Var det nödvändigt att skicka oss?skicka iväg oss barn till Sverige. Jag har trott på det och varit fruktansvärt bitter. Men nu har Toini Artell (bilden till höger) fått höra

Nr 2 2006 Årgång 11

Kungen blev glad för sin statyett

Var det nödvändigt att skicka oss?– I alla år har jag hört att det inte

alls var nödvändigt för min mor attskicka iväg oss barn till Sverige. Jaghar trott på det och varit fruktansvärtbitter.

Men nu har Toini Artell (bildentill höger) fått höra sin mor EsteriArtells version – de har aldrig kunnattala om sådana saker med varandra,

ämnet har varit för känsligt ochspråkbarriären för hög.

– Så nu har jag lättare att för-sonas med mitt öde.

Sidorna 10-11.

Kungen blev märkbart glad, janästan uppsluppen, när han fick taemot en miniatyr av krigsbarnsstatynsom han invigde i Haparanda i fjol.

Konstnären själv Anna Jäämeri-Ruusuvuori (bilden) överlämnadeden tunga bronspjäsen och eskor-terades av en delegation från krigs-barnsförbunden i Finland ochSverige.

Men det var nära att vi inte hadefått några bildbevis på händelsen. Ettresolut ingripande av kungen räddadesituationen.

Sidan 6.

I detta nummer:Från redaktionen 2Ordföranden har ordet 3Tredje gången i Kungälv 4Att vara barn till ett krigsbarn 5Miniatyr till kungen 6Blev igenkänd på rösten 7Reijos lyckligaste tid 8-9Järnringar och norsk hjälp 9Esteri Artell berättar 10Toini Artell berättar 11Tyska soldaters barn bildar förening 12Pliktlagens betydelse 13Norska krigsbarn till Sverige 14-15Pentti Andersson, fil dr 16Debatt 17Konferens i Reading, Göta Rosén död 18Info RFK och lokalföreningarna 19Krigsbarnsspår i Ovanåker 20

2

Kai Rosnell, chefredaktör [email protected]

Direktanslutna till RFKMedlemsavgiften för direktanslutning till RFK är 150

kr. per år. Tidningen ingår i priset.

sidan

Detta nummer av MedlemsNytt är tryckt hos Knivsta Tryckeri AB, Knivsta, i maj 2006..

Från redaktionenFrån redaktionenFrån redaktionenFrån redaktionenFrån redaktionen

Organisationsnummer: 878001-7862

Riksförbundets hemsida: www.krigsbarn.se

Redaktionen för MedlemsNytt:Matts Imhagen, ansvarig utgivare, Lundmansg. 11 B,761 45 Norrtälje. Tel: 0176-12029.E-post: [email protected] Rosnell, chefredaktör (redigering, layout),Kölängsv. 10, 741 42 Knivsta. Tel: 018-380009.E-post: [email protected] (Gui) Emanuelsson, Mjölnerbacken 15, 4 tr,174 48 Sundbyberg. Tel: 08-7333187.E-post: [email protected] Käppi, Östra Skansg. 10, 413 02 Göteborg.Tel: 031-291688. E-post: [email protected] Rossi, Frejgatan 3 D, 243 34 Höör.Tel: 0413-24236. E-post: [email protected]

Känner du att tidningen är ovanligt tjock? Tjugo sidor istället för som vanligt sexton gör den extra fullmatad.Redaktionen hoppas naturligtvis att försöket – det är baraett försök – ska bli uppskattat.

Det är vår förhoppning att även tryckkvaliteten ska varabättre denna gång. Bilderna har inte varit tillfredsställande,och det har inte enbart varit fotografernas fel.

Nästa nummer återgår dock till ordinarie format sextonsidor. En hel sommar ligger före nästa tidning och datornfår inte följa med på ”semestern”.

Det är redaktionens avsikt att ändra utseendet påförstasidan som ska få ett nytt ”huvud”. Men vi har inte enatsom förslagen…

Riksmötet i Kungälv blev en varm och vänlig tillställningmed ett nytt inslag som blev mycket uppskattat: hur vårabarn ”drabbats” av krigsbarnstraumat – om de drabbats alls?

En sällsynthet i vår tidning är en intervju med enlivslevande mor till ett krigsbarn. Esteri Artells berättelseom varför hon skickade iväg sina tre barn till Sverige bleven förlösande nyhet för dottern Toini som aldrig hade hörtmoderns egen version förut, bara andras mer eller mindretillrättalagda tolkning.

En nyhet för många är också historien om de nära tusenbarn från nordostligaste Norge, Kirkenes-området, somskickades till Sverige hösten 1945 för att under ett drygthalvår ”äta upp sig”. Vi känner igen många av deraserfarenheter. Den stora skillnaden var den relativt korta tidde tillbringade i Sverige, och språksvårigheterna var intelika stora som för oss finskspråkiga krigsbarn.

Personligen är jag glad att jag hann se utställningen”Krigsbarnsspår i Ovanåker” på Edsbyns museum innan dentogs ner. Christer Faberstedt har lagt ned mycket tid ocharbete på utställningen, som han har sparat ”digitalt” – jagvet inte hur det går till. Grundmaterialet har han skänkt tillmuseet, däribland de gamla brev och leksaker som de nyainvånarna i hans gamla fosterhem hade bevarat, i hopp omatt han någon gång skulle återvända.Och det gjorde han. Rötterna suger.

UtgivningNästa nummer av MedlemsNytt utkommer i början av

september (deadline 21 augusti), därefter början av decem-ber.

Årsprenumeration SEK 100:-- (för icke-medlemmar)till RFK:s pg 424 54 97 - 5.

I Finland (och övriga världen) 14 Euro till Kai Rosnell,bankkonto (Porin Osuuspankki) 570081 476 212, ellerRFK:s konto ovan. Glöm inte ange namn, adress och vadbetalningen avser.

Prenumeration

Meddela adressändring!

Ordföranden har ordet:

3

Norrtälje i maj 2006 När jag skriver det här är det dagen efter Riksförbun-dets årsmöte helgen 19-21 maj i Kungälv, Nordiska Folk-högskolan.

Vi var över 100 deltagare med gäster från Finland ochDanmark.

Arrangemangen och stämningen var bara så bra som mankan önska sig. Vädrets makter lyckades inte med regn dämpastämningen.

Tack för förtroendet att få leda Riksförbundet ytterli-gare ett år!

Tack till den gamla styrelsen för ett bra verksamhetsåroch all den kompetens och hjälp som ni delat med er av.

Jag tror att den, delvis, nya styrelsen kommer att bidramed fortsatt arbetsglädje och trivsel. Vi ska dela med ossav varandras erfarenheter och kompetens för att kommafram till bra beslut.

Mer om årsmötet finner du längre bak i tidningen.

För mig var höjdpunkten när tre barn till krigsbarn påsöndagen förde fram sina erfarenheter som krigsbarns barn.Det gav mig en tankeställare, hur har jag varit mot mina sö-ner. Eftertanken som kom efter deras ”vittnesbörd” gav migen funderare över ett och annat. Det var nyttigt.

Det här bör bli en stående programpunkt vid kommandeårsmöten, att barn, och möjligt även barnbarn, till krigsbarnberättar om sina erfarenheter att vara barn, barnbarn, till ettkrigsbarn.

Skåneföreningen och föreningens nya ordförande, JeanCronstedt, antog idén att ha med programpunkten även vidnästa års årsmöte, och bör även passa in i våra föreningar.

Låt de unga uppleva värdet av vår gemenskap, att vi kanprata med varandra om våra upplevelser. Och som det före-slogs, en förening för krigsbarnbarnen, de kan också ha be-hov av att dela med sig erfarenheter av att ha en förälder

som varit krigsbarn och allt vad det kan ha inneburit förderas del. Framtiden är vår genom våra barn och barnbarn.

Svenskfinska skolan i Stockholm bjöd in mig att talamed barn i högstadiet. Samtliga hade finskt påbrå. Skolanhade visat ”Den bästa av mödrar” och nu ville man se ochhöra en som upplevt kriget. Jag besökte skolan vid två till-fällen. Det första var för åttondeklassare Några hade släk-tingar som varit krigsbarn eller veteraner .

Det blev helt tyst i klassen, jag började fundera på omde var artiga och väldisciplinerade men kom snart under-fund med att jag hade en skara som lyssnade ”med storaöron”.

Andra besöket var inför elever i nionde klass. Intressetvar lika stort, de satt som tända ljus, som en lärare uttrycktedet efter lektionen.

Det här bekräftade mina erfarenheter att våra barns in-tresse för kriget och våra upplevelser är marginella. Däre-mot har generationen därefter ett stort intresse, vilket vårakrigsveteraner också bekräftar.

Intresset för oss krigsbarn finns lite varstans. En släk-ting skickade tidningen Helsingen, Tidning för Helsingland,.Nr. 15/06. På sista sidan är ett helsidesreportage om enutställning i Edsbyn, initierad av Christer Faberstedt. När-mare presentation om utställningenfinns att läsa i detta nummer avMedlemsNytt.

När du får den här tidningen är detsommar med allt vad det innebär avavkoppling, förväntningar. Jag önskarEr alla en riktigt skön sommar medallt det positiva den för med sig.

RFK har sänt en skrivelse till Socialdepartementet medföljande lydelse:

Efter det uppmärksammade TV-reportaget Stulenbarndom hösten 2005 tillsattes en utredning ommissförhållandena på svenska barnhem från 1950 ochframåt.

Under krigsåren 1941-45 och åren omedelbart där-efter vistades cirka 10 000 finska krigsbarn på olikabarnhem i Sverige, kortare eller längre tid. Många avdessa blev utsatta för kränkande behandling, liknandeden som beskrevs i TV-reportaget, både av personaloch andra barn, ja rent av grov misshandel och vanvård.

Riksförbundet Finska Krigsbarn i Sverige begärdärför att Socialdepartementet måtte utsträcka utredningen att

måtte utredas. Inom Riksförbundet Finska Krigsbarn finns unik

detaljerad kunskap om många av dessa missförhål-landen.

Vi vet inte vad skrivelsen kan få för effekt.Vi har kunskap om så gott som alla barnhem som tog

emot finska barn, men vi känner inte till alla de fall avmisshandel, kränkande behandling och övergrepp som harhänt, långt därifrån.

Många har tigit och lidit under alla dessa år. Vill duberätta om sådana händelser och vara med och driva de härfrågorna – ta kontakt med ordföranden. Konfidentiell be-handling utlovas. Kai Rosnell

gälla också de barnhem, mer eller mindre tillfälliga,som härbärgerade finska barn under 1940-talet, samt

att frågan om eventuellt skadestånd för dessa barn

Om kränkande behandling på barnhem

Nordiska Folkhögskolan i Kungälvblev för tredje gången i Riksförbundetshistoria platsen för riksmötet. De fy-siska och praktiska förutsättningarnakan knappast vara bättre. I en härliggrön miljö finns skolan väl samlad påen av de bohuslänska kullarna. Rum förövernattning finns i bungalow-liknandebyggnader runt de gemensamma mö-tes- och samvarolokalerna. Från mat-salen har man en betagande utsikt överdalen med Bohus fästning.

Göteborgsföreningen hade organi-serat mottagningen av deltagarna på ettförnämligt sätt. Programmet var välba-lanserat i tid och omfattning, så delta-garna behövde inte jäkta eller rusa mel-lan aktiviteterna.

Redan på fredagskvällen kom 30-talet deltagare från Finland, bland vilkafanns Brita Stenius-Aarniala, somgästade oss som det finska Central-förbundets nya ordförande. På lörda-gen anlände Danmarks finnebørns-förenings ordförande Kai Palomäki-Schmidt med hustru Helga. Med desvenska deltagarna från när och fjärranblev det slutligen 101 deltagare.

Riitta Grundel-Koskinens väl-komsthälsning följdes av MiguelOdhner, kommunstyrelsens ordfö-rande i Kungälv, som i sitt hälsnings-anförande berättade att hans biologiskaspanska pappa var okänd för honom tillshan som vuxen sökte upp honom. Hankan på så sätt också förstå känslan avatt ha sina rötter i ett annat land, någotman har en plikt att vårda.

Finlands konsul i Göteborg, He-lena Lappalainen, gjorde en kort till-bakablick på krigsbarnstransporternaoch nämnde bl.a. vikten av att våra er-farenheter togs tillvara. Sedan följde enflaggceremoni där danska, finska ochsvenska flaggorna hissades till delta-garnas sång av respektive lands natio-nalhymn.

I all hast lyckades Pentti Käppisamla delar av Da Capo-kören, som

finns inom Göteborgs finska förening.Vilken föreställning, vilken kör!

Med knappast någon förberedelse allsställde två personer i varje stämma upptill en underhållning, där repertoarenoch sången gick de församlade rakt ini hjärtat. Knappast ett öga var torrt.

Två bussar med finsk- resp svensk-talande guide gjorde en sightseeingturi Göteborg. En upplysande tur med litenostalgi för en och annan gammal gö-teborgare, och man återvände glada tillde följande aktiviteterna.

Årsmötesförhandlingarna leddesmed ackuratess av skolans förre rek-tor Nils Zanders. Ekonomin är i ba-lans och större investeringar eller kost-nader föreligger inte. Valprocedurenblev snabb och enkel, eftersom omvalbeslutades av såväl ordförande som re-vision. Valberedningen fick dock nyanamn. Protokoll kommer i nästaMedlemsNnytt.

Festmiddagen blev helt bohuslänski såväl mat som underhållning. NilsZanders gjorde tillsammans med drag-spelande lärarkollegan Lennart Thor-stensson ett antal bejublade EvertTaube-tolkningar och ledde också enstunds allsång.

Senare tråddes dansen till enmans-orkester, som förutom flera klassiskamelodier också spelade tango ochhumppa.

Men hur blev det egentligen medlotteriet?

Tapani Rossi Foto: Kai RosnellNils Zanders (t v) och Pentti Käppi underhöll vid middagen.

Riitta Grundel-Koskinen och Miguel Odhner i talarstolen.

För tredje gången i Kungälv

Brita Stenius-Aarniala.

4

Det mest intressanta inslaget vidriksmötet i Kungälv var berättelsernafrån barn till krigsbarn.

Martin Tranälv, vars far kom frånKurkijoki i Karelen (Kurki-joki bety-der tran-älv), berättade om en från-varande far som dog redan vid 53 årsålder, alkoholrelaterat.

– Han hade en ständig otrygghet, vardestruktiv, med låg självkänsla. Hanförnekade sitt finska ursprung, byttenamn. Fast han hade det ganska bra härvar han aldrig nöjd, berättade Martin. – Men en sak fick jag av honom somjag värdesätter: en stor släkt i Finland,farbröder och fastrar och kusiner somjag har bra kontakt med. Min mor varsvenska och enda barnet, där har jagingen släkt alls.

– Och jag har haft ett behov att alltidvara duktig – det kan nog vara ett arvefter min far.

Efter faderns död har Martin för-sökt få en bild av honom genom att talamed hans gamla skolkamrater och folksom mindes honom. Sedan föräldrarnaskildes hade kontakten med fadernupphört under flera år.

Anna Åkerblom lät sig intemärkbart hämmas av att mamma RiittaGrundel-Koskinen lyssnade i salen,men berättade mer om det fina för-hållandet till mormor och den storasläkten runt om i världen (tjugo kusi-ner!) än förhållandet till sin mor.

– Jag tog bort mitt mellannamnLeena, för alltid när jag påpekade attdet stavas med två ”e” frågade dom:talar du finska? Det blev ett tryck, jagville inte ständigt förklara...

Anna avslutade med en dikt”Rakkausruno” (Kärleksdikt) så att tilloch med mamma blev märkbart rörd. Marcus Käppi drog fram hur stoltpappa Pentti alltid var över sin finsk-karelska bakgrund, och Pentti självskrockade förtjust där han satt. FörMarcus hade det inte varit någotproblem att ha ett finskt namn – i lillaDalsjöfors där han växte upp fanns detmycket finnar.

Marcus hade för övrigt med sigdottern Fredrika, tredje generationen.

De tre tycktes ha ett stort intresseför sitt ursprung och känna en vissstolthet över det.

Inslaget med krigsbarnbarnen blevmycket uppskattat. Pirkko Ahlin före-slog till och med att de skulle bilda enegen förening. Men våra föreningar stårju öppna även för dem, och vem ska taöver och fortsätta vårt arbete om intevåra barn?

Martin Tranälv är för övrigt redanmedlem i Göteborgsföreningen.

Kai RosnellFoto: Tapani Rossi

Anna Åkerblom berättade mycket ommorfar och mormor.

Martin Tranälv har fått en stor släktav sin frånvarande far.

Fredrika Käppi lyssnade intresseratpå sin far Marcus och de andrakrigsbarnbarnen.

Hur är det att varabarn till ett krigsbarn?

5

RakkausrunoÄlskade Mamma

Tack för att Du är mitt levande vattenAtt jag fick komma ut i världen genom Dina floder

Att Du tog emot migAtt livet alltid finns hos Dig, min källa

Tack för att Dina vackra ögon alltid har ett litet ljus,Att Dina vackra händer alltid har värmeoch detta skimmer som har burit oss alla

förbi det småskurna och inträngda,förbi det elaka och kalla,

som har burit oss genom livetoch som alltid kommer att bära oss

Anna Åkerblom4 september 2005

Nu har även Kung Carl VXIGustaf fått en krigsbarnsstaty attbeundra hemma på slottet.

Konstnären själv, Anna Jäämeri-Ruusuvuori, överlämnade en miniatyri brons av krigsbarnsstatyn i Haparanda,som tack från krigsbarnen i Finland ochSverige för kungens engagemang iprojektet.

– Jaha, det var mycket trevligtdäruppe, när var det nu igen, jaha, ett årsen nästan… Tiden går, sa kungen.

Anna beskrev sina känslor när honskapade konstverket ”Ero” (Separa-tion): en flicka som kastas ut i detokända, som döljer sitt ansikte avskräck och förtvivlan men tittar ändåmed barns nyfikenhet lite mellanfingrarna.

Pirkko Ahlin, iniativtagare tillminnesmärket i Haparanda, framhölldet fina samarbetet mellan krigs-barnsförbunden i Finland och Sverigesom ledde till det lyckade resultatet,och hon tackade för det generösabidraget från Kungafonden.

Taisto Vihavainen, ordf förkrigsbarnens centralförbund i Finland,framförde ett personligt tack för sinkrigsbarnstid i Sverige, som räddadehonom till livet. Matts Imhagen,RFK:s ordförande, ledde delegationen.

Vi fick företräde under cirkafemton minuter, strax efter stats-

besöket från Botswana med pre-sidenten Festus G. Mogae i spetsen.Ett besök ”post festum”, kanske mankan säga.

Den nya fina digitalkamera somundertecknad använde för attdokumentera händelsen fungerade interiktigt bra.

– Bilderna blir mörka, sa adjutantenHans Tornerhjelm som försöktehjälpa till med fotograferingen.

Ingenting hjälpte, bilderna blevmörka.

– Får jag se, sa kungen och togkameran. – Dom är olika allihop, domhär digitala. Men försök med ”Auto”,sa han och ställde in kameran på ”auto”.

Och se – kameran fungerade! Attkvaliteten på bilderna inte blev bättreberor mer på mannen som höll i den,det vill säga

Kai RosnellStig Ramel som på ett avgörande

sätt bidrog till att Haparanda-projektetkunde finansieras skulle också få taemot en miniatyr av statyn. Men handog ett par veckor före det planeradeöverlämnandet.

Anna Jäämeri-Ruusuvuori besöktehans efterlämnade maka Ann-MarieRamel dagen efter besöket hos kungenoch överlämnade statyetten.

K.R.

Miniatyr av ”Ero” till Kungen

På besök hos Kungen, fr v Taisto Vihavainen, Matts Imhagen, majestätet själv, Anna Jäämeri-Ruusuvuori och PirkkoAhlin. Foto: Kai Rosnell

Kungen uppvaktad av Anna Jäämeri-Ruusuvuori och Pirkko Ahlin.6

Till flydda tider återgår min tanke nu så gär-na....(J.L.Runeberg i Fänrik Stål).

Så är det också för mig. Minns efterkrigstiden i Finlandmen inte som något heroiskt. Tungt och svårt var det attefter krigsbarnstiden anpassa sig till livet i Finland, mentankarna går ofta dit ändå, för att försöka förstå mig själv.

Doften efter pappaJag var en långbent flicka på 12 år med stora knäskålar

och knotiga axlar. Saknade pappa som dött. Ofta i min en-samhet klev jag upp på en stol för att nå ett skåp där pappasskinnmössa fortfarande gömdes undan av mig. Tog den tättintill näsan och andades in från svettremmen pappas doft.Det var lite trygghet jag fann i skinnmössan.

Jag hade varit krigsbarn i Sverige. Väl hemma igen dogpappa knappt ett halvår senare, pappa som sett mig och varitmin trygghet efter hemkomsten. Jag blev så småningom blygoch osäker. Jag som varit framåt och tagit för mig av livet,lärde bl.a. alla ungar på gatan de lekar jag hade med mig frånSverige.

Mobbad i skolanFörst retade skolkamraterna mig för min rikssvenska,

sedan för de kläder jag bar. På hemvägen från skolan stöttejag på barnen från Finska skolan. Det blev ofta bråk. Jagtillhörde ju inte dem. Jag gick i svenska skolan. Slagfärdigmed ord var jag inte så det blev att ta till knytnävarna för attvärja mig.

Till slut blev allt detta för mycket. Jag blev ofta tyst,trulig och lite inbunden, klarade mig själv, behövde ingeneller också blev jag äventyrlig och orädd och gick min egenväg. Krigsbarnstiden gjorde mig kluven och så blev det svårtför mig att knyta an till någon.

KöksvägenDrömde ändå om att återvända till Sverige en dag. Då

skulle ingen känna igen mig men jag skulle besöka min fos-terfamilj där. Jag skulle gå köksvägen och be om ett glasvatten. Kanske ändå att de skulle känna igen mig då. Dettavar min dagdröm, ändå blev det inte mycket till brevväxlingmed familjen som jag kände mig tillhöra där på något sätt.

Skolan var svår men hemma var det heller inte lätt. Ben-soppa, en klar genomskinlig soppa med några fettringar påytan och med enbart kålrötter i eller annan enkel och billigmat bjöds.

Alltid hungrigSom tur var var en av mattanterna i skolan uppmärksam

och såg mig, att jag alltid var mer eller mindre hungrig. Hontalade lågt till mig, sade att om jag åt lite långsammare ochdröjde mig kvar så kunde jag få påfyllning om det blir någotkvar av vällingen eller soppan. Jag ansträngde mig att ätalångsamt.

Minns också en Första Maj som väldigt pinsam. Mammahade klippt till Majvippor veckor i förväg. Nu skulle vi ut inågot gathörn och sälja dem till Förstamaj-glädje.

AmerikakläderDär stod jag i en tweedkjol med tillhörande kavaj samt

hatt (allt hörde ihop) jag fått i ett amerikapaket som delatsut till behövande. Vuxenkläder egentligen men jag var julång. Genom skolan hade jag fått ett par pjäxor och de ribb-stickade, ofta korvande strumporna hade jag från förut.

I denna utstyrsel stod jag och skulle försöka vara alertoch sälja majvippor till vår försörjning. Så jag skämdes,betittad av alla som gick förbi.

Mamma stod i ett annat gathörn, inte bättre klädd hon.Hon bar en lång militärmantel (det gjorde ingen längre, för-utom hon). Det var det ytterplagg hon hade. Min lillebrorgick i en flickkappa och grov toppluva som knäpptes underhakan.

Vi var en syn för gudar. Vilken skam! Jag var tolv år ochville bara sjunka genom jorden. Att det inte blev mycketsålt är väl förståeligt.

ÅterbesöketSå småningom hände det sig att jag tog mig till Sverige

med man och barn och äntligen vågade jag mig på att oan-mäld söka upp fosterhemmet i Sverige.

Jag tog inte köksingången men hittade en öppen dörr iflygeln, förra assistentkammaren.

En dam uppenbarade sig efter mina försiktiga rop. Jagfrågade om familjen fanns kvar och döm om min häpnad dåen röst svarar där långt inifrån: Är det Heidi!

Jag var igenkänd på rösten, på min finlandsvenska – el-ler vad? Hade de också undrat vart jag tog vägen?

Tårarna vill tränga fram då jag tänker på detta. Mötet varhjärtligt, två halvor av min själ möttes ett ögonblick. Tänkatt så mycket kan rymmas i ett människoliv.

Jag är glad att jag kan tänka tillbaka, försöka förstå minaolika sidor av personligheten som formades under dessadramatiska år.

Heidi Lind

Heidis dagdröm: att återvända– Jag blev igenkänd på rösten!

Heidi Lind berättar om minnena från krigsbarnstiden.

7

8

I samband med invigningen avminnesmärket i Haparanda i april 2005slöt också Reijo Sipilä från Stockholmupp.

Han föddes 1935 på ön Seiskari iFinska viken (Seitskär på svenska) intelångt från Sankt Petersburg.

Hösten 1939 evakuerades familjenfrån ön.

Under en tid hade en mängd grå planflugit över husen på väg till Viborg el-ler Helsingfors.

En dag fick Reijo och hans brorRaimo ta båten med mamma Aili motKotka, där fadern Erkki som var krigs-placerad väntade.

Benet kapadesPå väg in till hamnen stod Raimo

bredvid modern då en lucka öppnadesav misstag och den utrasslandeankarkättingen klämde och kapade avRaimos ena ben vid knät.

Reijo berättar:”Mamma svimmade, hon var gra-

vid i åttonde månaden, ambulansen komoch alla grät, berättar Reijo.

Raimo fördes till sjukhus. En må-nad senare kom mamma till sammasjukhus för att föda lillebror Risto. Sen evakuerades vi till Åbo norraskärgård, Rymättylä. Där föddes minlillasyster Ritva. En kort tid därefterdog mamma i tbc.

Far var vid fronten och vi alla barnhamnade på barnhem. En hemsk tidsom jag helst vill glömma.”

Nästa minnesbild som tonar framär när Reijo ligger på en madrass i enpråm eller är det i lastrummet på en båt? Året är 1942, det är kallt, skrovetsom skrapar mot isen för ett hiskeligtoljud.

Stora TunaKänslor blandade av rädsla, kaos

och chock. Efter en tids hälsokontrollvid ankomsten till Sverige befinner sighan och brodern Raimo i Stora Tuna iDalarna.

Med avrakat hår anländer de till sinablivande Sverigeföräldrar, Erik ochGreta Brandt. Farbror Erik var folk-skoleinspektör och tant Greta hemma-fru. Hon hade ett varmt hjärta.

Det var genom tant Gretas engage-rade arbete för Fadderorts/ krigsbarns-rörelsen som gav syskonen Sipilä möj-lighet att vistas på samma barnhem iFinland. Nu fortsatte omtanken ochgenerositeten genom att de också öpp-nade sitt eget hem för dem.

– Min lillebror Risto kom också ditnågot senare efter att han vårdats förtbc. För vår syster Ritva ordnades etthem i en bondgård i närheten.

Finlands Vita rosTant Greta fick utmärkelsen Fin-

lands Vita ros för sina insatser. Me-daljen mottog hon ur marskalkMannerheims hand.

– Jag tror att vi tre livliga pojkarblev lite för mycket för tant Greta ochfarbror Erik. Storebror Raimo blevbesvärlig och bitter i tonåren. Han pla-

cerades senare i annan fosterfamilj iBorlänge, säger Reijo eftertänksamt. Pojkarna blev kvar under lång tid.Flera somrar kom pappa Erkki på be-sök. Det uppstod vissa språksvårighe-ter då pappa inte talade annat än finskaoch pojkarna glömt sitt modersmål.

Ljusa minnen från sommarloven påSt. Kornö utanför Lysekil finns där.Julgransplundringarna som tant Gretaordnade alla år, nybakade semlor ochvarm choklad efter skolan är andravackra, varma stunder han minns.

Omställningen svårMen idyllen tog slut den dagen

1949 då finska staten ville ha tillbakasina barn.

För Reijo kändes det som en kata-strof att lämna sitt svenska hem eftersju år! Det blev en svår omställning frånherrgård till ett rum med del i kök.Raimo hade rest hem två år tidigare ochfick tolka mellan fadern och brödernai början.

Så småningom lyckades fadernköpa en liten lägenhet i Nådendal.Hansåg till att Reijo kom till Svenska klas-siska lyceet i Åbo.

Där lärde han finska från grunden.Han hade finska som ”första utländskaspråk”.

Åter till SverigeEfter skolan arbetade Reijo som

brevbärare i Åbo.Han tjatade på sin far för att få hans

underskrift på sin passhandling 1953.En resa till Sverige hägrade och efter

Reijo Sipilä i dag.

Bröderna Reijo (t v) och Raimo tillsammans med pappa Erkki.

Reijo minns ”sin lyckligaste tid”

forts nästa sida

9

att ha tjänat ihop pengar åkte han iväg.Han besökte tant Greta i hopp om

att kunna bo och arbeta där. Men någotarbete gick inte att ordna.

Storebror Raimo hade vid den ti-den flyttat till Stockholm och hos ho-nom bodde han en tid.

Reijo berättar:”Efter en tids letande hade jag tu-

ren att få bli kontorselev hos ABSeparators reklamavdelning på Kungs-holmen i Stockholm. Jag har stannatinom branschen sen dess . Gick en kurssom 53-åring på Grafiska institutet påKonstfack och blev chef/faktor på Al-fas tryckeri.

Två familjerHar också varit domare i både bandy

och fotboll i 40 år.Jag har haft två familjer: Konstnä-

rinnan Marianne Wikström blev mortill min nu 40-årige son. Efter skils-mässan tog jag huvudansvaret för poj-ken.

Min f.d. hustruns inkomster somkonstnär var osäkra. Vi har förblivitbästa vänner.

Min nuvarande hustru Maria deLourdes Gonçalves Costa från Portu-gal träffade jag när hon besökteSverige. Jag visade henne runt i stan –vi blev kära i varandra och är så i dennadag. Vi har två döttrar. De bor numerautomlands.

Jazz har alltid varit en stark passion.Genom att sluta röka sparade jag ca50.000 kr under några år. Dessa pengaranvände jag till att förverkliga en gam-mal dröm om att göra en jazzresa tillUSA .Familjen åkte till Portugal ochträffade släkten under tiden.”

IdrottsledarstipendiumReijo tycker att han har haft ett bra

liv.– Ja lite sjukdom har funnits för-

stås.Då reste han till sin bror Risto i

Spanien en tid.2004 utnämndes han till Bästa

Reijo minns...forts från föreg sida

Järnringarna –och norsk hjälptill Finland

För några år sedan berättades idenna tidning om vigselringarna som iFinland byttes ut mot järnringar. Guldetskulle användas för att köpakrigsmateriel.

En liknande verksamhet ägde rum iSverige.

En notis i tidningen Social-demokraten 28 april 1940 berättar attden just avslutade verksamheten medFinlandsringen i stål, som CentralaFinlandshjälpen lämnade i utbyte moten guldring, lämnade 75 000 kr iutbyte. Totalt 3 075 guldringar byttesut mot en ring av järn.

Denna ring ansågs bli värdefull pålängre sikt grund av sitt samlarvärde.

Verksamheten spred sig även tillDanmark och Norge och en deldanskar och norrmän fick sinaguldringar utbytta mot ringar av järn.

I framför allt Norge fick Fin-landshjälpen kraftigt gensvar. PåRiksarkivet påträffades avbildade

idrottsledaren och fick ett stipendiumpå 10.000 kr av Stockholms stadsIdrottsförvaltning.

Pengarna användes till en resa tillAzorerna för paret Sipilä.

Ett minne för livetI april 2005 träffade han sin syster

Ritva i Haparanda i samband medavtäckandet av minnesmärket överkrigsbarnen. De pratade nätterna ige-nom.

Det blev ett minne för livet! Inte såmånga timmars sömn kanske, men vadgjorde det?

Kontakten med den egna familjenhar alltid varit varm.

För Reijo blev åren i Sverige debästa i hans barndom.

– Dessa underbara människor Erikoch Greta gav oss ett hem och Gretaersatte den mor vi förlorat i unga år,säger Reijo.

– De sju årens vistelse i Sverige gavunderbara minnen för resten av livet.

Doris Emanuelsson

brevmärken, en lott i ”Finnlands-lotteriet” och en rabattkupong pånorska cigarretter för finska soldater,

allt initierat av ”Nordens lands-innsamling for Finnland”.

K.R.

På servicehuset Valkovuokko(Vitsippan) i Ypäjä (ungefär mittemellan Åbo och Tavastehus) vistasToini Artells mor Esteri Saarikko.Hon fyller 90 år i höst, men minnsmycket väl händelserna under kriget,framför allt ”början till eländet”.

Familjen bestod av Toivo Artell,hustrun Esteri och tre barn Leo,Kalevi och Toini. Esteris föräldrarbodde på samma ställe. De evakueradesunder vinterkriget från Perkjärvi,Oinaala, på Karelska näset till Vill-manstrand 25 km in på finska sidan. Cyklade efter

Fortsättningskriget hade just brutitut, maken Toivo var inkallad.

– Men han fick vara hemma övernatten för i början var det inga strider inärheten, berättar Esteri som nu är enliten gumma med skrynkligt ansiktemen pigga ögon och klart minne.

– En morgon kom löjtnant Lin-nankallio och kommenderade uthonom med sin trupp för det varstrider vid gränsen på vägen motViborg. De cyklade iväg. Fram påförmiddan cyklade jag efter åt dethållet, det var 20 kilometer dit, ochhittade platsen där striderna hade varit.Jag möttes av Toivos äldre bror, och jagfrågade var Toivo fanns.

– Jag har dåliga nyheter, sa brodern.Toivo stupade för tre timmar sen.

– Han pekade bort mot en grop, ochdär hittade jag tre döda kroppar vid enkanon. Där var Toivo och en grannpojkeockså. De hade träffats av en bomb ellergranat och dog direkt klockan elva påförmiddagen den 27 juli 1941.

Striden ägde rum i den lilla bynKananoja i Nuijamaa som numera ingåri Lappeenranta (Villmanstrand) kom-mun.

Stridslyckan vändeResten av familjen kunde i takt med

de finska framgångarna flytta tillbakatill sitt gamla ställe i Oinaala därEsteris svärfar hade ett jordbruk.Esteris far hade dött i början av kriget,han jobbade med befästningsarbetenoch träffades av en bomb i en grusgrop.

1944 vände stridslyckan, ryssarnasatte in sin storoffensiv på Näset.

– En dag kom en sjuksköterska ochsa att läget var kritiskt, striderna varbara tre kilometer bort, och att barnenborde skickas till Sverige. Min mor var

sjuk och jag ville inte lämna henne.Barnen kom iväg med ett tåg frånPerkjärvi station, grannens fyra barnfor samtidigt, men jag och mor och minbror Unto fick stanna en tid till.

– Sjuksköterskan skrev sedan ettrart brev där hon berättade att barnenhade kommit fram, och att det var såfina barn jag hade.

Det brevet har Toini ännu kvar.30-milamarsch– En officer kom sedan och sa att

nu måste vi lämna hemmet.– När det var dags fick vi en karta

och råd hur vi skulle gå med häst ochkärra med det viktigaste, och korna. Vifick gå till fots, det blev totalt 300kilometer till Nuutajärvi herrgård,skorna var i trasor… Där fick vi bo ochså småningom ett litet jordbruk. Morfick ett svenskt ”gåvohus”.

Den unga änkan uppvaktades förståsav friare, och så småningom gifte honsig med en av dem och fick namnetSaarikko.

Detta foto på Toinis föräldrar Esterioch Toivo är taget i december 1939några dagar efter det att Toini föd-des.

Esteri Artell-Saarikko har ett knivskarpt minne och kan redogöra i detaljför händelser över 70 år tillbaka i tiden. Foto: Kai Rosnell

forts nästa sida

10

”Min stora sorg: att tvingas skicka ivägEsteri Artell berättar:

barnen”

– Mor sa att vi klarar inte jord-bruket utan manfolk på gården. Det varmer eller mindre på hennes order, sägerEsteri.

När barnen reste till Sverige saKalevi att ”oroa dig inte, mamma, närkriget är slut kommer vi tillbaka hemigen”.

Kalevi kom förvisso tillbaka, meninte de andra två, Leo och Toini, annatän på korta besök sedan de redanförlorat finska språket och inte längrekunde tala med sin mor. Kalevi boddeflera år i Finland hos sin mor och

styvfar, sedan flyttade han tillbaka tillSverige. Leo blev adopterad i Skåne,där han lever sitt eget liv, och Toinistannade också kvar i Sverige.

– Det är en stor sorg för mig att jagvar tvungen att skicka iväg barnen. Mendet fanns ingenting jag kunde göra åtdet, säger Esteri.

– Kom snart tillbaka och hälsa på,säger hon när vi skiljs. – Och ta Toinimed dig!

Kai RosnellFotnot: Unto, Esteri Artells bror,

är Unto Mononen som sedan kom attbli en uppskattad viskompositör medmästerverket Satumaa (Sagolandet)som det mest kända.

Några minnen av min far har jaginte, jag var inte ens två år när han dog,men jag har gamla foton, vet hur hansåg ut. Min mor var alltså inte ens 25år när hon blev änka med tre små barn.

Det var bra att jag fick veta hur minfar dog. Jag har hört en annan version,men inte min mors. Vi har aldrig kunnattala med varandra ordentligt, jag kanfinska för dåligt, och det är ett såkänsligt ämne.

Docka och polkagrisarJag har inga minnen från resan till

Sverige. Jag var ju knappt fyra och etthalvt år. Ingenting från tågresan, menjag minns en sjukhussäng i Haparanda.

Jag fick en docka med guldlockigt hår.Nästa minne är från första kvällen

”hemma” hos fosterföräldrarna iRinkaby, nära Kristianstad. På ”lillarummet” började ”bror” Åke – han varsju år äldre än jag – spela munspel förmig och han gav mig en påse polka-grisar. Och ”moster” Irma hade en litenfinsk-svensk ordbok och jag trodde honförstod vad jag sa. Hon är en glad ochhärlig människa.

Penséer i mängdJag var helt förgråten när jag kom

– har det berättats för mig – och påstationen i Kristianstad måste manbända loss händerna på oss tre syskon

för vi skulle till olika ställen. Vi var juoskiljaktiga, vi var ju födda så nära itiden, Kalevi i november 1937, Leo inovember 1938 och jag i december1939.

Första dagen ”hemma” plockadejag en bukett penséer till ”mamma” ochhon såg ut att tycka om dem, så jagsprang ut och plockade bukett efterbukett tills dom sa att nu får det räcka.Sen dess har jag alltid gillat penséer.

Även om mina bröder inte boddesärskilt långt bort fick vi inte träffasmer än någon enstaka gång. Det fannsgott om andra finska barn där i byn somjag kunde leka med, men det skulle intepratas finska utan svenska. När jagsedan började skolan var vi säkert åttafinska barn i klassen.

Väskan var packad...Mamma var en intelligent person.

Jag var väl inte så snäll alltid och dåkunde hon säga att ”är du inte snällskickar vi dig tillbaka till Finland”.Pappa var egentligen en ganskabeskedlig människa, men – jag tycktealdrig riktigt om honom.

Det var meningen att jag skulle resatillbaka till Finland nån gång 1946-47,samtidigt med Kalevi. Väskan varpackad, men jag sprang och gömde migi källaren. Så kom Åke och ropade attjag behöver inte resa, det hade kommitmeddelande att mor var sjuk och intekunde ta emot mig. Men Kalevi reste.Mitt namn finns med på den listan mendet är överstruket.

När jag var tolv år besökte jag minmor i Ypäjä några veckor och träffademorbror Unto (Mononen) för förstagången, han sjöng och spelade gitarr.Jag kunde ingen finska och kände migvilsen, tänkte att hit vill jag aldrigkomma igen…

Sparade för att rymmaMina fosterföräldrar odlade tobak

och jag fick hjälpa till att trä bladen påspett. Jag fick några öre för varje spett,och jag sparade pengar, var oftabarnvakt också och fick ihop lite.

Så när jag var femton år rymde jaghemifrån, hade planerat det länge,köpte biljett till Stockholm, och min

Min stora sorg...forts från föreg sida

Toini Artell berättar:

”Jag har varit fruktansvärt bitter”

Ett halvår efter ankomsten till Sve-rige togs denna glada bild på sysko-nen under ett sällsynt besök hosmellanbrodern Leo i Tomelilla.

Jag har fått det bra här i Sverige,men jag har fått jobba för allt, sägerToini Artell. Foto: Kai Rosnell

forts nästa sida11

moster Tyyne mötte mig i Åbo och toghand om mig. Jag kom bra överens medhenne, men hon ville inte att jag skulleresa hem till min mor, i stället blev jagskickad till Uleåborg där hennes mansom var läkare hade fått jobb.

Så här efteråt gissar jag att hontrodde jag var med barn och ville ha migunder uppsikt, men det var ju helt fel,jag hade inte varit i närheten ens…

“Hem” som tärnaPå sommaren var jag hos min mor

och var med i höbärgningen. MosterTyyne som var barnmorska ordnade såatt jag fick hjälpa till i makens mot-tagning för att lära upp mig med tankepå sjuksköterskeskola senare.

Men när Åke skrev och ville ha migsom tärna på sitt bröllop reste jag tillSverige igen, då var jag arton år. Åkevar min trygghet under hela minuppväxt och en stor glädje, han tog

verkligen hand om sin ”lillasyster”.Han var bara 43 år när han dog.

Ja, så kom jag tillbaka till Rinkaby,kompletterade mina betyg, genomgickutbildning till ålderdomshemsföre-ståndare, fortsatte med lärarhögskolaoch blev vårdlärare, jobbade i Kat-rineholm och Ljusdal, där träffade jagmin blivande man, och jag bildadefamilj. Arbetade på Tensta och Väst-berga gymnasium i Stockholm menfunderade på något eget. Så när jaghörde om en korsettaffär i Östermalmsom var till salu slog jag till. Jag hartrivts med det jobbet men nu håller jagjust på att avveckla rörelsen.

Jag tycker om musik, sjunger i kör.Min son producerar musik, jag har endotter som är skådespelare i USA, ochbarnbarn som spelar piano och gitarr.Kanske ett arv efter morbror Unto?

Musiken i blodetMin moster Tyyne sa alltid att mor

inte hade behövt skicka iväg oss barndå 1944, så jag har trott på det och varitfruktansvärt bitter. Jag har inte känt migälskad av min mor. Det har suttit en taggi hjärtat. Det blev inte bättre när jagupptäckte att mor besökte min brorKalevi i Uppsala, men hon besöktealdrig mig och min familj. Fast hon varmed på mitt bröllop.

Nu när jag inser att hon inte sågnågot alternativ den gången har jaglättare att försonas med mitt ”öde”.

Toini ArtellToini med tidstypisk rosett.

Toini Artell berättar...

forts från föreg sida

Toini som tonåring i tobaksodlingarna.

12

Det är ingen hemlighet att de tyskasoldaterna i Finland under kriget hannmed en hel del annat än slåss motryssarna. Men det har varit märkvärdigttyst om de barn som blev resultatet avde intima relationerna.

Nu har det hänt: den 20 januaribildades i Rovaniemi föreningen Sak-salaisten sotilaiden lapset r.y. (Detyska soldaternas barn r.f.). Ordförandeär Pertti Hartikainen, vice ordfö-rande Juha Fischer.

– Vi har just sänt papperen tillföreningsregistret och väntar demtillbaka, så färsk är vi som förening,berättar Pertti Hartikainen.

Grundarna var sju personer, än sålänge är medlemsantalet lågt. Hur stor”potentialen” är vet man inte. I Dan-mark och Norge föddes tusentals barnmed tyska fäder, men där var det frågaom en ockupation och en längretidsrymd. I Finland befann sig tyskasoldater från 1941 fram till hösten1944 då de förvandlades från bunds-förvanter till fiender och jagades ut urLappland (operationen avslutad i april1945).

I dagarna publiceras en bok omdessa barn, Salatut lapset (De hemlig-hållna barnen), skriven av Irja Wen-disch (ISBN 951-20-7065-0, Ajatus-Kirjat).

– Föreningens ändamål är att hjälpamedlemmarna att finna sina rötter ochupprätta kontakt med sina släktingar påfaderns sida, och att över huvud tagetgöra detta känt, berättar Pertti Har-tikainen (bilden), som aldrig såg sin farsom ändå levde in på 90-talet.

Kai Rosnell

Tyska soldatersbarn bildar

förening

13

Tillämpningen avarbetspliktenför kvinnor.Arbetsorder utgivas i alltstörre utsträckning.

Sedan den allmänna registreringenav arbetskraften, som gått ut på en ra-tionellare användning av densamma,numera slutförts i städerna och delvisäven på landsorten, ha vi av kontrol-lören för kvinnoarbetskraftsärendena,vid ministeriet för kommunikation ochallmänna arbeten, magister MargitBorg, inhämtat följande uppgifter be-träffande arbetspliktens tillämpning påkvinnor.

I stöd av lagen om arbetsplikt harman från och med denna vecka börjatutgiva arbetsbestämmelser i allt störreutsträckning, berättade magister Borg.Stora grupper av kvinnor, i synnerhet istäderna, ha redan erhållit en dylik be-stämmelse om obligatoriskt arbete ochäven blivit anvisade arbetsplats. På fåundantag när gäller denna lag samtligakvinnor, och den avser icke endastkvinnor utan fast anställning. Kvinnorkunna även genom en arbetsanvisningbeordras från ett mindre viktigt arbetetill uppgifter av nu aktuell betydelse.Även fruar, som icke är absolut oum-bärliga vid skötseln av. hem och familj,höra sålunda till de uppmobiliserade.Arbetstransport kommer ifråga främstför uppgifter inom försvaret eller förtryggande av befolkningsförsörj-ningen. En sådan uppgift av dagsaktu-ell betydelse är i detta nu skördearbetet.

Det var tuffa bestämmelser motkvinnorna i Finland. Och jag får vattenpå min kvarn, att pliktlagen om kvin-nors skyldighet att arbeta bidrogstarkt till att många barn sändes iväg. Någon barnsjukvård värd namnetexisterade inte i Finland vid denna tidoch därför var det naturligtvis intesvårt att få mödrarna att, som en sistautväg, skicka iväg sina minsta somled av undernäring, tbc och vitaminbrist.

Armén/kriget krävde derasinsatser på annat håll.

Jobb i SverigeKanske pliktlagen också bidrog till

att ganska många finska kvinnorsökte och fick anställning på de barn-och sjukhem som inrättades i Sve-rige. Det handlar nog om ett par tusenkvinnor.

Lönen var inte stor, men kanskestörre i Sverige än i Finland, plus attman fick avsevärt bättre mat.

Tapani Rossi

Texten är hämtad ur tidningenHufvudstadsbladet från den 29juli 1942. Fotona visar vad försorts arbete som kvinnornakunde tvångskommenderas till.

Pliktlagen hadestor betydelseför krigsbarns-transporterna

Hösten 1945 skickades nästan1 000 barn från nordostligaste Norgetill Sverige för att ”äta upp sig” övervintern. När dessa norska krigsbarn frånKirkenes med omnejd i Finnmark åter-kom i maj 1946 kallades de ”svensk-ongan” (svensk-ungarna).

Om deras öden berättas i en bok”Svensk-ongan” av Bengt Calmeyer isamarbete med Svea Andersen, somvar en av flickorna som var med omäventyret.

”For de fleste va det som åkomme til Paradiset, landet som fløytover av melk og honning. Mens detfor enkelte blei ei reisa fra aska tililden”, skriver Svea Andersen i föror-det.

Kirkenes ödelagtBoken är skriven på norsk finn-

marksdialekt men är inte alls svår attförstå, med undantag av enskilda ord.

Svenska Röda Korset och RäddaBarnen erbjöd sig att ta emot norskabarn inför vintern, ett erbjudande somfolket i nordligaste Norge med glädjeaccepterade.

Kirkenes var nämligen fullkomligtödelagt, nästan jämnat med marken.Först bombades staden av sovjetisktflyg eftersom Kirkenes var tyskarnasbas för det nordliga anfallet motMurmansk-regionen i juni 1941 ochframåt.

Staden hade normalt cirka 4 500 in-vånare, men med 100 000 tyska solda-ter där blev det ett viktigt mål förbombflyget. Kirkenes utsattes underkriget för 328 bombningar och var ef-ter La Valetta på Malta den mestbombade staden under hela kriget.

När tyskarna sedan började dra sigtillbaka västerut brände de ner allt somännu stod upprätt och möjligen kundeanvändas av de ryska förföljarna.

Fyra dygn till havsLokalbefolkningen beordrades att

evakuera området, men en hel del norr-män tog sin tillflykt till kojor och grot-tor och höll sig undan både tyskar ochryssar.

Barntransporten från Kirkenes

skedde i tre omgångar. 9 oktober 1945avgick ”Dronningen” med 325 barn, 19oktober reste 300 barn och 1 decem-ber ytterligare 183 barn.

Från andra håll i Norge sändes 230barn över vintern till Danmark, och frånbl a Tröndelag skickades ett okänt an-tal barn till Sverige.

Båtresan gick till Narvik och tog upptill fyra dygn, med stormar och hotandeminor i vattnen.

Många barn blev sjösjuka.Tonåringar - inga småbarn

I Narvik sattes barnen på tåget ochhamnade i genomgångsläger i Vännäsoch Kusfors innan de portionerades utrunt om i Sverige till intresserade fos-terföräldrar.

Sverige hade förberett sig för att taemot barn i åldern 3-8 år. De som komvar från sju upp till sjutton år. Det blevstora problem för mottagnings-apparaten.

Inte var det heller så lätt att skaffafosterhem för tonåringarna som redanhade gått ut folkskolan, så många ficktillbringa onödigt lång tid i lägren. Pro-blemet löstes så att de ”överåriga”flickorna placerades på en kursgård i

Åh nära Ljungskile, och pojkarna be-reddes elektrikerutbildning i Udde-valla, Uppsala och Sundsvall. Det varen vettig åtgärd och det visade sig attde som genomgick utbildningen snabbtfick bra jobb när de återvände hem.

Dåligt med hygienenBoken berättar om enskilda barn

och hur de fick det i sina fosterhem.De flesta fick det mycket bra, som ”pa-radiset”, medan andra hamnade i svårasituationer.

Framför allt berättas om några”storbönder” där krigsbarnen inte ficken chans att bada eller tvätta sig ellersina kläder.

– Badar gör vi när vi blir skitna, ochdet är vi inte än, blev svaret när jäntanfrågade. Hon löste problemet med attgå till grannarna…

På ett annat ställe upptäckte dennorske gutten hur fosterföräldrarnatorrskrubbade varandra i köket, sedansopade de upp den lösa huden från gol-vet och kastade i spisen.

Prästfrun i Sexdrega fann att hen-nes norska flicka var duktig i allt så honsa upp hemhjälpen, flickan var ju gra-tis! Men till slut vägrade hon att bådevara piga och gå i skolan.

Som ett lotteriNär barnen reste hem igen i maj

1946 fick många med sig stora väskorfulla med kläder och annat för famil-jen i Norge. Men somliga fick resa hemi sina gamla paltor utan någonting tillden egna familjen.

De flesta behöll kontakten medfosterhemmen långt efter kriget, detblev både brev och besök i respektivehemort, men de som hade haft detsämst skrev aldrig, och de svenskafosterföräldrarna frågade heller aldrigefter sina tidigare skyddslingar.

Hård kritikBoken beskriver det som ett lotteri

var barnen hamnade. En del barn blevhemskickade i förtid, ett barn blevadopterat, en pojke föredrog att stannai Sverige och besökte inte sin hembyigen förrän i vuxen ålder.

Bengt Calmeyer (i samarbeidmed Svea Andersen): Svensk-ongan.A/S Falken Forlag, Oslo, 1999.

Tusen barn från norska Finnmarksändes som krigsbarn till Sverige

forts på nästa sida

14

För elva år sedan bildade ”svensk-ungarna” i Finnmark föreningen”Svensk-ongan”. Ordförande sedanstarten har varit Gudmund Savio,Kirkenes.

– Vi har varit uppåt 80 medlemmar,nu är vi ungefär 60. Men nu slutar vioch lägger ner föreningen, sägerGudmund Savio, född 1934.

– Det känns lite vemodigt att lägganer nu, men vi är ju rätt gamla. Och vi

har gjort det som vi hade som mål: attdokumentera våra upplevelser.

Det började med en dramatiseringav svensk-ungarnas berättelser somSvea Andersen och Kirsten Basmatillsammans med dramaturgen Thor-Inge Gullvåg stod bakom. Teater-stycket på en timma visades förstagången i oktober 1994 i Kirkenes, ochsamtidigt visades en utställning medfotografier och föremål.

Kritiken mot Svenska Röda Korsetoch Rädda Barnen framförs oförtäckt:”ett stort frågetecken kring hur desvenska myndigheternas uppföljningfungerade”, och ”det verkar som omfosterhemmen, speciellt i norraSverige, var dåligt undersökta i förväg”,framför allt där 12-14-åringar place-rades.

En sak som förutsattes var att bar-nen skulle få gå i skola, men det blev

Tusen barn...forts från förra sidan

”Svensk-ungarna” lägger ner sin förening:

”Vi har nått vårt mål”

Sedan turnerade man med teaternrunt hela Finnmark och även i norraSverige.

1995 bildades föreningen. Mandeltog i syttende-mai-firandet året ef-ter med en banderoll att det var 50 årsedan de kom hem. Samma år resteman med buss till Kusfors och Vännäsför att återse de gamla platserna där devistats i karantän.

I Kusfors (Bredsele) har fören-ingen rest en liten minnessten med tex-ten ”Barn från Nordnorge takker foroppholdet i Sverige 1945-46”.

Gudmund Savio hamnade i Ersnäs inärheten av Piteå, hans syster Jenny,född 1932, och bror Oleif, född 1931,hamnade i Örebro och Karlskoga.

– Det var inte alltid de ens försökteatt placera syskon på samma ort, minnsGudmund.

Han och hans syskon hade bara va-rit hemma i Norge någon vecka innande fick resa till Sverige.

– Vi vistades som flyktingar i Ryss-land i två år och återkom när tyskarnajagats iväg.

– När vi kom till Kusfors då 1945fanns det finska krigsbarn där. I Ersforsockså dit jag kom. En finsk flicka boddei granngården, och hon bor där fortfa-rande.

Föreningen besökte Kusfors senasti augusti 2005. Som avslutning på sinverksamhet deltog man i 17 maj-tågetmed en banderoll som påminner om attdet var 60 år sedan som svenskungarnakom tillbaka hem från Sverige.

De har lämnat sitt bidrag tillhistorieskrivningen om andra världskri-gets efterdyningar.

Kai Rosnell

fosterfamiljerna som avgjorde. På detviset förlorade många barn ett heltskolår.

Slutsummeringen av dennakrigsbarnsverksamhet var ändå posi-tiv, men med en del negativa inslag. Un-gefär detsamma som gäller den finskamotsvarigheten.

Kai Rosnell

Barnen sändes från Kirkenes och Vardanger-halvöya som du ser längst uppi nordöstra Norge, öster om Finland, nära ryska gränsen. Därifrån skeppa-des de med båt till Narvik och vidare med tåg mot sydöst till Luleå för vidarebefordran till Vännäs ochKusfors.

Glada barn från Vardö vid hemkom-sten 17 maj 1945. Vardö är Norgesöstligaste by längst ut på Varanger-halvön.

15

Grattis, Pentti Andersson!Filosofie doktor vid 65 års ålder!Forskningen har han utfört på sin

fritid.Fredagen den 31 mars disputerade

han vid Åbo Akademi i Vasa på enavhandling i ämnet utvecklings-psykologi. Den handlar om föräldra-uppfostran som riskfaktor vid heroin-missbruk.

Betyget blev: eximia cum laudeapprobatur, med utmärkt berömgodkänt!

Pentti Andersson har lång erfaren-het av ämnet: han har arbetat sombehandlingsassistent för tvångsintagnapå LVM-hemmet Rebecka i Stockholm,först 12-13 år nattetid, numera dagtid.(LVM=Lagen om vård av vuxnamissbrukare.)

– Där jobbar jag för min försörj-ning. Forskningen har jag skött på fri-tiden, säger Pentti.

Ny kunskapAvhandlingen lyfter fram ett

utvecklingspsykologiskt perspektiv påvikten av att i tidig barndom ha fått envarm tillgiven bindning till sina aktuellaföräldragestalter. Studien ger ny kun-skap om hur kärlekslösa och stördarelationer till föräldrar kan leda tillutveckling av en otrygg-undvikandepersonlighet och till bestående stördarelationer till andra människor, och tillheroinmissbruk.

Studien jämför 81 narkomaner somgenomgick metadonprogram med 81personer i en kontrollgrupp utandrogproblem. Pentti har jämfört derasförhållanden under barndomen ochfunnit stora skillnader i anknyt-ningsprocessen..

LäkningsprocessMan anar att Penttis egna erfa-

renheter som krigsbarn spelat in i valetav ämne.

– Nej, inte direkt. Men forskningenhar inneburit en läkande process förmig själv, jag har blivit medveten ommina egna tillkortakommanden.Tidigare hade jag ett jäkla tempe-rament, till exempel, men det har jagblivit av med.

Pentti var något över tre år gammalnär han kom till Sverige, till Ingeborgoch Eugen Westermark i Kramfors.

Där stannade han tills mamma kom ochhämtade honom till Dalarna där hon giftsig till namnet Andersson.

Fint folk i släktenDär gick han i skola till realexamen,

tog jobb i Finland ett år, jobbade i enwolframgruva i Kopparberg ett år,sprängde med dynamit, blev polis någraår, gick folkhögskola 1964-65, socio-nomexamen i Umeå, läste in till en filkand 1970, socialchef i Lindesberg ifjorton år, forskarutbildning på Social-högskolan.

Under året i Finland tog han redapå vem som var hans far och fann atthan var släkt med självaste Man-nerheim: – Min far och Mannerheimvar tiomänningar.

Dessutom konstaterades släktskapmed Magdalena Sibylla SachsenGotha, en släktgren som kung Carl XVIGustav har sitt ursprung från i niondeled.

AnknytningsstörningarPentti har fått arbeta för sina fram-

gångar. Samtidigt med arbete ochstudier har han bildat familj, har fru ochtre nu vuxna barn.

Pentti Andersson, filosofie doktor

Bowlbys anknytningsteori – somPenttis avhandling vilar på – är igrunden en teori om medmänskligarelationer, och även hos gruppen finskakrigsbarn kan man ana störningar ianknytningsprocessen, eftersom lik-nande mekanismer kan tänkas varaaktuella.

Men det är den individuella sår-barheten som är avgörande för enssenare utveckling.

Forskning saknasHur är det med drogberoendet bland

finska krigsbarn? Förutsättningar har jufunnits. Men det är ett helt outforskatämne.

Varför blev det Åbo Akademi ochinte Stockholms universitet somhemvist för disputationen?

Svar: Pentti Anderssons tidigarehandledare professor Carlo Perrisdog år 2000, och efterträdaren var intesärskilt kunnig eller intresserad avPenttis ämne. Åbo Akademi var mycketintresserad och med tanke på Penttisanknytning till Finland var valet givet.

Kai RosnellSe även nästa sida!

Pentti Andersson försvarade sin doktorsavhandling i Vasa. Avhandlingstitel:Determinants of individual vulnerability to heroin addiction – A psycho-social study. Studien handlar om föräldrauppfostran som riskfaktor vid he-roinmissbruk hos Metadon-patienter i Stockholm. Avhandlingen lyfter framett socialpsykologiskt perspektiv om betydelsen av att i tidig barndom hafått en emotionell varm bindning (ett band för livet) till sina aktuellaföräldragestalter. Foto: Antero Valkama

16

Pentti Andersson har själv ärvt etttrauma från sin mor, ett trauma sompåverkat hela släkten: det öde somdrabbade morfar Johan HenrikVokkolainen.

Johan Vokkolainen var arbetareoch bonde, ägde och brukade sinåkermark, när han under stridernamellan de vita och röda under inbör-deskriget fördes till ett fångläger iKuopio där han dog i juli 1918.

Trots många brev till myndig-heter, och även till presidenten, harsläkten aldrig fått veta varför hanfängslades, vilka som dödade honom,varför hans kropp inte fick lämnas ut

till de anhöriga, ja inte ens var han ärbegravd.

– Det verkar som ommyndigheterna tänker tiga ihjäl debrott som begicks i den finska statensungdom, kommenterar PenttiAndersson.

Släkten har inte heller kunnat talaom det som hände eftersom maningenting vet. Nu vill man ha klarhetinte bara i fallet, utan även varförmyndigheterna tiger.

Kan en ny inlaga från fil dr PenttiAndersson få bättre effekt än detidigare försöken?

Kai Rosnell

Pentti har ärvtett familjetrauma

17

I MN 2/05 citerades delar av Man-nerheims tal, vari ingick begreppet”vapenleken”. I MN 3/05 uttalade sigtvå experter om vapenlek. Bakgrund tillpolemiken var citatet från talet samtredaktörens slutfråga om ev. omvärde-ring av Mannerheim.

Inläggen från ”ordexperterna” varsnarast ordmärkning. Notisens huvud-fråga förbigicks, alltså ”omvärderingav Marskalken?”.

Hur kan det komma sig att M i Fin-land tillskrivits så utomordentliga va-penleksegenskaper att han upphöjts tillnationalhjälte?

I ett krigsskede var Marskalkensmål att skicka finska armén så långt ini Ryssland som det överhuvudtaget varmöjligt.

Resultatet? Tusentals finska solda-ters död på grund av en befängd krigs-lek . (En uppmarsch av ryska armén föratt slå tillbaka angreppet var given.) För-lust av mer än halva Karelen. Ett krigs-skadestånd ur ekonomisk synpunkt avdittills ej skådat slag!

”Hjältens” lek med människoliv?Begynnande senilitet? Storhetsvan-sinne i tron att ryska armén skulle be-segras? I nämnt krigsskede uppvisadeM onekligen likheter med Karl XII:soch andra krigsherrars beteenden. Om-

värdering – varför inte?Sittande president och parlament

hade självfallet andel i ansvaret. De ut-nämnde M till legitimerad vapenlekareoch godkände M:s propåer om hur kri-get skulle bedrivas.

Vilka alternativ fanns? Ett mera rea-listiskt alternativ torde ha varit att iförsta hand försvara Finlands gränser.I stället blev den finska armén kraftigtdecimerad i både manskap och krigs-materiel vid inmarschen i Ryssland ochinte minst under det tvingande till-bakadragandet.

Därefter blev det mycket svårt meden decimerad och desillusioneradarmé, att med full kraft vidmakthållaoch befästa gränszonerna. Var fannsM:s vapenleks-strategi då ryssarna gicköver finska gränsen? Hade M tappatlegitimationen? Glorifierad National-hjälte???

Är medveten om att inlägget kom-mer att sticka i ögonen eftersom M-hjälteglorian naggas i kanten. Jag gördet för att M:s vapenlek i vissa krigs-skeden orsakade många finska solda-ters onödiga, för tidiga död. Många blevinvalider för livet. Många ej fysisktdrabbade fick livslånga psykiska men.Skador av sådan art och omfattning attdåtidens läkekonst/läkare inte hade

- inlägg - debatt - inlägg - debattinlägg - debatt - debattinlägg - debatt -

Marskalken och vapenleken möjlighet att återställa dem.Andra svåra följder: För civilbe-

folkningen, till exempel evakueringenfrån Karelen, vilken ofta fick ske medfå timmars varsel.

Rolf Hessel Svar:

Man kan kritisera den finska ocku-pationen av Östkarelen så här i efter-hand. Men just när den genomfördesföreföll vapenbrodern Tyskland oslag-bar. Östkarelen kunde vara bra att hasom en pant vid kommande fredsupp-görelse.

Det fanns också planer på att de fin-ska och tyska trupperna skulle mötasvid floden Svir, sedan tyskarna be-tvingat Leningrad. Men som bekant kla-rade de tyska trupperna inte av att er-övra Leningrad.

Det finns ingenting som tyder på attFinland skulle ha klarat sig undan medmindre offer om man inte gått in i Öst-karelen. Då hade ju ryska trupper ståttoch pressat fåtaliga finska enheter frånhösten 1941 till försommaren 1944norr om Ladoga.

När ryssarna dessutom startade detstora anfallet den 9 juni 1944 på Näset,då hade den finska armén riskerat attbli infångad i en stor ”motti” om manockså haft en stor rysk truppkoncen-tration norr om Ladoga.

Ett av Mannerheims största miss-tag var naturligtvis att han dröjde förlänge med att dra tillbaka trupperna frånÖstkarelen.

Vem hade kunnat föra Finland ut urkriget med självständigheten i behållom inte Mannerheim? Han var denende som ryssarna godkände som mot-part.

Pentti KäppiÖstkarelen var inte enbart en för

framtida ändamål inmutad pant. Det varen i vida kretsar närd dröm att utökaden finska landarealen. Det var då-tidens ideologier och stämningar somvar förhärskande för vilka beslutman tog, och det må man tillåta sig attkunna redovisa.

Hur Finland skulle klarat sig omman stannat innanför 1939 års gränseroch där byggt upp sitt försvar, det kanman teoretisera om. Och visst såg rys-sarna upp till Mannerheim, efteråt, dekunde ju ta vem som helst i hand, t exRibbentrop. Tapani Rossi

Han var son i huset och bjöd hemhonom.

– Åh, vi visste att du skulle komma,välkomnade frun i huset.

– Och där hade dom hittat minagamla leksaker, och de gamla brevensom min mor skickade till mig. Nack-håren reste sig på mig. Vilket otroligtsammanträffande – igen!

Under åren i ”förskingringen”förnekade Christer sin finskhet, liksom

Krigsbarnsrekord...forts från sista sidan

Syskonen Aira Rustas och Christer Faberstedt flyttade tillbaka till Edsbynpå gamla dar – utan att veta om varandra! Foto: Kai Rosnell

många andra finska krigsbarn gjorde,eller tvingades göra.

Nu forskar han om Ovanåkers rolli historien om de finska krigsbarnen,och om eldsjälarna bakom det an-märkningsvärda engagemanget.

– Jag har intervjuat många krigsbarnhär, och inte en enda har känt sigmobbad. Assimileringen har lyckatsbra i Ovanåker, säger Christer.

Kai Rosnell

18

En av de främsta förkämparna förbarn i Sverige har gått bort. Göta Roséndog 10 mars 2006.

Under kriget arbetade hon sombarnavårdsinspektör i Örebro ochdeltog då i flera resor till och frånHaparanda för att eskortera finskakrigsbarn.

Under sin tid som tf general-direktör för Socialstyrelsen beskylldeshon från finskt håll för ”barnarov”, atthon bidrog till att de finska krigs-barnen blev kvar i Sverige.

I själva verket tog hon hela tidenparti för barnen, tänkte på barnensbästa, och uppmanade myndigheterna iFinland att skynda på med hem-transporterna – om barnen över huvudtaget skulle resa tillbaka. Hon insågtidigt faran i den alltför långa borto-varon från hemmet.

Göta Rosén var hedersgäst närRiksförbundet invigde minnesplattan iStockholm 19 september 1999. Då varhon 95 år. Vid sin död var hon över 101år gammal.

K.R.

Göta Rosén

Konferensi Reading

Den största krigsbarnskonferensenhittills äger rum på Universitetet iReading onsdag-fredag 6-8 september2006.

Med start kl 10 på onsdagen blir detfjorton föreläsningar med avslutningfredag kl 15.45.

Pris för hela programmet med logi(två nätter) och alla måltider är £195(cirka 2 700 kr). Resan tillkommer. Bland de många ämnen sombehandlas finns ”Barnen i det belägra-de Leningrad”. Det är första gångensom ryska barns erfarenheter kommerfram i dessa sammanhang. Ämnen som behandlas är vidaretyska soldaters barn i Norge,“samarbetares” barn i Holland, tyskakrigsbarn ur olika aspekter, samt finskakrigsbarn.

Intresserad? Närmare info från KaiRosnell.

Den planerade konferensen i BadBoll, Tyskland, blev inställd.

K.R.

Den första kontingenten med finskakrigsbarn till Norge anlände till Oslokl 07.55 måndag 4 mars 1940 med tågnärmast från Örebro. Ledsagare på tå-get var advokat Rolf Löchen.

Tåget hade avrest från Helsingfors29 februari. En hel del barn i sammatransport hade stannat i Vindeln.

Byråchef E. G. Rognlien var chefför Fellesutvalget for finske flykt-ninger, Grubbegate 9, Oslo, som orga-niserade mottagandet i Norge.

Från Örebro fortsatte ett annat tågsöderut till Helsingborg och vidare tillKöpenhamn via Helsingör. Det var tro-ligen den första större kontingentenfinska krigsbarn till Danmark. Barnenanlände till Köpenhamn 5 mars.

Det första krigsbarnet till Danmark

kan ha varit Laila Kontuvaara, 8 år,dotter till Lempi och Aarne Kontuva-ara, kommendantkansliets byggnad-savdelning, Viborg. Hon kom till trafik-assistent B. Andreassen, Rikevej 1,Bramminge, Danmark, omkring den 20februari 1940.

Trettio flickor med två lärarinnorbefann sig en tid i Jagerspris somFrederiksbergs kommunelaererfor-eningens gäster.

I Danmark vistades undervinterkriget 168 finska barn och möd-rar, 27 vuxna, resten barn, 18 av barnenvar under två år, fyra var under sex må-nader gamla, resten ”i alla åldrar”. Vi återkommer till ämnet.

Kai Rosnell

Var Laila först till Danmark?

19

Efter årsmötet i Kungälv och detkonstituerande styrelsemötet därefterser RFK-styrelsen nu ut som följer. Tidigare under året har Skåne-föreningens Karina Bolinder avgått ochersatts av Jean Cronstedt. Stock-holmsföreningens Margareta Wersällhar ersatts av Doris Emanuelsson. FrånOstkusten återkom Leila Ulvemo ochersättaren Pirkko Engström avgick. Till ny sekreterare efter RiittaGrundel-Koskinen utsågs Kai Rosnellsom redan var adjungerad i sin egenskapav chefredaktör för MedlemsNytt.

Ordförande:Matts Imhagen, Lundmansgatan 11 B,761 45 Norrtälje. Tel 0176-12029,0708-176120. E-post: [email protected]

Ordinarie ledamöter:Pirkko Ahlin, vice ordf., JohnEricssonsg. 55, 852 19 Karlstad. Tel054-158638, 070-2096985. E-post:[email protected]

Jean Cronstedt, Bryggaregatan 11 C,231 66 Trelleborg. Tel 0410-40530,0706-363805.

Doris Emanuelsson, resesekr., Mjöl-nerbacken 15, 4 tr, 174 48 Sundbyberg.Tel 08-7333187, 070-4065991.E-post: [email protected]

Riitta Grundel Koskinen, Bågskyt-teg. 3 F, 431 45 Mölndal. Tel 031-278750, 0702-650994.E-post: [email protected]

Maija-Liisa Hedgren, Nygatan 37,831 94 Örnsköldsvik. Tel 0660-372131.E-post: [email protected]

Jouko Rajaniemi, Yxbrobäcksv. 12,813 91 Hofors. Tel 0290-249170,070-2095653.E-post: [email protected]

Leila Ulvemo, Lilla Köpmangatan 4,572 30 Oskarshamn. Tel 0491-77403,0705-298633.E-post: [email protected]

Ersättare:Sven-Olof Larsson, Krongatan 15 C,632 28 Eskilstuna. Tel 016-148902.E-post: [email protected]

Edvard Löfström, Rågkornsg. 162,431 40 Mölndal. Tel 031-874932.E-post: [email protected]

Hilkka Mälarstedt, Upplandsg. 64,113 28 Stockholm. Tel 08-305509.

Ritva Nordin, Rosendalsg. 5, 818 72Forsbacka. Tel 026-614109.

Senja Rolandsson, Bergsliden 56,521 32 Falköping. Tel 0515-15183.

Tapani Rossi, Frejgatan 3 D, 243 34Höör. Tel 0413-24236. E-post:[email protected]

Eila Wictorzon, vice sekr, Repsla-gareg. 21, 572 30 Oskarshamn. Tel0491-13738, 0706-970601. E-post:[email protected]

Adjungerade:Rauli Ahonen, kassör, AlbertEngströmsg. 164, 603 78 Norrköping.Tel 011-171777.E-post: [email protected]

Kai Rosnell, sekr, chefred Medlems-Nytt, Kölängsv. 10, 741 42 Knivsta.Tel 018-380009, 070-7575480.E-post: [email protected]

Revisorer:Erik Netz, Hammarbacksvägen. 28 A,724 67 Västerås. Tel 021-126811.

Evans Olsson, Näckrosstigen 7, 80649 Gävle. Tel 026-167678, 070-5325845.E-post: [email protected]

Samuli Halonen-Norlin, ersättare,Drottningg. 27 A, 724 73 Västerås. Tel021-181546.

RFK-styrelsen 2006

9-11 juni 2006: Krigsbarnsdagari Vasa. Se förra numret av MN.

6-8 sept: Krigsbarnskonferens iReading. Se sid 18.

På gång i lokalföreningarna RFK-infoGöteborg

Onsd 7 juni skärgårdstur till Styrsö,samling Saltholmen kl 11.

Tisd 29 aug kl 15, Brf Albert, ÖSkansg. 8: Höstplanering .Stockholm

Stockholmsföreningen kommerf.f.g.att ha sommarträffar.

Träffpunkt Restaurang Blå Portenpå Djurgården kl 11.30 onsdagarna7och 21 juni, 5 och 26 juli, samt 2au-gusti.

Buss 47 t.ex. fr Åhléns stannar straxinnan Liljevalchs.

Programmet bestämmer vi självanär vi träffas.

Ev ändring.finns på Sthlms-fören-

OstkustenGotlandHöstmöten. 11 september, 16 ok-

tober och 13 november, i cafe Björk-stugan klockan 18.00.

Riksmötet 2007Riksmötet 2007 arrangeras av

Skåneföreningen, preliminärt 19-20maj när våren är som vackrast itrakterna av Höör.

Notera redan nu i almanackan!

ingens hemsida. Ring gärna Gui/Doris08-733 31 87, mobil 070-406 59 91. Obs! Även besökande krigsbarn iStockholm är välkomna.

Utflykt till Landsort söndag den2 juli. Båt från Ankarudden kl.10.40och tillbaka åker vi kl. 14.00. TillAnkarudden kommer man först medpendeltåg till Nynäshamn och därifrånmed buss nr 852 till Ankarudden.

Vill du åka med, kontakta MarjaKinos, tel. 08-626 78 47.

HemsidorRiksförbundets hemsida har

adressen www.krigsbarn.se – därfinns även länkar till andrawebbplatser.

Avs: RFKc/o Kai RosnellKölängsvägen 10741 42 Knivsta B-POST-POST-POST-POST-POST

Portobetalt

– En stark upplevelse, faktiskt.Så uttryckte sig Gävleborgs lands-

hövding Christer Eirefelt när han settutställningen på Edsbyns museum,Krigsbarnsspår i Ovanåkers kommun,strax innan den plockades ner 21 maj.Hustrun Gudrun instämde.

Utställningen var imponerande. Ettsmart upplägg: berättelsen om två småbarn, Aira och Armo Airaksinen ochderas öden insatta i de världshistoriskahändelserna med Ribbentrop-pakten,vinterkrigets utbrott och allt.

Syskonen var där, för Armo hadesjälv gjort utställningen under sittsvenska namn Christer Faberstedt.Fast i Edsbyn heter han fortfarandeArmo, åtminstone för dem som minnshonom från krigsbarnsåren.

Syskonen skildesHan har hittat mängder av dokument

och foton från den tiden (allt fick inteplats i salen), dessutom sina gamlaleksaker och brev. Så besökarna har fåtten fyllig bild av hur folket i Ovanåkerskommun (Edsbyn, Alfta) tog emotbarnen från Finland.

– I förhållande till folkmängden harnog Ovanåker svenskt rekord. 284finska barn och en folkmängd på 6 460gör fantastiska 4,4 procent, berättarChrister.

Syskonens öde går igenom helautställningen. Den är värd att berättas. Båda hamnade i Edsbyn vintern1944. Aira hade varit hos Tjärbrän-nar-Arvid en vända tidigare, den härgången fick Armo följa med, bara treoch ett halvt år gammal. Han kom tillkonstnären Emil Clahr.

Syskonen träffades inte så ofta, deskulle växa in i ”sina” familjer. Armofick en äldre syster, Lillemor, ochglömde bort att han hade en ”riktig”syster.

BröllopsgästHan kallades tillbaka till Finland,

men hamnade av någon anledning påFinska barnhemmet i Saltsjöbaden entid. Väl i Finland lärde han sig bådefinska och finlandssvenska innan hanåtervände till svensk realskola i Edsbyn.

När han blev bjuden på Airas bröl-lop 1961 (han var då 21 år) tänkte haninte på att det var sin egen systersbröllop han bevistade, han var bara därsom ”gäst”.

Båda flyttade till Stockholm.– Jag letade efter honom när vår far

dog, det var något boupptecknings-ärende, men jag hittade honom inte, hanbodde ju utomlands en tid, berättarsystern Aira Rustas. Sen trodde jag atthan inte ville ha kontakt, till slut troddejag han var död.

Träffade systern igenAira flyttade tillbaka till sin barn-

doms Edsbyn för några år sedan.Det gjorde Armo (Christer) också,

för två år sedan. Och där träffade hansin syster igen!

– Det blev en glad överraskning! Attträffa henne – efter 43 år. Och här!

Armo hade bytt både för- ochefternamn i samband med sitt giftermål– ”för att underlätta för barnen”.

– Jag hade ett litet åkeri då. Jagmärkte en markant skillnad på affä-rerna, Faberstedts Åkeri var mer lön-samt än Airaksinens.

Breven fanns kvarSenare arbetade Christer som

översättare i Paris och Genève, när hanåterkom till Sverige verkade han somlärare. Hans pedagogiska förmåga komväl till pass när han guidade lands-hövdingeparet genom utställningen –lagom doser.

En tid efter återkomsten till Eds-byn passerade han sitt gamla fosterhemmen vågade inte störa de nya ägarna.Han gick in på ett kafé och berättadeför den unge mannen bakom disken om”besöket som inte blev av”.

Krigsbarnsrekord i Ovanåker

forts på sid 18

Landshövdingeparet Christer och Gudrun Eirefelt beundrade utställningeni Edsbyn. Foto: Kai Rosnell