HUFVUDSTADSBLADET SID. 18 söndag 19 april 2009 [ nyheter | äventyr | pengar ] Resor KOntaKt Redaktör Camilla Ahlbom 09-1253 326 camilla.ahlbom@hbl.fi ”Vår tyske medbergsbestigare Luidger tycker att vi inte är riktigt kloka när vi sjunger snapsvisor för full hals på 3 700 meters höjd, trots stavgång och brist på snaps.” Ur texten nedan. vacKra vyer. Den isolerade Rongai-rutten bjuder på naturupplevelser som vi inte i första taget associerar med Afrika. matdags. Bärarna tillreder lunch vid Second Cave. vila. På 4 200 meters höjd är det dags för paus. Afrikas tak – här kommer vi! –How you slip? How you fill? – Bra, svarar jag. Dialogen om sömn och välmåen- de upprepas för femte morgonen i rad när vår tanzaniske kock Dol- la Mpuru väcker oss med var sin kopp te framför det daggvåta täl- tet. Solen går upp över Tanzania. En ny dag mot Kilimanjaros topp har börjat. Jag har länge drömt om att bestiga en av de sju top- parna, Seven Summits och försökt uppvigla kamratgänget att kom- ma med, under förespegling av att åldringsprocessen snart omöjlig- gör sådana företag. Men utan framgång. Min fjortonårige son Alexander är mer lättövertalad, eller kan- ske överrumplad och försvarslös. Efter att vi klarat av Mt Blanc i augusti ifjol verkade Kilimanja- ro vara ett bergsbestigartekniskt enklare alternativ. Då packade vi stegjärn, hjälm, sele, isyxa, karbiner och rep. malariamedicin Nu har de ersatts med malaria- medicin och myggmedel. Bergs- bestigare vägrar vidkännas Kili- manjaro som en riktig bergsbe- stigning utan talar föraktfullt om ”vandring på hög höjd”. – Pole, pole! Gå sakta, säger bergs- guiden Dismass Mariki på swa- hili. Dolla och hela den namnlösa massan av bärare upprepar upp- maningen. I övrigt är kommuni- kationen med bärarna och guiden liten, undantaget uppmaningarna att dricka mycket. Vi talar helt enkelt inte samma språk och förbrödningen kommer av sig. I stället umgås jag med Alexander. Jag hör honom referera en ishock- eymatch mellan Lukko och TPS, på finska. Jag visste inte att han fortfa- rande behärskade språket efter att vi bott tre år utomlands. Vår tyske medbergsbestigare Lu- idger tycker att vi inte är riktigt kloka när vi sjunger snapsvisor för full hals på 3 700 meters höjd, trots stavgång och brist på snaps. Mer träffande är det när Alexander stämmer upp i Atenarnes sång: –Härlig är döden när modigt i främsta ledet du dignar... Sonens kulturutbud varvas med halvfilosofiska diskussioner som annars inte så enkelt äger rum mel- lan en tonårsson och dennes far. Tillvaron påminner om arméti- da läger i Syndalen eller Rovajär- vi. Behoven reduceras till de rent fysiologiska. Syre! Har jag till- räckligt på mig? Eller för myck- et? Lärdomen från Gunillas park i Grankulla gäller också i Tanza- nia: Det finns inget dåligt väder, bara dålig klädsel. Sömn får vi till- räckligt av, minst åtta timmar alla nätter utom den sista. Vatten och mat ägnas många tankar, liksom de trängande behov som uppkom- mer efter att man intagit dem. Utedassen kallas med ironisk Ki- li-jargong ”Internet Café”, och vi bävar för mejlbilagorna. Odören är frän. Morgontvag- ningen gör ändå att vi känner oss tillräckligt rena för att må bra. third cave, 3 800 meter Dolla och de andra bärarna har byggt upp både mattältet och sov- tältena när vi når Third Cave på 3 800 meter. Ryggsäcken åker raskt av, liksom de åtsittande, svettiga bergsskorna. Vilken lättnad! Dolla tar ett tvättfat och släp- per inte in oss i mat-tältet förrän han hällt hett vatten ur en påsk- häxekaffepanna över våra händer. Alexander spyr och jag flåsar, men vi kom- mer upp. Tillsammans bestiger vi, far och son, Kilimanjaro. Det är en upplevelse för livet. KAJ ARNÖ | text oCh foto