-
1
Högt ärade vänner och medlemmar uti Historiska Klubben!
Jag inbjuder till en resa som tar sin början på 300 talet och
sträcker sig fram till idag. Med oss har vi
en bok och resan kretsar också kring denna bok. Utmed vägen
dyker det upp en del personer som jag
vill berätta lite om.
Boken är skrivet på ett språk som inte talas idag, men forskning
pågår om både boken i sig, språket
och författaren och det kommer sannolikt aldrig att upphöra att
dra till sig intresse framöver. Vi rör
oss i döda språkens sällskap……
Wulfila eller Codex argenteus – eller Silverbibeln finns på
Carolina Rediviva, boken är från 500-talet med texterna skevs på
redan på 300 talet. Texten är på gotiska språket.
Vi börjar resan på 300 talet. Wulfila (311-381) var visigotisk
missionär och vigdes till biskop för visigoterna (troligen 341) i
Konstantinopel. "Goternas apostel" kallas han ibland, han översatte
bibeln från Grekiska till Gotiska i Moesia ca år 370. Texterna kom
på 500 talet att läggas in i den praktfulla boken – Codex argenteus
- Silverbibeln som nu märkligt nog finns på Carolina Rediviva i
Uppsala. Den innehåller de mesta från vad som bevarats ifrån
Wulfilas översättning av Bibeln från grekiska till gotiska.
”Så här ligger det till…….”
Goterna Goterna var ett germanskt folk som möjligen en gång
utvandrade från de södra delarna av Skandinavien. I vart fall fanns
de i norra delarna av Europeiska landet – i Polen. Vid tiden för
Kristi födelse finner vi dem som jordbrukare i norra Europa. Vid
slutet av det första århundradet började de vandra söderut och blev
ett krigarfolk. Under det andra århundradet var de verksamma runt
Svarta havet. Se kartor. Ofta var de i krig med romarna. Ibland var
de segerrika som när den romerke kejsar Decius (201-251)stupade för
en här som leddes av den gotiske kung Kniwa i mitten av
tvåhundratalet. Men ibland förlorade de som när romarna 269
lyckades besegra och splittra det gotiska folket på Balkanhalvön.
Decius (Gaius Messius Quintus Trajanus Decius), född omkring 201
död i juni 251 i slaget vid Abrittus, Moesien, romersk kejsare
september/oktober 249 - juni 251.
Moesia (även Moesien och Mesien), romersk provins på norra
Balkanhalvön med utbredning från Illyricum i väster längs Donaus
högra strand ända till Svarta havet, på dagens karta ungefär
motsvarande östra Serbien och norra Bulgarien. Det var där som
Wulfila översatte bibeln från grekiska till gotiska, mer om detta
senare.
Mot slutet av det andra århundradet e. Kr. var goterna delade i
två huvudgrupper: Visigoter (Vesigoter) och Ostrogoter, ibland
oegentligt kallade västgoter och östgoter. Visigoterna ( Vesi,
vilket är deras självbenämning och betyder "de goda" eller "de
ädla) gick in i Dacien i dagens Rumänien där de stannade i ungefär
ett århundrade. De drevs på irrfärder när hunnerna invaderade
Europa från öster. Efter Alariks plundring av Rom år 410 slog de
sig ned i nuvarande Frankrike och bildade senare ett rike i Spanien
som varade ända till år 710.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gotiskahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Silverbibelnhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Carolina_Redivivahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Uppsalahttp://sv.wikipedia.org/wiki/201http://sv.wikipedia.org/wiki/251http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Abrittus&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/wiki/Moesienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Romerskhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Balkanhalv%C3%B6nhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Illyricumhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Donauhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Svarta_havethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Serbienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Bulgarienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Hunnerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Europahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Alarik_Ihttp://sv.wikipedia.org/wiki/Romhttp://sv.wikipedia.org/wiki/410http://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Spanienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/710
-
2
Alarik: Alarik I (alternativt Alarik goten eller i latinska
källor Alaricus), (cirka 370 - 410), var en gotisk kung och den
förste barbarhärskaren som intog Rom. Alarik valdes till
visigoternas förste kung och förde folket till nya boplatser, först
i Grekland och senare till Illyrien och Italien. Alarik var ariansk
kristen.
Ostrogoterna drog sig mot vad som idag är Ukraina och blev för
en tid lydfolk under hunnerna (375). Fria från hunnerna slog de sig
så småningom ned i Pannonien med Östroms goda minne. Snart fick de
tillåtelse från Konstantinopel att slå sig ned i Italien och härska
över detta land genom erövring av hela Italien och Västrom år 493
under Theoderik den store. Riket gick under på 550-talet.
Theoderik den store (gotiska Þiudareiks), (454 – 526) var kung
över ostrogoterna från 471[1] samt härskare över Italien från
493. Theoderiks gotiska namn Þiudareiks betyder ungefär "folkets
kung".
Under Theoderik fick Italien en period av fred. De romerska
institutionerna bevarades samtidigt som bildning gynnades.
Theoderik anses vara den historiska förebilden för karaktären
Didrik av Bern i det medeltida hjälteeposet Nibelungenlied, där han
personifierar den gode härskaren.
Efter Theoderiks död anfölls Östrom och i ett krig som varade
åren 535–552 föröddes Italien; ostrogoterna besegrades en gång för
alla och försvann ur historien. Under 570-talet invaderade
langobarderna och blev de nya germanska härskarna över norra
Italien.
Krimgoterna. En mindre spillra goter slog sig ned i södra
Ukraina på halvön Krim. Språket överlevde fram till och med
1500-talet då de sista talarna kan ha blivit assimilerade eller
dödade av krimtatarer.
Jordanes var en historiker av gotisk släkt. Enligt vissa källor
skall han ha varit biskop i Kroton på 500-talet. Ett av hans verk
var De origine actibusque Getarum ("Goternas ursprung och
bedrifter") allmänt sedan 1800-talet kallad Getica, skriven
troligtvis år 551.I Getica beskriver Jordanes goternas långa
historia. Han hävdade att de ursprungligen kommit från det som idag
kallas Skandinavien, och beskriver ön Scandzas geografi och folk,
där över 25 folk nämns, exempelvis Suehans i kap. 21 och i kap. 22
Suethidi, Gauthigoth och Ostrogothae, inom litteratur och forskning
ofta hänvisat som svear och götar. Sedan följer tvåtusen års
historia, från Berigs utvandring i forntiden fram till Belisarius
erövring av Ravenna år 540.
Bibelöversättningen – döda språk Goterna var germaner och
gotiskan är ett germanskt språk. Eftersom goterna var ett vandrande
folk införlivades en del främmande ord med deras språk. Och
eftersom goterna hade mycket att göra med romarna och levde
tillsammans med romare i långa tider, kan det latinska inflytandet
på gotiskan ibland skönjas. Goterna var inget skrivande folk, och
våra möjligheter att studera det gotiska språket är därför
begränsade. Goternas litterära kvarlåtenskap består av en
bibelöversättning och i övrigt mycket små textfragment. Även
bibelöversättningen är mycket fragmentariskt bevarad: Codex
argenteus, en evangeliebok som också den är synnerligen
ofullständig samt därutöver bara några mindre dokument. Då kan vi
också förstå den stora betydelse som denna handskrift har som källa
för språkhistorisk forskning. Förutom i Codex argenteus kan vi idag
finna gotiska texter i ett fåtal andra texter. (palimpsester, i
några marginalanteckningar i ett manuskript och i några mindre
fragment av en gotisk handskrift. Palimpsesterna är Codex Carolinus
i Wolfenbüttel, Codices Ambrosiani i Milano, däribland de blad från
Skeireins som inte finns i Vatikanbiblioteket och Codex Taurinensis
i Turin. Marginalanteckningar finns i den så kallade Codex
Veronensis, och ett mindre fragment är till exempel Codex
Gissensis, en del av ett gotiskt-latinskt dubbelblad som hittades i
Egypten 1907 och förstörd i en översvämning i Giessen 1945. Texter
som kan vara gotiska återfinns på vissa konstföremål av metall
(vapen och smycken), men de är mycket få och har korta
inskriptioner. Det exakta språkliga ursprunget i dessa
inskriptioner är dessutom omtvistat.
Den gotiska bibelöversättningen gjordes av den visigotiske
biskopen Wulfila (311-381). Han var biskop av »Gotien«, för de
kristna som levde i den gotiska bosättningen vid Donau. Wulfila var
arianskt kristen (ibland beskrivs hans hållning som semiariansk)
liksom de kristna goterna i
http://sv.wikipedia.org/wiki/Barbarerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Romhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Visigoterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Kristendomhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Italienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stromhttp://sv.wikipedia.org/wiki/493http://sv.wikipedia.org/wiki/Theoderik_den_storehttp://sv.wikipedia.org/wiki/550-talethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Gotiskahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Ostrogoterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/471http://sv.wikipedia.org/wiki/471http://sv.wikipedia.org/wiki/Italienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/493http://sv.wikipedia.org/wiki/Romerska_rikethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Didrik_av_Bernhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Nibelungenliedhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Langobarderhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Germanhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Ukrainahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Krimhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1500-talethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Krimtatarerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Historikerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Goterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Biskophttp://sv.wikipedia.org/wiki/Krotonhttp://sv.wikipedia.org/wiki/500-talethttp://sv.wikipedia.org/wiki/551http://sv.wikipedia.org/wiki/Goterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Skandinavienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Scandzahttp://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Suehans&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Suethidi&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gauthigoth&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ostrogothae&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/wiki/Svearhttp://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6tarhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Berighttp://sv.wikipedia.org/wiki/Belisariushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Ravennahttp://sv.wikipedia.org/wiki/540
-
3
allmänhet. Begreppet arianism innebär bl.a. att Wulfila inte
accepterade doktrinen om treenighet såsom den fastslagits vid
kyrkomötet i Nicaea 325.
Arianism är en kristen teologisk lära, som härrör från
presbytern Arius från Alexandria (cirka 260-336). Enligt arianismen
är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av
alla skapade varelser, men inte Gud. Det har funnits en tid när
Guds Son ännu inte skapats. Fadern (Gud) har skapat Sonen ur intet,
senare än vid tidens början. Även om Sonen är Faderns
fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son
endast i samma mening som människorna kallas Guds folk. På samma
sätt är Den Helige Ande Faderns näst fullkomligaste verk. Fadern är
alltså ensam störst, vilket Jesus tydligt vittnade om i
evangelierna (se Johannesevangeliet 14:28). Treenighetsbegreppet är
således, inom arianismen, ett falskt och hädiskt sätt att beskriva
Gud. Bibelverser såsom Joh. 14:28 och Joh. 17:20-26, där Jesus ber
"Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i
mig och jag i dig, också de skall vara i oss," menade Arius
demonstrerar att enheten hänvisar till tanke och vilja, och inte en
fysisk treenighet.
Arianismen hade tidvis stora framgångar men fördömdes av biskop
Alexander av Alexandria år 319 och därefter vid kyrkomötet i Nicaea
år 325, där man fastslog att Guds son har samma gudomlighet som
Fadern (se Nicaenska trosbekännelsen). Arianerna förvisades och
uteslöts. Kejsar Konstantin upphävde fördömandet redan 327. Kejsar
Constantius II gjorde på 340-talet arianismen till en dogm i
imperiets statsreligion. Men biskop Alexander och hans efterträdare
Athanasius vägrade att återuppta Arius i kyrkan. Efter årtionden av
förbittrade uppgörelser mellan Arius' och Athanasius' anhängare,
"den arianska striden", fördömdes arianismen vid Första konciliet i
Konstantinopel 381.
Eftersom Wulfila, goternas förste biskop, var arian fick
arianismen stor spridning bland germanfolken, som länge höll fast
vid läran. Vid synoden i Toledo 589 bekände sig visigoterna till
den romersk-katolska läran, men bland langobarderna kvarlevde
arianismen in på 700-talet.
Wulfila översatte bibeln från grekiska, och han verkar ha använt
flera grekiska versioner som förlaga. Enligt traditionen översatte
han hela bibeln utom Konungaböckerna. De var alltför krigiska och
Wulfila ville inte ge sina alltför krigiska goter ytterligare
våldsinspiration. En viktig uppgift för Wulfila verkar förutom
bibelöversättandet ha varit den kristna missionen. Som så många
andra missionärer efter honom var Wulfila en ”typografisk pionjär”,
om man nu kan använda denna beteckning för tiden före
boktryckarkonsten. Förmodligen var det han som konstruerade det
gotiska alfabetet, och förmodligen gjorde han det just för den
gotiska bibelöversättningen. Tidigare hade goterna möjligen använt
runalfabetet. Det finns också tecken i Wulfilas gotiska alfabet som
påminner om runtecken, även om det på det hela taget grundar sig på
det grekiska alfabetet. Trots att alfabetet sedan länge är
dechiffrerat, råder det fortfarande oenighet i fråga om huruvida
Wulfila, alfabetets upphovsman, helt har grundat det på det
grekiska, eller om han använde några bokstäver från de germanska
runorna och/eller det latinska alfabetet. Det dröjde länge innan
man lyckats etablera en modern translitteration av Wulfilas alfabet
till latinska bokstäver. Utvecklingen kan följas i editionerna från
de äldsta till de yngsta. Även om vi tror att vi har en ganska
rättvisande bild av gotiskt uttal och ljudlära, är vår kunskap
naturligtvis väldigt begränsad av det förhållandet att den måste
härledas från skrivna källor. Vi kommer alltså aldrig att få veta
detaljerna. Alfabetet finns i två typer. I Codex argenteus används
den yngre typen, den så kallade S-typen. Varje bokstav har också
ett numeriskt värde, och två av dem är bara siffror. Den sista
bokstaven återfinns inte i Codex argenteus. Se blad
Latin, eller lingua Latina[1]
eller Latinus sermo[1]
som det heter på latin, är det språk som talades och var
skriftspråk i romerska riket och som under medeltiden och långt
fram i nyare tid var dominerande skriftspråk i Europa. De äldsta
bevarade inskriptionerna är från 500-talet f.Kr. Språkets namn
kommer av en italiensk region som under antiken hette Latium. Idag
heter det Lazio.
Latin är ett indoeuropeiskt språk inom språkgruppen italiska
språk. Den äldsta formen av latinet kallas gammallatin eller
fornlatin, och delades med tiden upp i överklassens språk klassiskt
latin och vulgärlatin, det folkliga talspråket i romarriket. När
man pratar om "latin" utan närmare specifikation är det nästan
alltid klassiskt latin man syftar på.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kristendomhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Teologihttp://sv.wikipedia.org/wiki/Presbyterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Ariushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Alexandriahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Jesus_Kristushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Gudomhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Fadernhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Skapelseber%C3%A4ttelsehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Den_Helige_Andehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Evangeliumhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Johannesevangeliethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Treenighetsl%C3%A4ranhttp://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4delsehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Biskophttp://sv.wikipedia.org/wiki/Alexander_av_Alexandriahttp://sv.wikipedia.org/wiki/319http://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkom%C3%B6tet_i_Nicaeahttp://sv.wikipedia.org/wiki/325http://sv.wikipedia.org/wiki/Nicaenska_trosbek%C3%A4nnelsenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Nicaenska_trosbek%C3%A4nnelsenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Konstantinhttp://sv.wikipedia.org/wiki/327http://sv.wikipedia.org/wiki/Constantius_IIhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Dogmhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Athanasiushttp://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsta_konciliet_i_Konstantinopelhttp://sv.wikipedia.org/wiki/381http://sv.wikipedia.org/wiki/Wulfilahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Goterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Germanerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Synodhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Toledo,_Spanienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/589http://sv.wikipedia.org/wiki/Visigoterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Romersk-katolskhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Langobarderhttp://sv.wikipedia.org/wiki/700-talethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Latin#cite_note-NSLO-0http://sv.wikipedia.org/wiki/Latin#cite_note-NSLO-0http://sv.wikipedia.org/wiki/Spr%C3%A5khttp://sv.wikipedia.org/wiki/Romerska_rikethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Medeltidenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Europahttp://sv.wikipedia.org/wiki/500-talet_f.Kr.http://sv.wikipedia.org/wiki/Italienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Antikenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Latiumhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Laziohttp://sv.wikipedia.org/wiki/Indoeuropeiska_spr%C3%A5khttp://sv.wikipedia.org/wiki/Italiska_spr%C3%A5khttp://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gammallatin&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Klassiskt_latin&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/wiki/Vulg%C3%A4rlatin
-
4
Klassiskt latin som talspråk dog ut efter romarrikets fall på
400-talet, men användes som vetenskapens internationella
skriftspråk och som lingua franca i stora delar av Europa långt
fram i tiden. Inom systematiken används latin tillsammans med
grekiska för vetenskapliga namn på djur-, växt- och andra arter,
och används också för namn på sjukdomar och inom anatomin. Dessutom
är grundläggande kunskaper om latin fortfarande betydelsefullt för
att förstå europeisk historia och europeiska språk.
Codex argenteus - Silverbibel Silverbibeln fördes 2011 upp på
Unescos lista över Världsminnen. Det är ingen fullständig bibel,
utan en nedteckning av de fyra evangelierna, ett evangeliarium på
gotiskt språk. Silverbibeln är förmodligen skriven i Ravenna under
östgoternas härskartid, och möjligen just för deras kung Theoderik
den store, i början av 500-talet. Den är skriven på tunt
purpurfärgat pergament av mycket hög kvalitet med guld- och
silverbläck. Silverskriften dominerar och har också givit upphov
till benämningen "silverboken", "codex argenteus". Den skrevs som
en praktbok, vilket kan vara svårt att genast inse idag.
Förmodligen var den ursprungligen inbunden i ett praktband som var
prytt med pärlor och ädelstenar. Silverbibelns text är ett av de
äldsta och mest omfattande av alla idag bevarade dokument på
gotiskt språk. Theoderik den store var ostrogoternas kung under den
första perioden av gotisk hegemoni i Italien. Han föddes i mitten
av 400-talet och dog 526. Han var goternas kung i Italien, men han
var också romarnas kung. Han var stamledare för en hop barbarer,
krigare och arianer – ostrogoterna var fortfarande arianer precis
som goterna på Wulfilas tid. Men i Italien är Theoderik plötsligt
inte bara kung. Han beter sig som en romersk kejsare. Han bygger
kyrkor och palats, han slår mynt med sin egen bild och han använder
den kejserliga purpurfärgen med tillstånd från den östromerske
kejsaren. Han bygger sin huvudstad Ravenna efter mönster av det
kejserliga Konstantinopel. Han ger romarna bröd och skådespel,
panem et circensem, och de kallar honom »Trajanus« och
»Valentinianus«. Den civila administrationen i Theoderiks Italien
var romersk och dess språk var latin. Theoderiks premiärminister
hette Cassiodorus, en adlig romersk jurist, senare en av de tidiga
klostergrundarna i Italien. Det var en fråga om stark gotisk
nationell prestige att arianerna skulle ha lika praktfulla kyrkor
som katolikerna. Men der kyrkliga livet krävde inte bara
imponerande byggnader och vackra liturgiska dräkter, det krävde
också den Heliga Skrift i utsökta handskrifter. Codex argenteus var
en sådan handskrift. Kanske den vackraste, men det kan vi inte
veta. Ravenna hade börjat utvecklas också till ett centrum för
bokskrivande. Inom trettio år efter Theoderiks död 526 var det
gotiska väldet i Italien till ända. Östrom hade återerövrat landet
under det långvariga så kallade gotiska kriget. Vad hände då med
Codex argenteus?
Silverbibeln hade ursprungligen minst 336 blad. Av dessa finns
187 bevarade i Uppsala. Ytterligare ett blad finns bevarat till
eftervärlden i Speyer i Tyskland (Speyerbladet – eller
Haffnerbladet) . Det återfanns sensationellt år 1970 i domkyrkan i
Speyer tillsammans med några dolda helgonreliker. Detta blad har av
format och annat att döma delvis färdats på andra vägar än de
övriga innan det för våra ögon kom fram i dagsljuset.
Silverbibelns text är utgiven i olika editioner. Den senaste och
viktigaste är den faksimiledition som gjordes 1927 med
högteknologisk utrustning, skärpa och kompetens av bland andra The
Svedberg.
Utgivna editioner:
Editio princeps 1665
Det var Junius som för första gången gav ut Codex argenteus text
av trycket. Denna editio princeps trycktes med ett
specialtillverkat gotiskt typsnitt. Den kom ut i Dordrecht 1665 och
senare i Amsterdan 1684 med nytt titelblad. I Junius edition är den
gotiska evangelietexten ordnad på "modernt" sätt, det vill säga att
ordningen är Matteus, Markus, Lukas, Johannes. Den är indelad i
kapitel och verser, och det finns inga spår av det eusebianska
sektions- och kanonsystemet. Junius vän Thomas Marshall har gjort
en översättning av texten till engelska som är tryckt parallellt
med den gotiska. Junius har gjort ett gotiskt glossarium som ingår
i utgåvan.
http://sv.wikipedia.org/wiki/400-talethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskaphttp://sv.wikipedia.org/wiki/Lingua_francahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Systematik_(biologi)http://sv.wikipedia.org/wiki/Grekiskahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskapligt_namnhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Djurhttp://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4xterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Arthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Sjukdomhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Anatomihttp://sv.wikipedia.org/wiki/Historiahttp://www.unesco.org/new/en/media-services/single-view/news/new_collections_come_to_enrich_the_memory_of_the_world/
-
5
Stiernhielm 1671
Detta var Guds Ord, så som det uppenbarats för goterna, våra
förfäder och Sveriges forna inbyggare. Handskriften, »Ulfilas gamla
originalhandskrift« som den kallades vid överlämnandet, som nu hade
återbördats till fosterjorden av De la Gardie, utgjorde helt enkelt
förkroppsligandet av den osynliga länk som förenade den ärorika
gotiska forntiden med den nuvarande svenska stormaktstiden.
Junius edition var klart relaterad till Sverige genom den
svulstiga dedikationen till De la Gardie. Men De la Gardie ville
ändå att det skulle göras en officiell svensk edition av detta
gotiska monument. I november 1666 betalar han Georg Stiernhielm 600
riksdaler silvermynt ur allmänna medel för att utarbeta en tryckt
edition av Codex argenteus. I december presenterar han planen på en
offentlig inrättning med ansvar för fäderneslandets arkeologi:
Collegium Antiquitatum, »Antikvitetskollegiet«, en föregångare till
dagens Riksantikvarieämbetet. När myndigheten börjar sitt arbete
1667 är Stiernhielm dess första direktor. Det är uppenbart att
Wulfila-utgåvan är en av Antikvitetskollegiets första uppgifter.
1667 ordnar De la Gardie också ett stipendium åt studenten Abraham
Tornæus för att denne ska kunna hjälpa Stiernhielm med
korrekturläsning av editionen.
Georg Stiernhielm (1598–1672) gjorde offentlig karriär i
Sverige, men han var också poet och har gått till historien som
»den svenska diktkonstens fader«. Hans stora hexameterdikt Herkules
var känd för svenska skolelever i hundratals år. I hans
språkfilosofi finner man idéer om textskapande genom flyttbara
språkmoduler, ett förstadium till transformationsgrammatik. På
1640-talet utvecklade han en »gotisk« (i svensk chauvinistisk
mening) syn på det svenska språket som han betraktade som urspråket
vars ljudvärden direkt representerade tingens väsen. Stiernhielms
språkvetenskapliga idéer kommer till uttryck i Gambla Swea- och
Götha måles fatebur 1643.
Stiernhielms edition 1671 trycktes tillsammans med en ordbok.
Det var egentligen Junius Glossarium Gothicum som nu hade försetts
med svenska ord av Stiernhielm. Titelsidan till 1671 års edition
nämner inte Stiernhielms namn. Utgivaren antas vara institutionen,
Antikvitetskollegiet. I dedikationen till Sveriges Konung är
däremot Stiernhielms arbete nämnt och dessutom hans revision av
glossariet. Tryckningen av glossariet var avslutad redan 1670 och
hade eget titelblad. Under utgivningen 1671 fick emellertid en stor
del av editionen nytt titelblad för glossariet. 1670 års titelblad
till glossariet har några alfabet i träsnitt på frånsidan, medan
1671 års titelblad för glossariet – som också har en utförligare
titel – har alfabet och gotiska textexempel i kopparstick på
frånsidan.
Benzelius 1750
Som student och forskare gjorde Erik Benzelius d.y. en
omfattande bildningsresa i Europa under några år. Han etablerade
forskarkontakter med sin tids lärda elit: Leibniz, Thomasius,
Malebranche och andra. När han kom tillbaka till Uppsala 1702 blev
han vid endast 27 års ålder utnämnd till universitetets
bibliotekarie. Han hade ännu inte disputerat, men han utsågs tack
vare sin omfattande lärdom och sitt rykte som "underbarn". Och det
var ett lyckat val; under Benzelius ledning berikades biblioteket
avsevärt både i fråga om kvalitet och kvantitet. Som forskare,
lärare och universitetstjänsteman var Benzelius multidisciplinär.
Han var en polyhistor som intresserade sig för såväl naturvetenskap
som humaniora. Som föreläsare, utgivare och grundare av lärda
samfund blev han en intellektuell centralgestalt i Uppsala och i
Sverige i allmänhet.
Junius och Stiernhielms editioner av Codex argenteus hade öppnat
ett nytt forskningsfält: det gotiska språket. Men utgivarna hade
väsentligen lagt möda på det gotiska ordförrådet medan grammatiken
fortfarande var jungfrulig mark. Nu fanns det forskare som gärna
ville ge sig i kast med denna aspekt av språket, men en del av dem
misstänkte att de tryckta editionerna var behäftade med
felläsningar och luckor även om de inte kunde bevisa det.
Men det kunde Benzelius för han hade handskriften i sina händer.
En dag i början av sin bibliotekskarriär gjorde han några
stickprov. »Hogen föll mig en gång in«, säger han, »at collationera
några blad af Cod. Argenteo med Editione Dordrechtana, och som jag
fann at thenne ej var accurat, så geck jag hela MS. igenom, och
supplerade oändeliga många rum.« Men arbetet gick naturligtvis
sakta eftersom Benzelius hade många maktpåliggande uppdrag. 1706
övertalade han medicinprofessorn Lars Roberg att göra en
faksimilsida av handskriften i träsnitt och skicka den till olika
personer. Samtidigt översatte han den gotiska texten i Codex
argenteus till latin eftersom han tyckte att Vulgatan inte passade
som parallelltext. Dessa mått och steg var förberedelser. Nu gällde
det att få kungen intresserad.
Kungen blev intresserad, åtminstone var han klart positiv till
projektet. Det var mycket tack vare den intensiva lobbyverksamhet
som bedrevs av personer som stödde Benzelius. När Olof Rudbeck fick
audiens hos konungen i Lund sommaren 1717 tog han tillfället i akt
att propagera för Benzelius projekt. På väg till Lund hade Rudbeck
träffat greve Carl Mörner, kunglig rådsherre, som också blev
väldigt entusiastisk för Benzelius planer när han fick höra talas
om dem. Så Mörner uppvaktade också kungen i samma ärende och fick
väldigt positivt gensvar.
http://www.ub.uu.se/sv/Samlingar/Handskrifter/Silverbibeln/Codex-Argenteus-Online/Editionerna/Junius/http://www.ub.uu.se/sv/Samlingar/Handskrifter/Silverbibeln/Codex-Argenteus-Online/Editionerna/Stiernhielm/
-
6
Följande år, 1718, blev dock som bekant ödesdigert för Karl XII,
och nu fanns det ingen möjlighet för Benzelius att inom överskådlig
tid basera sitt editionsprojekt på svenska resurser. Han vände
blicken utomlands. Han började med att leta efter de gotiska typer
som Junius hade låtit skära och som han använt i sin edition. Han
fann dem i England, för som vi har sett tidigare fanns de ju vid
Oxford University. Så började han att underhandla med engelska
forskare, att göra utgivningsplaner, att leta samarbetsparter och
att söka efter ekonomiskt stöd. Dessa förberedelser pågick i flera
år och i olika turer.
Benzelius fortsatte oförtröttligt att arbeta med
editionsprojektet trots att han lämnat Uppsala och blivit biskop i
Göteborg 1726 och i Linköping 1731. 1742 blev han utnämnd till
ärkebiskop och skulle ha återvänt till Uppsala om han inte dött
året därpå. Editionen blev emellertid utgiven flera år efter
Benzelius död tack vare hans engelska medutgivare, prästmannen och
filologen Edward Lye. Lye var väl förfaren i det gotiska språket,
något som Benzelius också blivit under årens lopp.
1750 års edition innehåller Benzelius kollationering av den
gotiska texten och hans översättning till latin. Den gotiska texten
är tryckt med Junius typer. Dessutom innehåller utgåvan kritiska
och grammatiska kommentarer av Benzelius samt hans inledning om de
filologiska förhållanden som gäller för det gotiska språket och
Wulfilas bibelöversättning. Lyes bidrag är en gotisk grammatik och
en hel del noter. De eusebianska sektionsnumren är angivna i
marginalen, men parallelltavlorna är utelämnade.
Zahn 1805
Den tyske prästen Johann Christian Zahn (1767–1818), lyckades
till slut publicera det 1805 tillsammans med en gotisk
grammatik och en gotisk ordbok av två tyska forskare: Friedrich
Karl Fulda och W.F.H. Reinwald. Ihres latinska översättning
är tryckt mellan raderna i den gotiska texten, och hans noter är
tryckta nedtill på sidorna. Zahn har skrivit den omfattande
inledningen. Ihres namn är nämnt på titelsidan, men inte
Sotbergs. Den gotiska texten är tryckt med latinska bokstäver i
en
speciell translitterering som också använts i Ulphilas
illustratus och i andra av Ihres verk, dock här något förbättrad av
Zahn.
Utgåvan är dedicerad till Sveriges konung Gustav IV Adolf, men i
förteckningen över prenumeranter och subskribenter leder inga spår
till Sverige.
Gabelentz och Löbe 1836
De tyska forskarna Hans Conon von der Gabelentz (1807–1874) och
Julius Löbe (1805–1900) införlivade alla spår av Wulfilas
bibelöversättning i sin edition. Alltså inte bara Codex argenteus,
utan även Codex Carolinus och palimpsesterna i Italien som
upptäckts sjutton år tidigare.
Sommaren 1834 tillbringade Löbe fyra veckor i Uppsala för att
kollationera Codex argenteus. Vid det här laget hade det uppstått
en motsättning mellan turisternas krav på tillgång till
handskriften och forskarnas. »Att handskriften skulle vara i ett
sådant tillstånd hade vi inte räknat med«, säger Löbe, »efter det
ständiga talet om dess skönhet i fråga om material och skrift.
Först det dagslånga arbetet med att finna en ordningsföljd på de i
oordning häftade bladen, och sedan det ofta timslånga arbetet med
ett enda ställe, liksom avbrotten i det besvärliga arbetet genom
att de ingalunda sällsynta turisterna skulle ta handskriften i
handen och se på den, minskade ännu mer den tid, som vi hade
hoppats kunna ägna åt en utvidgad jämförelse av densamma.«
Texteditionen utgör volym I av Gabelentz och Löbes arbete. Volym
II:1 utkom 1843 med titeln Glossarium der gotischen Sprache. Volym
II:2 1846 hette Grammatik der gotischen Sprache. I texteditionen är
den gotiska texten translittererad till latinska bokstäver.
Gabelentz och Löbes utgåva är den första editionen av all känd text
från Wulfilas bibelöversättning.
Uppström1854, 1857
Anders Uppström (1806–1865) blev professor i »Moesogötiska och
därmed besläktade språk« vid Uppsala universitet 1859. Han hade
meriterat sig, inte minst genom sin edition av Codex argenteus. När
den publicerades 1854 saknades tio blad i originalmanuskriptet. Tre
år senare kunde Uppström komplettera sin edition med dessa tio blad
som nu återfunnits.
Faksimilutgåvan 1927
The[odor] Svedberg (1884–1971) var professor i kemi vid Uppsala
universitet. 1926 fick han nobelpriset i kemi. Han var bland mycket
annat väldigt fascinerad av tekniker för att upptäcka, återge och
restaurera förlorade och osynliga textpartier i handskrifter med
fotografins hjälp.
Tillsammans med fil. lic. Ivar Nordlund gjorde han 1917
fotografiska experiment med blad från Codex argenteus.
Experimenterandet var en förstudie för en stor faksimilutgåva av
handskriften där den viktigaste aspekten var textens
-
7
läsbarhet. Editionen var tänkt som – och blev också – en
jubileumsmanifestation till Uppsala universitets 450-årsfirande
1927. Svedberg och Nordlund experimenterade med fyra olika
fotografiska tekniker. Två av dem användes senare för editionen.
Den ena återgav sidorna exponerade med ultraviolett reflekterad
strålning vilket åstadkom en ljus text mot mörk bakgrund. Den andra
innebar fluorescensfotografering och fick texten att uppträda som
mörk mot ljus bakgrund. Ingen av dessa tekniker lyckades dock
återge guldtexten särskilt bra. Alltså fick de svårtydda sidorna
med guldtext återges på annat sätt i slutet och i mindre skala.
Detta åstadkoms genom tre olika tekniker: gulfilter, röntgenstrålar
och släpljusfotografering.
Fotograferingsarbetet för 1927 års edition krävde en speciell
fotoateljé, och en sådan inrättades i källaren i Carolina Rediviva,
Uppsala universitetsbiblioteks huvudbyggnad. En för ändamålet
specialtillverkad kamera köptes från A.W. Penrose & Co. i
London. Röntgenfotograferingen utfördes vid Röntgenavdelningen på
Akademiska sjukhuset i Uppsala. Amanuens Hugo Andersson var
projektets fotograf.
Förutom återgivningen av Silverbibelns sidor innehöll 1927 års
edition också en uttömmande inledning på latin av Otto von Friesen,
professor i svenska språket vid Uppsala universitet, och Anders
Grape, sedermera överbibliotekarie vid Uppsala
universitetsbibliotek. Hugo Andersson skrev ett appendix på
engelska om den fotografiska processen. 1927 års faksimilutgåva
trycktes av Malmö Ljustrycksanstalt.
De Tusen Årens Gåta Vad hände med codex argenteus mellan ravenna
på 500-talet och Werden på 1500-talet? Det finns många teorier om
denna De Tusen Årens Gåta. Handskriften upptäcktes i klostret
Werden vid Ruhr i mitten av 1500-talet av två teologer från Köln:
Georg Cassander och Cornelius Wouters. Hur vandrade handskriften
från Ravenna till Werden? Det vet vi inte. Det är många forskare
som har intresserat sig för detta mysterium, och när Speyerbladet –
eller Haffnerbladet som det kallas efter sin upptäckare Franz
Haffner – upptäcktes 1970 började spekulationerna om på nytt, och
nu var de väldigt kopplade till frågan om hur och när Haffnerbladet
hade skiljts från de övriga bladen. Det finns i princip tre
huvudteorier. En är teorin om den tidiga separationen som innebär
att Haffnerbladet togs från resten av handskriften under tidig
medeltid. Förespråkare för denna teori är Piergiuseppe Scardigli i
Italien och Jan-Olof Tjäder i Sverige. Tjäder tänker sig till
exempel att handskriften flyttades söderut i Italien som en del av
den gotiska kungaskatten när det gotiska väldet föll. Den skulle ha
hamnat i Formia. Där skiljdes Haffnerbladet från de andra bladen
och lades ihop med relikerna efter den helige Erasmus, ett tidigt
helgon från 300-talet. Tillsammans med relikerna letade sig bladet
på olika vägar till Werden. Resten av handskriften skulle ha
återfunnits av den helige Liudger som tog den till Werden till det
kloster som han grundade 799.
En representant för teorin om den sena separationen är Margarete
Andersson-Schmitt i Sverige. Hon menar att Haffnerbladet mycket väl
skulle ha kunnat följt med resten av handskriften på dess väg till
Werden. Om Codex argenteus bands om på sent 700-tal eller tidigt
800-tal, som Tjäder tänker sig, är det mycket osannolikt att den
skulle ha blivit så snävt och illa skuren – Haffnerbladets
marginaler är omkring två centimeter bredare än Uppsalabladens.
Under den karolingiska renässansen stod inte bokbinderiet på en så
barbariskt låg nivå, menar hon. Andersson-Schmitt menar, och det
hade också Franz Haffner tänkt sig, att Haffnerbladet fortfarande
fanns kvar i handskriften i Werden. Men på tidigt 1500-tal sändes
det förmodligen till Mainz. Kanske ville man i Werden få ett
expertutlåtande om handskriftens natur. Kanske ville man sälja
handskriften till Mainz och skickade ett blad som prov. Efter några
år föll bladet i Mainz i glömska, medan handskriften i Werden fick
en simpel ombindning och ställdes tillbaka på hyllan. Tjäder hade
tänkt sig att Codex argenteus knappast kunde ha blivit ombunden i
Werden på tidigt 1500-tal eftersom Arnold Mercator några årtionden
tidigare hade beskrivit handskriften i klostret såsom varande i en
miserabel kondition. Men Andersson-Schmitt menar att den mycket väl
kunde ha varit i dåligt skick även om den hade bundits om några
årtionden tidigare. Haffnerbladet hade förmodligen hamnat
tillsammans med Erasmus’ reliker, menar hon, när ärkebiskop
Albrechts kvarlåtenskap ordnades upp efter hans död 1545. En
14C-analys som gjordes 1998 av några bindningstrådar från Codex
argenteus visar att handskriften bands om åtminstone någon gång
under 1500-talet. Det bevisar i och för sig inte Andersson-Schmitts
teori, och det motbevisar naturligtvis inte Tjäders heller, men det
visar att teorin om den tidiga separationen är obehövlig för att
förklara skillnaden i format mellan Haffnerblated och
Uppsalabladen.
-
8
En tredje teori om Silverbibelns vandringar under De Tusen Åren
har framlagts av Lars Hermodsson i Sverige. Hans teori befattar sig
inte med frågan om hur och när Haffnerbladet skiljdes från de andra
bladen. Hermodsson tänker sig att Codex argenteus fortfarande fanns
kvar i Ravenna när Karl den store besökte staden. Karl den store
var mycket fascinerad av Ravenna och Theoderik. Hermodsson menar
att Karl den store tog med sig handskriften tillsammans med andra
handskrifter till Aachen. Och från Aachen var vägen kort till
Werden. Dessa tre teorier är huvudförklaringarna när det gäller De
Tusen Årens Gåta. Karl den store (latin: Carolus Magnus, franska:
Charlemagne, tyska: Karl der Große), född troligtvis 2 april
742
[1] i nuvarande
Liège, död 28 januari 814, ärvde den frankiska kungatronen. Han
var son till Pippin den lille – som var merovingisk konung. Han
kröntes till romersk kejsare på juldagen år 800, och tillhör de
främsta gestalterna i europeisk medeltidshistoria. Karl den stores
rike kom att omfatta nuvarande Frankrike, västra Tyskland och norra
Italien. Karl, som själv lärde sig läsa först i vuxen ålder,
organiserade från huvudstaden Aachen den så kallade karolingiska
renässansen. Denna innebar ett kulturellt framsteg i förhållande
till den tidigaste medeltiden.
1998 (på svenska) och 2002 (på engelska) presenterade Lars
Munkhammar en fjärde teori, Cassiodorusteorin. Den säger i korthet
att Codex argenteus fördes till klostret Vivarium i södra Italien,
det kloster som grundades av Cassiodorus, Theoderiks
premiärminister. Biblioteket i Vivarium sägs ha överförts till
Lateranbiblioteket i Rom när Vivarium upphörde som kloster. Från
Lateranen skickades en sändning med handskrifter till Köln på
800-talet, och denna boksändning innehöll bl.a. Codex argenteus,
som sedan hamnade i Werden. Det finns naturligtvis andra teorier
också som har försökt kasta ljus över detta mysterium. På det hela
taget visar bristen på fakta det fåfängliga i uppgiften. Den ene
forskaren blåser lätt ned den andre forskarens korthus med sin egen
teori. Och så kommer det att vara hela tiden tills det kommer fram
mer fakta – fynd, dokument eller annat.
En gammal handskrift i ett nytt Europa När codex argenteus
vaknar upp ur sin törnrosa-sömn i mitten av 1500-talet och upptäcks
i benediktinklostret i Werden, är världen ny. Böcker skrivs inte
längre för hand, gutenbergs uppfinning har varit i bruk i hundra
år.
Johannes Gensfleisch zur Laden zum Gutenberg, född omkring 1400
i Mainz, död 3 februari 1468 i Mainz, var en tysk uppfinnare. Han
kallas ibland i Europa "boktryckarkonstens fader", trots att
konsten uppfanns halvannat millennium tidigare i Asien.Redan på
1100-talet använde kineserna lösa typer för skrift, och vinpressar
hade använts i några hundra år för att göra tryck på tyger;
Gutenberg uppfann stilgjutningen och mekaniserade trycktekniken för
framställningen av böcker. De flesta typerna verkar vara snidade i
trä.Gutenbergs främsta verk är den 42-radiga Bibeln, även kallad
Gutenbergs Bibel eller Mazarinbibeln, som han tryckte 1455–1458.
Den bestod av två delar och sammanlagt 643 blad, 1286 sidor, och är
ett praktverk med vackra illuminationer och anfanger. Han signerade
inte ett enda av sina verk.
Den vedertagna historien om Codex argenteus’ öden på 1500-talet
går något i den här stilen. Omkring 1554 eller möjligen något
tidigare fanns det två herrar som visste att det fanns en
handskrift med gotisk bibeltext i klostret Werden. Förmodligen hade
de sett den, i varje fall hade de avskrifter av det gotiska
alfabetet, av Fader Vår på gotiska och av några andra bibelställen
på gotiska. De två herrarna var Georg Cassander, teolog från
Brügge, senare verksam i Köln, död 1566, och hans vän och
beskyddare Cornelius Wouters (eller Gualtherus), lärare vid
katedralskolan i Brügge, senare boende i Köln, död 1582. Deras
kunskap om Codex argenteus är känd genom korrespondens med samtida
tyska lärde.
Otto von Friesen och Anders Grape säger att Cassander och
Wouters bör »på forskningens nuvarande ståndpunkt, räknas såsom
C[odex] A[rgenteus]’ förste upptäckare« (1927). Någon gång mellan
1573 och 1587 såg Arnold Mercator Codex argenteus i Werden. Han var
kartograf och son till den kände belgisk-tyske kartografen Gerhard
Mercator. Arnold Mercator visste att handskriften fanns i klostret
och han ville kopiera delar av texten. Han noterade att
handskriften var inkomplett och skadad, och att bladen var
felaktigt ordnade vid inbindning, förmodligen för att bokbindaren
inte kunde läsa texten. Codex argenteus tillhörde Rudolf II i Prag
redan år 1600 eller tidigare. Hur kejsaren hade förvärvat
handskriften är oklart. Kanske hade han lånat den från Werden
http://sv.wikipedia.org/wiki/Latinhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Franskahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tyskahttp://sv.wikipedia.org/wiki/2_aprilhttp://sv.wikipedia.org/wiki/742http://sv.wikipedia.org/wiki/742http://sv.wikipedia.org/wiki/Li%C3%A8gehttp://sv.wikipedia.org/wiki/28_januarihttp://sv.wikipedia.org/wiki/814http://sv.wikipedia.org/wiki/Frankerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Kr%C3%B6ninghttp://sv.wikipedia.org/wiki/Romerskhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Kejsarehttp://sv.wikipedia.org/wiki/800http://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tysklandhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Italienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Aachenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Karolingisk_ren%C3%A4ssanshttp://sv.wikipedia.org/wiki/Mainzhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tyskhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Uppfinnarehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Europahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Boktryckarkonsthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Asienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Bibelnhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Gutenbergs_Bibelhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Gutenbergs_Bibelhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Illuminationhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Anfang_(typografi)
-
9
(som han lånade Codex gigas, »Djävulsbibeln«, från klostret
Broumow), kanske hade han köpt den eller fått den som gåva.
Werden – Uppsala FRÅN WERDEN LETADE SIG CODEX ARGENTEUS TILL
Rudolf II:s borg i Prag.
Rudolf II
Vi vet att detta måste ha skett före år 1601, eftersom
handskriften nämns av Richard Strein, en av Rudolfs ministrar, och
Strein dog år 1600. Vi vet inte om Rudolf lånade handskriften, om
han köpte den, fick den eller bara tog den. Och som vi ska se
senare, så kan vi inte utgå från att handskriften fördes direkt
från Werden till Prag. Den kom i alla fall att ingå i kejsarens
enorma samlingar av konst, böcker, instrument, kuriosa och helt
enkelt allt möjligt. Det fanns till och med en »magisk boksamling«
i slottet, och kanske såg handskriften tillräckligt ockult ut för
att få sin plats där. Codex argenteus blev som vi vet en del av det
enorma krigsbyte som svenskarna tog i Prag 1648.
Kuppen 1648
Westfaliska freden ingicks 1648 under kejsare Fredinand III.
Ferdinand III, född 13 juli 1608, död 2 april 1657, kung av
Ungern från 1625, kung av Böhmen från 1627, tysk-romersk
kejsare från 1637. Son till Ferdinand II och Maria Anna av
Bayern. Han hade starka vetenskapliga intressen och var
politiskt
mer kompromissvillig än sin far. Han deltog med utmärkelse i
trettioåriga kriget, där han var överbefälhavare för de
katolska trupperna i slaget vid Nördlingen. När han 1637 blev
kejsare fortsatte han kriget men utan större framgång. Han
tvangs 1648 sluta den Westfaliska freden till priset av stora
landavträdelser och då fick han även ge upp sitt försök att ena
Tyskland under en stark kejsarmakt. Han efterträddes av sonen
Leopold I.
16–19 juli – Svenskarna under general von Königsmarck intar och
plundrar en del av Prag. Krigsbytet består bland annat av Codex
argenteus (den gotiska Silverbibeln). De kom även över den sk
Djävulsbibeln, som nu förvaras på KB i Stockholm.
14 oktober – Westfaliska freden sluts och gör slut på
trettioåriga kriget. Freden sluts mellan Sverige och kejsaren i
Osnabrück och mellan Frankrike och kejsaren i Münster. Sverige blir
en erkänd stormakt och erhåller Vorpommern, en del av
Hinterpommern, Rügen ,Usedom, Wollin, Wismar, Bremen och
Verden.
Djävulsbibeln tillkom i Böhmen mellan 1200 och 1230, i
benediktinerklostret Podlažice. Enligt sägnen skrevs Djävulsbibeln
av en fängslad munk, som fick djävulens hjälp att fullborda arbetet
under en natt.
[1] Podlažice förstördes på 1400-talet, och
Djävulsbibeln innehåller ingen information efter 1229.
Handskriften hamnade senare på Cistercienklostret Sedlec men köptes
av Benidiktinklostret i Břevnov. Mellan 1477 och 1593 bevarades den
i ett klosterbibliotek i Broumov fram till att den tysk-romerske
kejsaren Rudolf II 1594 lånade den, utan att någonsin lämna
tillbaka den. Rudolf bevarade handskriften i "Rudolphinische Kunst-
und Wunderkammer" i konungaborgen Hradčany i Prag.
[2] Sverige lade beslag på handskriften 1648
under trettioåriga kriget.
Hans Christoff Königsmarck, Hans Christoff(er) von Königsmarck,
född 4 mars 1600, död 8 mars 1663, greve av Tjust, tysk-svensk
militär; generalmajor 1640, guvernör över Bremen-Verden 1645,
fältmarskalklöjtnant 1648, riksråd 1651, fältmarskalk 1655. Blev
svensk greve 1651 varefter släkten
http://sv.wikipedia.org/wiki/13_julihttp://sv.wikipedia.org/wiki/1608http://sv.wikipedia.org/wiki/2_aprilhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1657http://sv.wikipedia.org/wiki/Kung_av_Ungernhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1625http://sv.wikipedia.org/wiki/Kung_av_B%C3%B6hmenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1627http://sv.wikipedia.org/wiki/Tysk-romersk_kejsarehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tysk-romersk_kejsarehttp://sv.wikipedia.org/wiki/1637http://sv.wikipedia.org/wiki/Ferdinand_II,_tysk-romersk_kejsarehttp://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Maria_Anna_av_Bayern_(1574-1616)&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/wiki/Trettio%C3%A5riga_krigethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_N%C3%B6rdlingenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1637http://sv.wikipedia.org/wiki/1648http://sv.wikipedia.org/wiki/Westfaliska_fredenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Leopold_I_(tysk-romersk_kejsare)http://sv.wikipedia.org/wiki/16_julihttp://sv.wikipedia.org/wiki/19_julihttp://sv.wikipedia.org/wiki/Praghttp://sv.wikipedia.org/wiki/Codex_argenteushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Silverbibelnhttp://sv.wikipedia.org/wiki/14_oktoberhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Westfaliska_fredenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Trettio%C3%A5riga_krigethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Sverigehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Osnabr%C3%BCckhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikehttp://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnsterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Vorpommernhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Hinterpommernhttp://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%BCgenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Usedomhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Wollinhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Wismarhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Bremenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Verdenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%B6hmenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1200http://sv.wikipedia.org/wiki/1230http://sv.wikipedia.org/wiki/Benediktinerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4genhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Dj%C3%A4vulsbibeln#cite_note-0http://sv.wikipedia.org/wiki/Cisterciensordenhttp://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=B%C5%99evnov&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/wiki/Rudolf_IIhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1594http://sv.wikipedia.org/wiki/Hrad%C4%8Danyhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Dj%C3%A4vulsbibeln#cite_note-1http://sv.wikipedia.org/wiki/1648http://sv.wikipedia.org/wiki/Trettio%C3%A5riga_krigethttp://sv.wikipedia.org/wiki/4_marshttp://sv.wikipedia.org/wiki/1600http://sv.wikipedia.org/wiki/8_marshttp://sv.wikipedia.org/wiki/1663http://sv.wikipedia.org/wiki/Bremen-Verdenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4ltmarskalkl%C3%B6jtnanthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Riksr%C3%A5dhttp://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4ltmarskalk
-
10
von Königsmarck introducerades på Riddarhuset 1652. Far till
Otto Wilhelm Königsmarck och Conrad Christoff Königsmarck.
Königsmarck föddes på fädernegodset Kötzlin i Mark Brandenburg
som son till ryttmästaren Conrad Königsmarck och hans hustru
Beatrix Elisabeth von Blumenthal. Redan som barn tjänade han som
småsven hos hertig Fredrik Ulrik av Braunschwig-Lüneburg. Han tog
därefter tjänst i kejserliga österrikiska armen i Italien som
ryttmästare, men lämnade sin tjänst 1629. När Gustav II Adolf
landsteg i Tyskland 1630 ställde han sig på svensk sida. Han förde
1639 befäl över den västra svenska sidohären med Westfalen som
huvudsakligt operationsområde.
Otto Wilhelm Königsmarck, född 5 januari 1639 i Minden, död 15
september 1688, var en tysk-svensk militär och greve. Han utnämndes
till fältmarskalk 1676 och generalguvernör över Pommern 1679. Under
det Skånska kriget ledde Königsmarck det svenska försvaret av de
tyska besittningarna. Senare gick han i venetiansk tjänst och har
gjort sig ryktbar då han under belägringen av Aten riktade kanoneld
mot Parthenon, där stadens osmanska försvarare hade ett krutförråd
som sprang i luften och förstörde stora delar av Parthenon.
Handskriften hamnade i drottning Kristinas bibliotek i Stockholm
där den kom att få en undanskymt tillvaro. Drottningen var en stor
handskriftssamlare, men hennes specialitet var grekiska
handskrifter, inte några »barbariska« dokument. En av hennes
bibliotekarier, Isaac Vossius, fick Codex argenteus av drottningen
när hon abdikerade 1654 och flyttade till Rom.
Vossius
Isaac Vossius, född 1618 i Leiden, död 1689 i Windsor, var en
nederländsk filolog; lärare i grekiska åt drottning Kristina. 1648
hörsammade han drottning Kristinas inbjudan att sälla sig till den
hovstat av lärda utlänningar, som hon samlade omkring sin person.
Han undervisade drottningen i grekiska, anställdes som hennes
bibliotekarie och överhopades med hedersbevisningar. Efter
drottningens tronavsägelse 1654, återvände Vossius till Holland och
medförde som belöning Codex argenteus, vilken M.G. De la Gardie
sedermera lyckades återköpa.
Magnus Gabriel De la Gardie
De la Gardie donerade Codex argenteus till Uppsala universitet
1669. De la Gardie hade köpt handskriften via den svenske ministern
i Amsterdam, Peter Trotzig. När Trotzig skulle skicka boken till
Sverige, lade han den i ett ekskrin. Skrinet skickades med skeppet
S:t Joris från Amsterdam den 28 juli 1662. Men det utbröt en storm
och S:t Joris gick på grund i Zuiderzee. Trotzig blev skräckslagen.
Han skickade ut en båt till skeppet för att hämta bokskrinet. Det
var oförstört, och Trotzig tackade Gud i Himlen. Han gjorde ett
nytt försök. Han lade ekskrinet i ett blyskrin som han lödde ihop
och skickade det med skeppet Phoenix den 12 september till
Göteborg. Sjöresan gick bra, handskriften kom till Sverige och De
la Gardie fick den. De la Gardie var ivrig att få visa sitt
märkliga förvärv för professorerna i Uppsala. Nu hade handskriften
fått ett symbolvärde som vida översteg dess värde som filologisk
urkund. Detta var Guds Ord sådant det hade meddelats till goterna,
våra förfäder, Sveriges ursprungliga inbyggare och ursprunget till
alla folk. Ty sådant var det andliga klimat som rådde i
stormaktstidens Sverige. Det skulle snart kulminera i Olof Rudbecks
Atlantica där Sverige en gång beboddes av goterna, urfolket. De la
Gardie donerade alltså Codex argenteus till Uppsala universitet
1669. Gåvan bestod i en samling av 65 handskrifter där Silverbibeln
bara var en, men den förnämsta. Bland dem fanns den senare så
kallade Uppsala-Eddan från omkring år 1300. Men donationens klenod
var som sagt det gotiska evangeliariet som nu hade försetts med
silverpärmar med vackra och intressanta ikonografiska
ornamenteringar. Två av Sveriges förnämsta konstnärer låg bakom
detta arbete: tecknaren och målaren David Klöcker Ehrenstrahl och
hovguldsmeden Hans Bengtsson Sellingh.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Von_K%C3%B6nigsmarckhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Riddarhusethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Otto_Wilhelm_K%C3%B6nigsmarckhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Conrad_Christoff_K%C3%B6nigsmarckhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Conrad_Christoff_K%C3%B6nigsmarckhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Mark_Brandenburghttp://sv.wikipedia.org/wiki/Italienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_II_Adolfhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tysklandhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Westfalenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/5_januarihttp://sv.wikipedia.org/wiki/1639http://sv.wikipedia.org/wiki/Mindenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/15_septemberhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1688http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4ltmarskalkhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Generalguvern%C3%B6rhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%A5nska_krigethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Venedighttp://sv.wikipedia.org/wiki/Parthenonhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Osmanerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1618http://sv.wikipedia.org/wiki/Leidenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1689http://sv.wikipedia.org/wiki/Windsorhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Nederl%C3%A4ndskhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Filologhttp://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%A4rarehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Grekiskahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Drottning_Kristinahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Hovstathttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tronavs%C3%A4gelsehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Codex_argenteushttp://sv.wikipedia.org/wiki/M.G._De_la_Gardie
-
11
Magnus Gabriel De la Gardie deltog i Torstensons krig och blev
1645 överste vid Livgardet. Han ansågs vacker, belevad, bildad och
spirituell, och vann drottning Kristinas ynnest och begåvades med
höga utmärkelser och stora förläningar.
År 1648 blev De la Gardie general i Tyskland och deltog som
sådan i Prags belägring, Han var från 1654 bl a kansler för Uppsala
Universitet. I enlighet med kungens testamente blev han medlem av
Karl XI:s förmyndarregering. Han var ledare av förmyndarregering
åren 1660-1672. Magnus Gabriel blev år 1680 riksdrots, vilket
innebar en reträtt från rikspolitiken. Förmyndarräfsten och
reduktionen drabbade honom hårt och han fick bara behålla två
slott: Wenngarn och Höjentorp – en motgång som bland annat kom till
uttryck i dikterna O Jesu! när jagh hädan skal och Kom, Jesus, du
min Frälserman. Sin största insats gjorde De la Gardie som
frikostig mecenat och främjare av konst och vetenskap. På hans
initiativ inrättades år 1666 Antikvitetskollegium.
Han byggde och underhöll flera slott: Makalös, Karlbergs slott
(om- och tillbyggnad), Venngarn, Läckö slott, Mariedals slott,
Jacobsdal (senare Ulriksdals slott), Kägleholm i Väringen och
Höjentorp, det senaste endast som förläning. Han hade som förläning
en tid även slotten Magnushof och Arensburg på Ösel, vilka han dock
1653 fick återlämna och sedan lämnade med övriga Ösel till
exildrottningens underhåll. Uppgifterna om hans rikedom,
frikostighet och relativa fattigdom mot slutet av livet, skall ses
mot bakgrund att han fullständigt lär ha saknat sinne för
hushållning. Den tidens fordringsägare hade inte några effektiva
legala medel för att hävda sin rätt mot människor i hans
samhällsställning. Stor del av hans förmögenhet byggde främst på
konfiskation.
Början av Fader vår i Matteusevangeliet på gotiska och i
ordagrann svensk översättning:
atta unsar þu in himinam, fader vår du i himmelen,
weihnai namo þein, helgat varde namn ditt,
qimai þiudinassus þeins, må komma rike ditt,
wairþai wilja þeins, varde vilja din
swe in himina jah ana airþai så i himmelen även på jorden,
hlaif unsarana þana sinteinan gif bröd vårt det dagliga giv
uns himma daga oss denna dag.
Observera att þ (Þ, Thorn, Þorn) är ett tonlöst läspljud.
Olof Rudbeck
Olof Rudbeck d.ä., född januari 1630 i Västerås, döpt 12
december 1630[1], död 17 september 1702, var en svensk
naturforskare, historiker med mera; professor i Uppsala, son till
biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius (d.ä.) och hans andra
hustru Magdalena Hising, far till Olof Rudbeck d.y..
http://sv.wikipedia.org/wiki/Torstensons_krighttp://sv.wikipedia.org/wiki/Drottning_Kristinahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_XIhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdrotshttp://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_XI:s_reduktionhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Wenngarns_slotthttp://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6jentorphttp://sv.wikipedia.org/wiki/O_Jesus,_n%C3%A4r_mitt_liv_sl%C3%A4cks_uthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Kom,_Jesus,_du_min_Fr%C3%A4lsermanhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Antikvitetskollegiumhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Makal%C3%B6shttp://sv.wikipedia.org/wiki/Karlbergs_slotthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Venngarnhttp://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%A4ck%C3%B6_slotthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Mariedals_slotthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Ulriksdals_slotthttp://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4gleholmhttp://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ringenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6jentorphttp://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Magnushof&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/wiki/Arensburghttp://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96selhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Fattigdomhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Konfiskationhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Fader_v%C3%A5rhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Matteusevangeliethttp://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%9Ehttp://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%9Ehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Thornhttp://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%9Eornhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tonl%C3%B6s_dental_frikativahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Rudbeckhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Januarihttp://sv.wikipedia.org/wiki/1630http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ster%C3%A5shttp://sv.wikipedia.org/wiki/12_decemberhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1630http://sv.wikipedia.org/wiki/1630http://sv.wikipedia.org/wiki/17_septemberhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1702http://sv.wikipedia.org/wiki/Naturforskarehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Historikerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Professorhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Uppsala_universitethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Biskophttp://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ster%C3%A5shttp://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_Rudbeckiushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Hisinghttp://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Rudbeck_d.y.
-
12
Olof Rudbeck gav Sverige världsrykte i anatomi. Redan som
20-åring upptäckte han de fina kärl som innehåller lymfa och som
senare fått namnet lymfkärl; detta anses som den första betydande
vetenskapliga upptäckten i Sverige. Han anlade också en botanisk
trädgård vid Svartbäcken i Uppsala, gav ut en katalog över dess
växter, och fick ut studenterna från kammaren till naturen. Han var
en föregångare till Carl von Linné.
Hans namn har dock även blivit förknippat med hans förhärligande
och överdrivet fantasifulla skildring av Sveriges storhet i verket
Atlantica som gjorde Sverige till gudarnas boning och alla större
folkslags ursprung. Denna historierevisionism, som kallas göticism,
var Rudbeck en av de främsta förkämparna för och han var en av dem
som drev det längst.
Atlantica, eg. "Olf Rudbeks Atland eller Manheim dedan Japhetz
afkomne slechter ut till hela werlden utgångne äro", med
motsvarande latinsk titel ("Olavi Rudbeckii Atlantica sive
Manheim...(etc)"), verk utgivet från 1677 (påbörjad tryckning av
första bandet) till 1702 (fjärde bandet aldrig färdigtryckt).
Författare var Olof Rudbeck d.ä.
I Atlantica försöker Rudbeck visa att Sverige är identiskt med
det sjunkna Atlantis, genom en stor mängd likheter inom natur,
folk, sägner och sagor, dess fornhistoria och "uråldriga
tillstånd". Från detta Atlantis skulle sedan all världens kunskap
och kultur ha utgått. Rudbeck förklarar antikens historieverk och
Eddans myter, berättelser om forntida folkslag, folkvandringstidens
händelser utifrån detta. De metoder som Rudbeck använder är vid
sidan av närläsning av antika texter, främst långt drivna
etymologier och arkeologiska fynd. En av teserna som presenteras i
Atlantica bygger på en uppgift hos Jordanes att goterna härstammade
från Skandinavien. Goterna kom därför att identifieras med de
svenska götarna. Denna strömning, som brukar gå under namnet
göticism, hade initierats tidigare av bland annat Johannes Bureus'
teori om hyperboréerna, och Johannes Magnus' postumt utgivna Alla
göta- och sveakonungars historia.
Fyra band hann Rudbeck med, varav det fjärde aldrig helt
färdigställdes, jämte ett band med tillhörande atlas. Vissa utgåvor
hade svensk och parallell latinsk text, men inte alla.
Atlantica tillhör en stor nationalistisk tradition som växte
fram under den svenska stormaktstiden. Till en början ifrågasattes
verket inte i Sverige, utan hjälpte till att driva på liknande
stämningar. Rudbecks anhängare inkluderade bland andra
Peringskiöld. Så sent som på 1930-talet grundades det högerextrema
Samfundet Manhem som uppkallats efter Atlanticas egentliga
namn.
Olof Celsius d.ä. var en av de första svenska vetenskapsmän som
klart tog avstånd från Atlanticas slutsatser och bevisföring. Han
hade givit ut sin faders tolkning av hälsingerunorna, och menade
att runskriften inte alls kunde beskrivas som Rudbeck gjorde. 1774
anklagade Carl Gustaf Nordin Rudbeck och dennes anhängare för rena
förfalskningar, och var av den uppfattningen att det svenska folket
egentligen var detsamma som samer och att kungars härstamning inte
skulle tros vara av samma slag som folkets. Utomlands fanns redan
tidigare tvivlare och motståndare men även bifall som Rudbeck lät
ge ut som Testimonia.
Idag ter sig Atlantica som halsbrytande ovetenskaplig och fri
från verklighetsförankring, men likväl visar den på Rudbecks enorma
bildning i vitt spridda vetenskaper. Rudbecks extrema nationalism
och fantasifullt fantastiska teorier har gjort att frågan om
goternas eventuella nordiska ursprung hamnat i dålig dager i den
moderna svenska historiedebatten.
Utomlands fick Atlantican redan från början inget större
genomslag och möttes mestadels med löje. Italienaren Lorenzo
Magolotti som 1674 besökte Uppsala skrev:
Han (Rudbeck) håller på med en bok, som han skrivit på svenska
och redan fullbordat på detta språk, men som han nu översätter till
latin. Man säger mig, att han i denna bok vill tydligt ådagalägga,
att
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sverigehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Anatomihttp://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rlhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Lymfahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Lymfk%C3%A4rlhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Linn%C3%A9tr%C3%A4dg%C3%A5rdenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_von_Linn%C3%A9http://sv.wikipedia.org/wiki/Atlanticahttp://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ticismhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Latinhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Rudbeck_d.%C3%A4.http://sv.wikipedia.org/wiki/Sverigehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Atlantishttp://sv.wikipedia.org/wiki/Antikenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Eddanhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Etymologihttp://sv.wikipedia.org/wiki/Arkeologihttp://sv.wikipedia.org/wiki/Jordaneshttp://sv.wikipedia.org/wiki/Goterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6tarhttp://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ticismhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_Bureushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Hyperbor%C3%A9erhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_Magnushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Kartbokhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Stormaktstidenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Peringski%C3%B6ldhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Samfundet_Manhemhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Celsius_d.%C3%A4.http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4lsingerunorhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Runskrifthttp://sv.wikipedia.org/wiki/1774http://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Gustaf_Nordinhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Samer
-
13
Skandinavien varit det först bebyggda land, sedan Noaks söner
delade jorden sinsemellan, och att alla andra nationer utgått
härifrån. Han låter gallerna eller fransmännen komma från ett
ställe mitt i Lappland, där han funnit en flod som heter Gallus,
och han påstår, att den Saliska lagen blivit stiftan i Uppsala
eller vid Salberg, emedan dessa orter ligga vid floden Sala.
[1]
Han påstår sig också kunna klarligen bevisa, att Janustemplet i
Rom blivit byggt med det gamla templet i Uppsala som förebild, och
att det i hela världen ick funnits två tempel, som likna varandra
så mycket som dessa. Han finner också i det gotiska eller rättare
svenska språket förklaringen till alla grekiska guders namn, något
som Plato, efter vad han själv erkänner, icke kunna finna i sitt
eget grekiska språk. Slutligen påstår han, att Odyssevs, Eneas,
Argonavternas resor utförts i Östersjön, och han låter den cumanska
sibyllan ha sitt tillhåll vid Bottniska viken samt förlägger
Herkules stoder till Öresund. Om denna bok an göra lycka, hänvisar
jag till den blinda vördnaden för en så högt ansedd och lärd man.
Men jag kan dock icke underlåta att göra den anmärkningen, att
svenskarna äro i högsta grad lättrogna, kanske ändå mera än
tyskarna.[2]
Den franske författaren Jean-François Regnard, som 1681 gjorde
en Lapplandsresa, besökte även Rudbeck i Uppsala på vägen dit, från
mötet berättar han Han ansträngde sig, att övertyga oss om att
Herkules stoder hade befunnit sig i hans land och en massa andra
saker, som ni få tro, om ni vill.[3]
Den svensk- gotiska myten (Lars Hermodsson)
Kung Kristoffer, som regerade i Sverige åren 1440–1448, friade
en gång, enligt ett märkligt fast inte helt säkert dokument,
till sultanen Baltasars dotter Xerzina. Kristoffer framhöll
särskilt att han var kung över de ryktbara goterna – han
identifierade alltså svenskarna med det krigiska folk som
ungefär tusen år tidigare hade stormat fram över
medelhavsländerna. Hans meriter imponerade högeligen på
sultanen, men giftermålet blev av okänd anledning ändå inte
av. Episoden är ett av de många tillfällen då man i forna dagars
Sverige såg goterna som förfäder till det svenska folket, och
man var omåttligt stolt över deras stordåd som sågs som bevis på
svenskt hjältemod och mannakraft.
Den 9 april 1440 valdes Kristofer till dansk kung av landstinget
i Viborg. Det svenska riksrådet ställde som villkor en
kungaförsäkran som gav ett stort inflytande åt riksrådet. Den 13
september 1440 blev han vald till svensk kung vid Mora stenar. Karl
Knutsson utnämndes till drots och fick hela Åbo biskopsdöme utom
Åland som förläning samt Öland som pantlän. Några veckor senare
ändrade sig kung Kristofer och Karl Knutsson fick nöja sig med
Viborgs slott. Den 2 maj 1442 stadfästes Kristofers landslag som
bland annat slog fast att endast svenskar fick anförtros kungliga
slott och vara medlemmar i riksrådet.
Den avsatte kung Erik hade gjort borgen Visborg i Visby till
sitt högkvarter och där ledde han en flotta av sjörövare. Sommaren
1446 erövrades Gotlands landsbygd av svenska trupper. Förhandlingar
mellan kung Kristoffer och Erik ledde till 18 månaders vapenvila.
1447 hade Eriks kusin Bogislav avlidit och det kunde antas att Erik
var beredd att överlämna Gotland för att bli arvtagare över
hertigdömet Pommern-Stolp. Detta förbereddes i slutet av 1447. Kung
Kristofer tillbringade julen i Helsingborg på väg till
riksrådsmötet i Jönköping. Under mellandagarna blev han svårt sjuk
och den 5 januari 1448 avled han på slottet Kärnan.
”Den svenska historieskrivningens fader”, Ericus Olai, gav sitt
stora, på 1460-talet skrivna verk om Sveriges historia titeln
Chronica regni Gothorum, ”Krönika över goternas kungarike”.
Johannes Magnus, Sveriges sista katolska ärkebiskop,
skildrade på 1530-talet i sitt verk Historia de omnibus Gothorum
Sveonumque regibus, ”Historia om goternas och svearnas
alla kungar”, skrivet i landsflykten, i patetiska ordalag sitt
fjärran fäderneslands oerhört ärorika historia. Den svenska
kungalängden förde han tillbaka till alla kända och okända
gotiska kungar. Han gav därmed Vasaätten, som ju egentligen
härstammade från enkel svensk lantadel, en mycket förhöjd
status, och hans verk blev ett tacknämligt propagandamedel
för den blivande svenska stormakten.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Atlantica#cite_note-0http://sv.wikipedia.org/wiki/Atlantica#cite_note-1http://sv.wikipedia.org/wiki/Jean-Fran%C3%A7ois_Regnardhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Atlantica#cite_note-2http://sv.wikipedia.org/wiki/9_aprilhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1440http://sv.wikipedia.org/wiki/Viborg,_Danmarkhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Kungaf%C3%B6rs%C3%A4kranhttp://sv.wikipedia.org/wiki/13_septemberhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1440http://sv.wikipedia.org/wiki/Mora_stenarhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Mora_stenarhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Drotshttp://sv.wikipedia.org/wiki/Viborg,_Rysslandhttp://sv.wikipedia.org/wiki/2_majhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1442http://sv.wikipedia.org/wiki/Kristofers_landslaghttp://sv.wikipedia.org/wiki/Visborghttp://sv.wikipedia.org/wiki/Visbyhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1446http://sv.wikipedia.org/wiki/1447http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C5%82upsk#Historiahttp://sv.wikipedia.org/wiki/5_januarihttp://sv.wikipedia.org/wiki/5_januarihttp://sv.wikipedia.org/wiki/1448http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rnan
-
14
Gustav II Adolf lät de festligheter som han i anledning av sin
tronbestigning anordnade i Uppsala 1617 gå i det gotiska
svärmeriets tecken och uppträdde själv i rollen som Berig, den
kung som enligt goternas stamsaga hade fört sitt folk över
Östersjön.
Vad historieskrivarna hade att förtälja om goternas ursprung
återgick på den krönika som den gotiske historieskrivaren
Jordanes på 500-talet hade författat om sitt folks öden och där
deras urhem förlades till Skandinavien. Kanske fanns det i
gammal tid i Norden ytterligare traditioner kring goterna, nu
okända för oss. Den språkliga släktskapen mellan folknamnen
goter, gutar och götar har den tidens svenskar säkert dragit
sina slutsatser om.
Men det fanns och finns också andra synpunkter på goternas och
svenskarnas ärofulla förflutna. Reformatorn Olaus Petri,
som var en nyktert tänkande man, ansåg på goda grunder att
goternas härjningar och missdåd verkligen inte var något att
yvas över: ”Det vore oss myckit större ära att våro förfäder
hade alltid varit fridsamme och saktmoduge, sittit stilla, varit
till
frids med det Gud dem givit hade och icke rövat och skinnat
andra.”
I våra dagar har historiker av den weibullska skolan velat
förvisa stamsagan hos Jordanes till fantasiernas värld. Vi vill
väl
gärna tro att den som kritiskt granskar och omvärderar gamla
föreställningar har rätt, men det behöver nog inte alltid vara
fallet.
Rökstenen
På runstenen Rökstenen i Östergötland lyder verserna 9-11
enligt en äldre tolkning:”
Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas hövding över
Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på sin gotiska
häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar. „
Denne Tjodrik har länge ansetts vara identisk med Theoderik,
men enligt den senaste utvärderingen av Rökstenens text från
2007 av Bo Ralph är Theoderik inte länge namngiven:”
Den modige mannen, sjökrigarnas hövding, seglar på ett
skepp, den främste bland de främsta sitter på sin häst
med skölden i remmen[11]
Silverbibelns ”sista” äventyr
Silverbibeln kan ses på Carolina Rediviva i Uppsala. Numera är
den väl säkrad efter en stöld i april
1995. Om detta har Thomas Tottie skrivit utförligt och
medryckande om. (Se www.kb)
Källor: Lars Munkhammar, Codex Argenteus och dess tryckta
editioner, Uppsala Universitet 2010. Bonniers Lexikon 1967 Lars
Hermodsson, professor i tyska. Peter Englund, Ofredsår Magnus
Snaedal, Det gotiska språket Thomas Tottie, Kuppen mot
silverbibeln
http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6kstenenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Bo_Ralphhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Theoderik_den_store#cite_note-10