SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 Rotel 0115 DOM 2013-11-15 Stockholm Mål nr T 3967-13 Dok.Id 1099679 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 2290 103 17 Stockholm Birger Jarls Torg 16 08-561 670 00 08-561 670 10 08-561 670 19 måndag – fredag 09:00-15:00 E-post: [email protected]www.svea.se ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Stockholms tingsrätts dom 2013-03-21 i mål nr T 2292-12, se bilaga A KLAGANDE 1. Carina Forsström Höglund, 680928-7128 Stigsbo Björktjärn 104 770 71 Stjärnsund 2. Torbjörn Forsström, 620702-7217 Samma adress 3. Sol Juncosa Höglund, 960728-6185 Samma adress Ombud för 1–3: Advokat Veronica Johansson Box 1279 791 12 Falun MOTPART Staten genom Justitiekanslern Box 2308 103 17 Stockholm Ombud: Föredragandena Thomas Hedstrand och Karin Ståhlbröst Samma adress SAKEN Skadestånd ___________________ HOVRÄTTENS DOMSLUT 1. Hovrätten fastställer tingsrättens dom. 2. Carina Forsström Höglund, Torbjörn Forsström och Sol Juncosa Höglund ska solidariskt ersätta staten dess rättegångskostnad med 15 000 kr för ombudsarvode och betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag till dess betalning sker. 1
59
Embed
SVEA HOVRÄTT Mål nr Avdelning 01 T 3967 2013-11-15 -13 Rotel … · 2016. 2. 23. · E-post: [email protected] ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Stockholms tingsrätts dom 2013-03-21 i mål
This document is posted to help you gain knowledge. Please leave a comment to let me know what you think about it! Share it to your friends and learn new things together.
Transcript
SVEA HOVRÄTT
Avdelning 01
Rotel 0115
DOM 2013-11-15
Stockholm
Mål nr
T 3967-13
Dok.Id 1099679 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid
Gärningsmannaprofilgruppen ansåg att Pernilla Hellgrens mördare med hög sannolik-
het redan var känd av polisen. Denna omständighet borde enligt inspektionsgruppen ha
lett till att Polismyndigheten Dalarna aktualiserade utredningen hos andra, framför allt
angränsande, polismyndigheter. Inspektionsgruppen kunde inte finna några dokumen-
terade spår av att sådan kontakt har skett mellan polsmyndigheterna.
22
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
Inspektionsgruppen anser också att det är märkligt att ingen inom de egna leden hos
polisen uppmärksammat Falupolisen på Anders Eklund trots att han var ”känd av poli-
sen i Hofors”. Detta kan enligt inspektionsgruppen knappast tolkas på annat sätt än att
spaningsledningen inte varit tillräckligt aktiv med att sprida information till inre och
yttre polispersonal om vilken typ av gärningsman man letade efter. Man har heller inte
varit tillräckligt vaksam på händelser med sexuella motiv som inträffat efter mordet.
Våldtäktsförsöket i Sandviken i juli 2006 är enligt inspektionsgruppen intressant i
sammanhanget då ett vittne tog två bilder av gärningsmannen som uppvisar en mycket
stor likhet med gärningsmannen i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren.
Det utgör fel och/eller försummelse att
− Polismyndigheten Dalarna inte kontaktat andra, framför allt angränsande,
polismyndigheter då gärningsmannaprofilgruppen i sin analys framhållit att
gärningsmannen inte var en förstagångsförbrytare,
− spaningsledningen inte varit tillräckligt aktiv med att sprida information till
inre och yttre polispersonal om vilken typ av gärningsman man letade efter,
samt att
− spaningsledningen inte varit tillräckligt vaksam på händelser med sexuella
motiv som inträffat efter mordet.
Övriga fel och brister
Det utgör fel och/eller försummelse att
− utredningen av mordet på Pernilla Hellgren inte har hållit den kvalitet som
man har rätt att kräva av polisen,
− Polismyndigheten Dalarna inte försökt att vända sig till grannlänen med be-
gäran om förstärkning,
− Polismyndigheten Dalarna inte uppfyllt bemanningskraven enligt PUG,
− en på förhand upprättad beredskaps- och handlingsplan saknades för Polis-
myndigheten Dalarna för utredning av brott av detta slag,
− bemanning av Riksmordkommissionen varit otillräckligt för att tillgodose
behov av metodstöd och personalförstärkning vid spaningsmordet,
23
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
− uppföljning och kontroll kraftigt brustit vad gäller de åtgärder Riks-
mordkommissionen initierat,
− det saknats en granskningsfunktion av spaningsmord där mordet inte klarats
upp inom 30 dagar,
− det saknats krav på utbildning vad gäller utredning av grova våldsbrott, då
detta är ett särskilt kompetensområde där det behövs en nationell kriminal-
polisutbildning för våldsbrotts utredare,
− de olika register som polisen haft tillgång till under utredningen av mordet
på Pernilla Hellgren var föråldrade, svåra att söka i och otillförlitliga då in-
läggning och uppdatering inte skötts konsekvent,
− det under utredningen inte gått att söka på brott i belastningsregistret,
− det inte funnits ett system för att kartlägga brott som kan tänkas ha anknyt-
ning till det brott som utreds,
− det saknats informationsbevakning av personer som dömts för grövre
sexualrelaterade brott,
− utbildningen av poliser varit undermålig vad gäller de poliser som använder
system för operativa ändamål, samt att
− ett standardiserat sätt att informera internt inom polisen om utredningar av
grova brott saknats.
Kärandena gör gällande att det föreligger adekvat kausalitet mellan mordet på Engla
och polismyndighetens fel och försummelser vid utredningen av mordet på Pernilla
Hellgren. Engla hade varit vid liv om Anders Eklund hade frihetsberövats och lagförts
tidigare än april 2008. Då Anders Eklund genom DNA kunde kopplas till mordet på
Pernilla Hellgren hade Anders Eklund dömts till ett livstidsstraff om han hade frihets-
berövats tidigare än april 2008 och därmed hade mordet på Engla förhindrats.
Polisen har inte följt gällande författningar och förordningar vad gäller utförandet av
polisutredningen av mordet på Pernilla Hellgren. Det har legat i farans riktning att Per-
nilla Hellgrens mördare skulle kunna återfalla i brott och begå allvarliga brott på nytt
om mördaren inte kunde identifieras och fällas för brottet. Denna risk kan inte anses ha
varit oförutsägbar eller avlägsen. Gärningsmannaprofilgruppen vid Rikskriminalpoli-
24
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
sen har gjort en gärningsmannaprofil av vilken framgår att den gärningsman som efter-
söktes för mordet på Pernilla Hellgren var tidigare dömd. Gärningsmannaprofilgrup-
pen har uppfattat risken för upprepad allvarlig våldsbrottslighet som hög hos den gär-
ningsman man sökte.
Polisens fel och försummelser består bl.a. i att polisen inte har följt upp de tips som
kommit in från allmänheten med vederbörlig omsorg. Polisen har inte heller haft full-
goda rutiner för att ta emot tips och göra sökningar på misstänkta förövare. Skulle de
befintliga tipsen från allmänheten ha följts upp i rätt tid hade Anders Eklund kunnat
gripas för mordet på Pernilla Hellgren flera år innan han mördade Engla. Därtill har
polisen inte gjort de sökningar avseende potentiella gärningsmän som skulle ha kunnat
identifiera Anders Eklund i ett tidigt skede. Det saknas även dokumentation av priori-
teringar och inriktningar av spaningsåtgärder.
Inte heller har Polismyndigheten i Gävleborgs län samarbetat med Polismyndigheten
Dalarna i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren på sätt som krävs. Det specifika
tipset om Anders Eklund år 2006 skulle ha prioriterats och utretts. Topsningen av
Anders Eklund har inte utförts i rätt tid. Polismyndigheten i Dalarna har inte haft till-
räckliga resurser och kunskaper för att utreda ett s.k. "spaningsmord" som mordet på
Pernilla Hellgren var.
Enligt inspektionsgruppen hade det med en kompetent och resursstark inre spanings-
enhet gått att få in Pernilla Hellgrens gärningsman, Anders Eklund, i utredningen inom
de närmaste månaderna efter mordet och således redan innan Riksmordkommissionen
anlände till Falun.
Inspektionsgruppen har vidare understrukit att både den inledande slagningen och den
därpå grundade radiella sökningen är standardåtgärder i ett sammanhang som detta.
Genom att polisen på flera sätt brustit i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren,
avsaknaden av resurser, brist på kompetent spaningsenhet och brister i att följa gäl-
lande författningar och anvisningar för polisarbetet, har polisen möjliggjort för Anders
Eklund att ånyo begå nya allvarliga brott. Det måste också som ovan nämnts ha legat i
25
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
farans riktning att Anders Eklund skulle kunna begå mord igen, där risken för uppre-
pad allvarlig brottslighet som mord inte varit oförutsägbar eller avlägsen.
Ersättning till anhöriga utges enligt skadeståndslagens bestämmelser efter lagändring-
en år 2002. Enligt 5 kap. 2 § 1 st. 3 p. skadeståndslagen, jämfört med 5 kap. 1 § 1 st.
3 p. samma lag lämnas ersättning till anhöriga för personskada till följd av dödsfall
som sker genom en skadeståndsgrundande handling.
Kärandena har yrkat ersättning för 100 000 kronor i ersättning för sveda och värk till
följd av den skada de lidit på grund av statens fel och försummelser. Sveda och värk
avser fysiskt och/eller psykiskt lidande som skadan medför under den akuta sjuktiden.
Kärandena gör gällande att ersättningen för deras psykiska lidande skäligen kan upp-
skattas till 100 000 kronor for dem vardera.
Polisen i Sverige har enligt polislagen som främsta uppgift att förebygga brott och
fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser,
samt bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal.
Kärandena gör gällande att polisen på allvarligt sätt brustit i sina skyldigheter och
uppgifter enligt lag. Polisen har inte förebyggt brott och genomfört utredning och spa-
ning i den ordning som följer av lag och anvisningar till polisen. När det gäller mycket
allvarlig brottslighet, såsom mord, måste utrymmet for straffria misstag vara mycket
begränsat.
Enligt artikel 2 i Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd for de
mänskliga rättigheterna och de grundlaggande friheterna (Europakonventionen), skall
svenska staten tillförsäkra att var och en av landets medborgare har skydd för sitt liv.
Enligt artikel 5 och artikel 8 skall staten också tillförsäkra medborgarna rätt till frihet
och personlig säkerhet samt rätt till skydd för privat- och familjeliv.
Genom att inte ha en resursstark och kompetent spaningsenhet inom polisen för utred-
ningen av mordet på Pernilla Hellgren i kombination med avsaknad av poliser som
utförde utredningen enligt gällande författningar och anvisningar för polisarbetet har
26
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
landets medborgare inte kunnat tillförsäkras personlig säkerhet. Anders Eklund har
genom polisens fel och försummelser kunnat gå fri under många år och under denna
tid återfalla i brott och slutligen komma att gripas först efter att han mördat Engla.
Att polisen efter Rikspolisstyrelsens rapport ändrar sina rutiner talar starkt för att poli-
sen efter mordet på Pernilla Hellgren inte kunnat tillförsäkra de svenska medborgarna
personlig säkerhet, då Pernilla Hellgrens mördare har kunnat gå fri under många år.
Inte heller har Anders Eklunds senare offer, Engla, kunnat garanteras skydd för sitt liv,
sin personliga säkerhet och skydd for sitt privat- och familjeliv genom statens försorg.
Allmänheten skall kunna förlita sig på att polisen i sin brottsutredande verksamhet
arbetar professionellt och utifrån sina egna "regelverk". Utredningen av mordet på
Pernilla Hellgren kan inte uppfattas på annat sätt än att man underlåtit att dokumentera
tips och uppslag. Förutom att man inte agerade i enlighet med gällande rutiner synes
man dessutom ha handlat i direkt strid med de direktiv som ges i polisens "Metodstöd
för utredning av grova våldsbrott" på IntraPolis.
Kärandena har samtliga drabbats av en synnerligen allvarlig kränkning av deras per-
sonliga integritet genom att staten inte tidigare tillsett att Anders Eklund gripits och
lagförts för mordet på Pernilla Hellgren, och att staten därigenom inte förhindrat En-
glas död.
Enligt 3 kap. skadeståndslagen skall stat eller kommun ersätta personskada, sakskada
eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse i myndighetsut-
övning eller utanför myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten sva-
rar for. Kärandena gör gällande att de fel och försummelser som begåtts i utredningen
av mordet på Pernilla Hellgren objektivt är att betrakta som tjänstefel.
Ersättning för fel och försummelse enligt nyssnämnd bestämmelse utges även till
tredje man. Det ligger i själva myndighetsutövningen att skada kan drabba tredje man.
27
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
Såväl Carina Forsström Höglund som Englas syster Sol Juncosa Höglund och Englas
styvfar Torbjörn Forsström är att betrakta som skadelidande i skadeståndsrättslig be-
märkelse.
Med stöd av skadeståndslagen kan ersättning för kränkning lämnas om den skadeli-
dande genom fel eller försummelse från statens sida blivit allvarligt kränkt genom
vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Socialtjänstlagen ålägger kommunen ge-
nom socialtjänsten att skydda den enskildes personliga integritet. Kärandena gör gäl-
lande att staten genom sitt handlande allvarligt kränkt deras personliga integritet, och
att de därmed är berättigade även till ersättning for kränkning.
Staten
Staten ifrågasätter inte att utredningen av mordet på Pernilla Hellgren har varit bristfäl-
lig i de avseenden som framgår av Rikspolisstyrelsens och Åklagarmyndighetens
granskningsrapport. Kärandena har påstått att samtliga dessa omständigheter, var och
en för sig, eller i förening, utgör fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt
3 kap. 2 § 1 p. skadeståndslagen. Vissa omständigheter är helt klart sådana att de inte
kan anses utgöra skadeståndsgrundande fel, t.ex. att polisens system Rationell Anmä-
lansRutin (RAR) inte är tillgänglig över länsgränserna.
Utgångspunkten vid bedömningen av frågorna om skadeståndsskyldighet i sig och om
det föreligger ett direkt orsakssamband i förhållande till en viss skada är att respektive
åtgärd eller underlåtenhet bedöms var för sig. Statens skadeståndsansvar är dock inte
begränsat enbart till sådana situationer då en enskild myndighet eller en enskild tjäns-
teman har vidtagit en felaktig eller försumlig åtgärd. I vissa situationer kan ansvaret
delas av olika tjänsteman eller till och med flera myndigheter på ett sådant sätt att bris-
terna sammantaget bör ses som en enhet som staten svarar för. Att en sådan möjlighet
till kumulation i vissa situationer måste få förekomma är också förutsatt i den skade-
ståndsrättsliga doktrinen.
Kumulation av fel i skadeståndsrättslig mening måste vara förbehållet de situationer
där vissa fel eller försummelser verkligen kan sägas ha samverkat och var för sig har
28
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
bidragit till ett visst skadeståndsgrundande förhållande. Det kan inte komma i fråga att
lägga samman alla mindre felaktigheter som kan ha förekommit från statens sida
gentemot en enskild, inte ens om felen har förekommit inom ett och samma rättsliga
förfarande, t.ex. en förundersökning, och därefter vid en slags sammanräkning anse att
skadeståndsskyldighet har uppstått.
I det här aktuella fallet kan staten inte se att de påståenden om enskilda felaktigheter
som kärandena har gjort gällande var för sig kan nå upp till skadeståndsgrundande fel
eller försummelse. Staten anser det inte heller nödvändigt att bemöta varje påstående
var för sig. Däremot bör bristerna, med hänsyn till deras sakliga och tidsmässiga sam-
band, i detta fall bedömas sammantaget under följande kategorier.
1. Avsaknaden av en övergripande och systematisk arbetsmetod.
2. Brister i styrningen och ledningen av utredningen.
3. Otillräcklig dokumentation av förundersökningsbeslut och åtgärder.
Det är också inspektionsgruppens sammanfattande bedömning att "utredningen av
mordet på Pernilla Hellgren inte har hållit den kvalitet som man har rätt att kräva av
polisen" och att de huvudsakliga bristerna i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren
utgörs av de tre ovan angivna punktema. Mot denna bakgrund kan staten inte komma
till någon annan slutsats än att bristerna i den aktuella förundersökningen har inneburit
ett påtagligt avsteg från vad som rimligen kan krävas av polisen när det gäller arbets-
metod, styrning och dokumentation.
Staten vitsordar således att förekomsten av de i punktema 1-3 ovan angivna bristerna
utgör fel eller försummelse vid myndighetsutövning i den mening som avses i 3 kap.
2 § 1 p. skadeståndslagen.
Staten bestrider att fel och brister förekommit i utredningen avseende det av kärandena
angivna våldtäktsförsöket i Sandviken.
Det kan i detta sammanhang understrykas att staten inte genom skadeståndsskyldighet
svarar för varje ofullkomlighet i den statliga förvaltningen. Endast sådana brister som
29
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
utgör ett påtagligt avsteg från vad som rimligen kan krävas av polisen kan grunda ska-
deståndsansvar for staten.
Kärandena gör gällande att de har drabbats av personskada till följd av att det före-
kommit brister i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren, vilket har kommit till
kärandens kännedom genom Rikspolisstyrelsens och Åklagarmyndighetens gransk-
ningsrapport som offentliggjordes den 4 februari 2010.
Staten vidhåller att det inte föreligger ett adekvat orsakssamband mellan bristerna i
utredningen av mordet på Pernilla Hellgren och de hos kärandena uppgivna personska-
dorna, samt att den myndighetsutövning som läggs till grund för käromålet inte har
riktats vare sig mot Engla eller mot kärandena på sätt som krävs för att skadestånd ska
kunna utgå med stöd av 3 kap. 2 § 1 p. skadeståndslagen.
Staten bestider vidare att kärandena har drabbats av den personskada som de nu yrkar
ersättning för och kan inte heller vitsorda något belopp som skäligt i och för sig. Skä-
len för detta anges i det följande.
Enligt 5 kap. 1 § 1 st. 3 p. skadeståndslagen ersätts såsom personskada fysiskt och
psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk). Huvudregeln är att den som
påstår sig ha lidit en personskada måste styrka förekomsten av skadan och omfattning-
en av denna. Psykiska besvär är endast att anse som personskada om de är medicinskt
påvisbara. Utgångspunkten är därför att det i fall som detta krävs medicinsk utredning
för att påvisa skadan och dess omfattning.
När det gäller anhörigas rätt till ersättning enligt 5 kap. 2 § 1 st. 3 p. skadeståndslagen
gäller dock enligt lagens förarbeten och praxis en bevislättnad. Bevislättnaden innebar
att det som regel inte behöver förebringas bevisning i form av t.ex. läkarintyg för att
styrka att de anhörigas psykiska besvär utgör personskada. Inte heller behöver det
normalt föras bevisning om skadans storlek. Bevislättnaden gäller emellertid endast
när den anhörige yrkar ersättning för psykiska besvär under sådan tid och av sådan
omfattning i övrigt som normalt sett uppkommer i dessa typer av fall, dvs. vid ersätt-
ning i enlighet med gällande praxis. Yrkas ersättning med högre belopp på den grun-
30
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
den att de psykiska besvären varit särskilt långvariga eller ovanligt omfattande i övrigt,
kan särskild bevisning behövas.
Kärandena har redan, med stöd av bevislättnadsregeln, fått ersättning för personskada
till följd av psykiska besvär under den akuta sjukdomstid som normalt sett uppkommer
vid en nära anhörigs dödsfall. Kärandena gör nu gällande att de har åsamkats ytterli-
gare personskada i form av psykiska besvär, när de fick reda på att polisen handlagt
mordutredningen avseende Pernilla Hellgren bristfälligt. Yrkandet kan inte anses avse
ersättning för psykiska besvär under sådan tid och omfattning som normalt sett upp-
kommer vid en nära anhörigs dödsfall. Mot denna bakgrund är bevislättnadsregeln inte
tillämplig i detta fall. Det ankommer därför på kärandena att styrka såväl skadans före-
komst som dess omfattning. Eftersom kärandena inte har presenterat någon utredning i
denna del bestrids det att kärandena har lidit någon ersättningsgill personskada. Något
belopp kan inte heller vitsordas som skäligt i sig.
Staten vidhåller att det inte föreligger ett adekvat orsakssamband mellan bristerna i
utredningen av mordet på Pernilla Hellgren och de hos kärandena uppgivna skadorna
samt att den myndighetsutövning som läggs till grund för käromålet inte har riktats
vare sig mot Engla eller mot kärandena på sätt som krävs för att skadestånd ska kunna
utgå med stöd av 3 kap. 2 § 2 p. skadeståndslagen. Staten vidhåller även att de brister
som kärandena påstår bör bedömas som tjänstefel inte kan anses utgöra åsidosättanden
av sådana normer som har den enskildes integritet som skyddsobjekt och därför inte
kan ge upphov till ersättning för kränkning.
Staten bestrider vidare att de av kärandena åberopade bristerna i utredningen av mordet
på Pernilla Hellgren är att bedöma som tjänstefel. Skälen härför är som följer.
Åklagarmyndighetens riksenhet för polismål har vid fyra tillfallen fattat beslut att
lägga ned eller inte inleda förundersökning rörande ifrågasatt tjänstefel inom ramen för
utredningen av mordet på Pernilla Hellgren.
Den 10 april 2008 beslutade vice chefsåklagaren Bo Lindgren att inte inleda förunder-
sökning avseende en anmälan om ifrågasatt tjänstefel vid Polismyndigheten i Gävle-
31
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
borgs län gällande handläggningen av en till myndigheten inkommen begäran om hjälp
med förhör och DNA-prov. Det rör sig här om den begäran om topsning och förhör
med Anders Eklund som Polismyndigheten Dalarna den 27 februari 2008 skickade till
Polismyndigheten i Gävleborgs län och som inte hade åtgärdats vid tiden för mordet på
Engla Juncosa Höglund den 5 april 2008. Bo Lindgren motiverade beslutet att inte
inleda förundersökning med att "anmälningsuppgifterna inte ger anledning att anta att
brott som hör under allmänt åtal har förövats". Beslutet blev föremål för överprövning
av överåklagaren Peter Hertting som den 19 december 2008 beslutade att inte ändra Bo
Lindgrens beslut.
Den 23 oktober 2008 beslutade Bo Lindgren att lägga ned en förundersökning avse-
ende tjänstefel bestående i felaktig handläggning av tipsmottagning, rörande utred-
ningen av mordet på Pernilla Hellgren, bestående i försummelser och dröjsmål vid
förundersökningsregistrering. Som skäl för sitt beslut angav Bo Lindgren följande.
Efter genomgång av företagen utredning görs bedömningen att det ej längre finns anledning att antaga
att brott som hör under allmänt åtal förövats och det finns ej längre anledning till förundersökningens
fullföljande.
Även detta beslut blev föremål för överprövning av Peter Hertting, som i sitt beslut
den 19 december 2008 inte gjorde någon ändring i Bo Lindgrens beslut.
Den granskning av utredningen av mordet på Pernilla Hellgren som genomfördes av
Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten ledde till att två anmälningar avseende
ifrågasatt tjänstefel upprättades. Den ena anmälan, som saknar intresse här, gällde det
faktum att Anders Eklunds utdrag ur mantalsregistret vid tiden för inspektionsgruppens
granskning hade försvunnit från Gävleborgsbunten, vilken innehöll utdrag över de 38
män som daktyloskoperats för våldtäkt och försök till våldtäkt och som vid
tiden för mordet på Pernilla Hellgren var mantalsskrivna i Gävleborgs län.
Den andra anmälan gällde polisens underlåtenhet att föra in uppgifter i det centrala
brottsspaningsregistret. Chefsåklagaren Kristian Augustsson beslutade den 31 mars
2011 att inte inleda förundersökning i denna del eftersom det saknades anledning att
32
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats. Beslutet motiverades enligt
följande.
Den ifrågasatta underlåtenheten avser rutinmässig inläggning av viss uppgift i centrala brottsspaningsre-
gistret. En sådan åtgärd utgör inte myndighetsutövning och står inte heller i omedelbart samband med
någon viss sådan.
De tre polisanmälningarna om ifrågasatt tjänstefel inom ramen för utredningen av
mordet på Pernilla Hellgren, som är av intresse här, har således samtliga lagts ned på
den grunden att det inte funnits anledning att anta att något brott som hör under all-
mänt åtal har förövats. Det är riktigt som kärandena anger att möjligheterna till skade-
stånd enligt 3 kap. 2 § 2 p. skadeståndslagen inte är beroende av att en enskild tjänste-
man kan hållas ansvarig för tjänstefelsbrott. Som framgår av det ovan anförda har de
aktuella förundersökningarna emellertid lagts ned på den grunden att de ifrågasatta
åtgärderna objektivt inte har ansetts utgöra brott. Mot den bakgrunden finns det även
om de nyss nämnda utredningarna inte har tagit ställning till varje omständighet som
kärandena nu åberopar, enligt statens bedömning inte något som talar för att de om-
ständigheter som kärandena har åberopat till stöd för sin talan kan anses utgöra tjänste-
felsbrott.
Denna bedömning äger giltighet även avseende kärandenas påstående om att eventu-
ella brister i utredningen av ett våldtäktsförsök i Sandviken skulle utgöra tjänstefels-
brott. Staten bestrider således även att de av kärandena åberopade omständigheterna
avseende utredningen om våldtäktsförsöket i Sandviken utgör tjänstefel.
Staten ska, enligt 3 kap. 2 § 2 p. jämfört med 2 kap. 3 § skadeståndslagen, ersätta ideell
skada som uppkommit på grund av att någon allvarligt kränkts genom att något typiskt
sett integritetskränkande brott har begåtts genom fel eller försummelse vid sådan myn-
dighetsutövning. Regleringen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersatta ideell
skada som uppkommer vid myndighetsutövning. Tjänstefel kan enligt praxis endast
under vissa omständigheter utgöra ett sådant brott som berättigar till ersättning för
ideell skada.
33
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA
2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträdelser av Europakon-
ventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra en över-
trädelse av konventionen genom en rätt till skadestånd ska skadestånd i första hand
utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skade-
ståndslagen ska bestämmelsen tolkas konformt med konventionen. Detta har bl.a. an-
setts innebära att den i praxis (jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA
2007 s. 862) fastslagda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar med-
för skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett konstaterat fel eller en försum-
melse också innefattar en överträdelse av konventionen. När det gäller ersättning för
ideell skada kan emellertid enligt Högsta domstolen de begränsningar som följer av
2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning.
Ersättning for ideell skada vid överträdelser av konventionen kan därmed i regel inte
grundas på skadeståndslagens regler, men kan utgå utan särskilt lagstöd om det krävs
för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen.
Grunden för ett sådant skadeståndsansvar är att artikel 13 Europakonventionen innefat-
tar en förpliktelse för staten att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel för enskilda vilkas
fri- och rättigheter enligt konventionen har kränkts. Förpliktelsen innebär dock inte en
rätt till ekonomisk ersättning vid varje konventionskränkning. Skadestånd kan utgöra
ett effektivt rättsmedel men något uttryckligt krav på att skadestånd ska utgå i vissa
situationer följer inte av artikel 13. Däremot kan frånvaron av andra rättsmedel eller
den omständigheten att ett beslut som syftar till att ge rättelse av olika skäl inte har
någon praktisk effekt medföra att den återstående möjligheten för att uppfylla kraven
enligt artikel 13 där att utge ekonomisk kompensation.
För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skadeståndsgrun-
dande fel eller en försummelse eller en konventionsöverträdelse att detta kan anses ha
vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmanna
skadeståndsrättsliga principer gäller att det också ankommer på den som begär ersätt-
ning att styrka skadan och dess omfattning.
34
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
Yrkandena avseende ersättning för "sveda och värk" torde vara att uppfatta som ersätt-
ning för den personskada som har drabbat kärandena genom Englas död. Kärandena
har emellertid genom Svea hovrätts dom den 6 mars 2009 redan tillerkänts ersättning
för dessa skador av Anders Eklund som varit den som direkt förorsakat dödsfallet. Kä-
randena kan inte tillerkännas ersättning för samma skador ytterligare en gång.
Yrkandena avseende ersättning för "kränkning" avser ersättning för det lidande som,
utöver den skada som direkt orsakats av själva dödsfallet, förorsakats kärandena ge-
nom statens bristfälliga agerande i samband med brottsutredningen av mordet på Per-
nilla Hellgren. Yrkandena bestrids dels då den myndighetsutövning som kärandena
åberopar till stöd för sin talan inte riktats mot kärandena på sätt som krävs enligt 3 kap.
2 § skadeståndslagen, dels då de av kärandena angivna skadeståndsgrundande förhål-
landena inte är av sådan karaktär att de kan ge upphov till ersättning för kränkning
enligt 3 kap. 2 § 2 p. jämfört med 2 kap. 3 § skadeståndslagen och dels då staten inte
har åsidosatt Englas eller kärandenas fri- och rättigheter enligt Europakonventionen.
Kärandenas yrkanden om ersättning för sveda och värk avser sådana personskador som
åsamkats dem genom Englas död och som ersätts enligt 5 kap. 2 § 1 st. 3 p. skade-
ståndslagen.
Den direkta orsaken till att personskador har uppstått hos kärandena är att Anders
Eklund uppsåtligen orsakat Englas död. Anders Eklund är därmed enligt 2 kap. 1 §
skadeståndslagen skyldig att ersatta de personskador som uppkommit till följd av hans
brottsliga handlande. Svea hovrätt har också i en dom den 6 mars 2009, förpliktat An-
ders Eklund att ersätta kärandena med 75 000 kr vardera för de personskador i form av
psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) som drabbat dem till följd av
dödsfallet.
Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska staten under vissa förutsättningar ersätta skador
som vållas vid myndighetsutövning. Det står i och för sig klart att polisens brottsutre-
dande arbete i samband med mordet på Pernilla Hellgren innefattat myndighetsutöv-
ning som staten svarar för på det sätt som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.
35
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
Även om det skulle kunna konstateras att en skadeståndsgrundande handling eller un-
derlåtenhet har ägt rum är dock inte alla som på något sätt berörs härav berättigade till
skadestånd. Svensk skadeståndsrätt intar allmänt sett en restriktiv hållning beträffande
hur kretsen av ersättningsberättigade bör bestämmas när det gäller skadestånd av det
allmänna. Något förenklat anses som en utgångspunkt den krets av personer som den
ifrågasatta myndighetsutövningen har riktats mot vara berättigad till skadestånd. Det är
alltså bara de personer som mer direkt har drabbats av den felaktiga myndighetsutöv-
ningen som har rätt till skadestånd. Den som endast medelbart eller indirekt lider skada
på grund av de skadeståndsgrundande omständigheterna ingår inte i den ersättningsbe-
rättigade kretsen.
Förundersökningen avseende mordet på Pernilla Hellgren, och eventuella brister i
denna brottsutredning, har inte innefattat myndighetsutövning mot vare sig Engla
eller mot kärandena. Kärandena tillhör därför inte den krets som kan tillerkännas er-
sättning med anledning av eventuella fel och försummelser hänförliga till den förun-
dersökningen. Någon ersättning kan alltså inte utgå till kärandena med stöd av 3 kap.
2 § skadeståndslagen, vare sig för personskada eller för kränkning.
När det gäller yrkandet om kränkningsersättning kan tilläggas att skadestånd för
kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen förutsätter att den ideella skadan har vål-
lats genom en brottslig handling av det slag som avses i lagrummet. Beträffande tjäns-
tefelsbrott innebär bestämmelsen att endast vissa sådana brott kan medföra skade-
ståndsansvar. Avgörande kan sägas vara om den handlingsnorm som åsidosatts i det
enskilda fallet, vilket åsidosättande konstituerar ett brott, har den enskildes integritet
som skyddsobjekt. De åsidosättanden som är aktuella i detta mål kan inte anses vara
sådana brister som ger rätt till kränkningsersättning, även om de skulle utgöra tjänste-
fel.
De nu angivna begränsningarna av statens skadeståndsansvar som följer av skade-
ståndslagens regler kan som framgår av Högsta domstolens praxis emellertid knappast
upprätthållas om den skadeståndsgrundande handlingen innefattar en överträdelse av
Europakonventionens bestämmelser. Om en konventionsöverträdelse kan konstateras
36
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
och överträdelsen avser en bestämmelse som har ett vidare skyddsområde än det som
följer av skadeståndslagens bestämmelser kan, beroende på vilken skadetyp det är
fråga om, ersättning betalas ut med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen eller utan sär-
skilt stöd i lag.
I fråga om konventionsöverträdelse kan det inledningsvis konstateras att kärandena
(utöver artiklarna 2 och 8) har hänfört sig till artikel 5 i Europakonventionen till stöd
för sin talan. Även om artikel 5 anger att var och en har rätt till frihet och personlig
säkerhet handlar bestämmelsen om frihetsberövanden. Den som utan att ha berövats
friheten lever i en otrygg situation kan inte härleda några rättigheter ur artikeln.
Artikel 5 i konventionen kan således inte aktualiseras i detta fall.
En grundläggande tanke som ligger bakom flera av fri- och rättigheterna i Europakon-
ventionen är att den enskilde ska vara tillförsäkrad skydd mot ingrepp ifrån staten.
Detta gäller exempelvis artiklarna 2 och 8 i Europakonventionen, vilka är de övriga
bestämmelser som kärandena åberopar till stöd för sin talan. Statens primära skyldig-
het i förhållande till dessa konventionsrättigheter är en negativ skyldighet som består i
att avstå från handlingar som kränker den enskildes rättigheter.
Emellertid har staten även vissa positiva förpliktelser att genom aktivt handlande till-
godose att den enskildes rättigheter inte kränks av andra enskilda rättssubjekt. Detta
gäller kanske särskilt i fråga om rätten till liv enligt artikel 2 i Europakonventionen.
Europadomstolen har angående denna rättighet uttalat att staten har en skyldighet att
inte bara avhålla sig från att kränka rätten till liv utan även att kriminalisera våld mot
person. Under vissa omständigheter är staten till och med skyldig att vidta aktiva åt-
gärder för att skydda en enskild vars liv är hotat av en annan enskilds kriminella hand-
lande.
För att en positiv förpliktelse att skydda ska uppkomma för staten krävs dock att det
finns ett verkligt och omedelbart hot mot en identifierbar individ samt att myndighet-
erna känner till eller borde känna till detta hot. Om dessa båda kriterier är uppfyllda
har staten enligt artikel 2 en positiv förpliktelse att vidta rimliga åtgärder för att avvärja
hotet.
37
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
I detta fall är de av Europadomstolen uppställda kriterierna inte uppfyllda. Vid den
aktuella tidpunkten kan det inte anses ha förelegat ett verkligt och omedelbart hot mot
Englas liv och säkerhet. Allt talar tvärtom för att det var ett tragisk sammanträffande
att just hon föll offer för Anders Eklund. Staten har således inte åsidosatt Englas rät-
tigheter enligt art. 2 i Europakonventionen. Det nu förda resonemanget har bäring även
beträffande en påstådd överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen (se Osman v.
the United Kingdom, para. 128).
Statens inställning är således att det inte har förekommit någon kränkning av kärande-
nas konventionsrättigheter och att det därmed inte finns förutsättningar att bifalla deras
ersättningsyrkanden.
UTREDNINGEN
På kärandenas begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med Carina Fors-
ström Höglund och Torbjörn Forsström. Professorerna Mårten Schultz, Leif G W
Persson och Sten Åke Christianson har på kärandenas begäran avgett sakkunnigyttran-
den och kompletterande förhör har hållits med var och en av dem. Kärandena har vi-
dare lagt fram viss skriftlig bevisning.
DOMSKÄL
I 3 kap. 2 § skadeståndslagen föreskrivs bl.a. att staten ska ersätta personskada som
vållas genom fel eller försummelser vid myndighetsutövning i verksamhet för vars
fullgörande staten svarar. Med myndighetsutövning avses sådana beslut och faktiska
åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter och som i kraft av
offentligrättsliga regler får rättsverkningar för eller emot den enskilde. Myndighetsut-
övning kan bestå i meddelande av formella beslut som för den enskilde innebär för-
måner, rättigheter eller skyldigheter i olika hänseenden samt i faktiska åtgärder för att
verkställa beslut. Myndighetsutövning kan också ta sig uttryck i faktiska åtgärder som
inte har föregåtts av formligt beslut. Myndighetsutövning kan även innebära en skyl-
38
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
dighet att vara verksam och underlåtenhet att handla kan i sådana fall utgöra oriktig
myndighetsutövning.
”Vid myndighetsutövning” innebär åtgärder som inte självständigt kan anses innefatta
myndighetsutövning men som ändå har betydelse för hur myndighetsutövningen
kommer att ske gentemot den enskilde. Till detta hör åtgärder som ingår som ett led i
myndighetsutövningen eller på annat sätt står i ett mycket nära tidsmässigt och funk-
tionellt samband med denna.
All offentlig verksamhet utgör inte myndighetsutövning. Från rättspraxis kan nämnas
att Svea hovrätt funnit att ett antal faktiska åtgärder av polismän vid spaningsverksam-
het som föregick ett gripande inte innefattade någon form av offentlig maktutövning
och därför inte utgjorde myndighetsutövning. Frågan kom sedan inte under Högsta
domstolens bedömande (NJA 1988 s.665 särskilt s. 669).
Kärandena har hänfört sig till resultatet av den granskning av utredningen om mordet
på Pernilla Hellgren som gjordes av företrädare för Rikspolisstyrelsen och Åklagar-
myndigheten och som redovisades i en rapport den 4 februari 2010. Rapporten upptar
fler än sextio närmare angivna fel och brister. Enligt kärandena utgör samtliga dessa
felaktigheter var för sig och i förening sådana skadeståndsgrundande fel och försum-
melser som staten svarar för. Felen och försummelserna har, enligt kärandena, var och
en för sig och i förening, medfört att Anders Eklund inte gripits, DNA-testats, frihets-
berövats och lagförts för mordet på Pernilla Hellberg långt tidigare än vad som skedde.
Om så hade skett hade han inte kunnat mörda Engla. Staten har således enligt käran-
dena genom fel och försummelser hänförliga till brottsutredningen avseende mordet på
Pernilla Hellgren vållat Englas död.
Staten har vitsordat att fel och brister förelegat i utredningen av mordet på Pernilla
Hellgren men gjort gällande att det är endast de brister som gäller avsaknad av en
övergripande och systematisk arbetsmetod, brister i styrning och ledning av utredning-
en samt otillräcklig dokumentation av förundersöknings beslut och åtgärder som utgör
fel och försummelse vid myndighetsutövning i den mening som avses i 3 kap. 2 § ska-
deståndslagen.
39
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
Det är inte i målet klarlagt att skadeståndsgrundande fel och försummelser vid myn-
dighetsutövning förekommit i vidare utsträckning än vad staten vitsordat. Dessa fel
kan dock inte sägas vara skadeståndsgrundande var för sig men väl i förening.
Staten har förnekat att det förligger ett orsakssamband mellan bristerna i utredningen
om mordet på Pernilla Hellgren och Englas död. Staten har anfört bl.a. att det i och för
sig framstår som rimligt att anta att bristerna i utredningen kan ha minskat sannolik-
heten för att Anders Eklund skulle kunna gripas tidigare än vad som skedde, men några
säkra slutsatser i detta avseende går inte att dra.
Resultatet av Rikspolisstyrelsens och Åklagarmyndighetens granskning talar för att om
polisarbetet hade utförts snabbt, korrekt och i enlighet med gängse rutiner för utred-
ningsarbete av nu aktuellt slag hade förutsättningar förelegat att ringa in Anders
Eklund som en av få misstänkta gärningsmän tidigare än vad som nu blev fallet. Det
innebär dock inte automatiskt att han omedelbart skulle ha kunnat bli tillgänglig för
användande av straffprocessuella tvångsmedel i form av gripande eller kroppsbesikt-
ning. Gripande är en provisorisk åtgärd i förhållande till anhållande som i sin tur är
provisoriskt i förhållande till häktning. För att Anders Eklund skulle kunna ha gripits
såsom i vart fall skäligen misstänkt för mordet på Pernilla Hellgren förutsätts sålunda
att lagliga förutsättningarna för tvångsåtgärden förelåg. Tagande av DNA-prov, som i
rättsligt hänseende är en kroppsbesiktning enligt 28 kap. 12 § rättegångsbalken, förut-
sätter att någon är skäligen misstänkt för ett brott på vilken fängelse kan följa. Skälig
misstanke förligger om det finns konkreta omständigheter som med viss styrka talar
för att den misstänkte begått den gärning som misstanken avser.
Kroppsbesiktning genom tagande av salivprov får, enligt 28 kap. 12 a rättegångsbal-
ken, fr.o.m. den 1 januari 2006 göras på den som skäligen kan misstänkas för brott på
vilket fängelse kan följa om syftet är att göra en DNA-analys av provet och registrera
uppgifter om resultatet av analysen i det DNA-register eller det utredningsregister som
förs enligt polisdatalagen. Enligt 28 kap. 12 b § rättegångsbalken får salivprov tas även
från annan än den som skäligen kan misstänkas för ett brott om syftet är att genom en
DNA-analys av provet underlätta identifiering vid utredning av ett brott på vilket fäng-
40
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
else kan följa, och det finns synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för ut-
redning av brottet. I paragrafen föreskrivs vissa begränsningar beträffande användan-
det av analysresultatet.
I målet är upplyst att DNA-spår säkrats på Pernilla Hellgrens kropp. Från säkrade
DNA-spår på en brottsplats eller ett brottsoffer till en fällande dom i brottmål är vägen
lång. Vilka faktiska omständigheter som förelåg i utredningen om mordet på Pernilla
Hellgren − utöver att Anders Eklund tidigare dömts för sexualbrott och att han var bo-
satt nära brottsplatsen samt att han i ett anonymt tips pekats ut som gärningsman − och
som pekade mot Anders Eklunds skuld har inte redovisats i målet. Det är sålunda inte
på grundval av den utredning som kärandena lagt fram klarlagt att lagliga förutsätt-
ningar för användande av straffprocessuella tvångsåtgärder mot Anders Eklund förelåg
eller att han vid en rättslig prövning skulle ha befunnits skyldig till mordet på Pernilla
Hellgren och ha ådömts ett långt frihetsstraff tidigare än vad som skedde. Det är därför
inte möjligt att i detalj fastställa vilken betydelse som de i och för sig skadestånds-
grundande felen och försummelserna haft med avseende på senare inträffade förhål-
landen. Utredningen som kärandena förebringat visar exempelvis inte vid vilken tid-
punkt som Anders Eklund kunde anses skäligen misstänkt för mordet på Pernilla Hell-
gren.
Staten har bestritt att det föreligger ett orsakssamband mellan bristerna i polisutred-
ningen av mordet på Pernilla Hellgren och Englas död. Vid sådant förhållande an-
kommer det på kärandena att styrka sitt påstående i den delen.
Med hänvisning till vad som upptagits i det föregående kan konstateras att den utred-
ning som kärandena förebringat i målet inte med erforderlig tydlighet visar att det före-
ligger ett sådant orsakssamband mellan felen och bristerna i utredning av mordet på
Pernilla Hellgren och Englas död som förutsätts för att skadeståndsskyldighet ska in-
träda för staten. Så som käromålen utformats och talan utförts kan de redan på nyss
anförda skäl inte vinna bifall.
41
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21
T 2292-12
Avdelning 4
Vid denna utgång ska Carina Forsström Höglund och medparter ersätta staten dess
rättegångskostnad. Vad som yrkats i denna del är skäligt. Anledning saknas att frångå
huvudregeln vid fördelningen av rättegångskostnaderna.
HUR MAN ÖVERKLAGAR, se domsbilaga 1 (DV 401)
Överklagandeskrift, ställd till Svea hovrätt, ska ha inkommit till tingsrätten senast
den 11 april 2013. Prövningstillstånd krävs.
Håkan Larson Owe Hultin Ida Salomonsson
42
Bilaga
www.domstol.se
DV
401 •
2008-1
1 •
Pro
du
cera
t av
Do
mst
ols
ver
ket
ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE – DOM I TVISTEMÅL
Den som vill överklaga tingsrättens dom, eller ett i domen intaget beslut, ska göra detta skriftligen. Skrivelsen ska skickas eller lämnas till tingsrät-ten. Överklagandet prövas av den hovrätt som finns angiven i slutet av domen.
Överklagandet ska ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från domens datum. Sista dagen för överklagande finns angiven på sista sidan i do-men.
Har ena parten överklagat domen i rätt tid, får ock-så motparten överklaga domen (s.k. an-slutningsöverklagande) även om den vanliga ti-den för överklagande har gått ut. Överklagandet ska också i detta fall skickas eller lämnas till tings-rätten och det måste ha kommit in till tingsrätten inom en vecka från den i domen angivna sista da-gen för överklagande. Om det första överklagan-det återkallas eller förfaller kan inte heller ans-lutningsöverklagandet prövas.
Samma regler som för part gäller för den som inte är part eller intervenient och som vill överklaga ett i domen intaget beslut som angår honom eller henne. I fråga om sådant beslut finns dock inte nå-gon möjlighet till anslutningsöverklagande.
För att ett överklagande ska kunna tas upp i hov-rätten fordras att prövningstillstånd meddelas. Hovrätten lämnar prövningstillstånd om
1. det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till,
2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tings-rätten har kommit till,
3. det är av vikt för ledning av rättstillämpning-en att överklagandet prövas av högre rätt, el-ler
4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
Om prövningstillstånd inte meddelas står tingsrät-tens avgörande fast. Det är därför viktigt att det klart och tydligt framgår av överklagandet till hov-rätten varför klaganden anser att prövningstillstånd bör meddelas.
Skrivelsen med överklagande ska innehålla uppgifter om
1. den dom som överklagas med angivande av tingsrättens namn samt dag och nummer för domen,
2. parternas namn och hemvist och om möjligt deras postadresser, yrken, personnummer och telefonnummer, varvid parterna be-nämns klagande respektive motpart,
3. den ändring av tingsrättens dom som klagan-den vill få till stånd,
4. grunderna (skälen) för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,
5. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas, samt
6. de bevis som åberopas och vad som ska styr-kas med varje bevis.
Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts fram tidigare, ska klaganden i mål där förlikning om saken är tillåten förklara an-ledningen till varför omständigheten eller beviset inte åberopats i tingsrätten. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Kla-ganden ska också ange om han eller hon vill att motparten ska infinna sig personligen vid huvud-förhandling i hovrätten.
Skrivelsen ska vara undertecknad av klaganden eller hans/hennes ombud. Till överklagandet ska bifo-gas lika många kopior av skrivelsen som det finns motparter i målet. Har inte klaganden bifogat till-räckligt antal kopior, framställs de kopior som be-hövs på klagandens bekostnad. Ytterligare upplys-ningar lämnas av tingsrätten. Adress och telefon-nummer finns på första sidan av domen. Om ni ti-digare informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas med er i målet/ärendet, kan sådant delgivningssätt också komma att användas med er i högre instanser om någon överklagar av-görandet dit.
Bilaga 1
HUR MAN ÖVERKLAGAR
Om Ni vill överklaga hovrättens avgörande ska Ni göra det genom att
skriva till Högsta domstolen.
Överklagandet ska dock skickas eller lämnas till hovrätten. Det ska ha
kommit in till hovrätten senast den dag som anges i slutet av det
överklagade avgörandet.
Beslut om häktning, restriktioner enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken
eller reseförbud får överklagas utan tidsbegränsning.
Det krävs prövningstillstånd för att Högsta domstolen ska pröva ett
överklagande. Högsta domstolen får meddela prövningstillstånd
endast om
1. det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen (prejudikatskäl)
att överklagandet prövas av Högsta domstolen, eller
2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns
grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets
utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller
grovt misstag.
Överklagandet ska innehålla uppgifter om
1. klagandens namn, adress och telefonnummer,
2. det avgörande som överklagas (hovrättens namn och avdelning
samt dag för avgörandet och målnummer),
3. den ändring i avgörandet som yrkas,
4. varför avgörandet ska ändras,
5. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd
ska meddelas,
6. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.
Förenklad delgivning
Om Ni tidigare informerats om att Ni kan komma att delges
handlingar i målet/ärendet genom förenklad delgivning, kan förenklad
delgivning med Er komma att användas också hos Högsta domstolen