Sören Gannholm - bygdeband.se · Arkeoastronomi - en översikt Den arkeoastronomiska metoden Slipskåror och arkeoastronomi Bildstensformade slipskårestenar Slipskåror och bildstenar

  1  

Gotlands slipskåror Stenålderns kalendrar?

Sören Gannholm

Foto: Sören Gannholm, där inte annat anges. Kartor, diagram och andra figurer: Sören Gannholm Linjärkorrelationstestet har utförts av Göran Henriksson, fil. dr. i astronomi i Uppsala © Sören Gannholm. 1993. ISBN 91-630-1845-4 Publicerad med bidrag från Mårten Stenbergers stipendiefond och från Sällskapet DBW:s Stiftelse Tryckning: Å-tryck, Gotland

Slipskårorna har debatterats ganska livligt de senaste decennierna. På senare år har allt starkare belägg för deras samband med himlakropparna framkommit. Tyvärr får den vanlige gotlandsturisten knappast någon kännedom om slipskårorna via den vanliga turistinformationen, trots att slipskårorna gör Gotland unikt i världen! Slipskårorna borde vara en stor sevärdhet inför vilka människor kan begrunda våra förfäders kunskapsnivå respektive deras föreställningsvärld. Sören Gannholm har undersökt slipskårornas riktningar och testat deras astronomiska samband. Resultatet tillsammans med kartor publiceras i boken. I boken ges också en förteckning och lägesbeskrivning av Gotlands samtliga drygt 3600 kända slipskåror.

Innehåll Förord Inledande översikt Historik Uppmätning av slipskåror Simulering av slipskårornas riktningar. Den astronomiska tolkningen. Kartläggning Arkeoastronomi - en översikt Den arkeoastronomiska metoden Slipskåror och arkeoastronomi Bildstensformade slipskårestenar Slipskåror och bildstenar Fynd av slipföremål i slipskåra Slipskårornas ålder Strandförskjutningarna Slipskårornas höjd över havet. Lågt liggande gravar. Symposium i Uppsala kring de gutniska slipskårornas ålder Försök att slipa en slipskåra. Slipytestenar Gotlandskarta med slipskåror Referenser Förteckning över de gotländska slipskårorna.

  2  

Förord

Sedan början av 1970-talet har slipskårorna debatterats livligt här på Gotland. Drygt 10 år senare blev de kända även på svenska fastlandet genom att deras samband med himlakropparna hade påvisats. Tyvärr får den vanlige gotlandsturisten knappast någon kännedom om slipskårorna via den vanliga turistinformationen. Fornminnesskyltar som pekar ut slipskåror lyser i stort sett med sin frånvaro, trots att slipskårorna hör till Gotlands mera vanliga fornlämningar. Man kan t.o.m hävda att slipskårorna gör Gotland unikt i världen! Visserligen finns det slipskåror på andra håll, men koncentrationen torde vara större här än någon annanstans. Genom det stora antalet och genom Gotlands flacka terräng har det gått att klarlägga deras samband med himlakropparna. Gotland blir därmed ett unikt astronomiskt instrument! Slipskårorna borde vara en stor sevärdhet inför vilka människor kan begrunda våra förfäders kunskapsnivå respektive deras föreställningsvärld. Föreliggande bok har kunnat komma till stånd tack vare bidrag ur Mårten Stenbergers stipendiefond och från Sällskapet DBW:s Stiftelse, till vilka jag riktar ett varmt tack! Vid upprättandet av den gotlandskarta som används i boken har barnen Catharina, Markus och Botvid varit till stor hjälp, genom att de på datorn 'knappade' in koordinaterna för de punkter (sammanlagt närmare 4000) som lästes av från en annan karta. Resultatet blev en datoriserad gotlandskarta. I boken ges först en kortfattat beskrivning av hur slipskårorna har uppfattats av tidigare forntidsforskare. Sedan presenteras resultatet av den uppmätning av slipskårornas riktningar som författaren har genomfört. Ett kortfattat avsnitt om arkeoastronomi vill förmedla lite insikt i detta ämne. En kort beskrivning av docent Göran Henrikssons arkeoastronomiska tolkning av slipskårorna ges också. En del tidigare problem med dateringen diskuteras. I bokens senare del presenteras alla mätvärden av riktningar för slipskåror i fast häll, liksom kartor över dessa. Därefter följer en förteckning och platsbeskrivning över samtliga kända slipskåreblock och slipskårehällar. Till sist visas gotlandskartor över läget av de lokaler som kan anses ursprungliga.

Burs i maj 1993 Sören Gannholm

Inledande översikt

En typ av fornlämningar som är säregna för Gotland är de sk slipskårestenarna. Man har länge tvistat om hur och när slipskårorna på dessa har uppkommit. Bland 'de lärde' var dock den allmänna uppfattningen i början av 1900-talet att det var stenyxor som slipats. På andra håll i världen, där det förekommer slipskåror, anses det alltid (såvitt känt) att de hör till stenåldern. - De finns t.ex. i Australien, där urinnevånarna har levt på stenåldersnivå ända in i vår tid. Gotland är alltså inte ensamt om dessa egendomliga märken i block eller fasta hällen. De finns på några spridda platser i södra Sverige, några i Norge och några i Finland. De är även kända från Frankrike, Luxemburg, Östafrika, Brasilien, Fidji och som nämnts Australien. Men ingenstans torde rikedomen på slipskåror vara så stor som på Gotland, där de finns spridda över praktiskt taget hela ön. Drygt 3600 slipskåror är kända här, av vilka ca 700 förekommer i den fasta kalkstenshällen och resten fördelar sig på ca 800 lösa block. Dessa senare består ofta av hårda bergarter som granit eller gnejs, men även lösa bergarter som sandsten förekommer.

Själva slipskårorna varierar i längd från ett par dm till över metern, och i bredd från ett par cm till drygt en dm. Oftast är formen rund i längsled (se fig. 2) och många är nog gjorda med hjälp av någon sorts pendelanordning. Längden på pendeln bör i så fall ha varit någon meter i de flesta fall. (De skånska verkar vara gjorda av ett hjul med ca en meters diameter). Även i tvärsnitt följer slipskårornas botten oftast en halvcirkel (se fig. 2). Skårornas djup varierar från knappt skönjbar till mer än 1 dm.

Fig. 1 Dibjärs I, raä 9 , Hörsne. Foto: KE Gannholm

  3  

Historik

Den förste som i skrift nämnde om slipskårorna var troligen Hans Nilsson Strelow i sin Guthilandiske Cronica, som utkom år 1632 i Köpenhamn. Han skriver där om en sorts stenar, vilka är så som en veckad kuddde på ovansidan. Det kan knappast röra sig om någonting annat än slipskåror. Han visste inte alls hur dessa hade bildats, utan förmodade att det rörde sig om naturbildning (Guds sköna skapelse). I mitten av artonhundratalet skrev P A Säve om Gotlands historia. Han var antagligen den förste som mera ingående studerade slipskårestenarna, av honom benämnda sliparestenar. Anteckningar och teckningar om dessa finns i hans efterlämnade "Gotländska Samlingar", avdelningen "Sägner", vilka förvaras i Uppsala Universitets bibliotek. (De finns således inte i tryck). Geologen Henrik Munthe citerar i sitt arbete "Om Gotlands sk Svärdslipningsstenar.", YMER 1933, ur Säves anteckningar bla. följande: "I skog och mark finner man stundom stora stenar, merendels af gråsten och ävfen av kalk med två, tre tums djupa rännor eller fåror, som gå längsåt hvarandra tvärs övfer stenens något släta yta; dessa refflor kunna ibland vara fem, sex, åtta nio stycken och äro vanligen två eller tre tum breda. -- Man säger att våra förfäder i dem slipat sina svärd -- eller ock att draken i dem skurat sitt gods. -- Troligen hafva dessa stenar blifvit begagnade att på dessa slipa våra förfäders stenvapen och flintredskap, som man kallar 'Thors-kilar', och som på Gotland finnas talrika fastän aldrig af landets sten eller kalk. -- De ligga vanl. vid vatten, i ågångar. -- Hela kalkhällar finnas, som äro slipade i sådana vågräta och jemnsides löpande rännor eller refflor;" "Refflorna lära alltid, fast hällarna ligga på olika ställen, gå i samma vädersträck." Särskilt anmärkningsvärt, enligt Munthe, är följande passus efter omnämnandet av "Tvenne stora gråstenar med flera djupa refflor -- nära vid Närs hamn": "Stenyxor eller andra vapen tros där ha blivit slipade, emedan man der i grannskapet finner dels ämnen till yxor och andra

stenvapen, delar av dylika vapen, som under arbetet gått sönder." Enligt Munthe är denna uppgift märklig "därför att man veterligt aldrig funnit dylika avfall m.m. ens vid ställen, vilka kunnat betecknas såsom veritabla 'verkstadsplatser', t.ex. vid Ronehamn." Vid denna fyndort lämnar Säve uppgiften, att "Femtiotvå sliparestenar finnas (1866) liggande uti Halor strandåker ell. Såghagen (nära Halorsåg) och på den norra oupptagna "sidländen" inom några få tunnlands rymd, nära Ronehamn." "Alla dessa femtiotvå sliparestenar äro af gråsten, mer o. mindre sålunda refflade ell. nedsvigtade, stundom till omkring 2 tums djup, hvadan (helst då de ligga i en ågång), man må få tro, att dessa fåror skett af menniskohand, då armens perpendikulära rörelse under slipandet - kanske af stendon - verkat fårornas nedsvigtning eller större fördjupning på deras midt." A W Lundberg (1873) tycks vara den förste (efter Strelow) som i tryck fäst uppmärksamheten på slipskåror på Gotland. I Vitterh.-, Hist.- o Ant.-Akad:s månadsblad skriver han bl.a följande: "På en betesmark några stenkast från hafsstranden vid Ronehamn å Gotlands sydöstra kust ligga kringspridda en mängd temligen stora rullstensblock af gneis och granit, af hvilka åtminstone tretton äro på de uppåt vända sidorna försedda med inslipade refflor, hvilka i allmänhet icke är parallella, utan gå i olika riktningar. Några bland stenarna äro stora, andra mindre; några havfa flere refflor, andra blott en eller två några refflor äro djupa och långa, andra kortare och grunda, men alla refflorna äro uppenbarligen gjorda af menniskohänder i en mycket avlägsen forntid, och ej såsom några påstått, ett verk af i hafsis infrusna stenar, hvilka under isens framskridande skulle hafva bildat refflorna; ty i senare fallet borde spåren hafva blivit i det närmaste parallella och dessutom utefter hela deras längd lika djupa och breda, vhilket nu icke är fallet med en enda. " --"Alla äro djupare och bredare i midten än mot ändarne samt hafva en halvrund eller qvartcirkel-formig tvärsektion och kunna icke hafva blifvit sådana på annat sätt än genom slipning fram och tillbaka med mindre stenverktyg " -- "af en vid sidan om densamma (stenen) stående arbetare, (som) beqvämt kunde föra sitt verktyg just i den riktning refflan innebar."

Fig. 2 överst. Slipskåran nr 4 i slipskårestenen Häffinds IV i genomskärning. Profilen har ritats upp med hjälp

av en mall direkt i slipskåran. Skala 1:4. Underst. Tvärsnitt av slipskåra. Uppmätning Sören Gannholm

  4  

År 1918 gjorde Rutger Sernander undersökningar vid insjön Fardume träsk. Fem slipskårestenar låg i vattenytan, men träsket hade sänkts ca 1 m i slutet av 1800-talet. Han kom därför till slutsatsen att slipskårorna hade tillkommit under en period med torrt klimat, nämligen subboreal tid, vilken ungefär sammanfaller med yngre stenålder och äldre bronsålder.

Fig. 3 Fardume II, raä 7 Rute. Slipskåresten 15 m ut från den nutida strandlinjen i Fardume träsk. Sjöns yta sänktes 1 m under 1800-talet. Även geologen Henrik Munthe, som intresserade sig för dessa stenar i samband med sina studier över landhöjningen, anslöt sig till en början till denna datering. Bl.a nämnde han att ett slipblock ingår som stävsten i en skeppssättning vid Digerråir i Garde. Detta block är numera kullfallet, men skall enligt uppgift ha stått upprätt 100 år tidigare. Slipskårorna på detta block skulle alltså vara äldre än bronsåldern. (Se fig. 4). En del slipskårestenar ligger på bara ett par meters höjd över havet, så från början ansåg han att landhöjningen inte varit större sedan stenåldern. Senare gjorde han dock en omdatering av landhöjningen, genom att han extrapolerade strandnivåer från Stockholmstrakten rakt ut i Östersjön till Gotland. Visserligen påpekar han samtidigt att det är högst diskutabelt att göra en sådan extrapolering. Omdateringen kom ju förstås att rasera den gängse uppfattningen om att alla slipskåror härstammar från stenåldern, eftersom de lägsta nivåerna för slipskåror kom att ligga vid järnålderns vattenlinje. Men eftersom några bildstenar, 400- till 900-tal, med slipskåror hade framkommit och han inte kunde föreställa sig annat än att slipskårorna måste vara yngre än bildframställningen, godtog han den dateringen. Slipskårorna blev därigenom enligt Munthe ett totalt mysterium, men anslöt sig till arkeologerna att det rörde sig om ett slags kult. När 'de lärde' inte längre hade någon förklaring till slipskårorna, kom den mer folkliga uppfattningen om att dessa uppstått vid svärdslipning att få större fotfäste. (Den gamla folkliga benämningen på slipskårestenarna var dock 'skavgaltar'). År 1972

typ av svärd som fanns på medeltiden och vikingatiden (och tidigare) inte passar i slipskårorna eftersom de är för breda. - Vilket förstås också de slipförsök, som gjordes i samband med debatten, visade. En debattör hävdade att slipskårorna var gjorda på 1600-talet eftersom de smala värjor som skulle kunna passa (och som var tillräckligt böjliga) inte fanns förrän då. Naturligtvis påpekade andra att i så fall borde denna svärd- eller värjslipning vara känd genom muntlig tradition. Som tidigare påpekats skrev ju Strelow om slipskårorna på 1600-talet, och han trodde att det var naturbildning. Carl von Linne besökte Gotland år 1741 och redogör detaljerat för sina studier av gotländsk natur och kultur i sin bok om sin Gotländska och Öländska resa, men där nämner han ingenting om slipskårorna. Han borde rimligen ha stött på åtminstone några dylika. - Anledningen till tystnaden på den punkten är troligen att han inte kunde förklara deras uppkomst. (Förmodligen ville han framstå som lärd på alla områden och bara beskriva sådant som han kände till och kunde förklara).

Fig. 5 Slipskåreblocket i gravens kantkedja. Strands I, Raä 2, Öja. En slipskåresten med 17 skåror ingår i kantkedjan till en förhistorisk grav i Öja (fig. 5). Stenen ligger i östra kanten och med slipskårorna på sidan, vilket visar att denna hade slipskåror från början och sedan lagts dit vid gravens konstruktion. Graven är inte utgrävd och daterad, men en trolig ålder är 2000 -. 3000 år gammal.  Dessutom finns numera så kallad kol-14 datering för ett par slipskårestenar, vilket visar att dessa är minst tusen år äldre än den tid som det fanns smala värjor. Hypotesen om svärdslipning kan därmed avskrivas. - Breda svärd passar inte och smala värjor är för unga. Andra debattörer trodde på andra typer av redskapstillverkning inklusive slipning av stenyxor. För en av debattörerna, KE Gannholm, blev debatten starten på en rätt omfattande forskning, vilket resulterade i flera böcker. (Först med "Slipskårestenarnas gåta "-KE Gannholm 1974) Hans huvudtes var att det rörde sig om fruktbarhetskult. Vid Gantofta i Skåne finns många hundra slipskåror på en lodrät klippvägg. Placeringen gör att själva slipningen måste ha varit mycket besvärlig, varför det inte bör vara fråga om nyttoslipning men däremot någon form av kult. Även på andra håll, t.ex.

  5  

uppstod en häftig debatt i gotlands-tidningarna om skårornas uppkomst. - Hade svärd slipats, och i så fall hur? Somliga påpekade att den

Fig. 4 Digerråir I, raä 3 Garde. Stenen utgör stävsten i skeppssättning. Lägg märke till sänkan t.h. där stenen stått. Den har vält åt vänster över ett hål som grävts vid skattletning under 1800-talet.

Luxemburg, har slipskåror besvärliga placeringar.

Fig. 6 Slipskårorna vid Gantofta i Skåne .Foto: KE Gannholm

Uppmätning av slipskåror Min roll i utforskandet av slipskårorna började 1981. Även om jag har ett stort intresse för arkeologi ligger min huvudinriktning åt det naturvetenskapliga hållet. (Jag studerade bl.a astronomi i Göteborg och Lund.) Kombinationen av ämnesområdena arkeologi och astronomi blir emellertid arkeoastronomi, som behandlar fornminnenas eventuella astronomiska orientering. Dvs att våra förfäder skulle ha orienterat dem i t.ex himlakropparnas upp- och nedgångsriktningar. Arkeoastronomi är egentligen en underavdelning till arkeologi, men eftersom den kräver goda kunskaper inom astronomi är det främst astronomer som ägnar sig åt den. (Eftersom det är en annan kategori vetenskapare som har 'klampat' in på arkeologernas område, har väl arkeoastronomin setts med skepsis av dessa.) Curt Roslund, docent i astronomi vid Chalmers i Göteborg hade på 1970-talet studerat en del fornlämningar ur arkeoastronomisk synpunkt, bl.a skeppssättningen Ales stenar vid Kåseberga i Skåne. Men redan på 1960-talet hade jag läst om Stonehenge och andra fornlämningar på de brittiska öarna vilka man hade velat ge en arkeoastronomisk tolkning. - Men kunde det finnas sådana fornlämningar på Gotland? Under vintern 1980-81 hade mitt beslut att inleda arkeoastronomiska forskningar på Gotland i alla fall mognat. Har man tillräckligt många av någon sort kan man göra statistiska undersökningar. Antalet skeppssättningar borde räcka för att få fram en statistisk riktningsfördelning. Men jag kom också att tänka på slipskårorna. Dessa är visserligen ganska korta och ger ingen lång syftlinje. Men det hela beror ju på vad man varit ute efter. I ett till synes virrvarr av olika riktningar kunde man kanske finna ett system, som i så fall visade att de inte var slumpmässigt orienterade. Vid pingst 1981 åkte min far, KE Gannholm, till Hugraivs i Gammelgarn, för att se på solnedgången. Det finns slipskåror i den fasta hällen där och några av slipskårorna bildade liksom ett V. Solen tycktes gå ned nästan i riktningen av V-ets spets. - Det var ett par veckor före midsommar och han antog att solen skulle gå ned precis i V-ets spets vid midsommar. Han åkte de närmaste dagarna och veckorna runt på

och vi jämförde mätningarna med dessa. Det verkade som om det skulle finnas en övervikt för riktningarna Ö-V, N-S och runt solens extremt nordliga, respektive sydliga upp- och nedgångar. Även mot månens extrempunkter verkade slipskårorna gruppera sig. Han publicerade de första resultaten redan efter ett par veckor, 'DE GOTLÄNDSKA SLIPSKÅRORNA och GAMMELGUTARNAS ASTRONOMI' K.E. Gannholm 1981, vilket jag förstås tyckte var för tidigt. Det behövdes naturligtvis göras en ordentlig statistisk undersökning över slipskårornas fördelning över olika riktningar. Men i och med att idén om slipskårornas samband med himlakropparna hade presenterats och blivit spridd, genom boken men framför allt genom de tidningsskriverier som blev följden, kom uppsala-astronomen Göran Henriksson i kontakt med den. Han semestrade på Gotland i slutet av juli 1981 tillsammans med sin fru Inga. När de kom till Haidby i Kräklingbo stannade de till vid Tors bod och frågade innehavaren Sven Spjut om han visste var arkeologen Johan Engström bodde. Denne kände de sen tidigare och visste att han bodde i närheten av Torsburgen. Sven Spjut frågade då Göran Henriksson om han också var arkeolog. - "Nej, jag är astronom" sa han. Då berättade Sven Spjut om slipskårorna som han hade bakom sin lagård och att någon några veckor tidigare hade lagt fram en teori om att dessa skulle ha någon astronomisk betydelse. Vad teorin innebar visste dock inte Sven Spjut, men Göran Henriksson tänkte att hade de någon astronomisk betydelse så var det väl någonting i stil med Stonehenge. Men med hjälp av kompass, miniräknare och Den Svenska Almanackan kunde han snabbt konstatera att slipskårorna var riktade mot solens och månens nordligaste upp- och nedgång. Vid hemkomsten till Uppsala läste han artikeln i Gotlands Allehanda 1 juli 1981 som behandlade KE Gannholms bok. Han kunde då konstatera att den innehöll exakt samma astronomiska tolkning som han själv helt oberoende kom fram till 30 juli 1981. Göran Henriksson hade sedan tidigare ett dataprogram som kunde beräkna när sol- och månförmörkelser inträffade flera tusen år framåt och bakåt i tiden. Detta program kunde han nu modifiera för att testa några olika principer som kunde

  6  

Gotland och mätte riktningarna av ett större antal slipskåror. Jag räknade ut i vilka extrema riktningar som solen och månen gick upp och ned,

tänkas för slipskårornas orientering. Mer om detta nedan.

Simulering av slipskårornas riktningar.

År 1985 publicerade jag i Gotlands Allehanda resultatet av mina dittills utförda mätningar, liksom en simulering på dator. Materialet innehöll riktningarna av 801 slipskåror som mätts med kompass (488 i fast häll och 313 i lösa block), noggrannhet ca ±1°. Resultatet lagrades i en dator så att histogram kunde skrivas ut med godtycklig klassbredd. Eftersom varje skåra har två riktningar, togs bara östra halvan med dvs från 0° (N) över 90° (Ö) till 180° (S). Klassbredden 5° användes för detta material. Därefter gjordes en simulering genom att datorn helt slumpmässigt fick plocka fram 801 riktningar mellan 0° och 180° och pricka in dem i ett histogram med samma klassbredd. Datorn fick sedan simulera tusen sådana diagram, varefter man kunde beräkna sannolikheten att få staplar av en viss höjd i fall slipskårorna hade varit godtyckligt orienterade. - Det behövs förmodligen bortåt 800 riktningar vid klassbredden 5° för att få fram ett tydligt resultat. För smalare klassbredder behövs följaktligen fler riktningar. Histogrammet nedan visar 1253 slipskårors riktningar vid klassbredden 3°. Av dessa är 628 i fast häll och 625 är i lösa block (förmodat orubbade). Alla slipskårorna i fast häll har mätts med teodolit (noggrannhet ner mot ±0,1°) och de i lösa block har

mätts med kompass. Den högsta stapeln är denna gång 42 enheter (slipskåror) hög, den näst högsta är 35 enheter hög, sedan finns det en på 33, tre på 32 osv Jag har därefter på nytt simulerat 1000 histogram med samma antal riktningar och samma klassbredd som det riktiga. Dvs nu med 1253 slumpmässiga riktningar i varje och med klassbredden 3°. - Resultatet av simuleringen redovisas i tabell 1 nedan. Av denna framgår det att det i ett av diagrammen fanns en stapel som hade höjden 42 enheter eller högre, vilket i sin tur innebär att sannolikheten för att någon stapel ska bli så hög är 1/1000 (vilket är lika med 0,1 %). I 165 av diagrammen var en stapel 35 enheter hög eller högre. Således blir sannolikheten att det finns två så höga staplar i samma diagram lika med (1/1000)x(165/1000) = 0,000165 = 0,017 %. Sannolikheten för de sex högsta staplarna visade sig vara 0,004 %. Då är det att märka att detta är sannolikheten för att det överhuvud taget finns sex så höga staplar i ett och samma histogram. Men lägg märke till att fyra av dessa staplar är de fyra staplarna mellan 84° och 96°. Sannolikheten för att fyra höga staplar ligger intill varandra blir mycket mycket mindre. Att de dessutom ligger centrerat runt öst-väst-riktningen medför att sannolikheten för att slipskårorna skulle ha slumpmässiga riktningar blir oerhört liten.

Fig. 7. 1253 slipskårors riktningar från norr till söder. Klassbredden år 3°

>42 42 41 40 39 38 37 36 35 34 33 32 31

0 1 1 2 7 12 25 38 79 132 196 310 476

Tabell 1 Sammanställning av resultat från simulering av 1253 slumpmässiga riktningar i 1000 diagram. Övre

raden visar de högsta staplarna som förekom och den nedre raden visar hur många av varje som förekom.

  7  

Dessutom uppvisar histogrammet överhuvud taget en påtaglig symmetri, om man studerar det mer i detalj. På båda sidor om den centrala koncentrationen kring öst-väst-riktningen finns minima vid ca 27° och 57° och med en koncentration där emellan, samt vid ca 114° - 126° och 150° och med en ny koncentration emellan. - Månens nordligaste uppgångar varierar under ett 18,6 års-intervall mellan ca 27° och 54° (vid Gotland). De sydligaste uppgångarna varierar mellan ca 126° och 153°. De sydligaste nedgångarna ligger i stort sett 180° ifrån de nordligaste uppgångarna osv. Det finns även en koncentration nära nord-syd-riktningen. Slipskårorna uppvisar alltså i astronomiska sammanhang intressanta riktningar. I ett diagram med klassbredden 3° finns 60 staplar. Sannolikheten att det finns en topp på (eller en koncentration kring) en given riktning är då 1/60. Sannolikheten för en topp på någon av fyra givna riktningar blir 4/60 eller 1/15, och för en topp på var och en av de fyra riktningarna blir den (1/15)4 vilket är 1/50625. Resonemanget är förstås bara ungefärligt tillämpligt här, men ger ändå en god ledtråd. Det skall tilläggas att Gotland har en utsträckning av drygt en grad i latitud. Det är dock i detta sammanhang inte så stort att det behöver korrigeras för. Jämför vi de två grupperna fast häll och lösa block blir det mycket intressant. (Histogrammen i figur 8 och 9). I båda histogrammen är antalet slipskåror drygt 600 (med klassbredden 3°). Detta antal är egentligen i minsta

laget för att ge ett tydligt utslag. - Från de båda histogrammen var för sig är det kanske inte så lätt att dra några säkra slutsatser. Men jämförelsen mellan de båda grupperna (tillsammans med det sammanslagna histogrammet), ger ett mycket tydligt utslag. De visar nämligen att samma riktningar återfinns i båda grupperna (man får bortse från statistiska fluktuationer). Nu kan man testa sannolikheten för att de utgör observationer av samma företeelse. Den mest aktuella typen av korrelation är linjärkorrelation. Nollhypotesen är att data är okorrelerade. Sannolikheten för att fördelningen av riktningarna på blocken resp. i fast häll inte skulle utgöra observationer av samma företeelse visade sig vara 0,0646 dvs 6,46 %. Med andra ord är sannolikheten att de verkligen utgör observationer av samma fenomen 100 % - 6,46 % = 93,54 %. Detta är ett betryggande resultat speciellt med tanke på att det finns en skillnad i medellatitud för block och fast häll. Som jämförelse testades samma sak på två slumpmässiga fördelningar, båda med 625 riktningar och med samma klassbredd som ovan dvs 3°. Där blev sannolikheten 91,46 % för att de var slumpmässiga. (Sannolikheten för slumpmässighet går mot 100 % när antalet observationer går mot oändligheten). Man kan dividera 0.0646 med 0,9146 vilket blir 0,0706 och dra slutsatsen att sannolikheten för en slumpmässig överensstämmelse mellan riktningarna på block och i fast häll är 7 % eller 1/14.

Fig. 8. 628 slipskåror i fast häll. Alla uppmätta med teodolit. Klassbredd 3°.

  8  

Fig. 9. 625 slipskåror i lösa block. Alla uppmätta med kompass. Klassbredd 3°.

Den astronomiska tolkningen.

De olika sannolikhetsstudierna ovan ger att man först och främst kan konstatera att slipskårorna på Gotland inte är slumpmässigt orienterade. - Då har man hävdat att anledningen skulle ha att göra med t.ex. Gotlands geologiska uppbyggnad. Gotland har en nord-sydlig eller nordost-sydväslig utsträckning. Man har pekat på att många slipskåror ligger vid åar och att åarna i genomsnitt rinner vinkelrätt mot kustlinjen. Detta borde, har det hävdats, påverka slipskårornas orientering. - Om det vore så, skulle slipskårorna på en del av Gotland ha vissa riktningar medan slipskårorna på en annan del av Gotland skulle ha andra riktningar. - Tvärtom är det så att en viss riktning t.ex. Ö-V eller N-S förekommer precis var som helst på Gotland. Omvänt kan det på samma plats finnas slipskåror med vitt skilda riktningar t.ex. mot månens nordligaste nedgångar och mot Ö-V. (De båda grupperna fast häll och lösa block är dessutom från delvis skilda områden av Gotland. Andelen slipskåror som ligger vid åar är för övrigt inte så värst stor.) Vilken anledning man än försöker lägga fram till orsaken till slipskårornas koncentration kring vissa riktningar, så måste man betänka att sannolikheten för att dessa riktningar skulle sammanfalla med de mest intressanta astronomiska riktningarna är mycket liten! Alltså är det bara att konstatera att slipskårornas samband med himlakropparna kan anses vara bevisad. Då har det hävdats att detta samband skulle bero på att man vände sig i vissa riktningar för att inte få solen i ögonen vid slipningen. - Men då skulle man definitivt inte få ett diagram av detta utseende, varför detta påstående kan uteslutas direkt. Det har också hävdats att man vid slipning av nyttoföremål av vidskepelse utförde denna i vissa riktningar t.ex. väderstrecken eller solens upp- och nedgångsriktningar vid sommarsolståndet. - I så fall skulle koncentrationerna utgöra statistiska fördelningar kring de nämnda riktningarna. Om slipskårorna bara hade förekommit en och en på varje block eller häll, så hade man möjligen kunnat dra

Fig. 10 Blocket Halor II, Raä 52, i Rone.

är svårt att slipa snett i liten vinkel mot en annan slipskåra, vilket man inte hade gett sig in på om det inte varit just den exakta riktningen som man varit intresserad av. - T.ex. månens upp- eller nedgång vid något bestämt tillfälle. - Hade man däremot endast varit intresserad av den ungefärliga riktningen (t.ex. om man ville undvika att bli bländad av solen eller av vidskepelse ville slipa i ett visst väderstreck) hade man mycket väl kunnat lägga slipskårorna parallellt. Förekomsten av sådana slipskåror anser jag räcker som fullt bevis för att huvudsyftet med dem är deras exakta riktningar. Stenar med slipskåror anordnade som dessa finns också på flera andra ställen t.ex. vid Pejnarve i Levide, vid Hörte och vid Dahls i Lye. Jag anser även att det inte kan ha varit fråga om nyttoslipning, samt att slipföremålet måste ha varit fast upphängt i någon anordning (hjul eller pendel). - Att slipa för hand på kanten av en redan befintlig slipskåra torde vara svårt, och i vilket fall som helst skulle man aldrig försöka slipa på ett så oerhört dumt ställe om syftet bara hade varit att slipa något föremål (såsom stenyxa). Dessutom är själva slipskårorna ofta konstnärligt utförda. De är alltid jämna och fina och bär inte spår

  9  

denna slutsats. Men när det förekommer många slipskåror på samma block eller häll är dessa i regel inte parallella, vilket de borde vara om man bara hade riktat in dem ungefärligt mot dessa huvudriktningar. - Om man t.ex. slipade i riktningen av solens uppgång vid sommarsolståndet, hade man väl när man började slipa nästa skåra, nöjt sig med att rikta in den efter den föregående osv! I verkligheten ligger slipskårorna ofta solfjäderformigt, en form som ofta bryts av någon slipskåra som skär tvärs mot de övriga. (Ibland skär den rakt över en annan slipskåra). På bilden i fig. 10 går två slipskåror ihop till en enda. Detta torde vara ett bevis på att de är noggrant orienterade i vissa riktningar och inte ungefärligt. - Det

efter kantiga föremål, vilket man borde förvänta sig om de bara var en biprodukt vid någon tillverkningsprocess. Det var alltså åstadkommandet av själva slipskåran som var syftet med slipningen. - Annars skulle man inte ha gjort nya skåror hela tiden trots att man hade ett bra uppslipat spår som borde ha kunnat användas ännu under lång tid. (Slipskåror i en grupp kan ha mycket olika djup från ca 0,5 cm till 1 dm djup blandat hur som helst.) Hade det varit fråga om nyttoslipning borde slipskårorna i stort sett varit parallellt ordnade och uppslipade till maximalt djup (utom möjligen den sista i varje grupp).

Fig. 11 Mätning av slipskåror med teodolit.

Kartläggning

Jag har även gått igenom riksantikvarieämbetets fornminnesinventering av Gotland och har därför allt material om slipskårorna samlat liksom noggranna kartor. Efter hand har jag själv besökt slipskårorna och mätt i första hand deras riktningar (om blocken kan anses orubbade). I början användes kompass (medelfelet i mätningarna ca ±1° ). Senare har teodolit kommit till användning och då är medelfelet i mätningarna ca ±0,1° . Dessutom kommer man ifrån kompassens missvisning eftersom solen bestämmer

Skårorna har i regel rund botten i tvärsnitt och i längdsnitt (längden ligger oftast mellan 50 cm till 100 cm). Riktningen till var och en av de två spetsarna mäts, liksom avståndet med måttband från ett lod under teodoliten. Dessa punkter är då bestämda i ett polärt koordinatsystem. Värdena matas in i ett datorprogram där punkterna först räknas om till xy-koordinater varpå riktningen mellan dem beräknas. I programmet finns också inlagd en kontroll genom att även avståndet mellan spetsarna beräknas. Detta avstånd är 147,0 cm

  10  

azimutskalans nollpunkt. (Man kan räkna med att de som gjorde slipskårorna fick ett medelfel av runt 1o vid inriktningen av slipskåran och det är värdefullt att ha en mätnoggrannhet som är en tiopotens bättre.) Vid dessa mätningar används en specialgjord anordning som placeras i slipskåran (fig. 11). Den består av en bottenplatta av järn som är 60 cm lång och 3 cm bred. På denna finns två 12 cm höga ben på vilka en 150 cm lång stav av lättmetall är fästad. I var sin ände av staven finns två konformiga spetsar 1,5 cm höga. På så sätt får man två mätpunkter som befinner sig så långt i från varandra som möjligt. Anordningen kan oftast bara ställas i slipskåran på ett sätt, (den liksom låses i den).

och man ser således om någon felmätning har gjorts. Dessutom mäts längden av skåran och instrumentets placering i densamma. Med hjälp av dessa värden ritas sedan en noggrann karta över området. Hittills har riktningarna av drygt 600 slipskåror mätts med teodolit, så gott som alla i fast häll (Se nedan). Stor hjälp vid mina forskningar har jag haft av de datorprogram som jag har skrivit för ändamålet. Från början skrev jag dem i programmeringsspråket BASIC. Efter hand som de tidigare datorerna har blivit omoderna och kommit ur bruk, har det blivit nödvändigt att konvertera över mätvärden och program till andra typer av datorer. Det har då blivit tillfälle att byta programmeringsspråk (till pascal).

  11  

Arkeoastronomi - en översikt Redan vid mitten av 1700-talet var det tydligen allmänt känt att det stora stenmonumentet Stonehenge i södra England var orienterat med sin huvudaxel mot solens uppgång på dagen för sommarsolståndet. I början av 1900-talet skrev den engelske astronomen sir Norman Lockyer (1836-1920) en serie artiklar under titeln Notes on Stonehenge, där han försökte visa att man placerat ut blocken i Stonehenge för att märka ut åtskilliga andra riktningar av astronomiskt intresse. Han studerade även grekiska och egyptiska tempel och fann att många av dem var orienterade efter himlakropparnas upp- och nedgångsriktningar. Så som solens och månens samt olika stjärnors. T.ex var templet Amen-Ra vid Karnak riktat mot solens nedgång vid sommarsolståndet. Templet hade en huvudaxel som var nästan 500 m lång. När Lockyer och hans medhjälpare observerade solens nedgång vid midsommar 1891 kunde de bara se högra kanten av solen från templet. Men Lockyer beräknade att ca 3700 f.Kr kom de sista strålarna från den fulla solskivan att träffa det innersta av templet på årets längsta dag. Andra tempel var riktade mot olika stjärnors upp- eller nedgång, speciellt mot vissa stjärnors s.k. heliakiska uppgång. - Heliakisk uppgång är den tidpunkt när en stjärna först syns gå upp före solen. - Dessa heliakiska uppgångar bestämde tidpunkten för speciella festdagar. Och i gryningen när man såg stjärnan kunde man sätta i gång sina ritualer. Han fann sju tempel som var riktade mot Sirius, vars heliakiska uppgång inträffade vid de årliga översvämningarna av Nilen. I allmänhet är det dock inte så lätt att veta vilken stjärna som ett förhistoriskt byggnadsverk är riktad mot. Eftersom en viss stjärna kan stämma för en viss tidsperiod och en annan stjärna kan stämma för en annan tidsperiod. När det gäller fornlämningarnas eventuella inriktning mot stjärnor, behöver man strängt taget veta åldern på fornlämningen. Vid samma tid som Lockyer gjorde sina undersökningar höll en annan engelsman, F.C. Penrose, på i Grekland. Eftersom byggnadstiden för templen i Grekland var bättre känd än för templen i Egypten, var det lättare att avgöra vilka olika stjärnor som hade observerats. Många tempel hade utformats så att man kunde observera stjärnans heliakiska

uppgång - eller nedgång, dvs när den kunde observeras sista gången på kvällen efter solnedgången. När denna heliakiska uppgång (eller nedgång) hade observerats visste man att när solen sedan gick upp, skulle den komma att lysa upp en marmorstaty av guden på altaret. Efter Lockyer och hans samtida gjordes inte så många arkeoastronomiska undersökningar. Men år 1963 väckte den amerikanske astronomen Gerald Hawkins stor uppmärksamhet då han lyckades visa att Stonehenge kunde ha haft en astronomisk funktion. Och sedan dess har undersökningar av en eventuell astronomisk inriktning av vissa fornminnen åtnjutit ett allt större intresse. På 1950-talet började också den skotske professorn i "ingenjörsvetenskap" Alexander Thom (1894-1985) intressera sig för monument från stenåldern i nordvästra Skottland och på Hebriderna. Det finns hundratals eller tusentals av dem. De kan bestå av enstaka resta flata stenblock, grupper eller rader av stenar eller stora ring- eller korsformiga anläggningar. Thom var specialist på mätteknik och kom att intressera sig för anläggningarnas form, men även deras orientering. Thom fann att en hel del av stenringarna var ellipser, medan andra var äggformade. Vidare indikerade hans mätvärden att konstruktörerna hade använt vissa matematiskt intressanta samband, nämligen "pythagoreiska" trianglar, dvs rätvinkliga trianglar där sidorna förhåller sig som hela tal (3:4:5, 5:12:13 etc). Han tyckte sig även finna att man använt en "megalitisk yard", med längden 0,829 m, som måttenhet. Även på andra håll i världen hade fornlämningar observerats ur arkeoastronomisk synpunkt. I Central-amerika hade Maya-indianerna utvecklat ett högt organiserat samhälle med städer och stora tempelbyggen. De hade en invecklad kalender som vi känner till tack vare bevarade urkunder. De gjorde noggranna observationer av himlakropparna och orienterade även sina tempel i viktiga astronomiska riktningar. På senare år har undersökningar gjorts inom områden som bebotts av vissa nord-amerikanska indian-stammar. Dessa levde på stenåldersnivå innan européerna kom dit. Ofta finns hällmålningar med symboler för t.ex solen, vilka finns på platser där solens eller månens nordligaste uppgång kan observeras i riktning mot någon framträdande formation i terrängen.

Fig. 12 Vid sommarsolståndet går solen vid mellersta Gotland i nutiden upp som nordligast vid 40°,1. Vid vintersolståndet sex månader senare går solen upp som sydligast vid 135°,8. (För nedgång gäller 319°,9 resp

224°,2 )

  12  

Fig. 13 Månen har en mer komplicerad rörelse än solen. Under ett 18,61 års-intervall flyttas månens nordligaste vändpunkt fram och tillbaka mellan maximalt nordligast och minimalt nordligast. Samtidigt flyttas

månens sydligaste vändpunkt mellan maximalt sydligast och minimalt sydligast.

Den arkeoastronomiska metoden

Ort Solen Solen Månen Månen Månen Månen

nord syd max.nord min.nord min.syd max.syd

Sundre 41°,2 134°,9 29°,2 55°,2 125°,4 151°,8

Roma 40°,1 135°,8 27°,6 54°,6 126°,1 153°,6

Fårö 39°,2 136°,5 26°,0 54°,0 126°,7 155°,2

Tabell 2 Solens och månens nordligaste och sydligaste uppgångar i nutiden.

år 3000 f.Kr

Ort Solen Solen Månen Månen Månen Månen

nord syd max.nord min.nord min.syd max.syd

Sundre 39°,7 136°,3 27°,3 54°,0 126°,7 153°,8

Roma 38°,6 137°,2 25°,5 53°,3 127°,3 155°,8

Fårö 37°,5 138°,1 23°,7 52°,7 128°,0 157°,6

Tabell 3 Solens och månens nordligaste och sydligaste uppgångar ca 3000 år f.Kr.

 Stenar i rad har en bestämd orientering, liksom stenringar med ellips- eller äggform där orienteringen definieras av storaxeln (den största diametern). Enstaka stenar kan sägas vara orienterade i flatsidans riktning. De riktningar som har störst arkeoastronomiskt intresse är som tidigare nämnts kardinalriktningarna (ö-V och N-S), samt riktningarna till solens och månens extremt nordliga och sydliga uppgångar och nedgångar. Se fig. 12 ovan, som visar östra halvan av horisonten. (Upp- och nedgångarna är symmetriska kring nord-syd-riktningen). Solens bana över himlen (ekliptikan) är en återspegling av jordens bana runt solen. - Det är jorden som rör sig, men sett från jorden rör sig solen runt himlen, ett varv på ett år. Eftersom jordaxeln inte är vinkelrät mot jordbanans plan utan avviker ca 23°,45 innebär detta att ekliptikan lutar samma gradtal mot himmelsekvatorn. (Himmelsekvatorn är den cirkel på himlen som hela tiden befinner sig över jordens ekvator). - Det är detta som är orsaken till årstidsväxlingarna och således variationerna i upp- och nedgång-sriktningarna och i solens middagshöjd.

Ekliptikans lutning mot himmelsekvatorn får till följd att solens nordligaste deklination (= mot-svarigheten till latitud på himlen), som inträffar vid sommarsolståndet, blir just 23°,45. Detta leder i sin tur till att solen då går upp (respektive ned) i sin nordligaste punkt. Hur långt mot norr som denna ligger beror på ortens latitud. Det har också betydelse om det är solens överkant, mittpunkt eller underkant som observeras. Vid Hoburgen ligger den punkt där solens överkant bryter horisontlinjen på dagen för sommarsolståndet vid ca 41°,2 (azimut eller bäring) och vid norra Fårö vid ca 39°,2 . För varje dag går solen sedan upp längre och längre mot söder, för att vid vintersolståndet gå upp (respektive ner) i sin sydligaste punkt. Denna är ca 134°,9 vid Hoburgen och ca 136°,5 vid norra Fårö. (För ned-gångarna gäller att dessa gradtal skall dras från 360° ). Månens uppgångspunkt genomlöper samma vandring från norr till söder och tillbaka mot norr. Men den vandring av uppgångspunkten fram och tillbaka som för solen tar ett år, tar för månen en knapp månad (månens sideriska omloppstid är 27 dygn 7 timmar och 43 minuter).

  13  

Men månens bana är mer komplicerad än solens (jordens). Månbanans plan lutar 5°,15 mot jordbanans plan, vilket alltså betyder att den lutar 5°,15 mot ekliptikan. Dessutom vrids månbanans plan runt ett varv på 18,61 år. Månens bana på himlen skär ekliptikan i två punkter, noderna, och dessa förskjuts alltså längs ekliptikan med denna period. (Nodernas förskjutning styr tidpunkterna för sol- och månförmörkelser). Månens maximalt nordliga respektive minimalt nordliga deklination i nutiden är 28°,60 respektive 18°,30. Detta innebär i sin tur att månen i regel inte kommer att ha samma upp- och nedgångsriktningar som solen (se fig. 13). Det ovan relaterade innebär att vändpunkterna för månens upp- och nedgångsriktningar i norr och söder också flyttar sig fram och tillbaka längs horisonten med samma period. - Vid en viss tidpunkt går månen upp i sin allra nordligaste punkt (ca 27°,6 vid mellersta Gotland). Knappt 14 dagar senare går månen upp i sin maximalt sydligaste punkt. Efter ytterligare ca 14 dagar är den tillbaka vid sin nordligaste uppgångspunkt, dock inte riktigt. För varje gång som månen återvänder till sin nordliga vändpunkt kommer denna att vara förskjuten allt längre mot söder. Efter ca 9,3 år kommer månens nordliga vändpunkt att ligga vid ca 54°,6 vid mellersta Gotland. Sedan kommer månens nordliga vändpunkt att åter förskjutas mot norr. Det som sagts ovan gäller förstås också för månuppgångens sydliga vändpunkt. (Och motsvarande för nedgångarnas vändpunkter).

år f.Kr. Solen Månen Månen

max nord min nord

4000 24°,112 29°,262 18°,962

3500 24°,072 29°,222 18°,922

3000 24°,027 29°,177 18°,877

2500 23°,979 29°,129 18°,829

2000 23°,928 29°,078 18°,778

1500 23°,873 29°,023 18°,723

1000 23°,816 28°,966 18°,666

500 23°,757 28°,907 18°,607

Tabell 4 Solens och månens maximalt nordliga deklinationer under slutet av stenåldern och under bronsåldern.

Vändpunkterna för månens upp- och nedgångar ligger alltså (ungefär) symmetriskt kring öst- respektive västpunkten. - dvs vissa år vandrar månens upp- och nedgångspunkter extremt mycket fram och tillbaka längs horisonten medan de 9,3 år senare varierar mycket mindre fram och tillbaka. P.g.a den sk planet-precesionen, vilken beror på de andra planeternas inverkan, ändras jordaxelns lutning något över årtusendena. I tabellen nedan visas solens maximalt nordliga deklination samt månens maximalt respektive minimalt nordliga deklination. Som synes har jordaxelns lutning stadigt avtagit under de senaste årtusendena. Det är med denna förbundna förskjutningen av upp- och nedgånsriktningarna som är grunden till den astronomiska dateringen av fornlämningar.

  14  

Slipskåror och arkeoastronomi

Göran Henriksson, docent i astronomi i Uppsala, har vidareutvecklat teorin om slipskårornas astronomiska samband. Fig. 14 visar en karta över slipskårorna vid Hugraivs i Gammelgarn, vilka bildar en sammanhängande serie av 32 slipskåror. Denna serie har han tolkat som en månkalender.

Därmed har han också kunnat datera hela serien med individuella årtal för varje slipskåra. Henriksson antog att en speciell princip har varit vägledande för hur slipskårorna skulle riktas in. Denna kan sammanfattas på följande sätt:

1. Fullmåne. 2. Solen vid extrempunkterna sommar- eller

vintersolståndet. Eller solen vid vår- eller höstdagjämningspunkten.

3. En skåra har slipats i riktning mot månens upp- eller nedgång varje gång som fullmåne inträffar inom ett dygn från de under 2 ovan angivna tidpunkterna.

4. Skårorna är ordnade kronologiskt bredvid varandra.

Fig. 14 De 32 slipskårorna vid Hugraivs i Gammelgarn, vilka bildar en sammanhängande serie. Uppmätning av riktningar med teodolit och uppritning av karta m.h.a av dator har gjorts av Sören Gannholm. Dateringen har gjorts av Göran Henriksson.

Vid fullmåne är månen ljusstarkast och den (månguden) förefaller därför mäktigast och mest betydelsefull. Människorna måste också ha upptäckt att det inte gick ett helt antal månvarv på ett solår och kan därför ha betraktat en sådan händelse som att fullmånen inträffade vid solstånden eller dagjämningarna som ett märkligt fenomen. Man hade säkert också noterat att månen gick upp och ned olika långt norrut och söderut under olika år och detta kan ha väckt deras nyfikenhet och förundran. Ett sätt att studera detta är att markera riktningen för månens upp- och nedgång vid något bestämt tillfälle på året. De mest extrema och viktiga tillfällena är de ovan angivna. Det förefaller dock t.ex mer naturligt att studera fullmånens upp- och nedgång vid vintersolståndet än vid sommarsolståndet. Månen kommer då som högst på himlen och dominerar en större del av dygnet än solen. - Vi kan för ett ögonblick försöka att leva oss in hur våra förfäder under förhistorisk tid kunde tänkas uppfatta världen och världsalltet. Solen gav värme och ljus, ju högre den kom på himlen desto varmare blev det. Samtidigt var den uppe en allt längre tid av dygnet. Solguden måste ha varit mäktigare än månguden, eftersom den senare alltid försökte gömma sig för den förra. Ju närmare månen kom solen på himlen ju smalare blev den. Till slut var den bara en smal skära och försvann alldeles när den smög sig förbi solen. Men när den åter vandrade bort från solen blev den på nytt större och ljusstarkare. Till slut nådde den sin mäktigaste gestalt - fullmånens. Eftersom fullmånen bara var uppe på natten kom människorna att förknippa denna med köld. (Man kan ännu få höra folk som tror att det är kallare vid fullmåne än annars).

  15  

 På sommaren var solguden som mäktigast, medan månguden måste ha varit tämligen maktlös. När månen var full på sommarnätterna beskrev den en mycket låg bana över himlen från SO till SV. Men på vintern blev solguden maktlös samtidigt som månguden blev mycket mäktigare. Och vissa år var tydligen månguden ännu mäktigare än annars. Då gick den upp (respektive ner) längre mot norr än vanligt, samt kom betydligt högre upp på himlen när den stod i söder. Kanske hade människorna föreställningen att eftersom solen blev starkare ju längre mot norr den kom, att också månen blev starkare ju längre mot norr som den kom. Men i människornas föreställningsvärld behärskade månen kölden och det skulle följaktligen bli kallare och kallare. Man blev kanske rentav rädd att månen skulle komma för långt norrut. - Om den stannade där fick den kanske makten över solen och det skulle bli evig snö och is? - Fullmånen befinner sig alltid mitt emot solen på himlen och månen går då alltid upp när solen går ned och ned när solen går upp. Om fullmåne inträffar vid vintersolståndet går den upp i NO (ungefär där solen går upp vid sommarsolståndet). Sådana slipskåror som är riktade mot NO är alltså riktade mot fullmånens uppgång vid vintersolståndet (eller eventuellt fullmånens nedgång vid sommarsolståndet). Och de grupper som är riktade mot NV är riktade mot fullmånens nedgång vid vintersolståndet (eller eventuellt fullmånens uppgång vid sommarsolståndet). Vid vår- och höstdagjämningarna går solen upp- och ned rakt i öster respektive väster, och fullmånen gör så med (med avvikelserna enligt ovan). - Slipskårorna vid Hugraivs är öst-västliga och är således riktade mot fullmånens upp- och nedgång vid vårdagjämning (öst-västliga skåror skulle även kunna vara slipade vid höstdagjämning). Slipskårorna skulle alltså vara slipade vid dagjämningarna och solstånden. Nu finns det ett datum till som har varit viktigt i forna tider, nämligen tidpunkten mitt emellan vintersolståndet och vårdagjämningen dvs i början av februari (ungefär kyndelsmäss). Vid denna tidpunkt var halva vintern gången och hälften av vinterförråden måste vara kvar. Ett antal grupper av slipskåror är riktade mot de punkter på horisonten där fullmånen går upp eller ned i början av februari. Om man alltså markerar riktningarna till fullmånens uppgång vid en viss tidpunkt på året, borde man få samma riktning varje år. Men p.g.a den ovan nämnda förskjutningen fram och tillbaka längs horisonten av uppgången, med perioden 18,61 år, kommer man således att få riktningar inom ett visst intervall (vid vintersolståndet mellan 27°,7 och 54°,6 , vid mellersta Gotland i nutiden). Nu är det så att månfaserna (t.ex fullmåne) inträffar på samma datum med 19 års mellanrum, (eller 235 synodiska månader) den sk. Metoncykeln. Om slipskårorna alltså har slipats och inriktats enligt principerna ovan, har en ny skåra slipats vart 19:e år. Under detta tidsintervall har uppgångspunkten förskjutits fram och tillbaka en hel period på 18,61 år

kommer den alltså 19 år senare att gå upp i en lite sydligare riktning. Och 19 år senare i ännu lite sydligare riktning osv. Slipskåror som inriktas mot dessa uppgångar kommer att ligga solfjäderformigt. Skillnaden mellan 19 år och 235 synodiska månader uppgår till knappt 1,5 timmar och gör att en Metoncykel spårar ur efter några århundraden. I stället börjar en ny Metoncykel innan den äldre har tagit slut. I skarven mellan två Metoncyklar överlappar de varandra en tid. Därför är det ibland 8 eller 11 år mellan de tillfällen som fullmåne inträffat på t.ex vintersolståndet och som man alltså har slipat en slipskåra. Månens uppgångspunkt styrs av 18,61 års-perioden, vilket kommer att leda till att solfjäderformen bryts och en slipskåra skär snett mot de övriga. Vilket också ofta är fallet. Omkring år 3000 före noll passerade fullmånen stjärnan Antares i Skorpionen samma dag som vårdagjämningen. Denna stjärna kunde därför användas för att markera vårdagjämningen. - Månen passerar förstås Antares varje månad, men det är bara en gång om året som det kan vara fullmåne vid denna passage. Men oftast är det alltså hela 19 år mellan de tillfällen då det verkligen inträffar fullmåne samma dygn som denna passage. Under samma tidsperiod, dvs ca 3000 år före noll, befann sig stjärnan Spica i Jungfrun på den del av himlen som passerades av fullmånen i början av februari. På motsvarande sätt kunde man använda denna stjärna för att markera 'halva vintern'. P.g.a den sk luni-solar-precessionen, som beror på solens och månens inverkan och som får till följd att jordaxeln vrider sig långsamt runt i rymden - ett varv på 26000 år - vilket i sin tur leder till att stjärnorna kommer att inta nya lägen på himlen, kommer fullmånen att passera Antares på successivt senare datum. Antares har alltså efter hand rört sig bort från vårdagjämningspunkten. Men man har tydligen hållit fast vid denna stjärna som markör i flera hundra år, tills denna tidpunkt inträffade en vecka efter vårdagjämningen. Henrikssons metod att datera slipskårorna går ut på att räkna ut månens upp- och nedgångsriktningar vid dessa mycket speciella tillfällen sett från platsen i fråga. Datorn räknar bakåt i tiden och en serie slipskåror jämförs med dessa värden. Om man för någon tidsperiod får en överensstämmelse (inom någon grad) skåra för skåra med beräknade värden kan hela gruppen dateras. Det är visserligen fråga om periodiska förlopp och en upprepning av ett mönster borde vara möjligt. Men förutom luni-solar-precessionen ändras också jordaxelns lutning långsamt över årtusendena p.g.a den på tidigare omtalade planet-precessionen. Vilken allt sedan stenåldern stadigt har minskat. Därför låg månens uppgångspunkter förskjutna längre mot norr respektive söder under stenåldern än i nutiden och en entydig datering av slipskårorna är möjlig. Mina mätningar av slipskårornas riktningar ger stöd åt Henrikssons teori. Koncentrationen kring öst-väst-riktningen motsvaras av fullmånen vid vårdagjämningen (Antares). De båda mindre

  16  

och lite till (skillnaden mellan 19 hela år och 18,61 år). - Om vintersolstånds-fullmånen ett år inträffade när månen befann sig i sin absolut nordligaste punkt,

koncentrationerna på var sida om denna motsvaras av fullmånen mitt i vintern (Spica). Och de båda koncentrationerna längre ifrån motsvaras av fullmånen vid vintersolståndet.

Bildstensformade slipskårestenar

Fig. 15 Avhuggna slipskåror på bildsten. T.h visas hur slipskårorna måste ha sett ut innan stenen höggs till bildstensform

Ca ett dussin slipskårestenar som samtidigt är bildstenar eller har bildstensform är kända. Arkeologerna har tidigare tagit för givet att slip-skårorna skulle ha tillkommit efter det att stenen huggits till bildsten. Men eftersom allt mer talar för att slipskårorna är betydligt äldre än så kan detta inte vara riktigt.

Fig. 16 Ena änden av slipskåra nr 4 i slipskårestenen Häffinds IV i Burs i längdsnitt. Slipskårorna är konkava men i ändarna blir de konvexa. Detalj från figur 2. Många som får se en bildsten med slipskåror blir tydligen irriterade och ser den bara som en förstörd bildsten. - Jag som forskar om slipskåror och sålunda har sett flera tusen dylika, lägger i stället märke till om något avviker från mönstret. Det som mest slår en är att slipskårorna på bildstenarna verkar vara avbrutna (se fig. 15), alltså att de tidigare måste ha varit längre men huggits av.

Många av bildstenarnas slipskåror går alltså ut över kanten, så att bara halva slipskåran återstår. På en vanlig slipskåresten förekommer det aldrig att en slipskåra går ut över kanten på det ställe där skåran är djupast om inte stenen har brustit av. Slipskåror ligger i stort sett mitt på en sten så att största djupet

hamnar där. Men oftast går skårans båda ändar upp på stenens ovansida - det är bara om stenen är för kort som denna går ut över kanten och då i regel på stenens bägge sidor.

Efter att ha undersökt ett antal slipskåror med avseende på formen har jag konstaterat följande: Nästan alla slipskåror är avplanade i ändarna dvs övergår från att vara konkava till att bli konvexa, vare sig de slutar på stenens ovansida eller går ut över en kant. Se fig. 16. Detta måste bero på att när slipföremålet släpper från slipskåran så vinklar det lite och slipar mer i ändarna. - Man kan alltså direkt avgöra om en slipskåra är avbruten eller inte. På några andra lösa kalkstensblock återstår bara yttersta spetsen av några av slipskårorna på dem. - Och då fordras det ju inte mycket eftertanke alls för att inse att slipskårorna blivit avbrutna. Vid Gällungs i Väskinde ligger en kalkstenshäll lagd som bro över en äldre åfåra. Den innehåller ca ett dussin slipskåror. Många av slipskårorna går ut över kanten och av några återstår bara yttersta spetsen, vilket med all önskvärd tydlighet visar att denna häll har brutits upp efter det att den fick slipskåror, och att dessa alltså har huggits av. Även på kyrkogården vid Mästerby kyrka finns en häll med sådana slipskåror.

På norrsidan av Sjonhems kyrka finns ett fint hugget fyrkantigt kalkstensblock med en rund fördjupning i mitten. Tvärs över stenen går en stor fin slipskåra. Den tillfällige besökaren får kanske för sig att slipskåran slipats efter det att stenen

  17  

höggs till. Men vid närmare betraktande upptäcker man yttersta spetsen av ytterligare en slipskåra vid

ena kanten av blocket (fig. 17). Och då måste slipskårorna ha funnits där innan blocket höggs till.

Fig. 17 Stenen vid Sjonhems kyrka. Kyrkan I, raä 15. Om skårorna på bildstenarna hade varit yngst, och att man således hade slipat ut över kanterna, så borde slipskårorna ha blivit avplanade vid kanterna. Men inga spår av sådant kan iakttas. (Jag har studerat ett antal sådana block både på Gotland och i Statens Historiska Museum i Stockholm). En sten med bildstensform från Bäcks i Endre som våren 1992 flyttades in till Fornsalen i Visby har 15 slipskåror, av vilka flertalet går ut över stenens ena sida. Den ände av slipskårorna som slutar uppe på stenen har den vanliga formen enligt fig. 16 ovan. Däremot kan man inte på den ände av skårorna som går ut över bildstenens kant iaktta någon avplaning , utan den slutar tvärt. Det finns från bildstenar även exempel på huggmärken i själva slipskåran där denna går ut över kanten (se fig. 18).

Fig. 18 Stenen från Sanda kyrkogård. Raä 34. Detalj Huggmärkena har tillkommit i en befintlig slipskåra och av allt att döma när stenen höggs till bildstensform. Vid Tomase i Lokrume finns en kalkstenshäll med slipskåror, vilken är uppbruten men inte bortforslad (fig. 19). Bredvid denna häll finns fyra slipskåror i fast häll. Lösa kalkstenshällar med slipskåror hittar man här och var, bl.a vid kyrkor.

Fig. 19 Tomase II o III, raä 45., Lokrume. 4 slipskåror i fast häll t.v och den uppbrutna slipskårehällen t.h. Hällen vid Tomase visar att man vid någon tidpunkt bröt upp hällar som redan hade slipskåror, och den är således ett stöd för uppfattningen att de flesta lösa hällar av det slaget hade slipskåror redan när de bröts loss. Tomase-stenen skulle mycket väl ha kunnat vara tänkt att huggas till bildsten, och här ser man ju direkt att slipskårorna har tillkommit innan stenen bröts loss. Det har påståtts att bildstensmästarna inte skulle kunna acceptera råämnen för sina stenar, "som redan var förstörda av slipskåror i godtyckliga riktningar." På detta kan man replikera: "Aldrig någonsin i förhistorisk tid har människan skapat en bild enbart för att den varit dekorativ, eller haft ett skönhetsvärde på det sätt som vi uppfattar konsten." (Citatet är hämtat från Göran Burenhults bok "Speglingar av det förflutna", 1986). - Det har alltid varit magi inblandad. Och ännu under bildstenstiden, 400 - 1000 e.kr., var människans föreställningsvärld naturligtvis i hög grad dominerad av magi och kult. Slipskårorna måste även för dem ha varit något obegripligt, om de var flera tusen år äldre. Kanske trodde de att slipskårorna var spår efter gudar, och då kunde man mycket väl ha brutit upp kalkstenshällar med slipskåror för att hugga dem i bildstensform därför att man trott att dessa haft stor magisk kraft.

  18  

Fig. 20 Sten från Hogrän, Byssegarde I , raä 50, vilken tidigare utgjort en spishäll. Av slipskåre-resternas placering framgår att dessa fanns från början. Kan den halvmåneformiga fördjupningen vara en hällristning?

Slipskåror och bildstenar Av de ca ett dussin kända bildstensformade stenar med slipskåror, har bara två några bilder - och är alltså verkligen just bildstenar. Den stora stenen från Sanda, nu i Fornsalens bildstenshall (daterad till 400-tal), har några slipskåror längst ner, samt ytterligare några grunda slipskåror eller slipytor i omedelbar kontakt med bilderna. Först kan man konstatera att kantbården på bildstenen går runt slipskåran, liksom undvikande den. En bit ovan denna på höger sida går två slipningar ut över kantbården. Den som står en bit ifrån och flyktigt betraktar stenen kan möjligen få för sig att dessa slipningar har slipat bort kantbården. Men om man tittar närmare efter finner man att kantbården helt enkelt upphör vid de båda slipningarna och fortsätter på andra sidan om dem (se fig. 21).

Fig. 21 Stenen från Sanda. Nu i fornsalens bildstenshall. Man har alltså bara huggit in konturerna där stenen var ojämn dvs oslipad, medan man på de slipade områdena har nöjt sig med att måla på den släta ytan. Samma sak kan även iakttas kring hästen och kring skeppet. Konturerna har inte blivit bortslipade, och man ser tydligt att man i stället har huggit in konturerna fram

träskjul där. När jag undersökte den fann jag emellertid följande: Bilderna verkar att vara nerknackade i den slipade ytan. Ibland avbryts en konturlinje av ett upphöjt slipat område, och fortsätter på andra sidan (dvs samma sak som på stenen från Sanda). Ibland kvarstår stora eller små slipade ytor som öar i ett för övrigt ner-knackat område. När det gäller t.ex rutmönstret i seglet är vissa rutor slipade, medan andra inte bär spår av slipning. - Där inga spår av slipning syns verkar ytan perforerad, som om man med små slag velat knacka bort slipningen. Det är omöjligt att slipa på en ruta och samtidigt undgå att slipa på den bredvid. - De inre ytorna har nästan samma nivå och slipspåren går rakt fram mot den nerknackade konturlinjen och slutar där, och fortsätter inte på nästa ruta. Allt tillsammantaget måste innebära att stenen aldrig färdigställdes som bildsten. Stenen verkar heller inte alls vittrad och kanterna är skarpa. - Endast på en mindre del av stenen syns spår av vittring, och då på både bildkonturerna och slipspåren. Även mötet mellan slipytorna resp. slipskårorna och den huggna kanten av stenen tyder på att man huggit i en yta som redan varit slipad. Ingenstans kan man konstatera att bilderna blivit bortslipade. Alltså visar även Othemarsstenen att slipningen är äldst. Resultatet av undersökningen publicerade jag i Gotlands Allehanda 28 januari 1987. På sommaren samma år undersökte jag och Göran Henriksson på nytt stenen och Henriksson skrev en artikel, som han fick publicerad i Gotländskt Arkiv 1988, med titeln Nya undersökningar av bildstenen från Othemars i Othem. Othemars-stenens historia så som jag tolkar den: Under stenåldern gjordes slipskåror i en fast kalkstenshäll. Vid samma tid planslipades hela ytan runt slipskårorna. Efter inte alltför många decennier bröts en stor bit av hällen loss och vändes. Sedan fortsatte man att slipa på den tidigare undersidan. - Det finns en del block med slipskåror på flera sidor, vilket måste innebära att man ville utnyttja en sten med särskilt stor magisk kraft. Tre eller fyra tusen år senare, alltså omkr. 800 e.kr., valde man denna sten till att huggas till bildsten. Arbetet med detta kom dock att avbrytas i förtid. Något annat som jag lagt märke till: I en del av de slipskåror som finns på bildstenar finns en smal fördjupning eller ristning som följer en del av skårans botten. Jag har emellertid inte sett dessa ristningar i några andra slipskåror. Om dessa ristningar i botten av slipskåror bara förekommer på bildstenar, finns det

  19  

mot de slipade ytorna. På några ställen har man huggit i den slipade ytan t.ex rodret. Man ser alltså med all önskvärd tydlighet att slipningarna fanns på denna sten innan den höggs om till bildsten! På den andra kända bildstenen med både slipskåror och bilder, stenen från Othemars i Othem (daterad till 800-tal), finns det bara bilder på en del av stenen, och detta har tolkats som att bilderna på resten av stenen har slipats bort. Arne Philip med artikeln Försvunnen bildsten tillrätta, i Gotländskt Arkiv 1986. Jag hade inte sett denna bildsten när artikeln publicerades. Men eftersom jag under mina forskningar om slipskårorna blivit mer och mer övertygad om att dessa är betydligt äldre än järnåldern, blev jag tvungen att genast undersöka saken. Därför begav jag mig mitt i den värsta snöstormen i januari 1987 till fornsalens förråd vid S:t Hans ruin och studerade bildstenen i ett

ingen annan möjlighet än att det är bildstenshuggaren som har åstadkommit dem. Det är mycket osannolikt att en företeelse av detta slag skulle förekomma av en slump på bara en viss kategori slipskårestenar. Några enstaka fall av udda slipskåror förekommer också. På Eke kyrkas korportal finns några korta och smala som inte kan ha med de vanliga att göra. En dopfunt från Halland har två slipskåreliknande bildningar. De behöver inte heller vara äkta, men det kan tänkas att man liksom för bildstenarna har valt en sten med befintliga skåror. En malsten från Endre har en eventuell slipskåra, Hanes I, raä 30. Men malstenarnas ursprungliga funktion var nog att slipa stenyxor i. För övrigt kan enstaka slipskåreliknande former nog förekomma från vitt skilda tider, gjorda med annan teknik och som inte har med de vanliga slipskårorna att göra.

Fynd av slipföremål i slipskåra

Det finns ett möjligen två fynd av slipföremål i slipskåra, ett från Eksta vilket jag inte har haft tillfälle att undersöka närmare. Det andra fyndet är från Lau. Se fig. 22. Slipskårestenen med det stenyxliknande föremålet hittades redan år 1952 vid uppodling av åkermark i Lausmyr. I debatten om slipskårorna på 70-talet nämndes det dock aldrig, och det blev inte känt för allmänheten förrän jag skrev om fyndet i GA i juni 1988. Av blocket, som var ganska stort, syntes bara ena kanten ovan jord. När man hade frilagt det kom slipskårorna i dagen, och i en av slipskårorna låg 'stenyxan' (om det nu är en sådan). Tyvärr sprängdes blocket, men en bit av densamma togs tillvara, liksom det stenyxliknande föremålet. Blocket hade från början ca fem slipskåror (varav några korsande), men på den bit som återstår finns just den slipskåra där 'stenyxan' låg. Föremålet är som synes avbrutet, men det hittades så.

Fig. 22 Slipföremål som hittats in situ i slipskåra.

Gannor V, Lau.

Passformen verkar vara perfekt mellan föremål och slipskåra, så det kan inte råda något tvivel om att den verkligen har slipats i slipskåran. - Men är skårorna ett resultat av stenyxtillverkning? - Jag tror inte det. Som K E Gannholm påpekat, så ser man aldrig repor efter kantiga stenämnen i slipskårorna. Föremålet är heller ingen stenyxa utan en avlång "stenkorv". Om skårorna bara vara resultat av en tillverkningsprocess varför skulle man då som sagt överge även grunda skåror, trots att dessa borde ha kunnat användas ännu under lång tid? Vad man än slipade så måste man ha slipat det jämnt på något annat sätt. Däremot är det ju förstås tänkbart att man kan ha avslutat slipningen i en slipskåra. -Att man trodde att t.ex stenyxor kunde ges magisk kraft, om dessa fick en avslutande behandling i en slipskåra. Slipskårornas datering till stenåldern stöds av detta fynd. Även en annan omständighet kring detta fynd visar på stenålder: Slipskårorna låg ca 30 cm under marknivån. Men ännu i början av 1900-talet stod Lausmyrs vatten minst en halvmeter högt på platsen, även mitt i sommaren. Här har vi en parallell till Fardume träsk, se ovan, där Rutger Sernander 1918 gjorde sina undersökningar (datering: subboreal tid).

Fig 23 Slipskårestenen Gannor V, Lau. Fotot togs när

blocket hade avtäckts. I en av slipskårorna låg slipföremålet på fig 22. Slipskårorna på blocket låg ca

  20  

30 under marken i myrmark. Foto: Stig Dotes.

Slipskårornas ålder

Enligt undersökningarna av slipskåror på bildstenar som jag redogjort för på föregående sidor kan slipskårorna först och främst dateras till före bildstenstiden. Även några C-14-dateringar ger resultat i denna riktning. Vid Dibjärs i Hörsne grävde ån fram två slipskåreblock innanför strandbrinken vid en ovanligt kraftig vårflod 1985. (Se fig. 28) Tre C-14-prov togs. Dels från materialet närmast slipskårorna, dels lite högre upp. Svämtorven närmast över skårorna gav resultatet (omräknat till kalenderår) 585±90 e.kr. Vedbit och kolbit lite högre upp gav (omräknat till kalenderår) 1075±75 e.kr. resp. 1055±140 e.kr. Vid Smiss i Hemse hittades en slipskåresten med slipskårorna nedåt underst i en stenvast. Vasten låg direkt på ett kollager varifrån två C-14-prov togs. De gav resultaten (omräknat till kalenderår) 655±100 e.kr. resp. 635±105 e.kr. Slipskårestenen var givetvis sedan länge ur bruk när den las i vasten. Startdatum för slipskåretraditionen sätter Henriksson till ca 3300 år före noll. Inga astronomiska dateringar har påvisats för tiden efter 2000 år före noll. Frågan är om slutdatum för slipskårekulten kan sättas till 2000 år före noll eller om det är så att skårorna på låg nivå över havet visar att den fortsatte in i bronsålder. Till detta dvs frågan om strandlinjens förskjutningar återkommer jag längre fram. Slipskårorna tillhör alltså yngre stenåldern och till stor del den gropkeramiska kulturen. Antalet kända slipskåror är drygt 3600 och det totala antalet kan ha varit dubbelt så stort, vilket dock är omöjligt att veta något om. Inger Österholm "Bosättningsmönstret på Gotland under stenåldern", 1989, anger totala antalet individer på Gotland vid denna tid till 500 som ett minimiantal, men tycks anse att det verkliga antalet inte var mycket större än så. Lars Bägerfeldt "Neolitikum på Gotland", 1992, kritiserar Österholms slutsatser. Bägerfeldt skriver att 'hittills har den arkeologiska forskningen lyckats fastställa förhållandevis väl vilka föremål och redskap man tillverkade som minst, hur de rent praktiskt användes som minst, vilka i samhället som använde dem som minst, hur stort kunnande som

framräknade. Bägerfeldt har gjort en egen beräkning där han bl.a har utgått från pollenkurvornas förändring och den relativa storleken för vissa växtarter. Ett pollendiagram från Lojsta visar att samtliga arter som indikerar boskapsskötsel och odling håller sig på en någorlunda konstant nivå från 2400 år före noll till 1000 år efter noll. Dvs att lika mycket föda har producerats och att därmed befolkningstalet under hela denna tidsperiod har hållit sig ganska konstant. Befolkningens storlek 1000 år efter noll har utgående från antalet gårdar beräknats till ca 15000 invånare. (Carlsson, A.1983). Vid slipskåretidens början 3300 år före noll anger Bägerfeldt att det fanns minst 6000 invånare på Gotland. Vid dess slut bör invånarantalet ha närmat sig15000. Därmed får vi en bättre överensstämmelse mellan antalet slipskåror och antalet människor som kan ha svarat för deras tillkomst. Dessa människor bör dessutom ha bott på ett betydligt större område än vad som framgår av antalet kända gropkeramiska och andra lokaler. Vilka samband som finns mellan slipskårelokalerna och andra fornlämningar har jag inte utrett. Det får bli arkeologernas uppgift. Men genom mina studier har jag en del uppfattningar. T.ex har det ibland påståtts att det skulle finnas ett visst samband mellan slipskårorna och järnåldersbebyggelse. Men redan Lithberg visade att järnåldersbebyggelse ofta är en fortsättning av bebyggelse ända från stenåldern. Jag har emellertid fått uppfattningen att slipskårelokalerna inte har något egentligt rumsligt samband med några andra fornlämningar. De ligger vid den gamla stranden eller vid tidigare insjöar eller på berg, dvs helt enkelt på platser där man hade fri sikt! I Tanumshede och Tossene i Bohuslän finns ett tiotal resp. et tjugotal slipskåror på hällristningslokaler. Enl. uppgift finns det sk övergångar vilket visar att slipskårorna är äldre än hällristningarna. Som tidigare nämnts finns slipskårorna på andra håll i stenålderssammanhang. Dessutom finns de ibland i sådana lägen att det inte kan vara fråga om

  21  

fanns i samhället som minst, hur många människor det var per ytenhet som minst, hur mycket ägodelar de hade som minst, vilken bostadsstandard de hade som minst, hur den hierarkiska strukturen såg ut som minst, hur omfattande och invecklad världsåskådningen och kosmologin var som minst ' etc. Dvs de verkliga talen var inte bara större, utan ofta förmodligen mycket större. Österholm har vid sina beräkningar av antalet individer utgått från bl.a antalet kända gropkeramiska lokaler och antalet kända gravar. Bägerfeldt påvisar att mörkertalet vid dessa beräkningar är mycket stort. Befolkningens verkliga antal torde i stället ligga skyhögt över det av Österholm

nyttoslipning men väl kult. Slipskårelokalerna är helt enkelt kultplatser! Det finns även en del slipskåror i botten på åar. Åar flyttar sig dock fram och tillbaka under århundradena och årtusendenas lopp. Och tidigare invatten växer igen och kan komma att genomkorsas av åar. Slipskårestenen Kvännänge I, raä 101, i Burs som nu ligger på botten av en å, slipades förmodligen inte i detta läge. Det är nog bara en tillfällighet att ån just nu har grävt fram denna. I marken runt ån kan det finnas flera block med slipskåror. Vid Dibjärs i Hörsne grävde ju ån fram två slipskårestenar vid en ovanligt kraftig vårflod 1985.

Strandförskjutningarna Fornminnenas höjd över havet har länge varit av central betydelse ifråga om deras datering. Man har brukat räkna lågt liggande fornlämningars höjd över havet i procent av LG (Lithorina-gränsen) och även direkt använt detta som dateringsgrundande. Det arbete som har legat till grund för detta förfaringssätt är Henrik Munthes år 1933 publicerade artikel i tidskriften 'Ymer', 'Om Gotlands sk Svärdslipningsstenar'. Före denna tidpunkt hade man, som jag tidigare nämnt, antagit att landhöjningen vid Gotland sedan yngre stenåldern inte hade varit mer än ett par meter. Men i 'Ymer' 1933 gör Munthe en jämförelse mellan landhöjningsförloppet å ena sidan i Stockholmstrakten, vilket var jämförelsevis väl känt och tidsbestämt av Granlund, och å andra sidan Gotland. Munthe skriver: 'Jag har därför utgått från hans [Granlunds] landhöjningskurva för Stockholmstrakten allt ifrån bronsålderns början och till nutiden samt å fig. [ ] infört dels denna och dels i relation härtill motsvarande kurvor för norra mellersta och södra Gotland samt å dessa senare inlagt tecken för dessa trakters lägst liggande slipblock. Resultatet har, som synes, att dessa tagits i bruk vid ett skede, som faller vid pass 600 år efter Kr., dvs ungefär vid mitten av folkvandringstid. Emellertid är denna på nyss nämnda grunder fotade tidsbestämning att anse som tämligen osäker, enär landhöjningen i Stockholmstrakten å ena sidan och å Gotland å den andra ännu icke kan bevisas ha fortskridit så parallellt och regelmässigt, som kurvorna angiva.' De lägsta slipskårornas höjd över havet hade mätts ingående av bl.a. Henrik Munthe i början av detta sekel, och han hade funnit att de låg på ca 2 m ö. h. på södra Gotland och något högre på norra. Munthes artikel i tidskriften 'Ymer' ledde därmed till en total omdatering av slipskårorna från stenålder till in en bit i järnåldern. Munthe fortsätter: 'Den anförda dateringen av de lägst liggande slipblocken på Gotland har vunnit bekräftelse genom fynd av sliprännor å bildsidorna av några bland de för ön säregna bildstenarna, vilka såsom

träffade på nya kulturlager under. Boplatsen hade alltså varit utsatt för en transgression av havet. Detta antyder att strandförskjutningsförloppet inte varit så enkelt som man tidigare antagit. Rhodes W Fairbridge har under ett antal decennier studerat havsytans variationer under tidsperioden efter senaste istiden på ett stort antal platser runt om i världen. Han sätter dessa variationer i samband med klimatologiska förändringar av världsklimatet. I fig. 24 har jag ritat av hans diagram över världshavens variationer. För 10000 år sedan dvs 8000 år före 0, låg havsytan ca 35 m lägre än i nutiden p.g.a att mycket vatten då ännu var bundet i landisar. Sedan höjdes havsytan i etapper när landisarna smälte, och sjönk tillfälligt under tider av kallare klimat. Strax efter 5000 före 0 når havsytan upp till nuvarande nivå och låg sedan under en ganska lång tid upp till 3-4 m över den nutida, vilket tidsmässigt sammanfaller med den postglaciala värmetiden. Under några kortare tidsperioder sjönk emellertid havsytan med kanske 5 m, så att den kom att ligga ett par meter under den nutida. Hela Skandinaviska halvön med Östersjön, Baltikum och Finland har emellertid varit nedisat, och alltså nedtryckt p.g.a av isens tyngd. När isen smälte bort höjdes landet åter, snabbt i början och sedan med allt lägre hastighet. Strandförskjutningarna har således varit ett samspel mellan havsytans variationer och själva markens uppåtgående. I Östersjöområdet har bilden komplicerats ytterligare av att detta hav under vissa tider har snörts av från världshaven. Vi ser spåren av tidigare stora landsänkningar i form av Ancylus-gränsvallen och Lithorina-gränsvallarna. Efter den tid som Lithorina-vallarna utbildades, ca 4000 före 0, har världshaven enligt Fairbridge fortsatt att pendla upp och ner, men småningom med allt lägre amplitud. Men hur har själva markytan rört sig? Det vanligaste antagandet är väl att den har höjt sig i jämn takt, men med exponentiellt avtagande intensitet. - Men

  22  

vi skola se, stamma från den senare delen av folkvandringstid.' Han tillägger: 'Sliprännorna å dem äro givetvis av senare datum, hur mycket senare är dock f.n omöjligt att säga.' - Han var liksom alla andra på den tiden oförmögen att inse att slipskårorna kunde vara äldre än bildstenarna. Det var alltså våra förfäders tilltag under bildstenstiden att bryta upp hällar med slipskåror och hugga dem till bildstensform, som totalt kom att förvilla forskare som Henrik Munthe och som också ledde till att den av honom gjorda extrapoleringen av landhöjningen från Stockholmstrakten ut till Gotland kom att godtas. Utgrävningar på stenåldersboplatser, inte minst gropkeramiska, under senare år har emellertid visat att dessa har spolats över av havet i flera omgångar. Tidigare slutade man att gräva när man kom ner till ett sterilt sandlager (havsbottnen). Men vid något tillfälle grävde man igenom detta och

kan man verkligen göra det antagandet? . Gotland ligger mitt i Östersjön och då bör man fundera över om strandförskjutningarna vid Gotland över huvudtaget kan ha något samband med den på omgivande fastland. Gotland är en del av havsbottnen och måste följaktligen röra sig på samma sätt som denna. När havsytan höjs så leder den större tyngden till att bottnen sjunker och vise versa när havsytan sänks. Markytans rörelser behöver på intet sätt ha skett i jämn takt, och inte heller behöver den ha skett på samma sätt över hela Gotland. Detta förhållande antyds också av nyare forskningar. Markytans rörelser vid Gotland kan alltså ha varit snabbare under vissa tider och långsammare under andra eller rent av ha vänts så att marken har sjunkit. - Munthe försökte att använda slipskårorna för att bestämma strandförskjutningarna. Kanske kan vi göra det nu i stället i fall vi kan datera slipskårorna på annat sätt.

Fig. 24 Variationerna i världshavens nivå enl. Farbridge. 0-linjen upptill markerar världshavens nuvarande nivå. Skalan t.v. Anger hur många meter över eller under den nuvarande nivån som världshaven stod. Skalan

nertill anger absoluta årtal före resp. efter år 0.

Slipskårornas höjd över havet. Från min inventering av Gotlands slipskåror har jag försökt att sockenvis dela in slipskårorna efter höjden över havet. Jag har använt den topografiska kartan i skala 1:50 000 där nivåkurvorna för var 5:e meter är inlagd. Sedan har jag räknat antalet skåror från 0-5 m och från 5-10 m osv. Svårigheten har varit att fastställa blockens ursprungliga plats när de har varit flyttade. Jag har olika kategorier slipskåreblock/-hällar. Block i ursprungligt läge respektive fast häll. Block i t.ex stentunar räknar jag till en kategori som har rubbats ur läge, men som inte har flyttats långt. Men så har vi kategorin slipskåror i trädgårdar och museer. I många fall finns dock uppgift om fyndplats. I de flesta fall är också blocken hemflyttade ute ifrån åkrarna och hem till gården, varför de kan antas härstamma från samma höjd över havet som gården. När det gäller Gotlands inland är detta högre än 20 m. ö. h. och både blockens

i två grupper. En omfattande de 18 sydligaste socknarna och en resten. För varje höjdintervall har jag också summerat södra delen och norra delen. Min indelning av Gotland i en sydlig och en nordlig del grundar sig på vissa övervägande och omfattar socknarna söder om en linje från När-Lau gränsen och till Sproge-Eksta gränsen. När det gäller lågt liggande block förnimmer man en tydlig gräns vid denna linje. De lägst liggande skårorna ligger vid ca 1,5 m på södra Gotland och 3 m på norra enligt Munthe, men också enligt av mig och Göran Henriksson gjorda avvägningar. På sydligaste Gotland är det dock möjligt att det finns skåror på ännu lägre nivå. Utanför Rivet i Sundre finns en rapport om ett block på havsbottnen på 0,5 m djup och torrlagt vid lågvatten. Enligt tabell 5 ligger 766 skåror på södra delen lägre än 5 m, medan bara 136 på norra gör det.

  23  

ursprungsläge och den nuvarande platsen vid gården hamnar följaktligen ovanför denna nivå. I tabell 5 sammanfattas materialet. Jag har delat det

Höjd över havet 0-5 m 5-10 m 10-15 m 15-20 m >20 m Obest. Summa

Södra delen 766 21,0 %

116 3,2 %

56 1,5 %

132 3,6 %

147 4,0 %

101 2,8 %

1318 36 %

Norra delen 136 3,7 %

128 3,5 %

175 4,8 %

198 5,4 %

1606 44 %

84 2,3 %

2327 64 %

Totalsumma 902 24,7 %

244 6,7 %

231 6,3 %

330 9,0 %

1753 48 %

185 5,1 %

3645 100 %

Tabell 5 Antalet slipskåror inom varje höjdintervall enl. förklaring i texten. Södra Gotland är här socknarna

söder om en linje Lau-Eksta. Av slipskårorna under 5-meters-nåvån ligger 85 % inom detta område. Totalt är det 25 % av slipskårorna som ligger under denna nivå.

Lågt liggande gravar.

Göran Henriksson daterar alltså slipskårorna till stenåldern. - Han anger ca 3300 f.Kr till ca 2000 f.Kr. Om denna datering skall gälla alla slipskåror, således även de som har lågt läge i förhållande till havet, så kommer dateringen i konflikt med många arkeologers uppfattning av strandförskjutnings-förloppet. Visserligen finns möjligheten att det finns slipskåror från vitt skilda tider. - Och Henrikssons dateringar gäller främst slipskåror i fast häll, vilka ligger högt i förhållande till havet. Detta gäller i varje fall de säkrare dateringarna. Men han har även försökt datera lågt liggande block. Eftersom det är färre slipskåror per block är dateringarna möjligen osäkrare. Men även här har han dateringar inom samma tidsperiod. Många har svårt att acceptera en strandnivå på 2 meter över den nuvarande före ca 1000 år före noll. Efter denna tidpunkt tycks man vara ganska ense att stranden har legat ganska konstant med någon meters pendling uppåt och nedåt. - I närheten av de lågt liggande blocken vid Häffinds i Burs och på samma nivå som de, 2-3 m.ö.h., ligger ett typiskt bronsåldersröse (fig. 25) som av någon anledning inte tidigare uppmärksammats. Havet måste ha legat lägre än så eftersom den ligger på en sandås med lägre område innanför. Den kan ju inte ha anlagts på en sandrevel i havet. - Röset är inte undersökt. Men det absolut viktigaste att undersöka borde väl vara att åldersbestämma låga gravar! De dateringar av strandnivåer som arkeologerna använder gäller förmodligen de högsta nivåerna i respektive period, eftersom de vanligen gäller överspolning av t.ex boplatser. Den verkliga strandnivån låg minst någon meter lägre eftersom dessa överspolningar representerade extrema högvattenstånd och pålandsvind. Hur högt vattnet under sådana betingelser kan nå beror på kustens topografi och på vindstyrkan.

Förmodligen har variationerna i Östersjöns vattenstånd (mellan högvatten och lågvatten) varit olika under olika klimatskeden. Dessutom rör sig arkeologernas dateringar över tusen-årsperioder, där mer kortvariga förändringar av t.ex havsnivåer inte kommer fram. Enligt geologerna var det stora vattenståndsförändringar uppåt och nedåt i Östersjöområdet under perioden 3000-2000 år före noll. Slipskårorna representerar å andra sidan de lägsta vattenstånden under tidsperioden., eftersom de förmodligen har legat i vattnet vid slipningen. Sammanfattningsvis kan sägas att under de senaste ca åtta tusen åren har världshavens nivå legat kring den nuvarande, men (enl. Fairbridge) pendlat upp och ner med flera meter åt bägge hållen. Man har även på Gotland blivit medveten om att åtskilliga vattenhöjningar har inträffat. - Kanske har både höjningar och sänkningar av själva marken också förekommit. Strandförskjutningsförloppet har utan tvekan varit mycket komplicerat vid Gotland. Enligt Gutasagan (som nedskrevs på 1200-talet): Gotland fann först en man som hette Tjelvar. Men landet var så förtrollat att det sjönk om dagen och var uppe om natten.. Men denne man bar först av alla eld till Gotland och sedan sjönk det inte mer. Kanske döljer sig bakom denna sägen en verklig tradition av hur Gotland under olika perioder ömsom steg och ömsom sjönk. Den 23:e maj 1991 möttes arkeologen Anders Carlsson och astronomen fil. dr. Göran Henriksson i en debatt om slipskårornas ålder i Uppsala. Tore Gannholm var närvarande och skrev en artikel som publicerades i "Gotländskt Arkiv" 1991. I nästa avsnitt återges denna artikel.

  24  

Fig. 25 Gravröse på låg nivå över havet. Bandlunde i Burs.

Symposium i Uppsala kring de gutniska slipskårornas ålder

Med anledning av att arkeologen Jonathan Lindström vid Stockholms Universitet hade skrivit en C-uppsats, där han kritiserade astronomen fil. dr. Göran Henrikssons datering av de gutniska slipskårorna, hade professorn vid astronomiska institutionen vid Uppsala Universitet, Bengt Gustavsson, inbjudit berörda arkeologer från Stockholm till en diskussion i ämnet den 23 maj. I uppsatsen föreslog Lindström att många av slipskårorna p.g.a. landhöjningen skulle ha legat upp till fem meter under vatten ifall Göran Henrikssons datering till stenåldern accepterades. Man förlitade sig, liksom många andra tidigare, på Henrik Munthes kurvor över landhöjningen. Lindström hävdade att professorn i kvartärgeologi Lars Königsson sagt till honom att slipskårorna skulle ha legat fem meter under vatten på stenåldern. Mot denna bakgrund presenterade arkeologidocenten Anders Carlsson teorin att slipskårorna inte kan vara äldre än järnåldern och slipade med någon typ av hjul för att få den perfekta rundningen. Det konstaterades att slipskårorna inte, som tidigare föreslagits, kan ha använts för slipning av svärd. Carlsson framhöll K.E. Gannholms viktiga insatser för att avliva myten om svärdslipning och avfärdade detta som både teoretiskt och praktiskt omöjligt. Göran Henriksson visade på ett antal exempel vilka indikerade att de tidigare vedertagna landhöjningsteorierna för Gotland inte kan gälla. (Bl.a. visades ett bronsåldersröse som nyligen påpekats av Sören Gannholm (GA 910416) samt järnåldersgravar i Bandelundaviken, vilka ligger i närheten av dagens vattenlinje.) Osäkerheten i landhöjningsteorierna bekräftades med stor kraft av arkeologiprofessorn Bo Gräslund, som var

närvarande. Gräslund och Königsson har diskuterat detta i många år och deras åsikter överensstämmer inte med Lindströms. Lindström måste vara offer för önsketänkande. Gräslund bekräftade även att han samma dag hade varit i kontakt med Königsson. Denne hade då framhållit att den gutniska landhöjningen icke följer gängse teorier och att den dessutom är föga utforskad. Gotland är inget urberg utan en del av Östersjöns botten och kan därför ej följa samma regler som för urberg. Emellertid kunde Königsson bekräfta att de områden där slipskåror återfinnes mycket väl kan ha befunnit sig över vatten under stenåldern då slipskårorna anses ha slipats. Vattensituationen i Östersjön förändrades mycket under berörda tid, vilket gör bilden så oerhört komplicerad. Transgressioner spelar stor roll i sammanhanget. De gropkeramiska boplatserna, som finns på Gotland och som även använts som bevis för strandlinjens läge, skockar sig enligt Gräslund runt transgressionstopparna, d.v.s. den högsta nivå havet kan nå vid "havshöjning" eller översvämning. Det föreslogs även att man skulle vända på resonemanget och använda slipskårorna som bas för att bestämma landnivån över havet under stenåldern. Med ovan nämnda konstaterande om landhöjningen faller argumentet om att slipskårorna måste vara från vikingatiden och vi är tillbaka till Göran Henrikssons datering till stenåldern och kan fortsätta en konstruktiv vetenskaplig debatt. Det måste ses som mycket positivt att Anders Carlsson har initierat en dialog mellan arkeologer och astronomer i sann tvärvetenskaplig anda och jag hoppas att detta utvecklar sig till fortsatt fruktbärande arbete. Tore Gannholm

  25  

Försök att slipa en slipskåra. Några försök att efterlikna de gamla slipskårorna har gjorts. För en del år sedan tillverkade Axel Larsson Hallbåtar i Levide en motordriven pendel (för att slippa stå och dra den för hand). På denna fäste han en sten och lät maskinen stå och slipa med ett visst tryck på en kalkstensplatta. Resultatet liknade en slipskåra. Anordningen var en förenkling, men den tog fasta på det faktum att de flesta slipskåror har 'pendelformen'. De flesta slipskåror är dessutom cirkulära i tvärsnitt och för att få denna form hade man behövt vrida slipföremålet i olika lägen. Slipskåror som har 'U-form' finns dock. I mitten av 80-talet gjordes slipförsök av Helge Hedlund vid bilmuse'et i Vibble. Han använde en anordning med ett handtag. Anordningen liknade en gungstolsmed. På denna hade han fäst ett järnband. Meningen var att slipa värjor. Varför man på detta sätt skulle slipa bort en massa metall är dock oklart. (Värjor och svärd smids och bankas ut med flera lager av tvinnade metallstänger enligt boken "Vikingarna i öst och väst" av Magnus Magnusson.) Hedlund fick i alla fall ett resultat som liknade en slipskåra. Men eftersom han visste hur en riktig slipskåra såg ut inriktade han sig vid slipningen på att få skåran så jämn och fin som möjligt. Enligt hans hypotes var slipskåran dock bara en biprodukt och han borde inte ha brytt sig om hur denna såg ut. Jag påpekade vid första tillfället en del ojämnheter och vid nästa tillfälle hade ojämnheterna slipats bort! Innan man försöker ta reda på vilken teknik som har använts bör man dock ha en uppfattning av hur gamla slipskårorna är. När Hedlund gjorde sitt slipförsök borde det ha stått klart för alla att slipskårorna fanns långt innan värjorna, varför hela försöket var meningslöst från början.

slipföremålet löst. När man bankar ner trästaven trycker den "skon" med slipsföremålet mot underlaget. Vid slipförsök under midsommaren 1992 användes en 2 dm lång enestav som slipföremål. Men man kan även använda ett slipföremål av sten så som fyndet från Lausmyr. Fynd av slipföremål i slipskåra

Fig. 26 Slipskårependel bygd 1992. Sojdsmuseet Burs. Själva slipningen utfördes på en kalksten. Efter ca 4 timmar hade en 1 cm djup och 47 cm lång slipskåra bildats. Vatten och finkornig havssand användes som slipmedel. Slipningen gick ganska lätt, när man väl hade kommit in i en jämn rytm. Då och då fick

  26  

I juni 1992 lät Burs Hembygdsförening tillverka en maskin avsedd att göra försök att slipa slipskåror. Konstruktionen ställdes upp vid Sojdsmuse'et, Västlaus, och utfördes av Arne Nilsson och Mårten Wessberg, efter en ritning av Göran Henriksson. Författaren deltog i viss mån och en del detaljer utfördes efter eget huvud. Anordningen består av en träställning, på vilken en pendel är fästad. Pendeln består av två långa trästavar, vilka upptill är fästade vid en vågrät stock vilken kan rulla fram och tillbaka i sina upphängningspunkter. Nertill på pendeln är två vågräta stockar fästade. På så sätt fås styrning av pendeln. Pendeln har också en motvikt genom att de två trästavarna är nästan dubbelt så långa som hade behövts, och längst upp sitter ytterligare två vågräta stockar. Genom de två nedre stockarna är hål borrade genom vilken en tredje trästav kan slås ned. Nertill på denna stav är en "sko" löst anbringad. På undersidan av denna "sko" läggs

trästaven som håller slipföremålet på plats bankas ned lagom. - Bankar man ner för hårt så kniper det. Slipföremålet kan med jämna mellanrum tas loss och vridas runt så att olika sidor kommer nedåt. På så vis kan slipskåran ges cirkelrund form i tvärsnitt. I ändarna av skåran vinklar slipföremålet lite så att den avplanade formen där uppnås. Om man har lyckats åstadkomma en slipskåra har man inte därmed bevisat att det var så som det gick till. Men man får en praktisk erfarenhet och kan fundera vidare över hur det troligen kan ha gått till. Det förekommer variationer även i de äkta slipskårornas utformning, vilket visar att en annan teknik kan ha använts för dessa. Slipskåreliknande former kan dock förekomma i fler sammanhang och de har ingenting med äkta slipskåror att göra.

  27  

Slipytestenar De flesta slipskårestenar är även slipade på andra ytor. Hela stenens översida är oftast mer eller mindre slipad. Slipningen kan vara utförd före skårornas tillkomst eller efter. - Det kan ofta avgöras vilket som har tillkommit först. Slipningen brukar först och främst utgöras av en planslipning av översidan, men dessutom förekommer olika typer av slipsvackor vilka i bland kan vara svåra att skilja från vissa typer av grunda och breda slipskåror. I några fall förekommer mycket korta och breda slipsvackor med räfflade mönster så som på stenen Findarve I från Rone (raä Burs 179). Se fig. 27. Men det förekommer också slipade block utan några slipskåror alls. De förekommer i samma område som slipskårestenarna och tillhör därför troligen samma tidsperiod. I riksantikvarieämbetets fornminnesinventering har de tagits med. Dock verkar de i stort sett bara finnas på södra Gotland. Förmodligen är det så att de bara har uppmärksammats där. Sen är också frågan vilka block som skall räknas med, när det kan vara svårt att avgöra om det rör sig om en verklig slipyta eller ej. (I bland tycker jag det är osäkert om ett block som tagits med i raä:s inventering verkligen är ett slipyteblock och inte naturligt).

Fig. 27 Findarve I. Lägg märke till slipytan nedanför de två slipskårorna till höger.

Här följer enl. raä:s förteckning: (Talen anger antalet slipyteblock).

Burs 223

Eke 104

Eksta ca 90

Fröjel 5

Garde 3

Gothem 4

Grötlingbo 112

Guldrupe 1

Hablingbo 10

Hamra 13

Hangvar 3

Havdhem 11

Hejnum 2

Hörsne/Bara 1

Källunge 2

Lau 40

Lye 1

Lärbro 1

När 18

Näs 117

Rone 256

Silte 7

Sproge 18

Sundre 137

Vamlingbo 73

Öja 36

  28  

Fig. 28 Hörsne Dibjärs VI I. Två block med slipskåror spolades fram vid en kraftig vårflod 1985.

Gotlandskarta med slipskåror

De slipskåror som ligger på eller intill ursprunglig plats har tagits med. För flyttade block vars fyndort är känd, har fyndorten angivits. Flyttade block vars fyndort inte är känd har däremot inte tagits med. Kartorna försöker alltså visa den ursprungliga fördelningen av slipskåror. Flyttningsfrekvensen av slipskårestenar har dock inte varit jämnt fördelad över Gotland. T.ex nära vissa hamnar har många block gått förlorade i hamnbyggen. Runt Visby är det tomt på slipskåror, vilket enligt uppgift beror på just hamnbygget (mest i slutet av 1800-talet, men block har körts till hamnen från längre ifrån belägna socknar även under det senaste hamnbygget). Kartorna försöker alltså ge en bild av den ursprungliga fördelningen av slipskåror på Gotland. Man kan konstatera att många slipskåror (speciellt på södra Gotland) ligger på sådana nivåer att de med största sannolikhet slipades vid den tidigare strandlinjen. Slipskåror grupperar sig också på nivåer ett antal meter över de allra lägsta. Troligen har strandnivåerna, under den tidsperiod som slipskårorna slipades, vandrat uppåt eller nedåt så mycket. Ca 70 % av alla slipskåror ligger över 10-meters-nivån och har troligen inte vid någon tidpunkt berörts av havet. När man besöker dessa slås man dock av att det tidigare bör ha varit vatten (tidigare insjöar) vid de flesta. - Innan de stora utdikningarna var ca 12 % av Gotland täckt av vatten. En del ligger dock uppe på höjder ganska högt över tidigare vatten. - Slipskårornas placering är inte tillfällig, utan de ligger helt enkelt på sådana platser där man hade fri sikt!

  29  

Karta 1 Gotland. Slipskårorna är markerade med trianglar. Minsta triangeln anger mindre än 5 slipskåror., därnäst 5-9, 10-24, 25-49 och den största triangeln anger 50 slipskåror eller fler. På kartorna har även kyrkorna lagts in som orientering.

  30  

Referenser

• Atkinson, R.J.C. 1979. Stonehenge. • Bägerfeldt, L. 1992. Neolitikum på Gotland. Problem & Konsekvenser. • Burenhult, G. 1986. Speglingar av det förflutna. • Byng, B. 1985. Dartmoor´s Mysterious Megaliths. • Carter, J.T, Malmström V.H. 1979. Stenålderkalendrar i Sverige? Forskning och Framsteg. Nr 5. • Fairbridge, R.W. 1961. Eustatic changes in sea level. • Fairbridge, R.W. 1978. Isostasy and eustasy of Hudson Bay. • Florin, S. 1944. Havsstrandens förskjutningar och bebyggelseutvecklingen i östra Mellansverige under

senkvartär tid. I. Allmän översikt. • Gannholm, K.E. 1974. Slipskårestenarnas gåta. sida 1 -49 • Gannholm, K.E. 1974. Slipskårestenarnas gåta. sida 50 -96 • Gannholm, K.E. 1981. De gotländska slipskårorna och gammelgutarnas astronomi. • Gannholm, K.E. 1982. Gammelgutarnas astronomi i domarringar slipskåror och skeppsättningar. • Gannholm, K.E. 1987. Arkeoastronomiska fornlämningar på Gotland. • Gräslund, B. 1980. Climatic Fluctuations in the Early Subboreal Period. A Preliminary Discussion.

STRIAE. • Hansson, Harald. 1927. Gotlands Bronsålder, s.118. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets

Akademiens Handlingar, del 37:I (stävsten i skeppsättning med 4 slipskåror) • Henriksson, G. 1983. Astronomisk tolkning av slipskåror på Gotland. Fornvännen. • Henriksson, G. 1985. Månobservationer i Skandinavien samtida med Stonehenge. UDAC-nytt, Nr 5. • Henriksson, G. 1988. Nya undersökningar av bildstenen från Othemars i Othem. Gotländskt Arkiv • Henriksson, G., 2002. The grooves on the island of Gotland in the Baltic sea: a Neolithic lunar calendar.

In Proceedings of the conference "Astronomy of Ancient Civilizations" of the European Society for Astronomy in Culture (SEAC) and National Astronomical Meeting (JENAM), Moscow, May 23-27, 2000, ed. T. M. Potyomkina and V. N. Obridko, 72-77. Moscow

• Johansson, K.J. 1965. Om svärdslipningsstenar. Gotländskt Arkiv. • Jørgensen, A.E.L. 1980. Sakrale riller i sten. Upåagtede helleristninger. Særtryk af årskrift: • Historisk Forening for Værløse kommune. • Lindström, J. 1990. Arkeoastronomi i Sverige. En kritisk granskning. 3-betygsuppsats. SU. • Larsson, Ax. O.1986. Svärdslipningsrännor och slipytestenar. • Lithberg, N. 1914. Gotlands stenålder. • Lundberg, A.W. 1873. Fornlemningar vid Rone hamn. K.V.H.A.Akad. Månadsblad, 17. • Magnusson, M. 1984. Vikingarna i öst och väst. Sid. 26. • Michell, J. 1989. A Little History of Astro-Archaeology • Munthe, H. 1933. Om Gotlands s.k. Svärdslipningsstenar. Ymer. • Munthe, H. 1934. Nya data rörande Gotlands "svärdslipningsstenar". Gotländskt Arkiv. • Munthe, H. 1944. Några nyare fynd av sliprännor på Gotland. Gotländskt Arkiv. • Munthe, H, Hejde, J.E. & von Post, L. 1925. Gotlands geologi. • Mörner, N.A.. 1969. The Late Quaternary History of the Kattegatt Sea and the Swedish West • Coast. Deglaciation , Shorelevel Displacement, Chronology, Isostasy and Eustasy. • Nihlén, J. 1927. Gotlands stenåldersboplatser. • Nilsson, P. 1969. Kring några undersökningar av Stonehenge och andra fornlämningar på de Brittiska

öarna. Astronomisk Tidskrift. Nr 1. • Nylén, E. 1978. Bildstenar. • Philip, A. 1986. Försvunnen bildsten tillrätta. Gotländskt Arkiv. • Roslund, C. 1979. Ale-forntidsmatematiker och astronom? Forskning och Framsteg. Nr 5. • Roslund, C. 1993. Här mötte indianerna solens gudar. Forskning och Framsteg. Nr 3. • Schmidt, M. 1985. Rännor och slipytor på Gotland. 3-betygsuppsats. Sthlms Univers. • Sernander, R. 1919. Några arkeologiska markfynd från Gotland. • Säve, P.A. ca 1866. "Gotländska samlingar" , avd. "Sägner". Manuskr. Uppsala Univ. Bibl. • Österholm, I. 1989. Bosättningsmönstret på Gotland under stenåldern.

  31  

Förteckning över de gotländska slipskårorna.

På http://stavgard.com/stavar/gotlslipsk/ presenteras en förteckning över Gotlands samtliga kända slipskåror. Förteckningen grundar sig först och främst på Riksantikvarieämbetets fornminnes-inventering. Slipskårorna presenteras sockenvis med socknarna i alfabetisk ordning. Varje block eller häll har namngivits efter fastighetsbeteckning med romerska siffror i den ordning (i stort sett) som de har antecknats i nämnda inventering, eller om de inte finns med, i den ordning som de har kommit till författarens kännedom. Blocket eller hällens individuella namn återfinns i kolumnen längst till vänster. I den andra kolumnen står Riksantikvarieämbetets inventeringsnummer (om det finns). I den tredje kolumnen står stensorten enligt inventeringen, angiven med en förkortning. (I en del fall har författaren korrigerat bestämningen). Följande förkortningar har använts: gr = granit eller gråsten, rgr = röd granit, vgr = vit granit, sgr = svart granit, ggr = grå granit, lgr = ljus granit, mgr = mörkgrå granit, gn = gnejs, di = diorit, ks = kalksten, ss = sandsten, rss = röd sandsten, kv = kvarts, kvs = kvartsitsandsten, rpb = rödaktig porig bergart, mb = mörk bergart, fr = fragmentarisk, fgr = fragmentarisk granit, frgr = fragmentarisk röd granit, fks = fragmentarisk kalksten, fss = fragmentarisk sandsten, FH = fast häll, FS = försvunnen.

I den fjärde kolumnen står antalet slipskåror på blocket eller hällen. Sist står lokalens belägenhet som angivits i latitud och longitud, och/eller avstånd från något riktmärke. En hel del slipskåror jämfört med riksantikvarie-ämbetets fornminnes-inventering har tillkommit under arbetets gång. Ofta har fler block med slipskåror upptäckts på gamla lokaler och fler slipskåror i fast häll har upptäckts intill tidigare kända. Ä ven block utanför de av riksantikvarieämbetet angivna lokalerna har kommit till författarens kännedom. Ett antal block eller hällar ytterligare borde fortfarande kunna upptäckas och det är författarens förhoppning att få kännedom om dessa. En anledning till att denna förteckning publiceras är just att personer ute i bygderna skall kunna jämföra denna med de slipskåror som de känner till. En annan anledningen till att publicera förteckningen är att personer med hembygdsvårdande ambitioner skall kunna ha kontroll över de slipskåror som finns i bygden och lägga märke till om något block flyttas från platsen. Slipskårorna skyddas enligt fornminneslagen och det är mycket viktigt att block inte rubbas ur sitt läge. Författaren har flera gånger lagt märke till att block har flyttats sedan den senaste inventeringen (som gjordes på 1970-talet).