Sagorna om Norges kungar: från Magnús góði till Magnús Erlingsson

Sagorna om Norges kungar

Sagorna om Norges kungar

Från Magnús góði till Magnús Erlingsson

Tommy Danielsson

GIDLUNDS FÖRLAG

Tryckt med bidrag från Vetenskapsrådet. Forskningen genomförd med stöd från Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet.

ABSTRACT

Danielsson, Tommy. Sagorna om Norges kungar. Från Magnús góði till Magnús Erlingsson. (The Sagas of the Kings of Norway. From Magnús góði to Magnús Erlingsson) Hedemora, 2002. 422 s. ISBN 91-7844-614-7

This book on the Old Icelandic genre of Konungasögur is the second part of a planned trilogy about the role of orality in the Icelandic sagas. The intention here is to come to terms with the numerous versions of the same sequence of events in Norway between the years 1035 and 1177 — in Morkinskinna, Fagrskinna, Flateyjarbók, Heimskringla, Ágrip and the short Latin his-tory by Theodoricus Monachus — and to investigate the role of oral storytelling for the written saga. In the first section — ‘The Sagas in Script’ — the versions are studied as to the organization and construction of the subject matter, and the connections between the versions are clarified by way of ten sketches of composition. The second section — ‘The Path of the Script’ — includes a presentation of the research made on the Konungasögur. This research primarily concerns the questions of what version relies on which — and how — and the method has for the most part been philological and based on correlations and contradictions on the micro level — words, clauses and sentences — while the construction of the whole has been discussed to a much lesser degree. In section three — ‘Focusing’ — some parts of the course of events have been examined in detail, and the focus is on the role of orality in the genesis of the saga. Section four — ‘Beyond Genesis’ — presents a scenario of the development of the Kings’ sagas and the connections to other saga genres, primarily the Íslendingasögur. How important was the domestic oral traditions, how important the influences from abroad ? It is argued that the par-ticipants lived in a “sea of orality” and that it was this fact that turned the written texts into world literature.

Tommy DanielssonGamla PrästhyttanSE-771 92 Ludvika

Omslag: Oljemålning av Manne Larsson (i författarens ägo). Foto Rolf Björk.

© Tommy Danielsson, 2002ISBN 91-7844-614-7Fingraf tryckeri, Södertälje 2002

Innehåll

Del ett. Skriftens sagor

Introduktion ................................................................................................. 9

I Magnús góði till Haraldrs ankomst ..................................................... 19

II Haraldr i Bysans. Samregeringen ......................................................... 31

III Ensamregeringen intill Englandståget ................................................. 43

IV Englandståget. Óláfr kyrri .................................................................... 59

V Magnús berfœttr ................................................................................... 73

VI Magnússönerna..................................................................................... 87

VII Magnús blindi, Haraldr gilli, Sigurðr slembir. Haraldrssönerna

intill Eysteinns död ............................................................................... 101

VIII Ingi, Hákon herðibreiðr. Magnús Erlingsson ...................................... 115

Noter och noteringar .................................................................................... 130

Del två. Skriftens väg

Theodoricus .................................................................................................. 137

Ágrip .............................................................................................................. 145

Historia Norwegiæ ........................................................................................ 151

Theodoricus – Ágrip – Historia Norwegiæ ................................................. 155

Morkinskinna................................................................................................ 167

Fagrskinna ..................................................................................................... 171

Fagrskinna – Morkinskinna – Ágrip............................................................ 177

Heimskringla ................................................................................................. 187

Hulda / Hrokkinskinna ................................................................................ 195

Noter.............................................................................................................. 200

Del tre. Fokuseringar

Introduktion ................................................................................................. 207

Hlýrskógsheiðr .............................................................................................. 209

Mötet i Öresund ........................................................................................... 237

Þinga saga ...................................................................................................... 255

Hryggjarstykki .............................................................................................. 273

Noter och noteringar ................................................................................... 290

Del fyra. Bortom Genesis

Projektet kungasaga ...................................................................................... 297

Skriftens intåg ............................................................................................... 301

Främmande språk ......................................................................................... 305

Främmande skrift ......................................................................................... 315

Egen skrift ..................................................................................................... 317

Aris Íslendingabók ........................................................................................ 319

Eiríkr och Karl .............................................................................................. 329

Den anonyma explosionen .......................................................................... 335

Riktmärket Heimskringla ............................................................................. 349

Post-Snorri .................................................................................................... 365

Främmande metod ....................................................................................... 369

Det svarta fåret .............................................................................................. 377

Det muntliga havet ....................................................................................... 385

Noter.............................................................................................................. 396

Litteraturförteckning .................................................................................... 403

Register .......................................................................................................... 415

DEL ETT

Skriftens sagor

Sydnorge

Föregående sida: Niðaróss (Íslenzk fornrit).

SYDNORGE

RAUMSDALR

RAUMA RÍKI

UPPLÖND

Sarpsborg

Haukbœr

Fyrileif

Foxerni

Konungahella

Brenneyjar

Sótanes

Hólmr inn gráiNesjar

Ré

Túnsberg

Ryðjökull

MynniRykinsvík

StörðFitjar

Alreksstaðir

Björgvin

Dragseið

NiðaróssGimsar

VagnvíkaströndStiklastaðir

Frosta

Vigg

Steig

Skjaldarakr

Ósló

Seleyjar

Jaðarr

Mostr

Hafrsfjörðr

Gulaþing

Dofrafjall

9

Introduktion

Det kan ha börjat vid 1100-talets början med Ari fróði och Sæmundr fróði. Det kan ha börjat senare med Eiríkr Oddsson och Karl Jónsson. Och det kan ha börjat långt tidigare i berättelsernas nu, i muntligheten. Men hur än början tog sig ut blev slut-resultatet minst sagt anslående. Skrivna berättelser, sagor om de norska kungarna från den äldsta forntiden fram till samtidens politiska och militära förvecklingar. Handskrifter på enkel prosa, enkelt realistiska; klara och rättframma skildringar utan retoriska utsmyckningar, utan övertydlig retorisk tendens – en fortfarande livskraftig världslitteratur. Så såg det definitivt inte ut i det övriga Europa vid den här tiden. Där nedteckna-des i främsta rummet texter på den romersk-katolska kristenhetens enhetsspråk, la-tin, och hit hörde naturligtvis de religiösa skriftverken, men även världslig lyrik – va-gantpoesin utgör periodens mest originella bidrag – men mest intressant för vårt vidkommande är den historieskrivning som tog sin början i och med investiturstri-den, och till dess eventuella samband med de norröna författarnas verksamhet åter-kommer vi. Men det kom också i gång en litteratur på de olika folkspråken, i första hand i England och Tyskland – efter normandernas erövringar 1066 blev Frankrike ledande – och här var det feodaladelns intressen som uttrycktes och togs till vara – ti-digare folkspråksdiktning utgick mer direkt från gamla muntliga förlagor. ”Chansons de geste”, det vill säga episk hjältedikt, trubadurlyrik och längre fram versifierade ”romans bretons”, om bland annat hjältekretsen kring kung Arthur, kom snart att stort dominera den europeiska kulturarenan, men det uppstod även en historieskriv-ning på franska, inte minst till följd av korstågen. En del randområden, exempelvis Norden, stod emellertid i viss mån fria från den allmänna utvecklingen, vilket gör det svårt att invändningsfritt bestämma sagaskriv-ningens status. Om man ser till det faktum att latinet aldrig överflyglade de egna språken i Norge och på Island, löper man risk att överbetona det muntliga arvet, särarten. Om man å andra sidan fokuserar intresset på enhetskulturen, kristenheten i Västeuropa, tappar man kanske blicken för det som gör sagan ovedersägligt unik för skedet och som motiverar att man fortfarande kan ägna dessa texter ett levande intresse. Vår utgångspunkt beträffande kungasagorna måste under alla omständig-heter vara att det finns två skilda – eller beroende – bakgrunder att ta hänsyn till. Å ena sidan en norrön, främst isländsk, baserad på muntlig, traditionell berättarkonst. Å den andra en kontinentaleuropeisk på latin och med anknytning till kyrka eller

10 SKRIFTENS SAGOR

kejsare. För 1200-talets författare kan vi heller inte bortse från inflytanden från den franska höviska litteraturen och historieskrivningen. Vilka texter är det då som berättar historien om de norska kungarna mellan åren 1035 och 1177? Den äldsta bevarade krönikan är samtidigt ironiskt nog den som be-rett forskningen minst bekymmer vad avser tillblivelsetid och upphovsman. Prologen till denna Historia de antiquitate regum Norwagiensium anger nämligen som förfat-tare Theodoricus Monachus och låter skriften dediceras Eysteinn, Niðaróss’ ärkebis-kop. Tiden för verkets genesis är därmed i runda tal given eftersom Eysteinn avled år 1187, och som kommer att framgå i det följande tyder det mesta på att Theodoricus nedtecknade sin krönika redan före 1180. Krönikan är skriven på latin, den är relativt kortfattad och omfattar tiden från Haraldr hárfagri fram till Sigurðr Jórsalafaris död 1130. Men det finns också en kröniketext bevarad på norrönt tungomål, till omfånget jämförbar med Theodoricus’ Historia. För denna Ágrip af Nóregs konunga sögum saknar man emellertid alla uppgifter om tillkomst och intentioner. Manuskriptet är isländskt och har blivit daterat till 1200-talets första decennier, men själva texten ger en aning om att skrivaren setat verksam någonstans i Tröndelag, enligt några forska-res gissningar på 1190-talet. Ágrip tycks börja med Hálfdan svarti, Haraldr hárfagris far – inledningen har delvis gått förlorad – och fortsätter fram till samregeringen mellan Ingi, Sigurðr och Eysteinn på 1150-talet. Framställningen avbryts mitt under en anekdotartad utvikning rörande Grégóríús Dagsson, Ingis nära rådgivare. Ágrip och Historia de antiquitate tillhör båda en kategori kortare texter som blivit benämnda ”Norwegian synoptics”. Hit räknas också den latinska Historia Norwegiæ, som emellertid inte berör vår period utan bryter av sitt berättande när Óláfr helgi just börjat regera Norge. Av ett helt annat omfång är de så kallade ”Great compendias”1, det vill säga Morkinskinna, Fagrskinna och Heimskringla. Beteckningen Morkinskinna, det murkna pergamentet, härrör antagligen från 1600-talet och är föga rättvisande, eftersom skinnboken i fråga alls inte befinner sig i särskilt dåligt skick. Morkinskinna i sin be-varade form tillhör 1200-talets senare del, men konsensus råder inom forskningen att en äldre redaktion funnits tillgänglig så tidigt som på 1220-talet. Morkinskinna börjar med Magnús góðis upplevelser i Ryssland hos kung Jarizleifr och drottning Ingigerðr, och den slutar med dråpet på kung Eysteinn år 1157. De sista arken har emellertid gått förlorade, och man kan bara gissa sig till hur långt berättelsen fort-gått. Inga uppgifter finns att tillgå om upphovsman eller tillkomstort, men det mesta tyder på att en islänning fört pennan och skrivit sitt verk ur ett begränsat isländskt perspektiv. Huruvida Fagrskinna, det vackra pergamentet, i högre grad än Morkinskinna, mot-svarade sin benämning, är omöjligt att avgöra. Manuskriptet gick nämligen förlorat i Köpenhamns brand år 1728. De bevarade avskrifterna antyder en tillkomsttid om-kring 1230, och i de partier där samma period blir behandlad är Fagrskinna betydligt mer kortfattad än Morkinskinna. Fagrskinna börjar med Hálfdan svarti och slutar

INTRODUKTION 11

1177, och är sålunda den äldsta handskriften som behandlar vår period i dess helhet, men det finns ett antal lakuner i den löpande framställningen. Det har stått strid om författarens nationalitet och skrivarort, men en vanlig lösning på problemet är att se honom som en islänning verksam i Norge. Många betraktar Heimskringla som en kungasagoskrivandets kulmen och mäster-stycke. Smeknamnet har här ingen koppling till själva manuskriptet, utan beror av inledningssagans början: ”Kringla heimsins, sú er mannfólkit byggvir …” (Världens krets, den som människorna bebygger).2 Ett flertal handskrifter återstår för eftervärl-den, men av den äldsta kända, Kringla – som brann 1728 – bara ett enda pergament-blad; dock finns det många sentida pappersavskrifter. Heimskringla skiljer sig från övriga kungasagor – märk dock Historia Norwegiæ – genom att ta sin början i den äldsta forntiden. Den inledande Ynglinga saga berättar om raden av legendariska, gudaättade Uppsalakungar, eftersom ynglingaätten, sedan den förlorat sin maktposi-tion i Sverige, utvandrade till Norge för att leda framgångsrika dynastier – en av de-ras avkomlingar var Haraldr hárfagri. Liksom Fagrskinna sätter Heimskringla punkt efter Magnús Erlingssons seger vid Ré år 1177. Efter ”kompendierna” var nyskapandets tid slut vad gäller kungasagolitteraturen, även om det fortfarande återstod en viktig sista fas av utvecklingen. Under 1300- och 1400-talen fanns sålunda tendenser att samla allt tillgängligt stoff rörande olika ämnesområden i omfattande kompilationshandskrifter. Det mest berömda och mest omfångsrika exemplet är den så kallade Flateyjarbók, tillkommen mellan åren 1328 och 1387 och skriven för den rike nordisländske bonden Jón Hákonarsson på Víðidalstunga. Flateyjarbók är till sin uppläggning en ytterst utförlig Norgehistoria från världens skapelse fram till 1200-talets slut. Stommen bildas av de stora sagorna om Óláfr Tryggvason, Óláfr helgi, Sverrir och Hákon Hákonarson, men med talrika tillägg, kompletteringar och utvikningar. Beaktansvärt är att stoff saknas för just perioden 1035–1177. Orsaken är säkerligen den att det på Víðidalstunga fanns en skinnbok att tillgå som kompletterade Flateyjarbók. När de båda handskrifterna längre fram i tiden blev skilda åt blev lakunen irriterande, och det tillkom mot slu-tet av 1400-talet ett tillägg, som man brukar benämna yngre Flateyjarbók. Tillägget består av en version av Morkinskinna-traditionens sagor om Magnús góði och Haraldr harðráði och är av stor vikt för våra studier, eftersom den kompletterar Morkinskinnas lakuner. Flateyjarbóks systermanuskript är möjligen identiskt med den bevarade Hulda, den ”gömda” handskriften. Namnet kan bero av att skinnboken på 1600-talet vandrade i djup hemlighet mellan gårdarna vid Borgarfjörðr på Island. Hulda har blivit da-terad till någon gång mellan 1320 och 1380 och är sannolikt skriven vid benedik-tinerklostret på Munka-Þverá på norra delen av ön. Det finns en senare version i Hrokkinskinna – det skrumpna pergamentet – från början av 1400-talet. Hulda och Hrokkinskinna antas återgå på ett gemensamt original från omkring eller strax före år 1300. Texten berättar händelseförlopp i norsk historia från tiden 1035–1177 och kom-binerar Morkinskinna och Heimskringla, med några smärre inslag av eget material.

12 SKRIFTENS SAGOR

Periodens norska förhållanden blir berörda även i några ytterligare norröna tex-ter, där huvudskådeplatsen i övrigt är belägen annorstädes. Orkneyinga saga börjar i norsk forntid och söker anfäderna till Sigurðr, den förste jarlen på öarna, tillika bror med en av Haraldr hárfagris närmaste män. Sagan fortsätter sedan ända fram till Haraldr Maddaðarsons död år 1206 och nämner även dennes söner och efterträdare. Ursprungligen ska dock texten ha slutat med Sveinn Ásleifarsons död 1171. Norge och Orkney var tidvis fast allierade, och den norske kungen tog vid ett flertal till-fällen aktiv del i öarnas styrelse. Det är därför naturligt att Orkneyinga saga innehål-ler passager som belyser skeendet i Norge under vår period. Vi nöjer oss med några exempel. Magnús góði uppträder genom sina kontakter med Kálfr Árnason, som flydde till öarna från Tröndelag och medverkade i skedets inbördesstrider. Haraldr harðráði dyker upp på väg till Stamford Bridge och Magnús berfœttr under sina tåg västerut. Och Erlingr skakki finns där som kompanjon till jarl Rögnvaldr Kali, hu-vudgestalten i sagans senare del. Nämnas bör också att ökrönikan i dess helhet ingår i Flateyjarbók. Om dansk historia berättar de isländska sagaskrivarna i Knýtlinga saga. Vilken Knútr titeln syftar på – och vars efterkommande knýtlingarna skulle vara – är oklart. Det kan inte röra sig om Knútr ríki eftersom framställningen tar sin början redan på 900-talet med Haraldr Gormsson. Sagans tyngdpunkt utgörs av mittpartiet, där den centrala gestalten är Knútr helgi, och dennes sex år vid makten tar upp en tredje-del av krönikan. Knýtlinga saga följer kungarnas öden fram till Knútr VI:s regent-skap, Valdamarr inn miklis son, och slutar 1187 med den polske hertigen Bogislavs (Búrizláfr) död. Någon gång mellan 1240 och 1270 har Knýtlinga saga troligen kom-mit till. Játvarðar saga helga, med den engelske kungen mellan 1042 och 1066 som huvud-person, är skriven efter utländska källor, troligen på 1200-talet. Dess förra del är föga mer än en samling järtecken, men den senare skildrar händelseutvecklingen efter kung Edwards död. Tyngdpunkten ligger på slaget vid Hastings och ryktena kring Harold Godwinssons vidare öden, men även Tostigs resa norrut till Danmark och Norge samt Haraldr harðráðis misslyckade härfärd berörs. Det finns också några pergamentblad bevarade av en självständig saga om jarl Hákon Ívarsson, Haraldr harðráðis kontrahent, om än föga blir lagt till det Morkin-skinna och Heimskringla har att säga i ärendet. Norge får vidare en del korta omnämnanden i de isländska biskopssagorna, då ju den nyvalde innehavaren av ämbetet mestadels reste över havet för att få sin offici-ella vigsel. Hungrvaka berättar om de första fem biskoparna i Skálholt, det vill säga om perioden 1056–1176. Genren ger också vidare europeiska utblickar genom att många biskopar fick sin utbildning utomlands och tillbringade år av ungdomen där. Så gjorde Þorlákr helgi, som med vissa besvär nådde vigseln 1178, efter svårigheter nämligen att få samtycke från Erlingr skakki och kung Magnús. Om Þorlákr finns en särskild saga, liksom om Jón Ögmundarson, den förste biskopen i Hólar, verk-sam mellan åren 1106 och 1121. Jón vistades i Paris samtidigt med Sæmundr fróði

INTRODUKTION 13

och deltog längre fram i mellanhavanden med Magnús berfœttr. Även sagan om Guðmundr Arason är relevant för oss, fastän huvudpersonen inte blev biskop i Hólar förrän år 1203. Här berättas nämligen om föregångaren Brandr, som var närvarande då Magnús Erlingsson blev smord till konung och om Guðmundrs far Ari, som käm-pade vid Erlingr skakkis sida under Óláfr ógæfas uppror. De flesta islänningasagor utspelas före vår period, men Ljósvetninga saga har en episod gemensam med Haralds saga harðráða, eftersom en av sagans hämndeakter äger rum i Götaland under Haraldrs krig mot Hákon Ívarsson. I samtidssagorna, samlingen Sturlunga saga, ingår mängder av resor mellan Norge och Island, med is-länningar som blir kallade av norske kungen, eller själva av egen kraft söker bistånd hos denne. Under skedet före vår slutpunkt 1177 utspelas emellertid samtidssagorna på den strikt isländska scenen. I Þorgils saga ok Hafliða och Sturlu saga löser man ännu sina motsättningar utan inblandning utifrån. Naturligtvis finns ingenting av intresse i de mer åt fantastik inriktade sagagen-rerna. Dock kan man notera fornaldarsagan om Yngvarr víðförlis upplevelser i Ryssland och riddarsagan om kejsar Kirjalax i Bysans. Ett namn och en historisk kärna tas här som förevändning för en rent fabulerande framställning, för sekvenser av äventyrligheter i inbillningens världar, och beträffande utrikes skeenden kan på-pekas att det även finns en Thómas saga erkibiskups. Teorierna om kungasagagenrens utveckling kommer att granskas i den sista av-delningen, ”Bortom genesis”, men vi behöver redan här påminna om några av de texter som direkt eller indirekt berör vår period. Islänningen Ari Þorgilsson, kallad ”fróði” (den lärde), skrev redan vid 1100-talets början en kort isländsk historik, Íslendingabók, och det har spekulerats om att han dessutom tecknade ned en kort krönika över de norska kungarna. Och Aris samtida, Sæmundr Sigfússon, också han med tillnamnet fróði, skrev kanske en liknande krönika, men på latin. Ungefär vid samma tid tillkom även den första versionen av en lång förteckning över dem som först tog land på Island och deras ättlingar, den så kallade Landnámabók. På 1180-ta-let författade så abboten i Þingeyrarklostret, Karl Jónsson, en bevarad samtidssaga om kung Sverrir, och strax därefter skrev hans båda munkar Oddr Snorrason och Gunnlaugr Leifsson var sin lång latinsk biografi över Óláfr Tryggvason. Men framför allt tilldrog sig Óláfr helgi-stoffet stort intresse. Det skrevs eventuellt en äldsta saga om Óláfr och kanske en mellersta, samt en livssaga med Styrmir fróði som förfat-tare, innan den särskilda sagan kom till, den som sedan, något bearbetad, fick bilda mittstycke i Heimskringla. Dessutom finns den så kallade Legendariska sagan beva-rad. Senare byggdes sagorna om de båda Óláfr ut ytterligare, och det tycks som om allt material som över huvud taget stod till buds inkorporerades, men då har vi redan lämnat 1200-talet. Händelser och gestalter från Norges historia 1035–1177 blir noterade här och var också i icke-norröna skrifter, och som en sådan skulle man för övrigt kunna betrakta Theodoricus’ latinska krönika. Den tidigast nedtecknade källskriften som inklude-rar dylika förlopp är Adam av Bremens historieverk om Hamburg-Bremens ärkebis-

14 SKRIFTENS SAGOR

Versionerna

12 3 4 5 6

12 3

4 5 6

12

12

12

3

3

3

4

4

4

5

5

5

6

6

6

1 2 3 45 6

3

3

a b c d e f g h i

a

a b c d e f

a b c

d

e f

g h i

a b c

d

e f

h

i

a b c

d e f

g

g

h

i

37 43 69 79 82

34 39 43 46 52 59

21 25 2930

a. Saga Magnúsar konúngs ens góðab. Saga Haralds konungs harðraða Sigurðarsonarc. Af Magnúsi ok Ólafi Haraldssonumd. Saga Magnúss konúngs berfættse. Saga Sigurðar konúngs jórsalafara ok brœðra hans, Eysteins ok Ólafsf. Saga Haralds konúngs gilla ok Magnúss blinda g. Saga Ínga konúngs Haraldssonar ok brœðra hansh. Saga Hákonar konúngs herðibreiðsi. Saga Magnúss konúngs Erlíngssonar

a. Hér hefr sögu Magnúss konungs og Haralds konungs

a. Oläslig rubrikb. Saga Olafs konvngs kyrrac. Saga Magnus konvngs berfetzd. Vpphaf ríkis sona Magnvs konvngse. Fra Haralldi og Magnvsif. Saga Sigvrþar slembidiacns

a. Magnúss saga ins góðab. Haralds saga Sigurðarsonarc. Óláfs saga kyrrad. Magnúss saga berfœttse. Magnússona sagaf. Magnúss saga blinda ok Haralds gillag. Haraldssona sagah. Hákonar saga herðibreiðsi. Magnúss saga Erlingssonar

1. Brevet till Játvarðr2. Bysans3. Magnús’ död4. Sigurðr slembir5. Haraldr gillis död6. Sigurðr slembirs död

HULDA

Yngre FLATEYJARBÓK

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA / FRÍSSBÓK / EIRSPENNILL

FAGRSKINNA

ÁGRIP

Theodoricus’ krönika

VERSIONERNA

INTRODUKTION 15

12 3 4 5 6

12 3

4 5 6

12

12

12

3

3

3

4

4

4

5

5

5

6

6

6

1 2 3 45 6

3

3

a b c d e f g h i

a

a b c d e f

a b c

d

e f

g h i

a b c

d

e f

h

i

a b c

d e f

g

g

h

i

37 43 69 79 82

34 39 43 46 52 59

21 25 2930

a. Saga Magnúsar konúngs ens góðab. Saga Haralds konungs harðraða Sigurðarsonarc. Af Magnúsi ok Ólafi Haraldssonumd. Saga Magnúss konúngs berfættse. Saga Sigurðar konúngs jórsalafara ok brœðra hans, Eysteins ok Ólafsf. Saga Haralds konúngs gilla ok Magnúss blinda g. Saga Ínga konúngs Haraldssonar ok brœðra hansh. Saga Hákonar konúngs herðibreiðsi. Saga Magnúss konúngs Erlíngssonar

a. Hér hefr sögu Magnúss konungs og Haralds konungs

a. Oläslig rubrikb. Saga Olafs konvngs kyrrac. Saga Magnus konvngs berfetzd. Vpphaf ríkis sona Magnvs konvngse. Fra Haralldi og Magnvsif. Saga Sigvrþar slembidiacns

a. Magnúss saga ins góðab. Haralds saga Sigurðarsonarc. Óláfs saga kyrrad. Magnúss saga berfœttse. Magnússona sagaf. Magnúss saga blinda ok Haralds gillag. Haraldssona sagah. Hákonar saga herðibreiðsi. Magnúss saga Erlingssonar

1. Brevet till Játvarðr2. Bysans3. Magnús’ död4. Sigurðr slembir5. Haraldr gillis död6. Sigurðr slembirs död

HULDA

Yngre FLATEYJARBÓK

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA / FRÍSSBÓK / EIRSPENNILL

FAGRSKINNA

ÁGRIP

Theodoricus’ krönika

VERSIONERNA

16 SKRIFTENS SAGOR

kopar, Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum. Av de fyra böckerna handlar de båda första om den kristna missionen under Karl den store och om stiftets historia intill år 1043. Bok tre ägnar Adam helt och hållet förloppen under Adalberts äm-betsmannaskap, och det blir här fråga om något för medeltiden så egenartat som ett psykologiskt karaktärsporträtt snarare än om en kronologisk krönikeskildring. I den fjärde boken gör han så ett utkast över skandinavisk geografi och etnologi, säker-ligen med syfte att vara behjälplig framtidens missionärer. Gesta Hammaburgensis härrör från åren 1074–1076, och Adalbert hade helt nyligen blivit störtad. Ett antal tillägg och supplement är daterade till år 1085. De nordiska länderna befinner sig hela tiden i Adams blickfång, liksom slavernas områden, och det är därför mycket vi får veta om kungarna och krigen. Sveinn Úlfsson, danskarnas regent blir angiven som direkt talesman, och vi kan läsa om Magnús góði, bland annat om bedrifterna vid Hlýrskógsheiðr, vi kan ta del av författarens avsky inför Haraldr harðráði, och vi kan notera hur Sveinn med stor tapperhet tyglade Haraldrs söner Óláfr kyrri och Magnús. På grund av den tidiga tillkomsten – ett sekel före Theodoricus – är natur-ligtvis Adams skrift ovärderlig som källa för nordisk medeltidshistoria. Drygt hundra år efter Adam verkade Saxo Grammaticus, som i tjänst hos ärke-biskop Absalon skrev ett mäktigt danskt historieverk på latin, Gesta Danorum. Arbetet påbörjades omkring år 1185 och kan ha pågått ända fram till 1222. Saxo var en högt utbildad klerk, och Absalon ställde för uppgiften alla tillgängliga medel till förfogande. Gesta Danorums första nio böcker behandlar den hedniska periodens legendariska kungar, men i den tionde når vi mot slutet fram till Magnús góðis re-gentskap. Sveinn Úlfsson och hans söner är huvudaktörer i böckerna 11, 12 och 13. Bok 14 tar upp en fjärdedel av hela verkets textmassa trots att enbart de tjugo åren mellan 1157 och 1177 blir skildrade. Orsaken är naturligtvis att Absalon nu trätt fram på scenen, och boken slutar när denne tillträder som Lunds ärkebiskop. Absalon är central på samma sätt i Saxos framställning som Adalbert i Adams. Gesta Danorums två sista böcker återger Valdamarrs senare och Knutr VI:s första regeringsår, intill underkuvandet av venderna år 1185. Saxo berättar i stor detalj, om än med en reto-risk omständlighet som hör till genren, det vill säga historieskrivning på latin i an-tik efterföljd. Intressant för oss blir han så fort samröre är för handen mellan Norge och Danmark. Eftersom dessutom hans skildringar ofta avviker från de norröna får vi anledning att fortsättningsvis återkomma till honom, speciellt vad gäller Magnús Erlingssons styrelseperiod och stridigheterna med Valdamarr inn mikli. Hos några av Saxos danska föregångare förekommer också en del upplysningar om Norge och dess kungar. Roskildekrönikan, skriven omkring år 1140, är den äldsta framställningen av Danmarks historia från forntiden och framåt. Händelser från så sent som 1135 finns inkluderade, och i ett tillägg förs skeendet fram till 1157. Den högättade Sven Aggesen skrev vidare på 1180-talet en, som namnet antyder, kortare Brevis historia regum Dacie. Viktigast för Sven är de sägner och berättelser, som han tagit del av under sitt äventyrliga liv. Skildringen blir tunnare ju närmare samtiden han kommer, och hans förklaring härtill är intressant. Sven har nämligen av Absalon

INTRODUKTION 17

blivit underrättad och förvarnad om att klerken Saxo skulle vara sysselsatt med ar-betet på en utförlig Danmarkshistoria. I den stoffgenomgång som följer kommer jag att notera när uppgifter om händel-segången finns att tillgå i utländska källor, och det är då inte bara fråga om nordiska nedtecknare. Sålunda blir Haraldr harðráði nämnd i en grekisk skrift från 1000-talets slut, slaget vid Stamford Bridge tas upp i de olika versionerna av The Anglo-Saxon Chronicle, Magnús berfœttrs västerhavståg finns omnämnt i annaler och krönikor från de brittiska öarna, och Sigurðr Jórsalafaris färd till Jerusalem är till och med refererad till i en muslimsk källa. Det har alltså skrivits om perioden i ett antal texter, tillkomna på nordisk mark, i huvudsak på Island, och en del av skeendena finns noterade av ”utrikes observatörer”. Den stora frågan är förstås vad sagaskrivarna utgick från, och i vilka proportioner det inhemska förenar sig med en påverkan utifrån. Tecknade man ned muntligt material som bevarats i traditionen ända sedan ögonvittnen gav den första vittnesbörden? Var det inspiration från kontinentaleuropa som gav ramarna och förebilderna? Verkade författarna som skrivare, som språkrör, som historiker eller som just författare av fik-tion? Än har vi faktiskt långt till svaren – om nu svar över huvud taget kan ges annat än i form av ren och skär spekulation. Vår första uppgift blir under alla omständig-heter att detaljgranska det bevarade materialet och ge ett underlag för diskussioner kring kompositionell påverkan. I ”versionsskissen” på föregående uppslag framgår dels vilka kungasagoversioner det nu är fråga om, dels förhållandet mellan textmängderna. I Theodoricus Monachus Historia de antiquitate regum Norwagiensium (i fortsätt-ningen förkortad Theodoricus) handlar kapitlen 21–30 om perioden – som framgått väljer Theodoricus att avsluta skildringen vid år 1130. I Ágrip af Nóregs konunga sö-gum (förkortad Agrip), som slutar med en lakun på 1150-talet, är kapitel 34–59 de för oss intressanta och i Fagrskinna (Fagr) kapitel 37–82. Morkinskinna (Mork) slutar med lakun 1155, och uppdelningen i avsnitt framgår av skissen. Heimskringla (Heim), som täcker in hela vår period har – liksom Hulda / Hrokkinskinna (Hulda) – en upp-delning i enskilda sagor, och här har manuskriptvarianterna i Fríssbók och Eirspennill också tagits med. Yngre Flateyjarbók (YFlat) inkluderar enbart sagan om Magnús góði och Haraldr harðráði. Siffrorna under textlinjerna ska göra det lite lättare att se var i händelsegången man befinner sig. Det kan nämnas att den så kallade särskilda sagan om Óláfr helgi, förutom ett in-troduktionsavsnitt om de tidigare kungarna, också har ett avslutningsparti om efter-följarna. Dock domineras texten så fullständigt av enskilda Óláfr-mirakel under de aktuella kungarnas tid att man knappast kan tala om en särskild kungasagoversion, och jag har därför avstått från att ta upp den. Miraklen i fråga dyker för övrigt upp i sin kontext i Heimskringla. Jag har spjälkat upp skeendet från Magnús góðis uppväxt i Ryssland till Magnús Erlingssons seger vid Ré i åtta partier som behandlas nedan i de respektive avdel-ningarna I–VIII:

18 SKRIFTENS SAGOR

I Magnús góðis regering fram till Haraldr harðráðis ankomstII Haraldr i Bysans och samregeringen med MagnúsIII Haraldrs ensamregering intill EnglandstågetIV Englandståget och Óláfr kyrris regentskapV Magnús berfœttrVI Magnússönerna Sigurðr, Eysteinn och ÓláfrVIII Magnús blindi, Haraldr gilli och Sigurðr slembir. Haraldrssönerna Ingi, Sigurðr

och Eysteinn fram till Eysteinns dödVIII Ingi och Hákon herðibreiðr. Magnús Erlingsson

Till varje avdelning hör en kompositionsskiss (i avdelning III två), det vill säga en inzoomad variant av versionsskissen, där följaktligen textlinjernas längd i möjligaste mån avspeglar verkliga stoffmängder. Förloppen är uppdelade i så kallade handlings-strängar, betecknade med arabiska siffror och avgränsade med ”helstreck” uppåt (el-ler i undantagsfall nedåt) från linjen. Moment och partier av särskilt intresse marke-ras med ”halvstreck” nedåt från linjen. Textlinje saknas helt om berättandet digressivt avviker från det egentliga förloppet. Vertikal streckad linje markerar handskriftsla-kun. I varje avdelning går jag igenom händelsegången sträng för sträng under hänvis-ning till kompositionsskissen och dess symboler. Därefter tar jag upp de övriga käll-skrifter som är aktuella för tidsavsnittet i fråga, först de som har sin upprinnelse på Island, sedan övriga. Avsikten är förstås att tydliggöra läget och ge ett underlag för bedömningar kring samband, påverkningar och ytterst – genesis. Vi behöver en klar bild av texternas konstruktion så att vi inte bara grundar våra hypoteser på jämförel-ser mellan enskilda ordsekvenser.

19

I

Sträng 1. Kung Jarizleifr i Garðaríki lät uppföra åt sig en praktfull byggnad, prydd med guld och ädla stenar och bjöd sedan till sig de mäktigaste hövdingarna i sitt rike. Han ställde till med det ståtligaste gästabud, och han satte sig i högsätet iförd sina dyrbaraste högtidskläder. När så hans svenskfödda drottning, Olof skötkonungs dotter Ingigerðr, i spetsen för sitt följe av hovkvinnor trädde in i salen frågade han henne: ”Var såg du någonsin en sådan hall, med sådana ädla män och smyckad till en sådan kostnad?” Nu var drottningen förmäten nog att svara att bättre är den bygg-nad kung Óláfr Haraldsson sitter i, om än den bara vilar på en enda pelare. Hon syftade naturligtvis på Óláfrs kristna tro, men Jarizleifr blev ursinnig och slog sin hustru en örfil. Han var nämligen svartsjuk på Óláfr, som varit den förste att gilja till Ingigerðr men som, utan hennes förskyllan, blivit sviken. Incidenten i salen blev fak-tiskt upptakten till en allvarlig konflikt mellan kung och drottning. Det gick så långt att Ingigerðr beredde sig att ge sig av, innan Jarizleifr till slut började ångra sitt tilltag och snart fann sig på knä inför makan, som följaktligen kunde diktera villkoren: ”Du ska sända ett skepp till Norge och erbjuda Óláfrs unge son fostring och på det sättet erkänna dig som den minst värdige av er båda.” Kungen accepterade makans ultima-tum, och Magnús anlände omsider till Garðaríki. Sådan är Magnús-sagans upptakt i Hulda, YFlat och Mork – så börjar den första handlingssträngen. Förutom allmänna upplysningar om den ömsesidiga kärleken mellan Magnús och de nya fostrarna innehåller strängen en ytterligare episod. När Magnús en dag går omkring bland borden blir han nämligen knuffad av en illvillig och avundsjuk hirdman, och mot aftonen när hirden sitter vid dryckes-bägarna stiger han fram till sin vedersakare och hugger honom banehugg med en liten yxa. Någon räddar snabbt undan den lille prinsen till kungens sovhärbärge, och slutet blir att den föga förargade Jarizleifr lägger ut böter till den dräpte hirdman-nens fränder. Som framgår av skissen startar övriga sagaversioner med sträng 2. I Heim har det nämligen redan berättats om Magnús’ fostring i samband med Óláfs saga helga. För övrigt är det en helt annan historia som läggs fram där. I Heims Óláfr-sagas kapitel 181 flyr sålunda kungen undan sina motståndare via Sverige till Hólmgarðr, och Magnús åtföljer honom. När Óláfr så i kapitel 192 ger sig av att dö vid Stiklastaðir lämnar han kvar sonen, och ingenting sägs om fostring: ”En Magnús, son sinn, lét hann þar eptir með konungi” (Men sin son Magnús lämnade han kvar där hos

20 SKRIFTENS SAGOR

1 2 3 5 4 6 7

ba c d e e f g h j

1 2

a

3

c d

4 5

e e

4 6

1 2

a

2 3 4 4 6

c c5

2 3 4

cd6 5

2 4

3 5

2 4k

5

HULDA

Yngre FLATEYJARBÓK

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

ÁGRIP

Theodoricus

KOMPOSITIONSSKISS I

1. Magnús i Ryssland2. Magnús tar riket3. Inrikes4. Danmark5. Venderna6. England7. En följd þættir

a. Karls þáttr vesælab. Þorgríms þáttr Hallasonarc. Sigvatr skáldd. Skeenden på Orkneye. Otto þáttrf. Þorkels þáttr dyrðilsg. Mannen från Hlýrskógsheiðrh. Þorsteins þáttr Síðu-Hallssonari. Hrafns þáttr Guðrúnarsonarj. Margrétar þáttr Þrándsdótturk. Sämjan mellan Karl och Karloman

x 2:

x 2:

5

5

i

4

Kompositionsskiss I

I 21

1 2 3 5 4 6 7

ba c d e e f g h j

1 2

a

3

c d

4 5

e e

4 6

1 2

a

2 3 4 4 6

c c5

2 3 4

cd6 5

2 4

3 5

2 4k

5

HULDA

Yngre FLATEYJARBÓK

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

ÁGRIP

Theodoricus

KOMPOSITIONSSKISS I

1. Magnús i Ryssland2. Magnús tar riket3. Inrikes4. Danmark5. Venderna6. England7. En följd þættir

a. Karls þáttr vesælab. Þorgríms þáttr Hallasonarc. Sigvatr skáldd. Skeenden på Orkneye. Otto þáttrf. Þorkels þáttr dyrðilsg. Mannen från Hlýrskógsheiðrh. Þorsteins þáttr Síðu-Hallssonari. Hrafns þáttr Guðrúnarsonarj. Margrétar þáttr Þrándsdótturk. Sämjan mellan Karl och Karloman

x 2:

x 2:

5

5

i

4

22 SKRIFTENS SAGOR

kungen).3 Även i Fagr, Agrip och Theodoricus är det Óláfr som för Magnús till Jarizleifr. Några berättelser om prinsens uppväxt förmedlas inte i dessa versioner. Sträng 2 ser de ångerfulla trönderna sända sina främsta män att hämta hem Magnús från Hólmgarðr, men först sedan de svurit trohetseder inför prinsen låter Jarizleifr och Ingigerðr denne fara med dem. Man färdas via Sverige till Þrándheimr där Magnús hyllas som konung på Eyratinget, och Sveinn Álfífason, som inte tror sig mäktig att bjuda motstånd, beger sig till halvbrodern Hörða-Knútr i Danmark. De övriga stora händelser som timade i den nordliga världen vid den här tiden blir också nämnda. Knútr ríki dör i England och efterträds av Sveinns bror Haraldr. Sveinn dör och något år senare även Haraldr, och kvar står Hörða-Knútr som härskare över både England och Danmark. Hörða-Knútr ställer krav på Norge, och kraven leder till ofred och fientligheter, vilka biläggs vid ett förlikningsmöte mellan de båda unga kungarna. Man bestämmer att de ska styra var sina länder och om den ene dör barn-lös har den andre att härska över båda rikena. Strängen pågår sålunda till dess att Magnús av samtliga parter blivit erkänd som norsk konung. a. Hulda, YFlat och Mork har Karls þáttr vesæla väl integrerad i strängen. Karl fal-ler offer för den fiendskap mellan Sveinn Álfífason och Jarizleifr som nämns i samt-liga längre versioner, och i sin egenskap av dansk köpman fängslas han i Hólmgarðr och förs inför kungen. Genom Magnús’ bemedling släpps han och får som uppgift att i Norge söka upp mäktiga män och erbjuda dem pengar i utbyte mot stöd. Karls sejour i Þrándheimr blir till en ren äventyrsskildring. Han infångas av Sveinn och erbjuds frihet mot att han förråder sina uppdragsgivare, men Karl vägrar och lyckas i stället lura sina väktare och fly. Han upptäcks sovande i en roddbåt av Kálfr Árnason, som för tillfället befinner sig i Sveinns sällskap, och som med list lyckas föra Karl tillbaka till Hólmgarðr. Som tack bidrar Karl till att en försoning kommer till stånd mellan Kálfr och Magnús, som ju efter händelserna vid Stiklastaðir knappast var sär-deles gynnsamt stämd mot den norske stormannen. Först efter dessa händelser an-länder den omtalade beskickningen från Tröndelag, och nämnas bör att i Fagr, Agrip och Theodoricus Kálfr ingår i denna ambassad. Det gör han för övrigt även i Heim där ju sändefärden bildar del av Óláfr-sagans sista kapitel – Magnúss saga góða bör-jar här med resan västerut från Hólmgarðr. I de versioner som inkluderat Karls þáttr föreligger således ett initiativ även från Garðaríki att sätta Magnús på Norges tron, och initiativet svär i någon mån mot kungaparets senare tvekan att lämna ifrån sig fostersonen. Färden till Norge är skildrad i större detalj i Heim än hos övriga, och händelserna återkommer i sträng 3, då berättade ur Sigvatr skálds perspektiv (c). Kungarnas förlikningsmöte äger rum vid Älven (Hulda, YFlat, Heim, Fagr). Agrip och Theodoricus har preciserat till Brenneyjar och lagt stor vikt vid att det var höv-dingar som, till följd av kungarnas minderårighet, lade råden. Agrip är ensam om uppgiften att man beseglar överenskommelsen med utväxling av gisslan. k. Här påminner sig Theodoricus den sämja som en gång slöts mellan Karl den store och brodern Karloman, men det som det berättas om i digressionen är händel-

I 23

ser som inträffade efter Karlomans död. Dennes hustru flydde nämligen med de två sönerna till langobarderna, som i sin tur ansatte påven så hårt att denne bönföll Karl om undsättning. Karl kom mycket riktigt och besegrade langobarderna och sände deras kung i landsflykt. Mork har sin första stora lakun inom Karls þáttr – med början under hjältens vis-telse i norskt fängelse – och resterande delar av Magnús’ saga har här gått förlorade. Sträng 3. Magnús’ alltmer hårdnande attityd gentemot trönderna utgör kärnan i sträng 3, och Agrip söker orsakerna i hans ungdom och i staben av olämpliga rådgi-vare. På det ting där Magnús uttryckligen framför sina anklagelser reser sig bonden Atli och yttrar de enda orden: ”Skorna skrumpnar på mina fötter, jag kommer inte ur fläcken”, och Sigvatr kväder en vers vari han manar kungen att ta sig i akt – han ser nämligen hur tingmännen ”böjer samman sina huvuden och sticker näsorna in un-der sina fällar.” Morgonen efter har Magnús mycket riktigt ändrat sinnelag, och han blir snart ”den gode”. Som framgår av figuren infaller detta inrikes skeende i Agrip före stridigheterna med Hörða-Knútr, och det avbryter sålunda sträng 2. c. I övriga strängversioner beror Magnús’ hårdhet av kritiken för att ha tagit män som Kálfr – en av faderns motståndare – till nära rådgivare, och resultatet blir att trönderna snart står på gränsen till revolt. Sigvatr agerar medlare och manar kungen till besinning, dels i Bersöglisvísur, dels i vanligt tal (Hulda, YFlat, Heim och mer kortfattat i Fagr). Hulda och YFlat inkluderar för övrigt även Atlis replik. Kring den här kärnan tillfogar sagorna var för sig diverse inrikes förlopp, och hu-vudparten rör Magnús’ förhållande till Kálfr Árnason. Utförligast är Hulda och YFlat som presenterar en hel serie episoder. Kálfr som tvistar med Einarr þambarskelfir om sätet närmast kungen, Kálfr som binder svärdet vid handleden när det ser ut att närma sig strid, och framför allt Kálfr som på slagfältet vid Stiklastaðir blir uppma-nad att peka ut var han befann sig då Óláfr föll. När Magnús blir varse hur nära Kálfr varit helgonkungen blir han högröd i ansiktet men säger ingenting. Kálfr för-står emellertid läget och flyr Norge. d redovisar Kálfrs vidare öden på Orkney och ser honom gripa in i konflikten mellan jarlarna Rögnvaldr och Þorfinnr. b. Hulda är ensam om Þorgríms þáttr Hallasonar, som avbryter huvudskeendet men som har en anknytning därtill genom spänningen mellan Magnús och Kálfr. Berättelsen tar sin början på Island, men konflikten utspelas i Norge. Kálfr förvaltar, sägs det, riksstyrelsen under det år Magnús befinner sig i Danmark. Þorgrímr, som är ganska till åren kommen, blir då förtalad av Kálfrs isländske skald Bjarni, och ef-ter att förgäves ha hetsat sin son Illugi till hämnd dödar han själv Bjarni. Han för-klaras fredlös och dräps omedelbart av Bjarnis bror Þórðr. Kolgrímr, som ingått i Þorgrímrs följe, dödar i sin tur Þórðr och sätts i fängsligt förvar. Därmed är det dags för Magnús att återvända från sin härfärd, lik en deus ex machina. Han befriar och belönar Kolgrímr, och han klandrar Kálfr för dennes agerande. Episoden strider emellertid mot sin kontext i det att Kálfr redan hade dragit i landsflykt då Magnús första gången vände sig mot Danmark.

24 SKRIFTENS SAGOR

Hulda berättar även om hur Ásmundr dräper sin fars baneman Hárekr, också denne en gammal Óláfr-motståndare. Heims sträng 3 har inte samma koncentration på Kálfrgestalten som Hulda och YFlat, men händelserna vid Stiklastaðir spelar fortfarande stor roll. Þórir hundrs och Hárekrs (något avvikande från Hulda) öden redovisas, och episoden med Kálfr och Magnús på slagfältet finns med. c. Heim är ensam om detta det första – och säregna – c-avsnittet. Här inleds nämligen sträng 3 med en träta mellan Óláfrs drottning Ástríðr och frillan Álfhildr, Magnús’ mor. Sedan följer c som ett avbrott, och det hela mynnar så småningom ut i en strof om de båda kvinnornas osämja. c berättar i ord och vers om Sigvatrs öden från det han under sin Romfärd fick beskedet om Óláfrs fall – hur han söker upp Ástríðr i Sverige och hur dessa båda slår följe med Magnús när denne passerar väs-terut för att erövra Norge. Här är det således fråga om en kronologisk tillbakagång, som ändå på ett konstfullt sätt komponerats in i sagatexten. Sträng 4 och 5. I sträng 4 dör Hörða-Knútr, och Magnús tar över den danska kro-nan i enlighet med förlikningsvillkoren från sträng 2. Han får snart bekymmer med Sveinn Úlfsson, sonen till Knútr ríkis syster Ástríðr, och i upprepade strider besegrar han Sveinn, som emellertid varje gång flyr till sin frände sveakungen, för att därpå återvända så fort Magnús lämnat Danmark. Sträng 5 låter Magnús först angripa de slaviska venderna vid Jómsborg och dessa sedan anfalla Danmark med stor övermakt. Magnús vinner en förkrossande seger vid Hlýrskógsheiðr nära Hedeby. De båda strängarna har fogats ihop på olika sätt i versionerna. Som vi ser har de smält samman i Agrip i och med att Sveinn, sedan han besegrats av Magnús, be-ger sig till Vendland för härsamling. Här är det således Sveinn som anför venderna vid Hlýrskógsheiðr. I övriga fall avbryter venderstriderna tillfälligt sträng 4. I Heim åtskiljs Jómsborgepisoden från det stora slaget av de strider då Magnús för första gången drev bort Sveinn. Även för Sveinns inträde i historien lämnas olika besked. Enligt Theodoricus och Agrip bjuder han motstånd så fort Magnús tagit kungakronan. Övriga låter honom söka upp kungen i Älven och tala för den jarlsvärdighet han också inom kort ernår. Så snart han skaffat sig tillräckligt med uppsatta vänner i Danmark utropar han sig emellertid till kung, och striderna tar därmed sin början. I Agrip föregås venderslaget av ett slag mot Sveinn vid Helganes, medan hos övriga samtliga sträng 4-drabbningar äger rum efter sträng 5, enligt följande. Hulda: Aren, Áróss (i detalj), Helganes. YFlat: Helganes, Áróss. Fagr: Áróss, Helganes. Theodoricus: Helganes, Áróss med flera. Heim: Ré, Áróss (i detalj), Helganes. Hulda och YFlat å sin sida betecknar Ré som ett slag mot vikingar i samband med aktionen mot Jómsborg. Att uppmärksamma är i främsta rummet de båda varianterna av striden vid Áróss. Dels den åskådliga skildringen i Hulda,Heim där Magnús framgångsrikt slåss mot en stor övermakt – bland annat håller han ett husting för att inge männen mod. Dels

I 25

den knapphändiga upplysningen i YFlat och Fagr att Magnús segrade på grund av att Sveinn hade så fåtaligt följe. e, del 1. Striden vid Hlýrskógsheiðr kommer att studeras i detalj nedan (kapitlet ”Hlýrskógsheiðr” i avdelningen ”Fokuseringar”), och här ska bara nämnas den Otto þáttr som avbryter skeendet i Hulda och YFlat. Den saxiske hertigen Otto strider för övrigt på Magnús’ sida även i Heim och Fagr. I hans þáttr förs vi bakåt i tiden till det tillfälle då han besökte Norge i avsikt att anhålla om Úlfhildrs, Magnús’ syster, hand för den tyske kejsarens räkning. Frieriet blev dock inte av eftersom drottning Álfífa presenterade sin egen föga charmerande dotter som Úlfhildr. Otto fick nu i uppgift av kejsaren att själv fria till flickan, men vid denna andra färd ställdes han inför den verkliga dottern till Óláfr, och efter visst samvetsbryderi äktade han henne. Vid hem-komsten undvek han av naturliga skäl att söka upp kejsaren, och därmed återvänder vi till ”nu”-situationen. Otto sitter sålunda i sin sal sårad efter strider och ser en man stå vid dörren. Úlfhildr tycker sig känna igen sin döde fader och förstår att det är fråga om en drömsyn som betyder att Magnús befinner sig i fara. Skyndsamt läker hon Ottos skador med en duk som tillhört Óláfr, och Otto ger sig därefter av för att undsätta Magnús, och han ankommer snart till Hlýrskógsheiðr. e, del 2. Efter striden slutförs berättelsen. Otto återvänder hem och nu finns inga möjligheter längre att undvika ett möte med kejsaren. Denne bjuder länsherren till gästabud och när han ser Ottos vackra maka blir han naturligtvis konfunderad och missnöjd, vilket Úlfhildr observerar. Hon talar med Otto och råder honom att lägga allt i kejsarens händer – och så sker. Kejsaren blidkas och avslöjar sina planer att dra sig tillbaka, och slutet blir i YFlat att Otto upphöjs till ny kejsare. I Hulda fortsätter han regera som hertig – möjligen var författaren något orienterad i tysk rikshistoria. Sträng 6. Här skickar Magnús sändemän till kung Játvarðr, som övertagit Englands krona efter Hörða-Knútrs död. Magnús kräver riket i överensstämmelse med sträng 2-förlikningen, och Játvarðr svarar med en återblick på de senaste årens utveckling i England, där han gång på gång blivit förbigången trots sin lagliga rätt till tronen. Nu, som äntligen kung, har han för avsikt att in i det sista värna sitt land. Magnús påverkas av Játvarðrs lidandes historia och beslutar uppge sina krav, och inte minst är han rädd att i annat fall förlora Guds stöd. Det kan noteras att Fagr – som trots sitt ringa omfång har strängen i dess kom-pletta, mångordiga utformning – förlagt den annorlunda än övriga versioner. I stället för att följa på striderna mot Sveinn, återfinns den nämligen i samband med Hörða-Knútrs död i början av sträng 4. Sträng 7, som avslutar Hulda, innehåller en följd delvis oberoende þættir (f–j). Hrafns þáttr (i) finns bara i Hulda, medan övriga har fått en annan placering i YFlat och Mork. Även om berättelserna har novellkaraktär, kan man spåra ett övergri-pande tema för strängen. Kung Magnús och respektive huvudperson råkar sålunda i tillfällig motsättning, mest beroende på något missförstånd från kungens sida. I samtliga fall klaras dock misshälligheterna upp, och vänskapen mellan kung och un-dersåte blir snarast befäst.

26 SKRIFTENS SAGOR

f. Þorkels þáttr dyrðils. Det ryktas att sysslomannen Þorkell undanhållit skatt, var-för Magnús gör ett besök hos honom. Þorkell för fram en getabock och ber kungen hugga den till döds. Som där faller ut ett antal silverpenningar vredgas Magnús och tror sig utsatt för hån, men Þorkell förklarar då att man gömt undan gods under Álfífa-tiden för att senare kunna ge det till den framtida, rättmätige konungen. g. Mannen från Hlýrskógsheiðr. En gammal man träder fram inför Magnús och begär att kungen ska skänka honom en gåva av något slag. Inför det lilla han får ytt-rar han med förtrytelse i rösten att mer tänkte jag mig vid Hlýrskógsheiðr. Det visar sig nämligen att mannen gjort en viktig insats under slaget och efteråt bjudits att be-söka Magnús. Slutet blir att han överräcker ett par guldringar till Magnús, men själv vill han enbart emotta det som viktigare är – kungens vänskap. h. Þorsteins þáttr Síðu-Hallssonar. Þorsteinn ger sig ut på havet utan kungens or-lov och underlåter dessutom att erlägga landören, varför han blir förklarad fredlös. Han söker utan framgång hjälp hos Einarr þambarskelfir men får stöd av dennes son Eindriði. Till slut måste även Einarr gripa in för att mäkla fred med Magnús, men lyckas först sedan han blivit ordentligt vred och ställt avsevärd framtida ofred i utsikt för kungen. i. Hrafns þáttr Guðrúnarsonar. Början utspelas på Island där Hrafn ännu är bara ett barn när fadern orättmätigt dödas av en granne. Modern Guðrún hemlighåller händelsen för sonen, men när denne växt upp blir sanningen uppdagad, och han dö-dar dråparens son. Han förklaras fredlös och tar sig med knapp nöd ombord på ett köpskepp. I Norge får Hrafn vist hos sysslomannen Ketill men råkar i onåd på grund av sitt goda förhållande till dennes hustru och dotter. Hrafn tvingas till slut döda Ketill, och det blir kung Magnús som driver målet mot honom. Hrafn drar kungen vid näsan vid ett tillfälle men söker därefter med all kraft försoning. Hans insats i ett sjöslag mot danskarna samt ett råd som Magnús emottar av Óláfr helgi drömledes gör att han tas till nåder. Hrafn blir sålunda kungsman och gift med Ketills dotter, och även fredlösheten på Island blir hävd. j. Margrétar þáttr Þrándsdóttur. Magnús anländer till ett gästabud hos Þrándr och kräver om kvällen att få ligga hos Þrándrs dotter Margrét. Hon gläder sig föga inför den tvivelaktiga äran, eftersom hon inte tycker om att först ge sin kärlek och sedan bli övergiven. Som hon ligger där i sängen och väntar träder en man in i salen. Han märker henne på bröstet och råder henne att säga att hon tidigare om dagen haft kungens frände Sigurðr hos sig. Hon följer rådet och väcker därmed Magnús’ vrede. När hon så berättar vad som hänt och visar märket, en fager silverpenning, förstår Magnús att det är Óláfr helgi som gripit in. Och Sigurðr blir mycket riktigt med tiden förmäld med Margrét. Övriga källskrifter. Vi vänder oss därmed till de övriga skrifter som redovisar förlopp med anknytning till den aktuella delen av Magnús’ regering. Vi bortser från skaldediktningen där de bevarade alstren för övrigt till övervägande del ingår i kungasagomaterialet. En närmare granskning kommer i avdelningen ”Fokuseringar” i samband med att ett par särskilda tidsavsnitt blir ingående studerade. Dock beaktar

I 27

vi fortsättningsvis Nóregs konungatal, en hyllningsdikt till stormannen Jón Loptsson. Jón var son till en av Magnús berfœttrs oäkta döttrar, och det är därför kungaätten skildras i dikten. I två strofer får vi veta att Óláfrs son kom österifrån, fick sin odal-jord och stor makt. Vidare att han styrde i tolv år utan svek och var till stor nytta för människorna.4

Þorsteins þáttr austfirðings har aldrig, trots att den rör kung Magnús, blivit uppta-gen inom ramen för någon kungasaga. Vid tiden för Magnús’ danska strider passerar här islänningen Þorsteinn krigsområdet på väg till Rom. Han finner en dag en ensam man under en ek i kamp mot fyra attackerande fiender. Þorsteinn hjälper mannen besegra motståndet och blir av denne – som säger sig heta Styrbjörn och tillhöra kungens hird – inbjuden till besök på tillbakafärden från Rom. När Þorsteinn om-sider anländer till lägret hånar vakterna honom eftersom det inte finns någon hird-man där med namnet Styrbjörn. Stor blir naturligtvis förvåningen när Magnús själv tar upp islänningen i hirden, och som vi förstår var det honom Þorsteinn hjälpte vid eken. Efter en tid hos kungen återvänder Þorsteinn till Island, ständigt härefter ansedd som en stor lyckoman.5

Orkneyinga saga har, i och med gestalten Rögnvaldr Brúsasons agerande, många beröringspunkter med Magnús’ saga, och händelserna blir oftast betraktade ur Rögnvaldrs perspektiv. Han deltog vid Stiklastaðir och flydde därifrån till Garðaríki, så småningom tillsammans med Haraldr harðráði. När Haraldr begav sig till Bysans stannade Rögnvaldr kvar i Hólmgarðr, och det var därför honom som Einarr och Kálfr först stötte på under sin delegation. Rögnvaldr hjälpte dem att föra talan inför Jarizleifr och medföljde på tillbakafärden till Norge. Här blir det för övrigt hänvisat till såväl ”sögu Magnúss konungs” som ”Ævi Nóregskonunga” (Norgekungarnas liv). På Orkney hade samtidigt Rögnvaldrs far jarlen Brúsi avlidit och dennes bror Þorfinnr tagit makten. Naturligtvis hamnar Rögnvaldr och Þorfinnr i konflikt med varandra, och hela tiden får den förre stöd av Magnús. Kungen rustar honom för den första färden till öarna och tar emot honom två gånger då han flytt till Norge för andrum. Magnús gör även ett misslyckat försök att locka över Kálfr från Þorfinnrs sida till Rögnvaldrs, men när beskedet om Rögnvaldrs död når kungen står han allt-för uppbunden av striderna mot Sveinn för att kunna vidta åtgärder. Det som hade hänt var att Þorfinnr med knapp nöd undkommit Rögnvaldr, som lagt eld i hans hus, och sedan själv överfallit och dräpt kontrahenten. Kungasagorna berättar de här förloppen i avsnitt d ovan. I Fagr helt kort med hänvisning till ”Jarla sögur”; i YFlat och Hulda utförligare, och uppenbarligen är det här fråga om ett sammandrag ur Orkneyinga saga centrerat kring de förlopp Kálfr deltog i. Vad avser upplösningen av dramat sägs bara: ”fóru síðan skipti jarlanna, sem segir í sögu þeirra” (gick det sedan mellan jarlarna som det sägs i deras saga).6

Knýtlinga saga ter sig närmast som en sammanfattning av Heim – det blir också hänvisat till ”Ævi Nóregskonunga” (två gånger) och till ”sögu Magnúss konungs ins góða”. De slag mot Sveinn som nämns är Erri (troligen skrivfel), Áróss, en kort skärmytsling vid Höfn samt Helganes. Noterbar är Knýtlingas uppgift att Sveinn,

28 SKRIFTENS SAGOR

enligt ”sögn sumra manna” (enligt vad somliga sade), deltog på Magnús’ sida vid Hlýrskógsheiðr.7 Ännu en ”dansk-norsk” skrift finns att beakta, nämligen Ágrip af sögu Danakonunga. Verket är troligen tillkommet någon gång under perioden 1263–1280 i syfte att hedra Magnús lagabœtirs danska drottning Ingibjörg, och tyngdpunkten är därför förlagd till Danmarks och Norges mellanhavanden under historiens gång. Det består av en genealogiavdelning och en kort krönika – ett för-fattarnamn som blivit nämnt är Sturla Þórðarson. Här berättas kort om kungarnas avtal och Magnús’ maktövertagande, och det står skrivet att ”somliga landsherrar” stred mot Magnús och led ständiga nederlag; Sveinns namn blir således inte framfört i sammanhanget.8

Islänningasagorna är ytterst sparsamma med hänvisningar till Magnús góði. I Laxdœla saga och Bolla þáttr Bollasonar sägs att bipersonen Gellir en tid vistades med kungen och fick gåvor vid avskedet,9 och Þorsteins saga Síðu-Hallssonar nämner helt kort att hjälten blev hirdman hos Magnús.10 I Grettis saga finner vi vidare ett samman-drag på några rader av kungens hela regering, detta som en förklaring till att Grettirs hämnare, Þorsteinn, inte längre ville förbli i Norge sedan Haraldr tagit över styret.11

Adam av Bremen berättar utförligt om Magnús góði och Sveinn Úlfsson, och skildringen avviker i många avseenden från kungasagornas. Magnús blev enligt Adam vald till kung efter Sveinn Álfífasons död, och han erövrade Danmark på grund av att Hörða-Knútr var tvungen att bevaka sina positioner i England. Knútr skickade som motdrag Sveinn Úlfsson till Danmark som befälhavare för en flottstyrka, men Sveinn blev besegrad och när han återvände var Knútr redan död. Edward utsåg ho-nom till närmaste arvinge, och han styrde på nytt kosan till Danmark, led på nytt nederlag mot Magnús och begav sig så till Anund i Sverige. Senare tog Sveinn tjänst hos Magnús, svor lydnadsed, bröt eden och besegrades än en gång, för att slutligen med hjälp av en Tove jarl lyckas fördriva kontrahenten. Vi känner igen flera enskilda moment, men händelsekedjan är länkad annorlunda än i sagorna. Detaljrikedomen tilltar när Magnús närmar sig Adams synkrets. Bland annat redovisas ett möte i Slesvig med ärkebiskopen av Hamburg-Bremen och hertig Bernhard av Sachsen, där hertigens son Ordulf trolovas med Magnús’ syster (jämför Otto þáttr ovan). Som följd av den nära samvaron dödade Bernhard senare en presumtiv pretendent till den danska tronen, ett självklart odåd. Vi får också en bakgrund till slaget på Hlýrskógsheiðr, och även Magnús’ överfall på Jumne blir nämnt.12

Danmark. De danska källorna är naturligtvis särskilt utförliga för den här perio-den, eftersom Magnús blev regent över nationen. Dock är Roskildekrönikan mycket kortfattad och utgår från ett fåtal utdrag ur Adams text. Intressant nog blir fördraget mellan Hörða-Knútr och Magnús nämnt, och uppgiften är den äldsta bevarade om överenskommelsen.13 Sven Aggesen berättar att Sveinn Úlfsson blev kung då Knútr ríki dog och att Magnús kort därefter angrep Danmark med en flotta. Ett sjöslag vid Helganes slutade med Magnús’ seger, och Sveinn kom undan till Skåne.14

Saxo Grammaticus går mer in i detaljer och underlåter sällan att kommentera och reflektera över förloppen. Magnús togs till kung i Norge på grund av Knútr ríkis död,

I 29

skriver han, och sämjan med Hörða-Knútr kom till stånd till följd av dennes engel-ska engagemang. Saxo betraktar mångordigt villkoren som en felslagen chansning från Knútrs sida. I och med Knútrs död for sedan Sveinn till Danmark för att kräva landet som släktarv, men allmogen satte eden och rätten högre och valde Magnús till regent. Se där något att beakta i nuets rättslöshet, menar Saxo. Trots föga manskap prövar Sveinn i alla fall lyckan mot Magnús men har oturen på sin sida och lider nederlag såväl till sjöss som i ett ryttarslag. Magnús avbryter dock förföljandet när bönderna ber honom ta sig an de anfallande venderna – till Saxos skildring av slaget återkommer vi nedan. Det var för övrigt segern mot hedningarna som enligt Saxo förlänade kungen tillnamnet den gode.15

England. Eftersom den nordiska utvecklingen fortfarande följdes med oro i England, inkluderar The Anglo-Saxon Chronicle några noteringar om förloppen. För år 1045 anför D-versionen att kung Edward, till följd av hotet att Magnús av Norge skulle invadera riket, samlade en stor flottstyrka i Sandwich, men Magnús blev hind-rad av sina stridigheter med Sveinn av Danmark. Krönikan låter så Magnús erövra Danmark år 1046 – en likhet med Sven Aggesens krönika är att Sveinn en tid rege-rade som dansk kung och att norrmännen därefter berövade honom styret. 1047 bad Sveinn engelsmännen om hjälp i kampen, men hans begäran om femtio skepp togs inte på allvar, eftersom Magnús’ flotta ansågs alltför stark för att utsikter skulle fin-nas till seger. Magnús drev ut Sveinn och tog styret ”with great slaughter” – således en upprepning av beskedet för året innan – varefter danskarna erlade gäld och ac-cepterade norrmannen som konung.16

Vita Ædvardi Regis talar om en sändefärd från ”Rex Danorum” år 1043 i samband med Edwards kröning. Ett avtal slöts då som, i händelse av att Edward avled, gav den danske regenten förstarätt till Englands tron, och om vi ska tro den norröna traditio-nen är naturligtvis Magnús den åsyftade styresmannen.17 En parallell är då tänkbar mellan delegationen och sagornas kungabrevväxling, men enligt The Anglo-Saxon Chronicle var ju Sveinn danskarnas kung år 1043. Som vi kommer ihåg nämnde även Adam att Edward utsåg Sveinn till engelsk tronarvinge. Ännu en källa, nämligen Translatio S. Mildrethæ från omkring år 1100, ger besked om Magnús’ planer att at-tackera England. Det är här Knútr ríkis änkedrottning Emma som hetsar norrman-nen att ingripa, och bland annat förser hon honom för syftet med väldiga rikedo-mar.18

Övrigt. Vad gäller övriga förlopp under Magnús’ regim kan nämnas att angrep-pet mot vendernas fäste Jumne på ön Wollin finns belagt i oberoende källskrifter. Dessutom har den polske arkeologen W. Filipowiak daterat en drabbning i staden till 1040-talet.19 Man föreställer sig att vad som egentligen stod på spel var makten över handelsvägarna. Hedeby och Wollin var nämligen härvidlag oförsonliga konkurren-ter.

31

II

Sträng 1. Kung Magnús’ farbror Haraldr Sigurðarson – Óláfr helgis halvbror på mö-dernet – deltog som framgått i slaget vid Stiklastaðir. Han var då femton år gammal, sårades och hjälptes så småningom över till Sverige, varifrån han fortsatte österut till Garðaríki. Därborta, hos Jarizleifr och Ingigerðr, vistades han något år och gjorde tjänst för rikets värn. Sträng 1, som behandlar dessa förlopp, är utförd i stor detalj i Hulda, och även YFlat innehåller dess flesta moment. Man kan förutsätta att också Mork, där handskriften nu har sin första lakun, presenterat strängen i denna form, medan framställningen i Heim och Fagr är betydligt sparsammare. Låt oss se vad det framför allt är som skiljer de olika versionerna åt. Hulda börjar redan när Óláfr helgi beger sig till Hólmgarðr, följer honom under härsamlingen i Sverige och låter honom möta Haraldr som uppbådat norska män till stöd. En detalj att lägga märke till är att Haraldr under slaget binder sitt svärd vid handleden precis som Kálfr gjorde i sträng I:3. Flykten från slagfältet skildras i Hulda, YFlat och Heim. En bonde tar hand om Haraldr, som förs av bondens son över gränsen till Sverige när han blivit frisk. Här påpekar Heim att bondsonen inte anade vem han varit vägvisare åt. I Hulda, YFlat är det sonen som direkt för ordet och berättar hela skeendet från det att de sårade männen anlände till faderns gård. ”Den här historien kände kung Magnús och många andra norrmän till”, hävdar Hulda och YFlat, ”men för det som sedan hände står Haraldr själv och hans män som uppgiftslämnare.” Sträng 2. Här ankommer Haraldr med sitt följe till Miklagarðr, där kejsarinnan Zóe behärskar den politiska arenan. Haraldr ger sig ut på härjningar tillsammans med den grekiske härföraren Gyrgir, och motsättningar gör sig snart gällande mel-lan nordmän och greker, bland annat avspeglade i avsnitt a. Efter plundringståg i Serkland och vistelse en tid i Miklagarðr besegrar Haraldr på uppdrag en hotande hednahär genom att åkalla Óláfr helgi. När han sedan, enligt löftet till helgonkungen, uppför och ska låta viga en Óláfrskyrka råkar han i tillfällig konflikt med kejsaren. Óláfr uppenbarar sig då i sin världslige kollegas drömmar och skrämmer denne till medgörlighet. Haraldr intar så ett antal borgar på Sikiley (avsnitt c) och beger sig till Jórsalaland, där han bland annat badar i Jordanfloden och besöker den heliga gra-ven. Tillbaka i Miklagarðr slängs han i fängelse tillsammans med Halldórr Snorrason och Úlfr stallari (d), Man lyckas ta sig ut ur fångtornet, blända kejsaren och kidnappa Zóes brorsdotter Máría, som tidigare vägrats Haraldr i giftermål. Männen flyr Bysans

32 SKRIFTENS SAGOR

KOMPOSITIONSSKISS II

HULDA

Yngre FLATEYJARBÓK

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

Theodoricus

ÁGRIP

1 2 3

a b c d f gh i j

4

k q r r

3

5

q

3 1 2 3 4 3

eb a c d

e fk mn g o h i p

q r r q

5

23

43

5c de f

k l m n g o h i p jq

1 2 34

3

a c d f k r r5

31 2

34

3

ea c d

ek 4

3 4 5

e r

3 3 3

e s t r4 5

1. Flykten till Hólmgarðr2. Miklagarðr3. Magnús, Haraldr, Sveinn4. Samregentskap5. Magnús’ död

a. Striden om nattloginb. Erlendrs hustruc. Borgarna på Sikileyd. Fängelset i Miklagarðre. Möte Magnús–Haraldrf. Sveinn och trästubbeng. Þránds þáttr upplendings h. Arnórs þáttr jarlaskáldsi. Drömlöse sonenj. Hreiðars þáttr heimskak. Konungslägetl. Þorkels þáttr dyrðilsm. Mannen från Hlýrskógsheiðrn. Ormr blir jarlo. Þorsteins þáttr Síðu-Hallssonarp. Margrétar þáttr Þrándsdótturq. Álfhildr och Þorkell, Þorgilsr. Þórirs uppdrags. Digression om ärelystnadt. Digression om vettlös osämja

x 2:

x 2:

n

g

Kompositionsskiss II

II 33

KOMPOSITIONSSKISS II

HULDA

Yngre FLATEYJARBÓK

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

Theodoricus

ÁGRIP

1 2 3

a b c d f gh i j

4

k q r r

3

5

q

3 1 2 3 4 3

eb a c d

e fk mn g o h i p

q r r q

5

23

43

5c de f

k l m n g o h i p jq

1 2 34

3

a c d f k r r5

31 2

34

3

ea c d

ek 4

3 4 5

e r

3 3 3

e s t r4 5

1. Flykten till Hólmgarðr2. Miklagarðr3. Magnús, Haraldr, Sveinn4. Samregentskap5. Magnús’ död

a. Striden om nattloginb. Erlendrs hustruc. Borgarna på Sikileyd. Fängelset i Miklagarðre. Möte Magnús–Haraldrf. Sveinn och trästubbeng. Þránds þáttr upplendings h. Arnórs þáttr jarlaskáldsi. Drömlöse sonenj. Hreiðars þáttr heimskak. Konungslägetl. Þorkels þáttr dyrðilsm. Mannen från Hlýrskógsheiðrn. Ormr blir jarlo. Þorsteins þáttr Síðu-Hallssonarp. Margrétar þáttr Þrándsdótturq. Álfhildr och Þorkell, Þorgilsr. Þórirs uppdrags. Digression om ärelystnadt. Digression om vettlös osämja

x 2:

x 2:

n

g

34 SKRIFTENS SAGOR

och anträder färden mot Hólmgarðr – Máría blir satt i land på Svarta havskusten. Efter en tid hos Jarizleifr, varvid bland annat Haraldr äktar kungadottern Ellisif, fort-sätter man mot Norden. a-episoden tycks populär eftersom samtliga längre versioner har den komplett, om än textmängden varierar något. Händelsen kan jämföras med tvisten nedan mellan Magnús och Haraldr om ”konungsläget” (k). Haraldr lägger en kväll beslag på en för-delaktig övernattningsplats. Gyrgir anländer och kräver i egenskap av högste befälha-vare att Haraldr ska flytta på sig. Männen står snart färdiga att gripa till vapen mot varandra, varför man som en sista fredlig utväg accepterar lottdragning. Berättelsen om Haraldrs finurlighet när han drar den något mindre snabbtänkte Gyrgir vid nä-san var säkerligen uppskattad när den framfördes inför en nordisk publik. b-avsnittet har en mer självständig karaktär och avbryter i någon mån strängens kontinuerliga skeende. Sålunda skiftar också inplaceringen. I YFlat följer b direkt ef-ter ankomsten till Bysans, medan i Hulda bland annat avsnitt a föregår. Haraldr, som hela tiden döljer sin härkomst och kallar sig Norðbrigt, botar hustrun till en viss Erlendr. Den sjuka kvinnan besöks nämligen om natten av en vacker man som skän-ker henne dyrbara gåvor. Haraldr ger henne ett guldkors att erbjuda som motgåva och när hon tar fram korset viker mannen undan. Haraldr misstänker att plågoan-den är identisk med en beryktad orm som vanligen tillbringar sin tid hopringlad på en skattgömma. Han söker upp det närbelägna ormnästet, och man försöker röka ut odjuret men allt man ser är ett framstickande tryne. Nästkommande natt drömmer emellertid en bonde i trakten om en man som vill låna hans skepp – och Erlendrs hustru tillfrisknar. c är olika utformat i versionerna. Haraldr vinner här med list ett antal sicilianska borgar. I Hulda och YFlat,Mork deltar Gyrgir, och dennes handlingsförlamning i kri-tiska lägen kontrasteras mot Haraldrs slughet. Den första borgen vinns genom att man gräver en underjordisk gång förbi stadsmuren och upp genom golvet till en praktfull stensal. Den andra genom att man binder eld vid småfåglar som har sina bon i halmtaken inne i staden. För att erövra den tredje slutligen låtsar Haraldr sjuk-dom och lägger sig i ett tält synligt från stadsmuren. Nyheten att kungen är död når stadsbefolkningen, och belägrarna ber att få hålla begravningen innanför murarna. I Hulda framläggs skeendet allt eftersom, varför även åhöraren blir hållen i halv oviss-het – är Haraldr död eller inte? En annan är strategin i YFlat,Mork, eftersom Haraldr mångordigt utvecklar en plan som därefter blir realiserad i verkligheten. (Det kan nämnas att Morks lakun upphör under berättelsen om borg nummer två.) Hulda har vidare ett ordskifte där Haraldr från sin plats i kistan ber Halldórr bära märket och denne svarar: ”Beri héri merki fyrir þér rögum” (Må djävulen bära märket fram-för dig, ynkrygg).20 I YFlat,Mork är passagen placerad som ett inskott, tidsmässigt något fördröjt och presenterat med orden: ”Það er sögu manna að svó hafi farið orð …” (Det sägs att orden fallit sålunda). Heim har liksom Hulda passagen väl in-tegrerad, men förfaringssättet är annorlunda. Här faller märkesmannen under stri-dens gång, och Haraldr ber då Halldórr ta över baneret.

II 35

Heims skildring i avsnitt c avviker avsevärt från Hulda och YFlat,Mork. Listen med småfåglarna tillgrips vid borg ett och den underjordiska gången vid borg två. Framför den tredje håller man lekar dag efter dag. Så plötsligt, när stadsborna vant sig till den grad att man slarvar och håller stadsporten öppen, störtar männen in med vapen gömda under linnekläderna och skyddar sig genom att vira mantlarna om vänsterhanden. Den nämnda ordväxlingen mellan Haraldr och Halldórr äger rum under den här striden, medan kistlisten hör till en fjärde borg. Fagr berättar om två belägringar, en första som får framgång med hjälp av fågel-tricket och en andra med Haraldr gömd i kistan. d-episoden berättar som framgått om hur Haraldr kastas i fängelse efter att på olika sätt blivit misstänkliggjord av den avundsjuke Gyrgir. Tillsammans med Halldórr och Úlfr blir han inlåst i ett högt torn, som emellertid är öppet uppåt. I Fagr och Heim befrias de snart av en rik änka, som blivit uppenbarad deras belägenhet under sömnen genom Óláfr helgi, och hon och en medhjälpare sänker ned rep till fångarna. I Hulda och YFlat,Mork föregås räddningen av en kamp med drag av folk-äventyr mot den fruktansvärda orm som håller till i fängelsehålan och som förgör alla som kastas dit in. Úlfr och Halldórr håller ned det ännu sovande odjuret, medan Haraldr binder sin kappa om vänsterarmen (jmf avsnitt c ovan, Heims tredje borg). Han håller armen mot ormens gap och ränner en kniv i dess hjärta. Sträng 3. Här fortsätter kampen om Danmark mellan Magnús och Sveinn, och Haraldr träder in som en ytterligare komplicerande faktor, men versionerna är inte eniga om vad som egentligen ägde rum i samband med Haraldrs ankomst. Hela problemkomplexet kommer att utredas i ”Mötet i Öresund” (avdelningen ”Fokuseringar”), och därför ger jag bara några hållpunkter här. e. (YFlat,Mork, Fagr, Ágrip och Theodoricus). Magnús och Haraldr möts i Öresund dit Haraldr anländer med några praktfulla skepp, och man möts i glädje. Här avbryts (i YFlat,Mork) strängen för en skildring av Haraldrs upplevelser i Bysans (sträng 2) och av det som hände mellan honom och Sveinn före sammanträffandet i Öresund. Först därefter får vi ta del av det som avhandlades vid mötet. e åter-kommer således, och Haraldr avvisas på grund av råd från främst Einarr þambarskel-fir – Magnús själv är mer än villig att dela Norge med farbrodern. Hulda,Heim sak-nar det här mötet, och i Agrip kommer verkligen en delning till stånd. Haraldr återvänder därmed till Sveinn och härjar snart i Danmark (YFlat,Mork, Fagr och Theodoricus). f. Magnús erbjuder Haraldr halva Norge, och Haraldr bryter kontakten med Sveinn. Han utsätts för ett attentat – eller arrangerar själv ett attentat – men atten-tatsmannens pilar hamnar i den trästubbe som Haraldr lagt i sängen i sitt ställe. Sträng 3 återkommer efter de inrikes förloppen i sträng 4 i och med att samregen-terna så småningom rustar till gemensamt krigståg mot Sveinn. Här har Heim och Hulda fört in avsnitt k, striden om kungsläget, hos övriga tillhörigt sträng 4. q (YFlat,Mork och Hulda) berättar om hur Magnús vid ett tillfälle tar danska fångar, vilka sedan – inklusive ledaren Þorkell geysa – blir släppta av kungens mor

36 SKRIFTENS SAGOR

Álfhildr. Magnús vredgas men ångrar sig snart, och när han längre fram tillfångatagit en ny grupp låter han modern sätta fri den främste av fångarna, Þorgils Birnuson. Som skäl anger han att hon kommer att vara i behov av vänner när han själv fallit ifrån. Det återknyts till episoden i ett andra q-moment, när nämligen Álfhildr efter Magnús’ död tas om hand av Þorkell geysa och därpå, introducerad av denne, för en tid vistas hos kung Sveinn. Återstående delar av sträng 3 pågår parallellt med sträng 5 och blir behandlade nedan. s. Turerna mellan Magnús, Haraldr och Sveinn föranleder Theodoricus till en lång digression om den olycksaliga ärelystnaden. Det var den som drev Absalon mot sin far, liksom Pharnaces mot Mitridates, Syrois mot Kosdroe (här får han också an-ledning att diskutera fenomenet apokryfiska skrifter) och Domitianus mot brodern Titus. Sträng 4. I strängen delas riket mellan Magnús och Haraldr vid ett möte i Norge (redan klart i Agrip), och även den tilldragelsen undersöks i kapitlet ”Mötet i Öresund”. t. I samband med sämjan citerar Theodoricus några versrader av Vergilius och Lukanus med exempel på hur det går om härskare inte håller sams. k. I kungarnas överenskommelse ingick att Magnús skulle sitta i högsätet och vid hamngång ha rätt till ”konungsläget”. Härur utvecklar sig i YFlat,Mork och Fagr en konflikt, som är senarelagd till Danmarkståget i Hulda,Heim. Vi kommer ihåg att Haraldr manövrerade ut Gyrgir i avsnitt a, men när han nu anländer i hamn före Magnús och lägger beslag på kungens skeppsplats går det inte lika lätt. Haraldr tvingas ge vika inför Magnús’ vrede. Han tröstar sig med att fränden är ung och het-levrad och med att den är den visaste som ger med sig. Efteråt diskuterar männen händelsen inbördes. Heim och Fagr nämner att mer osämja förekom mellan regenterna men berättar inga fler episoder. Däremot innehåller sträng 4 i Hulda och YFlat,Mork en mängd ytterligare stoff, och bara en liten del därav kan betraktas som ingående i huvudför-loppet. Som när åldringen Tóki på ett ting opponerar sig mot Haraldrs hårda styre. Einarr þambarskelfir, som bevistar tinget för att utröna vissa rykten rörande Haraldr, stöder Tóki och spås av kungen att snart bli huvudet kortare. Vidare när Haraldr un-der ett gemensamt gästabud förolämpar Magnús’ tystlåtne bror Þórir. Magnús instru-erar Þórir att svara emot, och det kommer så när till handgemäng. Övriga episoder utgör en följd av självständiga, avslutade berättelser. I YFlat och Mork inleds sekven-sen av l och m, vilka i Hulda återfinns bland de þættir som avslutar Magnússagan (se ovan I:f och I:g). Detsamma gäller episoderna o och p (se I:n resp. I:j). n har också anknytning till föregående avdelning men saknas bland Huldas sträng I-þættir. Vid ett tillfälle under striderna mellan Magnús och Sveinn erbjuder Upplandshövdingen Ormr grid åt den danske kungen. Ormrs ärliga sätt att erkänna handlingen inför Magnús gör att han blir utnämnd till jarl. Detta får i sin tur konse-kvenser längre fram i Haraldrs saga.

II 37

g. Þránds þáttr upplendings Under färder i Upplanden uppstår vänskap mellan Magnús och Þrándr. Haraldr förargar sig och sänder sin förtrogne Sveinn att döda hövdingen. Man förkläder sig till munkar men blir avslöjade, pryglade och skickade tillbaka. Magnús skyndar sig att ge Þrándr stöd när han hör talas om det inträffade och sänder honom om våren till Grönland. Haraldr hinner anfalla de embarkerande båtarna innan man kommit utom räckhåll, men eftersom Magnús anländer med sina styrkor avstår han från vidare angrepp. h. Arnórs þáttr jarlaskálds är i Hulda väl integrerad i sin kontext. Efter det gästa-bud där kungabrodern Þórir och Haraldr hade sin träta, beger sig kungarna i säll-skap till Þrándheimr, och berättelsen börjar med regenterna sittande vid matborden. YFlat,Mork å sin sida har Arnórs þáttr novellartat inplacerad mellan Þorsteins þáttr (o) och berättelse i. Arnórr, som vid tidigare tillfällen diktat kväden till kungarna, är i färd med att tjära sitt skepp när han plötsligt blir kallad till kungahallen. Han beor-dras framföra skaldestycken var och en till ära. Magnús blir till den grad lovordad att Haraldr har svårt att dölja sin irritation, men sitt slutomdöme till trots – att enbart drapan till Magnús kommer att leva vidare – belönar Haraldr, liksom naturligtvis Magnús, diktaren rikligt. i handlar om hur sonen till en mäktig kvinna mister sina sinnens fulla bruk. Kvinnan söker råd hos samkungarna men blir först bara visad från den ene till den andre. Till slut fastställer Haraldr att sonens problem beror på att han har blivit be-rövad förmågan att drömma. Som botemedel ska han dricka av Magnús’ tvättvatten och lägga sig att sova där Magnús vilat, och naturligtvis har ordinationen framgång. Sonen lägger sig ned och drömmer, för övrigt om Haraldr och Magnús, och blir frisk. j. Hreiðars þáttr heimska återfinns endast i Hulda och Mork. Den skenbart bort-komne islänningen Hreiðarr får efter tvekan åtfölja sin bror hirdmannen Þórðr till Norge och Magnús. En serie anekdotiska episoder tar vid, och där kontrasteras den bondske men uppriktige Hreiðarr med förfiningen inom det regelstyrda hirdlivet. Magnús får snart förtroende för islänningen som, efter mycken övertalning och med kungens onda aningar, tillåts bevista ett möte mellan samregenterna. Några av Haraldrs män försöker göra honom till åtlöje med följd att Hreiðarr dödar en av dem, men Magnús gömmer undan sin skyddsling hos en viss Eyvindr. Haraldr fin-ner gömstället men blir så fascinerad vid mötet med Hreiðarr att en försoning tycks nära. Hreiðarr är sig dock lik, och när tillfälle bjuds kan han inte motstå frestelsen att i förtäckta ordalag smäda kungen. Skyddad av Eyvindr lyckas han fly undan den på nytt uppretade Haraldr, och så småningom bereder Magnús honom färd till Island. Sträng 5. Som nämnts tas sträng 3 upp på nytt i och med att Haraldr och Magnús rustar till härtåg mot Sveinn. Strängen övergår dock snart i berättelsen om Magnús’ död, sträng 5. Ett första varsel ger Magnús’ egna föraningar i samtal med Álfhildr (q) i Hulda och YFlat,Mork. Det obönhörliga skrider närmare sedan Sveinn lik en forntida hjältegestalt fullgjort konststycket att ensam rida rakt genom fiendens läger. Óláfr helgi låter Magnús i en dröm välja mellan ett långt liv förmörkat av

38 SKRIFTENS SAGOR

en oförlåtlig handling och att återvända hem till fadern. En morgon ligger Magnús sjuk, och vid bädden skiftar Einarr ord med Haraldr. Magnús skickar nu sin bror Þórir till Sveinn med ett erbjudande om den danska rikshalvan (r) och därefter be-söker Þorsteinn Síðu-Hallsson den sjuke kungen. Haraldr ser en gyllene fisk lämna Magnús’ mun för att i mörkare skepnad inträda i hans egen – en symbol för det före-stående maktskiftet och dess karaktär. Magnús ger gåvor till sin skosven, som svim-mar när han ser in i kungens anlete och när han vaknar är gåvorna försvunna. Efter att Magnús avlidit återupptas r. Þórir blir angripen av Haraldrs män men lyckas ta sig fram till Sveinn med sitt bud och förblir en tid hos denne – liksom för övrigt Álfhildr (q). Haraldr står i begrepp att låta utropa sig till kung av Danmark när Einarr plötsligt drar undan sitt stöd. Han vill hellre följa den döde Magnús till Norge än någon levande konung, och han och männen beger sig med likföljet mot Þrándheimr. Vid Sámsey träffar man på en blind man som i sorg över Magnús’ död önskar ett minne av kungen. Mannen får ett fingergull och när han håller det mot sina ögon återvänder synen. Magnús blir begravd i Niðaróss. Mork avbryts av en ny lakun då Magnús just insjuknat, och Heim saknar de flesta av de mer anekdotiska inslagen; dock blir Magnús’ dröm anförd, Þórirs age-rande som budbärare finns inkluderat (r), men besynnerligt nog får Sveinn besked om Magnús’ död före Þórirs ankomst. Det är ett par ryttare som överbringar nyhe-ten, varför kungabroderns insats i Heim får karaktären av blindmotiv. Fagr har öv-riga versioners handlingsskelett men saknar all deras berättarutfyllnad. Agrip redo-gör helt kort för Magnús’ död och likfärd och nämner först därefter att Þórir blivit skickad till Sveinn. Þórir är här instruerad att lämna över Danmark men förtiga att Magnús avlidit. Även Theodoricus, vars framställning är än mer kortfattad, har en passage om budsändningen. Övriga källskrifter Bysansvistelsen. Island. Haraldrs äventyrligheter i Miklagarðr bildade naturligtvis ett beaktansvärt sagastoff också utanför Norges gränser. Dock finns ingen notis om bedrifterna i Nóregs konungatal, och bland islänningasagorna är Grettis saga ensam om hänsyftningar till vistelsen i Bysans. Þorsteinn drómundr har i sagans avslutning hamnat i Konstantinopel på jakt efter Grettirs banemän. Det lyckas honom att döda Þorbjörn öngull, men som denne är hirdman i kejsarens garde blir Þorsteinn kastad i fängelse. Husfrun Spes hör honom sjunga bakom mu-rarna och blir bevekad att lösa ut honom. Vi kan jämföra med Haraldr som ju även han hjälptes ut av en kvinna. Efter befrielsen blir Þorsteinn vän med Haraldr, och i de turer av äktenskapsbrott och nära upptäckt som Þorsteinn och Spes råkar in i är det Haraldr som finner utvägarna och lägger de finurliga råden.21

Adam av Bremen berättar att Haraldr lämnade landet medan Óláfr helgi ännu levde och att han kom hemlös till Konstantinopel. Haraldr blev där en stor härman och höll många slag, mot saracenerna till sjöss och mot skyterna till lands. Han vann rykte på grund av sin duglighet med vapen, och han vann rikedomar. Adam uppre-par senare att Haraldr stred mot vilda folk i Grekland och i skyternas länder. Efter Óláfrs död blev han kallad hem och fann där Sveinn vid härskarmakten, svor denne

II 39

trohetsed och erhöll Norge som län. Ett par av Adams scholier innehåller dessutom kompletteringar till denna löpande text. Giftet med Jarizleifrs dotter nämns liksom uppgiften att Haraldr först, i kompanjonskap med Magnús, bekrigade Sveinn. En möjlig tolkning är att Haraldr bytte sida först efter Magnús’ död.22

Saxo koncentrerar sig helt och hållet på Haraldrs fängelsevistelse. Anklagelsen gäl-ler här dråp, och en ädel tjänare delar på egen begäran husbondens straff. Tjänaren kastas naken in i draktornet, medan Haraldr får behålla en skjorta. Som tack skänker han fångvaktaren en ring, och nöjd strör denne ut småfisk på golvet för att stilla dra-kens värsta hunger. Haraldr förbereder sig genom att samla benknotor i skjortan till ett knyte, och när draken omsider anfaller stöter han en kniv i dess navel – en kniv berättar Saxo som numer kung Valdamarr har i sin ägo. Haraldr tar sig sedan upp på bestens rygg, och tjänaren bankar den till döds med benknytet. Förundrad över kraftprovet skänker kungen av Bysans fångarna livet och rustar dem för hemfärd. Hemkommen vinner så Haraldr Norge och vänder därpå sina vapen mot det danska riket.23

Grekland. På 1880-talet offentliggjordes en grekisk skrift från omkring 1080 med en samling råd riktade till den regerande kejsaren, och författare var en bysantinsk adelsman tillhörig släkten Kekaumenos. Här blir Haraldr harðráði (Araltes) nämnd som exempel på en av de få utlänningar, som av tidigare kejsare blivit utnämnda till höga poster, och en del av hans bedrifter beskrivs. Det står att Araltes, son till varjagernas kung och bror till Júlavos som ärvde riket, begav sig på färd till kejsar Michael för att studera de beundrade romarnas seder och styrelsesätt. Han åtföljs av femhundra man och träder i kejserlig tjänst. Han skickas till Sicilien, utför många bedrifter och återvänder till Bysans där han begåvas hederstiteln ”manglabites”. Han kämpar med framgång under expeditionen mot bulgarerna som revolterat under Delianos’ ledarskap, och i det fälttåget säger sig även skriftens författare ha tagit del. Araltes får nu en ny upphöjelse, ”spatharokandidatos”. Efter Michaels död, under Konstantin Monomachos’ regim, uttrycker Araltes önskemål att återvända till sitt land men förvägras detta. Han ger sig emellertid av i hemlighet och blir konung i Júlavos’ ställe. Fortfarande är han trogen romarna och vänskapligt sinnad.24

England. William av Malmesbury nämner helt kort i Gesta regum Anglorum Haraldrs fångenskap. Haraldr hade enligt William i skuldregistret bland annat en kärleksaffär med en kvinna av hög börd.25

Paralleller. Nämnas kan att ett Óláfr-mirakel, ingående i Heim (avsnitt VIII:g nedan) ibland har blivit sammankopplat med Haraldrs tid i Bysans. Vissa motiviska likheter föreligger nämligen med den seger mot hedningarna som Haraldr vann ge-nom att åkalla Óláfr helgi. Vid båda tillfällena lovar man i ett kritisk läge att bygga en kyrka åt Óláfr. Miraklet sägs emellertid ha ägt rum vid Pézínavellir under kejsar Kirjalax’ tid – med all sannolikhet åsyftas slaget vid Berroe 1122 då Johannes var bysantinsk styresman. Nämnas bör också att de äventyrligheter sagorna låter Haraldr delta i, och den list han utövar, har många paralleller i annan litteratur. Antagligen har varjager tagit

40 SKRIFTENS SAGOR

del av ett sydligt berättande och fört med sig hem stoffragment som útferðarsagan sedan attraherat. Listen med småfåglarna förekommer när den ryska drottningen Olga erövrar Iskorot, den berättas av Saxo i samband med Haddingr och i en vari-ant i Asochikkrönikan om emiren Ibn Khosrau. Episoden med en kung som låtsas död är närmast en vandringssägen berättad av bland andra Saxo, Dudo, William av Apulien, Matthew Paris och Otto av Freising. Underjordiska gångar grävde Darius I vid Chalcedon och Furius Camillus vid Veii. Och utvägen att bränna valnötter då an-nat bränsle inte står till buds tillämpade såväl Haraldr som Sigurðr Jórsalafari under vistelse i Miklagarðr – ett typiskt exempel på motivattraktion.26

Övriga källskrifter samkungadömet. Island. Vi övergår därmed till övriga källors uppgifter om samkungadömet och Magnús’ död. Orkneyinga saga berättar kortfattat om Haraldrs ankomst och delningen av riket, och huvudvikten ligger på ett skeende under kungarnas gemensamma ledung till Danmark. Vid Seleyjar sluter nämligen två långskepp upp intill kungaskutan, en man går ombord, bryter bröd med Magnús och ber om grid. Mannen, som lämnar sitt liv i kungens händer och som säger sig vilja delta i härfärden, är Þorfinnr jarl. Magnús låter Þorfinnr ansluta sig med sina män och sitter ofta i samtal med honom men skjuter frågan om förlikning på framtiden. Och mycket riktigt inträffar snart händelser som aktualiserar de gamla motsättningarna. En man ber sålunda Þorfinnr om böter för sin dräpte broder, och Magnús reagerar negativt på jarlens sätt att bemöta mannens begäran. Följden blir att Þorfinnr skyndsamt ger sig av till Orkney oförlikt. Den fortsatta ledungen och Magnús’ död i sjukdom får en kort notering i sagan. En tidig dansk översättning av Orkneyinga saga i pappershandskriften Holm Isl 39, fol har dessutom ett antal tillägg som i huvudsak utgör lån från Heim, och här blir berättad historien om hur Magnús med Þórirs förmedlan överlåter Danmark till Sveinn.27

Även Knýtlinga saga har något litet att säga om samkungadömet. Det meddelas att Haraldr ingick allians med Sveinn vid återkomsten österifrån, och när sedan Magnús lämnar Norge för att konfrontera dem beger sig Óláfrs och Haraldrs mor-bror Hallkell till Haraldr och åstadkommer förlikning och delning. Under påföljande års fälttåg mot Sveinn avlider Magnús på Jylland – ”sóttdauðr” – och liket förs till Norge, åtföljt av hären.28

Historierna om Magnús’ död har sin egen problematik. Enligt den norröna tradi-tionen var orsaken sjukdom. Så skriver även Nóregs konungatal och inkluderar be-skeden om likfärden och begravningen i Kristkyrkan.29 Hungrvaka, sagan om Islands första biskopar, har en motsvarande notering i ett avsnitt där viktiga tidender under biskop Ísleifrs dagar blir redovisade.30 Agrip anför Själland som dödsplats, medan Fagr, YFlat och Hulda,Heim talar om Jylland. Heim specificerar till Súðaþorp och menar att kungen dog på land; Hulda och YFlat att tilldragelsen ägde rum ombord på ett skepp. I Adams text befinner sig Magnús likaledes på ett fartyg, i färd att återta Danmark från Sveinn och Tove jarl.31 Roskildekrönikan hävdar att det kom ett med-delande till Sveinn ”från Själland” att kung Magnús var död,32 medan Sven Aggesen är mer specifik. Magnús är här på väg att förfölja Sveinn till Skåne, men omkommer

II 41

på Själland då han faller av hästen och slungas mot ett träd.33 Denna nya variant tar även Saxo upp i sin framställning och konstaterar att Sveinn på det sättet fick hjälp från ovan.34 Dödsdagen är enligt Hulda den 25 oktober 1047 (tre dagar före mässo-dagen för ”Símónis ok Júdê”), enligt Ágrip af sögu Danakonunga den 8 november.35 I Ryde klosters årsböcker – från 1200-talets slut – står att när Magnús med en väldig flotta nådde Öresund föll han i havet och drunknade. Han var i färd med att kliva över från ett skepp till ett annat när missödet inträffade.36

England. The Anglo-Saxon Chronicle meddelar endast att Magnús dog år 1047. Däremot berättar några oberoende engelska källskrifter och i viss mån Játvarðar saga helga samma version av händelseförloppet som böckerna från Ryde, och enligt Alexander Bugge är detta troligen den historiskt korrekta varianten.37 I Játvarðar sa-gas tredje kapitel står att Játvarðr, under mässan en pingstdag, plötsligt brast ut i gap-skratt. När männen efteråt frågade honom varför svarade han att han för sin inre syn sett danakungen bereda sig att med en oövervinnelig härstyrka härja hans land. Men som kungen stod i begrepp att stiga upp i sitt skepp från en mindre båt föll han i vattnet och drunknade, ”at réttum guðs dómi” (efter den rätte gudens dom). Man sänder skyndsamt män till Danmark, och de kan bekräfta Játvarðrs vision. Sagan på-pekar ovissheten bland norska ”fróðir menn” kring den förolyckade kungens identi-tet, och med hänvisning till den isländske lagmannen Gizurr Hallson föreslås att det var Sveinn Álfífason som miste livet på det här sättet.38 Episoden finns också i Osbert av Clare’s Vita beati Edwardi regis Anglorum, skriven omkring år 1141 i Westminster där författaren var prior. Kungen blir här benämnd Sven den yngre. I Vita Edwardi Regis av Aelred av Rievaulx (1163) och i en fransk versskildring från 1200-talets mitt är han däremot åter anonym.39 Den ende som berättelsen tidsmässigt passar in på är Magnús góði, och det faktum att uppgifterna dyker upp i oberoende källor tyder på att de avspeglar en faktisk verklighet. Den norröna versionen skulle då kunna vara en prästerlig tilldiktning med syfte att framställa Magnús så helgonlik att han i rättfärdigt ädelmod skänkte Danmark till sin värste fiende. Bugge antar vidare att det oförlåtliga dåd Óláfr helgi förutspår sonen i Huldas och Morks drömsyn skulle vara den färd mot England och Játvarðr, som de utrikes källorna låter danernas kung planera. Den norröne författaren till Játvarðar saga kunde omöjligt tänka sig att det var Magnús som drunknat och därför dyker namnet Sveinn Álfífason upp som en nödlösning. Osbert å sin sida blandar möjligen samman regenterna därför att Sveinn Úlfsson på latin kallade sig Sveno Magnus.

43

III

Sträng 1. Sedan Haraldr försäkrat sig om den norska kungamakten, vände han åter intresset mot Danmark. Avdelningens sträng 1 behandlar de utdragna stridigheterna mot Sveinn, när ledungen kallades ut så gott som varje sommar. Kulmen utgjordes av det stora sjöslaget vid Nissan i Halland. Sveinn, som var överlägsen till manskap, besegrades men kunde genast rusta en ny här. De väntade nya sammanstötningarna uteblev dock, och i stället förliktes man inom några få år. Som framgår av kompositionsskissen är Agrip och Theodoricus ytterst fåordiga. Theodoricus nämner helt kort att Haraldr förde många krig mot Sveinn, och det ges en sparsam karakteristik av kungen. Agrip låter Finnr Árnason lämna Haraldr efter missämja för tjänst hos den danske regenten. Finnr tillfångatas vid Nissan, får grid och återvänder till sina ägor. Finnr dominerar i det här partiet av Agrip, och i sträng 2 blir dessutom berättat om Haraldrs giftermål med hans brorsdotter. f-episoden ingår i Agrips korta sträng 1, och den återfinns även i de längre ver-sionerna om än i varierande kontext – ibland knuten till en härfärd mot Jylland (Hulda,Heim) och ibland i samband med Nissanslaget (YFlat,Mork). Haraldr blir i avsnittet instängd av Sveinn, och färskvattnet tar slut. Som utväg fångar man en orm, bakar den vid elden, binder ett snöre vid det uttörstade djuret och låter det leda vä-gen till en källa. I övriga versioner är den första strängen uppdelad genom att inrikes skeenden avlöser krigstågen. En första del av strängen behandlar de många ledungarna (skiss IIIA), en andra centreras kring Nissan och en tredje rör förlikningen (skiss IIIB). Vissa av strängens episoder återfinns i samtliga längre sagor. Sålunda hånar dans-karna Haraldr genom att skära till ett ankare av ost – ett sådant är tillräckligt starkt, menar man, för att hålla de norska skeppen. Som hämnd bränner Haraldr Þorkell geysas gård och fängslar dennes båda döttrar. Fagr och Heim,Hulda hävdar att det var systrarna som förfärdigade ankaret, medan YFlat,Mork talar om danskar i största allmänhet. Þorkell blir tvungen att lösa ut döttrarna, och Haraldr tar (i YFlat,Mork) tillfället i akt att hålla ett litet förmaningstal. I ett annat moment avtalar Haraldr och Sveinn möte vid Älven, men när Haraldr anländer finns där inga danskar. Han hem-förlovar då halva hären och nyttjar den andra hälften till härjningar. Samma skeende upprepas strax före Nissanstriden i Hulda,Heim med den skillnaden att det nu är Sveinn som tar initiativet till fred. Högst åskådligt skildrad är den episod då Sveinn utsätter Haraldr för ett skändligt förföljande till sjöss. Den norske kungen är där på

44 SKRIFTENS SAGOR

Kompositionsskiss IIIAKOMPOSITIONSSKISS IIIA

HULDA

Yngre FLATEYJARBÓK

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

ÁGRIP

Theodoricus

21

21

a

b 3 e c de f g

12 2

1

4

b3 5

k

m of

1

4

c

21 1

2

a

3g

5 k

l m n of

c

1 1 1

2 3 4e

d e r f

12 3

2

1f

12

4

1. Striderna med Danmark2. Diverse inrikes3. Einarr, trönderna4. Hákon Ívarsson5. Upplänningarna

a. Halldórs þáttr Snorrasonarb. Íslendings þáttr óráðgac. Ívarr–Sigvatrd. Ásmundre. Kálfrf. Ormeng. Auðunar þáttr vestfirzka h. Karl och hans kerlingi. Þórólfr–Magnúsj. Dråpet på Hallrk. Úlfs þáttr auðgal. Brands þáttr örvam. Ingibjörgn. Íslendings þáttr sögufróðao. Þorvarðar þáttr krákunefs p. Sneglu-Halla þáttrq. Odds þáttr Ófeigssonarr. Mirakels. Haraldr och fiskarent. Bonden och Tryggviu. Gizurrv. Stúfs þáttr blinda

x 2:

x 2:

e

1

1

III 45

KOMPOSITIONSSKISS IIIA

HULDA

Yngre FLATEYJARBÓK

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

ÁGRIP

Theodoricus

21

21

a

b 3 e c de f g

12 2

1

4

b3 5

k

m of

1

4

c

21 1

2

a

3g

5 k

l m n of

c

1 1 1

2 3 4e

d e r f

12 3

2

1f

12

4

1. Striderna med Danmark2. Diverse inrikes3. Einarr, trönderna4. Hákon Ívarsson5. Upplänningarna

a. Halldórs þáttr Snorrasonarb. Íslendings þáttr óráðgac. Ívarr–Sigvatrd. Ásmundre. Kálfrf. Ormeng. Auðunar þáttr vestfirzka h. Karl och hans kerlingi. Þórólfr–Magnúsj. Dråpet på Hallrk. Úlfs þáttr auðgal. Brands þáttr örvam. Ingibjörgn. Íslendings þáttr sögufróðao. Þorvarðar þáttr krákunefs p. Sneglu-Halla þáttrq. Odds þáttr Ófeigssonarr. Mirakels. Haraldr och fiskarent. Bonden och Tryggviu. Gizurrv. Stúfs þáttr blinda

x 2:

x 2:

e

1

1

46 SKRIFTENS SAGOR

hemväg från härjningen av Heiðabær och har just avvisat ett bud från Sveinn att mö-tas i strid till lands. Gryningen efter, vid hamnläget, står himlen som i brand i mor-gonsolen, och det som blänker är drakhuvudena på de danska skeppen. Norrmännen beger sig skyndsamt hemåt men måste för att hinna undan kasta överbord först klä-der och dyrgripar, sedan tunnor med mat och dryck och slutligen de härtagna fång-arna. Sveinn framstår i ett avgjort positivt sken, särskilt som han efter förföljandet ger grid åt besättningarna på ett flertal tagna norska skepp. Strängavsnittet upptas i övrigt av stereotypa härjningsskildringar. I Hulda,Heim är dessa centrerade kring återgivna strofer, i YFlat,Mork mer kring kungliga tal. g. Mork låter Auðunar þáttr vestfirzka, där förhållandet mellan de nordiska regen-terna blir berört, avbryta inrikesförloppen i strängarna 3 och 5. YFlat däremot har

HULDA

Yngre FLATEYJARBÓK

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

KOMPOSITIONSSKISS IIIB

1 12

h i h4

54 j

k5

l m n o p q s t u v

1

i

1

d

4 j

2

s t u v q

1 1

h i d

4 j

2

p s t u v q

1 1h h

45

45

j

1 1

h

4 5

h

1. Striderna med Danmark2. Diverse inrikes3. Einarr, trönderna4. Hákon Ívarsson5. Upplänningarna

a. Halldórs þáttr Snorrasonarb. Íslendings þáttr óráðgac. Ívarr–Sigvatrd. Ásmundre. Kálfrf. Ormeng. Auðunar þáttr vestfirzka h. Karl och hans kerlingi. Þórólfr–Magnúsj. Dråpet på Hallrk. Úlfs þáttr auðgal. Brands þáttr örvam. Ingibjörgn. Íslendings þáttr sögufróðao. Þorvarðar þáttr krákunefsp. Sneglu-Halla þáttrq. Odds þáttr Ófeigssonarr. Mirakels. Haraldr och fiskarent. Bonden och Tryggviu. Gizurrv. Stúfs þáttr blinda

2

p

q

2

Kompositionsskiss IIIB

III 47

kontinuiteten orörd och placerar Auðunar þáttr först i avdelning IV. I Hulda infaller g när andra fasen av Danmarkskrigen redan tagit sin början. Islänningen Auðunn har för avsikt att skänka en isbjörn till kung Sveinn, men ankommen till Norge in-kallas han av Haraldr, som uttrycker önskemål att köpa björnen. Auðunn står emel-lertid fast vid sitt beslut, och imponerad av islänningens själsstyrka låter Haraldr ho-nom fara vidare. Ytterligare vedermödor följer, men Auðunn lyckas så småningom ta sig fram till danske kungen med sin gåva. Han beger sig så på pilgrimsfärd till Rom och återvänder till Danmark, sjuk och utblottad. Dock tas han emot med öppna armar av Sveinn, och när han snart måste avresa till Island emottar han frikostiga gåvor, bland annat en dyrbar ring. Han besöker Haraldr på hemvägen och berättar om hur väl Sveinn behandlat honom. Han skänker därpå den nämnda ringen till

HULDA

Yngre FLATEYJARBÓK

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

KOMPOSITIONSSKISS IIIB

1 12

h i h4

54 j

k5

l m n o p q s t u v

1

i

1

d

4 j

2

s t u v q

1 1

h i d

4 j

2

p s t u v q

1 1h h

45

45

j

1 1

h

4 5

h

1. Striderna med Danmark2. Diverse inrikes3. Einarr, trönderna4. Hákon Ívarsson5. Upplänningarna

a. Halldórs þáttr Snorrasonarb. Íslendings þáttr óráðgac. Ívarr–Sigvatrd. Ásmundre. Kálfrf. Ormeng. Auðunar þáttr vestfirzka h. Karl och hans kerlingi. Þórólfr–Magnúsj. Dråpet på Hallrk. Úlfs þáttr auðgal. Brands þáttr örvam. Ingibjörgn. Íslendings þáttr sögufróðao. Þorvarðar þáttr krákunefsp. Sneglu-Halla þáttrq. Odds þáttr Ófeigssonarr. Mirakels. Haraldr och fiskarent. Bonden och Tryggviu. Gizurrv. Stúfs þáttr blinda

2

p

q

2

48 SKRIFTENS SAGOR

kungen. Sett i det politiska sammanhanget spelar Auðunn, i sin strävan att minska spänningen mellan de rivaliserande regenterna, rollen av fredsstiftare. Skillnaderna mellan versionerna ökar när vi närmar oss Nissanslaget, inte minst vad gäller drabbningens förhistoria. e-episoden i Hulda och Heim ger ett skäl för missämjan mellan Finnr och Haraldr. Finnr förmår nämligen kungen att kalla hem Kálfr Árnason, som ju flydde riket för kung Magnús. Under härtåg i Danmark skickas så Kálfr med sina män i land som förtrupp men övermannas och dödas. Finnr anklagar Haraldr för att med avsikt ha skickat brodern i döden, och det är därför han nu lämnar landet. I Hulda påbörjas Nissanskildringen efter episod f och þáttr g. I Heim följer den ef-ter tre Óláfrmirakel (r) och episod f. I Huldas och Heims f-variant räddar sig Haraldr ur Sveinns inneslutning genom att – efter tricket med ormen – dra sina skepp över edet vid Limfjorden. Här står sålunda Finnr redan före slaget vid Nissan på Sveinns sida, och Hákon Ívarsson (från sträng 4) står på Haraldrs. YFlat,Mork har en annan konstruktion genom att det tillbakablickande avsnittet c (tillhörigt sträng 4) följer efter f, som utspelas på plats vid Nissan – det är för övrigt i c som Hákon Ívarsson blir presenterad. Därpå anländer Finnr och Hákon från gemensamma vikingabedrif-ter dit där Sveinn håller Haraldr innestängd. Hákon väljer att ge sitt stöd åt Haraldr, och Finnr beslutar sig för Sveinn. I Mork eggar Haraldr männen till strid, understödd av Hákon. Man binder där-efter samman skeppen, och framför allt Úlfr stallari kämpar hårt vid kungens sida. Synvinkeln skiftar så till Sveinn, som också håller tal till sina män, och därpå ges ögonblicksbilder av Hákon som far fram med sitt ”fria” skepp och Skjálgr Erlingsson som dräps av danskarna. Fagr ger en betydligt kortare och mer krönikeartad skildring och säger ingenting om Hákons insatser. Även Heim, som annars liknar Mork – om än redigerad och förkortad – saknar de passager som sätter Hákon i fokus. Striden pågår hela natten, men till slut kan danskarna drivas på flykt. h-episoden utspelas på morgonsidan. Hulda,Heim låter en man i sid hatt, Vandráðr, söka grid hos Hákon. Mannen blir sänd i land till torparen Karl, och hus-frun klagar på larmet under natten och kritiserar kung Sveinn, som hon menar vara både halt och feg. Inte feg, svarar Vandráðr, men föga segersäll. Käringen rycker av gästen handduken när han torkar sig mitt på den, och i Hulda – men inte Heim – får hon svar på tal. I nästa h-episod följer upplösningen. Sveinn, som naturligtvis varit förklädd till Vandráðr, kallar till sig Karl och belönar honom med gård och rikedo-mar. Hustrun får däremot inte följa, utan Sveinn lovar i stället att ordna ett bättre gifte åt honom. I YFlat,Mork och Fagr tar sig Sveinn utan täcknamn i land till torpet där käringen huserar ensam. Skeendet sammanfaller i övrigt med Huldas men sak-nar upplösningen på dansk mark. En annan episod föregår h i YFlat,Mork och Fagr och efterföljer den i Hulda,Heim. Finnr blir tillfångatagen och vägrar ta emot grid – inte ens brorsdottern Þóra, den märren, kan beveka honom – men han släpps i alla fall och beger sig till Sveinn. I Fagr – och Agrip – slår han sig däremot ner på sina ägor i Norge.

III 49

i (Hulda och YFlat,Mork) berättar om hur Þórólfr Mostrarskegg, kungasonen Magnús och ett antal män efter striden gör en obetänksam raid in mot land. De övermannas och Þórólfr lyckas fly bärande Magnús på ryggen. Haraldr tror att sonen är förlorad, men veckor senare kommer Þórólfr med honom till återsamlingslägret i Oslo. Sträng 1 avslutas i Hulda,Heim, YFlat,Mork och Fagr med förhandlingar och freds-beslut. Heims skildring är den utförligaste, och de resterande delar av strängen, som har direkt samband med sträng 3 respektive 4, behandlas nedan. Sträng 2. Till sträng 2 har förts diverse inrikes förlopp som inte berör Einarr þam-barskelfir och trönderna (sträng 3), Hákon Ívarsson (sträng 4) eller upplänningarna (sträng 5). Hela avdelningen inleds i Hulda – liksom i Mork, vilken dock till en bör-jan har lakun – av Halldórs þáttr Snorrasonar. a. Halldórr, denne Haraldrs forne vapendragare, beger sig först med kungens hjälp hem till Island. När han sedan återvänder är emellertid friden slut mellan honom och Haraldr. Halldórr blir bland annat beskylld för att trakassera en åldrad hirdman och för att nyttja skökor. Själv döljer han heller inte sitt missnöje med exempelvis den dåliga hirdlönen. Hela tiden försöker vännen Bárðr mediera gentemot kungen. När så Halldórr efter stor tvekan följt med på härfärd, och Haraldr trots hans uttryck-liga varningar styrt rätt upp på ett skär, är måttet rågat. Halldórr lämnar omedelbart kungsskeppet och får i stället befäl över ett eget. Snarligt tvingas han dock återge fartyget till dess ursprunglige styresman och blir som ersättning lovad reda pengar. När allt inte betalas ut bryter han sig en natt fullt härklädd in i kungens sovrum och kräver återstoden. Han får drottningens ring och lyckas omsider komma undan till Island. Haraldr försöker upprepade gånger locka honom tillbaka till Norge, under diverse förevändningar som han dock är klok nog att genomskåda. Halldórr dör som mycket gammal på Hjarðarholt. Nästa sträng 2-parti – YFlats första och det enda i Heim och Fagr – behandlar bland annat Haraldrs förhållande till Island och islänningarna. Det talas om en serie välgärningar som kungen gjort för ön och om Úlfr stallari som ju härstammade därifrån. Heim berättar dessutom något litet om Halldórr. Vidare beskrivs ett antal kyrkobyggen i Niðaróss – utförligast av Hulda,Heim. Resterande delar av sträng 2 upptas av mer eller mindre självständiga þættir. Låt oss först betrakta Huldas, vilka står samlade vid slutet av avdelningen. l. Brands þáttr örva. Haraldrs hovskald Þjóðólfr har skrutit inför kungen om islän-ningen Brandrs frikostighet. Þjóðólfr skickas därför till Brandr för att begära först dennes kappa och sedan yxan. Brandr släpper ifrån sig båda utan ett ord, men då Þjóðólfr kommer för tredje gången och vill ha livrocken för kungens räkning skär han först av och behåller en ärm. Haraldr tolkar helt korrekt gesten som att kungen bara har en hand, den som tar, men ingen som ger. Brandr blir belönad, men det viktigaste för honom är att han får Haraldrs vänskap. m. Ingibjörgs sjukdom. Ingibjörg, dotter till Haraldrs vän, den mäktige Halldórr, insjuknar. Magen sväller ut, och hon ansätts av svår törst. Haraldr undersöker henne

50 SKRIFTENS SAGOR

och ger fadern råd om lämpliga åtgärder. Antagligen har flickan fått i sig ett orm-yngel genom att dricka förorenat vatten, säger han, och nu växer ormen inne i hen-nes buk. Du ska undanhålla henne dryck, hur mycket hon än vädjar, och sedan föra henne till ett vattenfall och bara låta några få droppar komma in i hennes mun. När ormen uttörstad tittar fram ska du vänta tills du med säkerhet kan hugga av dess hu-vud. Allt förlöper förstås enligt Haraldrs förutsägelse. Ingibjörg tillfrisknar långsamt, men när kungen kommer på besök vredgas hon på honom för den plåga hon måst genomlida. Inte förrän Haraldr föreskrivit psalmer och en Mariamässa blir hon helt återställd. Längre fram friar en länderman till henne, och när Haraldr avråder gifter-mål misstänks han för att själv åtrå henne. Det riktiga skälet visar sig då hon snart går i kloster, och ”endi hon þar sína ævi með fögru lífi og góðum siðum í heilagri þjónkan” (och slutade där sitt öde med ett fagert liv och goda seder i helig tjänst). n. Íslendings þáttr sögufróða. En icke namngiven islänning tas upp i Haraldrs hird och underhåller männen med sagaberättande. Mot julen blir han osäker och orolig, han har bara en saga kvar, och den handlar om kungen själv, om färden till Bysans. Men Haraldr vill höra och är efteråt mycket nöjd. Islänningen berättar att han lärt sig sagan av Halldórr Snorrason under vistelser på alltinget. o. Þorvarðar þáttr krákunefs. Islänningen Þorvarðr har för avsikt att skänka ett se-gel till kung Haraldr, som emellertid avböjer tämligen bryskt, eftersom han vid tidi-gare tillfällen har emottagit gåvor som visat sig värdelösa från islänningar, och det blir i stället Eysteinn orri som får seglet. Eysteinn bjuder sedan Þorvarðr till sin gård, han ger ett praktfullt gästabud, och han håller kvar islänningen under tre nätter för att hinna ge honom tillräckliga skänker. Þorvarðr reser så till Island. Snart märker Haraldr hur snabbt Eysteinns skepp färdas fram, och denne erbjuder då kungen seg-let, men det visar sig inte fungera riktigt lika bra på det större kungsskeppet. p. Sneglu-Halla þáttr. Här berättas episodiskt om en av Haraldrs skalder, islän-ningen Halli. Om Hallis första möte med kungen, om hur han tas upp i hirden och om situationer då han improviserar ”lausavísur” och kväden. Han beordras exem-pelvis, under risk att mista livet om han misslyckas, att vid ett tillfälle dikta en visa om en grisstek alltmedan dvärgen Túta sakta går fram emot honom. Vidare utspelar sig en lång ordstrid mellan Halli och hovskalden Þjóðólfr inför den ivrigt påhejande Haraldr. Halli slår senare vad med sin bänkkamrat att han ska kunna tvinga till sig böter av den mäktige Einarr fluga. När Einarr berättar att han anfallit och dödat islän-ningar som bedrivit olaglig handel med finnar känner Halli igen den dräpte anföraren som sin bror. Efter många turer får han sina böter – Einarr böjer sig inför hotet om ett nidkväde och efter inverkan från Haraldr. Men snart avslöjar Halli för bänkkamraten att det hela bara varit ett påhitt, och han har i själva verket alls inga syskon. Under färder utomlands fortsätter Halli sin riskfyllda framfart. I Danmark sätter han sitt huvud på att han ska kunna tysta ned en högljudd tingsmenighet. Han lyckas, men bara för ett ögonblick – och måste fly. I England diktar han ett dubbeltydigt kväde till kungen och tillgriper list för att få ut skaldelönen. Han måste bruka knep även för att nå skeppsplats till Norge, och väl hemkommen förblir han ännu en tid hos Haraldr.

III 51

q. Odds þáttr Ófeigssonar. Islänningen Oddrs män har trots förbud bedrivit handel med finnar i Nordnorge. Kungens man Einarr fluga anländer och letar igenom deras skepp men hittar ingenting. Einarr underrättar Haraldr, som fortsätter sökandet när Oddr av en tillfällighet råkar i kungens händer, men till följd av råd från sin vän hird-mannen Þorsteinn befinner sig Oddr ständigt steget före Haraldr. Denne genomskå-dar visserligen varje gång var man gömt skatten – men för sent och efter att man avslutat själva letandet. Finngodset blev undanstoppat först under kungens säte på båten, sedan i seglet och till sist ute på ett näs. Oddr lyckas omsider fly till Island. När han sedan helt tanklöst sänder Þorsteinn hästar som gåva inser Haraldr hur han kunnat bli så snöpligt dragen vid näsan, och han beordrar Þorsteinns död. Ingen vill emellertid verkställa domen, och Þorsteinn tillåts lämna hirden med livet i behåll. s. Haraldr och fiskaren. Under skeppsfärd utmed norska kusten träffar kungen på en man som sitter och fiskar i en liten båt, och Haraldr, som är på gott humör, vill få honom att dikta en strof. Så sker också, men först sedan kungen lovat att kväda emot. Även hovskalden Þjóðólfr anmanas dikta, men resultatet blir hårt kritiserat av Haraldr, och Þjóðólfr drar sig uppretad ur leken. Efter ytterligare utväxlande av lausavísur avslöjar fiskaren att han stått på Óláfrs sida vid Stiklastaðir. Han kastar därpå sin fiskekappa och åtföljer kungen. t. Haraldr anländer här till den plats där Óláfr Tryggvasons son Tryggvi en gång blev besegrad av Sveinn Álfífason. Han går i land och träffar på en man som deltog i striden. Mannen är sorgsen, mest för att Tryggvi inte föll med vapen i hand, utan mördades av en bonde som fortfarande är bosatt i grannskapet. Haraldr fängslar bonden, tvingar honom bekänna och fäster upp honom i en galge. u. I nästa sekvens kommer Gizurr, den isländske biskopen Ísleifrs son, på besök till Haraldr. Kungen fylls av beundran och menar att Gizurr har förutsättning att bli vad han vill, vikingahövding eller konung, men allra helst biskop. v. Stúfs þáttr blinda. Islänningen Stúfr anländer till Norge och får logi hos en bonde. Kungen kommer på ett överraskande besök, man skämtar med varandra, och Stúfr framför kväden hela kvällen. Fram emot gryningen får han tillåtelse att vid ett senare tillfälle dikta Haraldr en drapa, och han erhåller kungsbrev för att lättare komma åt det arv han färdats till Norge för att utkräva. Efter att ha ordnat sina af-färer återvänder han till kungen, framför drapan och tas upp i hirden. Mork har i sin sträng 2 samma þættir som Hulda men något annorlunda inplace-rade. En första grupp (l,m,n,o) står strax före Nissanslaget, efter sträng 5. De reste-rande avslutar avsnittet, och Odds þáttr (q) står sist i stället för mellan p och s. YFlat följer Morks uppläggning men saknar Brands þáttr (l), Íslendings þáttr sögufroða (n) och Sneglu-Halla þáttr (p) – p återfinns i en avvikande version i YFlats avdelning IV. Sträng 3 handlar om förhållandet mellan Haraldr och Einarr þambarskelfir, ett förhållande som vi kunnat konstatera var ytterst spänt. Till slut blir också Einarr och sonen Eindriði dräpta av kungen. I Fagr och YFlat står konflikten relativt isole-rad från det övriga skeendet, och Mork tycks sammanfalla med YFlat, men endast strängens slutdel finns bevarad. YFlat låter vidare den blodiga upplösningen föregås

52 SKRIFTENS SAGOR

av en följd incidenter. Sålunda omger sig Einarr med ett provokativt stort följe och beskådas vid ett tillfälle i all sin glans från ett loft av Haraldr. Han tar vidare till va-penmakt för att befria en tjuv som Haraldr gärna sett fälld. b. Íslendings þáttr óráðga berättar om ännu en meningsskiljaktighet. En fattig is-länning på besök i Norge upptäcker en skara män med en viss Þorfinnr som ledare i färd med att gräva upp en skattkista, synbarligen en gång tillhörig Hákon jarl Sigurðarson. Islänningen kräver pengar för att hålla tyst och lovas ytterligare i mån av behov. Men när han förött alla tillgångar blir han avvisad av Þorfinnr och tas i stället om hand av Einarr, som ju har arvsrätt till godset genom sin hustru Bergljót. Emellertid berättar islänningen sin upplevelse först sedan Haraldr avslöjat Þorfinnr och själv lagt beslag på skatten. Einarr söker då upp kungen och kräver utan fram-gång penningkistan för egen räkning. Båda kontrahenterna är högst uppretade, men välvilliga män går emellan och åstadkommer förlikning. Den sekvens som sträng 3 enligt kompositionsskissen har gemensam med sträng 1 inbegriper fler aktörer än Einarr. Här sänder exempelvis Haraldr, i syfte att testa några av sina stormän, ett antal danskar till dem med falska bud från kung Sveinn, och männen erbjuder guld i utbyte mot att hövdingarna stöder den danske kungens intressen. Einarr har ingenting emot att vara Sveinns vän men säger sig inte vilja svika Haraldr, Steigar-Þórir tar emot guldet, och den lågättade Högni Langbjarnarson stäl-ler sig helt avvisande. När sedan Haraldr far för att bestraffa Þórir klarar sig denne med list och genom att rida iväg på föregivna uppdrag. På ett gemensamt gästabud, där Haraldr berättar om sina bedrifter i Miklagarðr, råkar Einarr slumra till. Kungen förmår då Grjótgarðr att som gyckel binda gräs un-der hövdingens näsa, med som följd att Einarr både nyser och fiser när han plötsligt vaknar till. Einarr dräper morgonen efter Grjótgarðr, och det är vid den förlikning goda män försöker åstadkomma Einarr möter sitt öde. Han huggs ned, liksom strax därefter Eindriði, då han kliver in i den mörka rådstuga där mötet ska äga rum. Fagr inkluderar i sin kortare framställning episoderna om tjuven och Einarrs stora följe. Urvalet i Heim sammanfaller med Fagrs – dock inträffar dråpet i samband med tjuvkonflikten – medan Hulda överensstämmer med YFlat. Hulda,Heim avviker emellertid genom att tillfoga en efterhistoria som knyter an skeendet till sträng 4. Uppror hotar i Þrándheimr efter dådet, och Haraldr beger sig i stor förvirring till Finnr för att söka utvägar. I utbyte mot löfte om Kálfrs benådning (e) skyndar Finnr in till staden för att lugna ned de upprörda trönderna, och han färdas därefter till Upplanden för att hindra Hákon Ívarsson att bli den ledare upprorsmännen saknar. Här övergår således sträng 3 i sträng 4. Sträng 4. Finnr talar med Hákon, som för att sitta lugn kräver Magnús góðis dot-ter Ragnhildr i gifte, och Finnr ger det erforderliga löftet eftersom han fått fria hän-der av kungen. c – den tidigare nämnda tillbakablickande episoden – infogas nu i Hulda, men inte i Heim. Sigvatr skáld bevistade nämligen en gång tillsammans med Hákons far Ívarr ett gästabud hos Óláfr helgi. Ívarr avrådde där Sigvatr att alltför ofta kväda till

III 53

kungens lov, eftersom gåvorna kanske med tiden skulle bli allt sämre. När Sigvatr en tid därefter – trots varnande ord från Óláfr – besökte Ívarr, var denne mycket riktigt sen att ta emot skalden. Efter att kungarna ledsnat, säger han, går det bra att försöka dra pengar ur bönderna. Dock får Sigvatr så småningom framföra det kväde han diktat till Ívarr, och han blir lönad. När Hákon Ívarsson söker upp Haraldr visar det sig att Ragnhildr alls inte vill gifta sig med någon som saknar titel, och kungen å sin sida vill inte låta utnämna fler än en jarl åt gången i riket. För närvarande innehar Ormr värdigheten, och sakens ut-veckling får Hákon att i vredesmod lämna Norge för tjänst hos kung Sveinn. d. Hákon blir omgående huvudperson i avsnittet om Ásmundr. Ásmundr är frände till Sveinn och ett stort bekymmer. Han har tilldelats län av kungen och svikit sina åligganden. Han har slagits i järn och därefter flytt, han har härjat och bränt. I sitt trångmål vänder sig nu Sveinn till Hákon, som söker upp Ásmundr och fäller honom i strid. Hákon återvänder så till Sveinn och lägger upp Ásmundrs huvud på bordet framför kungen, ett handlingssätt som naturligtvis går över gränsen. Sveinn vill vis-serligen inte gå så långt som till bestraffning, men han anser sig heller inte kunna behålla Hákon i sin tjänst. Hákon beger sig tillbaka till Norge, där Ormr jarl avlidit och en förlikning med Haraldr därför kan komma till stånd. Han blir utnämnd till jarl och gifter sig med Ragnhildr, och därmed kan han också delta i det förestående Nissanslaget. Hákon gör här stora insatser med sina fritt rörliga skepp och är på allas läppar i efterdiskus-sionerna, till den grad faktiskt att kungen blir uppenbart irriterad. Med tiden kom-mer rykten till Haraldrs öron att Hákon hjälpt Sveinn fly (episod h ovan), och genast beger sig kungen med beväpnat följe till Hákons gård, men denne hinner sätta sig i säkerhet eftersom Gamall, en av Haraldrs män, lyckas sända honom bud om den hotande faran. Han slår sig ned i Värmland och erhåller stöd från svenskarnas kung Steinkell men besöker med jämna mellanrum Upplanden. Mork,YFlat anknyter sträng 4 helt annorlunda än Hulda,Heim. Som vi sett träder Hákon in på scenen först inför striden vid Nissan – varvid episod c tjänar som intro-duktion – och väljer att kämpa på Haraldrs sida. Det är på grund av sina insatser i slaget som han sedan erbjuds Ragnhildr till maka. Hennes svar på det tilltänkta frieriet är detsamma som i Hulda,Heim, men eftersom kungen lovat Hákon jarldö-met kommer giftermålet verkligen till stånd. När Hákon året efter far att inhämta sin utnämning ställer sig emellertid Haraldr helt oförstående, och hemkommen er-bjuder Hákon hustrun skilsmässa, men Ragnhildr förblir lojal och följer maken till Danmark, där snart Ásmundrepisoden (d) tar vid. Dess upplösning till trots förblir Hákon hos Sveinn, men som jarl i Halland. Till Steinkell kommer han på råd av Sveinn, sedan Haraldr med sina härjningar i Götaland ställt till bekymmer för den svenske kungen. Här är det således inte alls fråga om att Hákon skulle ha hjälpt Sveinn vid Nissan. Återstoden av sträng 4, det vill säga Götalandsstriderna mellan Hákon och Haraldr, handhas likartat i YFlat,Mork och Hulda,Heim. Efter färd uppför Göta älv och över

54 SKRIFTENS SAGOR

Vänern beger sig Haraldr längre inåt landet. Från en höjd upptäcker man Hákons män på andra sidan ett kärr. Det är frost, götarna fryser i sin undermåliga härkläd-nad, och Haraldr tar rådet att avvakta eftersom hans män är betydligt bättre utrus-tade. Götarnas lagman Þorfinnr sitter på en tjudrad häst och håller ett tal där han avråder från besinningslös flykt, men när norrmännen höjer härrop rycker hästen upp pålen, som träffar Þorfinnr i huvudet, och alla götarna störtar iväg. Kvar är bara Hákon med det egna följet, men Haraldr avvaktar ytterligare en stund och tvingar honom därigenom till en fåfäng attack. Vid flykten förlorar Hákon sitt baner, tidi-gare fört av Magnús góði, men när norrmännen på ett led fortsätter förföljandet ge-nom en tät skog rusar plötsligt en man fram och rycker till sig märket. Haraldr för-står av incidenten att jarlen fortfarande är vid liv, och han ber om sin brynja. YFlat,Mork har några extra episoder. Sålunda blir det tillfälle skildrat då Hákon tog emot Magnús’ baner av hustrun. Vidare förfrågar sig Haraldr om vädret tre gånger under färden inåt landet, och han kommenterar Hákons bragd att återta märket med att denne annars inte skulle ha vågat visa sig intill Ragnhildrs säng. YFlat,Mork har tillika en scen där Hákon i förklädnad efter striden lurar med sig några av kungens män in i skogen och dräper dem. j-episoden avslutar sträng 4. Om morgonen när Haraldr ska ge sig av från Götaland står skeppen fastfrusna i isen och måste huggas loss. Någon fäller kommentaren att ingen hugger som den som dräpte Koðrán. Repliken åsyftar islänningen Hallr som utfört ett dråp i en släktstrid på hemön, och orden får till följd att Þormóðr Eindriðason rusar fram och dödar Hallr. I YFlat,Mork försöker männen ta fast Þormóðr, men isen brister under dem, och förövaren kan rädda sig undan till kunga-sonen Magnús’ skepp, varpå målet förliks. I Hulda,Heim ingår Þormóðr i Magnús’ besättning och Hallr i kungens. Magnús för Þormóðr i säkerhet till skogs, vilket väcker Haraldrs vrede, och det måste till betydande insatser för att försona far och son. YFlat,Mork och Hulda berättar om Þormóðrs vidare öden – hur han tar sig till Miklagarðr och hur kungen därstädes, som sett honom med ett enda slag hugga hu-vudet av en tjur, tar upp honom i hirden. Fagrs sträng 4 är kort. Först nämns att Hákon deltog vid Nissan, sedan att han var gift med Magnús’ dotter Úlfhildr(!) och vistades en tid hos Sveinn. Han blev be-segrad på Jótland(!) av Haraldr och förde i striden Magnús’ märke. Sträng 5 handlar om Haraldrs besvär med upplänningarna. I YFlat,Mork och Fagr beror oron på att bönderna anser sig lovade särskilda fördelar, ”réttarbœtr”, i och med att de hjälpte Óláfr helgi i slaget vid Nesjar. Haraldr menar att alla undersåtar ska ha lika villkor och betvingar de upproriska med vapenmakt, härjar och bränner. k – Úlfs þáttr auðga – ingår i YFlat,Mork. Úlfr är en mäktig upplänning som mot-villigt och på sin hustrus inrådan bjuder Haraldr till gästabud. Kungen kommer och till en början tycks allt gå väl. Så en kväll berättar Haraldr en historia om trälen Álmsteinn, som skickats att driva in skatter men själv rymt med pengarna. Inte nog därmed, trälen försökte bränna inne sin uppdragsgivare, en sonson till Haraldr hár-fagri. Denne lyckades dock fly till Sverige och kunde efter några år återvända för

III 55

hämnd. Álmsteinn fick nåd på villkor att han återgick till sin trältillvaro. Nu menar Haraldr att eftersom Úlfr tillhör Álmsteinns ätt så är ”dina gårdar mina och du ska vara min träl.” Efter vädjan från hustrun får Úlfr behålla en egendom och ställningen som fri man, men resten lägger Haraldr beslag på. Hulda,Heim fogar in sträng 5 på ett något annorlunda sätt. Visserligen flydde ju Hákon Ívarsson till Steinkell, men han återvände regelbundet till Upplanden för att driva in skatt. När därför kungens uppbördsmän anländer i samma ärende blir de två gånger avvisade av bönderna som hävdar Hákon som sin herre. Haraldrs räfst följer efter striderna med Hákon i sträng 4. Hulda, men inte Heim, inkluderar Úlfs þáttr (k). r. Till sist något om Heims Óláfr-mirakel, vilka återfinns strax före Nissanskild-ringen. Det första miraklet har normal sagakaraktär. Haraldrs och Óláfrs systerson Guthormr härjar i västerled tillsammans med Dublins kung Margaðr, men efter stri-der i Bretland råkar man i tvist vid delningen av bytet. Margaðr vill helt enkelt ha allt för egen del och ställer Guthormr inför valet att ge med sig eller slåss. Guthormr är totalt underlägsen, men efter böner till Óláfr helgi beslutar han sig ändock för strid. Guthormr segrar, Margaðr faller och ett tionde av bytet gjuts till ett praktfullt krucifix för Óláfrs räkning. I mirakel två tvingas en tjänsteflicka av sin danske greve att baka bröd på självaste Óláfrs minnesdag. Flickan ber till Óláfr om hämnd för detta helgerån, vilket får som följd att greven blir blind och brödet förvandlas till sten. I det tredje miraklet blir en krympling i en dröm instruerad att bege sig till Óláfrkyrkan i London. Han lyder befallningen, och ankommen kan han redan på tröskeln resa sig upp och gå. Övriga källskrifter. Island. Nóregs konungatal meddelar Haraldrs ätt och konsta-terar att den mycket kloke kungen under tjugo års tid rådde över det stora landet.40 Hungrvaka innehåller en reminiscens av den korta sekvensen om biskop Gizurr (u). Haraldr yttrar nämligen att vilken hederstitel Gizurr än kommer att få i framtiden är han väl värd den. Det framgår även av Hungrvaka att Haraldr föranstaltade en kyrka på Þingvellir.41

Ett par av islänningasagorna har längre avsnitt där Haraldr tar aktiv del i ske-endena. I Ljósvetninga saga färdas nordislänningen Koðráns dråpare efter fredlös-hetsdom till Norge. Invid norska kusten räddar man två pojkar i sjönöd som visar sig vara systersöner till Úlfr stallari, men när nyheten om männens ankomst når hirden ber Járn-Skeggi, en frände till Koðrán, Haraldr om tillåtelse att dräpa dem. Tillståndet ges men när till slut Úlfr, hetsad därtill av systersönerna, går emellan Skeggi och de landsflyktiga ändrar kungen sitt beslut och låter islänningarna fara i fred. Senare beger sig två av männen, Brandr och Hallr, åter till Haraldr, och Hallr deltar i striderna mot Hákon jarl Ívarsson. Episod j, där ju Hallr blev dräpt, ingår i Ljósvetninga saga i en jämfört med kungasagorna något avvikande fattning. Här är det Haraldr som fäller det oförsiktiga yttrandet att ingen hugger bättre än den som dräpte Koðrán. Þormóðr Ásgeirsson(!), som befinner sig på kungasonen Magnús’ skepp och länge jagat Hallr, hör orden, rusar fram, dräper Hallr och skyndar tillbaka ombord. Flera av dem Haraldr beordrar att gripa Þormóðr drunknar sedan när isen

56 SKRIFTENS SAGOR

brister under dem, och Magnús hjälper undan dråparen, som med tiden kan ta sig ända till Miklagarðr.42

I Króka-Refs saga spelar Haraldr harðráði en framträdande roll. Efter ett antal be-rättigade dråp, först på Island, sedan på Grönland, tvingas huvudpersonen Refr ta sin tillflykt till en undanskymd, nordgrönländsk havsvik. En av dem som jagar ho-nom heter Bárðr och är hirdman hos Haraldr. Kungen ger Bárðr råd om hur Refr ska kunna överlistas, men denne befinner sig ständigt ett steg före och klarar sig undan. Slutligen blir Bárðr dräpt, och Refr beger sig så småningom till Norge. Han dödar där en annan hirdman, som försökt antasta hans hustru, och kungör dråpet på ett ting i gåtor som Haraldr för sent lyckas tyda. Refr flyr så till kung Sveinn i Danmark och blir väl mottagen, och Haraldr skickar en lönnmördare efter honom, om än med viss tvekan. Den alltid genomskådande Refr lockar emellertid dråparen i en fälla men ger nåd för att Haraldr med egna öron ska få ta del av berättelsen om det skedda.43

Den självständiga Hákons saga Ívarssonar berättar samma version av kontrover-serna mellan Hákon och Haraldr som Hulda,Heim men är utförligare – framför allt mer mångordig. Av sagan återstår fyra fragment. I det första presenteras Ívarr och sonen Hákon. Hákon jämförs med andra stora hjältar, och hans framgångsrika här-nad, med besök hos kung Játvarðr, tar stort utrymme. Efter hjältens återkomst skiftar synvinkeln till Einarr þambarskelfir. Meningsskiljaktigheterna med Haraldr skildras, och dråpet på Einarr och Eindriði blir utförligt återgivet. Fragmentet slutar med Bergljóts fåfänga agitation för hämnd. Fragment två skildrar det julgille då Haraldr ska uppfylla sitt löfte till Hákon om Ragnhildrs hand. Hákons vrede och färden till Sveinn ingår liksom första delen av berättelsen om Ásmundr – innan Hákon hunnit gripa in. Det tredje fragmentet behandlar förberedelserna till Nissanslaget och bland annat finns här en beskrivning, som Heim saknar, av Hákon i full stridsmundering. I fragment fyra blir Hákon avtackad av Haraldr för sina insatser i striden, Karl får sin belöning av Sveinn, och vi ser Haraldr så småningom fatta misstankar mot jar-len. När sagatexten definitivt går förlorad är kungen på väg att attackera Hákon. Lakunerna kan naturligtvis fyllas gissningsvägen med tillhjälp av Heim, men man kan också använda ett bevarat latinskt sammandrag av den kompletta Hákons saga (i Gl Kgl Sml 2434, 4to), möjligen grundat på ett bättre manuskript än det bevarade. I Orkneyinga saga fortsätter Þorfinnr jarl sina bemödanden för ett bättre förhål-lande till Norge, och Haraldr tillåter faktiskt jarlen ett besök som dessutom faller väl ut. Þorfinnr ställer färden vidare till kung Sveinn och via kejsar Henrik III till påven i Rom, och hemkommen väljer han att bygga kyrkor och inrätta en biskopsstol fram-för att bege sig på nya härnadståg. Þorfinnr avled mot slutet av Haraldrs regerings-period, antagligen år 1064.44

Knýtlinga saga resumerar i korta drag den dansk-norska konflikten, hänvisande till ”sögu Haralds konungs”. Även vid sagans beskrivning av riket Danmark finns det en reminiscens. Det sägs nämligen att Haraldseið vid Limfjorden fick sitt namn därför att Haraldr drog över sina skepp där för att komma undan Sveinn (jämför episod f i Hulda,Heim).45 Ágrip af sögu Danakonunga ägnar perioden en knapp normalrad.46

III 57

Adam av Bremen berättar att Haraldr efter en kort tid som Sveinns jarl lockades till uppror av norrmännen. Snart härjade han danska stränder lika väl som slavernas, och bland annat blev kyrkan i Århus och hela staden Slesvig förstörda. Sveinn tving-ades fly, och så länge de levde stod de båda regenterna på stridsfot mot varandra. Det som i övrigt tar upp Adams intresse är Haraldrs beteende i religiösa ärenden, och det är inte mycket gott han har att säga. Haraldr var grym, han rev ned kyrkor, han tor-terade och dödade kristna. Han utövade trolldom och ignorerade fullständigt Óláfr helgis missionsverk, och han stal offergåvorna vid Óláfrs grav i Niðaróss och delade ut dem bland soldaterna. För dessa odåd och på grund av regelvidriga invigningar av norska biskopar i Gallien eller England reprimerade ärkebiskop Adalbert honom brevledes, men fick bara hånfulla genmälen till svar. I en scholie berättas att en av dessa biskopar, vid namn Asgaut, blev gripen under tillbakafärden mot Norge, men han släpptes efter att ha svurit trohetsed. Adalberts dåliga erfarenheter av Haraldr fick honom att i stället söka sig till kung Sveinn. Även påven Alexander sände den omöjlige norske regenten brev och befallde lydnad. Partier av brevet blir redovisat i en annan scholie.47

Saxo talar om två avgörande drabbningar i kriget mot Norge. Den första, vid Djursaa, är inte omnämnd av sagorna. Här gick Sveinn oöverlagt, menar Saxo, till attack mot en numerärt överlägsen motståndarhär. Lika angelägen som kungen var att strida, lika katastrofal blev utgången. Saxo är mest upprörd över det faktum att jylländarna kastade sig i ån och drunknade hellre än att bli nedhuggna med svärd. Mångordigt penetrerar han det berättigade i att välja ett sådant dödssätt och frågar sig om de fallna är att betrakta som män eller käringar? Sveinn begav sig sedan norrut mot Nissans mynning och vidare upp efter ån. Efter att Haraldr anlänt med en över-lägsen skeppshär styrde man tillbaka ut på havet och bötade skillnaden i slagkraft genom att binda samman skeppen i en lång rad. I själva stridsskildringen fokuserar Saxo på några få enskilda skeenden. Sålunda kastade Skjalm vites rorskarl Aslak ifrån sig all utrustning utom skölden, hoppade ensam ombord på ett norskt fartyg och gick lös på de täta fiendeskarorna med en stor ekstock. Hans insats medförde att kampen drog ut långt inpå natten. Därefter påpekas att norrmännen fick oväntad hjälp av en jarl från hemlandet och att skåningarna flydde. Sveket kom Sveinn att bjuda ett sista förtvivlat motstånd. Avslutningsvis berättas att Skjalm vite blev hårt trängd och togs till fånga eftersom han var fullständigt utmattad av blodförlust. Fienden aktade ho-nom så högt att de skaffade fram en livvakt, för man kunde omöjligen dräpa en så ypperlig kämpe, men snart lyckades Skjalm fly i skydd av nattens mörker.48

England. D-versionen av The Anglo-Saxon Chronicle noterar för år 1048 att Haraldr, Magnús’ morbror, sände män till England med anbud om fred, när han blivit accepterad som konung av norrmännen. Ett par angrepp blir också nämnda för perioden, men antagligen var dessa av mycket begränsad omfattning. År 1048 at-tackerade Loðinn och Erlingr med tjugofem skepp, och år 1058 anlände en skepps-här från Norge – mer sägs inte.49

59

IV

När Magnús tog makten i Danmark efter Hörða-Knútrs död blev Knútrs halvbror Játvarðr engelsk kung. Játvarðr var son till Knútr ríkis hustru Emma, som var mor också till Hörða-Knútr. Ett relativt lugn rådde i riket under tjugotre år; inte förrän kungen låg på sitt yttersta kom de latenta spänningarna i öppen dager. Sträng 1 be-rättar om de skeenden som till slut föranledde Haraldr harðráði att organisera ett krigståg mot England. Sträng 2 skildrar själva härfärden och sträng 3 efterspelet, in-begripet normanden Vilhjálmrs (Vilhelm erövraren) seger vid Hastings samma år. Sträng 1. Vid Játvarðrs frånfälle övertogs styret av Haraldr Guðinason, yngste bror till den barnlöse kungens hustru. Detta förtretade den äldre brodern Tósti, som när han blivit avvisad först sökte stöd hos sin frände i Danmark kung Sveinn och sedan hos Haraldr. Sådan är berättelsen i YFlat,Mork, Fagr, Agrip och Theodoricus – de båda senare saknar dock besöket i Danmark. Hulda,Heim avviker något. Det var en-ligt dem Játvarðrs mening att Vilhjálmr i egenskap av kusin på Emmas sida skulle efterträda. Haraldr Guðinason vittnade emellertid om att kungen på dödsbädden viskande överlämnat kronan till honom. Här antyds således svek. a. Strax före den nämnda passagen finns en tillbakablickande episod infogad, där Haraldr under ett oväder driver i land hos Vilhjálmr och tillbringar en hel vinter där. Han sitter i sena kvällssamtal med värdens hustru, vilket väcker onda rykten. Haraldr klarar sig ur den svåra situationen genom att fria till parets minderåriga dotter, var-efter han om våren ger sig av. Tóstis båda övertalningsförsök, inför Sveinn och inför Haraldr, är utförligt åter-givna i de längre versionerna. Sveinn avvisar förslagen medan Haraldr efter viss tve-kan faller till föga. Det är Tóstis försäkran om det engelska folkets stöd som fäller avgörandet. Ledungen sammankallas och hären rustas. b. Som framgår av episoden är varslen inför expeditionen ingalunda de bästa. Sålunda berättar Hulda,Heim ett antal drömmar som dröms i samband med avfär-den. En trollkona står med ett tråg i handen, korpar sitter i riggen på samtliga skepp, en annan trollkona störtar fram i spetsen för Englandshären och matar den varg hon rider med människokadaver. Haraldr får ett nattligt besök av Óláfr helgi, och som följd av en dröm (bara i Hulda) beger sig aldrig Steigar-Þórir till samlingsplatsen. Fagrs b-avsnitt är kortare men av samma karaktär. I YFlat,Mork talas visserligen om drömmar, men det som skildras konkret är händelser i sinnevärlden, med kvinnor som träder fram kvädande på berget intill ett hamnläge.

60 SKRIFTENS SAGOR

Kompositionsskiss IV

HULDA

Yngre FLATEYJARBÓK

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

ÁGRIP

Theodoricus

KOMPOSITIONSSKISS IV

1 2 3 3

6

a b c d e a fg g h i h

4 5

6

1 2 3 7

64 5

b c d eg

a k l m n o

1 2 3

64

6

5

b c d eg

ah r i j

1 2 3 4 5

a

6

b c d e a f g h h p

6

1 2 35

6

b c d e

4 5

a f qg h r

6

2 3 4 5

d i

1 2 3 5

d8

1

1. Förspel2. Härtåget3. Efterspel4. Samregentskap Óláfr–Magnús5. Óláfr kyrri6. Danmark7. Þættir8. Haraldr i Bysans

a. Vilhjálmr och Haraldr Guðinasonb. Drömmar, varselc. Striden mot Mörukári, Valþjólfrd. Striden vid Stamford Bridgee. Styrkárrf. Valþjófr och Vilhjálmrg. Skúlih. Hirdsedernai. Episoden i Miklagilletj. Kråkbonden k. Hemings þáttrl. Auðunar þáttr m. Sneglu-Halla þáttrn. Halldórs þáttro. Þorsteins þáttr forvitnap. Mirakelq. Ättetavla Haraldr Guðinasonr. Haraldr, Óláfr, Magnús jämförs

x 2:

x 2:

l

7

IV 61

HULDA

Yngre FLATEYJARBÓK

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

ÁGRIP

Theodoricus

KOMPOSITIONSSKISS IV

1 2 3 3

6

a b c d e a fg g h i h

4 5

6

1 2 3 7

64 5

b c d eg

a k l m n o

1 2 3

64

6

5

b c d eg

ah r i j

1 2 3 4 5

a

6

b c d e a f g h h p

6

1 2 35

6

b c d e

4 5

a f qg h r

6

2 3 4 5

d i

1 2 3 5

d8

1

1. Förspel2. Härtåget3. Efterspel4. Samregentskap Óláfr–Magnús5. Óláfr kyrri6. Danmark7. Þættir8. Haraldr i Bysans

a. Vilhjálmr och Haraldr Guðinasonb. Drömmar, varselc. Striden mot Mörukári, Valþjólfrd. Striden vid Stamford Bridgee. Styrkárrf. Valþjófr och Vilhjálmrg. Skúlih. Hirdsedernai. Episoden i Miklagilletj. Kråkbonden k. Hemings þáttrl. Auðunar þáttr m. Sneglu-Halla þáttrn. Halldórs þáttro. Þorsteins þáttr forvitnap. Mirakelq. Ättetavla Haraldr Guðinasonr. Haraldr, Óláfr, Magnús jämförs

x 2:

x 2:

l

7

62 SKRIFTENS SAGOR

Sträng 2. Till en början är Haraldrs härfärd lyckosam. c-avsnittet ser honom besegra jarlarna Mörukári och Valþjófr i en detaljrikt åter-given drabbning invid floden Humbra. Därpå lägger sig hären vid Stanforðabryggjur, och borgen vid Jórvík beslutar ge sig i Haraldrs händer – man kommer fram till en överenskommelse som beseglas med gisslan. Men om kvällen, när Haraldr återvänt till skeppen, anländer Haraldr Guðinason efter ilmarscher och släpps genast in genom stadsporten. d. Dagen efter, i vackert väder och solsken, är det så dags för den stora striden. Haraldr går i land med bara få män och med brynjorna kvarlämnade på skeppen. När man kommer närmare Jórvík ser man ett stort dammoln. Tósti och Haraldr dis-kuterar i två omgångar frågan om det är vänner eller fiender som nalkas, och Tósti tillråder tillbakadragande, men Haraldr nöjer sig med att skicka bud efter resten av hären. Man sätter upp märket och fylkar, och främst står män som satt spjutskaften i marken för att på så sätt möta de engelska ryttarna. När Haraldr inspekterar hären faller den svarta häst han rider till marken. Efter kungens ord ”Fall er fararheill” (fall ger tur på färden) skiftar synvinkeln till motståndarsidan, där Haraldr Guðinason tolkar incidenten som att lyckan nu lämnat den norske regenten. Tjugo engelska rid-dare rider fram, och anföraren erbjuder Tósti grid, vilket tillbakavisas. Haraldrs upp-rördhet är stor då Tósti i efterhand avslöjar att den som förde ordet var Haraldr Guðinason. Därpå anfaller de engelska ryttarna, och fylkingen bryts upp. Orsaken är i Hulda,Heim att man i övermod börjat förfölja angriparna efter den första vågen. Haraldr slåss vilt i främsta ledet och hugger med båda händerna om svärdet, men så träffas han av en pil i halsen och dör. Det blir ett uppehåll i striden varvid Tósti ånyo säger nej till grid – och stupar när kampen börjar på nytt. Slagets tredje fas kal-las ”Orrahríð” efter Eysteinn orri, som vid det laget anlänt i spetsen för skeppshären. Männen är dock redan utmattade efter hårt marscherande, och även om de bjuder starkt motstånd är nederlaget oundvikligt. Det är anmärkningsvärt hur lika alla de längre versionerna återger avnitt d. Agrip och Theodoricus är förstås kortare och allmännare, men båda inkluderar faktiskt fallet från hästryggen, och hos båda fäller Haraldr kommentaren: ”Sällan varslar ett sådant tecken seger”. Här bedömer således kungen händelsen diametralt motsatt öv-riga sagor. Sträng 3 om efterspelet har en episodisk karaktär. e inleder. Haraldrs stallare Styrkárr lyckas ta sig levande från slagfältet, men fram mot skymningen börjar han frysa i sin ringa klädnad. Han möter en bonde och er-bjuder pengar för dennes kappa, men allt han får är okvädningsord. Styrkárr löser problemet genom att hugga av bonden huvudet. a. Hulda,Heim berättar därpå den fortsatta politiska utvecklingen i England. Vilhjálmr samlar en här för att ta det rike som enligt Játvarðrs förordnanden redan bort tillhöra honom. När hustrun försöker avråda avfärd satter han sporren i brös-tet på henne – och hon dör. Vilhjálmr beklagar visserligen dådet men tillåter sig be-tvivla hennes oskuld. Vi påminner oss hennes förut antydda samvaro med Haraldr

IV 63

Guðinason. Under striden vid Helsingjaport (Hastings) binder Vilhjálmr vid sitt standar de reliker som Haraldr en gång svor vid att aldrig vända sig emot norman-dernas jarl. När Haraldr ser dem förstår han att lyckan lämnat honom. f-episoden följer omedelbart efter nederlaget. Valþjófr jarl angriper några av Vil-hjálmrs män och bränner dem inne i en skog. Senare kallas Valpjófr till Vilhjálmr under löfte om grid men blir sviken och dödas. YFlat,Mork och Fagr berättar om norrmännens hemfärd mellan avsnitten e och a, och Fagr har i a bara en kort notis om Vilhjálmrs seger, medan däremot f är i betydlig grad utökad. Valþjófr blir här förlikt med Vilhjálmr och tilldelad ett jarldöme. Dock sänder Vilhjálmr omgående dråpare att ta hans liv, och Valþjófr värjer sig en stund men lägger sig sedan på marken som ett kors och dör ett helgons död. q utgörs av en lång ättetavla där Haraldr Guðinason, via dotterns gifte med Valda-marr av Hólmgarðr, blir knuten till en senare tids danska kungar. Avsnitt a i YFlat,Mork kombinerar de båda a i Hulda,Heim. Vi återfinner således i form av en tillbakablick Haraldr Guðinasons besök hos Vilhjálmr och samtalen med jarlahustrun. Här är det emellertid ingen slump, inget oväder på Kanalen som fört Haraldr till Normandie. Han kommer som budbärare från Játvarðr med ett erbju-dande om den engelska kronan, och han svär trohet vid de omtalade relikerna. Följer gör Vilhjálmrs härtåg, hustruns död och slaget vid Hastings, varefter YFlat avslutar sin framställning med orden ”Og lýkr hér sögu Haralds Sigurðarsonar”. Sträng 7, som tar vid med sin följd av þættir får sålunda karaktären av ett tillägg. Mork å sin sida fortsätter berättandet men saknar avsnitt f. Sträng 3 i Agrip och Theodoricus noterar enbart norrmännens hemfärd under Óláfr Haraldssons befäl. I de längre versionerna berättas dessutom hur Haraldrs dot-ter Máría, som med sin mor lämnats kvar på Orkney, oförklarligt avled i samma stund som fadern. Strängen avslutas i Hulda,Heim och Mork med den danske kungen Knútr helgis försök till härfärd mot England (jämför sträng 6). Sträng 4 behandlar det korta samregentskapet mellan Haraldrs söner Óláfr och Magnús, snart avbrutet genom den senares död i sjukdom. Versionerna avviker mer vad avser dispositionen än till stoffinnehållet. YFlat,Mork, Fagr, Agrip och Theodoricus berättar notisartat om perioden, medan Hulda,Heim infogat episoder som de övriga hänför till Óláfrs ensamregering. g-avsnittet, om Tóstis son Skúli som åtföljde Óláfr till Norge, är ett sådant. Hulda berättar hur Skúli återvänder till England för att hämta Haraldrs lik, och hur han efter återkomsten till Norge, när erbjuden ett helt fylke att styra, hellre vill äga gårdar nära de platser där kungen brukar vistas. Skúlis släkttavla förs vidare så långt framåt i tiden som till 1200-talets hertig Skúli. Allt detta återfinns även i Heim, dock utan besked om vem som var far till Skúli, och det hävdas inte heller att det var Skúli som utförde likhämtningen. Hulda,Heim har också en lång karakteristik av Haraldr som bland annat, under hänvisning till Halldórr Brynjólfsson, blir jämförd med Óláfr helgi. Ingår gör också en period av oro i förhållandet med Danmark (jämför sträng 6).

64 SKRIFTENS SAGOR

Sträng 5. I YFlat,Mork och Fagr följer avsnitt g efter meddelandet om Magnús’ död. Hos alla tre är Skúli son till Tósti, och YFlat,Mork låter honom även hämta hem Haraldrs kvarlevor. Mork och Fagr inkluderar i strängen spänningen gentemot Danmark. I den egentliga Óláfs saga kyrra, det vill säga resterande delar av sträng 5, finner man sig ställd inför ett verkligt berättardilemma. Óláfrs tjugosju år blev fredliga och goda men samtidigt fattiga på sagamässigt intressant stoff. Om vi bortser från de partier som samtidigt tillhör sträng 6 finns bara angivelser om seder och bruk (ex-empelvis h), ett par anekdoter (i och j) och några sammanfattande omdömen om kungen och perioden. h behandlar hirden och meddelar dels Óláfrs grepp att flytta högsätet från mitten av ena långsidan till kortsidan – Hulda, Mork och Fagr inkluderar härvid en utförlig beskrivning av hur det såg ut tidigare. Dels anförs andra nymodigheter rörande bru-ket av svenner och dryckesvanorna. Óláfr nödgas också vid ett tillfälle förklara för bönderna varför han håller ett större följe än sin far. Det beror inte på att han vill betunga dem ytterligare, och han anser sig trots åtgärden inte styra bättre eller för-skräcka mer än Haraldr, allt detta enligt Hulda,Heim. Mork och Fagr är uttryckligare och menar att Óláfr behöver det stora antalet hirdmän eftersom han anser sig vara en ”minni ráðamaðr” (sämre styresman) än fadern. Som framgår av kompositions-skissen har Hulda,Heim fördelat h-stoffet på två avsnitt. i. Under det så kallade Miklagillet i Niðaróss (Hulda, Mork och Agrip) frågar en bonde Óláfr varför han ser så glad ut. Varför skulle jag inte vara nöjd, menar kungen, när mitt folk är fritt och lever i glädje? Som jämförelse pekar han på den fruktan som var för handen på faderns tid. r-passagen (Mork och Fagr) jämför Haraldr harðráði, Óláfr kyrri och dennes son Magnús berfœttr och hänvisar till de märken var och en kung hade att kyssa i Mariakyrkan i Niðaróss. Hulda,Heim hänför sekvensen till Magnúss saga berfœtts, det vill säga till avdelning V. j. I episoden (Hulda och Mork) frågar Óláfr några av sina skatteindrivare efter ställen där de blivit speciellt väl mottagna. Han får sig då till livs en fantastisk his-toria om en bonde uppe i norr som dessutom kan tyda fågelsång. När kungen vid ett senare tillfälle passerar bondens gård befaller han männen att hugga ihjäl en av de hästar som går på tunet och gömma huvudet i bondens båt. Därefter kallar han denne att visa vägen fram förbi näset. Man ger sig av, och plötsligt flyger en kråka kraxande förbi och efter en stund ännu en. Bonden lyssnar uppmärksamt, och när Óláfr undrar varför kväder han en strof som svar: ”Kråkorna menar att jag ror på märrens huvud och att kungen stulit egendom för mig.” Óláfr avslöjar då sitt tilltag och ger bonden gåvor och skattefrihet. p. Óláfr grundade Bergen och lät uppföra kyrkor, bland annat på den plats dit Óláfr helgis lekamen först fördes. Detta föranleder ett antal mirakel i Heim. En blind man, en stum man och en blind kvinna botas. När vidare skrinet med Óláfrs reliker en gång bärs i procession genom Niðaróss blir det plötsligt så tungt att man inte för-

IV 65

mår rubba det. Man bryter då upp gatan och hittar där liket av ett barn som blivit mördat. Sagan om Óláfr kyrri slutar med kungens död i sotsäng och med jordfästning i Niðaróss. Sträng 6, som behandlar danska förhållanden, är hela tiden underordnad annat skeende. I ett första avsnitt söker Tósti stöd hos kung Sveinn mot brodern Haraldr och hänvisar till Knútr ríkis framgångar i det förflutna. Sveinn anser sig emellertid ”minni maðr” än Knútr och bedömer dessutom situationen som helt annorlunda. Tósti fäller i YFlat,Mork och Fagr en frän motreplik och avseglar i vrede. Hulda,Heims version är något mildare. Efter Haraldrs död tänker Sveinn riva upp den fred som slöts i avdelning III, med som följd att båda länderna mobiliserar. En överenskommelse kommer dock till stånd, och Mork och Fagr talar om ett möte i Kungahälla där Óláfr får Sveinns dot-ter Ingiríðr i gifte. Passagen föregås i Fagr av den tidigare nämnda ättetavla (q) där Haraldr Guðinason genom en dotter blir knuten till den framtida danska kungasläk-ten. En efterföljande kort notis i Hulda,Heim, Mork och Fagr ger upplysningar om andra giftermål. Slutligen berättar Hulda och Mork om ett möte vid Göta älv mel-lan Óláfr och Knútr helgi. Knútr planerar härtåg mot England och vill engagera den norske kungen antingen som anförare eller som aktiv supporter. Óláfr avböjer artigt ledarskapet under hänvisning till att Haraldr harðráði misslyckades trots att han var en större hövding. Dock lovar han att ställa sextio storskepp och en skara hirdmän till förfogande. Knútr låter sig nöja, och man skils åt under betyganden om vänskap. De norska skeppen anländer i tid till mötesplatsen, medan däremot danskarna sviker Knútr, och härfärden måste ställas in. Sträng 7 (YFlat) tar formen av ett efterspel till Haraldrs saga. Här läggs fram fem þættir, och vi har redan stiftat bekantskap med Auðunar þáttr och Sneglu-Halla þáttr. k. Hemings þáttr Áslákssonar. Inledningsvis berättas här om Haraldrs giften, med Silkisif(!) och Þóra, samt om de islänningar som vistades hos kungen. Historien bör-jar med att Haraldr vid ett tillfälle kräver gästning hos Áslákr som är bosatt på en ö i Nordnorge. Kungen har nämligen blivit informerad om att Áslákr låter fostra en son i lönn i en enslig dal hos ett gammalt par. Han beordrar Áslákr att hämta fram denne Hemingr, men inte förrän vid sitt tredje återbesök blir han åtlydd. Kungen ser den storvuxne ynglingen och vill genast utmana honom i lekar. Dock blir han stän-digt besegrad av Hemingr – i spjutkastning och i olika former av bågskytte. Hemingr tvingas kasta spjut mot en nöt placerad på broderns huvud, han kappsimmar med kungens svåger Níkolás och kämpar ute i vattnet med kungen själv. Hemingr kom-mer i land en god stund efter Haraldr men har tagit dennes kniv, en uppenbar för-ödmjukelse. Nämnas bör att bland andra Oddr Ófeigsson och Halldórr Snorrason hela tiden är närvarande. Den uppretade Haraldr kräver nu att Hemingr ska göra ett dödshopp på skidor utför ett fjäll, men Oddr ger honom i hemlighet en helig linduk till skydd. Hemingr utför det omöjliga och kommer farande ned mot kungen. Han

66 SKRIFTENS SAGOR

griper tag i Haraldrs kappa, som denne dock lyckas vränga sig ur, och försvinner över kanten på ett stup. Nu är Oddrs tålamod slut, och i sin upprördhet förolämpar han kungen. Halldórr kan med nöd utverka att Oddr får lämna Norge med livhanken i behåll, om än fredlös. Hemingr å sin sida räddas av duken som fungerar som fall-skärm och blir sittande på en klipphylla. Om natten kommer Óláfr helgi i ett ljussken och hjälper honom i säkerhet. En avskrift av Hemings þáttr finns även inkluderad i ett tillägg till Hrokkinskinna från 1500-talet, och här fortsätter skildringen ännu ett stycke framåt i tiden. Hemingr tar sig sålunda över till England, kallar sig Leifr och lyckas få vintervist hos kung Játvarðr. Han sänder bud efter Oddr och ger honom ersättning för den goda hjälpen och lämnar tillbaka linduken. Tillsammans överlistar de också en viss Aðalbrigt som stoltserar på tinget med ett svärd och en skinnkappa. Det där har min bror ägt, säger Oddr, och anklagar för dråp och rån, och Aðalbrigt tvingas lämna ifrån sig tillhörig-heterna. Han erkänner visserligen att man verkligen kapat ett skepp, men brodern har förstås den listige Oddr bara hittat på (jämför III:p). Nu lämnar Oddr Hemingr för att resa till Island men drivs i land nära Niðaróss och råkar så när i Haraldrs klor. Bara genom ett löfte att bygga en kyrka hemma på gården får han vind att bryta sig igenom inneslutningen och rammar till och med två av kungsskeppen. Kyrkan kom faktiskt till stånd, och där finns linneduken till beskådan. Hrokkinskinna berät-tar härefter om Haraldr Guðinason som kom till hirden och blev upplärd i idrotter av Hemingr. I pappersversionen Gks 1006 fol finns en extra sekvens där Haraldr be-söker Vilhjálmr (som i episod a) men kallas hem för att slå ner ett farligt uppror. Företaget lyckas men till julen kommer upprorsledaren Helgi Heinreksson, som man trott blivit dödad, till kungen för att be om grid, och Hemingr ser till att grid ges. Innan Hrokkinskinna-avsnittet avbryts hinner Játvarðr dö, Tósti besöker kung Sveinn och ankommer sedan till Haraldr i Norge. Skildringen är åtskilligt expanderad jäm-fört med kungasagorna. Sveinn avböjer sålunda medverkan genom att visa på en hund som ”gapar efter mycket men mister hela stycket”. Steigar-Þórir drömmer en varnande dröm om Haraldr (observera att drömmen blir redovisad här – i Hulda står bara att han drömde). Och Haraldr sitter i så djupa diskussioner med Tósti att han inte hör när några väntade sändebud från Hólmgarðr vill påkalla uppmärksam-het. För fortsättningen av berättelsen om Hemingr får man gå till andra handskrifter (se nedan). l. Auðunar þáttr vestfirzka avviker något från versionerna i Hulda och Mork (jäm-för III:g). Sålunda inkluderar YFlat i berättelsens början några sceniska dialoger, bland annat i samband med att Auðunn på Grönland förvärvar sin isbjörn och får skeppsplats till Norge. Däremot skildrar YFlat Romfärden mer kortfattat och låter Auðunn fara vidare till Norge utan återbesök hos Sveinn. m. Sneglu-Halla þáttr i YFlat är betydligt längre än i Hulda och Mork (III:p). Förutom skillnader vad gäller ordval och detaljer finns här en inledning och en av-slutning. Inledningen beskriver först Haraldr och nämner giftet med Þóra, hovskal-den Þjóðólfr och kungens välvilja mot islänningar (jämför III:2). Halli får så följa

IV 67

på Bárðrs skepp till Norge, varvid man möter Haraldr intill kusten och en ordstrid utspelar sig mellan de båda. Något senare utverkar Bárðr hirdvist för vintern åt Halli. Avslutningen följer efter Hallis återkomst från den äventyrliga utlandsfärden. Han kväder strofer, han emottar en guldbeslagen yxa av kungen, han diktar på dennes uppmaning inför Þóra en tvetydig, oanständig visa, och han hånar Þjóðólfrs ageran-den. Slutligen återvänder Halli till Island, förlorar alla sina tillgångar och ljuter ka-rakteristiskt nog döden sittande vid grötfatet. n. Halldórs þáttr Snorrasonar har ingen stoffgemenskap med den tidigare nämnda Halldórs þáttr (III:a, Mork, Hulda). Däremot finns berättelsen i en längre version i äldre Flateyjarbóks Óláfr Tryggvason-saga. En islänning blir utsatt för kung Haraldrs vrede, och Halldórr som försökt men misslyckats medla beger sig irriterad till Einarr þambarskelfir. Halldórr vistas där i god samvaro med Einarr och Bergljót men blir inom kort utsatt för förtal eftersom han väckt en viss Kalis avundsjuka. Han dräper Kali och erbjuder på Bergljóts råd Einarr sitt huvud som bot. Einarr behärskar sin vrede, kallar till ting och försonar Halldórr med Kalis fränder. Som skäl för agerandet berättar Einarr en episod ur sitt tidigare liv. Efter slaget vid Svolder blev han näm-ligen tillfångatagen tillsammans med två kamrater. De blev emellertid friköpta och satta på ett skepp till Norge av en man som snart igenkänns som Óláfr Tryggvason. Mannen spår de befriades fortsatta levnad, och av Einarr kräver han i samband där-med en gentjänst – ”Om någon i framtiden handlar mot dig på ett sådant sätt att han förtjänar döden, befria då honom som jag befriat dig.” o. Þorsteins þáttr forvitna. Under det kung Haraldr njuter ett varmt bad fingrar islänningen Þorsteinn nyfiket bland hans tillhörigheter och lägger särskilt märke till ett par vackert formade knivskaft. Þorsteinn upptäcks och får som bot i uppdrag att skaffa fram ett par exakt likadana skaft. Han färdas länge men blir beskyddad av Óláfr helgi, som uppträder först i en drömsyn och sedan i sinnevärlden som eremit. Enligt eremitens anvisningar simmar Þorsteinn ut till en ö där en stor orm vaktar en skattgömma. Han lyckas lägga beslag på knivskaften och efter bön till Óláfr även lista sig undan ormens förföljande. Vid återkomsten blir Þorsteinn rikligt belönad av Haraldr. Sträng 8. Theodoricus infogar efter berättelsen om Haraldrs död en passage om ungdomsbedrifterna i Ryssland, Blåland, Jerusalem, Sicilien och Konstantinopel – så-ledes en försenad och förkortad útferðarsaga. Theodoricus hävdar vidare i samband med flykten från Bysans att Haraldr, efter att ha blivit baktalad inför kejsaren, gjorde denne ”stor skam”. Övriga källskrifter Englandståget. Island. Nóregs konungatal bedömer Haraldrs krigståg som övermodigt och noterar att Ólárs bror blev fälld där västerpå i kamp.50 Hungrvaka nämner Haraldrs och Haraldr Guðinasons frånfällen.51 I Ljósvetninga saga hittar vi en kort ögonblicksbild från slaget. Med på Englandsfärden var nämligen den för dråp förvisade Brandr. När männen gick i land för att tåga mot Jórvík var Brandr den ende som i värmen bar brynja. Vid engelsmännens attack erbjöd han den till kungen – som emellertid avböjde – och Brandr föll sedan vid Haraldrs sida.52

68 SKRIFTENS SAGOR

I Hauksbók kan vi läsa fortsättningen av Hemings þáttr (k). Här saknas alla för-vecklingarna i YFlats version, men en kort sekvens i början är parallell med slutet av Hrokkinskinnas, den nämligen där sändebuden från Hólmgarðr anländer. Det vi-sar sig nu att Tósti tolkar beskeden därifrån som ett bud att Haraldr ska bege sig till England. Det som följer är en åtskilligt expanderad skildring av härfärden. Tósti avfärdar således Óláfr helgis drömvarningar som falska, och på vägen söderut botar Haraldr en kvinna som blivit sjuk av en orm som tagit henne i besittning (jämför episod III:m). En Grönlandsfarare berättar hur man seglat genom en stor eld och sett himlen rämna över sig, och hur man först åtföljts av en skara glada fåglar och senare mött dessa på återfärd, luggslitna och sorgtyngda. En präst drömmer om hur de döda på en kyrkogård fått liv, och hela kungaräckan fram till och med Sigurðr Jórsalafari blir presenterad för honom. Fler varsel följer när man tagit land i England, och vid Humbra tas Valþjófr jarl till fånga men får grid. Haraldr tar emot ett tält av en kvinna, och när han sovit i det en natt ändrar han alla sina planer. Vid Stamford Bridge kommer Valþjófr ridande och varnar för brodern Haraldr Guðinasons an-komst – som tack. Tósti förhandlar länge med tre riddare som visar sig vara bland andra Haraldr och Helgi Heinreksson, och det är Helgi som sedan ger rådet att låtsas fly för att bryta upp fylkingen. Haraldr faller för övrigt av hästryggen hela tre gånger. Hemingr, som dyker upp nu, skjuter en ”lös” pil mot kung Haraldr för att visa var denne håller till; den dödande avlossas omedelbart därefter av Haraldr Guðinason. Hemingr dödar sedan Tósti med en pil i ögat, och slutstriden avgörs genom att han fäller Eysteinn orri med ett välriktat skott. När Vilhjálmr senare besegrat Haraldr är det Helgi, Valþjófr och Hemingr som får representera förlorarna. Alla tar emot grid, men Valþjófr blir sviken precis som i kungasagorna. Men Haraldr Guðinason är inte död utan tas om hand av ett torparpar och kommer snart i kontakt med Hemingr. Det är därför bara Hemingr som vet att Haraldr framlever sitt liv som eremit ”i Kantara byrgi”, och först när Haraldr avlidit i sjukdom avslöjar han hemligheten för Vilhjálmr. Vilhjálmr hotar först med döden för sveket men lovar snart att befordra Hemingr till baron. Dock väljer också Hemingr att leva sina återstående dagar i en-samhet med Gud.53

Orkneyinga saga ser naturligtvis skeendet huvudsakligen ur Orkneys perspektiv. Haraldr anländer till öarna, lämnar hustru och döttrar där och tar med sig bland andra jarlarna Páll och Erlendr. Härfärden återges summariskt. Inför slutstriden stannar jarlarna för att vakta skeppen men åtföljer efter Haraldrs fall Eysteinn orri till slagfältet och deltar i ”Orrahríð”. Liksom Óláfr erhåller de fri lejd av engelsmän-nen. Magnúss saga lengri har i stort sett samma sakuppgifter som Orkneyinga saga.54

De isländska annalerna är kortfattade för härtåget. Annales Regii nämner att en komet var synlig vid påsktiden, och Oddaverjaannáll förser dessutom Haraldr med en odelat positiv slutkarakteristik.55

Játvarðar saga helga har efter första hälftens mirakelsamling en relativt ingående skildring av skeendet efter Játvarðrs död. Närmast till makten stod från början Ját-varðrs under mystiska omständigheter avlidne broder, och Guds finger hade för

IV 69

övrigt pekat ut jarl Guðini som förövare. Játvarðr hade nu bestämt att Vilhjálmr jarl skulle ta över styret, och Guðinis söner hade måst svära eder att godta beslutet. Haraldr Guðinason svor även en personlig ed inför Vilhjálmr sedan han vinddrivits till Normandie. Sagan berättar så om Haraldrs svek vid Játvarðrs dödsbädd, om Tóstis färder och om Stamford Bridge ”sem segir í ævisögum Nóregskonunga”. Haraldrs ne-derlag vid Helsingjaport blir sedan förklarat som en följd av edsbrotten. Kungen över-levde striden, blev läkt i lönn och tillbringade resten av ett långt liv som eremit. Men sagan följer även de politiska förloppen ytterligare framåt i tiden. Sålunda håller Vil-hjálmr Sveinn Úlfsson borta från England genom att sända denne frikostiga gåvor. Vidare beger sig ett antal jarlar under befäl av Sigurðr av Glaucestr till Miklagarðr, eftersom de inte kan finna sig i Vilhjálmrs övervåld. Där häver man efter strider i månskenet den belägring som länge hållit kejsarstaden i ett fast järngrepp. Som belö-ning får man regentens tillstånd att erövra och slå sig ned i ett tidigare bysantinskt område, och det bor enligt sagan fortfarande kvar ättlingar till jarlarna där.56

Knýtlinga sagas enda referens till Englandståget finns i det tal där Óláfr kyrri av-visar Knútr helgis förslag att han skulle leda en ny expedition västerut.57

Adam av Bremen motiverar sina rader om ”det minnesvärda nederlaget” med att England sedan gammalt tillhört Danmark. Han skriver att när Edward dog utbröt det strid mellan hövdingarna. Den ogudaktige jarl Haraldr utgick som segrare, men Tósti slapp undan och kunde söka utrikes bundsförvanter. Enligt Adam mobilise-rade Tósti för sin sak inte bara Haraldr utan även skottarnas och irernas konungar. Samtliga dessa stormän föll vid Stamford Bridge. I en scholie noteras att alla Haraldrs trehundra skepp blev lämnade kvar och att sålunda så småningom Vilhjálmr kom i besittning av en del av Bysansguldet. Skatten var så stor att tolv unga män knappt kunde bära den på axlarna. Vilhjálmrs framgång vid Hastings berodde enligt Adam på att Haraldr var utmattad efter den åtta dagar tidigare vunna segern. Den engelske kungen stupade med tiotusen av sina män.58

Saxo berättar att Godwins övriga söner valde fredlöshet och landsflykt när Haraldr tog makten. De bönföll Haraldr harðráði om hjälp, och denne var inte sen att accep-tera, härsklysten som alltid. Saxo låter norrmännen och Vilhjálmr anfalla samtidigt och Haraldr därför hamna i bryderi om vilka han först skulle ta sig an. Norrmännen tolkar kungens tvehågsenhet som fruktan, anfaller i övermod och blir nedhuggna. Segern gör i sin tur engelsmännen övermodiga, vilket förklarar deras snarliga attack och nederlag mot normanderna. Saxo avslutar med notisen att kung Sveinn tog emot Haraldrs son och dotter – den senare blev efter giftermål i Ryssland anmoder till Valdamarr inn mikli.59

England. Om händelserna under åren 1065 och 1066 har naturligtvis The Anglo-Saxon Chronicle åtskilligt att berätta. En hel del sammanfaller med vad de avsevärt senare kungasagorna meddelar, men på några punkter finns avvikelser. D-versionen beskriver härtågen, liksom E i en något kortare form, men faktiskt är C-annalen den mest utförliga. Efter Edwards död och Harold Godwinssons maktövertagande tillbringade Tostig vintern hos Count Baldwin (i St. Omer enligt C). Någon färd

70 SKRIFTENS SAGOR

till Skandinavien blir således inte omtalad. Tostig blev försedd med pengar och för-nödenheter och begav sig till Isle of Wight. C låter honom härja längs kusten däri-från till Sandwich. Harold mobiliserade enligt D eftersom han hört rykten om att Wilhelm planerade en invasion, men i C förefaller Tostigs aktioner vara huvudskälet. Tostig begav sig nu norrut, härjande i floden Humber med sextio skepp tills han blev ivägdriven av earl Edwin. Nästa anhalt för Tostig var Skottland där han (enligt C) till-bringade hela sommaren. D låter honom omgående mötas av Haraldr harðráði med trehundra skepp, medan i C Tostig anslöt sig till Haraldr fram mot hösten – ”as they had previously agreed” – då nämligen den norske kungen bekrigade Tynes stränder. C berättar även att Harold under tiden låg i väntan vid Isle of Wight men i sep-tember var tvungen hemförlova männen till följd av matbrist och ta säte i London. Den 20 september besegrade Tostig och Haraldr bröderna Edwin och Morgar invid York (D). C hävdar att Edwin och Morgar slaktade fienden, men norrmännen tog slagplatsen i besittning. D berättar förhållandevis kortfattat om slaget vid Stamford Bridge och uppehåller sig mer vid efterspelet. Det sägs att engelsmännen förföljde de besegrade och ansatte dem vid skeppen. En del drunknade, en del blev brända till döds och bara få överlevde. Harold skonade bland andra kungasonen Óláfr, bisko-pen och Orkneyingajarlen, vilka kom i land och svor eder om fred och vänskap, för att därpå segla bort med tjugofyra skepp. C anför liksom sagorna att en överenskom-melse var på gång mellan Haraldr och Yorkborna och att Harold överraskade norr-männen när dessa återvände till staden för att emotta gisslan. I samband med flykten återger C en episod med en norsk krigare på en bro som länge hindrar engelsmän-nen ta sig vidare. Pilar har ingen verkan och först när en förföljare kan ta sig ned under bron och sticka med sitt spjut därifrån blir norrmannen detroniserad.60

Övriga källskrifter Óláfr kyrri. Island. Óláfr kyrri bestås faktiskt två verser i Nóregs konungatal. Kungen var fredlig, sägs det, och äringen god under de tjugosju år han rådde över det ”klippfyllda” riket. Alltför tidigt berövade honom en svår sjuk-dom livet. Óláfr blev begravd i Kristkyrkan i Þrándheimr.61

Den sjätte biskopen på Island var, enligt Hungrvaka, Bjarnharðr hinn saxlenzki som, innan han begav sig över havet, en tid vistades hos Magnús góði. På Island för-blev han i tjugo vintrar. Hans förhållande till Haraldr harðráði var inte det bästa, men när Óláfr blev kung vågade han sig över till Norge. Biskopen fortsatte på kung-ens bön till Rom ”ok friðaði fyrir önduðum”. Själarna som behövde frid tillhörde antagligen de i England fallna – inbegripet kung Haraldr. Återkommen insattes Bjarnharðr av Óláfr som biskop på Selja och dog senare i Bergen. Óláfrs död blir av Hungrvaka nämnd som en av tidenderna under Gizurrs biskopsdöme.62

Jóns saga helga låter Jón Ögmundarson ta vist hos Sveinn Úlfsson under sina tidiga utlandsfärder. Först i barndomen under en resa som föräldrarna företog, sedan på återfärden efter ett besök i Rom.63

De flesta annaler noterar bara Óláfrs födelse och död, någon även brodern Magnús’ frånfälle. Oddaverja annáll konstaterar giftet med Knútr helgis syster och ger en kort nekrolog.64

IV 71

I Orkneyinga saga befinner sig Óláfr under vintern efter slaget vid Stamford Bridge på Orkney hos jarlarna Páll och Erlendr – dessas mor Ingibjörg var i egenskap av dotter till Finnr Árnason kusin med Óláfrs mor Þóra, Þorbergrs dotter. Jarlbröderna höll länge sams inbördes, men relationerna blev sämre när deras söner växte upp. Hákon Pálsson – för övrigt dotterson till Hákon Ívarsson och Ragnhildr – hade svårt att förlika sig med Erlendrs söner Erlingr och Magnús. Hákon tvingades slutligen ge sig av från öarna och avlade härvid besök hos Óláfr kyrri under dennes senare år, för att sedan fortsätta vidare till kung Inge den äldre av Sverige. Även Magnúss saga lengri – en av två texter om Magnús helgi Erlendsson – nämner Hákons vistelse hos Óláfr, liksom den tidigare noterat nederlaget år 1066 och hemfärden från England.65

Knýtlinga saga nämner giftermålet med Ingiríðr och påpekar den nära vänskapen mellan mågarna Óláfr och Knútr helgi, och inom ramen för den så kallade Blóð-Egils þáttr förekommer nära kontakter mellan de båda kungarna. Egill Ragnarsson har här fått Bornholm som förläning av Knútr och så småningom blivit en allt mer besvärlig vasall. Under sjöstrider mot vender dricker han vid ett tillfälle blodblandat vatten, med öknamnet och en reprimand från kungen som följd. Egill vägrar lyda rådet att låta döpa sig och agerar allt mer självsvåldigt. När sedan några norska sjö-män försvinner i Bornholms närhet söker Óláfr kontakt med Knútr och ber honom leta efter norrmännen. Redan vid stranden finner Knútr blodstänkta stenar och kan snart klara ut att Egill och hans män dödat köpfararna. För dådet blir Egill hängd.66

Blóð-Egils þáttr står även i YFlat, i samband nämligen med den þáttr-samling som följer på avdelning IV. Efter Þorsteins þáttr forvitna berättas först Þorsteins þáttr tjaldstœðings – om en landnámsman vars far blir dräpt för att inte ha betalt skatt till Haraldr hárfagri – och därefter följer Blóð-Egils þáttr. Sedan tar vid Grœnlendinga þáttr om skeenden på Grönland under 1100-talet och Helga þáttr ok Úlfs om fars-hämnd på Orkney under 900-talet. Den senare berättelsen utmynnar i att Helgis son blir biskop på Irland. Játvarðar saga helga och Flateyjarannáll avslutar YFlat. I Knýtlinga saga står också skrivet om mötet vid Göta älv mellan Óláfr och Knútr och det planerade tåget mot England. Här berättas naturligtvis i större detalj än i Norgesagorna om de omständigheter som gjorde att kungarna aldrig kom iväg över Nordsjön. Det kan nämnas att Hulda har hänsyftningen: ”Þat er ok sagt í Knútssögu, at Norðmenn einir rufu eigi leiðángrinn.” Orden svarar till det tillfälle då Knútr mångordigt tar farväl av norrmännen och berömmer deras uppträdande. Ágrip af sögu Danakonunga har som enda notering för perioden Óláfr kyrris gifte.67

Adam av Bremen når med Óláfr kyrri sin egen samtid. Huvudtexten meddelar att Sveinn Úlfsson med stor tapperhet tyglade norrmännens kungar Óláfr och Magnús. I scholier finner vi dessutom uppgifterna att samkungarna var söner till Haraldr och att ”norrmännens kung” inför fredsslutet med Danmark äktade Sveinns dotter.68

England. I Symeon of Durhams Historia Regum från omkring 1130 finns ett parti som berör Óláfr kyrris regering. Verket innehåller nämligen ett ”Vita” över en viss Turgot – prior i Durham och biskop vid St. Andrews – som i sin ungdom vistades en tid hos den norske kungen. Besöket ägde rum efter 1069 men före 1086, det år då

72 SKRIFTENS SAGOR

Turgot tillträdde vid Mariaklostret i Durham. Turgot beskriver Óláfr som religiöst intresserad och läskunnig. Kungen bistod biskopen vid altartjänsten, och av sin eng-elske besökare lärde han sig psalmer. Turgot emottog frikostiga skänker vid avresan från Norge.69

Brev. I syfte att stärka Óláfr i tron tillskrev honom Gregorius VII den 15 december 1079. Påven säger sig önska att han kunde sända lärare till Norge, men det stora av-ståndet och det främmande tungomålet gör ett sådant projekt svårt att genomföra. I stället föreslår han Óláfr att skicka några unga och ättestora män till Rom för upplär-ning. Gregorius avråder dessutom kungen från att ta del i danska inre angelägenhe-ter – en bror till regenten därstädes hade nämligen sökt sig till Norge för att därifrån starta ett uppror. Verka i stället som fredsstiftare, skriver påven, och vinn på så sätt en säker väg till himmelens fröjder – fåfäng är världslig makt och världslig ära.70

73

V

Sträng 1. Efter Óláfr kyrris död togs hans son Magnús till konung. Det fanns emel-lertid ytterligare en tronpretendent, nämligen Hákon, son till Haraldr harðráðis son Magnús och fostrad av Steigar-Þórir, och i och med att upplänningarna upphöjde Hákon till regent kom Norge än en gång att för en tid ha två styresmän. Sträng 1 be-rättar om spänningarna under det korta och ändå relativt fredliga samkungadömet samt om Steigar-Þórirs uppror efter Hákons död. a. Hákon hade före sitt tillträde utmärkt sig genom en härfärd till Bjarmaland. Mork och Fagr förlägger notisen härom till presentationen av Hákon, och i Hulda,Heim ingår den i dödsrunan. Eftersom Hákon helt på egen hand mildrat en del lagar och pålagor för trönderna och upplänningarna råder viss irritation mellan de båda kungarna. En vinter sitter de i var sin storgård i Niðaróss, och Magnús håller sju långskepp beredda i en vak. Hákon är förstås orolig, och en vårnatt ror mycket riktigt Magnús över till andra sidan fjorden och tänder eldar. Ställd inför det faktum att Hákon omedelbart lyckas samla en stor del av befolkningen beger han sig emellertid söderut utmed kusten. Även Hákon lämnar Niðaróss men tar vägen över fjällen mot Viken. Han håller dessförinnan ett tal till trönderna och lovar dem vänskap, samtidigt som han ut-trycker oro för vad kusinen ska komma att företa sig. Efter att en dag under färden ha förföljt en ripa insjuknar Hákon och dör. Liket förs under stor sorg tillbaka till Þrándheimr. Strängen fortsätter med att Steigar-Þórir utnämner den danskättade Sveinn Haralds-son till ny hövding. Man beger sig mot Þrándheimr och besegrar Sigurðr ullstrengr i en mindre drabbning vid Vigg, varefter Sigurðr söker upp Magnús som också skyn-dar norrut. I Hulda och Mork håller kungen husting för sina män och betonar det upprörande i att Sveinn inte är av norsk börd. Sveinn och Þórir befinner sig ute på fjorden när Magnús’ skepp plötsligt dyker upp. Man flyr över bergen till kusten – den åldrade Þórir blir buren – och fortsätter mot norr i båtar, härjande motståndarnas gårdar. Magnús förföljer och träffar på upprorsmännen vid Harmr. Steigar-Þórir läg-ger till vid en ö, övertygad om att ha nått fast land, medan Sveinn flyr ut till havs. Þórir blir tillfångatagen, hånad av Sigurðr ullstrengr och Viðkunnr Jónsson, förd till en galge och hängd. Han visar sig vara så tung att huvudet lossnar från kroppen. Man fäster även upp stormannen Egill, som dessförinnan i nedlåtande ordalag tillta-lar kungens män. Det framgår att Magnús varit beredd att benåda Egill ifall någon

74 SKRIFTENS SAGOR

Kompositionsskiss V

HULDA

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

ÁGRIP

Theodoricus

KOMPOSITIONSSKISS V

1 2 3

6

5

8a i ci

47

h7 j b b d i

4e

1 24

7 5

8a c

b b i d i e

1 7 5 8

a

4

ci6

46

i i f e e

1 7 5 8

a4

c4

i e

1 5 7 8

ci e

1 1 5 7 8

i g h i

i

i

1. Hákon, Steigar-Þórir2. Sveinka þáttr3. Gísls þáttr4. Danmark5. Götaland6. Skopti7. 1:a västfärden8. 2:a västfärden

a. Hákons Bjarmalandsfärdb. Giffarðrc. Sveinn H i Danmarkd. Maktildre. Víðkunnrf. Järteckeng. Varsel inför Karl den stores dödh. Klostret på Niðarhólmri. Magnús jämförs med andra kungarj. Kali-episoden

x 2:

x 2:

6

4 5

V 75

HULDA

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

ÁGRIP

Theodoricus

KOMPOSITIONSSKISS V

1 2 3

6

5

8a i ci

47

h7 j b b d i

4e

1 24

7 5

8a c

b b i d i e

1 7 5 8

a

4

ci6

46

i i f e e

1 7 5 8

a4

c4

i e

1 5 7 8

ci e

1 1 5 7 8

i g h i

i

i

1. Hákon, Steigar-Þórir2. Sveinka þáttr3. Gísls þáttr4. Danmark5. Götaland6. Skopti7. 1:a västfärden8. 2:a västfärden

a. Hákons Bjarmalandsfärdb. Giffarðrc. Sveinn H i Danmarkd. Maktildre. Víðkunnrf. Järteckeng. Varsel inför Karl den stores dödh. Klostret på Niðarhólmri. Magnús jämförs med andra kungarj. Kali-episoden

x 2:

x 2:

6

4 5

76 SKRIFTENS SAGOR

vågat be för hans liv, och kungen är mycket vredgad över männens feghet. Magnús tar sedan itu med trönderna och straffar dem för deras medverkan i upproret. c berättar att Sveinn tog sig till Danmark och senare blev förlikt med Magnús’ son kung Eysteinn. i utgörs av en följd notiser där Magnús blir jämförd med andra kungar. Här i sträng 1 (Hulda,Heim, Agrip och Theodoricus) hävdas att han var mer lik sin farfar Haraldr harðráði än fadern Óláfr kyrri. Strängen är i sin helhet likartat återgiven i de olika versionerna, och till och med Agrip är utförlig och har de övrigas stofföljd. Hos Theodoricus finner vi dock efter vanligheten bara ett sammandrag. Sträng 2 finns bara i Hulda och Mork och behandlar en konflikt mellan Magnús och Sveinki, hövdingen över Älvens befolkning. Enligt uppgifter i Mork (början av sträng 1) och Hulda (sträng 2) fostrade Sveinki Hákon innan Steigar-Þórir så småningom tog över. Sveinki vägrar nu underkasta sig Magnús som därför skickar Sigurðr ullstrengr till honom med befallning att lämna riket. Sigurðr ser inga svårig-heter i uppdraget utan kallar till ting och håller tre i tonen allt fränare tal. Sveinki lämnar korta och hånfulla kommentarer, och till sist griper hans män till vapen, med följd att Sigurðr med knapp nöd kan hjälpas i säkerhet. Han lyckas ta sig tillbaka till Magnús och hetsar kungen att bege sig söderut för hämnd. Efter en intensiv med-ling av ländermän i trakten blir till slut parterna överens, och det beslutas att Sveinki ska resa bort ur landet för en tid. Snart nås emellertid Magnús av rykten att det hövdingelösa landet runt Älven härjas av rövare, och därför skickar han bud efter Sveinki att återvända. Sveinki låter sig dock inte bevekas förrän Magnús i egen per-son sökt upp honom på vistelseorten i Danmark. Sträng 3 (endast i Hulda) berättar hur islänningen Gísl Illugason hämnas sin fars död. Illugi blev dräpt hemma på Island, när Gísl var helt liten, av bland andra Gjafvaldr, nu hirdman hos Magnús berfœttr. När strängen börjar befinner sig Gísl på vintervist i Norge hos Hákon på Forborði. Motvilligt avslöjar han för Hákon sin av-sikt att ta hämnd, och han lyckas så småningom tillfoga Gjafvaldr ett par hugg när denne ett ögonblick lämnar hirden för att samspråka med sin hustru. Gísl flyr genom att tilltvinga sig överfart av en man i en båt men infångas snart och rentvår ädelt båts-mannen från all skuld. Han sätts i en jordkula, och Jón Ögmundarson, den blivande Hólarbiskopen, hindrar med list den vrede Magnús att verkställa omedelbar avrätt-ning. Senare ber Gjafvaldr på sin dödsbädd, under tankar på den egna frälsningen, kungen att benåda Gísl. Islänningarna i staden med Teitr Gizurarson i spetsen samlas och begrundar skeendet, varefter de befriar Gísl ur fängelset och för honom under beskydd till tingsplatsen. Här talar Sigurðr ullstrengr och menar att inte ens tio islän-ningars liv vore gottgörelse nog för dådet. Teitr vägras ordet men Jón får tillåtelse att yttra sig. Han håller ett långt anförande där huvudvikten ligger på hur väsentligt det är för kungen att fälla rättvisa domar – här kan det avgöras vilken eld Magnús själv kom-mer att hamna i, den heta eller skärseldens lindriga. Därpå förklarar Gísl sitt agerande och framför ett kväde. Han kastar sedan sina vapen, går fram till kungen och lägger

V 77

huvudet i hans knä. Man förliks och Gísl blir upptagen i hirden på Gjafvaldrs plats. En dag något senare låter Sigurðr, som ligger svårt sjuk, kalla på Jón. Han tror sig drabbad av Jóns ord på tinget och ber prästen sjunga över honom. Mycket riktigt tillfrisknar Sigurðr inom kort. Gísls þáttr slutar med att Jón och Teitr återvänder till Island. h-notisen berättar hur Sigurðr efter löfte till Jón grundar ett kloster på Niðarhólmr. Uppgiften återfinns även hos Theodoricus i något utförligare utformning men utan sträng 3-inramningen. Sigurðr nämns här som den främste bland stormännen i Magnús’ här. Sträng 4 berättar om ett par mellanhavanden med Danmark. Magnús härjar så-lunda i Halland och bränner bland annat Viskadalen – Fagr talar även om Fyn och Själland. Avsnittet står i Fagr vid början av sträng 1, i Hulda,Heim mellan Hákons död och Þórirs uppror och i Mork efter Sveinka þáttr. Nästföljande sträng 4-parti sammanfaller med den förlikning i sträng 5, där den danske kung Eiríkr góði deltar och blir beskriven. Sträng 5 börjar med att Magnús framställer krav på några gränsområden mot Götaland, vilka han hävdar varit i Norges ägo sedan urminnes tider. Härtåget som följer bedöms och blir skildrat högst olikartat i manuskripten. Theodoricus nämner en första härfärd som innebar obetydliga framgångar och en andra som slutade med flykt eftersom den ende som troget åtföljde kungen var Ögmundr Skoptason. De goda fredsvillkoren förefaller här helt bero av den svenske kungen Inges välvilja. Enligt skildringen i Mork sätter sig kungen i tältläger invid gränsen. När Inge när-mar sig manar hövdingarna till reträtt, men Magnús utsätter i stället med framgång svenskarna för ett nattligt överfall vid Foxerni. Han låter så bygga en befästning för vintern vid Kvalðinsey, där han lämnar Finnr Skoptason och Sigurðr ullstrengr i spetsen för en skara män. Fästet erövras av Inge som emellertid ger försvararna grid. (Se även sid 268, avsnittet ”Þinga saga”.) Sommaren efter härjar Magnús ånyo och möter götarna i ett nytt slag vid Foxerni, men inga klara besked lämnas om hur striden förlöpte. Fagr följer Mork i huvuddrag men saknar den första Foxernidrabbningen. Inte heller Heim inkluderar överfallet, och den avviker även i övrigt märkbart från Morks skildring. Gränsanspråken är mer utförligt framställda, och Inges erövring av Kvalðinsey är på ett helt annat sätt åskådligt berättad; bland annat erbjuder svenskarna två gånger fri lejd mot att man ger upp. Också det åter-stående Foxernislaget blir mer konkret återgivet. Götarna är helt överlägsna, och Magnús räddas till livet enbart genom Ögmundr Skoptasons hjältedåd att ta på sig kungens kappa och sålunda locka med sig fienden. Hulda ger stridsförloppet en ny karaktär genom att först följa Heims skildring och sedan tillfoga det nattliga överfallet vid Foxerni. Magnús står således som slutlig segerherre när förlikningsförhandlingarna strax ska ta vid. Sådan är hans position även i Agrip där enbart segern vid Foxerni blir berättad, inbegripet förhistorien. Kungarna Magnús, Ingi och Eiríkr träffas så i Kungahälla för överläggningar. Man kommer snart överens om villkoren, och för att befästa freden blir Magnús lovad Inges dotter Margrét, härefter kallad ”friðkolla”. De omstridda områdena följer henne

78 SKRIFTENS SAGOR

som hemgift. I Hulda,Heim talas de tre regenterna vid framför sina män, medan de i Mork och Fagr diskuterar en kort stund ”á einmæli” (på tu man hand). En noggrann jämförande betraktelse över kungarna ingår (i). b. Hulda och Mork har i samband med den framgångsrika Foxernistriden en di-gression om den välske riddaren Giffarðr. Giffarðr tar tjänst hos Magnús just innan fälttåget ska ta sin början, men vid Foxerni står han ingenstans att finna – inte förrän kampen är slutförd. Han uppbär kritik för sitt handlande och ställer därför kosan mot England. Under den besvärliga överfarten föredrar han vilande ryggläge framför att hjälpa till med ösningen, varför islänningen Eldjárn diktar honom en smädestrof. Väl ankomna tar sällskapet land vid en ung greves borg, och Giffarðr söker rättning gentemot Eldjárn. Ett ting kallas samman, och Eldjárn beordras kväda sin vers för bedömning. Men i stället för nidet framför han ett lov till Giffarðr för dennes insat-ser vid Foxerni. Greven kan inte se något förolämpande i strofen, och Giffarðr kan naturligtvis ingenting säga utan att kompromettera sig. Hulda,Heim har efter sträng 5-förlikningen en passage om Magnús’ avkomma och om hans tillnamn. Här ingår den jämförelse mellan Magnús, Óláfr och Haraldr (i) som Mork och Fagr lade fram i samband med Óláfr kyrri (IV:r). d. Ett antal strofer som Magnús riktat till kejsardottern Maktildr blir i Hulda om-talade omedelbart före förlikningen och i Mork omedelbart efter. h. I anledning av att Sigurðr ullstrengr deltog i Magnús’ här berättar Theodoricus att det var han som anlade klostret på Niðarhólmr. Sträng 6. Hulda och Heim skildrar här en konflikt mellan Magnús och Skopti Ögmundarson. Ögmundrs släkt presenterades inför sträng 5, där ju Skoptis söner Finnr och Ögmundr agerade i centrala roller. Oenigheten nu gäller ett danaarv som Skopti har att uppbära men som även Magnús gör anspråk på. Skopti söker upp Magnús och refererar till deras vänskap – aldrig skulle han ge sig i delo med kungen ifall risken fanns att han hade fel. Men Skopti förmår inte ändra Magnús’ sinnelag, lika lite som det hjälper Finnr och Ögmundr att hänvisa till de respektive insatserna vid Kvalðinsey och Foxerni. Slutligen lämnar Skopti och sönerna landet för att ald-rig återvända. Skopti dör i Rom och Þórðr, som levde längst, på Sikiley. Det sägs att fränderna var de första nordmännen att segla genom Nörvasund. Sträng 7. Magnus genomförde två härtåg västerut över havet, skildrade i sträng-arna 7 och 8. Till skillnad från övriga har Hulda en förhistoria till den första väst-färden mellan sträng 2 och sträng 3. Hákon, sonen till Orkneyjarlen Páll, anländer här landsflyktig till Magnús. Erlendr jarl styr nu öarna, och folket där föredrar lug-net och friden framför att Hákon återvänder. Denne söker därför kungens stöd och vädjar upprepade gånger om direkta aktioner. När Magnús till sist syns vunnen för idéen gör han emellertid klart för Hákon att det bara är i eget intresse han ämnar lägga under sig örikena. Magnús beger sig via Orkney mot Suðreyjar och den skotska kusten. Han härjar och bränner en följd namngivna orter och områden – skildringen baseras här helt på återgivna strofer. Berättelsen blir åskådligare när hären når Öngulseyjarsund i

V 79

Bretland och möter kelter ledda av jarlarna Hugi digri och Hugi prúði. Magnús och en man som står strax intill honom skjuter samtidigt en pil mot Hugi prúði (mot Hugi digri i Agrip och Theodoricus). Jarlen är iklädd en rustning som enbart läm-nar ögonen oskyddade, och den ena pilen träffar näsjärnet, medan den andra går in genom ena ögat och blir Hugis bane. Hulda,Heim hävdar att man allmänt anser att kungen avlossade dödspilen – Mork och Fagr påpekar mångordigt att åsikterna i frågan går vida isär. I Agrip kastar skytten sin båge till kungen med orden ”heill sko-tit herra” (bra skjutet, herre), och i Theodoricus sägs ingenting om hur dråpet gick till. Sträng 7 i Agrip och Theodoricus upptas för övrigt av föga mer än denna enda händelse. Magnús beger sig norrut efter framgångarna i Wales och tar emot fredsanbud från den skotske kungen. Det bestäms att Norge ska bli tilldelat alla de öar Magnús kan segla omkring, och genom att dra skeppen över ett smalt ed lyckas han även lägga beslag på den betydelsefulla halvön Saltíri. Vintern tillbringar man på Suðreyjar där Magnús son Sigurðr (enligt Hulda,Heim) blir förmäld med Irlandskungens dotter Bjaðmynja. Mork och Fagr å sin sida hävdar att Sigurðr i förlikningssyfte giftes med den skotske kung Melkólmrs dotter när man på hemvägen passerade Orkney. j. I denna Hulda-episod avslöjar den dödligt sårade Kali för kungen att flera av hans krigare lämnat och lämnar Suðreyjar för Norge utan orlov. Magnús, som snart märker att Kali har rätt, förbättrar vakthållningen. Något senare dör Kali, och Magnús ordnar ett fördelaktigt gifte åt sonen Kolr. Sträng 8. På sitt tionde regeringsår styr Magnús ånyo kosan mot väster. Hären passerar Orkney på utfärden, men målet är den här gången Irland. I Hulda,Heim vinner Magnús Dyflinn tillsammans med kung Mýrkjartan – i Mork och Fagr kla-rar han bedriften på egen hand. Mork låter Magnús hålla tal till sina män utanför staden, och Sigurðr Sigurðarson motsätter sig kungen. Sigurðr försöker avråda från hela företaget och påpekar att folket i grannskapet är fulla av svek. Han hänvisar även till Haraldr harðráðis misslyckande i England (i). Magnús tillbringar vintern hos Mýrkjartan i Kunnaktir, varefter han om våren härjar i Úlaztír och sedan förbereder hemfärden. I Mork och Fagr har han blivit lo-vad proviant av Mýrkjartan, men eftersom sändningarna dröjer skickar han män att undersöka vad som hänt. När ändå tiden lider utan besked går han själv i land med ett stort följe, och ett gott stycke in i landet möts man av de egna budbärarna – och förningen. Framställningen i Hulda,Heim är enklare konstruerad. Magnús sänder här män till Mýrkjartan med begäran om köttransoner och bestämmer en senaste tidpunkt för männens återkomst. Det är när fristen löpt ut som han går i land. Alla de fyra längre versionerna har en beskrivning av hur landskapet tog sig ut vid platsen för den strid som snart följer. I Mork och Fagr är sekvensen placerad strax före irernas anfall, när Magnús just vänt om för att bege sig tillbaka till skeppen. Skildringen får därigenom en direkt funktion i berättelsen, och läsaren känner på sig att nu kommer något att hända. Man kan uppfatta dispositionen i Hulda,Heim som mer sofistikerad. Där blir nämligen omgivningen beskriven redan när Magnús

80 SKRIFTENS SAGOR

på väg inåt landet första gången passerar lokaliteten. Avståndet till ”förverkligandet” är större liksom kraven på åhörarens observans. Mork och Fagr meddelar enbart nakna fakta om Magnús’ färd, medan det i Hulda,Heim målas upp en åskådlig tavla av förloppet. Magnús ger sig av om morgo-nen, det är vindstilla och solen skiner. Man anländer snart till en höjd med utsikt vida omkring. Ett dammoln syns i fjärran. Eyvindr manar kungen att fylka sina styrkor eftersom risken finns att det är fientligt sinnade irer som närmar sig. Hären ställer upp och väntar, men anländer gör – de egna sändebuden. Texten bygger således upp en spänning som släpper och detta strax innan det verkliga anfallet faktiskt sätter in. En överlägsen irisk här utsätter nämligen överraskande norrmännen för ett bak-håll. De anfallnas omedelbara reaktion skiljer något i versionerna. I Mork manar Magnús männen att göra sig beredda och att absolut inte fly. Var modiga, säger han, och kanske kommer det nu att visa sig i vad mån ni verkligen vill stödja er konung. I Fagr meddelas endast att Magnús inte hade för avsikt att fly. Heim har dramatise-rat skeendet med hjälp av ett nytt replikskifte mellan Eyvindr och Magnús. Eyvindr ber kungen om ett snabbt, gott beslut och Magnús svarar: ”Kalla samman männen under vårt standar och bilda sköldborg för att skydda återtåget ut mot slättlandet.” I Hulda anmodar Eyvindr dessutom kungen att fly, något som naturligtvis avvisas. Den iriska hären var så stor att för var man nordborna fällde stod där snart två nya som ersättning. Uppgiften i fråga är dubblerad i Mork och Fagr. Den förs först fram som ett allmänt konstaterande vad gäller stridens inledningsfas. Senare kopplas den till bilden av flyende män och bilden av kungen som tillsammans med ett fåtal återstående krigare till ingen nytta hugger ned irer som vore de nötboskap. Heim ut-trycker sig något mer återhållsamt. Vid endast ett tillfälle meddelas att en – och bara en – irländare stiger fram för varje som fallit. Mork, Fagr och Heim,Hulda inkluderar en episod med män som under stridens gång sviker kungen, och sekvensens konstruktion är ungefär densamma hos samtliga. I Mork och Fagr håller Magnús sköldborgen intakt som skydd för att upplänningarna ska kunna dra sig tillbaka. Han räknar med att dessa samtidigt ska kunna hålla irerna under beskjutning, men i stället kastar de vid första tillfälle sköldarna och flyr. Magnús ropar efter dem: ”Jag var galen den dag jag gjorde dig Þorgrímr húfa till länderman och Sigurðr hundr fredlös. Sigurðr skulle inte ha svikit om han varit här.” I Hulda,Heim kallar Magnús till sig Þorgrímr och lägger en konkret plan. Man har nämligen under retirerandet nått fram till ett svårforcerat dike. Magnús ska täcka Þorgrímrs försök att ta sig över diket till en holme på det att denne sedan ska hjälpa övriga över. Men Þorgrímr sviker, och Magnús ropar sina invektiv efter honom. Den händelse Magnús refererar till ligger i samtliga versioner utanför kungasagoramen. Ingenstans berättas nämligen om hur och varför Sigurðr hundr blev förklarad fredlös. Striden går allt mer norrmännen emot. Magnús blir snart sårad men fortsätter kämpa efter att ha brutit av det spjut som genomborrat båda benen. Här stannar Mork och Fagr upp i skildringen för en beskrivning av kungen. Han står där inför oss iförd gyllene hjälm, sköld och svärd och med en röd silkesmantel dragen utanpå va-

V 81

penrocken. Samma beskrivning återfinns också i Hulda,Heim men är placerad strax före bataljen. e. När Magnús får sitt banesår, ett hugg mot halsen, skiftar Mork synvinkeln till Viðkunnr som omedelbart hugger itu kungens dråpare och sedan uppmanas fly av den döende Magnús. I avsnittet kommenterar vidare Viðkunnr med egna ord vilka som var de sista att lämna slagfältet. Ankommen till Orkney berättar han nämligen inför Sigurðr Magnússon omständigheter som redan meddelats i texten. Den otymp-liga dispositionen är åtskilligt förenklad i Fagr, och Heim har integrerat uppgifterna om Viðkunnr i det allmänna skeendet, men det finns också några sammanfattande ord om honom sist i Magnús’ saga. Vi får veta att Viðkunnr dödade Magnús’ bane-man, att han själv fick tre sår och att han för sin insats kom att hedras av kungens sö-ner. Hulda har en egen konstruktion med stoff från såväl Mork som Heim. Bland annat har Heims slutord arbetats in i den löpande skildringen. (Se även sid 269, av-snittet ”Þinga saga”.) De överlevande beger sig via Orkney till Norge, och Sigurðr överger sin hustru och slår följe till hemlandet. Här kan noteras den avsevärda förvirringen i Morks fram-ställning. Agrips sträng 8 har till en början en sammanfattande karaktär. Framgångarna gör Magnús liksom en gång Haraldr harðráði ovarsam, och han blir utsatt för samma slags svek som farfadern (i). Man överfalls i färd med att ta strandhugg, och Magnús blir härvid beskriven, men syftet är ett annat än i de längre versionerna. Agrip vill nämligen visa att kungen överraskats i allför lätt härklädnad. I avsnitt e ökar närhe-ten till skeendet eftersom Viðkunnr står i centrum under stridens slutdel. Även det beröm Viðkunnr vederfars efter hemkomsten ingår. Theodoricus betonar också kungens övermod och gör jämförelser med Haraldr harðráði (i). Han menar att irerna å sin sida var beredda att dö för sitt land och djärvt gick mot sina fiender. Själva striden skildras notisartat. g. Vi ser av kompositionsskissen att Theodoricus i hög grad präglas av digres-sionen g. Efter berättelsen om Magnús och Hákon återknyts nämligen till Haraldr harðráði och fallet från hästryggen vid Stamford Bridge, och det omedelbara skälet är att Magnús just blivit jämförd med farfadern (i). Theodoricus går vidare genom att associera till och räkna upp några av de varsel som föregick Karl den stores död. Bland annat fälldes bron över Mainz under ett åskväder, portvalvet i Aachen föll ned framför hans fötter, och – under härfärd mot danskarnas kung Heming – kastade blixten omkull Karl och hans häst. Heming kom dock krypande och bad om nåd sedan han fått klart för sig vilken behandling Karl utsatt sachsarna för – alla som var längre än hans svärd avrättades. Karl hemlighöll för övrigt de onda tecknen, och Theodoricus utbrister i lovsånger över hans person, innan han påminner sig att det faktiskt är ett annat ämne han behandlar i sin skrift. f. Heim fortsätter även i Magnús’ saga att berätta Óláfr-mirakel. En brand har bru-tit ut i Niðaróss, och när man försöker hejda förstörelsen genom att hålla helgon-kungens relikskrin mot lågorna stiger en man fram under hånfulla tillmälen. Han

82 SKRIFTENS SAGOR

slår på skrinet och menar att bara hans egna böner kan hjälpa. Till straff för hädelsen drabbas han av svår ögonvärk, och den lindras först när Óláfr själv griper in. I det andra miraklet blir en vanskapt kvinna botad. Övriga källskrifter. Island. Nóregs konungatal har i en första omgång tre strofer om Magnús berfœttr. Där står att Magnús var en tapper och givmild son av Óláfr kyrri, att han enligt allmän mening styrde riket under tio års tid och att han hade många barn som nådde hög ställning – fem av sönerna blev kungar. Redan som ung begav sig Magnús till Irland att härja, och i dessa strider fälldes Eysteinns ut-märkte fader. Mot slutet av sitt kväde återvänder skalden till Magnús – fursten som fruktade vare sig eld eller svärd – för att berätta ytterligare något om kungens barn. Anledningen är naturligtvis att Jón Loptsson, till vars ära skaldestycket diktades, var son till Magnús’ dotter Þóra.71

Hungrvaka nämner Magnús’ död ”vestr á Írlandi, á Úlastin” som en viktig tilldra-gelse under biskop Gizurrs dagar.72 Betydligt mer har Jóns saga helga att säga om Magnús berfœttr. I texten ingår nämligen varianter av Gísls þáttr Illugasonar (jämför Huldas sträng 3). Biskopssagans förlorade original skrevs antagligen av Gunnlaugr Leifsson kort efter år 1200 då Jón förklarades helgon. Översättningen i AM 221 (be-tecknad A) står sannolikt närmast originalet, den i SKB 5 (B) är möjligen utförd av Bergr Sokkason på 1300-talet, och den i AM 392 (C) kompilerar i vissa avseenden A och B. A brukar kallas Jóns saga helga hin elzta, B Jóns saga helga eptir Gunnlaug munk och C Þriðja sagan.73 Inplaceringen av Gísls þáttr är i samtliga versioner inkon-sekvent. Efter sin Romfärd har Jón besökt Sveinn Úlfsson (som dog 1076) och far nu med dennes orlov vidare till Norge där Magnús regerar (kung år 1093). Huldas sträng 3 har inga fadäser av den kalibern, problemet där är bara att vi ingen annan-stans hör talas om att Jón företog andra färder till Norge än ungdomsårens. A:s berättelse om Gísl är kortfattad. Först sammanfattas farshämnden och gripan-det, därpå befriar Teitr Gizurarson den fängslade Gísl, och till sist löser Jón upp kon-flikten genom ett tal på det ting som följer. Den blivande biskopens ord får Magnús’ sinnelag att mjukna, och samtliga inblandade får grid. C har utöver A-stoffet en kort sekvens om Sigurðr ullstrengrs sjukdom, och dessutom blir Teitr (liksom i B) be-nämnd Ísleifsson – antagligen ett sätt att anpassa kronologin till 1070-tal. B:s þáttr är av ett helt annat omfång, och den överträffar gott och väl Huldas ver-sion. Ändå är fejdavdelningen föga längre än i A och C. Det nya består i att Jóns tal på intet sätt påverkar Magnús. I stället hotar snart öppen strid mellan islänningar och norrmän, men förhindras av att Gísl frivilligt överlämnar sig till motståndarna. Auðunn gestahövðing (Huldas Soni) reser en galge, och Jón får före hängningen kungens tillåtelse att lägga en kappa över Gísls skuldror. I tre dagar hänger Gísl, men när Jón sedan skär ned honom lever han och är vid god vigör. Bara fötterna är lite stela eftersom de stuckit ut ett stycke under kappan. Nämnas bör C-författarens no-tering att vissa källor – ”Segja svá sumar bækr” – hävdar att Gísl inte blev hängd. Efter räddningen tar episoden med Sigurðrs sjukdom omedelbart vid, och även Auðunn ligger ”dauðasjúkir”. Jón ställer som villkor för tillfrisknande att Sigurðr

V 83

ska anlägga ett kloster på Niðarhólmr, och vi påminner oss Huldas hävdande mot slutet av sträng 3 att Sigurðr längre fram i tiden grundade ett kloster där – märk även Theodoricus’ omnämnande. Från sjuklägret beger sig Jón till Magnús och blir väl emottagen, varpå Gísl träder fram och erhåller grid. Därefter följer ett efterspel som ingenting har att göra med biskop Jón. Gísl blir anförare för den gisslan Magnús under den sista västfärden överlämnar till kung Mýrkjartan. Ett ordskifte äger rum mellan kungen och en medlem av gisslan, och Mýrkjartan släpper därpå männen fria trots att Magnús genom sitt agerande egentligen förverkat deras liv. Från Irland beger sig Gísl hem till Island.74

Efter att ha blivit spådd sin framtid av en svensk spåman beger sig Hákon Pálsson i Orkneyinga saga till Magnús berfœttr, och episoden där Hákon försöker vinna kung-ens öra för en västfärd överensstämmer med Huldas version. Det första krigståget mot de brittiska öarna skildras i stor detalj, och skildringen sammanfaller i stort sett med den i de studerade kungasagorna. En tyngdpunkt utgör Magnús helgis strids-vägran och hans flykt till Skottlandskungen. Kali-avsnittet (j) ingår eftersom jarl Erlingrs dotter sedermera blev gift med Kolr Kalison och paret i Norge kom att fostra sonen Rögnvaldr Kali, den framtida berömdheten och jarlen. Orkneyinga saga näm-ner även att Hákon Pálsson deltog i Magnús’ Götalandståg, men anmärkningsvärt är att den andra västfärden och Magnús’ fall i Úlaztír endast tar upp några få rader. De nämnda förloppen ingår även i Magnúss saga skemmri – som tillika har en utförlig dialogscen mellan Magnús berfœttr och Magnús helgi – och i Magnúss saga lengri.75

I de isländska annalerna finner vi notiser om Magnús’ trontillträde, Hákons död, dråpet på Steigar-Þórir, Sigurðrs styrelse på Orkney samt om Magnús’ härjningar och fall på Irland.76

Knýtlinga saga och Ágrip af sögu Danakonunga nöjer sig med konstaterandet att kung Níkolás äktade Magnús’ tidigare maka.77

Saxo skriver i samband med Haraldr gilli att denne utgav sig som son till den Magnús som härjade Irlands kuster. Ytterligare uppgifter finner vi när kung Nils äktar Magnús’ förutvarande maka Margrét. Saxo skriver där att Magnús ständigt låg i krig med svearna och lämnar en egen förklaring på kungens tillnamn. Vid ett angrepp mot halländska köpmän utsatte nämligen svearna Magnús för ett överraskande över-fall och slog honom med sådan skräck att han barbent måste fly till skeppen. Inge gav honom sedan sin dotter för att vinna fred och avvända hoten mot riket.78

England. De brittiska källskrifterna om Magnús’ militära aktiviteter i grannskapet är talrika och ofta divergerande. Dock blir i stort sett samma skeenden skildrade som i sagorna. Låt oss helt kort och i huvuddrag redogöra för vad de skilda manuskripten har att meddela.79

Vi börjar med den antagligen felaktiga uppgiften i Forduns Scotichronicon att Skottlands kung Duncan år 1093 med hjälp av den norske kungen fördrev den döde regenten Malcolms söner. Passagen sägs vara berättad efter den ovannämnde Turgot (omkring år 1100) men utgör med all sannolikhet en sen interpolation. Därför be-höver man inte, som P. A. Munch gjorde, förutsätta ett tidigt extra krigståg västerut.

84 SKRIFTENS SAGOR

William av Malmesbury nämner i Gesta regum Anglorum att kung Magnús år 1098 erövrade Orkney, Man med flera öar och närmade sig England via Anglesea. Hugo av Chester och Hugo av Shrewsbury fördrev honom, men vid aktionen föll den sist-nämnde genomborrad av ett kastspjut. Ordericus Vitalis’ Historia Ecclesiastica är utförlig men förvirrad vad gäller Magnús’ förehavanden i Britannien. Ordericus samlar de båda härfärderna till en kontinuerlig aktivitet mellan åren 1098 och 1103. Magnús började bekriga irerna med en flotta på sextio skepp. Han hade äktat men förskjutit kungens dotter eftersom irerna inte levt upp till de ingångna avtalen. Magnús färdades till Orkney, seglade runt samtliga öar tillhöriga riket och nådde fram till Anglesea. Avsikten att härja Irland måste överges eftersom väpnade män överallt bevakade kusten, och man fick nöja sig med att ta sig i land på Man och några ytterligare öar. Till Anglesea kom Magnús med sex skepp, och en röd sköld fäst vid masten klargjorde hans fredliga avsikter. Ordericus tycks ha haft föga klart för sig vad som egentligen hände, och självmotsägelserna i texten är talrika. Det står vid ett tillfälle att en av Magnús’ krigshövdingar var norrmannens anförare och att Hugo fälldes av en norsk barbar, och vid ett annat att Hugo blev skjuten av Magnús, kungens broder. Kampen ägde rum nära klippan Dagannoth där Hugo av Shrewsburys ståthållare uppfört en borg, och det tycks som om lång tid förflöt mellan norrmännens ankomst och själva striden. Hugo förberedde sig näm-ligen redan när det första larmet kom och mobiliserade män och låg sedan länge i väntan. Hans attack och fall föranleddes av att nordmän en dag antastade den in-födda befolkningen. Magnús beklagade efteråt att Hugo dödats och slöt med anled-ning härav fred med Hugo av Chester, för övrigt kallad Hugoni Dirgane – jämför med sagornas Hugi digri. ”Jag för krig mot irer, inte mot engelsmän”, ska Magnús ha yttrat. Ordericus berättar vidare att en flotta så småningom landsattes på Irland och att irerna av fruktan inte vågade hålla slag. I stället lockade de kungen med fagra löften att lämna skeppen, varefter de överföll och nedgjorde honom i trots av tap-pert motstånd. Magnús stred sin sista strid med ryggen mot ett träd. Englands kung Henrik blev mycket glad över beskedet om Magnús’ död – en tung börda föll från hans axlar, skriver Ordericus. Itinerarium Cambriæ av Giraldus Cambrensis (slutet av 1100-talet) berättar att det till hamnen i Anglesea kom vikingar i långskepp från Orkney. Jarl Hugo red vid beskedet härom modigt fienden till mötes. På sin starka häst begav han sig ut i vatt-net. Hövdingen Magnús stod i framstammen på det främsta skeppet och sköt en pil mot Hugo, en pil som träffade i höger öga, den enda punkt som inte var skyddad av rustning. Magnús utropade segervisst ”låt honom störta” (leit laupe). Skildringen ligger så nära sagornas att man skulle kunna misstänka ett samband. Häremot talar emellertid Magnús’ replik i itinerariet och det faktum att Giraldus inte känner till att Magnús var kung av Norge. Sammanfallen beror kanske på att ett norrönt berät-tande länge levde kvar i området. Den walesiska Brut y Tywysogion utgör sannolikt en översättning av en förlorad latinsk originaltext, och dess framställning är ofta förvirrad och har mestadels an-

V 85

drahandskaraktär. För år 1098 står att Hugo av Chester och Hugo av Montgomery befann sig på Mona (Anglesea) som de nyligen erövrat när Magnús plötsligt och oväntat kom över dem. Vid år 1100 berättas om kolonisationen av Man. Magnús, benämnd kung av Germanien, anlände nämligen till Anglesea för att hugga timmer för vidare transport till Man. Ett kastell uppfördes och blev bemannat med norrmän. Magnús skickade bud till Irland med begäran om kung Murchaths dotter till äkta för sin sons räkning, och giftet kom till stånd och sonen fick som titel konung av Man. Nästföljande år begav sig Magnús på härjningar med få skepp, enligt annaltexten i Britannien. Den drabbade befolkningen samlade en stor styrka och angrep inkräk-taren. Magnús, medveten som han var om sina många vunna segrar, vägrade emel-lertid ge vika – och stupade. Annales Cambriae är till skillnad från Brut y Tywysogion samtida händelserna och författad på latin, och här står för år 1103 att Magnús blev dräpt vid Dublin. Chronica regum Manniae hävdar att Norges kung år 1077 skickade en viss Ingemund till Man för att bemäktiga sig riket. Ingemund blev dock överfallen och innebränd. För år 1098 står att Magnús egenmäktigt öppnade Óláfr helgis relikskrin, och som straff beordrade Óláfr honom att inom trettio dagar lämna Norge. Magnús gav sig då av med hundrasextio skepp och erövrade Orkney, liksom Man där han valde att slå sig ner. Vid Anglesea dödade han en greve Hugo och drev en namne på flykt. Till kung Murecard på Irland skickade han skor att bära på axlarna under jul-dagen som tecken på underkastelse. När sändebuden återvände med berättelser om den gröna och åtråvärda ön beslutade sig Magnús för att erövra riket. Han satte iväg i spetsen för en förtrupp om sexton skepp. Dock lämnade han oförsiktigt sitt fartyg, blev omringad och dräpt. Magnús begravdes vid St. Patricks kyrka i Down. Irland. Även de iriska annalerna nämner Magnús. Här spelar han emellertid inte en lika framträdande roll i de inrikes förloppen som den sagorna antyder. The Annals of Ulster berättar att Magnús kom till Man 1102 och ingick fred på ett år med irerna. I Annals of the Kingdom of Ireland, by the Four Masters står för samma år att irerna drog till Dublin för att bekämpa den därstädes härjande Magnús. Man slöt fred för ett år framåt och Muircertach gav Sigurðr Magnússon sin dotter i äktenskap. Ingenstädes står emellertid att Magnús tog del i Muircertachs strider mot rivalise-rande kungar. Det sägs bara att han på ett plundringståg blev dräpt av befolkningen i Ulster. The Annals of Tigernach skriver för år 1103 att Magnús, kung av Norge och öarna, en man som försökt besätta hela Irland, blev dräpt i Ulster. Att minnet av Magnús berfœttr länge levde kvar framgår av det folkliga berättan-det på Irland, i Skottland och i Wales. I flera Ossiankväden heter hjälten Maghnus mor, ofta kallad kungen med den röda skölden, den som med sin flotta kom seglande för att vinna Erin med svärd och strid. Finn och hans män värjde riket mot honom, och i ett antal gæliska äventyr uppträder Manus, åtföljd av tama lejon och med ett le-jon målat på skölden. Att notera i sammanhanget är Morks beskrivning av Magnús’ vapensköld: ”oc sciolld fire ser. oc var scrifat aleo meþ gvlli” (och med en sköld fram-för sig som var påmålad ett gyllene lejon).80

87

VI

Sträng 1. Sedan Magnús berfœttr stupat på Irland återvände Sigurðr med de överle-vande norrmännen till Norge. Sigurðr kom nu att dela regentskapet med brodern Eysteinn, medan Magnús’ tredje son Óláfr ännu var alltför ung att handha sin del av riket. Sträng 1 berättar kortfattat om perioden fram till Óláfrs död. De tre bröderna blir beskrivna i detalj till utseende och karaktärsdrag (Hulda,Heim), och det sägs att de avskaffade många av de hårda lagar som tidigare pålagts landet (Hulda,Heim och Agrip). f. Hulda och Mork redovisar här Eysteinns tolkning av en av Sigurðrs drömmar. I drömmen befinner sig de tre kungarna framför Kristkyrkan i Niðaróss när plöts-ligt Óláfr helgi träder fram inför dem och leende ber Óláfr följa med in i kyrkan. Helgonkungen återvänder efter en stund, nu inte lika mild till sinnes, och bjuder med sig Eysteinn. Sigurðr däremot får sitta kvar intill drömmens slut. Det som enligt Eysteinn förutsägs är kungarnas död och deras sätt att leva sina liv. Sagaversionerna tycks eniga om att Óláfr var fyra eller fem år då Magnús föll och att han dog vid femton (sexton) års ålder – dock menar Theodoricus att han avled redan tre år efter fadern. Nämnas bör också att Óláfr deltar i slutfasen av Þinga saga, sträng 5 (Hulda och Mork). Sträng 2. Här beger sig Sigurðr ut på den mångomtalade färden till Jerusalem, till Jórsalaland. Hulda,Heim kopplar dess incitament till föregående avdelnings sträng 6, det vill säga Skoptis mer eller mindre påtvingade seglats till utlandet. Några av Skoptis män återvänder nämligen med eggande berättelser om främmande platser och fantastiska äventyr. a-sekvensen avbryter Hulda,Heims färdbeskrivning med beskedet att Hákon Pálsson erhöll värdigheten som jarl över Orkney. Sigurðr tillbringar den första vintern hos kung Heinrekr i England, och i Valland blir han lovad vist av jarlen därstädes men drivs att angripa dennes borg när de snålt tilltagna förnödenheterna tagit slut. Sigurðr håller därpå en följd lyckosamma drabbningar mot hedningar, mot blåmän och mot vikingar. Hulda,Heim och Mork räknar till åtta strider medan Fagr har sex. Den sjätte i ordningen blir skildrad i stor detalj. Vid ön Forminterra har rövare byggt en stenmur framför öppningen till den grotta som de tagit till näste. Förvissade om den egna säkerheten kastar de glåpord till de till synes maktlösa norrmännen. Men Sigurðr finner på råd. Han låter hissa ett par skeppsbåtar med bågskyttar och stridsmän uppför bergssidan. Väl uppe driver

88 SKRIFTENS SAGOR

Kompositionsskiss VI

HULDA

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

ÁGRIP

Theodoricus

KOMPOSITIONSSKISS VI

12

11 4 5 6 7

a b cd e

f

g

u

3h i

34

j k l

m

n

o

p

2 41 1 5 7

cd e

ugf

3h

34

j k n

m o

12

14

6 7

a b cd g

um o

n q q4

12

1 7

b c d3 4

12

6 7

b r c 4

1 2 7

3s

b

4t

1

il

3i 4

1. Samregentskap till Óláfrs död2. Jórsalafärden3. Eysteinn inrikes4. Sigurðr inrikes5. Þinga saga6. Danmark7. Haraldr gilli

a. Hákon Pálssonb. Jórsalalandc. Miklagarðrd. Jämtare. Ívars þáttrf. Drömmen om kungarnag. Borghildrh. Gull-Ásu-Þórðar þáttri. Mannjafnaðrj. Þórarins þáttr stuttfeldark. Óttarr birtingrl. Áslákr hanim. Träddrömmenn. Doppningeno. Hästkapplöpningp. Cecilíaq. Mirakelr. Hedningar stjäl korsets. Digression Augustust. Theodoricus’ avslutningu. Ättetavla

x 2:

x 2:

x 2:

5

5

VI 89

HULDA

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

ÁGRIP

Theodoricus

KOMPOSITIONSSKISS VI

12

11 4 5 6 7

a b cd e

f

g

u

3h i

34

j k l

m

n

o

p

2 41 1 5 7

cd e

ugf

3h

34

j k n

m o

12

14

6 7

a b cd g

um o

n q q4

12

1 7

b c d3 4

12

6 7

b r c 4

1 2 7

3s

b

4t

1

il

3i 4

1. Samregentskap till Óláfrs död2. Jórsalafärden3. Eysteinn inrikes4. Sigurðr inrikes5. Þinga saga6. Danmark7. Haraldr gilli

a. Hákon Pálssonb. Jórsalalandc. Miklagarðrd. Jämtare. Ívars þáttrf. Drömmen om kungarnag. Borghildrh. Gull-Ásu-Þórðar þáttri. Mannjafnaðrj. Þórarins þáttr stuttfeldark. Óttarr birtingrl. Áslákr hanim. Träddrömmenn. Doppningeno. Hästkapplöpningp. Cecilíaq. Mirakelr. Hedningar stjäl korsets. Digression Augustust. Theodoricus’ avslutningu. Ättetavla

x 2:

x 2:

x 2:

5

5

90 SKRIFTENS SAGOR

man in fienden i grottan för att till sist röka ut dem med eldar invid öppningen. Även Theodoricus nämner att Sigurðr med list besegrade hedningar som slagit sig ned i en bergshåla. De olika slagskildringarna är i Hulda,Heim baserade på återgivna strofer, medan Mork låter Sigurðr ständigt tala till och rådslå med sina män. På vägen till Jerusalem passerar Sigurðr Sikiley där normanden Roðgeirr härskar (Hulda,Heim och Fagr – Mork har lakun fram till uppehållet i Miklagarðr). Sigurðr ger härvid Roðgeirr kungsnamn, och detta sker i Hulda,Heim efter att jarlen under många dagar betjänat den norske kungen vid bordet. b-avsnittet återger norrmännens upplevelser i Jórsalaland, och bland annat badar Sigurðr och korstågskungen Baldvini tillsammans i Jordanfloden. En höjdpunkt ut-gör det tillfälle då Sigurðr emottar ett spån av det heliga korset, och Huldas skildring av händelsen är den utförligaste. Här blir norrmannen erbjuden att fritt välja en gåva och beslutar sig efter betänketid för ett stycke av korset. Valet ställer till bekymmer eftersom ingen hittills fått ta emot en dylik skänk, men efter att ha hållit råd i frågan beslutar sig landets hövdingar för att samtycka. Man betänker Óláfr helgis missions-insatser men ställer även som villkor att Sigurðr ikläder sig ett antal åligganden. Han ska med tolvmansed svära att främja kristenheten i Norge. Han ska verka för dels en inhemsk ärkebiskopsstol, dels för tiondets införande, och han ska låta förvara spånet i Óláfrs kyrka. Sigurðr accepterar eden mot att hövdingarna på motsvarande sätt svär att korset är äkta. I Fagr, Heim och Theodoricus får Sigurðr utan särskilda villkor spånet som gåva. Heim berättar visserligen om ederna men anger dem som frivilliga, medan Agrip är enig med Hulda om att Sigurðr var tvungen att avge löften. Sigurðr deltog därefter i belägringen av Sidon. r. Senare, i sträng 4, kommer det att framgå av Hulda,Heim och Mork att korset sattes som landvärn i en kyrka i Kungahälla. Agrip däremot berättar redan nu detta kungens löftesbrott och konsekvenserna härav. En tid efter Sigurðrs regering an-länder nämligen hedningar i många skepp, de bränner staden och för med sig spå-net – och en präst. Ute till havs kommer en stor hetta över dem, något som prästen hävdar beror av korsets makt, och därför sätter de skräckslagna sjörövarna honom i land med reliken, vilken sedan till sist förs till sin avsedda bestämmelseort. c. Sigurðr beger sig så mot Miklagarðr, nogsamt inväntande rätt vind för att de vackra seglen ska kunna beskådas från båda stränder (Hulda,Heim och Fagr). Kejsaren – kallad Kirjalax i Hulda,Heim och Mork och Alexíus i Fagr – öppnar stadsporten och bereder med kläden norrmännens väg fram till kungahallen, men Sigurðr anmodar männen att låtsas som ingenting (Hulda,Heim och Fagr). Hulda har en motsvarande episod under uppehållet i Jerusalem i och med att Baldvini där på samma sätt prövar Sigurðrs konungslighet. Kirjalax testar norsken även genom att sända skäppor av guld och silver som gåva. Sigurðr låter oberörd männen dela rikedomarna, och först inför ett par praktfulla guldringar visar han antydningen av ett personligt intresse, först dessa dyrbarheter tycks värdiga en verklig konung (Hulda och Mork). Kejsaren låter vidare Sigurðr välja mellan guld och att åse kapp-löpningar på den berömda arenan Paðreimr, och naturligtvis väljer han kapplöp-

VI 91

ningarna (Hulda,Heim och Mork; Fagr har lakun för resterande delar av strängen). Vid ett annat tillfälle håller Sigurðr gästabud för sina värdar. Drottningen, som vill pröva besökarens initiativkraft, gör det då omöjligt för honom att inhandla bränn-ved vilket Sigurðr löser genom att elda valnötter (Hulda och Mork – jämför med Haralds saga harðráða). Vid avfärden skänker Sigurðr sina skepp till kejsaren och emottar i stället hästar och vägvisare för resan landvägen norrut till Norge. Av den danske kungen får han så fartyg för den sista etappen. Sträng 3 berättar om samregenten Eysteinns bedrifter, dels under Sigurðrs borto-varo, dels efter hemkomsten. Eysteinns byggen av kyrkor, kungsgårdar och hamnar betonas hos samtliga – dock har Agrip en lakun för perioden. Theodoricus’ Eysteinn-parti är placerat före avsnittet om Sigurðrs Jórsalafärd. Kungen blir beskriven och några av hans byggnationer blir omnämnda. s. Theodoricus låter byggnadsverksamheten leda över till en kortare utvikning om kejsar Augustus’ motsvarande insatser – en hamn i Brundisium och ett flertal fre-dade kungsvägar. d. I den här episoden vinner Eysteinn genom lämpor och mildhet jämtarna över till den norska sidan. Han kallar till sig deras ledare, ger frikostiga gåvor och argu-menterar för upprättandet av nära förbindelser. I Hulda,Heim hänvisar han till att Jämtland under Hákon Aðalsteinsfóstris regim tillhört Norge, en uppgift som saknas i Mork och som motsägs av Fagr. I den senare hävdas nämligen helt kort att Eysteinn var den förste att införliva Jämtland med riket. e-episoden (Hulda och Mork) ger ett konkret exempel på Eysteinns vänskapliga sinnelag. Islänningen Ívarr Ingimundarson, som befinner sig hos kungen, drabbas av personliga bekymmer. Brodern Þorfinnr anländer nämligen och blir sjuk av avund när han får klar för sig Ívarrs höga position. Þorfinnr återvänder till Island med häls-ningar till Ívarrs käresta Oddný men sviker förtroendet genom att själv äkta flickan. Vid budet om det skedda har Ívarr svårt att dölja sin besvikelse. Eysteinn märker att någonting har hänt, men Ívarr svarar undvikande på hans frågor. Kungen lyckas emellertid lirka fram sanningen och ger tröst och lättnad genom att ofta samtala med honom om Oddný. På samma sätt förfor Eysteinn i inledningen till episod f ovan då Sigurðr satt oglad efter den obehagliga drömmen om sig själv och bröderna. g – där Sigurðr tar den vackra Borghildr från nuvarande Dalsland till frilla och med henne får den blivande kung Magnús – har i Hulda,Heim ett förspel tillhörigt sträng 3. Eysteinn uppehöll sig sålunda under en tid i Sarpsborg och satt ofta i sam-tal med flickan, något som naturligtvis väckte onda rykten. Borghildr blev till den grad upprörd att hon bar järn för att fria sig från beskyllningarna – bara för att strax därpå bli bortförd av den skrupelfrie Sigurðr. h. I Gull-Ásu-Þórðar þáttr (Hulda och Mork) inträder Eysteinn i skeendet mot berättelsens slut. Islänningen Þórðr anländer till Niðaróss och hyr in sig hos den unga änkan Ása, som tillhör Viðkunnr Jónssons ätt. Han samlar rikedomar på köp-färder till England men tillbringar vintrarna hos Ása. Vänskapen dem emellan växer till kärlek vilket upprör Ásas släkt, men Þórðr vinner Viðkunnrs aktning genom att

92 SKRIFTENS SAGOR

dikta honom ett lovkväde. Vid återkomsten från en av resorna råkar han i konflikt med den mäktige Ingimarr af Aski. Þórðr flyttar Ingimarrs skepp eftersom det ligger i hans hamnläge och låter fängsla en Ingimarrs båtsven för stöld av ett tält. Ingimarr blir mäkta uppförd och kallar i all hast samman en skara män, men under tiden har Þórðr mobiliserat Viðkunnr, och vid sin ankomst ser sig Ingimarr ställd inför en övermäktig motståndare. Viðkunnr, som förstår att saken ingalunda är utagerad, begär nu hjälp från Sigurðr Hranason, och instruerar sin budbärare att påminna om det tillfälle då finnarna tänkte lägga beslag på hans gård – ifall Sigurðr tvekar. Ingimarr återvänder med ett större följe men finner sig sålunda än en gång alltför fåtalig. Nu skickar Viðkunnr och Sigurðr bud på kung Eysteinn med som påtryck-ning frågan vilka som var de sista att fly när Magnús berfœttr föll på Irland (jämför episod V:e). Ingimarr kommer snart med en väldig här, men kungen avstyr det hela, en rättegång kommer till stånd och svennen hängs. Den irriterade Ingimarr skymfar Eysteinn – en oduglig islänning kan du hjälpa, men du förmår inte hämnas din far, och han ger sig därefter av utan att någon försöker hindra honom. Þórðr å sin sida blir gift med Ása och hålls som en mycket dugande man. i-avsnittet utgörs av en ordstrid, en ”mannjafnaðr”, mellan Eysteinn och Sigurðr. Episoden är i Hulda placerad strax före och i Mork strax efter sträng 5, och den ingår även i Heim. Versionen i Hulda,Heim är den något utförligare. Eysteinn och Sigurðr håller en vinter gemensamma gästabud. Det första äger rum hos Eysteinn, och man kan knappast säga att glädjen står högt i tak. Värden föreslår för att lätta upp stäm-ningen att man ska ta sig ”jafnaðarmenn”, det vill säga finna någon att jämföra sig med vad gäller egenskaper och bedrifter. Sigurðr dras motvilligt in i spelet som na-turligtvis, mot den ursprungliga avsikten, eskalerar och slutar med att kontrahen-terna lämnar varandra i vredesmod. Mot Sigurðrs segrar utomlands ställer Eysteinn sina insatser för kristenheten inom riket, och kulmen nås då Sigurðr hävdar att han fäst en knut på andra sidan Jordanfloden för Eysteinn att lösa upp. ”Lös då den här”, svarar Eysteinn: ”Hur kommer det sig att du kunde segla med ett ensamt skepp rätt in i min här då du kom tillbaka?” Morks ramberättelse är något annorlunda utformad. Sigurðr är i färd att förstöra ett gästabud med sitt tungsinne när värden ber Eysteinn finna på råd. Eysteinn för-hör sig med brodern, och hans tillvägagångssätt liknar metoden i avsnitten e och f. Ordstriden växer sedan fram ur situationen i stället för att vara organiserad som spel och idrott. Det hela tar sin början med Eysteinns yttrande till brodern att det tycks som om du skäms för mig – ”är vi då inte båda två söner av Magnús berfœttr?” Sigurðr framhäver sina bedrifter, inbegripet knuten på andra sidan Jordan, hela ti-den interfolierat med konstaterandet ”oc sa ec þic eigi þar” (och såg jag dig inte där). Där Hulda,Heim har en tät replikväxling låter Mork Eysteinns svar följa i form av en lång monolog. Orationens höjdpunkt är dessutom betydligt bredare utmålad och utgången ingalunda att bröderna står i harnesk mot varandra. Eysteinn framstår helt enkelt som ordstridens segerherre. Av strängen återstår meddelandet att Eysteinn blev sjuk och dog, och Hulda,Heim

VI 93

och Mork påstår att ingen sedan Magnús góðis dagar blivit sörjd som han. Heim be-rättar att kungen strax före sin död byggde ett skepp efter modell av Ormen långe, medan Mork anför en episod där Eysteinns hustru berömmer Sigurðrs utrikes be-drifter, och maken svarar med en strof. Hulda inkluderar båda dessa passager. Theodoricus inleder sin avdelning VI med uppgifter om när Óláfr och Eysteinn dog. Han finner det därför av nöden att vid notisen om Sigurðrs hemkomst påpeka att Eysteinn då fortfarande var vid liv. Sträng 4 rör Sigurðrs inrikes bedrifter efter Jórsalafärden. Avsnitten i, och i viss mån g, delas med sträng 3. u återger ättetavlan för Sigurðrs hustru Málmfríðr, och här knyts an till såväl Haraldr Guðinason och Jarizleifr som till senare danska kungar. Fagr presenterar släkttavlan redan inom avdelning IV (IV:q). Heim har, efter episod i, berättelsen om hur Sigurðr i badet tycker sig se en fisk i vattnet och börjar skratta som förryckt. Det är fråga om ett tidigt tecken på kungens frambrytande vansinne, och vi har ju förut sett exempel på hans tunga lynne och oberäknelighet (f, i, g). Episoden åtföljs av en notis om systern Ragnhildrs gifte in i dansk kungaätt. Partiet har i Hulda placerats mellan strängarna 5 och 6. j. Þórarins þáttr stuttfeldar (Hulda och Mork). Sigurðr får en kväll vid aftonsången syn på den säreget klädde islänningen Þórarinn. Kungen kväder en strof och får en strof som svar och bjuder därefter Þórarinn till sig. Vid ankomsten till hirden blir is-länningen lurad av Árni fjöruskeifr att dikta Hákon Serksson en grundlös smädesvers. När han blir klar över det rätta förhållandet kväder Þórarinn Árni en än värre strof, och Árni är färdig att dra svärd men blir hindrad av Hákon. Så småningom framför Þórarinn en ”Stuttfeldardrápa” inför kungen och beger sig, efter löfte om återbesök på tillbakaresan, på Romfärd. Berättelsens slutord är intressanta: ”en hér er eigi greint, hvárt þeir fundust síðan” (Men här nämns inte om de möttes senare). k-episoden följer i Hulda och Mork omedelbart efter Eysteinns död. Här skildras – liksom senare i avsnitt l – Sigurðrs kast mellan galenskap och rättvisa bedömningar, och här blir de män hyllade som vågade stå upp mot kungen när vansinnet bröt ut. Det är pingst och Sigurðr sitter i sitt högsäte. Han kastar plötsligt en dyrbar bok i elden och slår drottningen en örfil. Óttarr birtingr, kungens ”kertisveinn”, rycker bo-ken ur lågorna och tillrättavisar sin herre. Han jämför med de dagar då Sigurðr skör-dade lagrar i fjärran riken. Kungen drar svärdet men hejdar sig inför den orörlige Óttarr och slår honom bara helt lätt på skuldran. Han kritiserar de räddhågsna, de som inte haft mod att gripa in, och upphöjer Óttarr till länderman. Hulda och Mork låter nu Sigurðr grunda Konungahella och sätta spånet av det heliga korset som landvärn (jämför Agrips episod r). Heim har notisen i fråga inom ramen för episod g. l-avsnittet följer i Hulda men är placerat ett stycke längre fram i Mork. Ingen vå-gar opponera sig när Sigurðr en kväll under fastan beställer in kött att äta. Ingen utom den lågättade Áslákr hani, en av deltagarna i Jórsalafärden. Sigurðr sitter tyst efter Áslákrs påpekande, men han rör inte maten. Vännerna manar Áslákr fly, men

94 SKRIFTENS SAGOR

han väljer att stanna och blir mycket riktigt inom kort rikligt belönad av kungen. Hulda och Mork anför härefter en likartad episod där Sigurðr under juletid mot alla sedvänjor begär fram kött. Köttet bärs in men nu plötsligt vill kungen i stället ha sig en kvinna. Han besiktigar den som visas honom, och fastän han anser allt på henne fult och illa växt menar han först att hon får duga. Men när han till sist betraktar hennes blåa och tjocka ben utbrister han: ”Säkert är du en hora – för ut henne”. Första delen av episod n, som i Hulda och Mork tillhör sträng 4 och i Heim delas mellan strängarna 4 och 7, behandlas under sträng 7. p. Berättelsen om Sigurðrs död föregås i Heim av uppgifter om byggnationer i Kungahälla, men Hulda och Mork har som förspel avsnitt p. Kungen planerar där att överge sin hustru och i Bergen fira bröllop med Cecilía, en dotter till en mäktig man. Det hela upprör biskop Magnús som söker upp Sigurðr och förmanar honom. Kungen drar sitt svärd och blir allt blåare i ansiktet av förtrytelse, men biskopen bara håller fram halsen och fortsätter fördöma. Man skils slutligen åt, och Magnús är ru-sig av glädje över att ha kunnat uppfylla sin plikt som biskop. Sigurðr beger sig nu till Stavanger, och biskopen därstädes söker upp honom. Även denne anser visserligen förfarandet mot lagen men är ändå beredd att ge sitt medgivande till giftet – mot för kyrkans räkning tillbörliga gåvor. Sigurðr accepterar villkoren och får kvinnan, men hans högaktning tillhör uppenbarligen biskop Magnús. På kungens dödsbädd ber hans vänner honom att för sin egen skull överge Cecilía. Även hon är av samma me-ning vilket får Sigurðr att vända sig från henne, besviken och med högrött ansikte. Sjukdomen förvärras och han är snart död. Det enda Fagr meddelar i sin sträng 4 är beskedet om kungens död, men Agrip tillfogar därutöver några ord om hans egenskaper. Theodoricus nämner att Sigurðr degenererade med åren från att förut ha varit den bäste hövding och tillfogar att några anser att kungen druckit gift. q. Heim har ett par Óláfr-mirakel infogade mot slutet av sträng 4. I det första låter Sigurðrs mor Þóra skära tungan av en viss Kolbeinn för att han ätit från hennes tall-rik. Den olycklige beger sig till Kristkyrkan där han somnar och drömmer att Óláfr helgi tar tag i den kvarblivna tungstumpen och drar. Kolbeinn vaknar botad. I det andra miraklet förs en man från Danmark fängslad till Vendland. Utan hopp om hjälp från sina fränder gör han ett fåfängt flyktförsök. Man tar fast honom och kas-tar honom i en fängelsehåla med många kristna fångar. En av dessa råder dansken att i bön ge sig som tjänare åt Óláfr helgi. Så sker och resultatet blir att Óláfr i en dröm manar mannen att stå upp. Dansken vaknar fri från sina bojor, han kan gå ut genom den olåsta fängelseporten, och de som förföljer honom blir bortvillade. Väl hemkommen ångrar han emellertid löftet till helgonkungen och lämnar den boning han blivit anvisad som dennes tjänare. Dock återvänder han mer än villigt sedan han om natten i sömnen hemsökts av tre vackra ungmör med slag och hårda ord. Det påpekas i texten att den som nedtecknade miraklet själv haft dansken för sina ögon. Sträng 5, den långa Þinga saga, återfinns i Hulda och Mork och handlar om en konflikt mellan kung Sigurðr och Sigurðr Hranason. Motsättningen – som rör frå-

VI 95

gan om ländermannen otillbörligt lagt beslag på skattemedel men även inbegriper en av kungens kvinnoaffärer – eskalerar till tingssak. Här kommer kungabröderna Sigurðr och Eysteinn att stå emot varandra, och strängen har därför likheter med ordstriden i avsnitt i. Förhållandet mellan versionerna – inklusive den kortare vari-ant, Þinga þáttr, som återfinns i ett antal Heim-handskrifter – kommer att utredas närmare i avdelningen ”Fokuseringar” (kapitlet ”Þinga saga”). Sträng 6. Strängen finns inkluderad i Hulda,Heim och Agrip, och här söker Danmarks kung Níkolás – vilken i sträng V:5 äktade Margrét friðkolla – stöd från Sigurðr för ett krigståg mot det hedniska Småland. Man avtalar möte vid Öresund, och danskarna anländer men upplöser ledungen efter en kort väntan på Sigurðr och norrmännen. Sigurðr, när han väl infinner sig, blir i sin tur ytterst uppretad över att inte finna Níkolás på plats. Han håller husting, härjar lite grand i Skåne som hämnd och beger sig därefter på egen hand till Kalmar. Han kristnar smålänningarna och tar krigsbyte i en aktion som fått namnet Kalmarledungen. Agrip saknar strängens början på grund av lakun. Sträng 7 låter Haraldr gilli, som föregiven frilloson till Magnús berfœttr, anlända till Norge och inleda den kommande kampen om tronen med Sigurðrs son Magnús. m, en Sigurðr-dröm, fungerar som förebud i Hulda,Heim. Sigurðr vaknar nämli-gen åter oglad en morgon på grund av nattliga syner. Han har i drömmen skådat ett mörker som närmat sig över havet och som visat sig vara ett jättelikt träd. När trädet nådde stranden bröts det sönder och lämnade brottstycken i alla vikar. Sigurðr tolkar drömmen som en profetia om att en man ska komma och att mannens avkomma ska bli stor. Även Mork har ett m-avsnitt men eftersom episod n här föregår dröm-men har Haraldr redan uppträtt på arenan. Hulda,Heim låter en viss Hallkell húkr föra Haraldr till Norge i samband med en färd till Suðreyjar. Mork berättar om ankomsten först i avsnitt n och sedan, med no-teringen ”sem fyrr var sagt”, efter avsnitt m. Haraldr gilli väljer som strategi att söka upp kung Sigurðr och be att få besanna sitt fäderne. Kungen accepterar men med villkoret att Haraldr lovar att inte kräva riket så länge han eller Magnús befinner sig vid liv. Under överinseende av ett par biskopar beträder Haraldr glödande plogjärn, och när bandagen tas bort är mycket riktigt hans fötter obrunna. Hulda – liksom Mork vars framställning emellertid är defekt – låter Magnús kritisera Haraldr för att högljutt ha åkallat den heliga Kolumba under provet. Heim, Agrip och Theodoricus anser att testen var orimligt sträng, och Agrip nämner platsen för tilldragelsen som Sæheimr. Fagr ter sig som en förkortad Hulda,Mork-version. n-avsnittet tar vid i Hulda, medan Mork, som redan berättat episoden och Heim som har den senarelagd, fortsätter med episod o. Hulda och Mork sammanfaller där-emot i sättet att framföra förloppet. Sigurðr har drabbats av svårmod under en het dag i hamn, alltmedan männen roar sig med bad och lekar. Plötsligt dyker kungen ned i vattnet och håller den gode simmaren Jón upprepade gånger under ytan. När man till sist befarar att Jón ska bli dräpt griper Erlendr gapamunnr in och doppar

96 SKRIFTENS SAGOR

i sin tur ned Sigurðr. Mork inflikar här som en parentes Haraldr gillis ankomst till Norge och låter Haraldr uppmana Erlendr att fly, men förgäves. Senare om kvällen råkar så Haraldr i konflikt med sin besvärlige skeppskamrat Loðinn, och innan män-nen hunnit skilja dem åt hugger han Loðinn ett allvarligt sår. På morgonen kallar kungen till sig Erlendr och belönar honom (jämför episoderna k och l). Nu berättas även föregående kvälls incident för honom, och Sigurðr beslutar obetydliga böter för Loðinns sår samt tar in Haraldr i sitt följe. Heim låter i avsnitt n Haraldr delta från första början. Här far en islänning omkring i vattnet och doppar folk till höger och vänster, ett beteende som föran-leder kungen att gripa in och så när ta bråkmakarens liv. Han hindras av Sigurðr Sigurðarson som, när ord inte hjälper, håller fast honom till dess islänningen tagit sig i land. Kungens dom blir att Sigurðr aldrig mer ska komma inför hans ögon. Mannen som Haraldr gilli på kvällen konfronterar heter i Heim Sveinn Hrímhildarson. Haraldr ger Sveinn ett sår på handen med följd att männen griper och tänker hänga honom. Sigurðr skyndar då till kungen efter hjälp, trots det som hände tidigare under dagen. Hängningen blir på så sätt avstyrd och Sveinn straffad, medan Sigurðr får förlåtelse eftersom hans handling gjort honom oumbärlig för kungen. o. Även den här episoden är annorlunda utformad i Hulda, Mork och Heim. I Hulda och Mork berömmer männen utan måtta en häst som Magnús nyligen för-värvat. Haraldr gilli, som är sen och ovillig att delta i lovordandet, blir hårt pro-vocerad att förklara varför. ”Kanske har jag sett snabbare hästar, kanske till och med snabbare män”, säger han till slut. Följden blir att han av Magnús tvingas att nästa morgon springa i kapp med hästen i fråga. Magnús ska satsa en guldring på seger, Haraldr däremot sitt huvud. Kung Sigurðr blir upprörd över vadet men agerar ändå domare vid tävlingen. Första försöket slutar oavgjort, och i det andra anklagar Magnús Haraldr för att ha hållit i hans sadel. I det tredje är emellertid Haraldr helt överlägsen, och det tycks som om hans fötter knappt vidrör marken. Heims berättelse börjar med att Magnús råkar avlyssna ett samtal där Haraldr skryter om irernas snabbhet i löpning. Magnús beskyller Haraldr för lögn, och ef-tersom båda är druckna ger snart det ena ordet det andra. En tävling mellan män-niska och häst ska få avgöra dispyten. Även här måste det tas till tre försök, men be-skyllningen om att ha hållit i sadeln kommer redan i det första, och i det andra ska Haraldr ha tjuvstartat. Vid det tredje försöket tar Magnús ett kraftigt försprång men blir ändå distanserad. Sigurðr får besked om skeendet först i efterhand och reagerar genom att ta sonen i sträng upptuktelse. t. Theodoricus avslutar sin framställning av Norgehistorien med berättelsen om Sigurðr Jórsalafari, och han menar i t-avsnittet att det vore en skam att tala om de oår som följde. I slutorden försäkrar han att han gjort så gott han kunnat, att han fått uppgifterna i andra hand och att han skrivit verket därför att ingen annan tagit sig an uppgiften. Övriga källskrifter. Island. Hela sju verser av Nóregs konungatal ägnas de tre sam-kungarna. Skalden säger sig ha hört förtäljas att ypperligare bröder knappast blivit

VI 97

födda på jorden. Óláfr góði dog helt ung varför man endast en kort tid fick njuta av hans godhet. Eysteinn stod bakom många framgångsrika företaganden intill en plötslig hjärtsjukdom gav honom döden. Båda kungarna blev jordfästa vid floden Niðs strand, där Óláfr helgis skrin står placerat i huvudkyrkan ovan altaret. Längst levde Sigurðr, han som ledde den långa färden till Jórsalir. Mörekungen härskade i tjugosju år innan en fördärvlig banesot ändade hans liv. Han lades i kista i Oslo, och nu gror jorden över kungens ben vid Hallvarðrs kyrka.81

Hungrvaka nämner Óláfrs död bland ”stortíðindi” under Gizurrs dagar. Eysteinn och Sigurðr blir också nämnda, men här gör sig författaren skyldig till en självmot-sägelse. Först sägs det nämligen att när biskop Þorlákr Rúnólfsson dog var Eysteinn och Sigurðr regenter i Norge, och senare att de båda kungarna tvärtom avled under hans biskopsdöme. Förvirringen har en kronologisk grund eftersom dödsåret anges till 1126 medan rätt tidpunkt är 1133.82

Jóns saga helga anger Eysteinn och Sigurðr som norska kungar men Óláfr som av-liden vid biskopens död (1121).83

Þorgils saga ok Hafliða ur Sturlunga-samlingen berättar att Þorgils’ vänner Árni fjöruskeifr (jämför episod j) och Hermundr Þorvaldsson deltagit i ”útförum með Jórsala-Sigurði”.84

YFlats Grœnlendinga þáttr har egna skeenden att anföra från Sigurðrs regeringstid. På Grönland kallar nämligen Sokki till ting för beslut om en inländsk biskopsstol, och sonen Einarr blir i ärendet skickad till Norge. Einarr söker upp Sigurðr och skän-ker bland annat kungen en isbjörn. Han för fram grönlänningarnas önskemål, och följden blir att kungen tillkallar klerken Arnaldr och skickar denne till ärkebiskop Özurr i Lund. Özurr tillstyrker Arnaldrs vigsel under förutsättning att Einarr svär att bli biskopen ett fast stöd. Vid avskedet från Sigurðr inför hemfärden bestås Einarr generösa ärebetygelser.85

I Mána þáttr skálds, som återfinns i Sverris saga, kväder Máni inför kung Magnús Erlingsson den ”Útferðardrápa” som Halldórr skvaldri diktade om Sigurðrs färder.86

Orkneyinga saga anför för perioden ett antal Norgeresor företagna i politiskt syfte. Först att ge sig av var Hákon Pálsson, som därigenom skaffade sig jarlsnamn något år efter Magnús berfœttrs fall. Vid tiden för Sigurðrs utfärd uppsökte Magnús helgi i samma ärende Eysteinn och erhöll halva öriket som jarldöme. Sagan noterar längre fram att när Magnús dräptes var Sigurðr, Eysteinn och Óláfr fortfarande samkungar. Allt detta står för övrigt även att läsa i sagorna om Magnús. Vid ett senare tillfälle möter Kali Kolsson (den blivande Rögnvaldr Kali) Haraldr gilli på Suðreyjar och rå-der denne att söka upp kung Sigurðr för att få sin börd bekräftad. Orkneyinga saga berättar dessutom om en förlikning som Sigurðr arrangerade mellan Kolr Kalison och kontrahenten Jón Pétrsson. I villkoren ingick att Kali Kolsson skulle erhålla mor-brodern Magnús helgis hälft av öarna. Den andra halvan styrde Páll Hákonarson. Som jarl tog Kali sedan namn efter föregångaren Rögnvaldr Brúsason. Den vinter dessa händelser ägde rum tillbringade Sigurðr i Oslo, och han avled senare på vå-ren.87

98 SKRIFTENS SAGOR

Ari fróði noterar i Íslendingabók att när biskop Gizurr dog hade Eysteinn och Sigurðr varit kungar under sjutton år.88 Annalerna nämner samkungadömets start och de tre regenternas dödsår samt Jórsalafärden. Oddaverja annáll lämnar sin vana trogen karakteristiker över Eysteinn (lagkunnig och idog vad gällde bland annat byggnadsverksamhet) och Sigurðr (berömd under sina härfärder men med sämre anseende för det inrikes styret och mer så allt eftersom hans dagar led).89

I samband med att Knýtlinga saga beskriver Eiríkr góðis besök i Miklagarðr blir även Sigurðr omnämnd. Det sägs nämligen att båda dessa kungar blev erbjudna valet mellan att åse kapplöpningar på den så kallade ”Paðreimr” och att ta emot en ansen-lig mängd guld. Eiríkr föredrog guldet, medan Sigurðr – eftersom han var på hemväg och därmed få kostnader återstod – valde förlustelserna. Knýtlinga saga (och Ágrip af sögu Danakonunga) noterar dessutom Sigurðrs gifte med Málmfríðr, huvudsakli-gen därför att hon senare äktade kung Eiríkr eimuni. Även Saxo uppmärksammar att Eiríkr gifte sig med Magnús blindis styvmor, fordom norrmännens drottning.90

Korstågsförfattarna. Kung Sigurðrs Jórsalafärd blir berörd i ett flertal utrikes käll-skrifter, och av dessa är vissa till och med samtida.91 Att resan verkligen ägde rum i sinnevärlden behöver man följaktligen inte betvivla. Sålunda skrev kaniken Albert av Aachen, som levde under 1100-talets början, efter ögonvittnens berättelser Historia Hierosolymitanæ expeditionis. Detta framstående och tillförlitliga verk behandlar i tolv böcker det första korståget och dess följder (perioden 1095–1121). I bok 11, kapitlen 26–34 uppträder Sigurðr, dock under namn av Magnús och i egenskap av bror till den norske kungen. ”Magnús” ankom till Ascalon med fyrtio skepp och tiotusen man efter en tvåårig färd över haven. Han avvaktade under loppet av en dag på skeppen och gick därefter i land i Japhet. Några dagar senare anlände en stor egyptisk flotta till Beirut, misslyckades inta staden och angrep i stället fyra skepp från Flandern på väg till Jerusalem. Ett infångades varefter man lade sig i hamn i Ptolemais (Acre) och hotade själva staden. I kung Balduins frånvaro beslöt sig i samma veva ascaloniterna för ett angrepp mot Jerusalem. De kristna fick emellertid underrättelser och kunde bjuda för-svar i ett slag på slätten utanför. När han kommit tillbaka till sitt land undsatte Balduin Ptolemais och sökte därefter upp ”Magnús” i Joppe. Efter samtal och vänskapsbety-gelser ledsagade han norrmännen till Jerusalem för andakt. Män i vita kläder kom till mötes med hymner och psalmsång, och hela stadsbefolkningen ledde vägen till den heliga graven. Man besökte alla Bibelns heliga platser och förrättade även andakt vid stranden av Jordan. Under ett möte beslutade man därefter att gemensamt befria Sidon från det hedniska överväldet. Balduin och Bertrand tog landvägen och upprät-tade ett läger med kastmaskiner utanför stadsmurarna. ”Magnús” förde dit sina styr-kor sjövägen, vilket tvingade egyptierna att ånyo fly i hamn och snart återvända till hemlandet. Sidon höll tappert stånd i veckor, men en hög träställning med bågskyttar som kunde skjuta snett nedåt in i staden fällde till slut avgörandet. De ledande bland fienden fick fritt avtåg medan övriga stannade kvar under kristen överhöghet. En annan korstågsförfattare var Fulcher av Chartres, född år 1059. Fulcher, som åtföljde Robert av Norm och Stephan av Blois till Jerusalem och verkade som ka-

VI 99

pellan hos kung Balduin, skrev en Gesta peregrinantium Francorum för perioden 1095–1127. I kapitel 36 behandlas året 1110, och det blir berättat att det vid Joppe fanns män kallade norskar, som av Gud blivit vägledda till det heliga landet. Styrkan bestod av sextio skepp, och den unge anföraren var broder till landets kung. Balduin betraktade männens närvaro med glädje, och han bad dem till och med att dröja kvar i riket en tid. Norskarna begav sig till Sidon över Ascalon, medan Balduin å sin sida tog vägen förbi Ptolemais. Den egyptiska hären höll sig räddhågat kvar i Tyrus’ hamn. Sidons belägring varade i nitton dagar och blev avgjord genom insats av kast-maskiner. Utgången överensstämmer således med Albert av Aachens berättelse. Av den så kallade Historiæ Hierosolimitanæ återstår för eftervärlden den andra de-len, där en okänd författare avhandlar åren 1100–1124. Framställningen följer allt som oftast Fulchers skildring och insatserna vid Sidon blir berörda med några få ord. Man kan notera att erbjudandet att stanna och ge stöd kommer från norrmännen och att Balduin med glädje accepterar förslaget. Även den mest berömde av korstågsförfattarna, Wilhelm av Tyrus, berättar om kung Sigurðr. Wilhelm föddes i Syrien och blev ärkebiskop i Tyrus år 1174. Hans verk rör sig inom tidsavsnittet 1048–1184 och består av tjugotvå avslutade böcker. I bok 11, kapitel 14 (år 1111) anländer en ansenlig flotta från Norge, och det är ryktet om Jerusalem som har lockat männen till den långa färden. Goda vindar har fört dem över det brittiska havet, in i Medelhavet och hela vägen fram till Joppe. Ledaren är en yngling och kungabroder liksom i de tidigare versionerna. Man vandrar till Jerusalem, blir väl emottagna av Balduin och accepterar att ge militärt stöd. En lik-het med sagorna är att flottan färdas till Sidon från Acre. Staden blir presenterad för läsaren medelst citat ur Bibeln, och om själva belägringen har Wilhelm en del extra informationer. Stadsinnevånarna försöker med list klara sig ur den svåra situatio-nen genom att med pengar locka Balduins kammartjänare, en före detta hedning, att lönnmörda kungen. De kristna i staden finner emellertid ut komplotten och vi-darebefordrar uppgifterna genom att skjuta en pil med vidhäftat brev in i belägrar-hären. Tjänaren blir hängd, och snart ger Sidon upp motståndet – enligt Wilhelm den 19 december 1111. Den norska flottan emottog rika gåvor för sina insatser och dessutom orlov för resan till det egna landet. William av Malmesbury noterar i Gesta regum Anglorum moment från Sigurðrs utlandsfärd. Under vintervistelsen i England skänkte kungen guld till diverse kyrkor. Han erövrade med vapen Balearerna och överlät öarna till Wilhelm av Montpellier. Han förlorade ett skepp i en virvelström, och han intog Tyrus och Sidon. I Konstantinopel lät han placera sitt skepps framstam som minne överst på St. Sofias kyrka. Eftersom män började dö av dryckenskap under uppehållet i Bysans lät han blanda ut vinet med vatten, och man öppnade en av de döda och kunde konstatera att med människans lever händer detsamma som med en svinlever som placeras i vin. Avresan från Konstantinopel måste ske med list eftersom kejsaren ville hålla kvar norrmännen. Sigurðr utverkade då tillstånd att besöka en närbelägen stad och läm-nade som pant sina skattkistor fyllda med bly.

100 SKRIFTENS SAGOR

Muhammedanerna. Från muslimsk sida finns bevarad Ibn al-Atirs skildring i Den fulländade historien från 1231, och här blir frankernas erövring av Saida berörd. Ibn al-Atir berättar att sextio frankiska skepp kom över havet, anförda av en kung på pil-grimsfärd. Tillsammans med Balduin begav man sig mot Saida alltmedan den egyp-tiska flottan satt fast i Tyrus. Attacker som utfördes med hjälp av ett trätorn skrämde invånarna till att be om fri lejd. Efter de fyrtiosju dagarnas belägring och kapitulatio-nen begav sig vissa av de besegrade iväg till Damaskus, men många stannade kvar. Så småningom lade Balduin staden under ett hårt skattetryck.92

Brev. Från Magnússönernas kungadöme återstår vidare tre originalbrev med utri-kes avsändare. I ett av dessa hänvänder sig påven Calixtus till Eysteinn och Sigurðr med en anmodan att väl ta emot och stödja Orkneys nye biskop. I det andra tillskri-ver Petrus, abbot i Cluny, kung Sigurðr. Brevet innebär i stort en välgångsönskan till regenten och en förhoppning att det påbörjade verket ska kunna fullbordas. I Petrus’ ögon har nämligen Sigurðr bringat sunnanvind till Norden genom att handla i kär-lek till det himmelska snarare än till det jordiska. Han prisar kungen för att ha värjt kyrkan och med sin flotta befriat kristna folk. Mindre vördnadsfull inför norrman-nen är påven Honorius i det tredje brevet som är föranlett av att en olaga biskop blivit insatt med våld på Orkney i stället för den i York lagligt invigde. Honorius be-ordrar Sigurðr att rätta till missförhållandet och varnar att Guds vrede i annat fall kan komma över honom.93

101

VII

Sträng 1. Efter Sigurðr Jórsalafaris död inträdde i Norge en lång period av inrikes oro, och vi har lagt märke till Theodoricus’ ovilja att på något sätt befatta sig med dessa onda tider. Som första kontrahenter stod mot varandra Magnús Sigurðarson och Haraldr gilli, som redan glömt sin ed att inte kräva kronan med Magnús fortfa-rande i livet. Sträng 1 följer de båda kungarna fram till Haraldrs fall. Mork och Agrip har lakuner efter några inledande notiser; Hulda och Heim är praktiskt taget likaly-dande. Eftersom Haraldr vinner stöd från inflytelserika och starka män tvingas Magnús tillerkänna honom halva riket. Den inbördes spänningen ökar dock kontinuerligt, och under en gemensam vintervist i Niðaróss har de respektive följena svårt att hålla fred. Fagr hävdar att kungarna dödade män för varandra. a. Efter härsamling möts man så i en regelrätt drabbning vid Fyrileif. Hulda,Heim skildrar slaget i detalj, medan Fagr berör det med några få ord. Þjóstólfr Álason varnar och eggar Haraldr när Magnús närmar sig, och Haraldrs bror Kristrøðr gör brynjelös en betydande insats i striden. Kristrøðr blir slutligen nedhuggen bakifrån av en bonde i den egna hären som hämnd för ett tidigare överfall. Haraldr måste fly till Eiríkr eimuni i Danmark men är snart tillbaka med ett nytt följe. Han vinner Kungahälla med hjälp av tungan, och han låter härja i Viken. I Sarpsborg ställer han ländermännen Ásbjörn och Nereiðr inför valet av vem som ska bli hängd och vem som ska störtas i forsen. b. Magnús sitter samtidigt i Bergen med hären hemförlovad. Inför hotet från Haraldr försöker han samla ländermännen men får inget gensvar, varför han vänder sig till Sigurðr Sigurðarson för råd. Magnús ogillar starkt de tre förslag Sigurðr kom-mer med; han vill varken återge Haraldr dennes halva, dräpa de otrogna eller fly till Þrándheimr. ”Ta då det råd som passar dig, sitt kvar och få antingen död eller skam”, säger Sigurðr och lämnar kungen i vredesmod. Striden kring juletid i Bergen skildras utförligt. Magnús sitter snart ensam på sitt skepp utan möjlighet att komma undan eftersom han själv blockerat inloppet med kättingar. Han tillfångatas och blir efter ett kort rådslag lemlästad av Haraldrs trälar. Man sticker ut hans ögon och hugger av en fot. Vid det här laget har Morks lakun upphört. Fagr inkluderar meddelandet att biskop Reinaldr från Stavanger blev hängd ute på en holme, och Mork anger som skäl för avrättningen att han vägrar erlägga böter uppgående till trettio mark guld. Vi kan anta att det var samme biskop som

102 SKRIFTENS SAGOR

i episod VI:p pressade Sigurðr på pengar för kyrkans räkning. Hulda,Heim har epi-soden något utbyggd och sätter Reinaldr-affären i samband med försök att komma åt Magnús’ rikedomar. På väg till galgen sparkar biskopen av sig skon och säger sig inte ha kännedom om några andra kungens tillgångar än dem som finns placerade där – en guldring nämligen. Från Bergen blir Magnús blindi förd till klostret på Niðarhólmr. c-episoden följer i Mork efter några notiser om Haraldr, medan Hulda låter den föregås av sträng 2. Magnús Einarsson anländer här från Island för biskopsvigning, och vid tiden för återfärden söker han upp Haraldr. ”Du kommer olägligt för att bli på lämpligt sätt hedrad”, säger kungen, men ger honom ändock ett bordskärl som

HULDA

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

ÁGRIP

KOMPOSITIONSSKISS VII

12

1 46 6

5 5 3 5 3 5

a b c d e rf

r r

g

h i j k l m n

1 1 46 6

cf

d r e

5 3 5 3 5g

h i k o q l m n

12

1 46 6

a b

5 5 3 5

d e r

3 5

rrg

h i j k l p p m n

14 6

a b

5

d g

53

5

l m n

1 6

q

j

e

1. Haraldr gilli2. Konungahella3. Sigurðr slembir4. Magnús blindi mot Ingi5. Danmark6. Ingi, Sigurðr, Eysteinn

a. Fyrileifb. Sigurðr Sigurðarsonc. Magnús Einarssond. Krókaskógre. Benteinnf. Slembir på Islandg. Hólmr inn grái h. Dråpet på Óttarri. Erlingrs Jórsalafärdj. Símons dotterk. Eysteinns västfärdl. Níkolás karðínálim. Dråpet på Sigurðrn. Dråpet på Eysteinno. Einars þáttr Skúlasonarp. Mirakelq. Grégóríús þáttr r. Referens till Eiríkr Oddsson

6 6

6

m

i

6 6

Kompositionsskiss VII

VII 103

gåva och förmår drottningen att skänka den värdefulla kudde hon använder som sittdyna. Båda dyrgriparna kom så småningom till god användning i Skálholt. Resterande delar av sträng 1 skildrar Haraldrs mellanhavande med Sigurðr slem-bir (se sträng 3), där slutpunkten utgörs av Haraldrs fall. Hulda,Heim och Mork har uppgifter om jordfästningen, och i Fagr finns några rader om längden av Haraldrs regering och om ett par av hans strider i Danmark (jämför sträng 5). Sträng 2, likalydande i Hulda och Heim, behandlar det venderanfall mot Kungahälla som Agrip nämnde redan i passage VI:r. Skildringen är utförd i stor de-talj och utgår från prästen Andréás Brúnssons upplevelser. Andréás, gift med Solveig, har till fostring den elvaårige Jón Loptsson, Sæmundr fróðis sonson och senare un-

HULDA

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

ÁGRIP

KOMPOSITIONSSKISS VII

12

1 46 6

5 5 3 5 3 5

a b c d e rf

r r

g

h i j k l m n

1 1 46 6

cf

d r e

5 3 5 3 5g

h i k o q l m n

12

1 46 6

a b

5 5 3 5

d e r

3 5

rrg

h i j k l p p m n

14 6

a b

5

d g

53

5

l m n

1 6

q

j

e

1. Haraldr gilli2. Konungahella3. Sigurðr slembir4. Magnús blindi mot Ingi5. Danmark6. Ingi, Sigurðr, Eysteinn

a. Fyrileifb. Sigurðr Sigurðarsonc. Magnús Einarssond. Krókaskógre. Benteinnf. Slembir på Islandg. Hólmr inn grái h. Dråpet på Óttarri. Erlingrs Jórsalafärdj. Símons dotterk. Eysteinns västfärdl. Níkolás karðínálim. Dråpet på Sigurðrn. Dråpet på Eysteinno. Einars þáttr Skúlasonarp. Mirakelq. Grégóríús þáttr r. Referens till Eiríkr Oddsson

6 6

6

m

i

6 6

104 SKRIFTENS SAGOR

der 1100-talets slutdel mäktig hövding på Island. Som framgått i samband med hyll-ningsdikten Nóregs konungatal var Jóns mor Þóra dotter till Magnús berfœttr, och Jón kom så småningom att fostra Snorri Sturluson. Angreppet föregås av illavarslande incidenter under påskveckan fem år efter Sigurðrs död. Hundar blir som galna nattetid, och på väg till Bergen går ett flertal skepp i kvav. När de väl kommer styr venderna med trehundra farkoster uppför Älven under befäl av en kung Réttiburr. Man erövrar köpskepp, man bränner och härjar, och man börjar belägra kastellet. Solveig beger sig att hämta hjälp, men bön-derna i trakten visar sig tröga och ställer sig inte till förfogande förrän en viss Ölvir ensam gripit till vapen. Ölvir störtar fram och blir omedelbart omringad av åtta ven-der, av vilka dock bara två överlever mötet. En länderman i spetsen för fyrahundra man vänder tillbaka utan att ha kunnat bjuda motstånd, och en annan med befäl över tvåhundra man förlorar samtliga sina krigare. Dock blir en prickskjutande vend med stor skicklighet dräpt och en annan, som vapen inte biter på, dödad med en pil som har vigd eld anbringad vid spetsen. Men belägringen går inte att stoppa efter-som venderna trycker på ytterligare när de märker att vapnen tryter för försvararna. Slutligen ger sig kastellet, och man accepterar ett förslag om grid. Det visade sig vara ett dumt råd att ta, eftersom venderna snart svek överenskommelsen. Dräpandet och rånandet fortsätter, och Korskyrkan blir bränd till aska, om än med vissa besvär. Réttiburr behandlar Andréás som den främste bland nordmännen och låter honom bland annat få hand om spånet av det heliga korset. När Andréás med övriga fångar beträder kungsskeppet kommer den hetta över dem alla som Agrip talade om i VI:r. Andréás förklarar fenomenet som Guds vrede och blir satt i land. Sålunda hamnar spånet till slut i ”góðrar varðveizlu” (gott förvar), men Konungahella som stad häm-tade sig aldrig riktigt efter hemsökelsen. Sträng 3 berättar om Sigurðr slembirs försök att usurpera Norge. En inledande sekvens skildrar Sigurðrs uppväxt som son till prästen Aðalbrikt och hans korta kyrkliga karriär. När nämligen modern hävdar att hans verklige far var Magnús ber-fœttr då kastar Sigurðr klerkstassen och beger sig ut på köpfärder. Han vistas på Orkney och i Skottland och når till och med Jórsalaland – Mork låter honom vinna segrar lik en ny Sigurðr Jórsalafari. Inför fem danska biskopar besannar han därpå sitt fäderne. Fagr har ingenting att anföra om resorna men nämner biskoparnas dom. f. Mork berättar nu avsnitt f, som i Hulda förlagts till ett betydligt senare skede, nära katastrofen för Sigurðr och Magnús blindi. Morks inplacering är den krono-logiskt korrekta, vilket också framgår av Huldas sätt att introducera stoffet: ”Þat er sögn nökkurra manna, þá er Sigurðr slembir hafðist við í kaupferðum…” (Några män berättar att när Sigurðr var ute på köpfärder). I passagen vistas Sigurðr en vin-ter på Island hos den välkände Þorgils Oddason. Där hjälper han till frihet dels ett får som sökt sig till honom, dels en för tjuvnad misstänkt kvinna. Han hittar också en utväg för en huskarl som ligger illa till i schack mot en östman. Östmannen har ett sår i foten, och till det såret lockar Sigurðr några leklystna kattungar. Följden blir

VII 105

naturligtvis att östmannen själv välter brädet. Det är först vid avskedet från Þorgils som Sigurðr avslöjar sin rätta identitet. Från Danmark beger sig Sigurðr till Haraldr gilli. Hoppet om att få brödraskapet bekräftat visar sig emellertid fåfängt, och i stället blir i hemlighet dödssak rest mot honom. Mork och Hulda,Heim anger som orsak ett dråp Sigurðr tagit del i på Orkney. Haraldr skickar ut honom med några män i en skuta, men Sigurðr anar oråd. Han går fram mot relingen som om han tänkte göra sina behov, och bevakarna följer honom – i Hulda,Heim håller de upp hans mantel ”sem títt er at gera við ríka menn” (som man vanligtvis gör med mäktiga män). Mork låter honom uttrycka en vilja att ”ösa sin båt”, varefter Sigurðr plötsligt vräker sig överbord med sina vaktare och flyr undan. I Mork vistas han en tid i Danmark, men i övriga versioner gömmer han sig i Bergen bland vänner och under ständiga planer på hämnd. Hulda,Heim och Mork inleder skildringen av Haraldrs dråp med att en hirdman förhör sig hos kungen om var denne tänker tillbringa natten. ”Det gäller ett vad”, sä-ger hirdmannen, och undrar om sängplatsen blir hos drottningen eller älskarinnan. Informationen går vidare till Sigurðr som därmed kan låta dräpa Haraldr i bädd hos frillan. ”Hårdhänt är du mot mig, Þóra”, ropar kungen sömndrucken när männen hugger honom. Fagr återger skeendet förkortat, utan dramatisering och utan de mer anekdotiska inslagen. När Sigurðr om morgonen lyser dråpet på sig vill ingen veta av honom – ifall det han hävdar stämmer är han ju en brodermördare. Till slut ser han inga andra utvägar än att ge sig av och styra kosan norrut. Drottning Ingiríðr utropar därmed sin son Ingi till kung och förmår trönderna göra sammalunda med en annan av Haraldrs söner, Sigurðr. Sigurðr slembir på sitt håll når föga framgång och beslutar därför att hämta ut Magnús blindi ur klostret på Niðarhólmr. Därmed startar sträng 4 som in-till den ödesdigra drabbningen vid Hólmr inn grái löper parallellt med sträng 3. Sträng 3/4. Sagan följer först Magnús’ öden eftersom Sigurðr för en tid for väs-terut. Slaget vid Mynni inleder, och där blir den lille Ingi buren under striden av Þjóstólfr Álason och ådrar sig på så sätt sin livslånga vanhälsa. Magnús flyr i och med nederlaget till Götaland. d. I episoden eggar jarl Karl Sónason till angrepp mot Ingi – i Mork heter jarlen Karl Sørkvisson. Slaget vid Krókaskógr sätter emellertid stopp för Karls aktion. Magnús fortsätter så till Eiríkr eimuni och hetsar denne att föra en här mot Norge – avsnittet tillhör sträng 5. Eiríkr misslyckas landstiga i Túnsberg men jagar tillfälligt norrmännen på flykt i Oslo. Försvararna försöker föra den helige Hallvarðrs skrin i säkerhet, men skrinet blir plötsligt så tungt att ingen förmår rubba det. Först när den danska hären dyker upp ute på fjorden släpper bannet, och man kan forsla bort relikerna. Under flyktens gång skjuter Þjóstólfr med en välriktad pil Eiríkrs stambo till döds, och om natten mobiliserar han ytterligare män och driver nästa morgon iväg danskarna. Ingenstans når Eiríkr ny uppgång utan måste återvända hem, förföljd av Ingi. I Mork och Fagr blev dansken till yttermera visso besegrad i en strid mot Ingi vid Hornborusund. Härfärden betraktades förstås allmänt som ytterst snöplig.

106 SKRIFTENS SAGOR

Nu vidtar en fas av krönikeartat skildrade härjningar. Sigurðr slembir återvänder från sin period på öarna i väster och håller ett par lyckosamma drabbningar mot vender i Öresund och härjar vid Göta älv och i Viken. Liksom Eiríkr möter han hårt motstånd i Túnsberg, och det är bara med yttersta svårighet han på ett ensamt skepp kan undfly försvararna. På väg söderut förliser han men kan ta sig över till Danmark för vintervist. e. Från och med det här avsnittet agerar Sigurðr och Magnús blindi mer eller min-dre gemensamt. Sigurðr dräper med egna händer kämpen Benteinn, sedan ingen an-nan vågat ta sig an honom där han står stridsberedd i dörren till sitt hus, och inci-denten är mycket åskådligt berättad i Mork och Hulda,Heim. Sigurðr tillbringar vintern långt norrut, där han låter finnar tillverka ett par skutor åt honom. Om våren härjar man vida omkring, och de drabbade blir noggrant an-givna i texten. Hulda fogar här in episod f om Sigurðrs vinteruppehåll på Island. Till skillnad från övriga versioner anför Mork en mängd strofer i den mestadels ganska torra skildringen. g. Efter att Ingi begärt och fått stöd från sin bror Sigurðr (se sträng 6), följer den avgörande sjöstriden vid Hólmr inn grái. De danskar som åtföljt Magnús och Sigurðr flyr på ett tidigt stadium (jämför sträng 5), och redan under stridens inledningsfas faller Magnús blindi. Hulda,Heim och Mork berättar hur Hreiðarr Grjótgarðsson tar kungen i sin famn och försöker rädda honom men blir skjuten en pil som dödar både honom och Ingi. Sagorna nämner en mängd namn – på män som deltar, på sådana som faller och ibland på någon frände. I en längre sekvens (Mork och Hulda,Heim – helt kort i Fagr) räddar sig den blivande biskop Ívarr, tillsammans med Arnbjörn ambi och Ívarr dynta, ombord på brodern Jóns skepp. Problemet är att bröderna kämpar på olika sida. Jón lyckas i alla fall rädda Ívarr och Arnbjörn un-dan sina egna uppretade män, men dessa infångar, för upp på land och dräper Ívarr dynta. Efter stridens slut lyckas man gripa Sigurðr slembir, och en fruktansvärd slakt-ning tar vid. Ingen klagan går över Sigurðrs läppar, utan han sjunger i stället under hela sitt lidande psalmer ur Psaltaren. Liket förs så småningom för jordfästning till Álaborg, medan Magnús blindi blir begravd i Oslo. Nämnas bör att Fagr saknar be-rättelsen om Sigurðrs martyrium. r-sekvenserna innehåller direkta hänsyftningar till Eiríkr Oddssons bok Hryggjar-stykki. Morks enda passage står omedelbart före början av Sigurðrs härjningar. Hos Hulda,Heim återfinns motsvarande stycke efter att Sigurðr vid Hólmr inn grái fallit i motståndarnas händer, men före avrättningen. Hulda,Heim har dessutom två ytterligare referenser, den första i samband med att en arbetskarl räddade en gosse undan Sigurðrs framfart, den andra i samband med dråpet på Ívarr dynta. Diskussionen kommer att tas upp i större detalj i avdelningen ”Fokuseringar”, kapit-let ”Hryggjarstykki”. Sträng 5. Som framgår av strängen är kontakterna med Danmark täta under pe-rioden, eftersom parterna med jämna mellanrum söker stöd därifrån. Inom sträng

VII 107

1 tar sig Haraldr gilli dit och blir anförtrodd styrelsen av Halland. Det goda mot-tagandet är inte minst avhängigt det faktum att Magnús blindi tidigare äktat en dot-ter till Knútr lávarðr men vid det här laget sänt henne tillbaka hem. Något längre fram hävdas att Haraldr haft två strider i Danmark. Sigurðr slembir (sträng 3) vistas i Danmark före det norska äventyret, och Mork låter honom hämta andan där efter Haraldrs dråpförsök. Även senare tillbringar Sigurðr vintrar hos danskarna. Sträng 4 har den direkta kraftmätningen länderna emellan, och vi har sett danska styrkor göra en miserabel insats vid Hólmr inn grái. Sträng 6 skildrar de fortsatta norska inbördesstriderna, nu med Haraldr gillis sö-ner Ingi, Sigurðr och Eysteinn som kontrahenter. Början äger rum redan inom ra-men för strängarna 3 och 4, när Ingi brevledes kräver av Sigurðr att denne ska ska ta sitt ansvar i kampen mot Magnús blindi och Sigurðr slembir. I brevtexten, som återges i Hulda,Heim och Mork blir Sigurðr hotad med vapenmakt om han inte om-gående ansluter sig till Ingi i Viken. Rådmannen Óttarr birtingr håller vidare ett tal på tinget och förordar med framgång Ingis inställning. Därmed tar en tid av lugn vid före den storm som brödrakampen kommer att innebära. Hulda,Heim och Mork låter också Eysteinn anlända från Skottland och bli accepterad som samkung av Ingi och Sigurðr. Mork förlägger Eysteinns ankomst till slutet av avsnitt h. h-episoden berättar om drottning Ingiríðrs gifte med Óttarr birtingr och om den-nes fall för en lejd dråpare. Óttarrs son Álfr förföljer sedan och dödar förövaren. I det spända läget mobiliserar Eysteinn sina styrkor, och Óttarrs fränder kräver att kung Sigurðr med järnbörd ska intyga att han inte medverkat till dådet. Dock tar Sigurðr vägen söderut innan något prov blivit utfört. i. Efter några ord om Ingiríðrs barn i senare giften introduceras Erlingr skakki, som å ena sidan tillhör Finnr Árnasons och å den andra Sveinki Steinarsons ätt. Erlingr är gift med Sigurðr Jórsalafaris dotter Kristín och ger sig ut på en resa som i mycket utgör en blygsam parallell till svärfaderns Jórsalafärd. På Orkney ansluter sig jarl Rögnvaldr Kali. Erlingr härjar i Spanien och besegrar en ”drómundr”, det vill säga ett grekiskt härskepp. Han besöker det heliga landet och återvänder landvägen via Miklagarðr till Norge. j beskriver hur kung Sigurðr vid ett tillfälle passerar en viss Símuns gård och där inifrån hör en kvinnas vackra sångstämma. Sigurðr går in och lägger sig hos kvinnan och får med henne den blivande kung Hákon herðibreiðr. k. Kung Eysteinn beger sig så västerut, efter härjningar på Hisingen. Han vinner segrar på Orkney, i Skottland och i England. Ändock, sägs det, blev hans företag mycket olika bedömt. Härefter berättas i Hulda,Heim hur samvaron mellan Ingi och Sigurðr blev allt sämre efter det att de gamla rådgivarna fallit ifrån. De båda kungarna skils åt och tar var sin hird. Grégóríús Dagsson intar platsen som den främste av Ingis män. I sam-manhanget blir för övrigt Sigurðr, Eysteinn och Ingi beskrivna, liksom den ätt som utgått från Haraldr gillis tre döttrar. Framställningen i Fagr och Mork är kortfattad, jämfört med Hulda,Heim.

108 SKRIFTENS SAGOR

o. Einars þáttr Skúlasonar, som består av några episoder från den isländske skal-dens vistelse hos kungabröderna, finns bara i Mork. Först förmår Eysteinn Einarr att dikta den berömda Geisli som när den framförs framkallar en himmelsk doft i kyrkorna. Vid ett annat tillfälle, då Einarr i egenskap av Eysteinns stallare kommer för sent till bords, måste han som vedergällning kväda en strof under den tid det tar kungen att tömma ett dryckeskärl. Nästa sekvens låter på motsvarande sätt kung Sigurðr prygla en lekare så länge som Einarr behöver för att skalda en visa. I den sista episoden har Einarr råkat i onåd. Då inträffar det bemärkansvärda att kvinnan Ragnhildr seglar lika ståtligt med sitt långskepp in mot Bergen som någonsin en län-derman – och ändå förmår ingen dikta om händelsen. Man tvingas till slut tillfråga den förskjutne Einarr, och då ställer han som villkor att för varje rad åhörarna inte förmår memorera ska han få en burk honung som gåva. Agrips lakun slutar vid det moment då Ingi och Sigurðr tar var sin hird, och härpå följer en egenartad beskrivning av kungarna. I ett första avsnitt framstår Sigurðr som storväxt, stark, svår till lynnet men tapper och glad. Eysteinn är lång, slug, lömsk och mörk, medan Ingi är vacker och vis men invalidiserad. Sedan tas emellertid presen-tationen om på nytt och överensstämmer nu med uppgifterna i Mork. Sigurðr be-tecknas som övermodig och oregerlig, Eysteinn får samma epitet men är dessutom girig, medan Ingi framstår som älskad av folket. q. Agrip övergår så till episod q, en fristående berättelse som utspelas vid tiden för rådgivarnas död och som ytterst förklarar hur det kom sig att Ingi sammanträf-fade med Grégóríús Dagsson. Våldsmannen Geirsteinn har nämligen en dotter som är frilla till kung Sigurðr, ett faktum som på intet sätt hindrar hans framfart. Efter att ha blivit avvisad av änkan Gyða terroriserar han henne grovt. Gyða klagar hos sina vänner och bland dessa tar Gyrðr på sig att ge stöd. Gyrðr driver en dag bort boskap som trängt in och gjort skada på åkrarna och blir därvid angripen av Geirsteinn, som han dock lyckas döda. Gyða hjälper honom därefter att fly. Här avslutas Agrip av en definitiv lakun, men fortsättningen av berättelsen kan lä-sas i Mork, som inkluderar avsnitt q i dess helhet. Gyða skickar här Gyrðr till sin syster Ragnhildr. Med hänsyn till Geirsteinns och kung Sigurðrs vänskap är emeller-tid Ragnhildrs son Grégóríús först mycket tveksam inför att erbjuda Gyrðr skydd. Geirsteinns söner söker samtidigt kungens klartecken att ansätta Gyða, men Sigurðr råder dem att avvakta. Sigurðr skickar i stället sändebud till Grégóríús, först Loðinn och sedan Rauðr, men båda blir avvisade. Rauðr och hans män återvänder då utklädda till tiggare, i ett försök att röva med sig Gyrðr, men expeditionen misslyckas, ett ting sammankallas och förövarna blir hängda. Geirsteinns söner misslyckas även när de försöker angripa Grégóríús, och vid ett senare tillfälle blir de dödade av honom i strid. Som utväg ur konflikten söker Grégóríús upp kung Ingi och tar tjänst hos honom. l. I avsnittet, som även återfinns kortfattat i Fagr, anländer påvens sändebud kar-dinal Níkolás till Norge. Níkolás vredgas först på Sigurðr och Eysteinn, men efter en kort tid är samtliga tre kungar förlikta med honom. Jón Birgisson blir vald till förste ärkebiskop i det av Níkolás upprättade egna norska ärkestiftet, och under kar-

VII 109

dinalens vistelse i landet förbättrades ”at mörgu siðu manna” (männens seder i hög grad). Tillbaka i Rom blir han vald till påve och är i detta sitt ämbete alltid beredd att lyssna till de nordmän som söker upp honom för råd. p. Efter avsnitt l infogar Heim två Óláfrmirakel. I det första ber Halldórr, som fått tungan utskuren av vender, gråtande Óláfr om hjälp. Följdriktigt får han till-baka sitt tal och blir helgonkungens tjänare allt framgent. Järtecknet sägs ha inträf-fat den dag kardinal Níkolás tog land i Norge. Det andra miraklet handlar om den engelske prästen Ríkarðr, för tillfället på vist hos kung Sigurðrs morbröder Einarr och Andréás. Det uppstår rykten om Ríkarðr och den vackra systern i huset, och de uppretade bröderna lockar därför med sig prästen och utsätter honom för en fruk-tansvärd misshandel. De krossar hans ben, sticker ut hans ögon och rycker ut tungan och lämnar honom mer död än levande vid stranden av en sjö. En husfru finner och tar om hand Ríkarðr, som vänder sig till Óláfr med böner. Helgonkungen besöker honom om natten och ger bot, och ett vitt ärr vid vardera ögat är det enda som vitt-nar om vad han fått gå igenom. Avdelningens storpolitiska avslutning är skildrad i stort sett sammanfallande i de olika versionerna. Sigurðr har låtit dräpa ett par av Eysteinns hirdmän, varför man hål-ler ett förlikningsmöte på Upplanden om vintern. Man beslutar att åter sammanträffa i Bergen till sommaren och där försöka få bort Ingi från tronen. Ingi och Grégóríús är emellertid först på plats, och när även Sigurðr anlänt blåser man till ting. Ingi för-klarar för menigheten den uppkomna situationen, men Sigurðr förnekar all inbland-ning och tar tillfället i akt att förolämpa Grégóríús. Det dröjer inte förrän denne får en huskarl dräpt, men Ingi lyckas för ögonblicket hindra alla försök till hämnd. m. Konflikten drivs till sin spets i avsnitt m. Drottning Ingiríðr hittar nämligen en av Ingis hirdmän ihjälslagen på gatan (Fagr nämner att totalt bara en av Ingipartiets män blivit dräpt). Även nu vill Ingi helst avvakta, men Grégóríús som fått mer än nog hetsar honom i ett tal, och man beger sig med full beväpning mot Sigurðr. Sedan några av hans män dödats tar resten grid, och Sigurðr flyr upp på ett loft med Þórðr húsfreyja som ende följeslagare. Inför det utsiktslösa i situationen lämnar de båda huset och försöker få nåd av Ingi men blir nedhuggna. Fagr tillägger att Ingi var vil-lig att ge grid, men hans förelägganden blev inte åtlydda, och i stället lastades han i folkmun orättvist för dådet. Snart ankrar en liten här under Eysteinns och Hákon Sigurðarsons befäl utanför staden. Grégóríús vill genast gå till anfall, men många avråder. Eysteinn väljer dock att avsegla mot Viken, liksom Grégóríús, medan Ingi beger sig norrut till Þrándheimr. Eysteinn angriper snart Grégóríús, som måste fly norrut och i Hulda,Heim och Mork tar vägen förbi Erlingr skakkis gård, där han får ett långskepp av fru Kristín som är ensam hemma. På sommaren förliks kungarna och skiftar vistelseort, men de in-bördes trakasserierna fortsätter. Snart mobiliserar man på nytt och lägger sig med skeppshärarna mot varandra i närheten av Mostr. Eysteinn gör det tvivelaktiga snille-draget att skicka ett ensamt skepp mot Ingi. Skeppet blir taget och större delen av besättningen dräpt, varefter Eysteinn sammankallar husting och hävdar med anled-

110 SKRIFTENS SAGOR

ning av det skedda att det är Ingi som vill dem ofrid. Männen ogillar emellertid hans tal, och under natten deserterar en stor del av följet. Eysteinn sätter då av mot Viken med de fortfarande trogna och förföljs av Ingi. n. Slutet kommer i avsnitt n. Eysteinn flyr till skogs åtföljd av en enda man, men Símun skálpr finner honom och vägrar lyssna till hans böner om förskoning. Han tillåter honom i alla fall att först åhöra en mässa, och Eysteinn lägger sig därefter på marken och ber att få bli huggen i form av ett kors. På avrättningsplatsen, och även där liket förvarades under natten, springer fram källor. Man lastar Símun för dådet, men Hulda,Heim antyder att Ingi varit införstådd och tillägger de intressanta orden: ”Svá hefir Sverrir konungr rita látit” (Så har kung Sverrir låtit skriva). Morks framställning blir slutligt avbruten i det moment då Símun just funnit den flyende Eysteinn. Övriga källskrifter. Island. Om den nu beskrivna oroliga perioden av Norges his-toria har Nóregs konungatal nio strofer. Skalden berättar att Sigurðr Jórsalafari efter-lämnade en son och en dotter. Sonen, som hette Magnús och var kamplysten, härs-kade en tid tillsammans med Sigurðrs bror Haraldr, men snart uppstod split dem emellan. Många fick umgälla motsättningen som dessutom medförde att Magnús utan heder berövades såväl seger som hälsa. Haraldr härskade under sex år innan han togs av daga och begrovs vid Kristkyrkan i Bergen. Därefter tog ”Sognekungens” sö-ner över rikets värn. Den kampraskaste av dessa var Ingis och Sigurðrs bror Eysteinn. Freden blev kortvarig eftersom bröderna bröt sina eder och bar banespjut mot var-andra. Man berövade utan skäl den tappre Sigurðr livet – fursten ligger i jorden hos sin far i Bergen. Eysteinn däremot dödades i Viken av Ingis här och blev gravlagd österut vid Fors.94

Hungrvaka berättar att biskopsämnet Magnús Einarsson for utomlands somma-ren för striden vid Fyrileif. I Danmark på hösten träffade Magnús Haraldr gilli och blev vän med honom. Efter vigsel genom ärkebiskop Özurrs försorg inrättade han sig som biskop i Sarpsborg. Snart återvände Haraldr till Norge, och Magnús åtföljde ho-nom fram till sin hemfärd. Vid avskedet fick Magnús ett bordskärl vägande åtta mark som gåva, och på alltinget berättade han om de senaste årens norska tidender. Det står att det var under Magnús’ tid som stadsborna i Norge svek Haraldr, och Magnús Sigurðarson och Sigurðr slembir stupade. Biskop Magnús’ efterträdare Klængr blev vigd under Eysteinns och Sigurðrs dagar, och under hans period, som varade ända fram till år 1176, föll Gillisönerna.95

I Þorláks saga biskups hänvisas helt kort till att huvudpersonen föddes under den tid då Magnús Sigurðarson och Haraldr gilli var kungar.96

I Prestssaga Guðmundar Arasonar, som ingår i Sturlunga saga, kommer Guðmundrs farbror den artonårige Þorvarðr Þorgeirsson till Bergen. Som hämnd för att Ingis hirdman Jón seglat från honom i Eyjafjörðr hugger han denne ett sår som så små-ningom leder till döden, men målet utmynnar i att Þorvarðr blir upptagen i hirden och en kär vän till kungen.97

I vanlig ordning rapporterar annalerna de enskilda kungadömenas början och slut.

VII 111

Även undret i Kungahälla vid venderattacken omnämns av ett flertal versioner, lik-som upprättandet av ärkebiskopsstolen. Utförligast är den här gången Annales Regii med uppgifter om Fyrileif, bländningen, Eiríkr eimunis härjningar och Oslobranden, slagen vid Mynni och Krókaskógr, Erlingrs och Rögnvaldrs Jórsalafärd och Eysteinns härjningar i England. Den påpekar ockå att rätten att bära vapen i köpstäder blev avskaffad.98

Orkneyinga saga anför i detalj mötet vid Grímsbær mellan Rögnvaldr Kali och Haraldr gilli, där Haraldr fick rådet att söka upp kung Sigurðr. Dessutom besöker Sigurðr slembidjákn Orkney före sejouren i Norge, och han anländer till Haraldr jarl på Katanes efter vistelse hos kung Davíð av Skottland. I Haraldrs följe dräper han Páll jarls nära förtrogne Þorkell fóstri, och i förlikningsvillkoren ingår Sigurðrs för-visning från öarna. Han återvänder sålunda till Skottland och styr därifrån kosan till Jórsalaheimr. Om hans ingrepp i norsk politik har Orkneyinga saga däremot ingenting att förtälja. Regeringsskiftet efter Sigurðr Jórsalafaris död får å andra sidan en ingående belysning eftersom Rögnvaldr i egenskap av Haraldrs vän tog aktiv del i skeendet. Haraldr utropas här till kung på Haugaþing, och delningen av riket äger rum fyra nätter senare. Fredsvillkoren redovisas, liksom det faktum att Rögnvaldr på grund av sitt partitagande miste jarldömet. Detaljrikedomen fort-sätter för Fyrileifslaget, Haraldrs flykt och förloppen fram till Magnús’ detronise-ring i Bergen då Orkney på nytt tillföll Rögnvaldr. Haraldr upprätthöll härefter sin support till vännen och försåg honom med långskepp under kampen mot Páll jarl. Rögnvaldrs Jórsalafärd tillhör perioden, och den avhandlas på många textsidor och med en helt annan utförlighet än i kungasagorna. Och naturligtvis är Erlingr skakki degraderad från sin roll som huvudgestalt. Början tas i och med att Ögmundr och Erlingr i egenskap av Ingis rådgivare föreslår kungen att bjuda till sig Rögnvaldr. Sammanträffandet äger rum sommartid i Bergen och här tillstöter Eindriði ungi, nyss hemkommen från Miklagarðr. Eindriði råder enträget stormännen till en ny färd, och Erlingr förefaller villig, dock under förutsättning att Rögnvaldr tar på sig rollen som ledare. Jarlen återvänder till Orkney och får en svår hemresa. På grund av Eindriði blir Jórsalafärdens början trög, eftersom han dyker upp sent till samlingen i Bergen och förliser vid Hjaltland. Männen tillbringar sedan vintern på Orkney un-der stor missämja. Om våren måste man ånyo ligga i väntan på Eindriði som byggt sig ett nytt skepp. Färden går via Skottland och England till Valland, och vid Narbón bjuder landets drottning in nordmännen till gille och sitter länge i Rögnvaldrs knä. Vid Galizuland tar man på sig uppgiften att befria trakten från en rövarhövding som har sin bas i ett närbeläget kastell. Erlingr står för taktiken och låter under tre dagar bära fram ved till murarna. Hövdingen ger sig då förklädd in bland belägrarna, talar med Rögnvaldr och erbjuder Eindriði förbund. När fästet faller kommer han undan, och man miss-tänker att Eindriði haft ett finger med i spelet. Härjningarna fortsätter på spansk mark, och hären råkar därefter ut för en svår storm men kan så småningom segla in genom Nörvasund. Eindriði skiljer här sina styrkor från huvudexpeditionen.

112 SKRIFTENS SAGOR

Efter problem med stiltje siktar man en ”drómundr” så stor att man först tror den vara en ö. Härens biskop avråder från attack men kan inte hindra Erlingr från att lägga råd. Erövringen och segern går så till att man för fram skeppen utmed fiende-fartygets långsida, utom räckhåll för försvararnas vapen. Vid striden får Erlingr det sår på halsen som ger honom tillnamnet ”skakki”. Det bryter ut sjukdom bland norrmännen vid ankomsten till Palestina, men man besöker ändå de heliga platserna. Sigmundr öngull simmar sålunda över Jordanfloden, går i land i ett kärr och binder där stora knutar (jämför Eysteinns och Sigurðrs ordstrid i episod VI:i). Under färden till Miklagarðr ramlar Erlingr drucken ned från landgången men blir uppdragen och räddad. Man seglar in till Konstantinopel på samma sätt som man hört berättas att Sigurðr gjorde, men när man ankommer till staden befinner sig Eindriði redan på plats. Hemfärden går sedan över Rom och Danmark. Sommaren efter Rögnvaldrs avresa till Jórsalaland anlände kung Eysteinn till Orkney med en stor här. Norrmannen sände tre skepp över Péttlandsfjörðr för att hämta upp jarl Haraldr Maddaðarson i Katanes, och jarlen var tvungen att lösa ut sig med en betydande summa och lämna riket i Eysteinns händer. Kungen fortsatte till Skottland och England i syfte att kräva hämnd för Haraldr harðráði. Om hans bedrifter härvidlag är ”allmisjafnt rœtt” (bedömningarna olika), skriver Orkneyinga saga. Hur som helst fortsätter Orkneys jarlsämnen med färderna till Norge för att få insegel på sin ställning – exempelvis skaffar sig Erlendr jarl ett brev från kung Eysteinn att åberopa vid de kommande tingsförhandlingar på öarna.99

Magnúss saga lengri berättar en episod som ska ha ägt rum i Norge under Haraldr gillis dagar. Anklagade för att ha förfört fränkorna till några mäktiga män blir där ett par bröder brutalt överfallna varvid en dräps och den andre lemlästas. Magnús helgi ställer emellertid allt till rätta mirakelvägen, och till och med den döde, och faktiskt uppätne, brodern blir förd tillbaka till livet.100

Knýtlinga saga noterar de moment av de norska inbördesstriderna som berör Danmark. Således konstateras att Magnús blindi äktade Knútr lávarðrs dotter. Här står också att Eiríkr eimuni efter slaget vid Fyrileif tog väl emot den flyende Haraldr med följe och bekostade deras uppehälle. Eiríkr och Haraldr hade nämligen redan ti-digare ingått ”brœðralag” – är det möjligen händelser under Eiríkrs av Saxo nämnda flykt till Norge 1133–34 som åsyftas? Haraldr erhöll nu Halland som län samt nå-gon förstärkning i skepp och manskap, och hans återkomst till riket blir samman-fattad samtidigt som det hänvisas till ”Ævi Nóregskonunga”. Efter det att han läm-nat klostret och utan framgång sökt konfrontera Ingi och Sigurðr är det så Magnús blindis tur att söka upp Eiríkr eimuni. Magnús lockar Eiríkr till fälttåg mot Norge, ett enligt honom lätt genomförbart projekt eftersom landet styrs av barnkungar och ländermän i osämja. Från Túnsberg ställer Eiríkr siktet mot Oslo – episoden med Hallvarðrs skrin finns inkluderad – och han bränner staden men kan ingenting åstadkomma mot Þjóstólfr Álason, som i den kritiska situationen bär med sig kung Ingi i kjorteln. Ingen med så stort följe har lyckats sämre än Eiríkr gjorde, lyder det

VII 113

bistra slutomdömet, och eftersom Eiríkr anser sig missledd och desinformerad på-verkas även vänskapen till Magnús i negativ riktning. Knýtlinga saga meddelar vi-dare vid ett senare tillfälle att kung Ingi sände kung Valdamarr ett vackert drakskepp. Ágrip af sögu Danakonunga å sin sida noterar bara helt kort Eiríkrs snöpliga här-färd.101

Saxo har åtskilligt att berätta om de norska borgarkrigen. Dels inflikar han en-skilda moment i den löpande framställningen, dels förser han oss vid året 1163 med en fyllig tillbakablick på skeenden i grannlandet (1136–1163). Låt oss börja med in-skotten. Först kommer sändebud till Eiríkr eimuni från Magnús blindi med ett frieri till Knútr lávarðrs äldsta dotter. Eiríkr tar emot dem med öppna armar i det han är i stort behov av bundsförvanter och dessutom själv får en möjlighet att äkta Magnús’ styvmor Málmfríðr. 1133 flyr så Eiríkr till Magnús efter nederlag mot kung Níkolás. Vid den tiden, skriver Saxo, for Haraldr gilli som ett ödeläggande oväder över det blomstrande riket. Haraldr gick oskadd på glödande järn varför många trodde på uppgifterna om hans fäderne, men det var genom honom grunden lades till den kommande ofärden. Nu lockar Níkolás Magnús att mot reda pengar döda Eiríkr, som emellertid blir varnad av Magnús’ danska hustru. Eiríkr kallar i lönn på några vänner och flyr under ett gille från sin välbevakade boning. Han dricker sina vaktare redlöst berusade och låtsas sedan uttröttad gå till sängs. I själva verket slår han ut väggen till sitt rum och skyndar ned till stranden, där han med vännernas hjälp bor-rar hål i de båtar som ligger uppdragna där. Som ett extra spänningsmoment ingår att han först glömmer att ta med sig sonen och måste skicka män efter denne. Trots att Magnús snart kan ta upp förföljandet hinner Eiríkr undan. Som följd av inciden-ten förskjuter Magnús sin hustru. Genom allt detta framstår motiven för Eiríkr att ta emot Haraldr efter nederlaget på ”Fridlev Mark” som självklara. Haraldr var för övrigt enligt Saxo föga rustad vad gäller andens gåvor men vad gäller kroppen desto mera. Han slog vad med Eiríkr om att kunna springa i kapp med den snabbaste häst och vann det lopp som arrangera-des genom att svinga sig fram med hjälp av en stav. Och han kunde springande på årbladen förflytta sig längs en fartygssida. Saxo konstaterar att försedd med ett lika högt utvecklat förstånd skulle inte Haraldr ha låtit sig överraskas i en frillas armar. Eiríkr tog sig nu an Haraldrs sak efter att ha genomfört en aktion mot venderna, och tillsammans plundrade man och brände Oslo. Året efter gick Haraldr till förnyat an-grepp, nu med stöd av hela den danska flottan. Magnús besegrades och lemlästades, och det berättas att en av Magnús’ män trädde fram och krävde samma straff som kungen, en önskan som – trots det ädelmodiga i handlingen – omedelbart blev bifal-len. Saxo påpekar vidare att Magnús gick i kloster på grund av de kroppsliga defek-terna, inte av själens styrka. Som sista inskott står uppgiften att kardinal Níkolás an-lände till Norge för inrättandet av ett ärkesäte.102

Den store hjälten i Saxos ”tillbakablick” är Sigurðr slembir (Sivard), som efter många hjältedåd föll i Haraldr gillis klor. Även här räddar sig Sigurðr från att bli dränkt men på ett något annorlunda sätt än i kungasagan. Som en sista önskan väljer

114 SKRIFTENS SAGOR

han nämligen att få ta över rodret på båten han förs iväg med, och därefter eggar han männen till allt hårdare rodd. Sedan kastar han sig plötsligt i vattnet och sim-mar mot land. Dråpet på Haraldr är att betrakta som hämnd för incidenten och för Magnús blindis öde. Sjöslaget mot Ingi, Sigurðr och Eysteinn skildras i stor de-talj. Sigurðr slembir strider med övermänskligt mod trots att hans män redan tagit till flykten. Han hoppar till slut överbord med full rustning och simmar bort under ytan. Han tar sig ur rustningen men blir igenkänd och förrådd av en av sina egna när han måste upp för att hämta luft. Efter en ytterligare dykning pekas han återigen ut av angivaren. Sigurðr låtsas då död och griper därefter tag i ett roder, men ingenting kan hindra att han slutligen blir infångad. I frånvaro av präst skriftar han sig för en lekman. Utan klagan och under läsning av Psaltaren blir Sigurðr hudflängd och ham-rad sönder och samman led för led. Saxo menar att han för sitt mannamods skull borde ha blivit skonad, trots det faktum att han bidragit till att ödelägga freden. Om segerherrarna har Saxo däremot få berömmande ord. Bäst ut faller Ingi, som äktfödd och som ägande en skön själ under sitt krokryggiga skal – lytet beror hos Saxo av att en amma tappat honom, inte på att han som småbarn burits i strid av Þjóstólfr. Av Ingis bröder var den ene sjuk av ägobegär, och den andre förde en lider-lig tillvaro. Saxo berättar bägges död. Efter en kontrovers mellan vardera sidans hus-folk, där en av Ingis män blev dödad, jagades och fälldes Sigurðr av stallbröder, galna av hämndlystnad, men den egentliga orsaken till hans fall var de många tillfällen då han skändat stormännens hustrur. Eysteinn sökte upp Ingi efter brodersdråpet, men vägrad del av riket gav han sig av, närmast på flykt. Dråpare hann upp honom på den strand där han gick i land och dödade honom.103

Brev. Från perioden finns bevarat ett brev av påven Eugenius’ hand till abbot Ormr i Bergen, och här blir St. Mikaelsklostrets rättigheter fastslagna. Den som bry-ter mot de anförda förordningarna ska mista sina ämbeten och bli straffad vid den yttersta domen, sägs det. I liknande hotfraser utmynnar fundationsbrevet av år 1154 för Niðaróssätet. Påven Anastatius lägger där fast ärkestiftet och de underlydande bi-skopsdömena inför ärkebiskop Jón. Bevarade till eftervärlden är även 1152 års kyr-kolagar, de så kallade Canones Nidrosienses.104

115

VIII

Varianterna är få för den sista, åttonde avdelningen. Agrips och Morks framställ-ningar har ju gått förlorade, och Hulda skriver helt enkelt av Heim. Endast Fagr ger en något avvikande version men har inledningsvis en lång lakun. Perioden får sin prägel av fortsatta inbördes strider. Kungar ropas ut, kungar käm-par och kungar faller. Strängindelningen nedan utgår från var och en regent och föl-jer denne från kungsnamn till död. Det vore visserligen möjligt att strukturera stoffet på andra sätt, särskilt som mäktiga hövdingar i flera fall är de verkliga kontrahen-terna. Sålunda dominerar Sigurðr af Reyri strängarna 1 och 5 fram till sitt fall vid Ré (avsnitt j). Grégóríús Dagsons roll i sträng 4 är framträdande, innan han blir dräpt vid Fors (avsnitt e), och Erlingr skakki innehar som fader till den minderårige kung Magnús den reella makten i sträng 3. Först mot slutet, i episod p, gör sig den unge regenten i någon mån gällande. Sträng 1/2. Sträng 1 avhandlar Hákon herðibreiðrs konflikter, först med kung Ingi (sträng 2) och senare med Erlingr och Magnús (inledningsfasen av sträng 3). a. Hákon anländer med härmakt till Kungahälla, och Grégóríús försöker förgäves samla bönderna till motstånd. Grégóríús ger sig av men återvänder med förstärkta styrkor och driver iväg Hákon. Snart ansluter sig även Ingi och fortsätter dräpandet, och islänningen Hallr Auðunarson får beröm för sin insats i striden. b. Efter notiser om enskilda av Hákons härjningar tar den stora drabbningen vid Kungahälla vid. Händelsen omtalas helt kort i Fagr, strax före lakunen, och det nämns där att Grégóríús och Erlingr deltog på Ingis sida och att bland andra Eindriði Jónsson föll ur Hákons följe. Skildringen i Hulda,Heim är däremot ytterst ingående, synvinkeln växlar mellan de båda lägren, och de tongivande gestalterna lägger fram sina ståndpunkter i utförligt återgivna tal. Ingi tar land vid Hisingen och låter sig un-derrättas om Hákons här. Grégóríús förordar omedelbar attack, medan den strids-vane Erlingr inför kungen framhäver det dumdristiga i att ro upp mot Hákon med en stor del av männen uppbundna vid årorna. Grégóríús är märkbart irriterad, men det blir Erlingr som får utföra sin mer genomtänkta plan. Man ska med mindre skepp locka Hákon att lossa sina förtöjda fartyg och ha de stora skeppen gömda i beredskap för honom då han störtar fram. Scenen skiftar nu till motståndarna, och vi ser Hákon gå i fällan. Bland Ingis anhängare blir upphetsningen stor då han närmar sig. Med perspektivet åter hos upprorsmännen håller Sigurðr af Reyri ett tal till männen. Han påminner om de brödradråp Ingi gjort sig skyldig till, och han framhåller Hákon som

116 SKRIFTENS SAGOR

den lämpligare konungen. Tillbaka i Ingis skara hör vi Grégóríús tala och avråda Ingi från direkt deltagande i striden och härvid få instämmanden från Erlingr. Slaget börjar olyckligt för Grégóríús som omgående går på grund. Han blir hårt ansatt och så när dragen överbord innan man kan hjälpa honom flott. Ingi talar till de sina när han ser Grégóríús’ svåra läge och försöker gripa in. Dock stänger fienden in honom, och han måste själv få assistans. Erlingr däremot lyckas röja själva kungs-skeppet, och Eindriði Jónsson hamnar i fångenskap, får grid av Ingi men blir ändock dräpt. Hákon tar slutligen till flykten och styr kosan mot Þrándheimr. c utspelas i Þrándheimr och utgörs av en intern motsättning som leder till många mäns död. d. I det här avsnittet är det några av Ingis män som råkar i konflikt i Bergen. Två huskarlar, tillhöriga Björn Níkolásson respektive Halldórr Brýnjólfsson, slåss på bryg-gorna. Halldórr griper in och snart även Björn. Näste man att skynda till är Grégóríús i egenskap av Halldórrs måg, och det dröjer inte förrän Erlingr skakki, Björns mor-bror, också är på plats. Sålunda får rivaliteten mellan Grégóríús och Erlingr ytterligare

Kompositionsskiss VIII

1 1 5 6 7

ca b

2d e f

4h i j k

3k

4 4l

m n o p

1 1 1 5 6 7

c g ga b

2d e f h i j k

3 k4 4

lm n o p

1 53

6 7

b2

jk

4

lm n o p

HULDA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

KOMPOSITIONSSKISS VIII

1. Hákon herðibreiðr2. Ingi Haraldsson3. Magnús Erlingsson4. Danmark5. Sigurðr Sigurðarson6. Óláfr Eysteinsson7. Eysteinn Eysteinsson

a. Konungahella Grégóríúsb. Konungahella Ingi, Grégóríúsc. Osämja i Þrándheimrd. Halldórr–Björne. Forsf. Óslóg. Mirakelh. Túnsberg

i. Steinavágrj. Ré, Sigurðr jarl k. Biskop Eysteinnl. Erlingr i Danmarkm. Ryðjökulln. Haraldr Sigurðarsono. Níkolás, Eiríkrp. Ré, Eysteinn

3k

5

VIII 117

ett konkret uttryck. Många faller och Gregóríús avvisar först Ingis försök till medling, men när denne för andra gången griper in kommer en förlikning till stånd. Hákon och Sigurðr undkommer sedan med knapp nöd Grégóríús när de över-raskas under vistelse i Saurbýir. Som motdrag dödar man Halldórr Brýnjólfsson och driver mitt i natten Grégóríús’ syster till skogs. e. Tiden närmar sig för Grégóríús’ sista strid. Kring juletid får han bud att Hákon befinner sig vid Fors, och han beger sig dit och siktar kontrahenten på andra sidan en å. Grégóríús är tveksam om isens hållbarhet, men bondeföljet hetsar till övergång. När det sedan visar sig att Hákon huggit upp och låtit täcka över vakar i isen är bön-derna så lagom kaxiga. De överger snart Grégóríús som blir träffad av en pil och fal-ler. Hulda,Heim ger honom slutomdömet att ingen bemötte ”oss Íslendinga” bättre efter Eysteinn Magnússons död. När beskedet når honom om Grégóríús’ fall är Ingis sorg stor, och i sin oro över vad som ska komma avråder han Erlingrs hustru Kristín att lämna Oslo. ”Kanske behövs du snart att ta hand om mitt lik”, säger han.

1 1 5 6 7

ca b

2d e f

4h i j k

3k

4 4l

m n o p

1 1 1 5 6 7

c g ga b

2d e f h i j k

3 k4 4

lm n o p

1 53

6 7

b2

jk

4

lm n o p

HULDA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

KOMPOSITIONSSKISS VIII

1. Hákon herðibreiðr2. Ingi Haraldsson3. Magnús Erlingsson4. Danmark5. Sigurðr Sigurðarson6. Óláfr Eysteinsson7. Eysteinn Eysteinsson

a. Konungahella Grégóríúsb. Konungahella Ingi, Grégóríúsc. Osämja i Þrándheimrd. Halldórr–Björne. Forsf. Óslóg. Mirakelh. Túnsberg

i. Steinavágrj. Ré, Sigurðr jarl k. Biskop Eysteinnl. Erlingr i Danmarkm. Ryðjökulln. Haraldr Sigurðarsono. Níkolás, Eiríkrp. Ré, Eysteinn

3k

5

118 SKRIFTENS SAGOR

f. Nu kommer bud att Hákon närmar sig, och förgäves försöker man förmå Ingi att inte delta i den oundvikliga konfrontationen. Det antyds att Hákon använder trollkvinnor för att nå seger och att han hos dem fått rådet att förlägga striden till nattens timmar. Redan under inledningsskedet går en skara män över från Ingis sida till Hákon, och man uppmanar Ingi fly, men i ett tal lägger han fram skälen för sin vägran. Snart faller han, och brodern Ormr håller uppe kampen ännu en stund, men tar slutligen till flykten och beger sig till Sverige. Kristín bereder Ingis lik och håller sig i lönn underrättad om Hákons planer, och hon skickar bud till Erlingr – som be-finner sig i Bergen – att ta sig i akt. g. Heim tillfogar två Óláfrmirakel som avslutning på sin Hákonar saga herði-breiðs. Däremot fortsätter Hulda den kontinuerliga framställningen och låter skiftet till Magnúss saga Erlingssonar äga rum först efter Hákons död. Det första miraklet berättar att en svenskättad man lade beslag på det svärd Óláfr kastade från sig vid Stiklastaðir, och att svärdet härmed blev en släktklenod. Scenen skiftar så till Miklagarðr där väringarna om natten håller vakt över kejsar Kirjalax. De som sover ligger med huvudena på svärden och med ena handen kring fästet. Under natten sker ett under. En av väringarna vaknar flera gånger och finner sitt svärd ett gott stycke bort och utom räckhåll. Han tror sig utsatt för drift, men förklaringen visar sig vara att det just är Óláfrs svärd han bär. Beskedet härom framförs till Kirjalax som genast köper klenoden och för den til Óláfskyrkan för placering ovan altaret. Det andra miraklet skildrar en av Kirjalax’ härfärder. Han angriper hedningar som un-der sin blinde konung står fylkade framför en vagnborgsförskansning. Två grekiska framstötar blir tillbakaslagna, och det föreslås då att väringarna ska göra ett försök. Kejsaren råder dem att dessförinnan be till sin helgonkonung, och nordmännen lo-var för seger att bygga Óláfr en kyrka. Vid anfallet råkar hedningarna i panik och flyr, och den blinde kungen säger sig se en man på vit häst i täten för angriparna och blir sedan fängslad. Sträng 1/3. Erlingr sänder efter Ingis död bud på de hövdingar som varit trogna kungen, och man håller rådslag om vem som ska efterträda. Erlingr spelar ut hela sin diplomatiska förslagenhet och lyckas utverka att den egne sonen Magnús, det vill säga Sigurðr Jórsalafaris dotterson, blir tagen till kung. Därmed tar den omfångsrika sträng 3 sin början. Som första åtgärd beger sig Erlingr till Danmark för att söka stöd hos kung Valdamarr (sträng 4), och man överenskommer att Viken ska övergå till Valdamarr den dag Magnús ensam behärskar Norge. På ett ting uppe i Þrándheimr låter samtidigt Hákon utnämna sig till kung med Sigurðr af Reyri som jarl och beger sig därpå till Túnsberg. h. I episoden angriper Erlingr Túnsberg – han låter en brinnande skuta driva mot bryggorna och beskjuter försvararna i skydd av röken. Följden blir att stadsborna överger Hákon och söker grid hos Erlingr. Hákon återvänder därför till Þrándheimr, och Erlingr styr kosan mot Bergen. Hákon tar nu ut ledung medan Erlingr på sitt håll lägger listiga råd. Han utfärdar färdbann på samtliga skepp med nordlig destination. Så plötsligt släpper han iväg

VIII 119

dem alla på en gång för att sprida ryktet att han lagt upp de egna skeppen på land i väntan på vänner ooh fränder. Hákon, som befinner sig bara ett kort stycke norrö-ver, slappnar av betydligt i vakthållning och försiktighet när han hör vad köpmän-nen har att säga. Men Erlingr är slug. När köpskeppen avseglat sammankallar han till husting, låter sjösätta sina fartyg på nytt och avreser skyndsamt mot norr. i. Hákon ligger i hamn i Steinavágr, och männen håller lekar, då plötsligt bud kommer att Erlingr närmar sig med en stor styrka. Striden börjar därför med Hákon och kämpen Eindriði ungi helt oförberedda. Inom kort är Hákons skepp avröjt och han själv överlämnad till fienden. Männen vill ge kungen grid, och Erlingr lovar att så ska ske. Samtidigt blåser han emellertid till förnyat angrepp mot de fartyg som ännu inte tagits, och i det tumult som blir följden får Hákon banesår. Han begravs men liket blir senare av Sverrir flyttat till Kristkyrkan i Niðaróss. Erlingr låter där-efter utropa Magnús till kung på Eyraþing, och strängen avslutas med en nekrolog över Hákon. Sträng 3/5. Sträng 5 tar omgående vid eftersom Markús á Skógi skyndsamt utro-par fostersonen Sigurðr, Hákon herðibreiðrs bror, till konung och ny hövding över ”Ingimotståndarna”. Nämnas bör att Markús för det mesta färdas åtskild från Sigurðr jarls följe. Man hamnar snart i bekymmer på grund av de begränsade resurserna och måste ta till rån för att klara försörjningen. Erlingr är inte sen att utnyttja detta fak-tum, och på tingsförsamlingar framhåller han inför bönderna motståndarnas för-brytelser. Han lyckas också till sist få jarlen dömd ”til fjándans, bæði lífs ok dauða” (till djävulen, både de levande och de döda). Erlingrs hårdhet och kompromisslöshet hindrar många, som annars skulle ha velat det, från att ta steget över till hans sida, men en som ändå gör det och faktiskt får grid är Phillipús Gyrðarson. Phillipús blir dock strax efteråt dödad av Sigurðrs män. j. När Erlingr plötsligt får besked om Sigurðr jarls vistelseort tvekar han inte ett ögonblick. Han skyndar till platsen med två män på varje häst, och i avsnittet skild-ras den påföljande striden vid Ré. Erlingr kallar samman sitt följe och håller tal. Vi ska invänta gryningen, säger han, eftersom det är ett nidingsdåd att dräpa män nat-tetid, som man gjorde med Ingi. När striden väl kommer i gång vill Sigurðr helst fly, och han blir lastad härför av männen. När man emellertid fylkar styrkorna – på var sida om en liten å – och storleken av Erlingrs här blir uppenbar är det i stället Sigurðr som måste hindra de egna från att dra till skogs. Som taktik inväntar han att motståndarna ska försöka ta sig över på den enda bron i grannskapet, men Erlingr förbjuder övergång. Man slår sig i stället ned intill ån för att sjunga ”Pater Noster” och segervisst banka på sköldarna, och därefter tar man sig vadande över till den andra sidan. Striden blir kort, och Erlingr jagar snart jarlsmännen på flykten. De trä-lar som är i färd att dra kläderna av den döde Sigurðr jarl driver han emellertid bort från platsen med hugg och slag. Erlingr ansätter därefter Markús och Sigurðr i Kungahälla men får nöja sig med att lägga beslag på motståndarnas skepp. Han misstror i alltför hög grad Hisingbönderna för att våga gå i land och ta strid.

120 SKRIFTENS SAGOR

k, del 1. Ett första parti av avsnittet avbryter skeendet i Hulda,Heim. Eysteinn har där efterträtt Jón som ärkebiskop, och han lyckas förmå trönderna att acceptera ökade pålagor till biskopssätet. Efter en tid i Þrándheimr färdas så Sigurðr och Markús söderut utmed kusten, alltmedan Erlingr ligger fast i Viken på grund av ogynnsamma vindar. Man passerar först Bergen, men vid beskedet om Erlingrs härsamling väljer man att styra in till sta-den. Dock blir man genast tillfångatagna, och strängen avslutas med att såväl Markús som Sigurðr avrättas. Ny anförare för partiets överlevande är nu Frírekr kœna. Sträng 3. Fagrs skildring återkommer efter lakunen ett stycke innan Sigurðr dräper Phillipús Gyrðarson. Slaget vid Ré återberättas snarlikt Hulda,Heim, men Erlingrs räfst på Hisingen föregår Markús’ och Sigurðrs fall. Erlingr vänder sig nu mot Kungahälla och straffar Hisingbönderna; han dömer dem dryga böter och bränner inne den mäktigaste bland dem. Nästföljande vår lyckas han fängsla Frírekr och dräpa en stor del av följet. Frírekr själv blir kastad överbord bunden vid ett ankare. Fagr har efter sträng 5 en karakteristik av Erlingr, varpå Frírekr helt kort introdu-ceras och blir betvingad. k, del 2. Erlingr, ärkebiskop Eysteinn och den påvlige legaten Stephánús möts i Bergen, och där befinner sig även Islandsbiskopen Brandr och hövdingen Jón Loptsson. Skildringen knyter an till k, del 1. Erlingr uttrycker nämligen i enskilt samtal med Eysteinn förundran över biskopens lagstiftande uppe i Tröndelag, men han är villig att acceptera åtgärderna under förutsättning att biskopen ger sitt stöd åt Magnús’ kungadöme. Eysteinn tvekar men böjer sig efter en lång utläggning av Erlingr. Denne förmår även legaten till samtycke, varefter Magnús av kyrkans män högtidligt blir vigd till konung. I Fagr har k-avsnittet en närmare koppling till sträng 4 och behandlas därför nedan. Sträng 3/4. Det är nu hög tid för Erlingr att reda ut förhållandet till Valdamarr av Danmark. Sändebud anländer med en framställan om Viken, allt i enlighet med det avtal som ingicks vid Erlingrs danska besök. Erlingr säger sig villig att fullgöra över-enskommelsen, men han vill först hålla ting och rådfråga folket. Böndernas svarar emellertid att man på inga villkor vill tjäna under danska herrar, och missnöjet blir naturligtvis stort nere i Danmark. En episod följer där nya danska sändebud söker upp tröndska bönder och överta-lar dem att ge stöd åt Valdamarr, och rykten härom sprids till Erlingr i Bergen. Han annonserar då avsikten att ge sig av söderut, men männen är tröga på grund av mot-väder. ”Hissa då seglen”, säger han, ”så styr vi mot norr”. I Niðaróss dödar Erlingr Álfr, Óttarr birtingrs son, och dagen efter håller han ting och för fram förräderian-klagelser, men trönderna erkänner inte vad de gjort förrän han visar upp såväl deras brev som de danska sändemännen. I Hulda,Heim meddelas att Erlingr tvingat dans-karna att visa upp sig, och man kan fråga sig om budsändningen i dess helhet var en komplott från Erlingrs sida, eller om han verkligen ertappade sändemännen på deras väg hem. Under alla omständigheter ådömer han trönderna dryga böter.

VIII 121

Valdamarr ankommer nu med en stor här till Viken, men överallt finner han väp-nade bondeföljen. Han instämmer ett ting i Túnsberg och säger sig hellre vilja fara i österled mot hedningar än dräpa motvilliga kristna i Norge. När Erlingr väl anlän-der till Viken har Valdamarr redan återvänt söderut. Han hemförlovar då de flesta av sina män och seglar med de resterande till Jótland och besegrar en dansk styrka vid Dýrsá. i. Kristín söker om hösten upp sin frände Valdamarr och sitter ofta i samspråk med honom. Följande vår sänder hon bud på Erlingr att söka förlikning, och i av-snittet ser vi denne anlända med ett ensamt skepp. Obemärkta, men med brynjor och svärd dolda under mantlarna, går man i land och in i kungens härbärge. Grid vill vi ha, säger Erlingr, och grid får han av Valdamarr som sitter där omgiven av åttio obeväpnade män. Fortsättningsvis talar de båda ofta med varandra, och Valdamarr försäkrar att han ingalunda har för avsikt att sätta en danskättad jarl över Viken. Slutet blir att Erlingr får området som jarldöme och att han håller den ingångna förlikningen ”jafnan síðan”. Hulda,Heim tillfogar här några notiser om Erlingrs av-komma. Fagrs skildring skiljer sig i någon mån från Hulda,Heim. Avtalet mellan Erlingr och Valdamarr presenteras i efterhand, vid det tillfälle nämligen då kungen kräver att det ska uppfyllas. Kravet framförs i avsnitt k efter Frírekrs fall, således strax före kröningen. Erlingr lämnar sitt avvisande svar efter att ha rådgjort med de närmaste männen och med tingsmenigheten. Å andra sidan lovar han danskarna vänskap och gåvor. Även episod k är annorlunda disponerad i Fagr. Stephánús tas emot, och det be-rättas om Eysteinns skattepolitik gentemot bönderna. Erlingr får närmare besked om åtgärderna vid ett besök i Niðaróss, och han tar upp saken med ärkebiskopen. Eysteinn ställer sig genast villig att smörja Magnús, och man bestämmer att krö-ningen ska äga rum i Bergen vid legatens besök. Fagr inkluderar också affären med de danska sändebuden, men ingenting antyds om att det skulle vara fråga om en medveten intrig från Erlingrs sida. Under härfär-den mot Norge får sålunda Valdamarr besked av bebyggarna kring Göta älv att dessa vill tjäna den konung som har makten i Viken. Det sägs också att Valdamarr instäm-mer Borgarþing, och kungens beslut att avbryta härfärden har formen av en enkel bedömning och framförs inte som i Hulda,Heim i ett tal på tinget. Valdamarr lägger så bann på vikbornas köpenskap med Danmark, och det är därför dessa vädjar till Erlingr att på något sätt åstadkomma fred. Följdriktigt beger sig Erlingr till Danmark på ett skepp och tar sig fullständigt oväntat in i kungens härbärge, en verklig ”snilldar-bragð”. Skildringen följer därefter Hulda,Heim med den skillnaden att parterna blir helt överens först sedan Magnús i ett brev accepterat den danske kungens krav. Sträng 6. Nu låter Óláfr, en dotterson till Eysteinn Magnússon, utropa sig till kung. m. Erlingr ger sig av för att leta reda på honom och blir vid Ryðjökull inbjuden till gästabud av en präst som emellertid omgående sänder bud efter Óláfr. Männen

122 SKRIFTENS SAGOR

dricker tappert och lägger sig sedan att sova, men Erlingr har mardrömmar, och prästen försöker lugna honom. Till sist låter jarlen männen stiga upp och gå till kyrkan för att höra ottesången. Vapnen lämnar man utanför. Snart anländer Óláfr efter ilmarscher och angriper huvudgården. Erlingr hör larmet och skyndar med några av männen till skeppen för att sätta sig i säkerhet. Man genskjuts och i den strid som följer blir Erlingr och Ormr sårade medan Ari Þorgeirsson, fadern till den blivande isländske biskopen Guðmundr på Hólar, faller. Huvuddelen av Erlingrs styrka kommer dock undan varför Óláfr härefter begåvas tillnamnet ”ógæfa”. Óláfr blir omsider besegrad av Erlingr vid Stangir och flyr till Danmark där han avlider i sjukdom. n. I den här episoden förs kung Sigurðrs son Haraldr tillfångatagen till Erlingr. Erlingr säger just ingenting, och man förstår därför att han har dråp i hågen. På männens inrådan ber Magnús för Haraldrs liv. ”Kort tid kommer du att regera om du lyssnar till sådana råd”, säger Erlingr – och låter hugga ned Haraldr. Fagrs sträng 6 avviker i några detaljer från Hulda,Heim. Erlingrs sömnproblem vid Ryðjökull och prästens försök att lugna noteras helt kort: ”svá fór þrimr sinnum” (det här hände tre gånger). Likaledes saknas raden om vapnen utanför kyrkan. I epi-sod n tar Magnús hand om Haraldr och fattar stor kärlek till honom. Erlingr varnar sonen och hävdar att alla kommer att vilja ha Haraldr till kung. Det följande dråpet blir mycket lastat. Sträng 7. Eysteinn, son till Eysteinn Haraldsson, samlar nu en flock män kring sig och tas till kung. Männen rånar vida omkring och drivs därför av bönderna ut i ödemarken. De måste ta näver till benkläder och får på grund härav öknamnet ”bir-kibeinar”. Under två vintrar håller de till i Viken och besegrar vid tre tillfällen olika bondeföljen. Den tredje sommaren lyckas de på väg norrut obemärkta segla förbi Bergen, och i samband med det här förbiseendet bestås Erlingr en ingående karakte-ristik, och något litet blir sagt även om Magnús. o. I avsnittet anländer birkibeinarna till Þrándheimr. Erlingrs ställföreträdare Níkolás Sigurðarson varnas i omgångar för faran av sin svärson Eiríkr men är sen att reagera. Han vill inte lyssna till fiskares skvaller, han ska först åhöra mässan, och han ska först sätta sig att äta. Slutligen rider Eiríkr själv i säkerhet på de hästar han ordnat fram. Níkolás ser däremot snart sin gård omringas och förskansar sig med sina män på ett loft. Han vägrar ta grid och faller med en stor del av sitt följe. Situationen spetsar till sig mer och mer, och ett avgörande närmar sig. Erlingr sit-ter i Bergen, och Magnús och Ormr inväntar i Viken nyheter om motståndarna. p. Vid juletid får man underrättelsen att birkibeinar anlänt till Ré, och det är snö och kallt då Magnús kommer till platsen för att söka dem. Båda sidor fylkar och Eysteinn rycker fram, men vägen är smal och snön ligger djup vid kanterna. Man blir ett lätt byte för Magnús’ styrka eftersom bara få män i bredd kan ta sig fram, så många blir dräpta, och Magnús ger ingen grid. Eysteinn dödas av en bonde som han sökt skydd hos, liket blir fört till kungen, och där i stugan lyckas en birkibeinare obemärkt attackera Magnús och Ormr. Kungen skadas, men Ormr viker undan så

VIII 123

att yxan står fast i sängvirket. Man dräper förövaren och ser att denne vid attentatet redan var sårad – han har dragit inälvorna efter sig utmed golvet. Ett par notiser avslutar Hulda,Heim. Birkibeinarna får en karakteristik, och det berättas hur deras flock blev splittrad efter nederlaget vid Ré. Sedan följer några ord om Magnús’ tilltagande ryktbarhet. Först nu tycktes han ha frigjort sig från Erlingrs beroende, och han ser ut att kunna bli en lika stor eller rent av större härman än fadern. I Fagr blir inte seglingen förbi Bergen nämnd, utan birkibeinarna kommer helt en-kelt oväntade till Niðaróss. Likaledes saknas karakteristiken av Erlingr och Magnús, men episoderna o och p överensstämmer i hög grad med Hulda,Heim. Avslutningen innehåller endast upplysningen om hur birkibeinarna splittrades. Det sägs här att många for till Sverige till Birgir brosa. Birgir var gift med en dotter till Haraldr gilli och hade tidigare gett Eysteinn Eysteinsson stöd. Hulda,Heim har uppgiften i fråga vid början av sträng 7. Övriga källor. Island. Nóregs konungatal berättar i fem strofer om Ingi, Hákon och Magnús. Under tjugofem år varade Ingis maktposition obruten – intill dess Hákon med sin här fällde honom i Viken. Kungen blev begravd vid huvudkyrkan i Oslo, och bara en kort tid fick Hákon råda riket, eftersom landets män gav den väl-borne och ypperlige sonen till Erlingr och Kristín kungsnamn. Magnús var ärelysten till sin läggning och fällde Hákon i Möre – gravläggningen ägde rum i Romsdalen. Han var därefter konung under tjugotre år.105

Hungrvaka bestyrker Brandr Sæmundarsons Norgeresa, men ingenting sägs om att han bevistade Magnús Erlingssons kröning. Det berättas bara att Brandr valdes till Hólarbiskop efter biskop Björns död och for utomlands försedd med brev till är-kebiskop Eysteinn från biskop Klængr i Skálholt. Han blev vigd vid Mariamässan, till-bringade vintern i Bergen – liksom Jón Loptsson – och anträdde tillbakafärden föl-jande sommar. När Klængr å sin sida omsider kände sig alltför till åren kommen sände han bud till Eysteinn att välja en efterträdare, och valet föll då på Þorlákr Þorhallsson efter Klængrs egna rekommendationer. För Klængrs period som biskop noteras Ingis och Hákons fall, liksom dråpet i Þrándheimr på Níkolás Sigurðarson.106

Þorláks saga biskups meddelar att Magnús och Erlingr styrde Norge när Þorlákr uppsökte ärkebiskop Eysteinn för vigsel. Det måste för övrigt till medling mellan kungamakt och kyrka för att ceremonien skulle kunna komma till stånd – men vid det laget har vi redan passerat gränsåret 1177.107

Guðmundar saga Arasonar har som enda norska referenser att huvudpersonen föddes i Magnús Erlingssons första år och att fadern Ari ”féll vopnsóttr í Nóregi”.108 Desto fler uppgifter står att finna i Sturlunga-samlingens Prestssaga Guðmundar góða. Sålunda berättar introduktionen om Guðmundrs farbror respektive far, Þorvarðr och Ari Þorgeirsson. Þorvarðr återvände till Island från Norge efter Ingis fall och slog fast att han hädanefter inte tänkte tjäna någon jordisk konung, eftersom ingen var Ingis like. Han bad Ari att inte alliera sig med dem som dräpte Ingi om han for till Norge, utan i stället försöka hämnas odådet. Ari begav sig mycket riktigt utomlands

124 SKRIFTENS SAGOR

och ankom till Túnsberg i samband med kampen mellan Hákon och Erlingr. Han tog del i striderna mot Hákon vid Hrafnabjörg och Sekkr, och Erlingr gav honom senare om vintern ära för insatserna. Ari deltog även när Sigurðr af Reyri stupade. Ryktena om broderns bragder föranledde för övrigt den hemmavarande Þorvarðr till ett par strofer. Efter ett par års mellanspel på Island återvände Ari till Norge och kom att ta del i incidenten vid Ryðjökull, som är åskådligare skildrad än i kungasagorna. Vi ser Erlingr besöka ottesången och efter ceremonien sitta kvar sjungande psalmer. Plötsligt hörs ljudet av lurar, och när Erlingr träder ut ur kyrkan är tunet fullt av män. Jarlen försöker kalla på husfolket och hämta vapen. Ari uppfattar situationen och eggar sina kumpaner, bland dem Björn bukkr, att trots de dåliga utsikterna värja Erlingr mot fienden. Sålunda tar man fatt i honom och försöker fly men hindras snart av en gärdesgård. Björn och Ívarr gilli tar sig lätt över, men den tungbukade Erlingr får problem. Dock ställer sig Ari mellan honom och förföljarna, och med en sköld som enda hjälpmedel hindrar han dessa från att nå Erlingr. Själv blir han emellertid skjuten en pil i halsen och faller, men Erlingr kommer undan, endast nå-got sårad i låret. Sagan namnger – ”at sögn Þorkels haga” (som Þorkell hagi berät-tat) – sju jarlsmän som stupade vid sammanstötningen, och Erlingr berömmer i ef-terhand och i direkt tal Aris osjälviska uppträdande. När budet om det skedda når Island diktar Þorvarðr en ”erfiflokk um Ara”.109

Prestssaga Guðmundar góða har fortsättningsvis, det vill säga från huvudaktörens födelseår, en närmast annalistisk konstruktion. För vart och ett av Guðmundrs levnadsår räknas ett antal viktiga händelser upp, även utrikes sådana. Således näm-ner sagan Ingis fall och Eysteinns vigsel, Hákon herðibreiðrs sista strid och biskop Brandrs utlandsfärd. Uppgiften om Aris död återkommer, nu i sitt kronologiska sammanhang, liksom för det påföljande året det faktum att budet om händelsen då nådde Island. Det noteras vidare när ”blóð Krists” anlände till Niðaróss och när Níkolás Sigurðarson respektive Eysteinn Eysteinsson blev dräpta i strid.110

Uppgifterna – urvalet och formuleringssättet – i de egentliga annalerna överens-stämmer mestadels med Prestssaga. Mest ytterligare information har Annales Regii och Gottskálksannáll, och här blir omnämnda bland annat Sigurðr Markússfóstris och Óláfr ógæfas revolter.111

Orkneyinga saga har ovanligt lite att berätta om periodens norska skeenden. Det står att Erlingr efter Jórsalafärden slöt ett livslångt kompanjonskap med Ingi. Vidare att efter Ingis död Magnús Erlingsson togs till kung men att Erlingr styrde riket. Erlingr erhöll jarlstiteln genom Valdamarrs försorg och blev snart en stor hövding ”sem ritat er í sögu hans”. Eindriði ungi sökte sig efter återkomsten först till Eysteinn Haraldsson och sedan till Sigurðr af Reyri, och han deltog såväl när Grégóríús som när Ingi nedgjordes. Eindriði flydde vid Sekkr och dräptes något därefter av Erlingr. Det enda ytterligare sagan har att anföra om Magnús Erlingsson är att denne lät ut-nämna Haraldr ungi Eiríksson till jarl över halva Orkney.112

Knýtlinga saga inkluderar uppgifter om förlikningen mellan Magnús och Valda-

VIII 125

marr. Det sägs att Erlingr avlade besök hos danske kungen i Randaróss och att de båda ofta satt i inbördes samtal. Valdamarrs krav enligt den förut ingångna överens-kommelsen noteras, medan det i övrigt blir hänvisat till ”Sögum Nóregskonunga”. Utgången av förhandlingarna blir att Valdamarr ger Erlingr jarldöme för området i fråga, det vill säga Viken. Man skils förlikta och som vänner för resten av livet.113

Ágrip af sögu Danakonunga uppmärksammar – till skillnad från Knýtlinga saga – Valdamarrs norska härfärd. Förlikningen och Erlingrs jarldöme blir ävenle-des nämnda, och något längre fram står att Valdamarr for till Túnsberg och där gav kungsnamn åt Erlingr – av männen kallad ”steinveggr” – och sonen Magnús.114

Saxo behandlar periodens skeenden med stor detaljrikedom, och det framgår tyd-ligt att han har föga till övers för kung Ingi. Han beskriver hur ”ypperliga” män efter brödradråpen svårligen kunde fördra denne på rikstronen. Hákon blir upp-ställd som motkung men lider i ett första skede många förluster och flyr riket. Ingi jagar motståndarna ända ned mot Själland, och han försöker till och med, om än förgäves, förmå Absalon att gripa och utlämna dem. Hákon fäller senare om vintern Grégóríús, liksom i sagorna genom att hugga vakar. Ingis mod är nu knäckt, och han spår sin egen snara undergång. Ett nytt slag följer, på stark is den här gången, och Ingi förlorar kampen trots överlägsenhet i mantal – och stupar. Erlingr för nu sonen Magnús i skydd till Jylland, och man blir mottagna med stora hedersbety-gelser. Vi kan notera att här nämns det ingenting om något avtal med Valdamarr. Bland Hákons män råder samtidigt split och oro, främst på grund av den avund-sjuka många känner inför Sigurðr af Reyri (Sivard jarl). Efter att Erlingr utnämnt Magnús till konung tar Hákon upp striden men faller. Sigurðr flyr först till Sverige men återvänder sedan och blir dräpt av Erlingrs män. Erlingr betvingar även den nye hövdingen, Markús’ fosterson. De överlevande söker skydd hos kung Karl av Sverige men reser snart missnöjda vidare till Valdamarr, som ideligen blir besvärad med bö-ner om hjälp. Valdamarr anser deras föresatser som ren dårskap, men efterforskar i alla fall med lönnbud stämningen i Norge och beslutar slutligen att våga en väp-nad expedition. Erlingr skyndar undan till landets lönnligaste vrå, och olyckligt nog, menar Saxo, tar danskarna rådet att söka stöd hos allmogen i stället för att med kraft förfölja och ge sig i kast med fienden. Folket tar nämligen emot Valdamarr med glädje och vänskap och ger honom kungsnamn. I Túnsberg har några av Erlingrs vänner tagit befästning på en brant klippa, men Valdamarr kan inte förmå sig till att bruka eld mot dem, eftersom han är rädd att förstöra någon av de kyrkor som ligger inne bland husen. Ingis halvbror Ormr sluter sig nu till Valdamarr, men under förbehåll av den troskap han redan svurit Magnús. Till sist måste i alla fall Valdamarr och hären återvända till Danmark på grund av matbrist, och många norrmän åtföl-jer danskarna på färden söderut.115

Aktioner mot venderna tar Valdamarrs krafter i anspråk, och det dröjer därför länge innan norrmännen ånyo träder in på skådebanan. Men när Erlingr lägger råd med den danske stormannen Búriz Heinreksson – son till drottning Ingiríðr i ett ti-digare äktenskap – för att störta Valdamarr, då är det dags. Man hade avtalat att segla

126 SKRIFTENS SAGOR

Búriz till mötes i samband med att ledungsflottan återvände från Vendland, men kungen får besked om anslagen och tar Búriz i förvar. Därför ligger jylländarna utan sin ledare vid mötesplatsen i Djursaa när Erlingr ankommer, och han kan därför ta deras skepp och segla vidare till Köpenhamn. Här möter Absalon som vet av vilket virke norrmän är gjorda och som känner till deras tilltro till den egna färdigheten med pil och båge. Han ställer sig på stranden med femton man och låter fienden skjuta till måls. För att minska skotthållet sätter bågskyttarna ut i småbåtar, men bå-tarna gungar och pilarna hamnar ömsom i vattnet och ömsom långt uppe på land, hela tiden utan att göra någon skada. Under spott och spe, skriver Saxo, fick nors-karna gå tillbaka ombord på skeppen. Absalon föreslår dem att dröja kvar och hålla möte, vilket accepteras efter upprepade försäkringar att de inte ska bli svikna. Erlingr anländer påföljande dag men med en man utöver vad som avtalat var, vilket Absalon omedelbart upptäcker. ”Hur kan du som borde förstå bättre”, dundrar han, ”ge oss ett sådant tillfälle att ta ditt huvud”, och ur strafftalets avslutning kan vi sluta oss till att någon form av överenskommelse ingåtts mellan Valdamarr och Erlingr. Absalon frågar nämligen Erlingr om danskarna inte höll sina löften bättre den gången då han kom för att böta med livet för brott på ord och avtal. Erlingr står där rädd och skam-sen och försöker ursäkta sig, och han får som en stor nåd de tunnor vatten han ber om och sätter av hemåt, glad att ha överlevt mötet. På vägen fortsätter han att göra en ömklig figur. Dels går man går i land på Själland för att åhöra en mässa och mis-ter män då några Absalons ryttare gör ett överfall, dels tappar man ett skepp vid en konfrontation i Nissan med halländska köpmän.116

Nya förehavanden i bland annat Vendland hindrar länge Valdamarr att ta itu med och bestraffa norrmännen för deras försök till inblandning i den danska politiken. Men år 1168 är tiden inne för ett nytt härtåg norrut. Folket i Viken är lika tillmötes-gående som gången förut och tar emot kungen med öppna armar. Och Valdamarr gläder sig lika mycket nu som då – och får i samma utsträckning uppbära glädjens konsekvenser. Erlingr kan följaktligen förbereda sig i lugn och ro. Valdamarr håller ting, han förs i helig procession in i Túnsberg, och han tar sig in i borgen på berget som Erlingrs män nu övergivit. Men när beskedet kommer att Erlingr satt upp kast-maskiner kring ett sund som danskarna måste passera, då vaknar Valdamarr upp ur ruset och förstår hur mycken tid som gått till spillo. Han kallar till sig männen och håller råd. Förslagen är många och förvirringen stor. Då tar Nils Nødd till orda – en ädling vad börden beträffar, skriver Saxo, men en usling till sinnet. Nils ifrågasätter det vettiga i att lämna sitt dejeliga land bara för att flacka omkring i de här ödemar-kerna av klippor och fjäll. Inte ens om landet verkligen gick att erövra skulle det vara till mer glädje än besvär för kungen. Han påpekar dessutom att födan är knapp och snart inte ens räcker för hemfärden. Nils’ ”fega struntprat” bemöts med tystnad även från kungens sida, men tystnaden talar, och Absalon förebrår efteråt Valdamarr för att han inte tagit omedelbar ställning mot Nils’ anförande; då skulle alla tendenser i den här riktningen för gott blivit stävjade. I stället vill många av ledarna vända hem, och fotfolket hetsas till och med att kasta sten mot Absalons skepp.

VIII 127

En liten tid ytterligare får emellertid tåget fortsätta. I Portørs hamn tar Valdamarr till fånga flera av den interna revoltens huvudmän genom att sända förklädda här-män till en av deras sammankomster, och han pryglar de skyldiga och doppar dem upprepade gånger under vattnet. Saxo påminner härvid om den ”härliga seger” som Sigurðr slembir vann vid Portør då han med bara tre skepp nedgjorde en väldig flotta. Vi minns situationen sådan kungasagorna framställde den. Sigurðr kunde där med nöd spränga sig ut genom motståndarnas inneslutning. Valdamarr fortsätter under alla omständigheter norrut så långt att natten om sommaren nästan är dagen lik. Men klagolåtarna i hären tilltar, och till slut måste Valdamarr böja sig. Med de bästa skeppen i Norge erövrade ställer han kosan mot söder. Saxo lägger den mesta skulden för utgången på jylländarna, de som tidigare tog del i Búriz’ uppror; utan dem skulle danskarna med säkerhet ha erövrat Norge.117

Det dröjer till sommaren 1170 innan Valdamarr i Saxos framställning ånyo befat-tar sig med norrmännen. Vid ett möte i Ringsted – i samband med att Valdamarr skrinlägger sin far och låter kröna sonen – vädjar biskoparna av Oslo och Uppsala till kungen att med all kraft verka för fred. Prelaternas strävanden får framgång, och Valdamarr skickar en viss Esbern till Erlingr samtidigt som ett par norrmän hålls kvar som gisslan. Trots att Erlingr och Esbern på en tingssammankomst talar hårda ord till varandra beger sig snart den förre med fyra skepp söderut dit där Valdamarr och Absalon ligger med en stor flotta. Absalon ber sina män att för all del hålla sig stilla så att Erlingr inte ska bli skrämd. Till en början talar Valdamarr så strängt till norrmannen att denne ber om fri lejd för hemfärd. Påföljande dag kommer emellertid en förlikning till stånd, där det bestäms att Erlingr ska åta sig att fostra Valdamarrs son och sätta denne till tronföljare i händelse av att Magnús dör utan avkomma. Han erkänner även vissa ledungsskyldigheter under den danske kungen, sin herre. En viss Tove följer Erlingr till Norge för att hämta Esbern, som vid avskedet får bågar och pilar av norrmännen som gåva. Längre fram, i samband med presenta-tionen av Sverrir, nämner Saxo dessutom att Erlingr låg bakom dråpet på Eysteinn, Sverrirs kusin.118

Dokument. Från perioden finns också ett antal latinska dokument bevarade. De viktigaste och mest kommenterade är Magnús Erlingssons kröningsed och privile-giebrevet till kyrkan, men det återstår också elva dekretaler från påven Alexander III till ärkebiskopen i Niðaróss (numrerade 11–21 i Vandviks utgåva). Troligen har inget av dokumenten tillkommit före år 1163 eller efter år 1169. Texterna består i huvud-sak av instruktioner från påvens sida och svar på frågor. Det kan röra sig om äkten-skapsföreskrifter, om klerkers arvegods, om tillåtelse att i vissa fall utöva fiske på vi-lodagen, om förbud mot järnbörd, om hur man förfar när en munk begått synden att lägra en nunna eller när en biskop håller frilla i sitt hus, om ägoskap till kyrkor och kyrkoämbeten, om ärkebiskopens möjligheter att uppbära ersättning vid besök i biskopsdömena eller om det tänkbara i att ge avlat till besökare i Óláfr helgis helge-dom. I ett fall lättar till och med påven på kyrkans ytterst stränga incestregler. På en isolerad ö tolv dagsresor från Niðaróss är nämligen inaveln av tvång så långt gången

128 SKRIFTENS SAGOR

att det annars vore omöjligt att ingå äktenskap över huvud taget. Endast ett av dekre-talen är av speciellt intresse för vårt vidkommande. I dokument 18 (Vandviks num-rering) säger sig nämligen Alexander ha fått besked om att biskopen i Oslo blivit dräpt, och påven ger sin tillåtelse åt ärkebiskopen att sätta in en ny befattningshavare i ämbetet. Han bestämmer samtidigt att platsen där dådet ägde rum aldrig ska besö-kas av någon biskop och att intäkter från området ska föras till andra delar av riket. Påven uttrycker även förundran över att kungen tydligen har svårt att finna och be-straffa förövaren till brottet.119

130 SKRIFTENS SAGOR

De editioner som används här är Gustav Storms utgåva av Historia de antiquitate regum Norwagiensium i Theodoricus 1880, Bjarni Einarssons i Ágrip 1985 och Fagrskinna 1985, Bjarni Aðalbjarnarsons i Heimskringla 1941–51, del 1–3, Finnur Jónssons i Morkinskinna 1932, Sigurður Nordals av yngre Flateyjarbók i Flateyjarbók 1944–45, del 4: 26–183 och Rasmus Kristian Rasks i Fornmanna sögur 1831–32, del 6–7. Jag kommer också att hänvisa till översätt-ningen till norska i Theodoricus 1969. Inga sidanvisningar blir anförda i den löpande texten, eftersom man mycket väl ska kunna navigera sig fram med hjälp av kompositionsskisserna och de hänvisningar som följer här för var och en av avdelningarna. I. Fornmanna sögur 1831–32, del 6: 3–124. Flateyjarbók 1944–45, del 4: 26–56. Morkinskinna 1932: 1–14. Heimskringla 1941–51, del 3: 3–67. Fagrskinna 1985: 208–226. Ágrip 1985: 32–35. Theodoricus 1880: 44–50. Theodoricus 1969: 72–76. II. Fornmanna sögur 1831–32, del 6: 128–237. Flateyjarbók 1944–45, del 4: 56–109. Morkinskinna 1932: 70–141. Heimskringla 1941–51, del 3: 68–108. Fagrskinna 1985: 226–250. Ágrip 1985: 36–37. Theodoricus 1880: 50–55. Theodoricus 1969: 76–80. III. Fornmanna sögur 1831–32, del 6: 237–(307)–393. Flateyjarbók 1944–45, del 4: 109–(138)–167. Morkinskinna 1932: 262–296. Heimskringla 1941–51, del 3: 108–(140)–167. Fagrskinna 1985: 250–(263)–273. Ágrip 1985: 37–38. Theodoricus 1880: 56. Theodoricus 1969: 81. IV. Fornmanna sögur 1831–32, del 6: 393–448. Flateyjarbók 1944–45, del 4: 168–220. Morkinskinna 1932: 262–296. Heimskringla 1941–51, del 3: 168–209. Fagrskinna 1985: 274–302. Ágrip 1985: 39–41. Theodoricus 1880: 56–59. Theodoricus 1969: 81–82. V. Fornmanna sögur 1831–32, del 7: 9–73. Morkinskinna 1932: 297–337. Heimskringla 1941–51, del 3: 210–237. Fagrskinna 1985: 302–315. Ágrip 1985: 42–47. Theodoricus 1880: 59–63. Theodoricus 1969: 82–85. VI. Fornmanna sögur 1831–32, del 7: 74–174. Morkinskinna 1932: 337–405. Heimskringla 1941–51, del 3: 238–277. Fagrskinna 1985: 315–321. Ágrip 1985: 47–51. Theodoricus 1880: 63–67. Theodoricus 1969: 85–87. VII. Fornmanna sögur 1831–32, del 7: 175–251. Morkinskinna 1932: 405–462. Heimskringla 1941–51, del 3: 278–346. Fagrskinna 1985: 321–341. Ágrip 1985: 51–54. VIII. Fornmanna sögur 1831–32, del 7: 252–326. Heimskringla 1941–51, del 3: 346–417. Fagrskinna 1985: 341–364.

NOTER 131

1. Andersson 1985: 216. 2. Heimskringla 1941–52, del 1: 9. 3. Heimskringla 1941–51, del 2: 343. 4. Den norsk-islandske skjaldedigtning 1912: 581 (strof 37–38). 5. Þorsteins þáttr austfirðings 1950: 329–332. 6. Orkneyinga saga 1965: 53–74. 7. Knýtlinga saga 1982: 128–133 8. Ágrip af sögu Danakonunga 1982: 330. 9. Laxdœla saga 1934: 22710. Þorsteins saga Síðu-Hallssonar 1950: 302.11. Grettis saga 1936: 286.12. Adam av Bremen 1984: 112–114, 126, 137. Referenser till Sveinn Úlfsson som sagesman

främst på sid 171, men se även 52–53, 60, 82–83, 86, 88 och 112.13. Roskildekrönikan 1898: 20–21.14. Sven Aggesen 1944: 32–33.15. Saxo Grammaticus 1908–12, del 1: 252–260.16. The Anglo-Saxon Chronicle 1953: 165, 167. Bakom gruppbenämningen The Anglo-Saxon

Chronicle döljer sig sju bevarade versioner av en annal som börjar med Caesars landstig-ning omkring år 55 f.Kr. och fortsätter till kung Stefan av Blois’ död 1154. För tiden före 1018 finns ett förlorat gemensamt original, men därefter avviker versionerna betydligt, eftersom de bygger på lokala traditioner. För vårt vidkommande är varianterna D och E av stort intresse eftersom de innehåller berättarstoff från Northumbria. Under rubriken ”1066” återfinns sålunda en skildring av slaget vid Stamford Bridge.

17. Se Bugge A. 1914: 6. Andersen 1977: 162.18. Se Bugge A. 1914: 8–10 för kommentarer och text.19. Se Andersen 1977: 163, med hänvisning till Filipowiak på sid 167.20. Jämför Morkinskinna 2000: 143 och 428. I Hulda står ”héri” (egentligen ”hèri”), i Mork

”herr” och i YFlat ”hér”.21. Grettis saga 1936: 271–285.22. Adam av Bremen 1984: 137–138, 143, 188.23. Saxo Grammaticus 1908–12, del 1: 263–265.24. Se Andersen 1972: 41–42 och utredningen i Storm 1871: 354–375. Vidare Blöndal S.1978:

56–58.25. Jämför Blöndal S. 1978: 87.26. För en utförlig utredning av förlagorna se Blöndal S. 1978: 54–102.27. Orkneyinga saga 1965: 53–54, 75–80.28. Knýtlinga saga 1982: 132–133.29. För en utredning se Bugge A. 1914: 10–25. Vad gäller versstrofen se Den norsk-islandske

skjaldedigtning 1912: 581–581.30. Se Biskupa sögur 1858–78, del 1: 65.31. Adam av Bremen 1984: 137.32. Roskildekrönikan 1898: 21.

132 SKRIFTENS SAGOR

33. Sven Aggesen 1944: 32.34. Saxo Grammaticus 1908–12, del 1: 260.35. Ágrip af sögu Danakonunga 1982: 330–331.36. The Anglo-Saxon Chronicle 1953: 167.37. Se Bugge A. 1914: 13.38. Flateyjarbók 1944–45, del 4: 247–248.39. Se Bugge A. 1914: 15–20.40. Den norsk-islandske skjaldedigtning 1912: 582 (strof 42–43).41. Biskupa sögur 1858–78, del 1: 66.42. Ljósvetninga saga 1940: 98–103.43. Króka-Refs saga 1959: 138, 142, 150–160.44. Orkneyinga saga 1965: 80–82.45. Knýtlinga saga 1982: 151.46. Ágrip af sögu Danakonunga 1982: 331.47. Adam av Bremen 1984: 138, 143–144, 189–190.48. Saxo Grammaticus 1908–12, del 1: 265–269.49. The Anglo-Saxon Chronicle 1953: 167(D), 166(E), 188(D).50. Den norsk-islandske skjaldedigtning 1912: 582 (strof 44).51. Biskupa sögur 1858–78, del 1: 65.52. Ljósvetninga saga 1940: 103–104.53. Hemings þáttr Áslákssonar 1962: 29–58.54. Orkneyinga saga 1965: 86–87. Magnúss saga lengri 1965: 339.55. Se Islandske Annaler 1888: 109, 471.56. Flateyjarbók 1944–45, del 4: 250–256.57. Knýtlinga saga 1982: 164.58. Adam av Bremen 1984: 170.59. Saxo Grammaticus 1908–12, del 1: 269–270.60. The Anglo-Saxon Chronicle 1953: 190–201. Se även Gelsinger 1988 och Hughes 1988.61. Den norsk-islandske skjaldedigtning 1912: 583 (strof 45–46).62. Biskupa sögur 1858–78, del 1: 65, 70–71.63. Biskupa sögur 1858–78, del 1: 152–153, 155–156.64. Islandske Annaler 1888: 18, 109–110, 471–472 (exempelvis).65. Orkneyinga saga 1965: 86–89. Magnúss saga lengri 1965: 337–340.66. Knýtlinga saga 1982: 211, 153–163. Ágrip af sögu Danakonunga 1982: 331–332. Se även

Fornmanna sögur 1831–32, del 7: 445.67. Knýtlinga saga 1982: 163–166.68. Adam av Bremen 1984: 171, 195.69. Se Andersen 1977: 171.70. Se Andersen 1972: 69–70.71. Den norsk-islandske skjaldedigtning 1912: 583–584 (strof 47–49) och 588–589 (strof

73–81).72. Biskupa sögur 1858–78, del 1: 72.

NOTER 133

73. Om handskrifterna se Hallberg 1969: 59–63. 74. Biskupa sögur 1858–78, del 1: 159–157 (A), 221–227 (B). Se även Gísls þattr Illugasonar

1938: 329–340 och Nordal, Jónsson G. 1938: CXLVII–CLIII. 75. Orkneyinga saga 1965: 92–102. Magnúss saga skemmri 1965: 312–315. Magnúss saga

lengri 1965: 343–344, 346–348. 76. Islandske Annaler 1888: 19, 110, 472–473. 77. Knýtlinga saga 1982: 241. Ágrip af sögu Danakonunga 1982: 332. 78. Saxo Grammaticus 1908–12, del 2: 148, 99–100. 79. För en utredning av de brittiska källorna se Munch 1860: 5, Storm 1882: 1–20 och Bugge

A. 1914: 35–47. 80. Se Storm 1882: 11–13, 17–18 och Bugge A. 1914: 37, 41–42, 45–46, 47–48. 81. Den norsk-islandske skjaldedigtning 1912: 584–585 (strof 50–56). 82. Biskupa sögur 1858–78, del 1: 72, 74–75. 83. Biskupa sögur 1858–78, del 1: 176. 84. Sturlunga saga 1953, del 1: 26. 85. Grœnlendinga þáttr 1935: 273–292. 86. Om interpolationen se Jakobsen 1980: 167–172. Utgåva i Fjörutíu Íslendinga-þættir 1904:

188–190. 87. Orkneyinga saga 1965: 102–103, 111, 130, 139–141. Magnúss saga skemmri 1965: 315–316.

Magnúss saga lengri 1965: 348, 351–352. 88. Íslendingabók 1968: 25. 89. Islandske Annaler 1888: 19–20, 473–474. 90. Knýtlinga saga 1982: 237, 246. Ágrip af sögu Danakonunga 1982: 332. Saxo Grammaticus

1908–12, del 2: 141, 147. 91. För Jórsalafärden se Keyser 1833 (texterna) och Koht 1920–24: 153–168 (en grundlig

utredning). 92. Se Koht 1920–24: 162–163. 93. Vandvik 1959: 34–39. 94. Den norsk-islandske skjaldedigtning 1912: 585–586 (strof 57–65). 95. Biskupa sögur 1858–78, del 1: 76–77, 79–80. 96. Biskupa sögur 1946, del 1: 38. 97. Sturlunga saga 1953, del 1: 189–190. 98. Islandske Annaler 1888: 113–114. 99. Orkneyinga saga 1965: 130, 115–117, 140–142, 158, 193–194, 208–236, 239–242.100. Magnúss saga lengri 1965: 382–383.101. Knýtlinga saga 1982: 256, 264–267, 296. Ágrip af sögu Danakonunga 1982: 332–333.102. Saxo Grammaticus 1908–12, del 2: 140–141, 148–151, 159–160, 161–162, 209.103. Saxo Grammaticus 1908–12, del 3: 76–82.104. Vandvik 1959: 38–59.105. Den norsk-islandske skjaldedigtning 1912: 586–587 (strof 66–70).106. Biskupa sögur 1858–78, del 1: 83–85.107. Biskupa sögur 1946, del 1: 55–59.

134 SKRIFTENS SAGOR

108. Biskupa sögur 1946, del 3: 162, 165.109. Sturlunga saga 1953, del 1: 192–197.110. Sturlunga saga 1953, del 1: 192, 198–199, 203.111. Islandske Annaler 1888: 115–118, 322–323.112. Orkneyinga saga 1965: 237, 290.113. Knýtlinga saga 1982: 308.114. Ágrip af sögu Danakonunga 1982: 334–336.115. Saxo Grammaticus 1908–12, del 3: 82–88.116. Saxo Grammaticus 1908–12, del 3: 104–108.117. Saxo Grammaticus 1908–12, del 3: 116–121.118. Saxo Grammaticus 1908–12, del 3: 156–160, 205–207.119. Vandvik 1959: 58–85.

DEL TVÅ

Skriftens väg

Föregående sida: Blad ur Ágrip, AM 325 II, 4to (Íslenzk fornrit).

137

Theodoricus

Johann Kirchmann, som sedan år 1613 var rektor i Lübeck och sedan 1620 bibliote-karie, trädde år 1625 i förbindelse med danska lärde med anledning av ett manu-skriptfynd han gjort i rådsbiblioteket. 1629 satte han i gång med att ta avskrifter för en utgåva, men ännu vid hans död 1643 hade ingen tryckning kommit till stånd. Uppgiften gick i arv till sonen Johannes, men först sonsonen B. C. Kirchmann förde den till fullbordan. Dennes utgåva trycktes år 1684 och benämns K inom forskningen. Johann Kirchmanns originalhandskrift innehöll Theodoricus’ Historia de antiquitate regum Norwagiensium samt skriften om den pilgrimsfärd till det he-liga landet som några danskar företog vid 1100-talets slut – Profectio Danorum in Hierosolymam. Det har förmodats att handskriften hörde till de manuskript som på-velegaten Marinus de Fregeno förde med sig till Norden år 1457 under propagerande för ett nytt korståg mot turkarna. Marinus blev anklagad för att stoppa pengar i egen ficka, och därför återkallade påven hans uppdrag 1465, och bokverken konfiskerades och hamnade så småningom i Lüneburg och Lübeck. Originalmanuskriptet har sedan dess gått förlorat, och K-utgåvan framstår i många avseenden som otillfredsställande, eftersom den är behäftad med talrika fel-aktigheter och okommenterade rättelser. År 1880 föranstaltade Gustav Storm den edition som fortfarande används, och han byggde därvid på K samt på handskrif-terna A och S, vilka antagligen utgör avskrifter av Johann Kirchmanns avskrift. Storm tog dessutom hjälp av dennes nedtecknade notapparat. På senare tid har två för Storm okända källskrifter dykt upp, och båda befinner sig tydligtvis närmare origi-nalet än K. M är det manuskript som Johann Kirchmann färdigställde för tryckning och L en egenhändigt tagen avskrift. Arne Odd Johnsen och Gudrun Lange menar att fynden av M och L väl motiverar en ny utgåva av krönikan.1

Sådan är i korta drag texthistorien för Theodoricus’ Historia, som således är ett verk på latin om de norska kungarnas öden från Haraldr hárfagri till Sigurðr Jórsalafaris död år 1130. Låt oss till att börja med betrakta de partier som behandlar tiden före Magnús góðis regentskap. I den inledande, symmetriskt konstruerade prologen presenterar författaren sig och apostroferar ”sin herre och far”, ärkebiskop Eysteinn i Niðaróss. Han anger att han fått sin kunskap från islänningarna, som hållit minnet av händelserna särskilt levande och som bevarat skeendena i sina gamla kväden. Han motiverar sitt företag med att inget folk är så fattigt att det inte fört vidare minnet av förfäderna, och han

138 SKRIFTENS VÄG

förklarar utförligt varför Haraldr hárfagris regering bildar startpunkt – orsaken är helt enkelt bristen på sagesmän för de perioder som föregick. Vad gäller tidigare ske-enden hänvisar han till Hugo av St.Victor, som berättat om vikingarnas framfart upp-för Seine, och Sigebert av Gembloux, som talat om härjningar på Loire. Theodoricus låter vidare sagesmännen borga för sanningshalten – ”non visa sed audita” – han har inte skrivit om det han själv sett, utan bara om det han hört förtäljas. Uttrycket och brasklappen återkommer för övrigt i epilogen. Theodoricus ger vidare sina skäl för de talrika sidosprången, digressionerna; avsikten är att underhålla läsaren och före-bilden de klassiska auktorerna. Slutligen vänder han sig på nytt till Eysteinn, som har att avlägsna överflödigt stoff men å andra sidan välvilligt godkänna allt det som är nöjaktigt framställt.2

Berättelsen om de första kungarna, intill Óláfr Tryggvason, är ytterst sparsam och krönikeartad. Regeringsperiodens början, längd och slut bildar grundval, och till detta kommer oftast bara någon enkel karakteristik. Haraldr hárfagri drev ut små-kungarna, medan Eiríkr blóðøx och Haraldr gráfeldr förde en hård regering, mycket på grund av Gunnhildr, hustrun respektive modern. Däremellan styrde Haraldrs yngste son Hákon Aðalsteinsfóstri i fred och med folkets kärlek. Den första enskilda händelse vi i någon mån närmar oss är slaget vid Fitjar då Hákon föll. Dråpet på Tryggvi och sökandet efter sonen Óláfr får viss uppmärksamhet på grund av det som komma skall, och Hákon jarl behandlas till en början mest i sin relation till kung Haraldr av Danmark. Det enda förlopp före Óláfr Tryggvasons ankomst som blir skildrat i detalj är Hákons och Haraldrs gemensamt planerade dråp på Gunnhildr. Men Theodoricus’ text innehåller mer än ren krönika. Årtalet 852 för Haraldr hárfagris tillträde föranleder en längre diskussion kring svårigheterna med tidfäst-ning. Theodoricus säger sig ha fått uppgiften från islänningarna men påpekar att det är ingen lätt sak att komma fram till vad som är sant och säkert i dylika spörs-mål, särskilt när man inte kan stödja sig på skrivna auktoriteter (”scriptorum aucto-ritas”).3 Efter Eiríkrs frånfälle gör Theodoricus en tillbakablick på Islands bebyggelse och återvänder därvid till det nionde året av Haraldrs styre. Han berättar om öns upptäckt, om Ingólfrs och Hjörleifrs färd och om Garðar och Floki. Utvikningen är naturligtvis betingad av att Theodoricus’ sagesmän var islänningar. I samband med Hákon jarl och Haraldr Gormsson blir nämnt kejsar Ottos till slut lyckade försök att kristna Danmark. För några ögonblick träder kejsaren i fokus – den Otto som bara i alltför hög grad uppträdde höviskt mot kyrkan och som därigenom förgiftade den med världslig rikedom och makt. Theodoricus är ständigt medveten om när han så här lämnar sitt huvudämne, och noteringar av typen ”Men låt oss nu vända tillbaka till de ting som kommer oss vid” förekommer ofta.4

I och med Óláfr Tryggvason ökar närperspektivet och ”katalogtexten” interfolieras med specifika skeenden. Som då Óláfr i en kritisk situation påkallar Guds hjälp och lovar bli kristen eller då han låter döpa sig och männen. Mycket stort utrymme upp-tar Hákon jarls försök att, med sina morbröder som redskap, locka Óláfr till Norge och därmed i sitt våld. Óláfrs uppträdande när han tvingar Orkneyjarlen Sigurðr att

THEODORICUS 139

ta dopet skildras också i detalj, liksom Hákons undergång. Annorlunda då med själva regeringsperioden. Óláfrs kristningsarbete bestås sålunda en karakteristik uttryckt i bibliska ordalag – kungen var en outtröttlig och ofta hårdför tjänare i sin Herres vingård – men det enda konkreta exemplet är innebränningen i Möre av ett stort an-tal sejdmän. De båda utförliga sekvenser som därnäst följer har närmast karaktären av utvikningar. Först Islands kristning genom Þangbrandrs mindre framgångar och Thermos (Þormóðrs) mer avgörande insatser. Sedan Óláfr helgis dop, och här börjar Theodoricus åter en diskussion liknande den för årtalet 852. Var det, enligt vad islän-ningarna hävdat, Óláfr Tryggvason som döpte sin treårige namne, eller ägde cere-monin rum i England eller, som normannernas historia (”Historia Normannorum”) förtäljer, i Rouen? Han avvisar islänningarnas besked – ”dem som man annars bör sätta stor tillit till” – men tillägger att deras förvirring är förståelig eftersom det inte finns några historieskrivare där i landet (”in illa terra, ubi nullus antiquitatum un-quam scriptor fuerit”). Theodoricus ger sedan sina associationer fritt spel. Sant är i alla fall, skriver han, att Óláfr helgi i Rouen gav stöd åt hertig Vilhelm och slår sedan fast att det även råder delade meningar kring kejsar Konstantins dop. Passagen ger ett typiskt exempel på graden av författarnärvaro i verket.5

Vi återvänder till Óláfr Tryggvason i och med Svolderslaget, men skildringen är här mer allmänt hållen än åskådlig. Theodoricus påpekar underlägsenheten i styrka och manskap, överrumplingen och blodbadet, och han spekulerar kring kungens öde – drunknade Óláfr eller lyckades han fly? Óláfr Tryggvason-avsnittet innehåller dessutom verkets första egentliga digression. Den har fogats in när Óláfr inför av-färden från England till Norge tar ombord ett flertal andens män – han har nämli-gen ingen lust att verka som härskare över hedningar – och Theodoricus påpekar att Óláfr härvidlag liknade kejsar Jovianus. Referensen till Jovianus bildar emellertid bara övergång till utvikningens verkliga centralgestalt, föregångaren och motpolen Julianus apostata. Diakonen som avföll, som lockades av onda andar och som brände sina skepp men som i dödsögonblicket fick erkänna sig besegrad av Herren Gud. Vad gäller jarlaväldet återgår Theodoricus till krönikans form, medan Óláfr helgis historia via digressioner är uppspjälkad i fyra partier. Det första börjar med Óláfrs insatser i England, där den unge hjälten gav sitt stöd åt Aðalráðr, och slutar med att Hákon Eiríksson efter Óláfrs ryska landsflykt drunknade i Petlandsfjorden. Här in-går att Óláfr fick sin framtid förutsagd av en eremit och att han begav sig till Norge och besegrade Hákon vid Sauðungssund. För denna strid, och den följande vid Nesjar mot Sveinn jarl, finns ansatser till ett åskådligt berättande. Theodoricus be-skriver därpå Óláfrs kristningsverk och gifte samt Knútr ríkis försök att frånlocka honom hövdingarnas assistans. Óláfr var tvungen att fly efter Pyrrhussegern mot Erlingr Skjálgsson, eftersom Knútr närmade sig med sin flotta. I nästföljande parti styr Knútr Norge genom sonen Sveinn, och Theodoricus lastar hans maktlystnad i en retorisk tirad; Knútr hade i besittning två riken men måste ändå lägga beslag på ett tredje. Efter ett drömvarsel vände så Óláfr åter till Norge, och Theodoricus prisar hans avvisande av allt det stöd han erbjuds av hedningar. Det tredje partiet skildrar

140 SKRIFTENS VÄG

slaget vid Stiklastaðir och Óláfrs fall. Óláfr uppträder nu som ett helgon, en freds-vän som i förväg skänkte allmosor för dräpta fiender. Theodoricus brister ut i en hänförd, utförlig panegyrik, han hänvisar till miraklen, och han jämför kungen med den helige Stephanus. Om mer specifika detaljer, rörande vem som dräpte Óláfr och antalet sår, säger han sig sväva i okunnighet. En uppgift om tidpunkten för striden, den 29 juli 1029, avslutar partiet. Den sista Óláfr-sekvensen blickar framåt mot det av biskop Grimkell föranstaltade ”translatiot” påföljande år samt sammanfattar re-geringsperioden – här hänvisas för övrigt till en ”catalogo regum Norwagiensium”.6

De tre omfångsrika digressioner som avgränsar de fyra textavsnitten bidrar till att berättelsen om Óláfr blir den utan jämförelse längsta i krönikan. Anslutet Hákons drunkning docerar Theodoricus om Charybdis, den strömvirvel nära Orkney som ska ha blivit jarlens undergång. Och eftersom langobarden Paulus Diaconus skrivit om Charybdis följer en liten utredning om langobarderna, som i sin tur leder till några notiser om Attilas härjningar – dråpet på den helige Nicasius och den heliga Ursulas martyrium i Köln. Langobarderna utvandrade nämligen en gång i tiden från Pannonien, som omdöptes till Hungaria efter hunnernas erövring. Som vi ser låter sig Theodoricus i associativa steg föras allt längre bort från huvudhandlingen. Nästa digression utgår från deltagarna i Óláfrs här, som visserligen var kraftiga men likväl inte så kraftiga som sina förfäder, vilket föranleder en betraktelse över människosläk-tets degenerering och tidsåldrarnas växling med en syndaflod varje femtontusende år. Som konkreta bevis för att människan ständigt blivit mer småväxt anförs de jät-testenar som israeliterna släpade upp ur Jordanfloden och det nyligen funna liket av Pallas, som i det närmaste nådde upp till stadsmurens krön. I den tredje digressio-nen, i samband med det osäkra året 1029 för Stiklastaðirslaget, berättar Theodoricus om sina auktoriteters tidfästning av världens skapelse: Eusebius, Septuagintas över-sättare, Isidor, Beda och Hugo av St. Victor.7

Som vi konstaterat i stoffgenomgången interfolierar Theodoricus sin framställ-ning med digressioner även fortsättningsvis, och i själva kröniketexten koncentrerar han sig på vissa, bestämda moment av skeendet. För Magnús góði-avsnittet på hämt-ningen i Ryssland, sämjan med Hörða-Knútr på Brenneyjar och framför allt drabb-ningen vid Hlýrskógsheiðr. Någon konflikt mellan kung och trönder ser vi inte av, och motsättningen till Sveinn Úlfsson är kraftigt nedtonad. Det närmast följande huvudmomentet är mötet i Öresund mellan Magnús och Haraldr samt sämjan på Upplanden. Haraldrs fall i England för med sig en viss grad av närskildring, dock inte så utpräglad som man kunde förvänta sig. Storverken i Haraldrs ungdom på-minns vi om i efterhand. Óláfr kyrris historia är av naturliga skäl statisk, och Magnús berfœttrs händelserika regering blir hos Theodoricus förhållandevis summariskt be-handlad, utan särskild betoning av enstaka moment. Man kan jämföra med skild-ringarna av Magnús’, Óláfr Tryggvasons och Haraldr harðráðis slutliga nederlag. Inte heller krönikans sista partier – Eysteinn Magnússons hemmaregering, Sigurðrs Jórsalafärd och Haraldr gillis järnbörd – fokuserar på intressanta skeenden, utan be-står i huvudsak av författardiskussion.

THEODORICUS 141

Theodoricus avslutar sin Historia med en epilog, som innehåller följande sekvenser. Först ett retoriskt utfall mot de år av inbördeskrig som följde på Sigurðrs död – onödigt är att till eftervärlden bevara minnet av alla dessa odåd. Därpå ursäktar Theodoricus sin oövade penna och knyter an till tidigare uttalanden från prologen. Dels talar han om sagesmännens ansvar för sanningshalten i det berättade, och dels påpekas att han företagit nedteckningen bara därför att ingen annan så gjort.8

Som framgått kan vi fixera tillkomsttiden för krönikan med ovanlig precision. Ärkebiskop Eysteinn, som avled i januari 1188, är uppenbarligen vid liv, och den nedre tidsgränsen är därför så säker som man kan begära. En övre finner vi i berät-telsen om Magnús berfœttr. Theodoricus nämner där att Úlfr Hranasons brorson Níkolás blev dräpt i Niðaróss av den ”osalige våldsverkaren” Eysteinn, och det som åsyftas är förstås birkibeinarnas överfall år 1176. Frågan är nu om man kan snäva in tidsintervallet ytterligare. Enligt Gustav Storm förutsätter värderingen ”infelix”, det vill säga osalig, om kung Eysteinn dennes nederlag vid Ré 1177. Ärkebiskop Eysteinn befann sig vidare i landsflykt 1180–1183, och således återstår bara åren 1177–1180 samt 1183–1187. Vidare nämner Theodoricus att Haraldr harðráði lät bygga Mariakyrkan i Niðaróss, ”vilken fortfarande finns att beskåda i staden”. Eysteinn lät emellertid flytta Mariakyrkan till klostret Elgisetr vid 1180-talets början, och mycket tyder därför på att verket tecknades ned under något av de oroliga åren 1177–1180, innan Sverrirs herravälde var slutligt säkrat, före Magnús Erlingssons fall, kanske till och med innan Erlingr skakki stupade.9 Dock kan ju, som Arne Odd Johnsen påpekat, krönikan ha skrivits i Eysteinns frånvaro – Theodoricus ”sänder” denne sin skrift för genomläsning, och inte heller vet man exakt när Mariakyrkan blev flyttad. Dessa reservationer till trots tror även Johnsen på en tidig konception, kanske 1178–1180 och under alla omständigheter gott och väl före försoningen 1183 mellan Eysteinn och Sverrir.10 Jens Th. Hanssen anser verket fullbordat åtminstone före Magnús’ fall vid Fimreiti år 1184, men däremot inte före Eysteinns avresa till England, i så fall borde det nämligen ha lämnat spår i engelska krönikor. Kanske av-slutade Theodoricus sin skrift i all hast i och med sin uppdragsgivares hemkomst, och kanske är brådskan en bidragande orsak till det något summariska slutpartiet – allt enligt Hanssen.11

Verkets genesis är sålunda otvetydigt bundet till ett visst skede, och frågan är om man till och med skulle kunna identifiera författaren närmare än till bara det latinskt omskrivna namnet Theodoricus. Ett försök i den riktningen har Ludvig Daae gjort, och vi ska något följa hans resonemang. Daae slår fast att Theodoricus’ norska namn inte behöver ha varit Thjodrik som Storm antog, eftersom de latinska och nordiska namnen ofta skilde sig avsevärt. Man kan vidare urskilja en förkärlek för Frankrike och det franska i krönikan, märk till exempel digressionerna kring Karl den store-gestalten. Vördnaden för Hugo av St. Victor är påtaglig, och banden var starka under 1100-talet mellan augustinorden St. Victor och Norden. Kaniken Vilhelm från det införlivade grannklostret Genoveva hämtades omkring år 1165 till Danmark för att förestå ett kloster där, och härifrån anlades sedan klostret i Kungahälla omkring år

142 SKRIFTENS VÄG

1180. Bland de norrmän som besökte St. Victor är två av särskilt intresse i sam-manhanget. Dels biskop Þórir av Hamar, dels den Þórir som sedermera blev norsk ärkebiskop. Den förre blir för övrigt benämnd just Theodoricus i 1700-talsverket Gallia Christiania. Daae förutsätter att krönikans upphovsman var trönder och av-skriver därför den från Viken ättade ärkebiskopen som tänkbar kandidat. Däremot tror han att Hamarbiskopen kan ha varit författaren. Denne Þórir beträdde sitt äm-bete 1189/90 och deltog år 1194 vid Sverrirs kröning, och antagligen stod han således i ett gott förhållande till kungen vid den tidpunkten. 1195 begav han sig på sändefärd till Rom med anledning av att såväl Sverrir som biskoparna blivit bannlysta av på-ven. Hemresan något år senare, då en kardinal beledsagade sällskapet, är lagd i dun-kel. Kardinalen och möjligen även Þórir dog i Danmark, och Sverrir har hävdat att samtliga giftmördades. Under alla omständigheter måste en färd genom Danmark ha varit förenad med vissa risker för anhängare till Sverrir. Många av Sverrirs fiender var verksamma där, män som ärkebiskop Absalon, den nämnde kaniken Vilhelm och Oslobiskopen Níkolás, som redan startat baglernas uppror.12

Arne Odd Johnsen har utrett problematiken ytterligare och funnit att båda de aktuella Þórir i St. Victor-obituariet fått Theodoricus som latinskt namn, men Johnsen menar att Þórir av Hamars hängivenhet gentemot Sverrir kraftigt talar emot honom som upphovsman och att det dessutom bara är en isländsk annal som be-nämner ärkebiskopen ”víkverski”. Þórir blev vald till ämbetet år 1205 efter att ha varit korsbroder i Oslo, och ingenting hindrar att han dessförinnan uppehållit sig i Tröndelag. Johnsen gissar därför att Þórir först verkat som munk på Niðarhólmr och sedan varit en av dem som Eysteinn utsåg att bilda kärnan i det nygrundade augustinklostret på Elgisetr. Efter att Elgisetr kommit igång kan Eysteinn mycket väl ha skickat honom vidare till Oslo. Þórir var lojal universalkyrkan och Eysteinn även efter dennes död, och en ”slik holdning”, anser Johnsen, ”vilde samsvare bedre med ånden i Th.’s skrift enn Hamarbiskopens opportunistiske optreden”.13

Jens Th. Hanssen har emellertid ställt sig kritisk till både Daaes och Johnsens för-modanden. Han visar att anknytningen hos Theodoricus till Hugo av St. Victor alls inte är lika uppenbar som gjorts gällande, och spåren av Hugo i krönikan borde ha varit tydligare ifall någon av biskoparna stått som författare.14

Helt klart är förstås att Theodoricus, om någon, blivit påverkad av utländska skrift-ställare. Prologen innehåller hänvisningar till Boethius, Hugo av St. Victor – ”välsig-nat vare hans minne” – och till en krönika av Sigebert av Gembloux, och på den in-slagna vägen fortsätter Theodoricus krönikan igenom. För perioden efter Magnús góði citerar han eller refererar till Lukanus vid ett flertal tillfällen, till Domarboken och Andra Samuelsboken, till Plinius den yngre, påven Gelasius’ Decretum, Ovidius, Horatius och Vergilius. Han har dessutom inte alltid angett exakt varifrån materia-let i digressionerna stammar. Frågan är då vilka slutsatser man kan dra vad gäller Theodoricus’ lärdom. Det associativa och osystematiska arbetssättet i utvikningarna tyder kanske på att han knappast har någon solid bas för sin latinbildning, och till problemet varifrån hans referenser stammar finns det alternativa lösningar. Det kan

THEODORICUS 143

förhålla sig så att han bara haft få av de originalkällor han nämner i sin hand och att han i stället utnyttjat någon av de excerptsamlingar som var så vanliga i tiden.15 En annan möjlighet är att kunskaperna härrör från den eventuella vistelsen vid St. Victor i Paris. Theodoricus kan ha gjort egna excerpter och behållit annat i minnet för att använda efter hemkomsten, och i så fall är det inte att förundra sig över om krönikan blivit något mosaikartad och fylld av osmält information. Försök har sam-tidigt blivit gjorda att använda Theodoricus’ Historia som ett indicium för att det re-dan omkring 1180 fanns en grundstomme till ett bibliotek i Niðaróss, med exemplar av Vulgata, skrifter av kyrkofäderna och enstaka klassiker. Kontakten mellan biskops-sätet och utlandet var intensiv, och vi har sett hur tre blivande biskopar vistades vid St. Victor under skedet 1160–1180. Man kan inte utesluta att besökarna fört med sig ett urval av skrifter hem till Norge.16

En av de viktigaste frågorna är naturligtvis var i traditionsutvecklingen Theodoricus’ krönika befinner sig. Problemet är att han, trots att han upprepade gånger hävdar sig sakna skrivna förlagor för norröna skeenden, ändå flera gånger hänvisar till sådana. Till en Historia Normannorum rörande Óláfr helgis dop, till ett Óláfr-translatio och till Catalogus regum Norwagiensium. Med syftning på translatiot står att allt det här har andra berättat om och att vi anser det onödigt att närmare gå in på ting som redan är kända. Hur ska vi tolka ett sådant besked? Men det är framför allt Catalogus som ställt till bekymmer, eftersom den aktuella hänvisningen bara rör regeringspe-rioderna för Knútr ríki, Hákon Eiríksson och Sveinn Álfífason. Kan man således över huvud taget lita på Theodoricus’ uppgifter? Diskussionen har koncentrerats till tolkningen av ”non visa sed audita” respektive ”scriptorum auctoritas”. Det var Finnur Jónsson som först hävdade att ”audita” även kunde innefatta skrivna källor, och Hanssen har längre fram visat att uttrycket, se-dan Gregorius den stores dagar, är mycket vanligt, främst i helgonberättelser. Även Bjarni Guðnason ger exempel på att ”audita” kan avse böcker, således uppläsning. Guðnason och Hanssen är helt eniga om att man inte får ta Theodoricus på orden eftersom prologspråket är ett formelspråk, använt utan närmare eftertanke.17

”Auctoritas” betyder enligt Finnur Jónsson utländska auktoriteter och enligt Guðnason samtida vittnesbörd, det vill säga i det här fallet skaldevers. Deras slutsats blir, liksom en gång Gjessings, att Theodoricus, utan att behöva beslås med lögn, kan ha nyttjat skrivna, isländska 1100-talskällor. De verk som kan vara aktuella – ett ”konungævi” av Ari fróði och en latinsk krönika av Sæmundr fróði – kommer att diskuteras i den sista avdelningen, ”Bortom genesis”. Betecknande är dock att varken Jónsson eller Guðnason närmare kommenterar den för hypotesen mest problema-tiska passagen – den ovan citerade där Theodoricus uttryckligen hävdar att det inte funnits några historieskrivare på Island. Det är naturligtvis riktigt att latinska prologer bör tas med en nypa salt, men ändock: Vill man hävda att Theodoricus inför Eysteinn, ”sin herre och far”, ljugit om sina källor, då bör det finnas mycket goda skäl härför.18

Theodoricus påstår ingenstädes att han uteslutande grundat sin framställning på islänningarnas berättelser, och det är han själv som utpekar de nämnda skrifterna.

144 SKRIFTENS VÄG

Bristen på ”scriptorum auctoritas” avser dessutom en bestämd situation, inte Norges historia som helhet. Vi får inte utesluta att Theodoricus’ isländska sagesmän kan ha framfört sina uppgifter muntligt, och ett möjligt tillfälle till möte har varit det besök den blivande biskop Þorlákr Þórhallsson avlade i Niðaróss år 1178 för att bli vigd till sitt ämbete.

145

Ágrip

Handskriften av Agrip har den officiella beteckningen AM 325 II, 4to, och verkets eventuella ursprungliga rubricering kan inte slås fast, eftersom inledningen gått för-lorad. Vi kan således inte dra några slutsatser ur det faktum att ”ágrip” betyder ”ut-drag” – här kan det lika gärna vara fråga om ett ursprungsverk som om en samman-fattning av längre krönikor. Ytterst vilar benämningen på Árni Magnússons latinska rubrik från 1600-talet: Vetustum Historiæ Norvegicæ Compendium, och i Finnur Magnússons utgåva från 1835 kallas texten Stutt ágrip af Noregs konunga sögum. Boken innehåller fyra lägg och har antagligen haft ett femte. Det första av första läg-gets åtta blad har skurits bort så att endast en 15 mm bred remsa finns kvar. Eftersom sidorna har två kolumner återstår därför på varje rad någon bokstav av första ko-lumnens vänsterkant och av den fjärdes högerkant, men inga möjligheter finns att uttolka vad som en gång stått skrivet där. Lägg två med sina åtta blad och lägg tre med sju är kompletta, medan endast två blad är bevarade av det fjärde. Därav laku-nerna mot slutet av Sigurðr Jórsalafaris regering och under kampen mellan Magnús blindi, Haraldr gilli och Sigurðr slembir, liksom handskriftens definitiva avbrott. V. Dahlerup har i inledningen till sin utgåva spårat tre skrivarhänder. Den första i läg-gen ett till tre, den andra och tredje på vardera av det fjärde läggets båda blad. I mot-sättning härtill hävdar Roland Brieskorn att det bara är två skrivare som står bakom utskriften; Dahlerups första och andra händer är enligt honom identiska. En egenhet med pergamentet är de många tillfällen då enstaka ord och vändningar skrapats bort utan att sammanhanget därför blivit lidande. Troligen är det någon senare ägare som ligger bakom korrigeringarna.19

Konsensus råder numer att handskriften tillkommit på Island, och det avgörande är de talrika språkformer och stavningar som avviker från gammalnorsk praxis. Exempelvis blir þ använd för såväl þ som ð, och h är bevarad i början av ord fram-för r och l. Däremot talar åtskilligt för tesen att pergamentet utgör en avskrift från ett norskt original. Storm har påpekat å ena sidan lokalkännedomen i Niðaróss, de många tröndska folksägnerna och citaten från norska skalder. Å den andra är en-ligt honom bristen på isländska aktörer och isländskt berättande anmärkningsvärd. Dessutom finns här och var i språket norvagismer där förlagan förefaller lysa fram, och dessa förhållanden gör det samtidigt svårt att lägga fast pergamentets ålder. De språkformer som skulle kunna fälla avgörandet kan lika gärna härröra från den is-ländska avskriften som från det norska originalet. Och när vi dessutom vet att de

146 SKRIFTENS VÄG

yngre formerna trängde igenom tidigare i norskan, och att arkaismerna gavs upp tidigare i isländskan står problemet klart i hela sin omfattning. Dahlerup, vars ord väger tungt i sammanhanget, drar följande slutsats: ”Skriftens karaktér synes mig snarest at vise hen til det 13. århundredes første halvdel; den næsten fuldstændig gennemførte brug af þ=ð tillader næppe at tænke på en senere tid end det 13. år-hundredes midte”. Det är viktigt att hålla två saker i minnet. Dels att inga bindande bevis finns för att handskriften är äldre än från omkring år 1250. Dels, detta faktum till trots, Agrips ställning som den äldsta bevarade norröna texten om Norges kungar i äldre tid.20

Agrip börjar med några notiser om Haraldr hárfagri inom ramen för berättelsen om Hálfdan svarti, och omedelbart gör sig ett par karakteristiska drag gällande. Sålunda är det ofta till synes underordnade förhållanden som får ett anmärknings-värt stort utrymme i texten. Ett sådant är sättet att med hänvisning till Óðinns till-namn Jólnir besvara frågan om hur hedningarna kunde känna till julen. Vidare kan vi notera den åskådlighet som vidlåder dödsberättelserna. Exempelvis kör Hálfdan svarti ned i en vak, en ”nautabrunnr”, och drunknar på väg i släde till ett gästabud. Avsnittet om Haraldr hárfagri är säreget på så sätt att hjältens väg till makten klaras av på några få rader och tyngdpunkten i stället blir förlagd till en fantastisk, överna-turlig ”folksaga” om hans kärlek till finnen Svásis dotter Snjófríðr. Det är en kärlek som får kungen att glömma riket och helt bryta samman vid den åtråddas död. Han sitter vid liket under tre vintrar och återvänder inte till verkligheten förrän Þorleifr spaki med list kallat fram ormar och paddor och en outhärdlig stank ur kroppen.21

Två sekvenser om Eiríkr blóðøx omramar det därpå följande Hákon góði-partiet. Den första avslutas med att Eiríkr, på grund av sina illdåd, tvingas lämna ifrån sig re-geringsmakten och fly Norge, och i den senare blir han fördriven även från England och faller under en vikingafärd i Spanien. En stor del av berättelsen om Hákon hand-lar om dennes insatser för kristendomens utbredning och den därav följande mot-sättningen till trönderna. Störst vikt ligger dock vid skildringen av kungens död vid Fitjar. Vi ser Þórálfr enn sterki erbjuda sig slåss mot den bärsärklike Eyvindr skreyja och Hákon avböja hjälpen för att sedan själv nedgöra motståndaren. Vi ser kungen bli träffad i överarmen av en förtrollad pil när segern så när är vunnen. Och vi ser honom dö på samma plats som han en gång föddes på. Eiríkrs söner tar över regent-skapet och den följande perioden karakteriseras, liksom faderns, av illdåd, och dess-utom råder svält och ofred. Sigurðr blir dräpt av Þorkell klyppr, vars hustru han ta-git med våld, och Haraldr dödar Tryggvi. Tryggvis son Óláfr lyckas Þórólfr lúsaskegg föra bort i lönn. En dödsskildring upptar åter stort utrymme: Gullharaldr dräper Haraldr gráfeldr och blir strax därefter fälld av Hákon jarl, som sedan får Norge som skattland. Partiet om Hákon inramas av noteringar kring varför regenten aldrig tog kungsnamn, och tre förklaringar blir presenterade vid skilda tillfällen. De bedöm-ningar av Hákon som förs fram är i någon mån självmotsägande, och mycket tyder på att författaren här haft svårigheter med det stoff han utgått ifrån. En konflikt med Gunnhildr ingår, och denna Eiríkrs änka och kungamoder lockas till sist att

ÁGRIP 147

resa till Danmark, men blir överfallen vid framkomsten och nedsänkt i en myr. Det kan noteras att ett flertal kända förlopp, som striderna vid Danavirket och jómsvi-kingaslaget, över huvud taget inte nämns. Partiet domineras fullständigt av Hákons död, som blir skildrad i stor detalj, men skeendet har inga samband med Óláfr Tryggvasons ageranden, eftersom Karkr redan dödat Hákon när väl Óláfr anländer från England.22

Vid övergången till Óláfrs regering anknyter Agrip åter till Tryggvis död och för-klarar dådet på nya sätt. Därefter följer texten Óláfrs öden från flykten med Þórólfr intill återkomsten. Fångenskapen hos sjörövare, vistelsen i Hólmgarðr, vikingaäven-tyren och dopet – som skildras långt och utförligt. Den missionsverksamhet Óláfr bedrev som norsk konung redovisas bara översiktligt, utan gestaltade förlopp. Den obligatoriska dödsberättelsen är detaljrik och utmynnar i försiktiga spekulationer kring Óláfrs eventuella fortsatta öden efter Svolder. Jarlarnas regentskap behandlas kortfattat och innehåller förutom torra fakta en dödsskildring och en redogörelse för Eiríkrs och Sveinns inställning till den kristna tron.23

Óláfr helgis ungdomsbedrifter blir berörda endast flyktigt, i motsats således till vad som var fallet för Óláfr Tryggvason. Ändå har det i samband med jarlastyret sagts om den unge Óláfr att han vid tillfället var mest intresserad av världsliga segrar, ”sem hér má brátt heyra” (som snart kommer att framgå) – således en syftning framåt till något som sedan inte tas upp. Óláfr-partiet består av en relativt rak skildring av hän-delseutvecklingen från Sauðungssund till Stiklastaðir. Bara några få ord ägnas Óláfrs norska kristningsverksamhet, och dessa är dessutom besynnerligt inplacerade innan Óláfr vunnit riket vid Nesjar. Vi lägger också märke till att Sveinns och Álfífas rege-ring och de hårda nya lagarna nämns före Stiklastaðir och dessutom i stor detalj. Som övergång till Magnús góðis styrelse blir nöden under drottning Álfífa berörd, Óláfrs tidsperiod angiven och Haraldrs färd från Stiklastaðir till Miklagarðr nämnd.24

Agrip ändrar härefter karaktär; skildringen ter sig mer kontinuerlig, och tyngd-punkterna är inte lika strängt förlagda till bestämda typer av skeenden. Beroendet av ”vad som faktiskt hände” tycks större. Dödsberättelserna är relativt korta, även om det liksom tidigare anges med noggrannhet var kungarnas lik blivit jordade. De kristet tendentiösa inslagen är få för Magnús’ och Haraldrs regeringar – nämnas kan Óláfr helgis ingrepp vid Hlýrskógsheiðr. De ”stora” händelserna skildras föga åskåd-ligt och ofta med centrum i någon anekdotisk incident. Vi kan peka på Atlis ord på Niðarósstinget, ormepisoden vid Nissan och fallet från hästryggen vid Stamford Bridge. I avsnittet om Óláfr kyrri väljer Agrip som tyngdpunkt en förhållandevis po-änglös kunglig replik, och dödsberättelsen liknar dem för tidigare sotdöda kungar, men vid början av Magnús berfœttrs regentskap övergår den till en mycket stor de-taljrikedom vad gäller vissa skeenden, och avsnitten i fråga kan till omfånget jämfö-ras med de motsvarande i Mork, Fagr och Heim. För de utrikes stridigheterna är framställningssättet mer normalt, och följaktligen är bristen på gestaltade förlopp under Magnús’ sista strid anmärkningsvärd i jämförelse med drabbningarna vid Fitjar och Svolder. Stor vikt har blivit lagd på Sigurðr Jórsalafaris färd till det heliga

148 SKRIFTENS VÄG

landet, och vi noterar här den insprängda framåtsyftningen till venderöverfallet som dispositionsmässigt atypisk. Uppläggningen är för övrigt den förväntade med sta-tiska kungabeskrivningar och noggranna angivelser vad gäller död och gravsättning. De båda lakunerna gör Agrips slutdel fragmentarisk och svår att bedöma, eftersom vi inte vet hur stor del av den storpolitiska utvecklingen som blivit behandlad. Klart är att den delvis anekdotiska och klart digressiva ”Grégóríús’ þáttr” upptagit en icke ringa del av texten och att den därmed bidrar till ett slutintryck av Agrip som en rätt egenartat konstruerad kungahistorik. Några möjligheter att tillförlitligt lägga fast Agrips tillkomst i tid och rum är inte för handen. Inga uppgifter, liknande dem i Theodoricus’ krönika, finns om upp-hovsmannen och dennes miljö. Man har därför måst tillgripa andra metoder för att komma något ytterligare steg på vägen, men det bör poängteras – vilket inte alltid sker – att argumenteringen bygger på indicier och indiciekedjor och att slutsatserna ingalunda kan bedömas som oemotsägliga. Vi har sett att Agrip-handskriften troligen är isländsk och vilar på en norsk för-laga. De flesta forskare är dessutom eniga om att Agrip tillkommit i Norge, närmare bestämt i trakterna av Niðaróss. Lokalkännedomen i Tröndelag är betydande och vad avser tillförlitlighet och detaljkunskap överlägsen den i de skrifter som vi vet är isländska. Författaren förutsätter för övrigt av och till att läsaren är hemmastadd i Trondheimstrakten, och de avsnitt i verket som har mest karaktär av folksägen och anekdot är tydligt förankrade i bygden. Först mot slutet blir perspektivet i någon mån vidgat till Norge som helhet. Det finns även en tendens i Agrip till norsk patrio-tism, en vilja att tolka förloppen till fördel för de egna kungarna. Uppenbara exem-pel utgör Sveinn Úlfssons deltagande på vendernas sida vid Hlýrskógsheiðr, det fak-tum att omedelbar vänskap uppstår mellan Magnús góði och Haraldr harðráði samt den välvilliga synen på Magnús berfœttrs bedrifter i Götaland. Enstaka detaljer kan också anföras som stöd för en norsk utsiktspunkt, bland annat ordvalen ”hérlenzkr” (inhemsk) och ”hingat” (hit), när det är tal om norrmän och Tröndelag, men även om Agrip skulle ha blivit författad i Norge återstår frågan om upphovsmannens na-tionalitet.25 Finnur Jónsson har framlagt en serie argument för tesen att en islänning setat vid pennan, bland annat de enstaka inslagen med isländska aktörer och förlopp ”som næppe kunde intressere en Nordman”, men Gustav Indrebøs motinlaga före-faller övertygande. De specifikt ”isländska” sekvenserna är få, och av de tre uppträ-dande islänningarna blir bara en uttryckligen benämnd som sådan. Indrebø lägger även vikt vid intresset i Agrip för norsk laghistoria och för de goda fredskungarna, allt detta naturliga ting för en landets inbyggare.26

En synbarlig konsensus råder att Agrip blev till på 1190-talet, men uppgiften dy-ker upp hos de flesta forskare utan att några påtagliga bevis för tidfästningen blir anförda. Vid sidan av en inringning i förhållande till äldre och yngre skrifter – vi återkommer till de här diskussionerna – är det vaga argument som möter oss. Storm talar om det ”Præg af Samtidighed som udbredes over Fortællingen” när vi i kunga-sagorna når fram till skedet 1155–1177. Personer börjar uppträda som om de förut-

ÁGRIP 149

sattes bekanta för åhöraren, och antagandet ligger därför nära till hands, menar han, att grundvalen för tidsrummets historia hämtats från Agrip ”hvis Forf. har skrevet omkring 1190 og saaledes oplevet de nævnte Begivenheder”. Några ytterligare ”be-vis” har inte blivit framförda, utan man hänvisar i frågan till varandra och ytterst till Storm. Ett försök av Eyvind Kválen att senarelägga tillkomsten till 1210–1225 har inte vunnit anklang. Kválen frågar sig om ett verk av Agrips slag verkligen kan vara äldre än från 1210 – ”Samlingsverk frá so gamall tid kjennest ikkje”. Bevisföringen är onekligen föga övertygande, men inte mer så än Storms. För vårt vidkommande är det viktigt att poängtera att frågan om Agrips ålder på intet sätt blivit avgjord. Tidfästningen till 1190-talet är endast en svagt belagd hypotes, och som vi sett sätter själva handskriften en säker nedre gräns först så sent som 1250.27

Ett om än spekulativt försök av Asgaut Steinnes att skingra historiens dimmor är ändå värt ett omnämnande. Med stöd av några ättetavlor över danska och norska kungar från sent 1500-tal av Anders Foss har Steinnes gjort troligt att Foss haft en äldre, och dessutom norsk, Agrip-handskrift i sina händer än den bevarade. Agrip be-rättar nämligen att Haraldr hárfagri höll slag med och besegrade ”næsta konunga”, vilket är ett mycket underligt hävdande. Hur kunde Haraldr bli envåldshärskare i Norge bara genom att underkuva de närmaste kungarna? Foss skriver i samman-hanget ”Næssekonger”, det vill säga småkungar, och felet och missuppfattningen kan av begripliga skäl ha uppkommit när islänningar tog den bevarade avskriften. Steinnes hävdar vidare att det bör ha funnits ett manuskript av verket i Bergen vid 1200-talets början. Å andra sidan kan Agrip mycket väl ha blivit skriven i Danmark, där nämligen en av dess förlagor, en Historia Norwegiæ-handskrift, ska ha varit tillgänglig vid den aktuella tiden. År 1190 hade vidare konflikten mellan kung Sverrir och ärkebiskop Eiríkr eskalerat till den grad att Eiríkr valde att gå i dansk landsflykt. Eiríkr var efter-trädare till Eysteinn, och troligt är att han i sin packning förde med sig Theodoricus’ Historia och Eysteinns lagbok Gullfjör, ett par andra av Agrips eventuella förlagor. Det var ett stort följe prästmän som lämnade Norge för att tas emot med öppna armar av ärkebiskop Absalon och därefter vistas i Danmark fram till år 1202. Miljön var lärd – med Sven Aggesen och Saxo i livet – och gott om tid fanns att förfoga över. Steinnes menar att tanken mycket väl kan ha dykt upp bland de landsflyktiga att sätta samman en norsk kungasaga på grundval av tillgängliga källskrifter och memorerade traditioner. Resultatet, Agrip, förde så de återvändande med sig tillbaka till Bergen.28

Steinnes’ teori är av intresse när vi strax går att betrakta sambanden mellan de olika texterna. Ofta när det är tal om skriftlig påverkan försummar man nämligen att ta ställning till frågan om de anförda verken rimligtvis kan tänkas ha varit samlade på en enda mans skrivställ. Säkerligen fanns det ytterst få kopior av de olika texterna, och påverkan kunde helt enkelt inte äga rum på samma sätt som under villkoren för en kommersiell bokproduktion. Steinnes’ scenario är ett tänkbart sådant, men man bör även ta på allvar möjligheten att söka alternativa förklaringar till de till synes uppenbara skriftliga sambanden.

151

Historia Norwegiæ

Innan vi gör ett försök att placera in Agrip i traditionsutvecklingen behöver vi stifta viss bekantskap med Historia Norwegiæ, ett verk som är av intresse trots att dess skildring inte når riktigt ända fram till vår period. Så sent som 1849 upptäckte P. A. Munch den lilla latinska handskriften under ett uppehåll i Skottland, och han lät ge ut den redan året efter. Skrivaren bör ha varit skotte, befunnit sig på Orkney och med stor sannolikhet setat vid pennan någon gång mellan åren 1437 och 1460. Två gånger blir det nämligen hänvisat till det tidigare årtalet, och Jakob II – som dog 1460 – tycks vara regerande furste vid tiden för nedskriften.29

Historia Norwegiæ börjar liksom Theodoricus’ Historia med en prolog. Författaren ser här som sin plikt att utföra det trefaldiga uppdrag han blivit pålagd, nämligen att beskriva de nordliga landen, att redovisa de styrandes ättetavlor samt att berätta om skiftet hedendom–kristendom och trons tillstånd för dagen. Han poängterar sin brist på övning och vältalighet och ber om tillgift. Svårigheterna är stora eftersom ingen tillförne tagit sig an ett dylikt projekt, men han säger sig lita på källorna. Han har inkluderat stoff även från den egna tiden, eftersom han sett hur lätt allt det som inte tecknas ned blir glömt. Vi lägger märke till de många likheterna med Theodoricus’ prolog, och också här får uppdragsgivaren ett namn – Agnellus.30

I ett geografiskt parti blir Norge beskrivet; kustbältet, Upplanden och finnsko-garna, och särskilt avsnittet om finnarna är fantasifullt och intressant. Författaren tar sig därefter an skattöarna, och han knyter samman erövringarna av Orkney och Normandie genom det faktum att ättlingar till Mörejarlen Rögnvaldr stod bakom båda företagen. Sekvensen om Färöarna är kort men den om Island längre, och många av öns märkvärdigheter blir nämnda.31

Början av det historiska partiet följer den norska kungaätten från svearnas kung Yngvi och framåt. För var och en härskare till och med Hálfdan svarti anges något karakteristiskt skeende eller förhållande, mestadels dödssättet, men skild-ringen blir utförligare från Haraldr hárfagri. Vi känner igen de flesta av faktauppgif-terna från Agrip och Theodoricus, men noterbart är att Historia Norwegiæ skiljer på kungarna i sjölandet – Eiríkr blóðøx och Hákon Aðalsteinsfóstri – och dem på Upplanden – Haraldrs övriga söner, däribland anfäderna till de båda Óláfr. Hákon jarls regim får bara några korta rader, som närmast utgör en inledning till det utför-liga partiet om Óláfr Tryggvason. Här finner vi Óláfrs ungdomsbedrifter, omvändel-sen efter eremitens spådom, erövringen av Norge, missionen där och på skattöarna

152 SKRIFTENS VÄG

samt slaget vid Svolder och ryktena om kungens öde. Styret under Hákon jarls söner avfärdas däremot helt kort: Man rothögg den Guds kyrka som Óláfr planterat och bi-skop Johannes vattnat. Författaren vänder i stället sökarljuset mot Óláfr Haraldsson och redovisar det som Agrip tydligtvis glömde, nämligen vikingafärderna utmed Östersjöns kuster och krigstågen mot England. Historia Norwegiæ låter Óláfr delta på dansk sida under såväl Sveinn tjúguskeggs som Knútr ríkis härfärder, och framför allt blir Knútrs attacker skildrade i detalj. Óláfr fick dock ringa lön för sina insatser. Där krönikan bryts av är han på väg mot Norge med två knarrar och fyra biskopar i följet. Som framgår av prologen har texten ursprungligen nått betydligt längre; den tredje delen av ”uppdraget” är inte fullgjord, och inga av de utlovade berättelserna från samtiden finns inkluderade.32

Debatten kring Historia Norwegiæ har naturligtvis varit intensiv – vad för slags verk är det egentligen fråga om – var tillkom det och när? Och mycken tankeverk-samhet har blivit ägnad prologens utsaga om uppdragsgivaren: ”… må du, Agnellus, nådigt ta emot skriften som det passar sig en vän, du som har lärarens myndighet över mig.” Enligt Gustav Storm är denne Agnellus identisk med ärkediakonen i Wells Thomas Agnellus, död år 1195, men Storm hävdar bestämt att verket tillkom-mit i Norge, eftersom synkretsen hela tiden utgår därifrån. P. A. Munch på sin tid trodde att upphovsmannen setat på Orkney, och Halvdan Koht tidfäster Historia Norwegiæ till Magnús Erlingssons regentskap före Sverrirs uppdykande, det vill säga 1164–1177. Ett viktigt indicium är härvid omnämnandet av Hekla som hade ett ut-brott just år 1169. Koht argumenterar vidare för att författaren varit trönder, stude-rat i Paris och där kommit i kontakt med Thomas Agnellus, för att till sist slå sig ned i Bergen. Han för till och med fram en tänkbar upphovsman, nämligen magister Arnulv i klostret Munkeliv, nämnd i ett brev från 1180-talet. Finnur Jónsson vill å andra sidan förklara vissa av verkets egendomligheter och brister med att författaren varit utlänning, kanske engelsman eller tysk, men bosatt i Norge.33

Fredrik Paasche har spårat upp en annan Agnellus, den franciskanermunk som år 1224 introducerade sin orden i England. Följden blir då en datering av Historia Norwegiæ till omkring 1210–1220. Paasche får stöd av Bjarni Aðalbjarnarson efter-som en ledande franciskaner vore precis rätt person att vid den här tiden begära in informationer om ett land som Norge. Viktig är även uppgiften i krönikan att jorden öppnade sig under havet vid Island och ett digert fjäll vältrade sig upp ur böljorna. En sådan händelse finns registrerad som tidigast för år 1211.34

En tredje hypotes finner vi hos Jens Th. Hanssen, som språkligt argumenterar för Agnellus som en latinsk omskrivning av namnet Ormr och pekar på den Ormr som man vet verkade som abbot vid Munkelivs kloster år 1146. Man kan således föreställa sig en tillkomstsituation lik den för Theodoricus’ Historia – författare och mottagare har befunnit sig på samma ort. Men om norrmän intagit båda dessa roller måste, menar Hanssen, genesis sättas mycket tidig, eftersom det i annat fall borde finnas nedslag i Historia Norwegiæ från den övriga kungasagolitteraturen.35

HISTORIA NORWEGIÆ 153

Enligt Asgaut Steinnes har författaren setat verksam i Roskilde, och som skäl anger han att den så kallade Sorøhandskriften av Adams Gesta blivit använd som källa, och att detta manuskript under 1100-talet och tidigt 1200-tal befann sig i staden. Steinnes tar vidare fasta på hänvändelsen till uppdragsgivaren som en läromästare och läser därur att skrivaren varit en mycket ung man. Det namn som kommer upp till ytan är Níkolás Árnason, kung Ingis halvbror. Níkolás kan ha följt Erlingr och sin mor Ingiríðr på färden till Danmark år 1161 efter Ingis död, och han kan ha stan-nat kvar där i Roskilde hos halvbrodern Búriz Heinreksson. Níkolás var vid den ti-den omkring femton år gammal. Att han sattes i skola är troligt och att han därvid skrev Historia Norwegiæ för sin lärare tänkbart. Situationen blev helt ny och annor-lunda år 1167 då Búriz’ konspiration med Erlingr uppdagades och biskop Absalon förvandlades från vän till fiende. Speglar månne det abrupta slutet att Níkolás bråd-störtat fick ge sig av från Roskilde?36 Nämnas bör också att Hanssen tagit fram yt-terligare Agnellus-kandidater för den händelse krönikan tillkommit vid en senare tidpunkt än den av honom postulerade. För tiden omkring år 1200 är biskop Orm av Ribe aktuell, för 1220-talet biskop Orm av Oslo.37

Som vi ser är inte heller dateringsproblematiken kring Historia Norwegiæ slutgil-tigt avgjord. Mycket talar för en genesis före år 1170, men de indicier som pekar på omkring 1225 har också bevisvärde. Verket kan utgöra en seriöst syftande, internt norsk krönika och är i så fall tidigt, utan inhemska förlagor. Prologens ”Ingen har hittills försökt att skriva om detta på latin” är då helt korrekt. Men det är också möj-ligt att texten skrevs på uppmaning av en utlänning som av något skäl sökte infor-mationer om Norge. Det ”nya” i projektet kan då syfta på kombinationen av geografi och historia. Ett tredje alternativ är att uppfatta Historia Norwegiæ som ett enkelt elevarbete där den låga ambitionsnivån förklarar varför ingen hänsyn tagits till så-dant som redan fanns nedtecknat inom ämnesområdet.

155

Theodoricus – Ágrip – Historia Norwegiæ

Den slutsats vi kan dra av resonemangen ovan är enkel och beklaglig. När vi nu ska undersöka banden mellan Theodoricus, Agrip och Historia Norwegiæ finns det bara en enda fast utgångspunkt, eftersom endast Theodoricus’ krönika är någorlunda sä-kert fixerad till en viss period. Det blir ofta hävdat som ett faktum att Historia Norwegiæ och Theodoricus’ krö-nika utgör oavhängiga skrifter. Dock har Siegfried Beyschlag underkastat frågan en ingående granskning och konstaterar att tjugofyra passager uppvisar ”grosse Ähnlichkeit” inte bara vad avser innehållet utan även i ordval och stil. Inga av sam-manfallen är emellertid omedelbart slående, och Beyschlag hävdar heller ingen ge-mensam latinsk förlaga, utan förklarar växlingen mellan likhet och divergens med att Theodoricus och Historia Norwegiæ utgått från var sin muntlig källa. Således identi-fierar han två separata berättare bakom krönikorna, berättare som framfört var sitt ”Vorstufe”. Den bas som varje ”Vorstufe” har gemensam placeras ytterligare bakåt i tiden och benämns ”Urstufe”. Vi kommer att titta närmare på Beyschlags argumen-tering i avdelningen ”Bortom genesis”, men vi ser att inte heller han förutsätter att den ene skrivaren haft den andres text framför sig på pulpeten.38

Mellan Theodoricus och Agrip finns en räcka paralleller som tydligt antyder att den ena texten använt den andra som källa, och de uttalanden Theodoricus lägger fram i sin prolog gör det samtidigt osannolikt att det är han som utnyttjat Agrip. Ett ytterligare indicium i den riktningen utgör noteringarna om Mariakyrkan, efter-som Theodoricus placerar den i Niðaróss medan Agrip berättar att den blivit flyttat till Elgisetr.39 De möjligheter som återstår är att Agrip översatt Theodoricus-avsnitt, att det funnits mellanled eller att de utgått från gemensamma förlagor. Låt oss kort betrakta de mest uppenbara parallellpassagerna, de nämligen som Sigurður Nordal bedömt innehålla ”særlig afgørende ligheder”.40

1. Hákon góðis död.41

Theodoricus. ”… sagitta percussus est ex improviso, quod quidam imputant malitiæ Gunnildar…” (… blev han sårad av en ströpil. Några menar att det var den ondsinta Gunnhildrs verk…)Agrip. ”En þat er sagt, at með gørningum Gunnhildar snørisk matsveinn einn aptr með skeyti ok varð þetta á munni: Gefit rúm konungsbana.” (Men det har sagts att genom Gunnhildrs trollkonster vände sig en kökspojke om med en pil och ropade: Ge rum för kungadråparen.)

156 SKRIFTENS VÄG

2. Gunnhildrs död.42

Theodoricus. ”… nec illi animo appetendas juvenum nuptias: se quoque jam provectæ esse ætatis, optime eos posse convenire. Suscepit itaque mulier regias litteras oppidoque lætata et muliebri levitate nimis credula ad Danium tendit, quam rex mox comprehendi fecit et in quandam paludem demergi fecit. Et hic fuit finis scelerum et maleficiorum Gunnildar.” (… vad åldern angick kunde han säga att han inte hade i sinnet att gifta sig med någon ungdom, han var själv upp i åren och de kunde därför passa gott samman. Gunnhildr blev mycket glad över att få detta brev från kungen och med kvinnligt lättsinne och i god tro begav hon sig strax till Danmark. Men där lät kungen gripa henne och sänka ned henne i en myr. Därmed var det slut på Gunnhildrs ondsinta missgärningar.)Agrip. ”Ok hann sendi henni rit ok kvað þat sœmst, at hón gömul giptisk gömlum konungi, ok hón hlýddi á þat, ok var hennar för ger prýðiliga til óprúðrar, því at þegar hón kom til Danmarkar, þá var hón tekin ok søkkt í mýri einni, ok lauk svá hón sínum dögum, at því sem margir segja.” (Och han sände henne ett brev där han sade att det passade bäst för henne, en gammal kvinna, att gifta sig med en gammal kung, och hon åtlydde honom, men hennes färd började i högmod och slutade med skam, därför att när hon kom till Danmark blev hon fängslad och nedsänkt i en myr och på så sätt slutade hon sina dagar enligt vad många berättar.)

3. Óláfr Tryggvasons hemfärd.43

Theodoricus. ”Sigwardum videlicet episcopum, qui ad hoc ipsum ordinatus fuerat, ut genti-bus prædicaret verbum Dei, et nonnullos alios, quos habere secum poterat, Theobrandum presbyterum Flandrensem, nec non et alium Thermonem, presbyterum etiam, habuit et diaconus aliquos.” (… bland andra biskop Sigvard som blivit vigd särskilt för att predika Guds ord för hedningar. Prästen Theobrand från Flandern var också med, samt en annan präst vid namn Thermo och några diakoner.)Agrip. ”… ok hafði með sér Sigurð byskup, er til þess var vígðr at boða lýðum guðs nafn, ok enn nekkvera lærða menn, Þangbrand prest ok Þormóð ok enn nekkver djákn.” (… och hade med sig biskop Sigurðr, som var vigd till att förkunna Guds ord för folket, och yt-terligare några lärda män, Þangbrandr prestr och Þormóðr och några djäknar.)

4. Rykten om att Óláfr Tryggvason överlevt Svolder.44

Theodoricus. ”Ibi tunc quidam dicunt regem scapha evasisse et ob salutem animæ suæ exteras regiones adisse, quidam vero loricatum in mare corruisse. Quid horum verius sit, nos affirmare non audemus; hoc tantum credere volumus, quod perpetua pace cum Christo fruatur.” (Om det här slaget berättar någon att kungen kom undan i båt och drog till fjärran land att söka frälsning för sin själ, medan andra säger att han hoppade i havet i full rustning och drunknade. Därom tänker vi inte säga något, varken för eller emot, men vi vill gärna tro att han njuter evig frid hos Kristus.)Agrip. ”Sumir menn geta hann á báti braut hafa komizk ok segja, at hann hafi verit sénn síðan í munklífi nökkvuru á Jórsalalandi. En sumir geta, at hann hafi fyrir borð fallit. En hvatki er lífi hans hefir lukt, þá er þat líkiligt, at guð hafi sálina.” (Somliga tror att han kom

THEODORICUS – ÁGRIP – HISTORIA NORWEGIÆ 157

undan i en båt och säger att han sedan blivit sedd i ett kloster i Jórsalaland. Men några tror att han föll överbord. Och hur än han slutat sitt liv är det troligt att Gud har hans själ.)

5. Sändefärden efter Magnús góði.45

Theodoricus. ”… sera poenitentia ducti pro scelere, quod commiserant in beatum Olavum […] Elegerunt ad id negotium quatuor viros, Ragnwaldum comitem, quem superius dixi-mus amicissimum beato Olavo, Einar thambaskelme, Suein bryggyofot et Kalfum filium Arna.” (… ångra förbrytelsen de begått mot Óláfr helgi […] för att åtminstone ge sonen tillbaka vad de tagit från fadern. Till sändefärden valde de fyra män, Rögnvaldr jarl som vi tidigare sagt var kung Óláfrs bäste vän, Einarr þambarskelfir, Sveinn bryggjufót och Kálfr Árnason.)Agrip. ”… iðruðusk ok vildu þá þat bœta á syni hans, er þeir höfðu á sjálfum hónum brotit […] Ok váru höfðingjar í þeiri för Rögnvaldr jarl, Einarr þambaskelmir, Sveinn bryggjufótr, Kálfr Árnasonr.” (… ångrade sig och ville då gottgöra inför sonen det som de hade förbrutit mot honom själv […] och hövdingar på den färden blev …)

6. Karakteristik av Magnús berfœttr.46

Theodoricus. ”Hic Magnus patri multum dissimilis moribus, avo suo Haraldo magis fuit conformis.” (Magnús var mycket olik sin far och hade långt mer gemensamt med farfa-dern Haraldr.)Agrip. ”… ok líkari í öllu Haraldi föðurfeðr sínum í skaplyndi heldur en föður sínum.” (… och var i allt mer lik sin farfar Haraldr till läggningen än sin far.)

7. Magnús berfœttrs första västfärd.47

Theodoricus. ”Scotiam et Cornubiam, quam nos Bretland vocamus, rapinis infestavit pi-raticam exercens ibique tunc Hugonem Cornubiæ comitem resistentem sibi, cognomento grossum, interfecit. Fuit tunc cum eo Erlendus comes Orcadum una cum optima prole sua Magno, bonæ indolis adolescente decem et octo annorum; qui quanti apud Deum sit meriti, crebra testantur miracula.” (Skottland och Wales, som vi kallar Bretland, härjade han med vikingatåg och dräpte Hugo den digre av Wales, då han satte sig till motvärn. På den tiden var Orkneyjarlen Erlend i lag med kungen, tillsammans med den mest framträ-dande av hans söner, Magnús, en dugande yngling på arton år, av de många mirakel som är knutna till hans namn kan man se i vilken grad han gjorde sig förtjänt inför Gud.)Agrip. ”Tekr hann í Orkneyjum síðan jarlinn Erlend með sér ok Magnús, son hans, áttján vetra gamlan, er nú er heilagr, lagðisk út síðan í hernað fyr Skotland ok fyr Bretland ok drap í þeiri jarl þann, er Hugi hét enn digri; hann var skotinn í auga ok gekk þar af til hel-jar.” (På Orkneyöarna tog han sedan med sig jarlen Erlendr och hans son Magnús, arton år gammal, som nu är helig, lade sedan ut i härnad utanför Skottland och Bretland och dräpte på den färden den jarl som hette Hugi enn digri; han blev skjuten i ögat och fick därav bane.)

158 SKRIFTENS VÄG

8. Haraldr gillis järnbörd.48

Theodoricus. ”Siwardus vero rex severius æquo, ut quibusdam visum est, jussit eum cal-care novem ignitos vomeres contra ecclesiasticam censuram.” (Strängare än rimligt var, enligt någras omdömen, bjöd Sigurðr att han (Haraldr gilli) skulle gå över nio glödande plogjärn medan kyrkans män övervakade.)Agrip. ”… ok konungrinn þekkðisk þat meir með einvilja sínum en með vitra manna ráði, ok trað Haraldr níu plógjárn sindrandi ok varð skírr.” (… och kungen gick med på det, mer för att han var envis än för att visa män rådde honom till det, och Haraldr gick över nio glödande plogjärn och blev friad från misstankar.)

Exemplen tyder onekligen på något slag av skriftligt samband. Överensstämmelserna är stora i några av fallen; man kan lägga märke till stoffarrangemangen i 2, 3, 4 och den subjektivt färgade slutkommentaren i 4. Vidare avviker uppgiften i 7 om att den fallne jarlen var Hugi digri mot övriga källor och är dessutom sannolikt felaktig. Beyschlags försök att förklara sammanfallen med delade, muntliga Vorstufe har inte vunnit anklang, men tanken på en gemensam skriven förlaga dyker upp då och då; kanske då någon av de nämnda, förlorade isländska skrifterna från 1100-talets bör-jan – Aris ”konunga ævi” eller Sæmundrs kungaräcka på latin. Men de allra flesta forskare godtar i själva verket den enkla förklaringen att Agrips författare setat med Theodoricus’ krönika framför sig, och det är ingenting som direkt förbjuder att så varit fallet.49 Dock bör man fundera lite extra över de sekvenser där Theodoricus ger intryck av att förkorta Agrip (framför allt i exemplen 1 och 7, i viss mån även 4). Agrip vet här mer än den tänkte föregångaren, och om de extra uppgifterna hämtats i en förlaga bör ju även Theodoricus’ besked ha funnits i den, och Theodoricus blir följaktligen överflödig när det gäller att förklara Agrip. Man kan också fråga sig om uttrycket i exempel 2, ”at því sem margir segja” ska tolkas som mer än bara en tom fras. Det är även möjligt att Agrip utgår från Theodoricus via mellanled, bevarade eller förlorade. Frågan är ingalunda av bara marginell betydelse, eftersom Agrips ställ-ning i manuskriptutvecklingen beror av svaret. Vi kommer ihåg att handskriften kan härröra från slutet av 1200-talets första hälft, och möjligheten måste därför hål-las öppen att Agrip-författaren utgått från längre isländska kungasagor och haft för avsikt att åstadkomma ett utdrag, med tillägg ur specifikt norska traditioner och med en mer norsk nationalistisk inriktning. De skäl som talar mot en sådan teori måste underkastas en förnyad granskning, för även om Agrip ibland lånat direkt från Theodoricus har kanske andra passager kommit in via sagor som i sin tur tagit upp stoff från denne. Problemet får vila till dess att vi stiftat närmare bekantskap med framför allt Fagr, Mork och Heim. Förhållandet mellan Agrip och Historia Norwegiæ är också svårbedömbart. Här finns parallellavsnitt som är lika tydliga som mellan Agrip och Theodoricus, men vi vet ju inte med säkerhet vilken av krönikorna som är äldst. De mest anmärknings-värda sammanfallen följer här.

THEODORICUS – ÁGRIP – HISTORIA NORWEGIÆ 159

1. Eiríkr blóðøx stupar.50

Historia Norwegiæ. ”… at ille in Hispaniæ finibus cum piraticam exerceret, bello tentatus occubuit, ipsa vero cum filiis ad fratrem suum Haraldum regem Danorum reversa est.” (… drog själv på vikingafärd till Spanien där han föll i ett slag. Gunnhildr vände tillbaka till brodern, danakungen Haraldr, med sina söner.)Agrip. ”Af því réðsk hann í hernað ok í víking víða í Vestrlöndum, ok fell Eiríkr í Spaníalandi í útilegu. En Gunnhildr snørisk aptr til Danmarkar til Haralds konungs, er þá var konungr í Danmörku, ok var þar með sonu sína til þess er þeir váru rosknir menn mjök svá at aldri.” (Därför lade han sig i härnad och i viking vida omkring i Västerlanden, och Eiríkr föll i Spanien på vikingafärd. Och Gunnhildr vände tillbaka till Danmark till kung Haraldr som då var kung i Danmark och var där med sönerna till dess att de var någorlunda vuxna.)

2. Dråpet på Sigurðr slefa.51

Historia Norwegiæ. ”Sed Sigwardus a plebeis Worsorum principante Wemundo volubriot in concilio cum multis occisus est, Gunrodum vero in villula Alrecstadum juxta quam nunc sita est Bergonia civitas opinatissima quidam Thorkellus clyppr cognominatus, cu-jus uxorem invitam stupraverat, gladio perfossum vita privavit, quem unus de stipendia-riis suis nomine Erlingus senex viriliter vindicavit.” (Till slut blev Sigurðr och många med honom dräpta av Vossbönderna, ledda av Vémundr völubrjótr, på ett ting. Guðrøðr blev dräpt av Þorkell med tillnamnet klyppr på gården Alreksstaðir där nu den välkända sta-den Bergen ligger. Guðrøðr hade våldtagit Þorkells hustru och fick därför Þorkells svärd genom sidan, men en av hirdmännen, som hette Erlingr gamli, hämnade med stort man-namod sin hövding.)Agrip. ”Svá er sagt, at Vörsar gerðu för at Haraldr konungi ok þeim brœðrum ok Sigurði á þingi einu ok vildu taka af lífi, en þeir kómusk undan. En þeir drápu síðan Sigurð slefu á Alreksstöðum; var þar flokksforingi Vémundr völubrjótr; drap Sigurð maðr sá, er hét Þorkell kleypr, er Sigurðr hafði tekit konu hans nauðga, lagði hann Sigurð gegnum með sverði, ok hefndi hans þegar hirðmaðr hans, sá er hét Erlingr gamli.” (Det har sagts att vorsarna gav sig på kung Haraldr och bröderna och Sigurðr på ett ting och tänkte ta dem av daga, men de kom undan. Men sedan dräpte de Sigurðr slefa på Alreksstaðir, ledare för flocken var Vémundr völubrjótr; det var en man som hette Þorkell klyppr som dräpte Sigurðr, och Sigurðr hade tagit hans hustru med våld. Han stack svärdet genom Sigurðr, och då hämnades honom hans hirdman som hette Erlingr gamli.)

3. Om Hákon jarls titel.52

Historia Norwegiæ. ”… comes quam rex secundum suos seniores vocari; hic namque patre Sigwardo, matre vero Bergliota filia Thoris tacentis, ex Moerensium ac Halogensium …” (När han hellre ville kallas jarl än kung var orsaken att han härstammade från jarlar, ty fadern var Sigurðr och modern Bergljót, dotter till Þórir þegjandi, jarlen på Möre och Halogaland.)

160 SKRIFTENS VÄG

Agrip. ”Ætt hans var af Háleygjum ok af Mœrum ok jarla ætt í hvára tveggja kvísl ok vildi hann fyrir því eigi tígna sik konungs nafni. Faðir hans hét Sigurðr Hyrnajarl, en móðir hans Bergljót, dóttir Þóris þegjanda jarls af Mœri.” (Han ättades från halogalänningarna och möringarna och det var jarlaätt i båda släktgrenarna, och därför ville han inte pryda sig med kunganamn. Hans far hette Sigurðr Hyrnajarl, och hans mor Bergljót, dotter till jarl Þóris þegjandi av Möre.)

4. Dråpet på Tryggvi.53

Historia Norwegiæ. ”Hic postea orientali sinu sibi subjugato a patruelibus suis, videlicet filiis Erici, callide seductus in quadam insula parva penes provinciam Rænorum, dum in-ter se pacem firmare deberent, dolo occisus est, unde usque hodie locus ille Trugguaroyr (id est tumulus Turgonis) vocitatur. Hujus dolosam necem multi aliter accidisse astruunt: namque cum ipsi provinciales (scilicet Ræni) ejus imperialem rigorem minime ferre valerent, indicto concilio quasi pro communi utilitate regni, in quo ipsum regem per ma-nus quorundam tironum Saxa, Scorra ac Screyiu pretio corruptorum fraudulenter neca-tum fecerunt. Sed sive ab istis sive ab illis, in eadem insula loci vovabulum ipsum de-monstrat occisum.” (… blev han lockad i bakhåll och dräpt av sina syskonbarn, nämligen Eiríkrssönerna på en liten ö vid Ranariki där de skulle sluta fred. Därför kallas stället än i dag Tryggvaeyrr, det vill säga Tryggvis hög. Många säger likväl att det svekfulla dråpet inte tillgick på det sättet, utan att han blev dräpt av folket i den delen av landet, ranrikingarna. På grund av att de inte kunde tåla hans hårdstyre längre, instämde de honom till tings med som svepskäl att vilja dryfta saker till rikets bästa. Här lät de nu dräpa kungen genom att muta härmännen Sakse, Skorre och Skrøya. Men antingen han blev dräpt av dem eller inte visar ortsnamnet att det skedde där på ön.)Agrip. ”… Tryggva, er of daga Gunnhildarsona tók konungs nafn ok vald á Raumaríki ok var þar tekinn af lífi á Sótanesi ok er þar heygðr ok kalla menn þar Tryggvareyr. En aftak hans segja eigi allir einum hætti, sumir kenna búöndum, at þeim þótti yfirboð hans hart ok drápu hann á þingi. Sumir segja, at hann skyldi gera sætt við föðurbroðursonu sína, ok tóku þeir hann af með svikum ok illræðum Gunnhildar konungumóður, ok trúa því fles-tir.” (… Tryggvi, som under Gunnhildr-sönernas dagar tog sig kungsnamn och kungsvälde på Raumaríki och blev tagen av daga där på Sótanes och är höglagd där och man kallar platsen Tryggvaeyrr. Men alla berättar inte på samma sätt om hur han blev dräpt, en del beskyller bönderna för det – att de tyckte hans herradöme var hårt och dräpte honom på tinget. Vissa säger att han skulle förlikas med sina farbröder och att de tog honom av daga med svek och med onda råd från kungamodern Gunnhildr, och det är så de flesta tror.)

5. Óláfr Tryggvason tillfångatagen.54

Historia Norwegiæ. ”Denique dum ante Eysyslam vela tenderet, a piratis præventi partim prædantur partim necantur; inter quos pueri nutritor etiam capite plectitur, ipseque puer Olavus Eistriis in servum venumdatur.” (Då de seglade utanför Eysýsla, blev de angripna av sjörövare och en del i följet blev tagna till fånga, medan andra blev dräpta. Fosterfadern själv blev dräpt och pojken såld som träl.)

THEODORICUS – ÁGRIP – HISTORIA NORWEGIÆ 161

Agrip. ”En þá kvámu Eistr at skipi því, er hann var á, ok var sumt drepit af, en sumt herte-kit, fóstri hans drepinn, en hann hertekinn fyr ey þeiri, er heitir Eysýsla, en síðan seldr í nauð.” (Men då angrep estländare skeppet som han var på, och somliga blev dräpta och somliga hamnade i fångenskap, hans fosterfar dräptes och han själv fängslades utanför ön som heter Eysýsla, och såldes sedan som träl.)

6. Eremitens spådom.55

Historia Norwegiæ. ”Rex eris (inquit) inclitus, in fide Christi devotissimus tuæque genti utilissimus; per te enim christianissimus populus fiet innumerus. Et si vera sunt, quæ prædico, istud habeto pro signo: perendie cum naves excesseris, ad litus armenta conspex-eris idque dolo actum agnoveris, quia ab inmicis insidiaberis; sed dum tuos perdideris, fere ad mortem ipse plagaberis vixque vivus ad naves scuto portaberis, post septimanam coelitus sanaberis, ac cum inde redieris, fonte vitæ lavaberis. Ista omnia, ita ut prædixit, exitus rei comprobavit.” (Du ska bli en berömd konung, sade han, en hängiven anhängare av den kristna tron och till stort gagn för folket; ty genom dig ska de kristnas tal mångfal-digas. Och detta ska du ha som tecken på att det jag säger är sant: I övermorgon när du går i land ska du upptäcka en flock hästar på stranden. Och du kommer att förstå att det är fråga om svek eftersom fiender ska angripa dig ur bakhåll. Men även om du mister en del folk och själv nästan får banesår så att du blir buren döende på skölden tillbaka till skep-pet, så ska du med himmelens hjälp på åtta dagar bli frisk och när du reser härifrån, ska du bli överöst med Livets vatten. Och allt hände som han spådde.)Agrip. ”Þú munt vera, kvað hann, ágætr konungr ok ágæt verk vinna. Þú munt mörgum þjóðum til trúar koma ok til skírnar, muntu bæði þér í því ok svá mörgum öðrum hjálpa. Ok til þess attu ifisk eigi um þessor mín andsvör, þá muntu þetta til marks hafa: Þú munt við skip þín svikum mœta ok flokkum ok mun á bardaga reitask ok muntu týna nökkvuru liði ok sjálfr sár fá, ok muntu af því sári banvænn vera ok á skildi til skips borinn. En af þessu sári muntu heill verða innan sjau nátta ok brátt eptir þat við skírn taka. Allt gekksk eptir þessi sögu …” (Du ska bli, sade han, en förträfflig konung och utföra förträffliga verk. Du kommer att föra många länder till tron och dopet, och du ska därigenom frälsa både dig och många andra. Och för att du inte ska tvivla på mina ord, ska du ha detta till ett tecken: Du kommer att möta svek och härmän vid ditt skepp, och det ska bli en drabb-ning, och du ska förlora en del män och själv bli sårad, och av de såren kommer du nästan att dö och bli buren på sköld till skeppet. Men såren kommer att läkas innan sju nätter passerat, och strax efter ska du ta dopet. Allt gick enligt spådomen …)

7. Inför Svolder.56

Historia Norwegiæ. ”Rex itaque cum se cerneret illusum ab eis, ad Sclavos ire disposuit et ab eis petere suffraganeum exercitum, quos in piratica fidissimos habuerat socios.” (… och därför vände de hem igen. Då kungen insåg att han blivit lurad, tog han sig före att dra till venderna för att be om en hjälphär, för där hade han ständigt funnit sina mest trofasta män medan han ännu färdades i viking.)

162 SKRIFTENS VÄG

Agrip. ”… flokkrinn vendi þegar aptr, er hann var ór landi, þá ætlaðisk hann at afla sér gengis í Vinðlandi af sínum sannvinum, er honum höfðu í útilegu hollir vinir verit ok tryggvir félagar.” (… ledungsflocken vände om så snart han lämnat landet, och då tänkte han samla män i Vendland hos sina sanna vänner, de som hade varit trogna vänner och trofasta kamrater till honom under vikingafärderna.)

Inom forskningen har man bedömt det som självklart att något slag av skriftligt sam-band måste vara för handen också mellan Agrip och Historia Norwegiæ. Beyschlags teori om separata, i huvudsak muntliga, ”Vorstufe” har man inte accepterat, och Svend Ellehøj slår fast att en dylik förklaringsmodell ”ma anses for håbløs”.57 Frågan gäller snarare om Agrip bygger direkt på Historia Norwegiæ, eller om båda skrifterna utgår från en gemensam källa. Helt säkert är för övrigt att Historia Norwegiæ till stora delar byggt på Adam av Bremen. Gustav Storm har uttalat sig för ett direkt be-roende mellan de båda texterna och, med vissa reservationer, så även Gustav Indrebø. Andra forskare argumenterar för en gemensam norrön grundval, exempelvis Sophus Bugge (okänd källskrift), G. A. Gjessing (okänd), Toralv Berntsen (en postulerad så kallad ”Oplandssaga”) och Svend Ellehøj (Ari fróðis verk). En latinsk förlaga antas av Sigurður Nordal (inte Sæmundr), Finnur Jónsson (Sæmundr) och Bjarni Aðalbjarnarson (okänd). Halvdan Koht menar att Agrip vilar direkt på Sæmundr, medan Historia Norwegiæ utgått från en norrön översättning.58

Finnur Jónsson, som för vissa avsnitt hävdar en latinsk och för andra en folkspråk-lig basskrift, utesluter heller inte den omvända möjligheten att Historia Norwegiæ nyttjat Agrip, och för hypotesen att Agrip använt åtminstone en latinsk källa har han anfört ett ofta citerat belägg. I sonlistan till Haraldr hárfagri står nämligen om Rögnvaldr reykill: ”var hann kallaðr seiðmaðr, þat er spámaðr” (kallades han sejd-man, det vill säga spåman). Varför blir nu ett så självklart begrepp som ”seiðmaðr” närmare förklarat? Jo, menar Jónsson, därför att här är det fråga om en direkt över-sättning av den antagna förlagans ”vocatus est seiþmaþr, i.e. propheta”.59 Utvägen har emellertid blivit tillbakavisad av Tor Ulset, som påpekar att Agrip i sammanhanget talar om två olika gestalter som författaren velat sammanföra till en. Det står i texten att Rögnvaldr ”er sumir kalla Ragnar” var ”kallaðr seiðmaðr, þat er spámaðr, ok var staðfastr á Haðalandi ok síddi þar ok var kallaðr skratti.” Man kan tänka sig att det ursprungligen talades om exempelvis en Rögnvaldr seiðmaðr och en Ragnar skratti, och efter att Agrip-författaren smält samman dem till en gestalt valde han, enligt Ulset, att definiera de båda närliggande tillnamnen som representerande distinkta egenskaper. ”Seiðmaðr” som förmågan att se in i framtiden, och således ”skratti” som en mer allmän talang för trolldom. Ulset gör sitt inlägg i en skrift som diskuterar problematiken kring översättnings-teknik och latinismer i samband med de tre norska översiktsverken. Han tar sin ut-gångspunkt i förutsättningen att Agrip översatt avsnitt av Theodoricus’ text och stäl-ler sig frågan hur författaren därvid gått till väga, vilka speciella förfaringssätt som kan urskiljas. För varje enskilt fenomen – presens particip, perfekt particip, passiv-

THEODORICUS – ÁGRIP – HISTORIA NORWEGIÆ 163

konstruktioner – visar Ulset först på de existerande valmöjligheterna vid översätt-ning och fastställer därpå den i Agrip förefintliga lösningen. Han försöker sedan be-stämma om samma tekniker finns i de avsnitt som Agrip och Historia Norwegiæ har gemensamma, och svaret är genomgående jakande. Agrips resterande latinismer kan förklaras med att Historia Norwegiæ ursprungligen behandlat även de senare kungarnas regentskap, och Ulset menar således att Agrip varit direkt beroende av Historia Norwegiæ.60

Den täta växlingen i Agrip mellan Theodoricus-text och Historia Norwegiæ-text – uppmärksammad av Beyschlag – är också värd att beakta. Vi återvänder till slaget vid Fitjar och avsnittet där Hákon góði blir sårad till döds, och låter Agrips framställ-ning avbrytas av de aktuella parallellsekvenserna.61

Agrip. ”… ok fellu þá þeir Gormr ok Erlingr í þeiri ok fjölði manna, en allir brœðr þeira flýðu til skipa ok svá ór landi hverr sem komask mátti.” (… och då föll Gormr och Erlingr och en mängd folk, och alla deras bröder flydde till skeppen och så ut ur landet, var och en som han bäst kunde.)Historia Norwegiæ. ”… in quo congressu plurimi ceciderunt de utralibet parte; ceciderunt etiam duo filii Gunnildæ, scilicet Gormr et Erlingr, reliqui vero fratres eorum fugerunt.” (I den striden föll många på båda sidor, bland andra två av Gunnhildrs söner, Gormr och Erlingr, och de andra bröderna flydde.)Agrip forts. ”En konungrinn Hákon rák flóttann með sínu liði, þá flaug ör at konunginum, sú er engi vissi, hverr skaut, ok fló undir brynstúkuna í arminn øfra í músina. En þat er sagt, at með gørningum Gunnhildar …” (Men kung Hákon förföljde dem som flydde med sin här. Då flög en pil mot kungen, och ingen visste vem som sköt, och den flög under brynjeärmen in i den tjocka delen av överarmen. Men det har sagts att genom Gunnhildrs trollkonster …)Theodoricus. ”… cum insequeretur inimicos, sagitta percussus est ex improviso, quod quidam imputant malitiæ Gunnildar …” (Men då han satte efter fienden blev han sårad av en ’streifpil’. Några menar att det var den ondsinta Gunnhildrs verk.)Agrip forts. ”… snørisk matsveinn einn aptr með skeyti ok varð þetta á munni: ’Gefit rúm konungsbana,’ ok lét fara skeytit í flokkinn, er at móti fór, ok særði konunginn sem aðr sagði.” (… vände sig en kökspojke om med en pil och ropade: Ge rum för kungadråpa-ren, och lät pilen fara in i flocken som kom emot dem och sårade kungen, som tidigare nämnts.)Historia Norwegiæ. ”At in ipsa fuga puer quidam de cohorte illorum hastam dirigens in aciem hostium, qua ipsum regem Haconem in dextro lacerto letali plaga vulneravit.” (Men i flykten sände en ung pojke i hären sitt spjut mot fiendehären och träffade kung Hákon själv i högra armen så att han fick banesår.)

Även i samband med Hákon jarls makttillträde kan man ana en växling mellan för-lagorna.62

164 SKRIFTENS VÄG

Agrip. ”Þar fell Haraldr konungr gráfeldr at Hálsi í Limafirði ok lið hans allt, en Hákon jarl drap þegar Gull-Harald ok vann svá Nóreg undir sik með skattgildi við Danakonung.” (Där föll kung Haraldr gráfeldr vid Háls i Limafjörðr och alla hans män, men Hákon jarl dräpte Gull-Haraldr strax därefter och vann på så sätt Norge under sig med skattskyldig-het under danske kungen.)Theodoricus. ”Hocon vero prædictus adjutus a rege Danorum Haraldo supramemorato, pacto inter eos constituto hujusmodi, viginti videlicet accipitres persolvendos singulis annis, et si forte aliqua bellorum necessitas ingruerit regi Danorum, istum statim cum suo exercitu auxiliaturum …” (Då Hákon nu hade fått stöd av kung Haraldr av Danmark, slöt de det av-talet med varandra att Hákon skulle betala den danske kungen tjugo jaktfalkar vart år, och dessutom komma honom till hjälp med härstyrkor om kungen skulle behöva dessa i krig.)Agrip forts. ”En eptir fráfall Haralds kømr Hákon jarl til ríkis ok hafði einn Nóreg allan mjök svá ok undir jarls nafni sem hans forellrar høfðu haft.” (Men efter Haraldrs frånfälle fick Hákon riket och innehade ensam Norge under jarlsnamn på i stort sett samma sätt som hans föräldrar gjort.)Historia Norwegiæ. ”Post mortem vero filiorum Gunnildæ quidam Hacon (ob intempera-tam animi crudelitatem nequam cognominatus) cunctis exterminatis regulis perditisque tributiferis Sweonum totius Norwegiæ monarchiam sub comitali dignitate sibi usurpavit maluitque comes quam rex secundum suos seniores vocari.” (Efter att Gunnhildrs söner var döda tog Hákon hela kungariket Norge och lade det under sig medan han själv tog jar-latitel. Han utrotade alla småkungarna och alla som betalade skatt till sveakungen och fick tillnamnet den onde på grund av sin obändiga ondska. När han hellre ville kallas jarl än kung var det för att han härstammade från jarlar.)

I det senare exemplet lämnar, som vi ser, Agrip två divergerande versioner av Hákons maktövertagande, och den ena sammanfaller med Theodoricus, den andra med Historia Norwegiæ. Beyschlags övriga exempel är kanske inte lika övertygande, men möjligheten finns hela tiden att han har rätt. I en sekvens som den nedanstående framgår det tydligt att Agrip haft en förlaga förutom de båda latinska krönikorna, och samtidigt står Theodoricus och Historia Norwegiæ varandra anmärkningsvärt nära.63

Agrip. ”… ok lét þrælinn skera sik á barka, ok lauk svá saurlífismaðr í saurgu húsi sínum dögum ok svá ríki. Var höfuðit flutt til Kaupangs […] Var þá höfuðit flutt i Hólm, ok kas-taði hverr maðr steini at, en þrællinn Karkr bar í ljós höfuðit ok vænti sér af því lífs, en hann var þó upp hengðr.” (… och lät trälen skära av strupen, och på så sätt slutade man-nen med den besmutsade levnaden sina dagar i ett besmutsat hus. Huvudet fördes till Kaupangr […] Huvudet fördes då till Hólmr, och alla kastade sten på det, och trälen Karkr hade kommit upp i ljuset med huvudet och väntade sig därför att få leva, men han blev likafullt hängd.)Theodoricus. ”… ibique cum solo servo suo, Carke nomine, a concubina sua Thora in ara porcorum absconsus, cum sopor ut solet ex tristitia obrepsisset, confossus in gutture ab eodem servo interiit; quem tanem postea servum caput domini sui afferentem pro præ-

THEODORICUS – ÁGRIP – HISTORIA NORWEGIÆ 165

mio et scelere in dominum perpetrato rex laqueo necari jussit.” (Där gömde han sig i gris-huset hos sin frilla Þóra, tillsammans med sin enda träl Karkr. Här föll han i sömn som det ofta går en som är nedstämd och blev dräpt av trälen som skar huvudet av honom. Men då trälen förde sin herres huvud till kungen och väntade lön för det odåd han begått, då lät Óláfr dräpa trälen genom hängning.)Historia Norwegiæ. ”… quem servus suus nomine Carcus in una provinciarum Thron-demiæ, scilicet Gauladale, nequiter noctu necavit, caput quoque ejus abscisum regi ob-tulit, sperans se magnas largitiones exsecuturum, quod sibi in contrarium accidit; nam communi judicio damnatus homicida pessimus ut latro suspensus est.” (Han blev dräpt av sin träl Karkr i Gauldalen, en bygd i Tröndelag. Karkr förde till och med sin herres huvud till kungen, ty han hoppades att det skulle ge honom stor lön. Men det gick stick i stäv mot hans hopp, med allmogens dom blev han dömd som mördare och hängd som rövare för att ha begått det usla dråpet.)

Agrips mosaikkaraktär gör sig tydligt märkbar. Huvudet blir flyttat ”til Kaupangs” och ”í Hólm” för att stenas, och ändå bär Karkr i nästa moment omkring det. Vi lägger på minnet möjligheten att Agrip-författaren haft som arbetsmetod att kombi-nera sakuppgifter hämtade från flera olika håll. Innan vi för den här gången lämnar Agrip ska vi notera några av dess sammanfall med skrifter som i övrigt inte blir studerade i detalj här. Följande likhet i uttrycket mellan Agrip och Nóregs konungatal kan sålunda antyda att Sæmundrs krönika ut-gjort en förlaga.64

Agrip. ”En lík hans var fœrt norðr í Þrándheim ok niðr sett í Kristskirkju, þar sem faðir hans hvílir. Ok var þetta hvárutveggja landinu mikill harmdauði.” (Och hans lik fördes norrut till Þrándheimr och gravlades i Kristkyrkan där hans far vilar. Och i båda länderna var sorgen mycket stor över hans död.)Nóregs konungatal. ”Vas harmdauðr hverjum manni fylkir færðr þars faðir hvilir; sá vas norðr í Nóregí Krists kirkiu konungmaðr grafinn.” (Fursten, som dog till sorg för alla, för-des dit där hans far vilar; kungaättlingen blev begravd nordpå i Norge i Kristkyrkan.)

De försök som gjorts att hävda Aris kungaräcka som en utgångspunkt för Agrip grun-dar sig i huvudsak på vissa likheter vad avser kronologiska förhållanden. Exempelvis menar Agrip att Óláfr helgi vid sin död var ”hálffertøgr”, och detsamma hävdas i Heim, med tillägget ”at sögu Ara prests ins fróða”,65 och vad beträffar spekulatio-nerna kring Óláfr Tryggvasons öde liknar Agrip inte bara Theodoricus’ krönika utan kanske än mer Oddr Snorrasons saga om kungen.66 (Vad beträffar sagorna om de båda Óláfr, se avdelningen ”Bortom genesis”.)

Agrip. ”Sumir menn geta hann á báti braut hafa komizk ok segja, at hann hafi verit sénn síðan í munklífi nökkvuru á Jórsalalandi. En sumir geta, at hann hafi fyrir borð fallit. En hvatki er lífi hans hefir lukt, þá er þat líkiligt, at guð hafi sálina.” (Enligt ovan.)

166 SKRIFTENS VÄG

Odds saga i AM 310, 4to. ”Þat vilia sumir menn segia at Olafr konungr hafi laupit firir borð. oc komiz sua íbrot oc hafi senn verit i utlondum. En sumir vilia segia at hann hafi fallit iþessum bardaga. En huar sem lifi hans hefir lokit, þa er líclict at guð hafi tekit salina til sin.” (Vissa män vill mena att kung Óláfr hade hoppat överbord och kommit undan på så sätt och blivit sedd i utlandet. Men vissa vill mena att han hade fallit i det här slaget. Men var än hans levnad har slutat, så är det troligt att Gud har tagit hans själ till sig.)

Längre fram i AM 310-texten står: ”var hann imunclifi i Girclandi. eða Syrlandi” (var han i kloster i Grekland eller Syrien) och i varianten Sth 18, 4to: ”trvi ek at hann hafe verit i Girklande ok Iorsala lande ok Syrlande” (Jag tror att han har varit …) I Uppsalafragmentet, den tredje delvis bevarade översättningen av Oddrs original står: ”Fyrit munklivi þui er skamt var fra Iorsalaborg…” (… nära Jerusalem).67

Likheter finns också mellan Agrip och Legendariska sagan om Óláfr helgi, och Finnur Jónsson anser att Agrips Óláfr-berättelse är ett direkt utdrag ur den legenda-riska sagan. ”Det er kort sagt næsten intet som helst i Ágr., der ikke tillige findes i leg. s., og uddragene er tildels så ejendommelige, at bedömmelsen af sagens sande sammenhæng ikke synes at kunne være tvivlsom.” Storm och Nordal menar däremot att Legendariska sagan blivit interpolerad med avsnitt ur Agrip.68 Framför allt pas-sagen om mötet i Sauðungssund mellan Óláfr och Hákon Eiríksson har varit livligt diskuterad.69

Agrip. ”En þá er konungrinn varð varr við ferð hans, lagði hann sínu megin sundsins hváru skipinu. En þá er Hákon røri á þá, heimtusk brátt skip hans saman ok varð hann þar handtekinn…” (Men då kungen blev varse hans färd, då lade han sig med ett skepp på var sida av sundet. Och då Hákon rodde mot dem då kom hans skepp snabbt in mot varandra, och han blev tagen till fånga där.)Legendariska sagan. ”Hann leggr sínum megin sundsins hvárn knörrinn, síðan lét hann vera strengi í kafinu milli skipanna […] Rœr nú jarlinn fram í sundit milli skipanna. Nú lét Óláfr heimta upp strengina […] En er strengirnir váru upp dregnir milli skipanna, þá drógusk knerrirnir saman, ok hleypði snekkjunni í kaf undir jarlinum ok öllum þeim, er á váru.” (Han lade vardera knarren på var sida om sundet och lät en lina hänga i vattnet mellan skeppen […] Nu ror jarlen fram i sundet mellan skeppen. Nu låter Óláfr dra upp linan […] Och när linan var uppdragen mellan skeppen, då närmade sig knarrarna var-andra och snäckan gick i kvav under jarlen och alla som befann sig ombord.)

Bristfälligheterna i Agrip tyder onekligen på att texten är ett utdrag. Syftningsmässigt är skeppet i satsen ”heimtusk brátt skip hans” Hákons, samtidigt som meningen med själva listen går förlorad eftersom linan inte blir nämnd. Nordal löser problemen ge-nom att förutsätta en längre, förlorad Agrip-text som grundval, och man kan natur-ligtvis inte heller avvisa Jónssons förslag.70

167

Morkinskinna

År 1656 översände biskopen av Skálholt, Brynjólfur Sveinsson, prakthandskrifterna Flateyjarbók och Grágás till kung Fredrik III av Danmark. Brynjólfur, som föddes år 1605, var en idog och lyckosam insamlare av gamla isländska manuskript, och de flesta viktiga sagatexter befann sig under något skede i hans ägo. Danskarna kunde emellertid inte läsa och uttolka de dyrbara skänkerna, varför den tjugotre-årige Þormóður Torfason (Thormodus Torfæus) skickades till Köpenhamn år 1660 som översättare. Þormóður återvände till Island sommaren 1662 för att införskaffa mer material, och bland de handskrifter han förde med sig till hösten fanns Regum qvorundam Norvegorum historia – folio (Þormóðrs registreringsrubrik). Þormóður blev snart sänd vidare till Norge där han tillbringade resten av sitt liv, men i egenskap av officiell norsk historiograf besökte han 1682 Köpenhamn och lånade där de ma-nuskript han behövde som grundval för sin Historia rerum Norvegicarum. Häribland fanns den nämnda Norgehistorien, som Þormóðr nu gav namnet Morkinskinna. Beteckningen har föga fog för sig eftersom handskriften snarast befinner sig i ovan-ligt gott skick. Bara på enstaka ställen är framställningen svår att följa, och bara några få blad har direkta skador. Smeknamnet kan förklaras av att Þormóður dess-utom hade i sin hand rena praktverk som Gullinskinna, Jöfraskinna och Kringla. Morkinskinna blev så småningom återlämnad till Köpenhamn och fick där register-beteckningen Gl kgl sml 1009, fol. Om handskriftens öden före år 1662 vet man mycket lite.71

Morkinskinna-manuskriptet har på paleografiska och ortografiska grunder blivit daterat till andra hälften av 1200-talet (Finnur Jónsson) och mot mitten av 1200-ta-lets senare hälft (Benediktsson).72 Handskriften är till storleken 28,5x17,5 cm och har röda kapitelöverskrifter och initialer. Läggen blev ordnade och inbundna omkring år 1800, och en ny inbindning företogs 1927. Finnur Jónsson räknar med ett ursprung-ligt omfång på 53 blad i 7 lägg. 37 blad är bevarade och fördelar sig enligt följande.

Lägg 1 (8 Blad). Bladen 1 och 8 återstår. Däremellan har Morkinskinna sin största lakun.Lägg 2 (9 blad). Blad 6 och 9 saknas.Lägg 3 (8 blad). Komplett.Lägg 4 (8 blad). Komplett.Lägg 5 (8 blad). Blad 1 och 8 saknas.Lägg 6 (6 blad). Komplett.

168 SKRIFTENS VÄG

Lägg 7 (förlorat). Finnur Jonsson anför på sannolikhetsgrunder att lägget bestått av 5 eller 6 blad.

Morkinskinna har sålunda sex lakuner, och i samtliga utom den första och den sista är det ett blad som saknas. Man kan urskilja två skrivarhänder i handskriften, och huvudhanden har blivit bedömd som den vackraste. Fördelningen dem emellan tyder på att skrivarna varit i verksamhet samtidigt och delat upp arbetet inbördes. Försök att urskilja de båda handstilarna i andra bevarade manuskript har blivit vederlagda.73

Som framgått återfinns Morkinskinnas sagor om Magnús góði och Haraldr harðráði även i yngre Flateyjarbók, och YFlats tre lägg blev tillfogade ursprungshand-skriften ÄFlat under 1400-talets andra hälft. Ägare vid tillfället var Þorleifur Björnsson hirðstjóri från Reykhólar och skälet till arbetet förmodligen att Flateyjarbók och Hulda blivit skilda åt. Jonna Louis-Jensen har gjort troligt att Þorleifur själv varit en av de två huvudskrivarna, medan sju eller åtta andra medverkat i mer begränsad om-fattning. YFlat är betydelsefull inte minst därför att den kompletterar Morks första, andra och tredje lakun.74

Av Morkinskinna finns dessutom två tvåbladsfragment bevarade i AM 325, och de utgör enligt Louis-Jensen rester av den förlaga som låg till grund för YFlat.75

Jag avstår här från att orda ytterligare om Morks innehåll, eftersom alla dess ske-enden ju faller inom ramarna för vår tidsperiod. Inleder gör sagan om Magnús góði med den blivande kungens äventyr i Hólmgarðr, och under slaget vid Ré år 1157 avbryter slutlakunen framställningen. Många tror att sagatexten, liksom Heim och Fagr, fortsatt fram till 1177 och sålunda skrivits ner för att fylla ut luckan mellan sagorna om Óláfr helgi och Sverrir, och det finns ett inre indicium för att Mork nått åtminstone ett stycke på väg. Det sägs nämligen i samband med presentationen av kung Ingis bror Ormr att denne omsider blev en stor hövding ”sem siþan mon getið verþa” (som senare ska omnämnas). Man kan tänka sig att det som bland annat åsyf-tas är de insatser Ormr gjorde när Ingi föll på isen utanför Oslo år 1161, och som tas upp i Heim och Hulda. Ormr kämpade längre fram i tiden på Magnús Erlingssons sida och drunknade tillsammans med denne vid Fimreiti 1184.76

Även om Mork-handskriften är förhållandevis ung finns det anledning att förut-sätta ett betydligt äldre original. Finnur Jónsson menar att man i stavningen och språkformerna skymtar äldre skrivna förlagor, kanske från omkring 1170 och framåt. Mork har nämligen enligt Jónsson tagit sin utgångspunkt i separata, förlorade sagor om enskilda kungar, men hans språkliga åldersbedömningar har blivit ifrågasatta av Louis-Jensen. Formerna har kunnat leva kvar hos vissa skrivare långt in på 1200-ta-let, på sådant finns det många exempel, och de påpekade arkaismerna saknar därför avgörande beviskraft.77

Däremot har man spårat upp innehållsliga indicier för en urtext som är äldre än handskriften. Mork benämner sålunda den norske hertig Skuli ”Sculi jarl”, en titel som var aktuell mellan åren 1217 och 1237, och Sveriges kung Sverker som dog 1210

MORKINSKINNA 169

sägs vara ”faþir Joans konungs”, vilket pekar på åren 1216–1222 då Johan Sverkersson var regent. Vidare blir en släkttavla förd fram till Jón från Austrat, men den borde rimligen ha fortsatt ytterligare ett led ifall författaren känt till giftermålet år 1221 el-ler 1222 mellan Jóns dotter och den högt ansedde stormannen Aasulv. Indicierna ty-der följaktligen på ett original tillkommet någon gång mellan åren 1217 och 1222. Å andra sidan måste beaktas att om handskrifter av Mork blivit interpolerade vid kopiering, så är det just sådana genealogiska detaljer som haft särskilt lätt att finna väg in i texten. Ingenting hindrar då den tidfästa texten från att bara vara en avskrift. Inte heller 1222-gränsen framåt i tiden får bedömas som helt säker. En konung kan ju benämnas konung även efter sin död, och det nämnda giftermålet kan ha blivit förbisett.78

Frågorna om när Mork koncipierats och när den kommit till måste sålunda läm-nas öppen. Sekvensen om Hallr, hämtad från Ljósvetninga saga, och en stamtavla som möjligen hänsyftar på hövdingen Víga-Glúmr skulle kunna tyda på att upphovs-mannen satt verksam på Nordlandet, vid Eyjafjörðr. Men å andra sidan levde den Þorsteinn Gýðuson som blir nämnd i slutet av Auðunar þáttr på Flatey på Västlandet. Tesen om ett rent isländskt ursprung har under alla omständigheter aldrig blivit ifrå-gasatt, och härtill bidrar inte minst den bristfälliga lokalkännedomen i Norge. Morks position i traditionsutvecklingen är en huvudpunkt i den fortsatta fram-ställningen, och här ska jag bara helt kort redovisa forskningsläget. Det råder enig-het att Mork nyttjat Eiríkr Oddssons förlorade samtidskrönika Hryggjarstykki för åt-minstone delar av 1100-talshistorien, men Finnur Jónssons separata kungabiografier har man ställt sig mer tveksam inför.79 Mellan Agrip och Mork finns vidare ett större antal ordagranna sammanfall, och efter Gustav Indrebøs arbeten anses det fastlagt att Morks original ÄMork blivit interpolerat med lån från bland annat Agrip, och att det är på så sätt den bevarade Mork kommit till. Likheterna mellan Mork och Fagr beror enligt Indrebø på att Fagr nyttjat ÄMork, som då och då även har använts av Heim. Några av de här teserna kommer emellertid att ifrågasättas i det följande. Man antar dessutom med goda skäl att Hulda tillkommit som en sammansmältning av Mork och Heim. Som kommer att framgå nedan finns det även direkta lån från Mork-traditionen i vissa versioner av Heim – så i den så kallade y-klassens sagor från Óláfr kyrri och framåt och så inte minst i x-klassens Codex Frisianus.80

171

Fagrskinna

Bland de historiska skrifter Þormóður Torfason förde som lån till Norge efter besöket i Köpenhamn 1682 fanns inte bara Morkinskinna utan även Fagrskinna. Det är Þor-móður som ligger bakom båda benämningarna, och kanske har det spelat in hur olika manuskripten uthärdat tidens tand. Þormóður återlämnade så småningom Fagrskinna, och följden blev att den gick förlorad vid den stora branden år 1728. Dessförinnan hade han emellertid turligt nog låtit sin skrivare Ásgeir Jónsson ta inte mindre än tre fullständiga kopior. Ásgeir var i tjänst hos Þormóður på Stangeland i Körmt mellan åren 1688 och 1704. AM 303, 4to och AM 301, 4to förefaller vara direkta avskrifter av originalet medan den tredje – AM 52, fol – nog utgår från AM 303.81

Den här Fagr-versionen betecknas A inom forskningen, eftersom den låg till grund för den första utgåvan. Språkbruket och dialekten gör det troligt att den förlorade skinnboken skrevs i sydöstra Norge under 1300-talets första hälft, kanske på 1330- eller 1340-talet. Enligt en hypotes, framförd första gången av Gustav Storm och ut-vecklad av Alfred Jakobsen, kan handskriftens genesis fixeras ytterligare i tid och rum. Skälet är att det ingår ett antal tillägg i A, möjligen tillkomna med rent politiska avsikter för att stödja de så kallade Havtoresönernas krav på Borgesyssel 1333–1347. Interpolationerna återfinns i Fagrs början och omfattar följande partier. Först en ut-förlig skildring av Hálfdan svartis drunkning och begravning, varvid en särskild tonvikt blir lagd på Hálfdans svärfar Dagr och dennes gård Þengilsstaðir. Sedan ett parti om den tolvårige Haraldr hárfagris förälskelse i Ragna Aðilsdóttir, hans lagar om kvinnofrid samt ett långt tal där han helgar den ende guden, den som skapade solen. Morbrodern Guðþormr, Dagrs bror kommenterar därpå talet och lovar att aldrig skiljas från Haraldr och aldrig dyrka någon annan gud än dennes. Som följd härav överlämnar Haraldr till Guðþormr ett rike som nära sammanfaller med just Borgesyssel – enligt andra källor hade Guðþormrs område en annan utsträckning. Guðþormr blir dessutom utnämnd till hertig i texten, en titel som snarast hör 1300-talet till. Enligt Jakobsen har avsikten bakom inskotten varit att först slå fast ett nära förhållande mellan Dagr och Hálfdan. Sedan bryts udden av all kritik mot Haraldr för lösaktighet och hedniskt sinnelag, och det stryks under hur berättigad Guðþormr var att motta länet, såväl släktskapsmässigt som moraliskt. Det finns så-ledes en medveten plan bakom inskotten, en avsikt att lägga fast en relevant historisk parallell till Havtoresönernas krav och därmed skapa en positiv inställning till förfa-ringssättet hos de berörda parterna i samtiden.82

172 SKRIFTENS VÄG

Finnur Jónsson menar att den förlorade A-skinnboken varit relativt liten till for-matet och bestått av upp emot ett hundra blad, och den hade, som pappershand-skrifterna visar, bara två lakuner på ett bladpar vardera.83

År 1683 ankom Árni Magnússon till Köpenhamn från Island för att avsluta de teologiska studier han påbörjat vid Skálholts domskola. Här vid universitetet bedrev han historiska studier under resten av sitt liv, avbrutna av resor varunder han in-samlade alla manuskript han kunde komma åt. Från 1701 verkade han som profes-sor i filosofi och dansk historia och inledde en intensiv avskrivarverksamhet. För Þormóður Torfason var inte något annat Fagr-manuskript bekant än det han lånat från Köpenhamn, men Árni kände till ytterligare en handskrift, benämnd Nóregs konunga tal, och han uttrycker till och med önskemål om en edition baserad på båda versionerna. Även denna B-handskrift brann år 1728, men det finns faktiskt ett enda blad av den ursprungliga skinnboken bevarat, återfunnet på 1840-talet. År 1627 blev nämligen bladet i fråga uttaget och nyttjat som omslag för det årets bergenska fogde-räkenskaper. Man vet också att B-manuskriptet blev använt ännu tidigare av histori-ker – av Christiern Pedersen (död 1554), av Peder Claussøn omkring 1599 och av Henrik Höyer omkring 1610. Någon gång under tidigt 1600-tal kom B-manuskriptet till Danmark och blev liksom A kopierat vid tre tillfällen, nu på initiativ av Árni Magnússon. Två avskrifter togs av Eyjólfur Björnsson, som befann sig i Köpenhamn 1687–1689 (AM 51, fol och AM 302, 4to) och den tredje utfördes av Ásgeir Jónsson, som ju var Þormóður Torfasons skrivbiträde fram till 1704 (UB Oslo 37t, fol). Ásgeir befann sig i Köpenhamn 1686–1688 och på besök under vintern 1697/98. Hans ma-nuskript hamnade så småningom på Island där det blev inköpt på en auktion år 1839 av Rudolf Keyser, och på så sätt kom det till Oslo.84

Det bevarade bladet ur skinnboken har blivit daterat till omkring 1250 och är skri-vet med tröndska språkformer. B-versionen är således äldre än A och bildar därför grundval för de moderna utgåvorna. Även B har inskott som i någon mån antyder tillblivelsen, och här är det fråga om ett par intressanta släkttavlor. Skúli konungs-fóstri Tóstasons ätt blir sålunda förd fram till kung Ingi i ett tillägg som står i an-slutning till Skúlis uppträdande, det vill säga i Óláfs saga kyrra. Omedelbart härefter följer det så kallade ”Arnmœðlingatal” som beskriver Árnasönernas släkt. En för-bindelselänk mellan ätterna existerar i och med att Skúlis son Ásúlfr gifte sig med en dotter till Skopti av Giske, Þorbergr Árnasons sonson. Intresset är fokuserat på denne Þorbergrs efterlevande, först via dottern Þóra, det vill säga Haraldr harðráðis gemål – och här blir kungaätten meddelad ett gott stycke in på 1200-talet – sedan via sonsonen Skopti och dottern Jórunn. Slutligen tillfogas ett släktregister för Finnr Árnason och ett helt kort för Árni Árnason, och listorna går fram till ungefär 1225–1230. Av intresse är att Skúli jarl benämns ”hertig” i släkttavlan (den titel som han ju erhöll 1237) och Knútr Hákonsson ”iarl” (utnämning år 1240). Storm tolkar dessa fakta som att handskriften bygger på en förlaga från omkring 1230 och att B-skrivaren korrigerat de nämnda titlarna kring 1250. Det här innebär att en redak-tion av Fagr kom till Árnungarna på Giske nära år 1230, och där blev ”Arnmœðlinga-

FAGRSKINNA 173

tal” tillfogad för att visa hur nära släkten var förbunden med kungaätten och andra stormansätter. Jan Ragnar Hagland har å andra sidan gjort troligt att Árnungarnas tillägg mycket väl kan vara tillkommet så sent som 1250. Som uppdragsgivare har tidigare blivit föreslagen Páll flíða som dog 1234 och som är den yngste nämnde i registret, men Hagland tror snarare på Pálls son Pétr, död 1254, och håller möjlig-heten öppen att B-skinnboken är identisk med Pétrs manuskript.85

B-handskriften var enspaltad och relativt bred. Den har enligt Finnur Jónssons beräkningar bestått av 57–60 blad, och avskrifterna visar att den innehållit en stor mängd lakuner. Av lägg 1 saknas de två mittersta bladen, lägg 2 är helt bevarat, lägg 3 saknar blad 1 och 8, lägg 4 är bevarat, och lägg 5 saknar två mittblad. Slutet är svårare att få grepp om. Möjligen svarar den återstående texten mot ett sista bladpar i lägg 6, medan ett lägg 7 gått helt förlorat. Eftersom det bevarade bladet av skinnboken redan var urtaget när avskrifterna togs faller naturligtvis dess text inom en av laku-nerna. Bladet har tillhört lägg 5 och behandlar slutet av sagan om Óláfr kyrri.86

B-versionen blir som nämnts lagd till grund för nutida Fagr-utgåvor, medan A får fylla ut lakunerna, men där A gått förlorad finns heller ingen B-text, varför de två av-brott som framgår av kompositionsskisserna är ofrånkomliga. Noteras bör att även om B är äldre än A har den senare en något fylligare framställning med en oftast mer markerad originalkaraktär.87

Låt oss då betrakta de partier av Fagr som föregår Magnús góðis saga. Avsnittet om Hálfdan svarti är kortfattat och föga innehållsrikt; ett slags inledning bara till sagan om Haraldr hárfagri. Hálfdans dröm om de olika långa lockarna i hans hår ger ett tema för hela verket, och vi förstår att det kommer att handla om Hálfdans kungaätt. Haraldrs saga har till en början många skaldestrofer, och rikssamlingen är centrerad kring motsättningen med Atli jarl, Atli som slutligen blev dräpt av Hákon gamli i en strid där även banemannen föll. Mycket stor plats upptar de skeenden som utmyn-nar i att Haukr hábrók följer den blivande Hákon góði till kung Aðalsteinn i England för fostring. Synvinkeln i Fagrs Haraldrsaga är i ovanligt hög grad kungens – man kan till exempel jämföra med vad Egils saga och Heimskringla har att berätta.88

Fagr blir utförligare och bredare när Eiríkr blóðøx och Hákon góði träder fram. Eiríkrs upplevelser efter att han lämnat Norge dominerar hans saga, och främst bland dessa den strid han utkämpar som kung av Norðimbraland. Hákons problem med de hedniska undersåtarna får ett kort omnämnande, men huvudintresset riktas mot kampen med Eiríkrs söner – mer än halva sagan ägnas en mycket åskådlig skildring av slaget vid Fitjar. Fagr betraktar Eiríkrsönernas regim som ett kungadöme under Haraldr gráfeldr, och målningen går i extremt svart, till skillnad från de synoptiska skrifternas. En inledande ordstrid mellan skalderna Glúmr Geirason och Eyvindr skáldaspillir visar hur svårt Hákons hirdmän har att acklimatisera sig, och även fort-sättningsvis framför Eyvindr kritik. Texten är för perioden översiktsmässig och sak-nar kronologiska hållpunkter.89

När Hákon jarl träder in på scenen tilltar åskådligheten ånyo, och berättelsen om jarlen är lika lång som alla de tidigare sagorna tillsammans. Ett första parti skildrar

174 SKRIFTENS VÄG

i löpande, detaljrik prosa Hákons affärer med Haraldr Gormsson och Gull-Haraldr och det sätt man svekfullt tar Haraldr gráfeldr av daga. Därpå följer ett mer sönder-hugget avsnitt med många skaldevers, där konflikten i södra Danmark med kejsar Otto ingår. Kontinuiteten återvänder när Fagr ytterst utförligt berättar om Hákons seger vid Hjörungavágr över jómsvikingarna, medan däremot Hákons missdåd un-der de senare åren och dråpet vid Rimul, här utfört av Skopti karkr, blir omtalade med bara få rader.90

Sagan om Óláfr Tryggvason står i Fagr fri från de föregående, och inga samband eller beröringspunkter finns med Hákon jarls historia. Fostringen i Hólmgarðr och vikingatågen sammanfattas helt kort med hänvisning till anförda strofer av Hallfreðr vandrœðaskáld. Verksamheten i Norge, med kristning och Niðaróss’ grundning, får heller inte mycket utrymme, och sagan har i stället helt och fullt sin fokus förlagd till Svolderslaget och dess förhistoria. Eiríkr jarl spelar en huvudroll i skeendet såväl när han manar männen att släppa förbi norska skepp – ”än är inte Ormen långe kom-men” – som vid det slutliga avgörandet. Fagr hedrar dessutom efter slaget Eiríkr med en egen saga, där en följd bedrifter blir uppräknade, bland annat ett flertal strider i Östersjön. Även fredsverket i Þrándheimr nämns och hjälpen till Knútr ríki att återta England efter Sveinn tjúguskeggs död. Eiríkr avled sedan i England av blodstörtning efter en Romresa.91

Sagan om Óláfr helgi är utförlig i Fagr men alls inte dominerande, och en hel del text blir avsatt för Hákon jarls öden. Huvudämnet är Óláfrs politiska gärning, inte missionen. Ungdomsbedrifterna uppräknas summariskt, och sjutton strider blir omtalade före ankomsten till Norge. När kampen om riket tar vid ökar närperspekti-vet påtagligt, och exempelvis ingår här ett långt replikskifte mellan Óláfr och Hákon Eiríksson vid Sauðungssund. Efter segern vid Nesjar följer partier om motsättningen till Olof av Sverige och till motsträviga stormän inom landet. Konflikten med Knútr ríki avslutar Óláfr-sagan, och sjöstriden då Erlingr Skjálgsson faller bildar ett slags peripeti. Härefter har Fagr föga att anföra. Óláfr för med sig Magnús till Hólmgarðr, han återvänder och han stupar vid Stiklastaðir. Själva slaget förbigås med en an-märkningsvärd tystnad – vi blir meddelade några deltagare på vardera sidan och några fallna. Sveinn Álfífasons saga är märklig såtillvida att Fagr där tidvis fjärmar sig från Norges historia för att berätta om Knútr ríki, Úlfr jarl och Hörða-Knútr, och även Knútrs Romfärd omtalas. Avslutar gör Sveinns seger mot Tryggvi och en ordstrid på ett ting mellan Álfífa och Einarr þambarskelfir.92

Fagr-manuskriptet är ovedersägligt norskt, och det äldsta fragmentet härrör från 1200-talets mitt. Men när tillkom ursprungsversionen – och var? Hypoteserna om Fagrs ålder går vida isär, men de flesta av extremuppfattningarna bygger på felaktiga premisser. De första utgivarna, Munch och Unger, trodde att Fagr tillkommit bara få år efter dess sista redovisade skeende. Jón Þorkelsson har å andra sidan, utifrån en svårtolkad passage, hävdat att texten måste ha skrivits efter år 1263. De flesta övriga åldersbedömningar bygger på förhållandet till andra skrifter, skrifter som i sig ligger

FAGRSKINNA 175

bara löst förankrade i tiden. Storm förutsätter Fagr som källa för Heim och kom-mer därför fram till intervallet 1220–1230. Viktigt för Indrebø är Fagrs beroende av ÄMork. Finnur Jónsson tror på gemensamma källor för Fagr och Heim i stället för ett direkt samband och ser Fagr som ”ikke forfattet för o. 1230 og ikke heller senere end o. 1240”. Aðalbjarnarson och Jakobsen ansluter sig till Storm och Indrebø, varför man numer allmänt förlägger Fagrs genesis till omkring 1220, men det finns få håll-punkter i själva texten för en säker datering. Dock slutar släktregistren relativt tidigt, och inte ens B:s ”Arnmœðlingatal” går som vi sett längre fram i tiden än 1225–1230. Fagr anför som döda kejsar Otto IV (endast A-versionen) och Erik Knutsson, avlidna år 1218 respektive 1216. Liksom i Mork blir Johan Sverkersson nämnd, däremot inte efterträdaren år 1222, Erik den läspe och halte – att märka är då notisen om Eriks far, Erik Knutsson. Men inte heller de här genealogiska noteringarna ger någon av-görande grund för en säker tidfästning, särskilt som de hänsyftar på förhållanden i andra länder. Och Hagland tvekar ju inte heller att placera Arnmœðlingatals tillbli-velse ett tjugotal år efter ätteföljdernas slutpunkt. Om den nedre tidsgränsen är dif-fus gäller detsamma den övre, och det enda vi kan vara säkra på är att Fagr skrivits senast då det bevarade B-bladet kom till, det vill säga på 1250-talet.93

Mycket tyder på att Fagr faktiskt tecknades ned i Norge, eftersom många textstäl-len ger en markerat norsk synvinkel på förloppen – tydligast där Haraldr harðráðis förhållande till islänningarna blir behandlat. Det står att Haraldr var islänningarnas vän på grund av de kväden de diktade honom, och att han var den av Norges kungar som behandlat dem bäst. Han sände mjöl ”til Íslands” vid en hungersnöd, och han skickade en klocka ”þangat” (dit) till kyrkan på Þingvellir. Morks ordval i avsnittet är annorlunda och synkretsen mer neutral – det heter där ”á Íslandi”, ”út til Íslandi” och så vidare – och Heim uppvisar å sin sida ett helt och fullt isländskt perspektiv: ”Haraldr konungr sendi út hingat (hit) klukku […] þvílík minni hafa menn hingat Haralds konungs …” Indrebø har utförligt undersökt Fagrs geografiska angivelser och slutit sig till att upphovsmannen setat verksam nära Niðaróss, kanske ”millom Giske og Tautra kloster”. Dels tyder sättet att skriva Kaupangr med stor bokstav i stäl-let för Niðaróss på närhet till staden i fråga. Dels står det vid ett tillfälle ”sunnan af Oprostöðum” som hänvisning till en ort på Upplanden. Och dels tycks smeknamnet Eggjar-Kálfr för Kálfr Árnason vara en typisk tröndsk konstruktion. Indrebø betonar även lokalkännedomen i Tröndelag, liksom det intresse och den sympati trönderna får sig till godo.94

Forskarna är sålunda eniga om att Fagr tillkommit i Norge, men man har lika be-stämt hävdat att författaren varit islänning. Härvid tycks emellertid argumenten mer vila på förutfattade meningar om sagaskrivningens karaktär och utveckling än på en fast bevisgrund. Man menar att bara en islänning kunde ha de kunskaper Fagr redovisar vad gäller skaldediktningen och sagaberättandet, och att bara en islänning kunde svara upp till textens litterära hållning. Mot sådana svepande generaliseringar har Alfred Jakobsen framlagt reservationer och påpekar att Island och islänningar i själva verket förekommer förhållandevis sällan i Fagr, och när så sker kan man of-

176 SKRIFTENS VÄG

tast göra reda för uppgifternas skrivna källor. Dessutom kan sekvenserna motiveras utifrån generalplanen, nämligen att skildra kungarna och deras bragder. De flesta av skaldedikterna har stått i förlagorna, samtidigt som huvuddelen av Fagrs ”egna” stro-fer har norska skalder som upphovsmän. Fynd från Bryggen i Bergen visar dessutom att ”dróttkvætt”-diktning bedrevs i Norge åtminstone intill 1300-talets mitt, och te-sen att genren var förbehållen islänningar kan visa sig grundlös. Jakobsen anser vi-dare det starkt nationalistiska draget i sagasamlingen som svårt att förena med att en islänning skulle stå som författare, och hans undersökning av språkformen visar att det inte finns några spår av ett isländskt inflytande. De isländska språkdrag som dyker upp kan förklaras antingen som neoislandismer – det vill säga de härrör från avskrivarna, främst då Ásgeir Jónsson – eller som ett arv från förlagorna, exempel-vis Oddrs Óláfr Tryggvason-saga. Även den sagastil forskarna tillskrivit Fagr är möj-ligtvis en chimär. De avsnitt som saknar identifierbar grundtext uppvisar nämligen starka inslag av retorik och lärda konstruktioner, vilket tyder på att författarens per-sonliga stilideal mer tillhört konstprosan än den klassiska sagan. Enligt Jakobsen talar således sannolikheten mest för en norrman och då troligtvis en trönder som Fagrs skapare, men därmed är naturligtvis ingalunda sista ordet sagt i frågan. Bjarni Einarsson framför reservationer i Íslenzk fornrit-utgåvan och menar att den här norrmannen i så fall utgjort ett märkligt undantag. Det var islänningar som blev anförtrodda uppgifterna att teckna ned historiska verk – från Karl Jónsson i Sverris saga till Sturla Þórðarson i Hákonar saga Hákonarsonar – och varför skulle då kung Hákon välja en norrman att skriva Fagr? Men under alla omständigheter öppnar Jakobsens teser fältet för alternativa betraktelsesätt vad gäller sagautvecklingen.95

Följaktligen kan inte heller Fagr invändningsfritt knytas till en bestämd tids-period eller till en bestämd kulturmiljö. Det enda som är klarlagt är att verket skri-vits i Norge senast på 1250-talet och att versionen antagligen utgår från ett stort an-tal skrivna källor. Bevarade skrifter som Oddrs Óláfr Tryggvason-saga, Jómsvíkinga saga och en Óláfr helgi-saga lik den legendariska. Hypotetiska förlorade sagor som Sæmundrs krönika, Haralds saga Dofrafóstri, Hákonar saga góða, Hlaðajarla saga, Knúts saga ríki och Hryggjarstykki.

177

Fagrskinna – Morkinskinna – Ágrip

Närmast att undersöka är de komplicerade och svårbedömda sambanden mellan Fagr, Mork och Agrip. Följande kan slås fast. Vad gäller de skeenden som skildras i både Mork och Fagr är Morks textmängd betydligt större än Fagrs. Samtidigt har de båda versionerna ett stort antal sammanfall – längre och kortare partier överens-stämmer ofta ord för ord – och föga av Fagrs berättelse saknar motsvarighet i Mork (naturligtvis om vi undantar lakunerna). Även Mork och Agrip innehåller ett bety-dande antal gemensamma sekvenser, och Fagr har samma text som Agrip i några få fall. Likheterna är hela tiden så stora att man ovedersägligt måste förutsätta skriftliga samband mellan de enskilda verken, direkta eller indirekta. Vad som däremot inte framstår som självklart är influensernas riktning. Vi betraktar först förhållandet mellan Mork och Fagr. Forskningen har med få undantag accepterat Gustav Indrebøs resultat från 1917 att Fagr bygger på Mork, men eftersom bevisföringen inte är så klar som man skulle kunna tro följer vi den i viss detalj.96 Indrebø börjar med att övertygande avvisa Finnur Jónssons hypotes att Mork och Fagr skulle vila på en serie specialsagor om de norska kungarna. De båda texternas höga grad av sammanfall just i övergångarna mellan de olika sagorna vore nämligen i så fall svår att förklara. Hopfogningen av enskilda kungars sagor var ju den uppgift som enligt hypotesen tillkom Morks och Fagrs respektive författare, och dessa kan rimligen inte ha kommit fram till samma resultat oberoende av varandra. Indrebøs teori innebär i korta drag att Fagr utgått från en äldsta Mork (ÄMork) som varit betydligt kortare än den bevarade versionen, och på vägen mellan ÄMork och Mork har bland annat tillkommit interpolationer hämtade ur Agrip. De avgö-rande skälen mot att ÄMork-författaren skulle haft tillgång till Fagr eller Fagrs käl-lor finner Indrebø i delar av den text Fagr trots allt har utöver Mork. Viktigast är den släkttavla där Fagr följer den danska kungaätten framåt i tiden och binder sam-man stormännen på Þjótta i Nordnorge med Sveriges och Danmarks kungar. Om uppgifterna i fråga stått till Morks förfogande borde de ha blivit inkluderade i texten, eftersom ju Mork ”stræver efter aa faa samla so mange fakta og namn og gjera for-teljingi so breid som mogelegt.” Resonemanget är emellertid besynnerligt och saknar beviskraft, eftersom ÄMork till skillnad från Mork i Indrebøs ögon synbarligen inte utgjort någon ”bred” sagasamling. Det enda man utifrån de aktuella iakttagelserna möjligen kan föreställa sig är att Mork-bearbetaren inte haft Fagr under ögonen. I ett försök till vederläggning menar dessutom Gustav Albeck att samtliga Indrebøs

178 SKRIFTENS VÄG

exempel rör petitesser och kan bero av ändringar vid förslagsvis avskrivningstillfäl-let.97

Indrebø hävdar vidare att Morks stil i någon mån förändras under berättelsens gång medan Fagr ter sig mer ensartad, och att något sådant vore otänkbart ifall Fagr bildat förlaga till Mork, men man kan med Albeck betvivla att det går att dra vittgå-ende slutsatser på så subjektiva och tillfälliga grunder.98

Indrebø anför också elva konkreta fall där Fagr ger intryck av att dra samman Morks text, men Albeck menar att Mork lika gärna kan ha vänt sig till Fagrs källor och ”presset Citronen et Par extra Gange.” Ordningsföljden mellan Sigurðr Jórsalafaris strider under utlandsfärden utgör ett intressant exempel. Mork börjar sin skildring med två slag mot hedniska styrkor och berättar därefter om kampen invid det halvt hedniska Lissabon. Fagr å sin sida börjar med Lissabonstriden och har enligt Indrebø kastat om turordningen för att ge en jämn övergång från kristna land till hedniska. Till saken hör dock att Mork känner till och citerar en skaldestrof där drabbningen vid Lissabon nämns som expeditionens tredje, och det är således möjligt att Mork har rättat Fagrs text med stöd av skaldediktningen. Det finns ytterligare några svaga led i Indrebøs resonemang. Han skriver sålunda att det strider mot Fagr-författarens metod att i sin förlaga byta ord, använda fler ord eller skriva om hela meningar men hävdar strax därefter att just sådana ”avvik fraa Mork. i Fgsk.-teksten kann ein rekna upp i tusundtal”. Hans slutsats att Fagr i dessa senare fall måste bygga på ÄMork, och att avvikelserna sålunda är att till-döma Mork-skrivaren, vilar naturligtvis på en mycket bräcklig grund. Man skulle lika gärna kunna använda materialet som belägg för att Fagr metodiskt byter ord och skriver om hela meningar.99

Det kan även noteras att Indrebø mer och mer tycks närma sig den bevarade Fagr när han steg för steg rekonstruerar ÄMork. Men om det egentligen är föga som skil-jer Fagr från ÄMork, hur ska man då kunna välja mellan alternativen ÄMork→Fagr och Mork, respektive Fagr→Mork. Alfred Jakobsen, som senast värderat Indrebøs bevisföring, accepterar på det hela taget Albecks invändningar, men menar ändå att det finns andra indicier som tyder på att Indrebø trots allt haft rätt. Allra viktigast är det faktum att Fagr placerat Haraldr harðráðis strid mot upplänningarna efter Nissanslaget trots att författaren uppenbarligen känner till att upproret startade före. Det står nämligen i Fagr: ”Litlu áðr en Nizarorrosta væri, varð Haraldr konungr ósáttr við Upplendinga.” (Kort före Nissan-striden råkade kung Haraldr i osämja med upplänningarna.) Mork har mycket riktigt revolten placerad före Nissanstriden, men sekvensen om upplänning-arna står mitt inne i ett parti av þættir. Jakobsen menar att eftersom Fagr av vana uteslöt þáttr-utvikningar har även ett förlopp tillhörigt huvudskeendet gått förlorat av bara farten, och missgreppet blivit upptäckt för sent. Författaren tvingades därför föra in partiet i efterhand och i en felaktig kontext. Men inte ens här är det omöjligt att tänka sig Fagr som original och Mork som sekundär. Fagr kanske menar att konflikten med upplänningarna seglade upp strax före Haraldrs stora uppgörelse

FAGRSKINNA – MORKINSKINNA – ÁGRIP 179

med danskarna men att räfsten med revoltörerna ägde rum efteråt. Uttrycket ”litlu áðr” antyder onekligen att Haraldr inte fick tid att omedelbart ta sig an problemet. Morks skäl att i så fall omdisponera hänger samman med placeringen av Úlfs þáttr auðga som ju ingår bland de þættir som rör Haraldrs förhållande till sina undersåtar. Tanken ligger nära att Úlfs þáttr – som hör nära samman med Upplandsstriderna eftersom Úlfrs gästabud är ett av dem Haraldr blir inbjuden till efter vunnen seger – attraherat sekvensen om inbördesstriderna, och attraktionen kan ha under-lättats av att upproret faktiskt startade ”litlu áðr en Nizarorrosta”.100

Jakobsen ger vidare åtta exempel på så kallade ”periode- eller setningssammen-drag” i Fagr, vilket innebär att saknade led spelar ingen eller liten innehållsmässig roll. Han citerar dessutom fem sekvenser där Fagr-författaren i sin iver att förkorta förlagan glömt att kontrollera uttryckens språkliga korrekthet och därigenom gjort sig skyldig till grammatiska fel. Det är visserligen tänkbart, påpekar Jakobsen, att Mork uppmärksammat felen i Fagr och sökt de rätta formerna i dennas förlagor, men varför göra så när grundvalen varit språkligt utan brister, som i de första åtta exemplen? Men behöver verkligen en presumtiv Mork-författare tillgripa förlagans förlagor om han är ute efter att utvidga och rätta Fagr, behöver han ”pressa citronen” ytterligare? Varför skulle han inte helt på egen hand kunna klämma in ”innehålls-neutral” text här och var, och varför skulle han inte utan hjälp kunna upptäcka och korrigera språkliga bristfälligheter? Kan man verkligen avgöra vilken variant som är givande part och vilken som är mottagare i de nedanstående exemplen, som alla an-förs av Jakobsen.101

Fagr: ”Sveinn konungr bauð hónum at taka af sér ríki í Danmörku.” (Kung Sveinn bjöd honom att ta emot något område i Danmark.)Mork: ”S. konvngr toc vel við honom. oc bauþ honom til sin. oc taca af ser rici nacqvat þar iDanmork.” (Kung Sveinn tog väl emot honom och bjöd honom till sig och att ta emot något område där i Danmark.)

Fagr: ”Finni jarli váru gefinn grið.” (Jarl Finnr fick grid.)Mork: ”Nv voro Finni iarli griþ gefin þo at hann iatti þvi ecci.” (Nu fick jarl Finnr grid, men han tog inte emot den.)

Viss tyngd får däremot exempel där Jakobsen tror sig exakt kunna peka på vad som hänt vid övergången från Mork till Fagr.102

Fagr: ”… ok váru þar mýrar ok fen djúp, ok var þar yfir klappir.” (… och där var det myrar och djupa kärr och spångar där över.)Mork: ”… en þar var sva lanzleg sem þeir foro. at istoþom voro hriskior þau oc myrar noc-corar. oc svmom stoþom fen divp milli hrisanna. oc voro clappir ifir fenin.” (Landskapet som de passerade var här och var snårigt med en del myrar och på somliga ställen var kärret djupt och det fanns spångar över kärret.)

180 SKRIFTENS VÄG

Enligt Jakobsen har Fagr singular form på första verbet eftersom texten med singu-laren ”lanzleg” uteslutits. Av bara farten, på grund av den mekaniska upprepningen av ”var þar”, fick då även ”klapper” felaktigt ett singulart verb.103

Sambandet mellan Mork och Agrip utgör en huvudfråga i vår undersökning och kommer att beröras vid åtskilliga tillfällen i det följande. Här ska vi bara helt kort introducera problematiken. I äldre tid har ett flertal åsikter blivit förfäktade vad gäl-ler de gemensamma sekvenserna. Sålunda trodde P. A. Munch att Agrip och Mork använt samma förlaga, Gustav Storm att Mork byggt på Agrip, Finnur Jónsson att vissa passager interpolerats i Mork och att andra återgår på gemensamma källskrif-ter. Nordal och Indrebø satte en åtminstone tillfällig slutpunkt för diskussionen ge-nom att oberoende av varandra lägga fast samtliga Morks Agrip-partier som interpo-lationer, och de invändningar Eyvind Kválen sedan förde fram tillbakavisade Bjarni Aðalbjarnarson i sin stora undersökning.104

Aðalbjarnarson listar fyrtiotre längre paralleller mellan Mork och Agrip, och det är här fråga om väl avgränsade partier med en hög frekvens ordagrant sammanfall. De tyngsta skälen för Agrip som givande part är att sekvensernas innehåll och place-ring ofta förefaller besynnerliga i Mork, medan de i Agrip väl harmonierar med kon-texten. Sålunda nämner Mork Úlfr som Magnús’ stallare vid mötet i Öresund, trots han för övrigt uppträder som Haraldrs – bland annat så under Bysansfärden. I Agrip dyker Úlfr upp bara vid det här tillfället, och att Mork så okritiskt övertagit uppgif-ten förklarar Aðalbjarnarson med att Úlfr vid tiden för mötet ännu inte uppträtt på scenen; Bysanståget berättas ju i efterhand. I Magnússönernas saga hävdar Mork att kungarna lindrade många pålagor ”er konungar ok jarlar höfðu lagt á lýðinn, sem fyrr er sagt í þeira sögum” (som kungar och jarlar lagt på folket, som tidigare sagts i deras sagor). Tillbakasyftningen saknar emellertid täckning, eftersom det ingenstä-des i Mork sägs att kungar och jarlar lade dylika bördor på folkets axlar. Agrips ”sem fyrr er sagt” hänvisar däremot helt korrekt till Álfífaårens hårda lagar om vilka det står skrivet: ”… ok helzk sjá lýðskyldi til þess, er Sigurðr konungr Jórsalafari gaf af ok brœðr hans flestar þessar anauðir” (…och dessa pålagor höll i sig till dess att kung Sigurðr och hans bröder avskaffade det mesta av detta förtryck).105

Mellan Mork och Theodoricus finns sammanfall enbart där Mork och Agrip har gemensam text, och detta är förstås ett klart indicium för att Agrip utgjort mellanled. Aðalbjarnarson har pekat på sex textpartier, och exemplen är således relativt få ”men de er likevel talende nok”. Vi citerar två av partierna.106

Theodoricus: ”Post hoc Magnus expeditionem paravit in Gautiam volens ibi repetere tres provincias, quarum ista sunt nomina Dalr, Hofuth, Wear. Has dixit antiquitus fuisse re-gum Norwagiensium …” (Därefter bådade Magnús en härfärd till Götaland och ämnade ta de tre bygder därstädes som heter Dal, Hovud och Vear; dessa hade samtliga tillhört Norgekungarna i gammal tid, sade han.)Agrip: ”Magnús fór margar herfarar ok fekk þat fyrst til ákalls á Gautland austr, at hann kvað Dal ok Véar ok Varðynjar með réttu eiga at liggja til Nóregs, kvað sína forellra

FAGRSKINNA – MORKINSKINNA – ÁGRIP 181

haft hafa forðum …” (Magnús for i många härfärder och tog först upp kravet österut i Götaland att han hävdade att Dalr, Vear och Varðynjar med rätta hörde till Norge, han sade att hans föräldrar haft dem i gångna tider.)Mork: ”… Magnús konongr […] fekk þat fyrst til ákalls ok sakagiptar við þá Gautana, at hann sagði Dal ok Vear ok Varðynjar með réttu eiga at liggja til Nóregs ok sagði sína foreldra þat átt hafa.” (Kung Magnús […] tog först upp det naturliga kravet med götarna att han hävdade att Dalr, Vear och Varðynjar med rätta hörde till Norge och sade att hans föräldrar ägt dem.)

Theodoricus: ”Fuerunt et alii multi, Dagr pater Gregorii, Withcuthr filius Johannis, Ulfr filius Rana – frater Siwardi patris Nicolai …” (Även många andra deltog: Dagr far till Grégóríús, Viðkunnr Jónsson, Úlfr Hranason, bror till Siguðr som var Níkolás’ far …)Agrip: ”Váru þá með hónum þessir höfðingjar: Dagr, faðir Gregoris, Viðkuðr Jóanssonr, Úlfr Hranasonr, bróðir Sigurðar, föður Nikulauss, ok margir aðrir stórir höfðingjar.” (Då var dessa hövdingar med honom …)Mork: ”… með honum var […] Dagr Eilífsson, Viðkunnr Jóansson, Sigurðr Hranason, Úlfr Nicolasson.” (… med honom var …)

Man kan också tänka sig att Agrip använt såväl Mork som Theodoricus och därvid särskilt uppmärksammat sådant som båda förlagorna uttalat sig om. Likheterna mel-lan Theodoricus och Mork är dessutom inte större än att en samägd muntlig bak-grund skulle kunna duga som förklaring. Dessutom kompliceras situationen av att Agrip vid vissa tillfällen faktiskt ger intryck av att förkorta Mork. Vid Hlýrskógsheiðr låter Agrip Magnús góði fylka sina män och starta striden enligt Óláfr helgis dröm-instruktioner, men drömmen innehåller bara meddelandet att Magnús inte behöver hysa fruktan – ty han ska vinna seger. De specifika instruktionerna återfinner vi i Mork. Fiendens utsaga att striden skulle gått sämre om alla kämpat likt mannen i silkesskjortan inkluderas i såväl Agrip som Mork, men det är bara Mork som berät-tar i förväg att Magnús var utstyrd på det sättet. Episod III:f, då Haraldr harðráði sö-ker vatten med hjälp av den uttörstade ormen är i Mork åskådlig och entydig, medan Agrips skildring ter sig åtskilligt förvirrad, och det är svårt att föreställa sig vad som egentligen försiggår. Det förefaller mer troligt att Agrip oskickligt förkortat Mork än att Mork med skicklighet byggt ut Agrips skildring. Det finns också andra indi-cier för Mork som den primära texten, men de har lägre bevisvärde. Sålunda skriver Agrip att Haraldr harðráði begravdes vid den kyrka han själv låtit bygga utan att som i Mork bygget blivit omtalat. Även hänvisningen i Agrip till Haraldrs ”mörg ok mikill stórvirki útanlands” antyder ytterligare vetande, men förutsätter naturligtvis inte en skriven förlaga av Mork-karaktär. Låt oss därmed övergå till de viktigaste sammanfallen mellan Fagr och Agrip, och jag redovisar här de åtta moment där Indrebø funnit särskilt ”nært samhøve”.107

182 SKRIFTENS VÄG

1. Hálfdan svartis död.108

Fagr: ”En með þeima hætti var dauði Hálfdanar, at hann þá veizlu á Haðalandi, en hann fór þaðan í sleða, þá drukknaði hann í Rönd í Rykinsvík, skammt frá því, er nautabrunnr var, en síðan var hann fœrðr til Steins á Hringaríki ok þar heygðr.” (Och Hálfdan dog på så sätt att han var på gästabud i Haðaland, och han for därifrån i släde och då drunknade han i Rönd i Rykinsvík, nära där det fanns en källa för boskapen, och sedan fördes han till Steinn i Hringaríki och höglades där.)Agrip: ”En sjá er háttr á dauðdaga Hálfdanar. Hann þá veizlu á Haðalandi, en þá er hann fór þaðan í sleða þá drukknaði hann í Rönd í Rykinsvík, þar er nautabrunnr var, ok var fœrðr til Steins síðan á Hringariki ok var þar heygðr.” (Och så här gick det till på Hálfdans dödsdag. Han var på gästabud i Haðaland, och när han for därifrån i släde drunknade han i Rönd i Rykinsvík …)

2. Haraldr harfagri tar över riket.109

Fagr: ”Haraldr sonr hans tók konungdóm eptir föður sinn Hálfdan svarta.” (Hans son Haraldr tog över kungadömet efter sin far Hálfdan svarti.)Agrip: ”Haraldr tók eptir Hálfdan ríki þat er faðir hans hafði haft.”

3. I Eiríks saga blóðøx och Hákons saga góða överensstämmer momentens inne-håll men inte ordningsföljden. Dessutom finns ett antal ordagrant lika passager, exempelvis de nedanstående.110

Fagr: ”Eptir Harald tok Eiríkr blóðøx ríki, en Hákon var vestr á Englandi.” (Efter Haraldr tog Eiríkr blóðøx riket, och Hákon var västerut i England.)Agrip: ”En eptir Harald tók Eiríkr blóðøx við ríki, en Hákon bróðir hans var vestr í Englandi …”Fagr: ”Leið sá vetr svá, at Hákon hafði eigi konungs nafn.” (Och vintern gick på så sätt att Hákon inte hade kungsnamn …)Agrip: ”… ok sat svá um vetr, at hann hafði eigi konungs nafn.”Fagr: ”Þá buðu vinir hans at flytja lík hans vestr til Englands ok grafa hann þar at kirkju. Konungrinn svaraði: Ek em eigi þess verðr, ek lifða sem heiðnir menn, skal mik ok svá jarða […] Hann hörmuðu vinir ok óvinir …” (Då erbjöd honom hans vänner att forsla hans lik västerut till England och begrava honom där vid någon kyrka. Kungen svarade: Jag är inte värd det, jag levde som en hedning och ska också begravas så […] Honom sörjde vänner och ovänner.)Agrip: ”Vinir hans buðu hónum at fœra lík hans til Englands vestr ok jarða at kirkjum. Ek em eigi þess verðr, kvað hann, svá lifða ek sem heiðnir menn í mörgu, skal mik ok fyr því svá jarða sem heiðna menn […] Hann hörmuðu bæði vinir hans ok óvinir.”

4. I Haralds saga gráfelds finns ett antal mer tveksamma exempel, bland annat dessa.111

Fagr: ”Haraldr konungr var þeira brœðra vaskligastr.” (Kung Haraldr var den modigaste av bröderna.)

FAGRSKINNA – MORKINSKINNA – ÁGRIP 183

Agrip: ”Haraldr var þeira brœðra fremstr ok vænstr.” (Haraldr var den främste och vack-raste av bröderna.)Fagr: ”Sigurðr hafði tekit konu Klypps nauðga. Klyppr lagði Sigurðr í gegnum með sverði. En hans hefndi hirðmaðr hans, er hét Sigurðr enn gamli.” (Sigurðr hade tagit Klypprs hustru med våld. Klyppr stack svärdet i Sigurðr men hans hirdman, som hetter Sigurðr enn gamli, hämnades honom.)Agrip: ”… er hét Þorkell kleypr, er Sigurðr hafði tekit konu hans nauðga, lagði hann Sigurð gegnum með sverði ok hefndi hans þegar hirðmaðr hans, sá er hét Erlingr gamli”.

5. Slutet av Hákon jarls styrelse. De ordagranna överensstämmelserna är emeller-tid få.112

Fagr: ”… ok var hvárki þyrmt frændkonum ríkismanna né eiginkonum bæði ríkra ok óríkra.” (… och varken de mäktigas fränkor eller hustrurna till vare sig rika eller fattiga skonades.)Agrip: ”… ok var engi kvenna munr í því görr ok engi grein, hvers kona hver væri eða sys-tir eða dóttir.” (… och inte gjordes det skillnad på kvinnorna eller togs hänsyn till vilkens hustru det var eller syster eller dotter.)

6. Slutet av Óláfs saga kyrra.113

Fagr: ”Óláfr konungr tók banasótt, þar sem heitir Haukbœr, ok var lík hans fœrt norðr til Niðaróss ok jarðat at Kristskirkju.” (Óláfr fick banesot på gården Haukbœr, och hans lik fördes norrut till Niðaróss och jordades i Kristkyrkan.)Agrip: ”… þá sýkðisk hann á bœ þeim, er heitir Haukbœr austr á Ranríki, þar sem hann tók veizlu, ok andaðisk þar, ok var líkamr hans fluttr norðr í Niðarós ok var jarðaðr í kirkju þeiri, er hann hafði látit gera.” (… då insjuknade han på gården som heter Haukbœr öst-erut i Ranríki, där han var på gästabud och dog där, och hans kropp forslades norrut till Niðaróss och jordades i den kyrka som han själv låtit bygga.)

7. I första delen av Magnúss saga berfœtts – samkungadömet och Steigar-Þórirs uppror – finns stora mängder sammanfallande text, utförligt redovisad av Indrebø.

8. Sagan om Ingi, Sigurðr och Eysteinn.114

Fagr: ”En þeira brœðra fór vel á meðal, meðan er þeir réðu fyrir ríki. En eptir andlát Guðrøðar, Ámunda, Þjóstólfs ok Óttar birtings, er átti Ingiríði, móður Inga konungs, Ögmundar sviptis ok Ögmundar drengs, sonar Kyrpinga-Orms, þá slitu þeir hirð sína Ingi ok Sigurðr.” (Och det gick bra mellan bröderna medan dessa rådde över riket. Men efter Guðrøðrs […] död, då skilde de sina hirder åt, Ingi och Sigurðr.)Agrip: ”Ok er þessir höfðingjar önduðusk allir, er með sínum ráðum höfðu drengiliga stýrt ríkinu með þeim eptir landslögum þeira, Ámundi, Þjóstólfr Álason ok Óttar birtingr, er átti Ingiríði, móður Inga konungs, ok Ögmundr sviptir ok Ögmundr drengir, bróðir Erlings skakka, sonr Kyrpinga-Orms, er bæði var miklu tígnari at metorðum Erlingi, meðan þeir

184 SKRIFTENS VÄG

lifðu báðir, ok ellri at vetratali, þá skilðu þeir brœðr, Sigurðr ok Ingi, bráðliga eptir þat hirð sína.” (Och när alla dessa hövdingar dog, som med sina råd ädelt styrt riket med dem efter landslagarna […] då skilde bröderna Ingi och Sigurðr snart därefter sin hird.)

Det är trots allt fråga om relativt få sammanfall, och man kan lägga märke till att Agrip ett flertal gånger lägger fram den utförligaste texten. Vidare utgörs passagerna uppseendeväckande ofta av dödsberättelser, och tanken ligger nära till hands att Agrip-författaren valt ut det ur Fagr som väckt hans intresse och ibland lagt till en-staka vändningar. Varför skulle nämligen Fagrs skapare i sin bredare skildring korta av text hämtad ur en så sparsam förlaga som Agrip? P. A. Munch tänkte sig Agrip som en kompilation gjord utifrån minneskunskaper och ytterst grundad på Theodoricus och Fagr, men med inblandning av folksägner. Indrebø – och med honom nästan samtliga övriga forskare – avvisar emellertid hypotesen som otänkbar: ”det er avgje-rande godtgjort at Ágr. er skrive mange aar fyre Fgsk.”, men som vi sett är tidfäst-ningen allt annat än axiomatiskt. Storm å sin sida menar att Fagr direkt nyttjat Agrip, och Konrad Maurer och Finnur Jónsson att båda verken använt samma enskilda spe-cialsagor om de olika kungarna. Enligt Indrebø har Fagr-författaren haft tillgång till Agrip men använt den i skiftande grad. Den lades till grund för vissa sagor (Hálfdan svarti, Haraldr hárfagri, Haraldr gráfeldr) och brukades som sidokälla i vissa (Óláfr kyrri, Magnús berfœttr, Ingi Haraldsson). För Hákon góðis saga vilar båda texterna på en specialsaga, och för berättelsen om Hákon jarl är sambanden av mer indirekt art. Vid författandet av övriga sagor har naturligtvis Agrip fortfarande legat tillgäng-lig, men dess uppgifter har inte befunnits vara av intresse.115

Indrebø hävdar som framgått att Fagrs grundförlaga från Magnúss saga góða och framåt varit ÄMork, det vill säga en version av Mork som saknat Agrip-passagerna, och han lägger fram en följd exempel på att Fagr ”merkeleg konsekvent spring over baade dei større og dei mindre stykki fraa Ágr.” Han ställer i några fall upp Morks och Fagrs text i kolumner mot varandra och markerar dels Morks Agrip-interpolationer, dels de rader som han menar att Mork-bearbetaren på egen hand infogade i ÄMork. Förfarandet ger ett visuellt intryck som förefaller övertygande eftersom återstoden text nära överensstämmer med Fagr, men det måste påpekas att Mork-bearbetarens egna tillägg knappast skulle kunna avgränsas utan användande av Fagr som facit. En extra svårighet är det faktum att Fagr ett antal gånger faktiskt stämmer överens med Agrip just i interpolationssekvenserna. Så är fallet i exemplen 6, 7 och 8 ovan. Den enklaste förklaringen – den nämligen att redan ÄMork innehållit Agrip-inslag – av-visas av Indrebø som menar att Fagr här av diverse skäl tagit till Agrip för komplet-teringar. Sålunda anser han det troligt att ÄMork i berättelsen om striden mellan Magnús, Hákon och Steigar-Þórir varit så stoffmässigt torftig att Fagr-författaren va-rit tvungen att gå till Agrip. En konsekvens av resonemanget är att Mork vid sidan av ÄMork byggt sin framställning på såväl Fagr som Agrip.116

Som kommer att framgå ytterligare av det följande är sambanden mellan de olika kungasagoversionerna komplicerade och Indrebøs förklaringsmodell bara en av flera

FAGRSKINNA – MORKINSKINNA – ÁGRIP 185

möjliga. Exempelvis har de synbarligen säkra dateringarna av Agrip, ÄMork och Fagr gjort hypotesen otänkbar att Agrips skapare setat med Mork och Fagr framför sig, och att han därur utifrån bestämda intentioner försökt åstadkomma ett samman-drag.

187

Heimskringla

För att komma vidare behöver vi dra in även Heimskringla i diskussionen. Enighet råder nämligen att Heim haft som grundval Mork (närmast ÄMork-versionen), Fagr (även om frågan om påverkningsriktningen inte kan anses avgjord) och Agrip (ge-mensamma passager dyker upp här och var). Heim-texten föreligger i ett stort antal manuskript, men utformningen är inte all-tid de moderna utgåvornas. De intrikata sambanden mellan olika varianter har se-nast utretts av Jonna Louis-Jensen, och det är hennes undersökning som ligger till grund för den sammanfattning som följer här. Först en kort beskrivning av de vikti-gaste handskrifterna.117

Huvudmanuskriptet Kringla brann i Köpenhamn 1728, och det enda som återstår är ett blad som vid tillfället var utlånat till Stockholm. Bladet har möjliggjort en da-tering av Kringla till 1250–1280. Handskriften är isländsk, den befann sig i Norge på 1500-talet, och den kom till Köpenhamn vid 1600-talets början. Jón Eggertsson skrev av den 1681–1682, varefter þormóður Torfason hade originalet till låns på Stangeland under åren 1682–1718, och härvid tog Ásgeir Jónsson ett antal kopior (AM 35, 36, 63, fol – Oslo UB 521, fol – AM 70, fol).118

AM 39, fol innehåller rester av Heims första tredjedel, insamlade av Árni Magnús-son från olika delar av Island men tillhörande en och samma ursprungshandskrift. Dessutom finns här en sammanhängande framställning av såväl del två som del tre. Texten tillkom omkring år 1300, antagligen på södra Island, möjligen på Skálholt.119

Codex Frisianus eller Fríssbók (AM 45, fol) innehåller Heim-delarna ett och tre och har skrivits vid 1300-talets början på Island. Skrivaren tros även ligga bakom en Psaltarhandskrift, huvudsakligen utförd på latin. Av själva texten framgår att Fríssbók varit tänkt som supplement till en existerande Óláfs saga helga. Den tillkom antagli-gen – liksom skrivarens övriga arbeten – på beställning och är kanske, tillsammans med AM 39, att hänföra till en sydisländsk skrivarskola. Fríssbók befann sig i Bergen vid mitten av 1500-talet, kom till Danmark omkring år 1600 och förvärvades av Árni Magnússon år 1695. Den ägdes under mellanperioden av bland andra en viss Otto Friis, därav benämningen.120

Eirspennill (AM 47, fol), så kallad på grund av låsspännet, innehåller delar av Heim II och hela Heim III, förutom ett antal ytterligare kungasagor. Den är i stort sett komplett, och Heim-partiet är nedtecknat av en enda hand. Delade meningar råder om var handskriften blivit framställd, och den kan ha skrivits på Island för

188 SKRIFTENS VÄG

omedelbar export till Norge dit den anlände senast 1371. Redan mot 1500-talets slut fanns Eirspennill i Danmark, och möjligen har A. S. Vedel haft den till låns för sin Danmarkshistoria. På 1600-talet rönte den samma öden som Fríssbók, i och med att den en tid ägdes av Otto Friis och senare blev inköpt av Árni Magnússon.121

Av Jöfraskinna, som bland annat innehöll Heim I, en förkortad version av den sär-skilda Óláfr helgi-sagan och Heim III, återstår bara ett fåtal blad – resten brann i Köpenhamn 1728. Manuskriptet tillkom omkring år 1325 och fanns redan samma århundrade i Norge, där det blev avskrivet 1567–1568. År 1655 skänktes handskriften till Köpenhamns Universitetsbibliotek. Den var då i relativt dåligt skick och hade åt-skilliga lakuner. Liksom Kringla var Jöfraskinna utlånad till Þormóður Torfason från år 1682, och Ásgeir Jónsson tog kopior av den, bland annat AM 38, fol. Beteckningen Jöfraskinna är för övrigt en direkt översättning av Codex Regius.122

Gullinskinnas öde är parallellt med Jöfraskinnas. Visserligen vet man föga eller ingenting om dess tillblivelse, men några har gissat på Norge som skrivplats, även om inga säkra bevis finns ens för att handskriften någonsin befunnit sig där. Redan vid slutet av 1500-talet ankom den till Danmark. Þormóður Torfason hade den till låns från år 1682, gav den dess namn och lät Ásgeir Jónsson ta en avskrift (AM 42, fol). Árni Magnússon förvärvade pergamentboken år 1720, men den gick åtta år senare förlorad i branden. AM 42, fol börjar sin framställning inom Haralds saga harðráði.123

Förutom dessa huvudhandskrifter finns åtskilliga fragment bevarade, vi kan nämna AM 392 I, fol och NRA 53, som har text ur den för vårt vidkommande aktu-ella Heim III.124

Vi måste också ta hänsyn till de äldsta översättningarna av Heim, eftersom vi där kan ana ytterligare förlorade handskrifter som förlagor. Sålunda tog Christiern Pedersen vid 1500-talets början ett antal excerpter bland annat ur en Heim-version. Laurents Hanssøn, en bonde utanför Bergen, översatte 1548–1551 Heim fram till ett stycke in i Óláfr Tryggvasons saga med Fríssbók som huvudkälla, men han har dess-utom tagit upp enstaka notiser ur en sidokälla, däribland beskedet att verkets för-fattare var identisk med Snorri Sturluson. Vid ungefär samma tid nedtecknade lag-mannen från Agder och Bergen Mattis Storssøn en norsk krönika från Ynglinga saga till sagan om Hákon Hákonarson, och bland förlagorna fanns Fríssbók och Kringla. Verket befordrades till trycket år 1594. En mycket viktig översättning utfördes år 1599 av prästen i Undal, Peder Claussøn, och det var med all sannolikhet detta arbete som låg till grund för Ole Worms utgåva av år 1633. Även här blir Snorri Sturluson anförd som Heims upphovsman. Eftersom Claussøn knappast känt till Hanssøns översättning ligger tanken nära till hands att han som huvudkälla nyttjat det per-gament Hanssøn använde för att komplettera Fríssbók, och Finnur Jonsson har lagt fram indicier för att förlagan i fråga varit Kringla-handskriften. Å andra sidan har Jakob Benediktsson övertygande visat att Hanssøn inte kan ha haft Kringla framför sig, och problemet kompliceras ytterligare av att Worms kraftigt reviderade Claussøns översättning och att denna inte föreligger bevarad. Som vi kommer att

HEIMSKRINGLA 189

se överensstämmer Claussøns Heim-förlaga med den som Hulda/Hrokkinskinna-författaren senare gjorde bruk av.125

Förhållandet mellan de olika handskrifterna blev klargjort genom Bjarni Aðalbjarnarsons utredning i Íslenzk fornrit-utgåvan. Aðalbjarnarson delar in manu-skripten i två klasser, Kringla-klassen (x) och Jöfraskinna-klassen (y).126 y-klassens av-skrifter har blivit interpolerade med ett antal lån ur Mork från sagan om Óláfr kyrri och framåt. Även Fríssbók, som tillhör x-klassen har Mork-lån, ibland de samma som y-klassens, och Louis-Jensen har visat att lånen härrör ur en förlorad Mork-handskrift, av henne kallad MskY. Ett stemma – relevant för Heim III – över sam-banden återfinns nedan. x, x

1, y, y

1 och y

2 betecknar förlorade mellanled.127

Heim MskY

x y

K

39 F E,J,G PCl

x1

y1

y2MskY

Översättningarna utfördes enligt nedan

F y2

F K y2

LH MS PCl

Stofftillväxten i förhållande till förlagorna är avsevärd i Heim I och Heim II. Heim II utgår från den särskilda Óláfr helgi-sagan och förkortar den något, och antagligen är dessutom upphovsmannen gemensam. Den särskilda sagans inledning sammanfat-tar skeendena i Norge före Óláfrs regentskap, och avslutningen redovisar ett antal av de Óláfr-mirakel som även ingår i Heim III. Som vi sett är det däremot inte fråga om någon tillväxt i Heim III-texten, eftersom Morks version av händelseutvecklingen är den utförligare. Utrymmet förbjuder en mer ingående granskning av de Heim-delar som föregår vår tidsperiod, och vi får låta oss nöja med en kortare översikt. Prologen innehåller många viktiga upplysningar om källorna och om inställ-ningen till dessa. Berättelserna sägs i första hand vara skrivna ”svó sem ek hefi heyrt fróða menn segja” (så som jag har hört visa män berätta), och det blir dessutom hän-visat till ett ”langfeðgatal” med kungagenealogier. Bland de gamla kväden som legat till grund nämns Ynglingatal av Haraldr hárfagris hovskald Þjóðólfr ór Hvini och

190 SKRIFTENS VÄG

Eyvindr skáldaspillirs Háleygjatal om Hákon jarls anfäder. Hovskaldernas alster blir bedömda som tillförlitliga eftersom överdrivna lovord av berörda regenter säkerli-gen skulle betraktas som ”háð en eigi lof” (hån och inte lov). Prologen berör vidare mångordigt Ari fróðis liv och verk, Ari som sägs vara den förste i landet att teckna ned skrifter på norrönt tungomål. Ari var ”sannfróðr” inte minst på grund av de sagesmän som försåg honom med information och kunskap om Norgekungarna. Sagesmannen Oddr Kolsson hade å sin sida lärt av Þorgeirr afráðskollr som vid tiden för Hákon jarls dråp bodde på Niðarnes. Fosterfadern på Haukadalr Hallr Þórarinsson nämns också, liksom läromästaren Teitr Ísleifsson och Snorri goðis dot-ter Þuríðr vars far avled vintern efter Óláfr helgis fall.128

Ynglinga saga börjar i urtiden och följer de svenska ynglingakungarnas öden, ät-tens senare emigration till Norge och händelseutvecklingen där fram till Hálfdan svartis kungaskap. Huvudkälla utgör det i prologen nämnda kvädet Ynglingatal, där anorna för Haraldr hárfagris kusin kung Rögnvaldr heiðumhæri blir redovisade. Skjöldunga saga, som skildrar de legendariska danska kungarnas göranden, utgör därvid en formell förebild. Av den finns två fragment bevarade, förutom en sam-manfattning på latin (författad på 1600-talet av Arngrímur Jónsson). Vidare har Háleygjatal blivit utnyttjad och en kungaräcka lik den i Historia Norwegiæ. Att upp-märksamma i sammanhanget är även Íslendingabóks lista över ynglingakungarna och Hauksbóks ”Þáttur af Upplendinga konungum” om Óláfr trételgja och de följande kungarna. Men förlagorna lägger knappast fast mer än en ytlig och spartansk ram för berättelserna. Den ”skabende Evne” som Heims författare, med Gustav Storms ord, ger prov på är kanske mest framträdande just i Ynglinga saga.129

Hálfdanar saga svarta har i Heim vuxit ut till en verklig saga – om än kortfattad. Den behandlar först Hálfdans erövringar och militära bedrifter och sedan hans gif-termål. En kungens och en drottningens dröm bildar så övergång till berättelsen om sonen. En sekvens om ölet och maten som vid juletid försvann från Hálfdans bord kan man konstatera har stått på Agrips urrivna första blad. Hálfdans dröm återfinns i Fagr, och dödsberättelsen ligger nära såväl Fagr som Agrip. Antagligen har Heim samlat stoff från många olika håll för att få till stånd en sammanhängande text. En tänkbar förlaga avspeglas i Flateyjarbóks lilla þáttr om Hálfdan och Haraldr, och även Skjöldunga saga kan ha donerat material.130

De första tjugo kapitlen av Haralds saga hárfagra handlar om hjältens erövrings-tåg fram till det partiella enandet efter slaget vid Hafrsfjörðr. Incitamenten till ak-tionerna kommer dels från grannstammarnas aggressioner, dels från det faktum att Gyða Eiríksdóttir vägrar ta Haraldr till make innan denne står som envåldshärskare över Norge. Här kan man inte spåra några säkra sammanfall med Fagr eller Agrip. Det är till och med så att Fagrs berättelse om Ragna Aðilsdóttir i många stycken svär mot Heims om Gyða, och antagligen utgörs Heims källor för avsnittet i huvud-sak av skaldevers och muntlig tradition. Resterande delar av sagan berättar om kung-ens giften och hans rikliga avkomma, om en första västfärd där Orkney överläts till Rögnvaldrs ätt, om en andra där Haraldr ordnade upp förhållanden på Orkney

HEIMSKRINGLA 191

och om episoden med Snæfríðr. Sagan behandlar även sönernas bedrifter och in-bördes konflikter, och det hettar till ordentligt när Haraldr utser Eiríkr blóðøx till arvinge. Tre kapitel berättar om budskickningen till och från Aðalsteinn i England, och framställningen är sålunda åtskilligt expanderad i jämförelse med Agrip och Fagr. Med Agrip överensstämmer sonlistan och Snæfríðr-avsnittet, medan sekvensen om Hákon góðis uppehåll i England uppvisar likheter med Fagr. Bland de förlagor man för övrigt postulerat återfinns en Hlaðajarla saga, en Hákonar saga góða och Orkneyinga saga.131

Sagan om Hákon góði, som likaledes är starkt expanderad, innehåller följande moment. Hákon ankommer från England och fördriver Eiríkr från tronen (kapitel 1–3). Eiríkrs utrikes öden samt Gunnhildrssönernas ankomst till Orkney (3–5). Hákons utrikes strider vid regeringens början (6–9). Gunnhildr som fortsätter med sönerna till Danmark (10). Inrikes fred, kolonisering av Jämtland och Härjedalen (11–12). Hákons misslyckade försök att kristna Tröndelag (13–18). Resterande delar av sagan skildrar konflikterna med Eiríkrs och Gunnhildrs söner, och dessa avbryts av fredsperioder som är tidsmässigt långa men korta vad avser textmängd. Tre kon-frontationer ägnas en nära granskning – Körmt (19–20), Rastarkálfr (22–27) och Fitjar (28–32) – och det finns sammanfall här och var med Agrip och Fagr. Vad gäller Agrip bland annat en notering om härtåget till Danmark (8), moment ur missions-historien (15,19), grunddragen av striden vid Fitjar och Hákons död (31,32). Om Fagr påminner enskilda passager i samband med Eiríkrs uppehåll i England (3) och åtskilliga från striderna med Gunnhildrssönerna. Likheterna kan bero på ett gemen-samt utnyttjande av den postulerade, självständiga Hákonar saga góða. Till Heims förlagor hör eventuellt också Hlaðajarla saga för partiet om Tröndelags jarl Sigurðr och Orkneyinga saga för Eiríkr blóðøx’ flykt från Norge, för att då inte nämna skaldeverser. Heims Hákon-avsnitt slutar för övrigt med att Eyvindr skáldaspillirs Hákonarmál anförs i sin helhet.132

Haraldr gráfeldrs saga börjar med de förlikningar som ingås efter Hákons fall, och Eyvindr skáldaspillir hör till dem som har svårt att hålla avtalen (kapitel 1). Den föl-jande skildringen inramas av notiser om det minskade välståndet och oåren – vi mö-ter för övrigt åter Eyvindr i avslutningskapitlet, nu så utblottad att han måste köpa mat för de dyrgripar han fått som skaldelön (2 respektive 16). Gunnhildr hetsar ti-digt sina söner att dräpa Sigurðr jarl, och en bräcklig försoning kommer därefter till stånd med jarlens son Hákon (3–6). Motsättningen blossar sedan upp i kapitel 13 då Hákon flyr landet men återvänder via Jämtland, och i kapitel 15 då han tar sig till Danmark efter att ha dödat en av bröderna i strid. I övrigt berörs den inrikes oron i Norge (8–16). Småkungar som Tryggvi och Guðrøðr blir dräpta, Óláfr helgis far Haraldr inn grenski flyr riket, Sigurðr slefa förför Klypprs hustru, och Erlingr Eiríksson möter sitt öde i Tröndelag. Slefa-dråpet har sammanfall med Fagr och Agrip, medan Fagr ensam skiner igenom i kapitel 2. Heims huvudförlaga för partiet antas vara Hlaðajarla saga, men även Oddr Snorrasons Óláfr Tryggvason-saga blir använd (i kapitel 9).133

192 SKRIFTENS VÄG

Heims utförliga saga om just Óláfr Tryggvason interfolierar i sina första trettiotvå kapitel hjältens barn- och ungdomsäventyr med samtida norska och danska ske-enden. Modern Ástríðr flyr Norge med den treårige sonen, förföljd av Gunnhildrs hantlangare (kapitel 1–5). Óláfr når efter en tid hos estländska sjörövare fostring i Hólmgarðr (6–8). Hákon jarl låter i samråd med Haraldr Gormsson Gull-Haraldr dräpa Haraldr gráfeldr och tar därpå själv Gull-Haraldrs liv (9–20). Óláfr uppehål-ler sig i Vendland och äktar Geira (21–22). Kejsar Otto hotar Danmark (23–24). De båda handlingssträngarna sammanlänkas tillfälligt i kapitlen 25–26, eftersom Óláfr ingår i Ottos här vid anfallet mot Danavirket. Följer gör striderna i Danmark, Poppos mission och tvångsdopet av Hákon jarl (27–28). Geira dör och Óláfr fortsätter sin karriär i England och på Irland (29–32). Haraldr Gormssons härjningar i Norge och jómsvikingarnas nederlag vid Hjörungavágr tar upp stort utrymme (33–42). Avbryter gör ett par kapitel där Haraldr inn grenski blir innebränd av Sigríðr in stórráða, och Ásta föder strax därefter den blivande Óláfr helgi (43–44). Hákon jarls fall sammanvävs sedan med Óláfr Tryggvasons ankomst till Norge. Det är nämligen Hákon som försåtligt lockat kontrahenten till riket men som själv får bära konse-kvensen av den felslagna listen. Óláfr håller utanför den beryktade svinstian ett tal som den gömde Hákon åhör (45–50). Kapitlen 51–52 bildar övergång till den långa missionsberättelsen där Óláfr benhårt kuvar och kristnar landsända efter landsända (53–86). Här blir exempelvis Þangbrandr sänd till Island för att i ett senare kapitel återvända med i stort sett oförrättat ärende. Kontinuiteten bryts vid något tillfälle av sidoordnat stoff. Sålunda ingår konflikten med Sigríðr in stórráða (60–61), Óláfr helgis dop (60), Niðaróss’ grundläggning (70), bygget av skeppet Tranan (72) och en karakteristik av Óláfr (85). Kapitlen 87–90 bryggar över till den utförliga dödsberättelsen. Här blir den siste av Eiríkr blóðøx’ söner nedgjord, Ormen långe byggd, och Eiríkr jarl härjar på vikingatåg i österled. Av vikt är att Eiríkr så små-ningom äktar Sveinn tjúguskeggs syster. Slaget vid Svolder – inklusive förhistorien med Þyris tvångsgifte i Vendland och hennes senare förmälning med Óláfr – om-fattar kapitlen 91–112. En passage om Islands kristning och upptäckten av Vinland bryter av (95–96), och sagan slutar med att segerherrarna delar Norge mellan sig (113). Heims huvudkälla för perioden har varit Oddr Snorrasons saga men med många avvikelser, där texten i stället följer Agrip eller Fagr. Sålunda överensstämmer hämn-den för Óláfrs fosterfar Þórólfr, eremitens spådom och enstaka moment av Hákon jarls död med Agrip. Fagr har sammanfall för Hákon jarls dop, Hjörungavágr-slagets förlopp, Eiríkr jarls bedrifter före Svolder samt åtskilliga gånger för skeenden under själva slaget. En annan viktig källa har varit Jómsvíkinga saga för Hákon jarls öden och naturligtvis för striden mot jómsvikingarna. Eftersom dessutom Hlaðajarla saga säkerligen blivit använd kan man inte fastställa beroendeförhållandet mellan Heim och Fagr invändningsfritt. Heim har i övrigt utnyttjat Glúmr Geirasons och Hallfreðr vandrœðaskálds kväden och vad gäller Islandsavsnitten Ari fróði och Kristni saga.134

Fastän den bearbetar och förkortar den särskilda Óláfr-sagan är Heims saga om

HEIMSKRINGLA 193

Óláfr helgi oerhört stoffrik. Versionerna hos Theodoricus, i Historia Norwegiæ, Agrip och Fagr ter sig i jämförelse som sparsamma utkast. En innehållsöversikt kan därför bara ge en schematisk uppfattning om kompositionen. Kapitlen 1–29 berör Óláfrs bedrifter från barndomen till annekteringen av Norge. Inom avsnittet – från kapitel 20 – skildras Knútr ríkis och Eiríkr jarls företag i England där Óláfr tar del i skeen-dena från kapitel 27 men på Aðalráðrs sida. Redan tidigare, i samband nämligen med Sveinn tjúguskeggs död, hade han gett den engelske kungen sitt stöd. Erövringen av Norge, från Sauðungssund till Nesjar, tar upp kapitlen 29–58. Anmärkningsvärt ut-förlig är skildringen av Óláfrs uppehåll på Upplanden hos fosterfadern, Sigurðr sýr. I kapitel 43 uppträder för första gången Sigvatr skáld vars ageranden fortsättningsvis utgör ett återkommande och sammanbindande ledmotiv. Kapitlen 59–95 avhandlar motsättningen med Olof skötkonung, och de inledande skärmytslingarna vid rikets gränser får stort utrymme. Konflikten avbryts tillfälligt av upproret mot Óláfr på Upplanden, som slutar med att fem kungar bränns inne, och den överlevande kung Hrœrekr blir deporterad till Island efter ett attentatsförsök. Ingigerðrs hänsyftning inför Olof om Óláfrs bedrift knyter samman de bägge strängarna. Från kapitel 96 löper många olika handlingssträngar parallellt. Sålunda ingriper Óláfr i skeenden på Orkney, Färöarna och Island (96–103, 124–129, 135–138, 142–143), missionerar i Norge (104–114, 121) och har kontroverser med stormän som Hárekr, Þórir hundr, Árnasönerna, Einarr þambarskelfir och Erlingr Skjálgsson (104–110, 115–120, 123, 133–134, 138–139). Ibland står Óláfr i harnesk mot en enskild storman, ibland stri-der stormännen inbördes, och ibland är många parter inblandade. Sekvensen om Ásbjörn Selsbani knyter exempelvis samman många intressenter, och dess efterdy-ningar varar under lång tid (116–120, 123, 133, 138–140). I och med kapitel 130 börjar Knútr ríki kasta sina blickar mot Norge, och han försöker först påverka höv-dingarna med mutor och löften om vänskap. Härigenom blir också skildringen ånyo något enhetligare. En tillbakablick på Knútrs karriär ingår (130–132), och därpå bör-jar den direkta konflikten med de förenade Óláfr och Anund (134) för att så små-ningom urladdas vid Helgeån (144–159 – här finner vi ävenledes Knútrs interna uppgörelse med Úlfr jarl). Óláfr avslöjar snart några av de landsmän som tagit mutor från England (160–169), men Knútr lyckas erövra Norge och Óláfr flyr riket, dock efter att först ha besegrat Erlingr Skjálgsson (170–181). Kapitlen 182–235 skildrar slaget vid Stiklastaðir och dess förhistoria, och synvinkeln skiftar upprepat mellan de båda grupperingarna. Vi möter först på norsk mark Kálfr Árnason och Hákon jarl Eiríksson (182–185), varefter perspektivet växlar till Ryssland och Óláfr, till avfärden därifrån och ankomsten till Sverige (186–192). De norska stormännen mobiliserar på sitt håll (193–196), medan Óláfr får tillslutning av halvbrodern Haraldr och styr färden mot Stiklastaðir (197–215). Motståndarhären anländer och biskop Sigurðr och Kálfr håller tal (216–224). Striden tar vid, och ett stort utrymme ägnas islän-ningen Þormóðr Kolbrúnaskálds göranden (225–235). Sagans slutparti utgörs av ef-terspelet till Óláfr helgis död (236–251), och stoffet är även här strukturerat som strängar som griper in i och avlöser varandra. Vi blir informerade om vad som hände

194 SKRIFTENS VÄG

med Óláfrs lik, och hur hans helighet manifesterade sig (236–238, 240–246). Styret under Sveinn och Álfífa blir skildrat (239, 247–249), liksom den opposition som växte fram mot främlingsväldet, och kulmen utgörs av budsändningen efter Magnús góði (241, 244, 250–251). Bakom Heims Óláfr-saga kan man naturligtvis ana de tidigare nedtecknade be-rättelserna om helgonkungen. Sålunda startpunkterna på latin, vidare den äldsta sagan, den legendariska, och kanske den omstridda mellansagan. Heim-versionens grundval utgörs sannolikt av Styrmir Kárasons Lífssaga Óláfs hins helga. Bland yt-terligare källor återfinns talrika skaldedikter, Aris förlorade kungaräcka, Orkneyinga saga, Færeyinga saga, Hlaðajarla saga och Hákonar saga Ívarssonar. I vad mån Agrip och Fagr blivit nyttjade är svårare att avgöra. Likheter med Fagr finns främst vid skildringen av slaget i Sauðungssund, tåget mot trönderna och – vad gäller den kro-nologiska följden – händelseutvecklingen under åren 1027–1030.135

Som synes antar man allmänt att Heim-författaren setat med alla de äldre skrif-terna framför sig, även för perioden 1035–1177. Huvudkällan har varit ÄMork, men Agrip har blivit använd då och då i alla de enskilda sagorna, liksom Fagr. Men före-gångarna har samtidigt blivit utsatta för kritik och ”rättade”, framför allt med hjälp av många fler skaldedikter än tidigare. Någon gång blir också tideräkningen korrige-rad efter Ari fróði. Hákonar saga Ívarssonar har blivit använd i Haralds saga harðráða, och enligt Gustav Storm har det gjorts bruk av Hlaðajarla saga där, i Magnúss saga berfœtts, i sagan om Sigurðr, Eysteinn och Óláfr och möjligtvis även i sagan om Ingi och hans bröder.136 Problematiken kring Eiríkr Oddssons Hryggjarstykki kommer vi att beröra närmare i ”Fokuseringar”. Ibland kan man också ana sig till andra käll-skrifter. Finnur Jónsson misstänker således att det funnits en särskild saga om Sigvatr skáld, och berättelsen om venderöverfallet i Kungahälla (sträng VII:2) kan bero av en särskild isländsk tradition kopplad till Oddi. Finnur Jónsson har även pekat på sekvensen om Skopti Ögmundarson i Magnús berfœttrs saga (sträng V:6) och sim-marleken i Magnússönernas saga (avsnitt VI:n).137 Det är förstås ännu svårare att komma till säkra slutsatser i slutpartiet eftersom vi bara har tillgång till Fagr som jämförelsematerial, men Storm tror att Heim här har följt Mork utan större föränd-ringar.138

Enligt en i stort sett samstämmig forskartradition heter Heims upphovsman Snorri Sturluson, som bekant en av de mest inflytelserika isländska stormännen un-der 1200-talets första hälft. Här ska vi emellertid inte binda upp oss så starkt, åtmins-tone inte i det här läget. Det visar sig nämligen att man i kanske alltför hög grad förankrat kungasagans skrivarkronologi i Snorris levnad, och att man haft en benä-genhet att ta vissa påverkningsriktningar för givna, där man kanske borde ifrågasätta sambanden. Men mera härom i ”Bortom genesis”, där vi också ska ta Snorris levnad i närmare betraktande och indicierna för hans författarskap.

195

Hulda/Hrokkinskinna

Därmed återstår bara att betrakta den stoffrika kompilationen Hulda/Hrokkinskinna och dess förhållande till Mork, Fagr och Heim. Hulda (AM 66, fol) omfattar etthundrafyrtiotvå enspaltade blad inbundna med ett par träplattor. Det första lägget om sex blad har gått förlorat. Ortografin och pa-leografin tyder på en tillkomst före 1350, men det kan också vara så att en äldre skrivare med konservativa vanor setat vid verket efter århundradets mitt. Enligt Louis-Jensen kan man inte säkerställa tillblivelsen noggrannare än till 1320–1380. Möjligen är Hulda – liksom två diplom med samma handstil – skriven vid klostret på Munka-Þverá, kanske i dess skrivarskola och på beställning utifrån. Som tidigare nämnts är sannolikheten stor för att Flateyjarbóks tillskyndare, Jón Hákonarson på Víðidalstunga, haft Hulda i sin ägo. Detta skulle förklara att ÄFlat ”hoppar över” pe-rioden 1035–1177 i Norges historia, och även det faktum att ÄFlats skrivare, prästen Magnús Þorhallsson, gjort en notering på Huldas blad 51. Omkring år 1500 fanns Hulda på Hof i Vatnsdalur hos Einarr Oddsson, och några år före år 1600 använde Arngrímur Jónsson handskriften när han på Hólar utarbetade ett Supplementum Historiæ Norvagicæ. Under 1600-talet kom Hulda från Nordlandet till Västlandet och bytte ägare upprepade gånger. Efter att Hákon Árnason på Vatnshorn fått hand-skriften i sin hand lånades den på 1660- och 1670-talen i hemlighet från gård till gård, och enligt Árni Magnússon var det därför den fick benämningen ”Hulda” (den gömda). Hákon återfick så småningom manuskriptet men i dåligt skick och överlämnade det till sin son Árni. Árni Hákonsson vistades senare en tid som ama-nuens på Stangeland hos Þormóður Torfason, och därför kunde denne göra bruk av Hulda. Árni begav sig 1686 till Köpenhamn och sålde 1687 sin handskrift till Árni Magnússon.139

Hrokkinskinna (Gl kgl sml 1010, fol) är stor och tvåspaltad. Bladen 1–91 härrör från 1400-talets början, medan det avslutande lägget – där andra delen av Hemings þáttr Áslákssonar återges – har tillkommit på 1500-talet. Handskriften är dåligt beva-rad, och pergamentet har på grund av fuktskador skrumpnat ihop – därav namnet ”Hrokkinskinna” (det skrumpna skinnet). Skriften är inte helt enhetlig, och den är nedtecknad med olika typer av bläck, men antagligen har bara en enda skrivare ut-fört arbetet. En ägarnotis antyder att manuskriptet blivit till på Grund i Eyjafjörðr på uppdrag av bonden där, Magnús Jónsson. Till Hólar kom Hrokkinskinna på 1600-ta-let och blev avskriven av Þorleifur Jónsson (AM 304, 4to). När Þormóður Torfason

196 SKRIFTENS VÄG

sommaren 1662 besökte Island och bland annat förvärvade Mork, lyckades han även införskaffa Hrokkinskinna, antagligen från biblioteket på Hólar.140

Som Louis-Jensen visat kan inte Hrokkinskinna vara en direkt avskrift av Hulda, och hon postulerar därför den gemensamma förlagan *H. En hänvisning i Huldas text till kung Magnús Hákonarsons och ärkebiskop Jón rauðis dagar antyder att ori-ginalet inte är äldre än 1268, då nämligen Jón tillträdde sitt ämbete. Louis-Jensen tror, utifrån några isolerade språkliga indicier, att *H tillkommit något före eller om-kring år 1300.141

De äldsta kommentatorernas inställning till Hulda är något vacklande. Árni Magnússon tycks först ha uppfattat den som en föregångare till Heim men längre fram som en interpolerad efterföljare, och uttalanden av Þormóður Torfason kan tolkas som att denne biträdde den senare åsikten. Utgivaren P. E. Müller ansåg till en början att Hrokkinskinna nyttjat Heim men ändrade så småningom åsikt till att en kompilator antingen sökt förena Heim och YFlat eller utgått från Heims förlagor. Mest kritisk mot Heim-versionen har Guðbrandur Vigfússon varit och menar att dess text ofta är dåligt avkortad och i hög grad förvirrad. Den sanna framställningen finner man enligt honom i Hulda och Hrokkinskinna. Efter undersökningar av P. A. Munch och Gustav Storm råder dock allmän enighet att Hulda dels arbetat samman Heim och Mork, dels lagt till enstaka passager hämtade från andra källskrifter. Med Aðalbjarnarsons stemmor för de olika Heim-manuskripten som grundval har slutli-gen Louis-Jensen placerat in Hulda i texttraditionen och med stor noggrannhet skilt ut bidragen från olika förlagor.142

Låt oss sammanfatta Louis-Jensens argumentering med utgångspunkt i stem-morna över Heim-traditionens och Mork-traditionens manuskript (se sid 189).143

y-klassens Heim-varianter har från och med Óláfs saga kyrra arton interpolatio-ner ur Mork-traditionen. De här sekvenserna återfinns också i Frissbók som där-utöver har fem före och femtionio från och med Óláfrssagan. x-klassens Heim-varianter – undantaget F – har däremot inga interpolationer alls från Mork. Om man jämför de här passagerna med den tänkta förlagan – det vill säga Mork-manuskriptet (MskMS) respektive YFlat – finner man att det där hela tiden finns talrika plus-stycken, och det är den iakttagelsen som ligger till grund för stemmat. Louis-Jensen antar att MskMS och YFlat använt den gemensamma Mork-förlagan MskX, medan Heims y-interpolator nyttjat en systerhandskrift, MskY. Heims x-skrivare har inte alls tagit Mork i anspråk; däremot har F-skrivaren haft MskY i sin hand och interpo-lerat därifrån. Just här har resonemanget en svag punkt. F har oberoende av y lånat in samtliga de sekvenser som valdes ut där – visserligen vid sidan av många andra. Var kommer då Hulda in; vilken Heim-variant och vilken Mork är det som blivit använd där? Problemet är inte helt lätt eftersom Hulda har exklusiva överensstäm-melser i sin Heim-text med såväl F,K som E,J,G och PCl. Hulda och E,J,G överens-stämmer i fyrtiotre fall mot F,K och tjugotvå av sammanfallen har en motsvarighet hos PCl. I tjugofyra exempel överensstämmer Hulda med F,K mot E,J,G – nio av dessa delas med PCl. Hulda har dessutom sjutton sammanfall med PCl mot F,K

HULDA/HROKKINSKINNA 197

och E,J,G. Rent kvantitativt är således likheten störst mellan Hulda och PCl i första hand och med E,J,G i andra. Louis-Jensen antar därför att Hulda och PCl gemen-samt använt y

2, och de ytterligare likheterna med E,J,G beror då av att y finns i

den samägda bakgrunden. Och kongruensen med F,K mot E,J,G återgår på Heim-originalet vars ordalag bevarats längs vägarna Heim→x→K, Heim→x→x

1→F och

Heim→y→y2→PCl,Hulda, medan det förändrats längs vägen Heim→y→y

1→E,J,G.

I Heim-stemmat blir således Hulda infogad enligt:

y2

PClHulda

Hulda innehåller samtliga y-klassens Mork-interpolationer och de flesta av dem som ingår i F (med de plusstycken tillfogade som finns i MskMS). Hulda står närmare MskX än MskY vad beträffar interpolationernas utformning, och eftersom den dess-utom ofta överensstämmer med YFlat mot MskMS får Mork-partiet av stemmat föl-jande utseende:

MskX

Hulda YFlat

mMskMS

Louis-Jensen kan på det här sättet förklara samtliga likheter och olikheter manuskrip-ten emellan med att Hulda arbetat samman Heim-versionen y

2 med Mork-versionen

m, men man kan inte utan vidare acceptera hennes argumentering som slutgiltig. Proceduren rymmer nämligen ett antal besynnerliga sammanträffanden – vi har re-dan nämnt y:s och F:s utnyttjande av MskY. Än mer anmärkningsvärt är att Hulda skrivit av y

2:s interpolationer men hela tiden utvidgat dem med hjälp av MskX, och

att Hulda oberoende av F fört in dennas interpolationer i texten (med stöd av MskX medan F använde MskY). Louis-Jensens scenario är naturligtvis inte omöjligt men det innehåller onekligen punkter värda att begrunda. Alan Berger har utan närmare argumentering framfört åsikter som innebär en återgång till Guðbrandur Vigfússons tankegångar144 och frågar sig om inte Heim sna-rare kan ha utgått från Hulda, och att det är därför Hulda har överensstämmelser med både x- och y-traditionen. Utgående från de presenterade stemmorna utgör na-turligtvis Bergers förslag knappast någon förenkling, eftersom det är svårt att komma ifrån att det funnits en Mork-tradition och en Heim-tradition. Enligt Bergers reso-nemang har Heim-traditionen bildat en del av ett längre, ursprungligt sagakomplex, för vår period representerat av Hulda. Men hur ska man kunna tro att den bevarade

198 SKRIFTENS VÄG

Heim uppstått genom en process där just de partier som direkt överensstämmer med Mork gradvis skilts bort. F har i så fall mest kvar av Mork-material, y-klassen därnäst och x-klassens texter minst.145

En kompromisslösning erbjuder sig kanske, om vi förutsätter en Hulda som till-kommit genom att Mork utvidgats och som sedan bildat bas för Heim. Heim har då förkortat och reducerat, och dess version har längre fram i sin tur påverkat Hulda-traditionens utveckling. Sålunda har den bevarade Hulda blivit till genom att Heim-text trängt ut och ersatt partier ur den ursprungliga Hulda. För Orkneyinga saga an-ses det som accepterat att det är en process av det här slaget som ligger bakom den bevarade texten. Heim har utnyttjat en äldre urversion av sagan och har i sin tur bli-vit använd i den bevarade sagan. Jag återkommer till de här hypoteserna i ”Bortom genesis”. Som framgått av ”Skriftens sagor” innehåller Hulda också en del partier som inte återfinns i Mork eller Heim. Det finns tillagda þættir – Þorgríms þáttr Hallasonar, Hrafns þáttr Guðrúnarsonar och Gísls þáttr Illugasonar – det finns spår av en förlorad Ásmundar saga Grankelssonar, och det finns lån ur Orkneyinga saga, den särskilda sagan om Óláfr helgi, och eventuellt har även Hákonar saga Ívarssonar, Stúfs saga och Játvarðar saga blivit utnyttjade.146

200 SKRIFTENS VÄG

1. Beträffande manuskriptutvecklingen se Storm 1880: III–XIV, Johnsen 1939: 9–14 och Lange G. 1989: 13–18. Den av Lehmann år 1936 upptäckta handskriften kallas B hos John-sen och L hos Lange G. Storms utgåva återfinns i Theodoricus 1880.

2. Prologen kan läsas i Theodoricus 1880: 3–4 och finns översatt i Theodoricus 1932: 8–9 och Theodoricus 1969: 47–48.

3. Theodoricus 1880: 6–13. Theodoricus 1969: 51–54. 4. Theodoricus 1880 har digressionerna på följande sidor. 852: 6, Island: 8–9 och Otto: 11–12.

I Theodoricus 1969 är motsvarande sidor 51, 52 och 54. 5. Theodoricus 1880: 13–25. Theodoricus 1969: 55–62. 6. Theodoricus 1880: 25–44. Theodoricus 1969: 62–72. 7. Theodoricus 1880 har digressionerna på följande sidor. Charybdis: 31–34, degenereringen:

36–39 och världens skapelse: 42–44. I Theodoricus 1969 är motsvarande sidor 65–66, 67–69 och 71–72.

8. Theodoricus 1880: 68. Theodoricus 1969: 87–88. 9. Storm 1880: VII–VIII.10. Johnsen 1939: 84–89.11. Hanssen 1949b: 123–124.12. Daae 1895: 397–411.13. Johnsen 1939: 89–94.14. Hanssen 1949b: 122–123.15. Om utnyttjandet av främmande källor se Johnsen 1939: 29–58. Om florilegier och annat se

Hanssen 1945: 168–170.16. Se Johnsen 1939: 58–60.17. Se Jónsson F. 1920–24, del 2: 593, Hanssen 1949b: 75–76 och Guðnason 1977: 109–112.18. Jónsson F. 1920–24, del 2: 593. Guðnason 1977: 108–109, 117–120.19. Om handskriften se Dahlerup 1880: I–VI, Jónsson F. 1929: VI–IX, Einarsson 1985: V–VII

och Lange G. 1989: 163–164. Om skrivarhänderna se Dahlerup 1880: I–V och Brieskorn 1909: 149–152.

20. Storm 1873a: 25–28. Dahlerup 1880: XXXIII–XXXIV.21. Ágrip 1985: 3–7.22. Ágrip 1985: 7–18.23. Ágrip 1985: 19–24.24. Ágrip 1985: 25–32.25. Se Berntsen 1923: 32–52 för en ingående genomgång.

NOTER 201

26. Jónsson F. 1928: 309–317. Jónsson F. 1929: IX–XI, XVII–XVIII. Indrebø 1922: 57–61.27. Storm 1873a: 27–28. Kválen 1926: 285–287, 333–335.28. Steinnes 1965: 14–26.29. Om handskriften se Storm 1880: XIV–XXI.30. Historia Norwegiæ 1880: 71–72. Historia Norwegiæ 1969: 17–18.31. Historia Norwegiæ 1880: 73–97. Historia Norwegiæ 1969: 19–27.32. Historia Norwegiæ 1880: 97–124. Historia Norwegiæ 1969: 27–38.33. Storm 1880: XXIII–XXIV. Koht 1919: 90–121. Jónsson F. 1920–24, del 2: 598–601.34. Paasche 1924: 432. Aðalbjarnarson 1937: 20–29.35. Hanssen 1949a: 18–19.36. Steinnes 1965: 27–33.37. Hanssen 1949a: 19–21.38. Beyschlag 1950: 131–150.39. För en noggrann översikt ser Beyschlag 1950: 150–248. Om Mariakyrkan se Theodoricus

1880: 58 respektive Ágrip 1985: 40.40. Nordal 1914: 18.41. Theodoricus 1880: 10. Ágrip 1985: 11. Vad gäller översättningarna se Theodoricus 1932

och 1969, Historia Norwegiæ 1921 och 1969.42. Theodoricus 1880: 13. Ágrip 1985: 15.43. Theodoricus 1880: 15. Ágrip 1985: 22.44. Theodoricus 1880: 24. Ágrip 1985: 24.45. Theodoricus 1880: 44–45. Ágrip 1985: 32.46. Theodoricus 1880: 59. Ágrip 1985: 45.47. Theodoricus 1880: 62–63. Ágrip 1985: 46.48. Theodoricus 1880: 67. Ágrip 1985: 50.49. Se till exempel Ellehøj 1965: 198–203 och 237–240.50. Historia Norwegiæ 1880: 106. Ágrip 1985: 12.51. Historia Norwegiæ 1880: 108. Ágrip 1985: 13.52. Historia Norwegiæ 1880: 111. Ágrip 1985: 14–15.53. Historia Norwegiæ 1880: 110–111. Ágrip 1985: 19.54. Historia Norwegiæ 1880: 113. Ágrip 1985: 20.55. Historia Norwegiæ 1880: 114–115. Ágrip 1985: 21–22.56. Historia Norwegiæ 1880: 117. Ágrip 1985: 23.57. Se Ellehøj 1965: 14, 200–203. (Citat sid 202.)58. För en ingående genomgång se Ulset 1983: 16–64. För övrigt återfinns uttalandena i Bugge

S. 1873: 3–11, 33–37, Storm 1880: XXI–XXIV, Gjessing 1896: 132–134, Nordal 1914: 41–43, Koht 1921: 211–231, Indrebø 1922: 64, Berntsen 1923: 54–94, Jónsson F. 1928: 274–275, Aðalbjarnarson 1937: 47–49 och Ellehøj 1965: 199–203.

59. Jónsson F. 1928: 281–282. Ágrip 1985: 5.60. Ulset 1983: 116–118. Ágrip 1985: 5.61. Ágrip 1985: 11, Theodoricus 1880: 10, Historia Norwegiæ 1880: 107. Se Beyschlag 1950:

174–180.

202 SKRIFTENS VÄG

62. Ágrip 1985: 14, Theodoricus 1880: 11, Historia Norwegiæ 1880: 111.63. Ágrip 1985: 17, Theodoricus 1880: 18, Historia Norwegiæ 1880: 115.64. Ágrip 1985: 37. Den norsk-islandske skjaldedigtning 1912: 581–582.65. Ágrip 1985: 31. Heimskringla 1941–51, del 2: 410.66. Ágrip 1985: 24, Oddr Snorrason 1932: 230–231.67. Oddr Snorrason 1932: 242, 260.68. Jónsson F. 1920–24, del 2: 613. Se även Jónsson F. 1928: 290–295, Storm 1893: 12–13 och

Nordal 1914: 57–58, 68.69. Ágrip 1985: 25. Óláfs saga helga, legendariska 1922: 20 (texten är normaliserad enligt Nor-

dal 1914: 43).70. Nordal 1914: 43–47.71. Om handskriftens öden se Jónsson F. 1932: I, Helgason 1934: 7–8 och Louis-Jensen 1977:

62–63.72. Jónsson F. 1932: IV. Benediktsson H. 1965: XXXVIII. Louis-Jensen 1977: 63.73. Jónsson F. 1932: IV-VIII. Helgason 1934: 8–10. Louis-Jensen 1977: 63–65.74. Louis-Jensen 1977: 65.75. Louis-Jensen 1977: 66.76. Se Morkinskinna 1932: 440, Heimskringla 1941–51, del 3: 366, 368, 369, 380, 408, 409, 415

och 416.77. Jónsson F. 1932: V–VIII. Louis-Jensen 1977: 64–65.78. Se Storm 1873a: 28–29.79. Jämför Jónsson F. 1932: XXXV–XL och Indrebø 1917: 14.80. Indrebø 1917: 11–34. Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: XVII.81. Om handskriftens öden se Einarsson 1985: LXXI–LXV, Jónsson F. 1902–03: III–XIV och

Jakobsen, Hagland 1980: 87.82. Storm 1873a: 86. Jakobsen, Hagland 1980: 113–127.83. Jónsson F. 1902–03: VIII.84. Jónsson F. 1902–03: III–IV. Jakobsen, Hagland 1980: 59–61, 131–133.85. Storm 1873a: 42–48. Storm 1875: 89. Jakobsen, Hagland 1980: 151–157.86. Jónsson F. 1902–03: IV–V.87. Einarsson 1985: LXII–LXIII. Jónsson F. 1902–03: XV–XXIX.88. Fagrskinna 1985: 57–73.89. Fagrskinna 1985: 73–103.90. Fagrskinna 1985: 103–141.91. Fagrskinna 1985: 141–167.92. Fagrskinna 1985: 167–207.93. Munch, Unger 1847: IV. Þorkelsson 1853: 137–184. Storm 1873a: 44. Indrebø 1917: 271–275.

Jónsson F. 1920–24, del 2: 631. Aðalbjarnarson 1941–51, del 1: XVII och del 3: V–VIII. Jakobsen 1970: 91–94.

94. Se Indrebø 1917: 263–271 och Jakobsen 1970: 93–94.95. Jakobsen 1970: 88–124. Einarsson 1985: CXXVII–CXXXI.96. Indrebø 1917: 11–34.

NOTER 203

97. Albeck 1946: 59. 98. Indrebø 1917: 16–17. Albeck 1946: 60. 99. Indrebø 1917: 17–21. Albeck 1946: 60.100. Jakobsen 1968: 47–57.101. Jakobsen 1968: 54. Fagrskinna 1985: 274–275 och 269. Morkinskinna 1932: 263 och 214.102. Fagrskinna 1985: 313. Morkinskinna 1932: 334.103. Jakobsen 1968: 53–55.104. Ágrip 1834. Storm 1873a: 29–30. Jónsson F. 1920–24, del 2: 621–623. Nordal 1914: 39–41.

Indrebø 1917: 19–34. Kválen 1926: 285–335. Aðalbjarnarson 1937: 147–150.105. Aðalbjarnarson 1937: 137–150.106. Se Aðalbjarnarson 1937: 145–146. Exemplen återfinns i Theodoricus 1880: 61, Ágrip 1985:

45, Morkinskinna 1932: 323 respektive Theodoricus 1880: 63, Ágrip 1985: 45–46, Morkin-skinna 1932: 324.

107. Indrebø 1917: 35–37.108. Fagrskinna 1985: 58. Ágrip 1985: 3.109. Fagrskinna 1985: 58. Ágrip 1985: 4.110. Fagrskinna 1985: 74. Ágrip 1985: 7. Fagrskinna 1985: 76. Ágrip 1985: 7. Fagrskinna 1985:

94. Ágrip 1985: 11.111. Fagrskinna 1985: 102. Ágrip 1985: 12. Fagrskinna 1985: 103. Ágrip 1985: 13.112. Fagrskinna 1985: 139. Ágrip 1985: 16.113. Fagrskinna 1985: 302. Ágrip 1985: 41.114. Fagrskinna 1985: 334–335. Ágrip 1985: 52.115. Se P. A. Munchs kommentarer i Ágrip 1834. Storm 1873a: 42. Indrebø 1917: 34–43. Maurer

1867: 172, not 28, 29. Jónsson F. 1920–24, del 2: 626–628.116. Indrebø 1917: 22–32.117. Louis-Jensen 1977: 16–40.118. Louis-Jensen 1977: 16–17. Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: LXXXIII–LXXXVI.119. Louis-Jensen 1977: 18–19. Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: LXXXVI–LXXXVII.120. Louis-Jensen 1977: 19–21. Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: LXXXVII–LXXXVIII.121. Louis-Jensen 1977: 21–24. Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: XC.122. Louis-Jensen 1977: 24–28. Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: LXXXVIII–LXXXIX.123. Louis-Jensen 1977: 28–31. Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: XC–XCI.124. Louis-Jensen 1977: 31–33.125. Louis-Jensen 1977: 43–51.126. Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: XCI–XCIV.127. Louis-Jensen 1977: 37–43, 70–94.128. Heimskringla 1941–51, del 1: 3–7.129. Heimskringla 1941–51, del 1: 9–83. Se Storm 1873a: 112.130. Heimskringla 1941–51, del 1: 84–93.131. Heimskringla 1941–51, del 1: 94–149.132. Heimskringla 1941–51, del 1: 150–197.133. Heimskringla 1941–51, del 1: 198–224.

204 SKRIFTENS VÄG

134. Heimskringla 1941–51, del 1: 225–371.135. Heimskringla 1941–51, del 2: 3–415.136. Storm 1873a: 172–200.137. Jónsson F. 1920–24, del 2: 701–702.138. Storm 1873a: 200–203.139. Louis-Jensen 1977: 7–10.140. Louis-Jensen 1977: 10–13.141. Louis-Jensen 1977: 13–15.142. Louis-Jensen 1977: 1–6 utreder hela utvecklingen. I övrigt se Müller 1817–20, del 3:

455–456, Munch 1852–57, del 2: 765, Vigfússon 1878: LXXXIII–LXXXVI, Storm 1973a: 204–230 och Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: XCI–XCIV.

143. Louis-Jensen 1977: 93. Argumenteringen som ovan på sid 37–43 och 70–94.144. Vigfússon 1878: LXXXII–LXXXVIII.145. Berger 1980a: 1–5. (Citat sid 3.)146. Louis-Jensen 1977: 109–135.

DEL TRE

Fokuseringar

Norden

Föregående sida: Konungahella (Íslenzk fornrit).

NORDEN Bjarkey

Þrándarnes

SteigH

ÁLO

GA

LAN

D

Hesjutún

Þjótta

Hrafnista

NAUMUDALR

Limafjörðr

GraðarheiðrHelganes

Áróss

HlýrskógsheiðrHeiðabœr

Eyrarsund

Jómsborg

LófufjörðrNiss

an

Vambarhólmr

Harmr

Krókaskógr

Viskadalen

HelgeånSkotborgará

207

Introduktion

Vi börjar få ett visst grepp om situationen. Det finns ett antal berättande texter beva-rade om den norska historien mellan åren 1035 och 1177. En av dem har en namn-given författare, en annan är av hävd knuten till en bestämd gestalt, och resten är anonyma. Ingen av texterna är direkt samtida med förloppen, och de flesta blir hän-förda till 1200-talet. Man kan omöjligen slå fast om det funnits fler berättelser om den här perioden i Norge, eller om vi faktiskt fått allt det som någon gång existerat i vår hand. Misstankar finns om ytterligare sagor, men hur omfattande dessa i så fall varit går inte att avgöra. Det står också klart att de skilda varianterna på intet sätt kan ha blivit koncipierade oberoende av varandra. Inte ens Theodoricus’ latinska krönika kan betraktas i isolering. Vi har sett hur episoder går igen, och det är tydligt att stoff-urvalet återspeglar och befäster en berättartradition. Ofta dyker dessutom formule-ringar och sekvenser upp i fler än en text. Men hur lägga fast ett påverkningsschema, hur söka verkens genesis, hur finna fram till den eventuella ursprungliga innovatio-nen – genrens födelse? Det är ofrånkomligt att man till slut konfronteras med histo-rien, med verklighetens skeenden. Att texterna i någon mån avspeglar förlopp som faktiskt ägt rum går inte att förneka. Haraldr harðráðis närvaro i Bysans och Magnús berfœttrs i England bekräftas av oberoende källskrifter. Och ingen skulle väl komma på tanken att betvivla de olika kungarnas existens och ungefärliga belägenhet i ti-den. Slaget vid Stamford Bridge, slaget vid Hólmr ínn grái, slagen vid Ré, Magnús Erlingssons kröning – allt det här har hänt. Men var går gränsen mellan fantasi och verklighet, hur har fantasi och verklighet befruktat varandra, inom vilka ramar tilläts fantasin röra sig, och i vad mån uppfattades fantasierna som fantasi? Var tar förfat-taren över från historikern, eller fanns det över huvud taget roller som kan beskrivas med sådana begrepp? Den spöklika, undanglidande, spårlösa skaran av muntliga be-rättare – är det dem vi ska försöka locka fram ur förgängligheten? Är det de som gjorde den skrivna sagan möjlig? De slutliga svaren lär vi inte komma åt, rösterna som skulle ha kunnat ge svar har för alltid tystnat. Men kanske kan vi sprida lite ljus över problematiken genom att granska några få textavsnitt lite närmare. Inte ordens anordning och meningars ek-vivalens – där är så mycket redan gjort – snarare komposition och konstruktion på en ”högre” nivå. Och kanske genom att hålla dörren öppen – den dörr som så ofta är stängd och tillsluten med sjudubbla lås – dörren till muntligheten. Jag har valt ut två bestämda avsnitt för inzoomning. Slaget vid Hlýrskógsheiðr och mötet i Öresund

208 FOKUSERINGAR

mellan Magnús góði och Haraldr harðráði. En i visst avseende besläktad undersök-ning av Magnús berfœttrs utlandsfärder finns publicerad på annat håll. Vidare har jag specialgranskat två viktiga föregångstexter och deras behandling i de bevarade versionerna – Hryggjarstykki och Þinga saga. Vem har berättat, kan man rekonstru-era en väg från händelse till text, hur har utvecklingen tagit sig ut före det skrivna ordets ingrepp – och efter?

209

Hlýrskógsheiðr

Sedan Hörða-Knútr avlidit tog Magnús góði över även det danska styret, i kraft av förlikningsavtalet på Brenneyjar, och han fick mycket snart problem med Sveinn Úlfsson, som enligt några källor först blev utnämnd till Magnús’ jarl. Men inte bara Sveinn gjorde tillvaron bekymmersam för den unge kungen, för snart fanns där i sö-der ett än mäktigare hot. De slaviska venderna föll in med en till synes oövervinnelig här, och bud kom att fienden närmade sig den viktiga handelsplatsen i Heiðabœr. Någon gång på hösten 1043, eller kanske 1042, lyckades Magnús med underlägsen manstyrka nedgöra och tydligen tillintetgöra hedningarna. Naturligtvis gjorde till-dragelsen Magnús beryktad och till en så småningom närmast legendarisk hjälteko-nung, och naturligtvis gick berättelser om slaget i folkmun. Rester härav, tillsammans med senare tilldiktning, finner vi i kungasagorna. Theodoricus och Agrip är som vanligt kortfattade medan Fagr och Heim ger åskådliga men i hög grad avvikande skildringar av förloppet. Mork, som här enbart representeras av versionen i YFlat, ter sig säreget sammansatt och mycket förvirrad, till och med med de egna måtten mätt. Hulda kombinerar Morks och Heims versioner, och många gånger framstår Morks oklarheter som retuscherade. Vår främsta uppgift blir att söka förklaringar till Mork-variantens utseende, men vägen dit måste börja bara få år efter den verkliga, historiska tilldragelsen. Arnórr jarlaskáld Þórðarson, född omkring år 1012, verkade som skald hos såväl Magnús góði som Haraldr harðráði, och furstekvädet Hrynhenda, så kallat på grund av sitt versmått, framförde Arnórr inför Magnús 1046. Stycket handlar om kungens bedrifter från hemkomsten 1035, och i dess början omtalas dessutom skaldens egna färder. I Finnur Jónssons ögon är diktens historiska betydelse mycket stor, även om den karakteriseras av en utpräglat panegyrisk ton. Strof 13 rör slaget vid Hlýrskógsheiðr, och följande blir sagt om Magnús. ”Du vållade venderna bekymmer vid Skotborgará och fick seger med en långt mindre här. Likhögarna var så höga att vargarna inte förmådde klättra upp på dem, du blev given seger, du son av den digre kungen.” Arnórr kvad även en arvedrapa i ”dróttkvætt” om Magnús, antagligen kort efter 1047, och även här berörs händelser från år 1035 och framåt. Stroferna 10 och 11 skildrar venderslaget. Det står i strof 10 att kungen oförtrutet trängde fram med sin breda yxa och att han kastade brynjan. Hård kamp rasade omkring honom, och han höll med båda händerna om yxskaftet. Himlens härskare tudelade jorden, och yxan Hel klöv skallarna. Strof 11 upprepar Hrynhendas uppgift att fursten kastade

210 FOKUSERINGAR

upp sådana likhögar att ulven om än den ville inte kunde bestiga dem. Män låg döda vida omkring.1

Þjóðólfr Arnórsson, som härstammade från en fattig familj i Svarfaðardalen på Island, var hovskald hos Haraldr harðráði, men verksam även före dennes återkomst till Norge. En Magnúsflokkr blev framförd inför kungen kanske 1045 eller 1046. ”Min modiga furste vann seger söder om Skotborgará – jag har hört att där stod en hård kamp nära Heiðabœr”, säger Þjóðólfr i strof 6. ”Ett otal vender föll, var har man nå-gonsin hört om ett större slag?” Strof 7 ser Haraldrs brorson kämpa främst i krigar-skaran, korpen märker att dess svält kommer att bli stillad. Döda vender täckte den milsbreda heden där Magnús kämpat.2

Det enda man känner till om Oddr kíkinaskáld är att han befann sig i Norge vid Magnús’ död år 1047. Två strofer är nämligen bevarade av ett arvekväde. I den första nämns venderslaget: ”En vapengrym kamp hölls före Mikaelsmässan, vender föll och folk vande sig vid vapnens larm.”3

Återstår då bland de samtida skalder som uppmärksammade drabbningen vid Hlýrskógsheiðr Þorleikr fagri. Även Þorleikr är i övrigt okänd, men han ska ha an-länt från Island sommaren 1051 och då påbörjat en ”flokkr” om Sveinn Úlfsson. I dess första strof dräper den givmilde fursten fiender i striden norr om Heiðabœr, korpen fick byte, och få av venderna kom undan. ”Korparna gapade över de blodiga halsarna, en tallös här låg stupad runt omkring på heden.” Ifall nu strofen i fråga verkligen tillhört Sveinns flokkr, menar tydligen Þorleikr att den blivande danske kungen deltog på Magnús’ sida i kampen.4

Som vi ser är det ingen fyllig information skalderna låter oss ta del av, men det är ändå något. Ett slag ägde verkligen rum mellan Magnús’ och vendernas härar i närheten av Heiðabœr vid eller söder om Skotborgará. Kungen stred utan brynja och höll yxan Hel i tvåhandsfattning. Han kämpade i spetsen för en underlägsen här och vann en utan jämförelse stor seger. Döda vender låg kvar överallt på heden. Kanske inträffade slaget strax före Mikaelsmässan, det vill säga den 23 september, och kanske fick Magnús stöd av Sveinn Úlfsson. Nästa vittne är Adam av Bremen, vars historia om Hamburg-Bremen-stiftets är-kebiskopar ju tillkom på 1070-talet, och här talas det om fiendskap och inget annat mellan Magnús och Sveinn. Magnús tog det danska riket medan Hörða-Knútr var upptagen i England – således var det inte fråga om något avtal dem emellan – och Knútr satte Sveinn som härförare för en flotta som hade att angripa Magnús. Sveinn besegrades, men många fler strider följde mellan de båda kontrahenterna. Adam ger oss vidare den viktiga uppgiften att hertig Bernhards son Ordulf blev trolovad med Magnús’ syster. Ceremonien ägde rum vid ett förlikningsmöte i Slesvig mellan kungen, hertigen, ärkebiskopen, biskop Thietmar i Hildesheim och biskop Rudolf i Slesvig. Beträffande venderna, eller vinulerna, blir en hel del berättat om bakgrun-den till aggressionen. Deras frammarsch ända upp mot Ribe betecknas här som en hämndaktion eftersom deras hertig Ratibur blivit dödad av danerna och desslikes hans åtta söner när de sökte vedergällning. Magnús kommer till platsen av en tillfäl-

HLÝRSKÓGSHEIÐR 211

lighet, på väg från Nordlanden. Han samlar trupper och möter hedningarna på fäl-ten, när de är på väg att lämna Danmark. Det tycks således som om Magnús av en slump anlänt skeppledes och fallit fienden i ryggen. Femtontusen man stupade, skri-ver Adam.5

Det är skaldernas och Adams uppgifter man närmast måste göra bruk av om man söker en historisk verklighetskärna bakom kungasagornas berättande. Johan Schreiner har tecknat ett dylikt scenario, då också utgående från de anglosaxiska an-naler som meddelar att Hörða-Knútr dog i juni 1042. Schreiner menar att Magnús redan samma höst begav sig till Danmark för att kräva tronen – kungsskeppet var täckt av rimfrost, som det står i en skaldestrof. På vägen passerade kungen Göta älv och gjorde där Sveinn till sin jarl. Han fortsatte mot Jylland, och folket tog emot honom i glädje. Det verkliga skälet härtill var antagligen att venderna redan då mar-scherat upp i söder och hotade den viktiga handelsvägen vid Heiðabœr. Slutsatsen blir att slaget vid Hlýrskógsheiðr ägde rum redan mot slutet av år 1042 och att Sveinn faktiskt kämpade på Magnús’ sida – som hos Þorleikr fagri. De ytterligare vender-striderna, då Magnús brände och härjade Jómsborg och kämpade mot dem vid Ré, förlägger Schreiner efter hedslaget. Han ser det som naturligast att Magnús angrep fienden i deras eget land först sedan handelsvägen tryggats. Den av Oddr kíkinaskáld omtalade striden, vid Mikaelsmässan, menar Schreiner var Magnús’ sista mot ven-derna (i september 1043). Vid det laget hade Sveinn gjort sig fri, eftersom skälen för en dansk-norsk allians inte längre var lika starka. Mot julen drabbade så Magnús och Sveinn samman vid Áróss.6 Men trots Schreiners argumentering förefaller man i allmänhet godta att Oddrs strof syftar på Hedebyslaget, vilket sålunda ska ha ägt rum på hösten 1043. Detta medför också att sannolikheten minskar för att Sveinn gett Magnús stöd i striden. De tre månaderna fram till Áróss tycks som en alltför kort tid för honom att uppbringa en slagkraftig här mot kungen. Sveinn nämns inte till namnet i Þorleikrs strof, och Aðalbjarnarson har därför framfört tanken att den i själva verket kan ha tillhört ett Magnúskväde. Adams uppgift att Magnús anlänt från havet har vunnit viss tilltro bland historikerna. Skalderna ger nämligen ett in-tryck av att Magnús förföljt venderna mot Skotborgará – nuvarande Kongeå norr om Ribe – det vill säga norrut, vilket man svårligen kan föreställa sig om inte kungen fallit fienden i ryggen.7

Einarr Skúlason har blivit värderad som 1100-talets förnämsta isländska skald. Einarr var präst, kom från Västlandet och föddes omkring 1090. Han var Sigurðr Jórsalafaris vän, och han uppehöll sig senare hos Haraldr gilli, Magnús blindi och Haraldrssönerna, främst då Sigurðr. Hans anseende som skald bör ha varit bety-dande, och han framsade i Kristkyrkan i Þrándheimr år 1153 sin mest ryktbara ska-pelse, helgonkvädet Geisli. Namnet – ”Strålen” – syftar på de sekvenser i dikten där Óláfr helgi kallas ”nådens sols stråle” och ”Guds hals’ stråle”. Geisli, som således är att betrakta som en Óláfr-drapa, tillkom på kung Eysteinns anmodan och när den fram-fördes fylldes kyrkorummet av den underbaraste väldoft. I strof 28 sägs att fursten i drömmen visade sig för sin son, för han ville hjälpa den modige kungen som käm-

212 FOKUSERINGAR

pade på Hlýrskógsheiðr mot hedningarna. Ulven fick vid tillfället ett överflöd av god föda. Strof 29 framställer asdjurens aktivitet på slagfältet – korpens glädje, den bruna örnens rödfärgade näbb, vargarna som gapar över liken men nämner även de vendiska kvinnornas sorg. Strof 30 konstaterar det faktum att frälsarens vältalige vän gav sin duglige son segern, och den kampdjärve kungens gärningar blir lovpri-sade. Stroferna bildar del av den följd ”miracula” som tar vid efter drapans egentliga Óláfr-”vita”, och här finner vi således ett relativt tidigt belägg för Magnús’ dröm, men säkerligen har järtecknet i fråga varit knutet till Óláfr-legenden långt dessförinnan. Det står emellertid inte i de bevarade latinska Acta Sancti Olavi eller Passio et mira-cula beati Olavi.8

Fler vittnesbörd om slaget vid Hlýrskógsheiðr finns inte före Theodoricus’ Historia. I vad mån Ari nämnt drabbningen i sitt konungævi eller Sæmundr i sin latinska krö-nika går inte att avgöra, och de tre strofer av Nóregs konungatal som berör Magnús góði saknar hänsyftningar till venderstriden. Theodoricus har följande moment i sin skildring. Magnús tas till kung i Danmark i enlighet med det ingångna avtalet. Sveinn härsamlar, besegras och flyr. Venderna bryter in. Magnús förtvivlar. Drömvisionen häver hans förtvivlan, och han går till kamp och segrar. Sveinn och venderna har här ingen kontakt med varandra efter-som Magnús tar sig an först den ena, sedan den andra fienden. Däremot hävdar Theodoricus, vid teckningen av den slaviska stammens bakgrund, att dessa utnytt-jade den ofred som rådde i Danmark. Han påstår att venderna levde av plundring och att de täckte marken likt gräshoppor. Till skillnad från Adam av Bremen visar Theodoricus inget intresse för de faktiska förutsättningarna för striden. Tre skäl anges för Magnús’ förtvivlan. Tiden var alltför knapp att samla en tillräcklig här, det var föga tillrådligt att med bara få män gå till kamp mot vendernas övermakt, och det kändes svårt att se sitt land förhärjas. Magnús har alltså i praktiken gett upp när hjälpen från ovan når honom, och det besked han nu delges är att han ska lita på Gud, ty med Guds hjälp ska seger bli given. Det är inte Óláfr och inte Magnús som står i fokus, utan Gud i egenskap av en kraft i verklighetens världar – Gud, sägs det, kan lika gärna ge seger till få som till många. Under själva striden är det Magnús som agerar ensam, som ensam hugger ner hedningar i mängd och som ensam driver de överlevande på flykt. Ingenstans finns männen och kämparna, utan på arenan strider en inspirerad hjälte som i trance, med Gud vid sin sida. Guds är miraklet och under-verket, och berättelsen får karaktär av legend. Samtidigt finns där en anknytning till verkligheten av det slag som är vanligt just i legender. Magnús är nämligen beväpnad med den yxa som, enligt Theodoricus, fortfarande finns att beskåda i domkyrkan. Yxan blev huggen i stycken under slaget, men delarna togs till vara. Theodoricus har sålunda yxmotivet gemensamt med Arnórr jarlaskáld och tillika kopplingen till en högre makt: ”Hel klöv hjärnskålarna, himlens härskare tudelade jorden.” Även Hrynhendas ”blev seger given med en underlägsen här” stämmer naturligtvis väl med Theodoricus’ framställning. Däremot skiljer sig Geislis dröm från den i kröni-kan, eftersom det inte är Gud utan Óláfr som erbjuder inte seger utan hjälp. Mellan

HLÝRSKÓGSHEIÐR 213

Adam och Theodoricus finns inga sammanfall av vikt. Slutintrycket är att Niðaróss-munken på en grundval av tradition och med hjälp av sinnevärldens yxa, skapat en legend centrerad kring det gudomliga ingripandet. Vi hör förvisso ekon av skalderna och av en historisk kärna, men berättelsen är tillspetsad och helgonartad. Agrip har för avsnittet i fråga bara få beröringspunkter med Theodoricus, och man kan ingenstans tala om ”ordagranna” sammanfall. Momenten är de följande. Magnús tar över Danmark. Sveinn får i England bud om skeendet, samlar en här och besegras vid Helganes. Sveinn flyr till Vendland, samlar ny här och beger sig till Danmark. Magnús är bekymrad, men Óláfr lovar seger i en drömvision och stri-den börjar. Sveinns list att använda oxar under kampen vänds mot honom själv. Magnús förföljer fienden, Sveinn och hans män kommenterar beundrande Magnús’ stridskonst, och Magnús återvänder till de sina. Det mest anmärkningsvärda i Agrips skildring är naturligtvis att den låter Sveinn stå som härförare för venderna och till och med mobilisera dessa att angripa Danmark. Slaget kan hos Agrip närmast räknas som en av striderna mellan Magnús och Sveinn, eftersom venderna bara nämns i förberedelseskedet, och givetvis är det inte på förhand klart att Agrip har fel. P. A. Munch fäster tilltro till uppgiften i sin Norgehistoria, men senare tiders forskare har ställt sig avvisande, så exempelvis E. Hertzberg.9 Magnús’ svårmod har grunder liknande dem hos Theodoricus – tiden är bristfällig och de egna styrkorna fåtaliga – men situationen får honom inte att tappa modet. Han gör sig redo och tänker slåss. Óláfr-visionen blir därför ett stöd och en tröst men inte något helt avgörande incitament för den följande striden. Óláfr lovar seger men berättar inte hur segern ska vinnas och hänvisar varken till ett eget eller till Guds ingripande. Vi kan inom parentes notera att Agrip-författaren upplöser all eventuell spänning in-för hur det hela ska avlöpa genom att inflika ett ”ok svá gafsk” (och så gick det). Slagskildringen är, jämförd med Theodoricus’, detaljerad och realistiskt åskådlig. Magnús fylkar, tiden för anfallet anges, och stridsförloppet blir framställt ur taktisk synvinkel, och Magnús ter sig inte som övermänsklig ens då han med bara en enda man i följe förföljer de flyende. Beundran uttrycks i stället ur fiendens perspektiv: ”Om alla slagits likt denne då skulle ingen av oss kommit undan.” Det är heller ingen överjordisk hjälte som återvänder i triumf efter sin bedrift, utan en vanlig dödlig som tas emot i glädje av egna män som fruktat hans fall. Agrip befinner sig således långt från Theodoricus’ legendartade framställning. Ingenting tyder heller på en skriftlig påverkan, och det är svårt att tänka sig att Agrip här gjort bruk av krönikan. De lik-heter som finns låter sig förklara med muntliga traditioner kring slaget. Magnús’ för-tvivlan, drömmen och Magnús i kamp framför sina män. Ska vi då föreställa oss en ensartad tradition som de båda upphovsmännen manipulerat på olika sätt för egna syften? Har Theodoricus på den givna grundvalen skapat en legend, en hyllning till Gud och Agrip satt in den avskydde dansken på slavernas sida för att ytterligare be-tona Magnús’ tronsrätt? Eller fanns redan i förhand en nationalistisk tradition som ställde Sveinn i spetsen för venderna och en kyrklig som tolkade det förgångna i ter-mer av Gud och djävul? Eller finns sanningen någon helt annanstans?

214 FOKUSERINGAR

Låt oss, innan vi vänder blickarna till Mork, ta del av vad Saxo Grammaticus har att meddela om förloppen. Saxo låter Sveinn pröva lyckan mot Magnús med bara få män vid sin sida, först i ett sjöslag och sedan i ett ryttarslag. Dansken drar sig därpå undan till Sverige, förföljd av Magnús, och samtidigt faller venderhären in söder-ifrån. Här tvingas således Magnús välja vilken fiende han först ska ta sig an, Sveinn eller venderna. Det är allmogen som till sist övertalar honom att ställa sina krafter mot hednahären. Saxo orerar mångordigt om hur Magnús, glömsk av egen vinning, riskerar livet för ett land han ännu inte äger. Kungen visar inte heller några påtag-liga tecken på oro eller fruktan. Liksom Adam ger Saxo vissa besked om motstån-darsidans bevekelsegrunder och berättar att en vendisk hövding söker hämnd för sina tolv sjörövande söners död. Ett drömvarsel ingår men inte med Óláfr helgi som överbringare. En icke namngiven man spår nämligen Magnús seger och ger som ett tecken att kungen ska fälla en örn strax före drabbningen. Magnús berättar dröm-men, och man förundras storligen. Vid framryckningen dyker örnen mycket riktigt upp, och Magnús dödar den med sitt spjut. Incidenten inger männen mod, de slåss utan att bry sig om faran, och de besegrar venderna. Vi ser att drömmen får en yt-terligare funktion hos Saxo. Kungen blir inte bara lovad seger, han förses också med ett medel att frammana de extra krafter hos männen som behövs för en lyckosam utgång i striden. Om det således var Gud som avgjorde slaget hos Theodoricus och Magnús i Agrip, kan man säga att det är manskapet som hos Saxo ytterst utför det krigiska verket.10

Hedebyslaget faller inom Mork-handskriftens första stora lakun, varför vi som Mork-text endast har YFlat att tillgå. Det finns emellertid inga avgörande skäl för att Mork i några väsentliga avseenden sett annorlunda ut. Klart är att Mork uppvisar en enorm stofftillväxt och låt oss därför först undersöka hur Indrebø föreställt sig ÄMork för sekvensen i fråga.11 Det stoff som Mork och Fagr har gemensamt bildar som vi sett enligt honom ÄMorks grundstomme, och denna har i så fall innehållit följande moment. Sveinn sviker överenskommelsen med Magnús och låter utropa sig till kung av Danmark. Sveinn flyr till Sverige utan att bjuda motstånd när Magnús ankommer från Norge. Magnús vedergäller danskarnas avfall, han vinner tillbaka Jóm från venderna, och han besegrar vikingar vid Ré. Magnús får besked om ven-derhären, samlar folk och skyndar söderut, och han är bekymrad, mest på grund av danskarnas stridsovilja. Hertig Otto av Brúnsvík anländer och ger stöd. Óláfr helgi uppenbarar sig för sonen och säger: ”Gå till strid när jag blåser i min lur.” Magnús berättar drömmen, snart hörs Glöð, kyrkklockan i Niðaróssdomen, klinga och de norska krigarna blir ingjutna mod. Magnús kämpar utan brynja och med båda hän-derna om Óláfrs yxa Hel. Venderna flyr, och snart täcker deras lik fälten. Skildringen avslutas så med några sammanfattande ord om slaget. Det sägs att det som gjorde drabbningen beryktad var manfallet, järtecknen, den segrande härens underlägsen-het i mantal och det faktum att kungen ”hlífðarlauss” (utan sköld) gick under hed-ningarnas vapen. Vi lägger märke till att Sveinn inte på något sätt har med striden att göra, inte som deltagare på någondera sidan och inte som alternativt angrepps-

HLÝRSKÓGSHEIÐR 215

mål. Magnús tvekar aldrig, och hans enda bekymmer är stridsovilliga danskar. I sam-band med mågen hertig Ottos inträde på scenen kan vi påminna oss Adams uppgift att hertigsonen Ordulf blev trolovad med Magnús’ syster. Óláfrs dröminstruktioner innebär eggelse till strid men inga löften om seger. Precis som hos Saxo gör en upp-fylld spådom männen oövervinneliga, men örndråpet är ersatt av en klingande kyrk-klocka. ÄMork har yxan gemensam med Theodoricus, men att den finns bevarad nämns inte. ÄMork bör ju till en del ha varit baserad på uppgifter från skalderna, och Mork och Fagr anför en Þjóðólfr- och en Arnórr-strof som belägg för Magnús’ kamp utan brynja, venderflykten och venderslakten. Kanske är det just ett mer konsekvent utnyttjande av skaldevers som främst skiljer ÄMork från Agrip och Theodoricus. Indrebø ger inga klara besked om vad som för övrigt funnits i ÄMork och fyllt ut grundstommen. Vissa legendartade avsnitt kan ha ingått och blivit nedstrukna av Fagrs författare, liksom en del ”obetydligt” stoff. Han menar vidare att ÄMork, vid si-dan av skaldevers, gjort bruk av Oddr Gellissons ögonvittnesskildring, som det hän-visas till i YFlat, och han anser generellt att ÄMorks extrastycken varit av isländskt ursprung. En betydligt radikalare inställning intar Finnur Jónsson. När man ur Mork skurit bort de partier Jónsson avfärdar som sena inskott återstår nämligen föga mer än just grundstommen.12

Av vilken karaktär är då det stoff Mork innehåller utöver Fagr-sammanfallen? Vi kan urskilja olika kategorier. Dels finns där avsnitt som till stora delar ordagrant överensstämmer med Agrip. Vidare ett antal väl avgränsade längre episoder – några av dessa är anekdotartade men ingår i det kontinuerliga skeendet, andra utgör otve-tydiga avbrott. Slutligen finns ett flertal omtagningar utan nämnvärd förändring av ordval och uttryckssätt. Morks skildring är följaktligen mycket osammanhängande, och partiet framstår inte som väl disponerat. Den stora frågan är om en äldre ori-ginaltext av Fagrs logiska dignitet (Indrebøs ÄMork) blivit fördärvad av senare ti-ders skrivare och interpolatörer, eller om ÄMork kanske liknat versionen i YFlat. Bristerna skulle i det senare fallet avspegla svårigheten att för första gången ställa samman heterogena muntliga och skriftliga traditioner till en enhetlig textmassa. Vi börjar den närmare analysen med att betrakta de så kallade ”Agrip-lånen”. Sveinn använder sig i Agrip av en krigslist som ytterst vänds mot honom själv. Även Mork har sekvensen men med skeendet iscensatt av venderna. Man placerar oxar i spetsen för hären med spjut bundna på deras ryggar och med bindlar för deras ögon. Det bär sig inte bättre än att oxflocken plötsligt ändrar riktning, störtar mot de egna leden och orsakar stora förluster. Episoden återges i båda versionerna med nästan samma ordval, men det finns vissa skillnader, och i Agrips skildring är det lite svårare att föreställa sig vad som egentligen sker. Oxarna ”snørusk fyrst á frá, ok veik svá til” (vände sig först från och vek så mot) med som följd att Sveinn fångades ”meðal” (mellan) dem och Magnús’ män. Hur kunde han egentligen hamna mellan oxarna och fienden? Mork ter sig härvid klarare. Kreaturen vände och kom rusande ”aftr á móti þeim” (efter och mot dem), och venderna hamnade därför ”undir” flocken och ”í milli” Magnús’ här. Agrip klarar däremot inplaceringen i helheten bäst. Avsnittet

216 FOKUSERINGAR

ingår nämligen på ett naturligt sätt i striden, och den felslagna listen har avgörande betydelse för utgången. Skälet till att oxarna vänder är att Magnús med sin fylking angriper en av Sveinns fylkingsarmar. I Mork befinner sig venderna redan på flykt, och kungen och Otto är i full färd med förföljandet, då författaren plötsligt, via ett ”það er sagt” (det sägs) tycks påminna sig oxsekvensen. Omedelbart efter avsnittet ser vi åter Magnús sätta efter fienden. De flesta forskare anser partiet som ett Agrip-lån och menar sålunda att det inte stått i ÄMork. Enligt Finnur Jónsson är interpo-lationen oskickligt infogad eftersom den skiljer moment åt som egentligen hör sam-man. Aðalbjarnarson talar om en ”tydelig skille” där Agrip-parallellen börjar och konstaterar att utgången av slaget redan har blivit fastställd när denna ytterligare stridsskildring kommer i fokus. Man kan å andra sidan fråga sig om inte en inter-polatör, som ju bör ha haft en viss överblick, skulle ha funnit en bättre position för utvikningen. Kanske kan lika gärna en originalförfattare helt enkelt plötsligt ha på-mint sig listen, lagt in den fortast möjligt och sedan fortsatt där han avbröt sig. Så ter sig också formeln ”það er sagt” lämplig som introduktion till en svårplacerad sido-tradition. I Agrip följs den felslagna listen av att Sveinn flyr och Magnús förföljer med en enda man vid sin sida. Sveinns och männens kommentar om Magnús’ krigskonst bryter av, och kommentaren ger intryck av utvikning eftersom Magnús efteråt åter-vänder till hären. Man har varit oroliga, sägs det, därför att Magnús genomförde för-följandet ”með eins manns hjálp” – uppgiften i fråga blir således upprepad. Fiendens kommentar återfinns även i Mork men står där strax efter oxlisten, som ju i sin tur bryter av flyktberättelsen. I Mork hugger Magnús ned vender så länge och förföljer dem så långt att ingen lyckas följa honom. Dock har han enligt somliga (”En sumir segja”) tretton man till hjälp vid det tillfälle då han finner sig kommen alltför långt framför de egna leden. Han vänder, alla blir glada, och han tackar Otto och männen för det stöd han fått. Nu först – som avslutning sålunda, inte som av-brott – följer kommentaren: ”En það var samkvæði þeirra Vindanna …” (Men ven-derna var eniga om att …) Här måste sägas att Mork lyckas placera in sekvensen bättre än Agrip. Man märker vidare att inget av Morks alternativ för antalet följesla-gare stämmer med Agrips, och det är även värt att notera en ytterligare detalj. Agrip låter Sveinn och hans män hänvisa till Magnús som ”sá en fríði maðr enn ungi í sil-kisskyrtunni” (den unge, vackre mannen i silkesskjortan) och ser sig därpå nödsakad att lägga till: ”en þat var konungrinn sjálfr” (och det var kungen själv). Mork talar också om ”sá hinn fríði, er í silkisskyrtunni var”, men behöver inte förklara sig mer än så. Långt tidigare har nämligen Magnús krängt av sig brynjan, och han har under striden ingen beklädnad ”nema eina silkisskyrtu” (utom en silkesskjorta). Här före-ligger följaktligen ett starkt indicium för att Agrip förkortat en Mork-lik förlaga. Det är mindre troligt att den annars ofta klumpigt komponerade Mork använt Agrip så sofistikerat att den i förväg låtit förbereda inskottet. Av samma art är följande iakt-tagelse. De enda besked Óláfr helgi ger till sonen i Agrip är att han inte ska hysa fruk-tan och att han ska segra i striden. Ändå talas om att Magnús fylkar ”sem inn helgi

HLÝRSKÓGSHEIÐR 217

Óláfr hafði áðr í draumi kennt hónum” (som den helige Óláfr tidigare hade instru-erat honom drömledes) och att han börjar kampen vid den tidpunkt ”er hann hafði áðr sagt hónum of nóttina” (som han tidigare sagt honom om natten). Hänvisningar sålunda till förhållanden som inte lagts fram i själva texten. Som kommer att framgå inkluderar Mork en dröm med fylkningsinstruktioner, dock inte drömd av Magnús, och det kan observeras att Óláfr faktiskt ger sonen en antydan om när striden ska börja: ”När du hör Glöð då behöver du inte vänta länge på mig.” Förhåller det sig i själva verket så att en förkortande Agrip-författare syftar på det större vetande som finns representerat i Mork – alltså på Mork själv eller på någon muntlig eller skriven förlaga? Enligt Siegfried Beyschlag får alla inkonsekvenser sin förklaring om man tänker sig att två drabbningar, en mot venderna och en mot Sveinn, i traditionen blivit för-enade till en enda. Det ena slaget har haft karaktären av ett ”Wunderschlacht”, med inslag som Óláfrs uppenbarelse och Magnús’ legendartade stridsinsats. Det andra har saknat alla övernaturliga drag, och här har i stället fylkningsinstruktionen ingått i kombination med oxlisten. Det är nämligen, menar Beyschlag, Magnús’ sätt att fylka som orsakar att listen slår fel – list var sålunda ställd mot list i denna mer prosaiska skildring. Möjligen har även Agrips tidsinformation för slagets början ingått i sam-manhanget: ”þat var þá er sól var í landsuðri” (det var då solen stod i söder). Genom att de två slagen förenades till ett och de två fienderna till en kom Magnús’ motlist att förbindas med venderna och att snart bilda ett nytt under, utgående från ett nytt råd från ovan. Men trots allt detta menar Beyschlag att ÄMork saknat oxepisoden, och att motlisten sålunda stått lika isolerad i ÄMork som listen gör det i Agrip – en åter-förening ägde rum först genom Morks kombination av varianterna. En annan möj-lighet är naturligtvis att betrakta argumentationen som ett indicium för att ÄMork haft oxavsnittet.13

Vi antog ovan att ÄMork nämnt hertig Ottos deltagande i slaget, och Mork har därutöver den utförliga, långa berättelsen om bakgrunden, den så kallade Otto þáttr I. Dessutom följer vi efter slaget, sedan segrarna tagit avsked av varandra, hertigen hem till sitt rike och får oss i Otto þáttr II till del historiens upplösning. Själva hän-delseutvecklingen finns redovisad i ”Skriftens sagor”. Inplaceringen av Otto þáttr I är i vissa avseenden besynnerlig och har gett upphov till diskussion. När Magnús nått kontakt med venderna vid Skotborgará inflikar Mork nämligen: ”og verðr hér frásögn að hvílast fyrst, því að eigi má allt senn segja” (och här ska berättelsen först vila eftersom allt inte kan sägas samtidigt), men ändå fortsätter berättandet obekym-rat några ytterligare rader framåt. Magnús’ huvudbry inför situationen tas upp och danskarnas irritation. Först härefter följer den väntade och annonserade parallell-handlingen: ”Nú er hér til að taka í öðrum stað, að Otta hét hertogi einn ríkr suðr í Saxlandi …” (Nu ska här för det andra berättas att Otto hette en mäktig hertig söderut i Saxland). Otto þáttr som därmed tar vid utmynnar i hertigens ankomst till slagfältet. Finnur Jónsson bedömer avsnittet som ett ohistoriskt inskott och den cite-rade skrivarkommentaren som insatt på fel plats, men någon närmare förklaring till

218 FOKUSERINGAR

den märkliga framställningen söker han inte.14 Så gör däremot Jonna Louis-Jensen som menar att en skrivare haft två olika manuskript framför sig. Det ena manuskrip-tet (A) har innehållit Otto þáttr, och det andra (B) har saknat den. Mork-skrivaren har följt A fram till passagen ”eigi má allt senn segja” och då upptäckt att B:s skild-ring varit annorlunda beskaffad, och i tron att B var utförligare än A har han skiftat förlaga. Dock har han nästan omgående insett sitt misstag och återgått till A.15 Men förklaringen är inte helt tillfredsställande. Ett annat sätt är ånyo att betrakta partiet som ett uttryck för en författares vedermödor med sitt stoff. Som vi sett stoppas för-loppet, och berättelsen får vila just i det läge då Magnús träffar på fienden, och som motiv anges att alla skeenden inte kan utsägas på samma gång. Kanske är innebörden att det är slagskildringen som får vila, och kanske är det som åsyftas med samtidiga skeenden å ena sidan Magnús’ förberedelser och å den andra Ottos färd till heden. Därför blir det först berättat om kungens situation och sedan om Otto. Härvid får vi tillika en förklaring till Otto þáttrs inledningsord: ”Nu ska här för det andra berät-tas att …” Infogningen av Otto þáttr II är mer oproblematisk. Berättelsen följer Otto hem till dennes rike när han och Magnús skilts åt efter striden. Stridsskildringen är då helt avslutad och även de sammanfattande orden om slaget sagda. Finnur Jónsson bedömer Otto-partiet som ohistoriskt, och vi behöver knappast ifrågasätta hans utlåtande, men säkert finns där någon kärna av sanning.16 Adam ta-lar ju om Ordulfs trolovning med Magnús’ syster Úlfhildr även om ingenting nämns om att Ordulf deltog i venderslaget. Fadern Bernhard gjorde ju på annat sätt – och bara alltför nitiskt – sitt för Magnús’ sak då han lät dräpa den oskyldige, från Rom hemvändande, danske fursten Harald därför att denne egentligen stod den danska tronen närmare än norrmannen. I två av Morks utvikningar uppträder Einarr þambarskelfir som Magnús’ medage-rande, och det första partiet ansluter sig naturligt till beskedet om danskarnas miss-nöje. Einarr råder där Magnús att noga ge akt på de danska krigarnas förehavanden. Tillsammans beger sig de båda en kväll ut bland männen för att utspana stridsviljan, och de hör männen säga att man lämpligen ska hålla sig nära skogsbrynet – där kan man slåss om man vill det och gömma sig om så skulle vara. Einarr och Magnús beslutar därför att fylka på sådant sätt att skogen inte ska vara alltför lätt att nå. Einarr ber så kungen att fortsätta till en bonde i närheten och se till att ingen skada blir åsamkad denne. Bonden bereder dem god fägnad, och efter måltiden lägger sig Magnús ner och somnar. Det är nu som Óláfr, enligt Mork, besöker sonen i sömnen. Magnús vaknar och berättar – inte helt korrekt – att de blivit lovade seger. Kungen beger sig därefter med Einarr tillbaka till hären och ber männen, där de ligger under sköldarna, att stiga upp. De båda Einarr-avsnitten är som synes tydligt integrerade, de utspelas i en följd, och de inramas av en inlednings- och en avslutningsformel. ”Þar var þá með Magnúsi konungi Einar þambarskelfir, fóstri hans” (Då var Einarr, hans fosterfar, med kung Magnús) respektive ”Sá maðr var þar með konungi, er Oddr hét ok var Gellisson. Hann hefir sagt suma hluti frá þessum tíðendum” (En man som hette Oddr Gellisson var då med kungen. Han har berättat en del av de

HLÝRSKÓGSHEIÐR 219

här tilldragelserna). Finnur Jónsson avisar de båda episoderna som interpolationer och menar att hänvisningen till Oddr inte behöver gälla den omedelbart föregående texten.17 Men onekligen ter sig avsnittet som en uppenbar enhet, med Oddr som sagesman. Vidare talar den nära anslutningen till huvudförloppet och det faktum att drömvisionen finns inkorporerad i berättelsen om Einarrs medverkan emot inter-polationsteorin. Här är det lättare att föreställa sig att Fagr förkortat en omfångsrik ÄMork än att Mork expanderat en ÄMork av Fagr-karaktär. Just som striden ska till att börja – Magnús har krängt av sig brynjan och står där med faderns yxa i handen – stannar skeendet av på nytt. En bonde tränger sig fram och når tillträde hos kungen, mest därför att Einarr känner igen honom. Bonden be-rättar att Óláfr helgi visat sig för honom i en dröm, sittande på en vit häst, och gett instruktioner för fylkningen. Han bestyrker sina ord med ”sannar jarteignir” (sanna järtecken). Magnús belönar mannen och följer de givna råden. Här finns således den dröm som Agrip-författaren möjligen, enligt ovan, åsyftat. Mot hypotesen att betrakta episoden som en interpolation talar anknytningen till huvudtexten. Óláfr ger sålunda genom bonden rådet att sätta en lång fylking, som är tätast mot mitten där kungen ska kämpa, och för att förhindra vendernas flykt ska man ”láta síga að utan armana að fylkingum Vinda” (låta armarna dra sig utifrån in mot vender-nas fylking). När sedan Magnús så småningom har drivit venderna fram mot åstran-den och där möter nytt motstånd låter han också ”síga að þeim fylkingararmana.” Följden blir att venderna trängs ut i vattnet och stupar i stora mängder. Rådet kom-mer sålunda till konkret genomförande, ett faktum som onekligen bestyrker partier-nas samhörighet. Innan den egentliga striden tar sin början följer ännu ett episodartat parti. En kämpe ur venderleden stormar fram lik en bärsärk. Järn biter inte på honom, han fäller män till höger och vänster, och samtidigt ropar han högljutt efter nordmän-nens konung. En storväxt och vacker men något ålderstigen man presenterar sig då inför Magnús och undrar varför man låter venden hållas och ger, när kungen ställer sig rådlös, förslag till åtgärder. Sedan stiger han fram och riktar ett mäktigt hugg mot kämpens hjälm, varvid denne böjer sig en aning framåt så att den korta brynjan gli-der upp i ryggen. Magnús är snabbt där med yxan och fullbordar verket. Vi kan först notera ett par ordvalsöverensstämmelser med den omgivande texten. Liksom i ett senare skede Magnús, hugger nämligen kämpen med ”tvær hendr” och dräper mot-ståndare ”sem búfé” (som boskap). Vidare söker den gamle mannen någon tid efter slaget upp Magnús i Norge och blir belönad för sin insats. Vi lägger också märke till att Einarr helt kort träder fram, vilket antyder en koppling till de båda föregående passagerna. Förloppet har också en märklig parallell i Hákonar saga góðas skildring av slaget vid Fitjar.18 Hákon strider där mot Gunnhildrssönerna, understödda av danskar. Agrip berättar om fiendernas kämpe Eyvindr skreyja som far fram ”gren-jandi ok emjandi” (vrålande och skrikande). Inte heller på honom biter järn, han röjer väg med sin bredbladiga yxa ”á báðar hendr”, och han frågar var nordmännens konung gömmer sig. Islänningen Þórálfr enn sterki erbjuder att ta sig an motstån-

220 FOKUSERINGAR

daren, men Hákon avböjer. Kungen häktar av den ”dulhetti” (förklädnadshuva) som dolt den annars lätt igenkännliga gyllene hjälmen. Klädd – märk väl ”í silki-skyrtu” – vänder han sig mot Eyvindr. Kämpen kommer rusande och hugger vildsint mot Hákon som emellertid viker undan. När så yxan fastnar i marken blir Eyvindr blottställd för Hákons svärd Kvernbitr och faller. Vi ser hur nära situationen över-ensstämmer med incidenten på Hlýrskógsheiðr, och det enda som egentligen skiljer är att rådgivarens – Þórálfrs roll – är något nedtonad. I Fagr är Hákon-episoden en aning förkortad, med färre paralleller till kämpens framfart och fler till stridens huvudförlopp. Hákon kränger här av sig brynjan, han hugger med båda händerna och har inte tid att invänta banerföraren – vi känner väl igen Magnús’ kampteknik. Heims framställning av momentet skiljer sig föga från Fagrs men har ett tillägg som tilldrar sig visst intresse. När Hákon avancerar har han nämligen Þórálfr vid sin sida. Þórálfr tar krokben för Eyvindr och ger därigenom Hákon möjlighet att klyva bär-särkens hjälm och huvud ända ned till skuldrorna. Även om inget rådslag föregår, och ingen uttrycklig plan tycks föreligga påminns vi onekligen om samarbetet mel-lan Magnús och den ålderstigne hjälparen. Någon form av samband måste vara för handen mellan de båda slagskildringarna, och någon form av påverkan måste ha ägt rum. Kanske har slagen blandats samman redan på en muntlig nivå, och motiv vandrat över. Det måste däremot anses som mindre troligt att drabbningar medve-tet komponerades med andra drabbningar som modell. Man kan också undra om inte Heims utökade roll för Þórálfr röjer en kanske omedveten påverkan från Mork-episoden, och sålunda antyder att denna inte är interpolerad. Även Morks avslutande sammanfattning bryter i viss mån det kontinuerliga berät-tandet. Sekvensen återfinns i Fagr i kortare form, men utgör där kärnan i slagskild-ringen varför dispositionen förblir utan anmärkan. Louis-Jensen menar att efter att det i Mork blivit ”fortalt om kampens afslutning og byttets deling, begynder kamp-skildringen forfra næsten fra begyndelsen og følger denne gang nøje Fsk.”19 Frågan är dock om inte passagen snarare bör tolkas just som en sammanställning, en sam-manfattning. Mork har mycket riktigt avslutat sin skildring i och med att Magnús tagit avsked av männen och bett vissa av dem att söka upp honom längre fram, men det som nu följer är därför knappast en omtagning, snarare blir några spridda iaktta-gelser och kommentarer kring drabbningen redovisade. Tidsuppgiften ”þessa orrostu hofu þeir á Mikaelsmessuaftan” inleder, och det berättas att flykten bröt ut efter bara en kort stunds kamp, att männen spreds över stora områden, att liken låg så tätt att bäckar dämdes upp och att ingen vet hur många som föll – i sammanhanget blir en av Þjóðólfrs strofer anförd. Därpå följer en andra del med de ovan nämnda skälen till slagets ryktbarhet, följt av de tre Arnórr-stroferna. Omöjligt är inte att ÄMork haft Morks disposition med stridsskildring och sammanfattning och att Fagr vid sin be-arbetning helt enkelt nöjt sig med sammanfattningen. Kanske är det en följd ”strofer med Begleitprosa” som ÄMork infogat som belägg efter den egentliga berättelsen. Heim avslutar för övrigt sin korta skildring av hedslaget med ett par kommenta-rer inledda av formeln ”þat er alþýðu mál” (vanligt folk påstår), och det som berörs

HLÝRSKÓGSHEIÐR 221

är manfallet hos respektive part, men vi återvänder därefter till slagplatsen och ser Magnús ordna för de sårade. Till sist berättas att Óláfrs järtecken gjorde slaget beryk-tat, och även här används uttryckssättet ”var þat alþýðu mál”. Inte heller Heim går således helt fri vad gäller kritik för kompositionen. Låt oss därmed övergå till de partier i Mork som ser ut att vara dubblerade. Sålunda inramas Otto þáttr I av sekvenser där Magnús’ oro blir uttryckt med i stort sett samma ordval. Kungen är i båda fallen ”áhyggjufullr” (bekymrad), det talas om att ”liðsmunr er mikill” (skillnaden i styrka är stor) respektive ”var liðsmunr allmi-kill” och att Magnús ”vill þó fyrir öngvan mun flýja” (vill dock alls inte fly) respektive ”lézt aldri vildu flýja”. Vidare sägs att ”allillr kvittr er í þeim Dönum, og þykir þeim sér stýrt til voða” (onda rykten gick bland danskarna, och de tyckte sig försatta i fara) respektive ”var illr kurr í Dönunum og sögðu, að konungr þessi vildi stefna þeim til bana” (danskarna muttrade och sade att kungen ville riskera deras liv). Texten upp-märksammar upprepningen med ett ”sem fyrr var sagt”, och var och en av sekven-serna har bara få uppgifter som inte finns i den andra. I den förra specificeras styr-keförhållandet, och i den senare uttrycker kungen oro inte bara vad gäller fienden utan också för de egna männen, och han tänker inte fly om bara någon enda följer honom. Fagr meddelar det sagda vid ett enda tillfälle. Nästa upprepning omger notisen om Oddr Gellisson och Ottos maning till kamp. Först återvänder Magnús från sitt och Einarrs besök hos bonden, ser männen ligga under sköldarna och ber dem stå upp. I omtagningen står att hären låg med vapen om natten därför att venderna väntades, och att Magnús kallar med hög röst och ber männen stå upp. Här lägger Fagr fram en kombination av de båda passagerna. Mork ger vidare vid hela fem tillfällen besked om Magnús’ utrustning och om hans sätt att strida. Passage ett föregår bondens dröm: Magnús tar av brynjan, och han står där i silkesskjorta med yxan Hel i handen. I passage två, efter episoden med venderkämpen, hinner inte kungen invänta märket eftersom han förföljer och fäller fiender ”sem störð”. Magnús hugger med båda händerna om Hel, och han bär varken hjälm eller brynja. Passage tre följer på oxlisten. Magnús förföljer hårt, inväntar inte märket, hugger med båda händerna och fäller män ”sem búfé”. Passage fyra utgörs av den nämnda venderkommentaren med dess referens till passage ett: ”Om alla stridit som den vackre i silkesskjortan …” Passage fem avslutar sammanfattningen: Kungen gick under hedningarnas vapen ”hlífalaus”. I en av Arnórrs tre citerade strofer finner vi upphovet till några av uppgifterna, nämligen till att Magnús kastade brynjan och stred med båda händerna om Hel. Fagr redovisar passage fem men har i övrigt bara ett textavsnitt om de här detaljerna. Där står att Magnús tog av brynjan, saknade rustning, bara bar en silkesskjorta och höll Hel i handen. Han kom först av alla mot fienden och högg med båda händerna. Morks egenhet att repetera kräver naturligtvis sin förklaring. Louis-Jensen beto-nar att det är fråga om ”næsten identiske gentagelser af tekstafsnit der genfindes i Fsk. og altså må stamme fra ÆMsk”, och hon antar därför att YFlat använt två olika Mork-förlagor men utvecklar inte tanken vidare.20 Men kan verkligen två nästan or-

222 FOKUSERINGAR

dagranna upprepningar med så kort intervall bero på att en skrivare sitter med två något avvikande manuskript framför sig, två manuskript som följaktligen måste ha varit bättre disponerade än YFlat? En sådan väg från ordning till kaos förefaller mig mindre trolig. Mer sannolik är ju trots allt en utveckling från ett större kaos till ett mindre. Kanske använder Mork-författaren Arnórrs ord om Magnús som ett slags ledmotiv för att binda samman skildringen. Hans största problem var antagligen hur han skulle komma till rätta med ett disparat och rikt stoff bestående av anekdoter och annat muntligt material. Och varför då inte ta utvägen att då och då påminna om vad som är det väsentliga i skeendet, framför allt när tråden hotar att gå förlo-rad – i vårt fall hur och med vilka medel den unge kungen förde kampen. Sålunda omger passagerna ett och två stoff som mist det övergripande perspektivet. Passage tre signalerar återgång efter oxlistens tillbakablick, och hänvisningen till silkesskjor-tan i passage fyra är kanske bara ett sätt att fastare inkorporera fiendens kommentar om Magnús. Även upprepningen i samband med Otto þáttr I kan ses som ett uttryck för en sammanställares osäkerhet. För tydlighetens skull påminns om den situation som rådde när den långa berättelsen avbröt huvudskeendet. Den här tendensen hos Mork-författaren att artificiellt knyta samman textavsnitt gör sig gällande även på andra sätt. Venderkämpen hugger i likhet med Magnús med två händer och fäller motståndare ”sem búfé” och även yxan Hel nämns. Einarr dy-ker oförmodat upp i berättelsen om bondens dröm, och referenserna till Otto är för-delade på olika moment, möjligen som ett sätt att skapa kontinuitet. Först anländer Otto och blir mottagen i glädje. Efter danskarnas knorr nämns han åter – Magnús fann situationen bättre nu sedan Otto var kommen. När Magnús visar sig efter ut-flykten med Einarr manar Otto honom till strid, något överflödigt kan tyckas efter-som alla beslut redan är fattade. Vid fylkningen låter kungen Otto ta hand om en av armarna, och efter vendernas motstånd vid ån leder de båda tillsammans förföl-jandet. Efter slutförd strid tackar Magnús mågen för stödet, och efter ”sammanfatt-ningen” tar man avsked av varandra. En annan sekvens bedöms av Louis-Jensen som möjligtvis ”resultatet af en omre-digering af en gentagelse”. I samband med striden vid ån hävdas nämligen att krop-parna låg så tätt att man torrskodd kunde ta sig över vattnet. Louis-Jensen menar att ”sammanfattningen” säger detsamma när det nämns att åar och bäckar dämdes upp av liken.21 Det är dock möjligt att de båda uppgifterna har skilda ursprung, den senare ur Þjóðólfrs vers, den förra ur själva stridsskildringen, kanske som kvarleva av muntligt berättande. Som vi förstått sammanfaller Fagr närmast av definitionskäl med ÄMorks ovan beskrivna grundstomme, men samtidigt finns några tillägg och några avvikelser. Hos Fagr är det sålunda inte bara danskarna som tycker sig försatta i ett alltför risk-fyllt läge utan även norrmännen, och eftersom danskarna i ett tidigare skede svek Magnús så fort han lämnat landet tycker man sig ha föga anledning att våga sina liv för Danmark. Magnús förklarar själv sin inställning i ett indirekt framställt tal. Som varande kung över bägge rikena skulle han värja Danmark även om kristna män stod

HLÝRSKÓGSHEIÐR 223

bakom härjningarna, så mycket större anledning nu när angreppet kommer från hedningar. Man kan lägga märke till de retoriska inslagen i talet. Magnús avser värja riket ”oddi ok eggju” (med spets och egg) och han använder ett allittererande uttryck som ”hálfu heldr fyrir heiðnum her” (så mycket mer mot en hednahär). När sedan Otto anländer och manar till kamp gläds kungen, främst därför att han själv redan avrått från flykt. Mest anmärkningsvärt bland tilläggen är kanske Magnús’ tal, efter-som Fagr annars visar den motsatta tendensen, nämligen att stryka sådana inslag. Och av vilket skäl betonar den nationalistiskt orienterade Fagr norrmännens dåliga kampmoral? Är det för att understryka kungens insikt och själsstyrka, eller ansåg författaren det näst intill upprörande att norrmän gav hjälp åt danskar? Under alla omständigheter är det troligt att Fagrs upphovsman tillfogat sekvensen som ett extra klarläggande till en förlagas framställning. I sitt förhållande till Mork sönderfaller Fagr i fyra partier. Parti ett följer Mork-texten nära, och det är bara ett antal överflödiga uttryck som försvunnit. Parti två ut-görs av det ovan nämnda tillägget, och i parti tre återgår Fagr till Mork-förlagan men förkortar och omredigerar i betydligt högre grad än tidigare. Sålunda vilar Magnús tillsammans med hären på heden om natten. Óláfrs ord till sonen är i stort sett desamma, men kyrkklockan Glöð blir inte nämnd. Óláfr säger bara att han tänker blåsa i sin lur när det är dags för strid, och innebörden i uttryckssättet blir klar först när man hör klockan klinga i luften. Partiet kan uppfattas som framsprunget ur en Mork-text där anekdotinslag och dubbleringar arbetats bort. Med beskedet att ”þetta var Mikaelsmessuaptan” börjar parti fyra. Här blir Morks ”sammanfattning” presen-terad, och dess första del bildar Fagrs egentliga stridsskildring. Bara en av de tre Arnórr-stroferna citeras. Fagrs förhistoria sammanfaller med Morks, och följaktligen är motsättningarna med Sveinn och med venderna oberoende varandra. Dock hemförlovar Magnús i Fagr hären så snart Sveinn flytt till Sverige och behåller enbart sitt personliga följe under den expedition till Vendland som föregår hedslaget. I Mork sänder kungen hem männen först efter drabbningarna vid Jómsborg och Ré. Den variant av skeendet som Heim lägger fram är disponerad efter en ny princip, med bruten kronologi, och det finns vissa beröringspunkter med Saxos framställ-ning. Först berättas att när Magnús gjort Sveinn till jarl denne far till Danmark, tar sig en hird och gör sig under vintern till vän med stormännen. Synvinkeln skiftar så till Norge och Magnús’ vintervist där. Om våren seglar kungen ånyo söderut till Danmark, men alls inte för att ta itu med Sveinn. I stället kommer bud att venderna vid Jómsborg avfallit, och Magnús svarar med att samla en här och bege sig dit. Heim ger således en motivering för vendertåget, där detta hos Mork och Fagr när-mast ter sig som överfall och vikingahärjning. Striden vid Ré har flyttats fram till efter slaget vid Hlýrskógsheiðr, och Sveinn har övertagit rollen som motståndare där. Sedan Magnús återvänt till Danmark, hemförlovat hären och gjort förberedelser för vintersäte därstädes skiftar perspektivet till Sveinns förehavanden föregående vinter: ”Inn sama vetr, er Sveinn […] hafði vingazt við allmikit stórmenni …” (Samma

224 FOKUSERINGAR

vinter som Sveinn hade gjort sig till vän med många stormän). Vi ser Sveinn ta kungsnamn och, vid beskedet att Magnús närmar sig från Norge, bege sig över till Sverige. Sveinn håller sig underrättad om Magnús’ färder, och när budet kommer att de norska krigarna skickats hem går han till handling. Han lägger under sig Skåne, Själland och Fyn. Synvinkeln skiftar därmed tillbaka till Magnús som sitter med ringa följe på Jótland. Kungen får vetskap om såväl Sveinns framfart som venderhä-rens anmarsch och samlar till sig folk, bland andra anländer mågen Otto. Men än har Magnús inte bestämt vilken fiende han ska ta sig an, och liksom hos Saxo står han inför ett val – där var det ena alternativet att fortsätta förfölja Sveinn, här är ho-tet från dansken av en annan och mer direkt dignitet. Magnús beslutar sig för ven-derna eftersom de danska hövdingarna eggar härtill; hos Saxo var det allmogen som övertalade kungen. Vi lägger märke till kontrasten mot danskarnas knorr i Mork och Fagr. Också hövdingarnas argument inför kungen kan vara av visst intresse: ”láta eigi heiðit fólk ganga þar yfir land ok eyða” (inte låta hedningar ta sig in i och föröda landet). Hos Theodoricus finner den uppgivet förtvivlade Magnús det tungt att inför sina egna ögon se landet förhärjas. I Mork och Fagr skyndar en beslutsam konung söderut dag och natt därför att venderhären ”fer óspakliga, brennir allt ok bælir” (far fram som dårar, bränner allt och sätter allt i brand). Fagr har dessutom sitt tillägg att ”hálfu heldr” värja riket mot hedningar än mot kristna. Samma grundförutsättning har sålunda blivit använd olika i de skilda versionerna. När hären väl anlänt till Skotborgará, och det står klart hur numerärt överlägsna venderna är, utbryter i Heim en livlig diskussion. Magnús vill slåss under förutsätt-ning att männen alls tror på en möjlighet till seger, och de flesta avråder, men ”Ótta hertogi fýsti heldr at berjask” (hertig Otto ville hellre slåss). Hertigens inställning blir avgörande, och man låter härkläda sig omedelbart efter inlägget. Vi kommer ihåg att i Mork var aktionsplanen redan klar när Otto kom med sin maning, och att i Fagr denna mest fick karaktären av en tröst- och glädjekälla för den annars mycket ensamme kungen. Hittills i Heim har Magnús utstrålat idel beslutsamhet, och det är först nu som han fylls av oro och onda aningar. Han har svårt med sömnen, och han ligger ofta försänkt i bön. Bekymren har sin grund i att Magnús finner det tungt att kanske behöva ta till flykten, han som aldrig gjort så tidigare, och Heim förser honom således med ett drag av fåfänga. Magnús är inte längre en så rättfärdig och pliktmedveten härskare som hos Theodoricus och Fagr, utan han tänker en hel del på egen fördel och vinst. Han säger sig lika gärna kunna ta sig an den personlige fien-den Sveinn som hednahären, och inte heller blir några tal hållna om skyldigheten att försvara riket. Óláfrs drömmaning i Heim är mer återhållsam än Fagrs och Morks direkta order, men innebörden förblir densamma: När du hör min lur ljuda ska du rusta till strid. I själva kampskeendet lägger Heim in några förklaringar och specifikationer. Så tids-angivelsen ”Tók þá at lýsa af degi” (Då började det dagas) som kanske återspeglar Agrips ”Þat var þá er sól var í landsuðri”, och om Glöð noteras att den blivit skänkt av Óláfr till Clemenskyrkan. Vidare sägs att venderhären i inledningsskedet gick över ån

HLÝRSKÓGSHEIÐR 225

mot norrmännen, och det blir framhållet att Magnús’ silkesskjorta var röd. Striden skildras kortfattat med många detaljer från de övriga kungasagorna. En strof av var-dera Arnórr och Þjóðólfr ingår, och det talas om brynjan och yxan, om Magnús som gick främst och högg med två händer, om venderna som föll i täta lager och blev nedhuggna ”sem búfé” och om kungen som ledde förföljandet. Vi har redan berört Heims sammanfattning, men tilläggas bör att de båda partierna åtskiljs av en nytillkommen episod. När nämligen Magnús efter slaget ska låta förbinda sina sårade visar sig antalet läkare vara otillräckligt. Kungen går då omkring och känner på männens händer och väljer ut de tolv som förefaller ”mjúkhenztir” (ha de mju-kaste händerna) att ta hand om de skadade. Heim hävdar att alla dessa, liksom många av deras efterkommande, omsider blev de bästa läkare, däribland islänning-arna Þorkell Geirason och Atli, Bárðr svartis far. Såväl Atli som Þorkell står nämnda i Landnámabók, där Þorkell dessutom blir kallad ”læknir”.22

Intressant är att den nämnda episoden även förekommer i Hrafns saga Sveinbjarnarson in sérstaka (det vill säga den version av sagan som bevarats själv-ständig utanför ramen för Sturlunga saga).23 Hrafn, som också var läkekunnig och dog år 1213, var sonsonson till Atli – där är skälet till att det berättas om slaget vid Hlýrskógsheiðr i sagans inledning. Atli, sägs det, deltog med Magnús góði i kampen mot venderna. Óláfr helgi uppenbarade sig och bad sonen välja ut tolv män ur de bästa ätterna att förbinda de sårade – Gud skulle då se till att läkekunnigheten levde kvar i de utvaldas ätter. Efter slaget gav Magnús de tolv order att ”binda sár manna”, eftersom det fanns få läkare i hären och många var skadade. Atli utövade där läke-konst för första gången i sitt liv och blev sedan, liksom alla de övriga, ”algerr læknir” (utmärkt läkare). Och på så sätt kom förmågan och gåvan in i Bárðr svartis ätt. Som vi ser är Hrafns sagas framställning konstruerad i två parallella avsnitt. Före slaget uppenbarar sig Óláfr, och det talas om det kommande släktarvet. Efter slaget för Magnús ordet, och släktarvet blir på nytt nämnt. Vi kan konstatera några ordvals-sammanfall med Heim: ”…skipaði hann þeim til at binda sár manna” (fick han dem att förbinda männens sår) – ”…lét Magnús konungr binda sár sinna manna” och ”…fáir varu læknar í liði hans” (Det fanns få läkare i hans härstyrka) – ”…læknar váru ekki svá margir í herinum.” Att det även här förekommer en, om än avvikande, Óláfr-vision förstärker intrycket att slaget i traditionen var associerat med dylika up-penbarelser. Den annorlunda utformningen, och det faktum att den åskådliga scenen med Magnús som undersöker männens händer saknas, gör det knappast troligt att Hrafns saga utgått från Heim, och i Gustav Storms ögon har heller inte Heim häm-tat episoden ur sagan.24 Jónas Kristjánsson, liksom dessförinnan B. M. Ólsen, menar att Hrafns saga tillkommit sent, kanske inte förrän efter 1250.25 Det sägs nämligen i sagans avslutning att Þorvaldr Snorrason bodde i Vatnsfjörðr så länge han levde, och Þorvaldr dog år 1228, men Finnur Jónsson har framlagt argument för att upp-giften i fråga är interpolerad. Þorvaldr blev sålunda innebränd av Hrafns söner, en vedergällning som författaren – som synbarligen är högst välvilligt inställd till sin hjälte – näppeligen skulle ha utelämnat ifall han känt till den. Enligt Jónsson är det

226 FOKUSERINGAR

alltså möjligt att förlägga sagans tillblivelse så tidigt som omkring 1220.26 Det troliga är att Heim förmedlar en genuin muntlig tradition ur Bárðrs och Þorkells släkter, en tradition som även återspeglas i sagan. Storm förklarade genomgående Heims utseende som en följd av att författaren, Snorri Sturluson, sökt sig till de tillförlitligaste källorna. Hit hörde skalderna Arnórr och Þjóðólfr, och eftersom dessa bildar grund för skildringen behandlas själva striden vid Hlýrskógsheiðr jämförelsevis kortfattat. Óláfr-visionen behålls eftersom Einarr Skúlason berättar om den i Geisli och Ottos deltagande eftersom det finns bestyrkt av Fagr. Och läkeepisoden härstammar som vi sett ur traditionen. Aðalbjarnarson konstaterar i samma anda att Heim släppt de flesta av Morks ”lygilegum sögnum” (lögnaktiga berättelser). Men trots genomarbetningen återstår fortfarande felaktig-heter i Heim, bland annat vad avser kronologin.27

Men Heim ser ut som den gör inte bara på grund av sin källkritiska inställning till förlagorna. Det finns även en vilja att följa parallella skeenden och klargöra beroen-det mellan samtidiga förlopp. Heim tolkar dessutom händelserna efter eget huvud då källorna tryter eller då deras motiveringar inte kan accepteras. Sålunda tycks Heim reagera på att Magnús i förlagorna for till Danmark för att bestraffa dem som ut-nämnt Sveinn till konung och ger i stället ett intryck av att färden helt enkelt ingick i planerna. Magnús förefaller hela tiden omedveten om Sveinns tilltag; han straffar inte, han angriper inte. Det är dansken som fegt går till aktion då de norska styr-korna blivit hemsända. Inte heller verkar Heim se det som lämpligt att Magnús utan sak gav sig på venderna, och härnadståget blir därför omsorgsfullt motiverat i den nya versionen. Som så ofta är bevekelsegrunderna mer rationella, mer personbundna och mer kallt logiska än i förlagorna, och vi kan ur den synvinkeln förstå sekvensen där Magnús är mer rädd om sin egen ära än om folket eller riket. Heim visar också en förkärlek för valsituationer, för lägen då alternativa handlingssätt är möjliga och kan bli diskuterade. Kanske är det därför slagets förspel utgår från två sådana scener. Ska Magnús konfrontera Sveinn eller venderna? Ska Magnús kämpa eller fly? Vi har likaledes konstaterat Heims vilja att förklara oklarheter (Glöð och vendernas trupp-rörelser), och viljan till ökad åskådlighet (gryningen och den röda skjortan). Mera sällan tillfogas eget, nytt material (som läkeepisoden). Naturligtvis är det riktigt att Heim i mångt och mycket utmärks av sin tendens att avstå från inslag som ligger vid sidan av handlingstråden, men härvidlag har den en god förebild i Fagr. Vad beträffar de ”interpolerade” Heim-versionerna kan nämnas att Eirspennill föl-jer huvudtexten, så när som på att notisen om att Magnús aldrig tidigare tagit till flykten saknas, och det finns inga inslag från Mork. Fríssbók har ett enda tillägg – från Adam av Bremen. Omedelbart före läkeepisoden står nämligen ett antal uppgifter presenterade med formeln ”svá segir í Brímabók”. Det sägs där om de åtta söner som tänkte hämnas dråpet på Réttiburr att de föll på Hlýrskógsheiðr och med dem fem-tontusen man.28

Hulda har i det här avsnittet utgått från en Mork-förlaga som i avsevärd grad bli-vit utsatt för redigeringar, och bland annat har det tillkommit inslag från Heim. Ett

HLÝRSKÓGSHEIÐR 227

sådant tillägg finner vi när danskarna råder kungen att fly, och ett annat då Magnús drömmer sin dröm vid besöket hos bonden. Precis som i Heim sov kungen föga och sjöng i stället sina böner. Uppgiften att liken ligger tätt ”sem undvörp” (som vågor på havet) härrör också från Heim, liksom det faktum att Óláfr, utan att nämna Glöð, säger att han ska blåsa i sin lur. Läkeepisoden är i Hulda placerad efter Otto þáttr II och följs endast av ett kort parti av sammanfattningen. Episoden är förkortad, och den nämner sju läkare i stället för tolv. Vid två tillfällen citeras strofer av Einarr Skúlason, och i övrigt består Huldas extratext av kortare kommentarer och utlägg-ningar, som inte behöver härröra från någon specifik källa utan kan vara av skriva-rens egen penna. Många oklarheter, flera av omtagningarna och någon enstaka fel-aktighet har försvunnit eller rättats till. Dessutom är stoffet här och var väsentligt omstuvat. En genomgång av Huldas text i relation till Mork är därför befogad, men jag avstår från att kommentera kortare omformningar som inte har någon betydelse för textupplevelsen. Men det är värt vår uppmärksamhet att Hulda fogar in Otto þáttr utan spår av förvirringen i Mork. Den låter nämligen synvinkeln skifta först när Magnús redan befinner sig på färd söderut: ”Nú verðr hér fyrst at standa sagan, en segja þat sem fyrr varð” (Nu ska sagan stanna upp här och berätta sådant som hände tidigare), och omedelbart därpå följer berättelsen om hertigens gifte. Efter redogörelsens slut nalkas vi Hlýrskógsheiðr vid Ottos sida och finner att Magnús anlänt under tiden. De båda versionerna av själva berättelsen skiljer sig åt till viss del, även om det or-dagranna sammanfallet överväger. Hos Hulda föreslår hertigen kejsaren att fria till Úlfhildr; i Mork är det Otto som näst intill beordras sändefärden. Morks Álfífa är utbytt mot Magnús’ moder Álfhildr, varför det bedrägeri man spelar upp för den kejserlige budbäraren blir av lindrigare art. Den flicka Álfhildr utger som varande Úlfhildr är ju faktiskt halvsyster till Magnús, om än inte dotter till Óláfr helgi. Här kompliceras förhållandet texterna emellan i någon mån, och Huldas kommentar om flickan – ”sú var eigi samfeðra við Magnús konúng” (hon hade inte samma far som kung Magnús) – är helt naturlig i sammanhanget. Mork däremot har det fullständigt irrelevanta ”sú var eigi samfeðra við Svein konung”, en notering som sedan får en parallell när hertigen under sin andra friarfärd förhör sig hos Magnús om denne har någon syster ”samfeðra við sig”. Den naturligaste förklaringen på allt detta vore ju att Mork utgått från Hulda och bytt ut Magnús mot Sveinn i den citerade passagen, eftersom den ansett Álfífa och inte Álfhildr som korrekt aktör. Om däremot Hulda byggt på Mork då har en relevant utsaga uppstått ur en meningslös genom utbyte av bara ett ord, vilket ju förefaller föga sannolikt. I övrigt ter sig Hulda någon gång onö-digt mångordig, främst i beskrivningar. Sålunda blir Otto först presenterad med ett antal epitet – liksom i Mork – men bestås ännu ett utförligt porträtt när han så små-ningom återvänder till Saxland nygift. Och porträttets ”hinn snarpasti í orrustum” (den skickligaste i strid), en motsvarighet till det tidigare ”mikill bardagamaðr” (en stor stridsman), upprepas bara kort därefter i hallscenen. Även i Otto þáttr II växlar sammanfallen med divergenser och med partier som

228 FOKUSERINGAR

återfinns bara i Mork eller Hulda. Intressant är Huldas kommentar ”ok svá ætla ek verit hafa” (och så tror jag det var) när Otto berättar om den första norska resan och säger sig ha blivit presenterad för en Magnús’ syster. Mot slutet skiljer sig versionerna kraftigt åt. Mork låter ju kejsaren abdikera till förmån för Otto och sluta sig till dem som avstår från denna världens goda, men Hulda för ned framställningen på en rim-ligare, mer historisk nivå. Otto behåller där hertigdömet intill sin död, och hans son med Úlfhildr tar vid efter honom. Den nya infogningen av Otto þáttr I medförde att en av Morks upprepningar för-svann, och detsamma gäller även de resterande dubbleringarna. Sålunda innehåller passagen där Magnús berättar sin dröm följande moment. Kungen återvänder från natten hos bonden – han väcker männen och ber dem förbereda sig för strid – kom-mentaren om sagesmannen Oddr – notering att hären legat med vapen – Magnús fylkar – Magnús berättar om visionen. Som synes är sekvensen kontinuerligt upp-byggd och saknar omtagningar. Vidare är Morks spridda ögonblicksbilder av Magnús i strid i Hulda samlade mellan bondens dröm och venderkämpens framfart, och där finner vi även en av Þjóðólfrs strofer och en av Arnórrs. Hulda behåller dock upprep-ningen att Magnús högg med två händer. Venderkämpen får ett namn i Hulda – Regbus – och det är Regbus’ ring som Magnús med sällan sedd frenesi lägger beslag på vid delningen av bytet. Klart står också att den man Magnús bjuder till ett framtida besök är just den som gav råden då Regbus fälldes. Genom att Morks ordvalsparalleller fallit bort är sambandet mellan bondens Óláfr-vision och själva striden något försvagat i Hulda. Här tycks avsikten med den långa fylkingen vara att hindra venderna från omfattningsmanövrer, och inga di-rekta kopplingar finns till oxlisten. Vidare är ”venderkommentaren” – precis som i Agrip – placerad mitt under Magnús’ förföljande, innan kungen upptäckt sin ris-kabla belägenhet. Och liksom i Agrip förföljer Magnús ”við annan mann” (med en man). Inte bara detaljer utan ockå Huldas disposition skiljer sig i flera avseenden från Morks. Sedan Magnús fylkat efter bondens anvisningar närmar sig hednahären, och drabbningen tar sin början. En allmänt hållen sekvens om striden följer, med bland annat strofer och noteringarna om Magnús’ insatser, och i Regbus-avsnittet antar förloppet en mer konkret karaktär. Omedelbart härefter och något oförmodat anförs strofer av Einarr Skúlason och avsikten förefaller vara att bestyrka Magnús’ drömvi-sion. Därpå tar en ytterligare ”allmän” sekvens vid med en ny Þjóðólfr-strof, och här finner vi bland annat några av de uppgifter Mork förlagt till sammanfattningen och som hör ihop med just den citerade strofen (männen som sprids och bäckarna som däms upp). Skildringen blir på nytt mer specifik i och med att venderna gör mot-stånd vid Skotborgará, och en strof av Arnórr används som belägg. Magnús förföljer så med en man, och en Arnórr-strof och venderkommentaren åtföljer passagen. Som vi ser försöker Hulda bringa reda i Morks kaos genom att dela in stoffet i väl avgrän-sade, enhetliga avsnitt.

HLÝRSKÓGSHEIÐR 229

Partier av ”sammanfattningen” följer och däri integrerat, oxlisten. Vi kan konsta-tera att Huldaförfattaren lyckats hitta en acceptabel placering för episoden, och vi märker även hans strävan att förstå hur det hela egentligen gick till. Han kommente-rar sammanfattningens ”ingen kunde räkna hur många hedningar som miste livet” med förklaringen att deras främsta krigslist ”með guðligri forsjá” (med Guds försyn) gick om intet. Magnús tog nämligen en annan väg än venderna räknat med, och när flykt var oundviklig stod därför kreaturen plötsligt framför dem. Man sprang på de egna spjuten eller föll för Magnús’ styrkor. Huldas sammanfattning mynnar ut i en ny strof av Einarr Skúlason med tillägget att en sådan seger vinner man inte utan stöd från Jesus Kristus. Vi återvänder så till slagplatsen och ser segrarna dela krigsbytet. Magnús tar av-sked från Otto och Otto þáttr II följer, varefter Hulda avslutar med Heims läke-episod. Man kan kanske inte påstå att Hulda löst samtliga Morks stoffproblem, och nå-gon enstaka gång har till och med redigeringen varit till det sämre. Det har till ex-empel varit svårt att hitta positioner för de egna tilläggen. Den första Einarr-strofen har hamnat helt fel och bryter kontinuiteten fullständigt, och genom placeringen av Heim-lånet bryter Otto þáttr II av skeendet på slagplatsen. Och även i detaljer finner vi brister, bland annat när Magnús hinner börja striden och dräpandet innan skriva-ren påminner sig att kungen dessförinnan krängt av sig brynjan. Knýtlinga sagas framställning av slaget är helt kort. Eftersom Sveinn utropat sig till kung styr Magnús färden mot Danmark med en stor här (jämför Mork, Fagr och Hulda). Under sommaren bränner han Jómsborg och möter venderna vid Heiðabœr dagen före Mikaelsmässan. Han segrar med hjälp av Óláfrs järtecken och förintar en väldig fiendehär. Enligt somligas mening deltog Sveinn på Magnús’ sida, och uppgif-ten – som Knýtlinga saga är ensam om bland prosaversionerna – bestyrks med den nämnda strofen ur Þorleikr fagris Sveinsflokkr. I sitt sammanhang är påståendet na-turligtvis befängt – hur kunde Sveinn plötsligt förvandlas från fiende till vän?29 Än mer kortfattat berättar Ágrip af sögu Danakonunga. Venderna härjar, Magnús ger slag och femtontusen hedningar faller. Siffran, som även anförs i Lundarannáll, bör här-röra från Adam av Bremen.30

En slagskildring längre fram i Knýtlinga saga förefaller påverkad av venderdrabb-ningen. Inför striden på Graðarheiðr 1157 mot Sveinn Eiríksson uppenbarar sig nämligen Knútr lávarðr för sonen Valdamarr. Här ligger du, säger Knútr, ”mjök ótta-fullr” (i stor fruktan). Fatta i stället mod, ty din sak är god. Påpekas bör att Valdamarr i jämförelse med Magnús har föga skäl till fruktan – hans styrkor är knappast under-lägsna Sveinns. Knútr ger också en förutsägelse som liknar Óláfrs. En korp kommer att visa sig, och där den slår sig ner ska Valdamarr fylka sina styrkor. Knýtlinga saga förlägger vidare slaget till Mikaelsmässan trots att det ägde rum i oktober månad. Avsikten bakom parallellerna kan ha varit att sidoställa Valdamarr med Magnús góði, och det hävdas även – historiskt inkorrekt – att Valdamarr blev fostrad i Garðaríki.31

Som vi ser saknas det inte material för den här våldsamma konfrontationen mel-

230 FOKUSERINGAR

lan norrmän och vender i södra Danmark, men hur ska man förklara texternas ut-formning? Finns det en väg mellan en historisk verklighet och det skrivna ordet, el-ler måste vi lägga hela ansvaret på en följd författares och bearbetares axlar? Vågar vi postulera framstående muntliga traditionsbärare, eller måste man förutsätta att hela utvecklingen ägde rum i en värld av skrift? Av naturliga skäl har fokus sedan lång tid tillbaka legat på de skrivna sambanden, och det man har utrett och diskuterat har varit de eventuella förlagorna och de lästa inspirationskällorna. Frågorna och pro-blemen har varit tillräckligt många på den manifesta textnivån, och det har inte fun-nits någon direkt anledning till lösa spekulationer kring det som möjligtvis föregått handskrifternas vittnesbörd. Eller snarare: det har inte funnits någon plats i det ve-tenskapliga fältet för sådana positioner. Om det är annorlunda nu är svårt att säga, men en känsla tränger sig gärna på att indicierna finns där dolda i mängden av fak-tauppgifter och kopierade förlopp, indicierna för att det funnits ett berättande på Island som föregick skrivandet och berättare som föregick skrivarna. När man höjer blicken från pergamenten och de fascinerande mikroinsikterna och sansar sig för ett ögonblick kommer man inte ifrån de jagande tankarna – det finns en helhet, det finns ett sammanhang, det måste ha funnits en levande kontext för det som till slut blev död text, det måste ha funnits en tid när ord gick över läppar, och det måste till och med ha funnits en tid när det berättade skapades genom att ett skeende blev betraktat och upplevt av mänskliga sinnen. Det vi först kan observera är elementen av konstans i hedslagsskildringen. Magnús får ta sig an venderna i samband med att han konfronterar Sveinn. Magnús är be-kymrad över hur det hela ska gå – av olika skäl – men han återfår modet och beslut-samheten genom en dröm. Magnús vinner en strålande seger över den överlägsna fienden och kämpar själv som den främste i första ledet. Mängder av vender faller och ligger kvar i högar på slagfältet. Det anmärkningsvärda och sögulega var förstås segern mot alla odds, här fanns den naturliga utgångspunkten för berättandet – för sanningen och för fantasin. Vi kan som framgått läsa i Mork att det var underlägsen-heten, järtecknen och manfallet som gjorde slaget berömt, och man får förmoda att det var här islänningarna tog sin utgångspunkt för det talade ordets utbroderingar. Slaget drog till sig stereotypier som så småningom kom att utgöra en oavskiljbar del av skildringen. De tidiga skalderna fokuserar på mansskillnaden, på de döda ven-derna och på Magnús’ stridsinsats, men man får inte glömma att stroferna utgör de-lar av hyllningskväden till kungen. Samtidigt borgar ju versraderna för att Magnús verkligen gjorde en noterbar insats som han inte behövde skämmas för – i annat fall vore det ju ”hån och inte lov” att öppet berömma kungen på det här sättet. Heroismen och segern startade lavinen, och mer behövdes inte för att ett hjäl-tekväde skulle komma till stånd – här fungerar sinnenas kombinatorik precis lika bra som incitamenten från det som verkligen ägde rum. Men det var inte extrema hjältesagor som utformades på Island, därtill stod man alltför mycket på sidan av de fält som skalderna verkade i vid de inblandade hirderna. Drapan kunde ha blivit en hjältesaga om etablissemanget varit intresserat av sådana, men på Island kunde

HLÝRSKÓGSHEIÐR 231

man betrakta ”kungasagornas” värld på ett betydligt mer analyserande och reflekte-rande sätt, från sidan och ”von oben”. Man kunde ta ställning till ögonvittnesskild-ringarna och ryktena och fundera, eftersom man inte var direkt inblandad. Och när man tröttnat på den tvåhandsfattade yxan och på den unge kungen i silkesskjortan, då var det andra frågor som trängde på, och andra bilder. Hur kunde Magnús över huvud taget ta sig an venderna och riskera sitt liv och sina män i ett i och för sig främmande land? Hur kände han sig? Vad var det mer än den egna, individuella stridsinsatsen som gav segern? Hur reagerade de som såg Magnús kämpa? Av de otaliga vittnesbörd som strömmade in när skeppen började anlända påföl-jande vår var det de som befordrade reflektionen som satte sig fast och levde vidare. Och inte bara de, utan även de som av samma skäl genererades i själva berättandet, då eller senare. Det är inte säkert att Magnús drömde någon dröm eller använde ett påhittat drömvarsel för att pigga upp de nedstämda männen. Men det är säkert att drömmen var väl etablerad på ett relativt tidigt stadium. Einarr Skúlason kunde referera till den vid 1100-talets mitt, och varianter hade fått möjlighet att utveckla sig (jämför Saxo som uppenbart står i skuld till det norröna berättandet). Man kan lägga märke till att Adam, trots att han hade tillgång till Sveinn Úlfsson, berättar en helt annan historia från en helt annat utgångspunkt – här har islänningarna antagli-gen inte utgjort någon inspirationskälla. Om vi förutsätter att islänningasagan existerade i något slags muntlig form och att det var genom den – bland annat – som man bearbetade och tillgodogjorde sig sina egna politiska och sociala upplevelser (jag har tecknat ett möjligt scenario i boken om Hrafnkels saga32), då kan man kanske förstå den dräkt de utrikes berättelserna så småningom antog. Man intresserade sig mer för motiv och bakgrund och ambi-valenser än för de direkta konfrontationerna, eftersom det var där man hittade de pragmatiska lärdomarna. Man behövde inte lära sig slåss, man behövde lära sig för-stå och utröna själva spelet. Allt det här försiggick förstås på ett bara halvt medvetet plan – man drog nytta för att man intresserade sig; man intresserade sig inte för att dra nytta. Den stora frågan kring Hlýrskógsheiðr blev därför till slut: Hur kunde nå-gon vinna en så stor seger, hur gick det till, hur spelades spelet? Och här kan vi hitta förklaringen till flera av de ingående episoderna, och då kan vi även bekräfta miss-tanken att dessa verkligen berättats muntligt när slaget kom på tal. Otto þáttr är ett bra exempel eftersom en delförklaring till segern kan vara att Magnús fick de rätta männen vid sin sida. En mäktig tysk hertig – varför inte – här fanns något att spinna på, och det band som Adam nämner mellan Magnús och Ordulf kan vara ett incitament. Frågan är då hur det kom sig att Ordulf äktade sys-tern, och hur det kom sig att han deltog på heden, och det är möjligt att svaren utformade sig själva under tidens gång med hjälp av traditionella berättarelement. Även för Regbus-sekvensen finns det en naturlig plats i ett slag där segern blev vun-nen mot alla odds; det behövdes att den överlägsna fienden nedgjordes symboliskt genom att dess mest överlägsne kämpe dödades så tidigt som möjligt av den egna härföraren. Här kan man gissa sig till att partiet i Hákons saga góða – där inplace-

232 FOKUSERINGAR

ringen inte är lika självklart logisk – längs obskyra irrvägar erbjudit stoffbakgrunden. Dessutom lämnar bondens dröm en praktisk förklaring till segern (det var Óláfr som lade upp taktiken) och Magnús’ dröm en psykologisk (med Óláfr på ens sida rinner adrenalinet lättare till). Oxlisten hör också till de partier som lämnar förklaringar till den överraskande utgången och där en kanske förflugen uppgift, ett illa underbyggt rykte, bildat kärnan till framväxande anekdoter. Kanske ska vi tänka oss processen så här: Den där våren efter drabbningen form-ligen flödade en berättarvåg in över Island och mötte en muntlighet som var beredd att ta emot och assimilera informationen men på helt egna villkor, och det var i det mötet som traditionen om slaget tog sin utgångspunkt. Muntligheten lyssnade och valde ut, upprepade och glömde bort, reflekterade och lade till och lät de egna pro-cesserna verka. Man sökte och bevarade det slagkraftiga och det sögulega och det som gav svar på de frågor som genererades av själva berättelserna. På så sätt blev också så småningom det fragmentariska och osammanhängande verklighetsstoffet integrerat och sammansmält till något som just var värt att lyssna till. Det fanns an-ledning för de goda berättarna att under lång tid framåt dra historien – eller histori-erna – om slaget vid Hlýrskógsheiðr. Inte bara det avgörande och övergripande hade chans att överleva utan också den effektiva bilden, det konkreta snapshotet, och man kan därför undra om inte Magnús’ och Einarrs spaningsutflykt och vilostunden hos bondefamiljen ingått i tra-ditionen. En berättelse som inte är förankrad i en åskådlighet blir snart tung att lyssna till. Man behöver se framför sig kungen och hans höge ålderman där de går omkring bland männen för att utröna stridsviljan, och man behöver kunna före-ställa sig att Magnús drömde sin dröm i en bestämd lokalitet. Muntligheten högg tag i – och broderade ut. Hänvisningen till den bestämde sagesmannen Oddr Gellisson, i samband med Einarrs råd och spaningsutflykten, är intressant. Som vi såg uppfattar Indrebø se-kvensen som en, får man förmoda, isolerad ögonvittnesskildring, utnyttjad då Mork-bearbetaren tog den spartanska ÄMork om hand. Men hur kunde en isolerad anek-dotföljd överleva i traditionen om hela berättarkedjor kring välkända stortidender inte kunde det? Då vore det väl egentligen enklare att tänka sig att skrivarna faktiskt expanderade det torra faktaskelettet helt på egen hand, ur den egna fantasin. Men det tycks som om det inte räcker för bokprosaisterna att fokusera på ”författaren”, man måste dessutom förringa ”berättaren” till på sin höjd ”ögonvittne”, till en oansenlig förmedlare av betydelselös och kontextlös information. Det man däremot med fog kan fråga sig är om Oddr tillhörde berättarvågen eller den mötande muntligheten; upplevde han slaget personligen eller var han en av dem som förmedlade traditio-nen? Troligen deltog han och stod som primär uppgiftslämnare, eftersom man mer sällan kom ihåg muntlighetens (eller skriftens) utövare med namn, och av någon an-ledning var det hans namn, bland de många, som fördes vidare. Alternativt är det fråga om ett försök av Mork-skrivaren att belägga det enbart hörda och ett tecken på det begränsade förtroende för muntligheten som skriftens män hyste.

HLÝRSKÓGSHEIÐR 233

Men om det nu fanns en muntlig kungasagotradition, vilken form tog den sig och hur fann den sin organisation? Utbildade det sig fasta sagor om de enskilda regen-terna eller kring enskilda bemärkansvärda tilldragelser? Eller dök stoffet ostrukture-rat upp här och var i den sociala gemenskapen, bevarat där det fanns ett skäl för ett bevarande och bortglömt eller aldrig konstruerat annorstädes. De här frågorna är naturligtvis fundamentala men, lika naturligtvis, onåbara – vi kan bara spekulera. Läkeepisoden skulle kunna tala för det senare alternativet. Det var de tolv nyblivna ”läkarnas” avkomlingar som hade anledning att berätta om det aktuella efterspelet till slaget – så till exempel Atlis sonsonson Hrafn – och ingenting kräver att man samtidigt förde själva striderna på tal. Att Hrafns saga lade in informationen i sin introduktion är naturligt – eftersom den fanns nära till hands – och att Heim-författaren av något skäl fick fatt i den föga orimligt. Men samtidigt liksom svävar den längre skildringen bakom versionen i Hrafns saga – detta på grund av Óláfrs instruktion – och man kan lika gärna argumentera för att den muntliga förlagan ut-gjort en komplett slagskildring med läkeavsnittet som en lokalt betingad interpola-tion. Att det var den ”stora händelsen” som i första hand och i det första skedet orga-niserade berättandet förefaller självklart. Det var den spektakulära nyheten om den stora striden som satte igång lavinen, inte det faktum att man plötsligt hade något nytt att anföra om den eller den norske kungen. Striderna, bedrifterna, kristningen, de häpnadsväckande incidenterna, de sögulega enskildheterna; där är stoffet. Det i tid och rum sammanhängande förloppet; där är strukturen. Men regentskapet som konstruktionsprincip; knappast. Om det här resonemanget stämmer då skiljer sig den skrivna från den muntliga kungasagan på ett helt annat sätt än den skrivna islänningasagan från den muntliga. I islänningasagan organiserade den rättsliga processen skildringen, och därifrån var vä-gen inte lång till de dominerande gestalterna. Sagan blev snart Gíslis eller Hrafnkells eller Njálls, om inte förloppet bredde ut sig över en hel bygd eller många generatio-ner. Vad utlandet beträffar hade man däremot inte tillgång till ett så inträngande eller överblickande perspektiv, och heller inget intresse, eftersom man inte var inblandad på samma sätt, man deltog inte utan man åsåg. Det den reflekterande muntligheten kunde förse skrivarna med här var antagligen historier kristalliserade kring kärnor, men utan en sammanhängande kronologisk referens, utan en kungens saga. Skaldernas verser ingår ju som en integrerad del i de skrivna, längre sagorna och utgör en komponent som man mer eller mindre förväntar sig där; de är signifika-tiva för genren. Men med vårt synsätt är det knappast troligt att så varit fallet på det muntliga stadiet. Berättarvågen som flödade in mötte en reflekterande och aktivt medierande muntlighet som tog till sig stoff i eget intresse och för egna ändamål, och det är svårt att tänka sig att den skulle ha varit särskilt intresserad av hovskalder-nas panegyrik. Stroferna kan ha förmedlat och förstärkt enskilda bilder – som den framstormande Magnús med yxan i båda händerna – men de har säkert inte beva-rats ordagrant i släktled efter släktled. Skalderna hade sin direkta publik vid kungens

234 FOKUSERINGAR

hird, och de riktade sig till och lovprisade kungen i egen person. Och skaldernas in-direkta publik var skalderna själva; utövarna, yrkesmännen, kollegorna, de som satte ett värde i det rena, formella hantverket, i versifierandets konst. För att bli rikligt be-lönad gällde det alltså att hylla härskaren på ett sätt som följde det politiska spelets premisser, men det gällde också att behärska skaldekonstens interna regelverk. Det måste sålunda ha varit skalderna själva som bevarade föregångarnas alster i samband med att de ”utbildade sig” för de lukrativa positionerna som härskarnas lovsångare. Å andra sidan kunde den levande muntligheten ge en varaktig kontext för skalde-stycken som annars lätt skulle förlora sin förankring – verklighetsanknytningen är ju ofta så vag att den enskilda aktören utan svårighet kan bytas ut mot en annan från en annan tid och en annan drabbning. Det bör alltså, snarare än tvärtom, ha varit skalderna som tog hjälp av muntlighetens stofftraditioner för att organisera det som bevarats av rent formella skäl. Om det här stämmer skulle skrivarna – när de av någon anledning axlade rollen som skrivare – ha haft tillgång till två väsensskilda muntliga traditioner, dels en mer folkligt berättande med en dragning till anonymitet, dels en avancerat yrkesmässig baserad på inlärda färdigheter. Men man kunde förstås inhämta båda förmedlade av en och samma aktör; de isländska skalderna var förstås inte uteslutna från folket. Och en skrivare skulle kunna vara en skald med berättandet som livsluft ända sedan barndomen. Snorri Sturluson, som man allmänt betraktar som Heims upphovsman, ligger bevisligen bakom Háttatal, ett hyllningskväde till Skúli jarl i hundra strofer med olika versmått. Hur gick det då till – hur ska man förklara de skrivna varianterna av slaget vid Hlýrskógsheiðr? Hos Theodoricus finns spåren av en kyrklig tradition, och underligt vore väl annars – han var verksam vid domkyrkan, och han riktade sig till en ärke-biskop. Det är Gud som ger seger och som står vid Magnús’ sida, och resterna av Magnús’ yxa finns till och med bevarade på platsen. I Agrip kan man lika tydligt se spåren av en norsk, nationalistisk tradition i och med att Sveinn placeras som bunds-förvant till den förhatliga fienden. Men varifrån kom det samägda stoffet? Hos båda dyker det upp material både från skaldepoesin och från det som vi rubricerat som isländsk tradition. Betyder det att båda vänt sig till isländska informatörer? Förhörde sig Theodoricus aktivt hos islänningar på besök i Niðaróss, och använde sig Agrip-författaren av isländska sagesmän vid sidan av lokala traditioner? Förkortar Agrip rent av en tidig Mork-variant och väljer att lägga tyngdpunkten vid oxlisten? Vem var det som ”plötsligt” upptäckte att den isländska traditionen (som helhet) kunde vara värd att fästa på pergament – och varför? Var det Theodoricus’ Historia som aktualiserade Sæmundrs och Aris insatser ett halvt sekel tidigare och som rik-tade in sökarljuset? Är det Mork-författaren som är den store innovatören, och är det därför hans text ibland ger ett så primitivt och kaotiskt intryck? Upprepningarna, omtagningarna, dubbleringarna? Marken känns fastare så fort det skrivna förefaller slutligt etablerat, och vi kan isolera påverkan som en påverkan mellan bevarade texter, och det är naturligt att

HLÝRSKÓGSHEIÐR 235

forskarna positionerat sig just där, skenbart fjärran från gungflyet. Man har till och med kunnat förtränga gungflyets själva existens genom att konstruera författare och skrivare som upphovsmän till textvärlden i hela dess totalitet. En kortfattad, skapad ÄMork. En Fagr som utan större avvikelser återger denna ÄMork. En Mork som utö-kat ÄMork (i stor förvirring) och som dessutom lånat från bland annat Agrip. En Heim som … Men frågan är om man ens på denna till synes fasta mark helt kan bortse från muntligheten, den kanske kvarblivande muntligheten.

237

Mötet i Öresund

När Haraldr harðráði återvänt till Norden från äventyren i öster tog Magnús honom till medregent över Norge – efter diverse förvecklingar – och kungasagoversionerna framställer skeendet på skilda sätt, många gånger i motsägelse och självmotsägelse. Vad var det då egentligen som hände? Kom Haraldr i fred? Slöt han sig till Sveinn Úlfsson, och frigjorde han sig först senare från dansken? Reste han upprorsfanan i Norge? Eller anlände han kanske inte förrän efter Magnús’ död? Låt oss liksom i före-gående avdelning börja med skalderna, med de samtida vittnena, och se vad de har att säga. Valgarðr från Vellir har lämnat efter sig några strofer av en dikt, möjligen en ”drápa” om Haraldr harðráði. Valgarðr tycks ha varit hemmahörande på södra Island i Rangárvallasýsla, men man vet i övrigt föga om hans person. Finnur Jónsson har utifrån namnet och det geografiska bandet framställt hypotesen att han tillhört Mörðr gígjas ätt. Skaldestycket i fråga behandlar Haraldrs bedrifter utomlands, seg-latsen hem och striderna i Danmark. Det som intresserar oss här är de sju strofer som rör skeenden på nordisk mark. I en av dessa styr kungen sitt med guld och andra dyrbarheter lastade skepp genom den hårdaste storm hem från Garðaríki. Du såg, säger Valgarðr, Sigtuna när sjöröken väl lättade, och det görs sålunda troligt att Haraldr tog land i Sverige. I nästföljande strof färdas hövdingen förbi det flata Skåne och förskräcker de med danerna besläktade kvinnorna. Följande tre strofer ser ho-nom härja de danska öarna. Dels på Själland där vargarna springande kommer för att ta sig an likhögarna. Dels på Fyn där hjälmarna med nöd står rycken och där de utsmyckade sköldarna brister i stycken. Söder om Roskilde står husen i brand, och de danskar som inte möter döden söker sig sorgtyngda och stilla in i skogarna. De vackra kvinnorna blir härtagna och förda till skeppen – länklåsen håller fast deras kroppar och biter girigt deras hud. Som vi ser har Valgarðr med rätta berömts för sina målande, levande skildringar. I stället för att använda abstrakta stereotyper rik-tar han ofta uppmärksamheten mot någon enskild särpräglad detalj; här de tillfånga-tagna kvinnorna. Vi kan läsa ut att Haraldr gick med härsköld över Danmark, men det framgår inte om han kämpade på någons sida eller ensam. Omständigheterna gör det naturligtvis sannolikt att han deltog i en aktion mot Magnús ledd av Sveinn eller den svenske kungen. Vi kan heller inte bestämt avgöra ifall seglingen förbi Skåne tillhör härfärden. I nästföljande strof befinner sig Haraldr på en lång dagsresa i nord-lig riktning, och Valgarðr målar i en ny unik bild upp ett drakskepp som närmar

238 FOKUSERINGAR

sig rakt framifrån – att se in i ormens gap det var som att skåda en brinnande eld. Scenbilden är densamma i den sjunde strofens första halvdel; skummet yr och böl-jorna tvättar krigsskeppens fruktade huvuden. Den andra halvdelen ser Haraldr råda över hela Norge. Det tillfogas att aldrig plöjer en ypperligare furste det kalla havet och att den modiga skaran troget stöder sin härskare. Man kan fråga sig vilka skeen-den strofen egentligen beskriver. Haraldr färdas i ett första moment söderifrån till Norge, i det andra behärskar han riket i dess helhet. Kom det sålunda aldrig någon delning till stånd?33

Även Þjóðólfr Arnórsson har berört det aktuella händelseförloppet, främst i det beryktade kvädet Sexstefja som Þjóðólfr år 1065 ägnade Haraldr. Benämningen kom-mer av att dikten antagligen haft sex olika stävvers. På grund av sin särpräglade form har den stått högt i anseende och blivit bevarad i osedvanligt komplett skick. Kvädet börjar vid Stiklastaðir och löper ända fram till Haraldrs nyligen timade mel-lanhavande med upplänningarna. Några vers är svåra att placera i tidskedjan, och för andra råder osäkerhet om de verkligen tillhört dikten. ”Ekkölen klöv vågorna, guldet var lastat på läsidan under seglet, och stormen susade våldsamt kring fursten.” Så beskriver Þjóðólfr färden österifrån, från Garðaríki, och han bestyrker sambandet mellan Sverige och Haraldr: ”Svearna hjälpte dig sedan, modige kung.” I den följande Sexstefja-strofen styr Haraldr från öster genom böljorna till Danmark, och Magnús bjuder honom halva riket och halva folket. Jag föreställer mig, säger skalden, att frän-derna var mycket glada när de träffades, och hela situationen framstår följaktligen som högst okomplicerad. Haraldr får stöd av svearna, han seglar till Danmark och emottar halva riket av brorsonen. I en av Þjóðólfrs ”lausavísur” är emellertid läget betydligt mer tillspetsat. Männen kan inte förvänta sig någon god fred, och folket vet att de har skäl till fruktan eftersom det ligger härskepp vid kusten. Magnús ämnar styra sina skepp norrifrån, och Haraldr rustar sina till färd från söder.34

Ytterligare ledtrådar lämnar Þjóðólfrs bror Bölverkr Arnórsson i några verser ur ett Haraldr-kväde. ”Efter vad jag hört blev det gröna landet dig givet då du träffade Magnús”, diktar han. ”Du å din sida gav honom ditt guld. Förlikningen mellan er båda blev fredlig, men härefter kunde Sveinn bara vänta sig idel krig.”35

Vi ser att skaldernas utsagor knappast kan betecknas som entydiga, och ett flertal olika scenarier är tänkbara. Tydligt är under alla omständigheter att Haraldr haft någon kontakt med svearna och att han till sist blev förlikt med Magnús. Någon form av hotbild bör ha varit för handen under mellanperioden – troligen härjningar i Danmark, kanske ett balanserande på randen av inbördeskrig mellan brorson och farbror. Inte heller bibringas vi ökad klarhet genom att rådfråga Adam av Bremen, nästa vittne i tiden. Vi måste dessutom komma ihåg att Adam antagligen har sina uppgifter direkt från kung Sveinn. Tillsammans med de scholier som tillfogats i efterhand läm-nar stiftkrönikans löpande text i någon mån olikartade och motstridiga besked. Här sammanträffar aldrig Magnús med Haraldr, eftersom Magnús omkommer före den-nes ankomst. Sveinn fördriver norrmannen från Danmark med hjälp av den svenske

MÖTET I ÖRESUND 239

kung Jakob och jarlen Tove, och i samband med att Magnús återupptar kampen avlider han ombord på ett av sina skepp. Det är först nu som perspektivet skiftar till Haraldr som sitter ryktbar och bemedlad nere i Bysans. Man kallar på honom efter Óláfrs död(!), och han finner vid sin återkomst Sveinn på kungatronen. Haraldr överlämnar sig, avger trohetsed och får med jarlstitel Norge i förläning. Ankommen till hemlandet konstaterar han norskarnas troskap och låter sig övertalas till uppror mot danskarna. Han beger sig söderut, härjar i Danmark och driver Sveinn på flykt. Det förefaller sålunda som om Haraldr återvände till Norden först efter Magnús’ död, men samtidigt hävdas det i scholier att Haraldr kämpade på Magnús’ sida mot Sveinn och att han blev danskens vasall först när brorsonen avlidit. Det står även att Sveinn vid ett tidigare tillfälle, efter att han blivit besegrad, avlade trohetsed till Magnús. Senare övertalades han av danskarna att ta upp striden på nytt, blev åter besegrad och flydde till Jakob, och det blir noterat att Sveinn var bedrövad över att ha brutit eden, ett motiv vi kan ha i åtanke inför kungasagornas versioner. Man kan pussla ihop Adams uppgifter till en kontinuitet, men osäkerheten kvarstår kring hur och när Haraldr grep in i det politiska spelet.36

Historikerna tycks eniga om att Haraldr kom till Sigtuna efter perioden i Bysans och där slöt sig till den svenske kungen. De betraktar även härjningarna under Sveinns ledarskap på Själland och Fyn som verkliga tilldragelser. Man tänker sig att Haraldr sedan sökte sig till sin odal, ättejorden på Upplanden, för att verka som jarl under danskarnas överhöghet, och säkerligen har någon form av trohetsed blivit svuren Sveinn. Magnús å sin sida valde troligen att acceptera farbroderns anspråk, eftersom han nog inte såg sig kapabel att föra en kamp på två fronter mot Haraldr och Sveinn. En förlikning kom följaktligen till stånd, men vilka var de villkor man kom överens om? Äldre historiker, som P. A. Munch och Alexander Bugge, vill hävda att riket inte delades, utan att det bara var kungavärdigheten som blev handhavd ge-mensamt. Bugge bygger sitt resonemang på en rad i YFlat: ”…þú skalt vera jafnréttr konungr í öllum Nóregi sem eg” (du ska vara konung i Norge med lika rätt som jag).37 Emellertid tyder de refererade stroferna av Þjóðólfr och Bölverkr, liksom pas-sager hos Agrip och Theodoricus, på en verklig delning. Till yttermera visso menar sig Johan Schreiner kunna visa vilka områden Magnús regerade över och vilka som tillföll Haraldr. I skaldeverserna omskrivs nämligen Magnús ofta med epitet som Hörða dróttinn, Mœra gramr, Þengil Sygna etcetera. I tre kväden från perioden 1046–47 nämns innevånare i Tröndelag och på Västlandet som Magnús’ undersåtar vid tio tillfällen. För Haraldrs räkning återstår då Östlandet men egentligen bara Upplanden, eftersom han först efter Magnús’ död hyllades som kung på Vikens Borgarþing – det vill säga arvet efter Sigurðr sýr. Sålunda skulle det knappast ha varit fråga om en likvärdig delning av landet. I Schreiners ögon såg sig Magnús helt enkelt nödsakad att erkänna fränden som kung över Upplanden, ett område som dessutom under långa tider haft viss självständighet i förhållande till övriga Norge. Ordentligt införlivade blev ju upplänningarna först efter inbördesstriderna under senare delen av Haraldrs ensamregim.38

240 FOKUSERINGAR

Innan vi tar itu med de norsk-isländska berättarnas behandling av historien och traditionen ska vi helt kort se vad Saxo har att säga. Liksom Adam i huvud-texten påminner sig Saxo Haraldrs existens först efter att ha noterat Magnús’ död. Bysansfärden blir skildrad men domineras nästan fullständigt av Haraldrs vistelse i Greklandskungens fängelsehåla. Med hjälp av en kamrat dödar Haraldr det odjur som är satt att tillintetgöra fångarna, och kungen blir så imponerad att han inte bara benådar Haraldr utan även skänker skepp och respengar som gåva. Haraldr ankom-mer snart till Norge, vinner riket och vänder därefter vapnen mot Danmark. Man kan således inte säga annat än att Saxos syn på händelseförloppet är okomplicerad.39

Kungasagorna skildrar var för sig mötet och fördraget mellan Magnús och Haraldr högst olikartat. Först och främst skiljer sig dispositionen åt och det grundläggande handlingsskelettet. Agrip och Heim,Hulda har en enkel utformning av skeendet och Theodoricus, Mork,YFlat och Fagr en mer sammansatt. I Agrip sammanträffar Magnús och Haraldr någonstans på den själländska kusten invid Öresund och når omgående fram till en överenskommelse. Heim,Hulda låter Haraldr landstiga vid Sigtuna och tillsammans med Sveinn bege sig på härjningståg till Danmark. Här nås han av en budsändning från Magnús som föranleder honom att bryta med Sveinn, bege sig till Norge och där ingå förlikning med den norske regenten och fränden. Agrip har sålunda ett enda möte mellan Magnús och Haraldr vid Öresund och Heim,Hulda ett enda i Norge. Vidare är Haraldrs färdväg i Heim,Hulda utan kom-plikationer: Från Sverige till Danmark och vidare till Norge. Övriga versioner inklu-derar såväl Öresundsmötet som förlikningsmötet i Norge, och dessutom är aktö-rernas färdvägar svåröverskådliga. Hos Theodoricus färdas Haraldr enligt följande rutt. Från mötet vid Öresund till Norge där han söks upp av Sveinn. Därefter, i och med att Magnús anländer till Norge, tillsammans med Sveinn till Danmark, och slutligen, efter Magnús’ budsändning, tillbaka till Norge. Också i Mork,YFlat är scenväxlingen komplicerad. Haraldr möter Sveinn i Sverige – Haraldr söker upp Magnús i Öresund – Haraldr återvänder till Sverige – Haraldr och Sveinn härjar i Danmark – Haraldr bryter med Sveinn efter budsändning från Magnús – Haraldr beger sig till Norge tydligen i avsikt att starta ett uppror på Upplanden – Ett förlik-ningsmöte kommer till stånd efter bemödanden från tredje part. Fagrs framställning kan betraktas som en förenklad variant av den i Mork,YFlat, i och med att Magnús’ budsändning saknas, liksom brytningen mellan Haraldr och Sveinn. Efter en hastig blick på dispositionen drar man gärna slutsatsen att Theodoricus och Mork,YFlat befinner sig tidigt i traditionskedjan, eftersom materialet är ostruk-turerat och många gånger motsägelsefullt. Fagr representerar då ett mellanstadium, Heim har utfört den mest avancerade bearbetningen, och Agrip har skapat en känsla av enhet genom att helt enkelt välja ut bara en enda episod. Låt oss se om det här betraktelsesättet håller för en närmare granskning. Vi börjar med Haraldrs ankomst efter äventyren i Bysans. Theodoricus’ sätt att återge förloppet är av stort intresse, eftersom flera av de motiv som de längre ver-sionerna presenterar dyker upp redan här, och banden bakåt till skalderna och

MÖTET I ÖRESUND 241

Adam är uppenbara. En viktig skillnad gör sig dock omedelbart gällande eftersom ju Theodoricus berättar att Magnús och Haraldr möttes vid Öresund. Theodoricus förlägger incidenten inom ett dynamiskt skeende där Magnús är i full färd att för-följa Sveinn, och passagen blir effektfull genom att sammanträffandet framställs sce-niskt och ur Magnús’ perspektiv. Man ser ett praktfullt skepp närma sig med segel av skinande purpur, och Magnús sänder kunskapare för att efterfråga sjöfararnas identitet och härkomst. Frågor och svar utväxlas, och sedan möts fränderna i glädje. Theodoricus låter så Magnús be Haraldr om hjälp att lägga under sig Danmark och Haraldr svara att han hellre vill dela Norge. Magnús ställer sig välvillig medan Einarr þambarskelfir, i egenskap av rådgivare, avvisar kravet. Einarr menar att snarare borde Haraldr dela med sig av det gods han hemfört från Grekland, och när Haraldr säger sig inte vilja ödsla sina ägodelar på Magnús’ medhjälpare lovar Einarr att aldrig nå-gonsin ge honom sitt stöd. Här avbryter sig Theodoricus och blickar framåt mot replikväxlingens slutliga följd – dråpet på Einarr och hans son. Efter mötet drar Haraldr i vredesmod till Norge, och Sveinn kommer honom hack i häl för att er-bjuda halva Danmark i utbyte mot kompanjonskap i kampen mot Magnús. Sålunda uppträder Sveinn i en helt annorlunda och mer underdånig roll än hos Adam. Vi står helt klart inför ett norskt perspektiv, det är norrmän som styr händelseutvecklingen och agerar hjältar. Agrip och Theodoricus har föga gemensamt vid sidan av hävdandet att ett möte faktiskt ägde rum vid Öresund, och Beyschlag och Finnur Jónsson betraktar de res-pektive berättelsernas oavhängiga härkomst som avgjord.40 Agrip intar Haraldrs syn-vinkel under hemfärden och vid landstigningen i Danmark, medan Magnús ligger för ankar helt ovetande, och det är inte heller tal om att denne förföljer Sveinn. Haraldr kallar till sig brorsonens rådgivare Úlfr stallari och talar med honom som om han vore en budbärare och inte befälhavare. Han ber Úlfr utforska hos Magnús hur Haraldr skulle bli mottagen ifall han dök upp, och han anför en följd argument till Haraldrs fördel – släktskapet, det stöd som en gång blev givet Óláfr helgi, egenska-per, utförda bedrifter, vunna rikedomar. Mycken extra styrka kan kungen få, menar ”sändebudet”, men också många bekymmer om mottagandet inte skulle bli ärofullt. Úlfr ställer sig positiv liksom Magnús när han väl får budsändningen. Ett möte kom-mer till stånd, och Úlfr känner igen samtalspartnern som Haraldr. Sammanträffandet blir öppenhjärtigt och samförståndet omedelbart. Haraldr tar emot halva Norge, dels på grund av sina genealogiska rättigheter, dels därför att Magnús är villig att ge en rikshälft som gåva. Agrip avslutar partiet med att meddela Haraldrs ätt. Som vi ser är förhållandet mellan versionerna i Agrip och Theodoricus’ Historia högst intressant. Själva mötet är likartat regisserat men med skiftade synvinklar. Hos Theodoricus är det Magnús som skickar sändemän till de ankommande, medan i Agrip Haraldr tar initiativet till kontakt. Hos båda äger ett förberedande möte rum mellan ledarnas representanter, även om den ena representanten i själva verket är ”förklädd” ledare i Agrip. Och Magnús’ vilja att nå uppgörelse är lika påfallande i båda texterna – det är ju rådgivare som komplicerar situationen hos Theodoricus.

242 FOKUSERINGAR

Även om man avvisar ett direkt beroende mellan versionerna framstår det sålunda som ofrånkomligt att det föreligger nära indirekta band. YFlats och Fagrs disposition av Öresundsmötet har många inbördes likheter. Magnús och Haraldr sammanträffar i ett första avsnitt, men förloppet bryts av just innan de direkta förhandlingarna ska ta sin början. I stället tar en utförlig skildring av Haraldrs utlandsfärd vid. YFlat lyckas rätt bra med att jämna ut övergången, ef-tersom det påpekas att många nu var nyfikna att höra de tidender Haraldr hade att berätta. Scenskiftet blir dessutom markerat med formeln: ”Nú hvílist fyrst að segja frá Magnús konungi, ok skal fyrst segja frá ferðum Haralds …” (Nu vilar vi först med berättelsen om Magnús och ska först berätta om Haraldrs färder). Vi följer Haraldr i Bysans, på återfärden, till Sigtuna och vidare till Magnús i Danmark. Med orden ”Nú er þar til máls að taka, er fyrr var frá horfit …” (Nu ska vi ta vid där vi tidigare vek av) är vi så tillbaka vid fortsättningen av mötet. Naturligtvis har Mork med all sannolik-het haft YFlats uppläggning, men den första delen av berättelsen har gått förlorad. Till yttermera visso inkluderar Mork den anförda tillbakasyftningen. Framställningen av mötets förra del – före Bysansavsnittet – sönderfaller hos YFlat i tre delar. Den första återger liksom Theodoricus Haraldrs ankomst ur Magnús’ syn-vinkel. Den andra sammanfaller med Agrips möte mellan Haraldr och Úlfr, medan den tredje – som innefattar Haraldrs genealogi – bildar övergång till Bysansstoffet. YFlat låter Magnús en dag få syn på ett ståtligt skepp som styr fram utmed lan-det, och dess prakt blir nogsamt skildrad. Seglet är framställt av den dyrbaraste väv i ”tvefalt pell” (dubbelt rött silke), och lasten består av ”rauðu purpura gulli” (rött guld). Vi påminner oss Theodoricus’ skinande purpursegel. Det tycks för öv-rigt som om Haraldr aktivt söker upp fränden. Magnús skickar nu en sändebåt ut mot de främmande, och som följd härav vänder fartyget mot land och lägger sig intill Magnús’ kungaskepp, men inga replikskiften åtföljer händelsegången. Därmed är tiden inne för ”Agrip-scenen”. Att beakta är de sekvenser där YFlat avviker från Agrip, och samtidigt bör man uppmärksamma att YFlat faktiskt framställer förlop-pet med större skicklighet. När styrmannen samtalar med Úlfr döljer han sitt rätta namn och argumenterar i Haraldrs sak som om han vore en sändeman. Varken vi eller Úlfr vet sålunda med säkerhet vem mannen är, men till skillnad från Úlfr har vi klart för oss att något vanligt sändebud är det inte fråga om. Just som ”ráðgjafinn” ska ge sig iväg för att underrätta Magnús ser vi styrmannen med hans ögon: En stor-växt och ädel man men ”ávallt var nokkur hulda á dregin” (i allt fanns något hemlig-hetsfullt över honom). Mysteriet tätnar. Förklaringen kommer först då rådgivaren vid hövdingarnas möte känner igen den store och ståtlige styrmannen som Haraldr Sigurðarson. Som framgått behandlar Agrip skeendet med betydligt mindre finess. Direkt vet vi att det är Haraldr som förställer sig till sändeman, och vidare saknas raderna om styrmannens utseende varför Úlfrs kommentar att han känner igen som Haraldr ”þann enn mikla mann ok inn listuliga” (den storvuxne och stilige man-nen) hänger i luften. Orden åsyftar upplysningar som vi bara finner i YFlat. Det finns också en upprepning i Agrip som är värd att uppmärksamma. Haraldrs skepp

MÖTET I ÖRESUND 243

beskrivs som ”vel búinn at fé ok at gørsimum” (väl utstyrt med gods och dyrbarhe-ter), ett högst prosaiskt påstående i jämförelse med YFlats detaljrikedom. Vid styr-mannens beskrivning av Haraldr används ånyo ”vel at fé búinn ok at gersimum”. I YFlat står: ”kallaði hann vera férikan (välbärgad) ok stórauðgan (mycket rik) að gersimum.” Också scenens avslutning är rikare utförd i YFlat. Rådgivaren beger sig inför kungen, inhämtar dennes välvilliga svar och ”sœkir til skips” med beskedet. ”Því næst” (därefter) går Haraldr över till Magnús utan att längre dölja sig bakom en förklädnad. Agrip nämner inte Úlfrs förflyttning, det står bara att han med glädje åhörde mannens tal och att Magnús gjorde likadant. Det är vidare Haraldr som efter kungens svar ”sœkir til skips” (söker sig till skeppet), och Haraldr beger sig ”því næst” att söka upp sin frände. Som vi märker är det vissa ordkombinationer som sammanfaller trots att kontexten ibland skiljer. Agrips framställning blir härigenom besynnerlig och förefaller förvanska YFlats version. Den rimligaste förklaringen till skillnaderna är därför att Agrip förkortat en text av YFlats karaktär. Om i stället YFlat (det vill säga Mork) byggt ut en ursprunglig ÄMork-variant med lån från Agrip har interpolationen blivit utförd med en närmast osannolik skicklighet. Ur en i hög grad förvirrad förlaga har det med ytterst små medel skapats en livlig, kongruent berät-telse. Fagrs version av mötet gör ett statiskt, krönikeartat intryck. Det slås fast att Magnús och Haraldr träffade samman vid Skåne, och det meddelas när så skedde. Haraldrs genealogi ingår här. Skeppet får en mångordig beskrivning, men YFlats sce-niska ram saknas. Någon direkt övergång till Bysansavsnittet finns inte, utan tillba-kablicken tar oförmodat vid med orden ”Þá er Óláfr enn helgi konungr hafði fallit á Stiklarstöðum …” (När Óláfr helgi fallit vid Stiklastaðir). Sålunda avstår Fagr från scenen mellan Haraldr och stallaren. De flesta forskare har förklarat YFlats, Agrips och Fagrs avvikande konstruktion med att Mork lånat Úlfr-episoden från Agrip, och i Finnur Jónssons ögon har Öresundsmötet placerats före Bysansskildringen efter-som det i Agrip följer omedelbart efter Magnús’ krigståg mot Sveinn. Indrebøs inställning till problematiken är vacklande. Han hävdar i sin bok Fagrskinna att Fagr skjutit ut samtalet mellan Haraldr och Úlfr, som i så fall stått i ÄMork. I upp-satsen ”Ágrip” påstår han emellertid att det är Mork som interpolerat partiet ur Agrip.41 Aðalbjarnarson lägger störst vikt vid det uppenbara misstaget i sekvensen att göra Úlfr till Magnús’ stallare. Mork-författaren, förtrogen som han var med Bysansfärden, har naturligtvis haft klart för sig att Úlfr var Haraldrs stallare. Det är också underligt att Úlfr bara skulle nämnas vid detta enda tillfälle i en särskild saga om Magnús. Aðalbjarnarson finner det troligare att felet härrör från Agrips skapare, som ofta är dåligt underrättad vad avser islänningar. Eftersom sekvensen står före utlandsfärden kunde felet smyga sig in i Mork med interpolationen.42 Här bör man emellertid tänka på att Mork talar om ”ráðgjafa Magnúss konungs, Úlf stallara” bara en enda gång och i fortsättningen använder ”ráðgjafinn” som benämning. Agrip har egennamnet vid fyra tillfällen. Ska vi tolka det här som misstänksamhet från Morks sida, eller är det kanske bara namnuppgiften som blivit interpolerad? Har sålunda

244 FOKUSERINGAR

Agrip lånat ÄMorks berättelse, infört Úlfr till följd av någon missuppfattning, och namnet sedan blivit tillfört Mork-traditionen sekundärt? Den nämnda ättetavlan över Haraldr är gemensam för YFlat och Agrip, men kan inte vara interpolerad i Mork eftersom även Fagr inkluderar den. Utifrån det tra-ditionella betraktelsesättet har således genealogin blivit införd oberoende i ÄMork och Agrip. YFlat räknar släktleden framåt från Haraldr hárfagri och nämner tre av Haraldr harðráðis syskon till namnet, medan Fagr och Agrip räknar leden bakåt i tiden. Agrip är mest kortfattad och anför inte Haraldrs mor och morfar, men till skillnad från YFlat och Fagr redovisar den tillnamn på farfadern Hálfdan ”er sumir kölluðu (som en del kallade) heikilnef, en sumir hvítbein”. Släkttavlan har ungefär samma position intill Öresundsmötet i de tre texterna, men den nära kontexten avvi-ker. I Fagr ingår den i den förklarande inledning som förbereder sammanträffandet, Agrip låter den avsluta mötet och utgöra ett delskäl för den lyckosamma utgången, och YFlat sparar den till att inleda utfärdssagan. Inget av tillvägagångssätten är dåligt, men ändå hävdar Indrebø att Fagr av dispositionsskäl flyttat passagen ”fram i brod-den av soga”, eftersom Fagr var mer noggrann än Mork vad gäller korrekt ordnings-följd.43 Det är emellertid inte alls osannolikt att genealogin precis som i YFlat inlett en saga om Bysansfärden lik den som Halldórr Snorrason berättade för Þorsteinn på alltinget. Och om Agrip hämtat sina uppgifter från ÄMork då förstår vi också varför dess Bysanssekvens hamnade efter Úlfrscenen. Mork,YFlat och Fagr följer varandra nära när sagan så småningom återvänder till Norden, och Valgarðr-strofer styrker autenticiteten hos det berättade. Haraldr an-kommer till Sverige och möter Sveinn som nyligen flytt dit undan Magnús. Sveinn söker Haraldrs stöd och hänvisar till att Magnús lagt beslag på bägge deras rättmä-tiga riken, och han hänvisar till mågskapet, som blir preciserat i texten. Haraldr hade ju äktat Sveinns morbrors dotterdotter, ett ganska långsökt släktband kan man tycka. Haraldr är noga med att inte avvisa förslagen men säger sig först vilja söka upp brorsonen och göra klar för sig dennes inställning. Han seglar söderut till mötet vid Öresund och lägger fram sitt önskemål att dela Norge. Magnús skjuter över saken i sina stormäns och rådgivares händer, och som den främste bland dessa för Einarr þambarskelfir fram två avgörande argument till Haraldrs nackdel. Dels var Haraldr fjärran då man vann riket från knýtlingarna, dels har man aldrig tidigare samtidigt tjänat fler än en konung. Situationen sammanfaller således med Theodoricus’, men bevekelsegrunder och detaljer skiljer. Som följd av de misslyckade förhandlingarna återvänder Haraldr till Sveinn och sluter kompanjonskap. Tillsammans härjar de båda bygderna på Själland och på Fyn och bränner vida omkring. I Heim – och i Hulda som nästan ordagrant sammanfaller med Heim – saknas Öresundsscenen. Äventyren i österled inleder dess Haralds saga harðráða, och från Garðaríki styr hjälten färden direkt till Sigtuna. Här sluter Haraldr omedelbart för-bund med Sveinn. Släktskapen dem emellan finns anförd men bara parentetiskt, inte som ett skäl för kompanjonskapet, och de båda hövdingarna beger sig söderut på härjningar i Danmark. Haraldrs färd till Magnús i Mork och Fagr har sålunda utgått,

MÖTET I ÖRESUND 245

och som följd härav blir en av Valgarðrs strofer tolkad annorlunda. Vi kommer ihåg hur danernas släktingar, kvinnorna i det flata Skåne, förskräcktes vid Haraldrs förbi-färd. Nu är det Haraldr och Sveinn de har att frukta och med desto större skäl efter-som männen kommer i krigiska avsikter. Heim gör sig vidare skyldig till en inre diskrepans. Efter segern vid Helganes och diverse påföljande härjningar stod att ”Magnús konungr sat þann vetr (satt den vin-tern) í Danmörk”,44 men nu blir det hävdat att ”Magnús konungr Óláfsson hélt um haustit norðr (styrde norrut om hösten) í Nóreg eptir Helganessbardaga.” Det är följ-akligen härifrån kungen får besked om Haraldrs och Sveinns aggressioner, och tydli-gen har inte Heims författare ansett det möjligt att Själland och Fyn blivit angripna med Magnús fortfarande på plats i Danmark. I det bud som Heim låter Magnús få ingår en kort karakteristik av Haraldr, och man kan inte undgå att frapperas av lik-heten med de ord som Haraldr, i rollen som sitt eget sändebud, yttrar om sig själv i YFlat. Heim: ”meiri en aðrir menn” – ”sterkari ok svá vitr” (förståndig) – ”hafði ávallt sigr” – ”auðigr at gulli”. YFlat: ”vitran mann” – ”styrk mikinn” – ”mörg stór-virki (storverk) unnið” – ”féríkan og stórauðgan að gersimum”. Ibland skiljer ordva-let, men ordningsföljd och innebörd överensstämmer, det vill säga precis som det brukar vara mellan Heim och dess förlagor. Således bör scenen mellan Haraldr och stallaren ha funnits inkluderad i den text som Heim utgick från – ÄMork – och mö-tet i Öresund uteslöts antagligen därför att kompositionen och händelsegången på så sätt blev påtagligt förenklade. Morks många inkonsekvenser utgår liksom flera av Fagrs onödiga komplikationer. Fagr och Mork,YFlat ser Haraldr sätta av mot Norge i ett försök att bemäktiga sig riket, men i Mork,YFlat framställer Magnús dessförinnan en förlikningstrevare och lyckas faktiskt förmå Haraldr att lämna Sveinn. Såväl Magnús som rådgivarna ångrar att man visat ifrån sig Haraldr när man ser de skador han åsamkar Danmark och den stora risk han utgör. Ett brev blir avskickat i lönn, och Haraldr ställer sig välvil-lig till förslagen. Hans dilemma är nu plötsligt avtalet med Sveinn, och Mork förtiger ingalunda de mål han har för ögonen. Problemet är att finna ”ráðs um brutferðina” (råd att komma sig iväg), utan risk för anklagelser om svek. När Mork väl lagt fast förutsättningarna skiftar scenen snabbt och effektfullt till den morgon då två pilar träffar i fotänden av Haraldrs sovplats. Men det enda som ligger där är en nedbäd-dad trästubbe, och naturligtvis förstår vi att det hela är fråga om en list från Haraldrs sida, men Mork är sofistikerad nog att avstå från ytterligare kommentarer. Så långt är allt gott och väl, men snart havererar skildringen och fylls av sådana besynnerligheter och upprepningar att vi påminner oss Morks version av slaget vid Hlýrskógsheiðr. Vi ser Haraldr sprätta upp och utropa: ”Titta man sviker mig som man svek Magnús”, och om morgonen kallar han samman till ting och upprepar anklagelsen. Eftersom Sveinn svor ed till Magnús och sedan bröt sina givna löften kan man helt enkelt inte ta risken att stanna, menar han. Sveinn får snart besked om Haraldrs yttranden och kommenterar dem. Han påstår dels att Haraldr arrangerat attentatet, dels att han själv anser sig värd förståelse vad edsbrottet beträffar då ju utländska hövdingar har

246 FOKUSERINGAR

lagt beslag på hans ättejord. Sveinn skickar bud till norrmännen att deras hövding far med lögner och att de ska få känna av det. Han ber dem dessutom säga Haraldr sin övertygelse att denne själv lagt råden och därigenom bekräftat sitt skaplynne. Vi ser sålunda effekten av den elegant berättade attackscenen helt förtagen av prat och bruten åskådlighet. Två gånger lägger Haraldr fram sina anklagelser i utförligt direkt tal – först inför en imaginär publik, sedan inför tingsförsamlingen – men Sveinn går ett steg ytterligare genom att tre gånger upprepa sin misstanke om Haraldrs svek. Och det är svårt att göra sig en tydlig bild av handlingsgången. Det omtalade tinget var tydligen internt norskt, men ändå verkar Sveinn ha haft kontakt med åtminstone vissa av norrmännen, och indirekta budsändningar tycks löpa fram och tillbaka. Sveinn och Haraldr träffas inte och ger inga besked till varandra utan mellanhänder, och beskyllningarna leder ingenstans – inte annat än till: ”Og nú skipta þeir liði sínu” (Och nu skiljer de sina följen åt). Heim har omarbetat berättelsen i grunden. Som vi kommer ihåg har Magnús i Norge fått besked om Haraldrs och Sveinns härjningar, och han bjuder därför ut le-dung och rustar till strid, men rådgivarna hyser betänkligheter eftersom de finner det katastrofalt att fränder ska bära ”banaspjót” mot varandra. Man rådslår, man bönfaller kungen, och man erbjuder sig ta kontakt med Haraldr. Slutligen samtycker Magnús, och den hemliga budsändningen kan äga rum. Vi lägger märke till att stor-männen spelar en helt annan roll än i Mork, Fagr och Theodoricus. Där agerade Magnús fredsmäklare, initierade lönnbrevet och ställde sig ständigt blid och välvil-lig, medan det var på stormännens råd Haraldr blev bortdriven. Heim har sålunda skiftat rollerna. Budbärare beger sig nu till Danmark, där danska män bär ärendet vidare inför Haraldr, och man kommer underhand fram till att Magnús och Haraldr ska dela såväl Norge som sina sammanlagda tillgångar – man kan jämföra med de villkor Einarr ställde på Haraldr hos Theodoricus. Den scen som följer här är Heim ensam om. Haraldr och Sveinn sitter en kväll vid dryckesbägarna, och deras samtal utmynnar i ömsesidiga anklagelser. På förfrå-gan nämner Haraldr baneret ”Landeyðan” som sin dyrbaraste ägodel – han har all-tid fått seger när han låtit bära fram det i strid. Det ska jag tro på, inflikar Sveinn, när du tre gånger besegrat Magnús. Därmed är stämningen bruten, och Haraldr fin-ner sig påmind att han far med härsköld mot en frände. Sveinn å sin sida betvivlar Haraldrs förmåga att hålla ingångna avtal, och Haraldr minner om de brutna ederna till Magnús. Det ser ut som om Heim hämtar stoff från Morks förvirrade framställ-ning för att konstruera en egen inledning till själva brytningen. Upprepningarna har försvunnit genom att Haraldr direkt och utan mellanhänder konfronterar Sveinn, och samtidigt blir förutsättningarna för attentatet annorlunda eftersom Heim ing-enting nämner om att Haraldr söker sätt att komma iväg från Sveinn. På kvällen efter dryckesscenen samtalar Haraldr med sin skosven och uttrycker misstankar att Sveinn i sin vrede ska ge sig på honom. Han ber svennen hålla vakt, lägger en trä-stubbe i sängen och reder sovplats annorstädes. Det påföljande attentatet återges med stor åskådlighet. Om natten kommer en man roende i en liten båt och sätter en

MÖTET I ÖRESUND 247

yxa i stubben, och mannen skyndar undan i mörkret, men yxan står kvar i träet som ovedersägligt bevis. Haraldr väcker då sina män, visar på Sveinns svek och menar att man måste ge sig av i hemlighet medan möjlighet fortfarande finns. Och det är följaktligen därför man avreser till Norge för sammanträffande med Magnús. Heims skildring har inga onödiga omtagningar, den är logisk och fast komponerad men har ändå i någon mån tappat det som var mest till förtjänst i Mork – det lakoniska, det underförstådda. Den något överflödiga scenen med skosvennen är omständlig och ambivalent där den i Mork var klar men korthuggen. Heim pekar indirekt ut Sveinn som skyldig till attentatet men lämnar ett litet utrymme för en annan tolkning. Det är Haraldr som uttrycker misstankarna, och det är med svennens ögon vi ser förö-varen närma sig – allt kan alltså fortfarande vara ett arrangemang, iscensatt av norr-mannen. Det ska nämnas att Heim gör en återgång i tiden till den refererade incidenten ett gott stycke längre fram i texten, efter Magnús’ och Haraldrs första vinter tillsam-mans. Sveinn låg och sov, sägs det, då Haraldr gav sig av i lönn, och han höll sig fram-deles underrättad om den forne kompanjonens förehavanden. I Fagr beger sig Haraldr till Norge direkt efter härjningarna i Danmark. Han har således ingalunda brutit förbindelsen med Sveinn, och hans avsikt är att starta ett uppror mot Magnús på norsk mark. Det finns inga bristfälligheter vad avser dispo-sition och motivering. Även Mork,YFlat låter Haraldr på samma sätt och i samma ärende styra kosan till fädernelandet, men varför så sker är svårt att förstå. Haraldr har ju accepterat anbuden från Magnús, och han har på eget initiativ skilt sina styr-kor fran Sveinns. Varför då uppbåda manskap i Norge mot Magnús? Tanken är inte orimlig att Fagrs författare insett inkonsekvensen i Morks (det vill säga ÄMorks) ske-ende och därför strukit scenen med trästubben. Mindre troligt är att partiet anslutits i efterhand till en Fagr-liknande ÄMork – ett gott skäl till misstron är ju Heims skild-ring, även om den är omarbetad. Enligt Indrebø har Mork försökt arbeta samman två motstridande berättelser. En där Magnús skrev ett brev i lönn och Haraldr kom som vän till Norge, och en annan där Haraldr kom som fiende och fick till stånd ett uppror i Guðbrandsdalr. Indrebø menar att ifall Fagr-författaren haft tillgång till båda dessa versioner i sin förlaga, det vill säga ÄMork, borde han ha valt den förra. Fagr har nämligen som vana att ”finna fram slikt som kann vera til heider for kongane”, och det är knappast hedersamt för en son och en bror till Óláfr helgi att stå stridsberedda mot varandra i det egna lan-det. Slutsatsen blir således att ÄMork enbart haft traditionen om ett norskt uppror, och att traditionen om en fredlig budsändning blivit tillfogad av en avskrivare.45 Men det finns en viktig hake, påpekad av Aðalbjarnarson, till den bestickande hypo-tesen. I Heim saknas upproret, och i stället har Magnús’ förlikningssträvanden tagits till utgångspunkt. Mork och Heim har visserligen inga verbala likheter, men de be-rättar samma historia, och det är en historia som Heims författare måste ha hittat i ÄMork och tagit till grundval för sin version. Heim har liksom Fagr uppmärksammat det motsägelsefulla i skildringen men korrigerat på annat sätt. Fagr behöll upproret,

248 FOKUSERINGAR

kanske därför att belägg fanns för att det verkligen hade ägt rum. Heim å sin sida ut-vecklade motivet med lönnbrevet och förloppet då Haraldr lämnade Sveinn. Det kan noteras att även Theodoricus visar spår av den ”blandade” traditionen, och antagligen utgjorde det norska upproret lika väl som Magnús’ fredsanbud en viktig del av det tra-ditionella berättandet. Aðalbjarnarson vill förklara Morks brister med vanskligheter vid dess första konception och ser en författare som med möda försöker förena stoff ur en ursprunglig Magnúss saga góða och en ursprunglig Haralds saga harðráða.46

Fagr och Mork,YFlat låter således Haraldr söka sig kungsnamn i Norge. De bön-der han kontaktar på Upplanden vågar inte upphöja honom till härskare eftersom Magnús fortfarande sitter vid makten, men han finner i Guðbrandsdalr ett villigt redskap i den blott femtonårige Þórir på Steig. Þórir blir rikligt belönad för sin med-verkan och får emotta en ”mösurboll” (masurskål) fylld med silver, två guldringar och en värdefull mantel. Och Haraldr håller därefter sammankomster runt omkring på Upplanden alltmedan Sveinn fortsätter härja i Småland och Danmark. Fagr och Mork,YFlat målar följaktligen upp ett i hög grad kritiskt politiskt läge. Haraldr står i spetsen för en regelrätt resning och mot honom anländer Magnús från Danmark för att värja arveriket, men vänner och fränder förmår de båda kon-trahenterna att mötas och söka förlikning. Redan Theodoricus talar om ett sam-manträffande, men där var situationen en annan. Såväl Haraldr som Sveinn befann sig i Norge och flydde därifrån när besked kom att Magnús befann sig på hemväg. Theodoricus låter sedan Magnús sända män att kalla tillbaka Haraldr, och en förlik-ning kommer till stånd på Upplanden vid en insjö – med all säkerhet Mjösa. Den tyngsta rollen i förhandlingarna visar sig de norska hövdingarna spela, och bland andra deltog Einarr þambarskelfir och biskop Grímkell. Stormännen ställer som vill-kor för att acceptera något så unikt som ett tvåmannastyre att kungarna verkligen står eniga och sluter ett okränkbart förbund, och man lovar den part döden som bryter fredsavtalet. Fagr och Mork,YFlat placerar mötet inte vid stranden av Mjösa utan i Viken vid Akr (Skjaldarakr i Mork). Versionerna berättar i stort sett likalydande om vad som sker; och bara i någon enstaka detalj skiljer de sig åt. Magnús håller under tre dagar gästabud för Haraldr och sextio man, sedan gör Haraldr detsamma för Magnús och sextio man, men bara för dag ett av respektive festligheter återberättas förlopp. När Magnús agerar värd lämnar han mötet för ett ögonblick men kommer snart tillbaka, och män framför honom och bakom honom bär stora bördor. Kungen går utmed ra-den av Haraldrs män och ger var och en skänker – ju ädlare person desto värdefullare gåva – och Haraldr får välja mellan två vassrör, vilka visar sig symbolisera rikshalv-orna. Magnús ställer fyra villkor för sin gåva, och samtliga innebär att han själv ska värderas som den högste och Haraldr vara skyldig att stödja hela riket. Tre dagar se-nare är det så Haraldrs tur att överbringa dyrbarheter till Magnús’ män. Med Magnús delar han jämnt sina samlade rikedomar, och det som Einarr hos Theodoricus fram-ställde som ett krav, dessutom ett närmast förolämpande sådant, utformas således som en frivillig uppoffring. Samvaron mynnar ut i ett anekdotartat replikskifte där

MÖTET I ÖRESUND 249

Haraldr höjer ett praktfullt stop och frågar om Magnús någonsin sett dess like. Magnús drar då en ring från sitt finger, för mer har han inte att visa upp efter åren av krig och försakelse. Men Haraldr tvivlar på att ens ringen rättmätigt tillhör honom eftersom sanningen är att Magnús fått den i gåva av sin far Óláfr, som i sin tur för ringa sak tagit den som böter av Haraldrs far Sigurðr. Avslutningsvis svär tolv man av vardera följet trohetseder, och kungarna skils åt i glädje och frid. Sist står en notering om två sagesmän för händelserna, Þorgils Snorrason och Steigar-Þórirs sondotter Guðríðr. Det omnämns att Guðríðrs far Guðþormr sett de gåvor Haraldr gav Þórir vid kungautnämningen. Vad gäller de textpartier där vi har tillgång till såväl Mork-handskriften som YFlat sammanfaller versionerna i stort sett ordagrant. Det finns några få plus-stycken i Mork och ett mindre antal ändringar i YFlat, och till exempel har Mork sju Valgarðr-strofer mot bara tre i YFlat. Vidare specificerar Mork mågskapet mellan Haraldr och Sveinn och har ett par extra rader i lönnbrevsepisoden. Några differenser är särskilt intressanta. Mork skriver sålunda ”a Vpplond” (på Upplanden) respektive ”viþa vm Siolond” (vida omkring på Sjölanden) mot YFlats ”upp á land” (upp i land) och ”víða um sjó og lönd” (vida omkring sjö och land). YFlat har text utöver Mork, bland annat då Steigar-Þórir belönas (här finns dessutom omkastningar) och vid förlik-ningsmötets slutfas, och viktigt är att Fagr i samtliga fall där det förekommer paral-lelltext följer Mork mot YFlat. Heim låter Haraldr färdas direkt från Sveinn till förlikningsmötet med Magnús, och inget upprorsförsök på Upplanden föregår. En del av dess ändringar är föran-ledda av detta faktum, medan andra i huvudsak rör åskådligheten eller förhöjer skildringens inre konsekvens. De ovan omtalade fyra ”händelselösa” dagarna har strukits, och det sceniska rummet är tydligare framställt. Haraldr övernattar på sina skepp medan Magnús vistas i tält uppe på stranden, och på kvällen efter gåvogiv-ningen går Haraldr och hans män tillbaka ombord. Morgonen efter kallar Magnús till tings och lägger fram de beslut som blivit fattade, och det är nu Steigar-Þórir ger Haraldr kungsnamn, och proceduren blir därigenom förvandlad från upprors-handling till något fullständigt legitimt. När sedan Haraldr delar ut sina skänker finns många likheter mellan Heim och Mork,YFlat och Fagr, framför allt i replikväx-lingen – noterbar är exempelvis ”stopepisoden”. Någon gång är åskådligheten större i Heim än i förlagorna. Sålunda breder Haraldr ut sina rikedomar på en kohud, och han mäter och väger för att delningen ska bli så rättvis som möjligt. Sist i sekvensen står hänvisningen till sagesmännen, inklusive uppräkningen av gå-vor till Þórir – masurskålen, guldringarna och manteln i brun purpur, och Heim till-fogar att manteln var fodrad med vitt skinn. Mork,YFlat och Fagr hänförde en obe-stämd men avsevärd del av det berättade till Þorgils Snorrason: ”Með þessum hætti hefir sagt Þorgils, vitr maðr og sannfróðr” (Så här har Þorgils berättat, en vis och välunderrättad man). Heim nöjer sig med konstaterandet att Þorgils med egna ögon sett det altarkläde som senare blev tillverkat av manteln. Guðríðr å sin sida hade i sin faders ägo sett den försilvrade skålen. Det ingår ju i Heims arbetsmetod att bara

250 FOKUSERINGAR

godkänna samtida vittnen som sannfärdiga, och till dessa hörde naturligtvis inte en 1100-talsgestalt som Þorgils. Heims konstruktion gör det antagligt att den haft en förlaga där Haraldrs norska uppror ingått. Den av Þórir utförda kröningen återstår nämligen som en rest från revoltavsnittet, och författaren kunde inte gärna avstå från Þórirs insats eftersom den så nära hörde samman med källuppgifterna. Lösningen blev att flytta kröningen till en ny, naturlig kontext – förlikningsmötet. Över huvud taget behöver vi inte förutsätta några mer omfattande sidokällor för Heims bearbetning – de få extra skaldestroferna är helt tillräckliga tillsammans med författarens självständiga inställning till stoffet. Den betydelsefulla slutsats vi i så fall kan dra är att ÄMork, i egenskap av Heims viktigaste förlaga, i många stycken varit utförlig och detaljrik, och föga hindrar att ÄMork i allt väsentligt varit identisk med Mork. Indrebøs försök att utesluta Magnús’ budsändning från ÄMork är ohållbart. Heims konstruktion av dryckesscenen mellan Haraldr och Sveinn indikerar vidare att ÄMork haft Morks förvirrade attentatsefterspel, och det norska upproret har an-tagligen funnits inkluderat. Om ett möte i Öresund där Einarr þambarskelfir spe-lade en roll talar redan Theodoricus, och det särdrag i dispositionen som förlägger Bysansfärden som ett återblickande avbrott just då fränderna sammanträffat är be-styrkt av Fagr. Som misstänkt interpolation återstår egentligen bara replikväxlingen mellan Úlfr stallari och styrmannen. Om Mork lånat sekvensen ur Agrip förstår vi varför den saknas i Fagr, men mot hypotesen talar Agrip-versionens karaktär av för-kortande utdrag och de därmed följande oklarheterna. Dessutom innehåller Heims korta Haraldr-karakteristik en tänkbar rest av Úlfr-partiet. Det finns även ett intres-sant drag i Fagrs uppläggning att ta hänsyn till. Nästan allt Fagr har att meddela fin-ner nämligen sin ordagranna motsvarighet i Mork, och skiljaktigheterna kan följakt-ligen i stort sett förklaras som strykningar – lönnbrevet är det tydligaste exemplet. Undantaget hittar vi i förra delen av Öresundsmötet där det verkligen är fråga om en helt ny text. Varför? Kanske just därför att förlagan här innehöll partiet om Úlfr, som av Fagrs författare uppfattades som en fullständigt meningslös anekdot. Men, efter dess strykning återstår föga mer än att Magnús ligger vid Skåne och att det kommer ett praktfullt skepp seglande med Haraldr vid styret, en minst sagt torftig introduk-tion till Bysansskildringen. Försökte kanske Fagr rätta till genom att konstruera om? Det dynamiska skeendet gjordes i så fall statiskt, och den konkreta scenen blev till en sekvens med sammanfattande och förberedande information. Rader om Magnús’ kungatid, om Haraldrs ätt, om skeppets utstyrsel. Det är svårare att tänka sig en väg från en Fagr-liknande ÄMork, via interpolation från Agrip till Morks version. Det förutsätter en verkligt nyskapande författare för att åstadkomma dynamik ur det sta-tiska och samtidigt göra framställningen både tydligare och mer effektiv. Det vi ser växa fram är onekligen bilden av en rik första Morkinskinna, växlande mellan å ena sidan utsökt berättarkonst och å den andra oförmåga inför en över-mäktig och motsägelsefull tradition. I sina bästa stunder, när den överlämnar åt åhöraren att dra slutsatser och se sammanhang, liknar den islänningasagan. Framställningssättet är återhållsamt – ledtrådarna finns där, men man får själv leta

MÖTET I ÖRESUND 251

fram dem. Heim mystifierar snarare genom ambivalens eftersom ledtrådarna är allt-för få eller motsägande. Goda exempel på denna skillnad versionerna emellan erbju-der såväl Úlfr-episoden (Mork, Agrip) som början av attentatsscenen. Som framgått utgör Heim utgångspunkt för Huldas skildring, och ytterst få av-vikelser kan konstateras. Huvudsakligen är det fråga om ett antal korta tillrätta-lägganden och kommentarer från Hulda-bearbetarens sida. I samband med vissa Valgarðr-strofer finns förklarande noteringar. Budfärden till Haraldr sker utan dansk förmedling, och Haraldr bejakar uttryckligt Magnús’ erbjudande – här har antag-ligen några ord fallit bort ur Heim. Haraldr breder ett täcke över trästubben, och det sägs att man inte kunde se vart den bortroende attentatsmannen tog vägen. Vid färden norrut till förlikningsmötet finner vi en kort reminiscens av Mork, där det står att Haraldr och följet rodde, eller när så var möjligt seglade, norrut dag som natt. Deras skepp var stort och väl utrustat och praktfullt när solen lyste på dess drakhuvud och vindflöjel. Man kan anta att raderna – som bygger på en Valgarðr-vers – finns där på grund av att Huldas kompilator funnit det sorgligt att tillsam-mans med Öresundsavsnittet även beskrivningen av Haraldrs skepp försvunnit. Hulda saknar beskedet att Haraldr om kvällen efter mötets första dag gick till-baka ombord på skeppen, och efter stopepisoden, som ju hotar lägga sordin på stäm-ningen, tillägger den att talet ”fèll þá niðr” (rann ut i sanden) och att kungarna var glada som förut. Och när sagan, liksom i Heim, i efterhand återvänder till den so-vande Sveinn finner Hulda det lämpligt att tillgripa den brukliga formeln ”Nú skal þar tiltaka, sem fyrr var fráhorfit”.47 Därmed är de huvudsakliga avvikelserna mellan Heim och Hulda redovisade; Hulda utgör helt enkelt en Heim-version för avsnittet i fråga, och även Eirspennills och Fríssbóks berättelser är så gott som identiska med den i Heim.48

I Knýtlinga saga flyr Sveinn till Sverige efter slaget vid Helganes, och Magnús seg-lar till Norge. Haraldr sluter förbund med Sveinn som följd av mågskapet – som an-förs – varefter man härjar och lägger under sig Danmark. Så långt förefaller Heim bilda grundval, men nu kommer Magnús emot dem med en här från Norge, och vi får intrycket att kungen färdas ända till Danmark. En budsändning äger rum, men det tycks inte som om Magnús är underrättad därom, eftersom det är Óláfr helgis morbror Hallkell som söker upp Haraldr och ordnar förlikning. Denne Hallkell före-kommer inte annorstädes i norröna texter, och Gustav Albeck finner det troligt att Knýtlinga saga hämtat uppgiften om hans mission ur något förlorat skaldekväde. Versionen blir snart något oredig, säkerligen därför att redigeraren förkortar sina källor i extremt hög grad. Sålunda färdas Haraldr till Norge för att motta halva riket ur Magnús’ händer trots att båda kontrahenterna ju befinner sig i Danmark. Och Sveinn, som flydde till Sverige vid Magnús’ ankomst, återvänder efter att norrmän-nen dragit norrut.49

Sekvensen om mötet mellan Magnús och Haraldr skiljer sig förstås i hög grad från den om slaget vid Hlýrskógsheiðr. Nu handlar det inte längre om blodiga samman-drabbningar utan om diplomati och om förmågan att spela spelet på rätt sätt. Att

252 FOKUSERINGAR

skalderna inte tycks visa något som helst intresse för de här turerna är ingenting att förvåna sig över, eftersom de ju riktar sina kväden till bara den ena kontrahenten och knappast vågar riskera ett förfluget ord om uppgörelser som de inte säkert kän-ner bakgrunden till. Antingen noterar man i förbigående neutrala fakta (Haraldr som blev erbjuden halva riket – spänningen respektive förlikningen mellan Magnús och Haraldr) eller konstruerar man en dramatik där egentlig dramatik saknas (det plöjande drakskeppet, de skräckslagna kvinnorna). Men det är samtidigt anmärk-ningsvärt att varken Adam eller Saxo på minsta sätt beaktar problematiken när Haraldr – som en helt ny maktfaktor i en redan komplicerad situation – träder in på arenan. Det ser fullständigt annorlunda ut i de norska och isländska prosatexterna, där fokus helt är riktad på frågan vad det egentligen var som hände mellan kungarna. Theodoricus ger ett svar, Agrip ett annat, Mork,YFlat och Fagr ett tredje och Heim,Hulda ett fjärde – olika svar, men samma fråga. Och – det kommer man inte ifrån – samma fråga eftersom det var just den frågan som var den intressanta på Island när man på avstånd, och med de egna problemställningarna som styrelement, betraktade skeendena förmedlade genom rykten, ögonvittnesskildringar och speku-lerande diskussion. Antag att det var berättelsen om Hlýrskógsheiðr som gav Magnús góði en iden-titet, att det var den som gjorde honom stor och intressant i islänningarnas ögon. Och antag vidare att skildringen av Haraldrs äventyr i Bysans verkligen framfördes av män som Halldórr Snorrason och fördes vidare av exempelvis den sagakunnige Þorsteinn. Vad var då mer sögulegt och intresseväckande än det faktum att de båda hjältarna möttes och till slut gjorde upp om en delning av riket? Och vad var mer värt att berätta om än hur det gick till i detalj när man kom överens? Det gjorde förstås inte saken sämre att Sveinn fanns där som en tredje part – som fiende till Magnús och som befryndad, presumtiv allierad med Haraldr – och att stormännen på vardera sidan kunde tänkas ha sitt att säga när situationen väl ställdes på sin spets. Här hade man verkligen något att hugga tänderna i, och det fanns klara paralleller till det maktspel och de intressekonflikter som processförfarandet på Island ofta gav upphov till. Inte underligt om stoffinflödet (genom Halldórr, Úlfr och andra) gav upphov till berättelser som levde kvar under lång tid. En möjlighet – som blivit förespeglad då och då i den här framställningen men som sällan längre företräds inom forskningen – är att Mork i något avseende avspeg-lar hur den muntliga traditionen tog sig ut vid tidpunkten för dess tillkomst. Att det var ur berättandet som Mork-skrivaren hämtade såväl stoffet som framförandeme-toden, och att de många bristerna – men även kraften – beror på närheten till det levande talet och på svårigheterna att som en av de första översätta till skrift. En för-fattare som på lösa grundvalar – skaldestrofer och lösryckta faktabesked – fantise-rade fram en saga skulle näppeligen göra det så svårt för sig som Morks upphovsman och presentera en så komplicerad och motsägelsefull lösning. Det havererade mötet i Öresund, det labila samarbetet mellan Haraldr och Sveinn, inklusive den slutliga

MÖTET I ÖRESUND 253

brytningen, Haraldrs försök till uppror på Upplanden och förlikningsmötet; allt det här måste ha varit sådant som stod Mork till förfogande ur traditionen. Det är inte säkert att man fogade samman de olika episoderna med särskilt stor omsorg, efter-som det var incidenterna i sig som tilldrog sig intresse, och kanske uppstod det oklar-heter som syntes tydligare genom skriftens organisation. Men stoffet är ett berättar-stoff och inte en enskild upphovsmans konstruktion. Konstruktionen är på sin höjd organisationen. Man kan till exempel fråga sig varför Bysansfärden bryter av mötet vid Öresund. Det finns för det första ingen särskild anledning till att man skulle ha berättat om äventyren i österled tillsammans med de diplomatiska irrgångarna. Sagan om Haraldr i Miklagarðr var i främsta rummet en saga för hirden (Þorsteinns saga) och ett inflöde utan anledningar till reflektion och kommentar (Halldórrs saga), medan däremot den diplomatiska sagan kom till genom mötet mellan inflöde och muntlig-het. Att man avbröt de intressanta förvecklingarna vid Öresund för en äventyrssaga i österland är förstås föga troligt, och kanske är det här, och i liknande lägen, man helst bör se skrivarens hand. Skriften som försöker sammanställa och se en ordning i olika traditioner, som vill förena till en helhet. Útferðarsagan måste in i den histo-riska kronologin – som var ett arv från Ari, Sæmundr och andra – och skaldestro-fernas, de helt och hållet artskilda, besked måste granskas och integreras. Målet var den sammanhållna historiken, men det nya, verkligen nya, medlet var den muntliga berättelsen som hel berättelse, inte bara som faktareservoar. Det är inte säkert att det gick till så här när den skrivna kungasagagenren skapa-des, men det kan ha gått till så, det är det vi inte får glömma. Alltså. Mork avspeglar traditionen vid en viss tidpunkt, men den har dessutom utfört ett arbete på traditionen, den har bearbetat och sammanställt och distorde-rat. Theodoricus mötte samma tradition men något decennium tidigare (och således inte samma tradition och definitivt inte samma traditionsbärare). Intressant är då att alla de tre huvudepisoderna ingår, men att den inbördes logiken skiljer och en del av motiveringarna. Islänningarnas bibehållna intresse för Sveinn är tydligt nertonat och perspektivet som framgått utpräglat norskt. När vi kommer fram till Agrip – om Agrip är sen – då är förutsättningarna kom-plicerade på ett helt annat sätt. Traditionen fanns – tillgänglig eller inte tillgänglig för författaren – men dessutom fanns Theodoricus’ Historia och Mork som skrifter, och kanske även andra pergament som gått förlorade. Banden till Mork är så ofrånkom-liga att denna måste ha funnits fysiskt till hands, och just i det här avsnittet tar sig Agrip faktiskt ut som ett utdrag, som en medvetet utförd förkortning. Ett möte (för diplomatin är inte det intressanta, frändskap leder till vänskap utan ingrepp från obstinata rådgivare) och ett perspektiv (hjälten kom från öster). Det är dessutom fråga om ett utdrag som utgår från mötets del ett och som ignorerar del två (efter Bysansfärden). Vi vet att Agrip annorstädes har fogat till lokala traditioner från Tröndelag, och kanske är det så att det i den, vid sidan av förkortning, hela tiden varit fråga om

254 FOKUSERINGAR

just ”foga till”. Om upphovsmannen var norsk hade han antagligen inte tillgång till den levande isländska muntligheten och kunde från det hållet bara grunda sig på skriftliga vittnesbörd. Möjligen har förhållandet varit detsamma också för Fagr-författaren. Bearbetad skrift och artskilda lokala traditioner – men mest: bearbet-ning. Fagr kan ha utgått från Mork och plockat bort framför allt de irrelevanta, mot-sägelsefulla och tvivelaktiga närbilderna vid Öresund och i samband med Haraldrs brytning med Sveinn. De storpolitiska abstrakta turerna och den överblickande, norskvänliga kröniketexten var målet. Det är möjligt att Heim kunde ta avstamp i avvikande berättelser ur muntligheten och från handskrifter som gått förlorade sedan dess, men det är lika möjligt att ut-gångspunkten var ett reflekterande över text. När traditionen tog emot inflödet av nytt stoff var det den traderade reflektionsmekanismen som genererade ny tradi-tion, och kanske gick det till på ett motsvarande sätt nu. Mekanismen gjorde sig gäl-lande även i förhållande till de skriftliga förlagorna. Man behövde inte godta texten okritiskt, utan man kunde ställa frågor till den och sätta i fråga. Kronologin – stäm-mer den? Är det troligt att Haraldr och Magnús hade så svårt att bestämma sig? När Haraldr gav sig av från Sveinn, är det inte sannolikare att det gick till så här? Stämmer det här verkligen med den här skaldestrofen, och var det verkligen så där jag hörde skeendet berättas för mig när jag var ung? Mork försöker registrera tradition och hitta en fungerande form för innehållet. Heim har redan frigjort sig från traditionen – som den delvis ringaktar och betviv-lar sanningsvärdet hos – och försöker etablera en ny grundval i tron på de ”äkta” sanningsvittnena och den egna omdömesförmågan. Författaren är på väg, men inte som en skapare av alternativa världar, utan som en rekonstruktör av den sanna verk-ligheten. Nya omständigheter, nya positioner att inta, nya karriärvägar. Skriften som fick en allt större auktoritet i Sturlungatidens politiska kaos hos de allt rikare, de allt egenmäktigare, de allt mer avgränsade. Muntligheten som deklasserades eftersom den stannade kvar hos dem som mer och mer berövades inflytande.

255

Þinga saga

Det avsnitt av Sigurðar saga Jórsalafara som blivit benämnt Þinga saga respektive Þinga þáttr är av stort intresse för frågan om kungasagans genesis. Sambandet mellan den längre och den kortare textvarianten är mycket svårbedömt och blir ytterligare komplicerat av att en version av Þinga saga innesluter en ordagrann passage ur Þinga þáttr. Problemet fick sin första utförliga behandling av Gustav Storm, och många av dennes åsikter i frågan får fortfarande anses som accepterade. Historiens kärna utgörs av en konflikt mellan kung Sigurðr och ländermannen från Steig i Hálogaland, Sigurðr Hranason, som var gift med kungens syster Skjaldvör. Efter onda mäns förtal anklagar kungen Sigurðr för att undanhålla kronan intäkter från den inkomstbringande handeln med finnarna i norr. Sigurðr Hranason, som riskerar fredlöshet, söker hjälp hos kung Eysteinn, medregenten. Målet drivs nu på en följd tingssammankomster, och varje gång blir det ogiltigförklarat av Eysteinn på grund av diverse brister i lagsökningen. Det hamnar till sist på lagtinget i Tröndelag och avvisas slutgiltigt. En passus i de norska lagarna bestämmer nämligen att ett mål som fallit på ett visst antal ting inte längre kan tas upp till förnyad behandling. Berättelsen skildrar således hur den lagkunnige Eysteinn drar sin mer krigiskt inrik-tade broder vid näsan. Till denna kärna hör också ett kringverk, men låt oss först koncentrera oss på de renodlat juridiska förvecklingarna. Den kortfattade Þinga þáttr (Þþ) tillhör Heim-traditionen men betraktas som ett senare tillägg, eftersom den inte står att finna i huvudmanuskriptet Kringla. Texten ingår i Fríssbók, Eirspennill, Jöfraskinna och Gullinskinna med få inbördes variatio-ner. Händelseutvecklingen försiggår i följande moment. Kungen kallar på Sigurðr och framför sina anklagelser i en privat konfrontation. På ett möte i Bergen kom-mer avsikten att förklara Sigurðr fredlös fram, men ingenting sägs om vad man till slut enas om. Sigurðr söker så upp Eysteinn som med viss tvekan tar sig an målet. Eysteinn sammanträffar med kungabrodern som vägrar ta reson, och därför förkla-rar han Bergenmötet ogiltigt och menar att Sigurðr ska dömas på ett ting enligt landslagen, inte på ett stadsmöte enligt Bjarkeyjarrätten. Kung Sigurðr kallar då in Arnarnessþing, och vid förhandlingarna påvisar Eysteinn att där kan man inte döma ländermän. Saken går vidare till Gulaþing och blir ödd eftersom den svarande tillhör Frostatingslagen och den påstådda förbrytelsen försiggått inom ett annat område, nämligen i Hálogaland. Inför nästa instans, hálogalänningarnas och namdalingarnas fylkesting vid Hrafnista tar Eysteinn i hemlighet över målet från Sigurðr, och efter-

256 FOKUSERINGAR

som det nu är kungar som utgör parter i tvisten måste avgörandet ske på Eyraþing. Eysteinn kan därför hävda att saken blivit ”eydd a þrimr logþingom ok moti hino fiorða” (ödd på tre lagting och ett fjärde möte). Sammanfattningsvis kan vi således urskilja följande moment i Þinga þáttr:

1. Möte kung Sigurðr–Sigurðr.2. Möte i Bergen.3. Möte Sigurðr–Eysteinn.4. Möte Eysteinn–kung Sigurðr.5. Arnarnessþing.6. Gulaþing.7. Hrafnista.8. Eyraþing.

Den långa Þinga saga (Þs) återfinner vi i Huldas och Morks berättelser om Sigurðr Jórsalafari. Vi utgår här från Huldas version och återkommer senare till avvikelserna i Mork. Sigurðr undfår anklagelsen i en konkret situation som egentligen rör något helt annat, och han blir således inte kallad till kungen på grund av att förtal nått den-nes öron. Han söker sig därefter omedelbart till Eysteinn, och kommande vår äger ett möte rum i Niðaróss, där Eysteinns argument som ovan bygger på skillnaden mellan landslag och Bjarkeyjarrätt. På Kefliseyjartinget i Hálogaland hävdar han så att rätt instans för sak mot ländermän är områdets fylkesting. På Þrándarnestinget har han övertagit målet och hänskjuter det till Frostatinget eftersom parterna är kungliga, och på Frostatinget blir anklagelserna slutligt förklarade ogiltiga. Således.

1. Möte Sigurðr–kung Sigurðr.2. Möte Sigurðr–Eysteinn.3. Möte i Niðaróss.4. Kefliseyjarþing.5. Þrándarnessþing.6. Frostaþing.

Þs i Hulda har följaktligen färre konfrontationer än Þþ trots sin mycket större textmängd. Orsaken är naturligtvis detaljrikedomen i de enskilda episoderna. På Niðaróssmötet är det exempelvis Sigurðrs berättelse om finnfärdernas bakgrund som dominerar framställningen. Under Magnús berfœttrs härfärd till Götaland var han nämligen kungen behjälplig genom att varna för kung Inges förestående anfall och som belöning fick han, förutom sitt gifte, köpenskapen på Finnmark med allt som översteg sextio mark per ”misseri” (halvår) i egen ficka och med giltighet un-der Magnús’ och dennes söners livstid. Och till tinget på Keflisey hör en redovisad förhistoria, där Sigurðr söker stöd hos Viðkunnr på Bjarkey men blir artigt avvisad eftersom ju Viðkunnr redan är kung Sigurðrs man. Eysteinn ger därefter råd om hur

ÞINGA SAGA 257

man ska uppträda på tingsplatsen, och om hur man vid landstigningen ska väcka menighetens nyfikenhet och därigenom få dem att tillfälligt sluta sig till följet – allt för att inför kung Sigurðr ge intryck av stor slagkraft. Man tillgriper ett likartat förfa-ringssätt vid Þrándarnes genom att överlasta skeppssidorna med sköldar. Allra mest utbroderad är skildringen av förhandlingarna på Frostaþing. De tre kungarnas – även Óláfr deltar – respektive ankomst till Niðaróss inleder, och Eysteinn underhandlar därpå med böndernas ledare Jón mörnefr som lovar stöd så länge man inte går emot lagen. På själva tinget avhandlas först frågan om Magnús hade rätt att ge löften med verkan utöver den egna livstiden. Ett lottförfarande avgör till kung Sigurðrs förmån, och svaret blir således nej. Man inriktar sig sedan på Sigurðr och försöker bestämma om han tillgripit kungagods olovligt eller inte. Ett vittne träder fram, kung Sigurðr begär att man ska avkunna domen, Eysteinn framställer invändningar, och Jón lovar skipa rättvisa. Och det är i detta kritiska läge som Eysteinn tar fram sitt slutliga äss ur ärmen och detroniserar brodern. Genom sin närhet och sin dramatik berättar således Þs en historia som är avse-värt mer levande än det torra skelett vi ställs inför i Þþ. Där finns ingen miljö, inga konkreta förlopp, bara en uppsplittrad replikväxling som enbart rör själva processen. Men, som kommer att framgå nedan, en mycket stor del av Þþ:s text återfinns i Þs, om än kontexten många gånger skiljer. Vilken av versionerna ska man då anse som primär, den korta eller den långa? Eller återgår kanske båda på ett förlorat original, förlängt i sagan och förkortat i den mer spartanska varianten? Låt oss först se vilken lösning på problemet Storm lade fram i sin undersökning.50

Storm menar att Þs är att föredra vad gäller historisk trovärdighet och att den därför är primär. Följden av tre ting är tänkbar, och kung Sigurðrs upprepade misstag kan ursäktas med hans brister i lagkunskap och hans hetsiga lynne. Till Kefliseyjartinget har Storm funnit en möjlig lokalitet, nämligen Kefsø i Lofoten, be-lägen strategiskt i sundet Moldøren i det flitigt besökta fiskedistriktet och ytterst lämpligt som mötesplats. På Þrándarnes – Throndenes – längre norrut i Bjarkeys närhet kan Hálogalands fylkesting mycket väl ha varit beläget, innan det så små-ningom bortträngdes av Steig. Uppgifterna i Þþ är mer tvivelaktiga. Inget Arnarnes är känt där i norr, och Storm menar att skrivaren på fri hand satt in ett villkorligt namn i stället för det honom obekanta Keflisey. Hrafnista, det vill säga Ramsö eller möjligen Ramstad, båda i Namdalen, är belägna alltför långt söderut för att fungera som tingsplats för Hálogaland, och här menar Storm att författaren ersatt ett för-hållandevis okänt namn med ett från sagohistorien välbekant, för till Hrafnista är knutna ”fornaldar”-hjältar som Ketill hœngr, Grímr loðinkinni och Örvar-Oddr. Västlandets lagting Gulaþing saknar all reson i sammanhanget, och inte ens kung Sigurðr kan ha varit så okunnig att han stämt in en länderman från Hálogaland dit. Skrivaren kan ha fogat in sammankomsten för att verkligen få till stånd avvisningar på tre ting – i Þs är det ju bara frågan om två. Storms slutsats är således att Þþ ut-nyttjat Þs som källa, och att den ger ett modifierat utdrag av händelseutvecklingen. Han menar också att det är föga sannolikt att en författare tagit det kortare utkastet

258 FOKUSERINGAR

och däri skjutit in just de element som ger berättelsen dess särart. Troligare då att en Heim-bearbetare fångats av just denna särart och därför velat återge åtminstone ett sammandrag av texten. Några randanmärkningar till Storms hypotes kan vara befogade redan här. Jonna Louis-Jensen har påpekat att Storm kanske borde ha sökt Arnarnes i Tröndelag i stäl-let för långt uppe i norr. Kanske är det till och med så att han borde letat ännu längre söderut. Þþ förlägger ju det första mötet till Bergen, och Storm förmodar att infö-randet av Gulaþing kan ha påverkat flytten från Þs:s Niðaróss.51 Men om vi betraktar tingsföljden i Þþ ser vi att händelsegången alls inte är så osannolik som Storm velat göra gällande. Kung Sigurðr kallar till möte i Bergen, antagligen därför att det är där han för tillfället befinner sig. Nästa instans blir Arnarnes; det närmaste tinget under landslagen – kungens yttrande ”villda ek nv at hann yrði sekr i sinom átthaga” (vill jag nu att han ska bli fredlös i sin hembygd), kräver ju inte att förhandlingarna också ägde rum i den svarandes ”átthaga” utan hänvisar bara till den önskade domen; det var i sitt distrikt Sigurðr skulle bli fredlös. Eftersom vi fortfarande befinner oss på Västlandet faller det sig också naturligt att man som nästa steg hänvänder sig till Gulaþing. Och nedtrappningen till fylkesting beror av att det först nu blir uppdagat att lagsökningen måste ske där svaranden och målet verkligen hör hemma. Ur det här perspektivet ter sig Þþ naturligare än Þs vars övergång från ett möte i Niðaróss till tinget på Keflisey förefaller föga sannolik. Man kan ju fråga sig om det verkligen var nödvändigt för två kungar att med stora följen företa en så lång färd norrut bara för att få Sigurðr prövad enligt landslagen. Det finns också ett antal ordsammanfall mellan Þþ och Huldas Þs. Hit hör notisen om Sigurðrs gifte och hänvisningen till Bjarkeyjarrätten samt ett antal sporadiska överensstämmelser under slutuppgörelsen på Eyra- respektive Frostaþing. Men det allra mesta härrör från ett ytterst begränsat parti av sagan, Kefliseyjarþing och för-spelet till Þrándarnessþing. Det här stoffet, som i sagan är enhetligt, har i Þþ blivit uppdelat på en rad skilda tillfällen. Þþ:s inledande ord om Sigurðr Hranason finner vi i sagan framförda av Sigurðr som försvar och vädjan inför kungen. Replikerna un-der kungens privata möte med Sigurðr sammanfaller med det fortsatta ordskiftet på Keflisey. Sigurðrs möte med Eysteinn har stoff från Eysteinns första replik på tinget, och replikens fortsättning inklusive den efterföljande dialogen med kungabrodern ingår i Þþ i det moment då Eysteinn söker upp kung Sigurðr. Här har således dialo-gen på Keflisey donerat stoff till fyra skilda situationer, och ingen av dessa ingår i skildringen av den faktiska parallellhändelsen, det vill säga tinget på Arnarnes. Så är dock fallet för Þrandarnes-förspelet, vilket har förts över till Hrafnista. Överensstäm-melserna i de här sekvenserna är så stora att man måste räkna med skriftliga band mellan saga och þáttr – men åt vilket håll? Onekligen har kortversionens författare gått mycket besynnerligt tillväga ifall han behandlat sagans stoff så här. Om avsikten var att göra ett utdrag, varför göra sig besväret att splittra upp repliker som redan ingår i en enhetlig scen? Då är sannolikheten större för ett direktlån från Þþ in i en redan existerande saga. Man kan tänka sig att en redaktör fann intresse för ordväx-

ÞINGA SAGA 259

lingen och tog in den som en enhet, utan scenskiftena och hänförda till en enda av tingssammankomsterna. Situationen kompliceras ytterligare av att Morks Þs-version avviker något från den i Hulda. Det har nämligen tillkommit ett extra ting i Arnarheim. Saken är emeller-tid den att texten här så gott som ordagrant följer Þþ:s redogörelse för förloppen på Arnarness- och Gulaþing. Det enda som saknas är förflyttningen mellan tingen. Mork låter sålunda överläggningarna på Arnarheim bli förklarade ogiltiga först på grund av att Sigurðr var länderman och sedan därför att tingsplatsen låg fel. Det finns spår i Hulda av sekvensen (ett tillägg under Þrandarnessþing) i form av en kommentar från Sigurðr och Eysteinns svar därpå: Mycken kraft, säger Sigurðr, läg-ger du ner på målet, men även om mer arbete krävs än vi räknade med från början, ska vi ändå fortsätta, och min vilja är att han ska bli fredlös i sin hembygd. Intressant är att Mork skriver ”her isinom att haga” vilket antyder att Arnarheim till skillnad från Arnarnes är beläget i Hálogaland. I Hulda står ”her í sínum frændhaga” som ju stämmer in på Þrandarnes. Eysteinn replikerar att föga imponerande tycks det att du inte kan åstadkomma det du åsyftat, så stora bedrifter som du har bakom dig, och här som så få och ringa män står emot. Ordskiftets placering förefaller naturligast i Mork och Þþ, där Sigurðr verkligen är upprörd över att hans mål ånyo blivit ogiltigt. I Hulda har Eysteinn ännu bara framfört kritik mot broderns sätt att försöka upp-häva Magnús berfœttrs instiftanden. Dessutom hör de yttranden som omger sekven-sen i Hulda nära samman. Eysteinns ”ef hann lætr ser líka, at lögum se fyrirsvarat” (om han låter sig nöja med att lagarna blir svarade för) svarar mot Sigurðrs ”ok skorti nú nökkut á, at eptir lögum se leitað” (och brast det nu en aning i att man följde lagarna). Man kan därför med goda skäl anta att Hulda lyft ut passagen ur Mork eller Þþ och flyttat den till en ny kontext. Samtidigt talar goda skäl för att Mork lånat hela sitt avsnitt om Arnarheim från Þþ. Omedelbart före har nämligen kung Sigurðr på Keflisey stämt in Þrandarnestinget. Förhandlingarna på Arnarheim följer sålunda helt opåkallat som ett inskott och dessutom utan att ersätta Þrandarnes-sekvensen som strax tar vid. Storm anser därför att Mork-skrivaren vid sidan av Þs känt en Þþ och ”gjort et ukritisk Uddrag deraf for dermed at forlænge sin Fremstilling med endnu en Thingforhandling”, och han menar vidare att Hulda trog-nare än Mork bevarar bilden av den ursprungliga Þs.52 Påverkan ska således ha för-siggått enligt figuren.

Þs

Mork

Þþ

Hulda

Vi har emellertid redan anfört indicier dels mot hypotesen Þs→Þþ, dels mot Huldas direkta beroende av sagan (det till Þrandarnes flyttade replikskiftet). Louis-Jensen

260 FOKUSERINGAR

har därutöver hävdat en rättsregel ingående i Morks Arnarheimparti som ursprung-ligare än i Þþ. Innebörden är att om man i Frostatingslagen anlägger en sak mot en man på grund av förseelser han begått i Hálogaland, då kan inte denna sak lagligt avgöras på plats. Regeln är tillämplig ifall Arnarheim är beläget inom Frostatingets område men utanför Hálogaland och förutsätter förstås att Morks ”her isinom att haga” är sekundärt. Den här regeln har Þþ inte förstått och därför infört Gulaþing, som låg utanför båda de angivna områdena – på så sätt hittades en ny grund för Eysteinns ogiltigförklaring. Mork ska alltså ha hämtat sitt Arnarheim-avsnitt ur en äldsta Þþ (ÄÞþ) vilket betyder att ÄÞþ haft Arnarnes som första tingsplats, och följ-aktligen kan inte ÄÞþ haft som förlaga Þs och Kefliseyjarþing utan i stället en äldsta Þinga saga (ÄÞs). Þs har omarbetat till Keflisey eftersom den inte kände till något Arnarnes i Hálogaland, och Mork har expanderat Þs med lån ur ÄÞþ.53 Som vi ser blir Louis-Jensens schema för utvecklingen till slut mycket komplicerat med talrika förlorade redaktioner. Vi påminner oss sedan tidigare att hon räknar med två skilda Mork-varianter, MskX och MskY. MskX ligger till grund för Mork, det vill säga den bevarade handskriften, och MskY är via mellanled utnyttjad i de expanderade Heim-manuskripten (Fríssbók, Eirspennill etcetera). Hulda har sedan haft framför sig hand-skrifter ur båda traditionerna. Hennes hypotes kan därmed sammanfattas i figuren nedan.

ÄÞs (Arnarnes)

Þs (Keflisey) ÄÞþ (Arnarnes)

MskX (Arnarheim)

Mork

Hulda

Heim

Þþ (MskY) (Arnarnes+Gulaþing)

Frågan är dock om all denna komplikation verkligen är av nöden. Kanske lägger Louis-Jensen alltför stor vikt vid en isolerad sekvens, som under alla omständigheter är öp-pen för andra tolkningar. Det kan lika gärna förhålla sig så att Mork omformat upp-lysningarna i Þþ till en rättsregel som bättre passade kontexten, och att det samtidigt gjorts ett försök att föra samman tingsföljden i rummet. Av de båda Västlandstingen ströks det ena, och det andra flyttades norrut. Det som återstår är alla de inkonse-kvenser som sammankopplingen av þáttr och saga ledde till. Arnarheimstinget passar inte in vilken geografisk belägenhet vi än föreställer oss. Men samtidigt är avsnittet i det närmaste otänkbart som interpolation. Varför bryta av en så fullständigt kongru-ent text som Huldas? En möjlighet kan vara att Mork-författaren haft en Þs och en Þþ

ÞINGA SAGA 261

till sitt förfogande som ungefär liknar dem vi känner – först i skenet av en kamp mel-lan motstridiga förlagor kan vi förstå motsägelserna. Mork kan ha följt sagan för det mesta men i några fall funnit den kortare varianten omöjlig att bortse från. Dels var ju sagatingen alltför få till antalet, och med Arnarheim kom man upp i de nödvän-diga tre. Dels kan man förmoda att Eysteinns refererade yttrande om de obetydliga männen som står emot Sigurðr uppfattades som särskilt intressant i samband med Magnússönernas saga. Trots segrarna under färden till Jerusalem stod sig Sigurðr slätt mot den hemmasittande brodern, och nu tog denne tillfället i akt till en ironisk an-tydan. Lösningen blev att helt enkelt acceptera Arnarnes och Gulaþing, men att för-vandla de två tingen till en enda sammankomst i Arnarheim. Ett alternativt påverk-ningsschema skulle således se ut som i figuren nedan.

Mork

Hulda

Heim

ÞþÞs

Berättelsen består emellertid inte uteslutande av processen, såväl þáttr som saga innehåller därtill några avslutande scener och sagan dessutom ett förspel. När kung Sigurðr i Þþ finner sig utmanövrerad beger han sig i vredesmod till skeppen, styr ut mot Niðarhólmr och håller där ting med sina män. Han lägger planer att nästa mor-gon angripa Eysteinn med vapenmakt på Iluvallarna. Men om kvällen vid matbordet infinner sig plötsligt en man som kastar sig till kungens fötter. Det är Sigurðr som beslutat sig för att överlämna målet hellre än att skapa bekymmer mellan bröderna. Efter medling från bland andra biskop Magnús och drottning Málmfríðr accepterar kungen att ge grid, och Sigurðr sluter sig till kungaföljet som beger sig söderut i landet. Om hösten får han orlov att resa hem, emottar en syssla där i norr och för-blir ständigt därefter kung Sigurðrs man. Eirspennill nämner dessutom att det rådde ”ne bliða með astsemð” (varken vänskap eller kärlek) mellan bröderna efter proces-serna.54

Synvinkeln i Þs är en annan eftersom den hela tiden låter oss följa Sigurðr Hrana-son. Vi ser segrarens triumf i stället för förlorarens hämndplaner. Eysteinn beger sig således i glädje till sitt härbärge och sätter sig att dricka. Vännerna berömmer hans insats och jämför honom med brodern, men stämningen slår plötsligt om när den visserligen nöjde Sigurðr betecknar Eysteinns hjälp som kanske alltför ihärdig, som ett ”oflið” (överdriven hjälp). Eysteinn döljer inte vreden, och senare om kväl-len smyger sig Sigurðr iväg med ett huggspjut som enda vapen. Han tar sig fram till kungsskeppet, tvingar en vaktkarl att släppa honom ombord och faller snart på knä inför kungen. Sagan låter inga namngivna gestalter medla, och det är mycket som skiljer från Þþ. Sigurðr ådöms att före morgondagens mässa gälda fem marker till

262 FOKUSERINGAR

vardera av kungabröderna, och han återvänder till Eysteinn som inför beskedet blir röd i ansiktet av ursinne. Sigurðr lyckas dock låna samman de fem markerna av vän-ner och erbjuder dem till Eysteinn nästa dag – som böter eller som lön för hjälpen, vilket som. Men nu har Eysteinn lugnat sig och skänker honom penningarna som gåva. Samma procedur upprepas inför kung Óláfr, och även kung Sigurðr är villig att efterskänka mot löfte om framtida stöd. När Sigurðr Hranason svarar att han omöj-ligt kan lämna Eysteinn återfår han detta till trots de fem markerna. Sigurðr slutar således som kung Sigurðrs man i Þþ och som Eysteinns i Þs. Þþ mildrar effekten av kung Sigurðrs nederlag, medan det i sagan är Eysteinn, som trots den tillfälliga vre-den står som hjälte och segerherre. Avsnittet tar sig ungefär likadant ut i både Mork och Hulda, men vi kan notera att den senare omnämner Sigurðrs avsikt att slåss på Iluvallarna, vilket kan tolkas som att även den haft Þþ tillgänglig – och som vi sett använder Hulda även annorstädes Heim-traditionens utvikningar i bland annat Fríssbók och Eirspennill (Louis-Jensens MskY). Hulda återger dessutom en ytterligare episod som inte står att finna vare sig i Mork eller i Þþ. Sigurðr Hranason bjuder där sin kunglige namne att besöka honom efter mässan. Salen är då smyckad med mängder av sköldar, och kungen är mycket imponerad. Bergþórr, som tidigare vittnade mot Sigurðr, avslöjar emellertid att allt är hoplånat, men kungen blir bara irriterad över skvallret. Man beger sig till afton-sång, och vid återkomsten därifrån har samtliga hämtat sina sköldar; bara en finns kvar och om den har Sigurðr en historia att berätta. Under flykten till skeppen (vid striden då Magnús berfœttr dog) nådde man nämligen fram till ett stråk av sank-mark nära intill stranden. De som inte lyckades ta sig över blev nedstuckna. Framför Sigurðr sprang Bergþórr som kastade från sig skölden när han skulle till att hoppa, och Sigurðr tog upp den eftersom han inte burit någon egen tidigare under slaget. Sigurðr besannar sin berättelse genom att hänvisa till Viðkunnr, och han frågar nu kungen vem som ska ha rätt att bära skölden. ”Hafþu skjöld” (Ta du skölden) blir svaret, och Bergþórr skyndar därifrån i vrede. Den här episoden har viss relevans för frågan om hur Þs ursprungligen varit komponerad, och den lägger intressant nog fram ytterligare stoff ur Magnús berfœttrs historia. Vi återkommer till utvikningen nedan. Förspelet till Þs har föranlett åtskillig diskussion, eftersom det egentligen inte fö-refaller ha särskilt mycket med finnfärdsprocessen att göra. Mork och Hulda berät-tar samma historia men skiljer sig åt i detaljer och ordval mer än i den övriga texten. Kung Sigurðr befinner sig på gästabud någonstans i Tröndelag, och tillsammans med honom är bland andra Sigurðr Hranason med hustrun Skjaldvör och Sigurðrs syster Sigríðr med maken Ívarr af Fljóðum. Kungen lovar under kvällen att skänka en vär-defull guldring till den som för hans räkning beger sig till Irland och hämtar hem den skatt som folket där har underlåtit att erlägga alltsedan Magnús berfœttrs fall. De villkor han samtidigt stipulerar lämnar bara en möjlig kandidat kvar, nämligen Ívarr. Ívarr accepterar, och sagan följer honom till Niðaróss där man förbereder fär-den, till vinteruppehållet på Orkney med sextio man i följe och vidare till Irland om

ÞINGA SAGA 263

våren. Där håller man ting med landets hövdingar, och Ívarr framför i moderata or-dalag Sigurðrs önskemål – i Mork frambärs till och med gåvor. Han framhäver hur mäktig Sigurðr är och vilka bedrifter han utfört, och han ber dem också betänka att kungen har en fader att hämna. Ívarr lovar verka för att kraven inte ska upprepas och föreslår dem att betrakta skatten som en vängåva. Med skeppet fullastat av gods ställer han så kosan mot Norge, och samtidigt åter-vänder berättelsen till kvällen för gästabudet i Tröndelag – Hulda tar till sin ofta brukade fras ”En nú er þar til at taka, sem fyrr var fráhorfit.” Sigurðr Hranason är trött och går tidigt till sängs, medan kungen sitter uppe länge och samspråkar med Skjaldvör och Sigríðr. Skjaldvör förs så småningom till sin makes bädd, Sigríðr där-emot till kungens, och brodern blir mycket vred när han om morgonen får höra talas om vad som tilldragit sig. Han måste hämtas till matbordet, och kungens för-sök att skämta bort det hela bemöter han med hårda ord. Men därmed är Sigurðr Jórsalafaris tålamod till ända: ”Djärv är du, din tjuv”, säger han, ”som vågar tala så till oss.” Här övergår sålunda förloppet från förspel till processberättelse. Kungen har hållit inom sig det förtal som bibringats honom om Sigurðrs förehavanden, men för-ödmjukad som han är av kritiken kan han inte längre hålla tyst. Det finns naturligt-vis goda skäl att misstänka att det här förspelet är sekundärt, men helt säker kan man inte vara. En liten episod längre fram i Þs fortsätter stoffutvecklingen men utan att föra den till en avslutning. Efter Þrándarnes, medan man under sommaren sitter i Niðaróss och inväntar Frostaþing, nalkas nämligen ett skepp ute på fjorden medan kung Sigurðr sitter i samspråk med Sigríðr. Kungen skickar Einarr Skúlason att undersöka om det är Ívarr som återvänder från sändefärden, och Einarr lämnar sitt svar i form av en strof som är av stort intresse, eftersom den av allt att döma är äkta. Einarr kväder sålunda: ”Mörernas furste, jag har en god nyhet att meddela dig, du är rik-tigt underrättad. Din heder är så stor att inget därvid saknas, den smalfingrade Ívarr af Fljóðum har inte kommit hit, sitt ännu lugn hos henne, givmilde furste.”55 Lägg märke till att skaldeversen anför ett Ívarr-attribut, ”fíngrmjórr” (smal om fingrarna), som inte har med själva berättelsen att göra, och sagan hävdar att så hade Ívarr bli-vit kallad tidigare. Den aborterade intrigen avslutas med beskedet att Ívarr anlände senare om sommaren ”ok fèll þat mál þar niðr” (och det hela rann ut i sanden). Alan Berger avvisar Ívarr-stoffet som en interpolation på grund av dess inkonse-kvens. Ingen konfrontation följer av konflikten, utan andra skeenden tar helt enkelt bara över intresset.56 Men så kan man inte resonera vad gäller fornnordiska texter, och det är mycket vanligt i sagorna att nya förlopp lämnar oavslutat det som strax innan förefallit vara av stor vikt. Och det framgår ju av strofen att Sigurðr verkligen har haft något att skaffa med en Ívarr närstående kvinnlig person. En annan kungasagotext – ”Þáttr frá Sigurði konungi slefu, syni Gunnhildar”, in-gående i Flateyjarbóks inledningsparti – har stora likheter med Ívarrförspelet, och någon form av samband kan vara för handen.57 Sigurðr, en son till Eiríkr blóðøx, kal-lar till sig den mäktige Þorkell klyppr från Hörðaland och sänder honom på skatte-

264 FOKUSERINGAR

indrivning till kung Aðalráðr av England. Företaget ter sig mer hopplöst än Ívarrs, i och med att många redan misslyckats, och Þorkell visar inte heller någon särskild entusiasm inför uppgiften. Han vistas hos Aðalráðr under vintern, och den engelske kungen misstänker att annat ligger bakom uppdraget än vad som synes. Han vägrar naturligtvis betala skatten men skickar hem Þorkell med frikostiga gåvor och stor vänskap. Precis som i förspelet till Þs vänder så texten tillbaka till tiden för avfärden. Sigurðr kallar här till sig Þorkells vackra hustru Ólöf och mer eller mindre tvingar henne att tillbringa nätterna hos honom. När sedan bud kommer att Þorkell är på hemväg skickar Sigurðr tillbaka Ólöf. Hustrun berättar vad som tilldragit sig, och vid den tingssammankomst där Þorkell ska redovisa resultaten av sin färd stöter han sitt spjut i Sigurðr men blir omedelbart därefter själv dödad av hirdmannen Ögmundr. Ögmundr bränns i sin tur inne av Þorkells fränder, och Ólöf flyr undan kunga-modern Gunnhildrs förföljelse till Island, där hennes dotter senare blir gift med den kände hövdingen Einarr Eyjólfsson på Þverá. Här är det således fråga om en avslutad berättelse, inte bara om en ansats som i Þs-förspelet. Sändefärden, dess orsaker och den kronologiska återgången sammanfaller i de båda berättelserna – däremot finner vi knappast några likheter i enskilda detaljer. Att skeendet kring Sigurðr slefa vilar på en äldre tradition än Flateyjarbóks ser vi som framgått av Agrip där det nämns att Þorkell klyppr dödade Sigurðr med sitt svärd efter att denne våldfört sig på hust-run.58 Historia Norwegiæ påstår detsamma men anför Guðröðr som gärningsman i stället för Sigurðr.59 Fagr upprepar Agrips uppgift, och Heim ger den en något större åskådlighet. Här besöker Sigurðr Álof under maken Klypprs bortovaro, man håller gästabud, och till natten lägger han sig hos henne mot hennes vilja.60 Som vi ser inkluderar ingen av de tidiga kungasagorna sändefärden, varför man måste anta momentet som sekundärt. Inte heller Þórðar saga hreðu har annat att meddela än: ”Hann lagði í rekkju hjá sér Ólofu.”61

Möjligheten finns att Sigurðar þáttr tillkommit sent, kanske bara få år före 1387 då Flateyjarbók sammanställdes. Så menar R. C. Boer som i berättelsen tyckt sig spåra inverkan från balladdiktningen om Marsk Stig.62 Det var år 1286 som marsken Stig Andersson mördade den danske kungen Erik Klipping, och så småningom fram-trädde i visorna härom förklaringsgrunden att kungen förfört hans hustru. Marsken blir i balladversionerna utsänd på ett krigståg av Erik, och när makan under hans frånvaro vägrar svara på kungens inviter tar han henne med våld. När sedan Stig återvänder vägrar hon dela hans bädd innan skymfen är hämnad. Stig klandrar kungen häftigt vid en tingssammankomst, och vid ett senare tillfälle dödar han ho-nom. Det är ett antal föregivet ordagranna sammanfall som fått Boer att postulera ett samband med Sigurðar þáttr, och låt oss dröja vid det exempel han anser mest flagrant. Inför underrättelsen om det skedda kväder Þorkell klyppr en lausavísa: Jag har inte i sinnet att beträda ditt läger och bolster, kvinna – jag är nedböjd av stor sorg – och jag dricker inte ölet förrän jag har rödfärgat korpens näbb i den döda fur-stens blod. Detta att jämföra med marskens hustrus ord: Aldrig ska du i sömnen sova innanför min vita arm, inte förrän du har dödat kung Erik och skilt mig från denna

ÞINGA SAGA 265

harm.63 Naturligtvis kan man inte motbevisa påverkan, men balladerna är nedteck-nade som tidigast under sent 1500-tal, och tillfälliga och allmänt situationsbetingade ordsammanfall kan därför knappast tillmätas någon större vikt. Mer betydelsefull är helhetskonstruktionen och sammanfall mellan särskilda händelsekedjor, och faktum är att det är mycket som skiljer. Balladen har ingen sändefärd, och hustruns roll är helt annorlunda, liksom makens reaktioner. Det finns ju stora likheter även med Þs utan att balladen kunnat öva inflytande – Mork-handskriften nedtecknades förstås före den tidpunkt då kung Erik mördades. Kanske förhåller det sig så att ett kunga-mord inom en bestämd kulturkrets har en tendens att attrahera vissa typer av tra-ditionella motiv, och det är anmärkningsvärt att redan en samtida visa framställer marsken som oskyldigt dömd. Diktningen om marsken har också likheter med holländska sånger om mordet på greve Floris V, ett mord som i sinnevärlden ägde rum år 1296. Ett av dessa gemen-samma motiv finns för övrigt redan i den betydligt äldre Þiðreks saga af Bern (tidigt 1200-tal), som kanske i sin tur grundar sig på ännu äldre kväden om kung Ermanrik.64 Här sänder överkonungen i Rómaborg, Erminrekr, iväg sin rådgivare Sifka med rid-darfölje på ett officiellt uppdrag. Därefter besöker han i lönn Sifkas hustru Odila och ligger hos henne, trots att hon med stor beslutsamhet försöker försvara sig, och hen-nes kläder blir sönderrivna i kampen. Odila berättar gråtande vad som hänt för Sifka vid dennes hemkomst, och Sifka lovar hämnd. Inför Erminrekr låtsas han som ingen-ting – vedergällningen tar sig subtilare uttryck än så. Sifka ger nämligen råd som leder till döden för kungens samtliga tre söner. Fríðrekr sänds på skatteindrivning till en underkonung men dödas på vägen. Reginbaldr får till uppdrag att hämta skatt från Englands kung – jämför Sigurðar þáttr – men tilldelas genom Sifkas försorg ett under-måligt skepp och förliser. Den yngste sonen Samson blir av Sifka anklagad för att ha våldfört sig på hans dotter, och i vrede sliter Erminrekr sonen av hästen, och Samson blir trampad till döds under hovarna. Sifka förorsakar vidare att kungen angriper och dräper två av sina brorsöner, och att han vänder sig mot och driver bort länsherren Þiðrekr från Bern. Aldrig kommer dock Sifkas motiv och avsikter till Erminrekrs kän-nedom, och på sätt och vis är därför även det här stoffet ”oavslutat”. Även den bibliska berättelsen om David och Bat-Seba kan falla i tankarna, med kungen, som för att tillförsäkra sig den vackra hustrun, sänder vasallen Uria mot en säker död.65 Det är helt enkelt oerhört svårt att lägga fast påverkningskedjor för den här typen av litterärt – och moraliskt – högintressanta triangelkonstellationer. Motiven behöver inte ha specifika identifierbara förlagor, de kan så att säga ”ligga i luften”. Om en kung blir mördad av en hög underlydande, då frågar man sig genast varför, och med ett visst tidsmässigt avstånd till själva händelsen kan snart traditio-nen själv ge svaren, oberoende av de verkliga förloppen. Det finns ännu en text som har viss relevans för Sigurðar þáttr, nämligen fornal-darsagan om Friðþjólfr inn frækni, och här är det också fråga om en sändefärd väs-terut över havet.66 Friðþjólfr har att driva in skatt från Orkneyjarlen Angantýr, och Angantýr vägrar precis som Aðalráðr men erbjuder Friðþjólfr personligen allt denne

266 FOKUSERINGAR

kan önska sig. Mycket riktigt är det en kvinnohistoria som orsakat att Friðþjólfr skickats bort, eftersom kärestan Ingibjörg under tiden ska giftas med sveakungen. Vid återkomsten slår Friðþjólfr skattpungen så hårt i uppdragsgivarens ansikte att ett par tänder lossnar – en parallell kanske till dråpet på Sigurðr slefa. Man kan sålunda konstatera att det finns likheter i struktur och konstruktion mel-lan de olika texterna, men knappast några ordvalssammanfall av betydelse, och Boers argumentering kring Marsk Stig-diktningen övertygar inte. Enligt honom blev det traditionella stoffet om Sigurðr slefa omgestaltat och expanderat under inflytande av balladerna om Marsk Stig, och dessutom nyttjade författaren Friðþjólfs saga och konstruerade Islandsavslutningen ur genealogiska uppgifter. Däremot menar Boer att berättelsen om Ívarr af Fljóðum är helt oavhängig Sigurðar þáttr – episoden har alltför liten betydelse i Þs, den lämnas oavslutad, och flera moment avviker. Möjligen kan den som skrev om konflikten mellan kung Sigurðr och Sigurðr Hranason ha haft Sigurðr slefa i åtanke, men något sådant låter sig inte bevisas. Även möjligheten av ett inflytande från Þiðreks saga blir avvisat, eftersom landskapet och tiden är alltför avlägsna.67

Alan Berger går ett steg längre och hävdar Sigurðar saga som direkt källa för Þs, och han bedömer inledningsepisoden som ”not only unhistorical but unoriginal.” Motivet har fogats till processhistorien genom fri association, som en förklaring till konflikten med Sigurðr Jórsalafari. Hur Berger tänker sig utvecklingsgången står dock inte helt klart, allra helst som han menar att balladen om Marsk Stig sätter i fråga trovärdigheten även hos Agrips och Historia Norwegiæs notiser, vilket natur-ligtvis av kronologiska hänsyn är rent absurt.68

Enligt Jón Jónsson förhåller det sig i stället så att författaren till Sigurðar þáttr hämtat passagen om sändefärden från Þs – ”aðalefnið úr sögu Ívars hafi vakað fyrir höfundi þáttarins” (þáttr-författaren har haft huvudhandlingen i Ívarrs saga i tan-karna) – men utan att förlagan funnits direkt tillgänglig på skrivbordet. Eventuellt har överföringen ägt rum redan på ett muntligt stadium, och de skillnader som finns är därför föga förvånande. Jónsson menar det heller inte nödvändigt att Sigurðar þáttr beror direkt av Agrip och Historia Norwegiæ; och avvikelserna vad gäller vissa gestalters namn och identitet är därför naturliga. Misstaget att göra Sigurðr slefa och kung Aðalráðr samtida hänför han till en yngre Þorkell klypprs Englandsfärd, och så kan naturligtvis verklighet och tradition ringla samman. Þs tillhör emellertid enligt Jónsson sagaskrivningens guldålder, och börjar man betvivla dess uppgifter då blir konsekvenserna riktigt stora.69

Sammanfattningsvis kan följande läggas fast. Det föreligger avgjort ett samband mellan Þs och Sigurðar þáttr, därom vittnar stoffdispositionen, men det behöver inte vara fråga om direkt ”rittengsl”. Med största sannolikhet är Þs givande; vi vet att den är gammal, och jag kommer nedan att argumentera för att den ingått redan i ÄMork. Sigurðar þáttr är sen, och inte ens Heim visar spår av någon sändefärd i samband med Klypprdråpet. Man kan förstås inte vara säker på att kombinationen Ívarr–Sigurðr Hranason har en historisk grund, men episodens oavslutade karaktär

ÞINGA SAGA 267

kan inte användas som motargument, snarare tvärtom – om avsnittet vore tilldiktat borde det ju ha varit lätt att hitta en lämplig avrundning för skeendet. Kanske kan man förutsätta ett slags attraktion mellan verkliga förlopp och traditionsbetingade intressen eller förväntningar. Verklig var Sigurðr Jórsalafaris svaghet för kvinnor, och verklig var kanske, vilket strofen i Þs antyder, hans affär med Ívarrs hustru. Verkligt var också Þorkell klypprs dråp på Sigurðr slefa och Stig Anderssons svärdshugg mot Erik Klipping. Det som låg och väntade i traditionen var föreställningar om härska-res tillvägagångssätt när de åtrådde en underlydandes kvinna, och om de underly-dandes hämnd – och som ren tradition blev stoffet manifesterat i Þiðreks saga och Friðþjólfs saga. Kanske attraherade Ívarr-affären sändefärdsmotivet, och kanske var det därför som den kom att kombineras med Sigurðr Hranasons process, och med en kombination gjord ökade sannolikheten för fler. Det direkta incitamentet för Sigurðar þáttr kan ha varit Ívarr-episoden, men en sekundär påverkan från ballader går heller inte att utesluta. Och det är inte ens självklart att Marskstig-visorna står helt fria från fornnordiskt inflytande. Det finns en parallell även till Þs:s finnfärdskonflikt, eftersom Þórólfr Kveldúlfsson i Egils saga Skallagrímssonar blir baktalad inför Haraldr hárfagri av Hildiríðrs söner och beskylld för att i egen ficka placera intäkter från den inkomstbringande handeln med finnar.70 Þórólfrs gifte och förläning överensstämmer med Sigurðrs, liksom det förtal och den kungens anklagelse han blir utsatt för. Vidare förekommer ett gille till vilket kungen inviteras av den anklagade och där salen är behängd med sköldar. Det finns inga direkta ordagranna sammanfall med Þs (Bjarni Einarsson har undersökt de mest uppenbara av kandidaterna). Dessutom är Eiglas berättelse betydligt mer utarbetad och på ett helt annat sätt slutförd. Förtalet i Þs är som vi sett ospecifi-cerat, och vi får själva dra den eventuella slutsatsen att Bergþórr nog är den som lig-ger bakom. Fallet blir heller inte helt utrett eftersom Eysteinn frambringar jäv. En del partier hänger inte riktigt samman, och mot slutet tycks frågan mest gälla om Sigurðr är fattig, trots att ingen har förnekat att han tjänat pengar på handeln. Det man undersöker är om Magnús berfœttr hade rätt att överlåta monopolet och om Sigurðr hade rätt att ta emot det, och slutscenerna är därför minst sagt besynner-liga. Kungen utger tydligen böter för att pröva hur stora tillgångar Sigurðr egentligen har, och han tycks först få sina misstankar bekräftade – innan Sigurðr avslöjar att han bara lånat pengarna. Bergþórrs kritik går sålunda i själva verket Sigurðrs vägar. Sigurðr är fattig och blir försonad, samtidigt som han inte borde vara det. Förhållandet är helt annorlunda i Egils saga. Här gäller förtalet något högst kon-kret, eftersom Þórólfr ska ha lagt beslag på mer än han hade rätt till, och gillet i fråga blir ett slutgiltigt bevis för Haraldr att vasallen vuxit honom över huvudet. Som konsekvens dödar kungen Þórólfr sedan denne först tagit hämnd på Hildiríðrs söner. Och Eiglas författare har tagit vara på alla möjligheter att brodera ut stoffet. Expeditioner till Finnmarken skildras i detalj, kungen tar upprepade gånger emot skatt, många konfrontationer äger rum, och konfliktutvecklingen fortsätter efter Þórólfrs död.

268 FOKUSERINGAR

Man kan fråga sig om den förvirrade framställningen påverkat den utförliga och konsekventa – eller tvärtom. Enligt Bjarni Einarsson är det Eiglas författare som har lånat från Þs. Avgörande är, hävdar han, det korta avståndet i tid mellan skeende och nedskrift – gestalterna är historiska och berättelsen är trovärdig, och Einarsson godtar sålunda Storms slutsatser.71 För Berger är det emellertid omöjligt att ”without further evidence” acceptera Þs som källa för Eigla. Partier som leder till inre mot-sägelser kan inte vara ursprungliga, och hit hör förutom Ívarr-episoden alla hänvis-ningar till Magnús berfœttr och alla kontroverser kring monopolet. Enligt Berger har därför ursprungssagan haft följande moment. På gillet anklagar Bergþórr Sigurðr för att orättmätigt göra sig rik på finnhandeln, och skälet är avundsjuka inför kungens beundran. Kungen tror på förtalet och går till process. Efteråt upptäcker han att allt var ett misstag och att Sigurðr i själva verket är fattig. Berättelsen har sedan föränd-rats när den inkorporerades i Mork, och Berger medger att det är svårt att förklara varför.72 Men det förhåller sig nog ändå så att ju mer trovärdig och väl framförd en framställning är, desto större chans har den att undgå korruption. Om originalet verkligen sett ut som Berger tror, då skulle säkert historien varit utformad på det sät-tet också i Mork. Bristerna, de lösa trådarna och motsägelserna kan i själva verket tolkas som tecken på originalitet, som tecken på det inte fanns några färdiga mönster och mallar att tillgå. De olika referenserna till händelser på Magnús berfœttrs tid utgör en problema-tik för sig. Varför fick för det första Sigurðr över huvud taget sin belöning av kung Magnús? Enligt Þs var orsaken hans insatser under Götalandsfärden. Efter att ha här-jat bland götarna och tagit rikt byte placerade Magnús Sigurðr ullstrengr med flera hövdingar på Paldinsey (i Mork Valldis ey), medan han själv uppehöll sig annorstä-des med bland andra Sigurðr Hranason. Sigurðr kunde nu ge kungen underrättelser om att sveakungen Inge var i antågande, och Magnús kunde på grund härav sätta sig i säkerhet i Viken, medan Sigurðr ullstrengr och hans följe blev härtagna. I Morks saga om Magnús berfœttr finns det däremot knappast plats för Sigurðrs insats, efter-som kungen omgående gav sig av till Viken för att samla män och lämnade Sigurðr ullstrengr kvar att bevaka det erövrade territoriet. Inte heller Heim och Hulda gör några försök att jämka samman uppgifterna om Götalandsfärden med det som sägs i Þs. Berger menar därför att Þs:s uppgifter är ohistoriska och överförda från de insat-ser Ögmundr Skoptason gjorde för kungen, insatser som verkligen var heroiska och av stor vikt för händelseutvecklingen. Redan Theodoricus talar ju om att Ögmundr åtföljde Magnús i en drabbning, och Heim har incidenten rikt dramatiserad med Ögmundr som ikläder sig kungens mantel för att dra till sig förföljarna. Även den följande konflikten mellan Ögmundr och Magnús kan man då se som en parallell till Þs. Åter måste dock sägas att en författare med fria händer i så fall borde kunnat göra mer av Sigurðrs hjältemod, han borde ha kunnat göra denne till en Ögmundrs like. Måttan i skildringen får oss att trots allt misstänka en bakgrund av verklighet, kanske en familjetradition, som förklaring till den uppenbara gunst Sigurðr åtnjöt hos Magnús.73

ÞINGA SAGA 269

Vad ska vi då säga om Huldas berättelse om Sigurðrs och Bergþórrs beteende un-der flykten efter Magnús’ fall. Även den här gången är det Sigurðr som skildrar hän-delserna med kungen som främsta åhörare, och även nu förutsätts situationen be-kant. ”Þat er mönnum kunnigt” hette det då, och nu står det ”sem þer hafit spurt” (som ni har hört). Det Sigurðr berättar kan jämföras med uppgifterna i Magnús’ saga. Han säger att styrkan gick i land, vilket man inte bort, och att en ”úvígr” här av irer kom emot dem. Kritik mot krigföringen finner vi också hos Theodoricus och Agrip, och Agrip talar dessutom om motståndarnas ”úvigjan her”. Vidare påstår Sigurðr att kungens stallare Eyvindr ölbogi fanns bland de stupade. Agrip och Mork nämner Eyvindr Finnssons fall, medan tillnamnet ”ölbogi” används i Hulda och Heim – Mork har Eyvindr ölbogi i deltagarlistan, och man kan fråga sig om det är en och samma gestalt som avses. Sigurðr säger sig vidare inte ha varit den förste att fly, och vad gäller sköldincidenten hänvisas till Viðkunnr, som bör veta ”þvíat hann var þar” (för han var där). Det är egentligen bara Fagr bland kungasagorna som låter Sigurðr uppträda som hjälte – i Mork, Heim och Hulda är han bara en anförd med-lem av hären. Där Mork skriver ”oc þat sagþi Viðkvþr sialfr. at þa er menn rvno oc hann ran fra konvnginom. at fair mondi þa kvna fra þeim tiþindom at segia. er þar voro eptir avetfanginom” (och det sade Viðkunnr själv att när männen flydde, och när han flydde från kungen, då var det få som kunde berätta om skeendena och var kvar på platsen) utökar Fagr med ”när Sigurðr och han flydde”. Tydligt är att episo-den i Huldas Þs kan ha samband med att Sigurðr plötsligt dyker upp i Magnús’ saga. Sigurðrs underdrift påminner om Viðkunnrs, och hänvisningen till Viðkunnr tyder på att dennes ageranden var allom bekanta.74

Men det finns ytterligare en text att ta i beaktande, nämligen Gull-Ásu-Þórðar þáttr.75 Vi kommer ihåg att Sigurðr och Viðkunnr där söker stöd i sista hand från kung Eysteinn i en kamp å huvudpersonens vägnar mot ländermannen Ingimarr af Aski. Sigurðr skickar därvid sändemän till Eysteinn och ber dem säga att i senaste laget skildes jag från hans far västerut på Irland – alltså återigen samma uttryckssätt. I kungasagornas variant av berättelsen ber budbärarna Eysteinn påminna sig vilka som bäst följde Magnús i slutstriden, och svaret blir Sigurðr och Viðkunnr. Frågan är nu vilken väg det här motivet har vandrat? Jón Jóhannesson menar att Sigurðr blivit tillfogad Morks skildring genom påverkan från Gull-Ásu-Þórðar þáttr, och att Eysteinns svarsreplik är ett tillägg som ska mildra motsättningen mellan þáttr och huvudtext. Fagrs kortfattade besked visar att korrigeringen i så fall redan var gjord i ÄMork, som således måste ha inkluderat kortsagan.76 Men varför skulle Mork plöts-ligt visa sig mån om att jämka samman förlagors uppgifter, och varför har den inte gjort något åt avvikelserna i samband med Götalandståget? Och vilken ställning in-tar Huldas gästabudsscen? Är den helt sekundär, eller befinner sig Huldas Þs nära originalfattningen som Storm trodde, och även Berger delvis tycks anta i sin rekon-struktion. Fakta är naturligtvis alltför få för säkra slutsatser, men man bör beakta liv-fullheten i Huldas flyktskildring – den ger knappast intryck av att vara en efterhands-konstruktion. Det finns anledning att instämma med Storm i att Mork-författaren

270 FOKUSERINGAR

helt enkelt tyckt att Þs tog upp väl stort utrymme, och att han därför kortat slutet till förmån för avslutningsfraser hämtade ut Þþ. Vi närmar oss därmed den viktiga frågan om Morks Þs utgör en interpolation. Ja, svarade Storm, det var omkring 1250 som den införlivades. Ja, svarade Indrebø och med honom Aðalbjarnarson, som emellertid ifrågasätter tidpunkten, eftersom det enligt honom inte finns något som hindrar att författarna till Mork, Fagr och Heim haft kännedom om Þs. Ett indicium för textens ursprungliga självständighet är Morkvariantens inledningsord. Efter överskriften står nämligen ”… Iorsala S. com i land. voro þeir .iii. brøþr konvngar oc O. konvngr”, och efter denna korta orientering tar Ívarr-episoden vid med orden ”þat er ok sagt…” Man menar att introduktionen passar bra i en självständig Þs men inte i Mork som ju redan berättat sammanhangen (och därför är den också utesluten i Hulda).77 Ett annat synsätt är emellertid möjligt. Varför kunde inte en muntlig berättelse om skeendet börja sålunda: ”Det har sagts att när kung Sigurðr Jórsalafari en gång befann sig på gästabud i Þrándheimr …”? Åhörarna var naturligtvis medvetna om Sigurðrs person och om vilka som var hans bröder, men för Mork-författaren, som hade att foga in historien i sin kontext, upp-stod problem. Kronologin stämde inte för honom och kung Óláfr, vars död han re-dan meddelat, uppträdde här livs levande. Kanske var introduktionen ett sätt för honom att lägga fast berättelsens position, att mildra effekten av motsägelserna och påpeka att det var under trekungadömet efter Sigurðrs hemkomst som händelserna tilldrog sig. Efter Þs följer i Mork ”mannjafnaðr”-avsnittet (Hulda har det i stället placerat ome-delbart före). Kválen, som menar att Þs ingått redan i ÄMork, tolkar kungarnas ord-strid som en litterär karakteristik och kritik, som förutsätter de tidigare skildringarna. Men knappast kan man gå så långt som till att delar av Morks ”mannjafnaðr” är meningslösa ”um dei ikkje er ei tilvising til Þingasaga.” Eysteinn hänvisar till att han hjälpt män som utan framgång vänt sig till brodern, och Sigurðr svarar att Eysteinn ofta lovar mer än han kan hålla. Jag dömer efter sanna vittnen, säger Eysteinn, och om något mer sannfärdigt dyker upp i efterhand, då håller jag mig till det, vad som än bli-vit dömt tidigare. Just det här ordskiftet är det enda i partiet som har relevans för Þs, och vi ser att det hypotetiska rättsfallet har föga gemensamt med sagans. Det är inte sanningen Eysteinn slutligt eftersträvar i Þs, han vill helt enkelt vinna och behärska själva processen. Inte heller sviker han den hjälpsökande på grund av nya fakta, sna-rare utsträcker han sitt stöd in absurdum, och några band av det slag Kválen hävdar finns det således inte.78

Då kan det vara intressantare att jämföra med den omtalade skillnaden i per-spektiv mellan Þs och Þþ. I Þþ tar ju kung Sigurðr på sätt och vis hem spelet, medan Sigurðr Hranason i Þs förblir Eysteinn obrottsligt trogen. Påfallande är att man kan urskilja samma kontrast mellan ”mannjafnaðr”-versionerna i Mork och Heim,Hulda. Vi påminner oss att kung Sigurðr i Mork sitter på ett gille övermannad av tungsinne, och att ordleken är ett sätt från Eysteinns sida att lätta på stämningen. Eysteinn får också sista ordet i och med att han i en lång replik besvarar och kontrar

ÞINGA SAGA 271

Sigurðrs alla tillvitelser, och repliken avslutar avsnittet utan ytterligare kommenta-rer. Heim däremot lägger ingen skuld på Sigurðr för den bristfälliga festglädjen, och ingen av kungarna hembär någon slutlig triumf efter den täta växlingen av korta, allt mer eskalerade skymford. De bara tystnar och är båda lika vreda. Här finns sålunda en viss anknytning mellan Morks ”huvudtext” och Þs å den ena sidan, och mellan Heim och dess kommande interpolation Þþ å den andra. Som framgått kan man inte med säkerhet bestämma stoffutvecklingen för Þinga saga, det rör sig hela tiden om mer eller mindre sannolika hypoteser. Storms teorier kan inte avvisas, Boers tes om Sigurðar þáttr slefas oberoende är föga trolig, Bergers rekonstruktion av en originalsaga i många stycken orimlig, Louis-Jensens slutsatser i det mesta fullt möjliga. Ingenstans finns det emellertid sakskäl som bestämt veder-lägger det mest närliggande antagandet, nämligen att Þs ingått i ÄMork, och att dess brister som vanligt har sin grund i upphovsmannens svårigheter att hantera sitt stoff. Kanske hade han en kort Þþ till sitt förfogande. Kanske hade han dessutom en rik muntlig tradition runt skeendet att ta hänsyn till, och kanske försöker han i sagan ef-ter bästa förmåga kombinera de båda komponenterna. Lånen från den skrivna förla-gan presenterades i ett sammanhang, och det fanns helt enkelt moment i Þþ som för-fattaren av olika skäl inte ville vara förutan. Vissa repliker var i hög grad ”sögulega”, och något parti behövdes för det logiska sammanhangets skull. Men – den muntliga sagan var den primära, det var den som var ”värd att berätta”. Den ursprungliga Þþ skulle då kunna betraktas som en tidig utskrift av en populär saga, en resumé av traditionen sådan den tog sig ut vid ett bestämt tillfälle. Varianten nyttjades först som sidokälla av Mork och blev senare, på grund av att den var kort-fattad, upptagen inom Heim-traditionen och eventuellt i någon mån omarbetad. Även gästabudsscenen fanns tillgänglig för Mork men avvisades och levde på något sätt vidare för att till slut bli bevarad genom Hulda. Det schema vi då till slut kommit fram till skulle alltså se ut som följer.

Hulda

Heim

Mork

Þþ

Þs (muntlig)

Men varför till slut? Scenariot är förstås bara en möjlighet bland många, även om det har den fördelen framför rittengsl-hypotesernas att inte förutsätta hela serier av förlorade redaktioner. Det är mycket troligt att det skrivna ”resultatet” – de bevarade texterna – beror av komplicerade interaktioner inom muntligheten, mellan muntlig-het och skrift och mellan skrifter, och det är egentligen bara de sistnämnda vi har

272 FOKUSERINGAR

några som helst rimliga utsikter att reda ut. Men för den skull får man inte relegera allt det övriga till en icke-existens. Att stoffet i Þinga saga tilldrog sig intresse på Island är självklart – här var det ju verkligen fråga om en genuin processberättelse, men i norsk miljö och med kungar som kontrahenter – och det kan mycket väl för-hålla sig så att motsättningarna mellan Sigurðr och Eysteinn utgjorde en viktig kris-tallisationspunkt för det muntliga berättandet. Två så olikartade personligheter med så olika banor bakom sig, och ändå bröder! Kanske fanns det till och med en gro-grund för att välja sida och därmed en anledning till muntliga varianter. En upp-spjälkning i ett Sigurðr-perspektiv och ett Eysteinn-perspektiv. Morks mannjafnaðr respektive Heim,Huldas. Den blivande Þinga saga respektive den blivande Þinga þáttr. Versioner som tog skriftlig gestalt vid något tillfälle – före Mork, i och med Mork, efter Mork – och som sedan invecklades i en yster irrdans av direkt och indi-rekt influens. Helt säkert är bara att stoffet var precis det rätta, precis det som muntligheten ”ville” se i inflödet. Processen, komplikationen, de intrikata turerna, de motiverade schackdragen.

273

Hryggjarstykki

I den bevarade Mork finns bara hänvisningar till två prosatexter, till Jarlasögur – då visserligen i en lakun som kompletterats ur YFlat79 – och till den ”frasogn” som Eiríkr Oddsson ”ritat”. Eiríkrs skrift blir av svårutgrundliga skäl benämnd Hryggjarstykki (Hrst) i Heim, och uppenbarligen har såväl Mork som Heim och sekundärt Hulda använt Hrst. Vi finner brottstycken av den också i Fagr, även om upphovsmannens namn inte blir nämnt där. Det har förmodats att Mork och Heim och möjligen Fagr haft Hrst tillgänglig, kanske i olika versioner, medan Hulda bara kände den i andra hand via de övriga. Många problem häftar vid Eiríkrs verk. Man vet egentligen inte vad för slags skrift Hrst utgjorde, hur omfångsrik den var, vilken period den omfattade eller i vilken grad den använts i ÄMork, Fagr och Hulda,Heim. Mork och Hulda,Heim har direkta hänvisningar till Eiríkr, och viktigast är den sekvens som hädanefter benämns ”presentationen”. Mork lägger orden så här:80

”Nv er at segia fra sonom Haralls konvngs oc Sigurþi sem sagt hefir vitr maþr oc scyn-samr Eiricr Oddz s. oc er þessi frasogn mest eptir sogo Haconar maga lenz mannz. hann sat yfir oc sagþi fra þessom tiþindom er ritat var fyrsta sine. en hann sialfr oc synir hans voro iþessom ferþom oc iflestom orostom. voro honom þeir menn kvnnir er her ero nefn-dir. hefir sa oc er ritaþi sogona fleire sanorþa menn nefnda til þessar frasagnar.” (Nu ska det sägas om kung Haraldrs söner och Sigurðr som det framsagts av den vise och förnuf-tige mannen Eiríkr Oddsson, och den här berättelsen följer mest ländermannen Hákon magis utsagor. Han satt med och berättade om de här händelserna när de skrevs ned första gången, och han själv och hans söner var med på de här färderna och i de flesta slagen. Han kände till de män som blir nämnda här.)

I Heim finner vi nedanstående rader (vi bortser i fortsättningen från den sekundära Hulda som i stort överensstämmer i de aktuella passagerna):81

”Eiríkr reit bók þá, er kölluð er Hryggjarstykki. Í þeiri bók er sagt frá Haraldi gilla ok tveimr sonum hans ok frá Magnúsi blinda ok frá Sigurði slembi, allt til dauða þeira. Eiríkr var vitr maðr ok var í þenna tíma löngum í Nóregi. Suma frásögn reit hann eptir fyrirsögn Hákonar maga, lends manns þeira Haraldssona. Hákon ok synir hans váru í öllum þessum deilum ok ráðagörðum. Enn nefnir Eiríkr fleiri menn, er honum sögðu frá þessum tíðen-

274 FOKUSERINGAR

dum, vitrir ok sannreyndir, ok váru nær, svá at þeir heyrðu eða sá atburðina, en sumt reit hann eptir sjálfs sín heyrn eða sýn.” (Eiríkr skrev den bok som kallas Hryggjarstykki. I den boken berättas det om Haraldr gilli och hans två söner och om Sigurðr slembir ända till deras död. Eiríkr var en klok man och han var vid den här tiden länge i Norge. En del his-torier skrev han ned efter det som Hákon magi berättade, Haraldrssönernas länderman. Hákon och hans söner var alla med i dessa händelser och beslut. Eiríkr nämner även fler kloka och sannfärdiga män som fanns på plats, så att de hörde eller såg skeendena och somligt skrev han ned efter det som han själv hört eller sett.)

I fortsättningen blir också sagesmän anförda för vissa av episoderna. Sålunda pekar Heim ut Einarr Laxa-Pálsson, Guðríðr Birgisdóttir, Hallr Þorgeirsson och Ketill pró-fastr, och Mork desamma undantaget Einarr, som dock även där deltar i skeendet. Uttryckssättet i presentationen är inte entydigt, utan lämnar utrymme för speku-lationer. För det första kan man undra vilken tidsperiod Eiríkrs bok egentligen be-handlat. Mork lämnar inga klara besked, och det enda vi får veta säkert är att skriften rört Haraldr gillis söner Ingi och Sigurðr. Heim har däremot den bestämda avgräns-ningen ”allt til dauða þeira”, men vilka är det egentligen som åsyftas? Är det Haraldr gilli och hans två söner eller Magnús blindi och Sigurðr slembir? De båda senare föll som vi sett i slaget vid Hólmr inn grái 1139, kung Sigurðr blev dräpt i Bergen 1155, och Ingi föll på isen utanför Oslo 1161. Forskarna har i första hand tvekat mellan år-talen 1139 och 1161, och vi ska se lite närmare på de viktigaste argumenten i diskus-sionen. Ett skäl att låta Eiríkrs verk behandla ett så långt tidsavsnitt som möjligt har varit viljan att klarlägga källäget för perioden mellan Aris konungaævi och sagan om kung Sverrir. Sålunda menade bland andra Þormóður Torfason och Konrad Maurer att namnet ”Hryggjarstykki” bottnade i att texten utgjorde ett ”ryggstycke” mellan Ari och Karl Jónsson.82 Men den ende som tagit steget fullt ut och hävdat att Hrst gått ända fram till 1177 är Eyvindr Kválen, i ett försök att avgränsa Morks Hrst-inslag uti-från den geografiska horisonten och samtidsprägeln. Fram till 1130 uppvisar Mork ”stor vant pá geografisk kunnskap om Nóregsveldi”, få platser blir namngivna och uppenbara fel blir begångna, och enligt Kválen har Mork 5,89 gånger så många geo-grafiska norska namn efter 1130 som före. Han pekar vidare på Heims enhetlighet för tiden 1130–1177: ”Á kløyve Hkr. upp, og hevde at ho hev nytta tvo sogur fyr tidi 1130 til 1177 gjeng ikkje” – exempelvis hänvisar Erlingr skakki i sitt tal vid Ré 1163 till skeenden vid Ingis fall 1161. Kválen anar också ett källsamband mellan begrav-ningarna vid samma kyrka i Ålborg av Sigurðr slembir 1139 och Óláfr ógæfa 1169. Dock kan inte, som det påstås, Ketill prófastr vara gemensam sagesman för uppgif-terna eftersom han dog martyrdöden 1150.83 Kválens teori har inte vunnit anklang, och den tillbakavisas bestämt av Bjarni Aðalbjarnarson, men utan att de viktigaste argumenten blir bemötta.84 En svårighet är naturligtvis att tesen motsägs av den ut-tryckliga tidsangivelsen i Heim. Ett par detaljer talar för 1161 som slutpunkt. Heims sagesman Einarr Laxa-Pálsson föll i Bergen i samband med dråpet på Sigurðr år 1155, och varför skulle en sådan

HRYGGJARSTYKKI 275

biperson, utan funktion i skeendet, över huvud taget nämnas om inte uppgiften kom från Hrst? Detsamma gäller Hákon magis son Ívarr vars kamp mot Grégóríús Dagsson vid Kungahälla 1159 blir utförligt skildrad. Ett par språkliga drag har också påpekats i sammanhanget. Förekomsten av ett ut-tryckligt författarjag (”ek”) är mer frekvent för perioden 1130–61 än annorstädes, och Heim har det annars sällsynta uttryckssättet ”at færask” i Ingis brev från 1139 samt vid händelser 1155 och 1159. Det har även hävdats att ett tidsutsnitt om nio år skulle vara alltför kort för ett verk som Eiríkrs. Bland dem som på det här sättet ar-gumenterat för 1161 som slutår kan nämnas Finnur Jónsson och i någon mån Bjarni Aðalbjarnarson.85

Tunga skäl talar emellertid för att Eiríkr slutat sin framställning 1139, och de vikti-gaste framfördes redan av Gustav Storm. För det första nämner Mork i sin presenta-tion Haraldrs söner Ingi och Sigurðr, och Heim talar om hans två söner, men faktum är ju att Eysteinn anlände till Norge år 1142 och blev tagen till medregent. Varför blir inte Eysteinn nämnd om Hrst fortsatt fram till 1161? Och varför har sagaversionerna ingenting att berätta om åren 1139–42 om inte för att en källa blivit avslutad och nya ännu inte tagit vid? Det finns dessutom inga hänvisningar till Eiríkr och hans sagesmän efter slaget vid Hólmr inn grái. Förutom av Storm stöds hypotesen om en kortare Hrst av P. A. Munch, Gustav Indrebø och Anne Holtsmark.86

Bjarni Guðnason intar en särställning med sin åsikt att Hrst berört Norges histo-ria enbart för åren 1136–39. Som ett skäl, hävdat även av Toralf Berntsen, anförs att sagorna skildrar åren 1130–34 i nästan lika sparsamma ordalag som åren 1139–42.87 Men det viktiga för Guðnason är hypotesen att Hrst ska betraktas som en ”ævisaga” om Sigurðr slembir. Den har först berättat om Sigurðrs födelse och uppväxt och om hans ungdomsbedrifter bland annat på Orkney och i Jórsalaland, och inte förrän Sigurðr år 1136 sökte upp Haraldr gilli för att få sitt fäderne bekräftat inträder vi i de norska kungasagornas handlingssfär. Hrst har sedan slutat med Sigurðrs ”pas-sio” och ”translatio”. Guðnason menar således att Hrst modellerats på helgonlegen-den, på mönstret från ”heilagra manna sögur”. Eiríkrs syfte med skriften har varit att medverka till Sigurðrs helgonförklaring, en strävan väl i linje med vad som ofta förekom i 1100-talets Europa. Många kungar, inte minst i Danmark, blev förklarade heliga utan andra andliga meriter än att ha dött en våldsam död. Men heligheten måste ingå som led i någon grupperings politiska strävanden, och kanske var det därför, menar Guðnason, som Eiríkrs insats förblev fåfäng. Andra krafter gjorde sig gällande, och tiden tog andra banor varför Sigurðr slembir helt enkelt glömdes bort. Guðnasons teori är naturligtvis av stort intresse eftersom den lägger fast en be-stämd karaktär för ”den första sagan”. Eiríkr hade en avsikt med sitt verk, och det var en avsikt som stod i tjänst hos det politiska spelets ledande aktörer. Även om hans bas i isländskt muntligt berättande blir betonad kommer den omedelbara lit-terära påverkan utifrån, från den kontinentaleuropeiska latinska helgonlegenden. Guðnasons arbete tillhör sålunda den skola som, vad beträffar sagaskrivandets gene-sis, vill flytta tyngdpunkten från ett objektivt, intuitivt folkligt berättande till skrifter med tendentiöst innehåll och med utländska förebilder vad gäller formen.

276 FOKUSERINGAR

Peter Hallberg har lämnat en intressant språklig kommentar till Guðnasons hy-potes.88 Vid studier av andelen presensformer framgår nämligen att Mork, som i ge-nomsnitt har 37 % presens, just för perioden 1136–39 uppvisar ett abrupt fall till ungefär 1–2 %, och vid en närgranskning visar sig de närmast omgivande partierna ha cirka tre gånger högre frekvens. Heim är svårare att bedöma eftersom dess medel-värde ligger så lågt som 6,8 %. Avsnittet om Sigurðr slembir på Island har å sin sida hög presensandel, vilket skulle kunna tyda på att det inte ingått i Hrst och i så fall förklara att det saknas i Heim. Det till synes klara stödet för Guðnasons åsikt kompli-ceras dock av att den så kallade Grégóríús þáttr uppvisar mycket hög presensfrekvens. Räknas den bort, något som dess särprägel förordar, blir andelen presens i Mork låg även för perioden mellan 1139 och handskriftens definitiva lakun. Vanligen försöker man således isolera enskilda hypotetiska Hrst-sekvenser i kunga-sagorna och ur enskilda formuleringar dra slutsatser om verkets omfattning. Frågan är dock om man inte kan komma ett stycke längre genom att betrakta passagerna i sina sammanhang och härur försöka finna fram till den information författarna egentligen velat överbringa. Låt oss frångå kompositionsskissernas mer komplicerade och heltäckande beskriv-ning av förvecklingarna och här koncentrera oss på det som är relevant för den aktu-ella problematiken. Sålunda delar vi in skeendet 1130–61 i fyra faser och den intres-santa fas II i sju avsnitt (se figuren på nästa uppslag). Fas I börjar med Magnús’ trontillträde efter Sigurðr Jórsalafaris död, den inklude-rar bland annat slaget vid Fyrileif och slutar med att den lemlästade Magnús blir förd till klostret på Niðarhólmr. I Heim följs fasen av fas V som berättar om venderanfal-let 1135 mot Kungahälla. Fas II är det parti som enligt Guðnason sammanfaller med Hrst. Avsnitt A skild-rar Sigurðr slembirs uppväxt och första bedrifter. I avsnitt B vistas Sigurðr en vinter på Island hos Þorgils Oddason. Han beger sig i avsnitt C till Haraldr gilli för att få brödraskapet bekräftat, och snart ligger Haraldr dräpt i sin frillas säng, och drott-ningen utropar de minderåriga sönerna Ingi och Sigurðr till kungar. Avsnitt D bör-jar med att Sigurðr slembir hämtar ut Magnús ur klostret. Magnús misslyckas både vid Mynni och efter att ha hämtat stöd från Danmark. I avsnitt E återvänder vi till Sigurðr och hans härjningar både i Norge och annorstädes. Ingi skickar i avsnitt F sitt brev till brodern Sigurðr och kräver dennes hjälp, och avgörandet kommer vid Hólmr inn grái i avsnitt G. Magnús stupar och Sigurðr blir avrättad. Fas III skildrar samregentskapet mellan Ingi, Sigurðr och Eysteinn. Sigurðr dödas 1155 och Eysteinn 1159. Fas IV låter Hákon herðibreiðr ta över motståndet mot Ingi och slutar med Ingis fall år 1161. I figuren finner vi de sekvenser markerade som direkt eller indirekt kan knytas till Eiríkrs skrift, (1–9). I figuren kan man också utläsa var i texterna strofer blir anförda, och hur många strofer det är fråga om vid varje tillfälle. Enligt Bjarni Guðnason har således Hrst börjat där Sigurðr slembir gör sitt intåg

HRYGGJARSTYKKI 277

i sagan (avsnitt A). Kapitelrubriken i Mork är ”Saga Sigvrþar slembidiacns”, och bör-jan ger verkligen intryck av självständig, ny berättelse: ”Sa maðr er nefndr er Sigurðr het. son Þoro Saxa d.” Morks ”presentation” (sekvens 1) står emellertid långt senare, omedelbart efter avsnitt D. Då slår Mork dessutom fast att nu ska berättas om Ingi och Sigurðr utifrån Eiríkr Oddssons utsagor. Det vore onekligen ett besynnerligt till-vägagångssätt att så poängtera ”nu” ifall Hrst redan blivit använd. Å andra sidan stämmer presentationen dåligt med det som följer. Ingis och Sigurðrs framträdande dröjer nämligen, och i stället strider Sigurðr slembir mot vender i Öresund och drar därefter norrut mot Kungahälla. Antingen är passagen fel placerad i vår handskrift, eller också blir Hrst verkligen använd för första gången just här. Verket kan ju ha haft kungabröderna som huvudaktörer även om det parti som utnyttjades av Mork till en början rörde Sigurðr slembir. Heims presentation är förlagd till en helt annan kontext, efter att slaget vid Hólmr inn grái blivit avgjort, men innan Sigurðr slembir tagits till fånga. Den följer som ett slags inlagd förklaring på Heims tredje hänvisning till Eiríkr, det vill säga sekvens 5, och det finns således inga nya indicier på var Hrst börjat. Vilka partier har då med minst tvekan ingått i Eiríkrs bok? För det första natur-ligtvis de berättelser som Heim uttryckligen hänför till Eiríkr och hans sagesmän, exempelvis sekvens 3:89

”Sigurðr fór suðr á Hörðaland ok kom í Herðlu. Þar átti bú Einarr, sonr Laxa-Páls, ok var hann farinn inn í Hamarsfjörð til gagndagaþings. Þeir tóku fé allt, er heima var, ok lang-skip hálfþrítøgt, er Einarr átti, ok son hans fjögurra vetra gamlan, er lá hjá verkmanni hans. Vildu sumir drepa sveininn, en sumir hafa brot með sér. Verkmaðrinn sagði þeim: Ekki mun yðr happ at drepa svein þenna, ok engi tilslœgja er yðr at hafa hann í brot. Þetta er minn sonr, en eigi Einars. Ok af hans orðum létu þeir eptir sveininn, en þeir fóru brot. En er Einarr kom heim, þá gaf hann verkmanninum fé til tveggja aura gulls ok þakkaði honum sitt tiltœki ok lézk skyldu vera vinr hans jafnan síðan. – Svá segir Eiríkr Oddsson, er fyrsta sinn reit þessa frásögn, at hann heyrði í Björgyn segja frá þessum atburðum Einar Pálsson.” (Sigurðr for söderut till Hörðaland och kom till Herðla. Där bodde Einarr, Laxa-Pálls son, och han hade farit in i Hamarsfjörðr till gångdagstinget. De tog allt gods som fanns där hemma och ett långskepp med tjugofem rum som Einarr ägde och hans fyra vintrar gamle son som låg hos hans arbetskarl. Somliga ville dräpa pojken och andra ville ta honom med sig. Arbetskarlen sade tll dem: Inte för det med sig någon lycka för er att dräpa den här pojken, och inte lönar det sig för er att ta honom med er. Det här är min son och inte Einarrs. Och på grund av hans ord lämnade de pojken kvar när de for bort. Och när Einarr kom hem då gav han arbetskarlen gods till ett värde av två ören guld och tackade honom för det han tog sig före och sade att han skulle vara hans vän för all framtid. – Så säger Eiríkr Oddsson, som var den förste att skriva ner den här berättelsen, att han hörde Einarr Pálsson berätta om de här händelserna i Bergen.)

278 FOKUSERINGAR

1 10 1 2 1 11 11 2 10 8 2 1 1 3 3

1 1 2 1 1 2

1 1

A B C D

D

E F G

A

C

E E

F

G

A

C

D E

F

G

1 2 3 4 5 6 7 8 9

2 2 3 4 5 6 7 8 91

2 3 4 5

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

Avsnitt

SekvenserStrofer

Avsnitt

SekvenserStrofer

Avsnitt

Sekvenser

Strofer2

HRYGGJARSTYKKI FAS II

A. Sigurðr slembirs uppväxtB. SaurbœrC. Haraldr gillis död. Ingi, Sigurðr kungarD. Slembir och Magnús blindi. Eiríkr eimuniE. Slembir härjarF. Ingis brevG. Hólmr inn grái

Avsnitt 1. Presentationen2. Ingi mot Hákon pungelta3. Einarr Laxa-Pálsson4. Slembir dräper Finnr Sauða-Úlfsson5. Guðríðr Birgisdóttir6. Hallr Þorgeirsson I7. Pétr hämnas Finnr8. Hallr Þorgeirsson II9. Ketill prófastr

Sekvenser

Hryggjarstykki Fas II

HRYGGJARSTYKKI 279

1 10 1 2 1 11 11 2 10 8 2 1 1 3 3

1 1 2 1 1 2

1 1

A B C D

D

E F G

A

C

E E

F

G

A

C

D E

F

G

1 2 3 4 5 6 7 8 9

2 2 3 4 5 6 7 8 91

2 3 4 5

MORKINSKINNA

HEIMSKRINGLA

FAGRSKINNA

Avsnitt

SekvenserStrofer

Avsnitt

SekvenserStrofer

Avsnitt

Sekvenser

Strofer2

HRYGGJARSTYKKI FAS II

A. Sigurðr slembirs uppväxtB. SaurbœrC. Haraldr gillis död. Ingi, Sigurðr kungarD. Slembir och Magnús blindi. Eiríkr eimuniE. Slembir härjarF. Ingis brevG. Hólmr inn grái

Avsnitt 1. Presentationen2. Ingi mot Hákon pungelta3. Einarr Laxa-Pálsson4. Slembir dräper Finnr Sauða-Úlfsson5. Guðríðr Birgisdóttir6. Hallr Þorgeirsson I7. Pétr hämnas Finnr8. Hallr Þorgeirsson II9. Ketill prófastr

Sekvenser

280 FOKUSERINGAR

Vidare sekvens 5 där följande berättas:90

”Ívarr skrauthanki, sonr Kálfs ins ranga, er síðan var byskup í Þrándheimi norðr – hann var faðir Eiríks erkibyskups; Ívarr hafði óvallt fylgt Magnúsi – hann komsk á skip Jóns köðu, bróður síns, en Jón átti Cécilíu, dóttur Gyrðar Bárðarsonar, ok var þar í liði. Ok þeir þrír komusk á skip Jóns, annarr Arnbjörn ambi, er síðan átti dóttur Þorsteins í Auðsholti; þriði var Ívarr dynta Starason. Hann var bróðir Helga Starasonar, en þrœnzkr at móðurkyni, inn vænsti maðr. En er liðsmenn urðu varir við, at þeir váru þar, þá gripu þeir til vápna sínna ok gengu at þeim Jóni, en þeir bjoggusk við, ok var við sjálft, at þar mundi alþýða berjask. En þat varð at sætt með þeim, at Jón leysti undan Ívar, bróður sinn, ok Arnbjörn ok festi fé fyrir þá, en þat fé var honum gefit síðan. En Ívarr dynta var leiddr á land upp ok höggvinn, því at þeir Sigurðr ok Gyrðr Kolbeinssynir vildu eigi taka fé fyrir hann, því at þeir kenndu honum, at hann hefði verit at vígi Benteins, bróður þeira. Þat sagði Ívarr byskup, at þat hefði svá yfir hann gengit, at honum hafði verst þótt, er Ívarr var leiddr á land upp undir øxi ok hvarf áðr til þeira ok bað þá heila hittask. Svá sagði Guðríðr Birgisdóttir, systir Jóns erkibyskups, Eiríki Oddssyni, en hon lézk Ívar byskup heyra þar mæla.” (Ívarr skrauthanki, Kálfr inn rangis son, som sedan blev biskop norrut i Þrándheimr – han var far till ärkebiskop Eiríkr; Ívarr hade hela tiden följt Magnús – han kom över på sin bror Jón kaðas skepp, och Jón var gift med Cécilía, Gyrðr Bárðarsons dot-ter, som var med där i följet. Och det var tre som kom över på Jóns skepp, den andre var Arnbjörn ambi, som sedan blev gift med Þorsteinn i Auðsholts dotter, den tredje var Ívarr dynta Starason. Han var bror till Helgi Starason och trönder på morssidan och en mycket vacker man. Men när männen fick reda på att de var där då grep de efter sina vapen och gick emot Jón och de andra, och de gjorde sig redo och det var nära att det blev strid där mellan männen. Men de kom överens på så sätt att Jón betalade böter för sin bror Ívarr och Arnbjörn och lade till gods för dem, och det godset fick han tillbaka sedan. Men Ívarr dynta leddes upp på land och höggs ner, därför att Sigurðr och Gyrðr Kolbeinsson inte ville ta emot gods för honom, för de beskyllde honom för att ha varit med vid dråpet på deras bror Benteinn. Biskop Ívarr sade som så att det var det värsta han varit med om när Ívarr leddes i land och under yxan, och vände sig om till dem och sade att de skulle mötas vid god hälsa. Så berättade Guðríðr Birgisdóttir, ärkebiskop Jóns syster, för Eiríkr Oddsson, och hon sade att hon hade hört biskop Ívarr berätta det.)

Dessutom sekvens 6 där Ingis hirdman Hallr Þorgeirsson anges som sagesman:91

”Þrándr gjaldkeri hét maðr, er stýrði skipi í Inga liði. En þá var svá komit, at Inga menn røru á smábátum at þeim mönnum, er á sundi váru, ok drápu hvern, er þeir náðu. Sigurðr slembidjákn hljóp á kaf af skipi sínu, þá er hroðit var, ok steypði brynjunni af sér í kafi, svam síðan ok hafði skjöld yfir sér. En menn nökkurir af skipi Þrándar tóku á sundi mann einn ok vildu drepa hann, en sá bað sik undan ok lézk mundu segja þeim, hvar Sigurðr slembir var, en þeir vildu þat. En skildir ok spjót ok menn dauðir ok klæði flutu víða hjá skipunum. Sjá manuð þér, segir hann, hvar flýtr einn rauðr skjöldr. Þar er hann undir.

HRYGGJARSTYKKI 281

Síðan røru þeir þannug ok tóku hann ok fluttu til skips Þrándar, en Þrándr gerði orð Þjóstólfi ok Óttari ok Ámunda. Sigurðr slembir hafði haft á sér eldsvirki, ok var fnjóskrinn í valhnotarskurn innan ok steypt um útan vaxi. Því er þess getit, at þat þótti hugkvæmligt at búa svá um, at aldri vættisk. Því hafði hann skjöld yfir sér, er hann svam, at þá vissi engi, hvárt sá skjöldr var eða annarr, er margir flutu á sænum. Svá sögðu þeir, at aldri mundu þeir hitta hann, ef eigi væri þeim sagt til hans. Þá er Þrándr kom til lands með hann, þá var sagt liðsmönnum, at hann var tekinn. Þá sló ópi á herinn af fagnaðinum. En er Sigurðr heyrði þat, mælti hann: Margr vándr maðr mun hér verða feginn af höfði mínu i dag. Þá gekk Þjóstólfr Álason til, þar er hann sat, ok strauk af höfði honum silkihúfu, hlöðum búna. Þá mælti Þjóstólfr: Hví vartu svá djarfr, þrælssonrinn, at þú þorðir at kallask sonr Magnúss konungs? Hann svaraði: Eigi þarftu jafna föður mínum við þræl, því at lítils var þinn faðir verðr hjá mínum föður. – Hallr, sonr Þorgeirs læknis Steinssonar, var hirðmaðr Inga konungs ok var við staddr þessi tíðendi. Hann sagði Eiríki Oddssyni fyrir, en hann reit þessa frásögn.” (Þrándr gjaldkeri hette en man som styrde ett skepp i Ingis följe. Men då hade det blivit så att Ingis män rodde omkring i småbåtar efter de män som sam om-kring och dräpte alla som de kom åt. Sigurðr slembidjákn hoppade överbord från sitt skepp när det blivit avröjt och drog brynjan av sig under vattnet och sam sedan och höll skölden över sig. Men några män på Þrándrs skepp tog upp en man ur vattnet och tänkte dräpa honom, men han bad för sitt liv och sade sig kunna säga var Sigurðr slembir fanns, och det gick de med på. Och det flöt sköldar och spjut och döda män och kläder vida om-kring invid skeppen. Ni kan se, säger han, var det flyter en röd sköld. Han är under den. Sedan rodde de dit och tog honom och förde honom till Þrándrs skepp, och Þrándr sände bud efter Þjóstólfr, Óttarr och Ámundi. Sigurðr slembir hade haft med sig eldtyg och fnös-ket fanns i ett valnötsskal omslutet med vax. Det här har nämnts eftersom det tycktes väl-betänkt att ha det så för att det inte skulle bli vått. Han hade skölden över sig när han sam för att ingen kunde veta om det var den skölden eller någon annan när så många flöt om-kring i vattnet. De sade som så att de aldrig skulle ha hittat honom om de inte hade visats på honom. När Þrándr kom i land med honom då berättades det för männen att han hade gripits. Då ropade hären av glädje. Men när Sigurðr hörde det då sade han: Mången ond man månde glädjas åt mitt huvud här i dag. Då gick Þjóstólfr Álason dit där han satt och strök av honom silkeshuvan som han hade på huvudet. Då sade Þjóstólfr: Hur kan du vara så djärv, trälson, att du törs kalla dig son till kung Magnús? Sigurðr svarade: Inte ska du jämföra min far med en träl, för föga var din far värd jämfört med min far. – Hallr, son till Þorgeirr læknir Steinsson, var hirdman hos kung Ingi och på plats när det här hände. Han berättade för Eiríkr Oddsson, och han skrev ned den här berättelsen.)

Fortsättningsvis hänvisas till Hallr vid ett flertal tillfällen. Så i början av sekvens 7:92

”Hallr segir svá, at höfðingjar vildu drepa hann láta þegar, en þeir menn, er grimmastir váru ok þóttusk eiga at reka harma sinna á honum, réðu píslum hans, ok váru til þess nefndir þeir brœðr Benteins, Sigurðr ok Gyrðr Kolbeinssynir, ok Pétr byrðarsveinn vildi hefna Finns, bróður síns, en höfðingjar ok flest fólk annat gekk frá.” (Hallr säger som så

282 FOKUSERINGAR

att hövdingarna ville genast dräpa honom, men de män som var de grymmaste och som tyckte sig ha skäl att låta sin vrede drabba honom beredde hans tortyr och bland dem nämns Benteinns bröder Sigurðr och Gyrðr Kolbeinsson och Pétr byrðarsveinn som ville hämnas sin bror Finnr, men hövdingarna och de flesta andra gick därifrån.)

Tortyren beskrivs utan uttryckligt angivande av källa, men efteråt står att ”Þat er allra manna mál, vina hans ok óvina, at engi maðr í Nóregi hafi verit betr at sér görr um alla hluti en Sigurðr í þeira manna minnum, er þá váru uppi, en ógæfumaðr var hann um suma hluti.” (Det sade samtliga, både vänner och ovänner, att ingen man i Norge hade varit dugligare på alla sätt än Sigurðr, som de kunde komma ihåg hade funnits, men i en del saker hade han inte lyckan med sig.) Passagen behöver natur-ligtvis inte ha stått i Hrst, men den efterföljs i Heim av sekvens 8, som har täta hän-syftningar till Hallr:93

”Svá sagði Hallr, at hann mælti fátt ok svaraði fá, þótt menn orti orða á hann, en þat segir Hallr, at hann brásk aldri við, heldr en þeir lysti á stokk eða stein. En þat lét hann fylgja, at þat mátti vera um góðan dreng, þann er vel væri at þrek búinn, at svá mátti standask pí-ningar at því, at maðr heldi munni sínum eða brygði sér lítt við, en þat sagði hann, at aldri brá hann máli sínu ok jafnléttmæltr sem þá, at hann væri á ölbekk inni, hvártki mælti hann hæra né lægra eða skjálfhendra en sem vanði hans var til. Mælti hann allt til þess, er hann andaðisk, ok söng þriðjung ór psalteríó, ok lézk honum þat þykkja um fram eljan ok styrk annarra manna.” (Hallr sade att han talade föga och svarade kort även om männen talade till honom, men Hallr säger att han aldrig rörde en min om de så slog på en stock eller en sten. Och han tillade att det måste ha varit en dugande man som var van vid hårda tag som kunde tåla pinorna så bra att han höll munnen och knappt ändrade en min, och han sade att han aldrig ändrade sitt tal utan talade lika obehindrat som när han satt inne på ölbänken, han talade varken högre eller lägre eller mer skälvande än han hade för vana. Han talade ända tills han dog och sjöng en tredjedel av Psaltaren, och han tyckte att det vittnade om större mod än som fanns hos andra män.)

Heims sista källomnämnande i det här sammanhanget, sekvens 9, rör Ketill pró-fastr:94

”En vínir Sigurðar fóru síðan líkinu ór Danmörku sunnan með skip ok fœrðu til Álaborgar ok grófu at Máríukirkju þar í býnum. Svá sagði Eiríki Ketill prófastr, er varðveitti Máríukirkju, at Sigurðr væri þar grafinn.” (Men Sigurðrs vänner kom sedan från Danmark med ett skepp och förde liket till Álaborg och begravde det i Mariakyrkan där i staden. Så berättade Ketill prófastr för Eiríkr, han som skötte Mariakyrkan, att Sigurðr var begravd där.)

Alla de här sekvenserna återfinns i Mork, men i inget av fallen nämns Eiríkr Oddsson. Sekvens 3 berättas helt utan angivande av sagesman, medan det vid slutet av sekvens 5 står: ”sva sagþi Gyriþr hvsfreya Birgis d. systir Ioans erchibyscops at hon letz Ivar

HRYGGJARSTYKKI 283

byscop þat heyra mela (att hon hade hört biskop Ívarr säga det).” Sekvenserna 6 och 7 är intressanta. Vi har sett att Heim anför Hallr som källa för sekvens 6, och att det efter presentationen ånyo hänvisas till honom – däremot kan vi inte säkert avgöra hur stor del av sekvens 7 hänvisningen avser. I Mork, där ju sekvens 7 följer ome-delbart efter sekvens 6, finns en enda hänvisning, men här är inte syftningen riktad bakåt utan framåt: ”Sva s. Hallr s. Þorgeirs lecnis. Steins s. oc hirþmaþr Inga konvngs er þar var þa við staddr at þeir reþiss menn konvnga villdo lata drepa hann þegar.” Och vi får samtidigt intrycket att Hallr räknas som källa för hela sekvensen: ”En þeir er sina harma atto mest at reka reþo mest piningo hans. en hann nefndi till þess sono Kolbeins oc Petr Sauþavlfs s. en alþyþa manna gecc fra. oc villdo eigi asia” (Men de som hade flest sorger att hämna rådde mest för hans tortyr … men menigheten gick därifrån och ville inte se på). Under tortyren är Pétr den aktive, och Sigurðr växlar ord med honom. Morks sekvens 8 saknar psaltarsången och Hallrs slutkommentar, och i stället står det direkt efter sekvens 7 att Sigurðr sjungit ur Psaltaren (belagt med ett ”þat segia menn” och en vers ur Ívarr Ingimundarsons Sigurðarbálkr). Fagr, som ju saknar presentationen, inkluderar sekvens 3 men, liksom fallet var i Mork, blir varken Eiríkr eller någon annan källa nämnd. Avsnitt G är avsevärt aborterat, och sålunda berättas det till exempel ingenting om Sigurðr slembirs öde. Däremot finns där en starkt förkortad sekvens 5. De citerade passagerna bör ha stått i Hrst. En annan möjlighet finns visserligen, nämligen att Heim inte haft Hrst tillgänglig utan bara känt till dess existens. Författaren kan då ha använt Mork och vid dess hänvisningar gissat att det var Eiríkr som tagit emot informationerna, och att de ifrågavarande sekvenserna följaktligen ingått i hans skrift. Märk i så fall att också Heims ord om Hrst:s omfattning kan vara en ren gissning. Man bör under alla omständigheter ställa sig frågan om inte Morks presentation borde tillräknas störst beviskraft. Men, låt oss anta att passagerna är ”säkra”. Vi kan då först notera att ett par av dem knappast hör hemma i en helgonsaga om Sigurðr slembir. I en blir Sigurðr och hans män i sin grymhet skändligen dragna vid näsan, och i en annan, högst detaljrikt skildrad, tar Sigurðr ingen del alls. Å andra sidan dominerar han tortyrscenerna ge-nom det stora mod han visar när han blir utsatt för kroppsligt lidande. Det är dock ingen ovanlighet inom den isländska sagan att man oförställt beundrar i nederlaget storslagna fiender. Hallr var ju en Ingis hirdman, och han stod på de segrandes sida. Den kritik man eventuellt kan ana vänder sig heller inte mot andra än de grymma i de egna leden. Övriga hövdingar och de flesta män gick helt enkelt därifrån. Om vi dessutom tar fasta på Mork-presentationens avgränsning ”Nv er at segia” finner vi att Hrst omöjligen kan ha varit en Sigurðar saga – och det sägs ju också uttryckligen att Eiríkr skrivit om Haraldrs söner Ingi och Sigurðr. Det finns föga skäl att ifråga-sätta denna den äldsta vittnesbörden om Hrst. De säkra avsnitten drar med sig ytterligare några som bör ha stått i Hrst, först och främst sekvens 2. Där erövrar Ingi ett skepp från Hákon pungelta Pálsson (ett syskonbarn till Hákon magi) som hämnd för att Sigurðr dräpt Benteinn under sina

284 FOKUSERINGAR

härjningar. Man kan förmoda att uppgiften härrör från Eiríkrs huvudkälla Hákon, och det nära sambandet med Benteinn-incidenten gör det troligt att hela sekvensen, inklusive dråpet, ingått i Hrst. Dessutom har vi sett dråpet antydas av Hallr i sam-band med sekvens 7. Sigurðrs aktion mot Benteinn noteras även helt kort i Fagr, lik-som Ingis motåtgärd, men kopplingen till Hákon saknas. Under Sigurðr slembirs härnad söderut längs den norska kusten sände kung Sigurðr (i Mork kung Ingi) en styrka mot honom, och aktionen – som på ett pinsamt sätt misslyckas – leddes av Jón káða, son till Kálfr inn rangi och broder till biskop Ívarr. Som vi ser är det samma aktörer som vid Ívarr dyntas fall, och man kan därför förmoda ett samband, men å andra sidan kan den dubbla presentationen tyda på att vi står inför två källor. I sekvens 7 söker Pétr byrðarsveinn hämnd för dråpet på sin bror Finnr Sauða-Úlfsson som Sigurðr slembir lät dräpa i sekvens 4 när han drev in skatt för kung Ingis räkning. Sambandet står klart i Mork och Heim, men sekvensen saknas i Fagr. Kan vi redan nu säga något om karaktären hos Eiríkrs verk? För det första har det ingått detaljrika, åskådliga ögonvittnesskildringar där just skeendet varit det centrala. Hit hör tortyren och Benteinndråpet, men det har också funnits anekdotiskt, auten-tiskt material som utgått från något underordnat men ”sögulegt” moment, exempel-vis arbetskarlens list och Ívarr dyntas avskedsreplik. Tydligen har stort och smått blandats utan överblick och utan känsla för de större sammanhangen. Detaljen har varit viktigare än helheten, med ett överflöd av namn och isolerade incidenter som följd. Sålunda överfaller Ingi vid ett tillfälle en obetydlig biaktör som råkar vara släkt med en viktig sagesman, och Sigurðr försöker fåfängt stoppa Sigurðr slembir med en styrka under befäl av en bror till den blivande biskop Ívarr. Allt detta är att förvänta i en samtidsskildring där ambitionen varit att teckna ned tilldragelser, inte utifrån viljan att förstå och bedöma ett historiskt förlopp, utan utifrån enskilda gestalters vittnesbörd och med nödvändighet begränsade synvinklar. Finns det då något som man med stor sannolikhet kan säga inte ingått i Hrst? Här kan vi ta hjälp av Ívarr Ingimundarsons Sigurðarbálkr som i hög grad blivit utnyttjad av Mork.95 Mork anför totalt femtiofem strofer inom fas II, och Ívarr har bidragit med fyrtiosex. De övriga nio fördelar sig sålunda: tre i avsnitt D, tre i avsnitt E på ömse sidor av sekvens 2, och tre avslutar avsnitt G. Heim har åtta strofer varav två tillhör Sigurðarbálkr, och för Fagr är motsvarande siffror fyra respektive två. Nu kan man med goda grunder anta att ett så tidigt verk som Hrst inte innehållit strofer. Det är därför tänkbart att Mork byggt en stor del av sin framställning på Ívarrs kväde, något som knappast motsägs av de fall då strofer uppenbarligen blivit feltolkade. En annan möjlighet är naturligtvis att verserna lagts in i efterhand av en avskrivare. Ett studium av figuren visar att Morks avsnitt A är centrerat kring Sigurðarbálkr och skulle kunna utgå från denna helt och fullt. Inte förrän i avsnitt E blir Ívarr lika ofta citerad, i de partier nämligen som flankerar Benteinn-sekvensen. Intressant är att strofer i stort sett saknas för de partier som vi misstänkt ingå i Hrst, men att de i övrigt förekommer flitigt. Detsamma är i viss mån förhållandet i avsnitt G. Slutsatsen

HRYGGJARSTYKKI 285

ligger onekligen nära att Mork arbetat fram sin skildring utifrån Sigurðarbálkr och fyllt på med episoder ur Eiríkrs skrift. Och naturligtvis har vissa skeenden blivit nämnda i båda dessa källor, så till exempel dråpet på Benteinn och Sigurðrs tillfånga-tagande. Med stöd i Hallbergs argumentering skulle man även kunna avvisa Sigurðrs besök i Saurbœr på Island från Hrst. Sammanfattningsvis kan två alternativa hypoteser formuleras för den första delen av Hrst. Antingen sätter vi tilltro till Morks markering av när Eiríkrs bok först nyttjas och avvisar Heims uppgift att den behandlat även Haraldr gilli – alternativt har Mork avstått från partiet i fråga. Som förhistoria till slaget vid Hólmr inn grái har några av Sigurðrs odåd, tillfälligt valda, blivit anförda och möjligen, men alls inte säkert, ingick Ingis brev och Sigurðrs svar. Själva drabbningen har utförts episodiskt och osammanhängande, allt beroende av tillgången på sagesmän. Annars föredrar vi Heims påstående om Haraldr gilli, och tillåter därför ytterli-gare episoder att ha sitt ursprung i Hrst. Hit kan höra Sigurðr slembirs flykt och dråpet på Haraldr, men då antagligen bara själva det dramatiska skeendet. Kanske har också episoden med Hallvarðrs relikskrin och Þjóstólfrs lyckoskott mot Eiríkr ei-munis stambo hämtats ur Hrst (slutet av avsnitt D). Som synes använder jag som ett hypotetiskt kriterium för Hrst-text graden av di-rekthet, inslaget av ”sögulegt” stoff. Den krönikeartade syntesen och kontinuiteten är då att hänföra till Morks skapare, och Hrst har bara varit en samling av episoder. Frågan är då om Hrst slutade 1139. Under den förra hypotesen måste svaret bli ett bestämt nej. Eiríkrs skrift handlade enligt Mork om Ingi och Sigurðr, men inte ens om vi tar hänsyn till all text för 1136–39 är de särskilt framträdande. Ingi bärs av Þjóstólfr vid Mynni och sägs delta även vid Krókaskógr och under jakten på Eiríkr eimuni. Han agerar mot Hákon pungelta och sänder Jón kaða mot Sigurðr slembir (i Heim är det kung Sigurðr som sätter fart på Jón). Vidare skriver rådgivarna brev till varandra i kungarnas namn, och så var ju dessa också bara några få år gamla när Sigurðr slembir och Magnús blindi föll – enligt brevet tre respektive fem år. Troligast är att Hrst faktiskt haft stoff fram till 1161, men att den – liksom fallet var före 1136 – alls inte utgjort källa för allt det Mork och Heim har att meddela. Men om Eiríkr skrivit även om tiden efter Hólmr inn grái, vad kan hans bok ha uppmärksammat? Vi har redan noterat uppgiften om att Einarr Laxa-Pálsson föll i Bergen 1155. Det hela ägde rum i samband med att Grégóríús Dagsson, kung Ingi och andra angrep kung Sigurðr där han satt hos Sigríðr sæta i hennes gård. ”Þeir Grégóríús brutu upp garðshliðit, ok fell þar Einarr, sonr Laxa-Páls, í hliðinu af liði Sigurðar konungs ok Hallvarðr Gunnarsson. Hann var skotinn í loptit inn, ok har-maði hann engi maðr.” (Grégóríús och de andra bröt upp gårdsgrinden, och där i grindhålet föll Einarr, Laxa-Pálls son och Hallvarðr Gunnarsson ur Sigurðrs följe. Han blev skjuten inne på loftet och ingen sörjde honom.) Den omedelbara anled-ningen till Ingis aktion var ju att en av Grégóríús’ huskarlar och Ingis hirdman Sigurðr skrúðhyrna blivit dödade, och som den senares dråpsman anges bland andra

286 FOKUSERINGAR

Hallvarðr Gunnarsson. Här förekommer också ett av de författar-jag som ansetts härstamma från Hrst. Efter att Sigurðr och hans ende trogne hirdman Þórðr hús-freyja blivit nedhuggna står nämligen: ”Þar fell mart manna, þótt ek nefna fátt, af liði Sigurðar ok svá af Inga liði …” (Där föll många män, även om jag bara nämner några få, av Sigurðrs och även av Ingis följe.) Följaktligen kan Hrst ha berättat om dråpen och om Sigurðrs fall och gravsättning, men härav följer inte nödvändigtvis att samtalen mellan Ingi, Ingiríðr och Grégóríús ingått eller för den delen Grégóríús’ tal. Kanske har Eiríkr skrivit om det konkreta skeende han och andra kunnat iaktta eller deltagit i, medan däremot spelet på högre nivå var oåtkomligt för honom.96

Slaget vid Kungahälla 1159 är i hög grad centrerat kring de tal Grégóríús, Erlingr, Ingi och på motsatta sidan Sigurðr af Reyri håller. Men avsnittet om Ívarr Hákonsson tar sig något annorlunda ut. Fastän Grégóríús vid stridens början gått på grund, och fastän Hákon herðibreiðr och hans män anfaller när de ser Grégóríús’ prekära läge, är det ändå bara Ívarrs aktion som skildras:97

”Þá lagði at Ívarr, sonr Hákonar maga, ok sveif saman lyptingunum. Ívarr krœkði stafnljá um Grégóríúm, þar sem hann var mjóstr, ok hnykkði at sér, ok hörfaði Grégóríús at borðinu út, en léinn upp eptir síðunni, ok var við sjálft, at hann mundi krœkja hann fyrir borð. Grégóríús varð lítt sárr, því at hann hafði sprangabrynju. Ívarr kallaði á hann ok kvað hann þykkbyrt hafa. Grégóríús segir, kvað hann svá um búa, at þess þurfti við ok gekk þó ekki af. Þá var við sjálft, at þeir Grégóríús mundu verða fyrir borð at ganga, áðr en Áslákr ungi kom akkeri í skip þeira ok dró þá af grunninu. Þá lagði Grégóríús at skipi Ívars, ok áttusk þeir þá við langa hríð. Var skip Grégóríí meira ok fjölmennara. Fell mjök lið á Ívars skipi, en sumir hljópu fyrir borð. Ívarr varð sárr mjök, svá at hann var óvígr, en er skip hans var hroðit, þá lét Grégóríús flytja hann til lands ok kom honum undan, ok váru þeir vinir síðan.” (Då gick Ívarr, Hákon magis son, till angrepp och lyftingarna drevs samman. Ívarr slog en stävkrok om Grégóríús där han var smalast och ryckte honom till sig, och Grégóríús hängde ut över relingen, och kroken drogs upp längs sidan på honom, och det var nära att han dragits överbord. Grégóríús blev bara lite grand sårad för han hade en plattbrynja. Ívarr ropade till honom och sade att han hade en tjock bordläggning. Grégóríús säger att det var han som förorsakade att den behövdes och att den höll. Det var nära att Grégóríús och hans män tvingades gå överbord, innan Áslákr ungi hakade fast ett ankare i deras skepp och drog dem av grundet. Då angrep Grégóríús Ívarrs skepp, och de kämpade en lång stund. Grégóríús’ skepp var större och hade fler män. Många föll på Ívarrs skepp, och somliga hoppade överbord. Ívarr blev svårt sårad så att han inte kunde slåss, och när hans skepp var avröjt då lät Grégóríús föra honom upp på land och såg till att han kom undan och efter det blev de vänner.)

Kan de resterande fallen av författar-jag i Mork och Heim vara till någon hjälp i sam-manhanget. Det redan nämnda, vid Sigurðrs fall, återfinns i båda kungasagoversio-nerna, liksom ett ytterligare omedelbart före kardinal Níkolás’ ankomst. I Heim står att ”Nú gerðisk mart þess í með þeim brœðrum, er til sundrþykkis var, en ek mun þó

HRYGGJARSTYKKI 287

hins eins geta, er mér þykkir mestum tiðendum sætt hafa” (Nu hände mycket mel-lan bröderna som söndrade dem, men jag ska bara nämna det som jag tycker haft mest betydelse för skeendet), men det är svårt att dra slutsatser ur en formulering av så allmän karaktär. Den kan till exempel jämföras med vad som sades i Heim om oenigheten mellan Haraldr harðráði och Magnús góði: ”Mart fannsk þá til þess, er konungunum þótti sinn veg hvárum, þótt hér sé fátt ritat” (Mycket förorsakade att kungarna gick var sin väg, även om föga är skrivet om det).98

Det sista exemplet hänför sig till Ingis fall, och då har Mork-texten redan slutgil-tigt gått förlorad. Här talas om att Hákon herðibreiðrs fostermor Gunnhildr ska ha låtit sejda till seger för Hákon, och Þórdis skeggja sägs ha utfört sejden ”en eigi veit ek sann á því” (men inte vet jag om det är sant). Kanske har episoden stått i Hrst – den ”sögulega” karaktären är uppenbar, och den inleds av ett ”Svá segja menn …”99

Det sällsynta uttrycket ”at færask” står som framgått i Ingis brev, vars hemhörighet i Hrst vi inte kunnat avgöra. ”At færask” dyker sedan upp två gånger i samband med de händelser som föregår dråpet på kung Sigurðr, dels då drottning Ingiríðr och dels då Grégóríús försöker hetsa Ingi till aktion. Till sist tar Ingi själv uttrycket i sin mun i ett tal till de egna männen vid Kungahälla när han vill gripa in till stöd för Grégóríús, som ju står på grund och blir illa åtgången.100 Visserligen ser vi här att ”ek” och ”at færask” varje gång ligger nära varandra i texten, men det finns ändå anledning att betrakta inslagen av regelrätta tal som en senare uppfinning, kanske under inspira-tion av Sverris saga, och partierna i fråga har en helt annan karaktär och en helt an-nan litterär utformning än de säkra Hrst-sekvenserna. ”At færask” uppenbarar sig alltid inom ramen för någon form av tal, och man kan därför misstänka att inte hel-ler Ingis brev och svaret därpå ingått i Eiríkrs skrift. En annan sekvens kan tyda på att det funnits ytterligare en källskrift för perioden. Kung Eysteinn blev ju dödad av Símun skálpr efter ett försök att fly till skogs, och här påstår Heim (Mork har just brutits av): ”En sumir segja, þá er Eysteinn konungr var handtekinn, at Símun sendi mann til fundar við Inga konung, en konungr bað Eystein eigi koma í augsýn sér. Svá hefir Sverrir konungr rita látit” (Men somliga sä-ger att när kung Eysteinn greps, då sände Símun en man till möte med kung Ingi, men kungen bad att Eysteinn inte skulle komma i hans åsyn. Så har kung Sverrir låtit skriva).101 Hänvisningen saknas i Fagr, och vi kan därför inte med säkerhet avgöra hur fallet varit i Mork. Símun blev allmänt kritiserad för dådet bland annat av Einarr Skúlason i en inkluderad halvstrof, men i den refererade källan blir tydligen en del av skulden lagd på Ingi. Kan det vara så att Sverrir efter det lyckade försöket med Grýla, sagan om honom själv, låtit Karl Jónsson eller någon annan påbörja en skrift om Norges historia intill 1177, ett slags introduktion till den egna sagan? Eftersom det inte finns några andra spår av ett sådant verk är det troligt att projektet i så fall stannade vid en ansats. Men var om inte här vore det naturligt att hitta dokument som Ingis brev eller tal modellerade på dem i Sverris saga? Mycket riktigt har också Lárus Blöndal fäst uppmärksamheten på att Sigurðr af Reyris tal vid Kungahälla, med sina täta hänsyftningar till Gud, har stora likheter med dem Sverrir håller i

288 FOKUSERINGAR

Grýla. Blöndal påpekar också att Heims – och Morks – påstående att Ormr konungs-bróðir så småningom blev en stor hövding ”sem enn mun síðar getit verða” (som det ska skrivas om längre fram) faktiskt syftar framåt till skeenden i Sverris saga, men å andra sidan uppträder Ormr i ledande roller redan inom Heims ramar.102

I Halvdan Kohts ögon är Eiríkrs skrift en ”forteljing um minne frå Noregs-ferda hans”, och han jämför med det tillfälle år 1135 då biskop Magnús Einarsson kom till alltingsplatsen efter en utlandsresa, och alla lämnade sina förrättningar för att samlas kring honom. Som framgått tog Magnús plats intill kyrkan och berättade vad som hänt i Norge under hans vistelse där. Eiríkr, menar Koht, fäste till skillnad från bisko-pen sina hågkomster i skrift.103 Häremot har Guðnason opponerat att färdberättelser ”voru jafnaðarlega á þeim tímum ekki skrifaðar, nema farið væri til heilagra borga og staða.”104 Men om det nu ofta förekom att färdmän på alltinget berättade om norska tidender, vore inte en sådan praxis ett naturligt incitament för någon att överföra samtidshistoria till skrift? Och skulle inte resultatet i förstone kunna bli primitivt och beroende av vad nedtecknaren själv, eller honom närstående personer, sett och upp-levt? Möjligheten kan inte avvisas att Hrst varit just ett sådant verk. Heim hävdar om Eiríkr att han var ”vitr maðr ok var í þenna tíma löngum í Nóregi”, men kanske anlände han inte förrän efter 1139 och var därför nödsakad att förlita sig på andras utsagor för den skickelserika perioden före ankomsten, källor som han nogsamt uppgav och noterade. När han sedan berättade de skeenden som han själv eller Hákon magi upplevt fanns förstås inte längre något behov av redovis-ning. Eiríkr skrev om Ingi och Sigurðr, och kanske var hans utgångspunkt den hird de båda kungarna hade gemensam intill år 1146. Kung Eysteinn var då en utomstående avlägsen medregent uppe i Þrándheimr, och möjligen förblev Eiríkrs intresse hos de barnkungar han kanske stått nära den första tiden i Norge. Einarr Laxa-Pálsson föll vid kung Sigurðrs sida. Hallr Þorgeirsson var ”hirðmaðr Inga konungs” och Hákon magi ”lends manns þeira Haraldssona”. Allt tyder på att Eiríkr skrivit utifrån en blickpunkt som ligger nära Ingis och Sigurðrs parti, och Guðnasons teori om Hrst som ett försök att få Sigurðr slembir helgonförklarad ter sig därför helt grundlös. Vi behöver inte söka oss till utländska förebilder efter förklaringar till varför Hrst skrevs eller till dess utformning. Det fanns ett intensivt intresse för ”sögulega” förlopp på Island, såväl inhemska som norska eller för den delen än mer avlägsna. Skrift var ett maktmedel, det ska inte förnekas, och den togs i bruk av kyrka och kungadöme, och det är ett faktum att sagalitteraturens genesis inte står frikopplad från realpolitiken. Men varje del av dess framväxt behöver inte knytas till externa intressen, och Hrst kan vara en utväxt av det genuina isländska intresset för nyheter utifrån, framför allt från det ursprungliga hemland som nu råkat in i uppslitande inbördes strider. Och den slutliga basen och förutsättningen är naturligtvis som alltid det levande, munt-liga berättandet. Vi kommer att återvända till den här problematiken i den avdelning som strax följer – ”Bortom genesis”. I den förklaring till namnet ”Hryggjarstykki” som vunnit mest gehör förmodar

HRYGGJARSTYKKI 289

Anne Holtsmark att Eiríkrs skrift varit kortfattad. Texten har fått plats på ett enda lägg, ett enda ”stykki”, och beteckningen ”Hrygg” hänför sig till ryggen, kanten hos ett sammanvikt folioblad. Hrst karakteriserades sålunda genom sitt ringa omfång, eftersom de flesta manuskript bestod av flera lägg.105 Guðnason har tagit fasta på Holtsmarks hypotes och menar att det kungasagorna har att berätta om Sigurðr slembir och Norges historia för perioden 1136–39 rymts på ett foliolägg.106 Hrst kan emellertid ha varit kort också av andra skäl. Kanske är texten i själva verket komplett i sagorna men sönderstyckad och uppblandad med andra förlagor – kväden, munt-liga berättelser och andra skriftutkast. Man får inte utesluta att Hrst varit en slags samling av ”sögulega” episoder. Inte en ”första saga” utan en bland många ansatser till den sagaskrivning som snart skulle växa fram. Komplett eller inte komplett, men under alla omständigheter en blandning av det definitivt sögulega och det betänkligt irrelevanta. Sigurðr slembirs stoiska mod un-der tortyren – pojken som räddades av den kvicktänkte arbetskarlen. Stor detaljrike-dom, ingen bearbetning, ingen reflektion. Kan det helt enkelt förhålla sig så att Eiríkr Oddsson representerar och utgör en del av ”inflödet”? Eiríkr som berättar det han själv upplevt och det han hörde Einarr Pálsson berätta i Bergen, det som Guðríðr Birgisdóttir hört av biskop Ívarr, det som Hallr Þorgeirsson och Ketill prófastr för-medlade. En del av inflödet men med en viktig skillnad. Eiríkr tog till pennan och re-gistrerade det han hade att säga och bröt därmed hela kedjan, hela processen. Mötet med muntligheten blev inte av och reflektionen kunde inte ta råstoffet om hand, ef-tersom råstoffet redan var fixerat och opåverkbart. Det kunde bara lyftas över under skriftlig bearbetning (vilket var något helt annat) in i de senare kungasagorna. Ser vi saken så innebär Eiríkrs insats den allra första fasen i skriftens annektering av talet, det första steget på vägen till den muntliga traditionens död. Käppen i hjulet för mö-tet mellan inflöde och bearbetning, käppen i hjulet för berättandets del i greppet om verkligheten.

290 FOKUSERINGAR

Precis som för förra avdelningen nöjer jag mig i stort sett med att anföra sidor i klump för var och en av källskrifterna. Avsnitten är mestadels så korta och avgränsade att detta inte bör ställa till med några större problem. Hlýrskógsheiðr. Theodoricus 1880: 49. Theodoricus 1969: 75. Ágrip 1985: 34–35. Fagrskinna 1985: 220–222. Heimskringla 1941–51, del 3: 41–45. Flateyjarbók 1944–45, del 4: 43–51. Fornmanna sögur 1831–32, del 6: 56–74. Mötet i Öresund. Theodoricus 1880: 50–51, 54–55. Theodoricus 1969: 76–77, 79–80. Ágrip 1985: 36–37. Fagrskinna 1985: 226, 239–246. Heimskringla 1941–51, del 3: 95–102. Morkinskinna 1932: 89–97. Flateyjarbók 1944–45, del 4: 56–57. 78–83. Fornmanna sögur 1831–32, del 6: 172–185. Þinga saga. Morkinskinna 1932: 365–382. Fornmanna sögur 1831–32, del 7: 123–150. Eirspennill 1916: 142–145. Fríssbók 1871: 295–297. Se vidare Storm 1877: 43–46. Hryggjarstykki. Momenten A–G i skissen på sid 278–279 omfattar följande sidor i källskrif-terna. Morkinskinna 1932: 405–439. Heimskringla 1941–51, del 4: 297–320. Fagrskinna 1985: 326–334. Vad gäller Hulda återfinns motsvarande partier i Fornmanna sögur 1831–32, del 7: 199–228.

1. Den norsk-islandske skjaldedigtningen 1912: 309, 313–314. Om Arnórr se Jónsson F. 1920–24, del 1: 606–613, Vries 1964–67, del 1: 263–269, Fidjestøl 1982: 127–131.

2. Den norsk-islandske skjaldedigtningen 1912: 333–334. Se vidare Jónsson F. 1920–24, del 1: 613–618, Vries 1964–67, del 1: 269–274, Fidjestøl 1982: 133–134.

3. Den norsk-islandske skjaldedigtningen 1912: 327–328. Se vidare Jónsson F. 1920–24, del 1: 613, Fidjestøl 1982: 132–133.

4. Den norsk-islandske skjaldedigtningen 1912: 365. Se vidare Jónsson F. 1920–24, del 1: 626–627, Fidjestøl 1982: 144–145.

5. Adam av Bremen 1984: 113–114.6. Schreiner 1930: 37–42. Se även Schütte 1945: 107–124 och Hejselberg-Paulsen 1927–28:

113–119.7. Se Andersen 1977: 163 och Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: XI–XII. Se även Bugge A., Hertz-

berg 1915: 47–53.8. Den norsk-islandske skjaldedigtningen 1912: 434. Se vidare Jónsson F. 1920–24, del 2: 62–68,

Vries 1964–67, del 2: 19–23.9. Munch 1852–57, del 2: 20. Bugge A., Hertzberg 1915: 51.

NOTER 291

10. Saxo Grammaticus 1908–12, del 1: 257–260.11. Indrebø 1917: 11–14, 33–34, 196–198.12. Jónsson F. 1932: XIII–XV, XXXV–XL.13. Beyschlag 1950: 226–229. Se även Indrebø 1922: 37–38.14. Jónsson F. 1932: XIII–XIV.15. Louis-Jensen 1977: 72–74.16. Jónsson F. 1932: XIII.17. Jónsson F. 1932: XIV. Se även Kválen 1926: 323–324.18. Heimskringla 1941–51, del 1: 187–190. Ágrip 1985: 9–10. Fagrskinna 1985: 88–90.19. Louis-Jensen 1977: 72.20. Louis-Jensen 1977: 72–73.21. Louis-Jensen 1977: 73–74.22. Landnámabók 1968: 179, 322–323.23. Sturlunga saga 1953, del 1: 378.24. Storm 1873a: 177–178.25. Ólsen 1902: 244–253. Kristjánsson 1988: 193.26. Jónsson F. 1920–24, del 2: 552–555.27. Storm 1873a: 177–178. Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: XI.28. Eirspennill 1916: 23–24. Fríssbók 1871: 182–184.29. Knýtlinga saga 1982: 129–130.30. Ágrip af sögu Danakonunga 1982: 330. Annales Danici 1920: 60.31. Knýtlinga saga 1982: 292–294.32. Danielsson 2002: 299–304.33. Den norsk-islandske skjaldedigtningen 1912: 360–363. Se vidare Jónsson F. 1920–24, del 1:

623, Fidjestøl 1982: 144.34. Den norsk-islandske skjaldedigtningen 1912: 339–346. Fidjestøl 1982: 134–142.35. Den norsk-islandske skjaldedigtningen 1912: 355–357. Se vidare Jónsson F. 1920–24, del 1:

618, Fidjestøl 1982: 143.36. Adam av Bremen 1984: 137–138, 187–188.37. Se Munch 1852–57, del 2: 117–120, 129. Bugge A. 1914: 25–27. Bugge A., Hertzberg 1915:

225–227, 229–230.38. Schreiner 1928: 157–172 och Schreiner 1930: 41–42.39. Saxo Grammaticus 1908–12, del 1: 265.40. Beyschlag 1950: 229–230. Jónsson F. 1928: 299.41. Indrebø 1917: 201 och Indrebø 1922: 38–39.42. Aðalbjarnarson 1937: 140, 169–170.43. Indrebø 1917: 198–204. (Citat sid 201.)44. Heimskringla 1941–51, del 3: 63.45. Indrebø 1917: 31.46. Aðalbjarnarson 1937: 169–170 och Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: XIX–XXI.47. Fornmanna sögur 1831–32, del 6: 21848. Eirspennill 1916: 45–50. Fríssbók 1871: 203–207.

292 FOKUSERINGAR

49. Knýtlinga saga 1982: 132–133.50. Storm 1877: 46–68.51. Louis-Jensen 1977: 98.52. Storm 1877: 47.53. Louis-Jensen 1977: 104–107.54. Eirspennill 1916: 145.55. Fornmannasögur 1831–32, del 7:137. Morkinskinna 1932: 375. Den norsk-islandske skjalde-

digtningen 1912: 454.56. Berger 1979: 52.57. Flateyjarbók 1944–45, del 1: 19–22.58. Ágrip 1985: 13.59. Historia Norwegiæ 1880: 108. Historia Norwegiæ 1969: 30–31.60. Fagrskinna 1985: 102–103. Heimskringla 1941–51, del 1: 218–219.61. Þórðar saga hreðu 1959: 165–168.62. Se Boer 1901: 97–119 och Boer 1909: 346–360.63. Boer 1901:106, 109–110.64. Se Boer 1901: 97–100, 107–108. Jämför Þiðreks saga 1961–62, del 2: 373–388.65. Se Andra Samuelsboken, kapitel 11.66. Se Fornaldarsögur 1976, del 3: 75–104.67. Boer 1909: 258–360. Boer 1901: 107.68. Berger 1979: 51.69. Jónsson J. 1909: 202–209. Jónsson J. 1910: 192–197. (Citat sid 196.)70. Egils saga 1933: 33–54.71. Einarsson 1975: 148–155.72. Berger 1979: 54–56.73. Berger 1979: 53. Theodoricus 1880: 61. Morkinskinna 1932: 326.74. Theodoricus 1880: 63. Ágrip 1985: 46–47. Morkinskinna 1932: 334–335. Fagrskinna 1985:

313–315. Fornmanna sögur 1831–32, del 7: 69–70.75. Gull-Ásu-Þórðar þáttr 1950: 339–349. Jämför även avsnitt VI:h ovan.76. Jóhannesson 1950: CXIV–CXVII.77. Storm 1877: 548. Indrebø 1922: 36. Aðalbjarnarson 1937: 157.78. Kválen 1926: 310–314.79. Jämför Aðalbjarnarson 1937: 151 och Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: VI. Referensen i

Morkinskinna 1932: 31.80. Morkinskinna 1932: 419.81. Heimskringla 1941–51, del 3: 318–319.82. Se Maurer 1867: 60–61.83. Kválen 1925: 54, 107–108, 155–157, 181–183.84. Aðalbjarnarson 1937: 163–165.85. Jónsson F. 1920–24, del 2: 370–375. Aðalbjarnarson 1937: 160.86. Storm 1873a: 17–18. Munch 1852–57, del 2: 1040. Indrebø 1917: 50. Holtsmark 1966:

63–64.

NOTER 293

87. Berntsen 1923: 219–223. Guðnason 1978: 28–32, 110–124. 88. Hallberg 1979: 115–121. 89. Heimskringla 1941–51, del 3: 313. 90. Heimskringla 1941–51, del 3: 316–317. 91. Heimskringla 1941–51, del 3: 317–318. 92. Heimskringla 1941–51, del 3: 319. 93. Heimskringla 1941–51, del 3: 320. 94. Heimskringla 1941–51, del 3: 320. 95. Den norsk-islandske skjaldedigtningen 1912: 467–475. Se vidare Jónsson F. 1920–24, del 2:

59. 96. Heimskringla 1941–51, del 3: 340–341. 97. Heimskringla 1941–51, del 3: 357. 98. Heimskringla 1941–51, del 3: 332, 104. 99. Se Hallberg 1979: 119–120, Guðnason 1978: 20–21 och Aðalbjarnarson 1941–51, del 3:

LXV. Heimskringla 1941–51, del 3: 366.100. Se Guðnason 1978: 21–22 och Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: LXVI.101. Heimskringla 1941–51, del 3: 345–346.102. Blöndal L. 1982: 97–100. Heimskringla 1941–51, del 3: 323.103. Koht 1921: 159–160. Jämför Biskupa sögur 1858–78, del 1: 76–77.104. Guðnason 1978: 110.105. Holtsmark 1966: 60–63.106. Guðnason 1978: 71–72.

DEL FYRA

Bortom genesis

Föregående sida: Björgvin (Íslenzk fornrit).

297

Projektet kungasaga

Kungasagorna skiljer sig i ett viktigt avseende från övriga sagagenrer. Det finns islän-ningasagor och partier av islänningasagor som behandlar samma skeende på olika sätt, det finns separata versioner av vissa biskopssagor, och det finns varianter även inom Sturlunga saga-samlingen. Men – ingen annanstans än inom kungasagan be-fattar man sig gång på gång, och med stora variationer trots att ramen är konstant, med ett och samma basförlopp. Det här gäller inte minst den tidsperiod vi valt att studera, åren mellan 1035 och 1177, åren mellan sagorna om Óláfr helgi och Sverrir. Det börjar med Theodoricus Monachus’ lilla krönika omkring år 1180, och det slutar under 1200-talets sista år med den väldiga kompilationen Hulda/Hrokkinskinna – det förlorade originalet vill säga. Men bakom Theodoricus lurar Sæmundr och Ari, och efter Hulda/Hrokkinskinna väntar Flateyjarbók. Och inom skedet finns en när-mast explosionsartad kärnutveckling under loppet av några få decennier. En lång-sam början, en acceleration av klassicitet, kulmen Snorri, efterklang och mekanisk, okritisk insamlingsverksamhet. Sådan ser den accepterade bilden ut i någon tillspets-ning – men är den sann, nödvändigtvis sann? Var finns fixpunkterna, de som tillåter oss att dra vederhäftiga slutsatser om samband och påverkningsriktningar? Vi befinner oss på fast mark vad gäller Theodoricus – birkibeinarnas aktion i Niðaróss 1176 blir nämnd, och den år 1188 avlidne ärkebiskop Eysteinn befinner sig uppenbart i livet – men i övrigt beträder vi ett gungfly utan att riktigt vilja medge att så är fallet. Varje enskild tillkomst har blivit ingående diskuterad, av enskilda forskare eller av forskare i polemik, men följden av diskussionen är ständigt en datering som på något sätt accepterats och som bildar en synbarligen säker grund för andra dateringar. Illusionen av gungflyet som försvann. Storms tidfästning av Ágrip till 1190-talet upprepas som sanning trots bräcklig ar-gumentering och trots att handskriften inte behöver vara äldre än från 1200-talets mitt. Allt passar så bra in. Ágrip har använt Theodoricus och i sin tur blivit använd av Morkinskinna. Morkinskinna härrör från 1200-talets slut men måste vila på en äldre förlaga eftersom den utnyttjats av Fagrskinna och Heimskringla, och svaga inre krite-rier fixerar denna äldsta version till 1216–1220. Det äldsta fragmentet av Fagrskinna har daterats till omkring 1250, men originalet måste ha tillkommit före 1220 för att ha kunnat utnyttjas i Heimskringla och efter 1216–1220 för att ha kunnat bygga på äldsta Morkinskinna. Det blir tätt och trångt i skapelsekedjan, och allt beror på ett enda heligt faktum, nämligen att Heimskringla skrivits av Snorri Sturluson.

298 BORTOM GENESIS

Heimskringlas inplacering är således oberoende av alla påverkningsriktningar och i stället helt avhängig Snorris biografi. Under sin första resa till Norge 1218–1220 har han samlat material, fått sina incitament genom bekantskap med tidigare skrifter och genom påverkan från Skúli jarl, och kanske har han redan där påbörjat skrivan-det. Senast 1230 har allt varit klart eftersom det var då han lät den besökande Sturla Sighvatsson skriva av de böcker han satt samman. Theodoricus’ historia 1176–1188, Snorris kungasagor 1220–1230, där har vi ”fixpunkterna”, och övriga versioner har bara att anpassa sig till det givna ramverket. Hulda och Hrokkinskinna faller natur-ligtvis på plats utan problem eftersom de är så unga – obestämt 1300-tal för Hulda och 1400-talets början för större delen av Hrokkinskinna. Inre kriterier och språk-liga indicier tycks dessutom förbjuda originalet att härröra från en äldre tid än 1270-talet. Men bygget är bräckligt, det räcker med att vi ruckar på stöttan Snorri för att hela konstruktionen ska börja svikta. Det räcker med att vi något modifierar vår syn på texters och versioners konstans för att allt ska haverera i grunden. Texterna finns där för vårt betraktande, och vi betraktar dem med moderna ögon som böcker, som reproducerbara, tryckta böcker med namn och med upphovsmän, även om namnen gått förlorade och upphovsmännen för det mesta glömts bort. Namnen ordnar vi till själva – Ágrip, Morkinskinna, Fagrskinna (inte Nóregs konunga tal eller Ættartal Nóregskonunga), Heimskringla, Hulda, Hrokkinskinna – och även upphovsmän när så är möjligt. Boken Fagrskinna har skrivits på grundval av den för-lorade boken Äldsta Morkinskinna, boken Heimskringla har skrivits på grundval av böckerna … Och så vidare, och så vidare. Så kanske det också har gått till, men inte självklart så och inte alltid. Det vi först måste göra klart för oss är texternas status. Skrevs den enskilda texten med det huvudsakliga syftet att skriva av en annan text, eller var avsikten att föra fram en alternativ och sannare och originellare version? Kompilerade man med ori-ginalitet som sidoeffekt, eller skrev man original utan möjlighet att gå fri från kom-pilation? Är sålunda gränsen mellan versionerna flytande, eller ska man betrakta dem som distinkta verk tillhöriga distinkta traditioner? Är det vi har bevarat trots allt bara toppen av ett isberg av avskrivarverksamhet? Kan man tänka sig att man till en början alltid avvek, strök, tillfogade, korrigerade och modifierade vid kopierandet och att man först senare – mot 1200-talets slut och in på 1300-talet – behandlade förlagorna med en större respekt? Det vi vet säkert är att det under en period – kort eller lång – överfördes en oöver-skådligt stor mängd kungasagostoff till skrift. Det kan ha skett explosionsartat om-kring år 1220 (exempelvis) i Morkinskinna, Fagrskinna, Heimskringla. Det kan ha ägt rum som en mer utdragen process med en betydligt äldre Morkinskinna än postule-rat, med enskilda skrivna kungabiografier och med en yngre Heimskringla frikopp-lad från Snorri. Inflödet kan ha kommit i huvudsak från den muntliga traditionen eller i huvudsak från medvetet arbetande författares inbillningskraft. Och hur det hela än har gått till så är resultatet – de texter som vi har i vår hand – ytterst märkligt. Fanns inte sagorna där som påtagliga, materiella bevis skulle ingen tas på allvar som

PROJEKTET KUNGASAGA 299

dristade sig till att formulera hypoteser om deras existens. Uppgiften nu måste bli att hitta rimliga förklaringar och att samtidigt inte binda upp sig vid svaga länkar i beviskedjorna, hellre då lämna öppet för olika möjligheter. Och Snorri utgör en svag länk, därom råder inga tvivel, samtidigt som uppbindningen här är i det närmaste total. Den svaga länken genererar nya svaga länkar, och kedjan blir visserligen enty-digt definierad, men den hämmar och fördröjer alternativa modeller. Man kommer inte åt en oåtkomlig sanning genom att befordra en hypotes – vad som behövs är knippen av inbördes befruktande möjligheter. Texterna finns där – varför? Där har vi kärnpunkten.

301

Skriftens intåg

När texter för första gången tecknades ned på det egna språket på Island var det länge sedan skriften som sådan flödat in i den kommunicerande gemenskapen. Vikingarna kom i kontakt med den kristna västeuropeiska kulturen långt innan de själva blev kristna, och när kristendomen väl vann inträde i Norge och på Island då kom också böckerna och latinet.1 Den första effekten blev naturligtvis att man gjorde bruk av och kopierade de urkunder som redan fanns. I mån av tillgång och möjligheter an-förskaffades mässböcker och annat till de enskilda kyrkorna. Huruvida de första mis-sionärerna, Friðrekr, Þorvaldr Koðránsson, Stefnir Þorgilsson och Þangbrandr, förde med sig böcker till Island under åren mellan 981 och den officiella kristningen år 1000 (eller 999) är osäkert, men sedan kom de auktoriserade sändebuden. Det an-lände präster från Tyskland och England, och Óláfr helgi såg till att ön fick en egen biskop. Prästerna kunde inte ens språket, och biskoparna var ett slags resande missio-närer, så det blev knappast fråga om någon fast organiserad kyrka vid den här tiden. Det talas vagt om en Jón inn írski och mer specifikt om engelsmannen Bjarnvarðr Vilráðsson som höll till på Island 1019–1023. Från Rouen kom Rúðólfr omkring 1030 och stannade ett tjugotal år – bland annat tycks han ha instiftat det första, om än kortlivade, klostret vid Bær i Borgarfjörðr. Knappast behöver man betvivla att här var det fråga om män som förde böcker med sig i bagaget. Många var också de som på pilgrimsfärder började besöka kristenhetens heliga platser, inte minst för att få syndernas förlåtelse. Kontrahenterna i Njáls saga, Kári Sölmundarson och Flósi Þórðarson färdades till påven i Rom för absolution omkring år 1015.2 Grœnlendinga sagas Guðríðr Þorbjarnardóttir besökte inte bara Grönland och Vinland, hon begav sig också på äldre dagar till Rom och slutade som ”einsetu-kona” (eremit) i Glaumbær på norra Island.3 Och i slutet av Laxdœla saga beger sig den åldrande Gellir Þorkelsson söderut till Rom för att söka ”inn helga Pétr postola”.4 Gellir, som dog i Danmark på hemfärden, var son till den oförglömliga Guðrún Ósvífsdóttir och farfar till Ari fróði. I det föregående har vi sett män som Auðunn vestfirzki och Þorsteinn austfirðing bege sig söderut på pilgrimsfärd, och nämnas kan att Sigvatr skáld faktiskt ”missade” slaget vid Stiklastaðir eftersom han vid till-fället befann sig i Rom. Trettionio isländska män och kvinnor finns förtecknade i klostret Reichenau eftersom de avlagt besök där på pilgrimsfärder,5 och vid mitten av 1100-talet skrev Níkolás Bergsson, som nybliven abbot vid klostret Munka-Þverá, en färdbeskrivning av vägen till Jerusalem, ett ”itinerarium”.6 Vikingarna fortsatte så-

302 BORTOM GENESIS

lunda att vara beresta även efter att de slutat vara vikingar. Och färderna ledde till kontakter med den kristna, bokliga kulturen. Vi får heller inte glömma de norska kungarna. Jerusalemfararen Sigurðr fick så-lunda ett ”plenarium” med sig hem från Bysans, det vill säga en komplett mässbok skriven med gyllene bokstäver som sedan förvarades i Korskyrkan i Kungahälla.7 Hákon góði döptes redan vid 900-talets början i England av kung Aðalsteinn.8 Óláfr Tryggvason blev döpt på Scilly-öarna och Óláfr helgi möjligen i Rouen, och båda höll de sig senare med hirdbiskopar.9 Kontakterna med omvärlden var helt enkelt hela ti-den intensiva och möjligheterna till kulturella, bokliga inflytanden mycket stora. Det är inte ens otroligt att Haraldr harðráði förde med sig böcker hem från Miklagarðr trots ställningen som ren krigarhövding. Men det var inte bara isolerade pilgrimsresor som företogs av islänningar under perioden, möjligheter fanns även till en mer ingripande påverkan utifrån. En av de islänningar som mest medverkat till kristendomens införande, Gizurr hvíti, sände redan år 1021 sin femtonårige son Ísleifr till klosterskolan i Herford i Westphalen. Ísleifr stannade där till 1028, varefter han återvände till fädernegården Skálholt på Sydlandet och verkade där som präst och världslig hövding. År 1055 begav han sig på nytt utomlands, skänkte på vägen en isbjörn till kejsar Henrik II, besökte påven och skickades av denne till ärkebiskop Adalbert i Bremen som i maj 1056 vigde ho-nom till Islands förste infödde biskop. Ísleifr tog sin uppgift på stort allvar, sålunda skilde han sig från hustrun Dalla, och byggde upp Skálholt till ett värdigt biskops-säte. Situationen var inte lätt, konkurrerande biskopar gjorde honom rangen stridig, och bildningen hos de präster som fanns tillgängliga var säkerligen under all kritik. Därför bedrev han också ett slags skolverksamhet i Skálholt, framför allt för blivande präster, och faktiskt blev tre av hans elever med tiden biskopar. Man får förmoda att Ísleifr inrättade ett bibliotek på Skálholt och att han införskaffat och kopierat böcker under sina år utomlands. Och det är ofrånkomligt att verksamheten i Skálholt måste ha utgjort ett embryo och en förebild för den kommande utvecklingen.10

Ísleifrs son Gizurr fick också han sin utbildning i Herford och blev efter faderns död vald att efterträda honom i ämbetet. 1082 reste han till påven, ingen mindre än den berömde Gregorius VII, och den här gången utsågs biskop Hartwig i Magdeburg att ge vigsel. Gizurr blev en av de mest inflytelserika isländska biskoparna över hu-vud taget. Han lät bygga en domkyrka i Skálholt och donerade egendomen, som här-med lagfästes som biskopssäte, till kyrkan. Han lät vidare genomföra en folkräkning, bidrog till införandet av tionde och såg till att den isländska kyrkan till slut fick en ordentlig organisation. Om skolan i Skálholt fortsatte sin verksamhet känner man däremot inte till.11

Ísleifrs andre son Teitr uppfostrades hos Hallr Þórarinsson i Haukadalr, lite längre norrut på Sydlandet. Man vet inte om han fick sin utbildning till präst av fadern eller om han liksom brodern for utomlands, men vad man vet är att han betraktades som oerhört lärd och att han höll en skola i Haukadalr som han tog över efter Hallr. Ari fróði kom till Haukadalr när han var sju år gammal – farfadern Gellir hade just

SKRIFTENS INTÅG 303

avlidit på sin Romresa – och stannade tills han var tjugotre, och vi får förmoda att han var en av Teitrs elever. Under alla omständigheter hänvisar han ett flertal gånger till Teitr för faktauppgifter i sin Íslendingabók. Även Teitr fostrade framtida biskopar, och säkerligen hade han sett till att det fanns en ansenlig boksamling i Haukadalr.12

På Sydlandet ligger också Oddi, och släkten där blev alltmer att räkna med under den här tiden. Sigfúss Loðmundarson var präst och hade byggt en kyrka på gården, men den som framför allt gjorde sig bemärkt var sonen Sæmundr. Sæmundr kom faktiskt att bedriva sina studier i Paris, kanske på grund av att fadern haft samröre med den normandiske missionsbiskopen Rúðólfr, han med det kortlivade kloster-projektet i Bær. Än fanns det inget universitet i Paris så Sæmundr bör ha studerat vid Notre Dames klosterskola. Enligt Jóns saga biskups blev Sæmundr så uppslukad av sina studier att han glömde allt, sitt hemland, sin släkt och till och med sitt eget dopnamn.13 Det blev Jón som återuppväckte honom till verkligheten efter att ha träf-fat på honom under sin utlandsfärd. Först med list kunde Sæmundr slita sig loss från den häxmästare som hade honom i sitt ledband och vända tillbaka till Island tillsam-mans med Jón. Det visade sig nu att han ingalunda saknade världsliga intressen, och han såg till att släkten kom till verkligt välstånd, men han blev också högt ansedd för sin lärdom, han var Sæmundr fróði. Och han höll skola i Oddi. Den blivande biskop Þorlákr fördes dit av sin mor för att bli undervisad av Sæmundrs son Eyjólfr ”í inn æsta höfuðstað í Odda” (på den förnämsta hövdingegården i Oddi) enligt Þorláks saga.14 Och en än ryktbarare elev skulle komma; Snorri Sturluson fostrades i Oddi från sitt tredje till sitt artonde år av Sæmundrs sonson Jón Loptsson. Oddi hade för-stås sitt bibliotek även om man inte heller här kan förevisa bevis för att så varit fallet. I den äldsta bevarade inventeringen av Oddis kyrka från 1290 nämns inga böcker, inte heller i den från 1332 och i den tredje, år 1397, bara gudstjänstlitteratur. Den enda gången i släktens historia som böcker över huvud taget beaktas är 1241 då arvet skulle skiftas efter Hallveig, Snorris tidigare hustru, tillika Jóns sondotter. Det står i Íslendinga saga att sönerna ”skiptu gripum ok bókum, en um lönd varð ekki greitt” (delade upp dyrgripar och böcker, men markinnehavet kunde man inte reda ut).15

Haukadalr och Oddi måste ses som ett slags privata skolor för hövdingesöner, till skillnad från ”katedralskolorna” i Skálholt och snart, Hólar. Det var genom biskop Gizurrs försorg som Nordlandet fick ett eget säte år 1104, och till dess förste be-fattningshavare utsågs samme Jón Ögmundarson som hämtade hem Sæmundr från Paris. Jón startade också han en skola, och om den vet man betydligt mer på grund av allt som berättas i Jóns saga biskups. Det byggdes ett särskilt skolhus, och den högt lärde Gísli Finnsson från Götaland verkade som föreståndare under många år och undervisade i grammatik, det vill säga latin. Fransmannen Rikini hade om hand re-torik och musik, och Jón bemödade sig således om att skaffa fram de bästa tänkbara lärarna till Hólar. Även om tyngdpunkten naturligtvis låg på latin finns indikationer på att undervisningen var bred och omfattade större delen av de brukliga ”septem artes liberales”. Bjarni som kallades ”tölvísi” och var expert på aritmetik hade näm-ligen gått där och troligen även Stjörnu-Oddi, astronomen. Musik var dessutom en

304 BORTOM GENESIS

ögonsten för Jón, som lade stor vikt vid de sångliga partierna av gudstjänsten. Skolan vid Hólar blev ett verkligt lärdomsfäste och medverkade till att Nordlandet för en tid var kulturellt ledande på Island.16 Den kommande verksamheten vid klostren i Þingeyrar och Munka-Þverá är definitivt avhängig Jóns insatser. Nästa gång det talas om skolan är under Guðmundr Arasons tid som biskop. Guðmundr behövde klerker för att genomföra alla sina kyrkliga projekt och startade därför ett slags snabbutbild-ning år 1218 med en föreståndare, Þórðr ufsi, som antagligen var utlänning. Skolan stängdes emellertid snart av Arnórr Tumason som dessutom hotade att bränna ner den.17

Det var också på Jóns initiativ som klostret vid Þingeyrar grundades år 1112. Þingeyrar tog i stor utsträckning över arvet från skolan i Skálholt, och den kulturella aktiviteten där var mycket intensiv, det kommer vi snart att bli varse. Och böcker måste det ha funnits, där liksom vid alla de andra kloster som snart grundades på Island – Munka-Þverá, Hítardalr, Kirkjubær, Þykkvabær, Helgafell, Saurbær, Viðey.18

År 1181 beredde sig Ingimundr prestr och hans brorson den nittonårige Guðmundr Arason, den blivande biskopen i Hólar, att bege sig utomlands. Emellertid råkade man ut för ett fruktansvärt oväder och drevs tillbaka mot kusten i nordväst. Guðmundr gjorde illa foten svårt i villervallan, och undergången tycktes nära. Då plötsligt står det så här i sagan: ”Nu saknade Ingimundr prestr sin bokkista, och den hade spolats överbord. Det tycktes honom hårt därför att hans åstundan (yndi) var där böckerna fanns, och därför att den människa som han älskade mest var lemlästad.” Så små-ningom tog man sig i land vadande medan skeppet bröts till spån. Guðmundr fick vård, och folket i trakten försäkrade Ingimundr att hans egendom nog skulle komma till rätta. Snart kom också besked om att bokkistan flutit i land. En av de tre has-parna till locket hade hållit, men alla de andra kistor som hittades hade brutits sön-der. Ingimundr var snart på plats och lade ner mycken tid på att torka och se till sina dyrgripar. Först när det hela var klart och lyckligt slutfört sökte han upp Guðmundr för att se hur det stod till med foten. Böckerna var uppenbarligen minst lika viktiga för honom som brorsonens hälsa.19

Möjligheter att införskaffa texter utifrån fanns, skolor fanns i såväl kyrklig som privat regi, kloster och skrivare fanns och åtminstone hos vissa – en stor kärlek till böcker. Samtidigt är det inte säkert att boksamlingarna var särskilt omfattande. Inte ens i Västeuropa innehöll ett genomsnittligt bibliotek speciellt mycket omkring år 1100. Enligt C. H. Haskins kunde där finnas en Bibel, kyrkofäderna med karoling-iska kommentarer, mässböcker, några helgonlegender, något verk av Boethius, nå-gon lokalhistoria och i undantagsfall någon romersk klassiker, och ingenting pekar på att man varit mer välförsedd på Island.20 Det kan i sammanhanget nämnas att biskop Jón vid ett tillfälle till sin fasa upptäckte eleven Klængr Þorsteinsson läsande i Ovidius’ omoraliska De arte amandi som tydligen fanns i Hólars bibliotek. Allt gick dock väl, och Klængr blev så småningom biskop.21

305

Främmande språk

Man tog således tidigt del av den latinspråkliga litteraturen på Island och i övriga Norden, och frågan är om man även började skriva egna texter på latin, och i så fall varför. Så här uttrycker sig Theodoricus i samband med Óláfr helgis fall vid Stiklastaðir: ”Kort därefter gjorde den allsmäktige guden det känt för folk vilka förtjänster hans heliga martyr Óláfr varit begåvad med, för genom honom fick många blinda synen tillbaka, och många sjuka fick stor tröst. Och efter ett år och fem dagar tog biskop Grímkell, brorson till den biskop Sigurðr som Óláfr Tryggvason haft med sig från England, Óláfr helgis lekamen upp ur jorden för att placera den på en lämplig plats i domkyrkan i Niðaróss, för dit hade folk fört liket strax efter slaget. Men eftersom flera redan skrivit om det här anser vi det onödigt att dra fram sådant som redan är känt.”22 Formuleringarna tyder på att det redan existerade en skrift författad i sam-band med att Óláfrs lik flyttades, en skrift som skulle kunna kallas Translatio Sancti Olavi, och gissningsvis var i så fall hirdbiskopen Grímkell upphovsmannen. Redan så långt tillbaka i tiden som år 1031 finner vi således ett otvetydigt incitament för en inhemsk författarverksamhet. Det fanns en vilja hos folket och kyrkan att få Óláfr förklarad helig, och det behövdes en text att läsa upp vid de religiösa ceremonier som tillägnades honom. Det behövdes också en förteckning över alla hans mirakel för att övertyga de höga herrarna i Rom. Dessutom låg det naturligtvis i deras intressen som opponerade mot danskarnas regim att underblåsa en ryktesspridning om Óláfrs he-lighet. Att hela den här verksamheten kom i gång tidigt ser vi av att redan Magnús góði påbörjade bygget av en Óláfr-kyrka på den plats där liket placerats under natten efter slaget. Kyrkan stod klar genom Haraldr harðráðis försorg, men Haraldr nöjde sig inte, utan lät dessutom uppföra en Mariakyrka där benen legat nergrävda i san-den under det första året.23 Omkring år 1040 hölls den första Óláfr-mässan, och då bör det följaktligen ha funnits ett skrivet ”officium” på latin, alltså en samling verser och psalmer att framföra vid den aktuella gudstjänsten. Ett sådant officium – The Leofric Collectar – finns också bevarat i en engelsk handskrift från 1050-talet, men det består bara av Bibelcitat ur bland annat Jesu Syrachs bok; det finns ingen historisk information och inga spår av själva legenden.24

Translatio Sancti Olavi bör, vid sidan av undren vid kistöppningen, ha innehållit en mirakelförteckning, och antagligen tillkom fler samlingar av ”Miracula” med ti-den. Dessutom måste det ha funnits ett tidigt officiellt ”Vita”, en levnadsbeskrivning,

306 BORTOM GENESIS

och det är säkert ett sådant som Theodoricus också syftar på i utdraget. Ett annat indicium för en tidig legend ger Einarr Skúlasons skaldekväde Geisli, som framfördes på uppdrag av Haraldr gillis söner till festligheterna i Niðaróss 1152 då ärkebiskops-sätet instiftades. Enligt Anne Holtsmark grundar sig Einarrs text på ett förlorat Vita med åtta bifogade Miracula.25 Det existerar för övrigt två bevarade latinska versio-ner av Óláfr-legenden. En kortare, benämnd Acta sancti Olavi regis et martyris, blev mycket populär och återfinns i ett antal utländska handskrifter. Äldst, från omkring 1200, är MS Douai 295 från benediktinerklostret i Anchin, och här följs miraklen av en beskrivning av Óláfrs dop i Rouen. Av den längre versionen, Passio et miracula beati Olavi, återstår bara ett manuskript – också det från nära 1200 – i Oxford, Corpus Christi College 209, och här namnges ärkebiskop Eysteinn som författare. Dessutom innehåller Gammel norsk homiliebok från ungefär samma tid en norsk översättning av Acta.26

Debatten har varit het kring bakgrunden till de bevarade texterna, och några har betvivlat förekomsten av ett Vita före 1152; tidigare ska man bara ha fört ett slags an-nalistisk dagbok vid domkyrkan över miraklen. Det scenario som Holtsmark presen-terar efter jämförelser mellan översättningen och Passio förefaller dock övertygande. Det fanns en legend omkring 1150, och det är den som ligger till grund för Acta och översättningen. 1161 blev Eysteinn ärkebiskop, och vi har redan konstaterat hur drif-tig han var, och hur intensivt han verkade för de kyrkliga intressena. Eysteinn insåg förstås hur viktig Óláfr var för kyrkan, inte minst ekonomiskt, och därför utvidgade han legenden till Passio. Så kom inbördeskrigen och motsättningen med Sverrir, och Eysteinn tillbringade åren 1180–1183 som landsflyktig i England, där han bodde hos abboten i Bury S. Edmonds. Vid hemresan lämnade han kvar en handskrift av Passio som sedan kopierades till den bevarade. Passio fick däremot ingen utbredning i Norge eftersom andra uppgifter väntade Eysteinn, som för övrigt avled redan 1188. Alternativet är att betrakta Acta som en bearbetning för kyrkobruk av Passio, en be-arbetning utförd av Eysteinn själv.27

För vårt vidkommande är det väsentliga att det skrevs om Óláfr på latin från 1030-talet fram till 1100-talets slut. Den historiska verkligheten spelar visserligen föga roll i såväl Passio som Acta. Kungen är en Guds sändeman till jorden, han har inga fel och hans fiender inga förtjänster, hans död är en offerdöd, och han går in i det eviga livet för att verka genom undergärningar. Legendens kombination av Vita och Miracula har därför inte mycket gemensamt med kungasagorna, men man får inte utesluta att den ändå kan ha erbjudit viktiga incitament. En viktig förklaring till kulten av Óláfr är förstås politisk, och här kan man dra förbindelselänkar till skeenden på andra håll ute i Europa. När nämligen den kristna religionen nådde de germanska folk som inte byggt sina statsbildningar på senantik grund, blev en särskild typ av heliga män speciellt populär, nämligen de som för-enade sin fromma läggning med hög börd. I bräschen härvidlag gick anglosaxarna, säkerligen påverkade av de frankiska adelshelgonen. I England var sålunda de viktiga och inflytelserika martyrerna kungar, och ett skäl kan vara den motiviska närheten

FRÄMMANDE SPRÅK 307

mellan å ena sidan de hedniska germankungarna, Óðinns skyddslingar som gick seg-rande genom livet och föll i den sista striden, och å den andra de kristna kungar som följde Kristi väg och stupade för sin tro. Ofta blev ju delar av folkens ursprungliga åskådning påpassligt omformade i kristlig riktning. Ett följande steg var den gradvisa övergången från de i kamp dräpta kungarna till de oskyldigt dödade. Man kan i de flesta fall tydligt urskilja politiska avsikter bakom helgonförklaringarna. Ofta sökte den aktuelle härskaren befästa en nära släktskap med en helig kung helt enkelt för att stärka den egna maktställningen. Som exempel kan nämnas Aðalráðrs bemö-danden för brodern Edward martyrens helighet och Henrik II:s för Edward bekän-naren. Förmodligen vandrade den kunglige martyren som typ och fenomen över från England till Skandinavien med missionen och satte en stark prägel på kulten kring Óláfr helgi. Här kan vi också lägga märke till hur verklighetens kämpande och dräpte konung blir till det skrivna ordets oskyldigt fallne. Kálfr och Einarr kunde sedan använda Óláfr för att legitimera Magnús góði mot Sveinn och Álfífa. Legitimitetsproblemet var ännu mer uttalat vid nästa kungaskifte, eftersom Haraldr harðráði inte – som tidigare regenter – kunde åberopa sig på släktskap i rakt nedsti-gande manliga led från Haraldr hárfagri. Hans närmaste förmedlingslänk till tronen var i stället Óláfr helgi, halvbrodern, och för Haraldr var sålunda anknytningen till den kunglige martyren av yttersta vikt. Vi kan också notera att han namngav sina söner Óláfr och Magnús. Även vid nästa fall av tvivelaktig arvsrätt tog man hjälp av Óláfr helgi. Magnús Erlingsson, dottersonen till Sigurðr Jórsalafari, blev upphöjd till Óláfrs vasall och jordiske representant. Den slutsats vi förleds att dra är att sagorna om Óláfr helgi, precis som Sverris saga, ursprungligen tillkom med en officiell po-litisk avsikt – för att legitimera påföljande regenter. Vidare att berättelsernas form, helgonlegenden med Passio och Miracula, beror av anglosaxiska mönster. Strategin med en helig konung som grundsten för den egna makten fortsatte i Norden under direkt påverkan från Óláfr helgi-kulten. Sveinn Úlfsson, som bara kunde förete härstamning på kvinnolinjen till det danska kungahuset, tycks ha haft för avsikt att basera sina anspråk på Haraldr blátönn, i dennes egenskap av kristen martyr. Eiríkr góði verkade för Knútr helgis kanonisering i syfte att bryta tronföljds-ordningen till förmån för de egna sönerna. Även Níkolás använde sig senare av Knútr, och sålunda tillkom Passio Kanuti och Aelnoths legend. Efterföljarna på tro-nen nyttjade sedan mordet på Knútr lávarðr för sin propaganda. Eiríkr eimuni lät den engelske munken Robert av Ely teckna ned ett Vita, och Valdamarr inn mikli uppnådde Knútrs kanonisering, lägligt nog för att säkra kungamakten åt sina söner.28 I Sverige kan kulten av Erik den helige ses i samma perspektiv, här som ett led i Knut Erikssons kamp mot Sverkerätten. Som framgått nämner Theodoricus ytterligare texter i sin krönika, trots att han samtidigt säger sig inte ha nyttjat några skrivna auktoriteter, och det finns en viktig referens i diskussionen om Óláfrs regeringstid. Det står att Óláfr styrde i femton år men bara i tretton som ensamhärskare. Under första året kämpade han med Sveinn och under det sista med Knútr. Men, tillägger Theodoricus, ”i Catalogo re-

308 BORTOM GENESIS

gum Norwagiensium står det att Knútr styrde i fem år i Norge tillsammans med sonen Sveinn och systersonen Hákon.”29 Catalogus regum Norwagiensium måste så-lunda ha utgjort något slag av förteckning på latin – och det är därmed dags att åter vända blicken till Oddi på det isländska Sydlandet. Vi vet att Sæmundr Sigfússon höll skola i Oddi, men det finns inga skrifter bevarade av hans hand, däremot ett stort antal antydningar och referenser. Hänvisningarna är ofta formulerade som ”svo sagde Sæmundr prestr enn frodi”, ”sem Sæmundr sagdi enn frodi” och så vidare, och skulle därför kunna syfta på muntliga utsagor. Ibland används emellertid presens (svá segir, so seger), och då går naturligtvis tan-karna hellre till en skrift. Mest uttrycklig är Oddr Snorrason i en passus ur sagan om Óláfr Tryggvason: ”Sua hefir Sæmundr ritað um Olaf konung isinni bok” (Så har Sæmundr skrivit om kung Óláfr i sin bok).30 Det tyngsta argumentet för Sæmundrs författarskap finns annars i Nóregs konungatal, den hyllningsdikt till sonsonen Jón som vi flera gånger befattat oss med i det föregående. Tjugosju kungar blir uppräk-nade, från Hálfdan svarti till Sverrir, och när skildringen når Magnús góðis död står att ”Nú hefk talt tíu landreka, þas hverr vas frá Haraldi; intak svá ævi þeira sem Sæmundr sagði enn fróði” (Nu har jag berättat om tio härskare som alla härstam-made från Haraldr. Jag har skildrat deras liv som Sæmundr ”sagði”). Om således Sæmundr har skrivit en text om de norska kungarna då har den förmodligen slutat med Magnús góði. Samtidigt finns ju tecken på att det inte existerade någon sådan skrift på isländska vid 1100-talets mitt. Första grammatiska avhandlingen räknar upp lagar, släkttavlor, religiösa översättningar och Aris skrifter, och i Heimskringlas pro-log påstås att Ari var den förste att på norrönt mål teckna ned gammal och ny lär-dom.31 Lösningen är förstås att Sæmundr använde latin, och det förefaller accepterat inom forskningen att en sådan bok funnits till i sinnevärlden. Meningarna är mer delade kring hur den tagit sig ut; kanske har den bara utgjort en kort, summarisk lista, kanske har den innehållit mer utförligt berättarstoff.32

Vad gäller referenserna till Sæmundr är det oftast fråga om rena faktauppgifter, gärna av kronologisk art, men särskilt intressant är den nämnda passagen ur Óláfr Tryggvasons saga. Den handlar om ett ting som kungen håller på Dragseið, och först står en inledningsfras: ”Þessa þings getr Sæmundr prestr hinn froði er agetr var at speki. oc mælti sua” (Det här tinget nämner Sæmundr fróði som var bemärkt för sin visdom och han sade så). Sedan följer: ”A aðru ari rikis Olafs T. s. samnaði hann saman mikit folk oc atti þing aStaði a Dragseiði. oc let eigi af boða monnum retta tru fyrr en þeir tocu skirn. Olafr konungr hepti miok ran oc stulþi oc mandrap. hann gaf oc goð log folkinu oc goðan sið” (På det andra året av Óláfr Tryggvasons regering kallade han samman mycket folk och höll ting i Stað på Dragseið och slutade inte att predika den rätta tron för männen förrän de tog dopet. Kung Óláfr förhindrade i stor utsträckning rån och stöld och mandråp, och han gav också folket goda lagar och goda seder). Och sist kommer den ovan nämnda frasen. Aðalbjarnarson har på goda grunder demonstrerat att stycket mellan fraserna är interpolerat, och kanske har vi här ett ”ordagrant” översatt utdrag ur Sæmundrs verk. Om så är bör han ha skrivit

FRÄMMANDE SPRÅK 309

något som varken kan rubriceras som spartansk lista eller bred saga, och i Ellehøjs ögon finns ingenting som tyder på att framställningen varit mindre innehållsrik än exempelvis Theodoricus’ krönika.33

Catalogus då, var ska vi placera in den? Enighet förefaller råda om att den varit norsk och således icke-identisk med Sæmundrs skrift – avgörande härvidlag är vissa kronologiska diskrepanser mellan Theodoricus och den isländska traditionen – och eftersom den nämns först i samband med Óláfr helgi är det troligt att den inte börjat förrän med honom. Vanligen anser man att den tillkommit vid ärkestiftet i Niðaróss och att den varit kortfattad. Efter en grundlig undersökning vill emellertid Ellehøj varna för att i alltför hög grad undervärdera Catalogus. Han menar att Theodoricus vid sidan av digressionerna berättar om kungarnas bedrifter hemma och utomlands efter den isländska traditionen, och om regeringsår, härstamningar och kyrkoange-lägenheter efter en tröndsk. Enligt Ellehøj kan de norska sekvenserna urskiljas tyd-ligt, och man måste antagligen räkna med att de härrör från tre olika håll. Dels från Theodoricus själv, dels från en muntlig tradition som avspeglar inställningen vid är-kesätet och dels från en skriven källa, det vill säga Catalogus. Det är svårt att specifi-cera vad som hör till vad, men Ellehøj gissar att skriften i fråga, vid sidan av den rena listan, innehållit uppgifter om kyrkobyggen och gravsättningar.34

Det är naturligtvis Theodoricus som ger oss den fasta mark vi så väl behöver – vi ser hos honom att så kunde man skriva om kungarna på latin i Norden omkring 1180. Fast mark skulle också Historia Norwegiæ kunna ge om vi bara visste säkert när den kom till. Men som vi sett finns det även andra kortare nordiska skrifter bevarade på latin. Roskildekrönikan, som skrevs i Roskilde redan omkring 1140, behandlar den danska historien från Haraldr Gormssons dop i Mainz år 826 intill den egna tiden (1137–1138). Krönikan bygger mest på Adam av Bremen vad gäller de forna skeen-dena men utgör för samtiden en ren partiskrift, och det är därför lätt att se att den tillkommit inom kretsen kring ärkebiskop Eskil. De kungar som det tas ställning för är dem som förordades av kyrkan i Hamburg-Bremen, men skälet är inte att Eskil genomgående placerade sig på tyskarnas sida. Eskil kämpade för en universalkyrka, och ärkebiskopen i Hamburg-Bremen och påven råkade befinna sig på samma sida just under 1130-talet. Det Eskil framför allt bekämpade var den danska national-kyrkan i Lund.35 De bevarade skrifter som följde senare ställer sig konsekvent på den andra sidan demarkationslinjen så att kungaföljdens hjältar och bovar helt by-ter plats. Abbot Wilhelms Genealogia regum Danorum, Sven Aggesens Brevis Historia och Saxos Gesta Danorum tar alla parti för ärkebiskop Absalon, den lundensiska kyr-kans överhuvud. Brevis Historia börjar med de verkligt gamla fornkungarna och slutar 1185, och Sven bör ha tecknat ned den bara kort därefter. Han föddes redan på 1140-talet och tillhörde aristokratin, han fick en lärd utbildning antagligen i Paris, och han tillhörde förmodligen, liksom Saxo, den kungliga hirden. I förordet till Brevis Historia berät-tar han i konventionella ordalag om den uppgift han, efter stor tvekan, tagit på sig. Det vore synd om de egna kungarnas och stormännens gärningar övergavs till den

310 BORTOM GENESIS

eviga glömskan, och frågan är vad som är det bästa; tystnaden eller att utsätta sig för kritik med en egen konstlös framställning. Noterbart är således att Sven betecknar sig själv som banbrytare, liksom Theodoricus och författaren till Historia Norwegiæ. Han understryker också att det inte är fabler han lägger fram, utan bara sådant han tillförlitligt kunnat samla in hos gamla och aktade uppgiftslämnare. Och det är bara de berömvärda bedrifterna han vill dokumentera, inte dem ”det hedrande ryktet på sin flykt ilar förbi.”36

Bland de kortare latinska framställningarna får vi heller inte glömma Profectio Danorum in Hierosolymam, som ju fanns med i Kirchmanns Theodoricus-handskrift. Profectio handlar om en strapatsrik färd till det heliga landet år 1192, företagen av en grupp danska korsfarare. Författaren benämner sig ”frater X canonicus” och riktar sig i förordet till sin uppdragsgivare ”dominus K”. Man har gissat att broder Christianus är en norsk munk, kanske från Tønsberg och att han tecknat ned Profectio vid ett besök – före år 1202 – i något danskt systerkloster (för en annan uttydning se nedan sid 331). Förberedelserna till färden tar upp stort utrymme i texten, och när man väl kommer i väg drabbas man av en fruktansvärd storm på Nordsjön och lider skepps-brott. De överlevande tar sig landvägen till Venedig och hindras på Medelhavet av sjörövare och nya stormar. Väl framme i Jerusalem finner de att det inte längre finns något att strida för; staden är i hedningarnas våld, och vapenstillestånd råder. Men precis som Sigurðr Jórsalafari och Eiríkr góði avlägger man besök i Konstantinopel och blir storligen imponerade av allt som finns att beskåda där. Efter en kort note-ring om hemfärden genom Ungern och Sachsen blir så uppdragsgivaren apostrofe-rad en sista gång med en ursäkt för allt överflödigt prat – en ursäkt som hans helig-het förhoppningsvis ska godta.37

Det vi hittat hittills på latin är således några korta texter om Óláfr helgi och Knútr helgi, ett antal korta historiska krönikor och kungalistor och en berättelse ur sam-tiden. Vanligt är att skrivaren träder fram i ett förord inför en uppdragsgivare och i konventionella ordalag redogör för sina avsikter. Ingen har gjort något dylikt tidi-gare, och därför måste jag trots mina ringa talanger ta mig an uppgiften. Men ansva-ret är inte bara mitt, det åligger även den som gav mig uppdraget. Och så vidare. Det är följaktligen fråga om hanterbara nyttotexter som man relativt lätt kan placera in i ett yttre sammanhang, i en politisk eller kyrkopolitisk kontext. Inplaceringen är kanske inte heller helt omöjlig för de latinverk vi sparat till sist, men någonting har alldeles uppenbart hänt, för stoffmängden är i jämförelse enorm. Jag talar då om ett par isländska sagor om Óláfr Tryggvason och om Saxos Gesta Danorum. Det finns bara översättningar – tre till antalet – bevarade av Oddr Snorrasons la-tinska originalsaga om kung Óláfr, men indicierna för att en sådan verkligen existerat är ovedersägliga. Dels har Flateyjarbók passusen ”Svá segir bróðir Oddr, er flest hefir kompnat á latínu […] af Óláfi konungi Tryggvasýni” (Så säger broder Oddr som har skrivit längst på latin om kung Óláfr Tryggvason), dels finns det i alla tre översätt-ningarna tydliga spår av en latinsk förlaga.38 Oddrs identitet står också klar även om man inte vet så mycket om honom. I huvudmanuskriptets kapitel 78 står nämligen

FRÄMMANDE SPRÅK 311

följande: ”Her þrytr nu sagu Olafs konungs T. s. er at rettu ma callaz postole Norð manna. oc sua ritaði Oddr muncr er var at Þingeyrum. oc prestr at vigslu” (Här slu-tar nu sagan om kung Óláfr och så skrev Oddr munk som var vid Þingeyrar och var vigd till präst). Man har kunnat identifiera Oddr genom anknytningen till klostret i Þingeyrar, och man har också kunnat belägga hans släkt med hjälp av Landnámabók. Oddr har sålunda växt upp i norr invid Hrútafjörðr och varit samtida med klostrets abbot, Karl Jónsson, Sverrir-sagans författare. Det antyds också i en av handskrif-terna att han av något skäl var missnöjd med sin vistelse i klostret och tänkte lämna det, men att han blev avrådd av kung Óláfr i en drömsyn.39

Den viktiga frågan varför Oddr gav sig i kast med det här stoffet får ett partiellt svar i texten, eftersom det även här ingår en prolog. Oddr vill hylla och ära Óláfr på samma sätt som man redan hyllat Óláfr helgi, för det var ju han som påbörjade kristningsverket och som för övrigt gav helgonkungen dopet. Han var en förelöpare, menar Oddr, precis som Johannes döparen, och även om det inte talas om mirakel i samband med Óláfr passar det sig att ära den som gav oss vår tro. Som källor till berättelserna anförs ”vitra menn”. Man kan visserligen, sägs det, inte vara säker på att det sanna ibland inte blandas med det falska, men de som framför kritik utmanas att komma med förbättringar eller annars hålla tyst. Oddr avgränsar bestämt sin posi-tion genom att avvisa de ”styvmorssagor” som herdepojkar berättar för varandra och där kungen alltid drar det kortaste strået.40 Det tycks således som om han vill mar-kera en kritisk metod, men hans saga talar ett annat språk. Här finns allt inkluderat, från trovärdig historia till fantastisk legend. Man har kunnat peka ut en hel del av förlagorna – så Sæmundr, Ari, Theodoricus, en Acta Sanctorium in Seljo, en äldre Óláfr helgi-saga, Bibeln, legenden om St. Martin av Tours – men det är svårt att förneka att mycket måste ha kommit ur traditionen, hur ska man annars förstå den explosionsartade stofftillväxten?41 Enligt Lars Lönnroth behöver det emellertid inte förhålla sig så att minnen av skeenden levt kvar ända från 900-talets slut, utan händelserna kan ha formerats mycket senare på grund av att det fanns ett behov. Lönnroth menar att det inte var förrän en god bit in på 1100-talet som bilden av Óláfr Tryggvason som en missionerande kung växte fram, och utgångspunkten var en oppositionsrörelse i Tröndelag och på Island mot universalkyrkan och det danska inflytandet, och för kungen som härskare över såväl stat som kyrka. Behovet ledde till att en legend växte fram modellerad på andra kungalegender – Edward bekän-narens, Harold Godwinssons, Óláfr helgis, Karl den stores – och den innehöll därför inte mycket av historisk sanning. Motiv attraherades från många håll, kanske på ett muntligt plan, kanske under loppet av några få decennier. Sedan kom Oddr – och Gunnlaugr.42

Det märkliga är nämligen att det snart skrevs en ny saga på latin om Óláfr vid Þingeyrar-klostret. Författare nu var Oddrs något yngre kollega Gunnlaugr Leifsson, och inte heller hans alster finns bevarat i original. Det finns inte ens en komplett översättning utan bara brottstycken som man på mer eller mindre säkra grunder kunnat isolera ur Óláfs saga Tryggvasonar en mesta från omkring år 1300. Gunnlaugrs

312 BORTOM GENESIS

insats är dock väl belagd. Det står att han ”hefir marga hluti ok merkiliga með rök-samligu latínudikti saman sett og sagt af ágætum herra Óláfi konungi Tryggvasyni” (har satt samman många och märkliga avsnitt i en tillförlitlig latindikt och berättat om den förträfflige herren konung Óláfr). Det står också att han berättat om Óláfrs öden efter Svoldr, att han använt Ari fróðis bok, och att han fortsatt berättandet ge-nom att skildra Óláfrs hirdbiskops öden. I en passage blir några av hans sagesmän uppräknade, tre män och tre kvinnor, bland dem Ingunn, en lärd dam vid Hólar, Bjarni Bergþórsson, matematikern och Ásgrímr Vestliðason som var den tredje abboten vid Þingeyrar. Där står också att Gunnlaugr visade det han skrivit för Gizurr Hallsson som behöll boken under två år och föreslog rättningar som Gunnlaugr sedan använde sig av. Gizurr, Haukdælingarnas överhuvud, var ansedd som mycket lärd, och eftersom han avled 1206 har vi där en hållpunkt för sagans konception.43

Bjarni Aðalbjarnarson har gjort ett försök att rekonstruera Gunnlaugrs bok ge-nom närstudier av den stora Óláfr-sagan och listar nittiofem passager som bör ha ingått. Aðalbjarnarson menar att kompilatorn återger sina källor så gott som orda-grant, och bland dessa källor har följaktligen funnits en översättning av Gunnlaugrs skrift. Han menar också – liksom B. M. Ólsen och Finnur Jónsson – att Oddrs saga bara varit tillgänglig i Gunnlaugrs förmedling. Gunnlaugrs huvudavsikt tycks ha va-rit att åstadkomma en ännu utförligare framställning, och möjligen har han i större utsträckning än föregångaren diktat till eget ”fantasistoff”. Kanske får vi en liten in-dikation om hur det hela kan ha gått till i berättelsen om tinget på Dragseið. Oddr framhåller hur kraftfullt Óláfr talade inför folket, men på grund av sin okunskap kan han inte återge exakt vad som sas. Gunnlaugr däremot har inga skrupler, utan här finner vi allt ordagrant redovisat. Det är över huvud taget talen som tycks typiska för Gunnlaugr, talen och noggranna upplysningar om Óláfrs verksamhet som missio-när. Oddr berättar bara om kristningen i Norge; Gunnlaugr dessutom utförligt om vad som hände på Orkney, Färöarna, Island och Grönland – så utförligt att han i själva verket spränger ramarna för en biografi om Óláfr. Det ingår vidare en hel del skildringar av Óláfrs öden efter slaget vid Svoldr. Typiska för Gunnlaugr är också de personliga, religiösa reflektionerna och den svulstiga, retoriska stilen.44 Det känns inte alls som ”isländsk saga” att läsa honom, och det man verkligen kan förundra sig över är den litterära utvecklingen vid Þingeyrar. Varför dög inte Oddr? Var det abboten, den berömde Karl Jónsson, som tyckte att det behövdes mer underlag om man skulle kunna hävda Óláfr som helig konung? Behövdes det mer retorik och be-hövdes det tydligare anknytningar till Island? Eller är det en förskjutning i smak som återspeglas; var Oddr alltför torr och torftig? Inte minst anmärkningsvärt är ju att hövdingen Gizurr Hallsson, representanten för Haukdælingarna – med minnet av Ari inte alltför långt borta – noga studerade Gunnlaugrs bok och uppenbarligen gav den sin uppskattning. Tydligen fanns det omkring år 1200 potential för en utveckling som åtminstone för stunden helt kom av sig. Man vet om Gunnlaugr att han dog 1218 eller 1219 och att han var god vän med Guðmundr Arason så länge denne bara var präst. Sämre gick det när Guðmundr

FRÄMMANDE SPRÅK 313

som biskop började föra sin extrema kyrkopolitik, och någon gång före 1210 kom det till en brytning. Innan dess, men före 1203 då Guðmundr installerades, skrev Gunnlaugr en saga på latin om biskop Jón (också den bara bevarad i översättning). Jón förklarades helig år 1200 och hans Vita är naturligtvis föranlett av den tilldragel-sen. Så mycket mer påfallande då att den förste heligförklarade biskopen – Þorlákr i Skálholt 1199 – bara tycks ha blivit skildrad på isländska. Gunnlaugr ska även ha skrivit på latin om en av de tidiga missionärerna, islänningen Þorvarðr víðförli, och han är uppenbarligen en författare vi måste räkna med, även om hans sätt att skriva, med facit i hand, ter sig som en återvändsgränd.45

Om Saxo har vi talat tidigare, och tydligt är att han vid ungefär samma tid som Oddr och Gunnlaugr rör sig i samma genre – den långa historiska berättelsen på la-tin – även om han inte skriver om enskilda kungar utan om ett helt lands öden. Det är svårt att bilda sig en klar uppfattning om den tidiga annalistiken på grund av att ingen av de bevarade redaktionerna är tillräckligt gammal. Den äldsta, Annales Reseniani, slutar vid år 1295, och eftersom samtliga börjar tidigt – många vid år 1 el-ler, som Annales Regii, med Julius Caesar år 46 f. Kr. – tog man naturligtvis utländska källskrifter som utgångspunkt, främst Chronicon universale av Ekkehard från Aura. Det här betyder att latin används för notiser om utrikes skeenden och isländska för inhemska. 842 kommer den första noteringen på det egna språket – för 848 med-delas Haraldr hárfagris födelse – och efter hand blir de latinska sekvenserna allt färre. I annalerna finns det således inga säkra belägg för ett skrivande i original på latin.46

315

Främmande skrift

Först kopierade man, sedan lärde man sig komponera. På samma sätt bör utveck-lingen ha sett ut när man började ta det egna talade språket i bruk för skrift. Under alla omständigheter var man mycket flitigt sysselsatt under 1100-talet med att över-föra olika slags texter till isländska. Genom översättningarna får vi också en uppfatt-ning om vilka auktoriteter man kände till vid den här tiden. Kanske tog allt sin bör-jan vid biskop Jóns skola i Hólar, och man vet att Jóns elev och efterträdare Klængr Þorsteinsson översatte böcker (och läste Ovidius i smyg i sin ungdom). Man behövde predikningar för gudstjänsten, och de äldsta samlingarna av sådana ”homilier” bör ha tillkommit omkring 1150. Särskilt intressant är den så kallade Kirkjudagsmál, på grund av självständigheten gentemot förlagan – när kyrkobyggnaden blir utlagd symboliskt är det inte fråga om en stenkyrka utan om den nordiska av trä. Påven Gregorius’ Dialogues med eleven Petrus var populära, det visar ett antal handskrifts-fragment, och vad gäller Bibeln intresserade man sig mest för äventyrligheterna i de apokryfiska böckerna, så till exempel Nikodemusevangeliets helvetesbesök (i Niðrstigningarsaga). Den utförliga Maríu saga om jungfru Maria ska ha författats av Kygri-Björn, en av biskop Guðmundrs motståndare. Apostelberättelserna i ”Postola sögur” tillhör heller inte de i Bibeln accepterade, men vissa kan vara mycket tidiga. Man översatte också ”Heilagra manna sögur” om heliga män från senare tider, in-klusive kyrkofäderna. I Játvarðar saga helga nämns för övrigt Gizurr Hallsson, vilket skulle kunna tyda på att han varit inblandad vid översättningen. Duggals leizla som översätter Visio Tnugdali är ett tidigt exempel på den populära visionslitteraturen och skildrar en drömresa genom himmel och helvete. Elucidarius är uppbyggd som en dialog mellan lärare och elev, och här avhandlas en rad, ofta skolastiskt utrerade, religiösa frågor. Stilen är dock klar och icke-retorisk. Medeltida pseudovetenskap möter oss också i Physiologus där en rad fabeldjur beskrivs med hjälp av en kristen begreppsapparat. Men ibland kunde det också hända att man helt eller delvis lämnade den kristna sfären. Det är inte bara bibliskt stoff som ingår i världshistoriken Veraldar saga, och i Rómverja saga blir Sallustius och Lukanus översatta. Senare kom också Alexanders saga, men då har vi redan börjat närma oss 1200-talets mitt. Att även den egna la-tinlitteraturen kunde översättas visar ju inte minst de tre isländska versionerna av Oddrs Óláfr Tryggvason-saga och resterna av Gunnlaugrs, men även så de förmo-dade spåren av Sæmundrs krönika i senare texter.

316 BORTOM GENESIS

Översättningsverksamheten ställer intressanta frågor. Var det genom den – vilket många tror – som man skaffade sig de nödiga grundförutsättningarna och handla-gen för det sagaskrivande som skulle komma? Utan helgonlegenderna ingen kunga-saga och ingen islänningasaga, och som ett argument kan man peka på de många inslagen av sagalikt berättande. Eller var den muntliga traditionens sagor en förut-sättning för de fria kristna översättningarna och det tidiga naturliga flödet i fram-ställningen? Utan kungasaga och islänningasaga inga självständiga översättningar. Det är under alla omständigheter påfallande i hur hög grad översättarna ”domi-nerar” över sina förlagor. Vers blir prosa, retoriskt överflöd blir gärna reducerat, texterna påtvingas en entydig och konsekvent scenisk konstruktion, och graden av objektiv attityd ökar. Intressant då att den av de tidiga författarna som vi gärna be-traktar som den mest retoriske och kritiklöse också har gjort en översättning från vers till vers. Gunnlaugr Leifsson ligger nämligen bakom Merlínuspá som översätter Geoffrey of Monmouths Profetiae Merlini med tillhjälp av fornyrðislag-strofer.47

317

Egen skrift

Vi närmar oss kärnpunkten – när skulle det egna materialet finna vägen till den egna skriften? Inte det egna materialet på latin i texterna om de båda Óláfr och de kor-tare kungakrönikorna. Inte den egna skriften bara för översättningar av verk kon-cipierade utanför landet. Hur, när och varför? En del av bakgrunden är redan teck-nad, och en sak står fullständigt klar. Det var inte fråga om att en kultur av primär talspråklighet plötsligt översvämmades av ett nytt kommunikativt medium. Latinet hade funnits där en god stund redan och blivit använt i de kristna sammanhangen. Dessutom var ju runskriften känd sedan länge och utgjorde en om än otymplig möj-lighet. Det finns till och med uppgifter om att en viss Þóroddr rúnameistari sam-manställde en egen runrad lämpad för nedteckningar på isländska, och B. M. Ólsen menar att det var en lagbok han ytterst syftade till.48 Och det var just för lagtexterna som nyttan av en skriftlig fixering måste ha tett sig mest uppenbar. Varje år till mid-sommar samlades alltinget till Almannagjá, och varje år skulle lagsagomannen ur minnet recitera en tredjedel av lagarna vid lagberget. Onekligen ingen avundsvärd uppgift att hålla samtliga statuter i huvudet och under loppet av tre årliga samman-komster lägga fram dem för menigheten. Lättare då att läsa upp en fixerad text ur en handskrift, en text som en gång för alla blivit godkänd och accepterad. Och den tex-ten måste naturligtvis vara utformad på det egna språket så att alla kunde förstå, inte bara kyrkans män, inte bara de skolade och lärda. Också i Norge reciterades lagarna, och här fanns en indelning i fyra rättsliga distrikt. Gulaþing omfattade Västnorge och etablerades omkring 950, liksom Frostaþing i Tröndelag. Omkring 1020 kom Eiðsivaþing för de östliga inlanden och något senare Borgarþing för området runt Oslofjorden. Man räknar med att de norska lagarna började skrivas ned på 1080-ta-let, men bara Gulaþing-lagen finns bevarad komplett (i en handskrift från 1200-ta-lets slut).49

Kanske var biskop Gizurrs lag om tionde den första som fixerades i skrift på Island. Säkert är i alla fall att man år 1117 påbörjade den så kallade Hafliðaskrá, en fullständig nedteckning av lagarna. Det sägs att man, vid det allting då Bergþórr Hrafnsson första gången reciterade lagen, beslutade att skriva ned den nästföljande vinter hemma hos Hafliði Másson på Breiðabolstaðir invid Hrútafjörðr på norra Island under dennes, Bergþórrs och andra visa mäns överinseende. Allt skulle också göras för att förbättra statuterna. Till sommaren presenterades arbetet vid alltinget, och man godtog de enskilda paragraferna med majoritetsbeslut. Sålunda tillkom

318 BORTOM GENESIS

dråpsbalken, Vígslóði, och någon gång mellan 1122 och 1132 följde kyrkolagen Kristinna laga þáttr. Hafliðaskrá har gått förlorad, men en hel del lagar från 1100-talet finns bevarade under samlingsbeteckningen Grágás. Grágás är inte enhetlig och väl-disponerad utan kompilerad av ibland motsägelsefulla böcker och fragment från en lång tidsperiod. Viktigt är i alla fall att den i mångt och mycket avviker från andra skandinaviska lagtexter. Den är mer detaljrik och inslagen är färre av allitteration, av konkreta vardagsbilder och ordspråksartade uttryck. Det är således en text som borde vara svårare att hålla i minnet, och som man ändå föreställer sig avspegla lagsagomannens recitation. Allt tyder på att man sysslade intensivt med lagarna på 1100-talets Island och att förvirringen så småningom blev fullständig. Kopior togs, men skrivarna behandlade förlagorna med stor frihet, och fler lagmän än Bergþórr dikterade för uppskrift utan att få sina texter officiellt godkända. Det var upplagt för tvister och tolkningsproblem och ett uppställande av den ena urkunden mot den andra.50

Men förvirringen var ändå frukten av ett sökande efter ett slags sanning, en juri-disk sanning. Det fanns en vetenskaplig inställning i botten, och den gjorde sig gäl-lande på många andra sätt under perioden. Språket självt blir ägnat fyra gramma-tiska avhandlingar mellan 1100-talets mitt och 1300-talet, och i den första upprättas ett mycket noggrant och empiriskt korrekt system för transkription av de isländska fonemen. Den förmåga till verklighetsiakttagelse som blir manifesterad här går långt utöver vad man var i stånd till ute i Europa. Visserligen blir fonemen definierade långt mer ingående än som behövdes i praktiken, men den bakomliggande metoden imponerar. I samlingshandskriften Rímbegla avhandlas spörsmål som har med tide-räkningen att göra, och möjligen har en del tidiga avsnitt skrivits av Bjarni enn tölvísi från Jóns skola i Hólar. Vi har nämnt Níkolás Bergssons Leiðarvísur om vägen till Jerusalem, och även Gizurr Hallsson skrev ett slags reseguide efter en färd till Italien 1149–1152. Gizurr har för övrigt blivit nämnd som författare till såväl första gram-matiska avhandlingen som Veraldar saga och Rómverja saga. Den här vetenskapliga aktiviteten pekar framåt mot det systematiska sysslandet med hednisk mytologi i Snorra Edda, till Sturla Þórðarson och till Haukr Erlendssons geografiska och encyklopediska intressen i Hauksbók. Men samtidigt utgör den också en kommentar och bakgrund till framväxten av ett verkligt narrativt berättande. Tidigt, kanske i samband med tiondelagen, började man förteckna de isländska släk-terna i Landnámabók, från kolonisationen till samtiden, och det var en verksamhet som fortsatte under lång tid och som resulterade i många olika redaktioner, förlo-rade och bevarade.51 Tidigt försökte man också komma till rätta med den norska kungalistan; först ut var kanske Sæmundr på latin och kort därefter Ari fróði på mo-dersmålet.

319

Aris Íslendingabók

Som vi sett fostrades Ari Þorgilsson i Haukadalr, och han var en av biskopssonen Teitrs elever vid skolan där. Var han tillbringade resten av sitt liv fram till 1148 då han dog åttio år gammal vet man inte, men kanske höll han till vid Staðr på Snæfellsnes där han blev vigd till präst. Säkert är att vi har ett bevarat verk av hans hand, Íslendingabók, och att han med tiden kom att betraktas som en stor auktoritet inom historieskrivningen.52

Första grammatiska avhandlingen talar om ”þau in spakligu frœði, er Ari Þórgils-son hefr a bœkr sett af skynsamligu viti” (den visa lärdom som Ari har fäst i böcker med förnuftigt förstånd).53 Oddr Snorrason förefaller placera Ari på samma nivå som Sæmundr, och i Heimskringla tycks Sæmundr helt ha glömts bort: ”Ari prestr inn fróði Þorgilsson Gellissonar, ritaði fyrstr manna hér á landi at norrœnu máli frœði, bæði forna ok nýja. Ritaði hann mest í upphafi sinnar bókar frá Íslands byggð ok lagasetning, síðan frá lögsögumönnum, hversu lengi hverr hafði sagt, ok hafði þat áratal fyrst til þess, er kristni kom á Ísland, en síðan allt til sinna daga” (Ari var den förste här i landet som skrev ned ny och gammal lärdom på nordiskt språk. I början av sin bok skrev han mest om bebyggandet av Island och lagstiftandet. Därefter skrev han om lagsagomännen och om hur länge var och en av dem hade sagt lagen, först fram till det år då kristendomen kom till Island och sedan fram till sina egna dagar).54 I Hauksbók finns uppgiften att Ari, tillsammans med Kolskeggr hinn vitri, var den förste att skriva om landnám, och han kan således ha varit inblandad när ur-Land-námabók tillkom, men det kan också hända att han bara bidragit med genealogier över den egna släkten. En bevarad kort levnadsbeskrivning av sagahövdingen Snorri goði blir också ofta attribuerad Ari och har möjligen ingått i släkttavlan – Snorri var nämligen en förfader.55

Íslendingabóks uppbyggnad framgår av figuren på nästa uppslag, och vi återkom-mer strax till själva konstruktionen. Först ska vi emellertid stanna vid vetenskaplig-heten. Det är uppenbart att Ari lagt stor vikt vid att de uppgifter han lägger fram ska vara sanna, och han gör det genom att hela tiden hänvisa till betygat tillförlitliga sagesmän. Ibland är det fråga om bara namn, men ibland försöker han dessutom förklara varför männen är att lita på. I prologen står också den visserligen formel-artade satsen ”En hvatki es missagt er í frœðum þessum, þá es skylt at hafa þat heldr, es sannara reynisk” (Men för allt som relateras fel i den här skriften måste man föredra det som förefaller sannast). För kolonisationen hänvisar Ari till Teitr ”þess

320 BORTOM GENESIS

Prolog

Kort släkttavlaHálfdan hvítbeinn – Haraldr hárfagri

Innehållsförteckning

Start: Incipit Libellus Islandorum

6 Grönland koloniseras

7 Kristningsberättelsen

ÆttartalaGenealogier för biskop Gizurr, biskop Jón i Hólar, Þorlákr i Skálholt, Ketill i HólarGenealogi från ynglingakungarna (Yngvi Tyrkjakonungr) i 36 led till Gellir (och vidare till Ari)

Slut: Hér lyksk sjá bók

Islands kolonisationIngólfrÖns naturHaraldr försöker stoppa emigrationen → landören

1

Några landnámsmän (i öster, söder, väster, norr)Úlfljótslagen, Grímr letar alltingsplats

Alltinget instiftas, platsenKolonisationen slutHrafn, den förste lagsagomannen – Þórarinn

2

3

Tideräkningen korrigeras efter dröm av Þorsteinn surtr4

5Fjärdingsrätter införs efter fejden mellan Þórðr gellir och Tungu-Oddr

8

9

10

De utländska biskoparnaLagsagomän från Grímr Svertingsson till Gellir Bölverksson

Biskop Ísleifr. Barnen Gizurr, TeitrAri kommer till HaukadalrLagsagomän Gunnarr – SighvatrSæmundr till IslandMer om ÍsleifrAri hos Teitr. Om Hallr Þórarinson

Biskop GizurrLagsagoman Markús Skeggjason (om lista över lagsagomän)Gizurr: Tiondelag

Skálholt görs till biskopssäteHafliðaskráSäte i HólarDödsår

Prolog

Kort släkttavlaHálfdan hvítbeinn – Haraldr hárfagri

Innehållsförteckning

Start: Incipit Libellus Islandorum

6 Grönland koloniseras

7 Kristningsberättelsen

ÆttartalaGenealogier för biskop Gizurr, biskop Jón i Hólar, Þorlákr i Skálholt, Ketill i HólarGenealogi från ynglingakungarna (Yngvi Tyrkjakonungr) i 36 led till Gellir (och vidare till Ari)

Slut: Hér lyksk sjá bók

Islands kolonisationIngólfrÖns naturHaraldr försöker stoppa emigrationen → landören

1

Några landnámsmän (i öster, söder, väster, norr)Úlfljótslagen, Grímr letar alltingsplats

Alltinget instiftas, platsenKolonisationen slutHrafn, den förste lagsagomannen – Þórarinn

2

3

Tideräkningen korrigeras efter dröm av Þorsteinn surtr4

5Fjärdingsrätter införs efter fejden mellan Þórðr gellir och Tungu-Oddr

8

9

10

De utländska biskoparnaLagsagomän från Grímr Svertingsson till Gellir Bölverksson

Biskop Ísleifr. Barnen Gizurr, TeitrAri kommer till HaukadalrLagsagomän Gunnarr – SighvatrSæmundr till IslandMer om ÍsleifrAri hos Teitr. Om Hallr Þórarinson

Biskop GizurrLagsagoman Markús Skeggjason (om lista över lagsagomän)Gizurr: Tiondelag

Skálholt görs till biskopssäteHafliðaskráSäte i HólarDödsår

ARIS ÍSLENDINGABÓK 321

322 BORTOM GENESIS

manns es ek kunna spakastan” (den man som jag bedömer visast), Þorkell Gellisson ”es langt munði fram” (som kom ihåg mycket) och Snorri goðis dotter Þuríðr ”es bæði vas margspök ok óljúgfróð” (som både var mycket vis och mycket sannfär-dig).56 Inom kort dyker det upp ett stort antal referenser: Teitr (Úlflótslagen – krist-ningen – missionsbiskoparna – Ísleifr), Þorkell Gellisson (införandet av landören), Hallr Órækjuson (om hur man kom över ägorna vid alltinget), Úlfheðinn Gunnarsson (om allmänningen vid alltinget – om införandet av fjärdingsrätterna) och Sæmundr (slaget vid Svoldr). Vid några tillfällen är sagesmännen anonyma – ”svá es sagt”, ”spa-kir menn” (Grímrs sökande efter lämplig alltingsplats – den sextioåriga kolonisa-tionsperioden). Det förekommer också att Ari följer informationen i flera led. Det var en man som åtföljde Eiríkr rauði till Grönland som berättade för Þorkell Gellisson om kolonisationen där. Det var vidare Markús Skeggjason som försåg Ari med upp-gifter om de lagsagomän ”þeira es váru fyrir várt minni” (som fanns tidigare än vi kan minnas) – ”fyrir hans (det vill säga Markús’) minni” var uppgiftslämnarna bro-dern Þórarinn och fadern Skeggi, vilka i sin tur stödde sig på farfadern Bjarni enn spaki som kom ihåg Þórarinn och sex andra lagsagomän. Vid ett tillfälle får vi tänka själva – det var Ósvífr Helgason, Gellir Þorkelssons morfar som tolkade Þorsteinn surtrs dröm, och här bör således återigen Þorkell Gellisson vara källan. I kapitel nio etablerar Ari sig själv som sagesman genom att väva samman sin bana med Teitrs och med Hallr Þórarinsson. Hallr var ”minnigr ok ólyginn” och berättade för Ari och Teitr att han som tre år gammal, året före kristningen, blev döpt av missionären Þangbrandr. Vad gäller biskop Gizurrs insatser finns inga sagesmän angivna, och det ska vi förstås förstå som att Ari själv borgar för uppgifterna.57

Aris vetenskaplighet framgår också tydligt av den ständiga omsorgen om att på olika sätt tidfästa skeendena – dels relativt händelserna själva, dels relativt Kristi fö-delse, dels i förhållande till fixerade dagar under året och dels relativt utrikes förlopp. Härvid använder han också vid ett tillfälle en skriven förlaga, nämligen för dråpet på den engelske kung Edmund den helige. Årtalet bestäms sålunda till 870 ”at því es ritit es í sögu hans”.58 Man har gissat att den ”saga” som åsyftas skulle vara Passio Sancti Eadmundi av den franske abboten Abbo av Fleury eller möjligen De Miraculis Sancti Eadmundi av ärkedjäknen Hermannus från England. Det kan emellertid inte helt uteslutas att det verkligen fanns en isländsk saga om helgonkungen vid den här tidiga tidpunkten. Att Ari haft förebilder som han inte uttryckligen nämner står klart, och en viktig sådan har med stor sannolikhet varit den anglosaxiske munken Beda Venerabilis’ kyrkohistoria (Historia Ecclesiastica gentis anglorum). Ett indicium för nyttjandet av Beda är en notis om påven Gregorius’ död år 604. Beda var verksam vid klostret Jarrow under 700-talets början och kan mycket väl, genom Ari, haft avgörande bety-delse för den isländska historieskrivningens inriktning. Han angav möjligen formen för Aris arbete där ju själva materialet var givet från annat håll. Beda lade stor vikt vid kronologiska avväganden, och han riktade fokus mot det egna landets skeenden. Hans prolog har dessutom likheter med Aris, och han var den förste att utforma en

tidsskala utifrån Kristi födelse – en metod som även Ari brukar. Beda skrev på latin, men hans arbeten översattes snarligt till modersmålet. Att den anglosaxiska litteratu-ren på det egna språket blev omfattande är säkerligen avhängigt Beda, och en vidare påverkan över till Island inte otänkbar. Men Aris bildning och intressen tycks varit vidare än så. Han förefaller ha känt till Adams Gesta Hammaburgensis, vilket antyds av en felaktighet som han har gemensam med den tyske krönikören. Och de många nöjaktiga faktauppgifter han har att ge rörande Västeuropa under biskop Gizurrs dödsår 1118 förutsätter en rik tillgång på tillförlitliga utrikes informationskällor. Vid försöken att lägga fast en kronologi har Ari vidare använt sig av så kallade påsktavlor, det vill säga scheman för mässobruk som visade när påsken inföll varje år. Påskcyklerna utgår från det faktum att fullmåne inträffar på samma datum med en period av nitton år.59 Tydligt är således att Ari ingalunda satt isolerad från den västeuropeiska kulturen. Han har ett eget material, och han gör inga försök att bril-jera med främmande auktoriteter, men samtidigt känner han till auktoriteterna, ar-betar i deras anda och nyttjar dem som mönster. I sanning en intressant startpunkt för en nationsbunden, självständig historieskrivning. Aris prolog innehåller ytterligare några intressanta men dunkla besked. Det står att ”Íslendingabók gørða ek fyrst byskupum órum, Þorláki ok Katli, ok sýndak bæði þeim ok Sæmundi presti. En með því at þeim líkaði svá at hafa eða þar viðr auka, þá skrifaða ek þessa of et sama far, fyr útan áttartölu ok konunga ævi, ok jókk því es mér varð síðan kunnara ok nú es gerr sagt á þessi en á þeiri.” Ari påstår att han skrev ”Íslendingabók” till de båda biskoparna, Þorlákr Rúnólfsson i Skálholt och Ketill Þorsteinsson i Hólar och att han visade den för dem och Sæmundr. På grund av att de tre tyckte om vissa delar och ansåg att mer borde fogas till på andra ställen har han gjort en revision. Han har utökat med sådant han senare blivit varse, och resul-tatet har blivit bättre och tydligare (”gerr sagt á þessi en á þeiri”). Han har skrivit på samma sätt (”of et sama far”), och han har utelämnat ”áttartölu” och ”konunga ævi”. Hur ska vi förstå allt detta? Vad är det för text vi har framför oss? Är det som det verkar en utökad Íslendingabók där ättetavlorna och kungabiografierna skurits bort? Eller är det bara de tillfogade styckena vi får ta del av, och syftar i så fall ”áttar-tölu” och ”konunga ævi” på ursprungsversionen som helhet? Man kan också tänka sig – som Árni Magnússon – att Ari efter det att han förevisat sin skrift skrev dels en andra upplaga och dels ”áttartölur” och ”konunga ævi”. Den förstnämnda åsikten är den accepterade. Man har sålunda tagit fasta på ut-tryckssättet ”of et sama far” och på Heimskringla-prologen som man menar måste syfta på den förlorade Íslendingabók – där refereras det nämligen både till uppgifter som står och som inte står i den bevarade texten.60 Men ”of et sama far” kan även betyda at Ari använt gamla skrivsätt, samma sätt att formulera sig som tidigare. Och Heimskringla kan ha nyttjat andra verk av Ari vid sidan av Íslendingabók. Man kan med rätta fråga sig varför Ari skulle göra sig mödan att skriva om, ifall han hade en text färdig som biskoparna och Sæmundr ”líkaði”, varför inte bara ”viðr auka” i ett slags appendix försett med ett förklarande förord? Då fanns också ett behov av en

ARIS ÍSLENDINGABÓK 323

324 BORTOM GENESIS

innehållsförteckning för att man lätt skulle kunna hitta tilläggen och läsa dem i sitt sammanhang, och då skulle också den faktiskt lite bristfälliga kompositionen få en förklaring. Det finns ett kronologiskt skelett, men faktauppgifterna och fokuseringen ter sig ibland lite märkliga. Det står ingenting om varför norrmännen utvandrade men mycket om Haraldrs beskattning av färderna. Det står mycket om förberedel-serna till alltinget men inget om procedurerna. Mycket om fjärdingsrätterna, föga om femterätten. En hel del om Grönland, föga om Vinland. Mycket om biskoparna, en del om lagsagomännen, ytterst lite om hövdingarna. Och avsnittet om tideräk-ningen i kapitel fyra ger verkligen intryck av tillfogat notat. Ari kan ha skrivit en ut-förlig text som gått förlorad, det får vi inte glömma, och konsekvenserna är i så fall stora för diskussionen om sagalitteraturens genesis. Låt oss se lite närmare på hur Ari blir presenterad i Heimskringla-prologen. Faktum är att nästan halva texten där handlar om honom, och det mesta tycks extraherat ur Íslendingabók. Det berättas om vistelsen i Haukadalr, om Hallr och om Teitr (från kapitel nio) och om Þuríðr (från kapitel ett). Det underliga är bara att framställ-ningen i Heimskringla är utförligare. Det nämns att Hallr företog en utlandsfärd under Óláfr helgis tid som konung, och det står att Þuríðr mindes sin far Snorri som var trettiofem år när Island kristnades och som dog en vinter efter Óláfr helgis fall. Intressant är också att prologen helt kort ger en beskrivning av Aris bok. I dess bör-jan, sägs det, skildras Islands kolonisation och lagstiftningen, sedan berättas om lag-sagomännen, först före kristningen och sedan efter, fram till samtiden. Till detta har fogats ”dæmi” (exempel) från ”konunga ævi” i Norge, Danmark och England, men även ”stórtíðendi, er görzk höfðu hér á landi” (viktiga skeenden som utspelats här i landet).61 Efter inledningsavsnittet tycks det följaktligen som om lagsagomännens ämbetsperioder bildat ram för en följd av berättande utvikningar. Men är det verk-ligen den boken vi har framför oss? Kolonisation och lagstiftning kan stämma som rubrik på de tre första kapitlen, men noteringarna om lagsagomännen är föga fram-trädande utanför kapitel åtta. Striden mellan Þórðr gellir och Tungu-Oddr i kapitel fem och kristningen i kapitel sju är de enda ”stórtíðendi” vi ställs inför. Lagstiftningen fortsätter i kapitel fem och tio, och biskoparna, som alls inte nämns i prologen, do-minerar Íslendingabóks andra hälft. Inslagen från ”konunga ævi” är mycket få. Man har tänkt sig att Ari skrivit av den första versionen, lagt till det nya och därvid hop-pat över kungasekvenserna och ättetavlorna (som kanske innehöll ytterligare stór-tíðendi), men förklaringen är inte riktigt tillfredsställande, och den löser inte samt-liga problem. Vi får dessutom intrycket att den norska historien kommit in styckevis under berättandets gång, trots att det senare i prologen förefaller som om Ari skrivit en sammanhängande framställning om kungarna. Låt oss ställa upp en annan hypotes. Ari skrev först en relativt utförlig skrift om Islands historia, där han hela tiden knöt an förloppet till skeenden utomlands. Biskoparna var nöjda men ville se mer om kyrkans utveckling, och Sæmundr före-slog bland annat avsnitt om tideräkningen, fjärdingsrätterna och uppskriften av la-garna – dessutom hade han en hel del förslag vad gällde de kronologiska sambanden.

Ari tog fasta på reaktionerna och skrev ett tillägg, Libellus, där korta noteringar om lagsagomännen hjälpte till att synkronisera de nya avsnitten med huvudtexten. När Heimskringla-prologen beskriver Aris verk är det huvudtexten som blicken är riktad på, men uppgifterna om Ari och sagesmännen blir hämtade även ur Libellus. Ari hade dessutom sysselsatt sig med en landnáma-uppteckning, och kanske blev han inspirerad av Sæmundr och de egna utvikningarna om Norge, Danmark och England att skriva en norsk kungahistorik på isländska. Dessa – áttartölur och kon-unga ævi – skrevs ”fyr útan” (förutom) tilläggen och blev nämnda i Libellus’ prolog. För oss är den viktigaste frågan hur Aris text om de norska kungarna såg ut. Utgjordes den av spridda sekvenser i den äldre Íslendingabók, eller var det fråga om en separat skrift? Det står i Heimskringla-prologen att Ari ”ritaði, sem hann sjálfr se-gir, ævi Nóregskonunga eptir sögu Odds Kolssonar, Hallssonar af Síðu, en Oddr nam at Þorgeiri afráðskoll, þeim manni, er vitr var ok svá gamall, at hann bjó í Niðarnesi, er Hákon jarl inn ríki var drepinn. Í þeim sama stað lét Óláfr Tryggvason efna til kaupangs, þar sem nú er” (skrev, som han själv säger, de norska kungarnas liv efter Oddr Kolssons berättelser, Hallrs från Síða son, och Oddr hade lärt sig av Þorgeirr afráðskollr, en man som var vis och så gammal att han bodde i Níðarnes när Hákon jarl den mäktige dödades). Möjligheten finns att det som åsyftas med ”ævi Nóregskonunga” är en separat text, alltså något annat än de ”dæmi” ur ”konunga ævi í Nóregi” som det talas om några rader tidigare. Och vid sidan av Oddr träder då Hallr till som sagesman, Hallr som ”fór milli landa ok hafði félag Óláfs konungs ins helga ok fekk af því uppreist mikla. Var honum því kunnigt um konungríki hans” (som for mellan länderna och stod i ett gott förhållande till kung Óláfr och blev mycket aktad för det. Han kände därför väl till om hans kungarike). Men naturligtvis kan vi på intet sätt vara säkra. Aris gärning glider in i historiens mörker. Man kan i alla fall komma lite längre genom att betrakta de hänvisningar till Ari som har med kungasagan att göra – vi kan gissa oss till vilka kungar Ari har yttrat sig om. Referenserna till Þorgeirr afráðskollr och Hallr tyder på att Hákon jarl och Óláfr helgi funnits med på dagordningen, och i den bevarade Íslendingabók dyker ju Óláfr Tryggvason upp vid ett flertal tillfällen. I Heimskringla påstås att Ari var den förste som skrev om Óláfr helgis flykt från Norge, Gunnlaugr Leifsson säger sig ha hämtat uppgifter om slaget vid Svoldr hos Ari, och i Jómsvíkinga saga hänvisas det till honom i samband med drabbningen vid Hjörungavágr. I övrigt är det mest fråga om att Ari får bestyrka vissa dateringar, men inte många före Hákon jarl och inga efter Óláfr helgi. Ellehøj vill ändå gärna tro att Ari börjat med Haraldr hárfagri och slutat 1120, men inga möjligheter finns att nå bevis. Tyngdpunkten bör under alla omständigheter ha legat på Hákon jarl och de båda Óláfr, men avgränsningen och omfånget är i stort sett oåtkomliga för oss.62

Varför gjorde sig då Ari besväret? Varför använde han den helt nyligen formade isländska bokstavsraden för att skriva en isländsk historik och eventuellt även en norsk? Å ena sidan kan man tänka sig att han ville åstadkomma något som han redan visste fanns i andra länder, och att han helt enkelt drevs av ett slags lärdomsnit. Å den

ARIS ÍSLENDINGABÓK 325

326 BORTOM GENESIS

andra att här fanns ett uppdrag – kanske formulerat av biskoparna – med en politisk grund i samtiden. Det man då främst tänkt på är den konflikt mellan nordlandshöv-dingarna Þorgils Oddason och Hafliði Másson (han med lagarna) som kulminerade 1120–1121. Skeendet finns återberättat i Sturlunga-samlingens saga om Þorgils och Hafliði, och det som hände var följande.63 Már, en brorson till Hafliði hade betett sig som ett svin under fiske uppe i nordväst, mycket på grund av frändskapen med den mäktige hövdingen. Bland annat hade han förolämpat den fattige, föräldralöse Óláfr Hildison som därför sökte hjälp hos Þorgils, som han växt upp hos. Óláfr vände så tillbaka till gården där Már höll till, och där denne tillsammans med en vän till-tvingade sig både bondhustrun och bonddottern. Óláfr högg till Már med yxan, men det blev bara ett relativt lindrigt sår. När sedan bonden tog sig före att jaga bort Már dröjde det inte förrän han själv låg dräpt. Bondhustrun sökte nu stöd av Þorgils, och därmed stod de båda hövdingarna plötsligt mot varandra i tingssak; dels för Óláfrs dråpförsök och dels för Márs mer framgångsrika överfall. De båda målen avgjordes på alltinget 1118, och Már ådömdes böter medan Óláfr förklarades fredlös överallt utom på Þorgils’ ägor. Något år senare retade en av Þorgils’ grannar, Grímr, upp sig på Óláfr – han hade ett flertal gånger hamnat i underläge vid lekar – och när Grímr tillbringade julen hos Hafliði kom osämjan på tal. Fram emot påsk började saker och ting hända. Þorgils var bortrest, och Óláfr hade blivit satt att vakta hästarna. Några hade tagit sig över till Grímrs ägor, och Grímr sade sig vilja ha hjälp av Óláfr att driva dem tillbaka. Det kunde bara sluta på ett sätt – Grímr gav Óláfr banesår och trodde sig gå fri på grund av fredlösheten. Men icke så, för Þorgils hade nyligen köpt in Grímrs land och låtit honom bo kvar där tills vidare. Därmed var det upplagt för en verkligt intrikat rättstvist mellan Þorgils och Hafliði: Skulle Óláfr anses fredad även på den mark som förvärvats efter tingsbeslutet? Alltinget 1120 blev dramatiskt. Trängseln var stor, och det viftades med en hel del vapen under förhandlingarna. Hafliði erbjöd Þorgils gå-vor som ersättning, men Þorgils ville ha böter och ingenting annat. Hafliði höll yxan lyftad medan han talade, och Þorgils trängde sig allt närmare honom, och snart var han så nära att han kunde hugga till kontrahenten över yxhanden. Tre fingrar blev svårt skadade, och Þorgils förklarades fredlös, visserligen inte vid lagberget där det inte gick att göra sig gällande, men väl ute på lavamarken längre österut. Senare un-der hösten samlade Þorgils massor av folk till sin gård och höll god vakt men låtsades annars som ingenting, och när Hafliði skulle förrätta godsbeslag fanns det inga möj-ligheter för honom att ta sig fram. Alltinget 1121 blev ännu mer dramatiskt än det året innan. Hafliði hade mobilise-rat bland andra Hallr Teitsson från Haukadalr och red in på tingvallarna med mer än fjortonhundra man i följe. Det första man gjorde var att riva ner Þorgils’ tingsbod. Þorgils å sin sida närmade sig norrifrån med dryga tusen man och fick snart ytter-ligare förstärkningar. Det såg ut som om en strid var oundviklig, men i sista stund lyckades biskop Þorlákr tala Hafliði till rätta, åtminstone för ögonblicket. Þorgils till-läts rida in till alltinget, och här fick han hjälp av bland andra Sæmundr fróði att

bygga upp den raserade boden. Förlikningsförhandlingarna började nästa dag, men de båda sidorna stod långt ifrån varandra. Hafliði ville ha självdöme, men Þorgils sade sig aldrig kunna acceptera fredlöshet som straff för yxhugget. Sent på kvällen sökte emellertid en viss Ketill – en hövding och präst från Eyja-fjörðr – upp Hafliði och berättade om sitt eget liv, och det här visade sig få konse-kvenser. Ketill hade gift sig med biskop Gizurrs dotter men på grund av onda rykten drabbats av häftig svartsjuka. Till slut hade han överfallit mannen som misstankarna riktades mot, när de möttes ute på en väg, men han hade hamnat i underläge och mist ena ögat, detta trots sin stora överlägsenhet i styrka. Ketill tog då alla sina frän-der till hjälp för att göra mannen fredlös, men målet gick dåligt eftersom mäktiga män tog del även på motståndarsidan, och när man sedan kom med erbjudanden om böter kände Ketill att han måste besinna sig. Han kämpade ned det vilda inom sig och avstod från alla krav, och han till och med tog mannen till sig under en lång period. Och efter den händelsen hade allt gått Ketill väl, och av alla hade han fått heder. Berättelsen gjorde ett starkt intryck på Hafliði som nu gick med på självdöme utan fredlöshet. De böter han bestämde var enorma, men Þorgils utredde dem på mycket kort tid med hjälp av sina vänner, och han lade själv dit ytterligare dyrbarhe-ter som gåva. Så var då krisen över för den gången, men det hade varit nära. Och samtliga de tre som Ari visade sin skrift för hade varit inblandade. Biskop Þorlákr hade vädjat till Hafliði och hotat honom, den åldrande Sæmundr hade byggt på Þorgils’ bod, och Ketill blev året efter biskop i Hólar, mest på grund av medlingen på alltinget. Kan man tänka sig att biskoparna och Sæmundr kände så mycken oro inför fram-tiden att man genom Ari ville vädja till sammanhållning och visa hur man i gångna dagar kommit till rätta med de krafter som hotat samhällsbygget? Och även Ari själv måste förstås ha tagit intryck av konflikten, eftersom han var släkt med Þorgils och stod nära Hafliðis allierade Hallr Teitsson. Enligt Ellehøj är Íslendingabóks budskap ”en formaning til alle islændinge om at støtte bisperne i deres forsøg på att vidare-føre bisp Gizurs nationale politik, opretholde fred, lov og orden i samfundet og stå sammen om kristendom og kirke.” Ellehøj menar att hela stoffurvalet pekar i den riktningen. Ingólfr som den ende upptäckaren, inskränkningen till bara fyra land-námsmän, en för varje fjärding, lagen, alltinget, lagsagomännen, kriserna som löstes (Þórðr gellir–Tungu-Oddr och kristningen), biskoparnas insats och till slut laggiv-ningen kring år 1100.64

Hermann Hermansson anser däremot att Íslendingabók skrevs som ett slags hand-bok i samband med att kyrkolagen infördes år 1132, eftersom biskoparna och laggi-varna behövde göra klart för sig förhållandet mellan kyrka och stat i det förgångna.65 Andra, som Jakob Benediktsson, har mer pekat på utländska förebilder som inci-tament, och Else Mundal har argumenterat för verket som ett försök till ”bispe-stolskrønike”.66

Lärdomsnit eller påverkan genom förebilder eller tendens – problematiken är fun-damental för det isländska, medeltida skrivandet, inte minst för kungasagan. Viktig

ARIS ÍSLENDINGABÓK 327

328 BORTOM GENESIS

är också frågan hur Ari egentligen gick till väga. Arbetade han aktivt fram kunskap från svåråtkomliga, isolerade sagesmän, kunskap som annars ohjälpligt skulle ha gått förlorad? Eller försökte han med hjälp av sagesmännens besked bringa ordning i ett annars oöverskådligt kaos av oorganiserat traditionellt berättande? Försökte han an-bringa säkra hållpunkter och en stabil struktur, eller försökte han vaska fram kornen av historisk sanning? Under alla omständigheter är det skriftens ordnande hand vi ser verksam, och en stor möda att belägga de refererade förloppen med hjälp av an-givna källor placerade så nära i tiden som möjligt. Men beklagansvärt nog är det till syvende och sist så att vi vad gäller kungasagan måste vi ta vår utgångspunkt i två förlorade texter, Aris ”konunga ævi” och Sæmundrs ”bók”. Vi får anta att Aris rykte och inflytande huvudsakligen berodde på att han var den förste att använda den egna skriften till ett återgivande av den egna historien. Där var innovationen, alldeles oavsett om han skrev på uppdrag eller hade helt andra in-tentioner med sitt verk. Och med ryktet följde att även hans metod blev mönsterbil-dande, alldeles oavsett om den byggde på redan vedertagna synsätt. Vetenskapligheten utvecklades till en tradition, det har vi redan kunnat konstatera, och för kommande krönikörer var det omöjligt att bortse från Aris vetenskaplighet.

329

Eiríkr och Karl

Vi har redan bekantat oss med Eiríkr Oddssons Hryggjarstykki, och vi har känt hur värdefullt det skulle ha varit om den funnits bevarad i sitt ursprungliga skick. Som det nu är finns det inte många säkra slutsatser att dra. Vi kan inte avgränsa texten annat än hypotetiskt, och vi kan inte slå fast ens vad för slags verk det varit fråga om – ”helgonlegend”, ögonvittnesfragment, sammanhängande saga, stridsskrift. Men mycket tyder i alla fall på att Eiríkr gått i Aris skola, och det hänvisas hela tiden till vederhäftiga sagesmän. Tyvärr kan man inte heller vara riktigt säker på när Eiríkr skrev Hryggjarstykki. Kanske var det så tidigt som på 1150-talet, kanske dröjde det till 1160–1170, men han var helt säkert tidigare ute än Theodoricus och den som skulle ta nästa stora steg, Karl Jónsson. Kan man då beteckna Eiríkr som en innovatör, och påverkade han som Ari inriktningen för skrivandet? Vi behöver knappast tvivla på att de män som besökte Norge berättade om skeendena där efter återkomsten till Island – man kan bara påminna om situationen när den nyblivne biskopen Magnús Einarsson plötsligt dök upp vid Þingvellir efter sin utlandsresa. Men var Eiríkr möj-ligen den förste att sätta sådana upplevelser på pränt? Var det med honom det stod klart att det egna språket också kunde brukas till att bevara nuets händelseförlopp, var det med honom man förstod att även den egna tidens skeenden var värda dyr-bart pergament? Viktig är också frågan om Eiríkr hade en annan avsikt med sitt verk än berättandets glädje. Om det var så att Ari ville mana till enighet, vad ville Eiríkr – var det kanske en text med politiska intentioner som han skrev? Eiríkr kan ha haft sin hemvist på nordvästra Island, det har Sigurður Nordal försökt visa, och det ligger då nära till hands att knyta an honom till klostret i Þingeyrar och hitta ett samband med abboten därstädes från 1169, Karl Jónsson.67

Sverris saga har en utförlig prolog som innehåller ett flertal intressanta upplys-ningar, men i vanlig ordning är oklarheterna många. Prologen finns bevarad i två versioner som nästan – men bara nästan – sammanfaller. Den längre versionen hit-tar vi i Flateyjarbók och här står att det ska berättas om händelser som inträffade ”í þeirra manna minnum sjálfra, er þessa bók hafa í fyrstu saman sett” (i de mäns egna minnen som först satte samman den här boken) och i enlighet med den bok som ab-bot Karl Jónsson skrev med kung Sverrirs fulla vetskap – Sverrir bestämde vad som skulle skrivas och hur det skulle formuleras. Det står att den här boken (vilken?) skrev Styrmir prestr hinn fróði av. Och den här Sverrir-sagan skrev Magnús prestr Þórhallsson efter den boken (vilken?). Som vi förstår är det inte lätt att se vad som

330 BORTOM GENESIS

syftar på vad, och kontroverserna bland forskarna har förstås varit intensiva. Den mest logiska lösningen förefaller vara att Magnús använt en komplett version av sa-gan (den som man hade ”í fyrstu saman sett”) och vid sidan därav Styrmirs avskrift av Karls bok. En annan möjlighet är att Styrmir på något sätt varit inblandad i den process där Karls bok blev till den långa sagan.68

Längre fram i prologen blir Sverris saga uppdelad i två partier. Den förra delen kallas ”Grýla” och berättar om några av Sverrirs strider men är mest att betrakta som ett förebud till den följande längre delen. Striderna förorsakade en del oro, men man förväntade sig att det hela skulle bli till intet på grund av Erlingrs och kung Magnús’ överlägsna samlade krafter. Ordet ”Grýla” har just den betydelsen; det är fråga om en personifikation av ett icke-reellt hot, en fruktan utan motsvarighet i den verkliga världen. Men det gick annorlunda eftersom Gud unnade Sverrir att styra till sin dödsdag och efter honom hans avkomma, den ene efter den andre. Om det som hände berättar sagans senare del, ”Perfectam fortitudem”. Sverrir hade fått så mycken kraft från Gud att han bröt ned allt motstånd som restes mot honom. Vi ställs sålunda inför två problem. Dels, var går gränsen mellan Grýla och Perfectam? Dels, hur omfattande var den bok Karl Jónsson skrev under Sverrirs överinseende? Märk framför allt att prologen på intet sätt sätter likhetstecken mellan Grýla och Karl Jónssons insats, det finns inga självklara samband här, och de respek-tive beskeden läggs fram i två skilda partier.69

Vad känner vi då till om Karl Jónsson? Man vet att han blev abbot 1169 och då måste ha varit minst tjugofyra år gammal – alltså född senast 1145 – och enligt upp-gifter i annalerna dog han 1213. År 1181 utsågs Kári Rúnólfsson till ny abbot, men Kári dog redan 1187, och det står klart att Karl ånyo verkade som abbot mellan 1187 och 1207 då han efterträddes av Þórarinn Sveinsson. Det här betyder att han an-tingen frånsade sig ämbetet 1181 eller tog ett slags tjänstledighet. 1187 var han på plats igen, och 1207 drog han sig slutligt tillbaka. 1185 ställde Karl kosan till Norge i sällskap med bland andra Ingimundr prestr. Det var Ingimundr som förlorade sin bokkista vid den avbrutna, stormiga seglatsen 1180, och nämnas bör att Ingimundrs morbror också hette Ingimundr och var präst – denne den äldre Ingimundr framförde år 1119 en saga vid en bröllopsfest på Reykjahólar på nordvästra Island, en saga som mycket uppskattades av Sverrir när han senare kom att höra den. Den yngre Ingimundr var bror till Þorvarðr, som hade varit hirdman under kung Ingi, och likaledes bror till den Ari som föll vid Ryðjökull 1167 under kamp för Erlingr jarl. Man kan fråga sig varför Karl dröjde med sin ut-färd ända till 1185, men möjligen hade han fått besked om Eysteinns landsflykt och gav sig inte av förrän det stod klart att ärkebiskopen återvänt. När Karl anlände till Norge hade Sverrir helt nyligen tagit den absoluta makten i riket. Erlingr jarl föll vis-serligen redan 1179, men kung Magnús stupade 1184 vid Fimreiti, och först då var partistriderna avgjorda. Hur kan det nu komma sig att Karl ganska snart satt vid Sverrirs sida och förfat-tade en skrift om dennes bedrifter? Om det var ren propaganda i europeisk anda kungen var ute efter, varför inte anlita någon egen klerk eller skrivare? Det är sant att

EIRÍKR OCH KARL 331

islänningarna hade rykte om sig som goda historiska berättare – det ser vi hos den samtidigt verksamme Theodoricus – men här gällde det något helt annat; Sverrir skulle ju diktera. Kanske var det så att Karl redan startat ett projekt och att det ytterst var därför han for till Norge. Kanske hade han för avsikt att fortsätta ”läromästaren” Eiríkr Oddssons framställning och föra samtidskrönikan in i Magnús Erlingssons regim. Kanske fick Sverrir höra talas om Karls avsikter den här vintern 1186 när de båda vistades i Niðaróss, och kanske insåg han möjligheterna – Sverrir kunde bli ”näste kung”, och propagandavärdet kunde bli stort. Initiativet kan alltså i grund och botten ha varit Karls, vilket skulle kunna förklara att framställningen visserligen är tendentiös men inte så tendentiös som man skulle förvänta sig av konceptionssitua-tionen. Karl inte bara skrev efter diktamen, han hade också en egen tanke redan från början, och han kan ha fortsatt att samla in och höra sig för utan kungen vid sin sida. Det händer nämligen att vi ser händelserna från ”fiendernas” utgångspunkt, och det händer att Magnús Erlingsson får vår sympati.70

Sverris saga fortsätter i etthundratjugoåtta kapitel fram till huvudpersonens död 1202, och eftersom Karl lämnade Norge 1187 förstår vi att det måste finnas en gräns för det dikterade partiet, men var går den – och var det någon annan än Karl som se-dan tog vid? Åsikterna går isär, och diskussionen har i huvudsak rört Grýla eftersom man mestadels likställt denna med Karls uppskrift. Tidigt satte man gränsen vid ka-pitel 100, det vill säga efter Magnús’ fall 1184, men hypotesen svär alldeles uppenbart mot beskeden i prologen, och man har därför anknutit till en teori som framfördes redan 1820 av P. E. Müller, den nämligen att Grýla slutade 1179 med Erlingr jarls fall i kapitel 43. Sigurður Nordal åstadkom ett slags syntes genom att hävda att diktamen slutade med kapitel 40 och att Karl senare skrev kapitel 41–100 hemma på Island. Lárus Blöndal (liksom Paasche före honom) har sedan ytterligare inskränkt Grýlas omfång (slut år 1178 vid kapitel 31). Enligt Blöndal och Nordal utgör således Grýla bara början av den ”Karls bok” som det refereras till i prologen. Vad ska man då säga om slutdelen, efter kapitel 100? Vissa anser att här har en okänd islänning varit verksam (bland andra Kurt Schier), andra att Styrmir fróði på något sätt varit in-blandad (P. E. Müller och i viss mån Brekke). Men de flesta tycks ändå mena att Karl författat hela sagan, så enhetlig är stilen och framställningssättet. Konrad Maurer var först med förslaget, och det har fått stöd av bland andra Nordal, Holm-Olsen, Jónas Kristjánsson och Blöndal. Det här innebär att Karl även fortsättningsvis hållit sig väl informerad och att han kanske till och med besökte Norge på nytt efter 1207.71 Mycket intressant – och spekulativ – är Holm-Olsens hypotes att Profectio Danorum in Hierosolymam i själva verket är en frukt av Karls insamlingsnit. Det är han – pro-logens ”dominus K” – som har uppfordrat ”frater X canonicus” att berätta om kors-färden (se sid 310). Att sedan materialet inte fick plats i Sverris saga är en annan sak – dels berörs huvudförloppet bara perifert, dels var deltagarna, bland andra en före detta hirdman, öppet fientliga mot kungen.72

Man kan inte gå förbi Sverris saga när man försöker bilda sig en uppfattning om kungasagans utveckling. Dels dyker ”uppdraget” upp för första gången, skriften i härskarens tjänst, med en fläkt av kontinentaleuropeisk propaganda in i det norröna

332 BORTOM GENESIS

berättandet för berättandets egen skull. Och även om det objektiva synsättet domine-rar har många observerat att sympatier och antipatier ofta framträder tydligare än i de klassiska sagorna. Sagan är en kampskrift för Sverrir – män som Erlingr jarl och biskop Níkolás Árnason är nattsvarta skurkar. Enligt Brekke fortsätter polemiken i sagans slutdel, då riktad mot de motståndare till Sverrir-partiet som var verksamma vid avfattningstiden, efter kungens död således. Hallvard Lie är lite mer försiktig och menar att man inte kan bygga resonemang om tendensen bara på enstaka tillspetsade formuleringar. Viktigast för helheten och totalintrycket hos ett verk är slutet, och i Sverris saga mynnar allt ut i ett slags försoning mellan Sverrir och Hreiðarr där de lig-ger sjuka tillsammans på ett skepp på väg till Bergen efter belägringen i Túnsberg. Lie läser därför ut mer av en maning till besinning ur sagans slutdel än till kamp.73

Drömmarna, talrika framför allt i sagans början, är värda uppmärksamhet. Här är det nämligen inte fråga om rena varseldrömmar, utan avsikten är att lägga en grund för Sverrirs tronanspråk. I drömmarna framträder Sverrir som Guds hand och verk-tyg – han blir bland annat liksom David smord av profeten Samuel. Inför striderna ber han till Gud att den ska segra som har rätten på sin sida, och på sina ställen när-mar sig skildringen faktiskt helgonlegenden. Det finns också en hel del sagaatypiska författaringrepp i sagan, exempelvis upplysningar om att det hände mycket mer än som framgår av texten.74

Men allra viktigast är de många talen, och tanken ligger nära att framför allt Heims-kringlas upphovsman gått i Karls skola. Ingen annan saga innehåller så många och så utförligt återgivna tal som Sverris saga och frågan är naturligtvis – varför? Kan det vara så att ett inflytande från romersk retorisk tradition trängt in och blivit utnyttjat i propagandistiska syften? Var Sverrir helt enkelt en glimrande talare, och är det hans tekniker som genomsyrar framställningen, som Paasche trodde? Var det författaren själv som snickrade ihop glansstyckena, som hävdats av Halvdan Koht?75 Den mest ingående undersökningen av retoriken i sagan har James E. Knirk gjort, och det är hans iakttagelser som ligger till grund för det som följer.76 Det finns sammanlagt sextio tal i Sverris saga, tillfällen således då en talare talar ”in some length” till en publik. Talen upptar 70 % av den direkta dialogen och 16 % av hela sagan. Över huvud taget är inriktningen på offentlig kommunikation påtaglig eftersom ”public speak-ing” nämns eller påtalas vid ytterligare hundratrettio tillfällen. Mest påfallande är kanske att talen inte följer det schema som påbjöds inom den antika retoriken, det vill säga exordium – exposition – argument – conclusion. Exordium saknas nästan alltid, conclusion oftast, och all kraft går till argument-sektionen. Rationella övertalningar förekommer, men det mesta inriktar sig på känslorna – det vädjas till åhörarnas fruktan, girighet, ära, plikt, hämnd, krigarlynne, kroppsliga företräden och så vidare. Stilfigurerna är många, men typiskt norröna, och framför allt Sverrirs tal är fyllda av ironiska och hånfulla vändningar. Det är vidare intressant att talen så väl faller in i den scenstruktur som Carol Clover postulerat för de isländska sagorna, nämligen preface – dramatic encounter – con-clusion.77 Situationen i form av geografi, tid, aktörer, bakgrund läggs fram i berät-

EIRÍKR OCH KARL 333

tande form i preface och conclusion; själva förloppen läggs fram sceniskt och huvud-sakligen dialogiskt i dramatic encounter. Dylika ”speech scenes” är mycket vanliga i Sverris saga, och många gånger är uppbyggnaden enkel. 60 % av talen är helt hållna i direkt anföring, och totalt upptar indirekt anföring och refererat tal bara 6 % av textmängden. Talen ersätter gärna de direkta stridsskildringarna som faktiskt inte är så många och så utförliga; man talar för att hetsa till strid, för att lägga upp taktik och för att sammanfatta det som hänt. Enligt Knirk har de flesta talen som funktion att karakterisera situationer (till exempel före och efter en drabbning), vidare att ka-rakterisera relationer (som Sverrirs respektive Magnús’ till folket i Tröndelag) och att karakterisera den som talar. Faktiskt är det ibland så att man kan upptäcka särdrag i Sverrirs sätt att uttrycka sig, i hans sätt att argumentera, och även kung Magnús går att känna igen. Å andra sidan finns det likheter också mellan tal av samma slag men framförda av olika aktörer. Och – talen är inte bara ”mimetiskt” inplacerade, de har en roll att spela rent kompositionellt. Vanligt är att två kontrasterande men lik-artat uppbyggda tal ställs intill varandra, till exempel för att belysa de båda stridande sidornas ställning inför ett avgörande slag. Speciellt skildringen av drabbningen vid Fimreiti är komponerad så. Dessutom bidrar talen många gånger till att det byggs upp en spänning i texten, dels genom att det oundvikliga fördröjs, dels genom att verkligheten ibland kontrasterar mot det som sagts eller kommer att sägas. Ständigt måste man dock beakta att talens stilfigurer inte är talspecifika utan kan dyka upp även i den omgivande texten, om än inte lika frekvent. Det finns således indicier för att talen verkligen blivit framförda av verkliga ak-törer, och det finns indicier för att de blivit använda som ett litterärt grepp av en komponerande författare. Anmärkningsvärt i sammanhanget är att de faktiskt änd-rar karaktär under resans gång. I kapitel 1–31 (Grýla enligt Blöndal) är ironin tydlig, liksom humorn och de ordspråksartade vändningarna. I kapitel 32–100 (resten av Karls saga enligt prologen?) finns sagans längsta, mest fascinerande och kompositio-nellt nyttjade speech scenes. I kapitel 101–128 hittar vi de politiska utläggningarna om förhållandet kyrka–stat, och i kapitel 129–181 är talen kortare och inte lika artis-tiska, men samtidigt ytterst livfulla. Allt enligt Knirk. Det finns ett samtida aktstycke bevarat som man kan jämföra talen i Sverris saga med, nämligen det så kallade Tale mot biskopene där Sverrir-sidans argument mot kyrkan blir klädda i ord. Den enda bevarade handskriften härrör visserligen från början av 1300-talet, men talet bör ha lästs upp i kyrkorna inför menigheten om-kring år 1200. Det anmärkningsvärda är att här håller man sig troget till de antika re-toriska mönstren. Det finns ett exordium som slår fast syftet, och det finns en exposi-tion där samhället allegoriskt liknas med de kroppsliga organens funktion. Kyrkan är kroppen som helhet och kungen hjärtat, men kroppen är sjuk eftersom lemmarna (prästerskap och biskopar) inte lyder hjärtats befallningar. I argument-partiet följer en diskussion med bevis och motbevis, och utgångspunkten är uttalanden i doku-ment av olika slag. Till största delen kommenteras citat ur Gratianus’ Decretum och exempel ur Bibeln. En huvudavsikt är förstås att visa att bannlysningen av Sverrir

334 BORTOM GENESIS

1194 var ogiltig. I conclusion ingår en appell för rättvisa och en retorisk sammanfatt-ning av det sagda. Samtidigt som mönstren följs är de stilistiska figurerna färre än i sagatalen och inriktningen på åhörarnas känsloliv mindre markerad. Allt är intellek-tuellt och klart uttryckt. Det finns alltså en tydlig motsättning mellan verklighetens argumentationsteknik och taltekniken i Sverris saga, vilken på sätt och vis har mer gemensamt med homiliernas lösare disposition.78

Som framgår är Sverris saga central och frågorna många. Vi måste ta ställning till Karl Jónsson som eventuell innovatör. Är det han som skapade den långa samtids-sagan och utvecklade den undersökande metodiken? Är det han som utformade ta-len till en litterär teknik och som lät den politiska tendensskriften blomma ut för fullt? Vi måste ta ställning till Sverrir, till kungen, till den politiske manipulatören. Hur mycket betydde sagan för honom, i vad mån är formuleringarna hans egna, i vad mån är det hans demagogi som återspeglas? Kungen själv som skapare av kunga-sagan som genre? Vi måste ta ställning till den europeiska kontexten. Hur mycket betydde de politiskt styrda krönikorna från utlandet som förebilder, hur mycket re-toriken och talen från Herodotos, Thukydides, Livius och framåt? Och vi måste ta ställning till den isländska särbakgrunden. Sæmundr, Ari, Eiríkr med vetenskaplig-het, redovisade sagesmän, ögonvittnen, men också – muntlig tradition. Karl kanske gick i skola hos Eiríkr, men båda hade kanske gått i en det traditionella berättandets skola, liksom Ari, liksom Sæmundr. Karl kanske berättade så väl för att han redan hade en teknik i blodet, och kanske det var just den tekniken som gjorde islänning-arna så oumbärliga och så svåra att ersätta med norska klerker. Knirks undersökning visar onekligen att man varken får överskatta inflytandet utifrån eller underskatta den inhemska litterära förmågan. Men det som talar mest till ens fördel är inte alltid det man helst vill kännas vid. I sagaprologen efter beskeden om Karl och Styrmir och Magnús står följande: ”Därför har det som här sägs inte förmedlats muntligt. Så mycket sannare måste då den här sagan vara, som kommit till med goda bevis, än den som många personer berättat.”79 Den muntliga sagan fanns men värderades inte högt. Formuleringen och åsikten härrör möjligen från 1300-talet, men det är inte uteslutet att den ägde sin giltighet även på Karls tid. I vad mån pekar då Sverris saga framåt, och i vad mån innebär den ett avgörande steg i sagautvecklingen? Längden kan ha varit det viktigaste; Karl visade att man kunde teckna ned omfattande egna texter, och snart följde ju Oddr och Gunnlaugr i sin abbots fotspår med de digra Óláfr-sagorna på latin. Men talen då? Som vi sett förekommer sådana här och var i Heimskringla, och det är inte säkert att så varit fal-let utan Sverris saga. Men man måste samtidigt ha klart för sig skillnaderna. Talen är betydligt färre i Heimskringla, och de saknar kraften hos föregångaren. Aldrig blir de heller placerade i par, och de används sällan för att karakterisera enskilda indivi-der – det är mer fråga om typer och representanter för olika samhällsklasser. Enligt Lie präglas Heimskringlas tal av en historiskt didaktisk och historiskt filosofisk in-riktning och av sådant finns det inte mycket i Sverris saga; där handlar det om här och nu och strid på kniven.80

335

Den anonyma explosionen

Hittills har vi befattat oss med texter som visserligen inte alltid finns bevarade för eftervärlden men som ändå känns tydligt fixerade i en tid och en situation. Författarnamnen ger en fast förankring, konceptionen kan ringas in, och fältet är öppet för plausibla hypoteser om varför verken tecknades ned. Sæmundr, Ari, Eiríkr, Karl, Oddr, Gunnlaugr och i Norge Eysteinn och Theodoricus. Underligt då att när den verkliga blomstringen efter hand eller plötsligt sätter in så ger den fasta marken med ens vika. Allt blir anonymt, kontexten försvinner, och de tydliga markering-arna av syften och inriktning blir allt mer diffusa. Inte ens den enda säkra fixpunk-ten – Snorri Sturlusons koppling till Heimskringla – är en säker fixpunkt i jämförelse med föregångarna. ”Snorri” hänvisar till Ari, Eiríkr och Oddr, men vem hänvisar till Snorri, och var träder han fram i egen person? När stoffet exploderar då försvinner författarna – vad kan det bero på? Inom forskningen ställer man emellertid samma frågor som tidigare. Kanske försöker man inte alltid slå fast vem som setat vid pen-nan, men man vill utröna i vilka sammanhang och i vilken omgivning verken kom-mit till, vilka tidigare texter som ligger till grund och hur versionernas stamträd ser ut. Gärna vill man också nå fram till de yttersta implikationerna – vems syften betjä-nades, vilken är moralen, varför och på vems bekostnad skrevs sagorna? Den inhemska, isländska utvecklingen av Óláfr helgi-stoffet löper som en röd tråd genom perioden, men svårigheterna att reda ut de olika turerna är uppenbara. Vi har stiftat bekantskap med kyrkans i huvudsak ”tomt” hagiografiska skrifter på latin, och vi har förstått att många av de isländska skalderna befattade sig med helgonkungen. Man får förmoda att Sæmundr och Ari haft en hel del att säga – enligt Heimskringla var ju Ari den förste att skriva om Óláfrs flykt från Norge – och Theodoricus’ Óláfr-avsnitt är relativt utförligt. Bland annat förs där en ingående diskussion om var och när Óláfr fick sitt dop, och det hänvisas till en annars okänd Historia Normannorum. Men vad hände på Island; vilken är bakgrunden till den särskilda Óláfr-sagan och det långa mittpartiet av Heimskringla där Óláfr verkligen intar arenan. Historien börjar med sex fragment av en Óláfr-saga återfunna av Gustav Storm i Norska Riksarkivet (NRA 52) och daterade till 1200-talets första hälft.81 Fragment 1 börjar med en sekvens där ett par hovskalder kväder improviserade strofer på Óláfrs uppmaning. Óttarr när han blir tillskickad ett fat nötter och Þorfinnr när han visas en vävnad där Sigurðr dräper Fafnir. Därefter presenteras två norska länder-män, Erlingr Skjálgsson och Þórir hundr, och det nämns att Þórir hade företagit en

336 BORTOM GENESIS

Bjarmalandsfärd och att han blev driven ur landet av Óláfr. Sist följer en stor del av berättelsen om Ásbjörn Selsbani, fram till mordet på vedersakaren Þórir selr. Blodet stänker på Óláfr när Ásbjörn hugger huvudet av Þórir som står i kungens tjänst, och Erlingrs son Skjálgr vädjar förgäves om förskoning. Fragment 2 innehåller den så kallade Þáttr Þormóðar som också ingår i Flateyjarbóks expanderade version av Fóstbrœðra saga.82 Det handlar om hur Þormóðr lämnar Knútr ríki i England till-sammans med den hårdföre vikingen Hárekr och hur han högst dramatiskt kommer i Óláfrs tjänst. Man ligger en kväll i hamn då plötsligt ett annat skepp närmar sig och kräver plats. Stambon på skeppet tycker att det går för trögt och riktar ett svärds-hugg mot Þormóðr, som är stambo på Hárekrs skepp, men Þormóðr hugger emot och stambon dör. Þormóðr hoppar därefter ombord på det andra skeppet, rusar bort mot lyftingen och blir förstås gripen. Han förs inför skeppsstyraren, ingen mindre än kung Óláfr. Óláfr vill låta dräpa Þormóðr som inför Finnr Árnason förklarar att det enda som spelat någon roll för honom är att komma i kungens våld. Finnr blir impo-nerad och med hjälp av biskop Sigurðr utverkar han nåd för Þormóðr. Fragmentets slutparti handlar om hur Óláfr i Gauldalr visar mildhet mot en köpman som smut-sat ner hans vita benkläder, och man märker hur dramatiska incidenter blandas med verkligen umbärliga anekdoter. I fragment 3 berättas om hur Óttarr anländer till Óláfr och kväder inför honom. Óláfr vredgas först men ger honom snart grid, och Óttarr diktar vid ett senare till-fälle om ett svärd. Observera att det är fråga om samme Óttarr som redan befinner sig hos kungen i fragment 1. Vidare skils Óláfr från islänningen Steinn Skaptason, det berättas att Anund blev kung i Sverige, att vänskap rådde mellan honom och Óláfr och att Knútr ríki började rikta blickarna mot Norge när Óláfr varit kung i elva år. Inflikat mellan beskeden står det lite märkliga inskottet att det skulle kunna berät-tas mycket mer om Óláfr om man var mindre noga med kravet på säkra vittnen – det är ju inte mycket som tyder på att författaren varit en mästare i källkritik. Fragment 4 och 5 hänger mer eller mindre samman, och här finns en hel del besynnerligheter vad gäller kompositionen. Knútr lovar först Anund vänskap och sänder budbärare med gåvor som emellertid blir avvisade. Härefter berättas om efterspelet till slaget vid Helgeån mellan Anund och Óláfr på den ena sidan och Knútr på den andra, och på några förlorade rader har det säkert också stått något att läsa om själva stri-den. Danskarna ligger nu i försåt vid Öresund, men Óláfr väljer att ta sig tillbaka till Norge landvägen. Hárekr från Þjótta är dock alltför rastlös för att överge skep-pen. I början av fragment 5 seglar Hárekr oantastad genom de danska linjerna, och männen tror att det är Óláfr som för det ståtliga skeppet, men Knútr vet bättre. Här följer nu ett par märkliga omtagningar. Dels talas om att Þórir hundr (som redan lämnat Norge) tillbringar ett par vintrar långt uppe i norr. Dels berättas ånyo om hur Óláfr sökte upp Anund och tog landvägen tillbaka eftersom Knútr låg i bakhåll. Vi får också ta del av Óláfrs krigslist vid Helgeån när han först lät dämma upp vat-tenflödet och sedan släppte på för fullt och på så sätt tog sig förbi Knútr som höll honom innesluten. Fragment 6 handlar om hur Óláfr till sist måste lämna Norge i

DEN ANONYMA EXPLOSIONEN 337

fiendens våld. Han sätter upp skeppen i Möre och håller på vännernas råd ett ting, där han anklagar bönderna för att svika honom för guld, men han låter dem i alla fall fara i frid. Inför färden österut blir ett antal av kungens män uppräknade, och man beger sig därefter av via Sveariket till Hólmgarðr. Det mesta i fragmenten återfinns i bearbetad form i den så kallade Legendariska sagan om Óláfr helgi. Här är texten komplett och kan läsas i en norsk handskrift från 1200-talets mitt.83 I den legendariska sagan blir de flesta ”kompositionsmissarna” åtgärdade, och fragmentens text är för det mesta något förkortad. Gustav Storm menade att fragmenten utgjorde rester av en äldsta saga om Óláfr, rekonstruerbar med hjälp av den legendariska, och möjlig att tidfästa, utifrån ett antal inre kriterier, till närmare mitten än slutet av 1100-talet.84 Nordal avvisade visserligen Storms ar-gumentering, men ansåg ändå att den äldsta sagan är mycket gammal och att den utnyttjades av Oddr Snorrason – ”Vi vilde da kunne sætte Æ. s. til tidsrummet 1160–1185”, skriver han. På de här premisserna har Nordal sedan konstruerat ett hypotetiskt bygge som blivit ifrågasatt först under den allra senaste tiden. Som vi sett innehöll den äldsta sagan stoff om Þormóðr, en av hjältarna i Fóstbrœðra saga. Den legendariska sagan å sin sida har ytterligare material – framför allt rör det sig om Þormóðrs bedrifter vid Stiklastaðir – som enligt Nordal omöjligen kan ha stått i äldsta sagan, eftersom de utgör lån från den senare tillkomna islänningasa-gan. Legendariska sagan innehåller således traditioner om Þormóðr som dels här-stammar från äldsta sagan, dels från Fóstbrœðra saga. Nordal försöker vidare visa att Heimskringla inte kan bygga på den legendariska sagan men att den samtidigt måste ha haft till grund en version av äldsta sagan som interpolerats ur Fóstbrœðra saga. Dessutom vet man att Styrmir fróði skrev en Óláfr helgi-saga som det finns fragment kvar av i Flateyjarbók – se vidare nedan. Allt det här fick Nordal att konstruera ett stemma som inkluderar en förlorad ”mellersta” saga om Óláfr. Det var där lånen kom in – inte bara från Fóstbrœðra utan även från Ágrip. Stemmat ser ut som nedan och blir på grund av hållpunkterna väl fixerat i tiden. Äldsta sagan före 1180, Fóstbrœðra omkring 1200, Heimskringla författad av Snorri omkring 1220, Styrmir ungefär jämngammal med Snorri.85

Fóstbræðra saga Äldsta sagan

Mellersta sagan

Styrmirs saga Legendariska sagan

Heimskringla

338 BORTOM GENESIS

Men de svaga punkterna har visat sig vara många. Möjligen är Fóstbrœðra saga inte alls så gammal som man trott; Jónas Kristjánsson har i en omfångsrik undersökning flyttat fram dess konception till 1200-talets sista decennier.86 Det är vidare långt ifrån säkerställt att Oddr använt äldsta sagan; enligt Aðalbjarnarson kan detta ”ikke like-frem bevises”. Oddr kan ha utgått från traditioner eller från någon förlorad skriven saga.87 Och allra värst – det finns kanske inga skäl alls att betrakta fragmenten som resterna av en äldsta saga. Åldersbedömningen beror nämligen i huvudsak av två yt-terligare fragment, också de framdragna av Storm, det sjunde och det åttonde. De här båda fragmenten återfinns i ett annat manuskript, AM 325 IVa, 4to, och Storm menade sig kunna visa att de var kopierade ur handskriften med de övriga sex brottstyckena.88 Fragment 7 börjar med en ordstrid mellan Einarr þambarskelfir och Álfífa inför Óláfrs skrinläggning och fortsätter med sex Óláfr-mirakel: Hjälpen som Guthormr får i kampen mot Margaðr jarl, hjälpen väringarna får mot bulga-rerna vid Pézínavellir, läkningen av den Kolbeinn som kung Sigurðrs mor lät skära tungan av, läkningen av den Halldórr som venderna skar tungan av 1152, läkningen av krymplingen Ávaldi i Óláfrskyrkan i London och läkningen av den engelske präs-ten Ríkarðr som kung Sigurðrs morbröder misshandlade. Fragment 8 tar mångord-igt och i mer abstrakt form upp ett enda Óláfr-mirakel. Först talas allmänt om jär-tecknens helande inverkan, sedan om djävulen som ständigt försöker locka oss från den rätta vägen, specifikt då en ”vesli maðr” (stackars karl) som vägrar högtidlighålla Óláfrs mässodag och visserligen befinner sig på plats men bara för att håna. Mannen drabbas av ånger och lovas befrielse om han förnekar läromästaren, men när det kommer till bikt sviker honom modet. En straffande sjukdom får honom på bättre tankar, och han blir frisk och troende och dyrkar Óláfr alla sina återstående dagar. Legendariska sagan har en Miracula-avdelning efter Vita, och enligt Storm har så-ledes detsamma varit fallet i den äldsta sagan – samtliga fragmentens järtecken åter-finns nämligen i den legendariska sagan. Visserligen hyser till och med han reserva-tioner inför fragment 8, men viktigast är fragment 7, eftersom det är där man hittar de avgörande ålderskriterierna. Men, som vi sett, redan Nordal ställde sig tveksam och än mer så Jonna Louis-Jensen. I samband med en nyutgåva av AM 325-fragmen-ten avvisar hon alla Storms argument för ett avgörande språkligt samband mellan dessa och NRA 52, ingenting av det som binder texterna samman är av annat än all-män karaktär för perioden. Till saken hör att Gammel norsk homiliebok också inne-håller en samling järtecken och att tre av dem i fragment 7 återfinns även där. På den här grunden har Kristjánsson formulerat en ny hypotes. Äldsta sagan har saknat Miracula-avdelning, men en sådan har fogats till i den legendariska sagan, och för-fattaren har använt dels homilieboken, dels en annan järteckensamling (en förlaga till AM 325). Ett indicium för hypotesen kan vara att den legendariska sagan, som genomgående förkortar texten i de sex första fragmenten, just vad gäller fragment 7 faktiskt är längre.89

Som vi ser rasar Nordals teoribygge samman i grunden om Louis-Jensen och Krist-jánsson har rätt. Ingenting hindrar äldsta sagan från att vara långt ifrån gammal; den

DEN ANONYMA EXPLOSIONEN 339

kan tillhöra 1100-talet, men den kan lika gärna vara skriven 1210–1220. Mellersta sa-gan försvinner, och eftersom den utgjorde ett av de starkaste skälen för en tidig date-ring av Ágrip tappar också denna ett av sina ankarfästen – några av de övriga har vi ju försökt hugga av i det föregående. Kanske finns det skäl att jämföra äldsta sagans ställ-ning med Morkinskinnas. Bristerna i komposition och källkritik tycks vara av samma slag, och ingenting talar egentligen mot att de kom till vid ungefär samma tid. Inplaceringen av den särskilda Óláfr-sagan och Heimskringla hänger på att Snorri är författaren, och om även detta kan ifrågasättas så ser det ut som om Styrmir fróði erbjuder den enda chansen till viss stabilitet i tillkomstkedjan. Uppgiften att Styrmir skrivit en Óláfr-saga står i Flateyjarbók i ett tillägg – ”Viðbætir við Ólafs sögu hins helga” – efter sagan om Hákon Hákonarson och före yngre Flateyjarbóks saga om Magnús góði och Haraldr harðráði, således ett gott stycke efter det egentliga partiet om Óláfr helgi. Efter ett förord följer elva korta, separata kapitel, kallade ”smáir articuli” i förordet. Det står att artiklarna ”standa í sjálfri lífssögu hins heilaga Ólafs konungs Haraldssonar, þeirri sömu er Styrmir prestr hinn fróði hefir saman sett, þótt þeir sé eigi svá fulliga skrifaðir hér fyrr í bókinni” (står i Óláfr helgis själva livs-saga, densamma som Styrmir har satt samman, även om de inte är så fylligt skrivna tidigare i boken). Man ska inte förundras över, fortsätter texten, att mycket är oskri-vet som försiggått under hans dagar, då det kristna ljusskenet bredde ut sig över Norden. Även i Viðbætirs sista stycke hör vi redaktörens stämma. Vi uppmanas söka det i sagan som förefaller oss sant och sannolikt. Säkert förlåter till och med Óláfr om något i hans saga inte är med sanningen överensstämmande, för man har inte berättat sådant av ondskap eller för att håna kungen, utan enbart ”fyrir sakir skemm-tanar mönnum” (för människornas underhållning).90 Nordal förutsätter att skriva-ren i fråga, Magnús Þórhallsson, haft en handskrift av Styrmirs saga framför sig och i sin nit att inkludera så mycket som möjligt i sin bok velat komplettera den föregå-ende särskilda sagan.91

Det man omedelbart observerar är att mycket i artiklarna återfinns i den legenda-riska sagan och en hel del faktiskt också i fragmenten av äldsta sagan. Det berättas om en Steinvör som Óláfr varit förtjust i men som nu är gift med en annan och om hur Óláfr bemästrar sina känslor. Incidenten med köpmännen i Gauldalr finns med och partiet om Óttarr (i rätt ordning). Mycket handlar om Sigvatr; ett par inci-denter från barndomen och ungdomen hemma på Island och en sekvens där Sigvatr ”lurar” den frysande Óláfr att gå i stället för att rida och att ta emot Sigvatrs kappa. Bersi får skalda om svärdet och Þorfinnr om Sigurðr-vävnaden. Þórir hundrs vis-telse i Finnmörk får en utförlig behandling, och anslutet kritiserar Óláfr i ett samtal med Knútr dennes intentioner att beröva honom Norge. Óláfr agerar vidare färjkarl i lönn när männen har problem att ta sig till gudstjänsten i Kristkyrkan, och i den sista artikeln bestås han en utförlig panegyrik. Kristningsverket, hans gudliga levnad, utseendet, karaktären och det faktum att han lät bygga en kyrka på Þingvellir. Det här är vad som säkert återstår av Styrmirs skrift, och vi ser att det ingått en hel del till synes marginellt anekdotmaterial. Ofta träder också författaren fram, speku-

340 BORTOM GENESIS

lerande, bedömande, och i det avslutande lovtalet är den klassiska, objektiva sagasti-len långt borta. Men frågan är vad artiklarna säger om resten av Styrmirs saga, de är ju bara ”viðbætir”, det vill säga sådant som Styrmir har utöver den redan berät-tade långa sagan – som ju även han måste ha berättat, på något sätt. Nordal har ägnat problemet en ingående undersökning och menar bland annat följande. Den långa Óláfrsaga som utnyttjades i Flateyjarbók var redan interpolerad med Styrmir-material, liksom för övrigt fyra andra delvis olikartade handskrifter (AM 61 fol, Tómasskinna, Bæjarbók och Bergsbók). Till grund för versionen har legat Snorris sär-skilda saga, en räcka hela sagor och längre berättelser, egna tillskott (skrivarens) samt tillskott från Styrmir. Problemet är bara vad som bör hänföras Styrmir, och det är den uppgiften Nordal har tagit sig före. Resultatet har blivit en lista på sjuttionio passager, förutom artiklarna, och redan här befinner vi oss naturligtvis på osäker grund – stoff kan ha trängt in från många andra håll, inte minst från traditionen. Under alla omständigheter detaljstuderar Nordal sekvenserna – dels dem som saknar motsvarighet i den legendariska sagan, dels dem som finns där – och han drar tre viktiga slutsatser. Först att den legendariska sagan inte kan ha utgjort en källa för Styrmir. Många exempel finns på att Styrmir presenterar en fullständig text där le-gendariska sagan förkortar ”indtil uforstaaelighed”. Sedan att Styrmirs bok inte kan ha utgjort en förbindelselänk mellan den äldsta sagan och den legendariska – dessa står nära varandra, och Styrmir har gått ett steg vidare. Slutligen att Styrmir och den legendariska sagan ändock har sammanfall mot den äldsta. Åter är lösningen en mel-lersta saga som såväl Styrmir som den legendariska utnyttjat.92

Men – har den mellersta sagan över huvud taget existerat? Och – kan vi verkligen identifiera partier av Styrmirs saga andra än artiklarna? Möjligen förhåller det sig så att äldsta sagan, Styrmirs saga och legendariska sagan representerar en skrivarverk-samhet som ligger ganska tätt samlad i tiden och att här finns spåren av ett intensivt sysslande med Óláfr helgi, inspirerat av Óláfr Tryggvason-sagorna, av legendmate-rialet om Óláfr och av det traditionella muntliga berättandet. Det kan ha funnits fler sagor som gått förlorade, och därför är kanske turerna version till version fullstän-digt omöjliga att reda ut. Men i och med att Styrmir var inblandad kan vi möjligen zooma in lite mer i detalj på tiden och vägarna. Om Styrmir vet vi inte ens födelseåret, bara att han innehade lagsagomannaäm-betet 1210–1214, således före Snorri Sturluson som tillträdde 1215. Man har därför gissat att han var något äldre än Snorri och kanske född omkring 1170. 1232–1235 var Styrmir ånyo lagsagoman och därefter, intill sin död 1245, verkade han som prior vid klostret på Viðey. Som vi sett hade Styrmir någon del i Sverris saga, och i föror-det till Hauksbók nämns att han legat bakom en version av Landnámabók. Dessutom kan han ha haft något att göra med Harðar saga; han anges nämligen som sagesman för några besked om huvudpersonen. Det är alltså inte mycket men intressant ef-tersom det spänner över så stora delar av sagaskrivandet. Styrmirs släktnamn var Kárason, och enligt Hannes Þorsteinsson finns det goda skäl att identifiera fadern med Þingeyrarklostrets abbot 1181–1187, Kári Rúnólfsson, abboten under Karl

DEN ANONYMA EXPLOSIONEN 341

Jónssons bortovaro i Norge.93 Det är onekligen en intressant tanke att Styrmir kan ha vistats vid Þingeyrar ända fram till 1210-talet. Inspirationen, sambanden tycks verkligen falla på plats. Eiríkr, Karl, Oddr, Gunnlaugr – Hryggjarstykki, Sverris saga, sagorna om Óláfr Tryggvason. Och sedan: Óláfr helgi. Kan det vara så att Styrmir förde med sig en sagaskrivandets tradition ned på Sæmundrs och Aris Sydland och medverkade till att munkarnas landvinningar fick en vidare spridning? Kan vi knyta såväl äldsta sagan som legendariska sagan och Styrmirs bok till Þingeyrar? Kanske till och med Morkinskinna? Indicier finns men bevis inga. Styrmir dyker upp vid tre tillfällen i Sturlunga saga, och varje gång finns en an-knytning till Snorri. Det meddelas för år 1228 att Snorri sände ”Þorleif Þórðarson ok Styrmi prest inn fróða” att ta emot grid från Sturla Þórðarson på hans vägnar. År 1230 red inte Snorri till alltinget ”en lét Styrmi prest inn fróða ríða til þings með lögsögn” (men lät Styrmir präst den vise rida till tings som lagman). Direkt härefter står en passage om Snorris böcker på Reykholt, men den kommer vi att diskutera nedan. Slutligen talas om Styrmir i samband med att Snorri lämnar Norge mot kung Hákons önskan och inför avresan håller ett möte med Skúli jarl. Enligt en av delta-garna, Arnfinnr Þjófsson, gav Skúli Snorri jarlsnamn ”ok svá hefir Styrmir inn fróði ritat: ’Ártíð Snorra fólgsnarjarls’, – en engi þeira Íslendinganna lét þat sannast” (och så här har Styrmir den vise skrivit: Årsdagen för Snorris hemliga jarladöme – men ingen av islänningarna höll det för sanning).94

Det ser följaktligen ut som om Styrmir och Snorri stod varandra nära, och vägen till Snorris Óláfr helgi-saga tycks därmed klar. Men det finns annat att reda ut innan vi kommer så långt. För det första, hur ska vi ställa oss till den serie ”kungasagor” som man vill tidfästa till omkring 1200, texter som liksom Óláfr-sagorna tillhör Theodore Anderssons ”great burst of literary activity between 1190 and 1220.”95 Hur säkra är dateringarna här? De bevarade handskrifterna av Orkneyinga saga är mycket unga, men ändå förutsätter man en tidig konception. Någorlunda fullständig finns sagan bara i Flateyjarbók, indelad då i fem avsnitt som blivit införda på fem olika ställen i sagorna om Óláfr Tryggvason och Óláfr helgi. Dessutom existerar det fragment av tre äldre manuskript från omkring 1300, och slutet av en femte version brann i Köpenhamn 1728, men en avskrift finns kvar. Versionen var komplett vid 1600-talets början, och en översättning av den till danska är bevarad. Det är allt.96 Varför betraktar man då sagan som så gammal? Viktigast är att Snorri ska ha nyttjat Orkneyinga saga för Heimskringla – enligt Finnur Jónsson i Haralds saga hárfagra och Óláfs saga helga, enligt andra på betydligt fler ställen. Det hör då till saken att Snorri inte bara skrivit av utan bearbetat förlagan i grunden, och att en del av dessa avsnitt sedan interpo-lerats i den bevarade Orkneyinga saga. Många menar också att ursprungssagan är äldre än äldsta Morkinskinna, men det är likadant där, den bevarade Morkinskinna är yngre och hänvisar till Orkneyinga saga.97

Läget blir naturligtvis mycket komplicerat, men hypotesen om lån från Heimskringla har vunnit gehör. Man kan med Nordal notera att för jarlen Haraldr Maddaðarson

342 BORTOM GENESIS

varken dennes andra gifte eller död år 1206 blir nämnda, och möjligheten finns där-för att författaren setat vid pennan före 1206.98 Dock måste alla sådana avväganden förstås alltid tas med en stor nypa salt. Skälet till att många kungasagor slutar 1177 är ju knappast att de skrevs ned före Magnús Erlingssons fall 1184. Orkneyinga saga slutar 1171 med Sveinn Ásleifarsons död, men det framgår att Rögnvaldr jarl betrak-tades som helig, och den heligförklaringen kom till stånd 1192. Men som sagt, vi vet ingenting om hur den ursprungliga sagan såg ut; slutpartierna kan vara interpo-lerade, liksom noteringarna om Rögnvaldr. Ett par rimliga observationer kan man kanske ändå göra. Jarl Magnús uppnådde helighet 1136, och till kulten av honom tillkom skrifter som Vita Sancti Magni av en mäster Robert, Legenda de S. Magno och Breviarium Aberdonensis. Överensstämmelserna med sagatexten är så stora att här måste det vara fråga om en bearbetning. Precis som för Óláfr-sagan kan man så-ledes tänka sig latinböckerna som en utgångspunkt. Vidare dog Rögnvaldr jarl 1158 och till hans bedrifter hörde den fantasieggande korsfärden – underligt vore om inte traditioner växte fram under decennierna fram till kanoniseringen 1192 och de nya behoven av skrifter då. I övrigt har man påpekat samtidskänslan i sagans senare del, Nordal jämför med Sturlunga saga, och menar därför att den inte tillkommit alltför långt efter det verkliga skeendet.99

Osäkerheten är som vi ser mycket stor, men det har inte hindrat att man formule-rat ytterst specifika teorier för Orkneyinga sagas genesis. Målet är förstås att ringa in författaren och slå fast verkets karaktär av skrift och inte tradition. Man har gärna velat koppla samman sagan med släkten i Oddi, ättlingarna till Sæmundr fróði. Som vi sett var Sæmundrs son Eyjólfr präst och höll antagligen skola i Oddi, och den an-dre sonen Lopt blev gift med Magnús berfœttrs oäkta dotter Þóra. Det var till Lopts son Jón som Nóregs konungatal diktades, och det är när vi kommer till 1200-talets början och Jóns barn och barnbarn som sagorna ger exempel på kontakter mellan Oddaverjarna och Orkney. Páll Jónsson, som blev biskop i Skálholt, hade studerat tillsammans med Haraldr Maddaðarson i Lincoln, och Lopt Pálsson vistades en tid på öarna hos biskop Bjarni. Omkring 1206 råkade Snorri Sturluson, som då bodde på Borg, i konflikt med några orkneyiska köpmän, som sedan gav sig ut till havs i fullt humör. Emellertid drevs de tillbaka mot kusten och fick vintervist i Oddi hos Sæmundr Jónsson. Nämnas bör att styrmannen var bror till biskop Bjarni. Det var också en gång tänkt att Sæmundr Jónsson skulle gifta sig med Haraldr Maddaðarsons dotter Langlíf. Bud for fram och tillbaka, men allt rann ut i sanden eftersom Sæmundr inte ville hålla bröllop på Orkney, och Haraldr inte ville skicka dottern till Island. Enligt Einar Ól. Sveinsson faller mycket på plats om det var en Oddaverjare som skrev Orkneyinga saga, och man bör betänka det faktum att de och jarlaätten hade samma norska härstamning. Möjligen har mäster Roberts Vita ut-gjort ett incitament, det kan ha varit det som en bearbetare först tog sig an, och sedan har det ena gett det andra. Till de äldre partierna fanns inhemskt isländskt källmate-rial, kväden och kungasagor, och till de mer närliggande förefaller man ha grundat sig på muntliga traditioner från Orkney. Det är påfallande hur väl och riktigt loka-

DEN ANONYMA EXPLOSIONEN 343

lerna på Orkney beskrivs, och Sveinsson vill gärna se att detta beror på de många besöken i samband med bröllopet som inte blev av. Men som den allra viktigaste sagesmannen betraktar han den nämnde brodern till biskop Bjarni. Tiden stämmer precis – före Haraldrs död 1206.100

Finnbogi Guðmundsson har följt en indiciekedja som pekar i en helt annan rikt-ning. Guðmundsson observerar att det finns en tendens i sagan – utanför legend-inslagen – att i någon mån ta Hákon jarl Pálssons parti mot den helige Magnús. När man sedan letar bland Hákons fränder efter sådana som varit händelserna nära och utgör möjliga sagesmän hittar man en släktlinje som för fram till en viss Eiríkr Hákonarson. Denne Eiríkr gifte sig på Island med Guðný Þorvarðsdóttir från Hvassafell i Eyjafjörðr. Och nu börjar det bli intressant. Guðnýs far Þorvarðr var bror till den Ingimundr prestr som for till Norge första gången 1165 tillsammans med brodern Ari. Senare begav sig Ingimundr av på nytt och miste så när bokkistan i vågorna. 1185 gjorde han nästa försök och hade då med sig Karl Jónsson och Guðnýs bror Ögmundr sneis. Karl satt vid diktamen hos Sverrir till 1188, och även Ingimundr stannade i Norge hela den perioden, först i Niðaróss och sedan i Bergen. Om våren ställde han kosan till England, på köpfärd som det sägs, och återvände under hösten. Året efter var det så dags för hemresa, men man kom ur kurs och ham-nade i de rena obygderna på Grönland. Inte förrän fjorton år senare återfanns män-nen och deras skepp. Ingimundrs kropp och kläder var opåverkade, men de andras ben låg där intill och dessutom ”rúnar þær, er sögðu atburð um líflát þeira” (runor som berättade skeendena kring deras död). Enligt Guðmundsson har Ingimundr författat Orkneyinga saga. Bakåt fanns ban-det till den sagakunnige namnen på Reykjahólar och till Þorgils Oddason som en tid haft Sigurðr slembir på besök – och stamfadern i Norge var densamme som för Oddaverjarna och öjarlarna. Under färden 1165 befann sig Ingimundr nära Erlingr jarl och kan ha fått besked om den berömda Jórsalafärden med Rögnvaldr Kali. Väl hemma kan han ha arbetat vidare, och kanske for han och Karl utomlands 1185 av samma skäl – Karl för att fortsätta skrivandet om Magnús Erlingsson och Ingimundr för att fortsätta skrivandet om Orkney. Guðmundsson antar också att re-san till England hade med sagan att göra. Det mest anmärkningsvärda är nog annars att genesis blir förlagd så tidigt, alltså före 1192 och Rögnvaldrs helgonförklaring. Men Guðmundsson spekulerar vidare. Tänk, resonerar han, om det fanns en hand-skrift av Orkneyinga saga liggande intill Ingimundrs lik, och tänk om det var Snorri som tog emot Grönlandsskeppet när det anlände till Hvítáróss. I Sturlunga saga står ingenting om varför Snorri råkade i fejd med biskop Bjarnis bror – tänk om det var för att han inte ville lämna ifrån sig Ingimundrs manuskript. Eller kan det förhålla sig så att Ögmundr, Guðnýs bror, hade en handskrift i bagaget när han återvände till Island 1192; bemärkansvärt är att Jón och Sæmundr gav honom stöd vid ett all-tingsmål 1196. Och vidare – vem vore mer lämplig att använda Heimskringla för en revision av sagan än någon av Snorris egna män, vem vore mer passande än Styrmir prestr?101

344 BORTOM GENESIS

Så kan man fortsätta, men till syvende och sist är grunden lika bräcklig som tidi-gare. Man kan spekulera åt olika håll och ge fantasin spelrum, och säkert vinner man något på vägen, det är en sak. Värre är att handböckernas fixering av koncep-tionsintervallen på något sätt får laga kraft, de ifrågasätts inte trots att underbyggna-den många gånger är lika svag som i de vildaste hypoteser. Vi kan helt enkelt inte säga om Orkneyinga saga tillkom omkring år 1200, eller efter 1192, eller före 1206 eller ens före 1220. Med stor sannolikhet nedtecknades ett latinskt vita omkring år 1136, och de äldsta fragmenten av en saga härrör från omkring år 1300. Det är allt. Referenserna till ”Jarla sögur” behöver inte nödvändigtvis avse skrivna texter, och lå-nandet hit och dit kommer vi inte åt, om det varit alltför omfattande. Det finns fler sagor som man av hävd hänför till 1200-talets allra första decennier, och vi ska helt kort nämna några av dem. Skjöldunga saga handlar om de första tjugo generationerna av danska kungar, från Óðinns son Skjöldr till Gormr som dog nära 900-talets mitt. Sagan har gått förlorad men refereras till på många håll, och man har tyckt sig kunna rekonstruera den med hjälp av de danska historiker som an-vände den som förlaga under 1500- och 1600-talen. Helt avgörande för en tidig date-ring är några hänvisningar i Snorra Edda och Heimskringla – i Ynglinga saga står så-lunda beträffande ett slag på Vänerns is: ”Frá þessi orrostu er langt sagt í Skjöldunga sögu” (Om det här slaget finns en utförlig berättelse i Skjöldunga saga).102 Einar Ól. Sveinsson har velat knyta an även den här sagan till Oddaverjarna – på två se-parata vägar härstammade släkten från Skjöldungarna – och i bakgrunden skymtar Sæmundr fróði och intresset för gamla ättetavlor, lika väl som hjältedikterna i den så kallade Sæmundar Edda. Ett namn som blivit nämnt i sammanhanget är Páll Jónsson, Skálholtsbiskopen. Bjarni Guðnason har velat skjuta konceptionen ytterli-gare bakåt i tiden, och det finns en liten möjlighet att Gunnlaugr Leifsson använt sa-gan som källa i texten om Óláfr Tryggvason, men argumenteringen har sina brister. Det talas om den primitiva stilen, kontrasten mot de klassiska sagornas berättartek-nik och banden till den allmäneuropeiska 1100-talsrenässansen. Guðnason tror att Skjöldunga saga tillkom så tidigt som 1180 och att det var i den islänningarna för första gången tog sig an stoff som låg utanför Island-Norge. Sagan ska sålunda ha banat väg för verk som Orkneyinga saga, Heimskringlas Ynglinga saga och Færeyinga saga.103

För Færeyinga saga gäller i stort sett detsamma som för Orkneyinga saga. Någon sammanhållen text har inte bevarats, utan man har fått plocka ihop avsnitt ur Flateyjarbók – tre stycken ur Óláfs saga Tryggvasonar och två ur Óláfs saga helga. Det fjärde överensstämmer för övrigt helt med fyra kapitel ur ”Snorris” Óláfr helgi-saga, där en hänvisning finns att ”eru frá því stórar frásagnir” (om det här finns ut-förliga berättelser). Hypotesen är förstås att Snorri använt en ursprunglig Færeyinga saga och att Flateyjarbóks skrivare nyttjat den och Snorri. Precis som vanligt således. Sagan är äldre än Snorris verk, men den ger inte intryck av att vara extremt gammal. Omkring 1200 enligt de Vries – som gissar på en förbindelse med Oddi – 1200–1215 enligt Ólafur Halldórsson. Mest värd uppmärksamhet är nog det långa huvudpartiet

DEN ANONYMA EXPLOSIONEN 345

om Sigmundr Brestison och Þrándr í Götu eftersom det här är fråga om en bonde-berättelse helt i islänningasagans stil och helt utan strofer. Hur har den överlevt från tiden omkring år 1000 till nedskriften, om den nu inte är en ren fantasiprodukt?104

Jómsvíkinga saga utgör ett intressant fall för sig. Sagan består av två delar. Den första berättar inledande om dansk historia främst under Gormr och sonen Haraldr blátönn. Här är den kristna tonen tydligt framträdande och övergången från he-dendom genom kejsar Ottos försorg ett huvudnummer. Drömmar och mirakel och traditionella medeltida motiv spelar stor roll i framställningen, och man menar all-mänt att det här partiet delvis är utskrivet efter de förlorade Skjöldunga saga och Gunnlaugrs latinska Óláfr-saga. Den andra delen handlar om de vikingakämpar som Pálnatóki samlade omkring sig vid Jómsborg efter att han gett stöd åt Sveinn i kam-pen mot fadern Haraldr Gormsson. Sigvaldi tog över efter Pálnatóki, och efter att ha avgivit förhastade löften vid en dryckesfest såg han sig tvingad att rusta männen till angrepp mot Hákon jarl i Norge. Följden blev det beryktade slaget vid Hjörungavágr där jómsvikingarna besegrades i grunden av Hákon och sonen Eiríkr, trots heroisk kamp mot den stora övermakten. Berömt är slutavsnittet där de överlevande ska av-rättas, och där Vagn Ákason lyckas överlista och dräpa skarprättaren; imponerad be-nådar Eiríkr både Vagn och dem som ännu inte hunnit halshuggas. Äventyrsmotiv och övernaturligheter präglar berättelsen och ger den närmast fornaldarsagans ka-raktär, och många avsnitt är strukturerade med episkt tretal. Typiskt är att Hákon offrar till släktens skyddsväsen för seger och på så sätt framkallar den hagelstorm som avgör striden, och mäktig är bilden av Þorgerðr Hörðabrúðr där hon skjuter av pilar ur fingrarna mot fienden. Handskriftläget för sagan är ytterst komplicerat och har blivit intensivt diskuterat. AM 291, 4to saknar några blad och innehåller ett antal lakuner och tecknades ned någon gång under 1200-talets slut. Flateyjarbóks version är närbesläktad, men här har sagan arbetats in i Óláfs saga Tryggvasonar varför den första delen blivit omre-digerad. Codex Holmianus 7, 4to hör till början av 1300-talet och är kortare än de övriga; en del episoder refereras bara och andra har utelämnats helt. AM 510, 4to saknar del ett men är utförligast av alla för del två och innehåller talrika interpola-tioner. Handskriften tillkom mot slutet av 1400-talet. Slutligen finns en översättning till latin utförd 1592–1593 av Arngrímur Jónsson, och den befinner sig vad gäller stoffmängden någonstans mitt emellan AM 291 och Codex Holmianus.105 Efter in-tensiva detaljundersökningar har man föreslagit ett sammansatt stemma med många förlorade redaktioner som för tillbaka till en förlorad urtext, ibland kallad *Z. Nu innehåller både Fagrskinna och Heimskringla avsnitt om Hjörungavágr, och frågan är om också de byggt på en Jómsvíkinga saga, i så fall en förlorad version *A. Kan det till och med förhålla sig så att *Z=*A? Idéen har dykt upp men avvisas bestämt av Aðalbjarnarson, och det finns enligt honom inget skriftligt samband mellan de båda; de få likheterna kan lätt förklaras med att man gjort bruk av samma strofer och samma tradition. Frågan är dock hur klar bild man kan göra sig av *Z med hjälp av det bevarade materialet, och kanske är jämförelserna med *A via Fagrskinna och

346 BORTOM GENESIS

Heimskringla utan värde. Hur som helst befinner vi oss inför en nästan hopplös si-tuation. Hur ska vi kunna tidfästa *Z? N. F. Blake har räknat antalet mellanled i det postulerade stemmat och på den grunden föreslagit 1230 eller däromkring, men me-toden är naturligtvis fullständigt ohållbar.106 Inte heller kan man försvara en hög ål-der med att Heimskringla-sekvenserna i annat fall skulle fått genomslag – det är ju inte säkert att alla föll på knä inför dess framställning. *Z flyter, det kommer vi inte ifrån. Och om *A vet vi ingenting utom, som vanligt, att Heimskringla sätter ett rikt-märke. Det är dessutom möjligt att Heimskringla och Fagrskinna använt en förlorad Hlaða-jarla saga här och annorstädes, men försöken att tidfästa den och *A till omkring 1200 har praktiskt taget inga fog för sig. Fagrskinna refererar vidare till en Saga af Eiríki Hákonarsýni, men den är eventuellt identisk med Hlaðajarla saga, och den Hákonar saga Ívarssonar som vi har haft anledning att befatta oss med kanske ska ses som en fortsättning av den. Fragmenten av Hákons saga i AM 570a, 4to härrör från 1480, och Arngrímur Jónssons latinska bearbetning – som man kan använda för att komplet-tera lakunerna – är gjord på 1490-talet. Enighet råder att Heimskringla använt och förkortat Hákons saga samt lagt till något litet från Morkinskinna, men även här är osäkerheten stor eftersom sagan mycket väl kan ha blivit utökad och interpolerad un-der tidernas lopp. Berättelsen om Hákon i Morkinskinna har stora avvikelser, det har vi kunnat konstatera, och Aðalbjarnarson anser versionerna helt oavhängiga. Finnur Jónsson antyder att Morkinskinna ändå kan ha nyttjat sagan, och inte heller är det helt uteslutet att sagan har känt till Morkinskinna men av olika skäl behandlat den mycket fritt. Då skulle således även Hákonar saga begränsas framåt i tiden av Heimskringla. Så kan det vara, men lika gärna kan sagan ha skrivits långt senare och bygga på Heimskringla och muntliga traditioner.107

Återigen, den bild man lagt fram av utvecklingen är ytterst hypotetisk och vilar på mycket svaga fundament. Det är lätt att föreställa sig sammanbrott här och var – som skett beträffande texterna om Óláfr helgi – eller att hela bygget havererar fullstän-digt. Bättre blir det inte av att man ibland postulerar ytterligare förlorade enskilda kungasagor som förlagor till dem som bevarats. Vi ska strax ta oss an det allestädes närvarande riktmärket Heimskringla, men låt oss först påminna om hur de för oss viktiga Ágrip, Morkinskinna och Fagrskinna passar in i resonemangen. Ágrip-handskriften är gammal, kanske från 1200-talets början, men den behöver inte vara äldre än från 1250. Bevisen för att texten till-kommit på 1190-talet är i princip inga alls. Om vi antar att hypoteserna om vilka som använt Ágrip stämmer – om således våra teorier om påverkningsriktningar inte är korrekta – kan vi då snäva in konceptionen ytterligare? Interpolationerna i Morkinskinna och i översättningarna av Oddrs Óláfr-saga hjälper föga eftersom de äldsta handskrifterna är så unga (1275 respektive 1250), och vi måste i så fall anta att den bevarade Morkinskinna och Oddrs text verkligen blev använda i Heimskringla. Och där hamnar vi till slut i alla fall genom postulatet att Heimskringla utnyttjat Ágrip. Som framgått förutsätts det också allmänt att Fagrskinna haft Ágrip tillgänglig.

DEN ANONYMA EXPLOSIONEN 347

Vad gäller äldsta Morkinskinna finns en osäker tidfästning till 1217–1220, och tex-ten har enligt det föregående tagits i bruk i såväl Fagrskinna som Heimskringla. Det äldsta bladet av ett Fagrskinna-manuskript har blivit daterat till omkring 1250, och vissa referenser kan tyda på att texten kom till nära 1230, men oftast sätts den tidi-gare, omkring 1220, eftersom man allmänt antar att den använts i Heimskringla, eller funnits till hands tillsammans med en annan förlaga.

349

Riktmärket Heimskringla

Som vi ser pekar allt åt samma håll; riktmärket heter Heimskringla, och det är för-hållandet till den som utgör de enda tunga argumenten i dateringarna av de andra versionerna. Alla andra spekulationer kan lätt avfärdas som ohållbara. Alltså – när skrevs Heimskringla? Svaret på den frågan kan vi inte undvara. Och lika lite här som tidigare får man mycket hjälp av de äldsta fragmenten – det turligt bevarade bladet av Kringla-handskriften är inte äldre än från 1250–1280. Allt vilar därför på att teo-rin om verkets upphovsman är korrekt. Vi måste kunna placera in Heimskringla i Snorri Sturlusons levnadslopp, annars vittrar mosaiken. Vem var han då, den beryktade hövdingen, stormannen, politikern, medlaren? Och författaren? Han föddes år 1179 på gården Hvamm vid Hvammsfjörðr som son till ”uppkomlingen” Sturla Þórðarson, huvudaktören i Sturlu saga. Ett första viktigt moment i hans liv var då den mäktige Jón Loptsson år 1181 grep in i en konflikt mellan Sturla och prästen Páll på Reykholt, sänkte de oresonliga böter som Sturla utdömt vid den ingångna förlikningen och som ersättning erbjöd fostring åt sonen Snorri. Snorri vistades sålunda på Oddi fram till Jóns död år 1197, varefter han genom giften och andra lyckosamma schackdrag i Sturlungatidens maktspel till-vann sig allt större inflytande och allt större rikedomar. Under åren 1215–1218 och 1222–1231 innehade han den viktiga befattningen som lagsagoman. 1218 begav han sig till Norge för besök hos kung Hákon Hákonarson och Skúli jarl. Sommaren 1219 vistades han en tid hos lagmannen Eskill i Götaland, och år 1220 lyckades han av-styra en norsk härfärd till Island. Insatsen förskaffade honom fiender vid återkoms-ten till hemön, men han utnyttjade situationen optimalt genom att år 1224 äkta huvudmotståndaren Björns änka Hallveig. Även de övriga konflikter Snorri såg sig inblandad i på 1220-talet fick för honom fördelaktiga följdverkningar. Inte mindre än tre av hans fiender gifte sig med döttrar till honom – så gjorde Þorvaldr Snorrason från Vatnsfjörðr, så gjorde Gizurr Þorvaldsson och så gjorde Nordlandshövdingen Kolbeinn ungi. Likaledes lyckades Snorri erövra Sturlungagodordet från brorsonen Sturla Sighvatsson. Hans sista decennium i livet blev emellertid i högre grad än ti-digare präglat av oro och bekymmer. Sturla återvände till Island efter en period i Norge, och han kom på uppdrag av kung Hákon. 1236 lade han och fadern Sighvatr beslag på ”besittningarna” i Borgarfjörðr, och Snorri tvingades fly söderut. Snorris son Órækja infångades och blev lemlästad. 1237 styrde Snorri på nytt färden till Norge, och under hans frånvaro dödade Gizurr Sturla och Sighvatr vid den beryk-

350 BORTOM GENESIS

tade och våldsamma drabbningen vid Örlygsstaðir 1238. 1239 återkom Snorri, trots utfärdat förbud för islänningar att lämna Norge, och återtog sitt välde. Följden blev att kung Hákon gav Gizurr order att ta honom av daga. Dessutom dog Hallveig år 1241, och Snorri avvisade de arvskrav hennes söner med Björn framställde. Allt fler mäktiga män stod sålunda Snorri emot. Slutet kom den 22 september 1241 då Gizurr och några sammansvurna red upp till Reykholt och dödade honom. Snorri står som accepterad författare till den så kallade Snorra-Eddan, till den sär-skilda sagan om Óláfr helgi och till Heimskringla, och man har även velat tillskriva honom andra framstående verk, som Egils saga Skallagrímssonar, Þrymskviða och Hávamál. Genom attributionen till Snorri blir Heimskringlas tillkomst väl fixerad i tiden, och man förlägger vanligen genesis till 1220-talet, efter första Norgeresan men före de upprivande åren på 1230-talet. Bland annat anser man besöket i Norge och Götaland som en förutsättning för de korrekta skildringarna av förlopp och förhållanden därstädes.108 Bevisen för att Snorri varit en boklärd man, för att han vidarebefordrat kunskaper om det förgångna och för att han diktat skaldestycken är oemotsägliga. Men bevisen för att han ”författat” Snorra-Eddan och Heimskringla är faktiskt i betänklig grad bräckliga. I Sturlunga-samlingens Íslendinga saga står följande ofta citerade passage. Det är sommar, året är 1230 och ett relativt lugn råder. ”Nú tók at batna með þeim Snorra ok Sturlu, og var Sturla löngum þá í Reykjaholti og lagði mikinn hug á at láta rita sö-gubækr eftir bókum þeim, er Snorri setti saman” (Nu blev förhållandet bättre mellan Snorri och Sturla, och Sturla uppehöll sig länge i Reykholt och bemödade sig mycket om att låta skriva sagaböcker efter de böcker som Snorri satt samman). Uppgiften är den äldsta om Snorris litterära verksamhet och den enda inom Sturlunga sagas ramar. Vi får sålunda inga besked om vad Snorri skrivit, och uttrycket ”setja saman” ger ingen entydig information om vari hans verksamhet bestod. Kom det verklig ori-ginaltext ur hans penna, eller redigerade han bara redan färdigställda sagoberättel-ser?109

Inte heller är inledningsorden till en av Snorra-Eddans handskrifter (Uppsala De la Gardie nr 11) så entydiga som man velat göra gällande. Där står att verket i fråga ”he-fir saman setta Snorri Sturluson eftir þeim hætti sem hér er skipað. Er fyrst frá ásum og Ými, þar næst Skáldskaparmál og heiti margra hluta. Síðast Háttatal er Snorri he-fir ort um Hákon konung og Skúla hertoga” (har Snorri Sturluson satt samman på det sätt som det är utformat här. Först handlar det om asarna och Ýmir, sedan om Skáldskaparmál och många slags heiti. Sist om Háttatal som Snorri har skrivit om kung Hákon och hertig Skúli). Snarast är den tolkningen rimligast att Snorri person-ligen diktade Háttatal och sedan redigerade, satte samman den aktuella versionen av Eddan. Antagandet stöds av det faktum att de olika bevarade Edda-handskrifterna skiljer sig åtskilligt vad gäller innehåll och disposition.110

Man kan också nämna Hákonar saga Hákonarsonar som har en scen där Skúli jarl i Þrándheimr vintern 1238–1239 frågar Snorri om det är sant att Óðinn med ett annat namn kallas Gautur – och Snorri bekräftar uppgiften. Men mer än konfirme-

rar Snorris intresse för och kännedom om fornnordisk mytologi gör inte passagen. Inte heller har Oddaverja annálls besked att Snorri ”samsetti Eddu og margar aðrar fræðibækur, íslenskar sögur” annat än sekundärt värde – ingenting blir ju anfört utö-ver vad de äldre källorna hävdat.111

Inget av de bevarade Heimskringla-manuskripten namnger Snorri som upphovs-man, och först att komma med ett dylikt påstående var Laurents Hanssøn i den norska översättningen från omkring 1550. Prologen har här rubriken ”Fortalen Snorris Sturllis historiographi Noru.” och avslutas med ”Her Enndis fortalenn Snorris Sturlesenn vdi konninge Boghen”. Vidare nämner Peder Claussøn två gånger i sina skrifter att Snorri författat kungasagor, och vid ett tillfälle säger han sig ha översatt Snorris gamla krönika till danska. När sedan översättningen kom i tryck 1633 genom Ole Worms försorg, och författarattributionen nådde offentligheten kom uppgiften som en fullständig överraskning för islänningarna själva. Den enda slutsats vi därför kan dra är att den version som såväl Hanssøn som Claussøn gjorde bruk av uppgav Snorri Sturluson som författare. Att märka är då att Fríssbók hävdar att Ari fróði skrivit verket, och att det i versionen av den särskilda Óláfr helgi-sagan i AM 921, 4to står att den här sagan har visa män satt samman.112

Indicierna är hittills svaga, därom råder inga tvivel, men det som ändå fällt ut-slaget till Snorris fördel är ett antal referenser i Orkneyinga saga och Óláfs saga Tryggvasonar en mesta. Låt oss studera dessa närmare. 1. Orkneyinga saga kap 42 om Magnús berfœttrs västfärder: ”Erlingr son Erlendr jarls segja sumir menn at felli í Öngulseyjarsundi, en Snorri Sturluson segir hann fallit hafa á Úlaztíri með Magnúsi konungi” (Somliga påstår att Erlendr jarls son Erlingr föll i Öngulseyjarsund, men Snorri Sturluson påstår att han föll i Úlaztír med kung Magnús).113

2. Óláfs saga Tryggvasonar en mesta kap 250 om slaget vid Svolder: ”Nú segir svo Snorri Sturluson og flestir menn aðrir, að Sveinn Danakonungr legði fyrst með sitt lið að Orminum langi […] Svo segir Snorri, að Sveinn konungur lagði sín skip að Orminum langa en öðrum megin lagði að Eiríkur jarl” (Nu säger Snorri Sturluson och de flesta andra män som så att Sveinn, danskarnas kung, först lade sig med sitt följe mot Ormen långe […] Snorri säger så att kung Sveinn lade sitt skepp mot Ormen långe, och på andra sidan lade sig Eiríkr jarl mot). I Heimskringla kap 106 står: ”… lagði Sveinn konungr sitt skip móti Orminum langa, en Óláfr konungr sænski lagði út frá ok stakk stófnum at ýzta skipi Óláfs konungs Tryggvasonar (men kung Óláfr den svenske angrep utifrån och körde stä-ven i kung Óláfrs yttersta skepp), en öðrum megin Eiríkr jarl.” Längre fram i kap 250 står ”Svo segir Snorri Sturluson, að Óláfur sænski legði þá að í staðinn er Sveinn konungr lagði frá”, vilket motsvaras av Heimskringla kap 106: ”þá lagði þar at í staðinn Óláfr Svíakonungr.”114

3. Óláfs saga kap 256 om hur kungen kastar sig överbord: ”Snorri Sturluson segir svo, að þá er Óláfr konungur sá að flest hans lið var fallið (såg att det mesta av hans följe fallit)” [här tar vid en längre sekvens om Óláfr och Kolbjörn stallari i vattnet].

RIKTMÄRKET HEIMSKRINGLA 351

352 BORTOM GENESIS

”Þessi er sögn Snorra.” Den inramade passagen återfinns i det närmaste ordagrant lika i Heimskringla kap 111.115

4. Óláfs saga kap 256 om kungens vidare öden: ”Er það allt saman síðan leitt til líkinda um brottkomu Óláfs konungs, hvað þeir menn hafa síðast til hans séð, er þar voru í bardaganum, og þær frásagnir er Snorri Sturluson vottar að gjörvar hafa verið síðan um ferðir Ólafs konungs …” Man kan tänka sig att det är följande i Heimskringlas kap 112 som åsyftas: ”Og eru þar margar frásagnir um ferðir Óláfs konungs görvar síðan af sumum mönnum …” (Det finns sedan dess många berät-telser om kung Óláfrs färder gjorda av vissa män).116

Även annorstädes i Orkneyinga saga och Óláfs saga Tryggvasonar en mesta blir Heimskringla-text hänvisad till eller citerad, men då utan nämnande av Snorri och under beteckningar som exempelvis ”Ævisaga Nóregs konunga”. Man förutsätter nu att Óláfr-sagan har nyttjat Heimskringla direkt, medan Orkneyinga saga ska ha blivit interpolerad vid 1200-talets slut med sekvenser därifrån, och Ólafur Halldórsson be-tecknar de anförda exemplen 2–4 som de säkraste tecknen på Snorris författarskap.117 Frågan är dock om referenserna lägger något ytterligare till handlingarna. Allt de möj-ligen visar är att Orkneyinga sagas interpolator och Óláfr-sagans kompilator haft en Heimskringla-handskrift i sina händer som innehållit Snorri-attributionen, möjligen då samma manuskript som Hanssøn och Claussøn använde sig av. Dessutom måste det påpekas att Fagrskinna faktiskt berättar de flesta av skeendena i exemplen, även om de ordagranna sammanfallen är färre. Sålunda står det att Erlingr Erlendsson föll vid Úlaztír (i enlighet med exempel 1), och vad gäller exempel 2 är att märka pas-sagen: ”Þá lagði í sinn stað hverr þeira þriggja höfðingja, Sveinn Danakonungr með sitt lið, Óláfr Svíakonungr með Svíaher; þriðja stað bjó Eiríkr jarl sitt lið.” Avsnittet om Óláfr och Kolbjörn återfinns i något kortare form (exempel 3). Vad beträffar exempel 4 är Fagrskinnas ordalag kanske till och med mer relevant än Heimskringlas: ”… mestr hlutr manna vildi eigi heyra, at hann myndi fallit hafa, nema létu, at hann var í Vinðlandi eða í Suðrríki, ok eru margar frásögur um þat görvar, en hans ástvinir hræddusk, at þat myndi logit vera …” För att citera Alan Berger: ”Some of the evidence cited to prove Snorri’s authorship of Heimskringla actually works better to prove Snorri’s authorship of Fagrskinna.”118 Förslaget är alls inte orimligt. Det är möjligt att författaren till den stora Óláfr-sagan visste att Snorri Sturluson skrivit Fagrskinna och av det skälet redovisade denne som sagesman för de citerade uppgifterna. Att han samtidigt kompletterade och delvis ersatte text med hjälp av den senare tillkomna och sekundära Heimskringla påverkar ju inte den ur-sprungliga attributionen. Men även annat borde mana till försiktighet. Heimskringla är ett omfattande verk, och dess Óláfr Tryggvason-saga innehåller en stor mängd stoff, samtidigt som Orkneyinga saga har text för samtliga Heimskringlas tidsperioder från och med Haraldr hárfagris regentskap. Man borde snarare reagera på att hänvisningarna till Snorri är så få och dessutom så koncentrerade till vissa specifika skeenden. Till Magnús berfœttrs slutstrid i ett fall och till Svolderslaget för de resterande. Borde

man inte därur kunna dra helt andra slutsatser om Snorris verksamhet? Var det kan-ske bara kungars sista strider den beryktade hövdingen särskilt intresserade sig för? Var det till slagskildringarna han gav ett bidrag som sagesman, på grundval av egna forskningar och eget insamlande? Hypotesen har sitt berättigande om man betän-ker de skeenden Snorri tog del i och den tillvaro som blev hans. Det förefaller inte särskilt troligt att han – krigaren, politikern, intrigmakaren – skulle ha haft tid och kraft att personligen författa de digra texter som man i modern tid velat påföra ho-nom. Frågan är om inte senare skedens behov av stora män och nationella personlig-heter skapat författaren Snorri Sturluson mer än de föregivet ovedersägliga bevisen på hans litterära verksamhet. Bland de äldre forskare som uttryckt tveksamhet kring Heimskringlas genesis kan nämnas Konrad Maurer, som menade att Snorri bara skapat enstaka av sagorna. Han hävdar sålunda att Snorri inte ligger bakom någon text för tiden efter 1130 och att de avsnitt där attributionen stämmer blivit åtskilligt förändrade av kopister. Efter Gustav Storms epokgörande utredning i Snorre Sturlassöns Historieskrivning 1873 har dock frågan inte tagits upp på nytt förrän under de allra senaste åren och då bara i form av sporadiska ansatser.119

Mest utförlig i sin revision av de etablerade åsikterna har varit Lars Lönnroth, som i ”Tesen om de två kulturerna” presenterade en alternativ och högst plausibel lösning på författarproblemet. Lönnroth betraktar bland annat användningen i Heimskringla av pronomina ”vér” och ”ek” och konstaterar tecken på fler än en författare bakom verket. Opersonligt uttryckssätt eller första person pluralis blir nämligen brukade när det talas om ”hur Heimskringla har kommit till och vilka principer som har väg-lett arbetet.” Kanske har den redigerats av ett flertal upphovsmän, och en hel mängd besynnerligheter kan i så fall få sin förklaring. Exempelvis strider ofta de enskilda sagornas stoffurval mot de principer som lagts fast i prologen, och bland annat före-kommer det här och var rena ”trollsagor”. Stilen är föga enhetlig och några genom-gående skrivideal som avskiljer Heimskringla från övriga kungasagor kunde inte ens Hallvard Lie isolera. Mot tesen om en gemensam författare till Snorra-Eddan och Heimskringla talar vidare de motstridande uppgifter de båda verken i vissa fall presenterar. Eddans pro-log och Ynglinga saga skildrar Odens och asarnas utvandring till Norden på väsent-ligt olika sätt, och även Ynglinga saga svär ibland mot Gylfaginning och prologerna mot varandra. Lönnroth konstaterar att i ”själva verket har vi inte ett enda exempel på att en berättelse, som tidigare endast förmedlats muntligen, återges på ett i sak nå-gotsånär likartat sätt i både Heimskringla och Snorre-Eddan.” Lönnroth drar därför slutsatsen att verken i fråga – i kraft av sin trots allt gemensamma anda – uppkommit inom en och samma kulturmiljö, där antagligen Snorri varit av betydelse som sages-man. Dock är de huvudsakligen att betrakta som ”stadier i en kontinuerlig bearbe-tarverksamhet bedriven i sturlungarnas regi under 1200-talet.” Vem som gjort vad, vem som tagit vilka initiativ, vem som samlat in, vem som gjort grovjobbet – sådana frågor kan man inte längre ge svar på. Lönnroth kan tänka sig ett nät av skrivare,

RIKTMÄRKET HEIMSKRINGLA 353

354 BORTOM GENESIS

stationerade i kloster eller verksamma i privat regi, som utför sina bokliga arbeten efter ”allmänna riktlinjer från mäktiga stormän.”120

Till Lönnroth – och Maurer – har även slutit sig Ole Widding som ivrigt efterläng-tar ”at man endegyldigt kunne skrinlægge, hvad man kunne kalde Gustav Storms optegnelsesteori, der jo idag litteræt set på enhver måde er ukurant.” Widding vill öppna möjligheten att se Snorri som kompilator, inte författare. Han pekar i sam-manhanget på förekomsten i Heimskringla av former av ordet ”páskar”, vilka omöjli-gen kan sägas härstamma från Snorris tid.121 Men genomslaget för de här kätterska tankegångarna tycks vara svagt i den moderna forskningen. Theodore Andersson nämner, i sin översikt av insatserna på kungasagaområdet, Lönnroths inlägg i för-bigående men behandlar fortsättningsvis Heimskringla som självklart författad av Snorri. Och även i en senare redovisning av Recent Old Norse-Icelandic Studies talas om ”Snorri’s account of Óláfr Tryggvason’s conquest”, ”Snorri’s elaboration” och ”Snorri’s Christianized vocabulary”.122 Jag tillåter mig ändock insistera på det faktum att Snorris författarskap inte är bevisat och att därför inte ens tillkomsten av denna följd kungasagor får anses som orubbligt fastlagd i tiden. Snorri kanske skrev Heimskringla, eller kanske tillkom den genom hans försorg, men vi kan inte vara helt säkra. Och eftersom vi inte är säkra måste tillkomsttiderna för de många historiska skrifterna få tillåtas flyta, vi kan inte spika fast dem vid be-stämda årtal eller bestämda kortare tidsintervall. Allra viktigast är att man inte, som så ofta sker, binder diskussionen om Heimskringla till Snorris person. Det är Snorris stormannablick på det förgångna som styr, det är hans historiesyn, hans politiska intentioner som präglar resonemangen. Men problemet gäller inte bara en möjligt-vis felaktig attribution, insatserna är högre än så. Frågan är om vi över huvud taget kan tala om författare i modern mening i kungasagorna, författare som pekar och instruerar och anbefaller utan att ge direkta intryck av att så är fallet. Den medvetna men försvinnande och undanglidande manipulatorn. Fanns avsikterna och det stra-tegiska skrivsättet? Eller fanns bara berättandet? Först ut att anlägga ett genomtänkt politiskt betraktelsesätt på sagorna var Halvdan Koht, och hans huvudtes är att de tog prägel av den tid de tillkom i, mer än av de åldrar som såg skeendena utspelas. Det bärande momentet utgörs enligt honom av kungadömets kamp mot adelsmakten och har sitt upphov hos Snorri. Men det anti-aristokratiska kungadömet föddes med Sverrir, det var han som ”vilde bygge kongs-makten på en embedsstand som hentet all sin styrke fra kongen” och därför insatte nya ätter och nya män som han kunde lita på i stället för de gamla stormannaätter-nas mäktiga jordägare. Processen fullbordades på 1220-talet, precis när Heimskringla kom till, och Snorri har således projicerat en nyskapelse i samtiden anakronistiskt på det förgångna. Koht försöker visa att kungamakten tidigare vilade på aristokratin och att Snorris förklaringsmodell med sina grundläggande motsättningar bara är en konstruktion. Enligt Snorri var det Haraldr hárfagris våldsamma framfart mot de tidigare små-kungarna som drev dessa ur landet, vilket är tveksamt vad gäller såväl kolonisatö-

rerna i Dublin som på Island. Haraldrs stormän styrde sedan landet under lång tid – de gav stöd åt Hákon góði, de hade problem under Eiríkr blóðøx’s söner, de störtade Hákon jarl, och de blev strängt behandlade under Óláfr Tryggvason, som liksom Haraldr gav mycken makt åt sina egna följeslagare. Men det var först under Óláfr helgi som motsättningen ställdes riktigt på sin spets. Óláfr drev fram män som den snart halshuggne Sel-Þórir mot magnater som Erlingr, Hárekr och Þórir hundr, och följderna lät inte vänta på sig. Knútr ríki lockade stormännen till sig med fagra löften, och vid Stiklastaðir stod de väl rustade mot den helige kungen. Men som Koht påpekar svarar inte ens Snorris egen text upp till de här tankegång-arna. Det nämns fler stormän bland Óláfrs anhängare än bland motståndarna, och det var ingalunda trälar och uppkomlingar han tog till sin sida utan mäktiga, för-mögna storbönder. Märk till exempel att Kálfr Árnason motsatte sig Óláfr samtidigt som alla hans tre bröder, Þorbergr, Finnr och Árni tog ställning för kungen. Haraldr harðráði framställs också som en motståndare till ländermännen, men egentligen är det bara en falang, ättlingarna till Hákon jarl, som det är fråga om, och man kan notera att till och med Óláfr kyrri får sin plats i dikotomin genom att hålla en allt-för stor hird av egna män – Magnús berfœttr ska vi bara inte tala om. Och polari-seringen fortgår under 1100-talet. Ländermännen får sin tid under Magnús’ söner och framför allt under Ingi, men mot dem står så småningom Sigurðr, Sverrirs far, och snart var det tid för birkibeinarna. Allt det här är således en felaktig tolkning i Kohts ögon, och missuppfattningen växte fram så småningom för att kulminera hos Snorri. Ingenting finns hos Theodoricus eller i Ágrip, men i Morkinskinna och Fagrskinna har tankarna slagit rot, även här naturligtvis på grund av den samtida omvälvningen. Det var Sverrirs revolution som satte sina spår, inte bara i den egna sagan, utan även i historierna om förfäderna.123

Det faktum att ingen ”upptäckt” tendensen i Heimskringla före Koht borgar natur-ligtvis för att den inte lyser över måttan starkt i ögonen, och mothuggen lät förstås inte vänta på sig. Johan Schreiner påtalade att hypotesen om en motsättning mellan Óláfr helgi och hövdingarna går betydligt längre tillbaka i tiden och ytterst bottnar i isländska traditioner – Schreiner menar att tankarna lades fram redan i Aris kon-unga ævi.124 Hallvard Lie å andra sidan ställer sig tvivlande inför teorier om ”noen bevisst politisk-sosial opfatning eller noe ’syn’ hos forfatteren” till Heimskringla, och tror snarare att det ingick i dennes natur att söka och läsa in generaliserande mot-sättningar i materialet.125

Gustav Sandvik hör till dem som helt vill knyta uppfattningarna i Heimskringla till Snorris person och bakgrund och livserfarenheter. Det är inte Sverrir som ytterst står för tendensen utan Snorri själv. Han hade hamnat mitt i det oerhörda nya att den norske kungen gjorde framstötar mot Islands territorium, och han hade personli-gen lyckats avstyra en regelrätt härfärd. Sandvik hänvisar till passager i Heimskringla som berör förhållandet mellan Norge och Island dels politiskt, dels kyrkopolitiskt och menar att det bara finns en slutsats att dra. Snorri ville varna för Hákons ex-pansionspolitik, men han såg samtidigt inga hinder för att man underordnade sig

RIKTMÄRKET HEIMSKRINGLA 355

356 BORTOM GENESIS

den norska kyrkan. Det finns således en nationalistisk tankegrund som bestämmer hur Heimskringla kom att ta sig ut. Den isländska basen medförde också att synen på hövdingarnas roll blev idealiserad; Snorri var själv hövding, och han framställde sina ämbetsbröder ”som han var eller ville vara.” Män som Erlingr Skjálgsson, Einarr þambarskelfir och Grégóríús Dagsson utgår från den gamla lagen, böndernas rätt, och försvarar folket mot kungarnas övergrepp. Hövdingarna var inga kungens hant-langare, utan deras funktion var att representera bönderna, märk väl inte hela be-folkningen – de egendomslösa befattar sig Snorri inte med. Hövdingens skyldighet är att leda bönderna, och utan en hövding som ledare står de sig slätt, sådan ser den ut Snorris aristokratiska samhällsmodell, och hämtad är den från alltingets Island.126

Den här modellen hade Snorri med sig i bagaget när han kom till Norge och om-gående hamnade i hetluften kring Hákon och Skúli, och han tolkade situationen i skenet av den. Han såg hövdingarnas makt över den unge kungen, och han hade ingenting att invända. Naturligt då att han också projicerade sin inställning på histo-rien och uppfattade den i skenet av det isländska idealet och samtiden. Heimskringla kom därför att innehålla en politisk-social tendens, en medvetet förfäktad syn på den historiska utvecklingen, och den synen ser enligt Sandvik ut som följer. I ett första skede, initierat av att Haraldr hárfagri förgrep sig på böndernas rätt, stod kung och hövdingar i harnesk mot varandra. Allianser förekom visserligen, men de var alltid kortvariga, och motsättningen gällde alltid lagen och rätten, inte som i de tidigare kyrkliga texterna kristendom och hedendom. Sådana var villkoren ända fram till Stiklastaðir, och inte förrän Kálfr och Einarr och de andra ställde kosan till Garðaríki för att hämta hem Magnús kom paradigmskiftet – men återfallen var många även längre fram, och Sandvik ser perioden fram till Sigurðr Jórsalafari som ett övergångs-skede. Magnús verkade i harmoni med hövdingarna sedan han väl blivit ”den gode”, Haraldr harðráði var en ny typ av tyrann, Óláfr kyrri kallades till och med ”bóndi” av somliga, och det sista beklagliga pendelslaget kom med Magnús berfœttr. Den slutliga fasen, samarbetet, inleddes av Magnússönernas fredsperiod. Nu var hövdingekungadömet etablerat, och i de följande inbördeskrigen var de olika kung-arna helt beroende av hövdingarnas stöd. De som försökte klara sig på egen hand, som Magnús Sigurðarson, Sigurðr slembir och Eysteinn Haraldsson, hade inga möj-ligheter att hävda sig i längden. De hövdingevänliga kungarna har Snorris sympati, de självrådiga bedöms hårt, och kröningen av Magnús Erlingsson innebar systemets verkliga apoteos i och med att samarbetet mellan kung och hövdingar nu fick sank-tion av kyrkan och ärkebiskopen. Enligt Sandvik tolkar således Snorri utvecklingen teleologiskt; man närmar sig ett samhälle där samarbetet är viktigare än konflikten och där den isländske aristokraten kan känna sig någorlunda hemma.127

För Koht och Sandvik är den politiska uttolkningen belägen någonstans på grän-sen mellan det omedvetna och det medvetna. Författaren lever i sin tid och sin situa-tion och uttalar sig om det förflutna i ett slags kongruens med nuet. Lars Lönnroth, som visserligen ifrågasatt Snorris roll i tillkomsten av Heimskringla, tecknar däremot bilden av en helt annan och modernare författarpersonlighet, en som verkligen an-

vänder det förgångna för att komma till rätta med och manipulera det samtida ske-endet. Och han kommer till ett helt annat resultat än Sandvik. Vi ser inte längre den isländske aristokraten som utfärdar varningar för de norska kungliga kraven, vi ser en hövding som försöker påverka sina underlydande att acceptera den rättvise kung-ens överhöghet som ett alternativ till inbördeskrigens kaos. Lönnroth undersöker ett parti av Óláfs saga helga – den så kallade ”friðgerðar-saga” – sådant det framställs dels i Legendariska sagan, dels i Heimskringla.128 Partiet handlar om den konflikt mellan Óláfr och Olof skötkonung i Sverige som så när kas-tat in rikena i ett förödande krig. Kontroversen började med att Óláfr belade gräns-områden i Bohuslän och Västergötland med skatt, och den fick en första lösning ge-nom att han trolovades med Olofs dotter Ingigerðr. Sedan svek Olof uppgörelsen och skickade iväg Ingigerðr till Jarizleifr i Hólmgarðr, medan Óláfr i sinom tid äk-tade en andra dotter, Ástríðr, och fred kom så småningom till stånd. Framställningen i den legendariska sagan är förhållandevis rättfram och fokuserar på Ástríðrs och is-länningen Hjalti Skeggjasons medlingsinsatser. Moralen tycks vara att staten är mer betjänt av självständiga, orädda hövdingars insatser (Ástríðr har fostrats av en sådan hövding) än av lismande eller stolta aristokraters – som sådana misslyckas Björn stallari med sin medling, och Ingigerðr gör genom ovetskap situationen sju resor värre. Man bör också lägga märke till att ingen av kungarna idealiseras. I Lönnroths ögon är det här en moral som väl går hand i hand med ”the interest of the Icelandic chieftain class trying to legitimize their power in relation to the farmers and their independence in relation to the Norwegian kings.”129

I Heimskringla har historien svällt till sexdubbel längd med många nya aktörer och långa sekvenser av dramatiska scener, och en norsk parallellhistoria bryter av vid några tillfällen. Vad är det då som har hänt med stoffet, enligt Lönnroth? Jo, för det första har kungarna förvandlats från två bovar till en tyrann, Olof, och en ”rex justus”, Óláfr. Ástríðrs och Hjaltis roller har reducerats, och de har blivit ställda vid sidan av andra föga framgångsrika medlare – och några som verkligen lyckas. Den första lösningen av konflikten åstadkoms av böndernas ledare Torgny lagman, som helt enkelt hotar att döda Olof om han inte tar sitt förnuft till fånga, allt under det att bönderna slår på sina vapen och ser grymma ut. När sedan uppgörelsen går om intet startar en annan och skurkaktig lagman ett uppror, och Olof hamnar i en mycket prekär situation. Först sedan en trojka av rådgivare (en är blind, en stammar och en är döv) lirkar in honom på vettiga spår kan man hitta en slutgiltig lösning – Olofs son Anund Jakob upphöjs till ny kung, men Olof kvarstår i praktiken som samre-gent. Det som Snorri enligt Lönnroth försöker sig på i det här avsnittet av Heimskringla är att mediera mellan två kontrasterande normer. Dels den inom den kungliga hir-den omhuldade att kungen har en mystisk, helig utvaldhet och att han därför måste åtlydas blint. Dels den tingsbaserade att menigheten, som den verkliga auktoriteten, tillsätter kungar och kan avsätta dem som inte håller måttet. Hjältar är de som försöker medla mellan synsätten, det vill säga menighetens ledare Torgny och de

RIKTMÄRKET HEIMSKRINGLA 357

358 BORTOM GENESIS

tre förnuftiga kungliga rådgivarna. Men hjälte är framför allt den rättvise och legi-time kungen, den av makterna sanktionerade, och därför finns det ingen anledning att rubricera texten som antirojalistisk. Åhörarna lockas till samtycke med hjälp av Torgny och rådgivarna, men samtidigt luras de till en välvilligare syn på den norske kungen – det är sålunda en ideologi som Snorri ”is trying to sell to his countrymen.” Medieringen har samtidigt som bieffekt de starka och konstnärligt produktiva spän-ningarna i Heimskringla. Men viktigast är att Snorri, även i Lönnroths ögon, proji-cerade 1200-talets politiska problematik på det förgångna och försökte komma till rätta med de nya förutsättningar som den kungliga feodalismen innebar. Komma till rätta och verka till dess förmån.130

Lönnroths hypotes – liksom naturligtvis Kohts och Sandviks – väcker viktiga frå-gor till liv, och vi tvingas ta ställning till hur mycket man rimligtvis kan pådyvla den medeltide, norröne ”författaren” av medvetenhet och politisk intention. Var befin-ner vi oss på skalan mellan allegori och ”rent” berättande? Friðgerðarsagan ger själv ett intressant exempel. När den onde lagmannen besöker Olof strax innan upproret bryter ut väljer han en helt annan taktik än Torgnys icke-ironiska rättframhet. Han berättar historier som i allegorisk form fördömer Olofs handlingssätt i den norsk-svenska konflikten, men Olof förstår bara berättandets yta och dömer därför sig själv med sina reaktioner – som ju avsikten också var. Det är först efteråt som han blir fundersam, och det är först de visa rådgivarna som kan lägga ut texten för honom till fullo. Hur ska vi då som läsare (eller som åhörare i samtiden) ställa oss till det här? Ska vi också hålla oss på ytan och mysa åt lagmannens list, kungens dumhet och rådgivarnas förstånd? Eller ska vi ställa de dunkla historierna, som ju framförs av en skurk, mot Torgnys genomskinliga och modigt ärliga kraftord – ett fördömande av allegorin som meddelelseform således? Eller ska vi gå ännu ett steg längre och ta det hela som ett tecken på att vi bör anta rådgivarnas klädnad – den manifesta alle-gorin signalerar att hela sekvensen ska tolkas allegoriskt? Hur långt kan vi gå, hur mycket kan vi tro att man ska söka dolda nivåer där ingenting uttalat tyder på att dolda nivåer är för handen? Lagmannens allegorier är uttalade allegorier och intres-santa just av det skälet – steget till den maskerade och aldrig avslöjade allegorin är onekligen långt, och där finns ett stort problem. Hur smarta får vi vara när vi söker symbolik och dolda undermeningar? En annan forskare som vill läsa in en stor medvetenhet i Snorris förfaringssätt är Gerd Wolfgang Weber, men nu är det kristna förtecken det handlar om. Weber vill visa att Snorris historieskrivning utgår från samma premisser som var rådande i res-ten av Europa vid den här tiden. Utgångspunkten är Augustinus’ tanke att all historia bildar en del av den gudomliga planen, och allt som ligger utanför ”historia sacra” tolkas typologiskt som förutskickelser och symbolik. Den som inte kan läsa tecknen kan inte förstå historien. Tänkesätten togs över av de nationella medeltida histori-kerna när de skulle skildra perioderna före omvändelsen till kristendom, och man såg således Guds plan manifestera sig redan i hednisk tid, och på så sätt fick histo-rien en övergripande mening. Weber menar att även Snorri resonerade typologiskt,

precis som sina kollegor på fastlandet, och ger ett flertal exempel. I Skáldskaparmál blir den nationella historien synkroniserad med världshistorien när Fróði-freden lik-ställs med Augustus’ världsfred, och i Ynglinga saga reduceras de gamla myterna till förhistoria genom att Óðinn och de andra gudarna blir världsliga hövdingar på erövringståg. Och när gudar uppträder då vet Snorris läsare och åhörare i motsats till aktörerna på scenen att det bara är fråga om demoner som agerar gudar. Myten är sann bara om den kan rationaliseras till historia, eller om den innehåller symboliska sanningar om Guds plan, om den på något sätt är instruktiv, och därför blir enligt Weber all medeltida historiografi, inklusive den isländska, en form av uttolkning och ingenting annat. Inte ett berättande på händelseutvecklingens yta, utan en presenta-tion av de dolda gudomliga tecknen och den gudomliga planen. Genom att länka den norska förhistorien till tiden efter omvändelsen och till den kristna centralpla-nen kunde man ”förstå” det förgångna. Det blir fråga om ”a history of the gradual emergence of the northern nations as moral entities”, vilket i sin tur medför att man kan försvara det egna rikets rätt till politisk frihet – ett land som växt fram till mog-nad och frivilligt antagit den kristna tron får inte angripas och underkuvas i Guds namn. Det fanns således ett mycket gott politiskt skäl för att ge sig i kast med den egna historien och ge den en struktur.131

Enligt Weber blev den norska förhistorien, på grund av det här synsättet, indelad i tre faser. I den första handlade det om de äldsta förfäderna, den svenska ynglinga-ätten, då djävulen fortfarande höll ett fast grepp om sinnena. Óðinn tänkte bara på den egna personliga äran och förledde sina godtrogna undersåtar att dyrka honom som gud. Samtidigt lades en positiv grund i socialt och politiskt avseende genom att monarkin etablerades, själva förutsättningen för den framtida kristningen. Under den andra fasen nådde monarkin Norge, och tecknen på att något var på gång kom allt tätare. Snorri låter Hálfdan svarti och drottning Ragnhildr drömma profetiska dröm-mar om framtiden, och ser dessutom till att Ragnhildr har en otvetydigt kristen här-stamning. Hálfdan är visserligen hedning men ändå en icke-blotande rex justus, och när hans kropp efter döden delas i fyra delar som placeras på fyra olika platser i riket påminner Weber om de kristnas relikkult. Haraldr hárfagri har kommit ett ytterligare steg på vägen, eftersom han svär en ed till den som skapat honom och därför kan kva-lificeras som en ”noble heathen”. Hákon Aðalsteinsfóstri försöker till och med införa kristendomen, men det är inte dags än; Guds plan ligger fast och kan inte skyndas på. 900-talet i Norge är intressant just av de här skälen; determinismen är stark, men sam-tidigt får de enskilda regenternas individuella moral ökad betydelse – Eiríkrssönernas egoism, Hákon jarls blandning av ont och gott, Óláfr Tryggvasons nit för den kristna läran. Den tredje fasen av utvecklingen tar vid när Óláfr helgi lyckas få till stånd en bestående kristen stat i Norge, befäst under Magnús góði.132

Weber betraktar således Snorri som en medeltida, kristen historieskrivare vilken som helst, men andra har betonat hur annorlunda villkoren tog sig ut på Island. A. Ya. Gurevich ser författarrollen där som helt väsensskild och tvivlar på förekomsten av någon som helst historisk teori. Man tolkade inte förflutenheten med augustinska

RIKTMÄRKET HEIMSKRINGLA 359

360 BORTOM GENESIS

begrepp, man filosoferade inte, utan man fokuserade på de mänskliga relationerna i sig, och dessa fick på så sätt ett självständigt värde utan att bara vara brickor i ett spel eller illustrationer till överordnade sanningar. Följaktligen levde man fortfa-rande kvar i en gammal föreställningsvärld trots att man sedan länge var kristna, så även Snorri Sturluson, och medvetandenivån låg snarare på ett psykologiskt än på ett ideologiskt plan. Enligt Gurevich var tanken på en övermänsklig styrning, en de-terministisk plan helt främmande, och de krafter som bestämde förloppen betrakta-des som fast förankrade i människorna själva. Var och en hade sin egen lycka, gärna personifierad som ett kvinnligt andeväsen, men fatalismen var långt borta. Det ålåg var och en att göra sitt bästa av sitt öde. Som vi sett är lycka något som kungarna nödvändigtvis måste vara i besittning av, men den kunde svika som när Haraldr harðráði föll av hästen vid Stamford Bridge, och den var kopplad till kungen person-ligen och till den kungliga släkten. Intoleransen mot de gamla gudarna lyser också med sin frånvaro, vilket är ovanligt i den medeltida litteraturen, och Snorri förefaller både tro och inte tro på myterna. När Óðinn dyker upp inför Óláfr Tryggvason fram-ställs han som en betydligt intressantare samtalspartner än biskopen. Kristendomen har besegrat myten, men myten lever kvar, det är den om något som strukturerar berättelserna, och om schemat finns, då är det ett mytiskt schema som ”gave the nar-rative integrity and deepened its meaning without subduing it.” Gurevich kan till och med tänka sig att Snorri betraktade den norska historien som bestämd av att Ynglingaätten var dömd till inbördes motsättningar. Början låg i det fadersmord trollkvinnan Hulð hjälpte Vísburrs söner till och som hon förutsåg skulle leda till regelbundna släktmord allt framgent. Således betraktar Snorri histori-ens lopp i skenet av en förbannelse, och Gurevich gissar att det möjligen var Völuspá som inspirerade till tolkningsmodellen. Völvans myt om den kosmiska katastrofen ger i så fall en bakgrund till och dramatiserar Norges verkliga historia, och växelspe-let mellan balans och obalans i förhållandet kung–undersåte får eskatologiska un-dertoner. In kan naturligtvis smyga sig föreställningar om vad som karakteriserar ett harmoniskt tillstånd och om hur det går till när harmonin bryts, men enligt Gurevich resulterar de aldrig i något utarbetat filosofiskt eller teologiskt system som i resten av Europa. ”The ‘historical conception’ is latent in the sagas, it is not explicitly formulated but follows from the narrative itself.”133

Den som senast tagit upp problematiken om Snorri som historiograf är Sverre Bagge, och han ställer sig i mångt och mycket på Gurevichs sida. Bagge menar att man knappast kan tala om en övergripande, uttolkande historiesyn i Heimskringla, avsikterna bakom texten är både enklare och mer komplicerade än så. Däremot gör Snorri en genomtänkt insats med sitt berättande, och den insatsen kan mycket väl jämföras med den moderne historikerns. Snorri försöker rekonstruera det förgångna och skapa en ordning i förlagornas kaos och använder sig därvid av bestämda strate-gier och principer. Han söker sig till de auktoriteter som verkligen kan slås fast som auktoriteter (visserligen utan att på andra sätt kontrollera och bedöma sanningsvär-den), och han försöker arbeta utifrån en plan snarare än bara kompilera stoff. Snorri

är en vän av ordning, och han strävar efter att arrangera förloppen så att motsägelser försvinner och så att berättelsen ska stå klar och enhetlig inför oss.134

Framför allt vad gäller Óláfs saga helga har Snorri enligt Bagge lagt ner ett stort arbete. För att bringa reda i den oerhörda stoffmängden har han för det första använt ett slags klassiskt peripetischema för regeringsperioden i dess helhet. Óláfr börjar som lyckosam vikingahjälte och kung under tio års tid, så kommer vändpunkten med exil och nederlag, och till sist följer i den särskilda sagan segern efter döden. Men för att ordna detaljerna används en ytterligare strategi, nämligen den årliga växlingen mel-lan vinterkvarteren i Niðaróss, i Viken och på Upplanden. Snorri låter således skild-ringen styras av var kungen för tillfället befann sig, vilket gör att sammanhängande förlopp delas upp och passas in kronologiskt. ”Interlace” och ”stranding” kommer att karakterisera skildringen, som därigenom blir uppbruten i detaljerna men kongruent i helheten. Sagorna före Óláfr helgi är lösare konstruerade, men målet tycks även där vara att koncentrera sig på ett fåtal konflikter och upprätthålla en fast kronologi. Den ordnande principen framför andra är således kronologin, men det finns inga absoluta årtal utgående från Kristi födelse. Enligt Bagge är skälet att tiden gavs sin betydelse av tid enbart genom de relevanta förloppen, i det här fallet kungarnas regering. Tiden tillhörde den konkrete kungen och inte någon absolut, överordnad måttskala, och den blir ett sätt att kristallisera ut viktiga skeenden. Om en händelse är omsorgsfullt daterad då kan man vara klar över att den är av stor betydelse.135

Men vad är Snorri mer än bara ordningssam? Bagge vänder sig mot alla dem som i Kohts efterföljd velat läsa ut idéer om en historisk utveckling och periodisering ur Heimskringla. Hos Snorri äger konflikterna rum mellan individer inom ett i princip statiskt samhällssystem, och det görs inga försök ens att koppla den nordiska histo-rien till världshistorien (så när som på Óðinns utvandring från den antika världens periferi). Historien består i stället av skeenden som kan länkas kronologiskt och i orsakssammanhang men inte bildar en koherent helhet. Händelserna i sig och det korta perspektivet intar blickpunkten. På samma sätt behöver man inte heller söka djupt liggande avsikter hos Snorri. Sagorna ger uttryck för ett samhälle där värdena och idealen låg fasta utan att ifrågasättas, och i ett sådant samhälle slåss man inte för idéer eller överordnade grupperingars intressen, man ”fights one’s own or one’s leaders’ personal enemies.” Och man blir sedd genom sina bedrifter, inte på grund av ideologiska ställningstaganden – och hur skulle ett sådant sakernas tillstånd kunna upprätthållas om ingen berättade om bedrifterna? Sagorna bevarar och registrerar och sprider hjältedåden och representerar därigenom historiens dom. Historien hos Snorri är inte ”allt som hänt” eller abstrakta scheman och utvecklingslinjer, utan den del av förloppen som är värd ett berättande, som är ”söguleg”. Å andra sidan kan man säga att Snorri i högre grad än föregångarna försöker förstå orsak och verkan och till och med deformerar sina förlagor för att sammanhangen ska framgå tydli-gare. Heimskringlas historiografi är följaktligen mer pragmatisk i sin framtoning, och i stället för att ta del av en osystematisk serie av hjältedåd blir vi införda i det som Bagge kallar ”the game of politics”.136

RIKTMÄRKET HEIMSKRINGLA 361

362 BORTOM GENESIS

Det politiska spelets motor är konflikten, och det är då fråga om konflikter som mest liknar islänningasagornas släktfejder. Det är inte konflikter mellan kungadöme och aristokrati som Koht och Sandvik hävdat, utan motsättningar mellan individer. Kungen som individ, hövdingarna som individer; och incitamenten är högst kon-kreta, inte abstrakt ideologiska. Det aktörerna slåss om är makt och inflytande i det korta perspektivet, man planerar inte för den egna gruppens positioner i en avlägsen framtid, utan man agerar på det omedelbara nuets skådebana. Kungen talar inte för kungadömets sak utan för sin egen, liksom hövdingen, liksom bonden, och det är bara en skillnad i grad när Óláfr helgi konfronterar Knútr ríki och när Hrafnkell ja-gar Eyvindr på Fljótdalsheiðr. Man slåss inte mot utan inom ett socialt sammanhang, och konflikterna inverkar inte på de statiska basförutsättningarna utan bara bekräf-tar dessa. Aktörerna är taktiker, inte strateger. Och framgångsrik blir man, liksom i släktfejderna, genom att lyckas med mobiliseringar och genom att få tillräckligt stöd i de rätta lägren. Vad man framför allt behöver är framgång i initialskedet – ingen är mer svåremotståndlig än en vinnare – men man behöver också diplomatisk förmåga, och man behöver karisma. Snorri är föga intresserad av de rent militära aspekterna och försöker sällan förstå varför en strid gick som den gick, betydligt viktigare är den roll utfallet fick i det politiska spelet. Och det vimlar av listiga förhandlare och karis-matiska ledare i Heimskringla. Det finns spår av norsk nationalism, och fejdaspek-ten är svagare när länder står emot länder, men i stort sett är det även där fråga om kungar som råkar i rent personliga motsättningar. Inte ens kristningarna har särskilt stark ideologisk laddning, och de teologiska diskussionerna om doktriner och liturgi lyser mest med sin frånvaro. När människor omvänder sig är det för att de blivit in-dragna i maktpolitiken, de lockas med belöningar, de hotas med straff, och de förförs av karismatiker, och när en kung lyckas omvända folket i någon del av riket innebär det samtidigt att han förstärker sitt inflytande där. Inte heller de ofta refererade ”up-penbart” konstitutionella konflikterna i Heimskringla är när allt kommer omkring särskilt konstitutionella. Torgny lagman och Sigvatr skáld talar inte för folkets rätt, utan folket reagerar på konkreta, aktuella missförhållanden, och en listig medlare hindrar att det kommer till våldsamheter. Folket verkar för sina personliga intressen precis som vilken annan aktör i spelet som helst. I det politiska spelet spelar släktskapsförhållanden och klasstillhörighet, enligt Bagge, mindre roll än man velat tillstå. Man slåss för makt och framgång, och de alli-anser som etableras styrs mest av parternas egenintressen och är därför högst labila. Det ser ut som anarki, men i och med att allt försiggår inom en aldrig ifrågasatt ram är proceduren snarast konserverande. Det finns en hierarki men i grad snarare än art, och därför kan man inte tala i kategorier av kung, hövdingar, bönder som Koht och Sandvik gör. Kungen är en ovanligt lyckad hövding, inte mer, och hövdingarna får ibland sin makt av kungen, och ibland är deras status baserad på andra kriterier; det finns sålunda ingen enhetlig hövdingeklass. De vanliga människorna kommer visserligen sällan till tals, men jämfört med övrig europeisk medeltidslitteratur har de en verklig ställning som aktörer i spelet; de kan reagera på förtryck, och de kan

påverka till förändring. Samhället är alltså stabilt och i någon mån demokratiskt, och det drivs av fejder mellan individer, där de mest bemärkansvärda insatserna kan er-övra ett rum i berättelser och tradition.137

Det finns en hederskodex hos Snorri, men den utgör inget oberoende, abstrakt system, utan beror mer på det enkla faktum att en persons värde definieras i andra människors ögon. Det är ”de andra” som bestämmer om man ska lyckas, eftersom man är helt beroende av de andras stöd och goda ord. Hedern är kopplad till fram-gång, och det finns ingen framgång utanför gemenskapen. Det politiska spelet spelas ansikte mot ansikte, och personligheten hör nära samman med den sociala rollen. De viktiga egenskaperna är de som leder till framgång i spelet och som är observer-bara – allra viktigast förstås ens verkliga handlingar i viktiga situationer. Den psyko-logiska bakgrund Bagge tecknar är således mycket enkel och betyder på intet sätt att Snorri skulle utgå från någon konsistent teori om den mänskliga naturen – följden kan till och med bli att exempelvis Óláfr helgi egentligen uppträder som helt olika karaktärer vid olika skeden i sin bana. En annan mer positiv följd är att skildringen blir mycket rationell och praktiskt erfarenhetsmässig, och att man verkligen får sig till del levande och övertygande ögonblicksbilder. Den allmänna ramen utgörs av ”the game of politics”, och intresset är fokuserat på de aspekter av tillvaron som kan kontrolleras av människan; Gud och det övernaturliga spelar underordnade roller, och det är just här Snorri enligt Bagge avviker som tydligast från den samtida konti-nentaleuropeiska litteraturen.138

Det man ytterst kan läsa ut av Bagges framställning är att Heimskringla i någon mån ser ut som en fusion av kungakrönika och islänningasaga; den norska utveck-lingen tolkas och gestaltas utifrån spelregler som egentligen hör till den isländska släktfejden, och resultatet blir ”one of the best examples of the ‘heroic’ and ‘objective’ tradition in storytelling and saga writing.”139 Idéen är intressant och kan få konse-kvenser för hur man ska se på utvecklingen av den skrivna sagan. Intressant är också observationen att Snorri, trots kontakterna med Norge och trots inblandningen i de norsk-isländska relationerna, i så ringa mån intar en tydlig ideologisk position. Är det den isländska bakgrunden som gör att han kan förhålla sig så opartisk, eller ska vi ta det ytterligare steget och tro att upphovsmannen är någon helt annan? Om vi släpper Snorri som Heimskringlas författare då börjar det knaka i många fogar, det har vi kunnat konstatera – de flesta av de ”säkra” tidfästningarna är av ka-raktären före eller efter Snorri. Men ett löst bygge kan vara en fördel när vi strax går att föra in den sista och otvetydigt viktigaste komponenten; den ständigt förtigna el-ler artigt avvisade eller diffust förutsatta muntliga traditionen. Man kan vara en hur bra berättare som helst, och ändå står man sig slätt utan ett stoff att berätta. Dock ska vi först ta del av en tankegång som ytterligare rycker lite grand i fogarna, och som kan vara värd begrundan även om den inte är möjlig att acceptera till fullo. Och vi ska också ta upp frågan om inflytandena utifrån.

RIKTMÄRKET HEIMSKRINGLA 363

365

Post-Snorri

Den konventionella synen på utvecklingen efter Snorri kan sammanfattas som föl-jer. För det första fick den partitendentiösa Sverris saga efterföljare där den fortsatta norska samtidshistorien tecknades ned. Den direkta fortsättningen Böglunga sögur, med birkibeinarnas kungar som huvudpersoner, hade kommit till redan på 1210-ta-let – en längre version täcker perioden 1202–1217 och en kortare 1202–1210.140 1264–1265 fick så Snorris brorson Sturla Þórðarson i uppdrag av kung Magnús la-gabœtir att skriva den kunglige faderns historia, och sålunda tillkom Hákonar saga Hákonarsonar om tiden 1217–1263. Det står i Sturlunga saga att Sturla utförde sitt arbete efter ”sjálfs hans ráði (det vill säga Magnús’) ok inna vitrustu manna forsögn” (efter hans eget råd och de visaste männens instruktion), och vi kan tänka oss en skrivarsituation som i mångt och mycket liknar Karl Jónssons.141 Sturla skrev också Magnús’ historia, och den påbörjades under en vistelse i Norge 1266–1271, fortsat-tes vid ett nytt besök sommaren 1278 och avslutades på Island strax efter kungens död 1280. Magnúss saga lagabœtis fanns tillgänglig ännu på 1600-talet, men i dag är bara två fragment bevarade. Även i den egna sagan tog Magnús del; den sattes sam-man ”eftir bréfum ok sjálfs hans ráði.” Under den här sista fasen av den ”klassiska perioden” tillkom också Knýtlinga saga.142

Efter 1280 komponerades inte längre kungasagor i original, utan en tid av bear-betning och insamling tog vid. Denna post-klassiska period varade till 1390-talet och nådde sin kulmen med Flateyjarbók. Först ut var den bevarade Morkinskinna, som utvidgade den äldsta versionen med þættir och skaldestrofer och reviderade förlagan stilistiskt. Sedan kom turen till Óláfr-sagorna. Den särskilda Óláfs saga helga från 1220-talet var ju redan från början ett stoffrikt verk, så här blir utvecklingsgången lite speciell. Särskilda sagan hade en prolog och en sammanfattning av de tidigare kungarnas regentskap från Haraldr hárfagri och framåt, den avslutades med en räcka Óláfr-mirakel kronologiskt inplacerade under de följande kungarna, och den attri-bueras Snorri som en tid senare placerade den (förstås utan inledning och avslut-ning) som mittparti i Heimskringla. Det som nu hände med sagan var att ytterligare þættir fogades till, och i Flateyjarbóks version ingår ju till och med hela uppsplittrade sagor (Fóstbrœðra saga, Orkneyinga saga, Færeyinga saga).143

Óláfs saga Tryggvasonar en mesta inspirerades enligt det accepterade synsättet av Snorris särskilda saga om Óláfr helgi, och utgick från Heimskringlas Óláfr Tryggvason-saga sådan denna tar sig ut i Jöfraskinna-handskriften. I en första version (bevarad i

366 BORTOM GENESIS

AM 61 fol, AM 53 fol och AM 54 fol) tillfogades en mängd material som hade med kristningen att göra, bland annat från Færeyinga saga, Hallfreðar saga, Landnámabók och Gunnlaugr Leifssons latinska biografi. I Bergsbók (som härstammar från AM 54) attribueras kompilationen Bergr Sokkason som var abbot i Munka-Þverá 1325–1334 och 1345–1352. Tidigare hade Bergr för övrigt verkat som munk i Þingeyrar. Ytterligare stoff tillkom efter hand, som framgår av fragmenten i AM 62 fol och helheten i Flateyjarbók. Nornagests þáttr, Helga þáttr Þórissonar och Grœnlendinga saga fogades till, och sammandragen av Færeyinga saga och Jómsvíkinga saga ersattes med kom-pletta sagaavsnitt.144

Även perioden efter kristningskungarna tilldrog sig ett post-klassiskt intresse, det har vi kunnat se i Hulda-Hrokkinskinna, som antas ha kompilerat Heimskringlas tredje del med den redan reviderade Morkinskinna. Hela den här utvecklingen av längre texter ur kortare har blivit ifrågasatt av Alan Berger i ett par mindre undersökningar. Även antydningarna i det föregående om en lång, dåligt strukturerad äldsta Morkinskinna pekar i samma riktning. Berger ut-går från det faktum att Heimskringla på intet sätt blivit lika uppskattad på Island som i Norge. Exempelvis Guðbrandur Vigfússon föredrog skildringen i Óláfs saga Tryggvasonar en mesta och framkastade tanken att det i stället var den som hade Snorri till författare. Heimskringla-versionen är enligt Vigfússon ”a dull, skeletonlike abridgment, which, like a pirated quarto of Shakespeare, defaces the beauty it cannot hide.”145 Berger undersöker nu hur ett kort avsnitt, där Ástríðr flyr med spädbarnet Óláfr undan drottning Gunnhildrs hejdukar, tar sig ut i Oddrs saga, i Heimskringla och i längsta sagan och menar sig kunna ställa de accepterade åsikterna på ända.146 Den konventionella förklaringen är att Heimskringla utgått från Oddrs version, som blivit förtätad och effektiviserad, och sedan har längsta sagan återställt det mesta av det som plockades bort. Om man emellertid bara ser till själva texterna och inte tar hänsyn till de yttre kriterierna vad gäller tillkomsttiden, så är det en annan bild som växer fram. Det finns inga verbala sammanfall mellan Oddr och de båda andra, men väl en hel del mellan Heimskringla och längsta sagan. Dessutom är berättandet betyd-ligt klarare hos Oddr och i längsta sagan, medan Heimskringla kondenserar och stry-ker i så hög grad att åskådligheten blir påverkad. Den enklaste förklaringen är onek-ligen att längsta sagan utgått från Oddr – kanske från det latinska originalet – och att Heimskringla, lite oskickligt förkortat längsta sagan. Den stora stötestenen är egent-ligen bara kopplingen mellan Snorri och Heimskringla, och den stötestenen är som vi sett ganska porös. Berger visar också på andra exempel där konsekvensen av Heimskringlas förkort-ningar blivit att avsnitt av historier tappats bort så att de inte kan förstås utan att man tar hjälp av längsta sagan, och han avvisar de ytterst få direkta, interna bevisen för Heimskringlas prioritet. Som vi konstaterat tidigare menar han också att indicierna för att Snorri författat Heimskringla passar lika bra på Fagrskinna, och man kan så-lunda se ett scenario växa fram. Om Snorri skrev den korta, norskvänliga kungakrö-nikan i Fagrskinna behöver vi inte längre offra tankar på hans anmärkningsvärda ob-

POST-SNORRI 367

jektivitet. Och Heimskringla kan ha satts på pränt betydligt senare, med bland annat längsta sagan som grund, och avsikten kan ha varit att ”Fagrskinna-ize” förlagan, att se och tolka stoffet med Fagrskinna som modell och inspiration. Kanske kom den till och med till i Norge och utgjorde ett sätt att anpassa de alltför omfångsrika isländska texterna till en norsk publik. Inte konstigt då var Heimskringla fick sin största popu-laritet – på Island sågs den mest som en ointressant återvändsgränd. På motsvarande sätt menar Berger att Hulda/Hrokkinskinna bildar förlaga för Heimskringla och inte tvärtom, och att en bearbetare huvudsakligen plockat bort de partier som också ingick i Morkinskinna. Men Bergers hypotes har inte vunnit an-klang och knappast ens kommenterats. Både Louis-Jensen och Dietrich Hofmann anser den omöjlig av textkritiska skäl, men frågan är om inte tankarna vore värda en ingående undersökning.147 Det kan ju ibland förhålla sig så att de underförstådda hindren för en teori i själva verket bara består av falska låsningar. Tänk bara på vad som har hänt med stemmat för Óláfr helgi-sagorna på senare tid. Ett annat argument för Heimskringla som en ofruktbar ”dead-end” i sagautveck-lingen har Berger funnit i sagorna om Haraldr hárfagri. Aktörer i dramat är, för-utom Heimskringlas Haraldr-saga, de inledande partier av särskilda Óláfr helgi-sagan och längsta Óláfr Tryggvason-sagan som handlar om Haraldr, men dessutom av-snittet ”Upphaf ríkis Haralds hárfagra” i Flateyjarbók.148 ”Upphaf” betraktas som ett fragment av en förlorad, gammal Haraldr-saga, som man menar utnyttjades första gången av särskilda sagan. Sedan har Heimskringla använt den tillsammans med sär-skilda sagan för sin skildring, varefter längsta sagan har gjort bruk av Heimskringla och särskilda sagan, och Flateyjarbók slutligen inkluderade det bevarade fragmentet. Berger är av en annan åsikt. Han noterar att Haraldr-partiet i särskilda sagan utgör en förkortning av en förlaga, och argumenterar sedan för att förlagan i fråga är iden-tisk med den längsta sagan, inte med den förlorade Haraldrs saga. Vägen går således från den förlorade via den längsta till den särskilda sagan, och detta betyder med all sannolikhet att den särskilda sagans inledning lagts till i efterhand. Heimskringla har använt den längsta sagan, som den har många ordagranna sammanfall med, men kompletterat ur andra källor, exempelvis den förlorade sagan, Fagrskinna och Orkneyinga saga. Berger demonstrerar hur Heimskringla ”kronologiserar” längsta sa-gan, och den tekniken känner vi ju igen från Bagge, och han visar på misstag som direkt beror av förfaringssättet. Under det här synsättet blir Heimskringla återigen ett sterilt projekt, medan den förlorade Haraldr-sagan utövade inflytanden i många riktningar. Och Berger frågar sig, precis som tidigare, varför man inte skulle kunna tänka sig Snorri som författare till ett så viktigt verk, snarare än till ett som ingen brydde sig om.149

Lärdomen är denna – ytterst få av de vedertagna dateringarna kan tas för givna, ytterst få av de antagna utvecklingslinjerna är med nödvändighet historiskt korrekta. Fältet är öppet för spekulationer, och fältet kräver att vi kastar en blick på de främ-mande metoderna och att det svarta fåret får inta sin äntliga plats i diskussionen.

369

Främmande metod

Att vägar fanns från den främmande arenan in till det nordiska språkområdet det har vi redan konstaterat. Stoffvägar från Arabien och Bysans, framstående ynglingars utbildningsresor till Västeuropa, ett inflöde av kyrklig litteratur på latin. Om Aris eventuella förebilder har vi talat och om Theodoricus’ läromästare. Uppenbart är att de båda haft tillgång till latinska urkunder, men vi kan bara undantagsvis fastställa exakt vilka, och vi vet inte alls om deras urval av skrifter var tillfälligt och begränsat eller tillhörde mer genomtänkta samlingar. För övriga sagaskrivare är svårigheten ännu större att bestämma inverkan från utrikes auktorer och skälet härtill helt enkelt att det inte finns några närmare hänvisningar. Låt oss därför gå en annan väg och undersöka utvecklingen ute i Europa för de genrer som ligger nära kungasagan, det vill säga för historieskrivningen i form av annal och krönika på latin och folkspråk. Frågan är om det finns likheter och paralleller i detaljer och helheter som gör en di-rekt påverkan från den europeiska omgivningen trolig. Det står utom alla tvivel att historieskrivningen som sådan har sina rötter i anti-ken, eftersom germanerna hade andra former för sina erinringar om det förgångna. Redan Tacitus talar om germanfolkens gamla sånger, men inga sådana finns beva-rade. Först folkvandringstidens poetiska traditioner har lämnat enstaka spår, och anglosaxarna var föregångare genom uppteckningen under tidigt 700-tal av Beowulf-kvädet. Men ansatserna fick inte någon efterföljd på kontinenten, och det kan bland annat noteras att Karl den stores tronarvinge Ludvig den fromme avskydde hedniska sånger. Det blev i stället framför allt på Island, genom Poetiska Eddan, som minnet av den germanska forntiden så småningom nådde en skriftlig fixering. Intresset var helt annorlunda för de texter om germansk förhistoria som utgår från den antika litterära genren ”Origo gentis”, folkens ursprung, en genre som prak-tiserats ända sedan Catos dagar. Den aktuella förebilden är den romerske senatorn Cassiodorus’ goterhistoria i tolv böcker, och Cassiodorus, som dog år 580, var kans-ler under östgoternas härskare Theodoricus den store. Hans verk har gått förlorat men ett utdrag, nedtecknat år 551, finns bevarat i prästen Jordanes’ gotiska krönika De origine actibusque Getarum. Genom att Jordanes’ arbete förblev tillgängligt under medeltiden bildar hans insats den reella utgångspunkten för de verk i genren som med tiden skulle komma. Biskop Gregorius av Tours som mot slutet av 500-talet skrev frankernas historia kände emellertid inte till Cassiodorus och Jordanes. Här blir, vid sidan av folket, den frankiska kyrkan beskriven och mot slutet även författa-

370 BORTOM GENESIS

rens samtid. Gregorius’ Historia Francorum fortsattes först av Scholasticus Fredegar och blev senare vidareförd i såväl Austrien och Neustrien som av karolingerna, men genren klingade av hos frankerna före år 800. Isidor av Sevilla skrev på 600-talet västgoternas historia med Cassiodorus som modell, och ett sekel senare var det anglosaxarnas tur. Tidigt på 700-talet tillkom nämligen Beda venerabilis’ Historia ecclesiastica gentis Anglorum, som vid sidan av att vara en kyrkohistoria berättar folkets bakgrund enligt Origo-mönstret. Bedas verk blev av utomordentlig betydelse för den fortsatta utvecklingen. Även Britanniens kelter fick sina monument. Gildas skrev redan omkring 560 sitt folks historia från romarnas anfall intill den egna tiden, och under påverkan av Beda och som motvikt till anglosaxarnas anspråk tillkom nära 820 Historia Britonum med munken Nennius som huvudsaklig upphovsman. Här anges trojanen Brutus som ättefader. Kelterna fortsatte sina protester och sitt sökande efter en identitet under 1100-talet i Historia regum Britanniae av Geoffrey av Monmouth, och krönikan blev oerhört populär inte minst på grund av dess store hjälte, kung Arthur. Fantastik och underbara skeenden i riddarromantisk anda dominerar framställningen. Den karolingiska renässansen verkade livgivande på många av historieskrivningens genrer, så även på Origo gentis. Frankerna fick visserligen inte någon ny krönika, men väl langobarderna. Vid Karls hov hade nämligen munken Paulus Diaconus från Monte Cassino verkat en tid, och han skrev omkring år 800 och under påverkan från Beda och Jordanes en kortfattad Origo gentis Langobardorum. Mängder av ursprungligt be-rättarstoff ingår i krönikan, som hade en skriven förlaga från 670-talet som grundval. Den enda av de tyska folkstammarna som fick sin uppkomst och utveckling be-skriven var saxarna, men det hela dröjde ända tills en kejsare steg fram ur deras led. Munken Widukind av Korvei förde då pennan – omkring år 970 – och anknöt i sin Res Gestae Saxonicae saxarna till vissa greker i Alexander den stores här. Förutom av föregångarna i genren är han tydligt påverkad av den romerske historieskrivaren Sallustius, och hans stora hjältar heter Henrik I och Otto I. Till Origo gentis-littera-turen har vi också att räkna Saxo Grammaticus’ Gesta Danorum. Genom att de olika verken i hög grad hämtat stoff ur muntliga interna traditioner är de var för sig sär-präglade och egenartade, och här fanns sålunda en grogrund för en historieskriv-ning baserad på egna villkor och egna förutsättningar. En sådan kom dock aldrig till stånd, mest kanske på grund av de många nationella omvälvningarna i tiden, exem-pelvis normandernas betvingande av anglosaxarnas England. Man kan då fråga sig om genren haft betydelse för kungasagans framväxt. Ari kände till Beda, det har vi sett, och hans Íslendingabók är ju faktiskt ett slags Origo gentis, om än islänningarnas genesis ligger så oerhört nära i tiden. Theodoricus skri-ver liksom Widukind under inflytande från Sallustius, och även om han börjar fram-ställningen så sent som med Haraldr hárfagri skulle han ha gått längre tillbaka om han kunnat. Han säger sig ju inte betvivla att det också dessförinnan fanns män i Norge som utmärkte sig för sin tapperhet men som blev bortglömda på grund av bristen på författare. Heimskringla försöker som framgått gå tillbaka till de äldsta

FRÄMMANDE METOD 371

tider, till kung Óðinn som vandrade in från det fjärran Asien, och här befinner vi oss mycket nära Origo-genren vad beträffar stoff och intentioner, men en viktig skill-nad är att språket inte längre är latin. Att det fanns ett intresse på Island för folk-historik framgår också av några översättningsverk. Breta sögur från tidigt 1200-tal har som förlaga Geoffrey av Monmouths Historia regum Britanniae, och i handskrif-terna föregås den av Trójumanna saga, vilket stryker under det av kelterna hävdade sambandet mellan Troja och Britannien. Rómverja saga, som bygger på Sallustius och Lukanus, får i det isländska perspektivet karaktär av folkhistoria, liksom Gyðinga saga om judarnas öden främst under mackabéernas tid.150

Som ett kristet motstycke till berättelserna om folkens hedna förflutna kan man betrakta genren av världskrönikor. Grundvalen bildar de kronologiska beräkningar som biskop Eusebius av Caesarea gjorde på 300-talet och som Hieronymus en tid därefter utvidgade och översatte till latin. De bibliska förloppen blev här integrerade och synkroniserade med de antika och historiens hela gång indelad i sex tidsåldrar. Arbetet fortsattes nästföljande sekel av den spanske prästen Paulus Orosius i ett in-flytelserikt verk om världsskeendet från Adam till samtiden. Orosius talar vid sidan om tidsåldrarna om fyra på varandra följande världsriken, och betraktelsesättet och systematiken blev omsider medeltidens. Den gör sig märkbar i Isidor av Sevillas Chronicon och Etymologiae och hos Beda i De sex ætatibus mundi. Under karoling-erna fick genren ett nytt uppsving i och med att intressen fanns för att inordna fran-kerriket i universalhistorien. Man kan nämna verk från sent 800-tal av ärkebiskop Ado i Wien och av abbot Regino von Prüm. Men Västfranken föll sönder, de höga ambitionerna gick om intet, och genren förlorade sin aktualitet. Inte förrän mot slu-tet av 1000-talet blev perspektiven på nytt mer omfattande och ambitiösa. Skälen härtill var Östfrankens uppgång, reformrörelserna, kampen stat–kyrka och korstå-gen. Priorn i Bamberg, Frutolf skrev sålunda en världskrönika med utgångspunkt i Hieronymus’ arbeten, och den fortsattes av abbot Ekkehard von Aura. Här gör sig också samtiden starkt märkbar, och verket rymmer aktuella avsikter. Ekkehard står på påvens sida mot Henrik IV, och han lider svårt av de svikna förhoppningarna un-der Henrik V.151 På den andra sidan stridslinjen stod Sigebert av Gembloux, antigre-gorian och även han världskrönikör. Sigebert fick inflytande västerut i Flandern, Frankrike och England, medan Ekkehard-traditionen fullföljdes och fulländades i Tyskland av biskop Otto von Freising. I den viktiga Chronica sive historia de duabus civitatibus tänker och filosoferar Otto över historiens gång och drar slutsatsen att ti-derna går mot sitt slut. Antikrist är nära och domens rätteting. Theodoricus Monachus visar genom sina referenser att han är väl förtrogen med många av de anförda författarna. I samband med tideräkningsproblematiken näm-ner han och hänvisar till Eusebius, Hieronymus, Isidor och Beda – förutom till Hugo av St. Victor. Vi har sett honom omtala Sigebert, och avslutningsraderna om den onda samtiden erinrar onekligen om Otto av Freising. Och de talrika digressionerna skulle man kunna uppfatta som ett valhänt försök att associativt inordna det norska skeendet i ett universalhistoriskt perspektiv.

372 BORTOM GENESIS

Den första versionen av den översatta så kallade Veraldar saga kan också vara mycket tidig, forskare har till och med nämnt årtalet 1135, och i den bevarade sagan blir Fredrik Barbarossa anförd som regerande kejsare (1115–1190). Veraldar saga är en kompilation som i huvudsak bygger på Isidors och Bedas världskrönikor, och vi kan följaktligen slå fast att islänningarna tidigt var förtrogna med genren. Det är där-emot underkastat tvivel om den haft nämnvärd betydelse för de egentliga kungasa-gornas utformning. Mycket speciell för medeltiden är den vildvuxna annalgenren, och den här gången finns inte utgångspunkten hos de romerska skriftställarna, eftersom det bara är själva termen som är latinsk. Sålunda handlar Tacitus’ Annales om det förgångna, inte om nuets skeenden. Däremot är framväxten likartad för Roms och medeltidens anna-listik. Romarna tillfogade korta notiser på de tavlor som lade fast tidpunkten för vissa religiösa ceremonier och på listorna över konsuler, och de medeltida munkarna gjorde sammalunda på de nämnda påsktavlorna. Var och en annal kom härvid att förbli knuten till ett bestämt kloster och uttryckte därför dess snäva och begränsade perspektiv. Ett flertal händer förde anonymt texten vidare under generationernas gång, och olika annalräckor kan uppvisa komplicerade släktskapsband genom att handskrifter lånades ut och kopierades vid intilliggande klostersäten. Bedas krono-logiska överväganden och intresse för påsktavlorna fick stor betydelse för genrens framväxt, inte minst för dess uppsving under karolingertid. Vid Karls hov förstod man väl annalistikens möjligheter när det gällde att hävda och skildra den egna po-litiken. För perioden 741–829 existerar det sålunda en officiell karolingisk historie-skrivning genom de Frankiska riksannalerna som påbörjades år 788, och så små-ningom blev dessa i stilistiskt avseende mycket framstående. I och med tredelningen av imperiet splittrades även annalistiken. De västfrankiska Annales Bertiniani fort-satte in på 880-talet, mittrikets Xantener-annaler till 873 och Östfrankens Fulda-annaler intill 888. Därefter förstummades genren för en tid i regionen. Bedas inflytande var förstås viktigt i England, och här fick annalistiken en be-tydelsefull och särpräglad avläggare i den redan uppmärksammade Anglo-Saxon Chronicle. Man vet att det fanns en ursprungskrönika – till år 891 – under Alfred den stores dagar, och vanligen förutsätter man verket som en produkt av Alfreds regim, inspirerat av honom själv eller åtminstone tillkommet under hans överinseende. Det mest anmärkningsvärda med krönikan är att den är författad på engelska och inte på latin, och den utgör därför en pionjärinsats, även om skälet härtill kanske är så banalt som att latinkunnigheten inom riket gått kraftigt tillbaka. En annan innova-tion i verket är att Bedas kronologiska metod, med Kristi födelse som nollpunkt, för första gången blir tillämpad i England. The Anglo-Saxon Chronicle blev som framgått fortsatt långt in i anglo-normandisk tid, och E-versionens sista årtal är 1154. I Tyskland kom en ny annalistik till stånd under Otto den store. Bland annat blev Reginos av Prüm världskrönika vidareförd i en sådan form av munken Adalbert, senare ärkebiskop i Magdeburg, och ibland, som i Lamperts av Hersfeld annaler, sprängdes genrens ramar genom oerhört utförliga årsberättelser. Under investitur-

FRÄMMANDE METOD 373

striden miste annalerna åter i betydelse men återkom under 1100-talets fredligare första decennier.152

I Norden vann år-från-år-berättandet insteg först så småningom och i ganska be-gränsad omfattning. Ari lade som framgått fast fyra årtal i sin Íslendingabók – 604, 870, 1000 och 1120 – med hjälp av yttre kriterier och använde sig i övrigt av relativa tidsbestämningar. Theodoricus lämnar här och var årtalsuppgifter och begrundar bekymrad deras tillförlitlighet. I de isländska släkt- och kungasagorna däremot mö-ter oss sällan fasta tidsangivelser och sällan en kontinuerlig tidsmässig skildring. Här står de enskilda händelserna i fokus, och hur många händelselösa år som skilde dessa åt spelar mindre roll. Visserligen kan man urskilja en fragmentarisk kronologi här och var, och den kan bistå oss att hjälpligt fixera förloppen i tiden. Härvidlag intar prästsagan om Guðmundr Arason en särställning – men metoden går igen i sagorna om Hákon Hákonarson och Magnús lagabœtir. Guðmundrs ålder och kungarnas regeringsår bildar en rigid tidsskala som disponerar stoffet annalmässigt. Händelseutvecklingen i Sverris saga är också strikt kronologiskt ordnad, men utan referenser till någon fast skala. Det enda årtal vi möter är 1202 för Sverrirs död. En liknande metod blir tillämpad även i Sturlunga-kompilationens centrala verk, Íslendinga saga.153

Annalistiken erövrade först sent ett fäste på Island – de tidigast bevarade exem-plen härrör från början av 1300-talet – och vi har sett hur utrikes skeenden blir blan-dade med händelseförlopp ur sagalitteraturen. Frågan är när annalskrivandet tog sin början, och till vilken period man ska hänföra ”urannalen”. I Gustav Storms efter-följd talar man gärna om 1200-talets slut, och annalistiken följer då efter det att för-fattandet av sagor blomstrat ut, och genren som sådan har ingen del i exempelvis kungasagans genesis. Alternativt kan man, som Natanael Beckman, tänka sig att an-naluppteckningar bedrevs på Island så tidigt som vid 1100-talets början och att start-punkten liksom på kontinenten utgjordes av påsktavlor. Då har åtminstone enstaka informationer kunnat förmedlas från annal till saga. Ólafía Einarsdóttir har till och med framkastat hypotesen att prästsagan om Guðmundr Arason skulle vara att be-trakta som ett konglomerat av saga och annal.154 Med en tidig start för annalistiken måste man under alla omständigheter konstatera att intresset för fasta tidsföljder så småningom kom att vika för de inom muntligt berättande vanliga inre relativa kronologierna. ”Gesta”-diktningen är en annan specifikt medeltida litteraturgenre. Man kan upp-fatta den som en variant av biografin, eftersom det som skildras är gestalter som i följd innehaft ett och samma ämbete. En likartad grupp utgjorde senantikens härs-karsviter, men Gesta-krönikorna har aktörer av annat slag. Det är framför allt bisko-par och abbotar som intar skådebanan och ofta ingår i texterna fingerade tal och autentiska dokument. Förebilden är Liber pontificalis, listan över påvar från Petrus och framåt, en lista som började föras på 500- eller 600-talet. Startpunkten tillhör emellertid karolingernas renässans, eftersom det var en skrift av Paulus Diaconus som lade fast mönstret för genren. Paulus tecknade sålunda ned en Gesta episcopo-

374 BORTOM GENESIS

rum Mettensium – fullbordad år 784 – över biskoparna i Metz. Den första kloster-krönikan, Gesta abbatum Fontanellensium, tillkom även den under karolingertid och behandlar det normandiska klostret i St. Wandrille. Den yttersta avsikten med de här skrifterna var oftast att på diverse sätt legiti-mera den aktuella institutionen eller bekräfta särskilda rättigheter och privilegier. Genren blev mycket populär från och med ottonernas tidevarv, framför allt längs Rhens nedre lopp. Flodoard skrev om biskopsdömet i Trier omkring år 950, Folkwin något senare om abbotarna i St. Bertin, och Sigebert påbörjade en Gesta över klos-tret i Gembloux, för att bara nämna några exempel. Längre österut verkade biskop Thietmar som satte samman en berömd krönika om biskoparna i Merseburg, skri-ven med anknytning till Widukinds historik över saxarna, och här ingår en hel del rikspolitik, bland annat Otto I:s och Henrik II:s aktioner österut. En höjdpunkt för genren utgör Adams Gesta Hammaburgensis, som med sin blandning av kyrkligt innehåll och statsangelägenheter starkt erinrar om Thietmars verk. Under investitur-striden förlorade Gesta-krönikorna i kvalitet vad Tyskland beträffar, även om antalet verk fortfarande var betydande. Ett lysande undantag finner vi i Otto von Freisings Gesta Friderici I imperatoris, avslutad år 1160, och trots att perspektivet här är be-gränsat till en enda gestalt kan verket sägas tillhöra genren. Arbetsmetoden, med bland annat de talrika redovisade dokumenten, är nämligen gestornas. I Västeuropa blomstrade Gesta-diktningen under 1100-talet på ett helt annat sätt än i Tyskland, men den miste samtidigt mycket av sin egenart. Den flöt samman med folkhistorik, världskrönika och biografi så att man bara med svårighet kan vidhålla de aktuella distinktionerna. Den anglo-normandiska världssynen praktiskt taget formades i gestor. Ordericus Vitalis’ klosterhistoria över St. Evroul (Historia Ecclesiastica) växte till en kombination av Gesta et eventus Normannorum och univer-salhistoria. Och av munken William av Malmesburys hand föreligger såväl en Gesta regum Anglorum avseende tiden från saxarnas invasion till år 1120 som en kyrko-historia, Gesta Pontificum Anglorum, från anglosaxarnas konversion intill år 1125.155 Saxos Gesta Danorum å sin sida tillhör snarare folkhistoriken. Kan då genren ha utövat inflytande på det norröna sagaskrivandet? Onekligen finns det beröringspunkter. Sålunda strukturerar Ari senare delen av Íslendingabók utifrån de perioder som lagsagomännen och biskoparna utövade sina ämbeten, och kungasagan utgör ju i sig en form av härskarsviter. Med början i Heimskringla fram-ställs historien entydigt som en räcka kungabiografier, något som i praktiken gäller även för Morkinskinna och Fagrskinna. Är förfaringssättet traditionellt betingat, eller kan man ana sig till en påverkan från Gesta-genren – det är frågan. Som framgått var den världsliga biografin förvånansvärt sparsamt företrädd un-der medeltiden. Även på romersk mark hade det dröjt avsevärd tid innan härskarna bestods levnadsskildringar, och Plutarchos och Suetonius hör till de första förfat-tarna av sådana. Suetonius’ arbeten utgjorde för övrigt förebilden för Einhards be-römda Vita över Karl den store. Karls bedrifter blir skildrade i verkets första del medan slutpartiet upptas av ett karaktärsporträtt. Einhards Vita fick betydelse för

FRÄMMANDE METOD 375

framtiden, och till avläggarna hör biskop Assers Life of King Alfred från år 893 och den anonyma Life of King Edward (bekännaren). En annan utgångspunkt för bio-grafilitteraturen än den antika var de kyrkliga helgonlegenderna. Mönstret blev fast-slaget omkring år 400 genom Sulpicius Severus’ Vita över den helige Martin, det överlägset mest lästa och efterbildade under hela medeltiden. Det hagiografiska be-rättandet frodades under 500- och 600-talen, med allt större andel mirakel och fantastik, samtidigt som utformningen stelnade under standardmönster. Man kan nämna att Gregorius av Tours författade en samling dylika underskildringar och att påven Gregorius I ligger bakom de ytterst inflytelserika Dialogi de vita et miraculis patrum Italicorum (Dialogues) från omkring år 594 – inte minst på Island blev de här dialogerna flitigt studerade. Irernas och anglosaxarnas mission på det europeiska fastlandet gav genren ett nytt innehåll och en ny kraft. Man började nu beskriva gestalter som agerade i den kon-kreta sinnevärlden – missionärer och kyrkliga banbrytare. Bedas Vita över den helige Cuthbert bildade skola, Alcuin skrev i hans efterföljd om frisernas apostel Willibrord, och den helige Bonifatius fick sin biografi nedtecknad genom biskopen och kollegan Willibalds försorg. Denna verklighetsnära och åskådliga Vita-diktning fortsatte un-der lång tid vid klostret Fulda, som Bonifatius för övrigt grundat, och vid Korvei, där Ansgar verkade en tid. Rimbert skrev i Korvei om Ansgars liv och fick tillika en egen biografi tecknad. Liksom de flesta andra litterära genrer förföll Vita-skrivandet med karolingerri-kets sönderfall för att återkomma under ottonernas tidevarv. Den nyvunna enheten mellan kyrka och stat präglar de nya alstren, och helgonkulten tar allt mindre del, i stället dominerar de rikspolitiska inslagen, för det var ju inom sådana områden kyrkan numer verkade. Annorlunda då när investiturstriden bröt banden mellan värld och ande, och framför allt vad gäller gregorianerna är avsaknaden av biografier anmärkningsvärd. Genren tynade helt enkelt bort i Tyskland och fanns kvar bara i form av gestor och övernaturlig legend. Situationen var en annan i England där många mästerverk såg dagen på 1100-talet – man kan som exempel nämna Gesta regis Henrici II av Roger of Howden, och i Frankrike fick capetingerna snart sina levnadsskildrare. Munken Helgald vid Fleury-sur-Loire gick i bräschen med ett Vita över Robert den helige, Epitoma vitae Roberti regis, och abbot Suger vid St. Denis tog vid med Vita Ludovici Grossi. Suger var väl förtrogen med sitt stoff, eftersom han länge verkat som kungens närmaste rådgivare. Han började också skriva om efter-trädaren Ludvig VII – samtidigt som han själv blev rikets egentlige regent – men av-led år 1152 utan att ha kunnat fullborda verket. Klostret St. Denis blev till följd av Sugers aktivitet ett centrum för den historiografiska verksamheten till stöd för cape-tingerna.156

Med Roger of Howden, abbot Suger och Otto von Freising har vi definitivt tagit steget över till en officiell historieskrivning i maktens tjänst. Vi har sett en sådan ta sin början under karolingertid med de frankiska riksannalerna men sedan dyka upp bara sporadiskt under starka regenter. Ett exempel utgör den skrift om påvestri-

376 BORTOM GENESIS

den 940–964 som kejsar Otto II förmådde Liudprand av Cremona sätta samman. I Lampert von Hersfelds annaler blir uttryckligen påpekat att kejsarna förde med sig litteratörer för att vittna om utförda bedrifter och framställa dessa i ett sanningsen-ligt ljus. Sålunda ingick den irländske kaplanen David i Henrik V:s följe under här-färden till Rom år 1110, och det var hans uppgift att teckna ned händelsernas gång.157 Det var likaledes Henrik som anmodade Ekkehard att skriva sin världskrönika. Mellan Otto von Freising och Fredrik Barbarossa rådde ett ännu närmare sam-arbete, grundat inte minst på släktskapen dem emellan – kejsaren var historieskri-varens brorson. Otto, som vi påminner oss såg mycket pessimistiskt på samtiden i världskrönikan från 1146, hade ändrat åsikter nu när Fredrik bestigit tronen och fredstider avlöst de täta krigen. Han erbjöd sig följaktligen att skriva ett verk om nuets skeenden, och Fredrik tog omgående förslaget till sig och satte upp en för-teckning över den hittillsvarande regeringstiden, en förteckning som sedan bildade grundstomme för Gesta Friderici. Att abbot Suger skrev officiell historia är självklart, eftersom han spelade en så framträdande roll i de skeenden som skildras, och även Roger of Howden befann sig från år 1174 i kunglig tjänst. Det låg således ”i luften” vid 1100-talets mitt att, på uppdrag av de storpolitiska aktörerna, fästa på pränt ten-dentiösa historieverk. Frågan är om det föreligger en direkt påverkan till det som samtidigt ägde rum i Norden, eller om det bara var situationerna och andan som sammanföll. Vi påmin-ner oss att biskop Absalon förelade Saxo att sätta samman en Gesta Danorum om-kring år 1185, och i Norge satt samtidigt Karl Jónsson författande Sverris saga under kungens överinseende. Möjligheterna till en kontinentaleuropeisk influens på sagan är under alla omständigheter sällan så uppenbara som just här, och Sverrir fortsatte att nyttja skriften som vapen i sin politiska kamp. Tale mot biskopene har ju en präst-lärd kungens tjänare till upphovsman. Men om vi verkligen vill hitta svaret på varför den medeltida isländska litteraturen är så egenartad och så litterärt effektiv, då är det nog ändå åt ett annat håll vi måste vända oss.

377

Det svarta fåret

Halvdan Koht fick en tidig kritiker i Fredrik Paasche, som på många punkter ifråga-satte hans åsikter om tendenser i kungasagan. Det finns en allmänt religiös bas, säger Paasche, men knappast kyrkliga eller politiska partisynpunkter. Morkinskinna kla-gar visserligen över Haraldr gillis våldsamma framfart mot biskop Reinaldr, men när chansen kommer att deklarera kyrkans position tas den inte; författaren verkar mer intresserad av moraliska frågor om rätt eller fel. Objektiviteten är desto mer anmärkningsvärd eftersom Morkinskinna ska ha tillkommit vid den tid då striden om kyrkorätten stod som hetast. Inte ens Theodoricus framstår alla gånger som en särskilt rättrogen fanatiker; Paasche påminner om den sekvens där kejsar Otto sägs ha skänkt kyrkan och prästerna nästan alltför mycken ära och rikedom. Du har gett kyrkan gift, står det, och dagligen råkar furstar och prästerskap i gräl. Theodoricus verkar sörja mer över våldet och motsättningarna än vilja verka för den ena partens intressen. Paasche menar också att Indrebø överdriver den kungliga tendensen i Fagrskinna och tvivlar på att man kan se Ágrip som författad på initiativ av Sverrir för att avspegla dennes åsikter – ingen annanstans är ju domen så hård över Sverrirs far Sigurðr. Inte ens i den egna sagan är Sverrir överallt den strålande mittpunkten, och detta trots att han uppenbarligen var en framstående agitator i både tal och skrift. Paasche betvivlar vidare – liksom Bagge långt senare – att Snorri skulle ha en samlad syn på hela den historiska utvecklingen, en integrerad politisk teori. Ibland kan det se så ut på grund av att sagorna har en benägenhet att generalisera när de vill förklara något, när de således ”er kommet ut over sin egentlige evne, nemlig for-tællingen.” Och det är här vi hittar pudelns kärna, enligt Paasche. Sagorna tillkom för att glädja och underhålla, och de har ”i det væsentlige beholdt denne karakter ogsaa i nedskrift.” Nedtecknarna tillhörde kyrkan, och därför finns den religiösa tonen, och dagsaktuella synsätt kunde förstås smyga sig in, men motkrafterna var starka och berodde av berättandets långvariga tradition. Till och med de norska latinska kröni-korna påverkades till en objektivitet som helt avvek från skrivsätten ute i Europa. Att vinna ett rykte var viktigare än att driva en politik, och berättandet passade betydligt bättre till att förmedla det förra än det senare. Och rykten vann man i handling, inte genom att svärta ner motståndare, därav objektiviteten. Sympatier och engagemang tillhör de enskilda gestalterna och de enskilda förloppen, inte de överordnade histo-riska kraftfälten eller de abstrakta filosoferande tankeflödena.158

378 BORTOM GENESIS

I berättandet som är sig självt nog, eftersom det refererar till aktörer och skeen-den av kött och blod, levande i en verklighet – det är där vi måste söka traditionens bidrag till sagakonsten. Ingenting annat duger. ”The sagas would not be as good as they are if they were individually created compositions in anything like the modern sense.”159 Det finns en originalitet i sagorna som vi inte får förneka. Objektiviteten är inte total men ytterst påfallande för sin tid, förmågan att tänka sceniskt deformerade de utländska förlagorna till och med vid rena översättningar, och ”viljan att få sin saga” kunde väga tyngre än kortfristiga vinster på den här sidan graven. Det är något annat att som individ tillhöra en statisk, väldefinierad gemenskap än att slåss för livet för sin individualism i det modernas öde land. Att det finns en muntlig bakgrund till kungasagorna blir heller inte förnekat ens av de häftigaste bokprosaanhängarna. Nordal tror således att Óláfr helgi-stoffet del-vis bestod av ”fortællinger hentede umiddelbart fra traditionen”, men mycket längre vill man inte gå.160 En av de mest extrema i viljan att nå fram till den skrivna ”urtex-ten” och stanna där är Aðalbjarnarson. Man undersöker det man har i sin hand och spekulerar eventuellt kring förlorade, rekonstruerbara förlagor, och man förklarar alla avvikelser och all påverkan med att skrivare använt andra skrivares texter. Men till sist står man ändå där, där man stannat, vid branten där den fasta marken plöts-ligt tar slut. Vad göra – blunda och gå därifrån, eller kontemplera tomheten? Faktum kvarstår; ”the oral problems cannot be eluded, only postponed.”161

Den hittills mest grundliga uppgörelsen med traditionens belackare kom så tidigt som 1936 i och med att Anne Holtsmark opponerade på Aðalbjarnarsons avhand-ling om de norska kungasagorna. Det hon främst vänder sig mot är forskarnas benä-genhet att använda muntligheten som ett obekant ”x”, som en ”deus ex machina” att ta till i sista hand, men utan att man ger sig tid att definiera begreppen, och utan att man gör klart för sig vad man rimligen kan förvänta sig av traditionen. Holtsmark visar på svagheten hos Aðalbjarnarsons indicier för att Historia Norwegiæ och Ágrip skulle gå tillbaka på en gemensam källa, därtill skriven på latin. Det viktigaste skälet över huvud taget för hypotesen är Aðalbjarnarsons skräck inför allt som finns på andra sidan det skrivna ordet, och följden blir att han får ta till nödutvägar och ändå hamnar i olösliga motsägelser. En rimlig syn på hur tal och skrift fungerar tillsam-mans och förutsätter varandra leder oss enligt Holtsmark till ett betydligt plausiblare scenario. Vår Ágrip är förkortad och bakom den finns en utförligare äldre version. Den blivande författaren till Historia Norwegiæ har läst denna gamla Ágrip i sin ung-dom, och när han sedan i skola i England hos Agnellus fått sitt uppdrag, kanske som elevarbete, har han skrivit ”efter hukommelsen”. Så kan man förklara alla de passager som enligt Aðalbjarnarson kräver en latinbok som båda författarna haft tillgång till. Holtsmark menar alltså att man lätt gör sig skyldig till missgrepp om man bara räknar med skrivna texter och avfärdar alla andra möjligheter som ovetenskapliga. Ett förlorat manuskript är ju precis lika hypotetiskt som en utklingad muntlig berät-telse. Och hur många försvunna sagor i led efter led man än postulerar, så står man ändå där till slut – någonstans måste stoffet ha hämtats, ur traditionen, ur verklighe-

DET SVARTA FÅRET 379

ten, ur fantasin. Vem berättade hur, varför, för vem och var? Traditionen har inte va-rit en hela folkets egendom, utan har hafts om hand av de goda berättarna, de övade, de begåvade, och dessa har gjort stoffet till sitt och sig själva oumbärliga. Ibland har de också – som säkert Karl Jónsson – kunnat utnyttja förmågan ekonomiskt. Men förutom yrkesmannen behövdes också en situation och en krets med ett in-tresse, och Holtsmark räknar med tre sådana. Till att börja med kungen och hirden, där man behövde hålla rätt på ätten och rikets historia, inte minst av politiska och juridiska skäl. Den andra kretsen utgörs av skaldetraditionen, påbörjad i Norge men med tyngdpunkten på Island och med ett påtagligt norskt avbrott under 1100-talet. Den tredje kretsen är kyrkan med dess intresse för helgonkungarna. Märk att vi talar om ett stadium före skriftens ankomst, men att det samtidigt var just vid hovet och inom kyrkan som denna introducerades, och de första latinverken kom till. Frågan är bara vad som ägde rum vid övergången. Var det kringresande klerker som sam-lade in materialet? Satt Oddr och Theodoricus uppmärksamt lyssnande och note-rande med pennan i hand? Kopierade man slaviskt det hörda, och kopierade man i nästa led texter ord för ord? Gjorde man korta notat, lade man till egna förklaringar, formulerade man i frihet, läste man ett längre stycke för att sedan skriva av ur min-net – frågorna är många. Framför allt måste vi räkna med att boken kunde gå tillbaka in i traditionen och förmedlas muntligt; handskrifterna var ju få och svåra att tillgå. Och vad gäller själva traditionen måste vi förstå att den aldrig kan reduceras till ske-lett eller fragment. Den hade en form och en fyllighet, annars kunde den inte göra tjänst som underhållning och leva vidare. Föränderlig var den naturligtvis, men den var samtidigt kött och blod, och ”selve stoffet som skriftene blir laget av.” Och den dog inte av att dess ord blev fästa på pergament, i en övergångstid levde den vidare tillsammans med skriften, ända till dess boken slutgiltigt avlöste sagamannens berät-tande som underhållning. Som Holtsmark påpekar: Sverrir lyssnade på sagor, kung Hákon lät läsa för sig ur en bok.162

Det är annars Siegfried Beyschlag man helst tänker på när det rör sig om kungasa-gornas muntliga bakgrund. I en omfattande studie från 1950 försökte han bestämma de traditionella förlagorna till de kortare översiktsverken – Theodoricus, Historia Norwegiæ, Ágrip, särskilda Óláfr-sagans inledning – och till Ynglinga saga, och han har även annorstädes diskuterat muntlighetens problematik.163 Beyschlag försöker reda ut om en berättarkontinuitet mellan händelse och nedskrift är möjlig, och vilka former den kontinuiteten i så fall kan ha antagit. Det han i första hand koncentrerar sig på är skaldediktningen och en slags kortare, mer eller mindre officiell krönika, som han benämner ”Konungatal” efter dikten till Jón Loptsson. Men han utesluter heller inte förekomsten av ett bredare episkt berättande. Det enda verkliga beviset för en tradition är förstås skaldedikterna, eftersom hänvisningarna till sagesmän kan vara författares fantasiskapelser. Dikterna däremot, åtminstone de flesta av dem, måste ha förmedlats, därom råder enighet inom forskningen. Det Beyschlag gör är att undersöka ett antal av skaldestyckena för att komma till klarhet över vilken för-kunskap de egentligen fordrar hos åhöraren för att över huvud taget kunna förstås.

380 BORTOM GENESIS

Den samtida publiken var naturligtvis insatt i sammanhangen, och därför räckte det hela tiden med antydningar. Men sedan – hur kunde de kommande generationerna hänga med i svängarna? Enligt Beyschlag måste åtminstone den allra mest oum-bärliga kontexten ha förmedlats tillsammans med dikterna, annars skulle många av dem vara fullkomligt obegripliga. Dikterna måste ha traderats inbäddade i en ”Begleitprosa”, som inte alls hade samma fasta form som poesin. Ingenting hindrar heller att Begleitprosan sett ut ungefär som dikternas nuvarande prosaomgivning i Fagrskinna eller Heimskringla. När man undersöker saken närmare visar det sig dock att bilden blir mycket komplicerad. Det ser ut som om vissa sagaförfattare i vissa fall bara haft tillgång till en dikt, andra bara till dess Begleitprosa och ytterligare andra till den kompletta kombinationen. Man skulle således kunna tänka sig att prosan ibland lösgjort sig från dikten och undergått en utveckling på egen hand fram till nedskriften. Och också att prosaelement från olika dikter om samma händelser eller aktörer kombinerats till korta berättelser i traditionen. På det här sättet skulle det således gå att förklara många divergenser och sammanfall i det bevarade materialet. Det finns egentligen bara två alternativ att välja mellan. Antingen är Begleitprosan ett faktum och intresset för dikternas kontext kontinuerlig i tiden; man ville förstå det man tog del av. Annars låg fokus helt på formen, så att man under en mellan-period struntade i de verkliga sammanhangen, som därför måste rekonstrueras vid nedskriften. Frågan är om inte det förra scenariot är betydligt troligare än det se-nare.164

Här kan nämnas att Gudrun Lange nyligen riktat blickpunkten på skaldepoesin som en viktig muntlig källa för översiktsverken. Man har enligt henne utnyttjat stoffet utan att redovisa själva lyriken, och hon tar upp en mängd strofer för att visa att här kunde Theodoricus ha hämtat sina uppgifter – till skillnad från hos Beyschlag klarar sig alltså versraderna alldeles utmärkt på egen hand som stoff-förmedlare. Theodoricus har eventuellt haft nedtecknade versioner i sin hand, men han kan också ha använt sig av muntliga sagesmän, ”isländische Bauern, Seeleuten, Kaufleuten, Geistlichen oder Skalden”. Enligt Lange är det troligt att även Historia Norwegiæ använt kväden, och i Ágrip finns ju till och med sju verser redovisade.165

När Beyschlag talar om ”Konungatal” som en andra möjlighet till muntlig kon-tinuitet, då baserar han sina tankegångar på uppgifter hos Ari och Snorri. Med Þorgeirr afráðskollr når man ju så långt tillbaka som Hákon jarl utan avbrott, och Beyschlag tror att det var ”formen” Konungatal som sagesmännen använde sig av och som Ari och Sæmundr utgick från i sina förlorade skrifter. Formen var fast och innehållet begränsat just för att man skulle kunna bevara de viktiga faktauppgifterna i minnet. Beyschlag tror också att dessa Konungatal, liksom Begleitprosan, levde vi-dare ända in i skriftperioden och satte spår i sagorna, och att läget också här till slut blev mycket komplicerat. Dels kunde Konungatal och skaldeprosa stödja varandra, dels kunde bredare episkt berättande flöda in, och dels kunde skrivet material gå till-baka in i traditionen. Allt det här gör att tåtarna blir ytterst svåra att reda ut om man utgår från texterna och försöker resonera sig bakåt i utvecklingen.166

DET SVARTA FÅRET 381

Beyschlag har under alla omständigheter lagt fram en övergripande hypotes som är väl värd att begrunda. I början står riksgrundarna, småkungarna från Vestfold som plötsligt fann sig i spetsen för ett nordiskt rike att räkna med och som behövde anor för att bekräfta maktställningen. Därav Ynglingatal av Þjóðólfr ór Hvini som utpekade en bakgrund via Uppsala till guden Freyr i en skaldedikt helt centrerad kring de respektive kungarnas dödssätt. Så småningom utvidgades räckan från den ensidiga koncentrationen på ”Ende” till en tvådelad ”Beginn”–”Ende”, kanske genom en kombination med diktens Begleitprosa. I Beginn berättades sammanfattande om den kung det gällde, det vill säga tillnamn, äktenskap, personlighet, rikets karaktär under perioden och så vidare. I den formen tog Historia Norwegiæ över stoffet, och Heimskringla utvidgade ytterligare i sin Ynglinga saga. Så småningom behövde emel-lertid kungarna ett utförligare berättande om sig själva; Beginn utvidgades och fram-för allt tillkom en mittdel om det konkreta regentskapet. Därmed var man framme vid ”Konungatal”, som enligt Beyschlag har den här tredelade utformningen, och for-men kan fortfarande urskiljas i översiktsverken som ett bakomliggande ”Urstufe” för kungarna före de bägge Óláfr. Bärare av kunskapen och tekniken var fróðir menn, och genom att det fanns ett antal av dem uppstod varianter som i sin tur kunde ut-nyttjas som ”Vorstufe” i skrivna verk. Några fróðir menn – Ari, Sæmundr, kanske fler – tecknade själva ner sina Konungatal, andra nöjde sig med att förmedla dem muntligt. På det här sättet kan vi förstå skillnader och likheter i översiktsverken. Urstufe och samägt material i olika Vorstufe ger likheterna, enskilda berättares vari-anter i olika Vorstufe skillnaderna. Och var och en av Theodoricus’ krönika, Historia Norwegiæ och Ágrip vilade förstås på olika Vorstufe. När vi kommer till helgonkungarnas sagor hade utvecklingen hunnit ett stycke längre, och grundformen räckte inte riktigt till för det rika materialet. Beginn och Ende svällde ut, en ungdomshistoria tillkom före Beginn, biografier i grundform för sidoaktörer anslöt sig, och ett episkt berättande trängde in – stoffet växte sig ut ur ra-marna för Konungatal till rudimentära muntliga sagor, som sedan bildade grunden för de motsvarande utvecklade partierna i översiktsverken. I och med Magnús góði började grundformen bryta samman fullständigt, även om spåren fortfarande går att urskilja. Det mer summariska mittstycket försvann och ersattes med en biografi med en följd likvärdiga höjdpunkter. Från och med Haraldr harðráði och framåt kan man säga att den tredelade ramen helt blivit sprängd och att den övergivits. Den här utvecklingen är ingenting att förundra sig över, och den beror av att den egna sam-tiden, det överblickbara nära förflutna, tagit över rollen som Vorstufe. Vetandet om det omedelbara förgångna delades av alla som på något sätt upplevt skeendena och var inte längre ett fåtal historiskt intresserades egendom. Enligt Beyschlag hamnade kunskaperna i en skriven ”Haraldingerchronik” efter en mycket kort tid i muntlighe-ten, en krönika som tecknades ned i Norge efter 1172 och kom att utgöra gemensam källa för Ágrip och Theodoricus. Den viktiga slutsats Beyschlag drar är således att Theodoricus, Historia Norwegiæ och Ágrip varit inbördes oberoende, ingen av författarna har haft något av de andras

382 BORTOM GENESIS

verk i sin hand. Likheterna före Haraldr harðráði – även de ordagranna – beror på att man nyttjat olika men avhängiga muntliga Vorstufe, och efter Haraldr på ett ge-mensamt användande av en skriven Haraldingerchronik. För de första kungarna har Vorstufe utgjorts av varianter av en knapphändig översikt, där Theodoricus’ förlaga antagligen varit isländsk och Historia Norwegiæs norsk. För Óláfr Tryggvason har för-lagan varit en muntlig saga, i en variant för Theodoricus och en för Historia Norwe-giæ, och här har Ágrips förlaga stått den senares nära. Även för Óláfr helgi har det va-rit fråga om en muntlig saga i varianter där likheterna förråder den bakomliggande grundformen.167

Beyschlags hypotes bryter naturligtvis radikalt med den traditionella forsknings-traditionen där alla tänkbara sammanfall hänförs till skriftlig påverkan, och någon efterföljd har han knappast förunnats. Ellehøj avstår från motbevis men låter sig inte övertygas, och Andersson kan väl sägas sammanfatta den aktuella ståndpunkten när han hävdar att de flesta forskare torde ”agree that the correspondences must be scri-bal not oral.”168 Den springande punkten är hur hög grad av ordagrant sammanfall man kan tillåta för muntliga varianter, för det är ju länge sedan tron på fasta, memo-rerade muntliga sagor övergavs. Samtidigt kan man inte helt avvisa möjligheten att vissa formuleringsräckor har etsat sig fast och hängt kvar viss tid även om berättare bytts ut. Viktigt för Beyschlag är att den historiska kunskapen bars upp av personer med ett speciellt intresse och en speciell begåvning, det vill säga av skalder och fróðir menn, men han begränsar sig inte bara till Begleitprosa och Konungatal, han låter också en bredare epik få en plats i teoribygget. Ingenting hindrar att förmedlarna kände till betydligt mer än som framgår av de knappa kungaräckorna och att de i verklig-heten även framförde långa berättelser, som den berömde islänningen vid Haraldr harðráðis hird. Precis som senare tiders berättare kan de ha kombinerat en trohet mot innehållet med en personlig frihet vad gäller gestaltningen. Vissa kanske lade störst vikt vid en sträng objektivitet, andra inriktade sig på det episka utförandet och ytterligare andra på dramatiken och dialogen. Var och en bidrog till att stoffet trans-formerades och till att en väldig skatt av historier hölls dynamiskt levande i tradi-tionen. I muntligheten ingick således också den episka episoden ”die sich nun eben-falls in freiem Wachstum um die strengen anderen Gattungen schlingen oder sich mit ihnen verbinden kann, je nachdem, wie umfassend jeweils das Wissen und das Interesse des betreffenden Erzählers, des Sagamannes, war.” I ett avseende är dock Beyschlag helt på bokprosaanhängarnas sida. Visserligen fanns där ett stoff och ett berättande i traditionen men till verklig konst kom det först med skriften, först med boken togs det slutliga och avgörande steget mot storhet.169

Trots allt förhåller det sig uppenbarligen så att det Beyschlag riktat blickarna på och lagt tyngdpunkten vid är den kortfattade, ”nyttiga” historiska kunskapen, för-medlad muntligt av speciella personer i speciella kontexter, där kunskapen i fråga hade en funktion och var viktig. Kungaräckorna skapades inte med skriften utan transkriberades ur muntliga kungaräckor. Begleitprosan var inte självständig berät-

DET SVARTA FÅRET 383

telse utan skuffades framåt som nödigt bihang till den viktiga skaldelyriken. Men tänk om muntligheten efter sin natur alltid var bred, och tänk om de stränga och knappa översikterna först kom till stånd med skriften. Tänk om storheten redan fanns i talet.

385

Det muntliga havet

Laxdœla saga börjar med en konflikt mellan Haraldr hárfagri och Ketill flátnefrs släkt i Raumsdalr i västra Norge. Haraldr gjorde det nämligen till sin vana att själv utnämna styresmännen i de olika delarna av riket, och efter ett husting med frän-derna avgjorde Ketill hur man skulle ställa sig till de nya omständigheterna. Själv for han med dottern Unnr till Skottland, medan sönerna Björn austrœni och Helgi bjólan, tillsammans med dottern Þórunns make Helgi inn magri, ställde kosan till Island. Det här var emellertid långt ifrån sista gången aktörer i sagan kom i kontakt med norska kungar, och man kan säga att den norska rikshistorien i viss mån ger ett ramverk till hela sagaförloppets utvecklingsgång. Unnr blev stammoder för laxdalingarna sedan hon tagit land vid Breiðafjörðrs nordstrand, och hennes sondotterson Höskuldr var den förste av ättlingarna att be-söka Norge. Hákon góði var kung då, men eftersom han satt i Viken vid tillfället och Höskuldr stigit i land där Bergen så småningom kom att ligga sammanträffade de inte den gången. Här talas det för övrigt om ett möte för ömsesidig fred som hölls vid Brenneyjar mellan Hákon och, får man förmoda, den svenske och danske kungen. Efter en kortare vistelse på Irland sökte så Höskuldr upp Hákon som ut-tryckte ett lätt missnöje med att han dröjt så länge, men förhållandet dem emellan blev snart det bästa. Höskuldr fick det hustimmer han var ute efter till skänks och vid avskedet dessutom en guldring, ett svärd och en penninggåva. Höskuldrs mor Þorgerðr hade flyttat till Norge efter sin makes död, gift om sig och fått sonen Hrútr men återvänt till Island sedan hon på nytt blivit änka. Hrútr däremot stannade kvar och blev snart hirdman hos Haraldr gráfeldr. Det sades att drottningmodern Gunnhildr inte hade ögon för någon annan än honom, och när också han styrde kosan till Island för att hämta hem sitt morsarv var hon mycket bedrövad. Hon gav honom en guldring men drog sedan kappan över huvudet och skyndade bort från skeppet, vilket för övrigt Haraldr skänkt Hrútr som gåva. Näste besökare vid den kungliga hirden blev Höskuldrs son Óláfr pái, och fort-farande var Haraldr och Gunnhildr tongivande. Gunnhildr uppskattade Óláfr på grund av släktskapen med Hrútr men också för hans egen skull, och när han ut-tryckte önskemål att resa till Irland rustade hon hans färd både till skepp och man-skap. Mor och son var på plats när man tog farväl, och Óláfr fick lova att besöka dem på nytt på vägen hem. Han återvände mycket riktigt och tillbringade en vinter i hirden. Till jul bytte han och kungen gåvor, och när sommaren kom gav Haraldr

386 BORTOM GENESIS

honom en stor och förnämlig knarr fullastad med timmer för färden mot Island. Det verkar som om timret inte räckte till Óláfrs alla projekt, för många år senare satte han av på nytt. Nu var styresmannen i Norge en annan, nämligen Hákon jarl, men vad gäller tillmötesgåendet skilde ingenting. Timmer ska du få, sade jarlen, för det är inte alla dagar vi får besök av sådana män som du, och vid avskedet fick Óláfr dessutom en guldslagen yxa. Óláfrs halvbror Þorleikr begav sig också utomlands – för gott faktiskt efter en del upprivande konflikter – men eftersom det inte är någon huvudroll han bär upp i sa-gan talas det inte om några kungabesök. Annorlunda då med den strålande hjälten Kjartan Óláfsson och fosterbrodern Bolli, Þorleikrs son. När kusinerna anlände till Norge stod åter en ny man vid styret, ingen mindre än Óláfr Tryggvason, och nu blev det inte bara fråga om artighetsfraser och gåvobyten. Det första som hände den hösten där uppe i Niðaróss var att Kjartan fick syn på en skara män som sam i kapp i älven. Han kastade sig då i vattnet, tog sig fram till den snabbaste av männen och doppade ner honom under ytan. Mannen gav tillbaks med samma mynt, och sedan var han och Kjartan länge försvunna, innan de till slut sök upp samtidigt och sim-made i land. De var båda djupt imponerade av den andre, och naturligtvis kunde norrmannen strax presentera sig som kung Óláfr. Vid beskedet vände sig Kjartan om och gick utan ett ord men ropades tillbaka och fick kungens kappa till skänks. Snart hettade det emellertid till ordentligt. Óláfr framförde nämligen sitt kristningsbud in-för tinget, och Kjartan reagerade omedelbart på den anstrykning av hot som fanns i talet. Bättre att bli ihågkommen genom ett oförglömligt dåd än att fångas in som lamm, tycker han, och föreslår islänningarna i staden att bränna kungen inne. Det är bara det att det finns kunskapare inne bland dem, och Kjartans hetsord når snart kungens öron. Vid ett nytt blixtinkallat ting tar han upp ryktena, och Kjartan tillstår omedelbart att det är han som ligger bakom dem. Óláfr avstår dock från att använda maktmedel, han inser att om Kjartan bara blir kristnad av egen övertygelse då kom-mer mängder av män att gå samma väg –”på sådana män kan man vänta länge”, sä-ger han vid ett senare tillfälle. Vid jul besöker Kjartan och männen mässan, bara för att utspana de kristnas seder och bruk, och blir mycket imponerade av det tal kungen håller – den gud en sådan kung förkunnar måste vara en sann gud. Redan tidigt nästa morgon söker man upp Óláfr och begär att få bli döpta, och både Kjartan och Bolli ansluter sig till hirden. Fram emot sommaren vill Óláfr att Kjartan ska engagera sig i kristningen av hemön, men denne inser svårigheterna och väljer att stanna kvar i Norge. Det berättas så om Þangbrandrs halva misslyckande och Óláfrs vrede däröver, om Hjalti och Gizurr hvíti, om den slutliga kristningen och om hur Kjartan till slut får orlov att resa hem. Óláfr vill helst att han ska stanna och lovar honom till och med sin syster Ingibjörg i gifte, men Kjartan har andra planer. Avskedet mellan Kjartan och Ingibjörg där nere vid skeppen är tungt men utan bitterhet. De kysser varandra, och Ingibjörg skänker honom en guldsömmad huvudduk att ge till den trolovade på Island, till Guðrún. ”Jag vill att isländskorna ska se att det inte var en kvinna av trälätt du satt i samtal

DET MUNTLIGA HAVET 387

med i Norge”, säger hon. Föga anar de båda att Bolli redan svikit fosterbrodern och äktat Guðrún, och att den konflikt som följer ska sluta med att Kjartan blir dräpt av Bolli. Óláfr däremot förstår vad ödet har i beredskap men också att det är omöjligt att kämpa emot. Det praktfulla svärd Kjartan får av kungen vid avskedet har han be-klagligtvis inte till hands vid den sista striden. Nästa gång Laxdœla saga berättar om möten mellan islänningar och den norske kungen, då har mycket vatten flutit under broarna. Bolli har fallit för hämnarnas spjutstick, och hans söner har hunnit växa upp och ta hämnd för fadersdråpet, trots att den ene bara var fyra år och den andre ofödd när Bolli dog. Den äldste, Þorleikr, for utomlands tjugo år gammal och tillbringade flera vintrar som hirdman hos Óláfr helgi, högt ärad naturligtvis. Sedan Þorleikr återvänt, och sedan fejden med Kjartans efterlevande slutligt bilagts, återvände han till Norge tillsammans med den yngre brodern Bolli. Den första vintern sitter man i Niðaróss medan Óláfr hål-ler till i Viken, men tidigt om våren rustar man sina skepp och söker upp kungen i Sarpsborg. Þorleikr presenterar brodern, och Óláfr blir mycket imponerad av Bolli; han anser honom som den märkligaste över huvud taget av de islänningar han träf-fat. När Bolli vill vidare gör han allt för att förmå honom att stanna men naturligtvis förgäves. Gåvor får han ändå vid avskedet, som brukligt i sagan. Bolli hamnar för övrigt som den förste från Norge och Island i väringastyrkan i Miklagarðr, innan han slutligen återvänder hem. Men Óláfr helgi får ytterligare ett besök, nämligen av Þorkell Eyjólfsson, Guðrúns fjärde och siste make och styvfar till Þorleikr och Bolli. Þorkells avsikt med färden var att införskaffa hustimmer till en kyrka vid Helgafell, och därför finner kungen honom en morgon tagande mått på den väldiga katedral som just håller på att upp-föras i Niðaróss. Óláfr behåller lugnet men förutspår att timret ska komma till föga gagn, och visst blir det så. Þorkell lider skeppsbrott och drunknar i Breiðafjörðr, och stockarna flyter i land vida omkring längs stränderna. Ännu en kung dyker upp i Laxdœla saga i en kortare notering. Som vi kommer ihåg avled Þorkells son Gellir på sin ålders dagar på väg hem från Rom, men Gellir hade även i sin ungdom färdats utrikes och en tid uppehållit sig i hirden hos Magnús góði. Följaktligen blir samtliga norska kungar – förutom Eiríkr blóðøx – nämnda i sagan, och flera av dem tar aktiv del eller förutspår kommande förlopp. Och även om mötena kung–islänning är stereotypa och knappast ger vägande upplysningar om den norska rikshistorien finns här en brygga mellan islänningasaga och kungasaga. Frågeställningar tränger sig på. Är det en skapande författare som använt kungasa-gostoff för att ge kronologisk stadga åt sitt ”romanbygge”? Hör Norgeavsnitten från början till sagan, och fanns de där redan på ett muntligt stadium? Kan de till och med ha del i den skrivna kungasagans genesis?170

För vår period är förstås knutpunkterna mellan islänningasaga och kungasaga re-lativt få, eftersom de flesta av sagatidens fejder redan avslutats före 1035. Om Magnús góði talas det i Þorsteins saga Síðu-Hallssonar och Grettis saga. Grettis saga har också hänsyftningar på Haraldr harðráðis Bysans-vistelse, och som framgått dyker en epi-

388 BORTOM GENESIS

sod ur Ljósvetninga saga upp i sagan om Haraldr. I Króka-Refs saga tar Haraldr harðráði i högsta grad aktiv del, men därmed är också alla samband redovisade. Annorlunda då vad gäller tiden mellan Haraldr hárfagri och Óláfr helgi; där är inslag som dem i Laxdœla saga på intet sätt ovanliga. Jag ger bara några exempel. Njáls saga har mer att berätta om Hrútr och Gunnhildr, bland annat om den drott-ningens förbannelse som gör att Hrútr inte längre kan bedriva älskog med sin is-ländska hustru. Vidare sammanträffar Gunnarr på Hlíðarendi med Hákon jarl, och Njállssönerna råkar senare in i en allvarlig konflikt med denne.171 Stora delar av Egils saga handlar om motsättningar mellan huvudaktörerna och Haraldr hárfagri res-pektive Eiríkr blóðøx, och även Hákon góði uppträder.172 Haraldr hárfagri träffar vi framför allt i Eyrbyggja saga, Harðar saga, Kjalnesinga saga och Vatnsdœla saga. Eiríkr blóðøx i Kormáks saga och Hákon góði i Þórðar saga hreðu. Eiríkrs söner, främst då Haraldr gráfeldr, i Flóamanna saga, Kormáks saga, Þórðar saga hreðu och Harðar saga. Hákon jarl i Finnboga saga, Flóamanna saga, Gunnlaugs saga och Ljósvetninga saga. Óláfr Tryggvason i Hallfreðar saga och Eiríkr jarl i Bjarnar saga och Gunnlaugs saga. Óláfr helgi i Bjarnar saga och Fóstbrœðra saga. Detta då förutom de tillfällen då kungar nämns och mer tillfälligt skymtar förbi under skeendenas gång.173

Att kungar möter islänningar det har vi blivit varse många gånger i det före-gående. De här berättelserna avbryter ofta kontinuiteten i Morkinskinna, Hulda/Hrokkinskinna och Flateyjarbók, och de är många gånger placerade olika och i olika följd. Några dyker också upp i manuskript i form av egna versioner utan sin kontext. Allt talar sålunda för att de utgör självständiga berättarenheter, och det är också så man betraktat dem i senare tider. Man hänför dem gärna till en särskild genre av kortsagor – ”Íslendinga þættir” – och några har blivit utgivna i särskilda samlingar.174 Här står vi alltså inför en typ av korta berättelser, som skulle kunna bilda en brygga mellan den muntliga och den skrivna sagan. De är tillräckligt begränsade vad gäller stoffet för att lätt kunna hållas i minnet, och det fanns skäl att bevara dem i de släk-ter som aktörerna tillhörde. Men. Ska man se dem som kristalliseringspunkter för den skrivna sagan? Ska man se dem som själva huvudinnehållet i den muntliga tra-ditionen om kungarna? Ska man se dem som ett enkelt anekdotmaterial som så små-ningom kunde hämtas in och placeras i redan färdiga strukturer? Joseph Harris har fokuserat på trettioen Íslendinga þættir som handlar om för-hållandet kung–islänning och försökt dissekera fram genretypiska egenskaper såväl vad gäller struktur som tematik. Här finns förstås intressanta möjligheter, eftersom en del av händelseförloppen är så obetydliga att man knappast kan föreställa sig att man på ett tidigt stadium slösade pergament på dem. Det skulle alltså kunna vara en muntlig framställningsform som Harris definierat i sin undersökning. Vad gäller strukturen vill Harris se sina kortsagor som manifestationer av ett fast sex-delat schema. I ett ”introduction”-avsnitt blir huvudaktörerna presenterade, och i ”journey in” förflyttas hjälten in till kungens auktoritetssfär, vanligen över havet från Island. I ”alienation” uppstår något slag av spänning mellan kungen och islän-ningen – islänningen kan ha blivit förtalad, han kan ha dräpt en hirdman eller bru-

DET MUNTLIGA HAVET 389

tit mot någon annan av kungens förordningar. Spänningen blir upplöst i ”reconcili-ation” genom att vänner griper in, eller efter att islänningen genomgått något slag av test eller prövning. I ”journey out” återvänder hjälten till Island, och i ”conclu-sion” ägnas han en slutlig bedömning, och kanske blir några av hans efterkommande nämnda i en släkttavla. Schemat är inte alltid komplett i de bevarade kungasago-avsnitten, och dessutom finns avvikelser som kan förstås som transformationer inom den postulerade strukturens ramar. Rollen ”islänning” kan spelas av först en och sedan en annan aktör, liksom rollen ”kung” om skådeplatsen skiftar mellan olika hirder. Reconciliation är någon gång parodierad eller ofullbordad, och alienation-spänningen kan ibland ligga utanför den egentliga kung–islänning-konstellationen. Harris’ slutsats är dock klar. ”All these stories are best understood from the formal standpoint as variants of a single plot structure that belongs to the genre.”175

I en senare undersökning har Harris utvidgat sina betraktelser till de trettioen be-rättelsernas tematik. Han finner att det är humanistiska värden som företrädesvis förordas i texterna, och han läser ut ett slags propaganda för vänskap, generositet och gästvänlighet, förlåtelse och försoning. Även om det inte entydigt är fråga om specifikt kristna värderingar, så är det definitivt ingenting i tematiken som strider mot medeltida religiositet. Och dessutom finns likheter både med ”low mimetic comedy” – med en term från Northrop Frye176 – och med folksagan. Islänningarna befinner sig från början i underläge, de saknar medel och deras status är låg, men genom duglighet och tur övervinner de svårigheterna och ”får prinsessan”, ofta en rik änka – eller bara ära. Och om Íslendinga þættir står för komedin, då represente-rar islänningasagan naturligtvis tragedin. Där är aktörerna av hög rang och spelreg-lerna allt annat än humana, och det är nederlaget, den dömda kampen mot alla odds som karakteriserar händelsekurvan. Slutsatserna är bestickande men behöver kanske nyanseras i någon mån. Det är inte säkert att vi står inför en dikotomi, övergången kanske är betydligt mjukare än så.177

Lönnroth använder Harris’ idéer i sin studie av Njáls saga men förenklar schemat till ”1. Departure”, ”2. A series of tests, including court visit and viking adventures” och ”3. Homecoming”. Kvar finns dock det sociala avancemanget. Hjälten är stän-digt lyckosam i fas 2, och han återvänder till Island ”safely and with honor”.178 Uppenbarligen möts kung och islänningar även inom islänningasagans ramar, det har vi redan slagit fast med många exempel, och frågan är om strukturen hos avsnit-ten där skiljer sig särskilt mycket från den av Harris föreslagna. Islänningarnas sta-tus är genomgående högre än i kungasagorna, och man får en känsla av att kontra-henterna befinner sig på en jämförbar nivå. Kungarna är mer benägna att uttrycka beundran och välvilja och inslagen av direkt konflikt färre, åtminstone i Laxdœla saga. Men ibland kommer det till konfrontation, och då är kungen per definition den giftigaste protagonisten, och maktspelen får trots allt hela tiden en anstrykning av Harris’ alienationskonflikt. Till och med Egill måste ju rädda sig från döden genom att framföra sin drapa Höfuðlausn inför Eiríkr blóðøx. Men visst befinner sig Kjartan och Egill i en annan liga än Auðunn och Sneglu-Halli.

390 BORTOM GENESIS

Frågan är dessutom om inte Harris’ schema går att använda även i avsnitt där is-länningar inte uppträder, särskilt om man som han tillåter diverse transformationer och variationer inom strukturens ramar. Exempelvis blir ju Þorkell dyrðill alienerad Magnús góði, i och med misstankarna om obetald skatt, och balans inträder först efter det att kungen fått klart för sig att en lyckosam test redan utförts. Þorkell är inte islänning, men konflikten utgör ett solklart fall av alienation–reconciliation (II:l). Vi kan också nämna alienationerna mellan Haraldr harðráði och Úlfr auðgi (III:k), mellan Haraldr och Þrándr (II:g), mellan Magnús och Margrét (II:p) – exemplen är många. Kanske är det en annan distinktion vi ska göra än den Harris föreslår. Kanske ska vi ställa fejderna på Island, där parterna i princip har samma chans till fram-gång – åtminstone när alla mobiliseringar är klara – mot motsättningar där kungen redan från början har ett försteg som aldrig kan tänkas bort. Konflikterna på Island blir verkliga konflikter som bara kan lösas med blodsutgjutelse eller förhandling. Så fort en kung blir inblandad på egen mark, då kommer det emellertid alltid att finnas en dragning till alienation – kungen måste bevekas för att en försoning ska kunna komma till stånd. Jag har i ett annat sammanhang föreslagit en uppdelning av kungakonflikterna i olika kategorier. Man skulle sålunda kunna tala om ”Kung–undersåte, alienation” enligt Harris’ modell i de fall då undersåten strävar efter ba-lans och uppnår balans efter en genomförd test, ett genomfört uppdrag eller efter att vänner gripit in. Vidare om ”Kung–undersåte, konflikt” om parterna strider på någorlunda lika villkor, och båda föredrar seger framför villkorslös balans. Vi har sett Kjartan helt oresonlig inför Óláfr, och män som Oddr Ófeigsson (III:q) och Halldórr Snorrason (III:a) agerar stenhårt mot Haraldr harðráði, och till samma kategori kan man hänföra konflikterna med oförskräckta stormän som Einarr þambarskelfir (III:3). Ibland hamnar fokus på hur två olika regenter ställer sig till samma under-såte, och vi kan tala om en ”Kung–kung–undersåte”-kategori. Dels blev ju samre-geringarna allt vanligare med tiden (Magnús–Haraldr bildar typparet, men även Sigurðr–Eysteinn tilldrog sig som framgått intresse), dels hände det ju att män be-sökte olika kungahov (Auðunn, Sneglu-Halli och andra). Inte minst Laxdœla saga visar dessutom att inte alla möten resulterade i konflikt, de kunde ha sitt berättar-värde i alla fall, och en kategori ”Kung–undersåte, vänskap” är därför berättigad. Mellan Magnús och Hreiðarr (II:j), Haraldr och Stúfr (III:v) eller Eysteinn och Einarr (VII:o) är relationerna aldrig annat än goda.179

Alldeles oavsett alla kategoriseringsförsök skulle kung–undersåte-stoffet – och framför allt kung–islänning-episoderna – kunna tänkas förmedlat inom en muntlig tradition. Sekvenserna är tillräckligt korta för att kunna bevaras i minnet, och skeen-dena är tillräckligt intressanta för att leva vidare. Därmed sällar sig berättelserna till raden av andra möjligheter; skaldestrofer, Begleitprosa, Konungatal. Men vilka kon-kreta indicier finns för att det över huvud taget berättats i tal om kungarnas bedrif-ter. Vad är det vi känner till någorlunda säkert om traditionen och berättarna? Vi har några namn. Þorgeirr afráðskollr bodde i Niðaróss år 995 när Hákon jarl blev

DET MUNTLIGA HAVET 391

dräpt, och Þorgeirr berättade för Oddr Kolsson som i sin tur berättade för Ari. Hallr Þórarinsson hade vistats hos Óláfr helgi, och hade goda kunskaper om hans regent-skap, och Hallr levde så länge att han kunde berätta för Ari. Namnen Þorgeirr, Oddr och Hallr visar således att sagesmännen fanns, men inga uppgifter existerar om hur deras informationer fördes vidare. Motvilligt eller konstnärligt, som formlösa, isole-rade fakta eller som flödande, uttrycksfulla historier? Ingen vet. Däremot vet vi att man tidigt på 1200-talet trodde att berättelser om viktiga skeenden kunde läras in och förmedlas vid den kungliga hirden. En islänning, som kanske hette Þorsteinn, lärde sig sagan om Haraldr harðráðis bedrifter i Bysans av Halldórr Snorrason som själv hade deltagit i händelserna. Halldórr berättade vid alltingen och på färderna dit och därifrån, och Þorsteinn lyssnade och lade på minnet och fogade historien till sin repertoar. Vi har sett hans oro när det kom till ett framförande inför huvudaktören i egen hög person, men Haraldr hade ingenting att anmärka utan var mer än nöjd med sin sagaman (III:n). Vi vet också att man på 1200-talet trodde att man vid fester ett sekel tidigare kunde roa sig med ”sagnaskemmtan”, med muntliga eller möjligen upplästa sagor.180 Att det fanns en över måttan intresserad publik på 1200-talet för nyheter utifrån det har vi likaså sett. Bara det faktum att biskop Magnús Einarsson plötsligt dök upp på alltingsplatsen efter sin Norgeresa vände hela menighetens in-tressen bort från de viktiga dagsfrågorna. Det är även betydelsefullt att man kan belägga att islänningarna hade rykte om sig att vara goda berättare. Theodoricus har skaffat sig sina kunskaper från det folk som bäst bevarat händelserna i minnet och i gamla kväden, från dem ”quos nos Islendinga vocamus” (som vi kallar islänningar), och det betonas utanför prologen att islänningarna bland alla folk är de mest kunniga i och mest intresserade av det förflutna. Den omdebatterade passagen ”non visa sed audita” kan tolkas som att Theodoricus inte själv bevittnat skeendena utan hört dem förtäljas av uppgiftsläm-nare, och islänningarna ursäktas vid ett tillfälle med att de saknar ”scriptorum auc-toritas” (skrivna auktoriteter). Saxo påstår att islänningarna använder sin tid till att förhärliga andras bedrifter och på det sättet låter förståndet väga upp den yttre fat-tigdomen. De är visa och välinformerade, och därför skäms han inte för att använda deras kunskaper. Dessutom dyker ju en sådan islänning upp i textens verklighet. Arnoldus Tylensis heter han i latinsk omskrivning, och han fascinerar såväl biskop Absalon som kung Valdamarr med sin begåvning.181

Man kan till och med använda prologen till Heimskringla som stöd för en utbredd muntlighet, trots allt tal om skaldestrofer och fróðir menn. Det som diskuteras där är egentligen bara hur historiskt otillförlitliga skeenden ska kunna beläggas med sages-män av ögonvittnesstatus. Skrivna källor som bevisligen använts tas inte upp efter-som de inte lägger något nytt till handlingarna. Inte heller diskuteras den närmaste dåtiden eftersom inga bevis behövdes – man visste vad som utspelats i den egna livs-tiden. Och kanske såg man heller ingen anledning att nämna de muntliga sagorna; de utgjorde en bakgrund som var lika självklar som vetenskapligt otillförlitlig. I pro-logen till den särskilda Óláfr-sagan finns ett par passusar som pekar i den riktningen.

392 BORTOM GENESIS

Om Haraldr hárfagris tid sägs att då förmedlades nyheter länderna emellan varje sommar och hölls i minnet och användes till berättelser. Och det påpekas att för de sagor som berättas risken finns att alla inte förstår dem på samma sätt, och att många inte minns dem efter en tid. Av samma karaktär är den markerade omsorgen i Sverris sagas prolog att visa att texten som följer inte förmedlats muntligt och därigenom förvanskats.182 Uppenbarligen berättades sagor muntligt, det fanns sagesmän, publi-ken fanns, tillfällena fanns och institutionen fanns. Men hur gick det till, hur rådfrågades traditionen, och längs vilka vägar vann den tillträde till skriften? Någon helgjuten teori har inte blivit presenterad och kan heller inte presenteras annat än som ren spekulation. Ari hör sig för hos sina sagesmän, och antingen drar han fram uppgifterna eller sitter som åhörare till fängslande berättel-ser. När 1200-talet tar sin början sätter man i gång att samla in skaldestrofer, och med dessa följer Begleitprosa, spartanskt kortfattad eller ymnigt flödande. Ungefär samti-digt införlivar Morkinskinna ett antal Íslendinga þættir i kungasagoramen, och – vare sig det skedde då eller senare – ”they must have derived from oral tradition.”183 Harris’ struktur för mötena mellan kung och islänning, Clovers struktur för den en-skilda scenen, den episodiska konstruktionen, konsten att berätta en historia som fängslar en publik, insikten om vad som är värt att berätta – allt sådant kan hänföras till det muntliga stadiet. Men resten – stoffet – stoffexplosionen – kungarna – stri-derna? Kunde något över huvud taget ”hittas på”? Den traditionella bilden kan naturligtvis vara sann, den där muntligheten kom-mer in som ett komplement och en bakgrund, som ett primitivt innehåll som ges konstnärlig form av skriftställarna. Kaos som blir ordning när pennan möter perga-mentet. Sagesmännen har kunskaper, men det är Ari som ger dem stadga, som fun-derar över sanningsvärden och placerar in uppgifterna i sina sammanhang och i de korrekta kronologiska ramarna. Resenärerna och besökarna i Norge kan återge vad de hört och sett, men det krävs män som Snorri Sturluson för att förvandla råma-terialet till konst. Det krävdes författare för att skapa en världslitteratur. Råvarorna fanns överallt, det var kockarna som var sällsynta. Men den traditionella bilden behöver inte vara sann. Muntligheten kan ha utgjorts av ett ytterst avancerat berättande, och det kan ha varit där allt det vi uppskattar i sagorna har sin upprinning. Allt det unika, konstnärligheten, slagkraften kan bero av att skriften kom in i precis rätt ögonblick och kom att samverka med det muntliga flödet på ett sätt som inte hörde till vanligheten. Tänker vi så får genesisdiskussionen en helt annan karaktär. Skriften har då sin egen utveckling, pragmatisk, vetenskaplig, nyttoinriktad, och mestadels fullständigt blind för det som försiggår och finns utan-för dess intentioner, det som kan tas för givet på samma sätt som luften vi andas. Berättelserna, berättelserna. Man kan gå till dem för att hämta hem information, in-formation som man sedan betraktar med kritiska, beräknande blickar, och man kan ifrågasätta sanningsvärden, men för de grundläggande kvaliteterna är man blind. Man frågade och fick de svar man sökte, i bästa fall. Så gjorde Ari och Sæmundr och Theodoricus och författaren till Historia Norwegiæ och säkert många fler. Varför

DET MUNTLIGA HAVET 393

skulle man bete sig annorlunda? Varför skulle man använda dyrbart pergament till de berättelser som gick i folkets mun och som var självklara beståndsdelar av livet? Det bevarande kärlet fanns ju i den levande hjärnans minnesmekanismer, och ett kritiskt betraktande med skriftens hjälp var fullt tillräckligt. Muntligheten bevarar stoffet, skriften tar de vetenskapliga notaten och reder ut. Jag har i boken om Hrafnkels saga sett ”processberättelsen” som den kärna islän-ningasagorna kristalliserades kring. Det kan ha varit själva det rättsliga och sociala förfarandet på Island som skapade dess litteratur – just det faktum att alla (eller re-presentanter för alla) möttes årligen på alltinget för att klara ut gemensamma ange-lägenheter och problem. Men inte bara på alltinget utan även på många lokala ting. ”All landets dramatik, alla konflikter, alla strider mellan män genomlöpte tingen, där korsades alla svärd, dit koncentrerades för en tid alla de verklighetens underlag som kunde bli till den goda historien. På tingen kunde berättandet äga rum eftersom män fanns samlade; på tingen kunde berättande uppstå eftersom män förde samtal. På tingen fördes processer – på tingen berättades om processer. På tingen fanns mark-naden för den gode berättaren och stoffet för den nya berättelsen. Här kunde äran och ryktet vinnas, och kanske till och med någon form av världslig belöning. Här kunde man lyssna till och lära sig av etablerade sagomän, och här kunde nya sagor formas ur aktualitetens råmaterial. Inte underligt om ’processen’ med tiden blev det centrala ämnet och processberättaren tingens viktigaste underhållare. Det som hän-der nu aktualiserar det som hände då; det som hände då bildar en prejudicerande bas för det som ska avgöras nu.” Själva grunden var att berättelserna betraktades som sanna – deras konfliktlösningsmodeller blev befästa i det allmänna medvetandet och påverkade på så sätt framtidens skeenden. Samhället var stabilt och traditionerna därför långlivade; även om de naturligtvis undergick en ständig förändring. Det är alltid en urvalsprocess på gång där det signifikanta bevaras, och det ointressanta sål-las bort, och om värdena omformas alltför snabbt kommer snart allt att försvinna. ”Om en muntlig berättelse inte har något väsentligt att säga om samtidens proble-matiker då går den ohjälpligt förlorad, och de komponenter som saknar innebörder kommer så småningom att tappas. Men samtidigt kommer alltid vissa berättelser att inta ett slags ikonstatus; de erövrar åt sig en självklar plats i det allmänna medve-tandet, som gör att stoffet förs vidare trots att det med tiden tappat all verklig inne-börd.”184

Men om processberättelsen bäddade för den skrivna islänningasagan, hur ser då vägen fram till kungasagan ut? Här finns olika möjligheter. Dels kan processberät-telserna ha bildat ram för utvikningar i Norge och på andra ställen utomlands. Aktörerna vann ära vid hirderna eller kom dit som landsförvisade efter uppgörelser på alltinget. Processen hjälpte till att bevara även perifert stoff, och på köpet följde upplysningar om kungarna. Annars kanske utlandssagan utvecklades till en egen, fri-stående form i stil med útferðarsagan eller biskop Magnús’ nyhetsbulletiner. Frågan är då bara hur stoffet kunde förmedlas vidare sedan det mist all aktualitet. På vilket sätt kunde det utgöra en prejudicerande bas för nuet? Kunde det vara så att den

394 BORTOM GENESIS

aktuelle härskaren alltid jämfördes med företrädare i ämbetet, och dessa på så sätt levde vidare i traditionen? Eller var kungen hela tiden så viktig för islänningarna att hans förehavanden av automatik erövrade ikonstatus och stabilitet? En tredje möjlighet är den av Harris föreslagna att det utvecklades ett särskilt berättande om islänningars möten med kungarna, där alienation och test utgjorde den sögulega mittpunkten – den bevarande ramen bestod således i en egen intern struktur – och kanske var det bara bland den ofta relativt obetydlige islänningens närmaste avkom-lingar som materialet levde kvar. I avdelningen ”Fokuseringar” antyddes ytterligare ett annat scenario, ett där man tydligt skiljer på skaldernas bidrag och de muntliga berättarnas. Skalderna verkade vid hoven för det egna vinstintresset och i tjänst hos de enskilda maktgestalterna. Man hade en egen tradition där tyngdpunkten låg på formen, eftersom det var den formella kompetensen som kunde bygga upp barriären som uteslöt dem som inte hade där att göra. Bara den som hade gåvan och som hade gått utbildningen kunde inhösta belöningen. Det här betyder att skaldepoesin dels bevarade stoff relativt tro-get (man behövde de skickligaste föregångarnas alster för att kunna lära in profes-sionen), dels inte hade särskilt mycket stoff att bevara (på grund av att formen gick före innehållet). Inom den (sär)isländska muntligheten var situationen en helt annan, och troligen fanns det ingen bestämd avgränsad yrkeskår för berättandet. Nästan vem som helst kunde berätta, om än inte lika bra, och skälen att betala för framföranden därför få. Ju mindre kapital på marknaden – reellt och/eller symboliskt – desto mindre anled-ning att lära in och avgränsa, utmärka och bygga barriärer. Och utan dessa anled-ningar heller ingen anledning för en avvikande, utmärkande form. Innehållet var allt. En fixering på innehållet således, men inte vilket innehåll som helst och inte ett berättande helt utan form. Strategier växte fram och utvecklades och blev moderna och omoderna, men sökarljuset låg fast. Det var ”spelet i sig” som tilldrog sig in-tresset, även vad gällde de skeenden man på olika sätt fick sig till del från utlandet. Alltinget, fejderna lade sig som ett raster över inflödet och gjorde att man såg och bevarade just det man ville se och bevara. Schackdragen, taktiken, tillfälligheterna, mönstret. Inflödet mötte traditionen och blev till tradition. Oxlisten, spelet mellan Magnús och Haraldr, Hákon mellan Haraldr och Sveinn, Magnús och Hákon i Niðaróss, Þórir och Egill under galgen, Sigurðr och Eysteinn vid tingen, Sigurðr inför sina banemän. Schackdragen, mönstret. Inga enskilda, muntliga sagor om enskilda kungar utan ett berättande utgående från spelet, naturligt organiserat kring knut-punkter och kritiska moment. De olika vägarna till kungasagan bestämmer förstås också hur det såg ut när ned-tecknarna tog hand om stoffet och skapade kungasagan. Antingen var man tvungen att luska och forska fram uppgifterna ur berättelser som egentligen handlade om nå-gonting annat, ur islänningasagor eller Íslendinga þættir eller genom att aktivt råd-fråga fróðir menn. Annars fanns stoffet mer eller mindre ”färdigt och klart” som

DET MUNTLIGA HAVET 395

avgränsade, traditionella historier om de olika kungarna. I det förra fallet får man tänka sig Ari och Sæmundr som de första utforskarna och krönikorna som den na-turliga slutpunkten, och att det behövdes något mer, en ytterligare innovation, för att komma vidare och landa i den utförliga berättande sagan. I det senare fallet fanns redan konstformen tillgänglig och behövde bara upptäckas som ett lämpligt föremål för skrift, och då kan vägen från Ari till Karl och Oddr och Gunnlaugr förklaras som en kontinuerlig, naturlig stofftillväxt. Mer och mer togs över från muntlighe-ten, och mer och mer anpassades till de nya ramarna. Och genom att kungasagan så småningom etablerades fanns också en form för det unikt egna stoffet, sagatidens fejder. Alltså. Kungasagans metoder att komponera stora mängder traditionellt ma-terial växte fram som en process inom skriftligheten. På så sätt skapades en möjlig-het även för långa islänningasagor, där muntligheten bara kunnat handha relativt korta ensträngiga berättelser. Kungasagan möjliggjorde Njáls saga och Laxdœla saga. Eiríkrs saga var den första sagan. Men det kan å andra sidan ha varit processberättelsen (det vill säga islänninga-sagan) som gav formen åt den långa sagan (och som till viss del bevarade stoffet åt krönikörerna). Krönikan var skriftlig, och det enda den i så fall sög åt sig från muntligheten var information och sakinnehåll. För en övergång till kungasaga kräv-des att själva grundstrukturen och framställningssättet importerades från berät-tarna. Islänningasagan möjliggjorde Sverris saga och sagorna om Óláfr Tryggvason. Morkinskinna ville införliva muntligheten i krönikan och ta hjälp även av skalder-nas tradition. Heimskringla gick vidare på skriftens väg med sin resonerande logik, sin objektivitet och sin rationalitet. Men i så fall var Eiríkrs saga långt ifrån den för-sta sagan, den tvärtom bromsade utvecklingen genom att fixera inflödet och hindra det fortsatta mötet med muntligheten. Eiríkr gjorde den viktiga upptäckten att skrift kunde registrera det samtida och nära. Morkinskinnas författare gjorde den större upptäckten att skrift kunde registrera den nära och omfattande muntligheten – och formen gavs av islänningasagan. När de här upptäckterna väl var gjorda kunde den skrivna islänningasagan och den skrivna kungasagan utvecklas under ömsesidig påverkan och feed-back, och sä-kert dröjde det länge innan återkopplingarna till traditionen för alltid var brutna. Bortom genesis flödade och svallade det muntliga havet – ännu en tid.

396 BORTOM GENESIS

1. Vad beträffar den bokliga utvecklingen på Island se Jóhannesson 1974: 124–144 och Vries 1964–67, del 1: 209–211, 322–329.

2. Njáls saga 1954: 460–462. 3. Grœnlendinga saga 1935: 269. 4. Laxdœla saga 1934: 229. 5. Se Vries 1964–67, del 1: 220. 6. Se Vries 1964–67, del 2: 198–199. 7. Heimskringla 1941–51, del 3: 276. 8. Heimskringla 1941–51, del 1: 266–267. 9. Se exempelvis Theodoricus 1880: 15–16, 21–23, 44 eller Theodoricus 1969: 56, 60, 72.10. Om Ísleifr se Jóhannesson 1974: 144–146.11. Om Gizurr se Jóhannesson 1974: 147–152.12. Om Teitr se Jóhannesson 1974: 152.13. Biskupa sögur 1858–78, del 1: 156–157, 227–229.14. Biskupa sögur 1946, del 1: 40.15. Om Sæmundr och Oddi se Hermannsson 1932: 2–33. (Citat ur Sturlunga saga 1953, del 2:

375–376.)16. Om utvecklingen i Hólar se Jóhannesson 1974: 158–160 och Biskupa sögur 1858–78, del 1:

90, 163–168, 239–240.17. Om Guðmundrs skola i Hólar se Jóhannesson 1974: 208 och Biskupa sögur 1858–78, del 1:

508.18. Om klostren se Jóhannesson 1974: 192–200.19. Se Sturlunga saga 1953, del 1: 208–210.20. Haskins 1928: 7.21. Biskupa sögur 1858–78, del 1: 165–166.22. Theodoricus 1880: 43–44. Theodoricus 1969: 72.23. Se Nordal 1914: 10–12 och Holtsmark 1956: 15–16.24. Se Holtsmark 1956: 16–17 och Medieval Scandinavia 1993: 447–448 (Heinrichs: ”Ólafs

saga helga”).25. Geisli utgiven i Den norsk-islandske skjaldedigtning 1912: 427–445.26. Om handskrifterna se Storm 1880: XXXI–XXXXI och hans utgåva av Acta Sancti Olavi

regis et martyris 1880. Vidare Metcalfes utgåva i Passio et miracula beati Olavi 1881. Se även Holtsmark 1956: 18–19.

27. Holtsmark 1956: 18–24.

NOTER 397

28. Om helgonkungarna se Lönnroth 1963: 72–88.29. Theodoricus 1880: 44. Theodoricus 1969: 72.30. Se utredningen i Ellehøj 1965: 16–22. Oddr Snorrason 1932: 114. Den norsk-islandske skjal-

dedigtning 1912: 582 (strof 40).31. Första grammatiska avhandlingen 1972: 12. Heimskringla 1941–51, del 1: 5.32. Se förutom Ellehøj 1965 bland annat Storm 1873a: 15–17, Gjessing 1873–76, del 2: 47–50

och Aðalbjarnarson 1937: 33–35.33. Se Ellehøj 1965: 17–18.34. Ellehøj 1965: 182–196. Oddr Snorrason 1932: 114.35. Om Roskildekrönikan se Bolin 1931: 41–53. Utgåva i Roskildekrönikan 1898.36. Om Sven Aggesen se Bolin 1931: 53–62. Vad gäller prologen se Sven Aggesen 1944: 7–8.37. Se Medieval Scandinavia 1993: 516–517 (Kværndrup: ”Profectio Danorum in Hierosoly-

mam”). Översättning i Profectio 1969: 99–136.38. Om handskriftläget se Aðalbjarnarson 1937: 55–57. Flateyjarbók 1944–45, del 1: 573.39. Oddr Snorrason 1932: 242–243 respektive 243.40. Oddr Snorrason 1932: 2.41. Se Turville-Petre 1953: 192.42. Lönnroth 1963: 67–72, 88–94.43. Vad gäller hänvisningarna till Gunnlaugr se Aðalbjarnarson 1937: 85–87. Se Flateyjarbók

1944–45, del 1: 568, 575.44. Aðalbjarnarson 1937: 92–120.45. Se Turville-Petre 1953: 198 och Vries 1964–67, del 2: 245–247.46. Se Storm 1888: I–LXXXIII och Vries 1964–67, del 2: 212–214.47. Om översättningsverksamheten se Turville-Petre 1953: 109–142 och Vries 1964–67, del 2:

180–187, 192–200.48. Se Vries 1964–67, del 1: 333 och Ólsen 1883.49. Om de norska lagarna se Medieval Scandinavia 1993: 385–386 (Rindal: ”Laws 3. Norway”).50. Om de isländska lagarna se Vries 1964–67, del 2: 207–210 och Danielsson 2002: 43,

116–118.51. Om den vetenskapliga aktiviteten se Vries 1964–67, del 1: 330–334 och del 2: 198–203,

210–233, 304–308, 528.52. Om Aris liv se Turville-Petre 1953: 88–90 och Ellehøj 1965: 25–26.53. Första grammatiska avhandlingen 1972: 12.54. Heimskringla 1941–51, del 1: 5–6.55. För en utredning av referenserna till Ari se Ellehøj 1965: 43–80.56. Íslendingabók 1968: 3.57. Íslendingabók 1968: 3–28.58. Íslendingabók 1968: 4.59. Vad gäller årtalen och vetenskapligheten se Einarsdóttir 1964: 21–36, 56–71 och 93–106.60. Se Schreiner 1927: 60–85 och Ellehøj 1965: 43–54.61. Heimskringla 1941–51, del 1: 5–7.62. Ellehøj 1965: 47–53.

398 BORTOM GENESIS

63. Sturlunga saga 1953, del 1: 13–76. 64. Ellehøj 1965: 80–84. 65. Hermannsson 1948: 1–29. Íslendingabók 1930: 37. 66. Benediktsson J. 1968: XIX–XX. Mundal 1991: 134–143. 67. Nordal 1953: 196. 68. Flateyjarbók 1944–45, del 3: 141–143. 69. Se Blöndal L. 1982: 53–79. 70. Se Blöndal L. 1982: 158–175. 71. För en forskningsgenomgång se Blöndal L. 1982: 1–11. 72. Holm-Olsen 1949–51: 459–483. 73. Brekke 1958: 49–52. Lie 1960–61: 31–37. 74. Se Einarsdóttir 1981: 84 och Holtsmark 1961: 7. 75. Paasche 1922: 14. Koht 1959: 342. 76. Knirk 1976: 1–19. 77. Se Clover 1974: 58–65. 78. En tale mot biskopene 1961: 263–286. Knirk 1976: 7–10. 79. Se Flateyjarbók 1944–45, del 3: 141. 80. Lie 1937: 90–104. 81. Óláfs saga helga, äldsta 1893: 1–16. 82. Þáttr Þormóðar 1943: 279–288. 83. Óláfs saga helga, legendariska 1922: 1–108. 84. Storm 1893: 22–23. 85. Nordal 1914: 54, 151–154. 86. Kristjánsson 1972: 292–310. 87. Aðalbjarnarson 1937: 79. Aðalbjarnarson tillägger dock att det torde ”betraktes som noen-

lunde sikkert.” 88. Óláfs saga helga, äldsta 1893: 12–16. Storm 1893: 11–14. 89. Se Kristjánsson 1972: 156–157 och Louis-Jensen 1970: 31–60. 90. Se Flateyjarbók 1944–45, del 4: 1–13. 91. Nordal 1914: 73. Brottstyckena av Styrmirs saga undersöks noggrant på sid 69–96. 92. Nordal 1914: 97–133. (Citat sid 131.) 93. Se Jónsson F. 1920–24, del 2: 661–665. Nordal 1914: 69–70. Þorsteinsson 1912: 126. 94. Sturlunga saga 1953, del 2: 160–161, 194, 363. 95. Andersson 1985: 213. 96. Om handskrifterna se Guðmundsson 1965: CVII–CXXVI och Nordal 1913: 31–32. 97. Nordal 1913: 43. 98. Vries 1964–67, del 2: 265. 99. Se Vries 1964–67, del 2: 263 och Nordal 1913–16: II–III.100. Sveinsson 1937: 17–18. Se Sturlunga saga 1953, del 2: 23–25.101. Guðmundsson 1965: XCVI–CVIII. Sturlunga saga 1953, del 1: 220–224.102. Heimskringla 1941–51, del 1: 57.103. Se Guðnason 1982: XIX–XXI, LI–LII. Sveinsson 1937: 39–42. Medieval Scandinavia 1993:

597–598 (Wolf: ”Skjöldunga saga”).

NOTER 399

104. Se Jónsson F. 1927b: V–XIX. Halldórsson 1987: VII–XII. Vries 1964–67, del 2: 266–268. Heimskringla 1941–51, del 2: 267.

105. Se Blake 1962: VII–XXI.106. Blake 1962: XVIII. Aðalbjarnarson 1937: 97–98.107. Se Helgason, Benediktsson J. 1952: XXVII–XL. Jónsson F. 1920–24, del 2: 622, 637. Aðal-

bjarnarson 1937: 153–154.108. Se exempelvis Vries 1964–67, del 2: 285–295 och Medieval Scandinavia 1993: 602–603

(Whaley: ”Snorri Sturluson”) för en introduktion.109. Sturlunga saga 1953, del 2: 194. Se för fortsättningen Halldórsson 1979: 113–135.110. Edda, Snorris 1962–77: 1. (Normaliserad text enligt Halldórsson 1979: 115.)111. Flateyjarbók 1944–45, del 3: 467. Islandske Annaler 1888: 481.112. Se Aðalbjarnarson 1941–51, del 3: V–IX. Jämför Lönnroth 1964: 83. Óláfs saga helga, sär-

skilda 1930–41, del 1: 5. Fríssbók 1871: 3.113. Orkneyinga saga 1965: 101.114. Óláfs saga Tryggvasonar en mesta 1958–61, del 2: 263–264, 268. Heimskringla 1941–51,

del 1: 357–358, 359.115. Óláfs saga Tryggvasonar en mesta 1958–61, del 2: 286–287. Heimskringla 1941–51, del 1:

365–366.116. Óláfs saga Tryggvasonar en mesta 1958–61, del 2: 290. Heimskringla 1941–51, del 1: 368.117. Se Halldórsson 1979: 125–127.118. Se Fagrskinna 1985: 315, 152, 159, 160. Berger 1980a: 10.119. Se Maurer 1867: 133, 143 och Storm 1873a: 1–12.120. Lönnroth 1964: 78–97. (Citaten på sid 86 och 94–97.) Jämför Lie 1937: 9–10.121. Widding 1976: 1–5.122. Andersson 1985: 219–227 och Andersson, Gade 1991: 77–81.123. Koht 1921: 76–91.124. Schreiner 1926: 104–126.125. Lie 1937: 121.126. Sandvik 1955: 45–56.127. Sandvik 1955: 57–95.128. Lönnroth 1976b: 16–29.129. Óláfs saga helga, legendariska 1922: 35–42.130. Heimskringla 1941–51, del 2: 86–157 (kapitel 66–94). Citat se Lönnroth 1976b: 14.131. Weber 1987: 95–106. (Citat sid 115.)132. Weber 1987: 109–115.133. Gurevich 1971: 42–53. (Citat sid 51, 53.)134. Bagge 1991: 23–32.135. Bagge 1991: 32–56.136. Bagge 1991: 192–208. (Citat sid 203.)137. Bagge 1991: 64–110.138. Bagge 1991: 146–191.139. Bagge 1991: 204.140. Se Medieval Scandinavia 1993: 60–61 (Magerøy: ”Böglunga sögur”).

400 BORTOM GENESIS

141. Se Medieval Scandinavia 1993: 259–260 (Schach: ”Hákonar saga gamla Hákonarsonar”). Sturlunga saga 1953, del 3: 381.

142. Se Medieval Scandinavia 1993: 401–402 (Einarsdóttir: ”Magnúss saga lagabœtis”) och 359–360 (Malmros: ”Knýtlinga saga”). Sturlunga saga 1953, del 3: 381.

143. Se Nordal 1914: 166–198 och Nordal 1944–45, del 2: XIII–XV.144. Se Jónsson F. 1930: 119–126 och Nordal 1944–45, del 1: XXV–XXVIII och del 2: V–XI.145. Berger 1980a: 1–12. (Med hänvisning till Vigfússon 1878: LXXXII–LXXXVII.)146. Oddr Snorrason 1932: 9–10. Heimskringla 1941–51, del 1: 228. Flateyjarbók 1944–45, del

1: 77–78.147. The Fourth International Saga Conference 1980: ”Discussions”: 8–9.148. Óláfs saga helga, särskilda 1930–41, del 1: 6–14. Óláfs saga Tryggvasonar en mesta 1958–61,

del 1: 1–18. Flateyjarbók 1944–45, del 2: 55–63.149. Berger 1980b: 14–29.150. Om Origo gentis-litteraturen se Grundmann 1965: 12–17. Om speciellt Gildas och Nen-

nius se Gransden 1974: 1–12, om Beda: 13–29 och om Geoffrey of Monmouth: 200–209.151. Om världskrönikor se Grundmann 1965: 18–24. Om speciellt Otto av Freising se Dahmus

1982: 127–164.152. Om annalistiken se Grundmann 1965: 24–28. Om speciellt Anglo-Saxon Chronicle se

Gransden 1974: 29–41.153. Jämför Einarsdóttir 1964: 217–232, 293–326.154. Storm 1888: LXXIII–LXXXIII. Beckman 1912: 1–12. Einarsdóttir 1964: 324–326.155. Om Gesta-diktningen se Grundmann 1965: 38–45. Om speciellt William of Malmesbury

se Gransden 1974: 166–185.156. Om Vita-diktningen se Grundmann 1965: 29–38. Om speciellt Roger of Howden se Grans-

den 1974: 225–230.157. Om officiell historieskrivning på latin se Grundmann 1965: 48–51 och 61–64.158. Paasche 1922: 1–17. (Citat sid 14, 15.)159. Scholes, Kellogg 1966: 43.160. Nordal 1914: 199.161. Se Andersson 1985: 222.162. Holtsmark 1938: 145–164. (Citat sid 162, 163.)163. Se Beyschlag 1950, 1953, 1966, 1976.164. Beyschlag 1953: 109–120.165. Lange G. 1989: 55–98. (Citat sid 95.)166. Beyschlag 1953: 121–127.167. Beyschlag 1950: 249–289. (Sammanfattning på sid 287–289.)168. Ellehøj 1965: 14, Andersson 1985: 211.169. Beyschlag 1953: 133–139. (Citat sid 137.)170. Laxdœla saga 1934: 3–5, 21–26, 16, 44, 50–61, 111, 115–127, 130–132, 205, 212–214,

215–217, 227–228.171. Njáls saga 1954: 12–19, 75, 213–223.172. Egils saga 1933: 7–23, 28–58, 194–198, 239, 257 (bland annat).

NOTER 401

173. Se respektive Eyrbyggja saga 1934: 3–6, Harðar saga 1991: 3, Kjalnesinga saga 1959: 29–30, 32–35, Vatnsdœla saga 1939: 22–29, 32–34, 44–45, Kormáks saga 1939: 204, Þórðar saga hreðu 1959: 164–165, Flóamanna saga 1991: 253, Kormáks saga 1939: 267–270, Þórðar saga hreðu 1959: 167–168, Harðar saga 1991: 35, Finnboga saga ramma 1959: 277–286, Flóamanna saga 1991: 257–264, Gunnlaugs saga ormstungu 1938: 68–69, Ljósvetninga saga 1940: 6, Hallfreðar saga 1939: 152–180, Bjarnar saga Hítdœlakappa 1938: 115, Gunn-laugs saga ormstungu 1938: 99, Bjarnar saga Hítdœlakappa 1938: 130–134, Fóstbrœðra saga 1943: 213–214, 258–271.

174. Fjörutíu Íslendinga þættir 1904. Íslendinga þættir 1935. Vogt 1935. Sex Sögu-Þættir 1855.175. Harris 1972: 1–27. (Citat sid 20.)176. Frye 1957: 52–53.177. Harris 1976: 1–23.178. Lönnroth 1976a: 71.179. Danielsson 1986: 79.180. Se Sturlunga saga 1953, del 1: 31–38. Danielsson 2002: 233–235.181. Saxo Grammaticus 1908–12, del 3: 110–111.182. Heimskringla 1941–51, del 1: 3–7. Óláfs saga helga, särskilda 1930–41, del 1: 1–5. Flateyjar-

bók 1944–45, del 3: 141. Jämför också Hofmann 1982b: 18, Hofmann 1977: 344–346 och Danielsson 2002: 262–263.

183. Andersson 1985: 223.184. Danielsson 2002: 301, 302.

403

Litteraturförteckning

Acta sancti Olavi regis et martyris 1880. Utg. Gustav Storm. Monumenta Historica Norvegiæ: 125–144. Kristiania.

Adam av Bremen 1948. Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum. Utg. C. A. Christensen. København.

— 1984. Övers. Emanuel Svenberg. (Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar.) Stock-holm.

Aðalbjarnarson, Bjarni 1937. Om de norske kongers sagaer. Oslo. — 1941–51. ”Formáli.” Heimskringla 1941–51, del 1: V–CXL, del 2: V–CXII, del 3: V–CXV.

Reykjavík.Ágrip af Nóregs konunga sögum 1834. Utg. P. A. Munch. (Brudstykke af en gammel norsk

Kongesaga.) Samlinger til det norske folks sprog og historie 2: 273–335. Kristiania. — 1880. Utg. Verner Dahlerup. Samfund til udgivelse af gammel nordisk litteratur 2. Køben-

havn. — 1929. Utg. Finnur Jónsson. Altnordische Saga-Bibliothek 18. Halle. — 1936. Utg. och övers. Gustav Indrebø. (Ågrip. Ei liti norsk kongesoge.) Norrøne bokverk 32.

Oslo. — 1985. Utg. Bjarni Einarsson. Íslenzk fornrit 29: 1–54. Reykjavík.Ágrip af sögu Danakonunga 1982. Utg. Bjarni Guðnason. Íslenzk fornrit 35: 325–336. Reykjavík.Albeck, Gustav 1946. Knytlinga. Sagaerne om Danmarks konger. Studier i ældre nordisk litteratur.

København.Amory, Frederic 1978. ”Saga Style in Some Kings’ Sagas and Early Medieval Latin Narrative.”

Acta Philologica Scandinavica 32: 67–86.Andersen, Per Sveaas 1972. Kilder til eldre norsk og nordisk middelalder. Oslo. — 1977. Samlingen av Norge og kristningen av landet. 800–1130. Handbok i Norges historie,

del 2. Bergen, Oslo, Tromsø.Anderson, Paul G. 1977. Denmark after the Vikings: Major Developments in Danish Politics and

Culture, 1042–1160. Detroit.Andersson, Theodore M. 1976. ”The Conversion of Norway according to Oddr Snorrason and

Snorri Sturluson.” Mediaeval Scandinavia 10: 83–95. — 1979. ”Ari’s konunga ævi and the Earliest Accounts of Hákon jarl’s Death.” Opuscula 6:

1–17. — 1985. ”King’s Sagas.” Old Norse-Icelandic Literature. A Critical Guide: 197–238. Ithaca,

London.

404 LITTERATURFÖRTECKNING

Andersson, Theodore M. och Gade, Kari Ellen 1991. ”Recent Old Norse-Icelandic Studies in the German-Speaking Countries.” Scandinavian Studies 63: 66–102.

— 2000. ”Introduction.” Morkinskinna 2000: 1–83. Ithaca.The Anglo-Saxon Chronicle 1953. Övers. G. N. Garmonsway. London.Annales Danici Medii Ævi 1920. Utg. Ellen Jørgensen. København.The Audience of the Sagas. The Eighth International Saga Conference 1991, del 1–2. Göteborg.Bagge, Sverre 1991. Society and Politics in Snorri Sturluson’s Heimskringla. Berkeley, Los Angeles,

Oxford.Beckman, Natanael 1912. ”Annalstudier.” Studier i nordisk filologi 3: 1–12. — 1915. ”Vetenskapligt liv på Island under 1100- och 1200-talen”. Maal og Minne: 193–212.Benediktsson, Hreinn 1965. Early Icelandic Script. Reykjavík.Benediktsson, Jakob 1955. ”Hvar var Snorri nefndur höfundur Heimskringlu?” Skirnir 129:

118–127. — 1968. ”Formáli.” Íslendingabók. Landnámabók 1968. Íslenzk fornrit 1: V–CLVI. Reykjavík.Berger, Alan 1979. ”The Textual History of Þinga Saga.” Arkiv för nordisk filologi 94: 50–56. — 1980a. ”Heimskringla and the Compilations.” The Fourth International Saga Conference.

Summary. München. — 1980b. ”The Sagas of Harald Fairhair.” Scripta Islandica 31: 14–29.Berntsen, Toralf 1923. Fra sagn til saga. Studier i kongsagaen. Oslo.Beyschlag, Siegfried 1950. Konungasögur: Untersuchungen zur Königssagas bis Snorri. Die älte-

ren Übersichtswerke samt Ynglingasaga. Bibliotheca Arnamagnæana 8. København. — 1953. ”Möglichkeiten mündlicher Überlieferung in der Königssaga.” Arkiv för nordisk filo-

logi 68: 109–139. — 1966. ”Snorris Bild des 12. Jahrhunderts in Norwegen.” Festschrift Walter Baetke: 59–67.

Utg. Kurt Rudolph, Rolf Heller, Ernst Walter. Weimar. — 1976. ”Königssaga und Norwegens Einigung.” The Third International Saga Conference.

Abstract. Oslo.Biskupa sögur 1858–78, del 1–2. Utg. Jón Sigurðsson, Guðbrandur Vigfússon. København. — 1946, del 1–3. Utg. Guðni Jónsson. Akureyri.Bjarnar saga Hítdœlakappa 1938. Utg. Sigurður Nordal, Guðni Jónsson. Íslenzk fornrit 3: 111–

211. Reykjavík.Blake, N. F. 1962. ”Introduction.” Jómsvíkinga saga 1962: VII–XXV. London.Blöndal, Lárus H. 1982. Um uppruna Sverrissögu. Reykjavík.Blöndal, Sigfús 1978. The Varangians of Byzantium. Cambridge.Boer, R. C. 1901. ”Die Sage von Sigurðr slefa.” Arkiv för nordisk filologi 18: 97–119. — 1909. ”Die geschichte von Sigurðr Slefa.” Arkiv för nordisk filologi 26: 346–360.Bolin, Sture 1931. Om Nordens äldsta historieforskning. Studier över dess metoder och källvärde.

Lund.Brekke, Egil Nygaard 1958. Sverre-sagaens opphav. Tiden og forfatteren. Oslo.Brieskorn, Roland 1909. ”Islänska handskriftsstudier. Cod. A. M. 325 II 4:to.” Arkiv för nordisk

filologi 25: 147–166.Bugge, Alexander 1914. Smaa bidrag til Norges historie paa 1000-talet. Kristiania.

LITTERATURFÖRTECKNING 405

— 1916. Tidsrommet 1103–1319. Norges historie fremstillet for det norske folk, del II:2. Kristi-ania.

Bugge, Alexander och Hertzberg, Ebbe 1915. Tidsrommet 800–1103. Norges historie fremstillet for det norske folk, del II:1. Kristiania.

Bugge, Sophus 1873. ”Bemærkninger om den i Skotland fundne latinske Norges Krønike.” Aar-bøger for nordisk oldkyndighed og historie: 1–49.

Bull, Edvard 1927. ”Håkon Ivarssons saga.” Edda 27: 33–44.Böglunga sögur 1835. Utg. C. C. Rafn. Fornmanna sögur 9. København.Ciklamini, Marlene 1978. Snorri Sturluson. Boston. — 1981. ”A portrait of a Politician. Erlingr skakki in Heimskringla and in Fagrskinna.” Eupho-

rion 75: 272–287.Clover, Carol J. 1974. ”Scene in Saga Composition.” Arkiv för nordisk filologi 89: 57–83. — 1982. The Medieval Saga. Ithaca.Daae, Ludvig 1895. ”Om Historieskrivaren ’Theodricus monachus’ og om Biskop Thore af Hamar.”

Historisk Tidsskrift 3. R. 3: 397–411. Kristiania.Dahlerup, Verner 1880. ”Forord.” Ágrip 1880: I–XXXVII. København.Dahmus, Joseph 1982. Seven Medieval Historians. Chicago.Danielsson, Tommy 1986. Om den isländska släktsagans uppbyggnad. Stockholm. — 1988. ”Magnús berfættrs sista strid.” Scripta Islandica 39: 44–70. — 2002. Hrafnkels saga eller fallet med den undflyende traditionen. Hedemora.Danish Medieval History. New Currents 1981. Utg. Niels Skyum-Nielsen, Niels Lund. Køben-

havn.Den norsk-islandske skjaldedigtning 1912. B. Rettet tekst med tolkning. Utg. Finnur Jónsson.

København.Edda, Snorris 1962–77, del 2. Utg. Anders Grape. (Snorre Sturlasons Edda. Uppsala-handskriften

DG 11.) Uppsala.Egils saga Skallagrímssonar 1933. Utg. Sigurður Nordal. Íslenzk fornrit 2: 3–300. Reykjavík.Einarsdóttir, Ólafía 1964. Studier i kronologisk metode i tidlig islandsk historieskrivning. Lund. — 1981. ”Sverrir – præst og konge.” Middelalder, metode og medier. Festskrift til Niels Skyum-

Nielsen: 67–93. Utg. Karsten Fledelius. København.Einarsson, Bjarni 1975. Litterære forudsættninger for Egils saga. Reykjavík. — 1985. ”Formáli.” Ágrip, Fagrskinna. Íslenzk fornrit 29: V–CXXXI. Reykjavík.Eirspennill 1916. Utg. Finnur Jónsson. KristianiaEllehøj, Svend 1965. Studier over den eldste norrøne historieskrivning. Bibliotheca Arnamagnæana

26. København.En tale mot biskopene 1931. Utg. Anne Holtsmark. (En tale mot biskopene: En sproglig-historisk

undersøkelse.) Oslo. — 1961. Övers. Anne Holtsmark. (Sverres saga. En tale mot biskopene: 263–286.) Oslo.Eyrbyggja saga 1935. Utg. Einar Ól. Sveinsson, Matthías Þórdarson. Íslenzk fornrit 4: 3–186.

Reykjavík.Fagrskinna 1847. Utg. P. A. Munch och C. R. Unger. (Kortfattet norsk Konge-Saga fra Slutningen af

det tolfte eller Begyndelsen af det trettende Aarhundrede.) Kristiania.

406 LITTERATURFÖRTECKNING

— 1903–03. Utg. Finnur Jónsson. (Fagrskinna. Nóregs konungatal.) Samfund til udgivelse af gammel nordisk litteratur 30. København.

— 1985. (Fagrskinna – Nóregs konungatal.) Utg. Bjarni Einarsson. Íslenzk fornrit 29: 55–373. Reykjavík.

Fidjestøl, Bjarne 1971. ”Tåtten om Harald Hardråde og fiskaren Þorgils.” Maal og Minne: 34–49. — 1982. Det norrøne fyrstediktet. Øvre Ervik.Finnboga saga ramma 1959. Utg. Jóhannes Halldórsson. Íslenzk fornrit 14: 253– 340. Reykjavík.Fjörutíu Íslendinga-þættir 1904. Utg. Þórleifur Jónsson. Reykjavík.Flateyjarbók 1944–45, del 1–4. Utg. Vilhjálmur Bjarnar, Finnbogi Guðmundsson, Sigurður Nor-

dal. Akranes.Flóamanna saga 1991. Utg. Þórhallur Vilmundarson, Bjarni Vilhjálmsson. Íslenzk fornrit 13:

231–327. Reykjavík.Foote, Peter G. 1965. On the Saga of the Faroe Islanders. London.Fornaldarsögur 1976, del 1–4. Utg. Guðni Jónsson. (Fornaldar sögur Norðurlanda.) Reykjavík.Fornmanna sögur 1831–32, del 6–7. Utg. Rasmus Kristian Rask. København.Fóstbrœðra saga 1943. Utg. Björn K. Þórólfsson, Guðni Jónsson. Íslenzk fornrit 6: 119–276.

Reykjavík.The Fourth International Saga Conference München, July 30th– August 4th, 1979 1980. ”Dis-

cussions”: 1–85. ”Summaries” (individuell paginering). München.Fríssbók 1871. Utg. C. R. Unger, A. C. Drolsum. (Codex Frisianus. En Samling af norske Konge-

Sagaer.) Norske historiske kildeskriftfonds skrifter 9. Christiania.Frye, Northrop 1957. Anatomy of Criticism 1959. Princeton.Færeyinga saga 1927. Utg. Finnur Jónsson. København. — 1987. Utg. Ólafur Halldórsson. Reykjavík.Första grammatiska avhandlingen 1972. Utg. och övers. Einar Haugen. (First Grammatical

Treatise: The Earliest Germanic Phonology.) London.Gathorne-Hardy, G. M. 1956. A Royal Impostor. King Sverre of Norway. London, Oslo.Gelsinger Bruce E. 1988. ”The Battle of Stamford Bridge and the Battle of Jaffa: A Case of

Confused Identity?” Scandinavian Studies 60: 13–29.Gimmler, Heinrich 1976. Die Thættir der Morkinskinna. Eine Beitrag zur Überlieferungs-

problematik und zur Typologie der altnordischen Kurzerzählung. Frankfurt am Main.Gísls þáttr Illugasonar 1938. Utg. Sigurður Nordal, Guðni Jónsson. Íslenzk fornrit 3: 331–342.

Reykjavík.Gjessing, G. A. 1873–76, del 1–2. Undersøgelse af kongsagaens fremvæxt. Oslo. — 1896. ”Sæmund frodes forfatterskab.” Sproglig-historiske Studier tilegnede Professor C. R.

Unger: 125–152. Kristiania.Gordon, Erma 1938. Die Olafssaga Tryggvasonar des Odd Snorrason. Berlin.Gransden, Antonia 1974. Historical Writing in England c. 550 to c. 1307. London.Grettis saga Ásmundarsonar 1936. Utg. Guðni Jónsson. Íslenzk fornrit 7: 3–290. Reykjavík.Grundmann, Herbert 1965. Geschichtschreibung im Mittelalter. Gattungen – Epochen – Eigenart.

Göttingen.

LITTERATURFÖRTECKNING 407

Grœnlendinga saga 1935. Utg. Einar Ól. Sveinsson, Matthías Þórðarson. Íslenzk fornrit 4: 241–269. Reykjavík.

Grœnlendinga þáttr 1935. Utg. Einar Ól. Sveinsson, Matthías Þórðarson. Íslenzk fornrit 4: 273–292. Reykjavík.

Guðmundsson, Finnbogi 1965. ”Formáli.” Orkneyinga saga. Íslenzk fornrit 34: V–CXLI. Reykja-vík.

Guðnason, Bjarni 1963. Um Skjöldungasögu. Reykjavík. — 1976. ”On Hryggjarstykki.” The Third International Saga Conference. Abstract. Oslo. — 1977. ”Theodoricus og íslenzkir sagnaritarar.” Sjötíu ritgerðir helgaðar Jakobi Benediktssyni

20 júli 1977: 107–120. Utg. Einar G. Pétursson, Jónas Kristjánsson. Reykjavík. — 1978. Fyrsta sagan. Studia Islandica 37. Reykjavík. — 1979. ”Frásagnarlist Snorra Sturlusonar.” Snorri. Átta alda minning: 139–159. Reykjavík. — 1981.”The Icelandic Sources of Saxo Grammaticus.” Saxo Grammaticus. A Medieval Author

between Norse and Latin Culture: 79–93. Utg. Karsten Friis-Jensen. København. — 1982. ”Formáli.” Danakonunga sögur. Íslenzk fornrit 35: V–CXCIV. Reykjavík.Gull-Ásu-Þórðar þáttr 1950. Utg. Jón Jóhannesson. Íslenzk fornrit 11: 337–349. Reykjavík.Gunnlaugs saga ormstungu 1938. Utg. Sigurður Nordal, Guðni Jónsson. Íslenzk fornrit 3: 51–107.

Reykjavík.Gurevich, A. Ya. 1971. ”Saga and History. The ’Historical Conception’ of Snorri Sturluson.”

Mediaeval Scandinavia 4: 42–53.Hagnell, Eva 1938. Are frode och hans författarskap. Lund.Hákonar saga Hákonarsonar 1982. Utg. Marina Mundt. Norrøne tekster 2. Oslo.Hákonar saga Ívarssonar 1952. Utg. Jón Helgason, Jakob Benediktsson. Samfund til udgivelse af

gammel nordisk litteratur 62. København.Hallberg, Peter 1969. ”Jóns saga helga.” Afmælisrit Jóns Helgasonar 30 júní 1969: 59–79. Utg.

Jakob Benediktsson, Jón Samsonarson, Jónas Kristjánsson, Ólafur Halldórsson, Stefán Karlsson. Reykjavík.

— 1979. ”Hryggjarstykki. Några anteckningar.” Maal og Minne: 113–121.Halldórsson, Ólafur 1979. ”Sagnaritun Snorra Sturlusonar.” Snorri. Átta alda minning: 113–138.

Reykjavík. — 1987. Inledning. Færeyinga saga 1987: VII–XXIII. Reykjavík.Hallfreðar saga vandræðaskálds 1939. Utg. Einar Ól. Sveinsson. Íslenzk fornrit 8: 135–200.

Reykjavík.Hallvorsen, E. F. 1958. ”Theodoricus Monachus and the Icelanders”. Árbók hins íslenzka fornlei-

fafélags. Fylgirit: 142–155. Reykjavík.Hanssen, Jens S. Th. 1945. ”Observations on Theodoricus Monachus and His History of the Old

Norwegian Kings from the End of the XII. Sec.” Symbolae Osloenses 24: 164–180. — 1949a. Omkring Historia Norwegiæ. Oslo. — 1949b. Theodoricus Monachus and European Literature.” Symbolae Osloenses 27: 70–127.Harðar saga 1991. Utg. Þórhallur Vilmundarson, Bjarni Vilhjálmsson. Íslenzk fornrit 13: 3–97.

Reykjavík.

408 LITTERATURFÖRTECKNING

Harris, Joseph 1972. ”Genre and Narrative Structure in Some Íslendinga þættir.” Scandinavian Studies 44: 1–27.

— 1976 ”Theme and Genre in some Íslendinga þættir.” Scandinavian Studies 48: 1–28.Haskins, Charles Homer 1928. The Renaissance of the Twelth Century. Cambridge.Heimskringla 1941–51, del 1–3. Utg. Bjarni Aðalbjarnarson. Íslenzk fornrit 26–28. Reykjavík.Hejselbjerg-Paulsen, Hans 1927–28. ”Leerskovslaget. En Undersøgelse angaaende Magnus den

Godes kamp i Aaret 1043.” Sønderjydsk Maanedsskrift 4: 113–119.Helgason, Jón 1934. ”Introduction.” Morkinskinna: 7–15. København.Helgason, Jón och Jakob Benediktsson 1952. ”Indledning.” Hákonar saga Ívarssonar 1952: I–XLI.

København.Helle, Knut 1958. Omkring Böglungasögur. Bergen — 1960–61. ”Tendenser i nyere norsk højmiddelalderforskning.” Historisk Tidsskrift 40: 337–

370. — 1974. Norge blir en stat. 1130–1139. Handbok i Norges historie, del 3. Bergen, Oslo, Tromsø.Hemings þáttr Áslákssonar 1962. Utg. Gillian Fellows Jensen. Editiones Arnamagnæanæ B:3.

København.Henrikson, Alf 1971. Byzantinsk historia år 326 till år 1453. Stockholm.Hermannsson, Halldór 1932. Sæmund Sigfússon and the Oddaverjar. Islandica 22. Ithaca. — 1948. ”Ari Þorgilsson fróði.” Skirnir 122: 5–29.Heusler, Andreas 1907. ”Are’s Islendingabók und Libellus Islandorum.” Arkiv för nordisk filologi

23: 319–337.Historia Norwegiæ 1880. Utg. Gustav Storm. Monumenta Historica Norvegiæ: 69–124. Kristiania. — 1921. Övers. Halvdan Koht. Norrøne bokverk 19. Oslo. — 1969. Övers. Astrid Salvesen. (Norges historie.) Norges historie 1969: 17–43. Oslo.Hofmann, Dietrich 1977. ”Die Bedeutung mündlicher Erzählvarianten für die altisländische

Sagaliteratur.” Sjötíu ritgerðir helgaðar Jakobi Benediktssyni 20. Júlí 1977: 344–358. Utg. Einar G. Pétursson, Jónas Kristjánsson. Reykjavík.

— 1982a. ”Sagaprosa als Partner von Skaldenstrophen.” Mediaeval Scandinavia 11: 68–81. — 1982b. ”Die mündliche Sagaerzählkunst aus pragmatischer Sicht.” Skandinavistik 12:

12–21.Hollander, Lee M. 1917. ”Studies in the Jómsvíkingasaga.” Arkiv för nordisk filologi 33: 193–222.Holm-Olsen, Ludvig 1949–51. ”Ulv fra Lauvnes og skriftet om de danske korsfarere.” Historisk

Tidsskrift 35: 459–483. — 1952. Studier i Sverres saga. Oslo. — 1977. ”Til diskusjonen om Sverres sagas tilblivelse.” Opuscula Septentrionalia. Festskrift til

Ole Widding, 10. 10. 1977: 55–67. Utg. Bent Chr. Jacobsen, Christian Lisse, Jonna Louis-Jensen, Eva Rode. København.

Holtsmark, Anne 1938. ”Om de norske kongers sagaer. Opposisjonsinnlegg ved Bjarni Aðalbjarnarsons doktordisputas 23. September 1936.” Edda 25: 145–164.

— 1956. Studier i norrøn digtning: 15–24. Oslo. — 1961. ”Forord.” Sverres saga. En tale mot biskopene: 5–9. Oslo. — 1966. ”Hryggjarstykki.” Historisk Tidsskrift 45: 60–64.

LITTERATURFÖRTECKNING 409

Hughes, Shaun F. D. 1988. ”The Battle of Stamford Bridge and the Battle of Bouvines.” Scandinavian Studies 60: 30–76.

Indrebø, Gustav 1917. Fagrskinna. Oslo. — 1922. ”Aagrip.” Edda 17: 18–65. — 1928. ”Harald haardraade i Morkinskinna.” Festskrift til Finnur Jónsson 29. Maj 1928:

173–180. Utg. Johs. Brøndum-Nielsen, Elof Hellquist, O. F. Hultman, Sigurður Nordal, Magnus Olsen. København.

— 1936. ”Innleiding.” Ágrip 1936: 5–13. Oslo. — 1939. ”Nokre merknader til den norrøne kongesoga.” Arkiv för nordisk filologi 54: 58–79. — 1940. ”Ágrip–Hryggjarstykki.” Arkiv för nordisk filologi 55: 342.Islandske Annaler indtil 1578 1888. Utg. Gustav Storm. Christiania.Íslendingabók 1930. Utg. och övers. Halldór Hermannsson. (The Book of the Icelanders (Íslen-

dingabók.) By Ari Thorgilsson.) Islandica 20. Ithaca. — 1968. Utg. Jakob Benediktsson. Islenzk fornrit 1: 3–28. Reykjavík.Íslendinga þættir 1935. Utg. Guðni Jónsson. Reykjavík.Jakobsen, Alfred 1968. ”Om forholdet mellom Fagrskinna og Morkinskinna.” Maal og Minne:

47–58. — 1970. ”Om Fagrskinna-forfatteren.” Arkiv för nordisk filologi 85: 88–124. — 1980. ”Tåtten om Måne skald.” Maal og Minne: 167–172.Jakobsen, Alfred och Hagland, Jan Ragnar 1980. Fagrskinnastudier. Trondheim.Jensen, Gillian Fellows 1962. ”Introduction.” Hemings þáttr Áslákssonar 1962: XV–CLXXXIV.

København.Jóhannesson, Jón 1950. ”Formáli.” Austfirðinga sögur. Íslenzk fornrit 11: V–CXX. Reykjavík. — 1974. A History of the Old Icelandic Commonwealth: Íslendinga saga. Övers. Haraldur

Bessason. Winnipeg.Johnsen, Arne Odd 1939. Om Theodoricus og hans Historia de antiquitate regum Norwagiensium.

Oslo. — 1969. ”Harald hardrådes död i skaldediktningen.” Maal og Minne: 47–50.Johnsen, Oscar Albert 1916. ”Olavssagaens genesis.” Edda 6: 209–224.Jómsvíkinga saga 1962. Utg. N. F. Blake. (Jómsvíkinga saga – The Saga of the Jomsvikings.)

London.Jones, Gwyn 1973. A History of the Vikings. London, Oxford, New York.Jónsson, Finnur 1902–03. ”Indledning.” Fagrskinna 1902–03: III–XXIX. København. — 1920–24, del 1–3. Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie. København. — 1927a. ”Flateyjarbók.” Aarbøger for nordisk oldkyndighed og historie: 139–190. — 1927b. ”Indledning.” Færeyinga saga 1927: V–XIX. København. — 1928. ”Ágrip.” Aarbøger for nordisk oldkyndighed og historie: 261–317. — 1929. ”Einleitung.” Ágrip 1929: VII–XIX. Halle. — 1930. ”Óláfs saga Tryggvasonar (hin meiri).” Aarbøger for nordisk oldkyndighed og historie:

119–138. — 1932. ”Indledning.” Morkinskinna 1932: III–XL. København.Jónsson, Jón 1909. ”Um þátt Sigurðar slefu.” Arkiv för nordisk filologi 26: 202–209.

410 LITTERATURFÖRTECKNING

— 1910. ”Um þátt Sigurðar slefu II.” Arkiv för nordisk filologi 27: 192–197.Kalinke, Marianne E. 1984. ”Sigurðar saga Jórsalafara. The Fictionalization of Fact in Morkin-

skinna.” Scandinavian Studies 56: 152–167.Keyser, Rudolf 1833. Bidrag til Kong Sigurd Jorsalafarers Historie. Samlinger til det norske folks

sprog og historie 1: 87–128.Kjalnesinga saga 1959. Utg. Jóhannes Halldórsson. Íslenzk fornrit 14: 3–44. Reykjavík.Knirk, James E. 1976. ”Literary Moments in the Sverris Saga.” The Third International Saga

Conference. Abstract. Oslo. — 1981. Oratory in the King’s Sagas. Oslo.Knýtlinga saga 1982. Utg. Bjarni Guðnason. Íslenzk fornrit 35: 93–321. Reykjavík.Koht, Halvdan 1919. ”Den fyrste norske nasjonalhistorie.” Edda 12: 90–121. — 1920–24. ”Kong Sigurd på Jorsal-ferd.” Historisk Tidsskrift 5. R. 5: 153–168. — 1921. Innhogg og utsyn i norsk historie. Oslo. — 1959. ”Mennene bak Sverre-soga.” Syn og Segn 65: 337–350.Konunga sögur 1957, del 1–3. Utg. Guðni Jónsson. Reykjavík.Kormáks saga 1939. Utg. Einar Ól. Sveinsson. Íslenzk fornrit 8: 203–302. Reykjavík.Kristjánsson, Jónas 1972. Um Fóstbrœðrasögu. Reykjavík. — 1988. Eddas and Sagas. Icelandic Medieval Literature. Övers. Peter Foote. Reykjavík.Króka-Refs saga 1959. Utg. Jóhannes Halldórsson. Íslenzk fornrit 14: 119–160. Reykjavík.Kválen, Eivind 1925. Den ældste norske kongesoga. Morkinskinna og Hryggjarstykki. Oslo. — 1926. ”Tilhøvet millom Morkinskinna, Fagrskinna, Ágrip og Orkneyinga saga.” Edda 24:

285–335.Lange, Chr. 1856. De norske Klostres Historie. Christiania.Lange, Gudrun 1989. Die Anfänge der isländisch-norwegischen Geschichtschreibung. Studia

Islandica 47. Reykjavík.Larsson, Mats G. 1991. Väringar. Nordbor hos kejsaren i Miklagård. Stockholm. — 1993. Rusernas rike. Nordborna och Rysslands födelse. Stockholm.Laxdœla saga 1934. Utg. Einar Ól. Sveinsson. Íslenzk fornrit 5: 3–229. Reykjavík.Lie, Hallvard 1937. Studier i Heimskringlas stil. Dialogene og talene. Oslo. — 1960–61. Rec. Brekke 1958. Historisk Tidsskrift 40: 25–40.Liestøl, Knut 1932. ”Når stod slaget på Stiklestad?” Maal og Minne: 1–28.Ljósvetninga saga 1940. Utg. Björn Sigfússon. Íslenzk fornrit 10: 3–106. Reykjavík.Louis-Jensen, Jonna 1969. ”Den yngre del af Flateyjarbók.” Afmælisrit Jón Helgasonar 30 júní

1969: 235–250. Utg. Jakob Benediktsson, Jón Samsonarson, Jónas Kristjánsson, Ólafur Halldórsson, Stefán Karlsson. Reykjavík.

— 1970. ”Syvende og ottende brudstykke. Fragmentet AM 325 IVα 4to.” Opuscula 4: 31–60. — 1977. Kongesagastudier. Kompilationen Hulda–Hrokkinskinna. Bibliotheca Arnamagnæana

32. København.Lönnroth, Lars 1963. ”Studier i Olaf Tryggvasons saga.” Samlaren 84: 54–94. — 1964. ”Tesen om de två kulturerna. Kritiska studier i den isländska sagaskrivningens so-

ciala förutsättningar.” Scripta Islandica 15: 1–97. — 1976a. Njáls Saga: A Critical Introduction. Berkeley.

LITTERATURFÖRTECKNING 411

— 1976b. ”Ideology and Structure in Heimskringla.” Parergon 15: 16–29.Maurer, Konrad 1867. Über die Ausdrücke: altnordische, altnorwegische und isländische Sprache.

München. — 1895. ”Nogle bemærkninger til Norges kirkehistorie.” Historisk Tidsskrift 3. R. 3: 1–113.Medieval Scandinavia. An Encyclopedia 1993. Utg. Phillip Pulsiano, Kirsten Wolf. New York,

London.Monumenta Historica Norvegiæ 1880. Utg. Gustav Storm. Kristiania.Morkinskinna 1932. Utg. Finnur Jónsson. Samfund til udgivelse af gammel nordisk litteratur 53.

København. — 1934. Utg. Jón Helgason. (Morkinskinna: MS. No. 1009 fol. In the Old Royal Collection of the

Royal Library, Copenhagen.) Corpus Codicum Islandicorum Medii Ævi 6. København. — 2000. Övers. Theodore M. Andersson, Kari Ellen Gade. (Morkinskinna: The Earliest Icelandic

Chronicle of the Norwegian Kings (1130–1157).) Ithaca.Munch, P. A. 1852–57, del 1–3. Det norske Folks Historie. Christiania. — 1860. ”Preface.” Chronica regum Manniae et Insularum, del 1: III–XXXIV. Christiania.Munch, P. A. och Unger, C. R. 1847. ”Fortale.” Fagrskinna 1847: I–XVI. Christiania.Mundal, Else 1984. ”Íslendingabók, ættar tala og konunga ævi.” Festskrift til Ludvig Holm-Olsen

på hans 70-årsdag den 9. Juni 1984: 255–271. Utg. Bjarne Fidjestøl. Øvre Ervik. — 1991. ”Íslendingabók vurdert som bispestolskrønike.” The Audience of the Sagas 1991, del 2:

134–143.Müller, P. E. 1817–20. Sagabibliothek, del 1–3. Kjøbenhavn.Njáls saga 1954. Utg. Einar Ól. Sveinsson. Íslenzk fornrit 12: 5–480. Reykjavík.Nordal, Sigurður 1913. ”Om Orkneyingasaga.” Aarbøger for nordisk oldkyndighed og historie:

31–50. — 1913–16. ”Indledning.” Orkneyinga saga 1913–16: I–LX. Samfund til udgivelse af gammel

nordisk litteratur 40. København. — 1914. Om Olaf den helliges saga. En kritisk undersøgelse. København. — 1920. Snorri Sturluson. Reykjavík. — 1944–45. ”Formáli.” Flateyjarbók, del 1: V–XXIX, del 2: V–XVI, del 3: V–XVI, del 4: V–XVI.

Reykjavík. — 1953. ”Sagalitteraturen.” Nordisk Kultur 8B: 180–273. Uppsala.Nordal, Sigurður och Jónsson, Guðni 1938. ”Formáli.” Borgfirðinga sögur. Íslenzk fornrit 3:

V–CLV. Reykjavík.Norges historie; Historien om de gamle norske kongene / Theodricus munk. Historien om danenes

ferd till Jerusalem 1969. Övers. Astrid Salvesen. Thorleif Dahls Kulturbibliotek. Oslo.Oddr Snorrason 1932. Óláfs saga Tryggvasonar. Utg. Finnur Jónsson. (Saga Óláfs Tryggvasonar

af Oddr Snorrason munk.) København.Óláfs saga helga, legendariska 1922. Utg. Oscar Albert Johnsen. (Olafs saga hins helga efter perga-

menthaandskrift i Uppsala Universitets Bibliotek, Delagardieske samling nr. 8II.) Oslo.Óláfs saga helga, särskilda 1930–41, del 1–2. Utg. Oscar Albert Johnsen, Jón Helgason. (Saga

Olafs konungs hins helga. Den store saga om Olav den hellige efter Pergamenthåndskrift i Kungliga Biblioteket i Stockholm nr. 2 4to, med varianter fra andre håndskrifter.) Oslo.

412 LITTERATURFÖRTECKNING

Óláfs saga helga, äldsta 1893. Utg. Gustav Storm. (Otte brudstykker af den ældste saga om Olav den hellige.) Oslo.

Óláfs saga Tryggvasonar en mesta 1958–61, del 1–2. Utg. Ólafur Halldórsson. Editiones Arna-magnæanæ A: 1–2. København.

Old Norse-Icelandic Literature. A Critical Guide 1985. Utg. Carol C. Clover, John Lindow. Islandica 45. Ithaca, London.

Ólsen, B. M. 1883. Runerne i den oldislandske Literatur. København. — 1902. ”Um Sturlungu.” Safn til sögu Íslands 3: 193–510. Reykjavík.Olsen, Magnus 1953. ”En skjemtehistorie av Harald hardråde.” Maal og Minne: 1–22.Orkneyinga saga 1965. Utg. Finnbogi Guðmundsson. Íslenzk fornrit 34: 3–300. Reykjavík.Paasche, Fredrik 1922. ”Tendens og syn i kongesagaen.” Edda 17: 1–17. — 1924. ”Norges og Islands litteratur inntil utgangen av Middelalderen.” Norsk litteraturhisto-

rie, del 1. Utg. Francis Bull, Fredrik Paasche. Oslo.Passio et miracula beati Olavi 1881. Utg. G. Metcalfe. Oxford.Piltz, Anders 1978. Medeltidens lärda värld. Stockholm.Profectio Danorum in Hierosolymam 1969. Övers. Astrid Salveson. (Historien om danenes ferd till

Jerusalem.) Norges historie 1969: 99–136. Oslo.Roesdahl, Else 1982. Viking Age Denmark. Övers. Susan Margeson, Kirsten Williams. London.Roskildekrönikan 1898. Övers. Jørgen Olrik. (Den ældste Danmakskrønike. Roskildekrøniken.)

København.Sandvik, Gudmund 1955. Hovding og konge i Heimskringla. Oslo.Saxo Grammaticus 1908–12, del 1–4. Gesta Danorum. Övers. Jørgen Olrik. (Sakses Danesaga.)

København. — 1931. Gesta Danorum. Utg. Jørgen Olrik, H. Ræder. (Saxonis Gesta Danorum.) København.Scholes, Robert och Kellogg, Robert 1966. The Nature of Narrative. London, Oxford, New York.Schreiner, Johan 1926. Tradisjon og saga om Olav den hellige. Oslo. — 1927. Saga og oldfunn. Studier till Norges eldste historie. Oslo. — 1928. ”Harald Hårdråde og Oplandene.” Festskrift til Finnur Jónsson 29. Maj 1928: 157–172.

Utg. J. Brøndum-Nielsen. København. — 1930. ”Magnus Olavsson og Danmark.” Historisk Tidsskrift 29: 37–42.Schütte, Gudmund 1945. ”900årig Lyrskov-overlevering.” Danske Studier for universitetsjubilæets

danske samfund 1945: 107–124.See, Klaus von 1977. ”Mündlichen Überlieferung in der altnordischen Literatur.” Mediaeval

Scandinavia 10: 58–82.Sex sögu-þættir 1855. Utg. Jón Þorkelsson. Reykjavík.Skard, Eiliv 1935. ”Kirchliche Olavustradition bei Theodricus Monachus.” Symbolae Osloenses

14: 119–125.Skjöldunga saga 1982. Utg. Bjarni Guðnason. Íslenzk fornrit 35: 3–90. Reykjavík.Steinnes, Asgaut 1965. ”Om kjeldene til eit arbeid av Anders Foss om kongsætti i Noreg og sumt

om dei eldste Noregs-sogene.” Maal og Minne: 1–44.Storm, Gustav 1871. ”Harald haardraade og væringerne i de græske keiseres tjeneste.” Aarbøger

for nordisk oldkyndighed og historie: 354–386.

LITTERATURFÖRTECKNING 413

— 1873a. Snorri Sturlassöns historieskrivning. En kritisk undersøgelse. København. — 1873b. ”Yderligere Bemærkninger om den skotske ’Historia Norvegiæ’.” Aarbøger for nor-

disk oldkyndighed og historie: 361–385. — 1875. Om Indskuddene i Fagrskinna. Kristiania. — 1877. Sigurd Ranessöns Proces. Kristiania. — 1880. ”Indledning.” Monumenta Historica Norvegiæ 1880: I–LXII. Kristiania. — 1882. ”Magnus barfods vesterhavstog.” Historisk Tidsskrift 2. R. 3: 1–20. Kristiania. — 1883. ”Har haandskrifterne af ’Heimskringla’ angivet Snorre Sturlassøn som kongesagaer-

nes forfatter?” Arkiv för nordisk filologi 1: 47–62. — 1888. ”Forord.” Islandske Annaler indtil 1578 1888: I–LXXXIV. Christiania. — 1893. ”Fortale.” Óláfs saga helga, äldsta 1893: 1–26. Oslo.Sturlunga saga 1946, del 1–2. Utg. Kristján Eldjárn. Reykjavík. — 1953, del 1–3. Utg. Guðni Jónsson. Reykjavík.Sveinsson, Einar Ól. 1937. Sagnaritun Oddaverja. Nokkrar athuganir. Studia Islandica 1. Reykja-

vík.Sven Aggesen 1944. Brevis historia. Övers. Paul Læssøe Müller. (Kortfattet historie om Danmarks

konger.) København.Sverris saga 1920. (Sverris saga etter Cod. AM 327 40.) Utg. Gustav Indrebø. Oslo.Theodoricus Monachus 1880. Historia de antiquitate regum Norwagiensium. Utg. Gustav Storm.

Monumenta Historica Norvegiæ: 3–68. Kristiania. — 1932. Övers. Eiliv Skard. (Soga um dei gamle norske kongane.) Norrøne bokverk 29. Oslo. — 1969. Övers. Astrid Salvesen. (Historien om de gamle norske kongene.) Norges historie 1969:

47–96. Oslo.Tómasson, Sverrir 1979. ”Hryggjarstykki.” Gripla 3: 214–220.Turville-Petre, Gabriel 1953. Origins of Icelandic Literature. Oxford.Turville-Petre, Joan 1978–79. ”The Genealogist and History. Ari and Snorri.” Saga-Book of the

Viking Society 20: 7–23.Þáttur Þormóðar 1943. Utg. Björn K. Þórólfsson, Guðni Jónsson. Íslenzk fornrit 6: 279–288.

Reykjavík.Þiðreks saga af Bern 1961–62, del 1–2. Utg. Guðni Jónsson. Reykjavík.Þórðar saga hreðu 1959. Utg. Jóhannes Halldórsson. Íslenzk fornrit 14: 163–247. Reykjavík.Þorkelsson, Jón 1853. ”Um Fagrskinnu og Ólafs sögu helga.” Safn til sögu Íslands 1: 137–184.Þorsteinsson, Hannes 1912. ”Nokkrar athuganir um íslenzkar bókmentir á 12. og 13. öld.” Skirnir

86: 126–148, 339–357.Þorsteins saga Síðu-Hallssonar 1950. Utg. Jón Jóhannesson. Íslenzk fornrit 11: 299–320. Reykja-

vík.Þorsteins saga sögufróða 1950. Utg. Jón Jóhannesson. Íslenzk fornrit 11: 335–336. Reykjavík.Þorsteins þáttr austfirðings 1950. Utg. Jón Jóhannesson. Íslenzk fornrit 11: 329–332. Reykjavík.Ulset, Tor 1983. Det genetiske forholdet mellom Ágrip, Historia Norwegiæ og Historia de antiqui-

tate regum Norwagiensium. En analyse med utgangspunkt i oversettelseteknikk samt en dis-kusjon omkring begrepet ”latinisme” i samband med norrøne tekster. Oslo.

Vandvik, Eirik 1959. Latinske dokument til norsk historie fram til år 1204. Oslo.

414 LITTERATURFÖRTECKNING

Vatnsdœla saga 1939. Utg. Einar Ól. Sveinsson. Íslenzk fornrit 8: 3–131. Reykjavík.Vigfússon, Guðbrandur 1878. ”Prolegomena.” Sturlunga saga, del 1: I–CCXIX. Oxford.Vogt, Walter 1935. Kleine Erzählungen aus Landnámabók und Morkinskinna. Halle.Vries, Jan de 1964–67, del 1–2. Altnordische Literaturgeschichte. Berlin.Weber, Gerd Wolfgang 1987. ”Intellegere Historiam. Typological Perspectives of Nordic Prehistory

(in Snorri, Saxo, Widukind and others).” Tradition og historieskrivning. Kilderne til Nordens ældste historie: 95–142. Utg. Kirsten Hastrup, Preben Meulengracht Sørensen. Aarhus.

Weibull, Curt. Sverige och dess nordiska grannmakter under den tidigare medeltiden. Lund.Wessén, Elias 1928–29. ”Om Snorres Prologus till Heimskringla och den särskilda Olovssagan.”

Acta Philologica Scandinavica 3: 52–62.Widding, Ole 1976. ”Heimskringla som kompilationsarbejde.” The Third International Saga

Conference. Abstract. Oslo.

415

Register

AAbbo av Fleury 322Acta Sancti Olavi 212, 306Acta Sanctorium in Seljo 311Adalbert från Magdeburg 372Aðalbjarnarson, Bjarni 130, 152, 162, 180,

189, 196, 201–204, 211, 216, 226, 243, 247f, 270, 274f, 290–293, 308, 312, 338, 345f, 378, 397ff

Adam av Bremen 13, 16, 28, 38f, 56, 69, 71, 152, 162, 210ff, 213ff, 218, 226, 229, 231, 238ff, 241, 252, 309, 323, 374

Ado från Wien 371Aelnoth 307Aelred av Rievaulx 41Ágrip af Nóregs konunga sögum 10, 14–25,

32–38, 40, 43–55, 59–67, 73–81, 87–96, 101–108, 145–149, 151–165, 177–185, 187, 190–194, 209, 213–217, 219f, 234f, 239–254, 264, 266, 269, 297f, 337, 339, 346, 355, 377–382

Ágrip af sögu Danakonunga 28, 41, 56, 71, 83, 98, 113, 125, 229

Albeck, Gustav 177f, 203, 251Albert av Aachen 98Alcuin 375Alexanders saga 315Andersen, Per Sveaas 131f, 290Andersson, Theodore M. 131, 341, 354,

382, 398–401Anglo-Saxon Chronicle, The 29, 41, 56, 69f,

131, 372

Annales 372Annales Bertiniani 372Annales Cambriae 85Annales Regii 68, 111, 124, 313Annales Reseniani 313Annals by the Four Masters 85Annals of Tigernach 85Annals of Ulster 85Ari fróði Þorgilsson 9, 13, 98, 143, 158,

162, 165, 190, 192, 194, 212, 234, 253, 274, 297, 301f, 308, 311f, 318–328, 329, 334f, 341, 351, 355, 369f, 373f, 380f, 391f, 395

Árni Magnússon 145, 172, 187f, 195f, 323Arnórr Þórðarson jarlaskáld 209f, 212,

215, 220f, 223, 225f, 228Arnórs þáttr jarlaskálds 33, 37Asochikkrönikan 40Asser, biskop 375Auðunar þáttr vestfirzka 45–48, 61, 66, 169

BBagge, Sverre 360–363, 367, 377, 399Beckman, Natanael 373, 400Beda venerabilis 140, 322f, 370ff, 375Benediktsson, Hreinn 167Benediktsson, Jakob 188, 327, 398fBeowulf 369Berger, Alan 197, 204, 263, 266, 268f, 271,

292, 352, 366f, 399f Bergr Sokkason 366Berntsen, Toralf 162, 200f, 275

416 REGISTER

Bersöglisvísur 23Beyschlag, Siegfried 155, 162ff, 201, 217,

241, 291, 379–382, 400Bjarnar saga Hítdœlakappa 388Blake, N. F. 346, 399Blóð-Egils þáttr 71Blöndal, Lárus H. 287f, 293, 331, 333, 398Blöndal, Sigfús 131Boer, R. C. 264ff, 271, 292Boethius 304Bolin, Sture 397Bolla þáttr Bollasonar 28Brands þáttr örva 45, 47, 49, 51Brekke, Egil Nygaard 331f, 398Breta sögur 371Breviarium Aberdonensis 342Brevis historia regum Dacie Se Sven

AggesenBrieskorn, Roland 145, 200Brut y Tywysogion 84fBugge, Alexander 41, 131ff, 239, 290fBugge, Sophus 162, 201, 293Böglunga sögur 365Bölverkr Arnórsson 238f

CCanones Nidrosienses 114Cassiodorus 369Catalogus regum Norwagiensium 140, 143,

308fChronica regum Manniae 85Chronica sive historia de duabus civitatibus

371Chronicon (Isidor av Sevilla) 371Chronicon universale 313Claussøn, Peder 188f, 351fClover, Carol 332, 392, 398Codex Frisianus Se Fríssbók

DDaae, Ludvig 141f, 200Dahlerup, Verner 145f, 200

Dahmus, Joseph 400Danielsson, Tommy 291, 397, 401De arte amandi 304De Miraculis Sancti Eadmundi 322De origine actibusque Getarum 369De sex ætatibus mundi 371Decretum (Gelasius) 142Decretum (Gratianus) 333Den fulländade historien 100Dialogues (Gregorius den store) 315,

375Domarboken 142Dudo 40Duggals leizla 315

EEdda, poetiska 344, 369Edda, Snorris 318, 344, 350, 353Egils saga Skallagrímssonar 173, 267f, 350,

388fEinarr Skúlason 211f, 226–229, 231, 263,

287, 306Einars þáttr Skúlasonar 103, 108Einarsdóttir, Ólafía 373, 397f, 400Einarsson, Bjarni 130, 176, 200, 202, 267f,

292Einhard 374Eiríkr Oddsson 9, 106, 169, 194, 273–289,

329, 334f, 341, 395Eirspennill 187f, 226, 251, 255, 260ffEkkehard från Aura 313, 371, 376Ellehøj, Svend 162, 201, 309, 325, 327, 382,

397f, 400Elucidarius 315Epitoma vitae Roberti regis 375Etymologiae (Isidor av Sevilla) 371Eusebius 140, 371Eyrbyggja saga 388 Eysteinn, ärkebiskop 10, 120f, 123f, 137f,

141ff, 149, 297, 306, 330, 335

REGISTER 417

FFagrskinna 10, 14–25, 27, 31–38, 40,

43–55, 59–67, 73–81, 87–96, 101–110, 115–123, 171–176, 177–185, 187, 190–195, 214f, 219–224, 229, 235, 239–254, 264, 273, 283f, 287, 297f, 345ff, 352, 355, 366f, 374, 377, 380

Fidjestøl, Bjarne 290fFilipowiak, W. 29, 131Finnboga saga ramma 388Flateyjarannáll 71, 190, 195Flateyjarbók 11, 167f, 263f, 297, 310, 329,

336f, 339ff, 344f, 365ff, 388Flateyjarbók, Yngre 11, 14–25, 27, 31–38,

40, 43–55, 59–67, 71, 168, 209, 214–222, 239–254, 273, 339

Flóamanna saga 388Flodoard 374Folkwin 374Fordun 83Fóstbrœðra saga 336ff, 365, 388Frankiska riksannalerna 372, 375Friðþólfs saga frækna 266fFríssbók 169, 187ff, 196, 226, 251, 255,

260, 262, 351Frutolf från Bamberg 371Frye, Northrop 389, 401Fulcher av Chartres 98fFulda-annaler 372Færeyinga saga 194, 344f, 365fFörsta grammatiska avhandlingen 308, 318f

GGade, Kari Ellen 399Gallia Christiania 142Gammel norsk homiliebok 306, 338Geisli 108, 211f, 226, 306Gelasius 142Gelsinger, Bruce E. 132Genealogia regum Danorum 309Geoffrey av Monmouth 316, 370fGesta abbatum Fontanellensium 374

Gesta Danorum Se Saxo GrammaticusGesta episcoporum Mettensium 373fGesta et eventus Normannorum 374Gesta Friderici I imperatoris 374, 376Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum

Se Adam av BremenGesta peregrinantium Francorum 99Gesta Pontificum Anglorum 374Gesta regis Henrici II 375Gesta regum Anglorum 39, 83, 99, 374Gildas 370Giraldus Cambrensis 84Gísls þáttr Illugasonar 75ff, 82f, 198Gizurr Hallsson 312, 315, 318Gjessing, G. A. 143, 162, 201, 397Gottskálksannáll 124Grágás 167, 318Gransden, Antonia 400Gratianus 333Gregorius av Tours 368f, 375Gregorius den store 315, 375Grégóríús þáttr 103, 108, 148Grettis saga 38, 387Grœnlendinga saga 301, 366Grœnlendinga þáttr 71, 97Grundmann, Herbert 400Guðmundar saga Arasonar 123Guðmundsson, Finnbogi 343, 398Guðnason, Bjarni 143, 200, 275f, 288f, 293,

344, 398Gull-Ásu-Þórðar þáttr 89, 91f, 269fGullfjör 149Gullinskinna 167, 188, 255Gunnlaugr Leifsson 13, 311ff, 315f, 325,

334f, 341, 344f, 366, 395Gunnlaugs saga ormstungu 388Gurevich, A. Ya. 359f, 399Gyðinga saga 371

HHafliðaskrá 317fHagland, Jan Ragnar 173, 202

418 REGISTER

Hákonar saga Hákonarsonar 176, 350, 365, 373

Hákonar saga Ívarssonar 56, 194, 198, 346Hákonarmál 191Háleygjatal 190Hallberg, Peter 133, 276, 285, 293Halldórs þáttr Snorrasonar 45, 47, 49, 61,

67, 390Halldórsson, Ólafur 344, 352, 399Hallfreðar saga vandrœðaskálds 366, 388Hanssen, Jens S. Th. 141ff, 152f, 200fHanssøn, Laurents 188, 351fHarðar saga ok Hólmverja 340, 388Harris, Joseph 388ff, 392, 401Haskins, Charles Homer 304, 396Háttatal 234, 350Haukr Erlendsson 318Hauksbók 68, 190, 318f, 340Hávamál 350Heimskringla 10ff, 14–25, 31–40, 43–55,

59–67, 73–81, 87–96, 101–110, 115–123, 173, 187–194, 195–198, 209, 220f, 223–226, 229, 233ff, 239f, 244–255, 258, 260ff, 264, 267–288, 297f, 308, 319, 323ff, 332, 334f, 337, 339, 342–347, 349–363, 365ff, 370, 374, 379ff, 391, 395

Heinrichs, Anne 396Hejselbjerg-Paulsen, Hans 290Helga þáttr ok Úlfs 71Helga þáttr Þórissonar 366Helgald 375Helgason, Jón 202, 399Hemings þáttr Áslákssonar 61, 65f, 68,

195Hermannsson, Halldór 327, 396, 398Hermannus 322Herodotos 334Hertzberg, Ebbe 213, 290fHieronymus 371Historia Britonum (Nennius) 370Historia de antiquitate regum Norwagi-

ensium Se Theodoricus Monachus

Historia Ecclesiastica (Ordericus Vitalis) 84, 374

Historia Ecclesiastica gentis Anglorum (Beda) 322, 370

Historia Francorum (Gregorius av Tours) 369f

Historia Hierosolimitanæ 99Historia Hierosolymitanæ expeditionis

(Albert av Aachen) 98Historia Normannorum 139, 143, 335Historia Norwegiæ 10, 149, 151–153,

155–165, 190, 193, 264, 266, 309f, 378–382, 392

Historia Regum (Symeon av Durham) 71Historia regum Britanniae (Geoffrey av

Monmouth) 370fHofmann, Dietrich 367, 401Holm-Olsen, Ludvig 331, 398Holtsmark, Anne 275, 289, 292, 306, 378f,

396, 398, 400Horatius 142Hrafnkels saga Freysgoða 393Hrafns saga Sveinbjarnarsonar 225, 233Hrafns þáttr Guðrúnarsonar 21, 25f, 198Hreiðars þáttr heimska 33, 37, 390Hrokkinskinna 68, 195fHryggjarstykki 106, 169, 176, 194,

273–289, 329, 341Hrynhenda 209, 212Hughes, Shaun F. D. 132Hugo av St. Victor 138, 140ff, 371Hulda 168,195Hulda/Hrokkinskinna 11, 14–27, 31–38,

40f, 43–55, 59–67, 73–81, 87–96, 101–110, 115–123, 189, 195–198, 209, 226–229, 244–254, 256–273, 297f, 366f, 388

Hungrvaka 12, 40, 55, 67, 70, 82, 97, 110, 123

Höfuðlausn 389

REGISTER 419

IIbn al-Atir 100Indrebø, Gustav 148, 169, 175, 177f,

180–184, 201–203, 214f, 232, 243f, 247, 250, 270, 275, 291f, 377

Isidor av Sevilla 140, 370ffÍslendinga saga 303, 350, 373 Íslendingabók 13, 98, 190, 303, 319–328,

370, 373fÍslendings þáttr óráðga 45, 47, 52Íslendings þáttr sögufróða 45, 47, 50f,

391Itinerarium Cambriæ 84Ívarr Ingimundarson 283fÍvars þáttr Ingimundarsonar 89, 91

JJakobsen, Alfred 133, 171, 175f, 178ff,

202fJátvarðar saga helga 12, 41, 68f, 71, 198,

315Jesu Syrachs bok 305Jóhannesson, Jón 269, 292, 396Johnsen, Arne Odd 137, 141f, 200Jómsvíkinga saga 176, 192, 325, 345f,

366Jóns saga biskups 70, 82f, 97, 303, 313Jónsson, Finnur 130, 143, 148, 152, 162,

166–169, 172f, 175, 177, 180, 184, 188, 194, 200–204, 209, 215–219, 225, 237, 241, 243, 275, 290–293, 312, 341, 346, 398ff

Jónsson, Jón 266, 292Jordanes 369fJöfraskinna 167, 188f, 255, 365

KKarl Jónsson 9, 13, 176, 274, 287, 311f,

329–334, 341, 343, 365, 376, 379, 395Karls þáttr vesæla 21ffKellogg, Robert 400Keyser, Rudolf 133, 172

Kirchmann, B. C. 137Kirchmann, Johan 137, 310Kirkjudagsmál 315Kjalnesinga saga 388Knirk, James E. 332ff, 398Knýtlinga saga 12, 27f, 40, 56, 69–71, 83,

98, 112f, 124f, 229, 251, 365Koht, Halvdan 133, 152, 162, 201, 288,

293, 332, 354ff, 358, 361f, 377, 398fKormáks saga 388Kringla 167, 187ff, 255, 349Kristinna laga þáttr 318, 327Kristjánsson, Jónas 225, 291, 331, 338, 398Kristni saga 192Króka-Refs saga 56, 388Kværndrup, Sigurd 397Kválen, Eivind 149, 180, 201, 203, 270, 274,

291f

LLampert av Hersfeld 372, 376Landnámabók 13, 225, 311, 318f, 325, 340,

366Lange, Gudrun 137, 200, 380, 400Laxdœla saga 28, 301, 385–390, 395Legenda de S. Magno 342Leiðarvísur 301, 318Leofric Collectar, The 305Liber pontificalis 373Lie, Hallvard 332, 334, 353, 355, 398fLife of King Alfred 375Life of King Edward 375Liudprand av Cremona 376Livius 334Ljósvetninga saga 13, 55f, 67, 169, 388Louis-Jensen, Jonna 168, 187, 189, 196f,

202–204, 218, 220ff, 258–262, 271, 291f, 338, 367, 398

Lukanus 315, 371Lundarannáll 229Lönnroth, Lars 311, 353f, 356ff, 389, 397,

399, 401

420 REGISTER

MMagerøy, Hallvard 399Magnúss saga lagabœtis 365, 373Magnúss saga lengri 68, 71, 83, 112Magnúss saga skemmri 83Malmros, Rikke 400Mána þáttr skálds 97Margrétar þáttr Þrándsdóttur 21, 26, 33,

390Maríu saga 315Matthew Paris 40Maurer, Konrad 184, 203, 274, 292, 331,

353f, 399Merlínuspá 316Metcalfe, G. 396Morkinskinna 10, 12, 14–25, 31–38, 40f,

43–45, 59–67, 73–81, 87–96, 101–110, 167–169, 177–185, 187, 194, 195–198, 214–224, 226–230, 234f, 239–254, 256, 259–279, 282–288, 297f, 339, 341, 346f, 355, 365f, 374, 377, 388, 392, 395

Munch, P. A. 133, 151f, 174, 180, 184, 196, 202ff, 213, 239, 275, 290ff

Mundal, Else 327, 398Müller, P. E. 196, 204, 331

NNennius 370Niðrstigningarsaga 315Nikodemusevangeliet 315Níkolás Bergsson 301, 318Njáls saga 301, 388f, 395Nordal, Sigurður 130, 155, 162, 166, 180,

201, 203, 329, 331, 337–341, 378, 396, 398, 400

Nóregs konungatal 27, 38, 40, 55, 67, 70, 82, 96f, 104, 110, 123, 165, 212, 308, 342

Nornagests þáttr 366

OOddaverjaannáll 68, 70, 351Oddr kíkinaskáld 210f

Oddr Snorrason 13, 165f, 176, 191f, 308, 310–313, 315, 319, 334f, 337f, 341, 346, 366, 379, 395

Odds þáttr Ófeigssonar 45, 47, 51, 390Óláfs saga helga 13, 166, 176, 187ff, 192ff,

198, 311–313, 335–340, 344, 350f, 357, 361, 365, 367, 379, 391f

Óláfs saga Tryggvasonar 13, 165f, 176, 191f, 308, 310–313, 315, 317, 334, 341, 344ff, 351f, 365ff, 395

Ólsen, B. M. 225, 291, 312, 317, 397Ordericus Vitalis 84, 374Origo gentis Langobardorum 370Orkneyinga saga 12, 27, 40, 56, 68, 71, 83,

97, 111f, 124, 191, 194, 198, 341–344, 351f, 365, 367

Orosius 371Osbert av Clare 41Otto av Freising 40, 371, 374ffOtto þáttr 21, 25, 28, 217f, 221f, 227ff, 231Ovidius 142, 304, 315

PPaasche, Fredrik 152, 201, 331f, 377, 398,

400Passio et miracula beati Olavi 212, 306Passio Sancti Eadmundi 322Paulus Diaconus 140, 370, 373fPhysiologus 315Plinius d. y. 142Plutarchos 374Prestssaga Guðmundar Arasonar 110, 123f,

304, 373Profectio Danorum in Hierosolymam 137,

310, 331Profetiae Merlini 316

RRask, Rasmus Kristian 130Regino av Prüm 371fRes Gestae Saxonicae 370Rímbegla 318

REGISTER 421

Rimbert 375Rindal, Magnus 397Robert av Ely 307Robert, broder 342Roger av Howden 375fRómverja saga 315, 318, 371Roskildekrönikan 16, 28, 40, 309Ryde klosters årsböcker 41

SSallustius 315, 370fSamuelsboken, Andra 142Sandvik, Gustav 355–358, 362, 399Saxo Grammaticus 16, 28f, 39f, 56, 67, 83,

113f, 125ff, 149, 214f, 223f, 231, 240, 252, 309f, 313, 370, 374, 376, 391

Schach, Paul 400Schier, Kurt 331Scholasticus Fredegar 370Scholes, Robert 400Schreiner, Johan 211, 239, 290f, 355, 397,

399Schütte, Gudmund 290Scotichronicon 83Septuaginta 140Sexstefja 238Sigebert av Gembloux 138, 142, 371, 374Sigurðar þáttr slefa 263–267, 271Sigurðarbálkr 283ffSkjöldunga saga 190, 344fSneglu-Halla þáttr 45, 47, 50f, 61, 66fSnorri Sturluson 188, 194, 226, 234, 297ff,

303, 335, 337, 339–344, 349–363, 365f, 380, 392

Steinnes, Asgaut 149, 152, 201Storm, Gustav 130ff, 137, 141, 145, 148f,

152, 162, 166, 171f, 180, 184, 190, 194, 196, 200–204, 225f, 255, 257ff, 268–271, 275, 291f, 297, 335, 337f, 353f, 373, 396–400

Stúfs þattr blinda 45, 47, 51, 198, 390Sturla Þórðarson 28, 176, 318, 341, 365

Sturlunga saga 13, 97, 110, 123, 225, 326, 341ff, 350, 365, 373

Sturlu saga 13, 349Styrmir froði Kárason 13, 194, 329ff, 337,

339ff, 343Suetonius 374Suger från St. Denis 375fSulpicius Severus 375Sveinka þáttr Steinarssonar 75ffSveinsson, Einar Ól. 342ff, 398Sven Aggesen 16, 28, 40f, 149, 309fSverris saga 13, 97, 176, 274, 287f, 307,

311, 329–334, 340, 365, 373, 376f, 392, 395

Sæmundr fróði Sigfússon 9, 13, 143, 158, 162, 165, 212, 234, 253, 297, 303, 308f, 311, 315, 318f, 322–328, 334f, 341f, 344, 380f, 392, 395

TTacitus 369, 372Tale mot biskopene 333fTheodoricus Monachus 10, 13–25, 32–38,

43–55, 59–67, 73–81, 87–96, 137–144, 149–165, 193, 207, 209, 212f, 214f, 224, 234, 239–241, 244, 246, 248–253, 268f, 297f, 305ff, 309ff, 328, 331, 334, 355, 369ff, 373, 377, 379–382, 391f

Thietmar, biskop 374Thómas saga erkibiskups 13Thukydides 334Torfæus Se Þormóður TorfasonTranslatio S. Mildrethæ 29Translatio Sancti Olavi 305Trójumanna saga 371Turville-Petre, Gabriel 397

ÞÞáttr Þormóðar 336Þiðreks saga af Bern 265–267Þinga saga 89, 94f, 255–271Þinga þáttr 94, 255–271

422 REGISTER

Þjóðólfr Arnórsson 210, 215, 220, 222, 225f, 228, 238f

Þjóðólfr ór Hvini 189, 381Þórarins þáttr stuttfeldar 89, 93Þórðar saga hreðu 264, 388Þorgils saga ok Hafliða 13, 97, 326fÞorgríms þáttr Hallasonar 21, 23, 198Þorkels þáttr dyrðils 21, 26, 33, 390Þorkelsson, Jón 174, 202Þorláks saga biskups 110, 123, 303, 313Þorleikr fagri 210f, 229Þormóður Torfason 167, 171f, 187f, 195f,

274Þorsteins saga Síðu-Hallssonar 387Þorsteins þáttr austfirðings 27Þorsteins þáttr forvitna 61, 67, 71Þorsteins þattr Síðu-Hallssonar 21, 26, 33Þorsteins þáttr sögufróða Se Íslendings

þáttr sögufróða Þorsteins þáttr tjaldstœðings 71Þorsteinsson, Hannes 340, 398Þorvarðar þáttr krákunefs 45, 47, 50Þránds þáttr upplendings 33, 37, 390Þrymskviða 350

UÚlfs þáttr auðga 45, 47, 54f, 390Ulset, Tor 162f, 201Unger, C. R. 174, 202

VWValgarðr från Vellir 237f, 244f, 249, 251Vandvik, Eirik 127f, 133fVatnsdœla saga 388Weber, Gerd Wolfgang 358f, 399Veraldar saga 315, 318, 372Vergilius 142Whaley, Diana Edwards 399Widding, Ole 354,399Widukind 370, 374Vigfússon, Guðbrandur 196f, 204, 366, 400Vígslóði 318

Wilhelm av Tyrus 99William av Apulien 40William av Malmesbury 39, 84, 99 374Willibald 375Visio Tnugdali 315Vita Ædvardi Regis 29Vita beati Edvardi regis Anglorum 41Vita Edvardi Regis 41Vita Ludovici Grossi 375Vita Sancti Magni 342Vogt, Walter 401Wolf, Kirsten 398Worms, Ole 188, 351Vries, Jan de 290, 345, 396–399Vulgata 143Völuspá 360

XXantener-annaler 372

YYnglingatal 189f, 381