-
Statistiska siffror och retoriska tal Hur statistikargument kan
förstås utifrån den klassiska retoriken
Viktor Sandström
Ämne: Retorik Nivå: C Poäng: 15 hp
Ventilerad: VT 2015 Handledare: Mika Hietanen Examinator: Janne
Lindqvist
Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom retorik
-
1
Innehåll 1. Inledning 2 1.1. Introduktion 2 1.2. Syfte och
frågeställningar 3 1.3. Avgränsningar 4 1.4. Tidigare forskning 4
1.4.1. Statistik och retorik 4 1.4.2. Ciceros Topica och dess
loci-system 5 1.5. Teori och metod 6 1.5.1. Tillvägagångssätt och
teoretiskt underlag 6 1.5.2. Statistikens två betydelser 6 1.6.
Analysmaterial 7 2. Undersökning 9 2.1. Klassificering av
statistikargument utifrån den klassiska retoriken 9 2.1.1.
Aristoteles 9 2.1.2. Cicero 10 2.1.3. Quintilianus 12 2.1.4.
Summering, kort analys samt diskussion 12 2.2. Topiker hos
statistikargument 14 2.2.1. Ciceros Topica och dess loci-system 14
2.2.2. Analys: loci i Reinfeldts och Löfvéns jobbdebatter 16
2.2.2.1. Locus ex definitione 17 2.2.2.2. Locus ex coniugata (eller
ex coniugata numeri) 18 2.2.2.3. Locus ex partium enumeratio 19
2.2.2.4. Locus ex antecedentibus, ex consequentibus, ex causae och
ex effectae 20 2.2.2.5. Locus ex comparatio 22 2.2.2.6. Locus ex
auctoritate 23 2.2.3. Summering av loci-analysen 25 3. Avslutning
27 3.1. Slutförande diskussion 27 3.2. Vidare studier 28 3.3.
Sammanfattning 29 Käll- och litteraturförteckning 30 Bilaga 1:
utdrag från Agenda den 6/5 2014 (debatt 1) 32 Bilaga 2: utdrag från
Partiprogrammet den 1/9 2014 (debatt 2) 34 Bilaga 3: förteckning
över loci i Ciceros Topica 35
-
2
1. Inledning 1.1. Introduktion
Det är ingen nyhet att vi dagligen möter statistik som används i
syfte att påverka vår förståelse av
omvärlden. Meningarna går dock isär vad gäller
tillförlitligheten hos argument som bygger på
statistik. Översiktligt är det möjligt att skönja två
uppfattningar som antingen karaktäriseras av
tilltro eller skepsis. Exempelvis inleds läroboken Praktisk
statistik, som utgör en del av kurs-
litteraturen för många svenska universitetskurser i statistik,
på följande sätt:
Statistiska uppgifter har ofta ett egenvärde genom att de ger
oss kunskaper om förhållanden som vi
annars kanske hade haft en diffus eller till och med felaktig
uppfattning om. [–––] Men det bör också
understrykas att den kunskap som i synnerhet den officiella
statistiken ger oss styr vår syn på
samhället. [–––] Statistikproduktion begränsar sig till
kvantitativt mätbara företeelser. Redan detta
innebär att statistiska uppgifter ofta ger en mycket snäv och
otillräcklig kunskap.1
Resonemanget knyter an till det dubbla förhållningssätt som
många gånger skymtas när statistik
ska diskuteras. Å ena sidan kan statistik anses vara en
tillförlitlig vetenskap som enligt statistikern
Karin Dahmström kan ”få fram information om fakta och, när så
behövs, även ge underlag för
att fatta beslut”,2 och som Statistiska centralbyrån menar
”gynnar alla och som används för att
identifiera komplexa samband och för att skapa beredskap inför
framtiden”.3 Ur detta perspektiv
är statistik ett viktigt verktyg som kontinuerligt nyttjas för
att frambringa nya insikter om
verkligheten. Statistiska resultat kan därför fungera som
vetenskapligt stöd för alla möjliga
ställningstaganden.
Å andra sidan kan statistik anses vara något som den ohederlige
använder för att förvrida och
vilseleda med hjälp av siffror och tal. ”Lies, damned lies and
statistics” lyder den bevingade fras
som Mark Twain populariserade genom sin självbiografi. 4 Även
Statistiska centralbyrån medger
att ”vissa säkerligen är skeptiska med uppfattningen att
statistiken är fel och vilseledande”.5
Dessutom bär den bok om statistik, som har sålts i flest
exemplar genom tiderna, titeln How to Lie
with Statistics.6 Enligt detta perspektiv är statistiska
resultat snarare som mjuka lerklumpar, redo att
1 Svante Körner & Lars Wahlgren, Praktisk
statistik, 3 uppl., Lund: Studentlitteratur 2002, s. 11–12. 2 Karin
Dahmström, Från datainsamling till rapport – att göra en statistisk
undersökning, 5 uppl., Lund: Studentlitteratur 2011, s. 13. 3
Statistiska centralbyrån, ”Statistiken är en förutsättning för
demokratin”,
www.scb.se/sv_/Om-SCB/Ditt-svar-gor-skillnad/Statistiken-ar-en-forutsattning-for-demokratin
(hämtat 2015-02-28). 4 Mark Twain, Autobiography of Mark Twain,
vol. 1, Harriet Elinor Smith (red.), Berkeley, Los Angeles and
London: University of California Press 2010, s. 228. 5 Statistiska
centralbyrån, ”Statistiken är en förutsättning för demokratin”. 6
Michael Steele, ”Fifty Years of How to Lie With Statistics”,
Statistical Science, 2005:3, s. 205.
-
3
drejas till den godtyckliga form som bäst passar det
argumentativa syftet. Ett samtida exempel
kan sägas vara uttrycket ”siffertrix” som den nuvarande
Socialdemokratiska partiledaren Stefan
Löfvén har använt sig av vid flera av de tillfällen då han har
anklagat oppositionen för att ljuga
med siffror.
Redan den korta framställningen ovan ringar in de två
huvuddragen i samhällets förhållnings-
sätt gentemot statistik. Värt att notera är att de två
perspektiven verkar stå i motsatt förhållande
till varandra. Trots detta existerar de ofta parallellt hos
samma person. Löfvén använder givetvis
statistik själv i sina argumentationer även om han återkommande
är skeptisk vad gäller
motståndarnas ”siffertrix”. Hur kan de båda perspektiven
accepteras? Anledningen är att de inte
utesluter varandra. När statistik avfärdas i en politisk kontext
är det ytterst sällan själva statistiken
som legitim vetenskap ifrågasätts. Snarare handlar det nästan
alltid om att sättet, som den
statistiska uppgiften används på, inte godtas.
Men oavsett om statistik ses som sanning eller lögn så vilar
ändå de båda perspektiven på
samma grundläggande utgångspunkt – nämligen att statistik bidrar
till att styra vår syn på
samhället.7 Utifrån en sådan utgångspunkt blir det i högsta grad
intressant för retorikern att ställa
sig frågan om hur statistik används för att övertyga. Ett sätt
att närma sig denna fråga är att
undersöka hur retoriken kan klassificera och förstå
statistikargument och på vilket sätt de
övertygar.
De flesta retorikhandböcker, som tar sin utgångspunkt från den
klassiska retoriken, återger en
antik uppdelning av bevismedlen: de bevismedel som tillhör
retorikkonsten och de bevismedel
som inte tillhör retorikkonsten. Statistik placeras nästan
alltid i den senare kategorin. Denna
uppsats tar sin utgångspunkt från denna vanligt förekommande
klassificering, och kommer därför
huvudsakligen undersöka och använda sig av teori från den
klassiska retoriken.
1.2. Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur den klassiska
retoriken kan klassificera och förstå
statistikargument och på vilket sätt de övertygar. Detta syfte
tar sig uttryck i två huvudsakliga
frågeställningar. För det första: hur ser den antika
uppdelningen av bevismedel ut, och hur bör
den appliceras när det kommer till statistik? För det andra:
vilka topiker kan kopplas till argument
som använder statistik?
7 Körner & Wahlgren 2002, s. 12.
-
4
1.3. Avgränsningar
Denna uppsats kommer inte att behandla grafisk statistik, då
detta är svårt att motivera i en
uppsats som rör sig bland klassisk retorikteori. För analys av
grafisk statistik bör syftet ha en
riktning som bjuder in till användandet av mer moderna teorier
om exempelvis visuell retorik.
Givetvis bör moderna retoriska perspektiv även vara givande för
analys och förståelse av icke-
visuella statistikargument. Men ambitionen med denna uppsats är
att i första hand klargöra hur
statistikanvändning bör förstås utifrån den klassiska retoriken,
då det är en infallsvinkel som
frekvent förekommer i många retorikhandböcker. En undersökning
som låter statistiken möta
samtida retorikmetoder skulle alltså vara fruktbar, men en sådan
är utanför uppsatsens omfång.
Vad gäller den retoriska användningen av statistik är denna
uppsats inriktad på
statistikargumentation som förekommer i en publik politisk
kontext, särskilt sett till analys-
materialet. Detta för att text och tal i det deliberativa
politiska sammanhanget oftast har ett
tydligt, explicit syfte om att övertyga om någonting. Därmed kan
analysen, i enlighet med syftet,
fokusera framförallt på hur statistikargument övertygar, snarare
än vad det övertygar om.
1.4. Tidigare forskning
1.4.1. Statistik och retorik
Retorik och statistik ser ut att vara en relativt snäv
kombination sett till utbudet av tidigare
forskning på ämnet, detta gäller både engelskspråkig och
svenskspråkig litteratur. Tyvärr verkar
även de flesta av de få verk, som ändå faller in under ämnet
retorik och statistik, inte ha en
relevant inriktning i relation till uppsatsens syfte. Statistics
as Rhetoric av Robert P. Gephart Jr. har
exempelvis en lovande titel, men texten visade sig vara en
sociologisk studie.8 Förutom att
Statistics as Rhetoric inte utgår från en retorikvetenskaplig
metod så ligger dessutom textens fokus
på den inomvetenskapliga statistikdiskursen, och inte på det
retoriska användandet av statistik i
mer publika kontexter.9 Statistics as Principled Argument av
Robert P. Abelson har en ansats som
ligger närmare mitt ämne, men även här saknas relevant
retorikvetenskaplig metod, och återigen
ligger fokuset på den inomvetenskapliga statistikdiskursen. How
to Lie with Statistics, av Darrell
Huff, ligger närmast denna uppsats inriktning i denna uppräkning
– men eftersom det är en
populär-vetenskaplig bok saknas även här retorikteori. 10
Dessutom ligger betydande del av
fokuset på hur grafisk statistik används, vilket ligger utanför
denna uppsats omfång.
8 Robert P. Gephart Jr., "Statistics as Rhetoric”,
Ethnostatistics, Newbury Park CA: SAGE Publications Inc. 1988, s.
48–62. 9 Robert P. Abelson, Statistics as Principled Rhetoric, New
York: Psychology Press, Taylor & Francis 1995. 10 Darrell Huff,
How to lie with statistics, London: Victor Gollancz 1954.
-
5
"Rhetorical Numbers: A Case for Quantitative Writing in the
Composition Classroom” är en
artikel skriven av Joanna Wolfe. Denna text var den enda, för
uppsatssyftet, relevanta text som
hittades vad gäller tidigare forskning kring statistik och
retorik. I sin text lyfter Wolfe fram att
majoriteten av de retorikhandböcker som studenter möter endast
behandlar statistik som siffror
som kan citeras rakt av för att skapa vetenskaplig legitimitet:
”evidence that can be invoked, but
not invented.”11 Wolfe hävdar att samtidens icke-retoriska syn
på statistik kan spåras tillbaka till
den antika uppdelningen av bevismedel som antingen tillhörande
retorikkonsten eller inte, och
utifrån den uppdelningen placeras statistiken felaktigt i det
senare facket. På så sätt förstärks en
naiv syn där statistikargument som hårda fakta ställs i kontrast
mot annan retorisk
argumentation.12 I motsats till detta hävdar Wolfe att inventio
spelar en kreativ roll i det retoriska
användandet av statistik. Till exempel kan samma siffra skrivas
om på flera sätt beroende på vad
den som argumenterar vill betona.13 Wolfe menar även att
definitioner av ord är extra viktiga när
statistik används, samt att grader av abstraktion eller
konkretion kan ge olika effekter när statistisk
data retoriskt transformeras från gråa siffror till
beskrivningar som ska övertyga.14
Wolfes text har varit behjälplig som sporre för mina egna tankar
i uppsatsskrivandet, men är
inte på något sätt uttömmande. Dess korta, skissartade natur ger
mig utrymme att undersöka
ämnet ytterligare. Wolfe nämner att Aristoteles och andra antika
tänkares uppdelning av
bevismedel spelar stor roll för retorikhandböckers
förhållningssätt till statistik, men hon återger
inte vad dessa tänkare faktiskt har uttryckt kring saken. Detta
bör redas ut, för att få klarhet i om
dagens syn på statistik beror på en uppfattning, eller en
missuppfattning, av denna uppdelning.
Dessutom lämnar Wolfe det öppet för ytterligare diskussioner
kring kopplingen mellan
inventio och statistikargument, då hon själv främst använder
ethos, pathos och logos. En fråga
som då väcks är på vilket sätt topiker hänger ihop med ett
retoriskt användande av statistik.
1.4.2. Ciceros Topica och dess loc i -system
Enligt översättaren Tobias Reinhardt är Ciceros Topica, som
innehåller en förteckning över 17
topiker och deras tillämpning, ett obskyrt och relativt
förbisett verk.15 Detta verkar både stämma i
jämförelse med mer kända verk som Cicero har författat, och i
relation till den ganska marginella
plats den har i den moderna förståelsen av topiker från den
antika retoriktraditionen. Som det
framgår i Patrik Mehrens kapitel om topiker i antologin Retorisk
kritik är Aristoteles en större
11 Joanna Wolfe, "Rhetorical Numbers: A Case for
Quantitative Writing in the Composition Classroom", College
Composition and Communication vol. 61, 2010:3, s. 457. 12 Wolfe
2010, s. 454. 13 Wolfe 2010, s. 460. 14 Wolfe 2010, s. 463. 15
Cicero, Topica, övers. Tobias Reinhardt, Oxford: Oxford University
Press 2003, s. vii.
-
6
auktoritet på området, vilket kan delvis förklaras av att Cicero
efterföljde honom – den gängse
bilden är därför att Cicero bidrog med modifikationer till
Aristoteles teori, snarare än att bygga en
egen.16
Men i Ars Topica, där Sara Rubinelli undersöker och jämför
Aristoteles och Ciceros syn på
topiker, upptäcks en unik aspekt hos Ciceros topikförståelse som
är av extra stort intresse för
denna uppsats syfte. Cicero införlivar nämligen det som
Aristoteles benämner som icke-artistiska
bevismedel i en särskild topikkategori: loci extrinsecus, yttre
topiker.17 Därför kommer jag utföra en
loci-analys utifrån Ciceros Topica i undersökningen, eftersom
jag anser det motiverat att ta reda på
om Ciceros annorlunda syn på icke-artistiska bevismedel kan vara
givande för förståelsen av hur
argumentation med statistik fungerar. Trots sökningar i diverse
sökmotorer och databaser såsom
DiVA, EBSCO, Libris och Google Scholar, har jag inte funnit att
en loci-analys utifrån Ciceros
Topica har genomförts tidigare.
1.5. Teori och metod
1.5.1. Tillvägagångssätt och teoretiskt underlag
Undersökningen är disponerad i enlighet med uppsatsens två
huvudfrågor. Först utreds
retorikens klassificering av statistik som bevismedel utifrån
antika källor. Därefter undersöks
förhållandet mellan statistikargument och Ciceros loci. Till
sist görs en slutförande diskussion som
återfinns i avslutningskapitlet.
I undersökningens första del är Aristoteles Retoriken, Ciceros
De Oratore och Topica samt
Quintilianus Insitutio Oratoria som ligger till grund för
utredningen kring bevismedlens
uppdelning. I undersökningens andra del utgör Ciceros loci i
Topica det teoretiska underlaget för
topikanalysen. Eftersom Topica är en del av det som behöver
undersökas, redogörs det för
Ciceros loci-system i själva undersökningen.
1.5.2. Statistikens två betydelser
Begreppet ”statistik” har två primära betydelser.18 Den ena
betydelsen åsyftar det organiserande
insamlandet av numeriska uppgifter som görs i ett rent
systematiserande syfte. Folkbokföring kan
ges som exempel, i de fall då det görs heltäckande
undersökningar av befolkningsegenskaperna i
ett visst land. Denna typ av statistik ger verklig fakta, och
med förbehåll för avvikelser såsom
16 Patrik Mehrens, ”Fettkriget – en topikanalys”,
Retorisk kritik, Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund
(red.), Ödåkra: Retorikförlaget 2014, s 69–71. 17 Sara Rubinelli,
Ars Topica. The Classical Technique of Constructing Arguments from
Aristotle to Cicero, Dordrecht: Springer 2009, s. 126–127. 18 Den
följande tudelade begreppsförklaringen utgår från
Nationalencyklopedins definition: Nationalencyklopedin,
”Statistik”, www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/statistik
(hämtat 2015-03-01).
-
7
beräkningsfel speglar denna typ av statistik nästan alltid
obestridliga fakta om en kvantifierbar
egenskap hos det undersökta.
Den andra betydelsen åsyftar den statistikvetenskapliga
tolkningen utifrån numerisk data med
hjälp av sannolikhetsteorier. Denna process kallas statistisk
inferens och innehåller nästan alltid
slumpmässighet och variation. Genom att analysera stickprov
eller annan begränsad data kan
statistikern nå mer generaliserbara slutsatser och antaganden om
något större.
Väljarundersökningar kan ges som exempel: ett opinionsinstitut
ställer frågor till slumpmässigt
utvalda personer och utför sedan statistiska test på svaren i
hopp om att förutsäga vilket parti
som vinner valet. Erfarenhet visar dock att väljarundersökningar
långt ifrån alltid leder till
förutsägelser som stämmer. Med andra ord ger statistisk inferens
sällan obestridliga fakta om en
kvantifierbar egenskap hos det undersökta. Statistisk inferens
färgas av slumpens roll och innebär
därför att det är mer eller mindre tillförlitliga sannolikheter
ges.
I denna uppsats är framförallt statistik av den första
betydelsen aktuell, särskilt i analysen av
debatterna kring jobbfrågan.
1.6. Analysmaterial
I den första delen av undersökningen görs en kort analys av ett
utdrag från en text på
Socialdemokraternas hemsida med titeln ”Moderaternas vanligaste
siffertrix”. 19 Den lades upp
under valåret 2014, någon gång innan den 14 september. Texten
innehåller olika motargument
mot diverse statistikargument som Socialdemokraterna anser är
”siffertrix” och som de menar att
Moderaterna ofta använder.
I den andra delen av undersökningen görs en längre analys av
utdrag från två videoinspelade
partiledardebatter som hölls inför valet år 2014. Utdragen som
analyseras i de båda debatterna
innehåller endast Stefan Löfvén, partiledare för
Socialdemokraterna, Fredrik Reinfeldt, före detta
partiledare för Moderaterna, och moderatorn för den aktuella
debatten. Utdragen består av
”duellsegment” i programmen där Löfvén och Reinfeldt ensamma
möter varandra för att
debattera jobbfrågan.
Den första partiledardebatten hölls i programmet Agenda på SVT
den 6 maj 2014, återfinns
som bilaga 1 och refereras till i analysen som debatt 1.20
Utdraget från Agenda är taget från 01:59 –
08:00 i klippet.
19 Socialdemokraterna.se, ”Moderaternas vanligaste
siffertrix”, www.socialdemokraterna.se/siffertrix (hämtat
2015-05-04). 20 Agenda, ”6/5 Partiledardebatt, del 1 av 2 -
textad”, Sveriges television, 6/5 2014, SVT Play,
www.svtplay.se/video/60523/agenda/6-5-partiledardebatt-del-1-av-2-textad
(hämtat 2015-05-12).
-
8
Den andra partiledardebatten hölls i programmet Partiprogrammet
på Aftonbladet TV den 1
september 2014, återfinns som bilaga 2 och refereras till i
analysen som debatt 2.21 Utdraget från
Partiprogrammet är taget från 08:01 – 10:54 i klippet.
21 Partiprogrammet, ”Se partiledarna debattera
jobben”, 1/9 2014, Aftonbladet TV,
tv.aftonbladet.se/abtv/articles/49461 (hämtat 2015-05-13).
-
9
2. Undersökning 2.1. Klassificering av statistikargument utifrån
den klassiska retoriken
Inledningsvis måste det uppenbara påpekas: statistikvetenskap
såsom den ser ut idag fanns inte
under antiken. Ändå används fortfarande den antika uppdelningen
av bevismedel, som antingen
tillhörande retoriken eller inte, för att klassificera hur
statistikens övertygande funktion bör
förstås av retoriken. Denna iakttagelse gör även Wolfe.22 I
detta avsnitt kommer det att utredas på
vilket sätt denna uppdelning faktiskt bör förstås utifrån tre av
de mest citerade auktoriteterna på
området: Aristoteles, Cicero och Quintilianus. Därefter kommer
statistikens roll i förhållande till
denna uppdelning undersökas.
2.1.1. Aristoteles
Enligt Aristoteles är retoriken en techne, konst, som är möjlig
att studera metodiskt för att nå
förståelse om varför vissa talare lyckas och andra inte. 23 Den
uppgift som retorikkonsten har är
”att i varje enskilt fall uppfatta det som kan vara övertygande
eller övertalande”.24 Åhörarens
övertygelse om något frambringas av talaren genom användandet av
olika pisteis, bevismedel.25
Dessa delas in i två kategorier: pisteis entechnoi, bevismedel
som tillhör konsten, och pisteis atechnoi,
bevismedel som inte tillhör konsten. Pisteis entechnoi
framställs i talet med hjälp av retorikens
metoder och dessa inordnas i den välkända triaden ethos, logos
och pathos. I motsats till detta
framställs inte pisteis atechnoi av talaren. Istället föreligger
denna typ av bevismedel redan innan det
retoriska framträdandet. Båda typerna av bevismedel kan alltså
användas i ett övertygande tal,
men endast pisteis entechnoi kan skapas av talaren själv.26
Vad Aristoteles faktiskt menar med pisteis atechnoi är dock inte
helt klart, vilket påpekas av
Janne Lindqvist Grinde i introduktionen till den svenska
översättningen. 27 Tolkningen ovan
bygger på den definition av bevismedel som återfinns i Retoriken
1.2.2–1.2.6. Men en passage
längre fram, 1.15.1–1.15.2, kan ge en snävare tolkning eftersom
Aristoteles där menar att pisteis
atechnoi enbart är specifika för rättegångstal. Dessutom räknar
han bara upp sin tids juridiska
22 Wolfe 2010, s. 457. 23 Aristoteles, Retoriken,
övers. Johanna Akujärvi, Ödåkra: Retorikförlaget 2012, 1.2.1, s.
69. 24 Aristoteles 2012, 1.2.1–1.2.2, s. 69. 25 Översättaren
Johanna Akujärvi använder inte ”bevismedel”, utan
”övertalningsmedel”, eftersom en talares mål oftast är bredare än
att enbart föra något i bevis (se Aristoteles 2012, s. 23). Dock
används ”bevismedel” genomgående i denna uppsats för att underlätta
läsningen. 26 Aristoteles 2012, 1.2.2–1.2.6, s. 69–70. 27
Aristoteles 2012, s. 49–50.
-
10
bevismedel när han ger exempel på pisteis atechnoi: lagar,
vittnen, kontrakt, förhörstortyr och
eder.28
En förklaring till betoningen på juridiska bevismedel kan vara
att Aristoteles verkar i en
kontext där en del betydelsefulla tänkare är skeptiska till att
retoriken erbjuder färdigheter som
inte redan täcks in av andra konster. För att motarbeta denna
uppfattning försöker Aristoteles
framhäva retorikens unika färdigheter.29 Aristoteles är därför
kritisk till att många av hans samtida
retorikhandböcker enbart fokuserar på rättegångssituationen, då
denna är process som till största
del förlitar sig på juridisk, och inte retorisk,
bevisföring.30
I ljuset av detta blir min tolkning att Aristoteles egentligen
vill poängtera att rättegångstal
främst bygger på pisteis atechnoi – inte att pisteis atechnoi
endast är juridiska bevismedel. Pisteis atechnoi
är istället alla de bevismedel som övertygar genom andra metoder
än retorikkonsten. Exempelvis
pekar en närmare läsning mot att Aristoteles troligen skulle
bedöma att läkarens utlåtande, som
får patienten att ta sin medicin, tillhör pisteis atechnoi lika
mycket som ett vittnesmål i rätten.31
Enligt Kennedy var en av Aristoteles huvudsakliga intentioner
att systematisera olika konster
och dra tydliga gränser mellan dem.32 Tolkningen av pisteis
atechnoi som fler än bara de juridiska
bevismedlen ligger i så fall i linje med denna intention. Genom
att låta pisteis atechnoi vara alla de
bevismedel som inte framställs med retorikens verktyg kan fokus
istället riktas mot den kärna
som blir kvar: pisteis entechnoi, som enbart retorikkonstens
metoder kan skapa. Därmed är
självmotsägelsen troligen inte medveten hos Aristoteles ovan.
Den beror nog snarare på att
Retoriken sammanställdes av spridda anteckningar efter hans
död.33
2.1.2. Cicero
I Ciceros De Oratore görs en uppdelning mellan de två sorters
material som talaren anses ha att
arbeta med för att skapa övertygelse. Å ena sidan finns det
material som redan föreligger, å andra
sidan finns det material som talaren helt själv måste resonera
fram.34 Detta påminner starkt om
Aristoteles uppdelning mellan atechnoi och entechnoi, men en
iögonfallande skillnad är att Cicero
inte uttryckligen placerar någon av materialtyperna utanför
retorikkonsten. I Ciceros ögon kräver
båda retorikens metoder för att användas: ”in dealing with the
first type one must think about
28 Aristoteles 2012, 1.15.1–1.15.2, s. 113–114. 29
Aristoteles 2012, s. 49. 30 Aristoteles 2012, 1.1.3 & 1.1.9, s.
65–66. 31 Se Aristoteles 2012, 1.2.1, s. 69: ”Alla andra konster
undervisar och övertygar om sitt ämne, till exempel läkekonsten...”
32 George A. Kennedy, Classical Rhetoric & It’s Christian and
Secular Tradition 2. ed, Chapel Hill: The Universty of North
Carolina Press 1999, s. 76. 33 Kennedy 1999, s. 75. 34 Cicero, De
Oratore, övers. James M. May & Jakob Wisse, New York: Oxford
University Press 2001, 2.116.
-
11
how to treat the arguments; with the second, about discovering
them as well.”35 Han understryker
till och med att talaren måste öva kontinuerligt på att tala om
föreliggande material ur olika och
motsatta perspektiv som ett led i konstruktionen av
argument.36
Som advokat samlade Cicero på sig en gedigen erfarenhet av hur
retorik utövades i den
juridiska kontexten.37 Att rättegångssituationen till största
del kretsar kring argumentation utifrån
föreliggande bevismedel kan därför vara en trolig förklaring
till varför Cicero inte explicit placerar
dem utanför retorikkonsten. För Cicero är ett effektivt
hanterande av dessa bevismedel, som
Aristoteles kallar atechnoi, en väsentlig del av det retoriska
framförandet i praktiken. Detta menar
även forskaren Jakob Wisse, som finner att Aristoteles
uppdelning av bevismedel inte går att
applicera på Ciceros teoretiska utgångspunkter.38 Med det i
åtanke blir det inte lika meningsfullt
att skilja mellan bevismedel som innanför och utanför
retorikkonsten.
Det bör dock ändå förtydligas att Aristoteles och Ciceros
perspektiv på bevismedlen inte står i
en sådan oförenlig motsats till varandra som det kan ges intryck
ovan. I förra avsnittet framgår
det ju att Aristoteles är medveten om att en retoriker ofta
måste använda sig av material som
hämtas utifrån. Men ur en Aristotelisk synvinkel är pisteis
atechnoi något som övertygar av sig självt.
Det Cicero ger oss är en tydlig betoning på att retorikens
metoder spelar stor roll även när
material hämtat utifrån ska övertyga. Aristoteles kan tolkas som
att ha ett mer statiskt perspektiv,
där den övertygande funktionen hos pisteis atechnoi främst är
oberoende av talarens retoriska
skicklighet.39 Jämfört med detta har Cicero i så fall ett mer
dynamiskt och kreativt perspektiv på
hur en talare övertygar med hjälp av material hämtat
utifrån.
Tydligast blir det att Cicero har ett mer kreativt perspektiv på
pisteis atechnoi när man läser hans
senare verk Topica. Som titeln avslöjar handlar verket om loci,
topiker, och i det loci-system som
presenteras här införlivas pisteis atechnoi i en egen kategori:
loci extrinsecus, yttre topiker.40 Eftersom
Cicero ser topikerna som de tankeplatser varifrån talaren kan
konstruera argument ger han
därmed pisteis atechnoi en plats inom sin retorikteori, och
pisteis atechnoi blir en aktiv källa till
argumentbygge i inventiofasen. Kategorin loci extrinsecus verkar
komma från Cicero själv –
exempelvis finns ingen sådan kategori i Aristoteles egna
omfattande topiksystem, fastän Cicero
menar att det är från Aristoteles som han tagit mest inspiration
ifrån.41
35 Cicero 2001, 2.117. 36 Cicero 2001, 2.118. 37
Kennedy 1999, s. 101. 38 Jakob Wisse, Ethos and pathos from
Aristotle to Cicero, Amsterdam: Hakkert 1989, s. 130–131. 39
Exempelvis tolkas Aristoteles på följande sätt av Lindqvist Grinde
(Aristoteles 2012, s. 49): ”Poängen med distinktionen är att vissa
saker som kan fungera övertygande eller övertalande föreligger
oavsett om talaren använder sig av retorikens konst eller inte […]
som finns där, oavsett om talaren är skicklig på retorik eller
inte”. 40 Cicero 2003, s. 127. 41 Rubinelli 2009, s. 126–127.
-
12
Diskussionen kring Ciceros Topica och loci extrinsecus
fortsätter längre nedan i samband med att
förhållandet mellan topiker och statistikargument undersöks.
2.1.3. Quintilianus
Quintilianus syn på pisteis atechnoi kan beskrivas som till
största del Aristotelisk, om än med ett
inslag av Ciceros perspektiv. I början av den femte boken i
Quintilianus omfattande verk Institutio
Oratoria behandlas bevismedlen, och här återger han explicit
Aristoteles uppdelning: ”the former
have been styled atechnoi, or inartificiales, the latter
entechnoi, or artificiales”.42 Precis som Aristoteles
räknar Quintilianus bara upp juridiska bevismedel som exempel på
pisteis atechnoi, trots att själva
definitionen egentligen täcker in alla de bevismedel som hämtas
in utifrån och som skapas utan
retorikkonstens metoder.43
Men Quintilianus går även in i ett resonemang som uppvisar en
viss likhet till Ciceros synsätt.
För även om Quintilianus håller med om att pisteis atechnoi i
grunden inte skapas med retorikens
metoder, så framhåller han att det krävs ordentlig vältalighet
för att kunna hantera dessa bevis-
medel.44 Därmed ger även Quintilianus en mer aktiv syn på
material hämtat utifrån, även om han
till skillnad från Cicero placerar dem utanför retorikkonsten.
Quintilianus klassificerar inte heller
pisteis atechnoi som en typ av topik.
Att Quintilianus perspektiv delvis fungerar som en kompromiss
mellan Aristoteles och
Ciceros tankar är ingen slump. Eftersom Institutio Oratoria i
mångt och mycket är en samman-
ställning av den retorikteori som kommit före honom försöker
Quintilianus att välja ut de bästa
alternativen av de metoder som den samtida retoriktraditionen
erbjuder honom.45
2.1.4. Summering, kort analys samt diskussion
Först och främst är nog en kort summering av undersökningen ovan
motiverad. Aristoteles
benämner bevismedel som pisteis och har två kategorier för
dessa: antingen är de skapade av
talaren själv med retorikens metoder, pisteis entechnoi; eller
så föreligger de redan innan talet och är
inte skapade med retorikens metoder, pisteis atechnoi. Cicero
gör en snarlik uppdelning mellan de
två typer av material som en talare har att utgå ifrån, fast med
den viktiga skillnaden att Cicero
inte placerar det som Aristoteles kallar atechnoi utanför
retorikkonsten. För Cicero är
användningen av material hämtat utifrån beroende av talarens
retoriska färdigheter och en
42 Quintilianus, Institutio Oratoria, övers. H. E.
Butler, London: Harvard University Press 1985, 5.1.1, s. 157. 43
Quintilianus 1985, 5.1.1, s. 157. 44 Quintilianus 1985, 5.1.2, s.
157. 45 Kennedy 1999, s. 115.
-
13
väsentlig del av retorikutövandet. Quintilianus kan till största
del förstås som Aristotelisk i sitt
perspektiv.
Såsom det har påpekats flera gånger har statistik ofta
klassificeras som ett icke-retoriskt
bevismedel i dagens retorikhandböcker, med utgångspunkt från den
klassiska retoriken. Men som
vi ser ovan är tre av de största frontfigurerna i denna
tradition inte helt eniga i sina perspektiv.
Låt oss titta på ett kort exempel för att applicera deras olika
synsätt.
I ett läge där arbetslösheten ligger på 8 procent, där 400 000
går arbetslösa - många av dem unga med
hela livet framför sig - är Moderaternas största satsning inför
valet att få oss att prata om
”arbetskraften” istället för arbetslösheten. Istället för att
fixa jobben vill Fredrik Reinfeldt att vi ska
byta mätmetod för arbetslösheten. Siffertrixande och
taktiserande går före politik.46
Som tidigare nämnt använde Stefan Löfvén uttrycket ”siffertrix”
i ett flertal debatter inför valet
2014 i samband med att han anklagade Fredrik Reinfeldt för att
ljuga med siffror. Två av dessa
debatter kommer examineras närmare i nästa del av
undersökningen. Citatet ovan är taget från
texten ”Moderaternas vanligaste siffertrix” som publicerades på
Socialdemokraternas hemsida
under samma period.
En Aristotelisk klassificering av statistiken i argumentet
skulle ta sin början i att fråga var
siffrorna kommer ifrån. Statistiken är hämtad från Statistiska
centralbyrån. Alltså har inte
avsändarna, Socialdemokraterna, framställt detta bevismedel
själva med hjälp av retorikens
metoder. Därmed utgör statistiken här ett pistis atechnos som
övertygar mottagaren om en
verklighetsbeskrivning av den svenska arbetsmarknaden. Sedan
finns ju de tillhörande
meningarna och formuleringarna runtomkring som
Socialdemokraterna har författat själva, vilket
därmed utgör pisteis entechnoi.
Tittar vi istället på det med Ciceros ögon ser vi att det
handlar om en argumentation som har
sin utgångspunkt i en statistisk uppgift, alltså ett material
hämtat utifrån. Statistiken har sedan
behandlats retoriskt för att övertygandet ska bli mer effektivt
– exempelvis får siffrorna en
mänsklig representation: ”unga med hela livet framför sig”. En
Quintiliansk klassificering skulle
nog se ungefär ut som Aristoteles, fast med en Ciceronsk
medvetenhet om att statistiken inte
hade varit lika övertygande utan den tillhörande texten.
Till att börja med ser vi att den antika uppdelningen av
bevismedel inte ger oss så mycket
matnyttig information om den ska användas till analys. Detta är
dock inte så underligt, eftersom
det mest är en klassifikation. Vill man gräva djupare i
analysobjektet krävs komplettering med
andra retorikvetenskapliga verktyg. Dessutom var ju Aristoteles
primära syfte med uppdelningen
46 Socialdemokraterna, ”Moderaternas vanligaste
siffertrix”, www.socialdemokraterna.se/siffertrix (2015-05-04).
-
14
att avgränsa en unik kärna för retoriken, och inte att skapa ett
effektivt verktyg för att förstå på
vilket sätt pisteis atechnoi övertygar. Men faktum kvarstår att
en Aristotelisk utgångspunkt är att
statistik, som pisteis atechnoi, mestadels övertygar av sig
självt oberoende av retorikerns skicklighet.
Detta verkar inte stämma särskilt bra överens med hur statistik
används i retoriska framföranden
i praktiken. Givetvis är den retoriska paketeringen av
statistiken en avgörande del i övertygandet.
Då är ändå Ciceros perspektiv mer öppet för en mer täckande
analys av statistikargumentets
övertygande funktion. För statistiska siffror övertygar ju inte
bara genom sig själva. Genom
Cicero kan vi förutsätta att talaren eller skribenten spelar en
viktig roll för hur en statistisk uppgift
övertygar.
Så hur bör statistik i retoriska framföranden klassificeras? Per
definition klassificeras statistik,
något som hämtats utifrån, som en pistis atechnos i Aristotelisk
och Quintiliansk bemärkelse. Ur ett
sådant perspektiv blir statistikargument skiljt från andra delar
av det som skapas av talaren själv.
Utifrån Cicero är dock statistik hämtat utifrån fortfarande en
aktiv del av inventiofasen. Detta
synsätt kan ses som mer fruktbart för att förstå hur statistik
vanligen används i övertygande
sammanhang. Som vi ska se i nästa avsnitt behöver statistiska
siffror ofta kontextuella kopplingar
för att vara övertygande, och avsändaren kan skapa dessa
kopplingar med hjälp av sitt språk. En
politiker som läser på om Statistiska centralbyråns siffror
innan en debatt får oftast inte färdiga
argument, utan snarare byggstenar som sedan kan användas för att
skapa själva argumenten.
Retorikens metod är då högst närvarande i användningen av
statistik.
Men vi behöver en metod, utöver själva klassificeringen, för att
kunna titta närmare på
statistikargumenten. Som vi sett ovan har Cicero gett oss en
annorlunda infallsvinkel på material
hämtat utifrån. Så om vi dröjer kvar vid Cicero, kanske vi kan
utröna om hans topiksystem kan ge
oss några insikter i hur statistik används i retoriska
framföranden.
2.2. Topiker hos statistikargument
2.2.1. Ciceros Topica och loc i-system
I avsnittet ovan visade det sig att Ciceros Topica innehöll en
särskild topikkategori för de
bevismedel som Aristoteles placerade utanför retorikens konst:
loci extrinsecus, yttre topiker. Är
denna topikkategori applicerbar vad gäller statistikargument?
Innan svaret på detta ges behöver
Ciceros topiksystem presenteras.
I Topica definierar Cicero loci, topiker, som de platser
varifrån talaren konstruerar och hämtar
sina argument för att skapa övertygelse kring ett disputerbart
ämne.47 Teorier om loci föregår
47 Cicero 2003, 7, s. 119.
-
15
givetvis Cicero, och han själv härleder sin kunskap tillbaka
till just Aristoteles topiksystem.48 Men
Topica är inte en återgivning av Aristoteles system. Tvärtom
skiljer sig Ciceros system från
Aristoteles på många punkter. Framförallt återfinns inte loci
extrinsecus hos Aristoteles, som inte
gör någon skillnad på topiker som entechnoi eller atechnoi.49
Cicero ger 17 loci och ordnar dem
utifrån hur de förhåller sig till det ämne som talaren för
tillfället behandlar.50
Rubinelli menar att Ciceros loci främst fokuserar på att ge
talare möjliga infallsvinklar till ett
ämne som kan beaktas när argument ska konstrueras. 51 Detta
fokus kan förstås i kontrast mot en
annan typ av topiker som istället ger abstrakta scheman för
olika strukturer bakom argument.52
De första 16 loci hos Cicero kan användas för att bygga argument
som har en språklig eller logisk
relation till det ämne som talaren diskuterar.53
Utöver de första 16 loci finner vi den separata kategorin loci
extrinsecus, yttre topiker, som
Cicero beskriver på följande vis:
Some loci are attached to the subject under discussion itself,
others are drawn from without [...]
arguments which are taken up from outside the issue
[extrinsecus] are primarily derived from authority.
Therefore the Greeks call such arguments atechnoi, i.e. not
involving the use of art of rhetoric.54
Två saker är viktiga att ta fasta på i passagen ovan. För det
första är det en central idé för Cicero
att alla rationella argument bygger på en definierbar relation
till det ämne som diskuteras, och loci
beskriver sådana relationer för honom. 55 För det andra låter
Cicero loci extrinsecus beskriva de fall
där argument inte bygger på en relation till ämnet. Detta
eftersom Cicero menar att man i dessa
fall istället hämtar sitt stöd utifrån, och då med hjälp av
locus ex auctoritate, auktoriteter. Locus ex
auctoritate är den enda topiken i denna kategori och är därmed
den sista i Ciceros loci-system. Som
exempel på locus ex auctoritate återger Cicero en situation där
man ville avråda ett byggprojekt, och
som argument citerades då en välkänd romersk konsul som var emot
konstruktionsmetoden för
byggnaden. Eftersom konsulen var en respekterad man gav han
därmed auktoritet till ett
argument mot byggprojektet.56
48 Cicero 2003, 1–6, s. 118–119. 49 Rubinelli 2009, s.
127. 50 Antalet loci i Topica varierar något beroende på om man
delar upp locus ex comparatio, topiken jämförelse, i flera delar
eller inte. Översättaren Reinhardt väljer att inte göra det, och
jag följer detta. Rubinelli delar istället upp locus ex comparatio
i tre olika typer av jämförelser, och får därför 19 loci (se Cicero
2003, s. 51 och Rubinelli 2009, s. 119). 51 Rubinelli 2009, s. 102.
52 Rubinelli 2009, s. 147–148. 53 Cicero 2003, 8–11, 53, s.
119–121, 143. 54 Cicero 2003, 24, s. 127. 55 Cicero 2003, s. 252.
56 Cicero 2003, 24, s. 127.
-
16
Istället för att fokusera på huruvida ett bevismedel ligger
innanför eller utanför retorikkonsten,
såsom Aristoteles gör, fokuserar Cicero på huruvida ett
arguments koppling bygger på ämnet
eller inte. Här görs alltså en intressant förskjutning vad
gäller innebörden av atechnoi. Cicero
menar att definitionen av atechnoi bygger på auktoritet utifrån,
något som inte explicit är av vikt
vad gäller Aristoteles definition. Av detta följer för Cicero
att om ett arguments giltighet inte kan
härledas till dess logiska eller språkliga koppling till själva
ämnet, så kommer giltigheten utifrån,
och då i form av en koppling till någon form av auktoritet.
Låt oss då återgå till den fråga som ställdes i början av detta
avsnitt. Är loci extrinsecus, och locus
ex auctoritate som kategorin visat sig innehålla, applicerbar
vad gäller statistikargument? Det ser ut
att bero på vilket sätt statistikargumentet är kopplat till
ämnet. Om en argumentation innehåller
en statistikuppgift som är hämtad utifrån – och den främsta
funktionen som statistikuppgiften
verkar ha är ökandet av argumentationens trovärdighet – bör
locus ex auctoritate vara aktuell. Det
handlar alltså om när en statistikuppgift används av en
avsändare som en slags förmedlare av en
extern auktoritets goda anseende för att skapa övertygelse hos
mottagaren.
Men erfarenheten säger att statistik inte bara används i samband
med locus ex auctoritate i
argumentation. Även andra av Ciceros loci kan bli intressanta
när den språkliga utformningen
kring en statistisk uppgift ska förstås närmare – hur
kontextuella kopplingar skapas när
övertygelse ska skapas med hjälp av statistik. En analys ser ut
att vara på sin plats.
2.2.2. Analys: loc i i Reinfeldts och Löfvéns jobbdebatter
Under valåret 2014 var jobbfrågan ett av de mest debatterade
ämnena bland partiledarna.
Frekvent återkommande i denna fråga var uppgifter från
Statistiska centralbyrån, såsom antal
sysselsatta och antal arbetslösa. Detta sammanhang bör vara en
givande utgångspunkt för en
applicering av Ciceros loci på statistikargument som yttras i
ett relativt tydligt övertygande syfte.
Observera att en förteckning över alla 17 loci i Ciceros Topica
återfinns som bilaga 3 i slutet av
denna uppsats. Alla 17 loci var inte lika relevanta för analysen
nedan. Jag kommer därför endast
diskutera och fördjupa mig i de loci som visade sig mest
relevanta för analysen – av utrymmesskäl
är övriga inte nämnda.
Denna analys kommer behandla utdrag ur två debatter som Stefan
Löfvén och Fredrik
Reinfeldt båda deltog i gällande jobbfrågan. I analysen nedan
står debatt 1 för debatten i Agenda
den 6 maj 2014.57 Debatt 2 står för debatten i Partiprogrammet
den 1 september 2015.58 Utdragen
finns bifogade som bilaga 1 respektive 2 och alla citat är tagna
därifrån. Mer information om
debatterna återfinns i inledningens materialavsnitt.
57 Agenda 6/5 2014. 58 Partiprogrammet 1/9 2014.
-
17
2.2.2.1. Locus ex de f in i t ione
Locus ex definitione går ut på att talaren definierar det ämne
som diskuteras, för att på så sätt be-
stämma vad saken gäller. Enligt Cicero visar talaren därmed vad
som egentligen är problemet.59
Denna locus påminner givetvis både till namn och till
beskrivning om status finitionis, det andra
steget i statusläran som handlar om hur fakta bör definieras.60
För att se hur denna locus används
kommer jag söka i debatterna efter statistikargument som
Reinfeldt eller Löfvén använder för att
försöka definiera vad som faktiskt är, eller inte är, problemet
med den rådande arbetssituationen.
I debatt 1 försöker både Reinfeldt och Löfvén att definiera
arbetssituationen på varsitt sätt, och
båda gör det genom att hänvisa till varsin statistikuppgift.
Reinfeldt börjar, men innan han får
ordet inleder moderatorn med att berätta för tittarna att
”arbetslösheten ökar och enligt
regeringens egen prognos väntas den hamna på 7,8 % i år”. En
första definition av problemet
med arbetssituationen är alltså redan given innan Reinfeldt tar
till orda, med en statistikuppgift
gällande hur mycket arbetslösheten väntas öka.
Reinfeldt väljer genomgående i debatt 1 att lägga betoning på
sysselsättning snarare än
arbetslöshet. Detta med hjälp av en återkommande
statistikuppgift om antalet svenskar i arbete:
den sittande regeringens politik har ”lett till en ökad
sysselsättning på 300 000” sedan den
tillsattes. Den underliggande tanken är givetvis att fler i
arbete är något som är positivt, och det
är en utgångspunkt som verkar accepteras av de båda
debattörerna.
Löfvén svarar på Reinfeldts statistikuppgift med två yttranden
som bygger på locus ex definitione.
För det första försöker Löfvén definiera vad som egentligen är
väsentligt när arbetskraft
diskuteras – att det inte är antalet, utan andelen sysselsatta
som spelar roll: ”Det är sysselsättnings-
graden som är viktig, så att vi har ordning på hur stor del av
arbetskraften som faktiskt arbetar.”
Den andra definitionen riktar istället problemfokuset mot
antalet arbetslösa, och enligt Löfvén är
den sittande regeringen ansvarig för storleken på detta antal:
”Det är den här politiken som ni har
fört och det är den som har gjort att vi är i den situation som
vi är i. Det är nu vi har de här
nästan 400 000 arbetslösa.” Märk väl att Löfvén själv använder
sig av antal, och inte andelar, när
han argumenterar kring den aktuella arbetslösheten. Detta trots
att han precis har klandrat
Reinfeldt för detta. Vi återkommer till detta när vi tittar på
locus ex coniugata.
I sitt bemötande av Löfvéns arbetslöshetsstatistik försöker han
definiera arbetssituationens
problem som globalt, snarare än lokalt: ”Vi tyngs också av kris,
vi påverkas av vår omvärld.” Det
är ett försvar som implicit lägger en del av problemet utanför
den sittande regeringens kontroll.
Det ljuder parallella tongångar när Reinfeldt och Löfvén möts i
debatt 2. Reinfeldts
verklighetsdefinition, ”Alliansen har skapat förutsättningar för
att över 300 000 fler jobbar”, möts
59 Cicero 2003, 9, 26, s. 121, 127. 60 Cicero, De
inventione, övers. H. M. Hubbell, Cambridge MA: Harvard University
Press 1976, s. 25–30.
-
18
av Löfvéns svar: ”Hur ser verkligheten ut? Arbetslösheten är
högre än när ni tillträdde.”
Betoningen ligger även här olika, då Reinfeldt vill tala om
antalet svenskar som har fått jobb, och
Löfvén istället vill rikta uppmärksamhet mot de arbetslösa. Båda
använder locus ex definitione i sina
försök att övertyga om sin respektive beskrivning av
arbetssituationen.
2.2.2.2. Locus ex con iugata (eller ex con iugata numer i)
Locus ex coniugata kan ge argument genom att talaren använder
sig av en eller flera variationer som
kommer från samma ordstam.61 För att exemplifiera: om ämnet för
ett tal är ”klimatförändring”
kan locus ex coniugata ge argumentet ”vi måste förändra våra
vanor om vi vill rädda vår planet”.
”Förändring” i ordet ”klimatförändring” har här varierats till
”förändra” som förekommer i
argumentet. Denna locus påminner givetvis om tanken bakom
stilfigurer såsom allitteration, men
locus ex coniugata behandlar inte bara det som är ljudligt
snarlikt, utan även det som är innehållsligt
snarlikt. Locus ex coniugata handlar alltså ofta om böjningar av
ord som både härstammar från
samma innebörd och som har sammansättningar som liknar varandra,
såsom ”rik, rikedom,
rikast”.
När statistikanvändning sätts i relation till denna locus finner
jag att den inte bara kan användas
för variation utifrån ordstammar, utan även för variation
utifrån numeriska stammar. Hur då?
Som nämnt i inledningen gör Wolfe iakttagelsen om att en och
samma siffra kan skrivas om på
flera olika sätt beroende på vad avsändaren vill betona.62 Med
andra ord – om 98 000 av Sveriges
befolkning har en viss sjukdom, kan detta även omformuleras som
att ca 1 % av Sveriges befolk-
ning har denna sjukdom, eller att ungefär en av hundra har den.
Den numeriska stammen är lika
för alla påståendena, eftersom alla tre är byggda från samma
statistikuppgift, men de är samtidigt
varierade till sin formulering.
Jag vill därför anpassa locus ex coniugata till hur numeriska
argument såsom statistikargument
kan varieras på olika sätt, och denna anpassade locus benämner
jag som locus ex coniugata numeri.
Locus ex coniugata numeri fångar in möjligheten till
omskrivandet av siffror som Wolfe lyfter fram.
Så hur används locus ex coniugata numeri av Reinfeldt och
Löfvén?
Som nämnt ovan anklagar Löfvén Reinfeldt för att använda antal
istället för andelar när
Reinfeldt talar om sysselsättningen i debatt 1 – detta är fel då
”det är sysselsättningsgraden som är
viktig”. Troligen vill Löfvén hellre prata om
sysselsättningsgraden eftersom sysselsättningen kan
öka i antal samtidigt som sysselsättningsgraden sjunker, vilket
sysselsättningsgraden gör när
arbetslösheten går upp. Det är här det blir tydligt att locus ex
coniugata numeri kan användas vid
utformningen av statistikargument för att betona olika aspekter
av arbetssituationen.
61 Cicero 2003, 12, s. 121. 62 Wolfe 2010, s. 460.
-
19
Men trots sin kritik mot Reinfeldt använder ändå Löfvén själv
antal, och inte andelar, när han
senare uppger en statistikuppgift gällande hur många som är
arbetslösa. Så i slutändan väljer ändå
båda parterna att använda sig av absoluta tal, snarare än
andelar av det hela: Reinfeldts ”en ökad
sysselsättning på 300 000” och Löfvéns ”nästan 400 000
arbetslösa”. Kanske är det för att en
statistikuppgift, uttryckt i hundratusental, ofta kan uppfattas
som ”större” än en andel, uttryckt i
procent. Reinfeldt kan troligen få den sittande regeringens
resultat att se bättre ut om sysselsätt-
ningen uppfattas som ”stor”, och Löfvén kan antagligen få den
sittande regeringens resultat att se
sämre ut om arbetslösheten uppfattas som ”stor”. Dessutom kan
avrundade heltal ofta vara
lättare att minnas än procent med decimaler, och det kan
säkerligen vara önskvärt i en politisk
debattsituation.
2.2.2.3. Locus ex par t ium enumerat io
Locus ex partium enumeratio syftar till uppdelandet av ett ämne
i mindre delar, så att de benämnda
delarna bidrar till att förtydliga helheten. Alla delar av
helheten behöver dock inte lyftas, utan
denna locus kan användas för att skapa argument som endast
lyfter vissa av delarna.63 Precis som i
fallet ovan med locus ex definitione menar Cicero att locus ex
partium enumeratio kan användas för att
skapa argument som klargör vad ett ämne eller ett problem
egentligen är för något. För att se hur
denna locus används kommer jag söka i debatterna efter argument
som används för att belysa en
eller flera delar av en statistikuppgift, så att aspekter bakom
siffran lyfts.
I båda debatterna kan locus ex partium enumeratio skönjas bakom
Löfvéns argumenterande för att
arbetslösheten är högre än någonsin. I debatt 1 gör han följande
uppräkning: ”Vi har en skyhög
arbetslöshet, den ökar enligt alla siffror. […] Vi har en hög
arbetslöshet, vi har en hög långtids-
arbetslöshet, vi har en katastrofalt hög ungdomsarbetslöshet.”
Benämningen av ”långtidsarbets-
löshet” och ”ungdomsarbetslöshet” – två delar av helheten
”arbetslöshet” – kan ses som ett
förtydligande av vad som utgör delar av de nästan 400 000
arbetslösa. I debatt 2 använder Löfvén
locus ex partium enumeratio för att göra en närmast identisk
uppräkning: ”Arbetslösheten är högre än
när ni tillträdde. Långtidsarbetslösheten är högre än när ni
tillträdde. Ungdomsarbetslösheten är
högre än när ni tillträdde”. Löfvéns användning av locus ex
partium enumeratio kan ses som en
förstärkning av en beskrivning som målar upp arbetssituationen
som ett fenomen i kris på flera
fronter, och den bilden använder Löfvén för att legitimera
behovet av handling. Föga förvånande
leder därmed uppräkningarna fram till att Löfvén säger att ”vi
måste agera nu” i debatt 1,
respektive ”man måste investera sig ur detta” i debatt 2.
63 Cicero 2003, 10, 30–34, s. 121, 132–133.
-
20
Även Reinfeldt använder sig av locus ex partium enumeratio, och
då i debatt 2. Reinfeldt gör det
som svar på Löfvéns påstående om att ”över 300 000 fler i
arbete” skulle vara ett ”siffertrix” från
Reinfeldts sida:
Nej, det är inte ett siffertrix. Det är människor av kött och
blod, Stefan Löfvén. Nu raljerar du med
människor som har fått arbete. Hävdar du alltså att över 300 000
fler inte har fått jobb? […] Här har vi
alltså en man som inte kan erkänna att Sverige har fått fler
jobb, det är skamligt. Över 300 000 fler har
fått ett jobb. Över 30 000 av dem är kommunfinansierade i
välfärdssektorn. Du har inte sett en enda
människa som har gått till arbetet. Då är man inte värdig att
leda Sverige.
Som läsaren säkert märker är Reinfeldts svar pathosfyllt. Via
locus ex partium enumeratio utvecklas
här ett argument som försöker konkretisera statistikuppgiften.
Uttrycket att ”det är människor av
kött och blod” som utgör dessa 300 000 är troligen avsedd att ha
en evidentia–effekt på åhöraren.
Genom att sedan bryta ned siffran till dess minsta beståndsdel –
Reinfeldt beskyller Löfvén för
att inte ha sett en enda människa som har gått till jobbet –
ämnar Reinfeldt att ge en tydlig tyngd
till sitt försvar av statistikuppgiften. För den som accepterar
Reinfeldts resonemang kan det verka
absurt att Löfvén inte sett en enda person i arbetskraften (en
hyperbolisk tanke som Löfvén
givetvis inte har uttryckt själv). Argumentet mynnar därefter ut
i en beskyllning vars andemening
är att Löfvén inte är värdig att bli statsminister då han,
enligt Reinfeldt, inte vet att stora delar av
hans befolkning ens existerar.
2.2.2.4. Locus ex ante c edent ibus , ex consequent ibus , ex
causae och ex e f f e c tae
Dessa fyra loci har placerats under samma rubrik, då de
analysmässigt behandlas på mycket lik-
nande sätt. Detta av två anledningar. För det första är den
definitionsmässiga skillnaden mellan
de två loci-paren mycket liten. Cicero menar att locus ex
antecedentibus och locus ex consequentibus kan
användas för att skapa argument utifrån förhållanden som måste
föregå eller efterfölja någon-
ting.64 ”Eftersom det är måndag idag måste det vara tisdag
imorgon” är ett argument byggt på
locus ex antecedentibus; ”Eftersom det är tisdag idag måste det
ha varit måndag igår” är ett argument
byggt på locus ex consequentibus. Locus ex causae och effectae
ger i sin tur argument som bygger på vad
som kan orsaka någonting, eller vad som kan vara konsekvensen av
någonting.65 ”Eftersom du
arbetar borde det vara så att du betalar skatt” är ett argument
byggt på locus ex causae; ”Eftersom
du betalar skatt borde det vara så att du arbetar” är ett
argument byggt på effectae. Skillnaden
mellan loci-paren ligger alltså i om det är ett tvunget eller
otvunget samband – det förra loci-paret
ger argument utifrån tecken på vad som är nödvändigt för att
något ska hända eller har hänt; det
64 Cicero 2003, 53, s. 143. 65 Cicero 2003, 58, s.
145.
-
21
senare loci-paret ger argument utifrån en möjlig
orsak/verkan-koppling. Reellt sett kan det vara
svårt i en analys att skilja mellan dessa två loci-par, då
skillnaden mellan dessa är så liten att språk-
liga nyanser kan göra det nästintill omöjligt att avgöra vilken
locus som är aktuell för ett argument.
För det andra är det inte särskilt praktiskt att försöka skilja
på ifall ett argument bygger på locus
ex causae, eller ifall det bygger på effectae. Svårigheten i
detta kan motiveras då ”A är orsaken till B”
bär på samma innebörd som ”B är konsekvensen av A”. Detta lyser
även igenom i arbete- och
skatteexemplet ovan. Med andra ord kommer det i de flesta fall
vara lika meningsfullt att söka
efter locus ex causae som effectae i en analys av ett argument.
På samma vis är det svårt att skilja på
vad som bygger på locus ex antecedentibus respektive
consequentibus, något som Cicero medger själv.66
Argument som byggs utifrån dessa loci kan uppvisa hur ett visst
ting är kopplad till ett annat
ting, och i vissa fall kan dessa kopplingar vara oklara eller
dolda.67 För att se hur dessa loci
förekommer kommer jag titta närmare på de argument som
involverar statistik i samband med att
talaren vill visa på en nödvändig eller möjlig kausal koppling
mellan problem, fenomen, skeenden
och dylikt.
I debatt 1 gör Reinfeldt en explicit kausal koppling mellan sin
regerings åtgärder och antalet
människor som har fått jobb sedan hans regering tog över
makten:
Förbättrade och utökade resurser till arbetsmarknadspolitik, som
riktar in sig till de grupper som står
långt ifrån arbetsmarknaden, förbättrad utbildningspolitik och
utbyggt stöd för unga vuxna som vill
komplettera sin utbildning – allt detta har vi gjort och det har
lett till en ökad sysselsättning på 300
000 sedan vi tillsattes.
När Löfvén kontrar med att påstå att det snarare handlar om att
Reinfeldts politik inte har hjälpt
de 400 000 som är arbetslösa är det inte bara ett försök till
att ändra problemformulering, såsom
påpekats i locus ex definitione-avsnittet ovan, utan även ett
argument som försöker avfärda det sam-
band mellan regeringens politik och den ökade sysselsättningen
som Reinfeldt vill slå fast.
I motsättning till Reinfeldt hävdar Löfvén att regeringens
åtgärder har varit verkningslösa.
Istället vill Löfvén visa att regeringens politik har lett till
hög arbetslöshet. Här går det alltså att se
en aspekt av debatt 1 som kretsar kring verifieringen eller
avfärdandet av två olika samband: dels
ifall det finns en kausal koppling mellan regeringens handlingar
och den ökade sysselsättningen,
dels ifall det finns en kausal koppling mellan regeringens
handlingar och den ökade arbetslös-
heten. Båda debattörerna försöker understöda sin syn på dessa
kopplingar med hjälp av sina
statistikuppgifter. På samma sätt kan Reinfeldts
problemformulering, som placerar den svenska
66 Cicero 2003, 53, s. 143. 67 Cicero 2003, 63, s.
149.
-
22
arbetssituationen i en global kontext, ses som ett försök slå
fast att arbetslösheten inte är orsakat
av regeringen, utan av en världsomspännande kris.
En kausal koppling mellan regeringens politik och en ökad
sysselsättning på över 300 000 görs
även av Reinfeldt i debatt 2 i anslutning till att han tar fram
en lång lista på arbetspolitiska förslag
för den nästkommande mandatperioden. Löfvéns respons på detta
trycker återigen istället på en
koppling mellan regeringens handlande och, i detta fall,
långtidsarbetslöshet: ”Ja, bevare oss väl
från fler sådana förslag med de resultat som ni uppvisar. Vi ska
väl vara livrädda för det. Om
långtidsarbetslösheten har tredubblats – ska ni fyrdubbla den
eller femdubbla den?” Under-
liggande i Löfvéns resonemang finns också en kausal kedja som
gör gällande att en ökning som
redan skett – en tredubbling – kommer följas av ytterligare
ökningar – en fyrdubbling eller fem-
dubbling.
Även i debatt 2 sker det alltså en kamp mellan två talare som
vill fastslå hur olika fenomen och
problem är sammankopplade. Att det finns en likhet i denna
analysdel med den del som
undersöker locus ex definitione hos argumenten ovan är inte så
underligt. Locus ex definitione ger argu-
ment i detta sammanhang som säger vad problemet egentligen
består i, och från den
utgångspunkten är det inte svårt att även hamna i argument som
försöker utpeka vad som
orsakar, eller orsakas av, olika fenomen och problem.
2.2.2.5. Locus ex comparat io
Comparatio ger argument som bygger på jämförelser i antal,
styrka eller nytta, och jämförelsen kan
i sin tur vara mellan två likvärdiga eller olikvärdiga ting.68
Med termen nytta verkar Cicero mena
något som skulle kunna uppfattas som en slags utilitaristisk
förståelse av nytta, då han exemplifie-
rar det på följande vis: ”what is beneficial to the leading men
has more weight than what is
beneficial to the rest; likewise what is more pleasant, approved
by more people, or is praised by
the best.” 69 Comparatio kan därmed leda till konstruerandet av
argument som exempelvis
framställer ett ting positivt genom att sätta det i ljuset av
ett negativt ting, eller tvärtom, eller som
likställer två ting med varandra. För att se hur denna locus
används kommer jag att söka i
debatterna efter jämförande statistikargument som talarna lägger
fram.
I debatt 1 jämför Löfvén antalet arbetslösa idag med antalet
arbetslösa vid den tidpunkt då
Reinfeldts regering tillträdde:
68 Cicero 2003, 68, s. 152. 69 Cicero 2003, 68, s.
153.
-
23
Vi har en skyhög arbetslöshet, den ökar enligt alla siffror. När
ni tog över 2006 påstod ni att det var
massarbetslöshet. Nu är arbetslösheten ännu högre, så nu är
frågan vad ni kallar det här för. […] Det
är nu vi har de här nästan 400 000 arbetslösa, trots er
”sagolikt fina politik”, enligt er uppfattning.”
Argumentet, som främst verkar bygga på comparatio, ges en extra
tyngd av att Löfvén försöker
vrida de ord, som Reinfeldts parti själva har yttrat, mot dem
själva. I samband med det ämnar
Löfvén skapa en uppfattning om de arbetslösas situation som ännu
värre än 2006. Det intressanta
är därmed att någonting negativt, antalet arbetslösa 2014, kan
uppfattas som någonting ännu mer
negativt när detta antal jämförs med storleken på
”massarbetslösheten” 2006. När Löfvén där-
med ställer den retoriska frågan om vad Reinfeldt kallar den
rådande situationen är det underför-
stått i Löfvéns budskap att den aktuella situationen för
arbetslösa är så extrem att det saknas ord
för den – det krävs ett kraftfullare uttryck än
”massarbetslöshet”.
Även Reinfeldt lägger fram ett statistikargument som kan förstås
genom comparatio, och det i
debatt 2 då han vill försvara sig mot Löfvéns påståenden om att
regeringens åtgärder är det som
försämrat arbetssituationen i Sverige:
Nu har ju sysselsättningen vuxit med 300 000 och Sverige har
förbättrat sitt läge när vi jämför med
andra länder. Vi tyngs också av kris, vi påverkas av vår
omvärld. Det är därför jag säger att trösk-
larna har rests. Det är svårare idag att skapa förutsättningar
för jobb, men vår attityd är att alla jobb
behövs och att trösklar måste sänkas för breda grupper som står
långt ifrån arbetslivet.
Att sätta problemens orsaker i en global kontext, vilket även
har analyserats med andra loci ovan,
ger även en bakgrund till siffran på ”300 000 fler sysselsatta”
som bygger på comparatio. Genom
att påpeka att Sverige har klarat sig relativt bra försöker
Reinfeldt därmed att öka
statistikuppgiftens goda innebörd. Ett påpekande av hur dåligt
det har gått för andra länder
skapar en kontrast som är ämnad att visa på det jämförelsevis
positiva i den sysselsättningsökning
som Reinfeldt menar att hans regering är ansvariga för – en
sysselsättningsökning som skett trots
de omständigheter som lyfts fram. Dessutom ger även Reinfeldt,
likt Löfvén ovan, en comparatio
över tid: ”det är svårare idag att skapa förutsättningar för
jobb”. Om jämförelsen accepteras
lyckas Reinfeldt förklara ytterligare varför problemet är bortom
regeringens kontroll.
2.2.2.6. Locus ex auc tor i ta t e
Locus ex auctoritate är den enda locus som Cicero benämner som
extrinsecus och denna locus kan ge
argument som hämtar legitimitet från yttre auktoriteter, som
beskrivet tidigare i detta avsnitt.70
Därmed kan övertygelse skapas genom att talaren nyttjar det goda
anseendet hos någon annan,
70 Cicero 2003, 24, s. 127.
-
24
eller någonting annat.71 För att se hur denna locus används
kommer jag att söka i debatterna efter
statistikargument vars övertygande funktion verkar vila på
auktoriteten hos en extern person,
grupp, organisation eller liknande.
Det visar sig att Löfvén argumenterar utifrån locus ex
auctoritate i debatt 1 i samband med att han
vill bevisa att Reinfeldts politik inte hjälper de nästa 400 000
arbetslösa:
Riksrevisionen säger att era åtgärder i stort sett är
verkningslösa. Konjunkturinstitutet säger samma
sak. Ert eget finanspolitiska råd säger samma sak. IFAU ger er
samma betyg, de säger att de där
åtgärderna i princip är verkningslösa och det är precis därför
vi är i den situation vi är i.
Här använder Löfvén inte mindre än två myndigheter och två
institut för att stödja sin attack på
Reinfeldt. Varenda en av dessa fyra institutioner kan rimligen
tänkas ge en hel del auktoritet åt ett
argument i ett arbetsmarknadspolitiskt sammanhang – genom att
uppräkna dessa efter varandra
vill Löfvén troligen stärka denna effekt ytterligare då det kan
skapas en bild av uppslutning och
enighet bakom Löfvéns ifrågasättande av Reinfeldt.
Som svar på detta försöker dock Reinfeldt ge sin uppfattning om
dessa auktoriteters
utlåtanden: ”De här organen som Stefan Löfvén hänvisar till
beskriver att det är en väldigt
jobbskapande politik som har förts”, vilket leder till en kort
växling där Löfvén uppmanar
Reinfeldt att läsa på, medan Reinfeldt står fast vid att det är
han som har förstått auktoriteterna
rätt. Värt att nämna är att Reinfeldt inte på något sätt gör en
ansats till att diskreditera dessa
auktoriteter, utan istället ger han bara sin tolkning av deras
utlåtanden i frågan. På så vis är det
underförstått att båda debattörerna är eniga om att dessa
verkligen är auktoriteter inom det
aktuella området. Om så inte var fallet hade Reinfeldt istället
kunnat välja att avfärda Löfvéns
auktoriteter som irrelevanta eller opålitliga.
Dessutom verkar Cicero förekomma denna typ av dispyt, fast då i
samband med att han
diskuterar hur lagar, som är de externa auktoriteter som
advokater oftast hänvisar till, kan
argumenteras kring: ”sometimes it is argued in a defence that
the law did not say what the oppo-
nent would have it say, but something different. This happens
when the wording of the law is
ambiguous so that two different interpretations are tenable.”72
Hur mångtydiga myndigheternas
och institutionernas uttalanden har varit om arbetssituationen
är dock mindre klart, eftersom det
är oklart exakt vilka uttalanden som Löfvén och Reinfeldt syftar
till.
Men det mest tydliga användandet av ett argument som härstammar
från locus ex auctoritate, och
kanske det tydligaste användandet av någon locus i denna analys,
kommer i debatt 2 när Reinfeldt
går till motattack i samband med att han tillsammans med övriga
partiledare i Alliansen anklagas
71 Cicero 2003, 73–74, s. 155. 72 Cicero 2003, 96, s.
167.
-
25
för att syssla med ”siffertrix”: ”Hävdar du alltså att över 300
000 fler inte har fått jobb? Nu går
du alltså emot Statistiska centralbyrån om att de människorna
har fått arbete.” Det Löfvén avser
med ”siffertrix” är dock inte att avsäga Statistiska
centralbyrån deras legitimitet, utan Löfvén klar-
gör strax därpå att det är sättet som Reinfeldts använder deras
uppgifter på som Löfvén inte
accepterar. Det förstår nog Reinfeldt själv, men att få det att
framstå som om Löfvén inte
erkänner Statistiska centralbyråns trovärdighet i frågan är
troligen en relativt effektiv attack på
Löfvéns omdöme – givet att åhöraren går med på att tolka Löfvén
på samma sätt som Reinfeldt
gör.
2.2.3. Summering av loc i-analysen
Jobbdebatterna mellan Reinfeldt och Löfvén bar främst spår av 9
loci enligt analysen ovan. Hos
vissa av argumenten kunde fler än endast en locus skönjas
samtidigt. Detta är ingenting konstigt
eftersom argument kan vara mångbottnade och ha ett flertal olika
kontextuella kopplingar samti-
digt. Dessutom Cicero definierar loci som platser där argument
hämtas ifrån, men ingenstans i
Topica står det att dessa platser inte kan överlappa
varandra.
Reinfeldt och Löfvén använder båda locus ex definitione för att
försöka övertyga om vilket
problem med arbetssituationen som är det riktiga och verkliga.
Detta gör debattörerna genom att
lägga fram varsin statistikuppgift som stödjer deras respektive
verklighetsbeskrivningar: Reinfeldt
lägger fokus på en sysselsättningsökning på 300 000; Löfvén
riktar istället uppmärksamhet mot
att nästan 400 000 är arbetslösa. Reinfeldt svarar dessutom på
Löfvéns arbetslösstatistik med
hjälp av locus ex definitione när han försöker att omdefiniera
arbetslösheten som ett globalt, snarare
än ett lokalt, problem – troligen i ett försök flytta bort en
del av ansvaret från sin regering.
Ciceros locus ex coniugata modifierades till locus ex coniugata
numeri för att kunna ringa in den
möjlighet som talaren har till att skapa olika variationer av en
sifferuppgifts formulering. Analysen
visar att locus ex coniugata numeri är aktuell i samband med att
både Reinfeldt och Löfvén väljer att
använda sig av absoluta tal, uttryckta i avrundade
hundratusental, istället för att använda andelar,
uttrycka i procent. Att statistikuppgifterna formuleras på detta
vis ger troligen effekten av att
värdet verkar ”större”, och att siffrorna blir lättare att
minnas. Observera att detta te sig helt
annorlunda i andra sammanhang – i vissa lägen kan det istället
exempelvis vara procentandelar
som är att föredra framför absoluta tal. Men kärnan i det hela
är att talaren har möjlighet att
variera utformningen av sifferargument via locus ex coniugata
numeri.
Vad gäller locus ex partium enumeratio är det framförallt
intressant att Reinfeldt nyttjar denna locus
i ett pathosfyllt försvar mot anklagelser om att hans
statistikuppgifter skulle vara ”siffertrix”.
Reinfeldts svar, på ifrågasättandet av sysselsättningsökningen,
består i att lyfta fram de
-
26
”människor av kött och blod” som utgör delarna av helheten 300
000. På så sätt försöker
Reinfeldt få det att framstå som att Löfvén nekar till 300 000
levande personers existens när han
ifrågasätter Reinfeldts användande av statistik.
Locus ex antecedentibus, ex consequentibus, ex causae samt ex
effectae visade sig vara aktuella främst
när debattörerna argumenterade för och emot olika samband som
hade att göra med deras
statistikuppgifter. Reinfeldt menar att hans regering står för
sysselsättningsökningen, medan
Löfvén istället kopplar samman Reinfeldts politik med det höga
arbetslöshetsantalet. Det noteras
i analysen att dessa fyra sambands-loci går tätt samman med
locus ex definitione, då ett argument för
definierandet av ett problem gärna glider över till att även
definiera vad problemet leder till, eller
orsakas av.
Löfvén och Reinfeldt använder båda locus ex comparatio för att
sätta statistikuppgifterna i en
relativ kontext. När Löfvén argumenterar om det höga
arbetslöshetsantalet gör han jämförelse
över tid, då han påpekar att den rådande arbetslösheten år 2014
är högre än 2006 års
”massarbetslöshet”. Det leder Löfvén till att insinuera att det
arbetslöshetsantalet är så högt att
det värdeladdade begreppet ”massarbetslöshet” inte är
tillräckligt kraftfullt för att beskriva den
aktuella situationen. Reinfeldt går via locus ex comparatio för
att sätta sysselsättningsökningen, som
han menar att hans regering har orsakat, i en positiv kontrast
mot omvärldens svårigheter.
När Löfvén menar att Reinfeldts politik inte hjälper de
arbetslösa går han via locus ex auctoritate
och konstruerar ett argument som hämtar stöd från fyra
auktoriteter på arbetsmarknadsområdet.
Reinfeldt menar i gengäld att Löfvén förstått dessa auktoriteter
fel. Underliggande i denna växling
är att båda parterna är överens om att de fyra auktoriteterna är
relevanta och trovärdiga i
sammanhanget, annars hade Reinfeldt kunnat välja att
diskreditera Löfvéns val av bevismedel.
Det tydligaste exemplet på användandet av locus ex auctoritate
är dock tillfället då Reinfeldt väljer
att tolka det som att Löfvén inte godtar Statistiska
centralbyrån som en trovärdig auktoritet, vilket
kan ge effekten att åhöraren ifrågasätter Löfvéns omdöme, givet
att åhöraren gör samma tolkning
som Reinfeldt.
-
27
3. Avslutning 3.1. Slutförande diskussion
En tanke som väcks av Dahmström i uppsatsens inledning är att
statistik kan användas för att
styra vår syn på samhället. Vad loci-analysen ovan visar är att
användningen av statistik, för att
beskriva samhället, inte bara handlar om att citera en
statistikuppgift helt rätt och slätt. Löfvén
och Reinfeldts debatterande om jobbfrågan illustrerar att det
finns flera olika infallsvinklar, eller
loci, som kan användas för att skapa språkliga inramningar av
statistikuppgifter. Den språkliga
inramningen blir avsändarens verktyg för att påverka hur en
statistikuppgift ska tolkas in i den
större samhällskontexten av åhöraren. I sökandet efter loci i
argumentationen visar analysen hur
samspelet mellan statistik och den retoriska tolkningen av
statistik fungerar i ett politiskt
sammanhang. Just debattformatet länder ett särskilt givande
material för undersökningens syfte,
då det blir tydligt det finns flera, ofta motsatta sidor att
inta i ett ämne, även om det föreligger
statistikvetenskapligt fastställda siffror. Det blir då en kamp
för debattörerna att övertyga om att
just deras problemdefinitioner, sambandskopplingar och
jämförelser är de riktiga.
Ciceros loci-system, såsom det är utformat i Topica, är
förvånansvärt analytiskt tillämpbar på
modern statistikargumentation. I Topica hävdar Cicero att hans
17 loci är grundläggande principer
som kan leda vägen till vilket argument som helst.73 Detta är
ett stort påstående, som tyvärr mot-
sägs av att jag i min analytiska tillämpning fick anpassa locus
ex partium till locus ex partium enumeratio
för att tänka in hur siffror kan varieras i sin språkliga
utformning. Men detta behöver inte
diskreditera Ciceros påstående totalt. Cicero talar just om att
de 17 loci ger principer som är
grundläggande – och i grunden fungerar ju Ciceros locus ex
partium, variationer på samma ordstam,
och min locus ex partium enumeratio, variationer på samma
numeriska stam enligt en liknande
abstrakt logik.
Mehrens påpekar att ett problem med att använda en klassisk
källa som underlag för en
samtida topikanalys är att topikernas tidsbundenhet gör det
svårt att överföra dem på andra hi-
storiska kontexter. 74 Detta var mycket riktigt en svårighet som
dök upp när jag skulle
operationalisera de 17 loci som förekommer i Ciceros Topica.
Vissa av de förklaringar som gavs för
en locus var obegripliga utan sekundärlitteratur. Men som sagt
påpekar Cicero själv att det handlar
om att förstå de grundläggande principerna som figurerar bakom
varje locus. Det var den
inställningen som gav mig självförtroende nog att gå in och
modifiera en av dessa locus.
73 Cicero 2003, 25, s. 127. 74 Mehrens 2014, s 72.
-
28
Men det mest givande med att ha Cicero som retorikteoretisk
utgångspunkt för att analysera
statistikargumentation är att Cicero inte placerar något
bevismedel utanför retorikkonsten, till
skillnad från Aristoteles och Quintilianus. Utifrån Aristoteles
och Quintilianus blir statistik
klassificerat som pisteis atechnoi då det är hämtat utifrån och
inte är framställt av talaren.
Det ska dock påminnas om att både Aristoteles, och Quintilianus
i ännu större utsträckning, är
medvetna om att pisteis atechnoi används av talaren, och jag
skulle inte vilja vara så illvillig att jag
tolkar dem som att de inte förstod att även användandet av
pisteis atechnoi färgas av talarens
framförande – och Cicero var medveten om att vissa material kom
från talaren själv, och andra
kom utifrån. Så i egentlig mening är det inte en så stor
skillnad mellan deras förståelser av
bevismedel.
Men Ciceros mer inkluderande synsätt ger ett annorlunda
perspektiv på statistikens plats i det
retoriska framförandet som leder retorikern åt ett mer praktiskt
och dynamiskt synsätt. Genom
att statistik per automatik är införlivat inom retorikkonstens
ramar ökar chansen att retorikern
också upptäcker fler aspekter om hur användandet av statistik
retoriskt fungerar. Därmed bör
Ciceros perspektiv, i jämförelse med Aristoteles och
Quintilianus, kunna förbättra möjligheterna
till att kunna använda och analysera statistikargument på ett
fruktbart vis. Så frågan är vad
Aristoteles och Quintilianus uppdelning av bevismedel som
tillhörande eller ej tillhörande
retorikkonsten bidrar med idag? Vad denna undersökning har visat
är snarare att det viktiga inte
är argumentets härkomst. Det viktiga är hur argumentet formas
och används, och det är på det
sättet statistikargument bör förstås: inte som statiska
bevismedel utanför konsten – utan som
dynamiska byggstenar, formbara av retoriska topiker.
3.2. Vidare studier
Denna uppsats har undersökt förhållandet mellan klassisk retorik
och statistikargument. För mer
forskning på detta ämne föreslås användandet av moderna
topikperspektiv för att ännu närmare
förstå hur statistik övertygar. Chaïm Perelman, vars teorier
visserligen till stor del vilar på
Aristotelisk grund, kan med säkerhet erbjuda givande
infallsvinklar.
En annan idé skulle vara en metaforanalys av
statistikargumentation. Sådana studier har med
fördel gjorts gällande exempelvis ekonomi, och kan visa på hur
vissa implicita analogier i vårt
språk mer frekvent kan kopplas till ett visst fenomen, såsom
statistik.
Ett tredje förslag är att undersöka retoriken inom
statistikvetenskapen – exempelvis en studie i
hur statistikforskare motiverar tolkningar av data vars teorier
innefattar slumpmässighet.
-
29
3.3. Sammanfattning
Syftet med denna uppsats var att undersöka hur den klassiska
retoriken kunde klassificera och
förstå statistikargument och på vilket sätt de övertygar. Detta
syfte tog sig uttryck i två huvudsak-
liga frågeställningar. För det första: hur ser den antika
uppdelningen av bevismedel ut, och hur
bör den appliceras när det kommer till statistik? För det andra:
vilka topiker kan kopplas till
argument som använder statistik?
Undersökningen visade att Aristoteles och Quintilianus hade en i
huvudsak liknande syn på
pisteis, bevismedel, som antingen technoi, tillhörande konsten,
eller atechnoi, ej tillhörande konsten.