Självbiografin på det litterära fältet627862/FULLTEXT01.pdfoch tv-kändisar skriver själva eller med hjälp av spökskrivare sina biografier och de riktiga kioskvältarna når

Självbiografin på det litterära fältet

The position of the autobiography on the literary field

Erik Segerpalm

Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap

Kulturstudier

Nivå/Högskolepoäng: C-nivå/15hp

Handledare: John Sundholm

Examinator: Eva Zetterman

Datum: 2013-05-28

1

Abstract

Artists, politicians, sport profiles and celebrities in general – they all write their own autobiography. Either themselves or with the help from a ghost-writer. The autobiography as a genre is not new but due to recent years explosion of this type of literature one can really talk about a phenomenon.

My aim with this essay is to examine which position one could claim this growing genre has on the literary field, based on the ideas of French sociologist Pierre Bourdieu. Has this new phenomenon in any way changed the shape of the literary field? Is the genre doomed to be looked at as a mainly commercial type of literature that only pleases the masses but not the literary elite? And could one explain the phenomenon by looking at recent changes in cultural policy, towards a more commercial and instrumental attitude?

I have studied reviews in Swedish newspapers of three very popular autobiographies from recent years in order to study how literary critics approach the genre. The main finding of this study show that even if the autobiographic genre is looked upon with slight suspicion from the literary elite, at least some of these celebrity authors are approved. And since they are – one could talk about a change of disposition on the literary field.

2

Innehållsförteckning1. Inledning...............................................................................................................................................................4

1.1 Problemformulering och frågeställning.........................................................................................................4

1.2 Tillvägagångssätt och metod..........................................................................................................................5

1.3 Avgränsning...................................................................................................................................................6

2. Bakgrund...............................................................................................................................................................7

2.1 Det rådande kulturpolitiska klimatet.............................................................................................................7

2.2 Litteraturkritikern som konsekrationsinstans.................................................................................................9

2.3 Kritikerna bakom de utvalda recensionerna................................................................................................10

3. Analys.................................................................................................................................................................13

3.1 Självbiografiernas mottagande bland svenska kritiker ................................................................................14

3.2 Kritikernas förhållningssätt till biografiförfattarna.......................................................................................18

4. Diskussion och slutsats .......................................................................................................................................20

Källförteckning........................................................................................................................................................22

3

”En självbiografi utlovar bedrifter värda att nedtecknas, samtal med berömda personer, en central roll i viktiga händelser. Något sådant finns här inte alls.” (Barack Obama)

1. InledningSjälvbiografin tycks vara en allt populärare litterär genre. Rockstjärnor och sportprofiler, politiker

och tv-kändisar skriver själva eller med hjälp av spökskrivare sina biografier och de riktiga

kioskvältarna når inte bara välsorterade bokaffärer utan hittas även i matbutiken eller på macken.

Den 16 februari 2013 publicerade Dagens Nyheter en artikel med rubriken ”Så skapar

rockstjärnorna myten om sig själva”. Journalisten Daniel Sandström skriver där om rockbiografin.

Resonemanget går ut på att en musikbransch som krisat måste hitta nya inkomstkällor och att det

växande fenomenet med rockbiografier är en del av detta. Att artisterna i dag säljer berättelsen om

sig själva lika mycket som musiken de skapar. (Dagens Nyheter, 2013-02-16)

Samtidigt talas det i dagens kulturpolitik mycket om en instrumentalisering av kulturen. (Gray,

203). Att positiva effekter av kulturens verkningar ska skvätta över på andra samhällsfält för att

kulturpolitiska satsningar ska anses berättigade. En kommersialisering, snarare än kultur för

kulturens skull. Min utgångspunkt med den här uppsatsen är att fenomenet med de här storsäljande

kändisbiografierna är ett symptom på den kulturpolitiska utvecklingen. De har visat sig vara ett

kommersiellt framgångsrikt, växelverkande koncept mellan musik- och litteraturbranschen som

bägge befinner sig i en tid av förändringar och utmaningar. Försäljningsraset när det gäller fysiska

exemplar av musikalbum och böcker är så klart något som förändrat marknaden. Enligt statistik

som det svenska kulturpolitiska observatoriet SweCult presenterade i boken KulturSverige 2009

minskade försäljningen av cd-skivor i Sverige från cirka 40 miljoner exemplar 1996 till endast 12

miljoner 2006. (KulturSverige 2009, 262)

1.1 Problemformulering och frågeställningBiografiförfattarnas växande antal på den litterära scenen gör det intressant att utreda vilken status

och position de har där i dag. Ofta handlar det ju om icke-skönlitterära författare som ska samsas

på samma arena som redan etablerade författare. Jag vill redan här tydliggöra att min uppsats är

koncentrerad till just de här litterära nykomlingarna och inte den biografitradition som är så mycket

äldre än det fenomen som David Sandström talar om i sin DN-artikel. Att författare skriver sina

biografier är ju en tradition som sträcker sig långt tillbaka i litteraturhistorien. Cristine Sarrimo,

docent i litteraturvetenskap vid Malmö högskola, uttalade sig om detta i en intervju med

tidsskriften Forskning & Framsteg häromåret. ”...visst har det funnits självbiografier tidigare,

alltifrån Augustinius på 300-talet till Rousseau på 1700-talet. Så det finns en lång tradition av att

berätta om sitt jag inom litteraturhistorien.” (F&F, 2012-11-26) I Sarrimos monografi Jagets scen.

4

Självframställning i olika medier (Makadam förlag, Göteborg 2012) har hon studerat

självbiografier av författare som Per Olov Enquist och Bodil Malmsten men även av dramatikern

Lars Norén och bloggar av exempelvis Isabella ”Blondinbella” Löwengrip.

Syftet med den här uppsatsen är alltså att titta på självbiografigenren i dess moderna form, där inte

bara traditionella författare tar till pennan. I min undersökning har jag tittat på var och av vilka den

här typen av självbiografier recenseras och vad de får för mottagande. Hur närmar sig en

traditionell litteraturkritiker ett verk som inte är skrivet av en traditionell författare? Jag har letat

efter tendenser hos recensenterna att trivialisera boken de bedömer mot bakgrund att det inte är

någon ”riktig” författare de läser.

Mitt syfte är också att undersöka huruvida det går att förstå ökningen av självbiografier utifrån den

kulturpolitiska verklighet som jag nämnde tidigare i inledningen. Slutligen tänker jag resonera

kring om den nya strömmen av självbiografier har lett till en förändring av det litterära fältet i sig.

Kan man påstå att där har skett någon omdisponering, och kan den i så fall härledas till den

förändrade kulturpolitiken?

1.2 Tillvägagångssätt och metodJag har valt att läsa tre självbiografier som alla fått väldigt stor uppmärksamhet just eftersom

personerna bakom dem är världskändisar på sina respektive, icke-litterära områden. Rockartisten

Patti Smiths bok Just kids från 2010 är en av de senaste årens mest omtalade rockbiografier.

Fotbollsproffset Zlatan Ibrahimovics bok Jag är Zlatan Ibrahimovic (spökskriven av journalisten

och författaren David Lagercrantz) sålde i drivor när den kom 2011. USA:s president Barack

Obamas uppväxtskildring Min far hade en dröm utgavs första gången 1995 men har självklart

tryckts i nya upplagor efter Obamas politiska genombrott.

Genom att titta på var de här tre böckerna recenseras och vilken typ av mottagande de fått ska jag

sedan försöka utreda vilken position den här typen av litteratur har på den litterära scenen. Eller på

det litterära fältet, ett begrepp myntat av den franske sociologen Pierre Bourdieu.

Hans svenska kollega Daniel Broady har i boken Kulturens fält tittat närmare på Bourdieus teori-

och forskningsprogram och presenterar inledningsvis en komprimerad definition av vad Bourdieu

avsåg vara ett fält. ”...ett fält är ett system av relationer mellan positioner besatta av människor och

institutioner som strider om något för dem gemensamt.” (Broady, 11). Striden handlar om vilka av

de här människorna och institutionerna som ska ha rätt att definiera exempelvis vad som är god

litteratur och inte, vilka som ska ha auktoriteten. Striden är ständigt pågående vilket gör att fälten

genomgår en oavbruten förändring med tid. De människor och institutioner som befolkar fälten

titulerar Bourdieu som konsekrationsinstanser (Broady, 16) och på litteraturens fält handlar detta

om de mest ansedda bokförlagen, litteraturhistorikerna, kritikerna och akademierna. Det är från 5

dessa inrättningar som en författare kan få sitt erkännande. Konsekrationsinstanserna är en av

faktorerna som gör litteraturens fält autonomt, det vill säga självständigt från andra fält. Ändå,

menar Bourdieu och Broady, kan litteraturens fält samtidigt ses som ett subfält till ett större

kulturellt och intellektuellt fält. Detta större fält fungerar som motpol till fältet där kommersiella

intressen och erkännanden styr, det ekonomiska fältet. (Broady, 16-17).

I ljuset av denna teori om motpolerna, menar jag, är kändisbiografierna extra intressanta att

diskutera. För om någon litterär form i sin utgångspunkt närmar sig det ekonomiska fältet, måste

det ju vara biografierna. Det handlar (allt som oftast) om redan vitt etablerade namn som därför

stiger in på det litterära området som storsäljande debutanter. I min analys senare vill jag därför

diskutera om självbiografins allt större plats på det litterära fältet påverkar motsatsförhållandet

mellan vad som anses vara skönlitteratur kontra kommersiell litteratur. Bourdieus utgångspunkt är

ju att finkultur per automatik inte samtidigt kan vara kommersiell.

1.3 AvgränsningNaturligtvis går det inte att dra några avgörande och heltäckande slutsatser utifrån en studie där

mottagandet av enbart tre självbiografiska böcker gjorts. Genren är ju översköljd av författare där

varje individ har sin egen bakgrund som motiverat ett förlag att ge ut just deras historia. Som

Cristine Sarrimo uttrycker det i intervjun med Forskning & Framsteg. ”Materialet börjar bli helt

oöverskådligt.” … ”Men jag har valt att följa några av de större bloggarna och några av de mest

uppmärksammade självbiografierna i bokform.” (F&F, 2012-11-26)

Min ambition har däremot varit att finna spår att spinna ett resonemang kring, utifrån mottagandet

av de här tre självbiografierna. Jag har valt att ytterligare avgränsa min undersökning till att gå

igenom biografiernas mottagande av ett begränsat antal svenska konsekrationsinstanser på det

litterära fältet. Dagstidningar som Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters kultursidor men även

kvällstidningars recensioner. Jag har studerat tre tidningsrecensioner samt Sveriges Radios

Kulturnytts mottagande av Jag är Zlatan Ibrahimovic, fem tidningars och Kulturnytts recension av

Baracks Obamas memoarer samt fyra tidningsrecensioner av Patti Smiths Just kids. Innan jag i min

analys går in konkret på recensionerna tittar jag närmare på vilka kritikerna är som har gjort sina

bedömningar. Det är naturligtvis av stor vikt och relevans för min undersökning att ha en liten

redogörelse av dessa kritikers bakgrund. Är det rutinerade litteraturkritiker och i Sverige etablerade

kulturpersonligheter som får uppgiften att recensera den här typen av litteratur? Presentationen av

kritikerna har jag valt att lägga i delkapitlet Litteraturkritikern som konsekrationsinsats, efter en

redogörelse om hur Pierre Bourdieu målade upp maktspelet på det litterära fältet. För att kunna

placera in biografifenomenet i ett kulturpolitiskt sammanhang har jag tagit del av aktuell

kulturpolitisk forskning men avgränsat detta till att främst ta del av arbeten om rådande

kulturpolitiskt klimat i Sverige och Norden. 6

2. BakgrundI det här kapitlet presenterar jag en bakgrundsbeskrivning av det rådande kulturpolitiska klimatet

inom vilket fenomenet med självbiografier växt sig allt starkare. Jag har dels tagit del av

Alliansregeringens kulturproposition från 2009, dels ett antal artiklar publicerade i International

Journal of Cultural Policy. Under detta kapitel tänker jag också återknyta till Pierre Bourdieu och

se hur han förklarade litteraturkritikernas roll på det litterära fältet. Här redogör jag även för lite

bakgrundsfakta kring de kritiker vars omdömen jag tagit del av.

2.1 Det rådande kulturpolitiska klimatet”Grunden för kulturpolitiken är kulturens egenvärde. Samtidigt ökar insikten på flera håll om

kulturens och kreativitetens betydelse för andra samhällsområden. De samhällsförändringar som

skett och de nya förutsättningar som växer fram gör att de kulturpolitiska målen behöver förnyas

och anpassas till vår tid.” (Prop. 2009/10:3, 1).

Redan inledningsvis i den svenska Alliansregeringens kulturproposition från 2009 klargörs en

ambition till betydande kulturpolitiska förändringar. Propositionen från 1974 ansågs på flera

punkter vara föråldrad och det är kanske framför allt ett stycke i den nya propositionen som fick

störst uppmärksamhet: ”Det finns ingen given motsättning mellan kommersiell bärkraft och

konstnärlig kvalitet och frihet.” (Prop. 2009/10:3, 28).

Med den omdebatterade meningen motiverades slopandet av 1974 års kulturpropositions

bevingade mening ”...motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.”

(Prop.1974:28)

Den öppnare acceptansen av kommersiella intressen inom kulturpolitiken är något som Clive Gray,

professor i kulturpolitik skriver om i artikeln ”Commodification and Instrumentality in Cultural

Policy”. Gray menar att tendenserna i dagens kulturpolitik kan ses som ett resultat av en serie

långtgående politiska, ekonomiska och sociala förändringar som redan inleddes under sent 1970-

tal. (Gray, 203). Att en ökad kommersialisering i samhället ofrånkomligt även kommer att

inbegripa det kulturpolitiska området i form av instrumentalisering. Begreppet instrumentalisering

går att koppla till 2009 års kulturproposition och ovannämnda citat om kulturens och kreativitetens

betydelse för andra samhällsområden. Gray klargör att hans intention med artikeln inte är att ta

ställning för eller emot en instrumentalisering av kulturen, utan snarare att förstå varför synsättet

har uppstått. Han menar att majoriteten av världens länders kultursektorer blivit svagare i

förhållande till andra områden. Att kraven från styrande politiker som uträttar kulturellt stöd blivit

hårdare och att det i första hand är ekonomisk lönsamhet, och i andra hand social utveckling, som

ligger till grund för besluten. (Gray, 206). Gray skriver till och med att det finns en ”förväntan” på

kulturpolitiken att vara en problemlösare och föra något gott med sig till andra områden: ”...there is

7

a burden of expectation that cultural policies should provide a host of solutions to problems that are

originally economic, social, political or ideological (or some combination of these).” (Gray, 207).

Kulturen som problemlösare än något som står i skär kontrast till vad Geir Vestheim, professor i

kulturpolitik vid Högskolan i norska Telemark, kallar för The elitist approach (Vestheim, 531).

Uttrycket går ut på att kultur och kulturpolitik är något fundamentalt annorlunda mot andra

samhällsarenor och politiska sektorer, att kulturen och framför allt konsten ska uppfattas som något

högre (exceptional). Vestheim tydliggör att det handlar om en viss typ av kultur och konst (...”the

so called fine arts”) och menar här den konst som utifrån Bourdieus fältbegrepp fått erkännande av

fältets konsekrationsinstanser. Kulturens högre art gör den enligt The elitistic approach immun mot

omvärldens vinstkrav: ”...the advocates of l'art pour l'art deny the importance of economic capital”

(Vestheim, 535).

Vestheims teori är att The elitistic approach står i konflikt med The popular approach. Där står inte

kulturen och konsten längre på någon piedestal utan dess utövare måste förhålla sig till samma

regler som alla andra. ”Culture is ordinary” skriver Vestheim och härleder till den walesiske

akademikern och författaren Raymond Williams essä Culture and society från 1958. (The Hogarth

Press Ltd, 1987). Det här synsättet, menar Vestheim, avmystifierar kulturen, klär den i

vardagsskrud.

Vestheim kallar rummet där de båda synsätten kolliderar för The overlapping zone. I sann

Bourdieu-anda placerar han till vänster om zonen det kulturella fältet och till höger de politiska,

administrativa och ekonomiska fälten. (Vestheim, 534). Kollisionen innebär förhandling mellan de

två ytterligheterna och förhandlingen handlar om kulturens egenvärde och hur mycket statligt stöd

den är berättigad utan krav på återgäldning.

Peter Duelund, dansk lektor i konst- och kulturvetenskap, menar att den nordiska kulturpolitiska

modellen som växte fram efter Andra världskriget på senare år ifrågasatts mer och mer. Tiderna då

kulturpolitikens främsta uppgift var att värna artistisk frihet och kulturell demokrati har övergått i

en tid där ekonomiska åtgärder inom kulturen blivit stramare. Om kulturens och kulturpolitikens

tidigare uppgift enbart var att värna om kulturell mångfald och att göra medborgarna ”mer

upplysta” har den ekonomiska aspekten satt kulturpolitiken i en annan verklighet i dag. ”An

ideology of economic growth and a new view of what and on which conditions it is politically

sound to support art and stimulate cultural initiatives has gradually replaced previous goals”

(Duelund, 7). Duelund ger några exempel på nya kulturpolitiska företeelser som går att koppla till

ökade marknadstänket: ”the introduction of target-oriented management, performace-related

contracts, follow-up quality assurance, etc. Financial support is based on quality assurance to

decide allocations of grants.” (Duelund, 11).

8

För att återgå till Clive Gray så anser han att de kulturpolitiska förändringarna handlar om ett

ideologiskt skifte. (Gray, 210). Kulturpolitiskt fokus flyttas mer och mer till att se hur kulturen kan

bistå till andra sektorer (exchange-value) snarare än dess egenvärde (use-value) och härleder den

här utvecklingen till kultursektorns allt svagare ställning, särskilt i bistra ekonomiska tider: ”The

structural weaknesses of cultural and arts policies – limited political interest amongst the majority

of policy makers and the general public, and both limited expenditures by governments on these

sectors and a lack of political significance in comparison with other policy areas...” (Gray, 210).

Under vintern och våren 2013 har den svenska statens litteraturstöd diskuterats flitigt i

kulturpolitiken. I september 2012 överlämnade en av regeringen tillsatt kommitté rapporten

Läsandets kultur (SOU 2012:65) som innefattar förslag på förändringar av det statliga

litteraturstödet. Litteraturutredningen, som kommitén namngavs, föreslår bland annat att ett

takbelopp införs som hindrar enskilda förlag från att få ett vad de anser för högt stöd. ”Mot

bakgrund av de relativt begränsade resurser som står till förfogande föreslår vi … att ett tak

tillämpas för hur mycket stöd som kan fördelas till en enskild mottagare över tid...”. (SOU

2012:65, 428). Förslaget har mött kritik från de svenska bokförlagens branschorganisation Svenska

Förläggareföreningen (SvF). Den 8 maj 2013 presenterade SvF motrapporten Litteraturstödet –

Från kvalitet till behov? I en intervju med SVT:s Kulturnyheterna samma dag uttryckte

rapportförfattaren Jan-Erik Pettersson sin oro över att stödet till landets större bokförlag ska

begränsas. Han menar att takbeloppet kommer att skrämma de större bolagen från att satsa på

mindre kommersiellt gångbar litteratur. ”Man kan tycka att de stora förlagen har råd att ge ut de

smala böckerna ändå men så funkar det inte idag. Det finns ett stort kommesiellt krav på att alla

titlar ska ha bäring.” (SVT, Kulturnyheterna, 2013-05-08)

2.2 Litteraturkritikern som konsekrationsinstansI inledningen av min analys går jag igenom hur de tre självbiografier jag valt att läsa mottogs bland

Sveriges litteraturkritiker. För att kunna dra några slutsatser utifrån recensionerna kommer jag i det

här delkapitlet kort presentera kritikerna som fällt sina omdömen. Allra först vill jag dock återgå

till Pierre Bourdieu och hans teori om litteraturkritikerns roll som bedömare av vad som är god

litteratur och ej.

Liksom fält är begreppet kapital centralt i Bourdieus teorier och även här delade han upp begreppet

i flera olika arter. Gemensamt för samtliga arter är att tillgången av det ”fungerar som symboliskt

kapital i de sammanhang där den tillerkännes värde.” (Broady, 12). Ju större kulturellt eller litterärt

kapital en specifik litteraturkritiker, tidsskrift eller ett förlag har, desto större symboliskt kapital har

de i kampen på det litterära fältet. I Sverige, och antagligen resten av världen, anses ofta de stora

morgontidningarnas kultursidor ha ett större symboliskt kapital än kvällstidningarnas och

landsortstidningarnas dito. De anses seriösare än skvallerpressen och har större redaktionella 9

resurser än mindre dagstidningar. Följaktligen har en kritiker på Svenska Dagbladet ofta

automatiskt ett större symboliskt kapital än en kritiker på låt säga Värmlands Folkblad.

Naturligtvis råder det även en viss hierarki på varje enskild kulturredaktion (som befolkas av fler

än en kulturredaktör) där faktorer som antal år i branschen, journalistiska erkännanden i form av

utmärkelser eller innehavandet av tunga, inflytelserika poster spelar in.

Teorin om litterärt kapital innefattar även författare. En av kritikerna respekterad och oftast hyllad

författare har genom sin aktiva karriär samlat på sig ett allt större symboliskt kapital på det litterära

fältet. Således är de i princip garanterade ett stort utrymme vid varje ny bokutgivning. Därför är det

intressant att se hur biografiförfattarna, som inte alls har någon etablerad position på det litterära

fältet sedan tidigare, nu konkurrerar om samma utrymme. De har ju tagit sig in på tidningarnas

kultursidor med ett symboliskt kapital ofta vitt skilt från det litterära. I Zlatan Ibrahimovics skulle

man kunna prata om ett sportsligt kapital, grundat på hans stora framgångar på fotbollsplanen. Man

kan också prata om ett kändiskapital (det fanns ett enormt sug från allmänheten att höra honom

berätta hans historia). Patti Smiths bakgrund som poet och ansedd musiker gör att hennes språng

till det litterära fältet inte kan anses lika dramatisk. Hon borde rimligtvis ha haft ett helt annat

symboliskt kapital än Ibrahimovic när hon trädde in på det litterära fältet. Det borde även Barack

Obama ha haft, och då framför allt när hans biografi kom i senare utgåvor. Även där kan man så

klart prata om ett enormt kändiskapital, men även ett erkänt intellektuellt kapital som känns mer

hemma på det litterära fältet än Ibrahimovics redogörelser från fotbollsplanen.

2.3 Kritikerna bakom de utvalda recensionerna

Innan jag presenterar de kritiker som jag har läst känns det befogat att även kort presentera Daniel

Sandström, som alltså skrev den artikel som jag inledningsvis citerade ur. Bara några veckor efter

det att artikeln trycktes tillträdde Sandstöm tjänsten som kulturchef på Svenska Dagbladet. Innan

dess hade han varit såväl kulturchef som chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenskan. (SvD,

2013-03-08)

När det kommer till Zlatan Ibrahimovics av David Lagercrantz spökskrivna självbiografi Jag är

Zlatan Ibrahimovic har jag tagit del av följande recensioner:

1. Mats Gellerfelts recension i Svenska Dagbladet.

2. Patrik Svenssons recension i Sydsvenskan.

3. Martina Montelius recension i Expressen.

4. Gunnar Bolins recension i Sveriges Radios Kulturnytt.

10

Mats Gellerfelt, född 1952, är författare och översättare och recenserar såväl film, litteratur och

teater för Svenska Dagbladet. Han har exempelvis översatt Bob Dylans självbiografi (Norstedts,

2004) och skrivit den tidigare politikern Alf Svenssons självbiografi Vem är Alf Svensson? (Sellin,

1991). ”Som recensent och kolumnist har G. Framträtt med ofta kontroversiella åsikter”, låter en

kort beskrivning i Nationalencyklopedin. (Nationalencyklopedin, 630)

Patrik Svensson är medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion sedan drygt tio år tillbaka och har

varit fast anställd sedan 2008. Han skriver litteraturkritik, debattartiklar och samhällspolitiska

texter. Som frilansare har han skrivit för bland annat Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Helsingborgs-

Dagblad och musikmagasinet Sonic. Svensson har läst Kulturvetarlinjen i Lund med inriktning på

pressvetenskap och litteraturvetenskap. (Svensson, Patrik)

Martina Montelius (dotter till poeten och akademiledamoten Kristina Lugn) är författare,

dramatiker, regissör och frilansmedarbetare på Expressen. Hon är sedan 2011 konstnärlig ledare på

Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm, ett uppdrag som hon tog över efter sin mor. Teater

Brunnsgatan Fyra startades av skådespelaren och musikern Allan Edwall. (brunnsgatanfyra.se)

Gunnar Bolin vill inte kalla sig litteraturkritiker utan kulturjournalist. Han har jobbat på Sveriges

Radio sedan 1986, bland annat som litteratur- och filmkritiker men även som utrikeskorrespondent

i Berlin. Bolin har bevakat fem olympiska spel. (Bolin, Gunnar). 2010 belönades han med Lukas

Bonniers Stora Journalistpris med motiveringen ”För lustfylld kulturjournalistik och imponerande

bredd.” (storajournalistpriset.se).

Nedanstående kritikers omdömen har jag tagit del av i genomgången av mottagandet av Barack

Obamas självbiografi Min far hade en dröm:

1. Rakel Chukri på Sydsvenskan.

2. Gunvor Hildén på Upsala Nya Tidning.

3. Helsingborgs Dagblads Petter Larsson.

4. Göteborgs-Postens Gabriel Byström.

5. Mikael Timm på Sveriges Radios Kulturnytt.

6. Erik Åsard på Svenska Dagbladet.

Rakel Chukri är kulturchef på Sydsvenskan sedan 2008 då hon efterträdde Daniel Sandström. Hon

hade då varit anställd på tidningens kulturredaktion sedan 2004. Chukri har läst statsvetenskap vid

Lunds universitet och undervisat i kulturjournalistik vid Malmö högskola. (medievärlden.se, 2008-

09-19)

11

Gunvor Hildén recenserar böcker (dock inte skönlitteratur) för Upsala Nya Tidning sedan omkring

millennieskiftet. Innan dess – och fortfarande – skrev hon ledare för tidningen. Hildén har även

jobbat för SVT:s Rapport, Expressen och Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Hon har också

varit stipendiat vid Mount Holyoke College i USA. (Hildén, Gunvor).

Petter Larsson har jobbat som frilansande kulturskribent sedan 1996 med undantag för åren 1998-

2000 då har var anställd som ledarskribent för morgontidningen Arbetet. Han har skrivit i

Helsingborgs Dagblad sedan hösten 2000 och skriver sedan 2003 även för Aftonbladets kultursida.

(Larsson, Petter)

Gabriel Byström är kulturchef på Göteborgs-Posten sedan 2006 då han efterträdde Mikael van

Reis. Byström har arbetat på tidningen sedan 1994. (Svenska Dagbladet, 2006-01-21)

Mikael Timm är sedan lång tid anställd på Sveriges Radios kulturavdelning men är även författare

och dramatiker och ligger bakom ett tiotal böcker, däribland en biografi över Evert Taube. Timm

har äver författat Ingmar Bergman-biografin Lusten och Dämonerna. (norstedts.se)

Erik Åsard är professor i nordamerikastudier och chef för Nordamerikainstitutet vid Engelska

institutionen vid Uppsala universitet. (engelska.uu.se). Han är även författare och har bland annat

skrivit biografin Hilary Rodham Clinton: En politisk biografi. (Lund, Historiska media, 2008)

Gällande mottagandet av Patti Smiths memoarer Just kids har jag tagit del av följande kritikers

recensioner:

1. Göran Greiders recension för Dagens Nyheter.

2. Kaj Schuelers recension för Svenska Dagbladet.

3. Mikael Von Reis recension för Göteborgs-Posten.

4. Jan Gradvalls recension för Sydsvenskan.

Göran Greider är den för allmänheten antagligen mest kända person bland kritikerna jag läst.

Greider, född 1959, är författare, dramatiker och chefredaktör för dagstidningen Dala-Demokraten

sedan 1999. I Nationalencyklopedin står följande om Greider: ”En radikal ideologisk hållning

präglar G:s verksamhet som både poet och samhällsdebatör.” (Nationalencyklopedin, 672)

Kaj Schueler är anställd på Svenska Dagbladet där han både verkat som allmän- och kulturreporter

och litteraturredaktör och kulturchef. Genom Norstedts utkom 2008 hans bok Flykten från Berlin

1942. (norstedts.se)

Mikael van Reis är kritiker på Göteborgs-Posten där han tidigare även varit kulturchef, en tjänst

som togs över av Gabriel Byström 2006. (Svd, 2006-01-21)12

Jan Gradvall, född 1963, inledde sin journalistiska karriär med det egenstartade fanzinet Jörvars

Gosskör som han startade som 16-åring. 1985 fick han en vikarieanställning på Expressen och

sedan 1986 arbetar Gradvall som frilansskribent. Sedan 1998 skriver han bland annat krönikor för

Dagens Industri men gör även regelbundet frilansuppdrag för Dagens Nyheters och Sydsvenskans

kultursidor och magasin som Café. Gradvall är även författare och har bland annat skrivit boken

Artiklar, intervjuer, essäer 1981-1994, som gavs ut av Koala Press 1995. (gradvall.se)

Sammanfattningsvis visar den här genomgången att det är högt respekterade kulturjournalister som

recenserat mina tre utvalda självbiografier. Landets kulturredaktioner tar således även den här

typen av litteratur på största allvar eftersom de sätter sina tyngsta namn på uppgiften att recensera

den.

3. AnalysJag inleder min analys med att studera mottagandet av de tre biografierna bland ett antal svenska

dags- och kvällstidningar. Jag har letat efter värdeomdömen som känns specifika för just

recensioner av självbiografier för att se om recensenterna förhåller sig annorlunda till den sortens

litteratur än exempelvis skönlitteratur. Alltså hur stor vikt de lägger på att det inte är någon

författare i traditionell mening som de recenserar. I fallet med Zlatan Ibrahimovic är det ju dock en

traditionell författare som recenseras vilket innebär att min analys där fått skilja sig från de andra

två självbiografierna. Där vill jag istället utreda hur stor plats spökskrivaren David Lagercrantz

litterära insats fått i bedömningen kontra valet av memoarens uppbyggnad, alltså vad han har fått

Ibrahimovic att berätta om.

När jag har gjort min presentation av böckernas mottagande ska jag samla intrycken och försöka

hitta gemensamma förhållningssätt som kritikerna har till genren. Jag tänker även diskutera det

obestridliga faktum att ovanstående kritiker är riktiga tungviktare på det litterära fältet i Sverige.

Det är verkligen inte vilka namn som helst som släppts loss att recensera de självbiografier som jag

har läst. Hur förhåller sig dessa kritiker, med sina mycket betydande litterära kapital, till författare

som tagit sig in på det litterära fältet tack vare andra typer av symboliskt kapital?

Jag fortsätter sedan med att resonera kring huruvida man kan anta att det litterära fältet i Pierre

Bourdieus mening har förändrats, dels utifrån dagens kulturpolitska klimat, dels utifrån hur de här

självbiografierna har tagits emot. Först ännu en liten påminnande redogörelse om dagens

kulturpolitiska verklighet. I en av de forskningsartiklarna jag tagit del av påstår alltså den

kulturpolitiska professorn Clive Gray att den instrumentalisering av kulturpolitiken vi nu ser är ett

resultat av en lång process som sträcker sig tillbaka till 1970-talet. Han pekar i sin artikel på att

länders kultursektorer i allmänhet fått en allt svagare ställning de senaste decennierna och att

ekonomisk lönsamhet blivit en allt viktigare faktor även inom kulturen. (Gray, 203-207). Geir

13

Vestheim, även han professor inom det kulturpolitiska fältet, låter sig influeras av Bourdieu när han

ställer motsatserna The elitist approach och The popular approach mot varandra. Han kallar det

förhandlingsfält där motpolerna möts för The overlapping zone och menar att maktspelet mellan

den kulturella eliten och de i västvärlden kulturpolitiskt styrande intensifierats sedan tidsperioden

efter Andra världskriget. Viktigt för Vestheims analys är de två olika uppfattningarna av kultur som

antingen exceptional eller ordinary. (Vestheim, 530-531) Även den danske konst- och

kulturvetenskapslektorn Peter Duelund menar att utvecklingen till den kulturpolitik som vi ser i

dag kan spåras till åren efter Andra världskrigets slut. Utvecklingen har, enligt Duelund,

komprimerat förklarat lett till att kulturen i dag inte bara ska fungera som en källa till intellektuell

upplysning utan även bidra till länders ekonomiska välfärd.

3.1 Självbiografiernas mottagande bland svenska kritiker

Jag inleder med att kort redogöra för självbiografiernas handling och utformning för att sedan

övergå till kritiken. Jag börjar med Zlatan Ibrahimovics omtalade bok Jag är Zlatan Ibrahimovic,

som skiljer sig från de två andra självbiografierna eftersom den är spökskriven av författaren och

journalisten David Lagercrantz. För Lagercrantz var detta i den första biografin han gav sig i kast

med. Hans författardebut 1997 var en bok om äventyraren Göran Kropp (Göran Kropp 8000+,

Bonnier, 1997) och år 2000 kom hans biografi över uppfinnaren Håkan Lans. (Ett svenskt geni:

Berättelsen om Håkan Lans och kriget han startade, Bokförlaget Forum AB, 2000)

Jag är Zlatan Ibrahimovic

Det är tydligt att Lagercrantz ambition varit att fånga Ibrahimovic vardagstal. Språket är mycket

enkelt och okonstlat, inte särskilt litterärt i dess mest högtravande mening. Handlingen är till stora

delar kronologiskt berättad, det enda undantaget är egentligen dess inledande kapitel. Lagercrantz

väljer nämligen att direkt låta Ibrahimovic redogöra för den infekterade relationen han utvecklade

med den spanske tränaren Pep Guardiola under deras gemensamma år i FC Barcelona. Det är en

mycket fängslande och rafflande inledning, Lagercrantz är väl medveten om läsarnas intresse för

just den konflikten, men avslöjar så klart inte allt i ett så tidigt skede.

Därefter får vi följa med Ibrahimovic under hans uppväxt i invandrartäta Rosengård i Malmös

utkanter. Det är tomma kylskåp hos en alkoholiserad, frånvarande pappa och inte mycket lättare är

det när Ibrahimovic bor hos sin mamma som sliter med tillfälliga städjobb. Ibrahimovic ägnar sig

åt snatteri och cykelstölder, men framför allt spelar han fotboll på gården utanför mamman. Han är

inte stans största talang men får till slut chansen att debutera i det krisande Malmö FF:s A-lag där

han inledningsvis ofta anklagas för att vara en för stor individualist. Överhuvudtaget är det mycket

tvivel och ältande, Ibrahimovic vet att han är en outsider och ibland får motgångarna honom att

överväga att helt sluta med fotboll. Sedan kommer genombrottet, tränarna börjar tro på honom, till

14

och med hans pappa börjar dyka upp på träningarna. Snart blir Ibrahimovic proffs i Holland och en

närmast spikrak karriär tar honom till Italien och Spanien. Parallellt med återberättande från

fotbollsplanerna, kontraktsförhandlingarna och alla dispyter handlar boken och en outsiders

revansch på alla som kritiserat och tvivlat på honom.

Svenska Dagbladets recensent Mats Gellerfelt inleder sin bedömning med att slå fast att

idrottsmäns- och kvinnors självbiografier är ”en något egendomlig genre” just eftersom de med få

undantag är spökskrivna. Gellerfelt levererar också en syrligt humoristisk passning till Albert

Bonniers förlag (som gav ut boken) och kvällstidningarnas förarbete: ”Som i fallet med

skandalboken om kungen undrar jag om man som idog tidningsläsare verkligen behöver läsa

boken, eftersom den redan på utgivningsdagen var totalt uttröskad.” Det är, enligt Gellerfelt, en

typiskt dramaturgisk uppbyggd självbiografi eftersom berättelsen handlar om någon som tidigt

dömts ut men senare når framgång men han konstaterar att ”här görs inga som helst försök att

problematisera idrottens och fotbollens värld, eller dess hänsynslösa kommersialism.” Gellerfelt

fastnar framför allt för boken som samhälls- och uppväxtskildring: ”Läser man med en viss

urskillning blir det trots alla brister en intressant bild av förändringarna i det svenska samhället och

av idrottens lika förändrade värld.” (SvD, 2011-11-10)

Även Sydsvenskans recensent Patrik Svensson fastnar för boken som samhällsskildring: ”Det är en

närhistoria, i första hand Malmös, sedd och tolkad genom ögonen på en av denna närhistorias mest

framträdande och symboliska figurer.” Svensson konstaterar också att det tog mindre än ett dygn

att läsa boken och att den är ”Sensationellt intressant. Sensationellt bra.” Mot slutet av recensionen

är Svensson tydlig med att hans bedömning utgår från genren i övrigt: ”Som helhet är detta ändå en

idrottsbiografi som står ut som en av de bästa jag läst”. I efterföljande mening nämner Svensson för

första och enda gången bokens egentliga författare vid namn. ”Mycket på grund av David

Lagercrantz känsliga tonträff som verkligen i oklanderligt skriftspråk lyckas förmedla något som

helt och hållet låter som Zlatans röst.” (Sydsvenskan, 2011-11-14)

Även Expressens Martina Montelius väljer att bedöma boken utifrån dess genre och sätter den även

i jämförelse med internationella verk: ”Som idrottsbiografi är den, med svenska mått mätt,

sensationellt uppriktig och välformulerad – i England ges däremot jämförbara böcker ut varje år.”

Om Svenska Dagbladets Gellerfelt saknade en mer problematiserad redogörelse kring

fotbollsvärlden saknar Montelius å sin sida en ”djupare självanalys” och konstaterar att boken är

”filtrerad genom Jens Lapidus.” (Expressen, 2011-11-11)

Gunnar Bolin på Sveriges Radios Kulturnytt inleder sin recension med att uppmana

”idrottshatarna” att inte sluta lyssna innan han fäller omdömet: ”Det här är nog den bästa samtida

15

arbetarklasskildringen från våra svenska storstadsförorter som jag har läst. Kanske just för att det

inte är en författare som berättar om sin klassresa.” (SR, 2011-11-09)

Min far hade en dröm

Barack Obamas självbiografi Min far hade en dröm kom ut i USA redan 1995 men en nyutgåva

kom 2008, mitt under den amerikanska presidentsvalskampanjen. Berättelsen handlar till stor del

om Obamas jakt på försoning med och förståelse av sitt afroamerikanska ursprung. Han tar med

oss till barndomens Hawaii och sedermera åren i Indonesien dit Obama flyttade med sin mor när

han var sex år gammal. En stor del av boken handlar sedan om Obamas tid som organisatör i det

under 1980-talet dekadenta, svarta området South Side i Chicago. Slutligen åker han till sina rötters

Kenya och betar där av möten med den stora släkten och delar med sig av de äldres berättelser.

Genom hela boken finns sökandet efter svaret på vem hans far egentligen var. Som Obama själv

skriver tidigt i boken: ”Vid tiden för sin bortgång var min far ännu en mytisk gestalt i mina ögon.”

(Obama, 23).

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri menar i sin recension av boken att Obama ”skriver med en

förvånansvärt poetisk penna.” Vidare att han ”...fångar vackert, nästan skönlitterärt, den personliga

kamp som präglat minoriteter i ett diskriminerande samhälle.” (Sydsvenskan, 2008-02-07).

Gunvor Hildén på Uppsala Nya Tidning är inne på samma linje när hon inledningsvis i sin

recension konstaterar att ”Det här är ingen vanlig politisk självbiografi. I motsats till många andra

som verkar inom politiken kan Barack Obama verkligen skriva.” (UNT, 2008-01-24)

”Om Barack Obama inte blir amerikansk president kan han alltid bli författare”, konstaterade

Helsingborgs Dagblads recensent Petter Larsson efter att ha läst Min far hade en dröm. Larsson

imponeras av Obamas ”berättarkonst, humor och sinne för betydelsebärande detaljer.” (HD, 2008-

01-25)

Göteborgs-Postens Gabriel Byström konstaterar att de flesta av de politiska biografier han har läst

saknat ”stilistisk kvalitet” men att Obamas bok är något annorlunda: ”Det är en text som borde

sättas i handen på varje politiker som funderar på att sammanfatta den egna karriären”. (GP, 2008-

01-18)

Även Mikael Timm på Sveriges Radios Kulturnytt är imponerad av Barack Obamas stilistiska

språkbruk: ”Han är en bra skribent. Om Obama inte var en senator som vill bli president skulle han

kunna klara sig utmärkt som författare.” (Sveriges Radio, 2008-01-15)

Svenska Dagbladets recension skiljer sig intressant nog en hel del från de andra recensioner jag

tittat på, kanske eftersom tidningen låtit Erik Åsard, till vardags alltså professor i

nordamerikastudier vid Uppsala universitet, bedöma bokens kvalitet. Medan övriga recensenter i 16

alla fall någonstans bedömer bokens litterära kvalitéer resonerar Åsard mer om Obamas

levnadsöde och menar att man ”måste...ha ett hjärta av sten för att inte beröras” av det. Åsard

sträcker sig till att beskriva Min far hade en dröm som en ”märklig” självbiografi och berömmer

den svenska översättaren Thomas Engström. (SvD, 2008-02-05). Åsard är uppenbarligen inte

intresserad av att diskutera självbiografin som litterär form och har kanske inte heller den position

som aktör på det litterära fältet för att göra det.

Just kids

Patti Smiths självbiografi Just kids handlar egentligen lika mycket om rockpoeten själv som om

hennes framlidne själsfrände och livskamrat, fotografen Robert Mapplethorpe. Detta är framför allt

berättelsen om deras bohemliv tillsammans i New York under 1960- och 70-talet. För att återgå till

det Obama-citat som fick inleda den här uppsatsen så dräller det i Just kids av möten med

musikaliska genier och stora, berömda poeter.

Göran Greider recenserade Just kids för Dagens Nyheter och vid ett tillfälle stämmer han in i

Daniel Sandströms resonemang kring artisternas framgångsrika sätt att sälja berättelserna om sig

själva lika mycket som musiken: ”Hungrigt läser jag rad för rad i denna bok på jakt efter alla

hjältarnas namn. För så är det: numera är det rockikonernas minnen som ger oss rysningar,

knappast författarnas.” Greider förutspår att Just kids kommer att bli en klassiker och han ”blir lika

häpen inför den drivna prosan”...”som jag blev när jag läste Dylans självbiografi häromåret.” (DN,

2010-04-17)

Svenska Dagbladets Kaj Schueler är också betagen av Just kids: ”Hennes prosa är rättfram,

välavvägd och okomplicerad, mycket olik hennes poesi – och scenpersonlighet – som är betydligt

mer vildvuxet temperamentsfull och aggressiv.” (SvD, 2010-04-25)

Göteborgs-Postens recensent Mikael Van Reis skräder inte orden när han beskriver sin relation till

artister som skriver självbiografier: ”Jag har egentligen alltid misstrott rockartister som också skall

vara författare – det blir gärna fadd jargong och och dödsmystisk pretention.” Men precis som

Greider och Schueler hyllar Van Reis Patti Smith. ”Det fina med hennes skildring är att den skiljer

sig från det mesta i den egotrippade genren...”. (GP, 2010-04-21)

Journalisten och författaren Jan Gradvall recenserade Just kids för Sydsvenskan. Han belyser att

bokens upplägg bryter mot en standardiserad form som många biografier har: ”Skildringar av

konstnärer brukar följa en given kronologi: barndom, svårigheter, genombrott, geniförklaring,

ålderdom.” Precis som Greider tycker Gradvall att Smiths prosa är i paritet med Bob Dylans.

(gradvall.se)

17

3.2 Kritikernas förhållningssätt till biografiförfattarnaJag har redan kort konstaterat att de kritiker som tagit sig an eller fått uppdraget att bedöma de här

tre självbiografierna hör till det absoluta toppskiktet vad gäller symbolisk status på det svenska,

litterära fältet. Flera är, eller har varit kultur- eller litteraturchefer på de största svenska

tidningsredaktionerna och samtliga har en mer eller mindre omfattande erfarenhet och erkänd

position som bedömare av litteratur och andra konstformer. Uppsala-professorn Erik Åsard kan väl

anses vara det svarta fåret i skaran men att Svenska Dagbladet lät honom recensera 2008 års

viktigaste politiska självbiografi säger ju någonting; nämligen att det kan vara till fördel rent

trovärdighetsmässigt om recensenten har ett liknande kapital som det biografiförfattaren träder in

på det litterära fältet med. Kanske slår jag nu in en öppen dörr när jag konstaterar att även den här

typen av litteratur ges väldigt stort utrymme på tidningarnas litteraturkritiksidor. Och jag är

naturligtvis medveten om att de tre självbiografier jag valt inte kan representera hela genren. Det

produceras så klart massor av självbiografier som inte recenseras i samma utsträckning i svenska

tidningar.

Att det är tunga namn som recenserat de tre böckerna räcker heller inte som riktlinje i min ambition

att placera in självbiografifenomenet på det litterära fältet. Det är i hur kritikerna närmar sig verken

och beskriver genren som sådan som eventuella svar kan finnas.

Redan i den första recensionen jag tog del av, Svenska Dagbladets bedömning av Jag är Zlatan

Ibrahimovic, slår Mats Gellerfelt fast att idrottsmäns- och kvinnors självbiografier är en

”egendomlig genre” just eftersom böckerna allt som oftast spökskrivs. Han väljer alltså att placera

just idrottsutövares självbiografier som en subgenre till genren i sig. Det är som om Gellerfelt tidigt

vill fastslå att spökskrivningen är något en recensent måste hitta ett sätt att förhålla sig till, och att

det inte är alldeles enkelt. Gellerfelt nämner bara på en plats i sin recension författaren David

Lagercrantz, när han i inledningen beskriver honom som den ”erfarne journalisten”. Någon

bedömning av bokens litterära kvalitet finns överhuvudtaget inte i Gellerfelts recension. I flera av

de recensioner av Jag är Zlatan Ibrahimovic som jag har tagit del av bedöms boken utifrån dess

genre. Både Sydsvenskans Patrik Svensson och Expressens Martina Montelius fäller positiva

omdömen utifrån att boken är en idrottsbiografi. Det är tydligt att recensenterna värnar om sitt

symboliska kapital som kritiker och på sätt och vis ställer sig över genren som sådan. Gunnar Bolin

på Kulturnytt är mer rak i sin hyllning av boken som lyckad arbetarklasskildring och antyder att det

lyckade resultatet kanske just beror på att det inte är en författare som berättar sin historia.

I samtliga recensioner av Jag är Zlatan Ibrahimovic disponeras mycket av texten till att beskriva

bokens innehåll. Det är som om vad Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz väljer att berätta är

mer intressant än bedömningen av hur det berättas.

18

Så är inte riktigt fallet med recensionerna av Barack Obamas memoarer, men bedömningen utifrån

bokens genre känns igen tydligt.

Sydsvenskans Rakel Chukri placerar sig direkt i en position över självbiografigenren när hon

konstaterar att Obama ”skriver med en förvånansvärt skarp penna.” Kanske antyder hon där att

icke spökskrivna självbiografier per automatik har en sämre stilistisk kvalitet än böcker skrivna av

traditionella författare. Uppsala Nya Tidnings kritiker Gunvor Hildén tycks också vara smått

överrumplad av Obamas stilistiska kvaliteter när hon slår fast att Obama, för att vara politiker,

verkligen kan skriva. Både Petter Larsson på Helsingborgs Dagblad och Mikael Timm på Sveriges

Radios Kulturnytt tror efter att ha läst boken att Obama skulle klara sig utmärkt som författare om

han väljer att sluta med politiken.

Kritiken av Patti Smiths bok Just kids skiljer sig mot kritiken av de andra självbiografierna. Det är

tydligt att hennes bakgrund som rockpoet ger henne ett helt annat utgångsläge när hon bedöms som

författare. Både Göran Greider och Kaj Schueler lyfter upp hennes litterära kvaliteter genom att

benämna texten som ”prosa”. Jag finner Göteborgs-Postens Mikael Van Reis recension av samma

bok väldigt intressant eftersom han frankt uttrycker sin misstro mot rockartister som har för

ambition att även vara författare. Van Reis skriver rakt ut vad jag tycker mig kunna läsa mellan

raderna i många av recensionerna av samtliga tre självbiografier jag läst. Att det i kritikerns

utgångspunkt finns en slags misstänksamhet gentemot självbiografin som litterär genre. Men när

det gäller Just kids och Patti Smith ställer sig ändå inte Van Reis och de övriga kritikerna över

författaren på grund av den självbiografiska genren. De erkänner snarare det symboliska värdet i

hennes litterära kapital och tycks välkomna hennes inträde på det litterära fältet.

Min uppfattning, utifrån de recensioner jag tagit del av och vetskapen vilka aktörerna är som

skrivit dem, är att det finns en slags ambivalens i bedömningen av böckernas litterära kvaliteter. I

flera fall bedöms böckerna som väldigt välskrivna för sin genre, och där garderar sig kritikerna.

Böckerna hyllas sällan förbehållslöst utan med denna ständiga brasklapp om att det faktiskt är en

slags lägre art av litteratur som här bedöms. För att återgå till intervjun i Forskning & Framsteg

med Cristine Sarrimo så uttalar hon sig om detta. ”...i modern tid har många av dessa berättelser

(självbiografierna) värderats lägre av de professionella kritikerna.” (F&F, 2012-11-26) Samtidigt är

det flera av kritikerna, exempelvis Göran Greider, som inte kommer dragande med några

brasklappar utan hyllar rätt av. Just Greider lyfter ju Patti Smith väldigt högt i det litterära

sammanhanget när han konstaterar att ”numera är det rockikonernas minnen som ger oss rysningar,

knappast författarnas.” (DN, 2010-04-17)

19

4. Diskussion och slutsats ”Helt otroligt. Det är en bok Augustjuryn normalt sett inte brukar ta i”. Det uttalandet fällde David

Lagercrantz enligt Aftonbladet när det stod klart att Jag är Zlatan Ibrahimovic nominerats till

Augustpriset 2012 i kategorin Årets fackbok. (Aftonbladet, 22/10, 2012)

Augustpriset delas ut sedan 1989 av Svenska Förläggareföreningen och är ett av Sveriges mest

prestigefulla litteraturpris. Jag har valt att utgå från Lagercrantz chockade kommentar när jag nu

ämnar diskutera om fenomenet med självbiografierna är ett sympton på att det litterära fältet har

förändrats, i ett kulturpolitiskt klimat där kommersialisering och intstrumentalisering är ett mer

uttalat mål än tidigare.

För att ett fält ska vara ett fält i Pierre Bourdieus mening förutsätts att det finns ”polariteter mellan

skilda läger och konkurrerande värdehierarker”. Finns det inga konkurrerande kapitalarter utan

enbart en maktfaktor är det istället för ett fält en apparat. (Broady, 13). Bourdieu skiljer mellan två

övergripande polariteter på fältet, den intellektuella polen och den kommersiella polen. Inom den

intellektuella polen på ett kulturellt fält vinner en aktör symboliskt kapital om den erkänns av andra

konstnärer (producenter) eller kritiker. Andra spelregler gäller inom den kommersiella polen. ”Vid

den motsatta kommersiella polen är det helt andra värden som gäller: pekuniär vinning,

publikframgång eller anseende hos tongivande kretsar på annat håll i samhället.” (Broady, 14).

När den kommersiella succén med Jag är Zlatan Ibrahimovic följdes upp med framgångar även

inom den intellektuella polen (Augustpris-nomineringen) kan man därför sätta ett litet frågetecken

för Bourdieus motsatsförhållande mellan finlitteratur och kommersiell litteratur. Augustjuryn har

som konsekrationsinstans så att säga välkomnat en kommersiell bestseller in till det litterära

finrummet, även om boken slutligen inte vann priset. Kulturpropositionens mening om att

kommersiell bärkraft och konstnärlig kvalitet är två faktorer som inte behöver utesluta varandra

vinner viss tyngd där. Att alltfler kändisbiografier når marknaden kan också ha att göra med det

kulturpolitiska läge som råder och som beskrivs av forskarna ovan. I en tid där ekonomisk vinning

blivit allt viktigare även inom den, för att återgå till Vestheim, fundamentalt annorlunda arenan

som kultur och kulturpolitik utgör, kan man se kändisbiografierna som ett symptom. Att

marknadsföra en redan känd persons bok är ju naturligtvis lättare och mer gynnsamt för förlagen än

att sälja en okänd litterär debutants första alster. Cristine Sarrimo är av just den här uppfattningen:

”Det finns även ett rent kommersiellt intresse – författare ska numera marknadsföras som

personligheter. Så förlagen har hakat på trenden med självbiografier och kändisbiografier.

Människor säljer.” (F&F, 2012-11-26)

Det Sarrimo beskriver står i stark kontrast till Bourdieus motsatsförhållande mellan finkultur och

kommersiell kultur. Att betydande konsekrationsinstanser (Augustprisnomineringen, Greider,

20

Gradvall) på det svenska litterära fältet ger sitt symboliska erkännande åt storsäljande och

utstuderat kommersiella självbiografier är ett annat tecken på en ny verklighet. Broady skriver

följande om Bourdieus syn på sina fält: ”Tecken på svag autonomi är att exempelvis...belöningarna

består i ekonomisk framgång i stället för erkännande bland ansedda författarkolleger, kritiker och

förläggare.” (Broady, 16). När de här självbiografierna blir kommersiella succér samtidigt som de

får ett konstnärligt erkännande kanske man därför inte kan förklara fältets autonomi så enkelt. Det

är ju också helt naturligt att det litterära fältet som Bourdieu såg det förändras när en ny kategori

kulturproducenter, vars symboliska kapital egentligen gällt inom andra fält, träder in. Kanske kan

man påstå att det litterära fältet på så sätt har luckrats upp, spelreglerna har ändrats sedan nya

aktörer med för fältet främmande kapital, tillåtits inträde.

Samtidigt tyder flera av litteraturkritikernas sätt att närma sig självbiografierna på att det

fortfarande finns just en misstänksamhet mot den här typen av litteratur, en elitistic approach för

att åter ta in Vestheim. Det, och uttalanden som exempelvis det Lagercrantz gjorde, tyder ju på att

genren långt ifrån ses som alldeles rumsren i litterära och intellektuella kretsar. Att kommersiell

framgång fortfarande är någonting som kan hindra en kulturproducerande aktör från att erhålla

även litterär hög status på fältet. Det här ju ingenting som är unikt för just den litterära arenan utan

även inom exempelvis musikbranschen där storsäljande artister av musikkritiker ofta beskylls för

att sakna konstnärlig integritet och trovärdighet. Utvecklingen mot en alltmer kommersiell litterär

marknad, som Cristina Sarrimo pratar om, kan ju ses i ljuset av den kulturpolitiska utveckling som

Vestheim, Duelund och Gray skriver om. Sarrimo pratar om att förlagen insett det kommersiella

värdet i att lansera författare som redan är kända för konsumenterna. Samtidigt säger hon att

självbiografin som genre ”värderats lägre av de professionella kritikerna.” (F&F, 2012-11-26)

Här kan man då prata om ett val som bokförlagen gör. De kan välja att förknippas med och satsa på

något som de vet kommer att sälja men kanske bemötas med hånskratt från statusaktörerna på det

litterära fältet, eller sätta prestige vid att lansera smalare litteratur. Även om jag i de recensioner jag

gått igenom inte finner några hånskratt hittar vi ändå några gliringar mot Bonniers och deras

”förlagsstrategi”, som Patrik Svensson skriver i sin recension av Jag är Zlatan Ibrahimovic.

(Sydsvenskan, 2011-11-14). I Svenska Förläggarföreningens ovannämnda motrapport till förra årets

litteraturutredning varnar man ju för en utveckling där de större bokförlagen i allt större

utsträckning kommer att satsa på kommersiell litteratur. Helt enkelt därför att ett minskat statligt

litterärt stöd gör det mer riskabelt att lansera smalare titlar. Kanske kan vi därför vänta oss att

fenomenet med de storsäljande kändisbiografierna bara fortsätter att växa.

21

Källförteckning

Tryckta källor:

Broady, Donald. Kulturens fält. Göteborg: Daidalos, 1998.

Lagercrantz, David och Zlatan Ibrahimovic. Jag är Zlatan Ibrahimovic. Stockholm: Bonnier, 2011.

Månsson, Sten. II. Statistik. Kultursverige 2009. Beckman, Svante och Månsson, Sten (red).

Linköping: Swecult, 2008.

Obama, Barack. Min far hade en dröm. Stockholm: Bonnier, 2008.

Smith, Patti. Just kids. Stockholm: Brombergs, 2010.

Sarrimo, Cristine. Jagets scen – Självframställning i olika medier. Göteborg: Makadam, 2012.

Nationalencyklopedin, Första bandet. Malmö: NE Nationalencyklopedin AB, 2008.

Artiklar:

Duelund, Peter. ”Nordic cultural policies: A critical view.” International Journal of Cultural Policy

14:1 (2008): 7-24. (Print)

Gray, Clive. ”Commodification and instrumentality in cultural policy.” International Journal of

Cultural Policy 13:2 (2007): 203-215. (Print)

Vestheim, Geir. ”Cultural policy-making: negotiations in an overlapping zone between culture,

politics and money.” International Journal of Cultural Policy 18:5 (2012): 530-544. (Print)

Sandström, David. ”Så skapar rockstjärnorna myten om sig själva.”, Dagens Nyheter 16 februari.

(2012): Kultur, 10-11. (Print)

Rapporter:

Kungl. Maj:ts propositionen angående den statliga kulturpolitiken (Prop: 1974:28, Stockholm:

Regeringen, 1974.

Tid för kultur (Prop: 2009/10:3), Stockholm: Regeringen, 2009.

Läsandets kultur (SOU 2012:65), Stockholm: Litteraturutredningen, 2012.

E-post:

Gunnar Bolin, kulturjournalist på Sveriges Radio, 2013-05-06.

Gunvor Hildén, 2013-05-06, recensent och ledarskribent på Upsala Nya Tidning, 2013-05-06.

22

Patrik Svensson, kulturjournalist på Sydsvenskan, 2013-05-06.

Petter Larsson, frilansande kulturskribent som skriver för Helsingborgs Dagblad och Aftonbladet,

2013-05-05.

Elektroniska källor:

Byström, Gabriel. ”Barack Obama – Min far hade en dröm.” Göteborgs-Posten 18 jan. (2008)

Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.135469-barack-obama-min-far-hade-en-drom

Bolin, Gunnar. ”En av de bästa arbetarklasskildringar jag läst.” Sveriges Radio Kulturnytt 10 nov. (2011) Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4791671

Carp, Ossi. ”Byström ny kulturchef på GP” Svenska Dagbladet 21 jan. (2006) Besökt: 2013-05-04.

(Web)

http://www.svd.se/kultur/bystrom-ny-kulturchef-pa-gp_267755.svd

Chukri, Rakel. ”Min far hade en dröm.” Sydsvenskan 7 dec. (2012) Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/min-far-hade-en-drom/

”Daniel Sandström ny kulturchef på SvD” Svenska Dagbladet 6 mar. (2013) Besökt: 2013-05-04.

(Web)

http://www.svd.se/kultur/daniel-sandstrom-ny-kulturchef-pa-svd_7970776.svd

Gellerfelt, Mats. ”Sagan om Zlatan.” Svenska Dagbladet 10 nov. (2011) Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://www.svd.se/kultur/litteratur/sagan-om-zlatan_6625588.svd

23

Gradvall, Jan. ”Patti Smiths Just kids: En av de finaste kärlekshistorier jag läst.” Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=585

Greider, Göran. ”Patti Smith – Just kids.” Dagens Nyheter 17 apr. (2010) Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/patti-smith-just-kids

Hildén, Gunvor. ”En ensam killes berättelse.” Upsala Nya Tidning 24 jan. (2008) Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://www.unt.se/inc/print/en-ensam-killes-berattelse-189773-default.aspx

Horne, Amanda. ”Minskat litteraturstöd slår mot den smala litteraturen.” Sveriges Television, Kulturnyheterna 8 maj. (2013) Besökt: 2013-05-08. (Web)

http://www.svt.se/kultur/bok/minskat-litteraturstod-slar-mot-den-smala-litteraturen

Höjer, Henrik. ”Det finns ett sug efter sanna berättelser.” Forskning & Framsteg 26 nov. (2012)

Besökt: 2013-05-04. (Web)

http://fof.se/tidning/2012/10/artikel/det-finns-ett-sug-efter-sanna-berattelser

”Jan Gradvalls hemsida.” Besökt: 2013-05-04. (Web)

http://www.gradvall.se/

Larsson, Petter. ”Han har också en dröm.” Helsingborgs Dagblad 25 jan. (2008)

Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://hd.se/kultur/boken/2008/01/25/han-har-ocksaa-en-droem/

Lindell, Karin. ”Rakel Chukri ny kulturchef på Sydsvenskan.” Medievärlden 19 sep. (2008)

Besökt: 2013-05-04. (Web)

http://www.medievarlden.se/component/content/article/92-arkiv/3004

24

Montelius, Martina. ”Zlatan Ibrahimovic – Jag är Zlatan.” Expressen 11 nov. (2011) Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://www.expressen.se/kultur/zlatan-ibrahimovic-jag-ar-zlatan/

”Om Teater Brunnsgatan 4.” Besökt: 2013-05-04. (Web)

http://brunnsgatanfyra.se/

Presentation av Kaj Schueler. Besökt: 2013-05-04. (Web)

http://www.norstedts.se/forfattare/Alfabetiskt/S/Kaj-Schueler/

Presentation av Mikael Timm. Besökt: 2013-05-04. (Web)

http://www.norstedts.se/forfattare/Alfabetiskt/T/Mikael-Timm/

”Pristagare, Lukas Bonniers Stora Journalistpris, Radio, 2010.” Besökt: 2013-05-04. (Web)

http://www.storajournalistpriset.se/gunnar-bolin-sveriges-radio/

”Professor Erik Åsard.” Besökt: 2013-05-04. (Web)

http://www.engelska.uu.se/Personal/Erik_Asard/

Schueler, Kaj. ”Bohemromantik på högsta nivå.” Svenska Dagbladet 25 apr. (2010) Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://www.svd.se/kultur/litteratur/bohemromantik-pa-hogsta-niva_4609269.svd

Svensson, Patrik. ”Zlatans mål.” Sydsvenskan 14 nov. (2011) Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/zlatans-mal/

25

Timm, Mikael. ”Obamas självbiografi på svenska.” Sveriges Radio, Kulturnytt 15 jan. (2008) Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=1831324

van Reis, Mikael. ”Patti Smith – Just kids.” Göteborgs-Posten 21 apr. (2010) Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.354494-patti-smith-just-kids

Walhberg, Malin. ”Zlatan är jätteglad.” Aftonbladet 22 okt. (2012) Besökt: 2013-05-04. (Web)

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article15652192.ab

Åsard, Erik. ”Ung svart amerikan söker sin identitet.” Svenska Dagbladet 5 feb. (2008) Besökt: 2013-04-06. (Web)

http://www.svd.se/kultur/ung-svart-amerikan-soker-sin-identitet_841237.svd

26

27