Romantikerna och Rom¥gra hyll(nings)centimeter/67...Det specimen av ett sådant idéhistoriskt studium som här skall redovisas ... språk och kultur och ville bekämpa den franska

BO L I N D B E R G

Romantikerna och Rom

En idéhistoriker har anledning att studera antiken från åtminstone tre syn­punkter. För det första är det viktigt att förstå hur de antika idéerna - filo­sofin, vetenskapen osv - uppkom och varför de blev som de blev. För det andra är det en idéhistorisk uppgift att följa hur antikens idéer påverkat eftervärlden, hur Aristoteles' fysik, Galenos' medicin och den romerska rätten övertagits, använts och sedan övervunnits i Europa.

En tredje idéhistorisk uppgift är att undersöka hur antiken värderats av eftervärlden och tolkats i olika syften. Här är det alltså inte fråga om hur man använt antikens kunskaper utan vilka bilder av antiken man i bestämda syften velat göra sig. Ofta har dessa bilder av antiken en ideologisk funk­tion i det att samtidens motsättningar i politik och kultur projiceras på antiken. Homeros uppfattades under den aristokratiska franskklassicis­mens 1600-tal som tölpaktig och oborstad; ett sekel senare beundrades han som en representant för den naiva ursprunglighet och äkthet som den be­gynnande borgerliga kulturförståelsen hyllade. I Sparta såg Rousseau in­karnationen av medborgardygd, solidaritet och jämlikhet, medan Athen i hans ögon var kommersialiserat och förslappat. 1800-talets liberaler å an­dra sidan förknippade Sparta med rigida auktoritära ideal och Athen med det öppna samhället, där åsikter och livshållningar möttes i stimulerande konkurrens med varandra. Hellenismens epok framställdes länge i kontrast till det klassiska Greklands kultur som den vulgära och kälkborgerliga sma­kens era, då poeter och konstnärer praktiserade svulstigt hovsmicker i stäl­let för medborgardygd och förnuft. Idag kan man i hellenismen se en pa­rallell och möjlig förebild till vår egen tid, en multietnisk och mångkulturell blandkultur med kosmopolitisk inriktning.

Så blir antiken använd på olika sätt och avlockad exempel, förebilder och hotbilder som tjänar olika epokers självförståelse och ideologiska diskus­sioner.

Det specimen av ett sådant idéhistoriskt studium som här skall redovisas gäller alltså romantikens uppfattning av romarriket och det romerska ar­vet. Ordet "romantiken" är en smula oegentligt och valt för assonanseffektens skull; jag avser med det de tyska och även skandinaviska intellektuella som verkade decennierna runt sekelskiftet 1800 under intryck av den tyska idealismens historiesyn och kunskapsuppfattning. Främst kommer jag att uppehålla migvidjohann Gottfried Herder ochjohann Gottlieb Fichte, två förgrundsgestalter i den tyska intellektuella traditionen. Det är betydelse-

68 BO LINDBERG

fullt att de är just tyskar. Den syn på Rom de utvecklade innebar att motsätt­ningen artikulerades mellan det romerska och det germanska Europa, mel­lan det Europa som varit under Roms välde och det som aldrig hörde dit.

ROM-BILDEN

Fram till mitten av 1700-talet hade Rom-bilden i regel varit mycket upp­skattande. Den vilade i stor utsträckning på den praktiska och pedagogiska nytta man hade av den romerska antikens kunskaper i juridik, retorik och politik. Den romerska rätten var förebildlig och de romerska historieskri­varna och skalderna gav mönster och exempel för språkhantering och mo­raliskt och politiskt handlande. Genom att läsa Cicero, Livius, Vergilius, Horatius och Ovidius på latin skulle pojkar förädlas som människor.

Till detta kom så redan under renässansen ideologiskt färgade tolkningar av det romerska samhället. Många italienska renässanshumanister hyllade det republikanska Rom. Machiavelli ägnade sin stora Livius-kommentar åt att förklara hur det kunde komma sig att Rom hade bevarat sin frihet un­der så exempellöst lång tid. Under senrenässansen, då de starka furste­staterna dominerade den europeiska scenen och de republikanska idealen hade falnat, kunde man istället vända sig till kejsartidens Rom och dra lä­rorika paralleller med samtiden; förhållandena i det byråkratiska, kejsar-styrda Rom överensstämde bättre än de i republikens Rom med villkoren i de begynnande nationalstaterna.

Den republikanska och medborgarhumanistiska Rom-bilden levde emel­lertid vidare i England och spelade i slutet av 1700-talet en viktig roll för den nya nordamerikanska statens ideologer såsom George Washington och Thomas Jefferson. En ny kulmen nådde den frihetliga vurmen för romar­nas "res publica" i revolutionens Frankrike på 1790-talet. Revolutionärerna identifierade det nya Frankrike med republikens Rom. I ett formspråk som radikalt skilde sig från det som använts av Tanden régime och kyrkan frammanades den romerska republikens hjältar, symboler och ideal för att ge inspiration åt den revolutionära ansträngningen. Paris var det nya Rom, man firade revolutionära fester på Mars-fältet, ordnade simtävlingar över Seine-Tibern, använde fasces och andra romerska symboler och lät Bona-parte bli förste konsul.

Revolutionärernas politiska entusiasm för Rom var emellertid ett undan­tag. Vid det laget var Roms lyskraft försvagad i de flesta andra kretsar. Under 1700-talet minskade den praktiska användningen av antikens kunskaper; Europa kunde klara sig själv på allt fler områden. I de ledande kulturlän­derna var nationalspråken så utvecklade att latinet inte längre behövdes lika mycket som mönster och förebild. 1700-talet var mindre krigiskt än 1600-talet och de intellektuella började i den ekonomiska nyttans och upplysning­ens namn uttrycka kritik av romarna för att de blott ägnade sig åt krig och erövringar och försummade den fredliga odlingen, inklusive kulturen. 1700-

ROMANTIKERNA OCH ROM 69

talets mest kända verk om Rom handlade inte om den romerska statens frihet och uthållighet utan om dess nedgång och fall: Edward Gibbons Decline and Fall ofthe Roman empire (1776-88). Antiken skulle inte glömmas bort, tvärtom kom en ny våg av antikintresse i slutet av 1700-talet, men det gällde - om vi undantar de franska revolutionärerna - grekerna och inte romarna.

HERDER

Den romantiska kritiken av Rom och det latinska saknade inte föregång­are. Under medeltiden och renässansen konstruerades en motsättning mellan "goterna" norr om Alperna och romarnas arvtagare i Italien, som delvis sammanföll med den gränslinje mellan romerskt och germanskt romantikerna skulle dra. Goterna beskrevs i söder som barbarer, medan de lärde i norr gärna ville uppfatta dem som kraftfulla och ofördärvade i motsats till romarnas förvekligade ättlingar. Den tanken framfördes t.ex. i den myt om göterna som odlades i Sverige under stormaktstiden. Den romantiska gränsdragningen mellan romerskt och germanskt hade vidare förberetts genom reformationen som ställde protestanter i norr mot romerska kato­liker i söder. Romantikens Rom-kritik var således en fördjupad och intel­lektuellt mer sofistikerad version på tysk botten av teman som redan förut dragits upp. För den tyska intelligentia som växte fram i slutet av 1800-talet var Johann Gottfried Herder (1744-1803) en betydelsefull idégivare. Denna intelligentia var knuten till universiteten och i sin medelklassbakgrund mer talrik och mindre mondän än det fåtal hovanknutna filosofer som hade representerat upplysningen i Tyskland. De nya intellektuella var också na­tionella i sin inriktning med udden riktad mot det dominerande franska kulturinflytandet. Kritiken riktade de inte så mycket mot Frankrike som mot den tyska adeln, som odlade franska maner och försummade det tyska språ­ket. Herders kritik av Rom hängde samman med denna strävan att hävda den tyska kulturen.

Dessa värderingar var allmänt spridda bland de tyska intellektuella un­der det senare 1700-talet. Men Herder infogade dem i en teori om mänsk­lighetens utveckling som lyfte dem ovan den bornerade patriotismen. Mänsk­ligheten var Herders huvudintresse, inte tyskarna eller något annat folk. Hans historiefilosofiska huvudarbete bar titeln Idéen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit (1782-84).

I sitt tänkande om mänskligheten stod emellertid Herder i opposition till den förhärskande klassicismen och rationalismen i den franska Tanden régimekultur som bestämde smaken och värderingarna inte bara i Frank­rike utan i nästan alla Europas elitskikt. Klassicismens uppfattning av män­niskans natur och av kulturen var statisk och universalistisk: människans natur var densamma i alla tider, och fick kulturen utvecklas, skulle den i princip nå samma klassiska nivå och få samma innehåll när och var det än skedde. Det klassiska idealet hade dock bara kommit till uttryck vid två till-

70 BO LINDBERG

fallen: i antiken, i synnerhet den romerska, och i den fransk-klassiska epo­ken. Vergilius' och Horatius' Rom och Racines och Moliéres Paris var centra för den klassiska normgivande kulturen. Paris var enligt fransk uppfattning än mer fulländat än Rom, men de romersk-klassiska och de fransk-klassiska litterära och estetiska kulturyttringarna var manifestationer av samma all­mängiltiga, ideala mänskliga kultur.

Vad Herder gjorde var att historisera och differentiera humaniteten. Det fanns inget oföränderligt ideal för den mänskliga naturen och kulturen. I stället befann sig det mänskliga - humaniteten - under utveckling. Olika folk i historien bidrog beroende på geografi, tidsomständigheter och sin inre karaktär med olika sidor av det mänskliga - kineserna utvecklade "en fin politisk moral", indierna ett slags återhållen renhet, stilla arbetsamhet och tålighet, grekerna, i synnerhet Athen, ett maximum av det sinnligt sköna, Sparta och Rom åter den hjältemodiga patriotismen. Och så vidare. Sam­tidigt tillväxte efterhand förnuft och rättvisa (Billigkeit) hos hela mänsklig­heten, så att det som förvärvats av ett folk småningom kunde spridas till andra; negern kunde lära sig inrätta sin stat på samma sätt som grekerna. Det innebar i sin tur egentligen att varje folk hade någonting att komma med och borde värderas efter detta. A andra sidan kunde man inte vända sig bakåt mot något slutgiltigt klassiskt ideal; utvecklingen fortsatte, mänsk­ligheten var ännu inte fullkomnad.

Herder hade alltså förståelse för folken i historien, också för de nationer som spelat ut sin roll och kanske nu var utdöda, utplånade av andra och mäktigare folk. Han vurmade också för den folkliga kulturen, den icke för­finade och överkultiverade, den ursprungliga, genuina odlingen hos de olärda människorna som var fjärran från hovlivets förkonstling och även från vetenskapens abstrakta och torra luft. Denna förtjusning i det ursprung­liga och förment äkta i det folkliga och primitiva var ett utbrett sentiment under 1700-talet och inget speciellt för Herder. Men han han gjorde teori av den och utvecklade läran att varje folk har sin särskilda nationalkarak-tär som manifesterar sig framför allt i språket. Det var en lära som gjorde Herder till en av den moderna nationalismens viktigaste teoretiker och i många ögon gjort honom suspekt som föregångre till allsköns aggressiv tysk chauvinism senare i historien. Men Herder hade inga politiska eller mili­tära ambitioner; hans nationalism var en kulturnationalism och hade ingen politisk, än mindre någon krigisk aspekt. Herder värnade om folkens - inte bara det tyska folkets - språk och kultur och ville bekämpa den franska kulturimperialismen. Att varje nation skulle ha en egen stat hade han ingen tanke på.

Dessa åsikter bestämde Herders värdering av romarna. Herder förnekade inte romarnas militära och politiska klokhet, ej heller

deras mod, deras "schamlose Kuhnheit" som gjorde dem segerrika och gav ett självuppfyllande självförtroende. "Sie glaubten die Welt sei die ihre, und

ROMANTIKERNA O C H ROM 71

darum ward sie's." Det nära sambandet mellan stat och religion - att alla statshandlingar utfördes efter konsultation av auspicier och haruspices - gav hög kampmoral. Också hos kvinnorna fanns denna oböjlighet och styrka. Några av dem var till och med hjältemodigare än sina män, som Ciceros hustru Terentia och Senecas Paulina. Kvinnliga dygder kunde inte framträda lika bra i Grekland som i Rom, konstaterar Herder men tillmäter inte detta försteg hos romarna framför grekerna någon betydelse för helhetsomdömet om romarna.

Ty deras kampmoral användes uteslutande i destruktivt syfte. "Zerstörung und Verheerung" kännetecknade deras framfart. De fördärvade alla folk de stötte på, inklusive deras kultur och nationella särart. Herder ägnar några vemodiga sidor åt etruskerna som var de första offren; så följde sabinare, samniter, folket i Veji m.fl. italiska stammar och grekiska städer. Därefter kom turen till Grekland och länderna i öster, så till Karthago, vidare Ibe-riska halvön och Gallien.

"Romarna, som skulle bringa världen ljus, åstadkom överallt först och främst ödslig natt. Guldskatter och konstskatter pressades ut, världsdelar och evigheter av gamla tankar sjönk i avgrun­den; folkens karaktärer löstes upp och provinserna utsögs, plund­rades och misshandlades under en rad av de mest avskyvärda kej­sare."

Herder förnekar inte att romarna också åstadkom en del på kulturens område, framför allt juridiken, vältaligheten och historieskrivningen. Han respekterar också Vergilius och Horatius, men frånkänner dem originali­tet; romarnas poesi var lånad. I konsten åstadkom de ingenting, och deras latinska språk nådde, trots att det efterhand putsades och förfinades, ald­rig upp till grekiskans lätthet, klarhet och skönhet. Det var allvarligt och korthugget, en avbild av den romerska anden.

Herder bestrider också den inte ovanliga uppfattningen att romarna vis­serligen var krigare och makthungriga men att detta tjänade ett högre syfte: Roms världsvälde var Försynens avsikt, ty genom det skapades en ordning varigenom grekernas och andra antika folks, inklusive romarnas egna kultur­skapelser, kunde räddas åt eftervärlden; dessutom var det inom romarriket som kristendomen kunde utvecklas och vinna spridning, vilket likaså kunde ses som ett utslag av Försynens visdom. Vidare var latinet det medium var­igenom det antika arvet traderades till den europeiska eftervärlden.

Hela denna föreställning om Rom som en "bro" (Briicke) mellan den an­tika världen och Europa avvisar Herder. Uppförandet av denna bro berö­vade oss det mesta av det som i så fall skulle överföras på den. Bara spillror finns kvar av antikens skatter. Och Aeneiden eller Horatius' dikter är inte värda allt det blod det kostade att tradera dem. Kristendomen behövde inte

72 BO LINDBERG

romarriket för att sprida sig, den vann sin utbredning av egen kraft. Lati­net blev ett romanskt misch-masch både i själva Rom och i provinserna. Nej, någon Försynens avsikt kan vi inte finna bakom romarnas insats i historien. Den var resultatet av naturliga orsakssammanhang. Romarna var och blev vad de kunde bli, det var historiens gång att de utvecklades så som de gjorde.

Herder förnekade förvisso inte Försynen, enligt hans historiefilosofi är mänskligheten via olika folk successivt i färd med att utveckla sin mänsklig­het i en av Försynen föranstaltad process. Men Försynen verkar mer sub­tilt, den låter sitt verk fortgå genom "allmänna stora lagar" i en evig ut­veckling (Fortgång), där man inte upptäcker avsikter i skeendet lika naivt enkelt som de gör som vill rädda Roms anseende genom att hänvisa till Försynen. På något sätt måste väl också Roms roll i historien vara infogad i försynens verk, kan man dock tycka; Herder är inte riktigt klar på den punkten.

Herders ståndpunkt kan karaktäriseras som pluralistisk och populistisk nationalism: han uppskattar folken och deras respektive nationella särart och sätter egentligen inget folk framför de andra, inte heller tyskarna, och han vurmar för de folkliga, förment ursprungliga kulturyttringarna (språ­ket, sagorna, sångerna, myterna). Rom var motsatsen till allt detta: för-nationellt, imperialistiskt, elitistiskt.

Viktigt att notera är, att Herder inte var fientligt inställd till antiken över huvud taget. Grekerna blev i hans historieversion upplyftade på romarnas bekostnad. Ty de var ursprungliga, originella och de hade ett klart och vigt språk som svarade mot deras rörliga ingenium och dessutom innefattade olika dialekter som uttryckte de olika grekiska folkstammarnas karaktärer, och de gav mänskligheten evärdliga kulturskatter.

Denna värdering av de båda antika folken, grekerna och romarna, i för­hållande till varandra, återkommer i det nya antikintresse som växte fram främst i Tyskland i slutet av 1700-talet och som brukar gå under namnet nyhumanismen. Herder kan inte riktigt räknas dit, eftersom hans studium inte i första hand gällde antiken, men hans värdering av greker och romare återkom i nyhumanismen. Nyhumanisterna - i Tyskland F.A.Wolf, Friedrich Ast, Wilhelm von Humboldt och en lång rad pedagoger - var knutna till skola och universitet och undervisningen i klassiska språk och kunde där­med inte bryta staven över Rom på samma sätt som Herder gjorde. Men de satte grekerna högre än romarna och såg i studiet av den grekiska andens skapelser en väg till bildning för den tyska nationen och den tyska ungdo­men. Ty tyskarna var den moderna tidens greker. Grekerna var splittrade i en rad småstater. De utövade bara tillfälligtvis makt över andra folk och hade i första hand ett kulturellt inflytande. På samma sätt var tyskarna makt­politiska oskulder utan imperialistisk tradition men i stället mäktiga på kulturens område, de var "das Volk der Dichter und Denker", som det hette i en ofta citerad formulering.

ROMANTIKERNA O C H ROM 73

På så sätt gjordes grekerna till en hävstång för det växande tyska national-medvetandet. I definitionen av den tyska nationens identitet infogades kom­binationen tyskt-grekiskt i en större frontlinje, där också det lutherska var ett bärande element. Tyskland var tyskt, grekiskt och lutherskt; mot det stod Frankrike, som var förenat med Rom, dels det antika Rom, vars imperialis­tiska tradition det fullföljde, dels det katolska Rom, som sedan gammalt var protestantismens fiende.

I avogheten mot Rom ingick också, hos Herder och andra representan­ter för det tyska uppvaknandet, en kritisk inställning till det latinska språ­ket, kompenserad av en vurm för grekiskan. Latinet var skol- och lärdoms­språket, förknippat med pedagogisk slentrian och en föråldrad människo­syn. Det var alltjämt knutet till renässansens imitatio-ideal, där det gällde att efterlikna klassiska förebilders språk. Den verksamheten var en styggelse för den nya tidens estetiska och pedagogiska teorier, enligt vilka männi­skan är aktiv och skapande i kunskapsprocessen och inte blott ett kärl att fylla med innehåll. Härtill kom att språket var så utomordentligt viktigt i den spirande diskussionen av nation och nationalkaraktär och i synnerhet den tyska nationalkaraktären. Språket var nationens viktigaste uttryck, där röjdes folkanden tydligare än i någon annan kulturyttring, och språket blev så småningom i mångas ögon det viktigaste kriteriet när man skulle defi­niera vad en nation var för någonting.

Herder klagade över att det latinska inflytandet på tyska språket var för stort och över att alltför många tyska lärde skrivit på latin i stället för moders­målet. "Ingen större skada kan tillfogas ett folk än när man berövar det dess nationalkaraktär, egenarten hos dess ande och dess språk", fastslog han. Tacitus beskrev i sin Germania de tyska folken som en oförfalskad och origi­nell nation, men nu, menade Herder, är de "entadelt" genom beblandelse med andra och har förlorat sin natur genom slaveri i tänkandet. Hade Tysk­land inte anammat annan kultur hade vår "Denkart" varit torftig, men ändå "unserem Boden treu" och "ein Urbild ihr selbst". Luther var det välgörande undantaget i detta elände, och Erasmus' bekanta anmärkning mot luther­domen att den spred barbari genom att minska latinanvändningen kunde man ta lätt på.

Än mer upprörd var emellertid Herder över det franska språkinflytandet i Tyskland. Här låg som nämnts det stora problemet i den tyska intelligen­tians ögon under senare delen av 1700-talet, detta att den tyska adeln var förfranskad, inte bara i sina seder utan i sitt språk. Tyskan odlades inte i samhället högre skikt, Fredrik den store hade föraktat tyskan och lät sin vetenskapsakademi föra sina förhandlingar och publicera sina acta på fran­ska. Denna gallicomanie var huvudföremålet för de tyska medelklass­intellektuellas vrede, en ilska som riktade sig inte främst mot fransmännen utan mot den förfranskade tyska adeln. Men det latinska hörde ihop med det franska och latinet kom i skottgluggen när den franska klassicistiska hov­kulturen gisslades.

74 BO LINDBERG

FICHTE

Och därmed kommer vi in på den intressantaste aspekten av den roman­tiska Rom-kritiken, nämligen föreställningen om det latinska språkets för­ödande verkningar på de folk som kom i kontakt med romarspråket. Detta tema låter sig illustreras med hjälp av den tyska nationalismens kanske vik­tigaste urkund, nämligen Johann Gottlieb Fichtes Reden an die deutsche Nation. Denna text tillkom i en speciell situation, då det franska inte bara var ett kulturimperialistiskt hot utan mycket konkret närvarande i form av ockupationstrupper. Napoleon besegrade preussarna 1806 och fransmän­nen besatte Berlin; Fichte höll sina Reden vintern 1807, och det sägs att fö­reläsningarna stördes av trumvirvlarna från de franska trupperna utanför föreläsningslokalen. Men Fichte fick hållas, han undvek nogsamt att nämna fransmännen vid namn, och hans budskap var inte aggressivt formulerat. Det gick ut på att tyskarna nu måste resa sig andligen genom att skapa en för alla stånd gemensam nationell uppfostran (Nationalerziehung).

Fichte tillmäter i sin argumentation språket en avgörande betydelse för ett folks andliga kraft. Han laborerar med den under romantiken så van­liga tanken att det ursprungliga är bättre än det traderade och blandade och menar, att det tyska språket äger en sådan ursprunglighet i högre grad än sådana språk som blandats med andra språk. Tyska är språket hos de ger­maner som under folkvandringstiden inte utvandrade för att bosätta sig i romerska områden utan stannade kvar i Germanien. De germaner däre­mot som bosatte sig inom det sönderfallande romarrikets gränser tillägnade sig latinet och lade det ovanpå sitt ursprungliga germanska språk. Därige­nom uppstod vad Fichte kallar "de nylatinska språken". Han nämner inget av dem vid namn men i princip bör hans beskrivning vara giltig för de språk som uppkom när langobarderna kom till Italien, goterna till Spanien, angel-saxarna till England och frankerna till Frankrike. Men det är uppenbarli­gen bara de sistnämnda han har i tankarna, och det är alltså det franska språket i jämförelse med det tyska som saken gäller.

Fichtes resonemang är följande. Ett språks normala utveckling börjar med att talorganen bildar beteckningar på de sinnliga tingen. Klimatet, de ting som finns i miljön och den ordning i vilken de blir föremål för benämning, avgör hur talorganen betecknar tingen och alltså hur orden kommer att låta. När sedan översinnliga, abstrakta begrepp skall betecknas, använder språ­ket normalt sådana uttryck som är förankrade i de sinnliga beteckningarna, genom åskådliga bilder. Det sker med större eller mindre klarhet i olika språk. Exempel på klarhet i ordbildningen är grekiskans idé, som är ordet för det blott för tanken fattbara, och som bildats av ett ord som betyder se (väl *videin). Samma tydlighet i beteckningen av det översinnliga visar tysk­ans Gesicht (syn = det man andligen ser). Andra, mindre klara men ändå normalt utvecklade, språk hämtar sina uttryck för begreppet idé med ord hämtade ur drömmens värld; här ger Fichte dock inget exempel.

ROMANTIKERNA O C H ROM 75

I de nylatinska språken däremot har den naturliga språkutvecklingen ute­blivit. Ty i dem har förbindelsen mellan det sinnliga och det översinnliga språket brutits genom att den abstrakta sfären betecknats med ord som lånats från ett annat språk, enkannerligen latinet. Därmed har dessa språk ingen levande produktion av begrepp. Man övertar utan egen bearbetning vad som redan tänkts mot bakgrund av ett annat språks sinnliga del. Orden ger inga impulser, man får inga associationer till egen erfarenhet utan har blott att anamma begrepp som inte framgått ur det egna folkets föregående liv.

Egendomligt nog illustrerar Fichte detta med låneord i tyskan - man hade väntat att han hållit sig till den korrumperade franskan. Orden Popularität, Humanität och Liberalität - vilka var modeord i den samtida politiken - är främmande och säger inte tysken någonting särskilt. Han behöver dem inte. Översatt till tyska betyder Humanität "Menschlichkeit", och insikten att det mänskliga skiljer sig från det djuriska är ingen viktig sak för tysken. Genom att låna in Popularität och Liberalität har däremot tysken tagit till sig de dåliga betydelserna av dessa ord, som de fick redan i senantiken i det vid den ti­den förskämda romerska samhälle där de uppkom. Genom lånord kan ett språk således smittas med dåliga föreställningar, menar Fichte.

Huvudargumentent är emellertid att de nylatinska språken icke är ur­sprungliga i sin översinnliga del. Detta har långtgående konsekvenser. De nylatinska språken är egentligen inga modersmål, ja, de är strängt taget döda språk, ty de frambringar inga nya begrepp utan är avslutade. Hos ett folk med ett sådant språk finns inget samband mellan "själsbildningen" och det verkliga livet. Tänkandet blir en genialisk lek utan djup och allvar. Begåv­ning kan finnas hos ett sådant folk, men inget hjärta.

Dessutom har den bristande överensstämmelsen mellan det sinnliga och det abstrakta språket en social konsekvens. Den språkliga klyvningen mot­svaras av en samhällelig nivåskillnad. De bildade klasserna är skilda från folket och ser det blott som ett manipuleringsobjekt. I ett folk med ett le­vande språk är massan däremot bildbar. Där kan därför den gemensamma nationella bildning och uppfostran uppstå, som Fichte aviserar i sin Reden.

Det tyska folket har alltså en särskild kvalitet i kraft av sitt ursprungliga och oblandade språk. Det tyska folket kan tänka med allvar och djup, det kan utveckla verklig genialitet i motsats till det spirituella och ytliga snille utlänningarna - läs fransmännen - kan visa upp. Detta är av världshistorisk betydelse, enligt Fichte. Ty det tyska folket kan därigenom med sig inför­liva antikens arv - varmed förstås det grekiska arvet - och göra det till nå­got levande, mer levande än vad det är för de nylatinska folken som över­tagit arvet i färdig romersk form. Detta arv kan tyskarna så återföra till mänskligheten i dess helhet och föra släktets från antiken utgående and­liga utveckling vidare. Här skymtar återigen den nyhumanistiska idén om att tyskarna är den moderna tidens greker, som kan hoppa över den latin­ska traditionen, den romerska bryggan, som Herder talade om, och gå till­baka till den europeiska kulturens urkälla, som är grekerna.

76 BO LINDBERG

Mot bakgrund av detta är det logiskt att Fichte prisar germanernas mot­stånd mot den romerska expansionen på Caesars och Augustus' tid. Han nämner inte slaget i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr., där Augustus förlorade sina legioner, men däremot Arminius (Hermann) som blir en symbol för det germanska motståndet. Tack vare det motståndet ser världen ut så som den nu gör. Hade det lyckats romarna att underkuva också germanerna och utplåna dem som nation, så hade hela mänsklighetens utveckling tagit en annan och dystrare riktning. Det är dessa germaner tyskarna kan tacka för att de ännu är tyskar.

Fichtes resonemang är en provkarta på tankar som skulle behärska 1800-talets tyska akademiska elit. Somliga av dessa föreställningar har blivit så etablerade att vi är benägna att acceptera dem som giltiga än i dag. Andra är mer sinistra idéer som vi numera är misstänksamma mot.

Till det sinistra hör de nationella schablonerna om de grundliga och all­varliga tyskarna i motsats till de spirituella men lättviktiga och ytliga frans­männen. Polariteten mellan tyskt djup och fransk ytlighet ingår i en åtskill­nad mellan andligt och materiellt och mellan Kultur och Zivilisation som var vanlig i den tyska nationella självförståelsen ända fram till 1930-talet. Tyskarna stod för "Kultur", där det mänskliga fick en genuin och originell gestaltning i högre andliga skapelser (konst, filosofi), medan fransmännen (och tidvis även engelsmännen) blott representerade "Zivilisation", de blott yttre sociala och ekonomiska relationerna som styrdes av materiella intres­sen och rationell kalkyl. Tanken på en särskild samhörighet mellan greker och tyskar hör likaså till det tankegods som hamnat på historiens skräphög.

Till de förra, mer acceperade föreställningarna hör idén om det ur­sprungligas högre värde, som genom romantiken vunnit en bestående plats i vårt medvetande. Dikotomierna mellan det ursprungliga och det traderade, mellan det äkta och det lånade, mellan djupet och ytan, det inre och det yttre och mellan det levande organiska och det sterilt mekaniska är fortfa­rande möjliga att hänvisa till. Visserligen är den nutida kulturvetenskapen skeptisk mot att tillskriva någonting ursprunglig, naturlig och äkta karak­tär och framhåller i stället oftast att alla våra begrepp, också de skenbart ursprungliga, är konstruerade mänskliga artefakter. Men i vardagsspråket och vardagens verklighet är de här motsatsparen alltjämt användbara, även om vi kanske undviker det ibland patetiska blomsterspråk som romantikerna omgav dem med.

Sedan är förstås frågan huruvida dessa motsatspar har någon giltighet när de appliceras på tyskan resp med Fichtes ord "nylatinska" språken. Tanken att tyskan är mer åskådlig och tydlig därför att den företer en kon­tinuitet och en harmoni mellan den sinnliga och den abstrakta språksfären kan te sig bestickande. Vi kan uppleva inlånade ord av latinskt eller romanskt ursprung som tunna och blodfattiga i jämförelse med germanska ord som ger sinnliga associationer. "Kremering" låter tekniskt och distanserat järn-

ROMANTIKERNA OCH ROM 77

fört med det germanska "likbränning", som är oförblommerat och konkret, ävenså jämfört med "eldbegangelse", som inte bara har en sinnlig laddning utan också en högtidlig och romantisk.

I vurmen för de germanska orden finns det också en social dimension. De germanska orden tillhör modersmålet, det språk som rymmer den ur­sprungliga, av alla i lika mån delade, erfarenhetens intryck, i motsats till elitens rotlösa, transnationella språk. Modersmålet, det språk vi lär oss av mamma, förmedlar den sinnliga erfarenheten av världen, den som skall ligga till grund för all senare begreppsbildning och allt vidare tänkande. Det är kvinnors och barns språk, men också pigors och tjänstefolks språk - lingua vernacula var den latinska benämningen på detta olärda språk för kvinnor och tjänstefolk. Det germanska har en demokratisk laddning, ett perspek­tiv underifrån, som är en komplikation i bilden av de numera makulerade föreställningarna om Volk och Völkischkeit i den tyska traditionen.

NORDEN

Vurmen för det germanska och misstänksamheten mot det romerska och latinska är ingen exklusivt tysk företeelse. Samma värdering har funnits också i de nordiska länderna. Det är inte att undra på. Den tyska romantikens åsikter och stämningar spred sig bland nordiska intellektuella. Dessutom fanns här, i ännu högre grad än i det religiöst splittrade Tyskland, en reli­giös komponent: sedan reformationen hade den protestantiska religionen och brytningen med den romerska kyrkan varit en grundsten i de nordiska ländernas självuppfattning. I den gamla götiska ideologin, som blomstrat särskilt i Sverige under 1600-talet, fanns dessutom en grundmurad före­ställning om motsättningen mellan de ofördärvade, friska och manliga göterna i norr och de förvekligade välska folken i söder, dvs inom det gamla romarväldets gränser. Göticismen upplevde en renässans i början av 1800-talet; i Sverige stiftades Götiska förbundet 1811 - med bland andra Geijer som en tongivande gestalt - som en mötesplats för personer som förenade det fornnordiska intresset med patriotism, idealism och frihetliga ideal. I Danmark gav N. F. S. Grundtvig det "norröna" intresset en bredd och ett djup som fick djupgående effekter på det danska nationella medvetandet och den danska kulturen.

Visserligen kunde danskar, svenskar och norrmän inte utan vidare överta den tyska germanvurmen. De måste försvara det nordiska och skandina­viska och skilja ut sig från det tyska. Från söder hotade en andlig omfam­ning, när t. ex. Fichte i sina Reden räknade skandinaverna till tyskarna eller när tyska språkvetare förklarade de nordiska språken vara dialekter av tys­kan. Mot germanismen ställdes skandinavismen, i synnerhet under och efter den dansk-tyska konflikten om Schleswig som ledde till krigiska urladd­ningar 1848 och 1864.

7 8 BO LINDBERG

Denna skandinavistiska dimension är naturligtvis en viktig överlagring på vurmen för det germanska. Men den får inte skymma att de nordiska intellektuella under de idealistiska och liberala årtiondena mellan säg 1810 och 1870 delade den tyska gränsdragningen mot det latinska, romerska och katolska och mot det franska.

Den nämnde Grundtvig är ett belysande exempel. Han ivrade för folk­bildningen och var därför fiende till den gamla lärda latinskolan, "den sorte skole", med dess imitation och sitt abstrakta grammatikplugg, som dödade det levande modersmålet. Den gamla skolan stod i sin dyrkan av det klas­siskt fulländade också i motsättning till den utveckling som den levande folk­kulturen bar på. Kritiken av det klassiska gällde dock bara romarna och latinet. Athen och det grekiska stod däremot i Grundtvigs ögon på den rätta sidan, ty där fanns det ursprungliga, ungdomsfriska och livgivande kultur­elementet, som den samtida kulturen kunde knyta an till under förbigående av det romersk-latinska. Grundtvig delade alltså den nyhumanistiska över­tygelsen att den moderna kulturen kunde hoppa över den romerska tradi­tionen för att hämta inspiration hos grekerna. Till denna tvåspaltning av värderingen av det antika arvet lade Grundtvig sin kristna övertygelse och kultur, som han satte i motsats till den hedniska, enkannerligen antika kul­turen. Därvid underlät han emellertid att ange hur han ställde sig till det hedniska i den grekiska kulturen, liksom han också undvek att ställa det hedniska i den norröna kulturen mot kristendomen.

Också det franska fanns med i Grundtvigs bild av hotet mot den nor­diska folksjälen. Tillsammans med latinet hade franskan hindrat de nor­diska språken från att utveckla sin originalitet. Den åsikten torgförde han till exempel när han besökte Göteborg och höll föredrag 1873. Därvid app­låderades han av S. A. Hedlund, redaktör för Göteborgs Handels och Sjöfarts­tidning och ledande företrädare för den göteborgska liberalismen. I Hed­lunds spalter kan man finna samma teman som som hos Grundtvig: folk mot elit, modersmålet mot latinet, germanskt mot romerskt/franskt, levande konkretion mot död abstraktion. Det är notabelt att Hedlund hoppades på ett liberalt enat Tyskland och lät Handelstidningen stödja Preussen i fransk­tyska kriget 1870.

Liknande åsikter kan hittas hos Viktor Rydberg och hos Björnstjerne Björnsson; det återstår emellertid för forskningen att närmare fixera och analysera det germanska motivet bland liberala och idealistiska intellektu­ella i 1800-talets Norden.

SLUTORD

Det slags idéer vi här sysslat med har ingen marknad i dagens Europa. Se­dan andra världskriget är alla föreställningar om en grundläggande skill­nad mellan germanskt och romanskt eller romerskt komprometterade. Själva ordet germansk är så gott som utmönstrat. I EU är idéerna om ned­ärvda motsättningar bannlysta. Den europeiska integrationens huvudmål

ROMANTIKERNA OCH ROM 7 9

har ju varit att överbrygga den konflikt mellan franskt och tyskt vars ideo­logiska förutsättningar vi här betraktat. EU upphäver följderna av slaget vid Teutoburgerskogen, har det hetat. I den mån man över huvud taget dis­kuterat historiska faktorer som försvårar integrationen, har det gällt den religiösa uppdelningen av Europa i protestanter och katoliker, som alltjämt är en påtagligt särskiljande kulturfaktor. Motståndet mot EU har inte fiskat i det germanska vattnet. Inte heller har den religiösa skillnaden åberopats, i varje fall inte i de senaste årens debatt. (På 50- och 60-talen brukade svenska socialdemokrater avfärda den gemensamma marknaden (EEC) som "katolsk och kapitalistisk".) Det nuvarande EU-motståndet spelar, i den mån histo­riska argument över huvud taget används, i stället det nordiska kortet. Den skillnad man då vill suggerera gäller dock knappast djupkulturella skillna­der i språk och mentalitet utan istället den specifikt nordiska tradition av demokrati och jämlikhet som anses vara hotad av EU.

Någon historisk argumentering i motsatt, EU-vänlig, riktning har vi hit­tills inte sett mycket av. På 1950-talet åberopades ibland Karl den stores välde: han kröntes till romersk kejsare år 800 och härskade över ett område som ungefär motsvarade de dåvarande EEC-länderna. Men sedan har EEC ut­vidgats och Karl den stores exempel blivit överspelat. Det skulle i och för sig vara möjligt att lansera det medeltida Europa som historisk föregång­are, ett Europa utan nationalstater och sammanhållet av en gemensam katolsk kyrka, en latinspråkig lärdomskultur och till och med av en, låt vara nästan bara nominell, tysk-romersk kejsarmakt, som ju faktisktförenade tyskt och romerskt. Men något försök i den vägen har veterligen inte gjorts. Oavsett sin historiska realitet är detta historiska exempel inte särskilt inspi­rerande. Det anvisar en återgång till ett förmodernt Europa, inte en löftes­rik framtidsvision. Ett sådant cykliskt perspektiv kan möjligen appellera till kulturtrötta postmoderna intellektuella och historienostalgiker som dröm­mer om latinets renässans. Men det duger inte att elda massorna med eller ens stämma dem mildare mot EU-projektet. Tvärtom kan det uppväcka de motsättningar i det förflutna som nu håller på att övervinnas. Luther och germanerna kan återuppstå ur sina gravar.

Nej, det nya Europa byggs inte på historien och söker inte sin legitimitet i det förflutna. Ty alla traditioner som där finns att knyta an till har varit inblandade i de konflikter som den europeiska unionen skall utradera. Det europeiska projektet är abstrakt och traditionslöst, grundat i de angelägna behoven av fred och ekonomisk samordning, vilka dock skapar varken iden­titet eller kultur. Det blir en kommande uppgift för det europeiska identitets­bygget att integrera det andliga arvet från Europas olika traditioner utan att återuppväcka de strider som en gång skapade dem.

80 BO LINDBERG

BIBLIOGRAFISK NOT

Herder skriver om romarna i Idéen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit bok 14. Uttalandena om latinet är tagna ur Herders anteckningar publice­rade i Sprachphilosophische Schriften, 1960 s. 143ff, samt ur Briefe zur Be för der ung der Humanität, Neunte Sammlung, Riga 1797, s. 27-41. Om Herder, se t.ex. essän om honom i Isaiah Berlin, Vico and Herder, 1976. -Fichtes Reden an die deutsche Nation kan läsas i Fichtes Werke, Fiinfter Band. Leipzig 1910. Se särskilt fjärde talet, s. 422-438, samt åttonde talet s. 499ff. Fichtes Reden har nyligen behandlats i sin historiska kontext av S. Dahlstedt & S-E Liedman, Nationalismens logik, 1996 - Om den tyska akademiska opinionen under 1800-talet och fram till nazisttiden, se F. Ringer, The Dec-line ofthe German Mandarins, 1969. - En representativ text av Grundtvig är "Om Nordens videnskabelige Förening", i Brage og Idun, 1839.-S. A. Hed­lund refererar Grundtvig i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning, 6/2 1873. Det nordiska temat är behandlat av bl.a. Jöran Mjöberg, Drömmen om saga­tiden, I-II, 1967-68.