lugnat ner sig lite, beslöt Bobs mamma att bjuda
dem på lite te och kakor. Det smakade verkligen gott efter Robins äventyr.
ROBIN HUND FLYGER
16
Robin berättade för Bob hur det kom sig att han byggt ett flyplan och hur han bar sig åt för att flyga.
”Du borde faktiskt bygga ett plan med en propeller, så att du inte störtar direkt, vetja” tyckte Bob.
”Visst” sa Robin. ”Men jag vet inte om jag vill flyga längre”. ”Varför inte det?” frågade Bob. ”Nå, jag
ville egentligen bara flyga bort från alltihop” svarade Robin. ”Men jag tror inte att jag vill det län-
gre”, fortsatte han. ”Jag kommer att heta Hund varhelst jag beger mig, precis som du alltid kommer
att heta Katt. Då hjälper det inte hur långt bort man flyger. Helst vill jag ju dessutom bo hemma.
Men flygarmössan gillar jag – den tror jag faktiskt att jag kommer att behålla” sa Robin och petade
på mössan.
”Men var det inte roligt med ett äventyr?” frågade Bob. ”Jag skulle ge vad som helst för att få ge
mig ut på ett riktigt äventyr”. ”Jovisst” svarade Robin. ”Men jag tycker ändå mera om att gå om-
kring än att flyga”. ”Ett äventyr till fots?” tänkte Bob högt. ”Ja, varför inte? Precis som riktiga luf-
fare! Snälla, får jag inte komma med?” frågade Bob. ”Komma med?” frågade Robin i sin tur. ”Ja, jag
hade nog inte planerat någon resa, men...men, visst! Det skulle ju vara skojigt!”
ROBIN HUND FLYGER
17
”Men det får vara nog med äventyr för idag, Robin” sa Bobs mamma, som plötsligt stod bredvid
dem igen. ”Jag är säker på att din mamma väntar hem dig när som helst. Klockan är ju redan fem.
Kom, så skall jag köra hem dig. Du bor visst i byn bredvid oss, inte sant?” frågade Bobs mamma.
Robin och Bob lovade att ringa varandra redan samma kväll. De hade ju ett äventyr att planera.
Kanske redan nästa veckoslut? Robin märkte plötsligt hur glad han var och hur lite det egentligen
betyder ifall någon säger någonting elakt. Han hette visserligen Hund, men det var faktiskt inte så
tokigt. Han kom inte ens riktigt ihåg varför han hade varit så ledsen tidigare på dagen. Nu hade han
dessutom hittat en ny vän!
Senare samma kväll sjöng pappa en melodi för Robin, liksom han brukade då det var sängdags. När
Robin låg i sängen, tänkte han på det kommande äventyret tillsammans med Bob. Det skulle bli så
roligt! De kunde ha en egen melodi att nynna på medan de traskade fram längs vägar och gick så
långt deras ben bar. Robin somnade medan en liten melodi spelade i hans huvud.
ROBIN HUND FLYGER
18
Utgivare: ProCult ProductionsUtgivningsår: 2012Text: Tomas JärvinenIllustrationer: Camilla Sundberg
Sagan om Robin Hund fortsätter i “Robin Hund och Bob Katt på äventyr” del 1 och del 2! Läs mera på hemsidan www.robinhund.fi.
ROBIN HUND FLYGER
19
ROBIN HUND FLYGER
20
Robin Hund är stolt över sitt efternamn. Men som liten pojke hände det ofta att man
skojade med honom och frågade var hans svans var. Precis som om han hade varit en
riktig hund.
Det allt ändrade när han fann Bob Katt, hans goda vän. Äntligen fanns det någon som
var likadan. Hund och Katt. Tillsammans är pojkarna nu på upptäcktsresa ut i vida
världen och sjunger om det mesta. Ett riktigt hundliv - men ett roligt sådant.
I sagan “Robin Hund flyger” träffar Robin Bob Katt för första gången och det riktiga
äventyr börjar.