Kontur nr 2 - 2012

KONTUR

”Va!en.

Jag försökte just dricka vatten ur en !aska.Tragiskt nog hade jag glömt att skruva losskorken. Det här med att dricka var ingen storframgång precis. Jag tror jag ska göra ett nyttförsök om en stund.”

”Helsingfors.

Det händer att jag glömmer bort hur vackertHelsingfors egentligen är. Det händerganska ofta faktiskt. Men ikväll slogdet mig igen. Jag insåg plötsligtatt jag verkligen gillar denhär staden. Den är "n trotsatt, eller kanske just pågrund av att den ställviskan se ganska trasig ut.Det vackra "nns i det sominte är perfekt. Och livet idet som ännu inte är full-bordat. Så ungefär.”

”Grannen.

Förra vintern och våren stördes jag upp-repade gånger av oväsen från grannen.Nu har lätena tystnat. Istället får jaglyssna på en gråtande baby. Uppenbarli-gen lyckades grannarna slutföra sitt projekt.Grattis.”

”High "ve på Högbergsgatan.

Jag var med om något så sjukt idag. Ni vet närman talar om att ha så bråttom att man barahinner med en high "ve. Eller gör ni? Kanskedet bara är jag och mina vänner som säger så.Oberoende har jag hittills bara skämtat omdet här. Men hör och häpna. Idag hände detpå riktigt.

Jag är på väg uppför backen på Högbergs -gatan. Plötsligt ser jag en kompis komma ru-

sande ner för backen. Hon harbråt tom till spårvagnen och säger

något som jag inte helt upp -fattar eftersom jag lyssnar påmusik och dess utom bliröverväldigad av det magiskai situationen. Hon lyfter sinhand sam tidigt som jag

lyfter min och vi gör en perfekt high "ve. En sådan

som man bara ser på "lm.

Det var precis som jag hade drömt att detskulle vara. Det känns som om jag varit

med om nåt stort. Att jag kan stryka någotfrån min lista liksom.”

Läs mera på http://kaffepausen.ratata."/

Citat från Ka#epausen.

Nr 2 /2012

70 % va!en;det består vår planet, våra kroppar och vårnumret av Kontur av.

På följande sidor får vi olika infallsvinklar på förhållandet människa-vatten, och lite övrigt. Här intill publicerar vi några inlägg ur Rolf Blaubergs blogg Kaffepausen., och till höger intervjuas Emmi Itäranta som skrivit romanen Teemestarin kirja. Sara Rönnqvist skriver om att bo vid havet – med hög igen-känningsfaktor – och Anna von Bondsdorff delar med sig av sina tankar efter ettår i Ghana med begränsad tillgång till rent vatten. Dessutom får vi läsa Ida Fell-mans novell som vann tredje pris i Solveig von Schoultz-tävlingen 2011 samtSanna Tahvanainens kåseri om att leva tillsammans med drottning Victoria.

Och ja, 33,3 % av redaktionen är ny: Lena Malm står för fotogra"er och layout. Kontur har alltså sitt eget lilla kretslopp: Lena jobbade med tid skriftenockså i början av millenniet.

Redaktionen i vårregn

Havet gnistrar så att det rik-tigt gör ont i hjärtat. Jagsitter i en vit plaststol påen terrass 800 meter överhavet vid Liguriens kust.Hav och himmel !yterihop och jag tänder till.

Jag känner en ilning gå genom kroppen och känner tempera -turen stiga. Jag är upprymd och fri.

Min pappa berättade en gång att det är viktigt för honom attfå ha sommarstuga vid öppet hav. Det inger en känsla av frihethos honom. ”Jag påminns om att jag kan åka vart jag vill och attvärlden ligger öppen för mig. Jag väljer ändå att stanna här ochgöra det jag gör.” Min pappa behöver havet för att vara just minpappa och varje dag ta itu med sina plikter och måsten osv.Havet påminner honom om den frihet han har, fastän hans var-dag är rätt inrutad.

Jag behöver också havet. Det påminner mig om livets allavändningar. Oftast ser jag möjligheterna, när jag blickar ut mothorisonten. Havet lurar på mycket som vi inte ser på ytan. Faror,men också många överraskningar. Det kan vara skönt, piskande,

iskallt och varmt. Lite som livet. När jag sitter på en sten och tit-tar på vågsvallet vid Monå strand eller slås av en storslagen havs -utsikt uppe på en italiensk takterrass, får jag lust att dyka i medhuvudet före och se vad där "nns.

Som barn gick jag med kavata steg ut i vattnet och kastademig vågat ut i vågorna, fastän jag inte kunde simma, medan minstorebror osäkert vadade i vattenbrynet. Jag kommer ihåg då jagvar sju år och morfar hade fått en ny snurra till sin båt. Vi åkteut på äventyr i ösregn och höga vågor. Snurran skulle testas, oav-sett vädret. Båten slog hårt mot vågorna, med jag vet inte hurmånga hästkrafter, och iskalla stänk piskade mina kinder.Mamma var nervös, och jag förstod att jag skulle hålla i mig or-dentligt. Så här i efter hand, vill jag ändå minnas en härlig ilninggenom kroppen. En ilning som jag numera får av att titta ut påhavet, storm eller inte. Havet gjorde mig upprymd redan då.

I litteraturen förknippas havet ofta med äventyr. Jag ser fram-för mig Tove Jansson i sin gula regnrock och sydväst långt ute iFinska viken i full storm, eller mumintrollen då de är ute på även-tyr i sitt skepp och lägger till vid hatifnattarnas ö. Pippi på de sjuhaven osar också äventyrslust. Havet kallar på en ut, bort. Havetär oförutsägbart och omvälvande. Som livet.

Havsbrus kan samtidigt inge en känsla av lugn och trygghet.Bruset lär påminna människan om miljön och tryggheten i liv-modern. Vattnet, eller snarare ljudet av vatten, söver och vaggar,liksom bruset under människolivets första stadier. Kan så vara attdet är min tid som foster som får mig att dras till vatten, men detär ändå känslan av upprymdhet och lust som kommer över mig,var gång jag har med vatten och havet att göra. Hur härligt ärdet inte att simma naken en sval sommarnatt mitt ute i gråblåaÖstersjön, eller se hur vita vågsvall sköljer över en kilometerlångsandstrand en sensommardag.

Jag har alltid bott på platser som legat vid kusten. Alltid söktmig till platser som ligger havet nära. Mitt promenadstråk i Hel-singfors gick alltid längs med Havsstranden. Mitt sista halvår iVasa tillbringade jag mest på balkongen på sjätte våningen påStrandgatan med utsikt över ett glittrande Kvarken. Jag får lättklaustrofobi av att tänka att jag skulle bosätta mig i t.ex. Tam-merfors eller Rom. Jag behöver havet. Min kropp består upp till70 procent av vatten. Vatten är nödvändigt för att jag ska kunnaleva. Men mitt behov av vatten är nästan lika mycket psykisktsom fysiskt. ¶

Upprymd kvinna vid va!en Sara Rönnqvists tankar om och vid havet.

‚2

M E D V E R K A N D E

Rolf Blauberg arbetar som modersmålslärare och skriver bloggen Kaffepausen.

Sara Rönnqvist praktiserar vid Finlands kulturinstitut i Köpenhamn.

Ida Fellman arbetar på Svenska Yle Arkivet.

Anna von Bonsdorff studerar "loso" och litteratur i Helsingfors.

Sanna Tahvanainen är författare.

R E D A K T I O N

RedaktörerJemima KoliSonja Mäkelä

Gra!sk form samt fotoLena Malm

Kontaktredaktion@kontur."www.kontur."

Detta nummer är presslagt 24.4.2012.

Emmi Itäranta är på besök i Finland över påsken och jag har föreslagit att viträffas på Théhuone i Helsingfors. Det är ingen unik idé visar det sig eftersom hon även ti-digare har fotograferats på samma ställe i samband med att hon berättat om sin debutbokTeemestarin kirja (Temästarens bok). De senaste fyra och ett halvt åren har hon bott i Can-terbury i England där hon studerat och sedermera arbetat vid Kents universitet. Hon under-stryker att hon inte arbetar som forskare utan som kontorsassistent, eftersom det är har häntatt det senare antagits per automatik. Vid universitetet har hon deltagit i ett magisterprogrami litterärt skapande. Det var under arbetet med avhandlingen pro gradu i teatervetenskapsom hon lärde sig att det strikt akademiska sättet att forska och behandla kunskap inte varhennes tillvägagångssätt. Intresset att fortsätta studera vid ett universitet väcktes åter i ochmed programmet.

Inte minst titeln på boken indikerar ett intresse för tetraditioner.— Jag hade redan tidigare intresserat mig mycket för den japanska tekulturen, dess estetik

och !loso!, men i och med arbetet med boken gjorde jag mycket bakgrundsforskning omolika tekulturer och traditioner, främst japansk och kinesisk, säger Emmi Itäranta.

Itäranta ville leka med tanken om att placera en av de sista representan-terna av den här traditionen i framtiden. Men istället för te som en lyxvara,som den brukat vara, så skulle rent vatten vara det. En av spänningsskaparna iverket är den hemliga källa med rent vatten som temästaren av den här !ktiva traditionenbevakar. Det är uppenbart att skrivarbetet har krävt en hel del bakgrundsforskning, men jagpåpekar att det är tydligt att det är främst !loso!n bakom teceremonierna som lyser framgenom berättelsen och inte en idé om en bred kunskap om tesorter, detaljer och så vidare.Itäranta gläder sig över kommentaren:

— Jag tänker att jag skulle ha hamnat i svårigheter om jag skulle ha börjat skriva om te-ceremonier i detalj och därför !ck det bli en !ktiv tekonst som kommer i uttryck i verket.

Berättelsen utspelar sig i en oviss framtid i ett Finland som är en av de enda säkra plat-serna kvar att leva på, i en värld med akut vattenbrist och ett samhälle lett av armén. Då ärdet mer än naturligt att det också är en framtida möjlig tetradition som representeras i be-rättelsen, en blandning av olika traditioner.

Även om det akademiska forskandet inte visade sig vara Itärantas hjärtesak, är bakgrunds-arbetet det i högsta grad.

— Jag tyckte om bakgrundsarbetet. Jag läste mycket, såg på !lmer, besökte te ceremonier.Jag kunde hålla på och forska och ständigt lära mig nytt även om det aldrig skulle bli någonbok som resultat av det.

VattenDen ena huvudpersonen i boken är Noria, som ska ärva temästaryrket av sin far. Som enandra huvudperson kan man se elementet vatten: det strömmar genom berättelsen och ären central källa för det litterära språket. Manuskriptet som vann Teos tävling hade namnetVeden muisti (”vattnets minne”), men man bestämde sig för att byta namnet delvis på grundav att den !nska översättningen av Rebecca Skotts Ghostwalk !ck samma namn. Vattnet varhemskt viktigt från första början, säger Itäranta. Hon fascinerades av tanken om vattnets be-tydelse i olika kulturer och mytologier, att det i nästan varje kultur, om inte i alla, !nns etteget gudaväsen för vatten. Vatten får alltså både en materiell och en andlig betydelse. Jagundrar om hon kan berätta lite närmare om vad som är tanken med vattnets minne.

— Tanken är inte att personi!era vatten som en andlig varelse, utan att skilja åt vattnetfrån dess vardagliga självklarhet. I berättelsen ville jag ha med en !ktiv tanke om vattnetsmedvetenhet, även om det inte behöver vara någonting som jag själv tror på.

Noria upplever "era situationer som om de utspelades under vatten: hennes temästarskapgör att hon har ett lugn över sig då hon betraktar sin omvärld och det som sker i den. Andningoch att stanna upp präglar skildrandet, vilket gör att tempot är ganska långsamt även om dethandlar om ett science !ction-äventyr.

— Jag hade inte som avsikt att skriva en långsam text, men när den visade sig bli sådanså bestämde jag mig för att hålla fast vid det. Kanske det också hade att göra med att förvänt-ningarna på att en text i den här ska ha ett högt tempo.Att skriva science !ction eller fantasy var inte heller den ursprungliga planen, men textenpå sätt och vis formades till det. Då vaknade också tanken att förena genren och långsamhe-ten.

SkrivandetNamnet byttes från att indikera vattnets minne till temästarnas böcker, några av de få sakersom i den !ktiva framtiden förmedlar kunskap om det för"utna. Om vattnet är ett viktigtelement i romanen så är också berättandet, kunskapsförmedlingen det. I romanen väcks frågor om vem det är som får kontrollera andras tillgångar till sådant som vi i vårt samhälleupplever som självklart.

— I verket har historien avbrutits: människorna kontrolleras genom att de fråntas kun-skap om det för"utna och vad som sker i världen samt genom att deras rätt till rent vattenbegränsas. Vattnet symboliserar kontinuitet, det är samma vatten som rör sig på vår planetsedan urminnes tider.

Skrivandet har hört till Emmi Itärantas liv på "era sätt, hon har bland annat arbetat somjournalist, kritiker, dramaturg och manusförfattare. Fiktivt skrivande har varit en del av hen-nes liv de senaste 20 åren, sedan avhandlingen blev klar för 10 år sedan har hon skrivit akti-vare för bordslådan tills nu.

Itäranta skriver på två språk, engelska och !nska. Också Teemestarin kirja är skriven påbåda språken, även om den inte publicerats på engelska. Jag in"ikar att det kunde !nnaspotential till det då vi ju redan har den !nska författaren Hannu Rajaniemi som skriver science !ction på engelska och som har blivit en bestseller. Itäranta kommer antagligen ifortsättningen också att skriva sina verk på båda språken, även om det är arbetsdigert ochtids krävande.

— Jag är med i två mycket bra skrivargrupper, en i England och en i Finland. Båda fun-gerar så utmärkt att jag får lov att fortsätta skriva på båda språken. På sätt och vis hjälper detockså då man !nslipar texten då man får lov att väga varje detalj, men det är petigt också.

För att skapa en !ktiv värld i framtiden har Itäranta också fått vara kreativ med att hittapå nyord.

— Vissa ord fungerar bara bättre på engelska, det gäller också några nyord som jag kom-mit på.

Som exempel nämner Itäranta ”passpod”, som hon anser att uttrycker bättre det digitalapass som på !nska !ck bli att heta ”viestin” och ”!sh !res”, nyord för norrsken som i bokenheter ”vedenvalkeat”.

Det !nns kanske en chans att vi får höra mera om vad som sker i den värld som skildrasi Teemestarin kirja:

— Jag brukade förhålla mig skeptisk till fortsättningar, men nu börjar jag ha förståelseför att författare skriver sådana. Det har att göra med ny!kenhet och en vilja att ytterligareförstå och utforska den värld och de personer man skapat. Det återstår att se om det blir enfortsättning. ¶

Te

tanken var att skilja åt vatten från dess vardagliga självklarhet

I framtiden är vatten och kunskap en lyxvara

’

Text: Jemima Koli | Foto: Lena Malm

3

Om vi ser det här som en process, så är varjedelskede i uppbyggnaden lika viktigt. På den här bilden

ser ni att man kan likna hela processen vid en lök.Power Point-diat föreställde nu en lök. Han stängde av kon-

sultens röst, tittade på Mikael som fnös och himlade med ögonen.Hon satt bredvid honom som vanligt. Hade den där slitna, noppiga, bruna, spända klänningen.

Alldeles för kort. Hon måste dra ner den hela tiden där hon satt i den moderna designsoffan. Lik-som ledigt, avslappnat, men egentligen var hon mycket väl medveten om sig själv och om honom.

Klänningen, som hon förstås var extra söt i. Enligt sig själv. Hur hon alltid poängterade atthon hade köpt också den på loppis, för två euro. Och hur hon aldrig köpte nya kläder. Närmarefyrtio, gift, med tre barn i skolåldern. Och ändå alltid se ut som en tioårig skol!icka. Och hurmånga gånger hade hon inte sagt det, lite skämtsamt, självironiskt. Då var det meningen att manskulle fnissa och se vänlig ut. Och se på henne. In i hennes gröna ögon. Om man nu såg något,hennes glasögon var alltid !ottiga och smutsiga. Och tänk att en vuxen kvinna inte hade lärt sigatt sminka sig. Kletig mascara skuggade ögonen. Och brunkräm på "nnarna som dök upp ibland.Hur hon försökte dra i sitt lockiga, trassliga hår för att dölja "nnarna. Och när hon talade doldehon dem med handen, så att han inte skulle se dem. Då bad han henne alltid upprepa vad honsagt, att ta bort handen från munnen så att han kunde höra vad hon sade. Och hon tittade ner ibordet. Som om de där "nnarna förtog hennes skönhet plötsligt.

Och hur hon lyste upp om man gav henne uppmärksamhet. Ögonen glittrade, hon såg utsom om man hade gett henne en gåva. Om han fräste till slocknade ljuset, bra att inte underläppenbörjade darra. Som ett litet barn som hade fått skäll. Och så tog hon åt sig, började be om ursäkt.Och tvinnade sig in i sina förklaringar, medan hon tvinnade händerna om vart annat.

Att knäet skulle värka så förbannat. En molande smärta, ständigt.På axeln hade klänningen ett hål, huden skymtade genom. Ljust mot det bruna. Att känna

med sitt "nger genom det hålet.– Vi säger att processen har gått vidare in under det understa skalet på löken. Där hittar vi

målet, kärnan. Pudelns kärnaÅh, dessa konsulter, med sina metaforer. Lökens kärna. Pudelns kärna. Det kröp i hela krop-

pen. Knäet värkte. Han stönade irriterat till. Kände hur hon fnissade och sträckte på sina strump-byxben, det vänstra benet rörde vid hans värkande knä. Hennes ben i strumpbyxan. En stor revapå strumpbyxbenet vid vaden. Och tittade inte där en massa hårstrån fram. Hon kunde inte ensraka benen ordentligt. Att bara gå i en noppig klänning, med ett rejält hål på axeln. Bara göra det.

Om hans drömmar inte vore så utslitna. Så klichémässiga. Att ta henne mot kopiatorn. Atttrycka hennes kropp mot sig, hålla den tätt, borra in näsan i hennes hår. Hårt, hårt, hårt.

Vid lunchen spillde hon alltid mat på sig. Medan hon pratade på. Ville att alla skulle enga-gera sig i hennes diskussioner, om tv-program, "lmer, psykologi, thailändska prostitueradeoch omskärelse. Hade det inte varit ekologiska mensskydd också? Inte förvånande. Ochalltid med den där lite urskuldande »titta – är jag inte lite söt ändå»-minen, medan hondiskuterade om mäns våld mot kvinnor. »Hur kan någon man vilja gå ner i en källare ochligga med en förtryckt thailändska på en snuskig madrass», och så tittade hon rakt in i hansögon. Uppfordrande, men samtidigt !irtande. Men hon kunde inte säga knulla. Lite prydsamtidigt.

Ibland kunde han skymta en sorg i hennes ögon bakom de !ottiga linserna. Osä-kerhet. Och den darrande underläppen. Tårar glittrade till i hennes ögon somblev ljusröda. Ett barn som var osäkert på att vara älskat. Och som ville ha bekräf-telse till varje pris.

Den noppiga, bruna, klänningen var säkert av något konstmaterial. Den varfull av hennes långa, lockiga, ljusa hårstrån. Och mjäll. En doft av svavel bekräftadedet. Svavel och toffe. Mjällschampo och något barnsligt balsam. Han lutade sig lång-samt framåt och andades in. Svavel, toffe, hår och svett.

Hålet på axeln. Lockande. Precis lagom stort för hans pek"nger.Huden där inne. Han inbillade sig att han såg fräknar genom hålet.

Han kom ihåg den heta sommaren, när hon slamsade in i ärmlösa sommarklänningar. UtanBH. De nakna ljusa axlarna, nästan vita, men fulla av fräknar. Stora fräknar och små fräknar.Bruna, ljust bruna. Han försökte koncentrera sig på datorskärmen och på sitt arbete. Och när honhjälpsamt böjde sig mot honom, ville hjälpa honom med datorn. Utan att han hade bett henne.Håret nuddade vid hans arm. Det ena bröstet rörde vid hans axel. Doften: svavel, toffe, svett ochnågot annat. Kvinna kanske, en annan kvinna.

Hon kom alltid släpande med skruttiga påsar med kakor, muf"ns, bullar, kex. Hembakta. Honvar ju så duktig. Än var det hennes födelsedag, än hennes namnsdag (mellannamnet som man såklart inte visste om). Bakverken var goda, men kändes ohygieniska. Och för varje tugga han togblev hennes närvaro starkare. Förväntan, som ett litet barn stod hon där igen. Degen växte i hans

mun, blev klibbig och svår att svälja. Han tackade alltid. Ibland berömde han något. Oftast omdet inte smakade så gott. Hon såg glad ut, lite förvånad. Om han tyckte bullen var extra god försöktehan säga ett kort och avvisande tack. Hon väntade och tittade. De gröna ögonen bakom de smut-siga linserna. Besviket, hon ville att han skulle säga något mera. Han svängde sig från henne ochrörde vid musen så att datorskärmen tändes.

– Om du, Peter, skulle säga vad du associerar till när du hör ordet lök ...Peter mumlade något, som ingen hörde. I alla fall inte han. Hennes ben lutade mot hans knä.

Han ville !ytta sitt knä. Längre ifrån. Närmare. Hon tryckte benet mot hans knä. Tittade upp. – Förlåt, viskade hon. Ville se honom i ögonen. Förlåt. Hon sade förlåt säkert fem gånger per

dag. Han ville skrika. Förlåt, förlåt för vad då? Du kan inte be om förlåtelse av mig. Jag kommerinte att ge dig den. Hon krävde så mycket. Särskilt när hon försökte att inte kräva något.

Han sitter nära, nära, nära, där, kom närmare, kom närmare, jag vill att han skall komma mig närmare,inte så nära, sitt inte så nära. DET ÄR JAG SOM SITTER SÅ NÄRA, JAG NÄRA, NÄRA, NÄRA.SLUTA, SLUTA, SLUTA

En kylig och fuktig dag, hennes röda kinder, röd!ammig i hela ansiktet. Det burriga håret i två!ätor. En massa lockar som slitit sig. Stod som en gloria runt henne. En halsduk i starka klara fär-ger. Hon såg så glad ut. – Jag har stickat den själv.

– I löken hittar vi det vi skall starta från. Vi kan ta ett varv till där alla fritt får associera till föregå-ende workshopdeltagares ord. Om jag säger lök vad säger Tina?

Hade de verkligen inte kommit längre ännu? Han tittade på klockan. En halv timme hadegått. Tina sträckte på sig på andra sidan bordet. – Öh, purjo. Bra, sade konsulten, vad säger dåChrister:

– Process (han "ttades väl). Benedict: – Lök. Alla fnissade lite. Turen kom till henne. Honsåg ut som om hon verkligen tänkte efter: – Mull, därifrån kan något växa. Konsulten nickade iv-rigt. Så tittade hon på honom, blinkade för att säga: där lurade jag honom. Konsulten såg påhonom: Nå. – Lera svarade han, allt stannar upp. Hon såg ivrig ut, fnissig. Som om de två hadenågot gemensamt.

JAG ÄR SÅ DUM, SÅ DUM, SÅ DUM. DU, JAG, JAG, JAG, JAG. HAN TYCKERJAG ÄR SÅ DUM. VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR ÄR JAG

INTE TYST

– På agendan inför processen och förändringsövningarna vill jag nu att ni allagår fram och skriver ert ord med valfri tusch på valfritt papper.

På bordet låg tjocka tuscher i olika färger. Han svepte sitt kaffe, kallt med vid-bränd smak. Hon steg upp för att sätta undan sin kopp och råkade spilla en skvätti designsoffan. Hon verkade inte ha märkt det. Skulle han säga något för att fåhenne att bli förlägen och ställa till en scen, när hon försökte att inte ställa till

en scen. Han lät bli, den här gången. Måste ändå koncentrera sig på att ta sig uppfrån den alltför låga designsoffan. Ett ilande gick genom knäet när han steg upp. Hanvinglade till mot bordet. Slog förstås knäet i stolsbenet. Han svor till. Konsulten tittade

bekymrat och medlidsamt på honom.Hon hade gått fram till det brandgula papperet. Förstås. Mull stod där i moss-

gröna bokstäver. Han valde det vita papperet. Skrev lera med brunt.– Om vi nu tittar på de ord vi har skrivit kan vi då dra några slutsatser om

vad ni har för visioner och strategier inför de förändringsprocesserna vi talat om?Om vi tar Tinas ord här: Purjo, skrivet i lila på ett ljusrött papper...

Han försökte placera tyngden på sitt vänstra ben, värken i det högra knäet gjorde detsvårt att stå. Vad hade de sagt om förändringsprocesserna? Han kunde inte minnas. Han

längtade nästan plågsamt efter sin stol och sin dator. Att få vara ensam i kontorslandskapet.Jobba, koncentrera sig.

De hade gå på öl efter jobbet hela redaktionen. Hon blev full efter ett halvt stop.Talade ännu mera än vanligt, med blossande kinder. Han var väl också full för han blev rörd avallt hon sade. Alla drack för mycket. Ljummet öl och fadda jordnötter. Hon stjälpte ut ett stop ihans famn. Det var inte mycket kvar i det, men hon gjorde en enorm scen. Han följde hennetill spårvagnen. Kunde inte låta bli att säga att hon såg söt ut. Hennes ögon blev stora bakomglasögonen, fylldes av tårar. Hon såg glad, skamsen och generad ut. Han kysste henne på håret,"ck en lock i munnen. Den smakade ingenting. Hon vinkade som en treåring genom spår-vagnsfönstret.

Mötesprocesser»… as if you didn’t know that it would sting, kissing the beehive …»

Text: Ida Fellman

4

SNÖN, DOFTEN, FUKTIGT I SPÅRVAGNEN. INTE BÖRJA GRÅTA, JAG ÄR SÅ GLAD

Nästa dag på jobbet var de generade, men bakfulla och skrattade mycket. Hon var !ammig påhalsen. Hårstrået i födelsemärket på hakan var orakat som vanligt.

JAG MÅSTE SLUTA, MÅSTE SLUTA. HAN TYCKER JAG ÄR DUM, DUM, DUM, JAG ÄRSÅ DUM, DUM, DUM, LITEN UNGE, JAG ÄR SÅ BARNSLIG, SÅ SÅ BARNSLIG.AAAAAAARGHHH

– Purjon är ju en lök som är lång och innehåller mycket mull faktiskt, sade konsulten.Är mullen det som kan sätta käppar i hjulet på våra förändringsprocesser eller, han nic-kade åt hennes håll, något som något kan växa ur. Jag vill nu att ni skall sluta era ögonoch röra er lugnt i rummet i en cirkel medan musiken spelar. När musiken tystnar skallni stanna och öppna ögonen. Då kommer ni kanske att be"nna er på en helt annan po-sition i förändringsprocessen.

Konsulten tryckte på play. Inget hördes, någon harklade sig. Så kom ett burkigt ljud:… we are the champions … Det var nog inte Queen precis. Deltagarna började saktahasa runt. Ingen av dem blundade väl på riktigt. Han tänkte åtminstone inte sluta ögo-nen. Han passade på att söla lite vid hennes plansch när han såg att konsulten sträcktefram sitt "nger för att stänga av musiken.

– Nåja, nu står vi alla vid ett ord tror jag. Nej Benedict och Christer har visst intehittat sina platser ännu, sådär. Okej om vi börjar vid ordet vitlök. Skrivet med blått pårött papper. Mikael vad tänker du om vitlök som en metafor för processen?

Hon stod förstås vid hans plakat, det vita med lera i brunt. Han kom på sig med attundra hurudana underbyxor hon kunde tänkas ha på sig. Säkert utslitna, gråvita, medslappt gummiband och hål i grenen. Sådana han hängde upp varannan dag därhemma.

På "rmafesten hade de druckit rejält, spriten var ju gratis. Och så skulle man sjungakaraoke, som vanligt. Hon hade gått upp med tre andra kvinnor, han mindes inte ens vilkade var. De sjöng något självklart, kanske »I will survive», nej »Kevät» var det kanske. Jo.Hon sjöng inte särdeles bra, hördes bara nu och då i refrängen. »Sinä tarjosit salmiakkia,minä olin hölmö, panin peliin koko elämän, vaikka tarjosit vain salmiakkia …». Röd och ge-nerad hade hon kommit ner från scenen. Och han hade inte kunnat låta bli. Gick uppnär det var hans tur. Tittade på henne under hela sången. Han sjöng bra, och stadigt.Kände hur kroppen växte. Hon tittade på honom hela tiden. Lyste. »And you fake, justlike a woman, and you make love, just like a woman, and you ache just like a woman, but youbreak just like a little girl.» Vad han älskade det, det var så förutsägbart, så typiskt ochhon sög i sig varje ord. Som om han talade till henne med denna, för honom, totalt sön-derspelade låt.

TUNG, TUNG, TUNG, TYNGD, HAN SER PÅ MIG, HAN SER MIG, SER, SER,TUNGT, TUNGT, TUNGT, TUNGT

Han började promenera hem med henne genom skogen efter jobbet.Vid hennes hus tog han bussen i stället för tåget hem. Han sade sig själv att det nog var hälso-samt också. Det var lätt och luftigt att gå. En vacker eftermiddag i oktober stannade hon uppoch vände sig mot honom. – Förlåt, sade hon, förlåt att jag gör allt så rörigt. Han sade ingen-ting, lade bara sin tumme mot hennes läppar. Hennes överläpp var mycket fuktigare än dentorra underläppen. Han tryckte tummen hårdare mot läpparna. Hon slöt ögonen, hon hadefräknar också på ögonlocken. Hennes andetag blev djupa och långsamma. Han kände denvarma luften från hennes näsborrar. På överläppen !addrade de små, ljusa fjunen. De stod såtills han tog bort sin tumme. Hon slog upp ögonen. Pupillerna bakom glasögonlinserna varstora och ögonen allvarliga.

TRYCKET, VÄRMEN, TYNGDEN, VILL BITA DEN, MÅSTE BLUNDA, TYNGD I LÅREN,I UNDERLIVET, I MAGEN. ILLAMÅENDE, TYNGD, DET VIRVLAR RUNT I MAGEN,ÅÅÅH TA BORT, NEEEEEEJ TA INTE ...

I november var det ovanligt kallt. De gick alltid raskt den mörka vägen mot hennes hem. De sadeinte så mycket. Hon sträckte ibland fram handen som för att ta hans hand, men hon gjorde detaldrig. En eftermiddag förklarade hon att hon inte gillade skymningstiden på vintern. Rusnings-tra"ken, bilarnas ljus och mörkret som föll. När det var tillräckligt mörkt gick det an, men skym-ningen var tung. Hon lät allvarlig och ledsen.

Han halkade i en brant nedförsbacke och steg fel med sitt svaga knä. Nästa dag värkte knäetså mycket att han tog tåget direkt hem i stället. Det var svårt att säga det åt henne. När knäet blevbättre föreslog han inte att de skulle återuppta promenaderna. Hon sade inte heller något om det.

INTE MER, INTE, INTE, JAG MÅSTE SKÄRPA MIG, MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE ...

– En vitlök ger styrka åt förändringsprocessen kan vi kanske säga,

Konsulten började låta nästan desperat. Alla skruvade på sig och harklade sig. Minst en timmekvar av denna plåga. Men han visste att han inte kunde gå iväg. Det kunde se illa ut vid samar-betsförhandlingarna.

En yngre kollega skulle sluta och bjöd hela redaktionen på avslutningsfest. Man drack. Han drack.Man dansade. Han tittade på. Hon dansade vilt och ivrigt. Plötsligt stod hon framför honom. Hon!ämtade, alldeles röd och svettig. – Kom och dansa. Jag älskar den här låten. Han pekade motknäet, men steg upp i alla fall. När han gick bakom henne märkte han att hennes klänning var

alldeles våt på ryggen. På dansgolvet lade han sin hand mot hennes rygg. Kallfuktigt underhans hand. Han tryckte sin hand hårt mot henne. Hon sjöng med och hoppade upp och neri vild pogodans. Hennes glasögon trillade ner från näsan när hon kastade på huvudet framoch tillbaka. Han fortsatte röra hennes svettiga rygg medan hon skuttade upp och ner till mu-siken. Hon vrålsjöng i hans öra, men han uppfattade inte ett ord.

»I wish I could believe in who you are. You held your cup in the air and you called it a guitar, youput your face on the glass and you called it great cinema.» SJÖNG JAG, JAG ÄLSKAR, ÄLSKAR,ÄLSKAR

Hon kom hem till honom efter det. Han ångrade sig genast han frågat henne om hon villekomma hem till honom och lyssna på skivor. I ljuset från de glåmiga lysrören satt de bådatysta på de slitna blå plastsätena i lokaltåget. De borde ha tagit taxi, som han föreslagit, istället satt de här i trettio minuter, med alla fulla, pinsamma, tragiska människor. Han blevirriterad på henne. De hade inte något att säga varandra, fyllan höll på att ersättas av bak-fylla.

Christina var bortrest. Det var första gången någon kom hem till dem, på det här sättet.De satt på soffan i vardagsrummet, ganska långt ifrån varandra. Han steg upp för att sätta påskiva efter skiva. De drack inte whiskyn han hällt upp åt dem. Han kände att det var omöjligtatt komma upp till rusets glädje igen. Hon !yttade sig osäkert fram och tillbaka i soffan, ochsög på en hårtest.

KAN INTE SÄGA NÅGOT, HEMSKT, VET INTE VAD JAG SKALL SÄGA. MÅSTENOG GÅ NU, NU, NU, NU ...

När klockan blev fem föreslog han att de skulle ringa en taxi. Hon nickade. Tafatt kramadehan om henne i tamburen. Han tittade på henne från balkongen Hon såg så liten ut på väg

till taxin, vände sig om och vinkade med en stor ullig vante. Han gick tillbaka till soffan ochsvepte de båda glasen whisky. Han märkte att hon lämnat efter sig en mängd långa, ljusa hårstrån.Han suckade och gick efter en svamp som han fuktade och putsade soffan med. När han gjort detlade han sig ner på soffan och doftade på den. Han kände ingen doft av henne. Klockan var när-mare sex och han somnade för några timmar.

De nämnde inte incidenten på jobbet. Han försökte undvika henne, fräste till när hon föresloglunch. Hon kom rödgråten från toaletten. Han kände hur det ilade till i magen av ömhet. Ochav irritation. Hon försökte se tapper ut när han tittade på henne, men det "ck henne att se ännuynkligare ut. På eftermiddagen stod hon i korridoren och talade tyst och snabbt med en kollega.Han inbillade sig att de båda tittade kritiskt på honom när han gick förbi.

INTE GRÅTA, INTE GRÅTA, JAG SKALL INTE GRÅTA, GRÅT INTE, SABLA UNGE,SLUTA GRÅTA, SLUTA NUUUUUU. JAG ÄR SÅ FANS IDIOTISK, IDIOTISK, SLUTAGRÅTA. JAG ÄR SÅ BARNSLIG, BARNSLIG, BARNSLIG, BARNSLIG. IDIOTISK

Det enda han kunde göra var att fortsätta undvika henne. Han försökte ge henne så lite uppmärk-samhet som möjligt. Att inte ens titta på henne. Hon ville ha hjälp av honom ofta, men han sadeatt han inte visste, att hon "ck be någon annan. Hon försökte alltid vara tapper. Men ibland kundehan inte låta bli, han måste få luta sig över hennes bord. Hans arm var så nära hennes, hennesvarma andedräkt mot armen.

VÄRMEN, VÄRMEN, VÄRMEN, VÄRMEN

Workshopen var äntligen över. Han linkade tillbaka till sin plats så snabbt han kunde. Hon hadesprungit iväg tidigare för att hämta barnen på eftis. Han hade en klump i halsen, det kändes somom han ville gråta, hade inte gjort det på säkert tio år. Han fnös till och skrev in sitt lösenord pådatorn. Det plingade till i inboxen – det var en länk till Spotify.

»The body breaks and the body is fine, I’m open to yours and I´m open to mine, the body aches and thatache takes its time, but you’ll get over yours and I’ll get over mine.»

Ida Fellman vann tredje pris i Solveig von Schoultz-tävlingen 2011 med sin novell Mötesprocesser. Av någon outgrundlig anledning — den mänskliga faktorn? — föll hennes text bort ur dubbelantologin

med de bästa bidragen ur nämnda tävling samt Arvid Mörne-tävlingen, om Schildts & Söderströms publicerade våren 2012..

Kontur har nu äran att publicera Fellmans novellen.

5

’

Text: Anna von BonsdorffFoto: Lena Malm

6

D et är inte direkt något obekant faktum att vattentillgången ivärlden är ojämnt fördelad, eller att rent vatten inte är någotman bör slösa med, men tyvärr är det inte heller något somjag re!ekterar över precis varje gång innan jag vrider på enkran. Jag minns en lågstadielärare som sade sig tro att nästavärldskrig kommer att bryta ut på grund av oenigheter kringhur rent vatten ska distribueras, och att det dessutom knappastkommer att dröja särskilt många decennier innan det kriget

bryter ut. Det här bekymrade såklart mitt unga jag för stunden, samtidigt som det föreföll rättenkelt att vifta bort ett så pass abstrakt, avlägset hot. Mer än ett decennium av den förutspåddatidsfristen har passerat sedan läraren vädrade sina tankar inför min lågstadieklass, men huru-vida den här teorin stämmer återstår ännu att se.

Hur som helst, idén om att försöka hushålla någorlunda sparsamt med vatten hängersamman med övriga idéer om miljömedvetet och hållbart leverne, något som de !esta "n-ländare lär sig i ett rätt tidigt skede av livet, även om idéerna inte alltid omsätts i praktiken.För min egen del blir vetskapen om planetens ohållbara tillstånd lite av ett gnagande ontsamvete som gör sig påmint var gång jag duschar en aning för länge eller råkar diska medvattnet rinnande. Trots det onda samvetet tror jag att det främst är svårt att hushålla sparsamteftersom vattentillgången i den "nländska vardagen närmast tycks vara oändlig och eftersomförbrukningen inte leder till några direkta, observerbara konsekvenser. Skamligt nog vet jaginte ens hur många liter vatten jag i genomsnitt kranar bort under en dag.

En motsats till den vardag där ständig tillgång till rent vatten är garanterad "ck jag upplevadå jag tillbringade ett knappt år i Ghana som volontär hösten 2008 och våren 2009. Medanmånga saker skilde sig från den bekanta "nländska vardagen kändes andra fenomen inte sär-skilt främmande vad livet i Accra vid den västafrikanska Atlantkusten beträffade. En del om-ställningar "ck jag i alla fall vänja mig vid, varav den mest påtagliga förändringen gälldetillgång till vatten. För första gången var vattentillgången i min vardag faktiskt begränsad påett alldeles konkret vis. Det "ck mig att både justera min inställning till bekvämlighet och attre!ektera över min egen vattenkonsumtion.

I Accra delade jag hushåll med fyra andra personer; en tysk och en kinesisk-brittiskvolontär, en ghanan och en nigerian. Vi utgjorde en brokig sammansättning som interiktigt återspeglade en gemytlig Tillsammans-stämning á Lukas Moodysson, men detfungerade i alla fall. Huset vi bodde i var beläget i ett medelklassområde i staden. Vis-serligen var det utrustat med vanliga bekvämligheter så som badrum med dusch ochtoalett, men duschen gick för det mesta inte att använda. Vattnet i vår del av Accravar i regel avstängt under veckorna och för det mesta var det bara på söndagarna som detverkligen hände något då man skruvade på kranarna. Däremot fanns det inte någon garantiför att det verkligen skulle "nnas rinnande vatten varje söndag.

Varje gång då vattnet rann gällde det att fylla på ett antal stora plasttunnor som stod utepå den inhägnade innergården. Vattnet i tunnorna, som vi dessutom delade med familjen igrannhuset, skulle räcka till en hel veckas vattenkonsumtion, huvudsakligen improviseradeduschar, toalettspolning och klädtvätt. På ett mycket överskådligt sätt "ck jag uppleva att detfaktiskt bara fanns en begränsad mängd vatten att tillgå. Då jag i vanliga fall kranar vatten vetjag inte hur mycket som hinner spolas ned innan jag stänger kranen. Men med hela veckanstotala vattentillgång fullt synlig och överblickbar blev jag direkt mer medveten om hur mycketjag förbrukade, och till vad.

Insikten om att leva med en begränsning av det här slaget och framför allt avsaknaden avgaranterad, regelbunden vattentillförsel slog mig först hårt. Veckans uppsamlade, totala vat-tentillgång såg vid en första anblick inte så övertygande ut. Hur skulle det räcka? Och än vik-tigare, vad skulle ske ifall det inte räckte? Jag "nner det närmast komiskt att jag, då jag insåghur det förhöll sig, först av allt greps av en slags irrationell känsla av osäkerhet och avsaknadav kontroll. Hur kommer det sig att avsaknaden av garanterat över!öd väcker osäkerhet hosden som är van vid dylikt? Vad är det för en underlig hamstermentalitet som slår till? Behovetav garanterade tillgångar tycks hänga samman med kontrollbehov och bekvämlighetsgaranti.Ändå är största delen av världens befolkning tvungen att leva utan dylika garantier. Små-ningom upphörde även jag med att se vetskapen om den ibland oregelbundna vattentill-gången som ett verkligt orosmoment. Eftersom oförutsedda händelser ständigt inträffade vardet ingen idé att oroa sig på förhand. Dessutom gick det aldrig någon riktig nöd på oss i huset.Så vitt jag minns var det bara en gång som alla vattentunnorna stod tomma en dag eller två.

Det är underligt att just den något osäkra tillgången till vatten i början kändes besvärlig.I jämförande syfte passar jag på att dra en parallell till elektricitet. I stadsdelen där jag boddeuppstod det ibland elavbrott som kunde räcka ganska länge, till och med !era dagar. Elav-brotten, även de längre, upplevde jag aldrig som något problem eller orosmoment. Snararekunde ett elavbrott under kvällstimmarna vara rätt stämningsfullt. Röster och rörelser däm-pades i det kompakta mörkret på kvällarna, stearinljus plockades fram och kommersen fort-satte i de små butikerna längs gatorna.

Det allra besvärligaste och dessutom mest frekvent förekommande vardagsbestyret somjag "ck vänja mig vid under månaderna i Ghana var att tvätta kläder. Allting tvättades natur-ligtvis för hand i plastämbaren ute på gården och var person i hushållet ansvarade för sinegen tvätt. Tvättandet var ett evighetsprojekt utan slut som upprepades varje vecka. För densom är ovan är det dessutom ganska tungt att tvätta för hand. Särskilt stora otympliga persedlarså som jeans och handdukar var besvärliga att ge sig i kast med. Inte blev processen roligare

av att !era grannar passade på att ta en extra sväng förbi gårdsplanen för att få se en obruni(vit person) tvätta, roade av ens bristande tvätteknik. Trots den lustiga synen delade grannarnamycket välvilligt med sig av goda råd, men även om jag slet och kämpade blev jag aldrignågon expert på hantverket. Snarare tyckte jag av att mina plagg inte blev riktigt rena och jagdrömde om den bekvämlighet som en tvättmaskin skulle innebära. I ärlighetens namn pla-cerade sig tvättmaskinen mycket högt upp på listan över sådant jag saknade allra mest undermin tid i Ghana. Nu vet jag exakt hur jobbigt, om än långt ifrån omöjligt det är att tvätta endryg veckas klädombyten för hand och kan dessutom uppskatta ungefär hur många plast -ämbar vatten som går åt till det. Det var då och där, böjd över min tvätt, som jag börjadetänka på tvättmaskinen som höjden av vardagslyx. Största delen av världens befolkning klararsig trots allt utan den här upp"nningen.

Dricksvattnet hivades däremot inte upp ur tunnorna på gården, utan det inhandlades iaffär. Dricksvatten såldes över allt i halvliterspåsar av plast. Då jag under en första promenadi området där jag skulle bo såg mig om efter en skräpkorg tyckte en av mina grannar att jag,eftersom jag faktiskt befann mig i Ghana, lika gärna kunde sätta igång med integrations -processen direkt, vilket i det här sammanhanget innebar att kasta min tomma vattenpåse pågatan. Riktigt så integrerad var jag ändå inte beredd att bli. Tomma vattenpåsar förpassadesdessvärre snabbt ut på gatan och spåren av förbrukade vattenpåsar syntes över allt, var manän rörde sig i landet. I Ghana har jag sett de vackraste stränderna någonsin, men även demest nedskräpade. En upputsad badstrand för turister och semester"rare kan förvandlas tillen lokal avstjälpningsplats några kilometer längre bort. Havet ger och havet tar. Eller, havetförväntas snarare ta hand om en stor mängd skräp.

Jag vrider och vänder och våndas av tanken på att trots mina månader i Ghana känns

livet där ändå inte på riktigt, inte för mig. Till slut vet jag inte hur jag ska förhålla mig till attjag faktiskt bara är en tillfällig besökare, till det orättvisa i att jag endast gästar en vardag somstyrs av andra villkor, omständigheter, förutsättningar, och begränsningar än vad min "n-ländska motsvarighet styrs av, vad gäller tillgångar och välfärd. Egentligen kan jag ombokamin !ygbiljett när som helst och resa hem igen, tillbaka till över!ödsgaranti och mångdubbelbekvämlighet. Ghana blir mer av en tillfällig upplevelse än något som jag verkligen är för-ankrad i, för dörren att återvända till tvättmaskiner, till ständigt rinnande vatten och andraformer av över!öd står hela tiden vidöppen för mig.

Jag kommer att tänka på sociologen Zygmunt Baumans bok Postmodern etik där han skri-ver om vagabonden och turisten som moderna människotyper och om människans post -moderna tillstånd. Den postmoderna individen är ”fysiskt nära, andligen avlägsen” enligtBaumans träffande sammanfattning. Vagabonden, och framför allt turisten, är människotypersom jagar runt i jakt på upplevelse, men som inte engagerar sig djupare än så i platserna debesöker. Det är ett enkelt sätt att resa på, eftersom det inte berör en personligen. Turisten be-talar för sin frihet, estetiserar sina upplevelser och !yr allt djupare engagemang i de platserhon besöker, eftersom ett djupare engagemang också skulle medföra moraliskt ansvar. Härhar Bauman fångat något av den kon!ikt jag upplever vad gäller obalans och någon form avoförenlighet av de olika vardagsvärldarna jag hoppat mellan. Jag kan prova på hur det är attleva i Accra (eller var som helst) på lokala villkor, jag kan lära mig att klara mig med mindre,re!ektera över hur jag använder naturresurser och leva mer sparsamt, men samtidigt har jagockså möjlighet att avsluta experimentet precis när jag känner för det, eftersom det är just ettexperiment för mig så länge jag upplever att jag hör hemma någon annanstans och därmedkommer att resa tillbaka hem en dag. Och den här möjligheten att enkelt byta värld i enhandvändning är fruktansvärt orättvis.

För att avslutningsvis återgå till min bortskämda längtan efter den där hushållsmaskinensom skulle ha besparat mig så många timmars möda, besvär och svordomar kan jag avslöjaatt en av de första sakerna jag gjorde när jag kom tillbaka till Finland var att fylla en tvätt -maskin med mina röddammiga sommarkläder. Det var nästan ofattbart enkelt. Adjö plast-baljor och den hopplösa kampen mot envisa !äckar – jag minns fortfarande lukten av detspeci"ka !äckborttagningsmedlet som min tyska volontärvän hade hämtat med sig hemifrån.Det mest tragiskomiska med att äntligen få trycka igång tvättmaskinen som jag längtat efterunder alla månader utomlands var att det ett ögonblick rent av kändes spännande att stirrapå kläderna som började rotera i tvättrumman. Åtminstone var det ett fascinerande ögonblick,även om underhållningen inte höll i sig särskilt länge. ¶

A drömma om en tvämaskinAnna von Bonsdorff våndas över att vara til lfäll ig gäst i andra omständigheter

med möjligheten att omboka sin flygbiljett ti l lbaka til l överflödet.

Turisten betalar för sin frihet , estetiserar sina upplevelser och flyr djupare engagemang i de platserhon besöker, eftersom ett djupare engagemang också skulle medföra moraliskt ansvar.’

7

Victorias hemligheter

plötsligt en dag inser jag att jag aldrig skrivit omnågon annan än mig själv. I roman efter romanoch diktsamling efter diktsamling har jag självgått igen som en vålnad som aldrig !nnernågon ro. Jag känner ett starkt behov av attgöra någonting helt annat. Höja ribban föratt kunna fortsätta att ha roligt på jobbet. Jag

behöver inte söka efter någon eller någonting utanför migsjälv att skriva om. Ämnet för följande bok tränger sig påmig med full kraft helt av sig själv. Drottning Victoria ärknappast någon mes. Hon är bestämd och envis som få. Kräveratt få bli stoff.

Att skriva om någon annan är en upplevelse för sig. Tidigarehar jag låtit bli, kanske för att jag varit rädd för att det inte blir tillräckligtintimt, att orden slutar att betyda något, om det inte är mig själv det handlar om.Ändå kan jag inte låta bli att skriva om drottning Victoria av England (1819–1901) när honknackar på dörren en vacker dag. Jag är långt ifrån säker på att jag klarar av det, lider tidvis aven enorm ribbskräck, inser att jag ingenting kan om epoken, är ärligt talat inte ens särskilt in-tresserad av historia, men dras ändå till mitt stoff, för att sekunden efteråt förkasta det och geupp innan jag ens skrivit en första rad. Det känns helt enkelt för svårt att gå in under hudenpå en annan människa, som dessutom levde i ett annat land, i en helt annan tid. Men så ärkänslan av oemotståndlighet där igen. Victoria bokstavligen lockar mig. Närmare och närmare.

Det är alltid någon spännande liten detalj som fångar mig, precis när jag bestämt mig föratt låta bli att försöka. Som att hon hade 132 dockor när hon var liten, men inga vänner. Somatt hon inte !ck gå i trappor själv innan hon blev drottning. Som att hon var kortare än jagoch då är jag ändå bara en stump på 157,5 cm. Till slut inser jag att jag ingenting har att förlorapå att åtminstone prova.

Jag "yr från snö och mörker och sitter och skriver en vintermånad i en lägenhet i Aten.Dagarna går väl an, det är bara för mig att gå över gatan för att köpa färskt bröd till vrakpris,men det är värre med nätterna. Jag arbetar dagtid med romanens tredje och sista del, den somhandlar om den åldrande Victoria. Det är mycket död och sorg. Mat och melankoli. Victoriasmygäter om nätterna, sitter i sängen och frossar i maränger, allt för att bedöva sin sorg eftersin älskade avlidne Albert. Småningom sitter hon där ensam tillsammans med inte mindre änåtta dubbelhakor. Varje natt när det är dags för mig att gå och lägga mig växer de där hakornafram på mig. Tänk dig, åtta hakor som dallrar strax under ansiktet. Inte direkt ett drömläge omman ska försöka somna. Om jag vänder mig om, följer en krans av dallrande löst skinn eftermig. Jag räknar hakor istället för får när jag försöker somna. Känslan av att kvävas är outhärdlig.De "esta nätter ligger jag vaken till fyra på morgonen och tänker: fan ta dig, Victoria. Menhon bara fortsätter att måda i sig maränger. Tupplurar på soffan blir min räddning.

Väl tillbaka hemma hoppar en nerv under högra ögat, det ser inte klokt ut. Ådrorna kännsfyllda med kvicksilver. Det är sömnlöshet i kombination med nervositet, antar jag. Jag som in-billade mig att jag skulle komma lättare undan om jag skrev om någon annan än mig själv,hade visst fel. Jag hade liksom trott att det inte skulle komma lika nära, smärta lika mycket. Attjag själv bara skulle vara ett kärl.

Några veckor senare är det dags för mig att bada i viktorianism på plats i London. Suger imig exteriörer, interiörer, små bisarra detaljer, som kan tjäna som ett slags kristyr när det ärdags att !nslipa romantexten. Jag väljer ett hotell som ligger nära Kensington Palace, där Vic-toria växte upp och där den nya permanenta utställningen Victoria Revealed visas. Jag soverförresten skamlöst gott om nätterna, inga dubbelhakor som spökar, eftersom jag är inne i enperiod av avhållsamhet när det gäller skrivandet. Ögat har slutat hoppa och kvick silverkänslani kroppen är borta. Dags för nya symptom!

Dagen då jag ska besöka utställningen ger mig hjärtklappningar. Jag känner mig sjuk avnervositet. Hittills har jag varit ensam om min Victoria. I "era år har det bara varit hon ochjag. Nu ska jag plötsligt nästan träffa henne. Och dessutom tillsammans med mängder av andrany!kna. På väg ner för hotelltrappan visar klockan tjugo över fem på eftermiddagen, fastän jagkan svära på att jag precis ätit en sen hotellfrukost och att det ännu är förmiddag. Jag har fåttpå mig mitt armbandsur fel väg! Så nervös är jag. Men inte att undra på. Tänk om jag inte tyc-ker om henne så som hon framställs i utställningen? Tänk om ingen annan är där? Om ut-ställningen är en smaklös "opp? Jag skyndar mig över Kensington High Street, genomparkgrindarna, där två slitna telefonkiosker får ny rödfärg (det är OS i sommar!) och vidaremot Kensington Palace.

Småungar spelar fotboll på gröngräset iklädda neonfärgade västar och jag hinner tänka påCrystal Palace, mitt favoritlag. Ser Victoria på långt håll bakifrån, sittande på sin tron, blän-kande i vit marmor, förevigad av dottern Louise.

Och så går jag in. Det är smockfullt med besökare. Jag skippar utställningen om Dianaoch går upp för trapporna och raka vägen in i kärleksrummet. Och jag behöver inte bli besvi-ken. En matta med love love love och en läcker rumsdelare med kärleksord. Citat broderadepå kuddar och sofftyg. Det visar sig att Victorias dagböcker är utställningens röda tråd. Hennesegna texter leder besökaren genom rummen. Tyger och ljussättning används effektfullt. I enahörnet står Victorias bröllopsklänning och i det andra Alberts piano. Hans egenhändigt skrivnakompositioner ljuder varje hel-och halvtimme. De få överlevande av Victorias 132 trädockor!nns utställda och likaså teckningar som hon gjort. Bland kuriosa som åter!nns i vitrinerna!nns Victorias silkesstrumpor och kära Alberts rakdon. Det är bisarrt och smakfullt på en ochsamma gång.

På natten drömmer jag. Albert rakar sig. Jag går in i badrummet och ser på. Det roar mig.Jag har aldrig sett en man raka sig förut. Det raspande ljudet av rakkniven mot kinden, doftenav raktvålen. En stund senare ber Albert mig sträcka fram benen. Så trär han på mig strum-porna. De är vita och av tunnaste silke. ¶

SANNA TAHVANAINEN, 12 APRIL 2012, LONDON

Romanen Bär den som en krona utkommer hösten 2013

8