Arbetssätt och metoder inom LSS-verksamheter om bruket av metoder och olika arbetssätt..... 35 Brukarens relationer till personal- distans eller närhet?..... 35 Beteendeförändrande

FoU-Södertörns Skriftserie nr 82/10

Arbetssätt och metoder

inom LSS-verksamheter

Lotte Alsterdal Kristina Engwall

Hjördis Gustafsson

Innehållsförteckning

Metoder och arbetssätt .............................................................................................................. 4

Tillvägagångssätt................................................................................................................... 5 Metod eller arbetssätt? .......................................................................................................... 6

Tre boenden............................................................................................................................... 7 Ettan – för personer med autismspektrumtillstånd utan talspråk .......................................... 7 Tvåan - för personer med autismspektrumtillstånd med talspråk ......................................... 9 Trean – för personer med måttlig eller lindrig utvecklingsstörning.................................... 10

Tre dagliga verksamheter ........................................................................................................ 14 Gulan - för personer med autismspektrumtillstånd med talspråk ....................................... 15 Grönan – för personer med autismspektrumtillstånd utan talspråk..................................... 17 Rödan – för personer med grav utvecklingsstörning och ytterligare funktionsnedsättningar............................................................................................................................................. 18

Personlig assistans................................................................................................................... 22 Brukarens behov kontra den personliga assistentens arbetsuppgifter ................................. 23 Brukarens behov av omvårdnad kontra självbestämmande ................................................ 24

Vilka metoder och arbetssätt har vi mött?............................................................................... 27 TEACCH............................................................................................................................. 28 Tydliggörande pedagogik.................................................................................................... 28 Schema ................................................................................................................................ 29 Rutin .................................................................................................................................... 30 Sociala berättelser ............................................................................................................... 31 Överenskommelser, kontrakt, avtal..................................................................................... 31 Teckenekonomi ................................................................................................................... 32 Snoezelen ............................................................................................................................ 32 Grepp om livet..................................................................................................................... 32 Konstterapi .......................................................................................................................... 33 RGRM ................................................................................................................................. 34 Taktil stimulering ................................................................................................................ 34

Diskussion om bruket av metoder och olika arbetssätt ........................................................... 35 Brukarens relationer till personal- distans eller närhet?...................................................... 35 Beteendeförändrande metoder – något nytt inom LSS?...................................................... 39 Dokumentationens betydelse för metodutveckling ............................................................. 41 Metoder – en fråga i tiden? ................................................................................................. 43

Käll- och litteraturförteckning................................................................................................. 46

2

3

Metoder och arbetssätt Vi lever i en tid som fäster stor vikt vid metoder. Föräldrar tar ställning till vilka me-toder de ska använda inom barnuppfostran. Skolor köper in metoder för att arbeta mot mobbing. Företag anlitar konsulter som utbildar i allt från e-posthantering på ett ef-fektivt sätt till hur personalkostnader ska kunna sänkas. Tilltron till metoder återfinns också inom socialtjänsten och funktionshinderområdet. Men vilka metoder och ar-betssätt står till buds inom LSS-verksamheterna? Ett tillvägagångssätt som är relativt väl känt inom funktionshinderområdet är TE-ACCH (se vidare avsnitt TEACCH). I dagliga verksamheter och boenden, som vi har besökt, har man prövat TEACCH, men upptäckt att det egentligen bara är delar av metoden som fungerar i deras verksamhet. Personal och anhöriga ser hur brukarna blir lugnare och mår bättre. Brukarna klarar av sina dagliga uppgifter med större själv-ständighet. Kanske är det ett strukturerat dagsschema som fungerar, kanske är det sät-tet att kommunicera med brukarna som man tar till sig. Exemplet TEACCH visar att det inte räcker med att ha en enda bra och fungerande metod. Alla arbetssätt behöver anpassas till brukarna och verksamheten. De bästa resultaten nås med duktig och erfa-ren personal som kan bedöma vilket arbetssätt som passar vilken brukare och i vilka sammanhang det behövs en metod. En metod kan inte ersätta personalens omdöme – det uppstår ideligen situationer där personalen, trots rutiner och dokumentation, måste fatta egna beslut. Den här rapporten handlar om metoder och arbetssätt som används inom kommuners LSS-verksamheter daglig verksamhet och boende. Den tar också upp hur personliga assistenter arbetar. Dels redovisar vi och ger exempel på olika slags metoder och ar-betssätt som används, och när och hur de nyttjas. Dels diskuterar vi vilken roll de spe-lar inom LSS-verksamheten. Rapporten syftar både till att ge exempel på olika slags metoder och arbetssätt och till att initiera en diskussion om när det är lämpligt att an-vända metoder. Metoder har mycket att tillföra LSS-verksamheten, men samtidigt måste de tillämpas med eftertanke. Frågor som vi kommer att belysa är: Vilka metoder och arbetssätt använder personal som arbetar inom funktionshinderområdet? Hur arbetar de? Vilka fördelar respektive nackdelar finns förknippade med tillvägagångssättet? Vilka övergripande samhälleli-ga förändringar konstrueras och avspeglas i dessa diskussioner? Rapporten är indelad i två delar. Den första ger genom sex fallbeskrivningar från tre boenden och tre dagliga verksamheter exempel på hur metoder och arbetssätt används i den vardagliga praktiken. Fallbeskrivningarna bygger på studiebesök, men har i vis-sa fall exempel från flera verksamheter. Här finns också exempel från personliga assi-stenter och hur de beskriver sitt arbetssätt. Den andra delen diskuterar de olika meto-der och arbetssätt som vi har kommit i kontakt med. Här har vi ett granskande och ifrågasättande perspektiv. Vi ställer frågor om i vilka sammanhang det passar att an-

4

vända metoder, vilken grund olika arbetssätt vilar på och om risker för brukare att bli objektifierade och utsatta för ”metodexperiment”.

Tillvägagångssätt Rapporten bygger på flera olika material: studiebesök, intervjuer och en forsknings-cirkel tillsammans med en grupp personliga assistenter. För att få kunskap om och beskriva hur anställda vid boenden och dagliga verksamheter arbetar har vi intervjuat personalgrupper och deltagit i olika verksamheter. Sammanlagt har vi träffat anställda och brukare i fyra olika kommuner och besökt nio boenden och tio dagliga verksam-heter. Vi har besökt verksamheterna var och en för sig – i princip har vi inriktat oss på varsin kommun (en av oss på två kommuner). Vi har varit tre stycken från FoU-Södertörn som arbetat med denna undersökning och vi har alla varit aktiva i under-sökningens samtliga delar. Urvalet av de verksamheter vi besökt har varit på rekommendation från chefer eller informationsansvarig inom kommunernas LSS-verksamheter. Vi har intrycket att de verksamheter som vi besökt anses vara väl fungerande eftersom vi uppmanades besö-ka just dessa. Undantaget är ett boende som valdes ut eftersom chefen ansåg att det fanns ett behov av en diskussion om arbetssätt just där. Eftersom syftet varit att se förekomsten av olika arbetssätt har det varit lämpligt att göra urvalet via de som varit insatta i LSS-verksamheten. Vi har inte strävat efter något representativt urval, utan efter att se olika slags verksamheter. Mångfald har gått före representativitet. Vi gör inte anspråk på att göra en fullständig kartläggning av alla de metoder som används. Det är troligt att en del arbetssätt inte uppmärksammats av oss. Vi är medvetna om att flera LSS-verksamheter arbetar strukturerat och reflekterande, utan att för den skull anse sig ha en särskild metod. De flesta verksamheter som vi har besökt vänder sig till personer med utvecklings-störning och/eller autismspektrumtillstånd1 som Aspergers syndrom, autism, eller au-tismliknande tillstånd.2 Vi har också varit i kontakt med verksamheter som riktar sig till andra målgrupper, exempelvis verksamheter ämnade enbart för personer som i vuxen ålder genom skada eller sjukdom fått hjärnskador som lett till kognitiva svårig-heter. En daglig verksamhet tog emot personer med både utvecklingsstörning och hör-selnedsättningar. Personalens syn på metoder och arbetssätt inom den egna verksamheten har varit i fokus i den här undersökningen. Brukarna har inte kommit till tals. Vid studiebesöken på de dagliga verksamheterna träffade vi både personal och brukare, medan vi vid de flesta boenden mötte enbart personalen eftersom det handlar om privata bostäder. För att kunna gå in bostäder krävs den boendes medgivande och inbjudan. Denna redovis-ning bygger alltså i huvudsak på vad de intervjuade anställda har berättat, och i mind-re utsträckning på vad vi själva sett av verksamheterna. 1 www.autism.se 2 Bygger på uppgifter från de intervjuade.

5

Vid intervjuerna användes i förväg planerade frågor som gav möjlighet till sidospår. Strävan var att göra intervjuerna så öppna att det var möjligt att fånga in närliggande områden som intervjupersonerna bedömde som viktiga. Några av intervjuerna doku-menterades med bandinspelning3 men de flesta genom löpande anteckningar. När det gällde personlig assistans använde vi en annan arbetsmetod. Enhetschefer gav förslag på erfarna assistenter vars arbetssätt det fanns särskilt mycket att lära av, vilket ledde till att en av oss träffade sex personer i grupp vid tre tillfällen. Gruppen under-sökte och diskuterade sina olika arbetssätt och hjälpte varandra att utveckla sina tan-kar om hur de gjorde.

Metod eller arbetssätt? Några personliga assistenter samt några anställda på ett korttidshem var tveksamma till om metodanvändande passade deras verksamheter. De såg metod som ett verktyg för att få brukare dit de själva ville, medan syftet med till exempel korttidshem var att föräldrar skulle få avlastning medan deras barn och ungdomar fick vistas i en hemlik-nande miljö, och som en anställd där sa: ”I ett hem använder vi väl inte metoder?” Däremot var hon bekväm med att diskutera sitt arbetssätt. Vad är skillnaden mellan dessa båda begrepp? Vi väljer i denna rapport att beskriva metod som ett planmässigt tillvägagångssätt som används för att uppnå ett visst resul-tat. I jämförelse med arbetssätt är metod ett mer precist definierat pedagogiskt verk-tyg. Ibland finns en strävan efter att metoden ska vara densamma, oavsett samman-hanget. I den praktiska verksamheten förändras och utvecklas de dock ofta. Vad är då arbetssätt? Vi ser det som ett vidare begrepp som för tanken mer till hand-lingssätt som är utprövade på arbetsplatsen och utvecklas medan arbetet pågår. Ar-betssätt kan beskrivas som en helhet, som inte kan avgränsas på samma sätt som en specifik metod, men där metoder av olika slag kan ingå. Man kan säga att medan arbetssätt växer fram i ett visst sammanhang, tycks metoder-na ofta komma utifrån, göra anspråk på att vara generellt användbara och ha mer av fastställda varumärken. I vår undersökning växlar vi mellan de båda uttrycken och ser båda som viktiga att fundera över. När det gäller metoder är det intressanta inte bara vilka metoderna är, utan lika mycket hur de används och när.

3 Citat från intervjuerna som är inspelade markeras med citattecken ” i den löpande texten och vid längre anföringar med indragna marginaler. För läsbarhetens skull är citaten något redigerade.

6

Tre boenden Insatsen bostad med särskild service enligt LSS är ett samlingsbegrepp för olika typer av boenden. Med gruppbostad menas ett litet antal lägenheter (4-6 st) som har direkt-ingång till gemensamt utrymme med kök och vardagsrum samt personalens jourrum. De som bor här har ett omfattande behov av tillsyn och omvårdnad och behöver ha personal tillgänglig. En annan boendeform är servicebostad som består av ett antal separata lägenheter som oftast ligger inom samma flerfamiljshus eller i närliggande hus i kvarteret. Brukarna har lindrigare funktionsnedsättningar och kan bo självständigt med hjälp av personal-stöd. De har tillgång till en gemensam servicelägenhet och en personalgrupp som ger hjälp och stöd individuellt i de enskilda lägenheterna. I de verksamheter som vi har besökt sköter de boende sina hushåll i den utsträckning de klarar. Allt köksarbete och matstunden sker i den egna lägenheten. Detta betyder att de anställda till stor del bedriver arbetet i de skilda lägenheterna. De kan också följa med brukarna på promenader, shopping och andra aktiviteter.

Ettan – för personer med autismspektrumtillstånd utan talspråk När färdtjänstbussen svänger upp utanför Ettan halv fyra på eftermiddagen står jag och samtliga i personalgruppen, som arbetar denna dag, beredda. Ut ur bus-sen kommer chauffören och därefter i maklig takt fem personer. De har alla häm-tats upp vid sina daglig verksamheter och kommer nu till Ettan. Några anställda går ut och möter. Jag dröjer mig kvar inomhus. Snart kommer Gustaf in. Moni-ka, som har ansvar för Gustaf idag, pekar på mig och talar om att jag är på be-sök. Gustaf tittar snabbt åt mitt håll. Monika ger Gustaf ett föremål i handen som talar om att han ska gå till sin lägenhet och titta på sitt schema. Gustaf går snabbt förbi, utan en blick åt mitt håll, och vidare till sin lägenhet. När han kommer in i hallen stannar han upp, tittar på bilderna som Monika har satt upp på ett kard-borrband som hänger på väggen. Han plockar upp den bild som sitter högst upp. Den föreställer en tvättmaskin. Gustaf tar nu sikte på sitt badrum och lägger bil-den på tvättkorgen. Han tar utan ord korgen i famnen och går ut från lägenheten. Monika och jag följer efter. Vi går längs med korridoren förbi de andra lägenhe-terna och genom ett stort gemensamt vardagsrum in i tvättstugan. Monika har redan förberett för att Gustaf ska tvätta genom att dosera tvättpulver och skölj-medel samt sätta in rätt program på maskinen. Gustaf ställer ner korgen, plockar upp kläderna och lägger dem i maskinen, häller tvättmedel och sköljmedel, som står i små skålar på maskinen, i tvättmaskinens fack. Han trycker på knappen och maskinen sätter igång. Utan ord går vi ut ur tvättstugan och tillbaka till lägenhe-ten. Kortet med tvättmaskinen lägger Gustaf i en liten korg (Anteckningar 080515).

7

I Ettan bor fem personer i åldrarna 30 till 45 år, i varsin lägenhet. Ingen av dem har ett talspråk. När jag en dag i maj 2008 besökte Ettan intervjuade jag två boendestödjare. Efter intervjun deltog jag i verksamheten och mötte bland andra Gustaf. De anställda använder sig av tydliggörande pedagogik, berättar de två som jag inter-vjuade. Detta betyder att personalgruppen använder bland annat bilder och föremål för att få Gustaf att förstå vad de vill. Personalgruppen använder bilder som kommunikationsmedel med ytterligare två av de fem som bor i Ettan. Gustaf har bilder på en toalett, tvättmaskin och sådant som symboliserar rast, laga mat, diska och promenad. Med de två övriga använder perso-nalen objekt. En av dem har en hylla där man lägger en boll för rast, en kopp för kaf-fe, en sko för att gå ut, en sked för mat. Det finns de som förstår ett muntligt språk, men bilder och objekt förstärker, förklarar de. Med hjälp av bilder eller föremål visar de anställda alltså brukaren vad de vill att han ska göra. För att visa Gustaf i vilken ordning saker ska göras, från det att han kommit hem från daglig verksamhet och de närmaste timmarna, sätter personalen upp korten på ett kardborrband. Under kvällen fyller de på med nya. Gustaf följer ofta direktiven. Men det händer att han protesterar. Då kastar han bort korten. Han vill helst dricka kaffe eller åka bil, förklarar de anställda. När Gustaf vill säga något tar han fram sin pärm med pictogram, pecs. Pärmen med bilder har han med sig både inne och när de är ute på promenad. Även personalen använder pärmens pictogram för att kommunicera. När Gustaf protesterar kan personalen ta till en ”motivator”, till exempel säga ”först dammsugning sedan kaffe”. Gustaf har svårt att förstå innebörden av tid. Det går inte att säga att han måste vänta i fem, tio minuter. Personalen har prövat med att använda äggklocka, men den noll-ställde han. Istället använder de nu en så kallad timstock. Den visar med små lampor som slocknar hur tiden går. Med den kan de anställda tydliggöra hur lång tid Gustaf har rast. Efter den utsatta tiden larmar timstocken. Då går han till schemat och tittar. Alla brukare i Ettan har en så kallad metodpärm i sina lägenheter. Den berättar hur personen är, om förhållningssätt och schema. Varje moment är beskrivet. Det står i detalj vad personalen och brukaren ska göra. I Gustafs metodpärm står till exempel vad personalen ska förbereda inför att Gustaf ska tvätta: Innan han kommer hem ska personalen som ansvarar för honom hälla tvättmedel och sköljmedel i olika burkar och ställa dem på tvättmaskinen samt ställa in tvättmaskinen på rätt program. Därefter står det hur Gustaf går tillväga. De intervjuades uppfattning är att den planerade dagen leder till att de boende blir trygga.

Jag tänker att det här är ju verkligen en trygghet. Men den här informationen när han kommer hem, tvätta, fika, promenad, åka bil. Jag tror att han noterar och jag kan tänka mig att han "hm, ah ja, det här köper jag". Att det blir trygghet, och att han vet vad som förväntas av honom. Att först kommer tvätten, och sen får han

8

fika här, och sen tar vi rast. Och då blir man ju också säker och självgående och självständig.

De intervjuade strävar efter att brukaren som bor i Ettan ska bli: ”så självständig som det är möjligt och att tiden blir så förutsägbar som möjligt”.

Tvåan - för personer med autismspektrumtillstånd med talspråk Hanna bor i Tvåan. Här lever hon tillsammans med fem andra personer. Samtliga är utvecklingsstörda och har diagnosen autism. Till skillnad från dem som bor i Ettan har de flesta här ett talspråk och några kan, liksom Hanna, läsa och skriva. När jag kom hit, mitt på dagen, en vinterdag 2009 hade de anställda just avslutat veckans personal-konferens och de som bor i Tvåan vistades i sina respektive dagliga verksamheter. Jag träffade då tre boendestödjare som berättade om verksamheten. Efter intervjun fick jag besöka två av de fem lägenheterna. Dessförinnan hade de anställda förvissat sig om, genom de boendes gode män, att jag hade tillåtelse att gå in. I Hannas lägenhet finns den här texten på väggen:

OM JAG ÄTER MYCKET GODIS PÅ HELGEN SÅ FÅR JAG ONT I MA-GEN. JAG MÅR ILLA OCH KAN INTE SOVA. LÄKAREN HAR BESTÄMT ATT HANNA SKA ÄTA 1 JAPP VARJE FRE-DAG, LÖRDAG OCH SÖNDAG. LÄKAREN HAR BESTÄMT DET FÖR ATT HANNA SKA MÅ BÄTTRE I MAGEN. CHOKLADEN KÖPER PERSONALEN HELT PURFÄRSK PÅ ICA SUPER-MARKET VARJE FREDAG. DE TITTAR ATT DEN ÄR FÄRSK OCH FRÅGAR PERSONALEN.

DE KÖPER BARA CHOKLAD SOM ÄR HELT FÄRSK. MIN MAGE MÅR BÄTTRE OCH JAG BEHÖVER INTE VARA ILLAMÅ-ENDE! JAG KAN SOVA BÄTTRE! JAG FÅR MYCKET GODSAKER VARJE HELG! JAG FÅR COLA LIGHT, GLASS, CHOKLAD, ÄTA PÅ STAN, SALTA KATTEN OCH TUGGUMMI!

Hanna har med hjälp av en anställd skrivit texten, en så kallad social berättelse. På väggarna i Hannas lägenhet finns också andra texter skrivna på stora pappersark. Des-sa handlar om situationer som personalgruppen uppfattar som problematiska för Han-na och som de försöker lösa genom att konkretisera och visa ett alternativt förhåll-ningssätt. Precis som i Ettan använder de anställda i Tvåan sig av tydliggörande peda-gogik. Att skriva en social berättelse är ett sätt att göra situationer tydliga, förklarar de.

9

Precis som i Ettan berättar de anställda om vikten av att de som bor i Tvåan har en strukturerad dag. Strukturen är dels att följa planeringen varje dag, dels att all perso-nal arbetar likadant. ”Annars blir det oroligt. Det kan leda till olika sorters beteenden hos dom. Det är tryggt för dom att veta att alla jobbar på samma sätt. Det spelar ingen roll vem som kommer in, det är ändå samma sak”, berättar en av de anställda. Vid introduktionen får vikarierna, precis som i Ettan, lära sig hur de ska förhålla sig och agera gentemot de enskilda individerna samt vikten av att alla arbetar likadant. Det finns även här skriftlig detaljerad information om vad personal respektive boende ska göra. Och precis som i Ettan anpassas arbetssättet efter varje individ. De använder scheman som antingen är skrivna eller består av pictogram/bilder alternativt objekt som visar innehållet i dagen. På några scheman finns fotografier på den personal som ansvarar för dem under det pågående dygnet. På andra är namnen skrivna. Schemat gör att de boende är förberedda på vad som ska hända och vilka som ansvarar för dem. Effekterna är att de blir lugna: ”De vet hur deras dag ser ut”. Det uppstår svårigheter när schemat inte följs, om till exempel den personal som ska arbeta inte kommer. Tre av de boende reagerar med en gång. De kan bli självdestruk-tiva eller ha ett utagerande beteende, eller ”låsa sig”. Det kan leda till att de är ”nästan okontaktbara och det kan pågå i timmar”. Betydelsen av att all personal arbetar på liknande vis ställer krav på att alla informerar sig själva och andra om förändringar. All personal är inte med på konferensen - som är det tillfälle då man beslutar om ändringar. Till det positiva med fasta rutiner och skriven information hör att det är lättare att ar-beta som vikarie. De finns dock även negativa faktorer för de anställda som att arbets-sättet kan upplevas som enformigt, samt att de inte kan vara spontana: ”Om man vill gå till affären och köpa något för att det är fint väder: Vi gör inte det. Det är bara om det står på rutinen som vi går till affären.” ”Vi gör inga impulsiva grejer, det måste vara planerat.”

Trean – för personer med måttlig eller lindrig utvecklingsstörning Man kan suga ut essensen, säger Tord som arbetar på Trean, om två frågeformulär med bilder. Det materialet han talar om är avsett som hjälp att skatta vad en utveck-lingsstörd person kan utföra självständigt och vilket stöd han eller hon behöver. Tord fortsätter:

Varje diskussion om vad den boende vill är bra. Alla diskussioner kring: Vad vill jag göra? Hur vill jag bli hjälpt för att kunna göra det jag vill? är viktiga. Det kan vara vägen till att kunna bestämma över sitt liv. En boende erkände exem-pelvis att det var ett göromål han klarade tack vare att vi gick igenom frågorna flera gånger. När vi använder bilder eller skrivna ord, beroende på utvecklings-nivå, är det lättare för en person med begränsat närminne att hålla olika alterna-

10

tiv levande. Om bilder läggs ut på bordet ”försvinner de” inte på samma sätt som om vi bara hade pratat. Genom att samtala om det som händer i ens liv kan en person komma på saker och något kan bli synliggjort. Men det gäller att vi verkligen utgår från de boen-de och inte bara tror att vi gör det. Det är viktigt att vi kan hitta arbetssätt som gör att vi kommer närmare hur det egentligen är och se hur vi som boende, re-spektive personal uppfattar verkligenheten. Frågor av det här slaget kan göra att vi i personalen märker ”oj, min kollega hjälper till med det, det gör inte jag…” Det är bra att tydliggöra likheter och olikheter när det gäller hur vi gör. Vi behö-ver veta när vi kan göra olika och när vi inte kan det.

Det material Tord diskuterar ingår som en del i Grepp om livet –en väg till begåv-ningsstöd.4 I materialet ställs ett stort antal frågor till den utvecklingsstörde själv med stöd av pictogrambilder, som man går igenom tillsammans i en intervju. Därefter föl-jer frågor till personalen om hur de uppfattar den boendes förmåga. På trean bor sex personer i åldrarna 25-30 år, tre kvinnor och tre män, som är lindrigt utvecklingsstörda. När jag kommer på besök träffar jag två av de anställda, Tord och Anna, som berättar för mig om hur de arbetar. De boende är på arbetet större delen av tiden, vi hälsar bara som hastigast på varandra när de kommer hem. Jag får veta att arbetslaget på Trean inledningsvis var entusiastiska till att göra skatt-ningar på det sätt som anges i Grepp om livet –en väg till begåvningsstöd, men att de, när de började använda formulären upptäckte att det var för omfattande för att fungera hos dem. Denna erfarenhet ledde fram till att de kortade ned det ursprungliga materia-let. Tord menar att modellen i fråga blir orealistisk om de som personal, som har kun-skap om de boende, inte prioriterar och gör aktiva val. Det är mer effektivt att börja direkt i personens vardag än att följa ett fast schema, säger Tord. Frågematerialet är inte abstrakt i sig, men intervjusituationen riskerar ändå att bli abstrakt för den boen-de. Nackdelarna är både att samtalet kan bli teoretiskt och för omfattande, menar han. På Trean används pictogrambilder tillsammans med vissa boende när det gäller att planera. Om det till exempel gäller val inför semestern lägger de fram olika bilder och ringar in den utvecklingsstördes önskemål med frågor som: Ska det vara till en stad? Ska det vara vid kusten? En gång när Tord hade förberett en sådan planering, blev han överraskad då personen redan hade planeringen klar, direkt och okomplicerat sa: ”Jag ska åka till Gotland med FUB.” Grepp om livet har ingen stor betydelse i deras verksamhet, men har inspirerat dem till att använda bilder, förut skrev de i större utsträckning. Framför allt har diskussio-nerna och läsningen av Grepp om livet uppmärksammat dem på, inte bara vad de ska ta upp med de boende, utan också på hur man kan ta upp det. En baksida med färdiga formulär i allmänhet är att de inte inbjuder en personalgrupp till att själva, steg för steg utforma sin verksamhet, menar Tord och Anna. 4 Lindström, Elisabet och Wennberg, Birgitta (1996) Grepp om livet –en väg till begåvningsstöd, Vällingby: Handikappinstitutet.

11

På Trean används dels pictogrambilder, dels ”roligare” bilder. Det är skillnad från person till person när det gäller hur bilderna används. En person har en högre bildför-ståelse och kan ladda bilden med betydelse även om inte motivet passar exakt. När de byggde upp Trean för fyra år sedan saknade arbetslaget en grund att stå på, det fanns ingen extra tid för planering innan verksamheten startade. Det var roligt, men blev också fel, rörigt och kaotiskt på många sätt. Då hade de behövt fler metoder och regler att hålla sig till jämfört med idag, säger Tord och Anna, men det hade de inlednings-vis inte tillgång till. Det är viktigt att ha strukturer att bygga på eller förkasta i takt med ökad erfarenhet. Bara den som först har planerat in i minsta detalj kan improvise-ra, säger Tord. Som personal är deras uppgift att strukturera och organisera, det är viktigt för de bo-ende. Arbetslaget har funnit att det behövs regler också för dem, det är inte självklart att alla gör vad de ska. De har en lathund, med en grundstruktur, som kan frångås när det finns anledning att göra det. Det är en arbetsplan för vad som ska göras och vad som ingår i arbetet. Innehållet är olika arbetsuppgifter som ska utföras. Det finns en lista över hur dagen ser ut, en dag för dag lista. Den innehåller sådant som när de bo-ende ska gå upp, tvättdagar, rutiner för att beställa färdtjänst, läsa igenom dagböcker, kontrollera information i facket och så vidare. Arbetslaget på Trean tycker det är bra med en arbetsbeskrivning som ”tvingar” dem att tänka själva. Tord säger:

I vår grundläggande arbetsbeskrivning som heter ”dag för dag” har vi skrivit att vi varje dag tillsammans med sin arbetskamrat ska lista vad man ska göra. Vi ut-går från vad som står i ”dag för dag”, men också från kalendrar och dagböcker. Om det är något speciellt som är noterat i kalendern, eller framgår i en dagbok att vi ska ta hänsyn till får vi prioritera om i rutinerna. Vi försöker träna på att göra aktiva val och motivera dem. Vi försöker ha en diskussion om vad som är viktigt varje dag, inte bara på planeringsdagarna.

De ska enligt riktlinjer för funktionshinderområdet i deras kommun arbeta med dag-böcker. Det finns ett ursprungligt förslag som bygger på att det ska vara strama texter. Arbetslaget på Trean har utvecklat arbetssättet vidare och skriver mer än vad riktlin-jerna säger att de ska. Personalen antecknar om varje person och den boende får vara med och skriva, alternativt kontrollera och signera det skrivna. Det kan till exempel vara en överenskommelse om en ny regel, som att om Hans tittar på TV efter klockan 22.00 ska han ha hörlurar för att inte störa de andra. Tord och Hans kommer överens, skriver ned regeln och Hans signerar. Om de inte hade haft detta tillvägagångssätt hade Hans kanske senare sagt att ”nej, det har vi inte bestämt”. Det kan också vara det omvända, att en person har något som hon eller han vill att alla ska veta, det kan till exempel gälla hur personen vill ha det i något visst avseende. Fredrik, som bor här, har skrivit i dagboken att det är viktigt för honom att få beröm. Det kan vara något som jag tycker är banalt, men som den boende vill framföra till alla, säger Anna. Oavsett vad hon själv tycker, ska hon ta det på djupaste allvar. Det är viktigt för honom.

12

Inriktningen är att det som skrivs i dagboken ska vara avvikelser, som att Lisa inte ska gå på kurs denna vecka som hon brukar. Det kan också vara att någon som brukar sit-ta mycket stilla har varit ute och rört på sig. Dagböckerna förvaras på kontoret och rutinen är att de läses varje dag. De anställda arbetar med individuella veckoplaner. Vissa boende vill inte läsa sina planer och då läser de anställda upp åt dem. Lisa vill planera mycket. Hon vill gärna berätta sådant som vad hon ska göra med sin pojkvän på söndag. Hon är överviktig, och då kan planen innehålla någonting om det, det kan vara en inspiration till att inte äta godis. Varje år gör de målplanering med varje enskild person. Vad vill de göra? ”Jag vill dansa”, säger kanske någon. Det är kanske inte ett mål som jag tänker, säger Tord. Jag tänker kanske mera på mål som att ”gå ned i vikt”, men det får jag lyssna till och inte bestämma över huvudet på personen. På Trean används också en form av veckoscheman där dagarna har olika färger. De planerar dagen och sätter till exempel upp en bild av någons mamma om hon ska komma på besök. Det är viktigt att veta vad som ska vara enkelt och vad som inte ska vara det. De använder också text för dem som klarar det. En gång om året har personalgruppen tillsammans med en annan enhet en konferens om värdegrunden i kommunen och om hur de kan följa den. De diskuterar då hur de följer värdegrunden och ger exempel på något de har prövat och utvärderat. Om nå-gon hade sagt ”oj, vi har inget exempel” hade det varit tecken på att det var ganska illa ställt. Det räcker inte med att följa riktlinjer för att göra ett bra arbete, den som inte kan ta något exempel har knappast någon levande verksamhet, säger Tord. Vissa metoder används inte längre på Trean. De arbetar mer individuellt och mindre kollektivt nu, jämfört med i början. Tidigare hade de exempelvis boendemöten. Det byggde på en kollektiv tanke. Alla skulle sitta runt bordet och det var en ständig kla-gosång från vissa boende av typen ”han gick in utan att knacka”. Vissa älskade att prata, medan andra inte kom till tals. De började då med att strukturera upp genom att gå ”rundan”, men upplevde att det blev lite av ett övergrepp att som boende tvingas sitta länge och lyssna på någon som hade svårt att uttrycka sig. De gjorde mycket till-sammans de första två åren. De boende har en kollektivt inriktad bakgrund och är vana att vara i grupp. Det blev mycket av: Vad ska vi göra på fredag? De boende har svårt att få syn på sig själva. Nu väljer varje person själv i större utsträckning och får också göra det. Allt sker inte längre i grupp.

13

Tre dagliga verksamheter En daglig verksamhet är, precis som en bostad med stöd och service, en av tio insatser inom LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). De brukare som vi direkt eller indirekt kommit i kontakt med i boendeverksamheterna är upptagna på dagarna i daglig verksamhet. Detta gäller dock inte alla personer med Aspergers syn-drom, då det är svårt att hitta lämpliga sysselsättningar för dem. Syftet med daglig verksamhet är att personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra tillsammans med andra även inom arbete och sysselsättning. Daglig verksamhet ska bidra till personlig utveckling och främja delaktighet i samhället. Det finns också ett övergripande mål att de som deltar i verksamheten ska kunna flytta över till öppna arbetsmarknaden.5 Det övergripande målet att kunna komma ut till öppna arbetsmarknaden har dock inte uppfyllts visar en kartläggning av Socialstyrel-sen. Mer än hälften av de svenska kommunerna uppgav år 2008 att ingen från deras dagliga verksamhet fått lönearbete.6 Dagliga verksamheter skiljer sig åt innehållsmässigt. Flera är orienterade mot att sys-selsätta. En vistelse vid en sådan kan innebära att åka runt i bil för att hämta och dela ut post till kommunens verksamheter. Den kan också betyda att ingå i en grupp som städar ett visst område i parker eller i fastigheter. Sysselsättningen kan även pågå i avgränsade lokaler och innebära varierande aktiviteter. I några utförs uppgifter på uppdrag av någon firma. Det finns även daglig verksamhet som har koncentrationen riktad på träning eller upplevelser, snarare än på sysselsättning. Daglig verksamhet har under senare år expanderat; från 20 500 personer år 2000 till 25 800 år 2006.7 Orsakerna till ökningen är inte fullt utredda. Socialstyrelsen anord-nade i samband med en kartläggning av kommunernas dagliga verksamhet år 2008 s k hearings och vid dessa framkom att arbetsmarknaden blivit tuffare, att fler får en dia-gnos som kan berättiga till LSS samt att Arbetsförmedlingen inte prioriterar personer som tillhör LSS-lagstiftningens personkretsar.8 Ökningen av diagnoser märks också i att andelen ungdomar som får LSS-insatser ökar. Per Olof Larsson har i sin avhandling följt personer med utvecklingsstörning med oli-ka slags anställningar samt platser inom daglig verksamhet. Han konstaterar att arbe-tet för dem innebär en möjlighet att på olika sätt förknippas med det normala livs-mönstret; att vara som andra. Genom arbetet struktureras deras vardag.9

5 Daglig verksamhet enligt LSS - en kartläggning (2008) Socialstyrelsen, s. 9. 6 Daglig verksamhet enligt LSS - en kartläggning (2008) Socialstyrelsen, s. 25. 7 Daglig verksamhet enligt LSS - en kartläggning (2008) Socialstyrelsen, s. 7. 8 Daglig verksamhet enligt LSS - en kartläggning (2008) Socialstyrelsen, s. 33. 9 Larsson, Per-Olof (2006) Arbetsplatskultur, socialt stöd och arbetets mening. Anställning med lönebidrag och daglig verksamhet för personer med intellektuella arbetshandikapp, Göteborg: Universitet.

14

Hur lång tid brukarna vistas i en daglig verksamhet varierar beroende på person och verksamhet. Det är också möjligt att vara några dagar vid en verksamhet och de reste-rande på en annan.

Gulan - för personer med autismspektrumtillstånd med talspråk Åtta personer mellan 25 och 60 år vistas på Gulan dagligen. Till Gulan kom jag en vinterdag 2009. Jag intervjuade tre i personalgruppen och deltog i verksamheten. Personalen arbetar, precis som i Ettan och Tvåan, enligt tydliggörande pedagogik. En av de intervjuade beskriver det som att det blir automatiskt så om man, som de, arbe-tar med personer med autismspektrumtillstånd. Precis som i Ettan och Tvåan är det viktigt i Gulan att alla anställda arbetar likadant. Därför finns så kallade momentbe-skrivningar som i detalj beskriver både vad och hur den enskilde personen och perso-nalen ska göra. Nedanstående handlar om Johan när han åker och badar.

Datum: 070925 Aktivitet/Arbetsuppgift: Bad Sydpoolen När: Fredagar kl. 9:30 Hur: Transport hämtar kl. 9:30. Obs! Ta med badkort (blå skåpet) samt badbyx-or, handduk och duschsaker. Vi byter om i handikappomklädningsrummet (kod 1623). Johan behöver stöd i att bli visad ett skåp där han hänger sina kläder. Han tar av och på kläderna självständigt. Johan simmar i motionsbassängen. Som hjälpmedel att veta hur många längder han simmar så har han en burk med ”plastpluppar” i locket där varje”plupp” motsvarar en längd. Han plockar bort en ”plupp” för varje simmad längd, när ”plupparna” är slut är han klar. Han simmar 20 längder. Personalen simmar tillsammans med Johan. Om Johan ”fastnar” så kan man säga 1,2, 3 och själv simma iväg, det blir som en startknapp. Efter simningen tycker Johan om att gå till Äventyrsdelen, där väljer han att åka vattenrutschbana eller bubbla. Johan behöver stöd när han duschar efter badet. Han behöver bli påmind att han ska tvätta kroppen, var han ska ta tvål och schampo, samt att han behöver hjälp att skölja ur håret. Transport hämtar kl. 10:50 Varför/Mål: Att Johan ska få motion och bibehålla sina simkunskaper. Han tyck-er att det är roligt att bada och det finns med i hans målsättning. Uppföljning datum: 080422 Ansvarig: Stödperson

Med momentbeskrivningar och scheman blir dagen förutsägbar för brukarna. Svårig-heterna uppstår när man måste göra förändringar i schemat, som om den personal som ska arbeta är sjuk och personalstyrkan inte medger en planerad aktivitet eller om det specifika fiket de skulle besöka är stängt, eller om den beställda transporten inte

15

kommer. I de här situationerna är det viktigt att förbereda personerna som berörs. An-nars kan det uppstå konflikter som att någon blir arg. Det är också viktigt att som personal vara beredd till flexibilitet. Om en person av nå-gon anledning inte förmår, till exempel på grund av sjukdom, följa schemat någon dag ska det vara möjligt att göra förändringar. Den dag jag besökte Gulan inleddes morgonen med att personalen förberedde för da-gen. I mina anteckningar som jag skrev efter besöket kan man läsa: Angela färdigställer Johans schema inför dagen. Idag ska hon ansvara för Johan.

Hon sätter upp bilder under rubriken torsdag. För att förtydliga vilken veckodag det gäller har torsdagen färgen brun. Schemat sitter på väggen i Johans rum. Alla har ett eget rum de kan vila eller jobba i. Av schemat kan jag förstå att Johan ska börja dagen med dataspel som ska avbrytas av fika. Därefter vila, arbete, lunch och vila.

Strax därpå kommer Johan. Angela hälsar honom välkommen. Vi går in på Jo-

hans rum och han tittar på sitt schema. Han tar upp bilden på datorn, vänder på den, går ut ur sitt rum och vidare till ett mindre rum med dator. Johan vill vara ensam och stänger dörren om sig. Angela och jag går vidare. Angela börjar för-bereda inför att nästa person som hon ansvarar för idag ska komma.

För att arbetstagarna ska få en uppfattning om hur dagen fortskrider, när en aktivitet börjar och slutar, kan en bild på schemat tas bort när en aktivitet är slut. När Johan fikat och vilat är det dags för arbete. Sammanlagt fyra av de åtta ar-

betstagarna samlas i ett litet rum tillsammans med Angela. Alla får en viss mängd spikar framför sig på bordet. En spik sätts i ett hål i en bräda. När alla hål är fyllda tar Angela hand om spikarna och lägger dem i en liten låda.

Vistelsen här ska vara så likt ett arbete som möjligt, berättar en i personalgruppen: ”Det här är deras jobb, deras dagliga sysselsättning och då ska man fylla tiden med nånting som är lämpligt för just den individen.” Det kan dock vara svårt att hitta ar-betsuppgifter som passar. För att den enskilde ska få en fungerande dag måste perso-nalgruppen finna arbetsuppgifter och aktiviteter som ligger på en lagom nivå vad gäll-er krav på koncentration och kunnighet. ”Vi försöker hitta arbetsuppgifter och då är det här spikjobbet en sån arbetsuppgift som vi har sett att flertalet här kan göra, så att det funkar, med anpassning, med mallar så att dom ser antalet spikar.” Eftersom den-na syssla är ett uppdrag från ett företag måste arbetet vara korrekt utfört och klart för leverans vid en viss tidpunkt. Det betyder att de anställda dels måste kontrollera resul-tatet, dels - om tiden är knapp - hjälpa till med uppgiften. Personalens ambition är att schemat ska vara varierande. Andra uppgifter under dagen kan vara att utföra köksuppgifter, väva, spela datorspel, skriva och rita. Ytterligare exempel är att skruva samman duschflaskor av två delar och att skruva ihop skruv och

16

mutter. Till skillnad mot spikarna i lådor finns det ingen mottagare av de ihopsatta duschflaskorna eller skruvarna. Därför skruvar de anställda upp dem igen efter dagens arbete. Utöver varierande sysselsättning och intressen motiveras en del aktiviteter av att indi-viden ska träffa andra och befinna sig i ett socialt sammanhang som sång- och musik-stunder. Andra exempel är att fika och luncha utanför lokalen, bowla och att promene-ra i närområdet.

Grönan – för personer med autismspektrumtillstånd utan talspråk På morgonen träffas personalen en stund för att gå igenom dagens planering. Sedan kommer brukarna med olika skjutsar och måste tas emot. Ingen av dem har tal förut-om enstaka ord. Behovet av rutiner och struktur är stort för att dessa personer ska tri-vas och må bra. En kvinna kommer i taxi och hämtas av personalen. I hallen klär hon av sig med hjälp av verbala instruktioner. Hon byter skor mot tofflor. Sedan går hon direkt till sitt rum som består av arbetsplats, matbord, fåtölj, radio samt hylla med arbetsmaterial. Utan-för dörren hänger en liten bokhylla med tre hyllor på väggen. Mittenhyllan används till schema och där placeras olika föremål som signalerar vad hon ska göra. När hon kommer på morgonen har personalen förberett och lagt ett kassettband där som bety-der rast. Hon lägger kassetten i en låda bredvid hyllan och går sedan till radion som hon sätter på med touchkontakt. Personalen stänger dörren om henne. Efter en stund kommer hon ut genom dörren och personalen uppmanar henne att se på schemat. Hyl-lan är då förberedd med en bordsunderlägg som betyder arbete. Kvinnan går in till sig där personalen har ställt fram en korg med en arbetsuppgift. Det kan vara att trä hals-band, skruva korkar på flaskor, göra pärlplatta, lägga pussel, sätta klädnypor på kan-ten av en burk. I hyllan i rummet finns en mängd korgar med olika arbetsuppgifter, men personalen har önskemål om fler idéer om sysselsättning. Dagen flyter på med arbete, toalettbesök, fruktstund, lunch och promenad. Schemat strukturerar kvinnans dag och när hon väl vet vad hon ska göra är hon självständig. De andra brukarna arbetar också i varsitt rum. De här personerna har inte kontakt eller utbyte med varandra. En annan kvinna arbetar också efter ett schema med pictogram samt timstock för att mäta tiden. Även hennes arbeten är organiserade i olika korgar som fylls med olika uppgifter. I ett annat rum arbetar en ung man. Han har ännu inget schema, men personalen för-söker strukturera hans dagar på ett liknande sätt. En viktig del i hans sysselsättning är att öka självständigheten vid toalettbesök och gå på promenad. Eftersom han är gans-ka ny har personalen ännu inte kommit fram till vilka arbetsuppgifter som kan passa honom bäst.

17

Brukarna på den här dagliga verksamheten har ett utåtagerande beteende och det är lätt hänt att en persons oro smittar av sig till de övriga. Personalen har prövat sig fram hur de bäst ska bemöta de aggressiva beteendena och i något fall kommit fram till att det passar bäst att gå ut på promenad. Oron över utbrotten gör personalen vaksam på personernas humör. Jag frågar om de fått hjälp att bemöta utbrotten eller om de disku-terat hur annan personal bemöter liknande situationer, men det har de inte. Varje brukare har en pärm där de flesta situationer såsom promenader, lunch, toalett-besök finns beskrivna i detalj. Här finns instruktioner om vad de anställda ska säga, var i rummet de ska befinna sig, och i vilken turordning saker och ting sker. Här finns också information om vad man bör göra vid aggressiva utbrott. Dokumentationen är noggrant utförd, men i verkligheten finns ibland saker som hindrar de exakta formule-ringarna från att följas. Halt väglag kan exempelvis leda till att promenader ställs in. Personalen är medveten om att det är negativt att rutinerna bryts, men ser ibland inte några andra möjligheter.

Rödan – för personer med grav utvecklingsstörning och ytterligare funktionsnedsättningar

Är det ett gott liv att träna på att knyta skorna? Det finns personer med funk-tionsnedsättningar som tränats i åratal i att knyta skorna fast de aldrig kan lära sig det, säger Carina som arbetar på Rödan. Vissa får på det sättet så många misslyckanden i sitt liv. Varför inte i stället få göra något man tycker om? Det vi gör måste vara till användning för den personen. Vissa saker är värt att träna på som att slå på trumman och ta med rörelsen in i datarummet, för att kunna an-vända styrhjälpmedel och på så sätt arbeta självständigt med datorn. Det viktiga är att personen är glad och att hitta det som motiverar. Det går inte att göra det onormala till normalt, säger Carina.

De brukare som deltar i daglig verksamhet på Rödan är gravt, eller något mindre gravt utvecklingsstörda, med pålagring av tilläggshandikapp som syn- och hörselskador, rörelsehinder, eller fysisk och psykisk sjukdom. Vissa saknar språk, de kan inte köra rullstolen själva, är inkontinenta och så vidare. Brukarna är här på heltid, halvtid eller enstaka timmar beroende på hur mycket stimuli de orkar ta emot och vara aktiva i. För närvarande finns här 31 brukare i åldrarna 21-67 år. Här arbetar 11 aktivitetshandleda-re, samt Carina som är arbetsledare. De som arbetar här har skiftade utbildningar; mentalskötare, undersköterska, förskollärare, arbetsterapeut och konstnärliga utbild-ningar, alla är anställda som aktivitetshandledare. Jag träffar Carina och Pia, som är chef på Rödan och ytterligare en verksamhet, och ber dem berätta vilka metoder de använder, medan jag lyssnar och ställer frågor. På Rödan fäster de stor vikt vid Gunnar Kyléns indelning av begåvning i nivåerna A, B och C.10 Poängen är att kartlägga vilken nivå varje person befinner sig på och an- 10 Kylén, Gunnar (1985) Begåvning hos utvecklingsstörda, Stockholm: Ala.

18

passa arbetet efter det. Däremot finns ingen begränsning på bredden, personen ska få hjälp att använda sin förmåga maximalt. Trots att ambitionen är att möta brukaren på rätt nivå kan det vara svårt att i det praktiska arbetet hitta metoder och arbetssätt för att göra det. Det är ett vanligt problem att brukare bemöts på för hög nivå och att de av den anledningen inte kan utveckla den kommunikation som annars hade varit möj-ligt. Kontinuitet ses som viktigt på Rödan. De har rutiner för allt, det ger stöd och hjälp för brukarna att organisera sin dag, fungera och känna sig trygg. Rutinerna gör stämning-en lugn. De som arbetar här måste vara uppmärksamma på hur varje persons dag fun-gerar med toalettbesök och annat. Mycket arbete läggs på att gå igenom sådant, kart-lägga, och utifrån det lägga upp rutiner. All personal ska bemöta på samma sätt. De ska kunna göra samma saker, men ändå arbeta utifrån sig själva som personer. Alla är olika som människor, men arbetar ändå efter samma rutiner. Det kan gälla till exem-pel att alltid ta högervarv i lokalen när en brukare ska förflytta sig mellan olika aktivi-teter. Det är viktigt att upprepa saker så mycket att de känns igen. Att känna igen är a och o, säger Carina, det skapar trygghet. Fokus ligger på människan som aktiv, detta är ett aktivitetscenter och det ska vara roligt att komma hit. Det brukarna gör här ska vara annorlunda jämfört med vad de gör på sitt boende. De har tre inriktningar på aktiviteterna:

• Motorik • Kommunikation • Upplevelse

Ambitionen i deras målplan är att upprätthålla, utveckla och stimulera, men på olika sätt beroende på vilken person det gäller. Rytmik, liggande dans, ljudverkstad eller rullstolsland är exempel på aktiviteter, en aktivitet är ”Röris” som är ett program från ett Friskis och Svettis-pass som de själva har anpassat. ”Ståskalsgrupp” är ett annat exempel, det är viktigt för många att stå kanske 30 minuter om dagen. Det blir tråkigt att bara stå och därför behövs något mer. De har rörelseprogram utformat av sjuk-gymnast för att träna exempelvis höger arm. Olika hjälpmedel följer med de olika ak-tiviteterna och de utförs i olika sinnesrum. Det är svårt att hitta aktiviteter. De letar överallt, gör om allt de får och väljer till ex-empel barnvisor som de gör om till vuxenstil. Arbetet innebär ett ständigt upprepande, men de får något tillbaka när brukaren gör framsteg, kanske genom att le, vrida på huvudet, eller vända sig. Tony har ett armband med bjällror runt armen under en mu-sikaktivitet. När han hostade kunde han få bjällrorna i gungning. Personalen upp-märksammade att han hostade systematisk och på så sätt kunde spela. De har en rock-grupp. Någon aktivitetshandledare undrade efter en tid om de aldrig skulle byta låtar. Men de boende tyckte om att det alltid var samma musik. En i arbetslaget sa att hon inte tyckte att det var tråkigt. Hon såg nya saker i musiken varje gång. De kom in i ett nytt skede när de hade lärt sig låtarna. Kanske kan de byta senare, men då bara en enda sak.

19

Snoezelen, är en metod som går ut på att skala av alla intryck och bara sända en enda impuls som kan bestå av ljud, ljus och känsel. Miljön ska vara avskalad och kravlös. Den avskalade miljön var ett verktyg som gjorde det möjligt att nå fram, eftersom den gjorde att personerna kunde ta in. I vad de kallar för ”det vita rummet” kan de sända en enda signal som ljud, ljus eller känsel, till exempel genom en bashögtalare under en vattensäng som ger vibrationer. En person som brukar vara dåsig, som inte klarar av alltför många intryck, kan i denna miljö få hjälp att sortera dem. Beroende på att de har kontroll över vilka stimuli som ges, kan personen vara vaken i uppåt 40 minuter i denna miljö. Vi sovrar, säger Carina, för de kan inte göra det själva. Vi har lärt oss att göra pro-gram för våra utvecklingsstörda. Det gör att de kan visa vad som kommer före och efter. Kunskapen kan flyttas ut ur rummet. Vita rummet innebär ljus, signaler, ljud och rytm. Förut var rummet verktyget, nu tar personen med sig signalerna också utan-för rummet. TEACCH används tillsammans med vissa ”duktiga” brukare. Om aktivi-tetshandledaren bara säger ”vi ska bada” så reagerar en av brukarna med frustration. Hon vill lära sig ett system. Vad? Var? Hur? Hur längre? TEACCH är till bra hjälp. Före en aktivitet gör de i ordning rummet och lägger miljön till rätta. Om det till ex-empel ska vara ”ljudverkstad” bärs gröna mattan in. Vissa får bilder, andra får kon-kreta saker. En sked betyder till exempel mat, medan en rulle står för att gå på toalet-ten. Aktivitetshandledaren behöver tänka på många olika detaljer och sortera åt bru-karna, det som de inte kan sortera själva. Det ska vara samma ordning från början till slut, varje dag, så att brukaren får känslan av att veta vad som händer. Ett pussel som står framme i onödan kan ibland vara tillräckligt för att sabotera detta. Aktiviteterna består av inhämtningsfas, aktivitetsfas och av en fas som innebär att trappa ned. Ibland upprepas detta flera gånger. Det ska inte vara stimuli hela tiden, ibland får man vara i fred. Därför finns det pauser i programmet, men det ska vara individuellt med olika pauser för var och en. Sedan lämnas rummet och aktiviteten. ”När vi gör så, märker vi att vi får signaler. En person kan till exempel sträcka fram en hand och på så sätt visa att hon eller han är med”, berättar Carina. Om brukaren vet vad som komma ska, då kan han/hon också välja bort, till exempel genom att gömma undan handen eller foten. Som aktivitetshandledare är det viktigt att uppfatta signaler av det slaget. De ska ”läsa in”, ha förmåga att se och läsa i ögonen. På så sätt skapas en lugn miljö. Därför kan de inte ha stor personalomsättning. Varje brukare har ett schema för veckan och rör sig mellan olika aktiviteter och i olika grupper beroende på hur många personen är beredd att möta. Samma schema åter-kommer varje vecka. Allt eftersom det känns tryggt för en person, och han eller hon lär sig att känna igen, fylls schemat på. Ribban för hur mycket brukaren kan ta emot höjs. De vill att det är aktiviteten brukaren ska känna igen, inte personalen. De bygger upp personens trygghet så att denne kan vara med vem som helst. Det är en lång pro-cess, där personen i början kan relatera till ungefär tre personer. Ibland vill anhöriga att brukaren ska ha många aktiviteter, men det är inte alltid så framgångsrikt. De har

20

upptäckt att färre aktiviteter, som återkommer, ger mer. Det ska inte vara så lång tid mellan upprepningarna. Någon kan ha tre, fyra aktiviteter i veckan, medan andra kan ha tolv. Alla brukare har en egen kontaktansvarig som har skolat in och känner dem väl. Den-ne har till uppgift att se till att det är brukarens behov som styr och att följa upp hur det går. I uppdraget ingår att hålla kontakt med boendet, sjukgymnast och andra runt brukaren, och att regelbundet samla dem alla. Det behövs som regel många telefon-samtal för att ”hålla ihop det” runt den boende, det kan till exempel gälla att ringa och berätta för dem som arbetar på boendet att en person har haft kramper. Under inskol-ningsperioden görs en inventering av vilken nivå personen befinner sig på, vilket kan vara ett omfattande arbete. Brukaren får då pröva olika saker. De försöker uppmärk-samma på vilken nivå personen svarar och vad hon eller han svarar på. Efter denna kartläggning lägger de sedan ett program. De flesta har gode män som de för en dia-log med och det är denne som slutligen signerar planen. En gång om året ordnar Rö-dan möte med de gode männen. Genomförandeplanerna utvärderas varje halvår för varje person, de gör också upp-följningar, egentligen varje dag. Det handlar inte om stora förändringar, utan snarare om mindre justeringar till följd av dagsform. Ett nytt projekt som de just har startat är ”sjustegsmodellen” som går ut på att två personer ska gå igenom alla planer. Dessa personer ska bli proffs på planerna, så att de andra kan vända sig till och fråga dem. Varje morgon går de som arbetar här på Rödan genom dagen. Det kan komma upp något som de behöver tala om, eller så använder de denna tid till schemaplanering. De har en längre konferens på två timmar en gång i veckan. De för samtal där någon kan-ske säger ”jag får inte in personen på toaletten” och en annan: ”pröva så här”. De ser det som viktigt att försöka arbeta faktabaserat och ställa frågor som: Vad gör den här personen? Vad reagerar hon på? Vad är det där? En person som skriker låter inte alltid likadant. I vilka situationer ändras röstläget? Hon sätter sig alltid på samma stol, hur gör hon? Vad händer om vi gör så? Vilka signaler sänder hon? Hur vet vi vad den här personen tycker om?

21

Personlig assistans Personlig assistens är ett personligt utformat stöd som ingår i de tio insatserna för stöd och service som LSS omfattar. Den enskildes behov av stöd och service ska, när det gäller personlig assistans, tillgodoses av ett begränsat antal personer som är knutna direkt till den som har funktionsnedsättningen, istället för till en verksamhet. Assi-stenterna ska finnas med i personens vardag och under de tider på dygnet som denne behöver assistans. Merparten av de som har personlig assistans är över 30 år och bor i eget boende, omkring hälften bor ensamma.11 De exempel som följer är hämtade från gruppdiskussioner med sex personliga assi-stenter. Assistenternas exempel skiljer sig från exemplen som vi hämtat från boenden och daglig verksamheter. I de personliga assistenternas berättelser beskrivs hur de möter skilda intressen och tvingas till gränsdragning. De handlar om brukarens behov kontra något annat samt om att arbeta individuellt. Vad är viktiga arbetssätt som personlig assistent? Saber, en av assistenterna gör en lista, som han ger oss i gruppen, över vad han ser som viktigt. Punkterna skisserar hur Saber vill arbeta för att vara en bra assistent. Gruppen lyfte fram några av hans punk-ter som särskilt viktiga:

• Lära känna brukaren • Ha faktakunskap om funktionsnedsättningen • Visa respekt • Ha förståelse • Ge trygghet • Ge hopp • Att finnas med, utan att synas • Sätta och ändra gränser • Vara trevlig, glad och lyhörd • Bry sig om sin brukare.

I gruppen talar vi om att det är viktigt att assistenten i grunden är en hoppfull person, som ser och letar efter möjligheter och kan uppmuntra brukaren att pröva något nytt, eller försöka igen. Saber arbetar med en brukare som har en ryggmärgsskada till följd av en olycka och har tidigare varit assistent åt två olika personer som haft stroke. Han tycker att han har lyckats bra i sitt arbete. Vad har han gjort? Vad som är bra att göra är så olika, det känns inte som att det har behövts så mycket metoder, säger han. Des-sa brukare har behövt ”hjärtliga” kontakter och göra positiva saker tillsammans. Han tycker det har stor betydelse att ha utbildning, att till exempel att ha faktakunskaper om den aktuella funktionsnedsättningen.

11 Personlig assistans. En inventering av forskningsläget (2005) Socialstyrelsen. Kapitlet ”Assistansanvända-ren”.

22

Brukarens behov kontra den personliga assistentens arbetsuppgif-ter Birgitta har arbetat åtta år som assistent, under hela perioden med samma brukare. Brukaren är en ung kvinna, Jessica, som är lindrigt utvecklingsstörd. Birgitta berättar: ”Jessica säger inte alltid hur hon mår, utan jag får läsa av hennes kroppsspråk och hållning för att se. Det är väldigt viktigt att vara lyhörd, att gå in och vara i nuet.” Bir-gitta lägger stor vikt vid erfarenhet och personlig mognad, som assistent kan hon inte vara upptagen av sig själv. Hennes uppgift är att se Jessica. Birgitta tror att hon kan utveckla sitt metodanvändande. Det vore kanske bra när hon ska introducera något då Jessica ofta känner motstånd mot det som är nytt. Hon använder bilder som stöd, till exempel när Jessica ska gå själv från bussen till sin lägenhet. De använder ett vecko-schema med bilder på exempelvis tvätt och städning. Bilderna fungerar som ett stöd och de kan prata om dem. Beatrice, som är en annan av assistenterna, pekar på att det i den personliga assisten-tens arbete ibland kan ingå att sitta vid samma köksbord, utan att ha några konkreta arbetsuppgifter. Det är viktigt att ha tålamod och inte vara uppfylld av att prestera och göra saker. Sådant kan bli stressande för brukaren. Risken är också att ge för mycket hjälp, eller göra brukaren beroende av dig som person trots att du kan komma att sluta och bytas ut. Till den personliga assistentens arbetssätt hör att dra gränser av olika slag. Gränserna är inte tydliga, och en gång för alla givna. Ibland behöver chefen vara tydlig med vad de ska hålla sig till. I andra situationer är det arbetslaget som behöver komma överens, medan ytterligare andra ställer krav på varje assistent att använda sitt omdöme och göra bedömningar i de enskilda fallen. Birgitta berättar:

Min brukare vill gärna åka hem till mig och fika en lördag, eller söndag, på min gräsmatta. Hon vet vad min man heter och min hund. Det är ett dilemma. Jag kan förstå hennes känsla, vi har jobbat ihop länge och hon vill kanske ha en bild av mitt privata liv. Vi har inte gjort det än. Å ena sidan ska jag vara professionell och hålla privatlivet borta, å den andra kan jag förstå henne och jag skulle egent-ligen inte tycka att det var fel. Lika gärna som vi åker till ett café en lördag kan vi ju åka hem till mig. I assistentgruppen har vi talat om: Är det för mycket? Vad är för mycket? Det gäller andra saker också, som att hon ber att få mitt telefon-nummer så att hon kan ringa och kontrollera, för att vara säker på att jag kom-mer.

En annan assistent funderar över Birgittas frågor och säger:

En svårighet kan vara att när ni är där hemma och fikar ringer telefonen och det är till dig. Så tycker du att ’då tar jag telefonen’, men egentligen är du på din ar-betsplats. Eller dina barn säger kanske ’mamma, kan du komma?’. Vi har myck-et regler, du får till exempel inte ta med din hund, även om det finns många bru-kare som skulle tycka att det vara jättemysigt. Vad händer till exempel om du behöver gå ut med sin hund, är det okej?

23

Birgitta menar att i så fall kanske Jessica följer med, hon behöver gå ut och tycker om djur. Ett problem är att arbetsgivaren säger att de inte får, men de assistenter hon arbe-tar tillsammans med, säger okej. Vems bedömning gäller? Beatrice säger att hon tyck-er man ska vara flexibel i sådana situationer. Annars blir reglerna ”stjälpmedel”, sna-rare än hjälpmedel. ”Gränser kan vara bra att ha”, säger Birgitta, ”men också något man ska kunna tänja på.” Jessica, som hon arbetar med, sätter många gränser för sig själv. Hon behöver hjälp med att tänja dem en aning. Birgitta berättar vidare att Jessica har svårt att hitta vänner som är på hennes nivå. Som assistenter försöker de hjälpa till, men det är svårt. Om Jessica till exempel ordnar fester kommer ingen. Som personliga assistenter är de ju inte hennes vänner, men någonstans blir det ändå så. Det är ändå en väg ut, ett sätt att stötta henne. ”Även om hon inte har vänner kan hon komma ut med oss”, säger Birgitta. Beatrice frågar: ”Ska du vara hennes sociala liv? Är du sällskapsdam, eller inte? Det är den springande punkten. Om du är bara händer, armar och tapetblomma, då kom-mer hon aldrig att fråga efter din hund.” Maja utvecklar: ”Men, om hon då vill att du tar med hunden flera gånger? Börjar man så kan det bli så. Och om en annan assistent inte gör det här, kommer brukaren då att spela ut de båda assistenterna mot var-andra?” Birgitta svarar att Jessica inte fungerar så. Vissa assistenter kan till exempel massera. Det är egentligen inte deras uppgift, men de gör det för att brukaren vill det och för att det är bra för henne. Det är viktigt att fråga sig om regeln eller rutiner är till för Jessica. Vad är viktigt för henne? Vad ger henne någonting?

Brukarens behov av omvårdnad kontra självbestämmande Maja har arbetat nio år som personlig assistent. Under årens lopp har hon ofta varit hemma hos en man som är rullstolsburen. I arbetet med denna brukare prövas assi-stentens kunnande och sätt att arbeta utöver det vanliga. Maja berättar:

Han kunde sitta i sin avföring, utan att någon hade hjälpt till. Det var inte så att de struntade i honom, de hade försökt med allting. Han totalvägrade att släppa in någon överhuvudtaget och blev aggressiv. Han kunde vara fruktansvärt otrevlig och även klappa till efter någon, men jag vet inte om han någonsin träffade. När vi var ute med honom kunde han skrika både det ena och det andra efter folk. Jag sa: ”Säger du någonting när jag är med dig springer jag härifrån.” Jag var tvungen att sätta gränsen. Mina kollegor sa: ”Du ser så liten ut, hur klarar du det?” Men det handlade inte om det, utan om vad ska man säga… humor? Vi kunde skratta åt eländet. Han började onanera när man skulle tvätta av honom. Jag sa: ”Gör det du ska och ropa på mig sedan. Jag kommer om en stund.” Han fick sitta i duschen och göra det. Jag är nog ganska härdad, men sådant är inte så farligt när man väl är i det.

24

Han kedjerökte. Jag försökte säga: ”Ska du inte tagga ned på cigaretterna?” Men det ville han inte. Han hade en bra personalgrupp som slutade. Till slut hade han ingen av de trygga kvar längre och det var därför det blev en sådan turbulens hos honom. Han vägrade släppa in för att det kom nya människor hela tiden, det gjorde honom orolig.

När vi talar om Majas berättelse i gruppen pekar hon på att det svåra är att mannens behov av omvårdnad ställs mot hans självbestämmanderätt. De hoppades att han efter en tid skulle acceptera att ha personlig assistans och börja släppa in dem.

Hans lilla tax är räddningen för honom för han går ut med den. Hunden är allt för honom, nästan som en partner. Mycket hängde på hans tax. Jag sa att taxen ville ha en fräsch husse och det blev en tredje part. Han gjorde det för hundens skull. Denne man är medelålders och assistenten som kommer dit kan vara 25 år yngre. Han vill inte åka på utflykter eller till Ikea, han vill vara hemma med sin tax. Det är hans självbestämmande. Bara att komma innanför dörren är ett projekt. Jag öppnar brevlådan och ropar ”hej, här kommer jag. Det är Maja som kommer.” Jag måste säga att jag kom-mer ensam för han vill absolut inte att det kommer flera. Sedan tar det ett tag in-nan han kommer rullande, låser upp och öppnar. När man väl har kommit in, är det oftast inga problem. ”Nu ska jag hjälpa dig med duschen så kan vi ta en kopp kaffe sedan”, säger jag. Det är viktigt att hela tiden ha den här förberedelsen, att han ser belöningen. Han älskar när jag rakar honom. Det gäller att ta fram det hela tiden, så att han är på bra humör. När han har duschat färdigt, kammat och rakat sig sätter jag mig ned och fikar. Det här är på morgonen innan han ska åka iväg till dagcentret, så jag berättar vem som kommer på eftermiddagen så att han är förberedd på det. Hela tiden är det, det här med förberedelser. Det är en trygghet för honom, eftersom han är så osäker och otrygg. Särskilt för honom, som är så krånglig, är det viktigt med belöningar, som att säga ”när det här är klart kan vi ta en cigg”. Det är en slags belöningssystem. Det är svårt med talet och lite av gråzon när det gäller att veta vad han förstår. Ingen stress. Jag märker att han blir irriterad så fort jag försöker skynda på någonting. Men det går att påskynda om jag belönar, utan att säga ”nu ska vi skynda oss”. Tiden är begränsad på morgonen eftersom han ska iväg. Jag brukar ha mitt schema i huvudet så att jag vet hur jag ska jobba.

Maria, som är en av assistenterna lägger till att det går att arbeta snabbt, utan att bru-karen känner sig stressad. Arbetet som assistent kan vara effektivt, utan att vara stres-sande för brukaren. Maria säger att man behöver vara ödmjuk, men samtidigt ganska bestämd. Maja berättar att hon tycker om mannen, och tror att han uppskattar henne också.

Han vill inte ha assistenter hela tiden, han vill vara självständig även om han be-höver hjälp. I alla år har jag hört ”han är så jobbig, han är så äcklig” Men jag

25

känner inte igen mig i det. Han kan vara trevlig också, gillar dansbandsmusik. Det finns alltid någonting man kan hitta, något gemensamt, något man kan spin-na vidare på. Och så rutiner, säger Maja. De ger trygghet. Med förberedelser och lite mutor så brukar det gå bra. Jag kan inte komma dit och styra över honom, för det går inte.

Att alltid sköta arbetet på brukarens villkor är inte så lätt, säger Maria. Var går bruka-rens egen önskan över i avsaknad av liv, av glädjelöshet och isolering? Assistenten ska nog inte alltid vara tapetblomma, eller gå på tå, om det finns förslag och möjlighe-ter som har potential att ge mer och göra att brukaren kan komma att må bättre. Det kan till exempel handla om att introducera något nytt som kan vara positivt att göra på sin fritid, och att kanske inte bara pröva en gång utan flera.

26

Vilka metoder och arbetssätt har vi mött? På de flesta LSS-verksamheter betonar personalen det individanpassade arbetssättet. Metoder måste anpassas till den unika individen. Att arbetsuppgifter och sysselsätt-ning utgår från individens och hans eller hennes färdigheter är en viktig utgångspunkt. Det går att urskilja en rörelse från arbetssätt som betonat kollektivet genom gruppmö-ten etcetera mot ett starkare individperspektiv. På boendet Trean beskrivs denna för-skjutning. Många verksamheter lyfter fram just individanpassningen som deras ar-betssätt. På de flesta dagliga verksamheter handlar det om att hitta arbetsuppgifter på rätt nivå. En del klarar av paketering och legoarbete, medan andra plockar skräp. Ett exempel på hur alla kan göras delaktiga i verksamheten trots att brukarna kan olika mycket är den ateljé där man bl a tillverkar brevkort av egenproducerat papper. En brukare an-svarar för att riva papperet som sedan ska bli nytt papper, medan andra deltar i pap-perstillverkningens olika moment och några målar och dekorerar korten. Alla kan bi-dra till produktionen efter egen förmåga och samtliga arbetsuppgifter är nödvändiga för att brevkorten ska färdigställas. En annan daglig verksamhet betonar individens betydelse i gruppen genom att vikari-er alltid sätts in på de fasta arbetsuppgifter som varje brukare har då någon är borta. På så sätt understyrker man att alla behövs. På den dagliga verksamheten Rödan sker ett medvetet arbete med att undersöka var varje person befinner sig intellektuellt för att kunna kommunicera på rätt nivå. I detta arbete är de inspirerade av en generell teori, Gunnar Kyléns arbeten om utvecklings-stördas begåvningsnivå. Kylén urskiljer tre grader av begåvningshandikapp som han benämner A-, B- och C-stadiet. En person som befinner sig i A-stadiet upplever käns-lor och behov, kan inte tala eller förstå bilder, men kan ändå ha ett rikt språk med sig-naler som lyhörda människor kan tolka och bygga vidare på. Den som befinner sig på A-stadiet saknar tidsuppfattning och lever i nuet. En person som befinner sig på B-stadiet däremot kan tala och förstå bilder, överblicka rummet och har en viss tidsupp-fattning. På nästa nivå som är C-stadiet börjar man kunna läsa, räkna och skriva, per-sonen förstår också mer av sin omvärld och av förändringar. Men personen förstår fortfarande inte rena abstraktioner eller sammansatta resonemang där många faktorer samverkar. Kylén skriver att det inte går att träna sig till ett annat stadium, men där-emot att utvecklas och leva ett rikt liv på den begåvningsnivå man befinner sig.12 I detta kapitel gör vi en kort sammanfattning av de metoder och arbetssätt som an-ställda presenterat för oss i de verksamheter vi har besökt.

12 Kylén, Gunnar (1985) Begåvning hos utvecklingsstörda, Stockholm: Ala, s. 9-10.

27

TEACCH TEACCH (Treatment and Education of Autistic and related Communication handi-capped Children) är ett program som ursprungligen vänder sig till personer med au-tism och autismliknande tillstånd. Idag inspireras även verksamheter för utvecklings-störda av TEACCH. Programmet utvecklades i USA under sent 1960 – och 1970-tal av Eric Schopler som en reaktion mot tidens syn att det var föräldrars emotionella störningar som orsakade autism hos barnen. I TEACCH betonades istället föräldrar-nas engagemang och medverkan som viktigt för barnets utveckling.13 De som utarbe-tade TEACCH har hela tiden gjort det i forskningssyfte och använt sig av tillgängliga utvärderingsmetoder och de har publicerat studier i ett flertal vetenskapliga tidskrifter. TEACCH är således en av de metoder som utvärderats ett flertal gånger och är väl dokumenterad.14

TEACCH bygger på s k structured teaching. Följande komponenter ingår i detta sätt att arbeta: organisation av den fysiska miljön, en förutsägbar arbets/aktivitetsordning, visuella scheman, rutiner med flexibilitet, strukturerade arbets- och aktivitetssystem och visuellt strukturerade aktiviteter. Delar av detta syftar till exempel till att förstå vilken arbetsuppgift personen förväntas ägna sig åt, hur länge aktiviteten ska pågå, hur personen ska förstå att arbetet går framåt och när arbetet är färdigt samt vad som händer när arbetsuppgiften är avklarad. Personer med autism får hjälp med att förstå att situationer är meningsfulla och förutsägbara och ingår i ett sammanhang.15 En vik-tig del i TEACCH är kommunikation. Genom individanpassning söker man en kom-munikationsnivå som är lämplig; från konkreta föremål till skrivna ord.16

Tydliggörande pedagogik Den tydliggörande pedagogiken har till viss del inspirerats av TEACCH. En av orsa-kerna till att flera verksamheter istället väljer tydliggörande pedagogik har med eko-nomi att göra. TEACCH-utbildning kostar pengar och det förväntas att metoden ac-cepteras i sin helhet. Den tydliggörande pedagogiken kan användas friare och anpas-sas efter brukarna och verksamheten. Av de intervjuade, som använder tydliggörande pedagogik, går att förstå att de vill:

• konkretisera det abstrakta • skapa struktur i en svårbegriplig värld • skapa lugn

13 Mesibov, Gay B., Shea, Victoria och Schopler, Eric (2007) TEACCH vid autismspektrumstörning hos barn och vuxna, Lund: Studentlitteratur, s. 24. 14 Se t ex Panerai, S., Ferrante, L. och Zingale M. (2002) ”Benefits of the treatment and education of autistic and communication handicapped children (TEACCH) programme as compared with a non-speficic approach”, Journal of Intellectual Disability Research, nr 4, vol. 46, s. 318-327. 15 Mesibov m fl (2007) kap 4. 16 Mesibov m fl (2007) kap 6.

28

För att detta ska vara möjligt är det viktigt att anpassa informationen och språket efter dem som ska nås. Det gör att det ofta outtalade - som andras och egna känslor och förväntningar - uttalas muntligt, skriftligt, med bilder eller med föremål. För personer med utvecklingsstörning kan det talade språket kompletteras med skriven text, bilder eller föremål. Uppfattningen är att det är bra för de boende/brukarna att kunna förutse och förstå dels vad omgivningen förväntar sig av dem, dels vad som kommer att ske en tid fram-över. Detta kan göras med tydliga scheman och med rutiner. Allt detta syftar till struk-tur och att understryka den visuella instruktionen, vilket underlättar för brukaren.

Schema Inom tydliggörande pedagogik spelar schema en viktig roll, men schemat har också för övrigt en framträdande roll i de flesta verksamheter vi har mött. För att brukaren ska få överblick över dagens aktiviteter gör de anställda, både vid dagliga verksamhe-ter och vid boenden, scheman som till innehåll och begriplighet är anpassade till de olika personerna. Schemat kan innehålla uppgifter om när det är dags att gå upp, äta frukost, handla och tvätta. Det kan bestå av skriven text, pictogram alternativt bilder eller objekt som visar delar av innehållet i dagen. På några finns fotografier på den personal som ansvarar för dem under det pågående dygnet. De som kan läsa har nam-nen skrivna. Schemat är helt individanpassat och kan användas på olika sätt. Ambitionen bakom är att dagen ska bli så förutsägbar som möjligt. En kvinna har en liten hylla på väggen utanför det rum där hon arbetar. Mittenhyllan används till schema och där placeras olika föremål som signalerar vad hon ska göra. Medan kvinnan arbetar lägger perso-nalen nästa sak i hyllan. På en annan arbetsplats arbetar en kvinna på ett helt annat sätt med sitt schema. Till-sammans med personalen planerar hon sin dag på morgonen när hon kommer. Hon väljer ut pictogrambilder och sätter dem i den ordning hon vill strukturera sin dag. Vid dagens slut kopierar hon sitt dagsschema genom att använda stämplar som mot-svarar pictogrambilderna. På så sätt skapar hon en dagbok och utifrån den kan hon beskriva sin arbetsdag när hon kommer hem. En annan kvinna för egna anteckningar efter varje avslutat moment på sitt schema för att kunna skriva ut sin dagbok på datorn hemma på kvällen. Ibland kan schemat förstärkas med olika hjälpmedel för att markera tid och hur länge aktiviteter ska pågå. För att tydliggöra när en aktivitet börjar och slutar kan fotografi-et/pictogrammet tas bort när den är slut. Parallellt kan de använda timers eller tim-stock (se exemplet från Ettan). Det finns också andra tillvägagångssätt att konkretisera tid och aktivitet. Vid en daglig verksamhet som riktar sig till personer med grav utvecklingsstörning, där merparten saknar språk, markeras veckodagen och dagens början och slut med speciella ritualer.

29

På morgonen samlas alla och sjunger en välkomstsång som innebär att alla hälsar var-andra en god morgon. För att tydliggöra veckodagen används olika färger. Ett tänt ljus med dagens färg tänds varje morgonsamling. Vid samma tillfälle skickas en flaska runt till alla med dagens doft. Eftermiddagen avslutas med en samling varvid en slut-sång markerar att det är dags att fara hem. Bakom schemaläggning av dagen och särskiljande av dagen från de andra veckoda-garna ligger tanken om att överskådlighet och kontroll är viktigt för personer med au-tism, personer med utvecklingsstörning eller kanhända människan generellt.

Rutin Fasta rutiner ses i likhet med schemat som ett sätt att göra dagen förutsägbar. På de flesta verksamheter vi har besökt pågår ett arbete med, eller en strävan mot, att kom-ma dit hän att alla arbeta efter rutinerna på samma, eller i realiteten i varje fall på ett liknande sätt. Medan schemat handlar om att uttrycka vad som ska göras på ett peda-gogiskt sätt, omfattar rutinerna hur man gör för att genomföra till exempel en måltids-situation så att vissa moment är desamma varje gång. Rutiner kan ses som moment eller situationer som återkommer, där de berörda redan vet vad de ska göra och hur, eftersom det alltid upprepas. Saker och ting händer också i en viss ordning. Rutinerna blir något att hålla sig till som ger säkerhet och en känsla av fast mark under fötterna för många brukare. Också för personalen som ansvarar för att praktiska moment under dagen ska fungera och kunna genomföras på ett lugnt och trivsamt sätt, utan onödigt krångel, är det viktigt att ha upparbetade rutiner att hålla sig till. I exemplen är det flera som talar om att rutiner kan göra personalen mer utbytbar, man hoppas att verksamheten genom de fasta rutinerna ska kunna fungera på samma sätt oberoende av vem som arbetar. I den dagliga verksamheten på Rödan ser man det till exempel som bättre att brukarna får ordning på sin dag genom rutiner och upprepning, än att de hänger upp sin trygghet på att möta samma personer. På ett boende för lätt utvecklingsstörda sa personalen att det var lättare för de boende att förskjuta tiden för en rutin jämfört med att ändra den inbördes ordningen. Vid ett tillfälle blev maten för-senad på grund av sjukdom. Boende som har svårt att klara förändringar kunde förhål-la sig till tidsförskjutningen, eftersom alla rutiner ändå kunde göras på samma sätt och i samma ordning som vanligt. Rutiner lärs genom upprepning. Det brukar vara så med rutiner att det är först när de är etablerade som det finns en trygghet som gör att det, när det är lämpligt, kan göras en omprövning, eller ett tillfälligt undantag. Då ses det som viktigt att de inblandade är medvetna om att det är just ett undantag, och att ruti-nen för den skull inte har släppts eller runnit ut i sanden.

30

Sociala berättelser Sociala berättelser är en metod för personer inom autismspektrumtillståndet som an-vänds som hjälp vid sociala situationer och socialt samspel.17 Enligt redaktörerna för en skrift utgiven av riksföreningen Autism beskriver en social berättelse en social si-tuation och de önskvärda sociala reaktionerna på denna. Metoden anses passa bäst för dem som har intakta grundläggande språkliga förutsättningar. Det ursprungliga konceptet för sociala berättelser består av tre grundläggande me-ningstyper: beskrivande, direktiva och perspektiva meningar. Beskrivande meningar berättar vad som händer, vad människor gör i en viss situation och varför de gör det. De utgör bakgrund till berättelsen och betonar det som är relevant i en situation. De direktiva meningarna är individualiserade påståenden som talar om vad som förväntas i en viss situation och vad man skall göra för att klara av denna situation. Direktiva meningar börjar ofta med ”jag vill/jag kan/ jag kommer att”… Perspektiva meningar beskriver andras reaktioner på en situation. De förmedlar vidare andras tankar och känslor och förklarar varför andra reagerar som de gör.18

De exempel vi har mött vid våra studiebesök följer inte exakt den form som beskrivs ovan, men det betyder inte att de är felaktiga. Det kan istället visa på en vidareutveck-ling av metoden. Ett exempel riktar sig till en person med diagnosen Aspergers syn-drom som har svårt att vistas bland människor: ”Jag ska inte tro att folk tittar på mig för att jag är annorlunda. Jag ska tänka att folk tittar på mig för att de är nyfikna. Jag kan välja att titta på dem eller nån annanstans.” I samband med sociala berättelser talas ibland också om seriesamtal. Då beskrivs so-ciala situationer i form av en tecknad serieberättelse.

Överenskommelser, kontrakt, avtal Kontrakt eller överenskommelser av olika slag har ökat inom Socialtjänsten de senare åren. Syftet är att förändra klientens beteende men också att få klienten att fundera och gå in i en inre dialog med sig själv. Nils Åkerström Andersen hävdar i en artikel att en klient som accepterar ett kontrakt inte bara går med på att förändra sitt beteende utan också att förändra sig själv.19

I boendeverksamheter för personer med lindrig utvecklingsstörning respektive Asper-gers syndrom har vi sett exempel på hur personalen gör skriftliga kontrakt med några boende. Överenskommelsen kan till exempel avse att inköp av matvaror ska ske en

17 Sociala berättelser och seriesamtal. Teori och praktik (2001) Lena Andersson (red.), Stockholm: Riksföre-ningen Autism, s. 5. 18 Sociala berättelser och seriesamtal (2001). 19 Åkerström Andersen, Niels (2007) “Creating the client who can create himself and his own fate – the tragedy of the citizens’ contract”, Qualitative sociological review, vol 3, nr 2, s. 120.

31

viss dag. Det undertecknas av den boende. Om överenskommelsen bryts av den boen-de kan konsekvensen bli att han/hon får vänta tills det är dags för inköp veckan därpå. Ett kontrakt med en person med anorexi kan vara att denne ska promenera maximalt två timmar per dag. Överenskommelsen är ett försök att begränsa. ”Vi kan inte tvinga någon att inte promenera, men vi försöker begränsa med en överenskommelse”, för-klarar en anställd. Efter en månad görs en utvärdering. Beroende på hur försöket utföll gör de ett nytt kontrakt.

Teckenekonomi För att uppmuntra och förstärka ett bra beteende använder man sig ibland av s k teck-enekonomi. Det är ett system som bygger på en belöning som är individuellt anpassad då vissa uppgifter är utförda. Det kan handla om att få en guldstjärna varje gång man städar, när man sedan samlat på sig tio stjärnor byts de in till ett biobesök. Personalen som använder sig av detta påpekar att det är viktigt att det verkligen blir ett belönings-system och inte uppfattas som ständiga misslyckanden. Uppgiften som ska utföras och belöningen måste därför vara väl avvägda, så att de verkligen stimulerar brukaren till att utföra uppgiften.

Snoezelen Snoezelen kan översättas till ”snusa och dåsa” och ibland till ”händelserike”. Metoden utvecklades i Nederländerna på 1970-talet för människor med grav utvecklingsstör-ning. Tanken är att skapa sinnesstimulerande aktivering. I en avskalad miljö, oftast ett vitt rum, utlöser man ljus-, ljud-, smak- eller musikimpulser. Genom anpassade aktivi-teter försöker man nå fram till den utvecklingsstördes sinnen. Dessa upplevelser ska ge individen ökade förutsättningar till kommunikation och utveckling. Miljön ska vara lockande så att den känns värd att utforska samtidigt som den lugna atmosfären ger trygghet.20

Grepp om livet Grepp om livet –en väg till begåvningsstöd är en metod för att ta reda på vilka svårig-heter vuxna personer med utvecklingsstörning har i sin vardag, och analysera vilken typ av stöd de behöver för att få ett mera självständigt liv. Materialet är utgivet av Hjälpmedelsinstitutet, som är ett nationellt kunskapscenter för människor med funk-tionsnedsättningar, med fokus på hjälpmedel och tillgänglighet. Grepp om livet kom ut första gången 1996 och består av två delar. Den första delen är ett utbildningsmate-rial för personal som arbetar med utvecklingsstörda, medan den andra innehåller sex formulär som är avsedda som underlag för intervjuer med den utvecklingsstörda per-sonen, samt stöd för skattningar och analyser. Det är denna del som arbetslaget på 20 http://www.isna.de/index3.html hemsida för International Snoezelen Association.

32

boendet Trean hade prövat, kortat ned och anpassat till vad de tyckte fungerade för deras brukare. Det första av de sex formulären är ”Skattning av självständighet –vad tycker personen själv?” Det innehåller frågor med bildstöd som kan användas av personal vid intervju-er med brukare. Avsikten är att med hjälp av frågor ringa in vilka göromål den ut-vecklingsstörde enligt sin egen bedömning utför självständigt och hur mycket hjälp denne tycker sig behöva inom de olika frågeområdena; hemmet, fritiden och arbetet alternativt daglig verksamhet. Som exempel kan nämnas att frågeområdet ”hemma” innehåller 32 frågor, på varje fråga finns valmöjligheterna ”gör själv”, ”med personal” och ”personalen gör”. Frågorna gäller till exempel dukning, diskning, dammsugning och så vidare. Formuläret avslutas med frågorna: Vad vill du göra själv? Och vad vill du inte göra själv? Formulär två heter: ”Skattning av självständighet –vad tycker personalen?” Här ska personalen bedöma och skatta hur självständigt personen utför göromålen på en skala från ett till fem. Skattningen gäller samma områden som intervjuerna utifrån det första formuläret. Formulär tre ska användas för att bedöma hur den utvecklingsstördes be-gåvning används. Här skattar personalen områden som symbolanvändning, förmåga att sortera, använda mängder, antal och siffror, använda pengar, förstå samband i sin omvärld med mera. Varje område ringas in med hjälp av exempel, om personen för-står ett fotografi och så vidare. Därefter följer ett formulär för sammanfattning av in-tervjuer och det sista formuläret som är nummer sex är ett stöd för att planera åtgär-der.

Konstterapi Konstterapi är en metod som används inom en verksamhet för personer med betydan-de och bestående begåvningsmässig funktionsnedsättning efter hjärnskada i vuxen ålder. Här vill de anställda att brukarna genom träning ska behålla sina funktioner så långt det går; de vill förhindra att de försämras. Hit kommer brukarna någon eller någ-ra halvdagar per vecka. Varje dag är uppdelad i pass med i huvudsak individuella aktiviteter. Ambitionen är att det ska finnas en balans mellan lugna och aktiva sysslor som antroposofisk konst-terapi, datoranvändning, fysisk träning, hantverk, köksträning, musikterapi, RGRM (Ronnie Gardiner Rythm and Music), sällskapsspel, social samvaro och taktik stimu-lering. De anställda arbetar oftast med en person i taget. En konstterapeut ansvarar för antroposofisk konstterapi. Konstterapeuten träffar så gott som alla besökare en gång i veckan. Alla får individu-ellt anpassade uppgifter eller väljer själva vad de vill göra utifrån vad målsättningen med vistelsen är. En del personer får uppgifter som innebär att rita av en bild med penna och krita. De övar koncentration och noggrannhet. Andra målar i ”vått i vått teknik”, där färgerna flyter ut, vilket tänks ge inspiration, få igång fantasin för att

33

kunna se nya möjligheter. Även färgerna anses påverka personerna. En orolig och rastlös person mår väl av toner som blått och grönt. En ”drömmande” person får måla företrädesvis med färger som rött och gult. ”Konst ligger inom känslans område där man avväger. Där finns egentligen inte rätt eller fel, men väl en möjlighet att uttrycka det inre”, berättar konstterapeuten.

RGRM Vid ovan nämnda verksamhet, som riktar sig till personer med hjärnskador, arbetar även en arbetsterapeut. Denna person ansvarar bland annat för RGRM (Ronnie Gardi-ner Rythm och Music). Metoden går ut på att tolka bildkoder och samtidigt röra sig till musik. Metoden är utformad med tanke på hjärnskadade av den svenske jazz-trummisen Ronnie Gardiner. Varje bildkod är kopplad till en rörelse. Rörelserna är ihopsatta i olika kombinationer. Ofta är det två eller tre rörelser i ett musikstycke. Samtidigt spelas musik. Man tränar funktioner som rytm, uthållighet, koncentration, koordination, minne med mera. I denna verksamhet samlas flera personer och arbetsterapeuten leder gruppen. Hon pla-cerar en bild med bildkoderna i en overheadapparat så att alla ser samma bild. RGRM kan användas individuellt eller i grupp. Utbildningen av metoden sker på flera ställen i Sverige. Utöver konstterapeuten och arbetsterapeuten arbetar två arbetshandledare i denna verksamhet. De ansvarar bland annat för fysisk träning, kökssysslor och taktil stimu-lering.

Taktil stimulering Taktil stimulering är ett strukturerat sätt att röra en människa. Metoden är utvecklad av Gunilla Birkestad under 1980-talet som själv arbetade inom det som då kallades handikappomsorgen.21 Enligt henne är taktil stimulering en medveten och strukturerad beröring som aktiverar huden. Den första strykningen följer kroppsdelen uppifrån och ner och ”talar om hur lång kroppsdelen är”. Den andra är tvärgående och ”talar om hur bred kroppsdelen är”. Därefter berörs olika kroppsdelar. Avslutningsvis lindas personen in i en filt. Effekter av taktil stimulering anses vara att den sänker blodtryck-et, minskar aggressivitet, upphäver rädsla, minskar oro och rastlöshet. I flera personalgrupper finns anställda som har gått kurser i taktil stimulering, men den används sällan. En anledning kan vara att det är tidskrävande samt tar en personal i anspråk under en sammanhållen tidsperiod.

21 http://www.beroring.se/index?cid=149

34

Diskussion om bruket av metoder och olika arbetssätt De anställda som vi träffat berättar om metoder och arbetssätt som de upplever som positiva. Vi har också mött personal som förändrat sitt arbetssätt så att de ska passa just deras verksamhet. Betydelsen av ett gemensamt arbetssätt framgår också av den kartläggning av daglig verksamhet som Socialstyrelsen gjorde år 2008. Där tillfråga-des verksamheterna om vad de ansåg vara positivt och framgångsrikt i verksamheten. En femtedel av 627 verksamheter lyfte fram att de arbetade med en speciell pedago-gisk metod. De metoder som nämndes var tydliggörande pedagogik och individuellt anpassade arbetsplaner.22 De flesta tycks vara eniga om att metoder och strukturerade arbetssätt är bra, men finns det sådant som kan vara mindre bra? Vad behöver man tänka på innan man bör-jar använda sig av nya arbetssätt? I det här kapitlet vill vi fördjupa diskussionen ge-nom att relatera till annan forskning. Fyra olika områden kommer att diskuteras. Det första området handlar om vilket förhållningssätt personalen har till brukaren, men också hur brukarens relationer till andra människor värderas av personalen. I synnerhet för personliga assistenter och personal som arbetar på boenden tycks frågor om relationen till brukare vara aktuell. Hur nära relationer är lämpliga att ha till bru-karen? Det andra området berör frågor om metoders ursprung. Kan metoder som har sin grund i specifika vetenskapliga traditioner tillämpas inom andra områden? Vilka syn-sätt på brukarna avspeglas i speciella metoder? Det tredje området handlar om ökade krav på dokumentation av brukare. Dokumenta-tion ger möjligheter till nya arbetssätt och utvärdering. Vissa beteenden dokumente-ras, vilket i sin tur leder till att nya arbetssätt testas och utvärderas. Kraven på mer administrativa uppgifter förändrar personalens arbetsuppgifter. Vilka konsekvenser får det för LSS-verksamheten? Avslutningsvis diskuterar vi frågor om varför arbetssätt och metoder uppmärksammas just nu. Vilka samhälleliga förändringar har betydelse för intresset för arbetssätt och metoder idag?

Brukarens relationer till personal- distans eller närhet? På många av de boenden och dagliga verksamheter som vi besökt framhåller persona-len att de arbetar på ett individanpassat sätt. Metoderna är anpassade till den unika människa man arbetar med. Det är också tydligt att sätten att arbeta i stor utsträckning bygger på vilket förhållningssätt personalen har till brukarna.

22 Daglig verksamhet enligt LSS - en kartläggning (2008) Socialstyrelsen, s.27.

35

Personalen talar inte mycket om betydelsen av att bygga upp en tillitsfull relation till brukarna. Den tycks vara självklar. Personalen kan dock ta upp att vissa av dem fun-gerar bättre med en del brukare. Att relationerna mellan personal och brukare är goda stöds även av forskning. Petra Ahnlund har i sin avhandling jämfört äldre- och handi-kappomsorg och konstaterar att det inom LSS-verksamheterna verkar finnas en tradi-tion av nära relationer mellan personal och brukare.23 Ahnlund berättar att när de båda personalgrupperna beskriver en dag på arbetet så betonar handikappomsorgens med-arbetare hur de inkluderar brukaren, medan äldreomsorgens personal fokuserar på att berätta vad de gör och när de gör det.24 Den brukare som tar emot hjälp från handi-kappomsorgen framstår som mer konkret än den som får hjälp från äldreomsorgen, menar Ahnlund. Inom handikappomsorgen understryker personalen att de arbetar ut-ifrån vissa arbetsmetoder i syfte att öka brukarnas delaktighet och självständighet.25 Likaså är berättelserna mer brukarnära. Personalen involverar brukarna i de flesta si-tuationer och uppvisar ett pedagogiskt förhållningssätt. Ahnlund konstaterar att det åtminstone i retoriken och i personalens berättelser finns ett tydligt brukarperspektiv. Ett sådant förhållningssätt betonas också i rådande funktionshinderideologi där delak-tighet och strävan att minska de hinder som funktionsnedsättningen medför fram-hävs.26 Äldreomsorgen har andra traditioner och bygger på andra institutionella förutsättning-ar än vad handikappomsorgen gör, vilket kan medföra andra förhållningssätt gentemot brukarna.27 Personalen inom äldreomsorgen har också fler att ta hand om per personal än vad de inom LSS-verksamheterna har, vilket troligtvis påverkar relationen till de äldre.28

Av tradition tycks det finnas nära relationer mellan brukare och personal inom LSS-verksamheterna. Men idag finns en pågående diskussion om att de anställda inte får bli alltför privata gentemot sina brukare. I flera av de boenden som vi har besökt har relationerna mellan personal och boende varit viktiga frågor som diskuterats. Inom boendesidan finns mer tankar och diskussioner om detta än inom daglig verksamhet. Samma tema diskuterades också av de personliga assistenterna. I boendeverksamheter för personer med lindrig utvecklingsstörning motiverades ambitionen att personalen inte ska vara för personlig mot de boende med att de boende ska leva sina egna liv och inte genom de anställda. De anställda har därför uppmanats av personalledningen att ”bolla tillbaka” frågor om privatlivet från de boende. I en annan gruppbostad po-ängterar man att de anställda ska vara boendestödjare – inte mamma, vän eller bästis. Personalen betonar att det är viktigt att vara empatisk, men att de inte ska komma för nära de boende. En orsak till att hålla distans är att den anställde kan byta arbetsupp- 23 Ahnlund, Petra (2008) Omsorg som arbete. Om utbildning, arbetsmiljö och relationer i äldre- och handi-kappomsorgen, Umeå: Umeå universitet. 24 Ahnlund, Petra och Johansson, Stina (2008) ”Utbildning och kompetensfrågor för äldre- och handikappsom-sorgens personal. En forskningsöversikt” i Petra Ahnlund (2008) Omsorg som arbete. Om utbildning, arbetsmil-jö och relationer i äldre- och handikappomsorgen, Umeå: Umeå universitet. 25 Ahnlund, Petra och Sauer, Lennart (2008) ”Omsorg, praktik och retorik – om skillnader i uttryckssätt bland personal i äldre- och handikappomsorgen”, Nordisk sosialt arbeid, nr 1, s. 49. 26 Ahnlund och Sauer (2008) s. 50-51. 27 Ahnlund och Sauer (2008) s. 50-52. 28 Anhlund och Sauer (2008) s. 44-45.

36

gifter, bli sjuk eller sluta. Frågorna om relationerna mellan personal och brukare är viktiga; gränsdragningarna är inte självklara och behöver diskuteras. Diskussionen om förhållningssätt kan föras på olika nivåer. När de personliga assi-stenterna diskuterar var de bör dra gränserna och om det till exempel är lämpligt att ta med sig brukaren hem finns röster som förordar generella regler för att det inte ska uppstå problem, medan andra assistenter vill göra bedömningar utifrån de enskilda fallen. I en studie om personliga assistenter som undersöker just relationen mellan brukare och assistent beskrev alla assistenter relationen till brukaren som ”nästan en kompis” eller ”som ett yngre syskon”. Det är ett förhållningssätt som tyder på närhet, men samtidigt viss distans. Några assistenter tyckte att det kunde vara problematiskt att de visste så mycket om brukarens liv, men att brukaren inte visste så mycket om dem själva. De upplevde detta som en obalans i relationen.29 Dessa assistenter upp-levde det som problematiskt att se sig själva som bara ”ben, armar eller tapetblom-ma”, såsom en assistent uttryckte sig. Det finns en etablerad föreställning om att professionalitet handlar om att hålla di-stans. En sida av professionalitet är att inte vara så involverad att man inte kan ta ett steg tillbaka och reflektera. En annan sida är att visa omsorg, utgå från vad som är bra för personen, och väga det mot vad som är realistiskt att orka med. De personliga as-sistenterna som deltog i våra grupper såg vissa brukares ensamhet, och insåg att de, assistenterna, var de enda som finns tillhands, och att de kunde tänka sig att släppa in brukaren i delar av sitt privata liv och också gjorde det. Men är det deras uppdrag frå-gar en annan assistent, ska assistenten vara sällskapsdam? Samtalet mellan assisten-terna pekar på en svår balansgång. Det behövs gränser, men ibland kan generella före-ställningar om vad ett arbete är och var gränser bör dras, komma i vägen för meto-der/arbetssätt som kan betyda ett bättre liv för enskilda brukare och ökad menings-fullhet för assistenten. Inom boenden diskuteras inte bara relationerna mellan brukare och personal, även relationerna mellan de boende är uppe till diskussion. Här kommer frågor hur mycket de som tillhör samma gruppbostad bör umgås med varandra och hur mycket gemen-samma lokaler bör användas. På gruppboendet Trean berättar personalen om hur de under loppet av några år rört sig från ett grupporienterat arbetssätt, där de boende kon-fronterades med varandra i olika gruppaktiviteter, till ett mer individinriktat. ”Bara för att man tillhör samma gruppbostad behöver man inte gilla att umgås”, säger en an-ställd på ett annat boende. Alla hushållssysslor utförs individuellt och de boende som behöver hjälp med inköp åker en och en med personal och inte tillsammans. På en bostad har man till exempel kommit överens om att de som vill, lagar och äter sön-dagsmiddag tillsammans. Resten av veckan lagar var och en sin egen middag. En av orsakerna till att relationerna mellan de boende diskuteras är troligtvis arvet från institutionstiden. När de med utvecklingsstörning bodde på institutioner var det självklart att de åt och gjorde de flesta aktiviteter tillsammans oavsett om de ville det 29 Nikku, Nina (2004) ”Vänskap på arbetstid. Om privatliv och etik i relationen mellan personlig assistent och brukare”, Rapporter från hälsans provinser. En jubileumsantologi. Linköping: Universitetet.

37

eller inte. Idag ska ingen tvingas umgås med någon annan bara för att man råkar till-höra samma gruppbostad. Vem bör då den som har en funktionsnedsättning umgås med? Jan Tössebro konstate-rar att idealen om normalisering och integrering har givits innebörden att funktions-hindrades relationer bör vara spontana och frivilliga och helst med människor utan funktionsnedsättningar. Dessa ideal har osynliggjort såväl relationer mellan männi-skor med funktionsnedsättningar som till släkt och personal. Andra relationer, såsom till grannar i samma gruppbostad eller till personal i boenden, har tonats ned och har inte betraktats som lika värdefulla.30 Även Rannveig Traustadottir beskriver två olika vänskapsideal för människor med funktionsnedsättningar. Ett som avser vänskap ge-nerellt och ett som beskriver vänskap mellan en människa med funktionsnedsättning och en utan, där de olika vänskaperna tillskrivs olika värde.31 Samtidigt vet vi genom forskning att många med utvecklingsstörning har färre nära vänskapsrelationer och mindre nätverk än personer utan utvecklingsstörning.32 Trots få nära relationer kan människor med utvecklingsstörning ha andra kontakter såsom att känna igen folk, hälsa på folk eller ha någon slags hjälpkontakt t ex att man ber grannen ta in posten under semestern. Dessa kontakter kallas ibland för ”svaga band”. De ska inte ses som en svagare relationer utan som lika värdefulla fast annorlunda relationer.33 Bibbi Ringsby Jansson som forskat om människor med utvecklingsstör-ning och deras boendemiljö lyfter fram betydelsen av så kallade ”svaga band”. Hon beskriver exempelvis hur en man med utvecklingsstörning föredrar att åka den buss som åker kringelkrokar istället för raka vägen eftersom det ger längre tid till samtal med busschauffören. Hon talar om dem som alltid går förbi kiosken bara för att växla några ord osv. Sådana ”svaga band” bidrar till en känsla av tillhörighet och delaktig-het och är därför troligen betydelsefulla för alla människor men kanske speciellt för personer med utvecklingsstörning. Betydelsen av ”svaga band” för funktionshindrade med få nära relationer väcker frå-gor om boendepersonals och personliga assistenters roll i brukarnas liv. Frågor om förhållningssätt dyker upp i många sammanhang i flera olika verksamheter, vilket tyder på att de är viktiga och behöver reflekteras över. Vi får intrycket av att relationer som tidigare tagits som givna och självklara håller på att ifrågasättas. Förhållningssätt och relationer diskuteras främst bland boendepersonalen och de per-sonliga assistenterna vilket kan förklaras av att de arbetar i andras hem. Hemmet är vanligtvis och för de allra flesta en privat plats där de boende själva bestämmer över vilka som har tillträde och inte. Oftast är det vänner och bekanta man släpper in i sitt

30 Tössebro, Jan (1992) Institusjonsliv i velferdsstaten, Oslo: Ad Notam Gyldendal. 31 Traustadóttir, Rannveig (2000) “Friendship. Love or work?”, Women with intellectual disabilities. Finding a place in the world , Kelley Johnson och Rannveig Traustadóttir (red.), London: Jessica Kingsley. 32 Tideman, Magnus (2004) ”Socialt eller isolerat integrerad?” Om institutionsavveckling och integrering”, Integrering och inkludering, Jan Tössebro (red), Lund: Studentlitteratur. 33 Ringsby Jansson , Bibbi (2004) ”Den lokala offentligheten – en mötesplats för socialt samspel mellan männi-skor av skilda slag?”, Integrering och inkludering, Jan Tössebro (red), Lund: Studentlitteratur.

38

hem. Men för dem som har boendestöd och assistenter är hemmet inte enbart privat mark - deras hem är också andras arbetsplats.34 Sammanfattningsvis kan vi konstatera att funktionshinderområdet präglas av nära re-lationer mellan personal och brukare. Det finns ett självklart sätt att engagera brukar-na i vardagslivet vilket leder till delaktighet. Det individanpassade arbetssätten har betraktats som självklara och först vid eftertanke då vi ställer frågor om arbetsmetoder nämns detta som ett arbetssätt. Samtidigt kan vi se att det finns en pågående diskus-sion om hur relationerna mellan personal och brukare samt relationerna mellan bruka-re bör vara. Här finns möjligheter att reflektera över möjligheter och svårigheter med ett individanpassat arbetssätt och hur ett sådant kan medvetandegöras och utvecklas.

Beteendeförändrande metoder – något nytt inom LSS? Många metoder som vi mött vid våra studiebesök grundar sig i individanpassning och i tydliggörandepedagogik. Den tydliggörande pedagogiken syftar till att skapa ordning och ge struktur till brukaren. Genom scheman, rutiner och visuella hjälpmedel kan brukaren få en förståelse för vad som kommer att hända härnäst. Det är ett arbetssätt som förenklar kommunikation. Andra metoder vi mött har haft ett mer uttalat mål att förändra vissa beteenden. Det kan vara sociala berättelser, olika typer av kontrakt eller belöningssystem. Personalen som talar om dessa metoder betonar ofta att dessa syftar till att tydliggöra vissa saker eller beteenden hos brukaren. I dessa metoder finns tankegångar som bygger på andra förutsättningar än tydliggörandepedagogiken. Här finns exempelvis idéer som är häm-tade från kognitiv beteendeterapi. Enligt lagen ska LSS-verksamhet inte omfatta behandling. Ibland kan dock vissa ar-betsmetoder inom funktionshinderområdet tangera behandling. Det menar exempelvis Mårten Söder och Bengt Finn som studerat användningen av ”beteendepåverkande metoder” inom LSS-verksamhet.35 Deras studie tar sin utgångspunkt i en tv-dokumentär som visade hur tvångsåtgärder såsom ”nedläggning” tillämpades i vissa LSS-verksamheter. Studien fokuserar på hur en sådan metod kunnat få fäste i LSS-verksamheten och hur dessa idéer spridits. Söder och Finn konstaterar att inspirationen till beteendeförändrande metoder kom-mer från s k KBT (kognitiv beteendeterapi) där svåra beteendestörningar kartläggs för att sedan bortarbetas med hjälp av ”förstärkare” eller ”utsläckare”. Sådan behandling

34 Jens Ineland och Stefan Sjöström försöker förklara vad som händer när en omsorgslogik förs samman med hemmets logik, vilket sker i vår tids normaliseringsprocesser. I en bostad med särskilt stöd händer så mycket som inte hör till hemmets logik. Ineland och Sauer förklarar att problemen beror på ett autenticitetsproblem. Ineland, Jens och Sjöström, Stefan (2007) ”Normalisering, autencitet och reflexivitet – om iscensättande av det vanliga livet i handikappomsorg”, Mellan konst och terapi. Om teater för personer med utvecklingsstörning, Jens Ineland, Umeå: univ. 35 Söder, Mårten och Finn, Bengt (2009) Hur går det egentligen till när metoder sprids och förändras? Exemp-let beteendepåverkande metoder i LSS-verksamhet, FoU-rapport 2009/8, Regionförbundet Uppsala län, www.regionuppsala.se

39

har sedan länge gjorts av psykologer på habiliteringen i Landstingets regi. Efter hand har dock delar av metoden kommit att sprida sig till exempelvis gruppbostäder och korttidsboenden. Men under resans gång har handledningen från professionella för-svunnit. Kartläggningen och diskussionen om lämpliga ”förstärkare” eller ”utsläcka-re” har istället gjorts av lekmän. En viktig anledning till att dessa metoder tagits emot positivt och fått fäste inom LSS-verksamheter har varit en efterfrågan på strukturerade arbetssätt hos personalen. De har tidigare saknat en metod att arbeta efter och upplevde det nya arbetssättet som något positivt. Personalen har uppfattat metoden som ett sätt att strukturera verksam-heten. 36

Söder och Finn menar att det är problematiskt att lekmän gör kartläggningar som tidi-gare gjorts av psykologer. Ett liknande resonemang förs också i en utvärdering från Skolverket om olika mobbingprogram. Där lyfter utredarna fram att trots att metoder-na ska användas i en pedagogisk miljö av pedagoger så har de flesta metoder sin ve-tenskapliga grund i psykologisk teori. Detta kan enligt utredarna leda till att pedago-gernas professionalitet ifrågasätts och att de förväntas arbeta med redskap som de inte utbildats eller har kunskap för.37 Söder och Finn hävdar att metoder med sin grund i KBT också medför nya synsätt på människor med funktionsnedsättning. Metoder för att förändra beteenden är något som bryter av mot den tidigare rådande ideologin som präglas av normalitetsprincipen och det relativa handikappbegreppet, menar Söder och Finn. I mötet mellan individer med funktionsnedsättningar och miljön betonades tidigare miljön som problematisk. Genom att anpassa miljön till individens behov kunde problem och svårigheter mins-kas. De nya beteendeförändrande metoderna lägger istället problemen på individen – det är individen som ska anpassa sig till miljön. Söder och Finn hävdar att tillgång till det normala livet numera beror på huruvida man kvalificerar sig genom att träna bort det avvikande beteendet.38

Vid våra studiebesök i LSS-verksamheter har vi mött metoder som till viss del kan antas ha sin grund i KBT. Ett exempel är att dela ut guldstjärnor som växlas mot pengar till den som städat sitt rum. Det är en mjukare variant av KBT som Söder och Finn kallar ”teckenekonomi” d v s det önskvärda beteenden förstärks via symboler som sedan byts in mot bio, restaurangbesök etc.39 Utöver KBT-inspirerade metoder har vi också mött metoder som bygger på överens-kommelser och kontraktskrivande. Det är metoder som bygger på en tanke om att in-dividen själv ska förstå och få insikt om sina egna problem. Genom att skriva ett kon-trakt ska problemet tydliggöras och personen i fråga ska förstå konsekvenserna av det negativa beteendet.

36 Söder och Finn (2009) s. 7-8, 17. 37 På tal om mobbning – och det som görs (2009), Skolverket, Stockholm: Fritzes, s. 193. 38 Söder och Finn (2009) s. 21-23. 39 Söder och Finn (2009) s. 4-5.

40

Vi såg tidigare i exemplen att kontrakt kan användas för att försöka bryta ett dåligt mönster såsom för mycket promenader vid anorexi eller försök att begränsa godis-ätande i veckorna. Kontraktet kan formuleras som en skriftlig överenskommelse och kanske kan också de varianter av sociala berättelser som vi tagit del av räknas hit. Kontraktskrivandet kan också leda till konsekvenser. I ett av boendena finns en skrift-lig överenskommelse om handlingsdagar. Missar de boende dessa tillfällen får de vän-ta till nästa veckas handlingstid. Bruket av olika slags kontrakt har fått genomslag både inom socialtjänsten och övriga välfärdssamhället och finns således också inom LSS-verksamheterna. Niels Åker-ström Andersen beskriver utvecklingen av ökande antal kontrakt mellan medborgare och stat i en artikel.40 Han är mycket kritisk eftersom kontraktstanken ursprungligen bygger på en jämlik ställning mellan de som ingår kontraktet. Mellan socialarbetaren och klienten råder ett maktförhållande där klienten har ett underläge. Han vänder sig mot att kontrakten anses vara frivilliga, parallellt med att de kan innebära negativa konsekvenser för klienten om han eller hon misslyckas med sin del av kontraktuppfyl-lelsen. Kontraktet blir ett sätt att göra klienten ansvarig för sin egen förändring. Att använda sig av kontrakt och sociala berättelser vittnar till viss del om en tro på att människan kan göra rationella val. Frågan är dock om brukarna i en LSS-verksamhet kan betraktas som en jämbördig part som kan förstå konsekvenserna av sina handling-ar och som kan antas göra rationella val. I många andra sammanhang är det just från-varon av dessa förmågor som bidrar till att de får LSS-stöd. Sammanfattningsvis kan vi se att beteendeförändrande metoder har vunnit insteg inom LSS-verksamheterna. Enligt Söder och Finn kan detta betraktas som något nytt. Frågan är om detta är en eftersträvansvärd utveckling och om arbetssättens utgångs-punkter stämmer överens med LSS-verksamheternas målsättningar.

Dokumentationens betydelse för metodutveckling Under senare år har kraven på dokumentation ökat inom LSS-verksamheten. Det kan ses som en följd av ökad betoning på brukarens inflytande och medbestämmande och som ett led i kvalitetssäkring. Förändringen märks i personalens arbete då allt mer tid används till dokumentation. Det kan handla om att författa metodblad, att sätta upp mål för brukarna eller att föra dagbok. Mål och verksamhet ska också utvärderas och revideras. Att dokumentera arbetet är viktigt när flera människor arbetar med samma person och när det, som i arbetet med personer med autistiska drag, anses betydelsefullt att göra likadant. För varje brukare finns rutiner nedskrivna. Detta görs dels för att samtlig personal ska göra på samma sätt, dels för att vikarier ska kunna komma in i jobbet.

40 Åkerström Andersen, Niels (2007) “Creating the client who can create himself and his own fate – the tragedy of the citizens’ contract”, Qualitative sociological review, vol 3, nr 2.

41

Trots nedskrivna instruktioner och metodpärmar blir det dock inte helt lika vid alla tillfällen. En dansk studie om boenden för personer med utvecklingsstörning och autism visar att under de senaste åren har personalen fått många nya arbetsuppgifter som handlar om dokumentation, planering, effektivitetskrav och måluppfyllelser.41 Syftet med de nya uppgifterna är att öka brukarnas delaktighet och inflytande över sitt eget liv, vil-ket fastslås i dansk lag. Utvecklingen inom boendesidan för funktionshindrade i Dan-mark påminner om den svenska utvecklingen. Frågan är dock om de nya kraven på administrativa arbetsuppgifter som syftar till större självständighet och delaktighet för dem med funktionsnedsättningar fullt ut fyl-ler sitt syfte. De danska forskarna talar om att personalen upplever en konflikt mellan ”management” och omsorgsarbete. Den danska personalen tycks ta emot de nya kraven på dokumentation och utveckling på två olika sätt. Den ena gruppen utför de nya arbetsuppgifterna, men utan att koppla dessa till sitt praktiska omsorgsarbete. Personalen dokumenterar det de är ålagda, men använder den inte i sitt arbete och utnyttjar därmed inte dokumentationen till något. Dokumentationen lever sitt eget liv. Omsorgsarbetet fortsätter som vanligt, men do-kumentation används inte i vardagsarbetet.42 Den andra gruppen av personal visar ett större intresse för att använda dokumentation. De ser arbetet som en del i ett större övergripande projekt där arbetsorganisationen utvecklas. De engagerar sig gärna i nya projekt, eftersom ny dokumentation ger möj-ligheter till utvärdering vilket i sin tur genererar nya idéer som prövas. Likaså deltar de gärna i kurser för att lära sig mer och bli bättre i sitt yrke. De söker nya projekt och nya metoder att arbeta med och de skapar en dynamisk atmosfär på arbetsplatsen. Även detta synsätt/perspektiv kan innebära svårigheter. Ivern över att testa nya meto-der och starta nya projekt kan medföra att det saknas samordning och en enhetlig in-riktning på arbetet. I värsta fall löper projekt med helt olika inriktning parallellt. Me-dan ett projekt betonar brukaren som objekt för beteendeträning kan ett annat projekt se brukaren som subjekt och jämlik partner i ett kommunikationssammanhang.43

Forskaren Jesper Holst ifrågasätter om den danska lagens intentioner för funktions-hindrade om ett så normalt liv som möjligt och ökat inflytande över sitt eget liv verk-ligen uppnås genom ökad planering, dokumentation, effektivitet och flexibilitet.44 Han menar att personalens fokus på omsorgsarbete riskerar att förflyttas till ett manage-mentperspektiv. Enligt Holst präglas omsorgsarbete av etik, empati, synliggörande och kommunikation medan management handlar om planering, kontroll, effektivitet och projektarbete. Även om managementperspektivet kan hanteras olika påverkar det 41 Holst, Jesper (2005) ”Management and professionalism in social-educational care work”, Resistance, Reflec-tion and Change. Nordic disability research, Anders Gustavsson, Johans Sandvin, Rannveig Traustadóttir, Jan Tössebro (eds.), Lund: Studentlitteratur, s. 119-134. 42 Holst (2005) s. 127-129. 43 Holst (2005) s. 129. 44 Holst (2005) s. 129-130.

42

relationen mellan brukare och professionella anser Holst. Det är brukarnas liv som dokumenteras, beskrivs, analyseras och som ska utvecklas och brukarna dras in i olika projekt där nya metoder och arbetssätt ska prövas oavsett om de vill eller inte.45

Den danska studien lyfter viktiga frågor nämligen risken att nya projekt, nya arbets-sätt och nya arbetsmetoder oavsiktligt gör boende och deltagare på daglig verksamhet till objekt, att brukarna ofrivilligt utsätts för arbetssätt och metoder som ska prövas och utvärderas på dem. I samband med en sådan diskussion kan man också ställa frå-gan vilka brukare som utvärderas och vilka brukare som ska förändra sina beteenden. De brukare som själva tar ansvar för sina personliga assistenter kommer troligen säl-lan att utvärderas eller utsättas för metoder. Sammanfattningsvis kan ökad dokumentation leda till en positiv utveckling inom funktionshinderområdet, men det ställer också krav på reflektion över hur den ska användas.

Metoder – en fråga i tiden? Av våra besök framgår att behovet av att reflektera över förhållningssätt och metoder och att samtala om hur de efterlevs i praktiken är stort. I mötet med personalgrupper i boenden och dagliga verksamheter har vi mött många engagerade personer. De har givit oss exempel på hur de resonerar, förhåller sig och konkret arbetar. De har be-skrivit hur de prövar sig fram, ändrar och försöker något annat. Vi har också mött an-ställda som inte tycks så engagerade. Det finns stora vinster med att diskutera arbetssätt och arbetsmetoder inom LSS-verksamheterna, dels för att skapa entydighet i hur arbetet ska bedrivas, dels för per-sonalens engagemang och arbete.46 Också och kanske framför allt för att utveckla, ompröva och förbättra. Det är viktigt att fundera över vilka arbetssätt som passar verksamheten och brukarna, och varför man väljer ett visst sätt att arbeta. Indirekt av intervjuerna framgår också hur betydelsefull en engagerad och stödjande arbetsled-ning är för att verksamheten ska fungera. Samtal mellan anställda och chefer kräver trygghet; man måste våga tala om när man inte följer metodbladen eller varför man inte gjorde som man tidigare bestämt. Arbetsledningen bör också ha ett samlat grepp om metoder och arbetssätt så att inte alltför många projekt löper parallellt. Efterfrågan på fungerande arbetsmetoder har varit stor både bland personal och che-fer. Förväntningarna är stora när det gäller vad metoder kan bidra med. Frågan kan ställas varför metoder och arbetssätt blivit en aktuell fråga just nu. Redan inlednings-vis hävdade vi att vi lever i en tid med stor tilltro till metoder.

45 Holst (2005) s. 130. Se även Holst, Jesper (2009) ”De-institutionalization of living conditions for persons with intellectual disabilities in Denmark from the decentralization of institutions for special care in 1980 until today”, konferenspaper NNDR 2009 i Nyborg. 46 Daglig verksamhet enligt LSS - en kartläggning (2008) s.27.

43

En delförklaring till metodintresset inom funktionshinderområdet är att LSS-verksamhet kan drivas av privata aktörer.47 Att nischa sig mot olika metoder kan vara ett sätt att vinna kunder. Privata företag måste marknadsföra sig själva och i bakvatt-net av denna privatiseringsvåg påverkas även kommuner att delta i konkurrensen. En sådan utveckling kan leda till en diskussion om vilka arbetsmetoder som är aktuella i kommunen. Ytterligare en viktig delförklaring är den övergripande diskussionen om evidensbase-rade metoder och en kunskapsbaserad socialtjänst. Frågorna ”vad gör vi” och ”funge-rar det vi gör” är lika relevanta inom LSS-verksamheterna som inom resten av social-tjänsten. När man talar om en kunskapsbaserad eller evidensbaserad praktik menar man oftast en sammanvägning av brukarens erfarenheter, den professionelles expertis och vetenskaplig kunskap.48 Arbetet mot en kunskapsbaserad socialtjänst har dragit igång, men de evidensbaserade metoderna saknas än så länge inom områden som dag-lig verksamhet och boende. Det pågår dock ett sådant arbete såväl nationellt som in-ternationellt, men inom funktionshinderområdet återstår mycket att göra.49

Metodfrågor ligger således i tiden. En fråga är om vi i vår tid övervärderar betydelsen av metoder och om det gör att vi får svårt att erkänna dess begränsningar. Metodan-vändande, liksom arbetssätt som betonar rutiner kan inte användas mekaniskt. Det behövs eftertanke och uppmärksamhet som kan leda till omprövning när det är befo-gat. Omprövning i arbeten med personer som har svårt att klara förändringar bör ske som resultat av medveten reflektion, inte genom att överenskommelser rinner ut i sanden. Donald Schön beskriver den tekniska rationaliteten och den reflekterande praktikern som två olika sätt att tänka, samt om spänningen däremellan. Den tradition han kallar för tekniskt rationell fokuserar gärna på överenskommelser om vart man vill komma, vad målet ska bli. Först när slutet är formulerat och överenskommelsen klar blir det intressant att formulera metoderna för att nå dit. Arbetssätt i en verksam-het reduceras med ett sådant synsätt till det som behöver göras för att det utpekade målet ska uppnås.50

Men verkligheten som personlig assistent, på ett boende eller en daglig verksamhet har inslag av oförutsägbarhet, metoderna eller de utarbetade rutinerna fungerar plöts-ligt kanske inte längre, för att något har förändrats. Att arbeta efter en viss metod kan vara otillräcklig, personal och brukare behöver också pröva sig fram utan att i förväg veta vad slutresultatet kommer att bli. Schön liknar detta vid att röra sig i ett vatten-sjukt lågland. Han pekar på hur vissa personer har lättare att erkänna oförutsägbarhet, ge sig ut i låglandet, använda sin fantasi och hitta handlingsalternativ, medan andra föredrar att hålla sig på fast mark och möta olika problem på samma sätt som har fun-gerat tidigare. Om den tekniska rationaliteten får dominera uppstår glapp mellan mo-dell och verklighet, bilden av vad det innebär att arbeta i en verksamhet blir snedvri-

47 Jfr Söder och Finn (2009) s. 27. 48 SOU 2008:18 49 Översikter om evidensbaserade metoder finns på www.socialstyrelsen.se/funktionshinder samt www.campbellcollaboration.org 50 Schön, Donald (1983) The reflective practitioner. How professionals think in action, New York: BasieBooks.

44

den.51 Det kan ske om till exempel ett antal metoder betonas för starkt i förhållande till andra sidor av verksamheten. En viktig källa till utveckling kan vara att personalgrupper samlas, diskuterar metoder och arbetssätt samt hittar sätt att förbättra som i sig överskrider metoden. På boendet Trean betonar personalen att arbetet med en metod de kommer i kontakt med leder till kommunikation, till att rikta uppmärksamhet åt nya håll och att de hittar egna förbätt-ringar, men inte använder modellen fullt ut. Ett tillvägagångssätt som fungerar när det gäller vissa metoder, men hade varit problematiskt om det gällt TEACCH där själva poängen är att alltid göra på samma sätt. Dessa funderingar till trots har vi sett att metoder ofta har betydelse. På flera av de arbetsplatser vi besökt har personalen märkt att deras metodanvändande har fått bru-kare att må bättre och bli mer självständiga. Uppfattningen är att brukarna får mer trygghet, kontroll och lugn i sina liv. När de har arbetat med exempelvis tydliggöran-de pedagogik har utbrotten minskat och det har blivit möjligt att kommunicera på ett bättre sätt än tidigare. Det finns behov av reflektion över metoder inom LSS-verksamheten både när det gäller möjligheter och begränsningar. I detta samtal bör man diskutera vilka metoder som ska användas, när de ska användas och hur de ska utformas för att passa just dessa verksamheter.

51 Schön (1983).

45

Käll- och litteraturförteckning Ahnlund, Petra (2008) Omsorg som arbete. Om utbildning, arbetsmiljö och relationer i äldre- och handikappomsorgen, Umeå : Umeå universitet. Ahnlund, Petra och Johansson, Stina (2008) ”Utbildning och kompetensfrågor för äldre- och handikappsomsorgens personal. En forskningsöversikt” i Petra Ahnlund (2008) Omsorg som arbete. Om utbildning, arbetsmiljö och relationer i äldre- och handikappomsorgen, Umeå: Umeå universitet. Anhlund, Petra och Sauer, Lennart (2008) ”Omsorg, praktik och retorik – om skillna-der i uttryckssätt bland personal i äldre- och handikappomsorgen”, Nordisk sosialt arbeid, nr 1. Boende och sociala sammanhang. För människor med funktionshinder (2008) Jan Paulsson och Bibbi Ringsby Jansson (red.), Lund: Studentlitteratur. Daglig verksamhet enligt LSS - en kartläggning (2008) Socialstyrelsen. Holst, Jesper (2005) ”Management and professionalism in social-educational care work”, Resistance, Reflection and Change. Nordic disability research, Anders Gus-tavsson, Johans Sandvin, Rannveig Traustadóttir, Jan Tössebro (eds.), Lund: Stu-dentlitteratur. Holst, Jesper (2009) ”De-institutionalization of living conditions for persons with in-tellectual disabilities in Denmark from the decentralization of institutions for special care in 1980 until today”, konferenspaper NNDR 2009 i Nyborg. http://www.nndr.no/eng/Conferences/Paperpresentations/47-paper Ineland, Jens och Sjöström, Stefan (2007) ”Normalisering, autencitet och reflexivitet – om iscensättande av det vanliga livet i handikappomsorg”, Mellan konst och terapi. Om teater för personer med utvecklingsstörning, Jens Ineland, Umeå: Umeå universi-tet. Kylén, Gunnar (1985) Begåvning hos utvecklingsstörda, Stockholm: Ala. Larsson, Per-Olof (2006) Arbetsplatskultur, socialt stöd och arbetets mening. Anställ-ning med lönebidrag och daglig verksamhet för personer med intellektuella arbets-handikapp, Göteborg: univ. Lindström, Elisabet och Wennberg, Birgitta (1996) Grepp om livet – en väg till be-gåvningsstöd, Vällingby: Handikappinstitutet. LSS Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade SFS 1993:387.

46

Mesibov, Gay B., Shea, Victoria och Schopler, Eric (2007) TEACCH vid autismspekt-rumstörning hos barn och vuxna, Lund: Studentlitteratur. Nikku, Nina (2004) ”Vänskap på arbetstid. Om privatliv och etik i relationen mellan personlig assistent och brukare”, Rapporter från hälsans provinser. En jubileumsanto-logi, Linköping: Universitetet. Panerai, S., Ferrante, L. och Zingale M. (2002) ”Benefits of the treatment and educa-tion of autistic and communication handicapped children (TEACCH) programme as compared with a non-speficic approach”, Journal of Intellectual Disability Research, nr 4, vol. 46.

Personlig assistans. En inventering av forskningsläget (2005) Socialstyrelsen. På tal om mobbning – och det som görs (2009) Skolverket, Stockholm:Fritzes. Ringsby Jansson, Bibbi (2004) ”Den lokala offentligheten – en mötesplats för socialt samspel mellan människor av skilda slag?”, Integrering och inkludering, Jan Tössebro (red), Lund: Studentlitteratur. Schön, Donald (1983) The reflective practitioner. How professionals think in action, New York: BasieBooks. Sociala berättelser och seriesamtal. Teori och praktik (2001) Lena Andersson (red.), Stockholm: Riksföreningen Autism. SOU 2008:18 Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten - till nytta för brukaren, Stockholm:Fritzes. Söder, Mårten och Finn, Bengt (2009) Hur går det egentligen till när metoder sprids och förändras? Exemplet beteendepåverkande metoder i LSS-verksamhet, FoU-rapport 2009/8, Regionförbundet Uppsala län. Tideman, Magnus (2004) ”Socialt eller isolerat integrerad?” Om institutionsavveck-ling och integrering”, Integrering och inkludering, Jan Tössebro (red), Lund: Student-litteratur. Traustadóttir, Rannveig (2000) “Friendship. Love or work?”, Women with intellectual disabilities. Finding a place in the world, Kelley Johnson och Rannveig Traustadóttir (eds.), London : Jessica Kingsley. Tössebro, Jan (1992) Institusjonsliv i velferdsstaten, Oslo: Ad Notam Gyldendal. Åkerström Andersen, Niels (2007) “Creating the client who can create himself and his own fate – the tragedy of the citizens’ contract”, Qualitative sociological review, vol 3, nr 2.

47

www.autism.se www.beroring.se/index?cid=149 www.campbellcollaboration.org www.isna.de/index3.html www.socialstyrelsen.se/funktionshinder

48

Arbetssätt och metoder inom

LSS-verksamheter

Vi lever i en tid som fäster stor vikt vid metoder. Tilltron till metoder återfinns också inom socialtjänsten och funk-tionshinderområdet. Flera verksamheter profilerar sig ge-nom att använda sig av en speciell metod. Men hur arbetar anställda inom LSS-verksamheterna? Den här rapporten beskriver metoder och arbetssätt som används inom daglig verksamhet och boende. Den tar ock-så upp hur personliga assistenter arbetar.

Rapporten har även ett granskande och ifrågasättande per-spektiv. Den ställer frågor om i vilka sammanhang det pas-sar att använda metoder och vilken grund olika arbetssätt vilar på. Den tar också upp risker för brukare att bli objek-tifierade och utsatta för ”metodexperiment”.

FoU-Södertörn är en forsknings– och utvecklingsen-het som ägs av kommunerna Botkyrka, Haninge, Huddinge, Nacka, Nynäshamn, Södertälje, Tyresö och Värmdö. Arbetsfältet är individ- och familjeomsor-gen, funktionshinderområdet och socialpsykiatrin. Mer info: www.fou-sodertorn.se

49