Norra Real i8j6 —1926 Odygd och pojkstreck 'M- · 2019. 2. 27. · Norra Real i8j6 —1926 Odygd och pojkstreck Aven var avhallne rektor Sixten v. Friesen hade samma utom-ordentliga

Norra Real i8j6 —1926 Odygd och pojkstreck

Aven var avhallne rektor Sixten v. Friesen hade samma utom-ordentliga satt att behandla pojkar, varpa manga bevis finnas.

Nar jag gick i 7: e ovre, stod jag en gang i ko utanfor rek-torns mottagningsrum for att i vederborlig ordning bli inslappti bans tjansterum. Jag onskade erhalla befrielse fran da-gens gymnastiklektion. Forhallandet var namligen det, att man,

om man vill soka sa->dan befrielse, skullevanda sig direkt tillrektorn. Vi hade i kqnfordelat kramporna, sa-som sedvanligt var,och jag hade fatt migtilldelat 'ont i foteri'.Nar jag sa installdemig infor vederboran-de, fragade ban migvalvilligt: 'Vad ar detfor fel med Sachs da?'

—• Jo, blev svaret,jag bar ont i fotenoch b'nskar darfor be-frielse fran gymnasti-ken i dag.

— Ni bar delat inkramporna ilia i dag,

svarade rektorn, ty Sachs ar den tredje, som bar ont i foten, menSachs far bli ledig ancla.

Sadana svar verka overvaldigande pa en ynglinganatur och bi-bringa hos ynglingen hanforelse och beundran for lararen, ochsakert ar, att orclningen och clisciplinen under sadana larareslektioner ar storre och sakrare an hos de larare, som aro i behovav en rotting for att na detta mal, alldeles oavsett, att allt ogon-tjaneri darigenom bliver bannlyst.

Det ar min forhoppning, att larare av den typ, jag bar ovanbeskrivit, alltjamt i stor utstrackning ma fa handhava ynglingarsuppfostran. — Nagon fb'raldring av deras uppfostringsmetod be-

148

Rektor Carl Svedelius

hover icke befaras, ty ynglinganaturen bar forblivit densammagenom tiderna.

For en hel del barn star skoltiden som nagot trakigt ochdystert, och deras enda langtan ar, 'M- den tiden snart mandekomma, da de skola fa sin frihet. For mig bar ej nagon sadantid funnits. Jag har i stort sett endast ljusa, glada minnen franden tiden, och sarskilt till den period i min skoltid, som jag till-bragte i Reallaroverket, ga mina tankar allt fortfarande med for-karlek. Orsaken hartill ar otvivelaktigt den, att jag under minskolgang i nyssberorda laroverk haft forclelen att fa sta underovanligt kloka och skickliga larares ledning. Jag menar icke skick-liga blott i att undervisa larjungarna, utan skickliga i sattet attuppfostra och forsta pojkar. Ynglingar inaste tagas pa ett alldelessarskilt satt; stranghet men ej oresonlig sadan, rattvisa i alia fra-gors avgorande och formaga att pa lampligt satt utnyttja yng-lingens lojalitet och hederskansla ai'O' ovillkorligen egenskaper,som behovas for att kunna pa ett forstandigt satt uppfostra poj-kar. Att 'tjata' pa pojkar ar grundfalskt.»

Det ar antagligen larareegenskaper av den art, den ovan cite-rade f. d. realaren finner prisvarda, som rektor S. Almquist asyf-tar i arsredogorelsen 1902—03 i samband med en nekrolog overden avlidne lararen D. V. Tengstrand: »— —• en god lararemen en an battre uppfostrare, som, darfor att han sa val forstodungdomen, hade hjarta for den, aven i den for de fiesta fogasympatiska skepnad, den visar i slutet av overgangsaldern. Densvarskotta klassen 6 (6: I och 6 :2 ) var bans specialitet somlarare, och han var dar for skolans arbete och ordning ett ovar-derligt stod.»

Annu en 'hund'-historia meddelas av en, som blev student1908:

»Rektor Almquist gick alltid en rond i alia klassrum fore mor-gonbonen. Han sade intet mer an pa sin hojd 'god morgon', me-dan klassen steg upp. Sa forsvann han, lika hastigt som han kom.Jag minns nu sa val en morgen i 'femte', da en hund av okandanledning forirrat sig till skolan och dar hamnat i vart klassrum.Det var en pigg liten foxterrier, och en cirkusforestallning med

149

Norra Real iSj6—1926 Odygd och pojkstreck

hopp etc. arrangerades genast. Mitt under frojden intradde 'Mo-ses', och hela klassen sa att saga styvnade till mitt i den stallningvar och en hade. Det var ungefar som da gymnastiklararen blastei sin pipa. Ej heller voro de manga, som befunno sig pa sinaratta platser. T. o. m. hunden fattade stundens allvar och stodstilla moltyst. 30 kvalfulla sekunder forfloto. Sedan kom det,:'Kor ut hunden', varefter rektor forsvann lika hastigt som vanligtoch utan att se sig om, att befallningen utfordes. Hunden for-svann minst lika hastigt, och det var en ovanligt tyst och stillafemte-klass, som avvaktade ringningen till morgonbon. Men litevar tankte nog da och an mera efterat: 'Det var stiligt, att an-markningsbockerna ej kommo i anvandning eller att ens klass-forestandareii mobiliserades'.»

Men behovs det nagon gang, far man ta i pa skarpen. En stu-dent av ar 1912 skriver:

»Fjarde klassens kurs fann jag sa intressant, att jag fann migfb'ranlaten ta den 'da capo'. Den nya klass, jag m. fl. kom till,var ansedd som en mycket brakig sadan, och den nye rektorn hadeutsett en ny klassforestandare (medvetet eller omedvetet) efterprincipen: 'sadant lader skall sadan smorja ha'. Nar lararenforsta gangen intradde i klassrummet, reste sig pojkarna nagotslarvigt. De halsades ocksa med en kraftig small med katederloc-ket och ett 'nu, mina herrar, skall jag lara er Herrans tukt ochformaning'. Han lyckades aven ganska val, ty i andra ringenfingo vi fortrpendet att byta ut vart klassrum i rektorsexpeditio-nens omedelbara narhet mot ett, belaget pa stort avstand dari-fran.»

En f. d. realare, stud. 1889: »Lektor Hildebrand, sedermerariksarkivarie, som undervisade i historia, var till det yttre ej saskon att skada, men desto mera lard och omtyckt, aven han. Engang lurade han oss kapitalt. For att slippa ifran sista timmenpa dagen for honom, hade ett storartat kakelugnsos anordnats,men han holl ut till sista minuten, och atskilliga pojkar fingo enordentlig huvudvark.»

En student av ar 1898 berattar: »Det var pa vintern i 6: I.

Langst ned pa mittersta bankraden satt 'Nivo', bredvid honomEugen. Det var matematiklektion for doktor Ture Lofgren.Plotsligt fornimmes ett buller fran sista bankraden, ett buller, sominte vill sluta. Det foljes av kamraternas uppmarksamhet ochfnitter. Doktor Lofgren observerar detta och fragar hyggligt:'Vad star pa?' — Intet svar, bara fnitter. Lektionen fortsatter,bullret upprepas lika ihardigt och foljes av samma fraga utansvar. Da ger doktor Lofgren order: 'Nivo kan komma fram ochlosa det har problemet.' — Nivo blev alldeles rod i ansiktet,stallde sig halvvags upp i banken och borjade slita och sparka,sa det bullrar annu mer an forut. Han tyckes sitta fast pa nagotsatt. Plotsligt kommer han loss. Med en haftig, obeharskad rorelsevinglar han fram mellan bankraderna till svarta tavlan. Han losersitt problem, men kamraternas munterhet vill inte ta slut. Da stigerdoktor Lofgren ned fran katedern, gar fram till Nivo, staller sigmitt framfor honom och fragar om orsaken. Nivo rodnar upp overoronen men forblir tyst. Omsider tittar han pa sina fotter. Aliasblickar folja hans. Dar star han med ena foten i en grov, hemstic-kad strumpa och den andra i en valdig stovel. Lararen fragar lugnt,varfor han upptrader pa detta egendomliga satt och far ett ivrigtsvar: 'Den andra stoveln blev kvar i banken.' — Faktum var, attden satt fastklamd mellan hans och grannkamratens bank. Lugntfick Nivo darefter order att ga tillbaka till sin plats, ta pa sig denandra stoveln och inte an en gang gora sig skyldig till dylikadumheter. Smaningom lugnade sig klassens munterhet, och sa varocksa den historien ett minne blott.»

En nuvarande landshovding berattar foljande om ett upptag iklass 6 :2 — »nar det skots med kanoner i vart avlagsna klass-rum !»

»Rapport hade kommit fran grannarna. Klassforestandaren'Tjatte' (T. Lofgren) kom in for undersokning, och da stodode, som hade ratt att vara inne under rasten (ordningsmannenTycho Berg m. fl.), uppstallda runt vaggarna, avvaktande, attden fardigiaddade kanonen skulle smalla av. Luntan var tand,och ledningen till fangkrutet var ej latt att bryta. 'Tjatte' stalldesig mitt for kanonen for att borja forhor. 'Paff, kanonen smalkle

150

til!Norra Real 1876—1926 Odygd ocli pojkstreck

av, och 'Tjatte' fick forladdningen pa magen. Tabla! Se'n gick ejatt neka.»

Under teckningslektionerna bedrevs varjehanda ofog. Sa harnog ofta varit fallet i vara allmanna laroverk vid undervisnirig idetta ovningsamne. Har ma foljande episod citeras, meddelad aven f. d. realare, student 1889: »En ratt rolig episod hancle en yng-ling L., som led av 'roda hund'. Pojken bakom honom hade, honom.ovetande, fastat en pappersgubbe pa bans rygg, da han framkalla-des till svarta tavlan. Lararen fragade da, vacl han hade pa ryggen,varpa L. svarade: 'Roda hund', vilket naturligtvis vackte stortjubel.»

Norra real har haft sina gashistorier, liksom val de fiesta andralaroverk. Harom berattas foljande av en, som varit med. Sages-mannen blev student ar 1890.

»I mitten av i88o^talet var det under ett par ar vanligt, attman i de fem lagsta klasserna — jag tror ej att hogtiden begickspa gymnasiet — pa marten gas-dagen uppvaktade nagon avlararna med en gas som present. Och den dagen tillats atskilligt,som i vardagslag ej overensstamde med skoldisciplinen. Da over-enskoms en gang, att gasen skulle vara levande! Till f oremal for'hyllningen' utsags den gamle, vordnadsvarde adjunkten fil. drJ. E. Lundgren, dels clarfor att han av oss alia var mycket om-tyckt, dels — och kanske mest — clarfor att man for honomkunde skoja hb'gst betydligt. Det ar med smarta, jag nu pa aldredagar tanker pa alia de bittra stunder, som man som pojke ge-nom en massa olika pahitt sakerligen berett den gamle heders-mannen, gemenligen kallacl 'Gubben'. I min klass var jag en avdem, som fick i uppdrag att skota saken. Gasen inkoptes dagenforut pa Munkbron och bars till skolan, dar den insattes i forvari ett av de manga kallarvalven. Sa kom den stora dagen. En avoss bad redan i borjan av lektionen att fa 'ga ut', och han komsedan inknogandes med gasen, som genast slapptes 16s i klass-rummet. Det ovasen, som nu uppstod, kan naturligtvis lattaretankas an beskrivas! Den vettskramda gasen flaxade omkring.Men 'Gubben' var fortjust! Da det varsta ovasendet lagt sig ochdet ansags, att gasen borde infangas, askade 'Gubben' l jud: 'Tack

ska' ni ha, snalla gossar! Vem ar det av er, som haft mesta be-svaret med det har?' — Ett par namn namndes. —• 'Ja, da farni bacla lov fran den har lektionen for att bara hem gasen tillmin hustru', varefter storre delen av klassen stortade pa dorrenfor att 'hjalpa till' med barandet. Och det tolererades. Jag kanbetyga, att vi vid var ankomst till Pilgatan 20 A, dar 'Gubben'bodde, blevo pa det allra vanligaste mottagna av den snalla ochrara fru Lundgren, som bjod oss pa kaffe och dopp. Och darvoro under formiddagens lopp samlade ungefar lika manga repre-sentanter for var och en av de fem lagsta klasserna, som voro utei samma arende som vi. 'Gubben' fick den dagen fem levandegass.

Skamtet hade emellertid nu gatt for laiigt, och rektor Sixtenv. Friesen forbjod, att l e v a n d e gass overlamnades till nagonav lararna. Men da var det ju ej langre nagot roligt, sa att dethela upphorde snart av sig sjalvt.»

Hur det kan ga till, nar disciplinens band lossna, visar avenfoljande episod, som en larjunge pa So-talet berattar:

»Provkandidaterna, de s. k. 'doggarna', behandlades grymt avpojkarna. Det var som horde det till. En rodskaggig kandidat,benamnd Sokrates, hade i kemien uppstallt bordet fullt av flaskorm. m., da de pojkar, som sutto vid bordets langsida, langsamthojde detta, sa att allt borjade aka mot kandidaten. Denne, somvar ganska blyg, bredde da ut armarna och ropade: 'Akta expe-rimenterna!' vilket ju gav anledning till ytterligare skamt.s>

En student av 1891 berattar: »Teckningslararen Ekstrom hadelatit konstruera en sarskild lada, avsedd for pennformering underritlektionerna. Sedan han utforligt demonstrerat och motiveratdess anvandning, uppmanades pojkarna att vid behov begara attfa lana den. Det.blev nu ivriga overlaggningar om ett lampligtnamn pa ladan. Det forslag, som med acklamation antogs, lyddesalunda: 'Den dar. ladan, som ar avsedd for mottagandet av deavfall, som uppkomma vid en blyertspennas fullstandiga och nog-granna formering'. Att pojkarna hade roligt, varje gang denlanga ramsan med hog och tydlig stamma upprepades, ar ju lattatt forsta.»

152 153

1

Norm Real 1876 — 1926

Hur en larare bor begagna sig av varje gynnsamt tillfalle foratt i onskad riktning verka pa den ungdom, som ar honom anfor-trodd, framgar av foljande 'insandare' av en realskoleabiturient1908:

»En dag efter morgonbonen taladerektor Almquist ungef ar sa: — 'I garfor jag i fullsatt sparvagn, jamte bl. a.tva sjokadetter. Pa plattformen stodoen del aldre herrar. Det forargade mig,att de bada ungdomarna ej reste sigoch erbjodo ett par aldre personer attta deras platser inne i vagnen. Vadretvar kallt och ruskigt. Vid en hallplatskommo sa tva unga darner upp pa bakreplattformen. Da sprang kadetterna upp,som om de haft en kraftig stalfjader i'sitsen', och de erbjodo damerna attoverta deras platser. Da vart jag, somi allmanhet ej ar sa varst stor beund-rare av militarer, blidare stamd motde tva pojkarna, men jag tankte sa har:'Hade det varit realare, hade platserna,redan innan damerna stigit pa, stallts tillforfogande for nagon av de aldre her-

rar na, aven om jag inte hade varit en av dem.»Den lilla episoden och dess fostrande innebord tycks alltsa ha

fallit i god jord. Efter ett 2O-tal ar hade den bevarats i minnet.En realskoleabiturient av ar 1908 skriver:»En av pojkarna har pa fettisdagen 1905 varit med pa skol-

ungdomens sedvanliga tavlingar i hastighetsakning pa skridskooch vunnit ett forsta pris i sin klass. Gymnastiklararen major E.Mohlin, den verklige forstasigpaaren, da det galler pojkar, sagerunder sin lektion dagen darpa: 'Upp med honom pa plinten!'Sa talar majoren om, att 'den dar grabben har i gar hedrat sigsjalv och skolan. Ett fyrfaldigt leve for honom!' Sa kommen-deras 'foremalet' ned igen, majoren tar ett tag bakom hans nacke,moter med den andra handen i hans mage och bockar honom

154

Dr J, Lindqaist

Odygd ock pojkstreck

sedan framat-nedat, sa att 'sitsen' kommer i vadret. Sedan erhal-ler 'foremalet' pa denna mer okansliga del av kroppen en clask,samtidigt som majoren utropar sitt sedvanliga 'knallhatt' ! Sa arceremonien over.

Major Mohlins gymnastiklektionerleddes alltid med hurtighet, och min-nes jag honom aldrig ond. Hans be-straffning vid forekommande farrefelsteg fran pojkarnas sida var all-tid, sa vitt jag minnes, nyssnamnda,med utropet : ''Knallhatt' avslutadeceremoni. Full forstaelse och vanskapradde darefter, omedelbart och omse-sidigt.»

Major E. Mohlin mottog larover-ket I maj 1893, och forsta uppgiftenblev att ordna de s. k. militarov-ningarna med gymnasium. 'Endasttre underbefal fran ett landsorts-regemente stodo till forfogande utanvana att behandla sa ung, bil-dad trupp. »F6rsta dagen hadejag inte en aning om den kraf-tiga hjalp i ovningarnas bedrivande,som fanns i gymnasisternas led. Sedan jag lart kanna nagot avungdomens formaga att ta befal over kamrater, gick allt sa lattoch ledigt, och jag blev, mig veterligt, aldrig besviken i mitt for-troende till gymnasist-underbefalet.»

I den opraktiskt inredda och tranga gymnastikbyggnaden vallarsol vid omkladnaden svarigheter att borja gymnastiklektionernai ratt tid. Foljande metod, berattad av major Mohlin, visade sig,ef fektiv : »Nar ett par .veckor gatt och handlaget med snorkangor-na blivit battre, brukade jag en gang lata avdelningen marscheraut i avkladningsrummet och dar inta sina platser vid skofacken.Pa given signal i visselpipan bor jade patagning av skodon ochytterklader, varefter alia fingo springa runt laroverksbyggnaden,tillbaka till skofacken, ta pa gymnastikskor och stalla upp i salen,

Adjunkt B.

Norra Real 1876—1926 Odygd och pojkstreck

i den ordning de kommo tillbaka. Darefter tillsags, att alia ytter-skodonen stodo ordentligt. Da allt detta kunde goras pa fern mi-nuter av de snabbaste, fick man ett faktiskt bevis pa, att om-kladnad och forsvinnande fran lokalen kunde ske pa nagot kor-tare tid.»

Men en gang maste sjalva majoren ge tappt infer en omhjar-tad mammas of orstand. Han skriver: »En yngling, vars mor varorolig for att hennes gosse skulle forkyla sig under gymnastik-lektionerna, hade jag sarskild uppsikt over, ty mamman hadesagt skollakaren, att pojken ej fick ta av vasten. Da en lektionvar slut, tog jag in honom i mitt rum och sag efter, vad han hadepa sig. Det befanns vara, inifran raknat: undertroja, skjorta, li-v-stycke, ett 'Aftonblad' pa ryggen, fasthallet med en stickad svarischal, sammanhallen av en harnal, och sa vasten.»

Det har dock gatt en smula framat. Numera gymnastisera ettflertal pojkar med blottad overkropp, och anda ar ett fonster igymnastiksalen alltid vid nagorlunda blid temperatur oppet.

I Finland gymnastisera bade pojkar och ynglingar ganska all-mant, kladda i simbyxor och gymnastikskor. For resten ingenting.

Men Mohlins pojke med Aftonbladet, han maste befrias frangymnastiklektionerna. Pallet var ohjalpligt.

Slutligen ma har inforas, vad en student av ar 1898 berattarunder rubriken: 'Ett vad'.

»Det var pa varen 1898 i skolans hogsta klass. Solen lystevarm i 7: 2 b :s dammiga klassrum. Nagra pojkar trangdes i gangenvid framsta bankraden, ivrigt diskuterande. Da fallde nagon plots-ligen skarpa ord om en person och forklarade honom vara osjalv-standig, en kopia, en krake som inte vagade sta for sig sjalv m. m.Sa diskuterades vidare om dylika egenskaper och cleras varde. Enannan kamrat ingriper forsvarande och menar, att det inte alltidar sa latt att vara sjalvstandig. Aven han blir foremal for skarpaangrepp. Han varnar emellertid sina kamrater for att falla skarpadomar om osjalvstandighet. Knappast en enda av dem alia voresa pass .sjalvstandig, att han vagade ga kladd annorlunda an kam-raterna, bara en omodern rock eller t. ex. sta for en handling, somd e inte gillade men som h a n likval visste vara adel och rattskaf-fens. Da blev den yngste i klassen, 'Nivo', eld och lagor. Han spa-'

rade varken pa skarpa ord eller fagra loften, forklarade sig full-standigt oberoende av kamraternas uppfattning och hela varldensmed for resten. Han gor precis, vad han sjalv vill och finner forgott. Det skulle visst inte genera honom att ga kladd, som hansjalv ville. Till yttermera visso skulle han bevisa detta genom atten hel vecka ga kladd, i vilken lojlig drakt som heist, som detbehagade kamraterna att bestamma.

Hans extatiska yttrande vackte mycken munterhet och splitt-rade klassen i grupper, som ivrigt diskuterade den drakt, medvilken han borde fa sona sina overord. Da kastar Nivo sjalvfram ett forslag.

'Jag skall ga en hel dag, en hel vecka med for resten, i hogcylinder i skolan och hela snobbrannan mitt i snobbtimmen, menjag vill ha en krona av er var for besvaret.'

Ny munterhet! Efter litet parlamenterande beslots, att Nivoborde utverka rektors tillatelse och darefter snarast sta for sinaovermodiga pastaenden. Han skulle fa tva kronor, om han full-gjorde sina ataganden ordentligt.

Nivo travade i vag till rektor Almquist, som inte ville for-neka, att en svart cylinder, aven om den varit Nivos farfars,kunde tankas utgora ett snyggt och anstandigt plagg. Utan pa-foljd fran bans sida kunde Nivo visst fa bara en dylik i skolanen dag eller tva, endast han i ovrigt uppforde sig anstandigt.

Nu var Nivo saker pa segern och beredd att lova oss, att hanskulle upptrade i full pajasdrakt ocksa, om vi begarde det. Demera sansade bland oss nojde sig emellertid med 'stormen', ochdarvid blev det.

Ett par dar senare, nar vi infunno oss pa morgonen, hangdeen svart, valdigt hog cylinder med starkt svangd sida och ruggigyta bland pojkarnas mossor och 'stop' i korridoren. Tysta, se vioss fragande omkring efter agaren till den gammalmodiga huvud-bonaden. Ingen frammande syns till, och i klassrummet pluggasfor brinnande livet. Endast Nivos ruggiga huvtid och angsligaogon titta upp och tanda snart den behovliga talgdanken. Vadet!

Nu glommas laxor, och munterheten stiger. Nivo skall ga helaclagen och hela snobbrannan vid snobbtiden i sin cylinder. Och sablev det.

156 157

' : : :

Norra Real i8j6—1926

Under rasterna ville Nivo stanna inne men nodgades for va-dets vinnande ge sig ut pa garden till alias, inte minst smapoj-karnas munterhet. Sa fort cylindern ater hangde i korridoren, sam-lades hela skarpr smapojkar for att beskada och skamta med denoch dess lustiga barare. Inte ens lararna lato saken ga oanmarktforbi, men Nivo bley darvid bara rod i ansiktet och svarade en smulaforvirrat, att det var ett vad och att ban fatt rektors tillatelse.

Pa middagen vaktades noga pa Nivo, att ban skulle fullgorasista delen av sin skyldighet: promenera hela snobbrannan, d. v. s.-Birger Jarlsgatan—Biblioteksgatan—Hamngatan—Drottninggatanoch sa Norrtullsgatan till sitt hem. Kl. 3 e. m. skulle det ske, dade promenerandes antal var som storst.

Nivo gav sig hjaltemodigt i vag och forsokte se lika naturligoch obesvarad ut som vanligt. Vid Humlegarden avvek jag,men en av kamraterna sandes Tegnergatan upp till Drottning-gatan for att mota Nivo och kontrollera, att ban inte lurade oss.Nar kontrollanten, nagot forsenad, nadde Kungsbacken for attfortsatta Drottninggatan ned, kommer Nivo, foljd av en mangdgatpojkar, som gora sig lustiga at honom. Nivo gar lugnt sin vagframat och bar sitt ode med tvunget hjaltemod. Kamraten gar framtill honom, halsar och konstaterar, att vadet ar vunnet. Nivo arbelaten och pastar under konstlad naturlighet, att det var ingenkonst alls.

Foljande dag erkanna ocksa de ovriga kamraterna, att nar detgallde k 1 a d e r, hade Nivo visat sin sjalvstandighet, atminstonefor en dag. Sin beloning fick ban, men an i dag, nar vi tala dar-om, pastar ban, att inte alia kamrater gav honom 'den krona, bansa arligt fortjanat.»

158

KAMRATSKAP SOM VARAR

Minnena fran ett gemensamt skolliv aga formaga att aven forframtiden knyta samman de forna klasskamraterna med band,som endast doden kan belt lossa. Visst klagar man garna overskollivets enformighet, medan det pagar, men det ar dock, be-traktat som ett livsskede for sig, vaxlingsrikt. Det bjuder pa epi-soder av den mest skiftande art, allvarliga och djupt tragiska eller— lustiga, befangt komiska, d. v. s. sedda med skolpojkens oga,matta med bans matt. Det ar mojligt, att den vuxne med en axel-ryckning avfardar vad som for den unge betytt den mest botten-losa sorg, den mest himmelsskriande orattvisa, att ban star rattoforstaende infor vad skolpojkar betrakta som ett fast drapeligtskamt, hojden av all humor. Skolminnena forvarvas pa det ut-vecklingsstadium, da -sinnet ar som mest mottagligt. Man bar intehunnit bli krasen. Ogon och oron sta pa helspann infor alia devaxlingar, skollivet erbjuder: kontakten mellan larare och lar-jungar, mellan kamraterna inbordes, allt som bander och sker iskolans varld.

Varfor fa dessa skolminnen, aven de mindre sympatiska, underarens lopp i regeln en allt ljusare farg? Ar det inte sa, att livetssenare erfarenheter gora dig, som vuxen, benagen att med en vissgodmodig humor blicka tillbaka, t. o. m. pa de dar himmelsskri-ande orattvisorna och roten och upphovet till dem, magistern, attde rent av kunna lata den valsignade humorns stralar belysa anta-gonisten bland kamraterna, ban som alltid var en sadan veder-vardig oversittare. Kanske finns dar i ogonvran ocksa en humo-ristisk glimt till overs for den lille skolparvel, ja t. o. m. for denfullfjadrade gymnasist, som en gang i tiden for mycket, mycketlange sedan, var just clu sjalv.

159

Norm Real 1876—1926 • Kamratskap som varar

Korridor i liii'overkdts nyinredda vindsvaning

'Tiden laker alia sar' ar inte nagon ofelbar sanning. Men denar sannare an flertalet manniskoord, som ga under namnetsanning.

Vara skolminnen likna andra minnen clari, att de vilja haka sigfast vid nagot, som ar storre, traditionsrikare, varaktigare an visjalva. Och detta vederhaftiga nagot, till vilket man mer ellermindre famlande soker trygga sig, det ar for skolpojkar, avenden f. d. skolpojken, skolan sjalv. Den monumentala byggnaden,den valdiga samlingssalen, arbetssalarna, framfor allt klassrum-met, den egna pulpeten, placerad dar borta, just dar i hornet,vidare den myllrande skara, som befolkade innandomet av den

I 60

eljes livlosa kolossen, skaran, som med jamna mellanrum strom-made fram genom korridorerna, ut och in genom stora porten,sjalva skolgarden med dess obegransade mojligheter till upplevel-ser pa knappa tio minuter. Vidare den traditionsmattade anda,som satt sig fast inom skolans murar med krav pa respekt ochhorsamhet. Allt detta ar — skolan.

Nar den lille skolpilten for forsta gangen trader in i den varld,som sedan skall bli bans, star ban i normala fall infor sin hittillsmest spannande upplevelse. Och nar ban omsider som student fardraga ut i en ny, storre varld, sker detta i samband med en upp-levelse, som i normala fall ar bans dittills mest gladjeberusande.Dessa bada oforgatliga tilldragelser omrama skolminnena. Skulleinte minnen, foregangna av en sa mystikfylld entree, efterfoljdaav en sa glansfylld sortie, skulle de inte leva!

Man har en gang sjalv upplevat skolan, varit med om att undersina barndoms- och ungdomsar g 6 r a skolan, utdana sjalva klassen,kamratlivet, skolandan. Man var en bland manga, men man var ialia fall en, och den man var, var olika alia de andra, var en panagot satt sarpraglad individualitet mitt uppe i all denna vaxlandemangfald. Nu ar manniskan sa funtad, att far hon sjalv vara medom att tillskapa nagot, utforma nagot, sa omfattar hon med segihardighet det verk, vari hon haft en viss andel. Hon glommer detaldrig.

En minnesteckning over en skola kan hos den frammande pasin hojd framkalla en smula sympati for skolan och dess gestalter,men inte heller mera. Det ar inte att begara. Annorlunda kan detendast bli for den, som har en viss agoratt till skolan. Denna ar inagon man en arbetsprodukt av honom sjalv.

'Nej, hor nu', sager nagon, 'det matte val anda vara lararna, somskapa den produkten!' 'R e k t o r och lararna', ar en annan kanskebojd for att komplettera. Svaret lyder sa: 'En skola kan inte bli eninstitution, som det ar nagot som heist bevant med, om inte lar-jungarna fran tidigaste aider fa klart for sig, att det ar just desjalva, som skola varna om, skydda, hagna, forkovra, utveckla sinegen skola, och att de ocksa makta gora det.' Den sanningen kaninte- inlaras genom ord, inpluggas. Laromastaren ar det hemlighets-

I I — 271233. Svedclius, Norra Rial.161

Norm Real 1876—1926

fulla vasen, som skall dominera allt och alia inom en skolas murar,den goda skolandan sjalv. Den ar i sin tur ett verk av mannisko-tankar och manniskoviljor, deras, som varit med alltifran begyn-nelsen, larares och larjungars, generation efter generation.

Men nar det galler att skapa och utveckla en god skolanda, saar det lararens uppgift och ansvar, som ar storst. Larjungarnasbade uppgift och ansvar dock hogst vasentliga. Det vore visserligenen stor overdrift att pa skolans varld tillampa den satsen: Folketfar sadana ledare, som det fortjanar. Men en viss sanning liggerdock dari, nar heist manniskor sta och maste sta till varandra idet forhallande, som markeras av orden 'over' och 'under', over-ordnade och underordnade.

Den rikaste skorden av minnen fran skoltiden har vuxit frampa ett omrade, dit en larares oga endast undantagsvis nar fram,ett omrade, som larjungarna med en viss ratt anse vara sin privatadoman. Jag menar kamratlivet. Det ar en av skolans mest sarbarapunkter, bl. a. darfor att kamratlivet kan bli i viss man bestam-mande for den unges hela skolliv, ja for bans kommande liv. Det arframfor allt genom kamratlivet han i skolan far sin sociala fost-ran. Det inser han, om inte forr, nar han natt mera mogen alder.

Ett bevis pa kamratlivets stora betydelse och f asta grepp om skol-pojkarna kan man se i de talrika abiturientklassernas vackra sedatt om och om igen samlas till s. k. studentjubileer. Kamratfesterkunde man ocksa kalla dem, men de firas for visso jamval somaminnelsefester for den skola, i vars hagn kamratlivet fatt spiraupp, vaxa och satta frukt.

Nar 1890 ars realstudenter, den sista argang, som tog examen iSodra stadshuset, ar 1915, i narvaro av nagra av sina forna larare,tirade sitt 25-arsjubileum, skedcle det bl. a. med en minnes-skrift. I den finnes ett versifierat tal for 'Reallaroverkets gamlaskolhus', hallet av den nyblivne studenten, numera regissorenGunnar Klintberg. Det borjade salunda:

, »Till alia minnen, stralande i ljus,som vi fran vara ungdomsdagar rakna,sig knyter minnet av ett gammalt hus,ett minne, som belt sakert sent skall blekna.»

162

Kamratskap som varar

Dikten slutar med foljande tre verser:

»Men sa ar varldens gang, att allt det gamlaskall vika undan for allt nytt som kom. —I nya skolan snart sig alia samla,och ingen bryr sig mer den gamla om.

Men vi, vi minnas denna gamla blottoch alia ar vi tillbragt i dess skote.Med vemod vi, da .manga ar ha gatt,vid dessa minnen stamma mote.

Men varje flakt av vemod nu forsvinne!Blott hojen glasen nu med frojd och drick!'Kamrater drick for gamla skolans minne,och for den nyas valgang — skalen drick'!»

Den utomordentligt vackra minnesskriften, tryckt i numreradeexemplar, som vid festen tillstalldes de forna larjungarna ochderas larare, innehaller en hel del andra bidrag pa vers och prosasamt fotografier. I dekorativ infattning pa en sida ser man rektorv. Friesen och de bada klassforestandarna Ture Lofgren och Vil-helm Sturzen-Becker. Av var och en av abiturienterna ses bilderi liknande infattning, dels som nybakad student, dels 25 ar senare.Och under lasas biografiska notiser om var och en.

En gruppbild av en av de tva jubilerande studentavdelningarna,tagen ar 1888, davarande klass 7: i b, finnes ocksa atergiven.En saknas dock pa bilden, namligen Nils Strindberg. Det var

, namligen han, som skotte kameran. Pa den at honom langre frami minnesskriften agnade sidan finns endast studentfotografin.Efter bans namn 'star ett dodskors. Och under lases i biografienbl. a. foljande:

»Sommaren 1896 reste han till Paris och foretog dar fern asex ballonguppstigningar, detta som forberedelse till sitt deltagan-de i den Andreeska nordpolsfarden med ballong 1897, fran vilkenfard han aklrig atervande.»

Och vidare:

163

Norra Real i8j6—1926

»I skolan en av de framste, ansags ban bland kamraterna somen blivande vetenskapens storman, agnad att sprida ara och glansat vart fosterland.

Hans minne som en kar kamrat skall alltid bevaras och hedras.*1

En f. d. 'realare' deltog alltsa i den forsta luftfarden mot nordpolen, varen av ioregangsmannen. Det synes da vara av intresse att omnamna, att daRoald Amundsen 29 ar senare lyckligt fullbordade sin polarflygning^ faring om-hoid pa 'Norge' som enda svensk avenledes en'realare', meteorolotgren, student 1912, som aven tidigare deltog i expeditionen med

164

Kamratskap som varar

Nils Strindbtr?

Varjegangen lank i kamratkretsen av ar iSgobrister, sandesett tryckt meddelande, kort men innehallsrikt, ut till var och enav de overlevande kamraterna, omsorgsfullt och pietetsfullt redi-gerat. Jag bar nagra just nu for mina ogon. Pa ett star det bl. a.:

»Var gard av tacksamhet ochbroderskansla foljer honom tillhans vilorum. Varje blomma ivar krans ma vara ett levande,om an ringa, bevis darpa.»

Pa ett annat:»Alltid lika vansall och tro-

gen: Hans minne kan aldrigblekna, vi hava det inristat ivara hjartan.

Ma da var hyllning bindasmed tacksamhetens och sorgensblomster.»

Ytterligare bevis pa minnesgod tacksamhet ha abiturieiiternaav ar 1890 visat genom att 29 ar efter studentexamen lata S.Kulle pragla en utomordentligt vacker silverplakett over derasav G. Klintberg besjungna 'Gamla skolhus'. Pa sin 50-arsdagerholl var och en av kamraterna ett exemplar darav.

I samband med utarbetandet av denna historik bar ett exemplarav 1890 ars studenters minnesskrift i vackert band overlamnatssom gava till laroverket. Sa ock ett ex. av silverplaketten1'. Pa densenare star namnet 'A. O. Hultman — 50 ar, 8 januari 1922 —Fran studentkamraterna.' Han skulle den dagen ha fyllt 5° ^r

och salunda da, aven ban, fait mottaga minnesgavan. Men hanavled dessforinnan. »Ma laroverket i stallet mottaga plaketten ochsa hagna minnet av var bortgangne kamrat!» Med dessa ord over-lamnades gavan av bankkamrer Herm. Grason.

Minnena fran skoltiden och kamratkretsen, pietetsfullt var-dade, forma att skapa en stamning av helgd. De kunna bli nagraav de framfarna dagarnas vardefullaste arvedelar.

Det har mera utforligt skildrade exemplet pa kamratskap, somvarar, kunde mangfaldigas, endast vid yart laroverk, vad dess

1 Se nasta sida.

Norra Real 1876—1926 Kamratskap som varar

forna larjungar betraffar.Pa annat stalle och underrubriken 'Stipendier ochgavor' bar meddelats, bur1. d. larjungar vid sina.kamratfester pa ett verk-samt satt visat, att defortfarande kant sig soli-dariska med sin. gamlaskola.

Till sist ett par uttalanden fran de forna skolpojkarnas egna led.En skriver med anledning av sitt 4O-arsjubileum som student:»Ungdomsminnen fran skolbank och skolgard kunna visserligen,

allt efter som aren svinna och de forna kamraterna komma utomsynhall, mer och mer blekna och smaningom fortona i ett avlagsetfjarran, men samtidigt utbreder tiden nagot av akta patina dar-over. Darmed fa de ett ideellt varde, som aven 'realister', som vi,forsta att uppskatta.»

En annan, tillhorande en studentavdelning fran ar 1891, somtroget infunnit sig till kamrat- och minnesfester: »Det forrad avminnen, som de gamla skolkamraterna ha fran skoltiden, tycksvara outtomligt. Det ar syncl om en pojke, som ej bar en skolaatt minnas och alska.»

Kapitlet om 'Kamrats'kap' ma avslutas med teckningen av ettlivsode. Minnestecknaren ar tandlakare E. Gyllang, stud, ar 1891:

»Sallan bar val en skolpojke skilt sig fran sina kamrater i fragaom intressen och vanor som J. Alfred Bjorling. Stor och starksom en jatte, gick ban sin egen vag. Fruktade ingen och intet,om mojligt ej nagra airmen i skolschemat, som ban for ovrigt an-sag vara onodig belastning. Fast ban var befriad fran gymnastikoch trots sin tunga kropp, kunde ban utsta strapatser som denbast tranade idrottsman.

1 Jag blev bans van redan i 5 : e klassen, och tack vare en avgymnastik och sport tranad kropp, kunde jag folja honom pamanga av de utfarder ban foretog. Ytterst sparsam, nar det gallde

166

Alfred Bjorling

mat och dylikt, i Bjorlings tyckeovasentliga saker, medforde bansom matforrad endast en limpa,som clelades broderligt.

For Bjorling voro sakerligen des-sa utfarder ej endast ett uttryck avpojkars lust till aventyr och att upp-soka nya platser. Nej, i sin lillasvarta notisbok, som alltid foljdehonom, samlacle ban anteckningar,som ban sakerligen sedan anvandefor sina berakningar for kommandefarder.

Under gymnasistaren framtradcleallt mer bans speciella anlag ochintressen. Botanik, matematik ochkemi voro amnen, vari ban var valbevandrad. Franska, kyrkohistoria och frihandsteckning intresse-rade honom ej.

Hans hag for botaniken drev honom till vara nordligaste land-skap, och dar utforde ban, tillsammans med en annan elev franReallaroverket, Axel Hultman (se sid. 165),T en storbragd,som var en heder ej blott for de unga forskarna, utan avenfor den skola de tillhorde. Den 9 juli 1889 bestego de badagymnasisterna Kebnekaise, Sveriges hogsta bergstopp, som forutaldrig betratts av nagon svensk. Nar skolan nagon tid efterat bor-jade, finna vi de bada bergklattrarna ater pa skolbanken. Denvar nog for Bjorling i dubbel mening mycket trang. Han hadeannu tva ar kvar till studentexamen.

Sommaren 1890 deltog ban i en forskningsfard till Spetsbergentillsammans med kand. G. Nordenskiold och A. Klinkowstrom.

Foljande sommar finna vi Bjorling pa Gronland, dit ban fatttillstand att resa av Inrikesministeriet i Kopenhamn. For den ungabotanisten var Gronland ett harligt land med sin arktiska flora;

1 Axel Hultman, student vid Norra real 1890, avled ar 1921. Han var da.sedan 1912. verkstallande direktor for Luth & Rosens Elektr. A.-B. m. m.

167

t ;11 n

Norra Real 1876—1926

och havet gav honom ovning i konsten att tranga sig fram mellanhotande isberg.

Pa hosten 1891 blev Bjorling student. Han hade da redan med-hunnit atskilliga forskningsfarder.

Nu hagrade for honom en mangd harliga, arktiska resor, ochmed vanlig energi borjade han'genast forarbetet till en sadan.Sjalv saknade Bjorling kapital, men han hade gott anseende blandvara vetenskapsman och f ick genom deras f ormedling lana de dyr-bara instrument, som for en forskningsfard voro nodvandiga.

Forsaljningen av en del rariteter fran hans herbarium gav nagotutbyte i kontanter. Nagra personer, intresserade av hans forsk-ningsarbete, sammanskoto ett belopp for att nagot betrygga om-kostnaderna for en arktisk resa. Summan ar mig ej bekant menskulle sakerligen ej lockat nagon annan an Bjorling till den fard,han sommaren 1892 tillsammans med zoologen kand. E. G. G.Kallstenius foretog till det isfyllda Smith Sund pa Gronland.

I Saint Johns, New Foundland, inkoptes en valfangstbat 'Ripple''av tvivelaktig sjoduglighet. Utrustningen var ytterst blygsamt till-tagen. Den -*/6 1892 startade expeditionen for att aldrig ater-komma. Den 1T/s strandade 'Ripple' pa Carreyon. De ungaforskarna kommo dock i land och gjorde en del fruktlosa forso'katt uppna nagot eskimalager. Deras slutliga ode ar ej kant. Nagrasorgliga rester fran expeditionen visades pa Vetenskapsakademien,och de blevo de sista minnen, Bjorlings skolkamrat och van harav Bjorlings allt for tidigt avbrutna levnadsbana.

Frid och heder over hans minne!»

AVSLUTNINGSORDEN

i laroverkets hogtidssal den 27 november

Finns det nagot, fragar jag da till sist, som kan betraktas somett sardrag for Norra real? Det ar med skolor som med manni-skor. En skola, som det ar nagot verkligt liv i, som har nagoninneboende livskraft, har sin sarskilda individualitet.

En f. d. larare, rektor Alfred Nordfelt, skriver foljande om detintryck, han mottagit av vart laroverk fran slutet av iSgo-talet.

»Nar jag borjade min lararbana, for snart trettiosju ar sedan,var det vid Norra latin jag gjorde mina forsta larospan, och jagtilltradde tjanstgoringen dar med den stridiga blandning av bavanoch kackhet, som ar ungdomen egen. Pa aldre dagar star dennatid, extralarartiden, i mitt minne som mitt livs 'lyriska' period,fylld av arbetslust och levnadsmod. Ty trots studieskulderna teddesig framtiden i forhoppningarnas ljusa farger, och jag kande endjup och stark gladje over uppgiften att vara en ungdomenslarare och uppfostrare.

Da jag efter sex hela ar — det gick namligen inte fort pa dentiden att fa en ordinarie plats — blev lektor vid Norra real (dafor tiden benamnt endast: Reallaroverket), kunde jag inte undgaatt frapperas av den stora skillnaden i flera, kanske de fiesta,avseenden mellan dessa bada skolor. Over Norra latin lag nagotfornamligt och klassiskt, med en trygg fortrostan pa gamla ochvackra traditioner. Reallaroverket var mera likt en nykomling,som i hemlig medvetenhet om sin kraft annu sa lange holl sig iandra ledet men oemotstandligt vann terrang. I det forra laro-verket var allting mycket strangt i f ormerna ; i det senare var det,

168 169

Norra Real 1876—1926

oaktat en av lararna uppratthallen, god ordning, icke sa noga meddet yttre. Och forst och sist: vid Norra latin voro lararna, trotshuvudstadens mekaniserande inflytande, annu en samling av godakamrater, som hollo val ihop och frojdade sig at det vackra ochglada har i livet, med ett stank av svunna tiders sorgloshet; paReallaroverket gingo de var och en i sin lada och voro, eller fore-folio mig atminstone att vara fruktansvart sakliga. Dessutom sva-vade har den forna chefens ande over vattnet och ingav nybor-jaren en viss beklamning. I fa ord sagt: pa det forra stallet vardet mera av arbetets gladje, pa det senare mera av dess allvar.

Men sa smaningom larde jag mig att trivas och hogt varderaaven det nya laroverket — utan att glomma det gamla —, och omjag fatt stanna dar langre (det blev endast tre och ett halvt ar),sa hade det val blivit mig lika kart som det forsta. Sakert ar detdock inte, ty lararna aro i det avseendet sa otroligt konservativa,att de svarligen gilla nagot annat laroverk an det, vid vilket deforst ha tjanstgjort. I varje fall forvarvade jag aven vid Reallaro--verket manga verkliga vanner, vilkas minnesgodhet ofta nog varitmig en trost under vandringen pa livets allt vanskligare stig.

Olikheten var for ovrigt icke minst pafallande mellan de badaskolornas rektorer — vem minns inte den magnifike men oandligtvarmhjartade chefen pa Norra latin och hans f ormlosa mengenialiska motsvarighet pa Reallaroverket? —, och skillnadenstrackte sig aven till laroverksbyggnaderna. Ty det stolta Norralatin lag tatt invid huvudstadens centrala strakvagar, under det attReallaroverket var forvisat till det tristaste av allt, namligen enstorstads utkanter, och da hade en sardeles tarvlig omgivning avplank och skjul och bra.dga.rdar. Men i alia fall maste jag in-stamma med en forstandig och godartad larjunge vid det senare,som en gang sade mig, att han anda sa garna gick sin dagligavandring till 'den kara tegelhogen'.

Pa ungdomen sag jag dock, dess battre, ingen annan skillnad,an att matematikens och fysikens r o b u r et s e c u r i t a s f 6r-lanade de for mig lika kara gossarna vid Reallaroverket en tyd-

•ligare pragel av bradmogen fackmassighet.Slutet blir — i stort sett och i korthet sagt —, att Norra latin

har mitt hjarta och Norra real min beundran.»

A vslutn ingsorden

En annan f. d. larare skriver foljande:»Reallaroverket ar mitt 'offentliga' livs redbaraste minne. Storre

an jag sjalv, battre till anda, plikttrohet, omhet och vanlighet, hardet uppfostrat mig, sasom det uppfostrat larjungar i sina klasser.Tacksamhet alltsa, sa lange tacksamhetsdriften inom mitt hjartabestar och har liv.

Ett svenskt laroverk ar i sjalva verket en bra stor sak. Oftatanker jag darpa. Arvet av stora traditioner, hundratals offrademodor i ungdomens tjanst.»

F. d. rektor Harald Dahlgren skriver slutligen foljande:»H. t. 1891 kom jag till Norra real som provarskandidat. Laro-

verket hade aret forut flyttat in i sin nya praktiga byggnad vidRoslagsgatan. Dess beromde forutvarande rektor Sixten v. Friesenhade, allt mera overhopad av allmanna uppdrag, nyss lamnat rek-torsbefattningen men kvarstod i sin tjanst som lektor. Rektor ochprovarsforestandare var Sigfr.id Almquist. I fyra ar hade jag for-manen att tillhora reallaroverket pa Norrmalm, forsta aret somprovarskandidat och timlarare, de foljande som extralarare.

De fyra aren voro i egentligaste mening laroar och arbetsar. Min• huvudsakliga lararutbildning, min hela inriktning i larararbetet har

jag fatt vid Norra real, och annu i dag, har, dar jag nu sittergammal och uttjant, ser jag upp till denna laroanstalt med vordnadoch tacksamhet och kanner mig obenagen for kritiska synpunkter.Jag var ute- i en gynnsam tid. Laroverket hade, tack vare Sixtenv. Friesen och en rad utmarkta facklarare, fatt en byggnad, en in-redning och en materielutrustning, som stodo pa hojdpunkten avvad tiden fordrade. Sarskilt de fysiska och kemiska institutionernatorde ha varit de fornamligaste nagot svenskt laroverk da hade attuppvisa. Undervisningens plan och metod voro omsorgsfullt ge-nomarbetade, hela •verksamheten praglades av livaktighet och f ram-atgaende. De personliga krafter, som buro upp arbetet, voro imanga fall av ovanliga matt. Jag namner blott nagra av dem, medvilka jag narmast stod i beroring: Sigfrid Almquist, Sixten v.Friesen, Tom Moll och Arvid Lindhagen, jamte dem Klas Vinell,Roland Kellberg och Ture Lofgren samt bland mina provarskamra-ter och medbroder i extralararskapet Frans Nilsson. De ha alia

171

Norra Real 1876—1926

varit mig till oskattbart gagn och sta for mitt minne som i olikaavseenden ouppnadda och ouppnaeliga ideal.

Kanske horde nagot sagas ocksa om pojkarna, eftersom de onek-ligen aro huvudsaken i det hela. 'Pojkar a' pojkar', heter det, ochtrots sina manskliga brister 'det basta folket'. Nog hade man tillen bb'rjan sina vedermodor, ej att forneka. Men annat an godaminnen av mina realare har jag inte, och jag kan erinra mig en helrad fortraffliga och begavade pojkar, av vilka manga senare gjortgoda skal for sig ute i livet. Forhallandet mellan larare och lar-jungar var i det hela naturligt och trevligt, och eftersom jag idet har sammanhanget narmast tanker pa, lararna, sa ma det sagas,att laroanstalten aven i fraga om 'sattet att behandla larjungarna'hade goda lardomar att ge at nyborjaren pa magisterbanan.

Skall jag soka i fa ord sammanfatta mitt huvudintryck av detIaroverk, dar jag var lika mycket larjunge som larare, blir det un--gefar detta: Forst och framst det stranga kravet pa 'realism i un-dervisningen' i ordets ra.ttforsta.dda betydelse och darmed ocksapa vetenskaplig vederhaftighet i det skolan har att meddela. Vi-dare det starka pedagogiska intresset och framstegsstravandet,framjandet av provarsinstitutionen och en skickligt ledd samver-kan mellan lararkrafterna. Sist men ej minst aktningen for lara-rens arbete aven i dess minsta och alldagligaste uppgifter samt akt-ning for eleverna.

Jag vet till fullo, att dessa drag alltfort utmarka arbetet vidNorra real, liksom ock att de val kunna anses tillhora de nutidasvenska laroverken i allmanhet. Men jag raknar det som.en storforman att ha mott dem vid min ingang i 'offitii schalasfici taedi-osa provincia'.»

For egen del sokte jag i mitt minnestal besvara den uppstalldafragan: 'Finns det nagot, som kan betraktas som karakteristisktfor Norra real?'

Det skedde med foljande ord:»Ett patagligt karaktarsdrag, utmarkande for Norra real som

• skolinstitution, har varit dess manhet om en viss rorelsefrihet,motsvarande frihetsbegaret hos individen, ratten att handla paeget ansvar, ratten att ta egna initiativ. Detta vittnar om livaktig-

172

Avslutningsorden

het, frimodighet och handlingskraft. Tio ar efter laroverkets upp-rattande — alltsa 1886 — varnar Sixten v. Friesen i sin arsredo-gorel&e for 'faran av att friheten till egna initiativ helt och halletberovas de sarskilda laroverken.' Och Sigfrid Almquist uttalar,vid en granskning av den sista stora omorganisationen av varaelementarlaroverk, det hoppet 'att dar givna goda uppslag matteleda till en verklig reform, som, i motsats till de sista decennier-nas — han skrev detta ar 1904 — uniformitetstryck, tillater enfriare, mindre stel och ensidig utveckling av vara Iaroverk', samtframhaller till sist vikten av att 'olika individualiteter och traditio-ner fritt kunna gora sig gallande'.

Har denna uppfattning varit stark inom sjalva ledningen avlaroverket, da ar den naturliga konsekvensen, att at den enskildelararen ocksa givits storsta mojliga matt av rorelsefrihet, frihetatt handla under eget ansvar men i fortroendefullt samforstandmed kollegerna. Det ar ur en sadan jordman arbetslust och arbets-gladje spirar upp.

Men — det som vi, larare, sjalva salunda fatt mottaga ochskatta sa hogt, det ma vi val da ocksa garna vilja skanka varalarjungar, och det inte for njuggt och sparsamt. Ha vi deras fullatillit, sa kunna vi det ocksa. Det ar i en sadan mil jo god skolandaskapas.

Laroverkets nuvarande gymnasister och larjungar i realskolans6: e klass, ni, som bildar ett ungdomligt inslag i var minnesfest,nog forstar ni, unga vanner, att Norra real har traditioner, somfortjana att halias i helgd och att forkovras. Helt visst kommamanga av eder att fa uppleva den dag, da hundraarsminnet skallfiras. Ma ni da kunna gora detta i det goda medvetandet, att niunder er skoltid voro akta, rattskaffens norra realare.»

173

Ldrare som tjanstgjort

INNEHAVARE AV INSPEKTORATET

Domprosten H. J. Bjornstrom 1876—80Professor D. G. Lind/iagen 1880—88Justitieradet C. G. Hammarskj'dld 1888—97Professor V. B. Wittrock • 1897—02Professor G. J. De Geer 1902—12Overdirektor P. E. Lindstrom 1912—24Professor H. B. M. Pleijel 1924—26

INNEHAVARE AV REKTORATET

Fil. doktor Sixten v. Friesen 1876—giFil. doktor Sigfrid Almquist 1891 — 06Fil. doktor Carl Svedelius 1906—26

L A R A R E SOM TJ A N ST GJ.O RT'

v. Friesen, Sixten G FD 1876—91 f 1921Lundgren, Johan E FD 1876-^92 f 1895Latin, C. Isak FK 1876—94 f 1894Sjostrom, J. A teckn.-lar. 1876—80Lundeg&rd, S. A mus.-lar. 1876—80Brouhn, Robert gymn.-lar. h. t. 1876 f 1882Persson, Jakob FK 1877—82Aman, Vilhelm gymn.-lar. 1877—92Lofgren, Ture F FD 1878—10 f 1916Carlson, Ernst FD 1878—80 f 1909

'Klint, Axel H. FD 1878—06 f 1925

1 Endast de larare finnas bar upptagna, som tjanstgjott minst en terrain ochmed full tjanstgoring.

174

Garstrom, H. RBrodin, Johan E.Sturzen- Becker, Vilhelm T. P.Kellberg, C. RolandMattson. Mattias P . . . . .Collin, C. RichardHildebrand, H. R. T. Emil .Almquist, Sigfrid O. I. . . .Philp, Hugo W.

Moll, Tom

Hildebrand, B . Albin . . . .Sterner, AndersLindvall, Carl F.de Laval, Patrik F. H. . . .Ekstrom, JohnLarsson, August W. . . .Kahlmeter, ThoreLyth, P. GustavBergman, Janne SOberg, M. FridolfSvenson, L. VilhelmBolin, D. P. Sigurd . . . .Rundlund, C . Anton . . . .Heijkenskjold, Hjalmar G. E.Pettersson, John M. . . . . .Sundbdrg, A. Gustaf . . . .

Lindhagen, K . Arvid . . . .

Wallberger, Hjalmar . . . .

Osterberg, Edvin P. V. . . .

Hagelin, P. HugoBalke, J. Otto F.Larsson, E. G. Hugo . . . .Berg, Carl J. . 'Ringholm, Albin EVinell, Klas AAndersson, K. HugoVinell, Axel F . . . . . . . .Hahr, Otto G. ALinder, Helga F.Tengstrand, David V. . . . .FahrcBus, G. Rudolf . . . .

. FK. FD

. FKFD

. FD

. FD

. FD

. FD

. TK

. FL

. SMK

. FD

. teckn.-lar.

. mus.-lar.

. FL

. FD

. FK

. FK

. FK

. FK

. FD

. FK

. FK

. FK

. FD

. FK

. FD

. FD

. FK

. FD

. mus.-lar.

. FL

. FK

. FL

. FK

. FK

. FK

. FK

. FD

h. t 1878. 1879 — 80

1879—081879—031879—811879—801880— 011880—071880—05

(1880—04!11911 — i8J1880 — 091880— 811880— 811880—821880—231880 — 901881—871881—821882—851882 — 951882 — 231883—851883—881883—181885—911885—87

(1886—921(1895 2 I J

V. t. 1888

(1888—93!

\ i9i2—i5|1888—901888—90h. t. 18891890 — 061891 — 971891—931891—031891 — 941891 22

1892—981892 — 031892 — oo

1 1885t 1926f 1910T J9°7f 1906f 1926t 1919t 1923f 1906

t 1922

t 1917

t X895f 1889.t 1924t 1899t 1897

t 1918t i89S

f 1920-t 1918

t 19*4

f 1926-

t 1917

t 1924

f 1906

t 19*3-

t J925.tt i903

I7S

Norra Real i8j6—1926 Ldrare soin tjiinstgjort

Dahlgren, Harald M. . . . . ' . FK

Nilsson, Frans M. . . . . . . FKWistrand, E. A. d' Artagnan . . gymn.-lar

Staaff, Erik FD

Bendixson, Artur FDHellman, Johan A FKSvensson, Aron V. FDMohlin, Emil gymn.-lar.Cassel, Gustav . FDHolmgren, K. F. Esaias . . . . FLKjellbcrg, Anders FKDahlgren, K. Emanuel FKAhfeldt, O. Clemens P. . . . . TDBeckman, Edvard FK

Nordfdt, Alfred FDRendahl, Carl FKMeyer, Adolf FDFredholm, E. Ivar . . . . • . FDGoransson, Edvard FDGallander, A. Otto FLCarlsson, Albert FDKallgren, Karl FKLevin, Karl A FLFahlstedt, Carl A. . . . . . . FKLindqnist, John M. FDfuel, H. FLNystrom, Johan F. FD

Beckman, Natanael FDRyrberg, Klas FKRudberg, Ture A FDBorgstrom, Edvard FDAndersson, Lars Gabriel . . . . FD

Frolen, Hugo F. FD

Matthiesen, Harald J. . . . . FKHolmberg, Knut N. FDOsterberg, J. August slqjdlar.

• Wahlgren, O. Agne . . . . , , FDPalmgren, Carl FD

I76

1892 — 95(1892 — 0211904—131892—93v. t. 1893(1893—01[1906—071893—19l893—971893—061894—981894—961894—261894—261895—261895—26(1896 — 99(v. t. 19031896—26i896—04h. t. 18961897—081898 02

h. t. 18981898—061899—051900—031900—231901—031902—09[1902—06{1911—171902—261902—031902—ii1903—06(1904—07[1914—151904—26h. t. 1904

11905 — 06(1922 — 26j1905—08

f 1908

t

f 1926

t 1903t 1918

T 1913

f 1926

Lagerq-vist, Axel V.Ronnliolm, N. Albin . . . .Mannfelt, FransSvedelius, CarlWegardt, C. Oscar G. . . . ,Beckman, EliasAhlin, EsterCat-lander, P. OSegerslrom, Sigurd . . . .Sfoman, F. AlbertMalmberg, NilsPeterson, J . Julius . . . .Sahlin, Enar V.Hedstrom, John SErling, Nils M.

Mo hi in, 'K. Ejnar . . .

Lyttkens, Elof LADahl, L. EvaldWerner^ Ernst FNy strain, DanielBlom, C . Emanuel . . . .Boliman, Sven AGrimlund, Hugo V. A. . .Larsson, O. Ivar V. . . . .Essen, K . Mails . . . .Hdlerstrom, Albert O. T. .

Alstn, NilsCarlgren, Vilhelm . . . . .Ahlfvengren, Fredrik E. .Olson, P . Hjalmar . . . .Car Ion, Manfred J\'Carlsson, O. EKokeritz, Gt/staf H . . . . .Webe, Axel E. J.Bac/dund, J. Ragnar . . .Soderborg, Benkt J. A. . .Pettersson, S. JJoliansson, FoLkeHultenberg, L. G. Hm;o . .Stank, GunnarWirde, O. A. Gottlieb . . .

12 — 2ri2J,'». Kvedelhis, Norm

FK. FD

FK. FD. FK

. . FK

. . teckn.-liir... gymn.-lar.

. . FK

. . FK

. . mus.-lar.

. . gymn.-lar.

. . FD

. . FD

. . FK

. . mus.-lar.. . FK

. . TK

. . FK

. , FKFK

. . FK

. . FK

. . FK

. . FD

. . FL

. . VDM

. . FD

. . FDFD

. . FD. . FD. . FK. . FK. . FK

FK. . FD. . FK. . FM. . FD. . FD

FK

Real.

1905 — 091906 — 081906 — 081906 — 261906—131906 — 081 906 — 26h. t. 1006

1907

1 9 0 7 — 2 3

1907 — 18

1907 — 201908 — i i

1 1908 — 1 111916—23

1908 — 261908 — 261908—131908 — 1 11908 — 25 f 192

1909—15

(1919 — 261909 — 13

I C _ ) I O 1 2

1912 — 26

1912 — 13

1913—24

1913 — 26

i 9 T 3 — T 4

177

Norra Real i8j6—1926

Herlin, Ernst F. FD 1913 —14Neuman, Erik G • . . FD 1913 —16Starch, P. Jon X. FD 1913—17Skog, Humid FL h. t. 1913Schyldt, Karl A slojcllar. 1913—26Petrini, Henrik FD !9!4—2(5Hansson, J. Algot FM !9i4—15Liljekrantz, Birger . . . . . . . FD v. t . 1915Brandt, Gustav Adolf FD T 9 i 5 — 26Jverus, Gustav H. FD 1915—19,Westblad, Ragnar . . . . . . . . . FM 1915—20Sanden, Ejnar N. FM 1916—21Holm, E. G. Sigurd FL 1917 —18Airing, X. Hjalinar FD 1918—26Bergstm, N. G. Folke FM 1918—20Sundqvist, John . . . . . . . FK 1918—19Lovgren, N. Stare FL 1918—19Welander, T. M. Birger . . . . FM 1918—23Lauren, G. Bertil FM h. t. 1918 f 1918Bjornsson, Nils M. FK 1919—26Hammarstroin, Agaton FM J 9i9—23IVaJilstrom, Baltzar O. S. . . . FM > 9 r 9 — 26Lindstrom, K. Henry FM : 9 r 9—20Elander, Rudolf G FD 1920—26Hagstrorn, Nils I. FK 1920—26Hoglund, Robert mus.-lar. h. t. 7920Johansson, K. Albert FM 1921—22Linder, A. Gunnar FM h. t. 1921Lindberg, Oskar F. mus.-liir. 1921—26Jfagner, Bernhard FM v. t. 1 9 2 2Kiirre, Karl FD 1922 — 26.Pehrson, G. Torsten FD 1922—26Akerbloin, K. Daniel . . . . . FM 1922—24Sitndberg, Nils J. FL 1922—23Nor berg, Erik FM '923—26Lundeqvist, Gunnar E FL T923 — 26Lund berg, Per I TK J923—26Orbo, Karl teckn.-liir. 1923—26Grubb, J, Gunnar gymn.-lar. 1923—26Tttndal, K. Gustav FK 1924—26Lofgren, Erik O FD 1924—26Stigen, Ragnar FL 1924—26Styff, Hugo FD 1925—26