-
213
Mr
Darcys
berättigade
stolthet
Anders
Tolland
ABSTRACT
This
paper
(in
Swedish)
presents
an
example
of
narrative
ethics
as
a
way
of
solving
the
problem
of
how
a
particularistic
ethical
theory
is
to
give
practicably
applicable
guidance.
Starting
from
an
analysis
by
Anne
Crippen
Ruderman,
texts
by
Jane
Austen
are
used
to
give
content
to
a
part
of
neo-Aristotelian
virtue
ethics.
Two
characters,
Mr
Darcy
(Pride
and
Prejudice)
and
Mr
Knightley
(Emma)
are
pre-sented
as
illustrations
of
the
human
excellence
Aristotle
calls
mega-lopsyche
(often
translated
“pride”).
ågot vi rimligen borde kunna vänta oss av etiska system är att
de ska ge användbar vägledning om hur vi ska vara och hur vi bör
handla. Det kan verka som det enklaste sättet att åstadkomma
det är genom att ställa upp ett antal lättbegripliga regler som
(tillsammans med relevanta och lättåtkomliga fakta i målet) talar
om vad man ska göra i den faktiska situationen. Men partikularismen
accepterar inte den lösning-en. Partikularisten förkastar idén om
att innehållet i en rimlig etik skulle kunna fångas av allmänna
handlingsföreskrifter.
I första hand ska vi här syssla med partikularism på den
praktiska ni-vån, alltså uppfattningen att generella regler är
alldeles för fyrkantiga för att vara användbara för att slå fast
vad som ska göras i verkliga situatio-ner. Vi kan inte, med
tillräcklig säkerhet och precision, avgöra hur vi konkret bör
handla genom att ”läsa av” det från en regelkatalog eller nå-gon
annan uppsättning generella principer.
Men hur ger då en partikularist konkret innehåll åt sin etiska
teori? Hur kan den som misstror regler och generella föreskrifter
framställa sin uppfattning på ett praktiskt användbart sätt? En
vanlig lösning är att tala om hur man ska handla och vara, inte
genom allmänna principer, utan
N
-
214
genom det partikulära, genom enskilda fall, med exempel och
förebilder istället för med regler. Och ett sätt att presentera
exempel och förebilder är genom berättelser.
Det är ett sådant försök att använda berättelser som ska
presenteras här, närmare bestämt ett försök att ge innehåll åt
etiken genom att hämta exempel från romaner av den engelska
författarinnan Jane Austen (1775-1817).
Jag ska dock börja med att säga något om partikularismen och om
den etik det gäller. Den etik det är fråga om är nyaristotelisk
dygdetik. Att den är nyaristotelisk betyder att den bygger på de
etiska teorier som den grekiske filosofen Aristoteles (384-322 f
Kr) utvecklade. Att det rör sig om dygdetik innebär bl a att frågan
om vilken slags människa man ska vara ses som den centrala frågan i
etiken. Början på svaret på den frågan är att man ska vara en bra
människa, och med ”bra människa” menas bra som människa. Människan
utmärks av ett antal förmågor att hantera sig själv och sin
omgivning, och att vara bra som människa består i att ha utvecklat
de här förmågorna på ett bra sätt, att ha utvecklat dem till
mänskliga förträffligheter (d v s det som gör oss förträffliga/bra
som människor). Exempel på för-mågor utvecklade till sådana
förträffligheter är karaktärsegenskaper som mod, generositet,
rättvishet, vänlighet, självkontroll, klokhet; en bra män-niska
utmärks av att hon har bl a dessa karaktärsegenskaper.
Traditionellt har man kallat de karaktärsegenskaper som gör oss
till bra människor för dygder, därav beteckningen ”dygdetik”.
”Dygd” är dock en farlig term som lätt ger fel associationer, t ex
har inte dygd i den aristoteliska betydelsen något speciellt med
sex att göra. En annan källa till missförstånd är att man ofta
uppfattar dygd som något som är värde-fullt genom den belöning man
ska få för den – möjligen inte förrän i näs-ta liv. Hos Aristoteles
är istället det centrala att dygden är ett egenvärde; den är
värdefull för sin egen skull och inte genom vad den leder till
(även om den vanligen också leder till bra saker). Detta är ett av
skälen till att det ofta är bättre att använda beteckningen
”mänskliga förträffligheter” än ”dygder”.
-
215
Aristoteles
partikularism
Att Aristoteles etik är, i åtminstone
en mening, partikularistisk råder det ingen tvekan om, men det kan
vara värt att säga något om vilken slags partikularism det är fråga
om.
Det är helt klart att Aristoteles är partikularist vad det
gäller praktiskt användbara handlingsföreskrifter. Vi kan inte
effektivt besluta hur vi ska handla bara genom att kolla det mot
någon regelsamling. Jag kan se åt-minstone två grunder för att
tycka att generella regler är otillräckliga i praktiken. Det kan
bero på att man menar att allmänna föreskrifter och regler alltid
är beroende av prejudikat. Juridiska lagsatser, som ju är
gene-rella principer, räcker inte ensamma för att domstolarna ska
kunna till-lämpa dem. De måste kompletteras med bedömningar av
enskilda fall, prejudicerande domar. På motsvarande sätt måste vi i
etiken, för att förstå hur generella regler ska tillämpas, fylla på
dem med prejudicerande exem-pel på enskilda, korrekta
handlingar.
Det är tänkbart att Aristoteles skulle hålla med om att detta
också är en orsak till att allmänna principer är otillräckliga, men
han för explicit fram en annan grund för sin misstro, nämligen att
generella regler alltid kommer att ha många undantag – de kommer
att ha fel alltför ofta – och det är undantag som inte låter sig
inte beskrivas på något systematiskt sätt. Båda dessa grunder för
partikularism på den praktiska nivån är för-enliga med att man
låter regler och allmänna handlingsföreskrifter (”Ljug inte”, ”Håll
dina löften”) ha en viktig uppgift i etiken som användbara
tumregler.
I den för närvarande pågående, filosofiska debatten om
partikularism är det inte de praktiska frågorna man är inriktad på,
utan istället den teo-retiska, principiella frågan, d v s ’Är
uppsättningar av generella handlings-föreskrifter som fångar vad
som är korrekt handlande ens i teorin möjli-ga?’ Dragen till sin
extrem blir detta frågan: ’Skulle Gud kunna formulera dem?’ Jag kan
inte hitta något textstöd för att tillskriva Aristoteles någon
ståndpunkt i denna teoretiska fråga. Eftersom hans etik är inriktad
på praktisk användning skulle han möjligen tycka att den är mindre
viktig.
-
216
För våra syften räcker det med att konstatera att Aristoteles är
partikula-rist för den praktiska tillämpningen, och att en
nyaristotelisk etik behöver något mer än regelsamlingar för att
presentera ett tillämpbart innehåll. (Man kan, med all rätt, undra
varför den akademiska diskussionen är in-riktad på partikularism på
denna teoretiska nivå, istället för att betona det praktiska. Man
kan också fråga sig vad detta egentligen säger om denna diskussion.
Dessa utmaningar ska vi dock inte ta oss an här.)
Det som hittills sagts om partikularism gäller
handlingsföreskrifter. Eftersom Aristoteles är dygdetiker så är
dock den centrala frågan inte ’Hur ska man handla?’ – även om det
naturligtvis är en viktig fråga – utan ’Vilken slags människa ska
man vara?’. Det centrala är att kunna beskriva de goda
karaktärsegenskaper, förträffligheter, som gör oss bra som
män-niskor. Vi måste kunna tala om vad dessa förträffligheter
(dygder) består i på ett sätt som går att omsätta till faktisk
karaktärsdaning, och Aristote-les är partikularist även här. Han
säger: ”Förträffligheten är alltså en av-siktlig
karaktärsinställning, som håller sig till en medelväg [mellan två
yt-terligheter som båda är dåliga, t ex dygden mod är en medelväg
mellan feghet och övermod; mitt tillägg] med hänsyn till oss
själva, fixerad av en sådan tanke som en klok man skulle begagna
för att bestämma medelvä-gen.” (NE1106b35-1107a2). Att bara sätta
namn på dygderna hjälper inte mycket och inte heller allmänna
beskrivningar av dem är tillräckliga för praktisk uppfostran och
självfostran. Även här behövs exempel och före-bilder. Det går inte
att ge någon tillräckligt klar generell beskrivning av dygdernas
innehåll; vi måste lita till kloka personers partikulära omdömen om
vad de konkret innebär. Jag tolkar Aristoteles som att vad han gör
i citatet är att presentera en (mycket allmän) beskrivning av en s
k besluts-metod för vad en förträfflighet i realiteten är. Vi får
reda på hur vi i prak-tiken bör vara genom att fråga förträffliga
(kloka) människor eller följa deras exempel.
I praktiken blir frågorna om vilka de mänskliga
förträffligheterna är, respektive hur vi ska handla, nära kopplade.
Den viktigaste metoden för att visa vad en förträfflig
karaktärsegenskap i praktiken innebär, är att be-
-
217
skriva hur man som bra människa handlar (och tänker, och känner)
i konkreta situationer.
En intressant fråga är i vilken utsträckning även andra typer av
etiska system än nyaristotelisk dygdetik kommer att vara
partikularistiska på den praktiska nivån. Det är dock en alltför
omfattande fråga, så vi lämnar den därhän.
Ett sätt att komplettera generella beskrivningar eller regler
för att få prak-tiskt användbara teorier är, som sagt, genom
exempel och förebilder. Det är uppenbart att vi människor har
förmåga att ”generalisera” utifrån en-skilda fall, att se vad som
är bra/rätt i ett fall kan överföras till att säga något även om
andra fall, och detta utan att man behöver – eller ens kan – stödja
sig på allmänna principer.
Exempel som man direkt stöter på i verkligheten är naturligtvis
vikti-ga, att ens uppfostrare i sitt eget agerande fungerar som
förebilder är ofta avgörande, men även exempel hämtade ur
berättelser kan spela en stor roll (Aristoteles använder sig av
litterära exempel, bl a från grekiska dramer).
Även en partikularist kan dock gå med på att enbart exempel inte
hel-ler är tillräckligt. Särskilt på den praktiska nivån så är
partikularism inte en fråga om antingen eller. Vi kan tänka oss en
skala där ytterligheterna är, å ena sidan en extrem partikularism
som inte tillåter några generella inslag överhuvudtaget, å den
andra en renodlad generalism som menar att det är tillräckligt med
enbart generella principer. Här finns det gott om utrymme för
mellanpositioner som innebär att det är ett samspel mellan exempel
och generella beskrivningar och regler man behöver. Det är en sådan
mellanposition det är fråga om för Aristoteles del.
En annan sådan skala gäller för frågan om i vilken utsträckning
ett etiskt system skall, respektive faktiskt kan, leverera besked i
praktiska si-tuationer. Det maximala är att kunna ge ett användbart
svar för alla tänk-bara situationer, i en snävare mening
heltäckande är att ge ett besked i alla faktiska situationer, och
därefter har vi ett sluttande plan mot att bara kunna svara i
relativt få (faktiska) situationer. Vi ska inte försöka utreda
denna problematik slutgiltigt här, utan nöja oss med att konstatera
att det
-
218
inte är självklart att man ska kräva att ett etiskt system är
praktiskt hel-täckande, men att det naturligtvis är en fördel ju
mera det kan leverera besked om.
Det går även att hävda att för att exempel från berättelser ska
kunna bidra till praktisk förändring fordras det att samma typ av
villkor är upp-fyllda som Aristoteles anger för att man ska ha
någon verklig nytta av hans böcker om etik, nämligen att man har en
tillräckligt bra uppfostran och erfarenhet som bakgrund. Bara med
en sådan grund kan man tillgo-dogöra sig teorier eller exempel och
omsätta dem till en förbättrad prak-tik. Man kan nog också anta att
olika slags exempel fungerar på olika ni-våer. För barn kanske det
ska vara enkla och rätt fyrkantiga berättelser, medan mera komplexa
framställningar är bättre för de mera utvecklade.
För den som vill ställa upp en tillämpbar etik av aristotelisk
typ finns det alltså anledning att se sig om efter goda exempel och
förebilder. Fik-tion (romaner, filmer, tv-serier) verkar av flera
skäl, bl a tillgänglighet, vara ett bra ställe att leta. Detta kan
exemplifieras med den för Aristoteles viktiga dygden mod (inför
fysisk fara). När man läser hans egen fram-ställning kan den först
framstå som något föråldrat, men en smula efter-tanke visar att det
är ett ideal som är högsta grad levande idag, åtminstone i
populärkulturen. Action-hjältens karaktärsegenskaper – t ex McClane
(Bruce Willis) i Die hard filmerna eller Riggs (Mel Gibson eller,
för den delen, Danny Glovers rollfigur Murtaugh) i Lethal weapon –
svarar mycket väl mot den kombination av oräddhet, handlingskraft,
sinnesnärvaro, rättrådighet etc som Aristoteles ser som innehållet
i modet, och filmerna visar vad mod innebär i konkreta situationer.
Aristotelisk
etik
hos
Jane
Austen Vi ser ofta Jane Austens böcker
som ren underhållning – de passar ut-märkt i genren romantisk
komedi – eller rentav verklighetsflykt. Hon av-såg helt klart att
vara underhållande men inte bara det. Att vara sede-lärande verkar
närmast ha varit ett villkor på god litteratur på hennes tid och
Jane Austen drog sig inte undan detta. Hon avsåg alltså att
romaner-na även skulle leverera etiska synpunkter, och de lästes på
det sättet. Re-
-
219
dan i hennes samtid gav dock ärkebiskopen Whately henne beröm
för att det etiska budskapet var så väl inbakat i berättelsen; inga
moraliska pek-pinnar sticker ut från berättelsens flöde, och den
som vill kan därför läsa hennes böcker som underhållning.
Nästa fråga blir då vilken etik det är som Jane Austen på detta
diskre-ta sätt för fram. Den kände dygdetikern Alasdair MacIntyre
säger: ”[…] gör Jane Austen till den sista stora, effektivt
nyskapande rösten i den tra-dition av tänkande kring, och
tillämpande av, de dygder jag försökt iden-tifiera” (After virtue
andra upplagan Duckworth 1985 sid 240, min över-sättning). Även
Gilbert Ryle spårar en stark aristotelisk prägel hos Aus-ten, ett
inflytande som han menar kommer via lord Shaftesbury.
Vi ska dock inte syssla med frågan om vad Jane Austen läst,
eller på annat sätt påverkats av, utan bara titta på texterna
själva. Går det, oavsett hennes avsikter, att läsa Austens romaner
som att de framställer aristote-lisk etik? Litteraturvetaren Anne
Crippen Ruderman har i boken The plea-sures of virtue presenterat
en genomarbetad läsning av Austens texter som uttryck för en
nyaristotelisk dygdetik och jag kommer att lägga mig nära hennes
tolkning.
Bland uttolkarna har det varit en diskussion om Austen
förespråkar dygd eller individuell lycka. Ruderman hävdar att detta
är en falsk mot-sättning för Austen. Det aristoteliska synsättet
innebär nämligen att dygd (mänsklig förträfflighet) är en
förutsättning för lycka; bara bra människor kan vara verkligt
lyckliga. En definition av lycka som har föreslagits är att lycka
är långvarig och berättigad tillfredställelse med det egna livet
som helhet, och det är en definition som fungerar bra här. Eftersom
det bara är bra människor som är berättigade att vara tillfreds med
sig själva, så är det bara de som kan vara verkligt lyckliga.
Jane Austen var troende kristen, men det finns trots det ingen
tendens till att framställa dygder som något man får sin belöning
för i nästa liv. För henne är dygden sin egen belöning; den har ett
stort egenvärde, åter-igen ett aristoteliskt drag. Ruderman pekar
även på likheterna mellan Austens syn på det goda äktenskapet och
Aristoteles teori om den verkli-ga vänskapen. Bl a menade båda att
parterna borde vara jämbördigt bra
-
220
människor. (Eftersom Aristoteles, till skillnad från Jane
Austen, inte trodde att kvinnor kunde vara lika begåvade som män,
och därmed inte jämbördiga, så kunde han inte använda äktenskap som
idealexempel på vänskap.)
Något som kan framstå som en skillnad mellan Aristoteles och
Austen är att de som hos Jane Austen framställs som bra
(förträffliga/dygdiga) människor ändå är självkritiska; de funderar
över, och ifrågasätter, sitt eget agerande och sina motiv.
Aristoteles säger inget direkt men man får lätt ett intryck av att
den dygdige i sin perfektion inte behöver någon självkritik. Den
som tror att det finns en skillnad här kan hävda att
själv-prövningstanken kommer från Austens kristna bakgrund (”jag
fattig, syn-dig människa”).
Personligen anser jag att det är en övertolkning av Aristoteles
att läsa in någon viktig skillnad här och, vad värre är, en
ogenerös övertolkning. Till att börja med anger Aristoteles något
som är ännu bättre än förträff-lighet/dygd, nämligen gudalikhet, en
nivå som sällsynt framstående män-niskor i någon mån kan uppnå. Det
finns alltså skäl att tro att Aristoteles skulle instämma i att
även dygden är underkastad det normala mänskliga villkoret att
inget är så bra att det inte kan bli bättre. Vidare är det klart
att Aristoteles ser självkritik som en viktig del i den moraliska
utveckling-en. Åtminstone när man börjar närma sig de högre
stadierna kan, och bör, man till stor del själv ta hand om sin
moraliska fostran genom kritisk självreflektion. Det finns goda
skäl att tro att Aristoteles skulle acceptera att sådan
självprövning tillhör även förträffligheten – det går ju
fortfaran-de att bli bättre.
Det är väl även en öppen möjlighet att självprövning krävs för
att ens kunna behålla sin nivå. En sak som stödjer att självkritik
borde vara vik-tigt för den aristoteliska traditionen är att hur
man handlar när man handlar oöverlagt är en så viktig del av det
etiska handlandet – att spon-tant, utan att behöva tänka efter,
göra rätt är ett kännemärke för verklig förträfflighet. Men
spontant agerande kommer ofta att vara mera ”fyr-kantigt”, mera
stereotypt, än när man handlar med eftertanke, färre aspek-ter
hinner tas i beaktande. Spontant handlande kan därför oftare
behöva
-
221
en kritisk granskning i efterhand, dels för att, vid behov,
ställa tillrätta, dels för att korrigera framtida agerande.
Stolthet
och
storhet
Det aristoteliska drag i Austens romaner
vi, med hjälp av Ruderman, ska titta närmare på här är hur den
förträfflighet som Aristoteles kallar mega-lopsychia (svensk
översättning: ”stolthet”) framställs. Detta exempel är inte valt
för att det är den bästa illustrationen till det aristoteliska
draget hos Austen, eller för att det är någon speciellt viktig
dygd. Det viktigaste skä-let är att det är den dygd där man enklast
kan peka på få och avgränsade exempel i hennes romaner.
Stoltheten är även ett intressant exempel för att den ses som
den mest hopplösa av de dygder Aristoteles behandlar, den som
verkar mest för-bunden med den athénska överklassen på 300-talet f
Kr och som vi lättast skrattar åt idag. Det är då intressant om den
förespråkas 2000 år senare i en annan social miljö. Den kanske inte
är så hopplös trots allt?
Först några ord om själva termen ”stolthet”: Det är inte så att
varje gång som Jane Austen använde termer som pride och proud så
var det den förträfflighet som Aristoteles kallade megalopsychia
(ordagrant: storsjälad-het) hon avsåg. Oftast är det inte så.
Hennes normala användning motsva-rar nog rätt väl vår nutida
användning av ”stolt(het)”, en etiskt tveksam egenskap som kan vara
både på ont och gott, och som mycket väl kan in-nebära högfärd. Hur
bra översättningen ”stolthet” svarar mot det som var den normala
innebörden av den grekiska term Aristoteles använde vet jag inte,
men klart är att det som han lägger in i sin idé om ”storsjäladhet”
är så speciellt att det vi associerar med stolthet för tankarna
vilse. Jag väljer därför att införa en annan term och här använda
”storhet” för den aristote-liska förträffligheten megalopsychia och
låta ”stolt(het)” behålla sin vardagli-ga betydelse.
Vad är då storhet? Omedelbart innan Aristoteles diskuterar
storhet har han diskuterat ett par av förträffligheter relaterade
till (materiell) ge-nerositet: frikostighet respektive
storslagenhet. Frikostighet är den ”de-mokratiska” dygden. Den är
möjlig för alla – frikostig är man i relation
-
222
till sina tillgångar – medan storslagenhet är något som är
möjligt bara för eliten. Utövande av storslagenhet fordrar nämligen
förmögenhet, eftersom det innebär stora utgifter. Det är också så
att frikostighet kan utövas även i den privata sfären, medan
storslagenheten bara kan praktiseras i det of-fentliga. Att ge
överdådiga fester för släkt och vänner är därför inte något exempel
på storslagenhet men däremot att på ett värdigt, förnuftigt och
smakfullt sätt stå för en dyrbar insats för samhället, t ex bekosta
uppsätt-ningen av en dramatrilogi vid de offentliga
teaterfestivalerna.
Storheten är på ett motsvarande sätt det elitistiska och
samhälleliga ledet i ett par av förträffligheter, i detta fall
förträffligheter som har att göra med personens attityder och
förhållningssätt till sitt eget etiska vär-de. Det demokratiska
ledet som är möjligt för alla kan inte Aristoteles hitta någon
beteckning för (den svenska översättaren Mårten Ringbom föreslår
”ambition”) men det innebär att man uppfattar det värde man
faktiskt har korrekt och förhåller sig på ett rimligt sätt i
förhållande till detta värde.
Storhet är däremot förbehållet eliten, i detta fall den etiska
eliten. Storhet är bara möjligt för den som är en verkligt bra
människa, som är förträfflig som människa, d v s besitter
karaktärsdygderna. Storhetlighet förutsätter alltså att personen
till sin karaktär är bl a generös, vänlig, rätt-vis, har humor och
är utrustad med ett mycket gott omdöme – knappast egenskaper vi på
något systematiskt sätt förknippar med stolthet. Storhet är dock
inte bara summan av andra dygder. Den innebär att man intar värdiga
och lämpliga förhållningssätt i förhållande till sin egen karaktär,
att man ser sitt eget rätta samlade värde och vad det kräver,
särskilt av en själv.
Aristoteles säger att storheten utgör en utsmyckning av
förträfflighe-terna (NE 1124a1). Frågan är hur man ska tolka detta.
Med den tolkning jag nu ska föreslå så kan man tänka på den som en
förgyllning av den för-träffliga karaktären, alltså något som
tillkommer extra och ligger utanpå. Jag nämnde att storheten,
liksom storslagenheten, har sin mest utpräglade verkan på
samhällsnivån. Storheten visar sig bäst när förträffligheterna får
verka på sitt mest fullödiga sätt, vilket bl a innebär att få ta
sig an de vik-
-
223
tigaste och värdigaste uppgifterna. Dessa ligger vanligen inte
inom privat-sfären, utan i stora, viktiga och svåra samhällsfrågor.
Aristoteles betonar kopplingen mellan storhet och ära, och sådana
utmanande samhällsupp-gifter är, åtminstone om de utförs väl,
ärofulla. Utsmyckningen är alltså att storheten innebär en
(medveten) lämpadhet för stora och ärofulla uppgifter, samt att
storhetens mest typiska uttryck är ärofulla.
Mr
Darcy
och
mr
Knightley
När jag nu, med Ruderman stadigt i hand,
ger mig in på beskrivande ana-lys av ett par exempel på storhet
från Jane Austens romaner, kan det, ef-tersom analysen kommer att
peka ut generella faktorer, verka som jag förbryter mig mot
partikularismens idé. Denna allmänna beskrivning är dock inte menad
att ersätta berättelserna utan att komplettera dem – bara en
oerhört extrem partikularism skulle förneka den möjligheten.
Huvud-poängen är att peka på drag i berättelserna som är viktiga i
detta sam-manhang. För en djupare förståelse fordras det att man
läser själva berät-telserna och utnyttjar Austens allmänt erkända
skicklighet på socialpsyko-logisk skildring.
De två huvudexempel på storhet som Ruderman plockar fram från
Austen är mr George Knightley (i Emma) och mr Fitzwilliam Darcy (i
Pri-de and prejudice/Stolthet och fördom). Som framgår av titeln är
stoltheten ett tema i den senare romanen. Flera av personerna i den
representerar olika slag av, bra eller mindre lyckad, stolthet
(eller brist på den).
På ett sätt är Austens klaraste exempel på storhet mr Knightley.
Han är exemplet på den utvecklade, etablerade storheten. Här är ett
lovtal från en mrs Charles Malden:
[… ]Mr Knightley är från topp till tå en gentleman och vi känner
att han aldrig kunde ha sagt eller gjort något ovär-digt en sådan.
[….] Denne man som, vid blomstrande hälsa och vigör, alltid var
tålmodig och överseende med en ängs-lig, nervös sjukling; som inte
ville fria till den kvinna han älskade eftersom han trodde att en
annan, yngre och attraktivare, man var på gång att göra det [en man
som han
-
224
tivare, man var på gång att göra det [en man som han även trodde
hon var förälskad i; mitt tillägg]; sedan var redo att hjälpa och
trösta henne utan några baktankar om egen för-del när hon övergavs
av sin föregivne älskare; som tog med jämnmod varje irritation
eller oförskämdhet mot honom själv men vars rättfärdiga indignation
genast väcktes av var-je kränkning mot de värnlösa; som var
förfinad i tanke och språk, uppriktig mot både vänner och fiender
och kompro-misslöst rättfram i varje handling; detta är förvisso
den verkliga typen för en engelsk gentleman […]
De karaktärsdrag som här tillskrivs mr Knightley svarar väl mot
vad Aris-toteles säger om storhet, och möjligen har vi här även en
förklaring till varifrån Jane Austen fått detta ideal. Den
aristoteliska storheten är helt enkelt ungefär detsamma som det
engelska gentlemannaidealet. En del av etymologin är dock
vilseledande. Storheten är inte gentle i den meningen att man ägnar
sig åt a life of leasure. Storhet innefattar socialt ledarskap.
Vare sig mr Knightley eller mr Darcy behöver arbeta; de är
välbeställda godsägare som kunde överlåta driften till förvaltare
och leva för nöjen, men de, särskilt mr Knightley, leder själva
verksamheten på sina gods. Mr Knightley är även en ledargestalt i
sitt lokalsamhälle; han är bl a fredsdo-mare.
Men på ett annat sätt är kanske mr Darcy ett mera belysande
exempel på storhet. Pride and prejudice skildrar nämligen bl a hur
mr Darcy utvecklas från att uppvisa ett par klara karaktärsbrister
till verklig storhet. Den ena bristen visar sig i denna
situation:
[…] mr Bingley som avbröt dansen under några ögonblick för att
uppmana sin vän [mr Darcy] att delta.
- Se så, Darcy, sade han, du måste dansa. Jag kan inte med att
se dig stå för dig själv på det där dumma viset. Vad ska det tjäna
till?
- Jag vill inte dansa. Du vet hur jag avskyr det, när jag inte
är särskilt bekant med min dam. På en sådan bal som
-
225
den här skulle det vara odrägligt. Dina systrar är uppbjud-na,
och det finns inte en annan dam i det här rummet som det inte
skulle vara direkt motbjudande att dansa med.
- Jag tycker du är dum, utbrast Bingley. Jag har aldrig i mitt
liv träffat så många trevliga flickor som i kväll – flera av dem
verkligt vackra.
- Du dansar med den enda vackra flickan i sällskapet, sade mr
Darcy och kastade en blick på den äldsta miss Bennet.
- Hon är verkligen den skönaste varelse jag någonsin har sett!
Men en av hennes systrar sitter just bakom dig, hon är också mycket
vacker och, måste jag säga, ovanligt trevlig. Jag ska be min dam
presentera dig!
- Vem menar du? sade han, vände sig om och såg ett ögonblick på
Elisabeth. Då han mötte hennes blick såg han genast bort och sade
kallt: Hon går väl an, men hon är inte nog vacker för att fresta
mig, och jag känner mig verkligen inte upplagd att trösta unga
damer som har blivit försmåd-da av andra herrar. […]
Mr Darcy vände och gick, och Elisabeth satt ursinnig kvar.
(Stolthet och fördom Forum, tryckår 1977 sid 14)
Mr Darcys hållning är naturligtvis inte försvarlig. Om han har
denna in-ställning till sällskapet ska han överhuvudtaget inte gå
på balen, men det är också helt klart att en förträfflig man ska ha
så mycket social kompe-tens och socialt intresse att han kan och
vill underhålla sig med en ny be-kantskap på en bal.
Nu finns det faktiskt en sida av storhet som innebär att man
inte be-höver vara speciellt intresserad av vad andra tycker.
Problemet är att mr Darcy applicerar den på fel områden. En person
med storhet kan framstå som högdragen och överlägsen för att hon
inte bryr sig inte så mycket om vad andra tycker om henne; hon är
inte särskilt intresserad av deras beröm eller klander.
-
226
Detta legitima ointresse har åtminstone två källor. Det beror
dels på vad det är som är det verkligt viktiga för den storhetliga.
Det som är verk-ligt viktigt för henne är att vara en bra människa,
att utveckla förträfflig-heterna och använda dem väl. Sådana saker
som ära eller tillgångar ser hon visserligen som goda ting (vad det
gäller pengar framför allt som an-vändbara) men inte ens ära är
särskilt viktigt. Storhet innefattar att man eftersträvar att
utföra viktiga sociala insatser, men inte för att man är
äre-lysten, utan för att sådana insatser är tillbörliga och riktiga
för en bra människa i sådan social ställning. Och eftersom ära inte
är viktigt så är beröm eller klander inte särskilt intressanta.
Ointresset beror även på att med den förträffliga människans
goda omdömesförmåga följer att man har goda skäl att tro att man
bedömer sitt eget handlande korrekt, framför allt att man bedömer
det bättre än de flesta andra; förträfflighet är ju något relativt
sällsynt. Så länge man vet med sig att man gör rätt så finns det
inga direkta skäl (med ett viktigt undantag som vi ska återkomma
till) att bekymra sig om vad andra tycker – däremot kan det ofta
finnas indirekta skäl, t ex hyfs eller lämplighet, att ta hänsyn
till det.
Problemet med mr Darcy är att han inte bara bortser från vad
andra, utanför de närmaste vännerna, tycker om just honom; han
verkar ofta bortse från deras känslor överhuvudtaget. Han uppträder
på ett sätt som måste såra och reta andra utan att de på något sätt
gjort sig förtjänta av en sådan behandling. Mr Darcy förbryter sig
därmed mot följande drag i Aristoteles beskrivning av storhet: ”Han
är också stor på sig inför uppsat-ta och framgångsrika personer,
medan han gentemot normala människor intar en måttfull hållning.
Det är nämligen svårt och imponerande att överträffa de förra, men
lätt att vara förmer än de senare. Det är inte hel-ler ouppfostrat
att inta en högdragen attityd gentemot personer av det förra
slaget, medan det är lika lumpet att göra det mot individer i sämre
ställning som att demonstrera sin styrka inför de svaga.” (NE
1124b19-23). Jane Austen låter kanske Elisabeth Bennet uttrycka
detta med repliken: ”[…] jag kunde lätt förlåta hans stolthet, om
han inte hade sårat min.”
-
227
Denna brist är emellertid något som mr Darcy lyckas ändra på
under resans gång. Det ordas inte så mycket om hur han tänker här
men han har en bra förebild att tillgå. Elisabeth är uppriktig och
okonstlad och hon smickrar inte, ändå uppfattas hon av de flesta
som trevlig och öppen.
Vi kan även jämföra med mr Knightleys, givetvis korrekta,
inställning till socialt underordnade och jämbördiga. En av de
verkligt avgörande sta-tussymbolerna i hans samhälle är att äga
egen häst och vagn. Mr Knight-ley har en vagn, men han anser det
inte värt att hålla sig med vagnshästar; han går eller rider som
vanligt folk. De enda tillfällen då han tar ut sin vagn verkar vara
när han på det sättet kan erbjuda behövande bekanta skjuts.
Samtidigt är mr Knightley den ende som understår sig att ge den
charmerande, och honom socialt jämbördiga, Emma de uppsträckningar
hon så innerligt väl behöver.
Mr Darcys karaktärsbrister visar sig även vid hans första frieri
till Eli-sabeth Bennet. Efter den ovan skildrade början på balen så
går det givet-vis, enligt den romantiska komedins logik, så att mr
Darcy blir förälskad i Elisabeth. Sitt frieri till henne ägnar han
dock mest åt att deklarera att han älskar henne trots allt vad
förnuftet säger och att beklaga sig över hur hopplös hennes familj
är och vilket socialt nedköp ett äktenskap med henne därför är.
Detta upplägg av frieriet är otaktiskt; det skulle i sig räcka för
att få den rätt temperamentsfulla Elisabeth att gå i taket. (Hon är
dessutom avvisande för att hon, på falska grunder – hon är den som
huvudsakligen står för det fördomstema som titeln pekar på –
misstror Darcys karaktär.)
Den viktigaste svaghet som frieriet pekar på hos mr Darcy är
dock inte bristen på taktisk finess. Det är att han inte ser på den
ha vill ha som sin livspartner på rätt sätt. Han ser henne inte som
sin jämlike i sitt frieri utan som någon han tar på nåder.
Tveksamheter angående hennes familj – som Elisabeth för övrigt i
sak skulle instämma i – är något mr Darcy ska ta hänsyn till bara
när han bestämmer sig för om han ska fria eller ej. Där-efter är
det bara Elisabeth själv det gäller för hans del.
Varför mr Darcy i sitt frieri försöker sätta Elisabeth i någon
slags un-derordnad tacksamhetsställning ger aldrig Jane Austen
någon förklaring
-
228
till. Ett förslag kan vara att den oberoende och starke mr Darcy
helt en-kelt undermedvetet är skrämd av den sårbarhet och det
beroende som drabbar honom nu när han för första gången blivit
djupt förälskad, och att det är ett patetiskt försök att behålla
kontroll. Det kan även vara en del av förklaringen till att han
inte för ett ögonblick har reflekterat över (eller då kanske
snarare, inte ens tillåtit sig att tänka på) möjligheten att hon
kunde tänkas avvisa hans frieri.
Erkännandet av Elisabeth som jämbördig kommer dock direkt efter
det misslyckade frieriet och det har att göra med undantaget från
att stor-hetspretendenter inte är särskilt intresserade av andras
åsikter om dem. Alla är vi sociala varelser, med behov av att få
vår självbild bekräftad, och framför allt då det väsentliga i
personligheten, karaktären. Även de stor-hetliga behöver få
uppfattningen om den egna, goda karaktären bekräftad men
naturligtvis inte av kreti och pleti, utan av sina jämlikar, av
personer med mycket gott omdöme.
Trots hennes bryska avvisande anstränger sig mr Darcy omedelbart
för att rehabilitera sin karaktär i Elisabeth Bennets ögon. Så
värst mycket hopp om hennes kärlek kan han inte ha just då, så det
är mera ett tecken på att hennes omdöme i sig är viktigt för honom.
Han ger henne känslig information om privata förhållanden för att
hon ska förstå att hon blivit vilseledd på viktiga punkter, men
värre är hennes anklagelse att han inte varit gentlemannamässig i
sitt frieri. Även om det tar något längre tid så inser han att hon
har rätt i sin kritik i denna och andra frågor och att det-ta pekar
på brister i hans karaktär som han behöver göra något åt. Vilket
han någorlunda har gjort i slutet av boken.
En annan sida av verklig storhet och som skiljer den från vanlig
stolt-het visar sig i att mr Darcy, trots sin besvikelse, inte bara
försöker ignore-ra Elisabeth. Och det är inte bara hennes
uppfattning om hans karaktär som är viktig; senare, när han är
återupprättad och fått anledning att tro att hon ändrat uppfattning
om honom, friar han igen – denna gång lycko-samt. Man kan här
jämföra storheten hos mr Darcy med stoltheten hos en annan friare i
en Austensk roman. I Persuasion slår Anne Elliott, därtill
övertalad av en nära vän, upp sin förlovning med kapten
Wentworth.
-
229
Skälet är att ett äktenskap skulle vara alltför ekonomiskt
riskfyllt i nulä-get, vilket är, kanske inte invändningsfritt, men
en rimlig synpunkt. Kap-ten Wentworth vägrar dock att se
rimligheten och i sin sårade stolthet vill han inte fria en andra
gång när han efter ett par år har fått en stabilare ekonomi och det
därmed finns hopp om att hans Anne skulle acceptera anbudet. Den
typen av långsint, orättmätig kränkthet kan man förknippa med
stolthet men absolut inte med storhet.
I jämställdhetens förmodade tidevarv kan vi undra om storhet är
för-bihållen män. Det menade knappast Jane Austen att den var, ens
på hen-nes tid. Möjligen har vi redan träffat på ett sådant
exempel; jag kan inte se annat än att Elisabeth i sin förstärkta
sociala position som mrs Darcy kommer att uppfylla villkoren. Hon
har t ex visat att hon klarar att hålla en hög svansföring mot de
höga när hon ber Lady Catherine de Bourgh att flyga och fara (fast
formulerat på det övliga sättet naturligtvis).
Man kan även använda Austen för att se på lasterna, de negativa
mot-svarigheterna till förträfflighet, t ex högmod. I Pride and
prejudice är, som redan antytts, Mr Darcy delvis ett exempel, men
klarare högmod finns hos hans moster Lady Catherine de Bourgh och
vi har även den intressan-ta blandningen av högmod och kryperi hos
Mr Collins. Hur är det då med underskott på storhet? Möjligen kan
man se den lättpåverkade Mr Bingley och hans blivande hustru Jane
Bennet med sin blåögdhet som ex-empel på stor förträfflighet som
inte får sitt fulla uttryck eftersom de båda underskattar sig
själva.
Med det är vi framme vid frågan om hur ödmjukhet ska betraktas.
Att utreda det ordentligt skulle fordra en egen uppsats (eller rent
av en bok) så det blir bara några hastiga noteringar. Det är
tämligen klart att Aristo-teles är helt avvisande mot ödmjukhet.
Med det menar jag inte att Aristo-teles skulle hävda att det inte
finns någon enskild situation där det rätta förhållningssättet är
ödmjukhet. Det frågan gäller är ödmjukhet som en övergripande
karaktärsegenskap, är den förträfflig som karaktärsdrag?
Aristoteles skulle varit helt främmande för att man ser ödmjukhet
som ett karaktärsdrag hos bra människor, han skulle nog snarare
sett den som en
-
230
last. Man ska se sitt rätta värde och anpassa sitt handlande,
och sina an-språk, till det, inte fordra mera, men absolut inte
heller mindre.
Men inte ens en nyaristoteliker behöver slaviskt följa
Aristoteles i allt. Så är ödmjukhet en mänsklig förträfflighet, och
vad tyckte Jane Austen om detta karaktärsdrag? För att utreda dessa
frågor skulle vi behöva en ordentlig analys av vilka olika
betydelser av ”ödmjukhet” vi behöver spela med, vilka
delkomponenter ödmjukhet består av, samt hur ödmjukhet förhåller
sig till sådant som tillbakadragenhet, osäkerhet, självkritik
etc.
Jag nöjer mig med några ord om hur Jane Austen förhåller sig
till öd-mjukhet. Hon är knappast lika avvisande som Aristoteles,
men det är inte uppenbart hur positiv hon är. I denna fråga är det
inte lika enkelt som vad det gäller storhet att peka ut exempel;
man skulle behöva finkamma alla hennes romaner och granska
detaljer. Man kan dock direkt säga att det finns en typ av
ödmjukhet som Austen inte är positiv till. Inom delar av den
kristna traditionen har, särskilt för kvinnor, självutplåning setts
som ett ideal, men dit vill Jane Austen absolut inte gå. En bra
människa måste ha förmåga till självförsakelse, men den förmågan
ska bara brukas ibland. Lika ofta är det rätta att se till sina
egna intressen. Ett klart exempel är den mycket timida och
hänsynsfulla Fanny Price i romanen Mansfield Park, som vägrar gifta
sig med Henry Crawford, trots att hela hennes omgiv-ning, personer
hon ser upp till, tycker att det äktenskapet vore något mycket
bra.
I sanningens namn måste det medges att inte heller banden mellan
Aristo-teles uppfattning om storhet och Jane Austens berättelser är
helt perfekta. Som nämndes i början menar Aristoteles att storhet
har med ära att göra. Det innebär att de storhetliga är speciellt
intresserade av ärofulla uppgif-ter, inte för att de eftersträvar
ära över allting annat, utan för att det äro-fulla är det som är
förknippat med det som är värdigt dem, de stora, vik-tiga och svåra
uppgifterna. Det är i sådana sammanhang som de goda förmågorna,
förträffligheterna, kan användas på bästa sätt. De samman-hangen
finns oftast inte i den personliga, privata sfären, utan på
samhälls-nivån.
-
231
Jane Austens berättelser utspelas nästan helt och hållet i den
personli-ga familjesfären. De stora samhällsfrågorna skymtar bara
någon gång långt borta i kulisserna. De situationer där Aristoteles
menar att storheten verkligen kommer till sin rätt, de stora, för
samhället avgörande, situatio-nerna, ligger utanför de ramar Austen
valt att ställa upp för sina romaner. Hon skildrar bara storheten
som den kommer till uttryck i den lilla, nära världen. Ramarna för
berättelserna gör att de mest typiska handlingarna för storhet, de
viktiga samhällsinsatserna, ligger utanför. Däremot skulle det
fortfarande vara möjligt att skildringen kunde visa att exempelvis
mr Knightley har en karaktär som är lämpad för stora uppgifter.
Detta är dock inte heller något Jane Austen verkar lägga någon möda
på.
Det finns både för- och nackdelar med detta. En fördel med
koncent-rationen på situationer som är vardagliga är att sådana
föredömen är både enklare och säkrare att ta efter i praktiken.
Avgörande insatser i stora samhällsfrågor är sällan möjliga (och,
om händelsevis möjliga, så är det inte självklart att de är
lämpliga) för ”vanligt folk”.
En sak som framgår är att mr Knightley bara är verksam i det
lilla samhället Highbury och dess omgivningar. Det föranleder
frågan om hur stort det samhälle behöver vara som den storhetlige
gör sina insatser i. Räcker det med lokalsamhället? Antagligen
räcker det – under vissa förut-sättningar. Insatserna behöver vara
tillräckligt djärva och kloka, och det behövs en rimlig förklaring
till att mr Knightley väljer att verka i denna skala.
För den som vill ha ett exempel på storhetlighet i en större
skala före-slår jag president Josiah "Jed" Bartlet i den aktuella
tv-serien Vita huset (The west wing). Han agerar på världsscenen
och, trots sina brister, kommer han åtminstone nära verklig
storhet.
En annan del av Aristoteles beskrivning av storheten inte heller
går att ta in via Jane Austen (eller kanske inte överhuvudtaget, om
man vill be-hålla storheten som en äkta mänsklig förträfflighet) är
det som Aristoteles säger om hur den storhetlige förhåller sig till
de tjänster han gör andra, jämfört med de tjänster han mottar från
andra (NE1124b10-18). Att han gillar att bli påmind om de tjänster
han gjort andra kan man väl svälja,
-
232
om man tolkar det som att det är fråga om verkligt stora, svåra
och för-tjänstfulla insatser som är mycket ärofulla enligt alla
sansade bedömare – beröm för sådant som vanlig generositet är han
naturligtvis helt likgiltig inför. Värre är att storhet skulle
innebära en tendens till att snabbt glömma bort de tjänster som
gjorts en (som man inte omedelbart och mångdubbelt kunnat
återgälda). Att man föredrar att det inte talas om tjänster man
behövt för att man hamnat i någon slags situation av svaghet eller
beroende är i sin ordning, även om det inte kan vara någon viktig
fråga, men att den storhetlige skulle vilja glömma det och därmed
sin tacksamhetsskuld?!
Man kan undra om inte Aristoteles i sin beskrivning här råkat
glida över till det som snarare är ett av de stora problemen med
storheten. Att de som verkligen är förträffliga människor, och är i
social ledarposition, även präglas av storhet har jag svårt att se
någon uppenbar invändning mot; det är wannabes som oroar mig. Om
storhet blir ett accepterat ideal kommer det säkert att uppträda en
hel del personer som anser sig uppfyl-la, eller åtminstone vill
framstå som de uppfyller, detta ideal utan att göra det, och det är
nog snarast de som skulle reagera på det sätt som Aristote-les
beskriver. Storhet
idag
Som redan sagts, ovanstående allmänna
diskussion kan inte ersätta berät-telserna själva. Det är där som
storheten kan få ett konkret innehåll. Uppmaningen är alltså att
läsa, eller läsa om, Jane Austens romaner. De är värda det redan på
sina litterära meriter, alldeles oavsett vad man tycker om dygdetik
i allmänhet och storhet i synnerhet.
Om Emma och Stolthet och fördom verkligen fungerar så att de ger
prak-tiskt användbart innehåll åt bl a förträffligheten storhet så
ska de ha gett en tillräckligt klar uppfattning, inte bara om vad
storhet innebar på den engelska landsbygden i början av 1800-talet,
utan om vad storhet skulle innebära idag, i vårt samhälle. En fråga
är dock hur mycket aktuell väg-ledning vi ska begära? Vi kanske ska
nöja oss med att hennes exempel ger
-
233
en bättre, konkret förståelse av storheten, även om de inte
leder till att man förstår vad den innebär i precis alla moderna
situationer.
En fråga för vår tid och vårt samhälle är för vilka sociala
positioner storhet är på sin plats. Mera lokalt kan vi fråga detta
om det akademiska livet. Är storhet något vi ska begära av
professorer och prefekter, särskilt vid filosofiska institutioner
naturligtvis? Jag vågar inte ha någon definitiv uppfattning här.
Utifrån min personliga erfarenhet nöjer jag mig med att fastslå att
man inte ska kräva storhet av studierektorer; där är
karaktärs-fasthet nog.
Ett stort Tack till seminariet i praktisk filosofi vid
Filosofiska Institutionen Göteborg för många användbara synpunkter
på den näst sista versionen av denna uppsats. Ett annat kollektivt
riktat
tack för synpunkter går till de kursgrupper på
Fortsättningskursen i praktisk filosofi som jag plågat med att ha
som en uppgift på
hemtentan att kommentera en tidigare version.
-
234
Litteratur:
Hänvisningar till Aristoteles är till Nikomachiska
etiken (förkortat NE, svensk översättning på Daidalos; första
upplagan Natur och kultur 1967). Den som blivit nyfiken på den
filosofiska debatten om partikularism kan titta på en ny,
svenskproducerad avhandling av Ulrik Kihlbom Ethical
parti-cularism: an essay on moral reason (Stockholm,
Almquist&Wiksell Internatio-nal 2002). Ärkebiskop Richard
Whately’s recension finns i Jane Austen. The critical heritage Vol
1 (utg Southam, Routledge 1968), citatet (min översätt-ning) från
mrs Charles Malden har jag hämtat ur Jane Austen. Emma. A case-book
(utg Lodge, MacMillan 1968) och Gilbert Ryle: ”Jane Austen and the
moralists” från Critical essays on Jane Austen (utg Southam,
Routledge 1968). Alasdair MacIntyres analys av Jane Austen finns i
kap 16 av After virtue. A study in moral theory (första upplagan
Duckworth 1981). Anne Crippen Ru-derman The Pleasures of Virtue.
Political thought in the novels of Jane Austen
(Row-man&Littlefield 1995) har redan presenterats. En bok där
det politiska budskapet hos Jane Austen i relation till hennes
samtid diskuteras är Ma-rilyn Butler: Jane Austen and the war of
ideas (Clarendon Press 1975). En an-vändbar länk för den som är
intresserad av Jane Austen är: http://www.pemberley.com .