SB Vikingar

Vikingatiden

Vikingarnas skrift

Vikingarnas bokstäver heter Runor och deras alfabet heter Runalfabetet. Först så fanns det fler runor men sen blev det färre runor. Vikingarna hade inga papper så dem ristade på stenar eller träbitar. När man ristade stenar så reste man oftast stenar efter folk som dött. Man kunde också rista ner historier eller sagor. Alla ristade inte runor i stenar, det fanns speciella ”runristare” som ristade runor på stenar.

Vikingarnas resor

Vikingarna reste för att handla fredlig handel, byta saker eller plundra. Vikingarna bytte utländska saker mot till exempel skinn.

Vikingarnas boende, kläder, mat och djur

Vikingarna bodde i Långhus. Ett långhus är uppdelad i tre delar, en för människor, ett förråd och en del för djuren. I ett vikingatida- hus så var det kallt och mörkt. Vid elden så var det ganska varmt och ganska ljust. Vikingarna lagade sin mat över elden. Vikingarna hade kläder av grova tyger och skor av skinn. Vikingarna åt ofta soppar eller grytor. Vikingarna hade djur. Det var inte många vikingar som hade häst. Det var bara de som var rika som hade häst.

Vikingarnas troVikingarna trodde inte på Jesus. Utan dem trodde på så kallade ”asarna” som var Tor, Oden, Freja och Frej till exempel. Vikingarna offrade till dem gudarna. De offrade mat, djur och ibland MÄNNISKOR! Tor var fruktbarhetens gud, så bönderna offrade till honom när de ville att deras åkrar skulle växa. De offrade till Freja när de ville att det skulle födas fler barn på gården.

http://www.flickr.com/photos/92919222@N00/45558381/sizes/l/in/photostream/ cc. by Aten

cc. AdolfGalland http://www.flickr.com/photos/35477558@N04/4115643243/sizes/l/in/photostream/

Odens rike (skapelsen) Del 1

I början av tiden fanns det två världar, Muspelheim där det bara fanns ljus och eld. Den andra världen hette Nifelheim där det bara fanns is och snö. Mellan dem två olika världarna fanns det tomhet som kallades Ginnungagap. I Ginnungagap föddes jätten Ymer. Ymer levde på mjölken från en ko som hette Audhumbla. Audhumbla levde på isen och frosten på stenarna. Första dan hon slickade växte det fram ett hår. Andra dan hon slickade växte det fram ett huvud. Tredje dan hon slickade växte det fram en vuxen man. Han hette Bure. Bures son hette Bur. Burs tre söner hette Oden, Vile och Ve. Gudar och jättar har länge kämpat om makten. När Oden, Vile och Ve blev vuxna dödade dem jätten Ymer. Av Ymers kropp så gjorde gudarna ( Oden, Vile & Ve) Människornas värld av jätten Ymers kropp, Midgård. Ymers blod blev sjöar och hav. Hans kött blev jorden. Hans ben blev bergen och hans tänder och käkar blev klippor och stenar. Ymers skalle blev himlavalvet som hölls upp av fyra dvärgar. Dom första människorna blev Ask och Embla, en kille och en tjej. ,Gudarna gav Ask och Embla gåvor. Vile gjorde så att dem såg ut som gudar och så att dem rörde sig som gudar. Ve gav dem förståndet, viljan och fantasin. Oden gav dom den bästa gåvan: Anden så att dem blev fria och tänkande människor. Utanför Midgård ligger Utgård. Där härskar jättarna. Utgård är otrevligt. Där finns troll, flyghäxor och dvärgar. Jättarna är fiender till gudarna och människorna. Därför så måste gudarna bekämpa jättarna. Natten och dagen fick köra över himlavalvet på gudarnas befallning. I vagnar dragna av snabba hästar. Solen och Månen som var barn färdades också över himlavalvet. Dem var tvungna att färdas fort för dem jagades av vargen Fenrisulven. Gudarnas hem ligger i världens mitt, innanför Midgård. Där fanns alla gudarnas hem. Gudarna kallas också för asar därför heter deras rike Asgård. Mitt i världen växer ett stort träd. Asken Yggdrasil, världsträdet. Stammen hålls upp av tre stora rötter. En av rötterna växer in i Gudarnas rike, en i jättarnas och den tredje roten går igenom de dödas värld. Under en av Rötterna ligger Mimers källa. Vattnet i Mimers källa skänker klokhet och kunskap. Under den roten som går till gudarnas rike ligger Urds brunn. I Urds brunn möts gudarna varje dag för att prata. För att komma till Urds brunn så galopperar gudarna över Bifrost. Bifrost är den flammande regnbågsbron som bara gudarna har rätt till att passera. I den tredje brunnen, Odets brunn sitter tre jungfrur som kallas för nornorna. Dom håller trädet levande genom att vattna rötterna med rent vatten (dom gör det varje dag). Nornorna styr också människornas öden. Dem spinner en tråd för varje liv. Om nornorna spinner en lång tråd så får man ett långt och bra liv. Om det blir en kort tråd så blir det ett kort liv. Men om det blir en trasslig tråd så blir livet trassligt och fullt av bekymmer. När nornorna klipper av tråden dör människan. På en gren på trädet Yggdrasil sitter det en örn som styr över blåsten i människornas värld. I havet utanför trädet Yggdrasils rot slingrar sig Midgårdsormen, som är örnens fiende. Längs Yggdrasils stam så springer Ratatosk som sprider elakheter mellan dem.

Vikingarnas värld ser helt annorlunda ut än vår. Idag så vet man ju att jorden är rund. Men om du hade varit född på vikingatiden så hade du trott att jorden var platt som en pannkaka. På vikingatiden så var jorden muntlig vilket betyder att man berättade historier. För det fanns ju inga böcker då. Då satt man runt en eld och lyssnade när någon berättade en historia som när hela världen skapades. Berättelserna skrevs ner efter vikingatidens slut. En av dem som skrev ner berättelserna hette Snorre Sturlasson som bodde på Island. Snorre berättade att jorden var platt. Vikingarna trodde på många gudar, dem kallade gudarna för Asar. Dem trodde inte att gudarna bodde i himlen. Dem trodde dem bodde i mitten av Midgård. Gudarnas land kallades för Asgård. Varje gud hade ett eget hus. Det största huset var Odens Valhall. Vid Valhall fanns också Sleipner, Odens åttafotade häst. Runt omkring Asgård så gick det en stor mur precis som utanför Midgård. För utanför Midgård fanns Utgård. I Utgård så fanns det jättar och andra monster. Jättarna och gudarna bråkade hela tiden, för jättarna ville ha gudarnas makt. Runt hela världen så fanns det stora havet. I havet så fanns Midgårdsormen som slingrade sig runt hela värden, så till slut så kunde den bita sig själv i svansen. I mitten av världen så stod ju Asken Yggdrasil. Människorna i Midgård fick hålla sig väl med gudarna, gudarna

kunde vara vresiga och inte alltid gick och lita på. Dem kunde ju döda en jätte som var så stor att man byggde världen av hans kropp.

Odens rike (den stora muren) Del 2

Långhus, Som är ett vikingatida hus. När vikingarnas gudar ville ha en mur som skydd runt hela Asgård, då var det den skickligaste jätten som fick bygga den.

En dag kom en jätte på besök till gudarna och lämnade ett väldigt lockande förslag. Han erbjöd sig att bygga en mur för att skydda landet mot fiender. Gudarna lovade jätten att om han klarade att bygga muren på en enda vinter så skulle han få en väldigt stor belöning. Jätten skulle då få gifta sig med den vackra gudinnan Freja, och få Solen och Månen på köpet. Men om han inte klarade att bygga muren på en enda vinter så skulle han få betala med sitt liv. Egentligen så var gudarna säkra på att han inte skulle klara av uppdraget. För dem hade absolut inte tänkt ge honom varken Freja, Solen eller Månen. Men det som gudarna inte visste var att jätten hade hjälp av en stor och stark hingst som hette Svadilfare. Hingsten arbetade både på natten och på dagen och släpade fram stenar åt jätten. När det bara var tre dagar kvar till våren var jätten nästan färdig med muren. Gudarna blev livrädda vid tanken vad dem hade lovat jätten. Gudarna försökte komma på ett sätt att hindra jätten från att bli klar i tid. Gudarna bestämde sig för att be Loke om hjälp. Loke bodde hos gudarna, men han var annorlunda. Loke hade en mamma som var gudinna och en pappa som var jätte. Loke var mycket listig och ställde till med problem för gudarna. Men eftersom han var så listig så bad gudarna om hans hjälp ibland. Loke förvandlade sig nu till ett svart sto och gnäggade åt Svadilfare. Svadilfare blev mycket förtjust i stoet. Loke lurade bort honom från jätten. Utan Svadilfare kunde inte jätten bli klar i tid. Så Tor tog fram sin hammare och slog ihjäl honom. Jättens hingst och stoet (som egentligen var Loke) fick ett barn. Det var ett föl som hade åtta ben och döptes till Sleipner. Hästen Sleipner var den snabbaste hästen som någonsin funnits så därför blev han Odens häst. Loke blev jätteglad över att han hade fått ett så fantastiskt barn så han bestämde sig för att skaffa fler. Loke träffade en jättinna som hette Angerboda, och fick tre barn till. Alla av hans barn med Angerboda föddes i den hemska järnskogen i jättarnas Utgård. Dem nya barnen blev inte lika lyckade som Sleipner. Den Yngsta dottern, som hette Hel, hade ett jätte konstigt huvud. Den ena halvan av hennes ansikte var otroligt vacker, medan den andra halvan var uppsvälld och ful. Gudarna ville inte ha Hel i Asgård så istället så fick hon bli härskarinna över dödsriket. Lokes andra barn var en babyorm, som hade ett så rasande humör att Oden genast slängde ut honom i det stora havet utanför Midgård. Där växte han så att han till slut kunde bita sig själv i svansen. Han kallades för Midgårdsormen. Det tredje barnet var en liten varg som kallades för Fenrisulven. I början så tyckte gudarna att han var en gullig och rolig liten krabat. Men efter ett tag så var han det värsta vargmonster man kan tänka sig. Så alla gudarna flydde från honom förutom Guden Tyr, som inte visste vad rädsla var, så därför var det han som gav honom mat och lekte med honom som förr. Men Fenrisulven blev alltmer lurig och elak. Så därför bestämde gudarna att han ska fängslas. Dem testade att binda honom med tjocka rep men dem slet han av. Man prövade att låsa fast honom med en kedja, men den var för svag. Till slut skickade man Frejas dräng till dvärgarnas land för att få fatt på en tillräckligt stark boja till vargen. Två av dvärgarnas smeder satte igång med arbetet. När Frejas dräng fick se bojan trodde han att han hade blivit lurad. Bojan var så tunn så att den nästan inte syntes alls. Men dem två dvärgarna förklarade att detta var tråden Gleipner, som var smidd av sex magiska ting. Av bergens rötter, av kattens buller, av björnens senor, av fiskarnas andedräkt, av kvinnornas skägg och av fåglarnas spott. Tråden såg ut som om den var jätte lätt att krossa. Men ingen kraft i hela världen kunde slita av den. När gudarna la tråden runt vargens hals så slukade den Tyrs ena hand. Men då var det redan försent. Fenrisulven var fängslad. Gudarna sköt in ett svärd i hans käft för att dem inte ville att han skulle kunna bitas och sen gav gudarna sig iväg tillbaka till Asgård. Vargens dregel har enda sedan dess bildat en fors som heter Vån och som porlar genom dödsriket.

Djuren var viktiga för gudarna. Loke kunde förvandla sig till två olika sorters djur: häst och fisk, Och Freja hon kunde förvandla sig till en fågel. Vissa gudar, som t ex Oden och Tor, hade speciella djur, som hjälpte just dem. Tor, han hade två stycken getabockar. Tors getabockar drog vagnen som han åkte i när han åkte över himlavalvet. Människorna som bodde i Midgård kunde höra när han var på väg för det mullrade uppe i himlen. Med sig i sin vagn hade Tor sin hammare Mjölner. Hammaren Mjölner var speciell. När Tor slängde iväg Mjölner mot en jätte så kom Mjölner alltid tillbaka. I Skåne säger man ibland ”torden” när det åsker, precis som i Danmark. Det betyder att Tor är ute på himlavalvet och dånar. Tor var populär bland vikingarna, och gift med gudinnan Siv. Tor var stor och stark med rött skägg. Tor var ett väldigt stort matvrak som älskade mjöd. Dessutom så hade Tor ett hemskt humör. Tor betyder muller och det var ju väldigt passande för han styrde ju över åskan och vädret. Tor var också en fruktbarhetsgud. För vid åska kommer det ju (oftast) regn och regnet (eller vattnet) gör ju så att naturen växer. Bönderna tillbad Tor så att deras åkrar skulle växa. Freja var kärlekens gudinna. Hon hade, precis som Tor, en vagn. Men Frejas vagn drogs av två stora katter. Freja var otroligt vacker så alla jättar ville gifta sig med henne. Dem människorna som bodde i Midgård offrade till Freja när de villi att åkrarna skulle växa men också när dem ville att det skulle födas fler barn på gården. Freja tog också hand om hälften av alla krigare som dött i strid. Dem förde hon till sitt hem bland gudarna i Asgård. Guden Frej hade en stor gyllenfärgad gris som han red omkring på, grisen hette Gyllenborste. Frej och Freja var syskon. Men till en början var dem gifta med varandra med sen skilde dem sig. Frej han hade ett väldigt speciellt skepp som kallades för Skidbladner. Skeppet var så fiffigt gjort att man kunde vika ihop det och stoppa ner det i fickan. Frej var alla goda gåvors gud. Frej kunde dessutom ge rikedom, hälsa och fruktbarhet. Om man skulle hade häst på vikingatiden så var man tvungen att bli rik och mäktig, för det var bara dem rikaste som hade häst. Eftersom Oden var ju högst av gudarna så hade han självklart en häst. Oden hade också två fåglar-korparna Hugin och Munin. Hugin betyder tanke och Munin betyder minne. Oden bodde i Valhall, som var hans stora festsal. Det bästa Oden visste var att kriga, och han hade Gungner, spjutet som alltid träffade sitt mål. Balder var den gud som alla älskade, och den allra vackraste av gudarna. Kanske blev han vacker i gudarnas ögon. För han var hjälpsam och rättvis. Frigg är också en viktig gudinna. Hon är gift med Oden och mamma till Balder. Precis som Oden och Freja, kan hon se in i framtiden.

Odens rike (mimers brunn) Del 3

Oden var den den mäktigaste guden bland vikingarna.

En gång i världen så fanns det bara ett enda jättestort träd: Asken Yggdrasil som var världsträdet. Vid Yggdrasils rötter bor människorna, gudarna, jättarna, dvärgarna, alverna och alla andra. Asgård, det heter gudarnas rike. Den mäktigaste guden heter Oden. Han är också stridens gud. Oden reser omkring över jorden på Sleipner, Odens åttafotade häst. Oden hade också två korpar, Hugin och Munin. Hugin och Munin ger honom nyheter fjärran ifrån. I Valhall, Odens praktfulla sal, tar Oden emot krigare som har dött i strid. Varje kväll så äter Oden och hans gäster fläsk från grisen Särimner. Särimner är en väldigt speciell gris, för varje morgon föds den på nytt, för att man ska kunna äta upp honom igen på kvällen. Man dricker mjöd som man mjölkar från en get som heter Heidurn. Odens gäster ägnar hela dagarna åt att fäktas. Alla krigare som stupar på dagen kommer till liv igen på kvällen. Vid en av trädet Yggdrasils tre rötter finns en källa, en brunn. Som dygnet runt vaktas av en jätte. Jätten som vaktar källan heter Mimer. Mimer har en gång blivit halshuggen i ett krig och det enda som är kvar av honom är ett huvud. Någonting är konstigt med vattnet i Mimers brunn. Om man dricker av det så blir man mycket klok och får veta saker som händer i framtiden. Så därför så finns det väldigt många som vill dricka av vattnet i Mimers brunn. Men Mimer vägrar. En dag kom Oden på besök till Mimers brunn. Oden gick fram till jätten och bad snällt om en klunk vatten eftersom

han var törstig på kunskap och ville veta vad som hände i framtiden. Mimer skrattade och sa att det kunde Oden se sig i stjärnorna. Men Oden tjatade så mycket på Mimer att han började tveka. Mimer fnös och muttrade i sitt långa skägg. ”Kanske, Oden, kanske kan du få en klunk av vattnet men då vill jag ha något av dig”. ”Vadå”?, undrade Oden och tänkte att han, Oden som bodde i en borg med silvertak, klarade sig utan det mesta. ”Jag vill ha ditt ena öga” sa Mimer som tänkte att Oden som bodde i en borg med silvertak aldrig skulle gå med på att ge sitt ena öga till en jätte. Men Oden ville väldigt gärna ha kunskap. Han ville veta allt. Utan att tveka tog han ut sitt ena öga och gav det till Mimer. Mimer lät då Oden dricka av vattnet i brunnen. Efter den stunden så visste gudarnas kung, Oden, allt som skulle hända. Det gjorde honom mycket bekymrad, för han såg att världen skulle gå under i en hemsk brand som kallas för Ragnarök. Hela världen skulle slukas av Ragnaröks fruktansvärda lågor. Asken Yggdrasil, människorna, jättarna, gudarna och alla de andra kommer att sjunka i det stora havet. Men denna hemska kunskap levde han hela sitt liv. Vikingens gård ligger ensam eller i byar. Utanför vikingagårdarna ligger hagar där djuren betar. Djurens hus är gjort av trä. Det är yxade plankor. Taken är av stråtak. I Kokhuset lagas all maten. Maten kan t ex vara en gryta med ärtor, bönor...lök och kål och några bitar kött. Om man dricker mjölk så är det oftast får eller getmjölk. På vikingatiden så fanns det ingen kyl eller frys och maten blir dålig när den står framme. Därför så torkar man kött och fisk. Smöret och mjölken syrar man så att den blir syrlig. För då håller den bättre. Det var i Boningshuset som vikingarna bodde. Även om den brinner en eld så är det inte alls rökigt. Det är för att röken går upp i taket, delar på sig och så går den ut genom öppningarna som kallas för ”vindögon”. Det engelska ordet ”Window” kommer faktiskt från vikingarnas ”vindöga”. Dem som bor på en sådan gård är förmodligen Mamma, Pappa, barn och kanske en mormor eller farfar, som inte klarar sig själva. Dessutom så finns det drängar och pigor som arbetar på en sådan gård och så får dem äta och sova där som lön. Sen så kan det också finnas trälar. Trälarna var ofria människor. Det fanns vikingar som blev rika på att sälja och köpa trälar. Men man kunde bli fri om man hade tur, gjorde man något riktigt bra eller kunde betala sig fri. Det är nytt att djuren fick ett eget hus. För tidigare bodde dem i Bostadshuset. Fast i en egen del. Dem djuren som var vanligast på vikingatiden var kor, får, getter, höns och grisar. Det var bara dem rika som hade en egen häst. På gården odlade man grönsaker, kålrötter och örter. Många utav växterna använde man till mediciner. Grodblad till exempel. Fast dem växer ju nästan överallt. Vikingarna använde dem som plåster. Det är bara att plocka upp en, skrapa lite och sen så lägger man det där man har slagit sig. Det finns en offerplats på gården också. Där offrar man till gudarna. Vikingarna dem trodde inte på en gud i himlen utan att dem trodde att alla gudarna fanns med dem hela tiden. På vissa gårdar offrar man till Tor, Freja och Frej- fruktbarhetsgudarna. För på en bondgård så vill man ju att åkrarna ska växa och att djuren och människorna ska få barn. Det som man offrar är framför allt mat, som bröd eller mjöd. Men man kan också offra djur.

Odens rike (Tor får sin hammare) Del 4

Vikingarna bodde i Midgård, människornas land. Utanför Midgård fanns Utgård. I Utgård fanns det jättar, monster och dvärgar. Dvärgarna bodde i underjorden. Dvärgarna var också väldigt duktiga hantverkare framför allt seder. Dvärgarna gjorde både vapen och smycken. Tor, han fick sin hammare, Mjölner av dvärgarna. Mjölner hade magiska krafter.

En dag i Asgård så var Loke på sitt allra elakaste humör. Loke tittade på gudinnan Siv och hennes vackra hårflätor. Sakta, sakta smög han fram till gudinnan. Men ett snabbt grepp tog han sin kniv och skar av henne flätorna. Tor blev jätte arg och jagade efter Loke. Loke tog skydd i dvärgarnas smedja. Tor skulle just slå ihjäl honom när Loke övertalade två dvärgar att tillverka nya flätor åt Siv i renaste guld. Flätorna var fantastiska och gyllene, och växte exakt som vanligt hår. Men Loke var fortfarande irriterad. Han vände sig

till tre andra dvärgar och slog vad med dem att de inte var lika skickliga som de första två. Han sa att om de kunde smida tre skatter som var lika fina som guldflätorna så skulle han betala med sitt eget huvud. Loke trodde inte alls att smederna skulle klara av uppdraget. Men för säkerhets skull så skulle han hindra dem i arbetet. Loke förvandlade sig till en liten geting som flög runt och spionerade. Loke stack en av dvärgarna rakt i ögat. Trots det så kunde dvärgarna snart visa upp sin första skatt. Dem hade gjort en fantastisk gris, med borst i äkta guld. Den kunde springa snabbare än en häst och lysa upp den mörkaste natten. Den andra skatten blev också strax klar. De hade smitt en stor ring också den av gulaste guld. Ringen hette Draupner. Var enda natt så födde Draupner åtta nya guldringar. Loke var nu riktigt nervös. Det gällde hans liv. Nu så gjorde han verkligen allt för att dvärgarna inte skulle bli klara. Getingen (som var Loke) stack smeden i ögat igen. Skatten, som var Tors magiska hammare slogs sönder mot städet och handtaget gick av på mitten. Men Tor testade den och den fungerade i alla fall. Hammaren kom tillbaka till handen som den skulle. Trots alla Lokes försök hade dvärgarna lyckats med sin uppgift. Loke hade förlorat sin vadslagning och var tvungen att fly för sitt liv. Men Tor fångade Loke och lämnade över honom till dvärgarna. Men precis när dvärgarna skulle hugga av huvudet på han så kom dem på ett annat straff. Istället sydde de igen hans läppar. Hammaren blev en av Tors finaste skatter. Han döpte hammaren till Mjölner. Det är den hammaren han slår blixtar med under åskdagarna. En dag i Asgård bestämde sig Tor för att följa med guden Tyr som skulle till Utgård för att träffa sin styvfar. Som var jätte och hette Hymer. För att Tor inte skulle bli igenkänd förvandlade han sig till en pojke. När de kom fram och träffade Hymer skulle han just ut på en fisketur med båten. Tor bad om att få följa med. Hymer, som inte anade att det var Tor han pratade med, gick med på förslaget. Hymer skickade Tor att för att hämta mask till fiskereven. Tor gick åt sidan och i stället för att hämta mask smög han in i jättens kohage och skar huvudet av den störska tjur han såg. Tor la ner tjurhuvudet i en säck och gick tillbaka till Hymer. När Tor var i båten tog han årorna och började ro ut på havet i en väldig fart. När de väl kommit till Hymers fiskeställe försökte Hymer stanna. Men Tor fortsatte att ro i en väldig fart. Nu började Hymer bli nervös. För han var rädd att de skulle störa Midgårdsormen. Efter ett tag stannade Tor, och till jätten förskräckelse tog han fram det stora tjurhuvudet och satte på fiskekroken. Tor kastade ut bytet i havet, och mycket riktigt fick han napp. Det var ingen fisk. Det var ingen mindre än Midgårdsormen. Precis som Tor hade räknat ut. Tor tog i allt vad han orkade, men ormen var starkare. Då drog han åt sitt styrkebälte ytterligare ett snäpp och nu drog han så mycket att bottnen på båten brast. Men Tor fick fotfäste mot en klippa och drog upp ormens huvud mot relingen. Tor och ormen stirrade elakt på varandra, öga mor öga. Tor lossade Mjölner från bältet och tänkte döda ormen. Då kom plötsligt Hymer på benen. Han skar reven som höll fast ormen och kroken. Men ett rytande sjönk Midgårdsormen ner i det skummande havet. Hymer visste faktiskt något som inte Tor visste. Att om Midgårdsormen dog så skulle hela världshavet rämna och hela världen - Midgård också. Men Tor blev så arg att han kastad Hymer över bord. Sen tog han sig arg och besviken tillbaka till stranden.

Det är väldigt lätt att tänka sig att vikingarna var rädda för havet om dem trodde att Midgårdsormen fanns där nere. Vikingarna kallade sina skepp för havshästar. Om man skulle ta sig fram på land fick man gå eller rida. Det kunde vara besvärligt eftersom vägarna var små och jobbiga att ta sig fram på. Apropå det så kunde det komma rövare och så var dem ju rädda för jättar. Så i stället färdades man på vattnet. Vikingarnas båtar kunde ros med åror eller seglas med segel. För att skydda sig mot havets faror offrade man till havsguden Njord. Njord, han var pappa till Frej och Freja och gift med jättinnan Skade. Njord bestämde över havet och man skulle få mycket eller lite fisk. Det fanns den vikingar som offrade hela båtar till honom. En annan gud man offrade till var Tor regnet och vindens gud. Han sko kunde stilla stormen. Guden Tor, han hade tre saker som hjälpte honom att bli stark och mäktig. Den första saken var ju hans hammare, Mjölner. Tor hade ju också ett styrkebälte runt midjan. För varje gång han drog åt det blev han ännu starkare. Dessutom hade han ett par handskar i järn. Havet var inte bara farligt när det stormade. Vikingarna trodde att jorden var platt som en pannkaka. Så dem aktade sig noga för att inte ramla eller över huvud taget att komma nära kanten, det som vi kallar för horisonten i dag. Vikingarna hade väldigt bra skepp, som man

kunde segla långt och gick fort. Vi vet att dem tog sig till Amerika i väster och Turkiet i öster. Men det tog väldigt lång tid. Flera månader. Men vikingarna var fiffiga. När dem skulle sova spände de upp tält av hudar och så de sig där under och sov. Var och en hade sin egen kista med sina kläder och vapen. Dessutom så förvarade man mat och dryck i stora tunnor. Det fanns också djur ombord. Grisar och höns. Maten kokade man ombord. En järngryta hängde över en öppen eld. För att inte elden skulle sprida sig hade man en träram med sand.

Odens rike (Tor tävlar med jättarna) Del 5

I dem sagorna som vikingarna berättade fanns det jättar som egentligen inte var mycket större än människorna eller gudarna. Ordet jätte betydde inte samma sak som det gör idag, utan ordet jätte betydde ”storätare”. Jättarna var mycket smartare än människorna och kunde förvandla sig till olika saker, som varelser och djur. Jättar och gudar bråkar hela tiden, och för att vinna så får gudarna använda fula knep och trick, och till och med fuska.

En dag i Asgård så skulle Tor ge sig i väg till jättarnas Utgård för att hälsa på. Tor tog också med sig Loke för att hindra honom från att ställa till med besvär. De reste i väg i Tors vagn, som dras av två magiska getabockar. Efter ett tag blev dem hungriga och landade vid en bondgård. Tor slaktade sina två getabockar och lagade middag av dem. Han bjöd in bonden och hans barn att äta men sa åt dem att akta sig noga för att skada benen i köttet. Alla åt med god aptit. Sonen son hette Tjalve, gnagde på ett ben. Loke lurade Tjalve att knäcka benet för att komma åt benmärgen. Me det skulle han inte ha gjort. Efteråt, när alla hade ätit lades benen i en hög på getskinnen och Tor välsignade dem. Bockarna reste sig upp, som om ingenting hade hänt. Då upptäckte Tor att den ena geten var halt. Han blev rasande när han förstod att Tjalve hade knäckt benet. Bonden blev så rädd att han erbjöd Tor alla sina ägodelar som betalning. Men istället bestämde sig Tor för att ta med bondens barn som hjälpredor på resan. Sällskapet fortsatte sin resa till fots. Så småningom kom de fram till Utgård. De gick hela dagen genom en stor skog. På kvällen var de tvungna att se sig omkring efter någonstans att sova. De kom fram till något som verkade vara en grotta. De gick in i mörkret och somnade. Mitt i natten vaknade de av en jordbävning som var så kraftig att hela marken skakade. Tor satte sig i grottöppningen och vaktade. På morgonen, när det blev ljust, vågade de sig ut ur grottan. Då upptäckte dem att det låg en jätte utanför och sov. Det var jättens snarkningar som lät som en jordbävning. ”Grottan” de hade sovit var i själva verket jättens ena vante. Tor kastade hans hammare, Mjölner, rakt i ansiktet på jätten. Men jätten frågade bara om det var ett löv som fallit ner på honom och somnade om. Än en gång drämde Tor till jätten. Men då bara frågade jätten och ett ekollon hade ramlat ner på honom. Tor drämde till igen. Det var ett så hårt slag att hammaren grävde sig ner i skallen. Då undrade jätten om det var så att en fågel hade släppt något på honom. Då vände Tor på klacken, och sällskapet vandrade vidare. Dem kom till en stor slätt. Där framme låg jättarnas stora borg. Borgen reste sig så högt att de var tvungna att luta sina huvuden bakåt för att se ända upp till tornets spetsar. Dem tog sig in genom springorna i den väldiga porten. Inuti den stora salen träffade de på jättarnas kung - Utgårdaloke. Kungen gav dem inte något trevligt mottagande. I stället utmanade han dem till en tävling mot jättarna. Den första han skulle tävla var Loke. Han skulle tävla mot jätten Loge. Det gällde att äta mest fortast. Loke åt upp allt kött som sattes fram, men ändå kom han efter jätten som slukade både benen och fatet. Därefter skulle Tjalve spring i kapp med en pojke som hette Huge. Det gick inte heller så bra. Huge hann springa halva vägen tillbaka innan Tjalve ens hunnit fram. Tor skulle snabbt tömma en bägare. När han hade druckit så mycket han orkade så såg han att den nästan var lika full som förut. Sen skulle Tor lyfta jättekungens katt. Tor tog i med all sin kraft men lyckades bara lätta

en enda tass. Utgårdaloke kallade in sin gamla fostermor för att hon skulle brottas med Tor. Trots att gumman verkade svag lyckades inte Tor brotta ner henne. Det var i stället gumman som fick ner Tor på golvet. Nästa morgon följdes de till porten av Utgårdaloke som berättade att han hade trollat och lurat sina gäster hela tiden. De hade sett saker som inte fanns i verkligheten. Jätten som hade snarkat var egentligen Utgårdaloke själv. Tors slag hade varit så hårda att det hade bildats tre dalar i Utgård. Dem som Loke hade tävlat mot var i själva verket elden, som äter allt. Den som Tjalve hade sprungit i kapp med var tanken som far förbi när man tänker. Vattnet i Tors bägare var det stora havet och när han drack sjönk havsytan runt hela världen. Katten var egentligen den jättetunga Midgårdsormen. Gumman som brottades var ålderdomen som ingen varelse kan vinna över. När Tor förstod att han hade blivit lurad blev han otroligt arg. Han lyfte sin hammare för att slåss, men då försvann kungen och borgen. Tor och hans vänner stod ensamma kvar på slätten.

Det var inte bara jättarna som hade magiska kunskaper. Det hade även gudarna. De kunde gå i djurhamn, det betydde att de kunde förvandla sig till ett djur om de behövde. I sagorna förvandlar sig Loke till en geting, en häst och en fisk. Gudinnan Freja kunde bli en falk. Loke kunde även förvandla andra, som han gjorde med gudinnan Idun. Hon blev en nöt. Vikingarna trodde att människorna kunde ha magiska egenskaper. Som völvorna. En völva var en spåkvinna som kunde komma i kontakt med gudarna se in i framtiden och avslöja hemligheter. Hon var mäktig. Till och med hövdingen lyssnade på henne. Hon hade förbundna ögon för att ingenting skulle kunna störa henne när hon satt och siade om framtiden. Vikingarna kallade att se in i framtiden för att sejda. I sin hand håller hon en stav. Den fick hon med sig ner i graven. ”Völva” betyder just ”stavbärerska”. Det här med att se vad som ska ske tog inte slut med vikingarna. Än i dag vill vi ju veta vad som ska hända i framtiden. Vissa går till spåkvinnor, andra läser horoskop. Vikingarnas bokstäver var ”runor” och deras alfabet ”runalfabetet. Det var ganska svårt att rista i sten, därför fanns det särskilda runristare. En av dem hette Gunnar. Han ristade in sitt namn på en sten. På stenen stod det ”Gunnar ristade stenen”. Om man var sjuk och ville bli frisk, eller ha seger kunde man rista meddelanden till gudarna, så att de var med en.

Odens rike (Balders död)

Människor har ju fel och brister, men bland vikingarnas gudar fanns det en som var helt perfekt. Det var Balder. Balder, han var snyggast, snällast och verkligen älskad av de andra. Han var älskad av alla förutom Loke, han som alltid ställde till med problem för allt och alla. Loke var jätte avundsjuk på Balder för att alla gillade honom. Men det var inte kul att ha Loke som fiende.

En av Odens söner hette Balder. Balder var gift med blomstergudinnan Nanna. Balder, han var ljusets gud. Han var inte bara den vackraste av gudarna, utan han var också mycket snäll, klok och kärleksfull. Balder var helt klart gudarnas favorit. Men trots att allt var så bra hade Balder mardrömmar. De andra gudarna var oroliga att drömmarna betydde att något skulle hända honom. Gudinnan Frigg som var Balders mamma, skickades iväg på en lång resa. Det var hennes uppgift att prata med alla levande varelser och alla döda ting och få dem att lova att de aldrig skulle skada Balder. Frigg träffade djur och människor, knivar och svärd. Alla lovade. Frigg möttes av ett jubel när hon slutligen återvände till Asgård. Tack vare Friggs resa tyckte gudarna att Balder var helt osårbar och de roade sig med att kasta sten och kniv på honom eftersom det visste helt säkert att han inte kunde skadas. Den enda som inte alls tyckte det var roligt var Loke. han var jättesur för att Balder fick gudarnas uppmärksamhet. Så Loke bestämde sig slutligen för att hitta på något som skulle

kunna skada Balder. Därför så klädde Loke ut sig till en kvinna och gick bort till gudinnan Frigg. Så frågade Loke om det fanns en enda varelse som inte lovat att skydda Balder. Då berättade Frigg att misteln inte hade lovat, men den var så ofarlig att det inte gjorde något. Men Loke fick en idé. Han gick så fort han kunde och plockade misteln på andra sidan muren. I hemlighet så gav Loke misteln till guden Höder, som var blind. På lek så sköt Höder i väg kvistar i Balders riktning. Men misteln blev till en pil, som genomborrade Balder och dödade honom. Asarna sörjde Balders död. Allra mest sörjde Balers far, Oden, som kunde se in i framtiden och se allt ont som skulle komma efter Balders död. Gudarna bar ner Balder till havsstranden, där hans skepp låg. På båten reste de ett begravningsbål av grenar och kvistar. Balders skepp sköts brinnande ut i havet. Gudar och gudinnor samlades. Frigg var alldeles utom sig av sorg och frågade de andra om någon ville fara till dödsriket och be härskarinnan Hel om att Balder skulle få återvända. Guden Hermod ställde upp. På Odens åttafotade häst Sleipner red han mot dödsriket. Han kom fram till den dånande floden som vaktades av en kvinna som hette Modgunn. När hon fick syn på Hermod frågade hon vem han var som far på döda mäns vägar, utan att ha deras hudfärg. Hormod berättade att ha var på väg till Hel för att söka efter Balder. Modgunn svarade att Balder just farit förbi och hon visade Hermod vägen. Hermod och Sleipner kom fram till dödsriket stora salar. Där mötte han äntligen Hel, och Balder, där han satt i högsätet. Hermod berättade om gudarnas sorg. Han bad dödsrikets härskarinna att Balder skulle få återvända hem. Hel gav med sig- men på ett vilkor. Alla varelser och ting på jorden skulle gråta över Balder. Hermod tackade Hel och skyndade sig tillbaka för att berätta för gudarna. Frigg reste åter ut över världen. Nu för att be allting att gråta så att Balder skulle få komma hem. Alla grät, levande varelser och döda ting. Människor och djur, sten och järn. Tårarna flödade. Då kom Frigg hem till en jättinna som bodde i en grotta. Hon sa plötsligt nej. Hon var den enda i hela världen som vägrade. Jättinnan sa till Frigg: ”Levande eller död, Odens son var till ingen glädje för mig”. ”Låt Hel behålla vad hon har”. Till Asgård kom det sorgliga beskedet att Balder fick stanna i dödsriket.

Odens rike (Ragnarök)

Smeden, han var en mäktig och viktig man som tillverkade svärd, spik och kniv till exempel. Precis som dvärgarna i vikingarnas sagor. Vikingarna var kända för deras livsfarliga vapen, så handelsmännen var ju helt klart rädda när vikingarna kom med sina yxor. Vikingarna trodde att smeden gav svärdet eget liv som hjälpte dem i strid. Vikingarnas svärd skulle vara rätt i hand, balanserat och så skulle det ju vara snyggt. I vikingarnas bälte hängde det ett svärd och en yxa, men inte en yxa för att hugga ved med utan för att slänga iväg mot sin fiende. Dem hade också en sköld för att skydda sig själv. Vikingarnas pilbåge var lång och vacker. Vikingarna stal och rövade. Dem flesta i Europa trodde vid den tiden på Jesus, men vikingarna trodde på asarna. Vikingarna åkte iväg till andra länder ibland, mest för att handla och byta saker mot skinn, päls och järn. Jämfört med andra länder var vikingarna inte så många. Men ibland så hände det att en viking blev hövding i ett land som till exempel Ryssland.

När världen bildades så anade man att världen skulle gå under, men inte när, inte hur, men man anade att den skulle gå under en dag. När Mimer blev halshuggen och hans huvud ramlade ner i klokhetens brunn. Då gulnade Asken Yggdrasils blad för första gången. Hos Nornorna så blev trådarna en enda trasslig boll som betydde en dålig tid. När Oden drack ur Mimers brunn så visste han att när Midgårdsornen dör så skulle Undergången, Ragnarök komma. Från Utgård kom Eldjättarna och åt andra hållet (alltså mot Utgård) gick Köldjättarna. Fenrisulven slet av sin boja som höll fast han, och det trillade ner en gren på Midgårdsormen så att den slutade bita sig själv i svansen, sen kom Lokes familj. Tor kämpade mot Midgårdsormen, men Tor dog. Oden kämpade mot Fenrisulven, men Fenrisulven åt upp honom. Sen kom Ragnarök som slukade allt

med sina lågor. Sen så uppslukades allt av havet. Tystnaden härskade. Efter det så kom det en ny värld och Odens söner styrde. Den världen andra världen såg inte allt ut som den förra. (Yggdrasil var borta).

Drakskeppet Del 1

Petite betyder liten på franska. Fast att Petite nästan var tio år var hon inte särskilt stor. Men Petite var envis. Egentligen så skulle Petite lära sig sy vackra dukar, precis som hennes systrar. Hennes systrar bar redan långa, fina klänningar som mor. Petite ville ut från borgens murar. Visst var det lugnt och skönt i borgen. Skogen och det mjuka gräset och de doftande blommorna lockade. Men det var inte lätt att ta sig ut. Runt borgen fanns det en vallgrav med vatten i. Om man skulle ta sig över fick man gå på en bro. Bron kallades för vindbrygga och kunde hissas upp med stora järnkättingar. Vid vindbryggan stod vakter och vakade över vilka som fick komma ut eller in.

Drakskeppet Del 2

Det hände ibland att det kom sändebud ridande till borgen. De lämnade hästens tyglar till stalldrängen på borggården. Sen så fördes de uppför trapporna till riddarsalen. I riddarsalen väntade Petites pappa riddaren. Han lyssnade väldigt noga på vad sändebuden hade och säga. Ibland så kom de från länder stora som Frankerriket, där borgen låg. Just den kvällen hade det kommit ett sändebud på besök. Han måste ha haft något väldigt oroande att berätta. Barnen undrade vad det var sändebudet berättade. -Jag vet, för jag lyssnade vid dörren, viskade en av tjänarna. Sändebudet berättade att vikingarna har plundrat flera byar längre ner åt floden. De stal allt de kunde lasta ombord på sitt skepp. Sen tände de fyr på husen. Riddarens barn lyssnade förskräckt. Vikingarna hade dem hört talas om innan. Dem kom seglande från norr och sa att de var handelsmän. Men det var inte alltid de kom för att köpa eller stjäla. Djuren slaktade de och människorna också, fortsatte tjänaren. Men de dödade inte alla. Dem som var unga och friska tog vikingarna med sig. Dem skulle bli trälar och säljas uppe i Norden. -Trälar? frågade Petite. Vad är det? -Slavar, sa tjänaren. Att vara slav hos vikingarna är värre än att dö.

Del 3/4

En dag i borgen så hade Petite lyckats ta sig ut. Hon hade gått förbi vakterna och sen så hade hon tagit sig ut på vindbryggan. Hon sprang mot skogen. När hon hade kommit in i skogen så såg hon några färska björnbär. Hon åt björnbären och det smakade ljuvligt, saften droppade ner på hennes vita blus, men hon brydde sig inte om det. Hemma i borgen hade det kommit en tjänare och genast torkat upp det, men det fanns det inte här. Hon såg en kanin och hon jagade den. Den sprang mot ån. Kaninen ville inte alls bli fångad. I stället så kom hon nästan ner till vattnet, anledningen till att hon inte gick ner ända till vattnet var att där låg ett skepp, ett stort skepp. -Vikingar!, tänkte hon. Jag måste varna borgen. Hon sprang tillbaka till borgen, hon hade helt glömt bort kaninen nu. Men när hon kom fram så håll vindbryggan på att hissas upp. Hon ropade efter den, hon satte sig på en sten utanför -Någon gång måste de ju släppa in mig. Det var då hon hörde röster. Mörka röster som pratade på ett språk hon inte förstod. Det var vikingarna som hade kommit. Hon försökte göra sig så liten som möjligt, men en viking hade redan sett

henne, och kom gående mot henne. Hon försökte springa men hon snavade. Vikingen tog tag i henne, han hade ingen näsa. Näslös grep Petite hårt i armen. Näslös förde Petite till skeppet, där han knöt ett rep runt Petites mage. Andra änden på repet knöt han fast i skeppet. Hon satt där länge medan vikingarna festade på stranden. Näslös kastade ett köttstycke åt henne, hon åt det. På morgonen så bar de iväg ner för ån. På morgonen var det dimma. Petite visste inte om det var därför som styrmannen höll en liten vit sten framför sig. Helt plötsligt så stannade skeppet. En liten flik av seglet hade fastnat. Vikingarna pratade. En av vikingarna pekade på Petite, och de andra höll med. En av vikingarna gick fram till Petite och lossade på repet som var fast i båten. Han slängde en ände av repet över masten och började hissa upp henne. Petites händer darrade när hon försökte lossa på fliken, och till slut lyckades hon. När hon kom ner så gav Näslös henne ett äpple som belöning. Del 5

Först så hade Boel varit glad för tänk att en helt vanlig flicka hade kommit från gudarna. Boel var hemma och gav Petite värmd mjölk med honung i. Sten, han var en stenhuggare, Sten hade en krokig rygg och hade bara ett ben. När Sten såg Petite så sa han att hon måste komma från underjorden. Men då sa Åsa att hon var lika verklig som både du och jag. De bestämde att hon fick heta Åsa. Sten offrade till Oden för att han skulle beskydda dem. Petite frös och huttrade, trots att hon hade på sig många filtar. På natten hade Åsa svårt att sova. Boel hade också svårt att sova, men det var för att hon var glad. Sten snarkade. Hugin och munin som var Odens två korpar hade Sten hörts talas mycket om, och Sten visste att det som han hade fått hört var sant.

Del 6

Åsa fick lära sig diska, helt plötsligt när hon diskade så blev hennes kladdiga skål ren. Åsa fick också hämta ved. Åsa gillade hästen Guldhova. Boel och Stens gris skulle ge dem kött på vintern. Byborna viskade bakom ryggen på Sten och Boel att Åsa nog måste vara en svartalf med så svart hår. Dem kallade henne för Åsa hittebarn, men det vågade de inte kalla henne i närhet av Boel eller Sten.

Del 7

Det sista Sten ristade på sin sten var: Sten ristade stenen. Sten blandade nu en färg som var rödare än blod, men den färgen målade han varje runa och varje slinga. Sten hade ristat stenen år en som heter Starke. När Starke skulle betala visste dem inte. Men när han hade betalt så skulle de köpa hö, säd och kanske till och med en griskulting, för den grisen dem hade nu skulle slaktas till vintern. Nu när de var tre i familjen så behövde de ju mer mat än annars. Åsa hade inte sett snö förut. Så hon gick in i byn och frågade några barn, -Vet ni vad snö är? Barnen som hon hade frågar slank iväg utan att svara. Två flickor

i Åsas ålder gick och bar på en korg, dem tuggade på kåda, flickorna trängde sig förbi Åsa. När Midvinterfesten skulle äga rum så var det mörkt och trollen var redo att slå klorna om människorna, så dem flesta var inne. Om man var tvungen att gå ut så tog med sig en lykta eller ett halsband med Tors hammare, för dem trodde att dem skulle skydda dem. När Midvinter festen var så skulle man offra till gudarnas ära, man kunde offra djur och mat, och ibland så offrade man människor. Vid Midvinterfesten så åt man så mycket man orkade, även om man fick gå hungrig andra dagar. Åsa gömde sig bakom Boel. Helt plötsligt så skrek Åsa till, en man hade gripit tag i Henne, han höll henne vid elden och sa: Var kommer du ifrån? Vi vill inte att en trollunge växer upp bland våra barn! Men då sa Sten: Släpp henne! Mannen lydde. Alla var tvungna att hjälpa till. Det var bara dem minsta barnen som fick leka. Nästa dag så hade det börjat snöa, Åsa gick ut, hon fångade snöflinga efter snöflinga i sin vante, men om hon råkade andas på dem så smälte dem till en liten vattendroppe.

Jag tyckte att Drakskeppet var en jätte bra bok för man vill alltid veta vad som ska hända med Petite. Om hon skulle bli en träl eller inte.