Magasinet Publik nr 3 2010

publikJMG-studenterna presenterar

Nummer tre | Hösten 2010

Tema:Landsbygd

Bengtsfors– Peter Kadhammar om krisen

Public Service – På reträtt till storstan?

Var är vargen?– Publik har varit där

...och mer därtill

LEDARE

Jag växte upp i en liten by som ligger så långt bort man kan komma och sen åt vänster. Det är en ort som visserligen har flera företag och som ligger i tygriket där den svenska industrialiseringen började. Det är

en by där det inte hänt så mycket på länge och där den största stoltheten, förutom Ekelunds, är att vi en gång hade världens enda bokmär-kesmuseum. Åtminstone sa man det när jag gick i grundskolan. Min första journalistiska erfarenhet skaffade jag ändå i den här lilla byn vars namn, Horred, finns med på listan över snuskiga ortsnamn i Sverige. Jag och en klasskompis skulle intervjua kioskägaren i Horred. För ja, det fanns en kiosk och en gång i tiden fanns det faktiskt två pizzerior. Vilket på den tiden då man mätte ortsstorlek i antal pizzerior var en ganska bra siffra jämfört med grannbyarna. Hursomhelst var det hela mycket spännande, inklämd mellan CS möbler och Horreds möbler ligger kiosken med utsikt mot Viskan som varje år svämmar över och hotar att dränka järnvägsspåret. Där jobbade Magnus och det viktigaste vi hade att fråga honom var hur många godissorter han hade i sitt lager.

För mig är det lite så landsbygdsjournalisti-ken ser ut, i de sömniga småstäderna skriver trötta journalister tre artiklar om dagen om uppretade människor som ständigt får snöval-len på sin sida av gatan. Det var också därför jag längtade därifrån, jag ville bort från stiltjen och det svenska vemodets ödelandskap. Jag tror också att det har gjort mig väldigt fördomsfull gentemot människor som valt att stanna kvar. Och kanske är det just det som

gör det här numret relevant, för vad händer när stad och landsbygd segregeras? Vad händer med människors bild av landsbygd res-pektive storstad när public service centreras och när landsbygdsfrågor diskuteras ur stor-stadsperspektiv i storstädernas medier?

Storstadsvinkeln genomsyrar mycket idag, och mediebilden formar på många sätt sam-hällsdebatten. Stadsborna tycker att vargen borde få finnas kvar och det blir då denna bild som förmedlas i storstadsmedierna, men stor-stadsperspektivet finns inte bara i medierna. Öppna landskap och skogar är inte vardags-utsikten för någon som åker till sitt ”land” på sommaren, som mina vänner från staden sa när vi var små. Därför görs det reklam på mjölkpaketen för besök på bondgårdar när korna ska släppas på grönbete. Det är dock inte texten på mjölkpaketen som ska under-sökas utan situationen för landsbygdspres-sen, vad som händer när en liten ort sätts på kartan efter ett mediedrev och hur journalister från djupaste Dalarna hanterar sin bakgrund.Vi är väldigt stolta över det här numret av Publik. För trots romantiska och exotiska idéer om vad landsbygden är och hur den bör definieras så är det inte schablonbilder som serveras. Det här är en djupdykning i lands-bygdens medier, dess förutsättningar samt mediebilden av landsbygden.

Maria Hansson, redaktör

2 publik

INNEHÅLLNummer tre | Hösten 2010

46

141619223234363840

Publik är ett magasin från studenter på journalistprogrammet på JMG i Göteborg.Publiks syfte är att belysa olika intressanta aspekter av samhället omkring oss, med ett fokus på medias roll.

Skribenter, detta nummer:Adam Eriksson, Andreas Granath, Aron Lahti, Robin Högberg, Valdemar Möller, Linnea Johansson, Nina Brevinge, Tobias Edlund, Valter Nordqvist, Axel Kronholm, Olle Arosson

Omslagsfoto:Petter Trens

Baksidesfoto:Maria Hansson

Redigering och Layout:Dan Augustsson, Andreas Granath, Aron Lahti, Carl Moberg

Redaktionsledning, detta nummer:Dan Augustsson, Maria Hansson, Anders Hovne, Linnea Johansson, Louise Lindell

Ansvarig utgivare:Victoria Grevepublik

Malexander: Byn berättar om drevet efter polismorden

Bengtsfors: Vi följer Peter Kadhammar genom krisbygden

Tranåsbygden: Maggan om livet som lokalreporter

Kungälvsposten: Lokaltidningen som ökar i en tyngd bransch

Vargen: Vi har besökt ett Värmland med rovdjuren runt knuten

Dalarna: Grogrund för ett eget journalistsläkte?

Public Service: Anette Carlsson om recentraliseringen

Lokaltidningsbesvikelser: Grundaren till succébloggen berättar

Recension: Vi har läst Landet Utanför av Kristina Mattsson

Ruralt: Erland Eklund forskar om landsbygdens förändring

Nils Hanson: Vi har pratat gräv med JMG:s nye gästprofessor

3publik

4 publik

Text och foto: Adam Eriksson

När drevet kom till byn

Ett av de mest uppmärksam-made brotten i svensk modern tid. Rättsexperterna oroades över den nya mediebevak-ningen. Ortsbefolkningen längtade till slutet.

5

I MALexANDeR BOR cirka 100 perso-ner, en samling hus längs en smal och slingrig vägsträcka mellan Kisa och Box-

holm. En öde bensinstation och en gammal hembygdsgård, två lysande röda byggna-der, är det första som möter när man kör in i samhället. Hit går inte ens några bussar, men ändå är orten välkänd i Sverige.

Den 28 maj 1999 sköts poliserna Olle Borén och Robert Karlström till döds vid en landsvägskrök i södra Östergötland, och den lilla orten Malexander blev känd i hela Sverige. Polismorden och jakten på de tre inblandade brottslingarna skildrades inten-sivt i media under en kort period, men när Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv fått sina fängelsedomar blev det tyst igen, och Malexander blev för alltid förknip-pat med ett av de mest uppmärksammade brotten i modern tid.

VARJe LöRDAG GåR Elsa Gunnarsson Holm och dricker kaffe i hembygdsgården. Hon har bott i samhället sedan hon blev pensionär för fjorton år sedan och minns den där vackra majdagen mycket väl.

– Vi som bor här är ju inte alls vana vid sånt, det var så otäckt att man bara ville stanna inne och gömma sig. Det var heli-koptrar och en massa gubbar med kameror och mikrofoner och gud vet allt. Jag minns några som stannade och tankade vid mack-en och att det såg ut som en helt vanlig dag på jobbet för dem.

När ambulanspersonal och polis först kommer till platsen står det klart att det inte är någon vanlig dag för närpolisen i södra Östergötland, och därför blir inblandningen

från medierepresentanter något annorlunda än normalt. Bland annat måste en av Öst-göta Correspondentens journalister hjälpa till med att stoppa trafik.

De som befann sig vid mordplatsen har i efterhand beskrivit hur fotografer och jour-nalister behandlade de chockade ortsborna och närpoliserna som var först på plats. När bårbilarna som hade tagit hand om kropparna skulle backa ut ska en fotograf upprepade gånger ropat åt en sörjande polis ”kan du inte göra en honnör?”.

– Vi höll oss mest inomhus den dagen, men jag vet att det var folk som åkte dit för att se vad som hade hänt. Jag är glad att jag inte gjorde det, säger Elsa.

MeDIAS NäRVARO blev mycket påtag-lig för alla inblandade, och en så ovanlig händelse som ett dubbelmord på poliser så långt ut på landet drog självklart många journalister. Malexander såg fler kameror och mikrofoner på en dag än vad som pas-serat genom samhället de tidigare tjugo åren.

Roger Börjesson jobbar som lantbrukare och bor strax utanför Malexander. Han hör på bilradion om bankrånet i Kisa och bestämmer sig för att åka och titta till sin mamma som bor där.

– Jag kom inte så långt, det var en polisbil som stod tvärs över vägen. Jag gick ur bilen och frågade vad som stod på, men fick bara svaret att jag skulle vända och ta en annan väg, här var det avspärrat. Då är det klart man blir orolig, säger Roger.

När han var på väg att vända bilen kom två andra bilar åkande som också stoppa-

des. De som satt i hoppade ut och började diskutera med polisen. De visade sina kame-ror och verkade vara mycket angelägna om att få komma innanför avspärrningarna.

– Vi hade ju knappt haft besök av jour-nalister här innan, så man blev ju ganska nyfiken på var det var för några. Många pratade skit om dem, men så här i efterhand förstår man ju att de har ett jobb att sköta precis som vem som helst.

MALexANDeRMORDeN var inte bara en tragedi för det svenska samhället. Det var också början på en ny medietrend. Den mördade polisen Olle Boréns sambo Annelie Ljungberg höll ett mycket uppmärksammat tal i rättegångssalen, ett tal som citerades i sin helhet av många medier. I och med detta förändrades anhörigas roll i medie-bevakningen kring kända brott, och det har blivit allt vanligare att anhöriga själva går till media för att berätta om sorg och ilska.

Statsvetare och jurister har uttryckt oro över utvecklingen, och menar att rättsys-temet kan påverkas om brottsoffer och anhöriga får för mycket utrymme i rät-tegångsförfarandet. I media har dock de verkliga människorna runt brotten fått allt mer uppmärksamhet. Det vet inte minst de boende i Malexander. I maj 2009 var det flera medier som uppmärksammade tioårs-dagen av morden.

– Det var ledsamt att läsa om allt det där igen, livet måste ju få gå vidare någon gång. Här är vi redan tillräckligt förknippade med morden. Man önskar att fler kunde tänka på Malexander på något annat sätt, säger Elsa Gunnarsson Holm.

publik publik

”Många pratade skit om dem, men så här i efterhand förstår man ju att de har ett jobb att sköta precis som vem som helst.

IDYLLEN. Vid en slingrig väg en bit från Kisa ligger Malexander.

16 publik

Att skildra en krisort

Bengtsfors. Klingar det bekant? Kanske har du läst om or-ten i tidningen någon gång det senaste decenniet. Chan-

sen är stor att det handlat om fabriksnedläggningar, arbetslöshet eller avbefolkning. Sedan kommunens stora

arbetsgivare Lear Corporation lade ner verksamheten har mediebilden av Bengtsfors ofta varit synonym med

motgångar och nederlag. Vid regeringsskiftet 2006 åkte Peter Kadhammar till

Bengtsfors för att påbörja en artikelserie. Uppdraget var att undersöka hur en riktig krisort påver-

kades av rikspolitiken.

6

7publik

Text & Foto: Andreas Granath

nöblandat regn strilar ned mot asfalten och rinner i små strömmar längs gatorna. Slasket når till anklarna på de nästan 10 000

dalslänningar som med tända facklor tågar mot Bengtsfors centrum. Det är den 24 mars 1999 och det har gått en dryg vecka sedan beskedet kom. Lear Corporation lägger ner sin bilsätesfabrik och 860 jobb försvinner från kommunen. Fackeltåget går förbi kyr-kan, hotell Dalia och slutligen över bron.

Vid Tingshustorget i centrum ska fackliga representanter tala. När tåget når dit har de sista personerna ännu inte lämnat Learfabri-ken på Industrigatan.

– I kväll har vi varit mellan 9 000 och 10 000 här på torget. Det är inte dåligt i en kommun som har 11 200 in-vånare, säger fackklubbens ordförande Bengt-Göran Blomqvist från talarpodiet. Fortsätter det så här så fixar vi detta!

Det är ett försök att ingjuta hopp i män-niskorna som trängs på Tingshustorget. Fabriksnedläggningen innebär att antalet arbetslösa går från 440 till 1 300. En ökning med 15 procent. Det finns totalt 20 lediga jobb i kommunen och kvällstidningarnas rubriker handlar om ”Chocken i Bengtsfors”, ”katastrofen” och ett ”ödelagt landskap”. Bengtsfors blir en nationell symbol för globaliseringens baksida. ”Ur ett globaltv perspektiv bor vi alla i Dalsland” skriver en krönikör i Expressen.

ELVA ÅR SENARE promenerar journalisten Peter Kadhammar på gångbanan längs sjön Lelång. Han är i Bengtsfors för att göra den fjärde och sista artikeln i Aftonbladets arti-kelserie om kommunen. Tanken föddes vid regeringsskiftet 2006 då alliansen vann valet på sin jobbpolitik. Hur skulle det påverka en liten krisort? Peter Kadhammar bestämde sig för att ta reda på det under den kom-mande mandatperioden.

– Då tänkte jag inte på Bengtsfors utan på krisorter i allmänhet, säger han. Sedan tänkte jag på vad det finns för typisk krisort som alla känner till. Och då var det ju tyvärr Bengtsfors.

Vid den tiden låg Lear fortfarande som en våt filt över folks medvetande. När fabri-ken stod på sin topp hade företag som ville anställa svårt att hitta folk. Alla hade jobb. Nu var Bengtsfors synonymt med kris och arbetslöshet. En döende bygd. Självkänslan hade fått sig en rejäl smäll.

– Jag var här i samband med en rivning av ett par hus i Skåpafors. Då minns jag att det var så otroligt dystert här. Det var väl något halvår efter Learnedläggningen. Ja, fan, då var det verkligen en jämmerdal här, säger Peter Kadhammar

I oktober 2006 publicerades den första artikeln. Rubriken var ”Bengtsfors – steget efter” och bilden man drog på var av en per-son i skyddsdräkt och gasmask vid sanering-en av det förorenade EKA-området. I texten

S”Det var flera som var

jävligt sura efter första artikeln faktiskt. Och då är sura rätt ord. – Peter Kadhammar

8 publik

boksLut Vid sitt fjärde besök fann Peter Kadham-mar en framgångsort som barrikaderade sig mot sina egna invånare.

”Det såg allmänt sorgligt ut det mesta. Men jag upplevde det inte som en misshandel – Per-olof larsson

hittar man misslyckade statliga åtgärder i kölvattnet av Lears nedläggning, Pia, 34, som varit modig nog att starta eget, men som nu tvingas stänga, och brist på jobb. Men även en framtidstro hos politikerna som säger att Bengtsfors kommer vara på fötter igen om ett par år. ”Övriga Sverige ska få se”. Så slutar artikeln, men det är inte det som fastnar i minnet hos Bengtsforsborna.

– Det var flera som var jävligt sura efter första artikeln faktiskt. Och då är sura rätt ord, säger Peter Kadhammar med eftertryck.

I lokaltidningen Dalslänningens publice-ras en insändare som är ”fruktansvärt trött på att ständigt höra saker som krisorten Bengtsfors”. Chefredaktören Thomas Wallin skriver på ledarplats att artikeln är kliché-artad i sättet den framställer Bengtsfors. ”Skäm inte ut Bengtsfors mer!” är rubriken.

Alldeles intill platsen för det gamla EKA-området, där industrialiseringen tog fart i Bengtsfors, har kommunen byggt Utvecklingscentrum+. Det var också här, på invigningen av huset, den andra artikeln i serien inleddes. I ett kalt litet inglasat rum strax innanför entrén sitter den före detta utvecklingschefen Per-Olof Larsson.

– Det är klart att det är roligare med en glad recension, men kanske inte lika nyttigt, säger han

När den första artikeln publicerades var han fortfarande chef för Utvecklingsbolaget i kommunen och figurerar i alla artiklar som Peter Kadhammar hittills skrivit om Bengts-fors. Idag har han tagit ett steg tillbaka, men sitter fortfarande i styrelsen och har ett över-gripande ekonomiskt ansvar. Han säger att det var en ganska dyster bild som målades

upp om man inte var noga när man läste. – Det såg allmänt sorgligt ut det mesta.

Men jag upplevde det inte som en misshan-del. Jag tänkte att han ska vara här i fyra år så vi har chans att förändra bilden.

I ARTIKLARNA BESKRIVS Per-Olof Larsson som en positiv och energisk utvecklingschef. Det är också den bilden av Bengtsfors han vill förmedla utåt. Han återkommer ständigt till vikten av positiva bilder och att våga göra något. Men i media har Bengtsfors fått ta rollen som stället man ska tycka synd om. Det är inte positivt. Samtidigt bygger medias bevakning ofta på statistik, vilket ofta slår hårt mot Bengtsfors som har många vecko-pendlare till Norge.

– Statistik är det omöjligas konst. Man säger att det är låg löneutveckling i Bengts-

9publik publik

fors, men man räknar veckopendlare som nollinkomsttagare, säger Per-Olof Larsson och tycker sig se tecken på rundgång i medierna.

– De flesta som har jobb i media får info från annan media. Jag har svårt att se att de gjort en undersökning. Då hade någon reagerat.

Även Peter Kadhammar hade mycket statistik i bagaget när han kom till Bengts-fors första gången, minns Per-Olof Lars-son. Förutom det årliga besöket på orten ringde medarbetare från Aftonbladet till Bengtsfors i mars varje år för att stämma av läget i kommunen. Men räcker det för att skildra en hel bygd på ett rättvist sätt? Går det ens att göra?

– Om jag kommer hit en gång om året och skriver en artikel på 8 000 – 9 000 tecken så är det klart att jag måste välja väldigt hårt vad jag skriver om. Men så är det ju med all journalistik. Du kan ha samma invänd-ning och säga ”är det inte väldigt svårt att komma till Niger och skriva om svälten

” Jag försöker faktiskt bara beskriva ett litet stycke verklighet så gott jag kan. – Peter Kadhammar

ombYggt Renoveringen av torget är en av förändringarna som skett i Bengtsfors sedan 2006.

publik publik

Birgitta Terning Andersson. I bakgrunden sonen Anders.

10

en gång i livet?”, så det är faktiskt inte en relevant invändning, tycker jag, säger Peter Kadhammar.

Men hur tror du det påverkar självbilden för de som bor i bygden? även om utvecklingen på senare tid varit positiv så framställs man ju på ett visst sätt.

– Jag vet inte, och det skiter jag lite i faktiskt. Det är i och för sig intressant, jag skulle givetvis gärna vilja veta om man kunde få veta det på något vis. Men det är inget som jag kan ta hänsyn till. Det är inte så att jag är här som vare sig hejarklack eller nedgörande kritiker. Jag försöker faktiskt bara beskriva ett litet stycke verklighet så gott jag kan.TAR MAN BILeN SöDeRuT från Bengtsfors, förbi Billings-fors med dess pappersbruk och vidare längs Laxsjön, så kommer

man efter en kvart till det lilla samhället Dals Långed. Svänger man vänster vid Konsum och fortsätter tills asfaltsvägen blir grusväg och bostadsområdet byts mot granskog

kommer man efter ett tag till Myrane. Här bor Birgitta Terning Andersson, en av de fyra kom-muninvånare som Aftonbladet följer särskilt i artikelserien.

– Jag tror absolut att det påver-kar. Självkänslan. Glädjen av att bli sedd och att någon bryr sig, säger hon.

Hon har dukat fram kaffekoppar och vetekrans. Träväggarna, de gula skåpsluckorna och vedspisen skvallrar om att huset varit med åtminstone sedan 70-talet. Det var då Birgitta Terning Andersson flyttade hit med sin man. Planen var att bo här ett år. Det blev 36.

– Vi har mycket glädjeämnen här, men i nyheterna är det inte det som kommer fram. Det är inte

bra i längden, man blir deppig och ledsen.Även om hon upplevde den första artikeln

som väldigt negativ så är det inget hon hänger upp sig på. Verkligheten var ju nega-tiv, menar hon. Och nu har ju trenden vänt.

– Det är nog fler som vågar mer idag. Man kan inte lita på att någon annan fixar jobben.

Hur tycker du att Bengtsfors skildrats i artiklarna?

– Bra i stora drag. Den bilden jag får är ju journalistens. Journalisten har ett väldigt stort ansvar.

JOuRNALISTeNS ANSVAR. Vad består det av? När Per-Olof Larsson pratade om det ansvaret var det med tillägget att alla har ett ansvar för hur bygden skildras. Men också att journalisten har en frihet att skriva det hon vill.

– Jag vill inte ta på mig rollen att säga att Peter Kadhammar gör fel. Han har ofta rätt i sak, men nyansen på färgen kan ju variera, säger han.

Rätt i sak alltså. Alla verkar idag vara mer Före detta Utvecklingschefen Per-Olof Larsson.

publik 11

eller mindre överens om att det inte var en falsk bild som målades upp i den där första artikeln. Det handlar istället om nyanser. Grader i helvetet. Kanske handlar det också om att det är lättare att se nyktert på det när det äntligen går bra igen.

Peter Kadhammar berättar att han brukar skämta om att det nästan är som om det vore riggat. De artiklar som följt har visat ett samhälle som rest sig. Nya jobb skapas, arbetslösheten sjunker och ingen verkar tänka på den gamla Lear-tiden. Den fjärde och sista artikeln som publicera-des i oktober 2010 avslutas med meningen ”Så blev vackra, framgångsrika Bengtsfors

en spegel av Sverige”. Det är sammanfatt-ningen av en ort som rest sig ur krisen, men där socialkontor, kommunhus och arbetsför-medling bygger om för att kunna skydda sig

mot medborgarna.Men om det inte

hade varit så, om Bengtsfors blivit lig-gande efter Lear och aldrig rest sig, hur hade det påverkat självbilden för män-niskorna i bygden?

Och ligger det ansvaret hos journalisten?– Klart man har ett ansvar för vad man

skriver. Men mitt jobb som reporter är att skriva så sant och bra jag kan. Och hur andra sedan uppfattar det har jag förhoppningsvis styrka nog att skita i. För jag har egentligen

bara en skyldighet och det är mot mig själv, i en slags vidare moralisk skyldighet, att skriva så bra jag kan, säger Peter Kadham-mar samtidigt som han passerar den bro fackeltåget gick över för elva år sedan.

finns det ingen situation där du, precis som man tar hänsyn till individuella människor, tar hänsyn till bygden som en enhet?

– Nej, vad skulle det vara? Jag vill inte vara en gris mot någon, men jag måste försöka skriva så sant som man kan. Det måste vara min strävan som skribent. Och det tycker jag ibland kan vara jobbigt. Men då får man ta sats och tänka: nu jävlar, nu skriver jag det här.

”Hur andra sedan uppfattar det har jag förhoppningsvis styrka nog att skita i. – Peter Kadhammar

12

13

Det är fredagskväll på Tranås Tidnings redaktion. Utanför Maggan Holgerssons fönster tätnar höglandsdimman över Östra järnvägsgatan.– Det händer inte så mycket ikväll, förklarar hon och återvänder till sin dator.

Maggan: Reportern från Hålan

MAGGANS KARRIäR SOM lokalreporter började på ortens andratidning, Tranås-Posten, av en slump för 41 år sedan. Efter gymnasiet ville hon bli skådespelare, och började på en dramaskola i Paris. Ganska snart ångrade hon sig och återvände till sina hemtrakter, där någon på tidningen hade hört ryktesvägen att hon kunde skriva.

– Det var i september 1969, och mitt första uppdrag var att skriva om Adelövs marknad. Det blev mer som en uppsats än en artikel.

Marknaden i den pittoreska kyrkbyn ett par mil utanför stan är nuförtiden en familjevänlig tillställning. Då var det annorlunda.

– Det var under porrvågen, och de hade sexshower i tält. Det var nog det konstigaste jag skrivit om som journalist. Vi pratade med en man som snart skulle in och göra sin nästa show. Under tiden som vi intervjuade höll han på och ”fixade sig” för att verka upphetsad, berättar hon.

Inget av det hon skrivit om i bygden sedan dess har varit lika udda:

– Nej, annars har det mest varit att jaga kor som rymt, säger hon.

efter några år på Tranås-posten gick Maggan över Till Smålands Folkblad, och med tiden blev hon del i en grupp om fyra som startade upp tidningen Folkbladet Jönköping, med utgivning en gång i veckan. Sedan fem år tillbaka är hon tillbaka i Tranås, men nu på den dominerande Tranås Tidning. Nästa år går hon i pension. Under sina år i branchen har arbetet i stort varit detsamma:

– Det som hänt är att det har blivit mycket vassare journalistik. I början hade vi en journa-list som var med i skolstyrelsen - Så den skrev han aldrig något dåligt om, säger hon.

HON SäTTeR SIG och lägger upp fötterna på skrivbordet. På skärmväggen bakom hennes röda loafers sitter ett par förstorade bilder från tidningens arkiv uppnålade. En föreställer några kor på sommarbete, och den andra en av sjön Sommens branta klippor. På väggen närmast redaktionens pentry sitter en stor karta över bygden, från Gränna i väster till Kisa i öst. Själv bor Maggan i byn Hålan, som hon pekar ut på den gulnade kartan.

Som reporter på en lokaltidning med stort täckningsområde medger hon att det ibland uppstår problem:

– Landsbygden blir ju ofta åsidosatt. Visst, vi gör grejer, men enkäter och sånt blir ju i stan, förklarar hon.

– Där det finns korrar som skickar in grejer kan det ju bli notiser ibland, men det gäller att man har bra tipsare.

Samtidigt menar hon att jobben utanför stan tillhör arbetets höjdpunkter:

porträttet

14

Namn: Margareta Holgerssonålder: 63 årutblidning: Ingen formell. ”Har utbildat mig medan jag jobbat.”Bor: I den lilla byn Hålan, mellan Tranås och Ödeshög. ”Ja, de som köpt nya gårdar där vill inte att det ska stå ”Hålan”, utan kallar bara sina hus för ”Östergården” och ”Västergården”.Journalistens viktigaste roll: ”Att återge verkligheten, och analy-sera vad som händer i det som händer.”

Maggan: Reportern från HålanText och foto: Aron Lahti

– Personligen tycker jag att det är jätteroligt. Man kan träffa roliga människor, och i regel är de lättare att komma till tals med än i stan. Och man kommer närmare folk, känner man inte den man intervjuar så vet man att det till exempel är någons brorson, säger hon.

BReDVID TIDNINGeN SPeLAR Maggan månadsvis in kåserier på SR Jönköping, till det regionala radioprogrammet Pettsson & Co.

– Ibland har jag tänkt att ”nu slutar jag med det här”. Jag intalade mig att om ingen berömde mig för det på tre månader skulle jag sluta, berättar hon.

Det blev ett kort löfte. Samma kväll skulle hon skriva för tidningen om en modevisning i Folkets park i stan:

– Så fort jag kom dit kom någon som hört mig på radio fram och sa ”vad bra du var!” ”Äsch, då får jag väl fortsätta”, kände jag då.

publikpublik 15

16 publik

Kungälvs-Posten

För att överleva som den lilla tidningen utanför den stora staden måste man ha en stark affärs-

plan. För Kungälvs-Posten innebär det att satsa på det de gör bäst – Kungälv.

Text och Foto: Robin Högberg

Av alla tidningarna i Göte-borgs- och Alingsås-området samt Uddevalla-området är Kungälvsposten ensam om denna oavbrutet uppåtgå-

ende trend. Självklart är inte upplagan allt, men en ökande upplaga indikerar ändå att det går bra för en tidning. Enligt de senaste uppgifterna från Tidningsstatistik AB, för 2009, baserat på föregående året 2008, var det bara ett tjugotal av ungefär 130 tidningar som ökade i upplaga. Så här sä-

17publik

Kungälvs-Posten

ger Kungälvspostens chefredaktör Ingrid Fredriksson om varför hon tror att de varit så stabila.

– Vår grej är de lokala nyheterna. Vi foku-serar bara på det som har med Kungälv att göra. Detta är en av våra styrkor. Så TROTS NäRHeTeN Till Göteborg väljer man bort Göteborgsnyheter. Om det inte på något sätt kan vinklas så det blir relevant för Kungälv. Istället för att täcka in flera geografiska områden vill man vara

bäst på just Kungälv. I gengäld missar man inget som händer i Kungälv, eller i Kungälvs kommun som är tidningens spridningsom-råde. Men trots att man valt att nischa sig har man inte svårt att fylla sidorna. Snarare är det så att material måste väljas bort, berättar Ingrid Fredriksson. Göteborgs-Postens närvaro innebär en viss konkurrens – främst om annonserna. Annonser är också anledningen till att Kungälvsposten inte kommer ut oftare än två dagar i veckan. Kungälvsposten

bedömer att två dagar i veckan matchar annonsmarknaden, berättar Ingrid Fre-driksson. Men bland hushållen och läsarna – hus-hållstäckningen – är det så jämnt det kan bli. GP finns i 64 procent av hushållen och Kungälvsposten i 63 procent av hushållen. Vissa väljer att bara ha GP, men vissa väljer också att ha GP som ett komplement till Kungälvsposten – den ena tidningen utesluter inte den andra.

18

Ingrid Fredriksson menar att båda tidningarna kan verka som relativt jämbördiga konkurrenter på en och samma ort på grund av deras olika profiler.

– Vi skriver ju bara om Kungälv, direkt eller indirekt. Och det vi inte skriver om, Göteborgsnyheter, riksnyheter och utrikes-nyheter, tar ju GP upp. Samtidigt som att de jämfört med oss inte skriver mycket om vad som händer här.

Kungälvsposten är ensam lokaltidning på orten. Visserligen har man haft kortvarig konkurrens av Stampen-ägda Sju dagar och Ale-Kuriren. För det mesta har dock Kung-älvsposten varit ensam. Men att vara enda lokaltidningen på orten innebär inte enbart fördelar, säger Ingrid Fredriksson.

– Vi hade gärna haft konkurrens av en annan lokaltidning. Risken att vara ensam är ju att man kan slappa av och göra lite som man vill. IngrId fredrIKsson berättar vi-dare att de precis som andra tidningar hela tiden vill utvecklas och nå så många som möjligt. Inte bara de redan frälsta utan även de nyinflyttade, som innebär nya potentiella läsare.

– Medelåldern bland läsarna är 45-50 år, men det ska finnas något för alla. Så alla sidor är viktiga för att nå så många som möjligt. Vi vill fånga upp och skriva om det folk ”pratar om vid köksbordet”. Folk ska känna ett behov att läsa Kungälvsposten för att hänga med i vad som händer på orten.

DeT äR SVåRT att peka på enskilda, helt avgörande faktorer bakom en tidnings framgång. Mycket hänger samman. För-utom själva journalistiken påverkar det hur samhället går i stort, till exempel ekono-miska konjunkturer . Om det är en inflytt-nings- eller avfolkningsort spelar också roll. Men Kungälv växer stadigt och har nu över 41000 invånare. Förutom Kungälvspostens renodlade, lokala profilen lyfter Ingrid Fredriksson fram vad hon tror är en annan viktig förklaring till tidningens framgång:

– Jag tror läsarna vill känna att vi inte sit-ter i kommunens knä utan står på läsarnas sida. Vi får inte vara rädda för avslöjanden och skandaler. Om Kungälvsposten tidigare skrivit mycket ”mjuka” nyheter, exempelvis föreningsnytt och ”grannens ungar fyller”, så har vi nu en bra mix av både det tuffa och det mjuka.

Vem älskarVARGEN?

Vargen – ett lika fascinerande som hatat djur. Många förknippar den kanske mest med gamla folksagor medan andra ser den som ett all-

varligt hot. Publik pratar med per-soner vars liv har påverkats starkt

av vargen och försöker reda ut vilken bild av vargen som media

förmedlar.

19

Text: Valdemar Möller Illustrationer: Carolina Svensson

lockan är fem på mor-gonen den 9 maj 2003. Stig Engdahl och hans fru Ann-Christine ligger och sover när telefonen ringer. En man i andra luren säger att han står några hundra meter från Stigs hus och att det ligger döda får där. Stig drar snabbt slutsatsen att det är grannens får och att det måste vara en varg som har varit i

farten. Han gör sig klar för att gå ut och se efter sina egna får då han plötsligt får syn på vargen genom köksfönstret. Han griper ef-ter geväret och några patroner men när han kommer ut har vargen försvunnit. En liten bit bort får han dock syn på vargen igen som ser ut att vara på väg till fårhagen.

– Det är ingen tvekan om vad man gör i ett sådant läge. Man gör vad man måste göra helt enkelt, lika automatiskt som man väjer undan med en bil om man är på väg att krocka, säger Stig.

Till saken hör att vargen två dagar tidigare har varit på gården och dödat tio av Stig och Ann-Christines får. Men vad Stig inte vet när han skjuter vargen är att han kommer hamna i fängelse och att han dessutom kommer att förvandlas till en mediekändis

och representant för vargmotståndarna.

I den lag som fanns 2003, men som senare har kommit att skrivas om, stod bland annat följande: ”Har en björn, varg, järv eller lo angripit och skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig anledning att befara ett nytt angrepp, får tamdjurets ägare ... döda det angripande djuret”. Stig Engdahl ansåg att han hade handlat helt enligt lagen när han sköt vargen och det ansåg även tingsrätten som friade honom. Men i lagen stod också att skottet måste ske i direkt anslutning till angreppet, något som hovrätten inte ansåg hade skett då det hade gått en timme sedan vargen hade dödat Stigs grannes får. Dessutom befann den sig 130 meter från Stigs fårhage. Trots massiva protester gick domen i hovrätten igenom och Stig avtjänade sitt straff mellan februari och september 2006. Sedan dess är han en fri man, men hans liv blir förmodligen aldrig mer detsamma.

Över sju år har nu gått sedan den majdag då Stig sköt vargen. Jag sitter i parets kök i deras stuga utanför Ed och de berättar båda engagerat om kampen mot vargarna och motståndet som de har mött från ”de så kallade experterna” som Ann-Christine för-aktfullt kallar de som forskar kring vargen. Faktum är att de till och med har en kartbok där de markerar alla ställen i Sverige där

det har skett vargattacker. Ann-Christine berättar också att de redan innan attacken mot fåren skedde var väldigt engagerade i vargfrågan och reste runt på olika möten.

Det är starka ord som Ann-Christine och Stig använder när de talar om de som förespråkar att vi borde behålla eller till och med utöka vargstammen. ”Lögner” och ”skitprat” säger de om argument som att vargen är skygg och att de sällan angriper tamdjur. Ann-Christine säger också att hon inte vågar gå ut i skogen längre av rädsla för att bli attackerad av en varg.

– Det är ingen som säger till göteborgarna att vi måste ha ett visst antal kloakråttor i staden så varför ska vi ha vargar här? frågar hon.

MeDIA HAR De DOcK INTe haft några som helst problem med. De säger att de journalister som var där efter att Stig sköt vargen var respektfulla och lyssnade upp-märksamt på vad de berättade. Läser man artiklar från den här tiden märker man också snart att de flesta inte bara är respektfulla utan att flera också tydligt tar Stigs och Ann-Christines parti i deras kamp mot rätts-staten. GT gick till och med så långt att de startade ett upprop för att få Stig Engdahl benådad. Över 25 000 personer skrev under på uppropet, fackeltåg och demonstratio-ner genomfördes och hundratals personer

K”Det är ingen som säger till göte-

borgarna att vi måste ha ett visst antal kloakråttor i staden så varför ska vi ha vargar här? – ann-chrIstIne engdahl

publik20 publik

publik 21

följde Stig till fängelset den dag då han skulle börja avtjäna sitt straff.

Göran Steen som är ordförande i Folk för Varg, en folkkampanj som arbetar för rovdjurens långsiktiga överlevnad, anser att de flesta svenska tidningar är onyanserade och partiska i vargfrågan.

– Tidigare fanns det en större acceptans för att ekologi och biologisk mångfald var någonting viktigt som var värt att värna. Men de senaste decennierna har det skett en förskjutning. Journalisterna har slutat att fråga sig om det finns något skäl till att vara rädd för vargen, säger han.

Värst är det på landsbygden menar Göran Steen där journalisterna vet att de kommer få opinionen mot sig om de skriver något positivt om vargen. Men även storstadsme-dia har valt att fokusera på problemen med vargen något som Göran Steen tror beror på att ordföranden i Jägarförbundet har bjudit in dem till presskonferenser och fått dem negativt inställda till vargen.

men det fInns ocKså en annan med-iebild. I våras kom den uppmärksammade dokumentären Vargkriget där en journalist åker runt i Sverige och träffar anonyma representanter för en rörelse som bedriver tjuvjakt på vargen. Det är knappast någon smickrande bild dokumentären ger av dessa jägare. Bortsett från att de jagar illegalt så

använder de också en del mycket plåg-samma metoder, till exempel gift och fällor. I dokumentären vittnar flera av tjuvjägarna om att deras frustration och hat mot vargen har ökat sedan domen mot Stig Engdahl.

Ann-Christine Engdahl tror att Stig dömdes för att rättsväsendet ville statuera ett exempel och visa att man inte accepterar illegal vargskjutning. Om så var fallet verkar domen dock inte ha haft den önskvärda ef-fekten, snarare verkar det som att debatten har polemiserats ytterligare.

Göran Steen, som själv bor i Borlänge, tycker sig ha märkt att det finns ett starkare motstånd mot vargen på landsbygden och i mindre städer än i storstäderna. Det är även den bild som dokumentären Vargkriget förmedlar.

En undersökning som Aftonbladet gjorde i början av året ser vid en första anblick också ut att bekräfta den här bilden. Väger man samman de som svarar att de vill ha ”många fler” eller ”något fler” vargar och ställer det emot de som svarat att de vill ha ”något färre” eller ”inte några vargar alls” ser man att det är betydligt fler som vill ha fler var-gar i städerna. Men samtidigt är det många i städerna som anser att vi bör fortsätta att ha ungefär lika många vargar som vi har idag. Det är även fler i städerna som är tveksamma eller som inte har någon direkt uppfattning.

Kanske är det helt enkelt så att åsikterna om vargen går isär mer på landsbygden eftersom de tvingas att förhålla sig och ta ställning till vargen på ett helt annat sätt än de som bor i Stockholm och Göteborg. En sak är i alla fall klar – även om Stig Engdahl och Göran Steen har helt olika åsikter om vargen så har de båda ett oerhört starkt engagemang, ett engagemang som har lett till att de båda har fått uppleva hot och tra-kasserier. Kampen för eller emot vargen är för dem, liksom för många andra, en kamp på blodigt allvar.

VARGeN I SVeRIGeEnligt en uppskattning som Naturvårdsverket gjorde i början av det här året fanns det 270 vargar i Sverige.

Många forskare anser att det är alldeles för lite, man bedömer att det bör finnas 500-800 djur för att vargen ska vara livskraftig på kort sikt och cirka 1500 för att den ska vara livskraf-tig på lång sikt. Riksdagen har satt som mål att det ska finnas cirka 200 vargar i Sverige.

Därför infördes en omdiskuterad licensjakt i början av året då 27 vargar sköts. En del trodde att man därigenom skulle minska den illegala jakten, men det har i efterhand framkommit att tjuvjakten har skett ändå och att den till och med har ökat under 2010.

publik

publik

Knätofsari fina salonger

Tre journalister. En av dem försöker mörka sitt ursprung. En annan halkade in på journalistiken för att en tjej hade ett gott öga för honom. En tredje älskade aldrig sin hem-stad. Uppväxten i ett litet samhälle i Dalarna är den ena

gemensamma nämnaren. En journalistkarriär i Stockholm är den andra.

Text: Linnea Johansson Illustrationer: Carolina Svensson

Journalistkåren utsätts ständigt för undersökningar när det gäller representativitet. Vi är mer folkpar-

tister, miljöpartister och vänsterpartister än folk i allmänhet. Redaktionerna jobbar med att få in lika många män som kvinnor, samt fler personer med invandrarbakgrund. Men det finns fler aspekter att ta hänsyn till. En person som har växt upp i Stockholms inner-stad har inte samma grund att stå på som någon från Dalarnas lands-bygd. 73 procent av alla journalis-ter tycker att det är viktigt eller mycket viktigt med en geografisk spridning på var journalisterna på

våra tidningar kommer ifrån, enligt under-sökningen Journalist´05.

Idag bor 40 procent av alla journalister i Stockholm. Många av dessa är inflyttade.

Publik har pratat med tre journalister från Dalarna: födda under olika decennier, skri-benter av ledar-, sport- och kulturtexter, och med skilda vägar in i journalistiken.

DeT HäR äR en skildring av det journa-listiska bagaget från mindre orter. Det är en historia om småstaden: om viljan att komma bort därifrån och kärleken till röt-terna. Om hur erfarenheterna från det lilla samhället spelar in på vägen mot skrivar-jobbet i Stockholm och i journalistiken. Men här finns även ett resonemang om hur ursprunget i Dalarna kan användas i en allt mer personifierad medievärld. Är Dalarna en käpp i det journalistiska hjulet, eller en knuff av kärran i rätt riktning?

22 publik

23publik

1824 publik

publik

KLOcKAN äR 10.15 en fredag i början av oktober. På Svenska Dagbladet är morgonmötet precis avklarat. Per

Gudmundson visar runt i kontorslandskapet som är ovanligt rörigt. Om några månader kommer vi istället att kunna återfinna redak-tionen några kvarter bort från Mäster Samu-elsgatan i centrala Stockholm där tidningen numera håller till.

Ledarskribenten Per Gudmundson bor i Stockholm sedan många år tillbaka. Men han kommer ursprungligen från Leksand. En kommun med 15 000 invånare. Knätofsarna och dalaidyllens hemvist.

Per Gudmundson och hans bror tillbringade mycket tid på biblioteket i Leksand som barn. Det blev deras fönster mot yttervärlden, i en tillvaro där intrycken utifrån var sparsamma. Det här var på 70-och 80-talet. Innan Inter-net. När Public service kontrollerade TV:n och radion och musiken i Falun och Borlänge fortfarande hade olika sounds.

Journalistkarriären inledde Per Gudmund-son så smått under gymnasietiden på Falu-kurirens UNG-bilaga. En vän till honom satt med i redaktionen och frågade om han ville vara med och skriva.

– Egentligen tror jag mest att hon ville ligga med mig, det var nog hennes sätt att säga det.

PeR GuDMuNDSON är ganska typisk för småstadsbon som flyttat till Stockholm. Lik-som många andra gav han sig av tidigt: det fanns inte i hans tankevärld att bo kvar.

Känslorna för staden som blivit lämnad är ofta tudelade. Men han hyser dock inget agg utan älskar den forna hemstaden. Men den

kunde inte ge honom det liv och den karriär som han ville ha.

Per Gudmundson påbörjade sin journalist-utbildningen sent. Som 27-åring kom han in på JMK i Stockholm. Han inriktade sig på TV och började arbeta på Strix, trots att han såg produktionsbolaget som djävulens budbära-re. Vidare arbetade han också på SVT och SR.

– Första riktiga tidningsjobbet blev här, på Sverige bästa morgontidning. Hur gick det till egentligen?, säger han.

Han anger tre skäl till att det har gått bättre för honom än många kollegor. Det första är en drift att söka sig till något större. En känsla som han odlade ”på sin kammare”, på en plats där det inte fanns mycket att göra för de som inte var intresserade av ishockey. Det andra är en vilja att skildra övergripande sam-manhang istället för detaljfrågor. Det tredje är den sociala förmågan. Per Gudmundsson har över 1400 vänner på Facebook. Redan innan han blev en offentlig person kunde han inte gå många steg i Stockholm utan att träffa folk som han känner.

– Jag har byggt upp ett rejält kontaktnät, säger han.

Färre kontakter är annars en av aspekterna som Gudmundson vill peka på som gör det svårare för folk utifrån att slå sig in i Stock-holms medievärld.

– Folk från innerstaden har en jävla fördel. Jag tror inte på samhällsklasser när det gäller de här frågorna. Men de som bor här har kon-takter inom familjen vilket gör det lättare att fixa både bostad och jobb. Min familj känner ingen här, säger han.

Per tror egentligen inte att det är lättare för personer från mindre orter att bli publice-

rade, trots närheten till lokaltidningar. – Här finns det nöjesblaskor, kulturbilagor

som tar in grejer. Det är inte lättare att bli pu-blicerad i Falukuriren än i Mitt i Kungsholmen eller DN på stan, säger han.

eN DeL ANVäNDeR ett persongalleri från sin uppväxtort när de skriver. Per Gudmund-sons gör inte det. Men han har skrivit om julottan, midsommar i Leksand och Lek-sandsdräkten.

– Jag tar upp Leksand som idé och koncept. I frågor som gäller nationalromantik och kulturell identitet, här kan man med fördel använda Leksand.

Journalister kan ha nytta av att skapa en mytbildning kring sig själva. Per Gudmundson beskriver ledarskribenter som seriefigurer: omsorgsfullt uttänkta och fulla av klichéer. Det blir helt enkelt lättare för läsare att iden-tifiera sig med tydliga karaktärer.

Sin egen roll kallar han för en journalist i gonzo-style. Halvalkad, vitsig och med en ironisk underton. En rabulist, som han själv säger. Enligt Gudmundson är dessa självpå-tagna roller inte nödvändiga, men de kan vara bra att ha. Och hemorten kan mycket väl bli en del av mytbildningen kring den egna personen. Knätofsar, en charmig dialekt och kanske får vi fram journalistikens Kalle Mo-raeus? Någon sådan finns ännu inte, menar Per Gudmundson. Men kanske, idén är inte helt fel.

– Den lilla människan med stora ögon i storstaden ger en naturlig kurva för den berättelse som behövs i en text, säger Per Gudmundson och ritar en kurva i luften över sitt block.

RAbuLIst. Per Gudmundson beskriver sin journalistroll som vitsig, ironisk och halvalkad, “gonzo-style”. Foto: Linnea Johansson

25

eN LeKSANDSBO som till skillnad från Per Gudmundson inte valde mellan ishockeyn och biblioteket var

Tomas Ros. Han arbetar idag på Aftonbladet Sportbladet där han driver ”Hockeybloggen”. Det är inte lätt att koppla ihop denna hock-eyälskare med Dalarna. På Wikipedia står det att han är född i Stockholm. Samtidigt är dalmålet borttvättat. Det är ingen tillfällighet att den som googlar Tomas Ros inte får med Dalarna och Leksand i sitt träffmaterial.

– Jag är inte den som står längst fram och viftar med en Leksandsflagga. Inom sport-världen är det viktigt att vara neutral, så jag brukar inte direkt skriva ut att jag kommer från Leksand, säger han.

HäR HAR VI eN dalajournalist som inte tjänar på sitt ursprung, utan snarare tjänar på att inte berätta om den. Inom sportvärlden finns det nämligen diskussioner om att jour-nalister inte bör skriva om ”sitt” lag eftersom de kan bli partiska. Själv tror Tomas Ros att hans koppling till Leksand snarare gör att han granskar det laget hårdare än andra.

– Jag har bra koll på Leksand och kan se på laget med andra ögon än de som kommer

utifrån. Jag tror att jag istället blir extra kritisk mot just Leksand, säger han.

Om man gräver lite djupare finner man dock att Tomas Ros flyttade till sin pappa i Leksand som 13-åring, och gick på gymnasiet i Borlänge. Har gått den långa vägen inom journalistiken. Från att som grabb i 20-års åldern hjälpa Falukurirens sportreporter med uppgifter från hockeyns speakerbås, till att själv skolas in på tidningen. Under fyra år arbetade han för mediekoncernen Dalarnas Tidningar innan han begav sig till Stockholm. Under denna tid var han bland annat ”bygde-journalist” i Leksand-Rättvik. Han tror att de åren betydde mycket för hans journalistik.

– Det var en fruktansvärt bra skola: med allt från mordrättegångar, kommunalpampar som fyllde 40 år till konfirmationsåterträffar i Tällberg.

I dalarna fInns två större medieföretag inom dagspressen: Dalarnas Tidningar och Dala-Demokraten. Tomas Ros är inne på linjen där han tror att personer från landsbyg-den kan ha lättare att ta sig in i journalistiken än de från storstaden. Dessa tidningar behö-ver ofta ta in vikarier och sommarpersonal.

Tomas Ros har tillbringat många år på Af-tonbladet. Han tycker sig se ett mönster när det gäller vilka journalister som tidningarna i Stockholm behåller på sin redaktion.

– Många kommer hit som nybörjare. De får ett vikariat på kanske sex eller elva månader, med sedan får de sluta. Det krävs att man är förberedd. Att man har jobbat några år och har ett fullt CV redan innan man kommer till Stockholm. De som blir kvar är de som är färdiga journalister. Det är man tyvärr inte direkt efter att man har gått ut sin utbildning, säger han.

Men samtidigt är det många journalister från landsortspressen som efter de första åren i branschen aldrig väljer att ta sig vidare till storstadstidningarna. Tomas Ros tror att det till stor del beror på personligheten: om man är nöjd med det man har eller vill gå vidare.

– Om man har jobbat på Dalarnas Tidningar eller Dala-Demokraten i några år är det lätt att bli kvar till pensioneringen. Man kan bli bekväm: de har inte så höga krav på en och lönekuverten kommer in varje månad, säger Tomas Ros.

Det var en fruktansvärt bra skola: med allt från mordrättegångar, kommunalpampar som fyllde 40 år till konfirmationsåterträffar i Tällberg.”

publik

- tomas ros

26

27publik

28

DeN ScHABLONMäSSIGA bilden av Dalarna är ofta detsamma som bilden av Siljansbygden där Leksand

ingår, och där vi har hittat våra två första intervjupersoner. Men här finns även andra orter och samhällen. Kulturjournalisten och författaren Björn af Kleen kommer från Hedemora i södra Dalarna, vilket även råkar vara min hemstad.

När jag ringer Björn af Kleen är han precis hemkommen från Colombia där han agerat sidekick i ”Paradise Hotel”. Han sitter på Weyler förlag och kikar på omslagsförslag inför en artikelbok som kommer ut i början av nästa år. Den ska följa på hans uppmärksam-made debutbok ”Jorden de är vde” som kom ut 2009.

björn af Kleen fastnade tidigt för jour-nalistiken. Som sjuåring ville han kommen-tera slalomtävlingar, under mellanstadiet skev han i Buster och på högstadiet var han praoelev på lokaltidningen Södra Dalarnas Tidning.

Han menar att det viktigaste för att ut-veckla sitt skrivande inte är vilken stad man kommer ifrån utan i vilken familj man växer upp. Själv kommer han från en familj där för-äldrarna var lärare, och han hade ett fint stöd hemifrån. Han är precis som Tomas Ros inne

på att det är lättare att ta sig in på den lokala tidningen på hemmaplan, och att detta kan vara ett plus i den journalistiska karriären.

– Att jag tidigt fick en praoplats på en lokaltidning var värdefullt, och det är kanske lättare i en mindre stad än i Stockholm.

Björn af Kleen arbetar till stor del med kultur- och featurejournalistik. Han menar att det var en förutsättning att han tog sig till medier på riksnivå för att kunna bedriva den typen av journalistik som han önskade.

– Ofta består kulturjournalistiken på mindre tidningar av en pensionerad gubbe som skriver recensioner av böcker för 500 kronor, säger han.

Han menar att lokalt förankrad press ofta är modiga i den bemärkelsen att de har en hård granskning av politik. Men de är inte lika djärva när det gäller att ge plats åt feature-texter och mjukare delar. Detta eftersom tid-ningarna ofta ser dem som ”trivselmaterial”.

SIN JOuRNALISTISKA utbildning fick Björn af Kleen på Skurups folkhögskola. Eleverna skolades in att arbeta på lokalpress. Björn af Kleen hade alltid fått höra att journa-listiken skulle vara objektiv. Verkligheten på Expressen såg annorlunda ut.

– Jag hade lärt mig att man inte skulle skriva om sig själv i en text, och absolut inte

om sin mormor. På Expressen uppmuntrade de mig att vara både subjektiv och personlig, och gärna skriva om mormor om det kunde sättas in i en kontext, säger han.

På Expressen blev han även uppmuntrad att använda sig av Dalarna i sina texter.

– Jag konkurrerar med skribenter som är 60, 70 och 80 år gamla. De har sett hela Europas förvandling från mitten av nitton-hundratalet tills idag. Jag har fått intellektua-lisera det lilla som jag själv har upplevt och ta tematik därifrån. Där är Dalarna en viktig del eftersom det var där jag växte upp.

Björn af Kleen låter gärna Dalarna figurera i sina texter. Han har dock inget persongalleri från orten utan vill hellre ta upp Dalarna som varumärke och idé.

– Jag skriver gärna om den intellektuella idén med Dalarna. Det finns en hel skola runt landskapet med mycket litteratur. Dalarna är unikt på det sättet, det är en del av en nationell myt.

NäR JAG BeSöKTe Svenska Dagbladets redaktion berättade Per Gudmundson att han ville åka till Leksand oftare. När jag ringde Tomas Ros sade han att han kunde få gåshud av det vackra landskapet när han närmade sig hembygden. Björn af Kleen ger en kras-sare bild av sin forna hemstad.

publik

tough LovE. Björn af Kleen trivs bättre i Stockholm än i Hedemora. Foto: Sofia Runarsdotter

29

– Hedemora är en typisk tråkig småstad med mycket industrier. En ort som är på dekis, som inte har någon universitetsfilial och är utan blomstrande turism. Jag har ofta använt mig av Hedemora som en kliché för en plats som man vill komma ifrån, säger Björn.

Men i bilden av honom själv menar Björn af Kleen ändå att Dalarna har fått en del av utrymmet. Inte för att bygga upp journalis-tikens Kalle Moraeus som Per Gudmundson eftersökte, utan för att tona ner en annan mytbildning kring sin egen person.

– Jag har ofta blivit förknippad med Sture-plan och min bok om adeln. Dalarna blir en kontrast till detta. Jag använder nog snarare Dalarna för att skapa en mer nyanserad bild av mig själv, än för att förstärka den som redan finns.

När man kommer från en mindre stad är det lätt att bli helgonförklarad när det går bra i storstan. Björn af Kleen var till en början förvånad över det svala intresset från Dalarna. Han skickade in en förfrågan till Da-larnas tidningar om att skriva en del material för dem för fyra år sedan.

– Jag fick ett ganska surt svar om att de inte var intresserade utan ville ha mer lokalt förankrat material, säger Björn af Kleen. Men med tiden har Björn af Kleen börjat

märka att intresset har ökat. – Nu följer dalatidningarna mig vad jag än

gör. Det är ganska rart och gulligt faktiskt. Jag tror att de tycker att det är roligt att jag refererar så mycket till Dalarna.

uNDeR VåReN GJORDe Björn af Kleen ett besök i Hedemora Theaterlada för att prata om sin bok. Rubiken i Södra Dalarnas Tidning dagen efter handlade om att han var tillbaka i sin forna hemstan. Brödtexten inleddes med: ”Björn af Kleen älskade aldrig Hedemora”.

– Tough love, sammanfattar han. Givetvis är det svårt att tala om småstads-

eller storstadstillhörighet och vilka spår det sätter hos en person. Denna uppdelning kan på samma sätt som andra kategoriseringar av människor efter kön, etnicitet och klass innehålla personer med vitt skilda erfarenhe-ter. Björn af Kleen tvekar innan han svarar på frågan om vilka svårigheter det innebär att komma från småstaden till Stockholm.

– Jag har ofta önskat att jag har kommit från en mer kulturell bakgrund. Det har givetvis inte med småstaden att göra egent-ligen, men sådana miljöer uppstår lättare i storstäder. I Hedemora finns till exempel knappt några restauranger värda namnet, och ingen tradition att gå ut och äta. Det

uppstår många bildningsluckor. Men han tror även att personer från

mindre orter kan dra fördelar av småstads-uppväxten. Ofta föds ett driv och en vilja i längtan bort från platsen som man har växt upp på.

– Det blir speciellt viktiga egenskaper inom journalistiken, som är så konkurrensutsatt. Om man är född i Stockholm eller Malmö så befinner man sig i centrum redan från början, är man från mindre orter måste man kämpa för att ta sig dit. Många från mindre orter har dessutom ett behov av att skaka av sig leran, att bli något nytt på en annan plats. Det kan journalistiken erbjuda.

Småstadsbor kommer även i fortsättning-en att göra som Per Gudmundson, Tomas Ros och Björn af Kleen. Vi kommer att bege oss till Stockholm för att försöka göra kar-riär, hitta en lägenhet på Södermalm och få textutrymme i större medier. Småstadsbor från Dalarna och resten av Sverige lär vara en kraft att räkna med även i framtiden.

– Det skulle vara intressant att veta hur många av medarbetarna på DN som egent-ligen kommer från Stockholm? Jag får käns-lan av att det är fler som kommer utifrån, trots att det är en Stockholmstidning, säger Björn af Kleen.

publik30

ubli

ubliPublik presenterar stolt:

Dig.

Publik är ett magasin som undersöker media och journalistik, gjort av JMG:s studenter.

Pluggar du också på JMG, och är sugen på att skriva?

Håll utkik efter nästa redaktionsmöte: Anslag sätts upp på Campus Linné.

32 publik

”Sveriges radio och television - eller Stockholms?” Så heter journalisten Anette Carlssons avhandling som

publicerades i maj i år. Avhandlingen ger en historisk överblick från 70-talet då public service började decentraliseras för att se-nare återigen centraliseras under 90-talet.

Spelar det då någon roll om Sveriges radio- och tv-produktion är koncentrerad till Stockholm eller spridd över landet? Anette Carlsson menar att detta har stor betydelse för hur programmen blir som slutprodukt. Och att lösa problemet genom att låta Stockholmsredaktionerna åka ut i landet och rapportera tror hon inte på.

– För att hela Sverige ska speglas och skild-ras krävs det att man bor på orten och inte bara åker ut från Stockholm. Det är viktigt att reportern har lokalkännedom och vet vad intervjupersonen pratar om, säger hon.

även för tIttarna och lyssnarna är det betydelsefullt att produktionen av radio och tv sker ute i landet. Mediebilden som förmedlas idag kan ofta få stora delar av landet att känna sig bortglömda. Anette Carlsson tar upp skolexemplet om hur riks-tv informerar om att nu har äntligen våren kommit och tussilagon blommar medan de som är bosatta i norra Sverige har snö upp till knäna ett bra tag framöver.

Dessutom, om majoriteten av de som figu-rerar i medierna är från huvudstaden är det naturligt att publiken i övriga landet känner att de inte duger.

– Därför är det viktigt att visa att det finns kunskap på andra platser ute i landet, att inte alltid bara välja professorn i Stockholm, säger Anette Carlsson.

I SIN AVHANDLING Tar hon fasta på två perioder; monopolperioden från 1975-1990 och konkurrensperioden från 90-talet och framåt. Under monopolperioden decentra-liseras radio och tv. Det är då lokalradion får egna kanaler och tv-produktionen flyttas ut runtom i landet. På 90-talet kommer en ny marksänd och reklamfinansierad kanal(TV4) och privata radiokanaler startas.

– Public service blev mer marknadsstyrt med kommersiell konkurrens. Det blev helt enkelt för dyrt att ha redaktioner utspridda över hela Sverige, säger Anette Carlsson.

I och med konkurrensen kommer också ett ökat kontrollbehov från SVT och SR. Man vill ha en samlad linje med ett strategiskt ut-bud av program. Därmed blir det allt oftare beställningsprogram från chefer i Stockholm istället för att kreativiteten får spira på lokal-redaktionerna.

– Idéflödet har flyttats till chefsnivå, säger Anette Carlsson.

Denna utveckling inom radio och tv har fortsatt in i 2000-talet och någon förändring inom en snar framtid ser hon inte.

– Jag tror man kommer fortsätta centra-lisera. Svårt att bryta. Det hade varit intres-sant om någon hade vågat bryta trenden. Frågan är om man vågar sticka ut när man slåss om publiken, säger Anette Carlsson.

Public services utbud bestäms allt oftare av höga chefer i Stockholm istället för på redaktioner runtom i landet. En utveckling som tycks fortsätta utan protester från politiker. Honnörsordet decentralisering har helt enkelt lyfts bort från den politiska agendan.

CENtRALIsERINg. Journalisten Anette Carlsson Släppte i våras en avhandling om hur svensk Public Service flyttas från mindre orter.

Text: Nina Brevinge Foto: Petter Trens

Hela Sveriges public service?

publik

Hela Sveriges public service?

33

34 publik

– Inte Igen! Nu får det vara nog! Något sånär rättvist måste det väl vara! Varför är det vi som ska ha snövallen varje gång? Barbro, 80, i Romme tillhör inte dem som brukar klaga, men nu är hon arg och tänker inte vara tyst längre.

Det råder stor dramatik i Romme när det visar sig att plogbilen gör en snövall på samma sida av gatan varje gång. Till slut kan Barbro inte hålla tyst längre utan kontaktar lokaltidningen.

Hon är inte ensam. I Ystad sluter inte sop-tunnelocken tätt, i Smedjebacken är gång-tunnlarna leriga och i engelska Somerset lägger en pensionär ett pussel i sju år innan han upptäcker att den sista biten saknas. Dessa händelser skulle kanske helt ha gått resten av världen förbi om inte de drabbade hört av sig till sin lokala tidning som glatt rapporterat de spännande förloppen.

För att uppmärksamma denna speciella journalistiska genre finns bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelse. Helmer, som är en av grundarna och inte vill skylta med

sitt riktiga namn, berättar att tanken på bloggen hade cirkulerat i hans kompisgäng ganska länge.

– Idén dök egentligen upp för tre år sedan. Många av oss hade samlat på sig sådana här artiklar under en längre tid och vi ville publi-cera dem så att folk fick se, säger han.

I slutet av juni 2009 var det så dags för premiär och efter två veckor hade blog-gen fått drygt 40 000 besökare, nämnts i Svenska Dagbladets ledarblogg och fått ett inslag i P1:s Medierna. Snart ett och ett halvt år senare ligger besökarantalet på ett par tusen per inlägg.

Helmer är en av två administratörer för bloggen. Den största delen av besvikelserna hittar de genom att leta igenom en rad dagstidningar, men de får också in tips från läsare. För att kallas en lokaltidningsbe-svikelse och publiceras på bloggen måste artiklarna dock uppfylla vissa krav.

– Det ska handla om någon form av trivialt problem, som att någon fått vänta en kvart på färdtjänsten. Självklart ser den drabbade

det inte så, då hade de ju inte gått till tid-ningen, men för utomstående ska det verka trivialt. Sedan ska det helst ha publicerats i en lokaltidning, även om kvällstidningarna också är bra på att dra fram de här sakerna, säger Helmer.

eN AV De VIKTIGASTe faktorerna i besvikelsejournalistiken är bilden. Har man hittat en mal i sin müsli hör det till att man håller upp påsen och ser ledsen ut, har man planterat fröer som inte gror ska man sitta i trädgårdslandet och vara arg. Enligt Helmer är bilden därför helt avgörande om en artikel klassas som en riktig lokaltidningsbe-svikelse eller bara ett offentligt gnäll.

– Vi får in många tips som saknar bild och då får vi säga nej. När det finns en bild ska den vara tillrättalagd, personen i fråga ska se förorättad ut och själva problemet ska vara synligt. Roligast blir det om personen står och pekar på något, säger han.

Alla tycker dock inte att det är lika roligt. Ibland händer det att inlägg får tas bort från

En total lokal besvikelse

Mal i müslin, dåliga soptunnor och uteblivna kaffefilter. Lokaltidningarna har länge varit tillflyktsorter för människor som är besvikna på något i sin vardag. Dagens lokaltidnings-besvikelse är bloggen som ser till att fler får ta del av dramatiken.

Text: Tobias EdlundIllustrationer: Carolina Svensson

publik 35publik

bloggen då personen i artikeln blivit arg. Andra gånger är det journalisterna som inte gillar var deras text hamnat.

– Det finns ju en upphovsrättsaspekt i det här och därför ser vi till att alltid länka till originaltexten. Men vi har inga problem med att ta bort saker. Känner någon sig kränkt är det bara för oss att respektera det, säger Helmer.

Det har visat sig att vissa regioner är bättre än andra på att leverera material till bloggen. Enligt en sammanställning som en av läsarna gjorde i juni i år var artiklar från Dala-Demokraten och Dalarnas Tidning vanligast medan de båda Gävletidningarna Gefle Dagblad och Arbetarbladet kom som goda tvåor. Helmer framhåller dock att det inte bara är i lokaltidningar man hittar lokaltidningsbesvikelser.

– Många av de absolut bästa kommer faktiskt från Expressen, som en där en familj köpt möglig vaniljpudding. Kvällstidning-arna gillar överlag när någon hittat saker i mat, säger han.

HISTORIeN OM HuR Niko i Uppsala fick sin 19-årsdag förstörd då vaniljpuddingen hans mamma köpt visade sig vara möglig är också den som Helmer själv håller som favorit. Enligt honom ligger mycket i det faktum att familjen faktiskt blev erbjudna fyra paket pudding som plåster på såren men ändå valde att gå till media med saken.

– Sedan gillar jag att de använder kraftut-tryck som ”det var fruktansvärt”. Om en sådan grej var fruktansvärd kan man undra om det händer någonting i deras liv, säger Helmer.

Sommaren, med nyhetstorka och vikarier på redaktionerna, är högsäsong för besvi-kelser. Det verkar dock som att tidningarna lärt sig av sina misstag. Årets sommarskörd gick inte alls som förväntat.

– Vi har märkt av en nedgång och den här sommaren var det faktiskt väldigt dåligt med lokaltidningsbesvikelser. Men någon-stans är det ju en bra grej att journalistiken blir bättre. Om bloggen kan hjälpa tidning-arna att bli bättre tar jag det alla dagar i veckan även om den då kommer att få läggas ner, säger Helmer.

För trots den till synes lättsamma idén finns det också ädla syften bakom Dagens lokaltidningsbesvikelse.

– Det är ju ändå lite samhällskritik vi syss-lar med, säger Helmer.

Folketflyr

fälten

recension

– Kristina Mattsson skriver om avfolkningen av landsbygd och småorter

36

Landet utanför - ett reportage om Sverige bortom storstadenKristina MattssonLeopard Förlag

”Jag vill veta och jag vill påverka. Därför skriver jag journalistik.”

Så SKRIVeR KRISTINA Mattson på sin hemsida. Det är ingen särskilt märkvärdig eller ovanlig motivation. Men när man läser hennes nya reportagebok förstår man att det kommer från hjärtat. Framförallt hand-lar det om viljan att förstå förhållanden och samband. Vad det är som händer med den svenska landsbygden, och varför. Det är uppenbart när man ser efter att landsbyg-den fortfarande avfolkas. Urbaniseringen har inte nått sitt slutmål. Det verkar till och med som flykten från landsbygden och småorter till storstadsområdena är inne i ett kritiskt skede. En forskare beskriver i bo-kens inledande kapitel att de mest isolerade tätorternas befolkningspyramider utvecklas mot att bli ”kantarellformade”.När det gäller viljan att påverka så handlar det inte för Kristina Mattson om någon

37

slags pamflettjournalistik. Hon kommer inte med några förmaningar eller egna teorier om hur trenden ska brytas. Boken pläderar inte för att avfolkningen kan skyllas enbart på näringslivet, eller på kommunpolitiker som inte tar sitt ansvar, eller på regeringen. Men den ställer tänkvärda frågor till dem alla.

Hur kommer det sig att avfolkningen av landsbygden inte dyker upp i den politiska debatten på riksnivå? Är det för att politi-kerna känner sig maktlösa eller för att de inte bryr sig? Är det berättigat att bensin-mackskedjorna skyller på att föreskrifter om förnyelsebara bränslen tvingar dem att lägga ner mackar av lönsamhetsskäl? Och vad gör att vissa kommuner trots allt lyckats stå emot utvecklingen medan andra verkar ha förlorat hoppet?

för att få svar På frågorna har Kristi-na Mattsson rest runt i landet och talat med folk. Företagare, fackföreningsrepresentan-ter, kommunpolitiker, pensionärer. Vissa av platserna hon besöker har hon personliga kopplingar till. När boken är som bäst gör just det personliga att det blir lättare att sätta sig in i vad som berättas. Man får åka med och höra de skilda och ibland motsä-

gelsefulla berättelserna, och får en inblick i liven bakom dem. För mig som är stadsbo från födseln och pinsamt bortkommen i den svenska geografin blir det ännu roligare av att orterna det skrivs om är utmärkta på kartor på bokens första sidor. Jag känner mig som en femtonårig Sagan om Ringen-läsare när jag bläddrar fram och tillbaka för att följa med i resorna.

Men ibland slår berättandet över i torra redogörelser, och det känns istället som att läsa en lärobok.

Dessutom så är det, så klart, ingen munter läsning. Ibland smittas tonen i texten av den uppgivenhet som på vissa ställen i boken beskrivs som ett av problemen. Om landsbygden överlag i media beskrivs som dödsdömd så ökar det ju inte direkt stadsbornas benägenhet att flytta dit, eller landsortsbornas vilja att stanna kvar. Från det politiska etablissemanget i Stockholm verkar budskapet till partikamraterna i kom-muner ute i landet vara att de måste visa större engagemang och att ’gnällighet’ bara förvärrar situationen. Men de argumenten känns ganska magstarka när arbetsförmed-ling och försäkringskassa lägger ner allt fler kontor på mindre orter med argumentet att de ”finns på nätet”, och staten pumpar

in miljarder i kontroversiella tunnelbyggen i storstäderna samtidigt som det inte finns några pengar till ökad tillgänglighet och bättre förbindelser mellan småstäder.

I DeT POSTINDuSTRIeLLA, uppkopp-lade samhället tänker jag att landsbygden borde tjäna på att geografisk position blivit mindre viktigt. Men bredbandet är fortfarande inte utsträckt över hela landet, och vill man ha fiberoptik eller annan ny infrastruktur så är kommunen tvungen att dra det tunga lasset.

Visst handlar avfolkningen om brist på politisk vilja, men den handlar nog också om kulturens utveckling. På flera ställen talar Kristina Mattsson om att en kritisk förändring är, inte att fler unga flyttar till storstäderna, utan att färre flyttar tillbaka till hemorten när de blir äldre. Stadslivet som norm, också för barnfamiljer, blir mer och mer dominerande. För Göteborgare, Stockholmare och Malmöiter känns det ibland som tom nostalgi när man beklagar sig över problemet, men i Hammarstrand, Österfärnebo och Filipstad är det påtagligt i vardagen.

Text: Valter Nordqvistfoto: maria hansson

publik38 publik

19

39

eRLAND eKLuND TAR emot i den åländska byn Åttböle, hans egen hemby, där han och hans familj har sitt sommarviste. Liksom allt fler på den moderna landsbyg-den arbetar han på annat håll och sysslar inte med jordbruk.

– Fortfarande associeras jordbruket och odlingslandskapet med landsbygden, fastän en ytterst liten del av befolkningen ägnar sig åt livsmedelsproduktion. Att Eskil Erlands-son numera kallas landsbygdsminister istället för jordbruksminister är ett talande exempel.

Erland Eklund är professor i rural forsk-ning vid Åbo Akademi och har under de senaste fem åren forskat i landsbygdens förändring i Finland och Europa.

Landsbygdsutvecklingen styrs enligt honom till stor del av den urbana medelklas-sen: en klass som gärna bor på landet men jobbar i städerna. Därför har den landsbygd som är på pendlingsavstånd från centrala orter den snabbast växande befolkningen, samtidigt som den landsbygd som finns ut-anför pendlingsavståndet har problem med en minskande och åldrande befolkning.

– I norra Sverige samt norra och östra Finland återstår på många håll en slags pensionärsbygd, där man har stora problem med att upprätthålla samhällsservicen. Vi får alltså en polarisering mellan en väl-mående landsbygd kring städerna och en fortsatt avfolkad landsbygd i övrigt, säger Erland Eklund.

När man frågar människor varför de vill bo på landet anger de ofta närheten till naturen och hur det är en bra miljö för barnen som orsaker. Enligt Eklund stärks landsbygdens attraktionskraft ytterligare av den senmo-derna människans fixering vid kropp och hälsa – efterfrågan av den närproducerade maten och ekologiska livsstilen.

– Pressens matsidor och matprogrammen på tv har gett oss nya hjältar: alla på landet som odlar naturligt och fritt. Lantbrukarnas riksförbund har i sina tidningar varit flitiga med att odla den här positiva bilden av medelklassens landsbygd. Tidningarna har haft formen av resebroschyrer.

I DeN MODeRNA landsbygden finns ett konstant flöde av människor in och ut, från olika distanser. Vissa jobbar på landet, en del tillbringar sommaren där och ännu några är på plats en vecka varje år. Framtidens landsbygd är redan här. Den karaktäriseras av att det finns en mix av yrkesutövare: juristen bor granne med mjölkbonden och byggnadsarbetaren. Hela samhällets yrkes-struktur kan vara speglad i en by.

– Det har bara blivit billigare och billigare att transportera sig. Landsbygdens framtid står och faller med hur mobiliteten utveck-las: så länge transporterna inte är ett hinder så kommer utflyttningen till landsbygden att fortsätta.

– Det intressanta är att den mobila landsbygden existerar parallellt med bilden

av landet som något stabilt: det symboli-serar en fast och bestående punkt, vilket är attraktivt i en global och föränderlig värld. Människan pendlar hela tiden mellan heligt och profant, mellan vardag och helg, och på samma sätt mellan det mobila och det stabila.

framtIden för landsortspressen varie-rar. Eklund menar att det kan skapas rum för nya lokala medier i de regioner som kommit in i den “senmoderna landsbygdsekonomin” och som har en växande befolkning. Han tror även att det är möjligt att vissa lands-ortsmedier får en statushöjning i takt med att fler ur den trendsättande klassen flyttar ut på landsbygden.

– Vi har kommit förbi intrycket av att det är katastrof om folk flyttar från landet. Ofta kommer de utflyttade tillbaka i olika sammanhang efter sin utbildning. Det kan snarare vara en styrka för orten att de unga åker ut i världen, utbildar sig och återvän-der, eller att helt nytt folk från staden flyttar in.

Eklund tycker att landsortspressen har en mycket viktig funktion att fylla, inte minst i de stora debatterna om hållbarhet och klimat.

– Här behövs lokala röster. Lokalmedierna har här en möjlighet att vara en kontrapunkt till de stora globala nyhetsjättarna.

publik

LANDsbYgD. Dock inte Åttböle, utan Istorp, strax utanför Horred i Marks Kommun.

Bygd i omvandlingFärre brukar jorden, fler pendlar till stan. Den urbana medelklassen

har omfamnat och omformat landsbygden.

Text: Axel KronholmFoto: Maria Hansson

de reportrar som fick störst genomslag re-dan här. De personerna var Janne Josefsson, Lars-Göran Svensson och Hannes Råstam. NäR NILS HANSON var grävande report-er på GP startades ett samarbete mellan tid-ningen och studenter på JMG. Studenterna och GP granskade kommunala tjänstemäns och politikers kontokortsanvändning, vilket ledde till att hårresande exempel på miss-bruk kom fram i ljuset. Andra projekt blev mindre lyckade, men Nils Hansson säger att han lärde sig mycket av samarbetet. – Man ska satsa på kvantitativ research. Studenterna är en fantastisk resurs så till vida att de är väldigt många, och vi ska absolut satsa på fler grävprojekt med dem. Men arbetet måste också bli noggrant genomfört och väl strukturerat. Därför letar jag och studierektorn Ulla Säterie just nu efter en person som kan leda grävarbetet.

När Nils Hanson först fick reda på att han blivit erbjuden att bli gästprofessor på JMG blev han smickrad. – Det finns skäl till att man får erbjudandet.

Det måste betyda att man gjort någonting bra. För mig var det självklart att tacka ja, särskilt eftersom Kent Asp (journalistik-professor på JMG, reds anm.) sa till mig att utbildningen nu ska inriktas mot grävande. Med både Uppdrag Granskning, Kaliber och en grävinriktad journalistutbildning framstår Göteborg som något av ett centrum för undersökande journalistik i Sverige. I sitt inledningstal till studenterna sa den nyutnämnde gästprofessorn att Uppdrag granskning flyttade till Göteborg eftersom de bästa reportrarna fanns här. – Jag sa det med en underton av skämt, men det ligger ändå ett korn av sanning i det. När redaktionen flyttades hit så fanns

Tillsammans med Janne Josefsson har Nils Hanson nyligen avslöjat den stora mutskandalen i Göteborg. Många kom-munala tjänstemän är misstänkta för att ha tagit emot mutor, och bilden av den glada evenemangsstaden Göteborg har blivit naggad i kanten. Frågan är om Göteborg är ovanligt korrumperat, eller om det bara är Göteborgs grävredaktioner som är extra skickliga. Nils Hansons tror att det finns korruption i alla kommuner, men han har samtidigt en teori om varför Göteborg kan vara annor-lunda. – Det ligger något i Göteborgsandan i sig. Den är lite informell och bygger på snabba lösningar och gamla vänskapsband. Det är också väldigt svårt för en leverantör som kommer utifrån att slå sig in i gänget och etablera sig här.

Den svenska grävhuvudstaden

Med Nils Hanson som gästprofessor ska JMG inriktas mot undersökande journalistik. Nu vill han ta hjälp av studenterna i sina grävprojekt.

40

Text: Olle AronssonFoto: Adam Söder

på JMG

publik

41publik

Nils Hanson är ett känt namn och ansikte innanför de glasbeklädda väggarna i TV- och radiohuset ute på Lindholmen i Göteborg.

Det finns skäl till att man får erbjudandet. Det måste be-tyda att man gjort någonting bra.

”

SVT-grävaren Hannes Råstam, som bland annat belönats med Guldspaden och Stora Journalistpriset, tidigare varit basist i Björn Afzelius band? Nils Hanson avrådde en gång Råstam från att bli journalist, eft-ersom den senare berättat att han fun-derade på en karriär som militärmusiker. Nils Hanson tyckte att Råstam skulle passa bättre som militärmusiker. Det rådet har han fått äta upp många gånger.

Visste du att...

Nils Hanson Har arbetat med grävande journalistik på GT, GP, TV4 och SVT. Var från hösten 2003 fram tills juni förra året ansvarig utgivare på Uppdrag granskning. Nils Hanson är innehavare av familjen Hjörnes gästprofessur i praktisk journalistik 2010–2011. I stadgarna står det att ”till innehavare skall utses person som gjort betydande insatser inom svensk eller utländsk journalistik”.