-
Örebro Universitet Akademin för juridik, psykologi och socialt
arbete Rättsvetenskap - avancerad nivå, Enskilt arbete 30 hp VT
2010
Piratjakten i Adenviken – omhändertagande, överlämnande och
Europakonventionens
tillämplighet
Författare: Johan Gerdin Handledare: Ola Engdahl
-
Sammanfattning Sjöröveri anses vanligen ha uppstått i samband
med att något av värde för första gången lämnande land. Sedan dess
har pirater funnits på många av världens hav och utgjort ett hot
mot sjöfarten. Förekomsten av pirater har gått upp och ner under
tidens gång. När sjöröveri återigen började ta fäste under
1900-talet beslutade Nationernas förbund om att kodifiera
sedvanerätten på området. Detta arbete fortsattes av FN och på
1980-talet färdigställdes FN:s havsrättskonvention som innehåller
ett antal relevanta artiklar. Dessa artiklar tillämpas nu under det
internationella samarbete som pågår mellan FN, EU, stater och
Somalia i Adenviken. Säkerhetsrådet har med stöd av FN-stadgans
kapitel VII givit mandat till stater och organisationer att vidta
alla nödvändiga maktmedel i detta ändamål. EU har anslutit sig till
piratjakten och så har även Sverige gjort. Förekomsten av stater
och organisationer på det fria havet och på somaliskt
territorialvatten föder dock en mängd olika juridiska frågor. Det
finns flera typer av jurisdiktioner som kan vara aktuella, men i
sammanhanget är universell jurisdiktion och flaggstatsprincipen
mest förekommande. Den förra innebär att varje stat har rätt att
omhänderta pirater oavsett om något eller någon med anknytning till
staten har blivit utsatt för piratdåd. Det senare innebär att en
stat har jurisdiktion över fartyg som bär dess flagg och vad som
sker därpå. När den rättsliga grunden för att ingripa mot pirater
är fastlagd uppstår nya problem. Det kan röra sig om vilka metoder
som får användas för att bekämpa piraterna och av betydelse här är
om piraten kan betraktas som kombattant eller civil. Rätten att
omhänderta personer vid militära insatser är beroende av kontexten
i den givna situationen. Ett problem som uppstått i piratjakten
utanför Somalias kust är att deltagande stater och organisationer
inte kan eller vill lagföra piraterna varför insatserna är präglade
av en överlämnandeproblematik. Det rör sig om att finna stater som
är villiga att ta emot och lagföra pirater, men också tillse att
piraternas fri- och rättigheter inte kränks vare sig vid
omhändertagandet eller vid överlämnandet. Här uppstår frågan om det
är Sverige, EU och/eller FN som kan tillskrivas själva
omhändertagandet av pirater. Det är ett första steg, av två, att
klarlägga vem som bär ansvar för omhändertagandet. För att ansvar
ska kunna utkrävas måste den entitet som tillskrivs
omhändertagandet vara fördragsslutande part till det konvention som
entiteten i sammanhanget anses ha brutit mot. Från ett europeiskt
perspektiv kan det röra sig om Europakonventionen och huruvida den
kan vara tillämplig på omhändertagna pirater. Mot bakgrund av detta
har uppsatsen två syften. Det ena syftet är att belysa vem som kan
tillskrivas den svenska väpnade styrkans omhändertagande av
misstänkta pirater. Det andra syftet är att uppmärksamma vad som
kan tänkas gälla för den svenska väpnade styrkan då den avser att
överlämna pirater till ett land till vilket EU har ingått avtal om
överlämnande av pirater.
-
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
I -
INTRODUKTION............................................................................................................................................
1 SYFTE OCH PROBLEMFORMULERING
...................................................................................................................
1 METOD OCH MATERIAL
.......................................................................................................................................
2
AVGRÄNSNING....................................................................................................................................................
2
DISPOSITION........................................................................................................................................................
2 BEGREPPSFÖRKLARING
.......................................................................................................................................
3
II - SJÖRÖVERI, INTERNATIONELL RÄTT OCH KORT OM SOMALIA
.............................................. 3 INTERNATIONELL
HAVSRÄTT - EN HISTORISK ÖVERSIKT
.....................................................................................
4 EXEMPEL PÅ UTSATTA OMRÅDEN I
VÄRLDEN......................................................................................................
4
Uppmärksammandet av piratangrepp utanför Somalias
kust........................................................................
5 Somalia - kort om landet
...............................................................................................................................
5
III - INTERNATIONELL STRAFFRÄTTSLIG JURISDIKTION
................................................................. 6
PRINCIPER OM STRAFFRÄTTSLIG
JURISDIKTION...................................................................................................
6
Territorialprincipen (The Territorial Principle)
...........................................................................................
7 Aktiva personalitetsprincipen (The Nationality
Principle)............................................................................
7 Statsskyddsprincipen (Protective Jurisdiction)
.............................................................................................
7 Passiva personalitetsprincipen (Passive Personality Jurisdiction)
............................................................... 7
Universell jurisdiktion (The Universality Principle)
.....................................................................................
8 Flaggstatsprincipen
.......................................................................................................................................
8
PIRATER OCH UNIVERSELL
JURISDIKTION............................................................................................................
9 Problem med tillämpningen av universell
jurisdiktion..................................................................................
9
1988 ÅRS KONVENTION FÖR BEKÄMPANDE AV BROTT MOT SJÖFARTENS
SÄKERHET ..........................................10
IV - EU:S MARINA INSATS UTANFÖR SOMALIAS KUST
.......................................................................12
FN:S SÄKERHETSRÅDS RESOLUTIONER
..............................................................................................................12
Resolution 1814
............................................................................................................................................13
Resolution 1816
............................................................................................................................................13
Resolution 1838
............................................................................................................................................14
Resolution 1846
............................................................................................................................................14
Resolution 1851
............................................................................................................................................14
Resolution 1897
............................................................................................................................................14
Resolution 1918
............................................................................................................................................15
EUROPEISKA UNIONENS MILITÄRA INSATS VID SOMALIAS KUST
........................................................................15
Rådets gemensamma åtgärd
2008/851/GUSP..............................................................................................15
V - OMHÄNDERTAGANDE AV
PIRATER....................................................................................................16
RÄTT ATT KVARHÅLLA PERSONER UNDER MILITÄRA OPERATIONER
..................................................................17
RÄTTSLIG STATUS FÖR SOMALISKA
PIRATER......................................................................................................18
TILLSKRIVANDET AV TRUPPBIDRAGENS
AGERANDE...........................................................................................21
VI - OMHÄNDERTAGANDE OCH ÖVERLÄMNANDE AV PIRATER
....................................................23
ÖVERLÄMNANDE AV PIRATER UNDER EN
EU-INSATS.........................................................................................24
Överlämningsavtalets förenlighet med havsrättskonventionen
....................................................................25
EU:S ÖVERLÄMNINGSAVTAL MED KENYA
.........................................................................................................26
Kenyas rättsväsende och mänskliga rättigheter
...........................................................................................26
EUROPAKONVENTIONENS TILLÄMPLIGHET
........................................................................................................27
Relevanta artiklar under
Europakonventionen.............................................................................................30
Artikel 2 - Rätt till liv
....................................................................................................................................30
Artikel 3 - Förbud mot tortyr
........................................................................................................................30
Artikel 5 - Rätt till frihet och säkerhet
..........................................................................................................31
Artikel 6 - Rätt till en rättvis rättegång
........................................................................................................32
Artikel 7 - Inget straff utan lag
.....................................................................................................................33
DOMSTOLSLÖSNINGAR OCH HUR DET SKULLE KUNNA
VARA..............................................................................33
-
VII - AVSLUTANDE DISKUSSION
.................................................................................................................35
STRAFFRÄTTSLIG
JURISDIKTION.........................................................................................................................35
SÄKERHETSRÅDETS
MANDAT.............................................................................................................................35
RÄTTSLIG STATUS FÖR OMHÄNDERTAGNA SOMALISKA PIRATER
.......................................................................37
TILLSKRIVANDET AV TRUPPBIDRAGENS
AGERANDE...........................................................................................38
EUROPAKONVENTIONENS TILLÄMPLIGHET
........................................................................................................39
ÖVERLÄMNING OCH EU:S ÖVERLÄMNINGSAVTAL MED
KENYA.........................................................................41
SLUTSATSER
......................................................................................................................................................44
AVSLUTANDE ORD
.............................................................................................................................................45
KÄLLFÖRTECKNING
......................................................................................................................................46
-
1
I - Introduktion Vid tidig gryning den 26 maj 2009 inkom ett
allmänt nödrop från ett grekiskt fartyg som befann sig i Adenviken
utanför Somalias kust. Pirater utrustade med handeldvapen och
raketgevär uppgavs beskjuta fartyget. Den svenska korvetten HMS
Malmö, som vid tidpunkten befann sig nio sjömil (17 km) från
fartyget, besvarade anropet. När HMS Malmö kom fram till platsen
pågick ett försök att borda det, varpå piraterna flydde i två
båtar. HMS Malmö tog upp jakten på en av båtarna och efter omkring
20 minuters jakt gav piraterna upp. Då hade flera varningsskott
avfyrats från den svenska korvetten. Ombord på båten befann sig sju
pirater som greps och ifördes handklovar. Båten genomsöktes och
bevis säkrades för en eventuell rättegång. Bland de föremål som
hittades fanns vapen, GPS-utrustning, änterhake och bränsle.
Piraterna togs ombord på HMS Malmö i väntan på att överlämnas till
behörig myndighet. Grekland hade, enligt flaggstatsprincipen,
jurisdiktion att lagföra piraterna, men avböjde i detta fall.
Istället överlämnade Sverige, efter 13 dygn, piraterna till
kenyanska myndigheter i enlighet med det överlämningsavtal som EU
tecknat med Kenya.1
Syfte och problemformulering I det lagförarbete som ligger till
grund för riksdagens senaste beslut om svenskt deltagande i
Europeiska unionens marina insats utanför Somalias kust
uppmärksammas i korthet att ”svensk personal kan komma att
omhänderta personer misstänkta för sjöröveri.”. Dock är inte syftet
med ett sådant omhändertagande ”att personerna i fråga ska lagföras
i Sverige.”. Regeringen ger dock ingen förklaring till
ställningstagandet men menar att dessa personer istället kan ”komma
att överlämnas till myndigheter i ett annat land, med vilket EU har
ingått avtal för att säkerställa en effektiv och rättssäker
hantering av misstänkta sjörövare”.2 I lagförslaget omnämns heller
inte om Sverige, EU eller FN ska tillskrivas det faktiska
omhändertagandet av personer, eller något kring den eventuella
rättsliga problematik som kan uppstå vid ett överlämnande av dessa
individer. Tillskrivning innebär att en handling knyts till en
entitet. När en entitet har tillskrivits en handling är nästa steg
att undersöka om handlingen utgör ett brott mot entitetens
förpliktelser. Dessa två steg klarlägger vilken entitet som bär
ansvaret för ett visst agerande. Det ena syftet med uppsatsen är
att belysa vem som kan tillskrivas den svenska väpnade styrkans
omhändertagande av misstänkta pirater. Det andra syftet är att
uppmärksamma vad som kan tänkas gälla för den svenska väpnade
styrkan då den avser att överlämna pirater till ett land till
vilket EU har ingått avtal om överlämnande av pirater. Med det
senare följer också tankar på vilka rättigheter som i så fall kan
vara aktuella. Kan Sverige, EU och/eller FN tillskrivas den svenska
väpnade styrkans omhändertagande av
misstänkta pirater?
Kan Europakonventionen vara tillämplig på, av den svenska
väpnade styrkan, omhändertagna pirater vid överlämnande till
Kenya?
1 Svensk militär grep pirater, 26 maj 2009,
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svensk-militar-grep-pirater_2953803.svd;
Svenska fartyg tvingas behålla fångna pirater ombord, 6 juni 2009,
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svenska-fartyg-tvingas-behalla-fangna-pirater-ombord_3018973.svd;
Pirate attack thwarted, 27 May 2009,
http://www.forsvarsmakten.se/en/News/News/Pirate-attack-thwarted/;
Seven suspected pirates captured and detained in Gulf of Aden by EU
NAVFOR warship, 26 May 2009, pressrelease,
http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/en/esdp/108084.pdf;
samt Regeringens proposition 2009/10:84 Svenskt deltagande i
Europeiska unionens marina insats utanför Somalias kust (Operation
Atalanta) avsnitt 6.1, s. 13. 2 Regeringens proposition 2009/10:84,
s. 15.
-
2
Metod och material För att uppnå uppsatsen syften använder jag
mig av rättsdogmatisk metod. Den största delen av materialet består
av juridiska artiklar. Sådana artiklar som tar sikte på problemen
med sjöröveri är dock begränsade. En konsekvens av det, vilket
också tycks vara vanligt på området, är att juridiska artiklar
hänvisar till varandra och ofta har någorlunda liknande innehåll.
Den person som förekommer mest är den amerikanska professorn Eugene
Kontorovich som är någorlunda specialiserad i just piratfrågan.
Även dr. Frederik Naert har i flera publikationer omnämnt
piratfrågan utanför Somalias kust. I en mindre utsträckning, vilket
beror på det begränsade utbudet, använder jag mig av doktrin
avseende sjöröveri. Jag har även använt mig av konventioner,
rättspraxis från Europadomstolen, resolutioner från FN:s
säkerhetsråd, beslut taget av Europeiska rådet samt av det
överlämningsavtal som finns mellan EU och Kenya. Till detta har jag
också använt mig av förarbeten, nätbaserade källor samt diverse
tidningsartiklar. Mot bakgrund av att det inte finns mycket
författat kring piratproblematiken utanför Somalias kust har jag
intagit ett analogiskt synsätt när jag använt mig av material som
ligger till grund för denna uppsats. Detta är mest märkbart i
uppsatsens senare delar och innebär att jag försöker titta på
möjligheterna att genom analogi kunna svara på frågor som rör
sjöröveri.
Avgränsning Avsikten med uppsatsens upplägg är att skapa en röd
tråd från det att sjöröveri har begåtts till det att piraten ska
lagföras. Det innebär att uppsatsen kommer att gå in på
folkrättsliga principer om jurisdiktion, det folkrättsliga mandatet
att agera mot sjöröveri utanför Somalias kust, vilken rättslig
status pirater kan tänkas ha, vem som kan tillskrivas
omhändertagandet av pirater samt huruvida Europakonventionen kan
tillämpas vid ett överlämnande till tredjeland, vilket i detta
sammanhang är Kenya. I händelse av att Europakonventionen är
tillämplig omnämner jag artiklar som kan tänkas vara relevanta i
detta avseende, men jag har inte som avsikt att fördjupa avsnittet.
Säkerhetsrådets mandat sträcker sig in på somaliskt fastland,
vilket är en aspekt som jag inte tar sikte på. Vad gäller
havsrättskonventionen går jag bara in på det som är allra mest
nödvändigt för denna uppsats skull.
Disposition I avsnitt II ges en översiktlig historik över
sjöröveri, den internationella rättens framväxt, utsatta områden i
världen och kortfattad landfakta om Somalia. Då sjöröveri är
specifika handlingar som begås utanför någon stats territorium
(eller i en exklusiv ekonomisk zon) ger avsnitt III en överblick av
under vilka omständigheter inom folkrätten en stat kan tänkas ha
jurisdiktion utanför det egna territoriet. Fokus ligger på den
universella jurisdiktionen, men även Romkonventionen presenteras
som möjlig grund för att lagföra pirater. I avsnitt IV presenteras
övergripande det mandat från FN:s säkerhetsråd som ligger till
grund för EU:s marina insats Eunavfor - Operation Atalanta.
Avsnittet redogör också övergripande för det uppdrag och mandat som
EU fastslår genom rådets gemensamma åtgärd. I avsnitt V behandlas
frågor om omhändertagandet av pirater. Här görs ett försök att visa
på vilken rättslig status en pirat kan tänkas ha. Det är nödvändigt
för att kunna urskilja vilka regelverk som kan komma att tillämpas
och därmed också väsentligt för uppsatsens ena frågeställning. I
avsnittet redogörs även för om det är Sverige, EU eller FN som kan
tillskrivas omhändertagandet av pirater. Efterföljande avsnitt tar
sikte på själva överlämnandet av pirater. Här redogörs översiktligt
för praktiska problem med att lagföra pirater. EU:s
överlämningsavtal med Kenya och en kort redogörelse för
rättsväsendet i Kenya presenteras. Avsnittet uppmärksammar frågan
om Europakonventionens tillämplighet vid överlämnande
-
3
av pirater och söker besvara huruvida piraterna står under
konventionens skydd när de är omhändertagna av svenska trupper. Här
uppmärksammas också vilka artiklar i konventionen som kan vara
relevanta. Därefter blir frågan om domstolslösningar kort belyst.
Uppsatsen avslutas med ett avsnitt som diskuterar det material som
framkommit och i slutsatserna besvaras problemformuleringarna.
Begreppsförklaring I det material som ligger till grund för
denna uppsats förekommer flera olika begrepp. Därför finns
anledning att förtydliga följande. Den del av havet som står
utanför någon stats jurisdiktion kan omnämnas som det öppna havet
eller det fria havet. Jag använder mig av det senare. Orden gripen,
omhändertagen och kvarhållen ska i denna framställning anses
innebära att en person (pirat) har tagits i förvar av en behörig
myndighet. I fråga om en omhändertagen pirat kan orden överlämna,
överföra och utlämna förekomma. Orden syftar till överlämnandet av
pirater till ett annat lands behöriga myndigheter. Ordet piratjakt
syftar inte på en aktiv jakt på pirater utan på rätten att
omhänderta en pirat vid omständigheter då en person kan misstänkas
för sjöröveri och då inom kontexten för den internationella
närvaron utanför Somalias kust. I stora delar av materialet om
piratjakten som jag använt mig av används inte formuleringen
”misstänkta pirater” utan bara ”pirater”. Därför används samma
formulering i uppsatsen. Överlämnandeproblematiken berör pirater
som omhändertagits och är misstänkta för sjöröveri och av det
skälet ska lagföras. Således handlar det inte om att överlämna
genom lag redan dömda pirater. Avsikten med att utelämna ordet
misstänkt är att förenkla den språkliga framställningen, och alltså
inte att frångå principen om att varje person är oskyldig till
motsatsen bevisas.
II - Sjöröveri, internationell rätt och kort om Somalia Sedan
urminnes tider har sjöröveri funnits och det går inte att
fastställa exakt när det uppstod. Den generella uppfattningen tycks
vara att sjöröveri uppstod så snart något av värde lämnade land för
att transporteras till havs. Men genom skrifter har sjöröveri
åtminstone kunnat spåras tillbaka till det antika Grekland och
Romarriket.3 Ordet pirat har tillämpats för att beskriva flera
olika typer av kriminella handlingar, så som mord, rån, plundring,
våldtäkt och andra grymma dåd.4 Ordet härstammar från grekiskans
leistes och peirates, och från latins paredo och pirata. Dessa ord
beskriver både väpnade rån till land och sjöröveri. Det engelska
ordet pirate härstammar från peirates. Ordet pirat har således
antika rötter medan dess innebörd har förändrats över tiden till
att endast täcka rån som sker ute till havs. Under antiken användes
ordet för att beskriva den som attackerar folk på öppet hav, men
också för att beskriva oönskat folk.5 Under 1600-talet stöddes
sjöröveri av staterna och piraterna betraktades som hjältar som
bidrog till statskassan. Detta kom att ändras under 1700-talet då
staters suveränitet konsoliderades och den internationella rätten
fick allt större fäste. Diplomatin utvecklades och handelsmännens
inflytande i samhället ökade. Handelns potential ansåg dock
begränsas av sjöröveri. Dessa faktorer bidrog till att den positiva
synen på sjöröveri förändrades. Piraterna började betraktas som ett
hot mot ekonomin. Samtidigt som myndigheterna försökte att
3 Jesus, Protection of Foreign Ships against Piracy and
Terrorism at Sea: Legal aspects, s. 364. 4 Dubner, The Law of
International Sea Piracy, s. 1. 5 Goodwin, Universal Jurisdiction
and the Pirate: Time for an Old Couple to Part, s. 976-979.
-
4
bekämpa sjöröveri uppmuntrades kaperi. Före 1700-talet hade
kaperi betraktats som synonymt med sjöröveri. Kaperiet fick nu en
större betydelse och sanktionerades genom kaparbrev från kronan.
Kaparbreven berättigade attacker mot fiendeskepp och i realiteten
var just kaparbrevet det enda som skilde sjöröveri från kaperi.6
Efter sjöröveriets glansperiod under 1600- och 1700-talen minskade
det under 1800-talet. Men under 1900-talet började sjöröveriet
återigen bli ett problem för sjöfarten och är idag ett betydande
problem för bl.a. kustsamhällen, rederier och besättning.7
Internationell havsrätt - en historisk översikt Nationernas
förbund uppdrog under 1930-talet Harvard University Law School att
arbeta fram ett förslag på kodifiering av sedvanerätten avseende
sjöröveri. Förslaget som lades fram innebar att en förändring i
diskursen kring sjöröveri. Rätten att bekämpa pirater ändrades till
att bli en förpliktelse. Det motiverades med att pirater
betraktades som mänsklighetens fiender och därmed ansågs staterna
vara skyldiga att fånga och lagföra pirater oavsett var de hittades
eller av vem.8 Ett praktiskt resultat av att sjöröveri ansågs ligga
till grund för universell jurisdiktion var att det första riktiga
internationella brottet skapades. Olika juridiska skolor anslöt
till idén om att sjöröveri är hostis humani generis – ett hot mot
mänskligheten. Man menade att vissa brott, så som sjöröveri,
sträcker sig längre bort än till den skada den enskilde lider av
det. Piraten måste därför bekämpas både p.g.a. vad denna gör och
för vad denna representerar.9 Det dröjde emellertid till slutet av
1950-talet innan sjöröveri kodifierades i internationell rätt genom
1958 års Genèvekonvention om det fria havet.10 Frågan om reglering
av havet uppmärksammades återigen inom FN under 1960- och
1970-talen, och 1973 sammankallades FN:s tredje havsrättskonferens.
Nio år senare antogs Förenta nationernas havsrättskonvention
(havsrättskonventionen).11 Havsrättskonventionen trädde i kraft
1994 efter att sextio stater ratificerat den.12 Många av
konventionens artiklar, i synnerhet artiklarna om sjöröveri, har
kodifierats från sedvanerätten varför artiklarna även är bindande
för stater som inte är part till konventionen.13
Havsrättskonventionens definition av sjöröveri har följande
lydelse. Artikel 101 a) varje olaglig våldshandling, kvarhållande
eller plundring som besättning eller
passagerare på privat fartyg […] begår för privata ändamål och
som är riktat mot i) annat fartyg […] eller mot personer eller
egendom ombord på sådant fartyg […]
på det fria havet; ii) fartyg, […], personer eller egendom på en
plats utanför någon stats jurisdiktion;
b) frivilligt deltagande i ett fartygs […] verksamhet med
kännedom om de fakta av vilka följer att det är ett piratfartyg
[…];
c) anstiftan till eller uppsåtlig medhjälp till handling som
anges i a eller b.
Exempel på utsatta områden i världen Under 2008 fick
Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) ta emot rapporter om
306 fall av försök till, eller fullbordat, sjöröveri eller väpnat
rån till havs. Dessa händelser var främst
6 Goodwin, Universal Jurisdiction and the Pirate: Time for an
Old Couple to Part, s. 979-981. 7 Jesus, Protection of Foreign
Ships against Piracy and Terrorism at Sea: Legal aspects, s.
364-365. 8 Burgess II, Hostis Humani Generis: Piracy, Terrorism and
a new International Law, s. 71-72. 9 Burgess II, Hostis Humani
Generis: Piracy, Terrorism and a new International Law, s. 72-73.
10 Burgess II, Hostis Humani Generis: Piracy, Terrorism and a new
International Law, s. 83-84. 11 Third United Nations Conference on
the Law of the Sea, hämtad 11 mars 2010,
http://www.un.org/Depts/los/convention_agreements/convention_historical_perspective.htm#Menu
12 Houghton, Walking the plank: How United Nations Security Council
resolution 1816, while progressive, fails to provide a
comprehensive solution to Somali piracy, s. 272. 13 Azubuike,
International law regime against piracy, s. 49.
-
5
koncentrerade till områden i Sydamerika, Karibien, Väst- och
Östafrika, Indiska oceanen och Sydostasien. Majoriteten av de
rapporterade händelserna ägde rum i kustländers territorialvatten
medan fartygen låg förankrade eller förtöjda.14 Beroende på var i
världen piratdåden äger rum kan vissa trender urskiljas. I
Indonesien slår piraterna främst till på nattetid. I Nigeria bordar
piraterna fartygen när de ligger för ankar, medan somaliska pirater
jagar fartygen i farten och skjuter för att få fartygen att
stanna.15 I Sydostasien är det geografiska läget idealiskt för
piraterna då det kryllar av labyrinter av öar, rev och koraller.
Piraterna kan gömma sig bland småbåtar, i bukter, floder och i
träsk. I Malackasundet passerar ca 80 000 människor dagligen.
Länderna i området har olika prioriteringar när det kommer till
bekämpandet av sjöröveri. Ett problem i regionen är att piraterna
kan kapa ett fartyg inom ett lands jurisdiktion, för att sedan
tömma lasten i ett andra land och använda sig av baser i ett tredje
land.16 Bortsett från Asien har det varit störst pirataktivitet i
vattnet utanför Somalia. Förklaringen till denna utveckling är
oklar, men klarlagt är att problemet började under tidigt 1990-tal
som en konsekvens av att det dåvarande somaliska styret föll. I
slutet av samma årtionde skedde två tredjedelar av all bortföring
av fartyg i Adenviken.17 Uppmärksammandet av piratangrepp utanför
Somalias kust Det var en misslyckad piratattack i november 2005 mot
ett amerikanskt passagerarfartyg som drog till sig omvärldens
uppmärksamhet. Händelsen föranledde IMO att ta upp frågan om
sjöröveri i FN:s säkerhetsråd i syfte att få till en resolution.
Säkerhetsrådet manade senare till att medlemsstater med marina
förband i områdets närhet, att i enlighet med internationell rätt,
vidta lämpliga åtgärder för att skydda handelsfartyg och särskilt
transporter av humanitär hjälp till Somalia.18 Somalia - kort om
landet Vid kusten i östra Afrika ligger Somalia. Landet gränsar
till Adenviken och Indiska oceanen på havssidan och har en
kustlinje på 3025 kilometer. En havsyta på 10 320 kvadratkilometer
tillhör landet.19 Somalia har inte haft en fungerande
centralregering sedan 1991 och saknar en giltig författning. Landet
har i praktiken sedan dess varit uppdelat mellan krigsherrar från
olika klaner som både stridit mot varandra och ingått allianser.
Flera ansträngningar har gjorts för att bilda en fungerande
regering och sedan 2004 har landet en övergångsregering. Den
innehar emellertid ingen stark ställning. 20 Övergångsregeringen
har endast kontroll över delar av landet. Avsaknad av fred och
stabilitet präglar landet. Säkerhetsläget är starkt påverkat av
brottslighet, politiskt våld och stridigheter mellan klanerna.
Avsaknaden av en effektiv regering och effektiva myndigheter, och
förfallet av lag och ordning gör att straffriheten är
14 International Maritime Organization, Annual report 2008 -
Reports on acts of piracy and armed robbery against ships, s. 1. 15
Slonawski, Världen måste samarbeta mot piraterna, s. 11. 16 Murphy,
Small Boats, Weak States, Dirty Money: Piracy and Maritime
Terrorism in the Modern World, s. 72-73. 17 Murphy, Small Boats,
Weak States, Dirty Money: Piracy and Maritime Terrorism in the
Modern World, s. 101-102. 18 Murphy, Small Boats, Weak States,
Dirty Money: Piracy and Maritime Terrorism in the Modern World, s.
103-104. 19 CIA – The World Factbook, Somalia, Geography, 8 mars
2010,
https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/so.html.
20 UI, Landguiden, Somalia, Politiskt system, tagit från webbsidan
13 februari.
-
6
mycket utbredd i Somalia. Det finns inget nationellt enhetlig
rättssystem. Varken domstolarna eller kriminalvården är oberoende
eller effektiva.21
III - Internationell straffrättslig jurisdiktion Folkrättsligt
sett kan sjöröveri bara äga rum på det fria havet eller i en
exklusiv ekonomisk zon(22). Motsvarande handlingar som äger rum på
inre vatten eller på ett territorialvatten karaktäriseras istället
som väpnade rån mot fartyg. Detta strikt betraktat från ett
folkrättsligt perspektiv och skillnaden har troligen inte någon
större betydelse för den som drabbats av dådet. Men för att en stat
ska kunna beivra brottet är det av betydelse var det ägde rum och
hur det ska karaktäriseras.23 Det väcker således frågan om vem som
kan utöva jurisdiktion över piratdåd och väpnade rån till havs. En
fundamental regel inom den internationella rätten är att staten har
fullständig och absolut jurisdiktion över all egendom, alla
människor och händelser inom det egna territoriet.24 Statens
jurisdiktion omfattar tre typer av jurisdiktioner: legislativ,
judiciell och exekutiv jurisdiktion. Judiciell jurisdiktion tar
sikte på de organ som tillämpar den nationella rätten, så som
domstolar.25 Legislativ jurisdiktion innebär att staten kan hävda
dess egna lagar och regler gentemot varje person, egendom,
territorium och händelse oavsett var de/det befinner sig. Detta
utan någon begränsning inom internationell rätt, förutom när staten
självt har lämnat ifrån sig kompetens i fråga. Den exekutiva
jurisdiktionen kan generellt sett bara utövas inom det egna
territoriet. Rättsväsendet begränsas därför till att endast vara
verksam inom statens territorium. Det kan emellertid genom avtal
sträcka sig utanför territoriet.26 En stat kan således inte utöva
jurisdiktion på en annan stats territorium annat än i de fall då
det medgivs. En stat kan utöva jurisdiktion över brott som äger rum
utanför det egna territoriet men det förutsätter att det inte finns
någon internationell regel som i ett specifikt fall förbjudet det.
Detta fastställdes år 1927 av den permanenta internationella
domstolen (PCIJ) i Lotusfallet.27 I vissa fall då internationell
rätt medger jurisdiktion för flera stater tycks det vara möjligt
för staterna att utöva legislativ jurisdiktion om så önskas.
Emellertid måste staten ha förövaren i eget förvar för att kunna
utöva judiciell och exekutiv jurisdiktion som kan följa. Det finns
två andra potentiella begränsningar att utöva judiciell och
exekutiv jurisdiktion. Om en stat har prövat ett rättsförhållande
får en annan stat inte pröva samma fråga (på engelska double
jeopardy). Inte heller får en stat pröva en person som lagligen
måste begå en handling i en stat men som samtidigt är olaglig i en
annan stat.28
Principer om straffrättslig jurisdiktion I inledande kommentarer
till the Havard Draft Convention on Jurisdiction with Respect to
Crime från 1935 konstateras att det finns fem grundläggande
principer ur vilka straffrättslig
21 Mänskliga rättigheter i Somalia 2007, Sveriges
Utrikesdepartement, s. 1, 5-6. 22 Havsrättskonventionen, art. 58.2
stadgar att ”[a]rtiklarna 88–115 och andra relevanta folkrättsliga
regler äger tillämpning på den ekonomiska zonen, i den mån de inte
är oförenliga med denna del.”. Relevanta regler om sjöröveri i
havsrättskonventionen återfinns i art. 100-107. 23 Jacobsson,
Folkrätten, havet och den enskilda människan, s. 35-36. 24 Dixon,
Textbook on International law, s. 144. 25 Internationella brott och
svensk jurisdiktion, SOU 2002:98, s. 73. 26 Dixon, Textbook on
International law, s. 142-143. 27 Dixon, Textbook on International
law, s. 142. 28 Harris, Cases and Materials on International Law,
s. 266-267.
-
7
jurisdiktion (criminal jurisdiction) kan härledas.29 Dock är
endast territorialprincipen den princip som nått full acceptans i
alla stater. En allmän uppfattning om övriga principer är att de
kan ge rätt till jurisdiktion, men till vilken omfattningen råder
det olika uppfattningar om.30 Nedan följer dessa fem principer och
därefter även flaggstatsprincipen. Territorialprincipen (The
Territorial Principle) Denna princip innebär att staten har
jurisdiktion över alla brott som uppstår inom dess gränser.
Emellertid är principen inte helt oproblematisk. Därför talar man
om både subjektiv och objektiv territoriell jurisdiktion. Det kan
exemplifieras med en tågresa som går genom flera länder: ”a murder
victim is poisoned on a train travelling through several countries,
will it be the State in which the poisoning took place who can
claim jurisdiction; or the State in which the death took place; or
the State in which the body was discovered?”.31 Subjektiv
territorialitet, eller ubikvitetsprincipen(32), ger jurisdiktion
för den stat där förgiftningen ägt rum, dvs. där brottet påbörjades
eller där någon del av brottet begicks. Den objektiva
territorialiteten, effektprincipen(33), ger jurisdiktion till den
stat där brottet fullbordades, dvs. där resenären avled.
Internationell rätt erkänner båda dessa aspekter varför båda
staterna har jurisdiktion att lagföra brottet, såtillvida att
double jeopardy inte uppstår.34 Emellertid kan territorialprincipen
begränsas så att folkrätten i vissa fall ger rätt till immunitet,
det kan t.ex. gälla för diplomater och statsöverhuvuden.35 Aktiva
personalitetsprincipen (The Nationality Principle) Internationell
rätt är tydlig med att staten tillåts utöva jurisdiktion över dess
medborgare oavsett om dessa är inom eller utom staten när brottet
begås. Emellertid kan lagföring inte ske om medborgaren inte
fysiskt befinner sig inom staten. Staten har också möjlighet att
inte vidta åtgärder om en annan stat redan gjort det i samma
ärende. Precis som att en medborgare alltid har rätt till statens
diplomatiska skydd är också samma medborgare föremål för
straffrättslig jurisdiktion.36 Statsskyddsprincipen (Protective
Jurisdiction) Denna princip innebär att staten har jurisdiktion
över brottsliga handlingar som utländska personer begår mot staten
utomlands. Jurisdiktionen finns för att skydda statens intressen på
områden som t.ex. nationell säkerhet, territoriell integritet och
viktiga ekonomiska intresse. Principen är rotad i internationell
rätt, och finns uttryckt i många staters nationella lagstiftningar
men används sällan då den kan stå i konflikt med andra principer.37
Passiva personalitetsprincipen (Passive Personality Jurisdiction)
Genom denna princip ges staten jurisdiktion som baseras på offrets
medborgarskap. Staten har således jurisdiktion över alla brott där
offret är av statens nationalitet oavsett var brottet begicks eller
av vem. Emellertid används inte denna princip särskilt ofta då det
vanliga är att de flesta brott faller under någon av de andra
principerna varför denna princip begränsas.38
29 de Than & Shorts, International Criminal Law and Human
Rights, s. 37. 30 Internationella brott och svensk jurisdiktion,
SOU 2002:98, s. 76-77. 31 de Than & Shorts, International
Criminal Law and Human Rights, s. 38. 32 Internationella brott och
svensk jurisdiktion, SOU 2002:98, s. 78. 33 Internationella brott
och svensk jurisdiktion, SOU 2002:98, s. 78. 34 de Than &
Shorts, International Criminal Law and Human Rights, s. 38. 35
Internationella brott och svensk jurisdiktion, SOU 2002:98, s. 78.
36 Dixon, Textbook on International law, s. 147. 37 de Than &
Shorts, International Criminal Law and Human Rights, s. 40. 38
Dixon, Textbook on International law, s. 152.
-
8
Universell jurisdiktion (The Universality Principle) Denna
princip finns uttryckt i internationella traktat (så som
havsrättskonventionen) eller inom sedvanerätten. Flera olika brott
faller under universell jurisdiktion och det innebär att staten
inte behöver fastställa en länk mellan staten och den brottsliga
handlingen. Universell jurisdiktion är således en reflektion av att
det finns brott som är så allvarliga och hotfulla mot
internationell fred, mänskliga rättigheter och säkerhet att de
påverkar alla stater och alla människor. Därför har alla stater ett
intresse, och kanske även en förpliktelse, att försäkra sig om att
skyldiga ställs till svars. Sjöröveri var det första brottet som
fick sådan status, genom sedvanerätten. Det åtföljdes bl.a. av
förbudet mot slaveri, folkmord och krigsbrott. Det vanliga är dock
att den stat som har den territoriella jurisdiktionen för brottet,
och som vill och kan ge en rättvis och effektiv rättegång, lagför
den misstänkte. I normalfallet tar också andra stater hänsyn till
den statens förmåga och väljer därför att inte ta till vara på den
egna möjligheten. Dock är det sällan förekommande att en stat åtar
sig universell jurisdiktion för ett sådant brott, och när så väl
görs är rättegångarna ofta märkta av problem. Men en sådan
rättegång kan ändå vara rättvisare och effektivare än om de skulle
hållas i territorialstaten eller i staten till vilken den
misstänkte tillhör.39 Att brottet ligger till grund för en stat att
tillskansa sig jurisdiktion är inte alltid tillräckligt. För att en
stat ska kunna åta sig universell jurisdiktion måste staten ha en
nationell tillåtelse att använda sig av det i den nationella
rätten. Även om universell jurisdiktion är tillgänglig för alla
stater så kan nationell lagstiftning krävas för att verkligen kunna
utöva det. Det kan även innebära att om en stat inte har lagstiftat
om ett visst internationellt brott, men samtidigt har en person på
sitt territorium som en annan stat vill lagföra på basis av
universell jurisdiktion kan problem uppstå. En sådan överföring kan
i normalfallet bara göras om båda stater har lagstiftat om det
internationella brottet som personen misstänks för. Staten kan inte
lämna över personen om det inte finns rättslig grund för det.40
Flaggstatsprincipen Innebörden av flaggstatsprincipen är att stater
har jurisdiktion över brott som begås på fartyg som är registrerade
i staten. Rätten att utöva jurisdiktionen är helt oberoende av var
fartyget befinner sig och oberoende av om gärningsmannen är
besättningsman, passagerare eller av andra skäl befinner sig
ombord. Emellertid står det i dag klart att brott som begås på
utländska fartyg på en annan stats territorium är begångna i den
staten. Därför kan det uppstå konkurrens mellan
territorialprincipen och flaggstatsprincipen.41 Flaggstatsprincipen
fastslås i havsrättskonventionen. Artikel 94 1. Varje stat skall
med avseende på administrativa, tekniska och sociala frågor
utöva
faktisk jurisdiktion och kontroll över fartyg som för dess
flagg. 2. Varje stat skall särskilt
[…] b) åta sig jurisdiktion enligt nationell rätt över varje
fartyg som för dess flagg samt över dess befälhavare, övrigt befäl
och manskap med avseende på administrativa, tekniska och sociala
frågor rörande fartyget. […]
39 de Than & Shorts, International Criminal Law and Human
Rights, s. 41-42. 40 de Than & Shorts, International Criminal
Law and Human Rights, s. 43. 41 Internationella brott och svensk
jurisdiktion, SOU 2002:98, s. 78-79.
-
9
Pirater och universell jurisdiktion Universell jurisdiktion över
sjöröveri finns uttryckt i havsrättskonventionen. Artikel 105 Varje
stat får på det fria havet eller på annan plats utanför någon stats
jurisdiktion uppbringa
piratfartyg […] eller fartyg […] som tagits genom sjöröveri och
befinner sig under kontroll av pirater samt gripa de personer och
ta i beslag den egendom som finns ombord på fartyget […]. Domstol i
den stat som förordnat om åtgärden får bestämma de straff som skall
utdömas och även vilka åtgärder som skall vidtas i fråga om fartyg,
[…] eller egendom, dock med beaktande av de rättigheter som
tillkommer tredje man som handlat i god tro.
Ett uppbringande av piratfartyg får dock bara verkställas av
örlogsfartyg eller andra fartyg som bär tydliga kännetecken och kan
identifieras till att vara i statlig tjänst.42 Sådana andra fartyg
som avses är i praktiken enheter ur kustbevakningen eller polisen.
Emellertid förutsätter ett ingripande enligt artikel 105 att de
fartyg som omnämns i artikeln har nationellt mandat att ingripa.43
Att örlogsfartyg kan användas för att bekämpa sjöröveri bör inte
tolkas som att piratdåd är att likställa med en krigshandling. Det
innebär därför heller inte att omhändertagna pirater bör behandlas
som krigsfångar. Örlogsfartyg betraktas i sammanhanget ha en mer
polisiär än militär funktion.44 Havsrättskonventionen fastställer
inget substantiellt brott. Istället skapar den enbart en grund för
stater att tillskansa sig jurisdiktion att lagföra pirater. Därför
måste det finnas nationell lag som reglerar sjöröveri. En
konsekvens av det är att en stat kan betrakta en viss handling som
sjöröveri även om internationell rätt inte gör det. Sådan
kriminalisering har förstås giltighet inom staten. Även om denna
kriminalisering sammanfaller med andra stater kan dessa nationella
lagar inte tillsammans anses ge en ny innebörd av sjöröveri under
internationell rätt.45 Universell jurisdiktion över sjöröveri anses
vara den äldsta, tydligaste och minst kontroversiella regeln inom
folkrätten. Ändå åtar sig stater sällan denna jurisdiktion. I en
undersökning som gjorts vid Northwestern University School of Law,
USA, har 3313 rapporterade incidenter mellan 1998 och 2007
undersökts. I 754 av dessa fall kunde universell jurisdiktion
tillämpas, men i endast fyra fall gjordes det. Endast tre stater
har åtagit sig denna jurisdiktion för att lagföra pirater: Kenya,
Kina och Indien.46 (Se det indiska rättsfallet i inledningen av
avsnitt VI.) I Kenyas fall har landet inte självt aktivt
eftersträvat att bekämpa piratdåd och landet saknar dessutom
resurser att göra det även om viljan skulle finnas. Under 2009 har
omkring tio åtal väckts mot ca 101 pirater. Alla dessa åtal väcktes
i Kenya, medan själva gripandet av piraterna gjordes av Frankrike,
Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och USA.47 Problem med
tillämpningen av universell jurisdiktion Det finns flera olika
synsätt på universell jurisdiktion. Kritiker menar att principen är
dödfödd, vilket visas av hur sällan stater tillskansar sig denna
typ av jurisdiktion. Anhängarna till principen hävdar dock att den
bara är i ett inledande skede varför antalet åtal under principen
inte kan anses reflektera dess sanna potential. Eftersom det
internationella
42 Havsrättskonventionen, art. 107. 43 Jacobsson, Folkrätten,
havet och den enskilda människan, s. 41. 44 Lord Jopling, The
Growing Threat of Piracy To Regional And Global Security, Draft
General Report, s. 39. 45 Azubuike, International law regime
against piracy, s. 54. 46 Art & Kontorvich, An Empirical
Examination of Universal Jurisdiction for Piracy, s. 7-9. 47 Art
& Kontorvich, An Empirical Examination of Universal
Jurisdiction for Piracy, s. 36 & 47.
-
10
straffrättsliga systemet som möjliggör universell jurisdiktion
inte är fullt utvecklat är det för tidigt att utifrån antalet fall
då jurisdiktionen tillskansats dra slutsatser om staters villighet
att se systemet växa fram.48 Att universell jurisdiktion sällan
används kan tyda på att dess uttryck i traktat och lagstiftning i
sig inte leder till att principen nyttjas i en ökad utsträckning.
Emellertid har piratjakten utanför Somalias kust lett till en
märkbar ökning av fall där stater åtagit sig denna jurisdiktion.
Det skulle kunna vara en indikator på att det finns omständigheter
som är mer gynnsamma när det kommer till användandet av universell
jurisdiktion. De somaliska piraterna kommer från en sönderfallande
stat (failed state) där möjligheterna att lagföras är ytterst
begränsade. Samtidigt finns endast lite intresse eller möjlighet
att på politisk eller diplomatisk väg stå emot den internationella
närvaron. Denna närvaro kan förklara varför fler stater åtar sig
denna jurisdiktion.49 En ytterligare förklaring till att universell
jurisdiktion sällan används är att gärningsmännen (piraterna) också
åtalas med stöd av flaggstatsprincipen. Det ligger i linje med den
doktrin som förespråkar att den stat som har starkast förbindelse
till brottet ska ges möjlighet att lagföra den misstänkta personen
i första hand.50 Problem med att lagföra pirater i nationell
lagstiftning på basis av universell jurisdiktion har lett till
diskussion om huruvida 1988 års konvention för bekämpande av brott
mot sjöfartens säkerhet möjliggör för stater att tillskansa sig
jurisdiktion att lagföra pirater.51
1988 års konvention för bekämpande av brott mot sjöfartens
säkerhet Genom 1988 års konvention för bekämpande av brott mot
sjöfartens säkerhet (Romkonventionen)(52) förbinder sig
fördragsslutande stater att lagföra eller överlämna personer som
misstänkts för gärningar som utgör brott enligt Romkonventionen.
Därför måste fördragsslutande stater i nationell lagstiftning ha
bestämmelser om straff och jurisdiktion vad gäller föreliggande
gärningar.53 Romkonventionen fastslår i artikel 3 vilka gärningar
som ska kriminaliseras. Bland dessa gärningar är antagligen den
gärning då någon ”genom våld eller hot om våld eller genom hot av
annat slag tar ett fartyg i besittning eller utövar kontroll över
det” som bäst kan tänkas svara mot sjöröveri.54 Artikel 3 1. En
brottslig handling begår den som rättstridigt och uppsåtligen:
a. genom våld eller hot om våld eller genom hot av annat slag
tar ett fartyg i besittning eller utövar kontroll över det; eller
[...] 2. En brottslig handling begår även den som: a. försöker att
begå något av de brott som anges i punkt 1; [...]
48 Art & Kontorvich, An Empirical Examination of Universal
Jurisdiction for Piracy, s. 2-3. 49 Art & Kontorvich, An
Empirical Examination of Universal Jurisdiction for Piracy, s. 10.
50 Art & Kontorvich, An Empirical Examination of Universal
Jurisdiction for Piracy, s. 37. 51 Kontorvich, Universal
jurisdiction – piracy – international criminal law – UN Convention
on the Law of the Sea – Convention for the Suppression of Unlawful
Acts Against the Safety of Maritime Navigation, s. 739. 52
Romkonventionen reviderades 2005 genom ett tilläggsprotokoll. Se
http://www.imo.org. Klicka på Conventions -> SUA). 53
Regeringens proposition 1989/90:130 om bekämpning av vissa våldsdåd
med internationell anknytning, s. 14. 54 I listan av gärningar i
artikel 3 tycks den citerade gärningen bäst svara mot vad som kan
betraktas som ett piratdåd.
-
11
Romkonventionen kan tillämpas ”så snart ett fartygs faktiska
eller planerade resväg omfattar färd utanför kuststatens
sjöterritorium, antingen på öppna havet eller i en angränsande
stats sjöterritorium. Däremot omfattas inte ren kustfart som
innebär att fartyget inte lämnar och inte heller är planerat att
lämna kuststatens sjöterritorium. Om ett fartygs planerade resväg
omfattar färd utanför kuststatens sjöterritorium är konventionen
tillämplig även om fartyget utsätts för terroristhandlingar medan
det ligger kvar i hamn.”. I de fall Romkonventionen inte är
tillämplig enligt ovan ”är den likväl tillämplig om den som
misstänks för ett sådant brott som anges i artikel 3 påträffas i en
annan konventionsstat än kuststaten.”.55 Förutsatt att det fartyg
som utsätts för något av konventionsbrotten bedriver, eller är
planerad för, internationell sjöfart är Romkonventionen tillämplig
på nästan alla områden av havet, bortsett från det inre vattnet,
kustvatten eller inlandsvatten. Anledningen till denna vida
geografiska omfattning är att det bäst svarar mot behovet av att
bekämpa konventionsbrotten.56 Romkonventionen förpliktigar
fördragsslutande stat att vidta sådana åtgärder som kan vara
nödvändiga för att staten ska kunna utöva sin jurisdiktion i fråga
om gärningar beskrivna i artikel 3 som begåtts mot fartyg som vid
tidpunkten för brottet förde statens flagg, eller mot fartyg som
befann sig på statens territorium inklusive territorialvatten,
eller av medborgare i den egna staten. Romkonventionen ger också
fördragsslutande stat möjlighet att åta sig jurisdiktion bl.a. om
en medborgare i den egna staten grips, hotas, skadas eller dödas i
samband med brottet. Det fastställs även att fördragsslutande stat
ska se till att den kan tillskansa sig jurisdiktion avseende
brotten i artikel 3 i fall då den som har begått eller misstänks
för att ha begått sådana brott befinner sig på statens territorium
och om staten inte utlämnar den misstänkte till en annan
fördragsslutande stat.57 Artikel 9 fastslår att ingenting i
Romkonvention ska påverka folkrättens regler om staters behörighet
att utöva jurisdiktion vad gäller undersökning eller verkställighet
ombord på fartyg som inte för dess flagg.58 Innebörden av detta är
att Romkonventionen inte inskränker på statens rätt till
jurisdiktion över utländska fartyg som enligt internationell rätt
anses tillkomma staten "i fråga om brottsutredningar och
civilrättslig verkställighet". Staten har således en nästintill
"oinskränkt jurisdiktion över främmande fartyg i dess hamnar och
inre vatten". Däremot har staten inte någon jurisdiktion över
utländska fartyg på dess territorialvatten annat än i de fall då
staten ska gripa någon eller vidta förundersökningsåtgärder. Det
förutsätter dock att staten är berörd av brottet eller medgivande
från flaggstatens myndigheter eller fartygets befälhavare. Staten
kan också "fullfölja ett ingripande beträffande ett fartyg som
befunnit sig i kuststatens inre vatten och som färdas ut genom
territorialvatten.".59 Som grund för jurisdiktion har
Romkonventionen vissa fördelar i jämförelse med
havsrättskonventionen. En sådan fördel är att Romkonventionen
täcker upp brott som begås både på fritt hav och på ett
territorialvatten. En annan fördel är att utövandet av jurisdiktion
är obligatoriskt under vissa omständigheter. Vidare förpliktar
Romkonventionen fördragsslutande stater att lagföra eller utlämna
misstänkta för brott enligt konventionen.60 Fördragsslutande
staters möjligheter att vidta åtgärder mot konventionsbrotten är
emellertid begränsade. Romkonventionen fastställer ingen rättighet
för fördragsslutande stater att på ett territorialvatten stoppa och
inspektera fartyg som misstänkts för pirataktiviteter så länge
staten
55 Regeringens proposition 1989/90:130, s. 18; Se även
Romkonventionen art. 4. 56 Jesus, Protection of Foreign Ships
against Piracy and Terrorism at Sea: Legal aspects, s. 393. 57
Romkonventionen, art. 6. 58 Romkonventionen, art. 9. 59 Regeringens
proposition 1989/90:130, s. 20. 60 Kontorovich, A Guantánamo on the
Sea: The Difficulty of Prosecuting Pirates and Terrorists, s.
254.
-
12
inte är direkt berörd av pirataktiviteterna (jmf. med
havsrättskonventionen som ger sådan tillåtelse på det fria havet).
Då får fördragsslutande stat rätt att uppbringa ett utländskt
fartyg på dess territorialvatten.61 Romkonventionen förpliktigar
fördragsslutande parter att antingen åtala eller överlämna en
misstänkt person, men förpliktigar inte staten att faktiskt
ingripa. Reglerna i havsrättskonventionen är precis tvärtom. Där
finns ingen skyldighet att åtala, men en förpliktelse för varje
stat att i största möjliga mån samarbeta för att bekämpa
sjöröveri.62 I Romkonventionen återfinns således flera
jurisdiktioner som baseras på olika grunder. Det finns en
jurisdiktion som baseras på territorium, dvs. att den stat på vars
territorium den brottsliga handlingen begicks har jurisdiktion över
brottet. Vidare finns en jurisdiktion som baseras på förövarens
nationalitet eller på den flaggstat som det fartyg där de
brottsliga handlingarna begås tillhör. Om statens medborgare har
fallit offer för en brottslig handling under Romkonventionen har
staten jurisdiktion över brottet. För fördragsslutande stater
gäller också en sorts universell jurisdiktion för
konventionsbrotten oavsett var brottet begicks och förutsatt att
den misstänkta förövaren befinner sig på den fördragsslutande stats
territorium som avser att göra gripandet. Om en misstänkt finns på
en fördragsslutande stats territorium och denna stat underlåter att
lagföra den misstänkte så överlåts denna jurisdiktion till en annan
fördragsslutande part som då kan åberopa domsrätt.63
IV - EU:s marina insats utanför Somalias kust Pirataktiviteterna
utanför Somalias kust har kastat ljus på problemen med det moderna
sjöröveriet. I Somalia hotas över tre miljoner människor av svält
och dessa människor är beroende av det humanitära bistånd i form av
mat som FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) levererar. 90 % av dessa
leveranser sker från havet. Det är emellertid inte bara den
humanitära situationen i Somalia som lett till att världssamfundet
engagerat sig i piratfrågan. Somalia som stat betraktas som
kollapsad. Den omfattande laglösheten i landet bidrar till det
instabila läget på Afrikas horn och hotar världshandeln. Vanligen
utgör sjöröveri sällan ett hot mot en stats säkerhet, men i fallet
Somalia har säkerhetsrådet bedömt att situationen i landet är ”en
del av hotet mot internationell fred och säkerhet i regionen”.
Pirataktiviteterna utanför Somalias kust har nått sådan omfattning
att det internationella samfundet inte längre kan undvika att ta
tag i problemet.64 Det är säkerhetsrådets mandat som ligger till
grund för EU:s marina insats.
FN:s säkerhetsråds resolutioner Säkerhetsrådet har med stöd av
FN-stadgans kapitel VII antagit flera resolutioner som tar sikte på
bekämpandet av sjöröveri. Möjligheterna att vidta militära åtgärder
på det fria havet för att bekämpa pirater begränsas av
havsrättskonventionens definition av sjöröveri. Resolutionerna från
säkerhetsrådet ger emellertid rätt till att vidta militära åtgärder
på somaliskt territoralvatten och territorium. Mandatet ger således
ett bredare bemyndigande än vad sedvanerätten tillåter avseende
sjöröveri. Internationell rätt tillåter endast piratjakt på
utländska pirater ute på det fria havet. I fallet Somalia
attackerar piraterna på det fria havet och återvänder sedan snabbt
till somaliskt territoralvatten. Detta problem försöker
resolutionerna ta sikte på. Säkerhetsrådet har aldrig tidigare
givit mandat till militära åtgärder
61 Stiles, Reforming current international law to combat modern
sea piracy, s. 312. 62 Kontorovich, A Guantánamo on the Sea: The
Difficulty of Prosecuting Pirates and Terrorists, s. 254; Se även
havsrättskonventionen art. 100. 63 Jesus, Protection of Foreign
Ships against Piracy and Terrorism at Sea: Legal aspects, s.
392-393 & 399. 64 Jacobsson, Folkrätten, havet och den enskilda
människan, s. 36-37.
-
13
gentemot pirater inne på ett suveränt territorium. I fallet med
Somalia ska dock sådana åtgärder godkännas av den somaliska
övergångsregeringen och överensstämma med humanitärrätten. Det
innebär att möjligheterna till att vidta åtgärder begränsas.65
Resolution 1814 I maj 2008 antog säkerhetsrådet en resolution om
situationen i Somalia i vilken rådet uttrycker djup oro över den
humanitära situationen i Somalia och för de problem som
hjälporganisationerna möter i deras arbete. Situationen i Somalia
fastslås utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet i
regionen.66 Med stöd av FN-stadgans kapitel VII visar
säkerhetsrådet sitt stöd till de stater som åtagit sig att skydda
fartyg som under WFP transporterar humanitärt bistånd till Somalia.
Rådet manar till stater och regionala organisationer att vidta
åtgärder i detta ändamål.67 Resolutionen ger dock inget direkt
uttryck för problemet med pirater i regionen. Resolution 1816 I
juni 2008 följde en ny resolution som helt fokuserar på problemet
med pirater i regionen. I resolutionen framgår det att den
somaliska övergångsregeringen (TFG) välkomnar och ger sitt samtycke
till det stöd som ges för att lösa detta problem. Vidare fastslås
havsrättskonventionen utgöra rättslig grund för bekämpandet av
sjöröveri och ska därför ligga till grund för det samarbete med att
bekämpa sjöröveri som upptas på det fria havet eller på annan plats
utanför någon stats territorium.68 Det mandat som säkerhetsrådet
fastställer, med stöd av FN-stadgans kapitel VII, innebär att
stater som samarbetar med övergångsregeringen i syfte att bekämpa
sjöröveri och väpnade rån till havs utanför Somalias kust får under
en sexmånadersperiod gå in på somaliskt territorialvatten i detta
syfte. Mandatet har följande lydelse.
Säkerhetsrådet betonar att mandatet bara är gällande i fallet
med Somalia och att det inte fastställer sedvanerätt. Inte heller
ska mandatet påverka medlemsstaternas rättigheter, skyldigheter och
ansvar under internationell rätt.69 Vidare uppmanas alla stater att
genom samarbete åta sig jurisdiktion, utreda och lagföra personer
som är ansvariga för sjöröveri eller väpnade rån utanför Somalias
kust.
65 Kontorovich, International Legal Responses to Piracy off the
Coast of Somalia, http://www.asil.org/insights090206.cfm,
webbpublicering utan sidangivelse. 66 Resolution 1814, FN:s
säkerhetsråd (S/RES/1814 (2008)), s. 3. 67 Resolution 1814, FN:s
säkerhetsråd (S/RES/1814 (2008)), art. 11. 68 Resolution 1816, FN:s
säkerhetsråd (S/RES/1816 (2008)), s. 1-2. 69 Resolution 1816, FN:s
säkerhetsråd (S/RES/1816 (2008)), art. 9.
Article 7 Decides that for a period of six months from the date
of this resolution, States cooperating with the TFG in the fight
against piracy and armed robbery at sea off the coast of Somalia,
for which advance notification has been provided by the TFG to the
Secretary-General, may:
(a) Enter the territorial waters of Somalia for the purpose of
repressing acts of piracy and armed robbery at sea, in a manner
consistent with such action permitted on the high seas with respect
to piracy under relevant international law; and
(b) Use, within the territorial waters of Somalia, in a manner
consistent with action permitted on the high seas with respect to
piracy under relevant international law, all necessary means to
repress acts of piracy and armed robbery;
Article 11 Calls upon all States, and in particular flag, port
and coastal States, States of the nationality of victims and
perpetrators or piracy and armed robbery, and other States with
relevant jurisdiction
-
14
Resolution 1838 Resolutionen innehåller inget substantiellt,
utan innebär främst att säkerhetsrådet uppmanar stater som har
möjlighet att samarbeta med den somaliska övergångsregeringen i
syfte att bekämpa sjöröveri och väpnade rån till havs enligt
mandatet i resolution 1816 (2008).70 Resolution 1846 Genom denna
resolution förlängs mandatet med 12 månader. Mandatet har ändrats
till att nu även omfatta regionala organisationer. I resolutionen
välkomnar säkerhetsrådet de stater och organisationer som tagit
initiativ till att bekämpa sjöröveri.71 För att förbättra
möjligheterna att lagföra personer som misstänks för sjöröveri
eller väpnat rån till havs uppmanas Romkonventionens
fördragsslutande stater att till fullo implementera konventionens
förpliktelser så att den kan användas för att lagföra personer som
misstänks att genom våld eller hot om våld eller på annat sätt ha
framkallat fruktan övertagit eller utövat kontroll över ett fartyg.
Säkerhetsrådet är vidare bekymrat över att utbetalningen av
lösensummor eskalerat.72 Resolution 1851 Mandatet utökas genom
denna resolution till att bemyndiga stater och regionala
organisationer som samarbetar med övergångsregeringen i syfte att
bekämpa sjöröveri och väpnade rån till havs att vidta ”all
necessary measures that are appropriate in Somalia, for the purpose
of the suppressing acts of piracy and armed robbery at sea”. Sådana
åtgärder som vidtas “pursuant to the authority of this paragraph
shall be undertaken consistent with applicable international
humanitarian and human rights law”.73 Denna förändring i mandatet
möjliggör landbaserade militära operationer inne på somaliskt
fastland.74 Säkerhetsrådets formulering om humanitärrätten visar
att krigets lagar kan bli tillämpliga på piratjakten, åtminstone
vid landbaserade operationer.75 Säkerhetsrådet uppmuntrar också
alla stater och regionala organisationer som bekämpar sjöröveri att
ingå särskilda avtal med stater om att ta pirater i förvar
(custody)76. Resolution 1897 Återigen förlängs mandatet med 12
månader.77 Säkerhetsrådet uppmärksammar att lagföringen av pirater
hindrar mer kraftfulla internationella insatser och att det i vissa
fall lett till att omhändertagna pirater släppts fria utan
rättegång. Säkerhetsrådet betonar därför det
70 Resolution 1838, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1838 (2008)), art.
4. 71 Resolution 1846, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1846 (2008)), art.
6 & 10. 72 Resolution 1846, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1846
(2008)), art. 2 & 15. 73 Resolution 1851, FN:s säkerhetsråd
(S/RES/1851 (2008)), art. 6. 74 Kontorovich, International Legal
Responses to Piracy off the Coast of Somalia,
http://www.asil.org/insights090206.cfm, utan sidangivelse. 75
Jacobsson, Folkrätten, havet och den enskilda människan, s. 38. 76
Resolution 1851, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1851 (2008)), art. 3. 77
Resolution 1897, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1897 (2009)), art. 7.
under international law and national legislation, to cooperate
in determining jurisdiction, and in the investigation and
prosecution of persons responsible for acts of piracy and armed
robbery off the coast of Somalia, consistent with applicable
international law including international human rights law, and to
render assistance by, among other actions, providing disposition
and logistics assistance with respect to persons under their
jurisdiction and control, such victims and witnesses and persons
detained as a result of operations conducted under this
resolution;
-
15
nödvändiga i att staterna kriminaliserar sjöröveri i nationell
lagstiftning och överväger att lagföra dessa.78 Resolution 1918 Som
svar på problemen med att lagföra omhändertagna pirater utfärdade
säkerhetsrådet en ny resolution i april 2010. Säkerhetsrådet
uttrycker oro över att pirater släpps fria utan rättegång och att
flertalet stater inte har kriminaliserat sjöröveri och därför inte
kan lagföra pirater. Alla stater uppmanas av den anledningen att
kriminalisera sjöröveri, att överväga att lagföra pirater i
nationell domstol och att därefter fängsla dessa, i
överensstämmelse med reglerna för mänskliga rättigheter. FN:s
generalsekreterare uppdras att redogöra, inom tre månader, för
olika domstolslösningar kring lagföringsproblemet.79
Europeiska unionens militära insats vid Somalias kust Sedan
december 2008 har EU varit verksam i kampen mot pirater utanför
Somalias kust. Den militära operationen går under beteckningen
Eunavfor Somalia – Operation Atalanta. Europeiska unionens råd
(rådet) har fattat beslut om operationen på basis av
säkerhetsrådets resolutioner. Insatsen genomförs inom ramarna för
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och är EU:s första
marina insats.80 Havsrättskonventionen utgör den legala grunden på
det fria havet och på den exklusiva ekonomiska zonen att bekämpa
sjöröveri. Emellertid krävs samtycke från Somalia om EU:s militära
insats ska kunna gå in på landets territorialvatten och fånga
misstänkta pirater och rånare. Säkerhetsrådets resolutioner spelar
här en viktig roll då dessa sätter upp en förenklad form av
samtyckte som kort innebär att den somaliska övergångsregeringen
underrättas om avsikten att gå in på dess territorialvatten.81
Rådets gemensamma åtgärd 2008/851/GUSP Operation Atalantas uppdrag
fastslås i artikel 1 i den gemensamma åtgärden. Artikel 1 1.
Europeiska unionen ska genomföra en militär insats, nedan kallad
Atalanta, till stöd för FN:s
säkerhetsråds resolutioner 1814 (2008), 1816 (2008) och 1838
(2008) i enhetlighet med den åtgärd som tillåts vid piratdåd med
tillämpning av artiklarna 100 och följande i FN:s
havsrättskonvention, undertecknad i Montego Bay den 10 december
1982, och särskilt genom de åtaganden som gjorts i förhållande till
tredjestater, i syfte att bidra till
— skydd för Världslivsmedelsprogrammets fartyg som transporterar
livsmedelsbistånd till fördrivna personer i Somalia i enlighet med
mandatet i säkerhetsrådets resolution 1814 (2008),
— skydd för utsatta fartyg som trafikerar utanför Somalias kust
samt avvärjande, förebyggande och bekämpande av piratdåd och
väpnade rån utanför Somalias kust i enlighet med det mandat som
anges i säkerhetsrådets resolution 1816 (2008).
2. De styrkor som sätts in i detta syfte ska agera upp till 500
sjömil utanför Somalias och grannländernas kust, i enlighet med det
politiska målet för en EU-insats till sjöss enligt definitionen i
konceptet för den krishanteringsinsats som godkändes av rådet den 5
augusti 2008.
78 Resolution 1897, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1897 (2009)), s.
1-2. 79 Resolution 1918, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1918 (2010)),
ingress samt p. 1, 2 och 4. 80 European Union Common Security and
Defence Policy - EU naval operation against piracy (EUNAVFOR
Somalia - Operation ATALANTA),
http://www.consilium.europa.eu/showPage.aspx?id=1521&lang=en,
april 2010, s. 1-2; Se även Rådets gemensamma åtgärd 2008/851/GUSP
av den 10 november 2008. 81 Naert, International Law Aspects on the
EU's Security and Defence Policy, with a particular focus on the
Law of Armed Conflict and Human Rights, s. 184-185.
-
16
Mandatet för Operation Atalanta anges i artikel 2 som har
följande lydelse. Artikel 2 Atalanta ska, enligt de villkor som
fastställs i tillämplig internationell rätt, särskilt FN:s
havsrättskonvention, och genom säkerhetsrådets resolutioner 1814
(2008), 1816 (2008) och 1838 (2008) samt inom ramen för sin
disponibla kapacitet
a) ge skydd […] åt fartyg som chartrats av
Världslivsmedelsprogrammet, särskilt när dessa trafikerar Somalias
territorialvatten,
b) eskortera […] handelsfartyg som trafikerar i områden som står
under dess övervakning, c) övervaka områden utanför Somalias kust,
inbegripet landets territorialvatten, som utgör
risker för verksamhet till havs, särskilt sjöfarten, d) vidta
nödvändiga åtgärder, inklusive användning av våld, för att avvärja,
förebygga och
bekämpa de piratdåd och väpnade rån som kan komma att begås i de
områden i vilka insatsen är närvarande,
e) så att behöriga stater i förekommande fall kan vidta
rättsliga åtgärder i enlighet med villkoren i artikel 12, kunna
tillfångata, kvarhålla och överföra personer som begått eller
misstänks ha begått piratdåd eller väpnade rån i de områden i vilka
insatsen är närvarande och beslagta fartyg som använts för piratdåd
eller väpnade rån eller fartyg som tillfångatas till följd av ett
piratdåd eller väpnat rån och som innehas av pirater, samt även de
tillgångar som finns ombord,
f) […] EU har den operativa ledning över Atalanta, vilket
fastslås i artiklarna 3-7. Artikel 12 reglerar överföring av
kvarhållna personer i händelse av att EU:s militära insats
omhändertagit en misstänkt person för sjöröveri eller väpnat rån
till havs. Artikel 12 1. På grundval av dels Somalias godkännande
av medlemsstaternas eller tredjestaters
utövande av sin jurisdiktion, dels artikel 105 i FN:s
havsrättskonvention, ska personer som begått eller misstänks ha
begått piratdåd och väpnade rån och som tillfångatagits och
kvarhålls, med tanke på utövandet av rättsliga åtgärder, på
Somalias territorialvatten eller på det fria havet samt de
tillgångar som använts för att utföra dessa gärningar,
överföras
— till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat eller
tredjestat, som deltar i insatsen, vars flagga det fartyg som
genomfört tillfångatagandet för, eller
— om denna stat inte vill eller önskar utöva sin domsrätt, till
en medlemsstat eller varje annan tredjestat som önskar utöva
jurisdiktion över de ovannämnda personerna eller tillgångarna.
2. Ingen av de personer som avses i punkt 1 får överföras till
en tredjestat, om villkoren för
denna överföring inte har fastställts med denna tredjestat i
enlighet med tillämplig internationell rätt, särskilt den
internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter, för att
garantera i synnerhet att ingen ska riskera dödsstraff, tortyr
eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling.
Rådets gemensamma åtgärd 2009/907/GUSP förlänger Operation
Atalanta med ett år.82
V - Omhändertagande av pirater Under det senaste årtiondet har
en typ av militär insats blivit vanligare. Den går ut på att
stater, på basis av säkerhetsrådets mandat, ställer trupper till
förfogande för värdlandet. Dessa trupper utför då uppgifter som i
normalfallet ligger på värdlandet att utföra, så som att kvarhålla
personer. När truppbidragande stat avser att överlämna dessa
kvarhållna personer kan dock problem uppstå om t.ex. värdlandet har
svårt att leva upp till sina förpliktelser inom mänskliga
rättigheter. Den truppbidragande staten kan också genom egna
politiska eller
82 Rådets beslut 2009/907/GUSP av den 8 december 2009, art.
1.c.
-
17
rättsliga åtaganden vara förhindrade att överlämna personen till
lokala myndigheter.83 Vilken status den kvarhållne personen har,
vilka lagar som kan tillämpas och vem som bär ansvaret för personen
är därför viktiga frågor.
Rätt att kvarhålla personer under militära operationer För att
kunna fastslå statusen för en kvarhållen person måste tillämplig
rätt identifieras.84 Regler om kvarhållande av personer återfinns i
den internationella humanitära rätten (IHL) samt i reglerna om
mänskliga rättigheter (IHR). Vilka regler som kan tillämpas för att
kvarhålla en person avgörs av huruvida det pågår en väpnad konflikt
och om den är internationell eller inte.85 Om IHL kan tillämpas
tillhandahåller dessa regler ett någorlunda detaljerat ramverk för
vilka som får kvarhållas och på vilka grunder.86 IHL är bara
tillämplig vid en väpnad konflikt, då i olika utsträckning beroende
på om konflikten är internationell eller inte, och vid
ockupation.87 Vid andra situationer då IHL inte kan tillämpas måste
den rättsliga grunden för kvarhållande återfinnas i annan relevant
rätt.88 Sådan relevant rätt kan hittas i regler som tar sikte på
mänskliga rättigheter, så som Europeiska konventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen).89 Andra exempel på relevant rätt kan vara
säkerhetsrådets mandat, internationell sedvanerätt och beslut av
internationella organisationer. När det kommer till fredsinsatser
(peace operations) är mandat från säkerhetsrådet och andra
internationella organisationer samt status of forces agreement
(SOFA) av stor betydelse. Det är också troligt att tillämpningsbar
internationell rätt kan kombineras med nationell rätt. Det kan då
röra sig om den truppbidragande statens nationella lagar, men under
vissa omständigheter kan också värdlandets lagar spela in. Ett
tydligt exempel på samspelet mellan internationell och nationell
rätt uppstår i samband med kvarhållande av pirater. Medan artikel
105 i havsrättskonventionen fastslår den universella jurisdiktionen
att omhänderta pirater förutsätter det i normalfallet samtidigt att
staten har implementerat sjöröveri som ett brott i nationell
lagstiftning för att nationell domstol ska ha domsrätt.90 När så
tillämpande regelverk är identifierat kan den rättsliga statusen
för en kvarhållen person fastslås. Om IHL tillämpas kan en
kvarhållen person ha rättslig status som krigsfånge, motsvarande
krigsfånge, spion, legosoldat, civil eller kriminell. En
ytterligare kategori, olagliga kombattanter, bör även nämnas. Om
IHL inte tillämpas kan en kvarhållen person ges rättslig status som
kriminell eller som ett säkerhetshot.91
83 Copenhagen Conference on The handling of Detainees in
International Military Operations, 11 – 12 October 2007, Denmark,
Non-paper on Legal Framework and Aspects of Detention, Foreign
Affairs of Denmark, Legal Service, 4 October 2007, s. 367. 84
Naert, Detention in peace operations: the legal framework and main
categories of detainees, s. 52. 85 Copenhagen Conference on The
handling of Detainees in International Military Operations, 11 – 12
October 2007, Denmark, Non-paper on Legal Framework and Aspects of
Detention, Foreign Affairs of Denmark, Legal Service, 4 October
2007, s. 371. 86 Naert, Detention in peace operations: the legal
framework and main categories of detainees, s. 53. 87 Copenhagen
Conference on The handling of Detainees in International Military
Operations, 11 – 12 October 2007, Denmark, Non-paper on Legal
Framework and Aspects of Detention, Foreign Affairs of Denmark,
Legal Service, 4 October 2007, s. 372. 88 Naert, Detention in peace
operations: the legal framework and main categories of detainees,
s. 55. 89 Copenhagen Conference on The handling of Detainees in
International Military Operations, 11 – 12 October 2007, Denmark,
Non-paper on Legal Framework and Aspects of Detention, Foreign
Affairs of Denmark, Legal Service, 4 October 2007, s. 372. 90
Naert, Detention in peace operations: the legal framework and main
categories of detainees, s. 53. 91 Naert, Detention in peace
operations: the legal framework and main categories of detainees,
s. 56.
-
18
Kvarhållande av en person som utgör en säkerhetsrisk är i de
flesta fall baserat på ett mandat från säkerhetsrådet, ett
fredsavtal eller ett annat avtal med värdlandet. Säkerhetsrådets
mandat kan emellertid vara brett formulerat.92 Även kvarhållande av
kriminella kan vara baserat på ett sådant mandat. En skillnad är
emellertid att syftet med att kvarhålla en kriminell person är
antingen att lagföra denna eller möjliggöra så att personen kan
avtjäna ett redan utdömt straff. Rättigheter som tillfaller en
anklagad tar här vid, så som rätt att få ta del av anklagelserna.
Det är dock ovanligt att lagföringen faller inom mandatet. Därför
förutsätter det oftast att personer lämnas över till lokala
myndigheter. Här aktualiseras frågan om tillämplig IHR.93 Ett
överförande av kvarhållen person till värdlandet eller tredjeland
förutsätter att mottagande stat tar på sig ansvaret för den
kvarhållna personen. Det är dock inte helt klart om den
överlämnande staten därmed helt slipper ifrån ansvaret för
personen. Här finns olika synsätt avseende om IHL eller/och IHR ska
anses vara tillämpningsbara vid överförande av kvarhållna personer.
Det kan bli så att en stat kvarhåller sina internationella
förpliktelser när en person överförs till värdlandet eller
tredjeland vilken inte har samma förpliktelser att leva upp till.
En sådan situation kan inbegripa en skyldighet för den överlämnande
staten att övervaka den överförda personen, oavsett om det finns
andra organ, så som Röda korset, som genomför liknande uppgifter.94
Emellertid görs endast generella referenser till IHL och IHR vid
insatser som EU har operativ ledning över. De generella
referenserna specificerar dock inte vilka faktiska regler som kan
tillämpas under en insats. EU:s utgångspunkt tycks vara att
medlemsstaternas truppbidrag kommer att följa de regelverk som
staterna är bundna av.95
Rättslig status för somaliska pirater Under
havsrättskonventionen betraktas varje olaglig våldshandling,
kvarhållande eller plundring som besättning eller passagerare på
privat fartyg begår för privata ändamål och som är riktat mot annat
fartyg eller mot personer eller egendom ombord på sådant fartyg på
det fria havet som sjöröveri.96 Definitionen innehåller dock ingen
vägledning kring vilken rättslig status som denna person, piraten,
bör ha under internationell rätt. Pirater har under historiens gång
behandlats på liknande sätt som olagliga kombattanter. Staterna har
då kunnat välja mellan att behandla piraterna straffrättsligt eller
militärt. Piraterna kunde bli attackerade och dräpta till havs,
eller förda till fastlandet för rättegång. Det fanns dock inga
större problem med att döda piraterna. Idag är läget självklart
annorlunda och pirater borde kunna betraktas som civila. Militären
har därför bara rätt i händelse av direkt självförsvar (immediate
self-defence) att döda pirater. Utomrättsligt dödande av civila,
förutom i självförsvar, är förbjudet inom IHL och IHR. Enligt
havsrättskonventionen artikel 105 ska pirater lagföras i nationell
domstol. 97
92 Naert, Detention in peace operations: the legal framework and
main categories of detainees, s. 59-60. 93 Naert, Detention in
peace operations: the legal framework and main categories of
detainees, s. 62. 94 Copenhagen Conference on The handling of
Detainees in International Military Operations, 11 – 12 October
2007, Denmark, Non-paper on Legal Framework and Aspects of
Detention, Foreign Affairs of Denmark, Legal Service, 4 October
2007, s. 382. 95 Sandbu, Det straffrättsliga ansvaret vid militära
fredsframtvingande insatser, s. 754. 96 Havsrättskonventionen, art.
101. 97 Kontorovich, A Guantánamo on the Sea: The Difficulty of
Prosecuting Pirates and Terrorists, s. 257. Se även Bahar,
Attaining Optimal Deterrence at Sea: A Legal and Strategic Theory
for Naval Anti-Piracy Operations, s. 62.
-
19
Att fastställa statusen på de somaliska piraterna kan dock vara
problematiskt. Piraterna är inte att betrakta som trupper utan
snarare som individer som antingen är pirater eller inte98.
Piraterna utger sig oftast för att vara fiskare och är det då fram
till att det faktiska piratdådet inleds. Vid händelse av att
piraterna skulle bli upptäckta slänger de bara vapnen överbord och
därmed försvinner det bevis som talar för att de är pirater.99
Innehavet av vapen innebär inte heller i sig att det faktiskt finns
pirater ombord då även andra sjöfarare utanför Somalia är
beväpnade.100 De somaliska piraterna är emellertid beväpnade med
bl.a. AK-47 och har olika bakgrunder. Vissa är utbildade i strid
och har deltagit under åren av oroligheter i Somalia medan andra
bara är ungdomar som vill arbeta sig upp i en kriminell
organisation.101 Vissa talesmän för piraterna hävdar dessutom att
dessa personer är en legitim somalisk kustbevakning som skyddar
landet mot illegalt fiske.102 Det kan argumenteras att det pågår en
internationell väpnad konflikt i Somalia då Etiopien tillsammans
med USA invaderade landet 2006 för att installera en
övergångsregering. Etiopien drog tillbaka sina trupper i januari
2009 och lämnade efter sig fredsbevarande trupper från den
afrikanska unionen, som emellertid har varit inblandade i blodiga
strider. Men även om en väpnad konflikt pågår i Somalia är det
oklart om den sträcker sig utanför somaliskt territorialvatten till
det fria havet.103 För att personer som befinner sig utanför detta
territorialvatten ska omfattas av IHL måste det då finnas ett
samband mellan personerna och den internationella väpnade
konflikten i Somalia. (Se nedan.) Genom ett mer långsökt argument
kan det hävdas att om Somalia som stat inte längre existerar kan
landet inte ha ett territorialvatten. Havsrättskonventionen
fastslår att staten måste göra anspråk på territorialvattnet och
ingen sådan förklaring har gjorts av någon somalisk
övergångsregering sedan 1991. Därför skulle det kunna hävdas att
somaliskt territorialvatten egentligen är fritt hav varför
bekämpandet av pirater, i enlighet med havsrättskonventionen, även
skulle kunna ske där.104 Detta synsätt är emellertid inte särskilt
troligt, speciellt i ljuset av säkerhetsrådets resolutioner som
visar på att Somalia som stat, om än sönderfallen, fortfarande är
existerande och att mandatet ger rätt för stater att gå in på
somaliskt territorium. Under havsrättskonventionen betraktas inte
pirater som kombattanter. Det innebär dock inte att det är
självklart huruvida pirater ska räknas som kombattanter eller
civila. Pirater genomför organiserade väpnade attacker och det bör
ses i kontexten av en större konflikt. Piraterna skulle kunna hävda
att deras status faller inom ramen för den tredje
Genèvekonventionen, men det är inte självklart att det är möjligt
då konventionen tar sikte på traditionella soldater och
välorganiserade militanta trupper.105 Konventionen är endast
tillämplig under en internationell väpnad konflikt och vid
ockupation.106 Även om pirater inte
98 Bahar, Attaining Optimal Deterrence at Sea: A Legal and
Strategic Theory for Naval Anti-Piracy Operations, s. 61. 99
Syring, UNE/Norwegian Immigration Appeals Board, January 2010, The
International Maritime Organization (IMO), Recent Develoment:
Fighting Piracy, One Code at a Time, tillgänglig på
http://www.asil.org/rio/imo_win2010.html#footnotes, hämtad 5 maj
2010. 100 Kontorovich, A Guantánamo on the Sea: The Difficulty of
Prosecuting Pirates and Terrorists, s. 263. 101 Houghton, Walking
the Plank: How United Nations Security Council Resolution 1816,
While Progressive, Fails to Provide a Comprehensive Solution to
Somali Piracy, s. 261-262. 102 Bahar, Attaining Optimal Deterrence
at Sea: A Legal and Strategic Theory for Naval Anti-Piracy
Operations, s. 36-37. 103 Kontorovich, A Guantánamo on the Sea: The
Difficulty of Prosecuting Pirates and Terrorists, s. 261. 104
Bahar, Attaining Optimal Deterrence at Sea: A Legal and Strategic
Theory for Naval Anti-Piracy Operations, s. 67-69. 105 Kontorovich,
A Guantánamo on the Sea: The Difficulty of Prosecuting Pirates and
Terrorists, s. 245 & 259. 106 Genèvekonventionen den 12 augusti
1949 angående krigsfångars behandling (III), art. 2.
-
20
faller inom IHL är det möjligt att en domstol anser att
folkrättens humanitära principer kräver en minimistandard för
kvarhållna pirater.107 Den tredje Genèvekonventionen artikel 4
reglerar, inom ramen för en internationell väpnad konflikt, vilka
som ska anses vara krigsfångar. Artikel 4 A) […]
1. medlemmar av stridande parts stridskrafter även som medlemmar
av milistrupper och frivilligkårer, vilka ingå i stridskrafterna;
2. medlemmar av andra milistrupper och frivilligkårer, inbegripet
medlemmar av en organiserad motståndsrörelse, vilka lyda under
stridande part […] uppfylla följande villkor: a) att de stå under
befäl av person, som är ansvarig för sina underordnade: b) att de
bära ett utmärkande tecken, som är fastsittande och igenkännligt på
avstånd; c) att de bära sina vapen öppet; d) att de vid sina
operationer iakttaga krigets lagar och bruk; 3. medlemmar av
regelrätta militära förband, vilka förklara sig lyda under en
regering eller en myndighet, som icke erkännes av den makt, i vars
våld de fallit; 4. […] 5. medlemmar av besättningen, inbegripet
befälhavare, lotsar och elever, på handelsfartyg […] 6.
befolkningen å ett icke besatt område, som vid fiendens
annalkande