Keryx nr 4 2011

EN TIDSKRIFT FÖR TEOLOGI OCH ANDLIGT LIV

Vad är en präst? FOLKE T. OLOFSSON

Himladrottens härmän: om Nordens kristnande

CHRISITAN BRAW

Livets Ords uppdrag och kallelse SVANTE RUMAR

NUMMER 4 ÅRGÅNG 9 2011

NR 4 2011

2

MEDVERKANDE

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE

Ulf Ekman

REDAKTÖR

Benjamin Ekman

ART DIRECTOR& ILLUSTRATIONER

Jonatan Strömgren

REPRO/TRYCK

Hallvigs Reklam AB, Morgongåva

ISBN

978-91-7866-803-8

ISSN

1652-2494

UTGIVARE

Livets Ords Förlag

PRENUMERATION

Helår (4 nr): 299 kr

Lösnummer: 89 kr

För prenumeration och adressändring, kontakta:

KONTAKT

Keryx, Box 17, 751 03 Uppsala

018-489 81 00

[email protected]

www.keryx.nu

VAD BETYDER KERYX?

Keryx är grekiska och

betyder förkunnare, härold.

Tidskriften Keryx vill stå upp

för den klassiska kristna

förkunnelsen. I tidskriftens

logotyp ses även det klassiska

Kristusmonogrammet XP. Med

detta vill vi betona att Kristus

är förkunnelsens kärna. Den

kristna kyrkan behöver radikal

teologi och radikal förkunnelse

om Jesus Kristus.

Copyright © 2011

Eftertryck av artiklar och allt

annat material i denna tidning,

helt eller delvis, är förbjudet.

Vid frågor, kontakta redaktionen.

Ulf Ekman är fil kand, teol kand,

pastor i församlingen Livets Ord

samt hedersdoktor vid Oral

Roberts University.

Svante Rumar är teol kand,

pastor och lärare vid Livets Ords

Teologiska Seminarium.

Folke T. Olofsson är teol dr,

docent, STM samt kyrkoherde

emeritus.

Christian Braw är präst i Svenska

kyrkan, han är en mångsidig för-

fattare och docent i systematisk

teologi vid Åbo Akademi.

Johannes Pulkkanen är teol dr och

ortodox lekman.

Kent Wall är medlem i Svenska

kyrkan och teolog med studier på

religionsvetenskaplig linje på Lunds

och Uppsala universitet.

Anders Gerdmar är docent i Nya

testamentets exegetik vid Uppsala

universitet och ansvarig för teo-

logiutbildningen på Livets Ords

Teologiska Seminarium.

David Nyström är doktorand i

tidig kyrkohistoria vid University

of Cambridge och undervisar vid

Livets Ords Teologiska Seminarium.

3KERYX 4 2011

INNEHÅLL

LEDARE

ULF EKMAN 4

ARTIKLAR

Livets Ords uppdrag och kallelseSVANTE RUMAR 6

En liten artikel om prästämbetetFOLKE T. OLOFSSON 22

Himladrottens härmänCHRISTIAN BRAW 36

Frälsningens vägJOHANNES PULKKANEN 48

DEBATT

Jesu uppståndelse belyst i forskningenKENT WALL 54

RECENSIONER

Ekenberg (red.): Nya testamentet på grekiska och svenskaDAVID NYSTRÖM 71

Atkinson: The »Spiritual Death« of JesusANDERS GERDMAR 74

IN MEMORIAM

Eva Spångberg – träsnidare och evangelistANDERS GERDMAR 77

NR 4 2011

KERYX 4 20114

ULF EKMAN

VI I REDAKTIONEN för Keryx är faktiskt mycket glada att vi, i en tid då kristna tidningar har motvind och där den teologiska debatten ofta blir ytlig och pragmatisk, ändå kan fortsätta vara med och fördjupa diskussionen och det teologiska samtalet. Detta med syfte att vi alla alltmer ska förankras både i det som alltid kommer att vara centralt kristet och det som är brinnande aktuellt idag.

UNDER SENARE ÅR har jag varit involverad i fortbildning av pastorer här hemma och på olika missionsfält ute i världen. Det finns en hunger både att förankras djupare teologiskt och att få mer praktiskt anpassad hjälp. Församlingsplan-teringsprogram växer upp lite här och var, och ivern att sprida evangeliet och att plantera nya församlingar är idag påtaglig. Pionjärinitiativen är glädjande, men samtidigt finns en viss risk att man i sin iver att plantera går snabbt fram och inte tar sig tid att ta de teologiska frågorna på allvar. Då kan man lätt hamna i ett godtyckligt och pragma-tiskt tänkande, där inställningen blir att varje form av till-växt automatiskt legitimerar alla de metoder, attityder och teologier man själv har. Risken finns att man inte är öppen för det befästande och fördjupande som långsiktigt andligt byggande kräver för att verkligen bli bestående. Man ser då varken baksidan av snabb tillväxt eller de stora utmaningar som ligger framför kristenheten i stort i Västerlandet i dag såväl som i morgon. Mer inträngande förståelse av den andliga identiteten, inte bara sökande efter relevanta metoder, är nödvändig för långsiktig överlevnad i en värld som kommer att utmana den kristna tron kanske mer än någonsin.

KÄRA LÄSARE!

KERYX 4 2011 5

LEDARE

I DETTA NUMMER får du läsa ett antal intressanta artiklar, där flera av dem ger någon form av historiskt perspektiv. Det historiska perspektivet har den fördelen att det hjälper oss att förankras i ett skeende där det finns både utveck-ling, bevarande och uppbrott. Den kristna tron är alltid förankrad i en inkarnationsteologisk syn på historien och kan aldrig förstås utan-för det historiska skeendet. Det innebär såväl ett uppskattande och ett bevarande av det som skett tidigare och av de andli-ga genombrott som åstadkommits – som ett reflekterande och omprövande av det som varit ofullkomligt eller brustit. Detta reflekterande är lika viktigt som själva agerandet i nuet, för att det sanna ska bevaras; inte besmittas, ignoreras eller falskt revideras. Den helige Ande leder oss ständigt till att djupare och fullare förstå och rela-tera till det trosinnehåll som en gång för alla meddelats oss. Herren vill hjälpa oss att starkt kunna förmedla det till en morgondag som kommer att se mycket annorlunda ut.

Vi hoppas att detta nummer blir en inspirerande och utmanande läsning för dig.

I Kristus,

ULF EKMAN

Den kristna tron är alltid förankrad i en inkarnationsteologisk syn på historien och kan aldrig förstås utanför det historiska skeendet

KERYX 4 201136

CHRISITAN BRAW

Bild

: F

ad

er

vår

på f

orn

no

rdis

ka

KERYX 4 2011 37

HIMLADROTTENS HÄRMÄN

NORDENS KRISTNANDE är ur missionshistoriskt perspektiv en mycket lång process. Längst blev kamptiden i Sve-rige: Från Ansgars-missionens början till Blöt-Sven, den siste hedniske konungen.1 Ur en synpunkt kan historien om Nordens kristnande sägas vara utsträckt ännu längre i tiden. Redan i Voluspas ord om den mäktige, som ska komma »till myndighet och välde /den starke därovan/ som allting styr«, har man spårat en kristen influens.2 Olof Skötkonung var ingalunda den förste svenske konung som blev döpt; det var i stället hans fader, Erik Segersäll, som enligt Mäster Adam blev döpt i Danmark men sedan avföll efter återkomsten till Uppsala.3

Bakåt i tiden måste det kristna inflytandet i Sverige förutsättas redan i tiden före Ansgarsmissionen. Det var främst för att de kristna köpmännen i Birka skulle få en själasörjare, som konung Björn hos Ludvig den fromme be-gärde att en missionär skulle sändas hit,4 och Rimbert be-rättar om de många kristna fångar som redan fanns i Birka och som nu gladde sig över att åter få del av sakramenten.5 Det finns naturligtvis också skäl att anta kristen påverkan

Himladrottens härmänAV CHRISTIAN BRAW

KERYX 4 201138

CHRISITAN BRAW

på de nordiska köpmän och vikingar som färdats i dåtidens kristna Europa. Framåt i tiden har vi vittnesbörd om hedendomens förblivande kraft så sent som i Upplandsla-gen 1296, där det heter: »Ingen skall blota åt avgudar och ingen skall tro på lund eller på stenar«6. Ur en synpunkt kan det sägas, att Nordens kristnande ännu är oavslutat. Den gamla religionen miste sina uttrycksformer, men den levde ännu kvar som folkreligion. Asatrons mytvärld kom att sjunka ned till folktrons lägre religion och förenas med den.7 Den danske folklivsforskaren Jakob Rod har beskrivit det så: »At en folkereli-gion fortraenges betyder dog aldrig, at den forsvinder. Den lever altid videre som en understrom i et folks religiøse liv og baner sig af og til vej til overfladen. Den tåler obenbart at blive påtvunget en anden gude-laere og andre riter og formår endda under tiden at saette sit praeg på disse...«.8 Vad vi kallar Nordens kristnande är alltså inte full-bordat i och med att man på tinget fattade beslut att bygden skulle anta kristendomen. Germanmissionen arbetade ju hela tiden på detta sätt: uppifrån och ner. Först gällde det att vinna de styrande och sedan genom dem

folket. Apostlamissionen och dess fortsätt-ning i det romerska riket hade gått motsatt väg: nedifrån och upp. Först vann man de lägre samhällsklasserna, sedan de högre och till sist kejsaren själv. Så var det möjligt

att verka i antikens kosmopolitiska och blandade stadskultur. Den germanska värl-dens kollektiva stamsamhälle ställde andra krav.9 Germanmissionen kunde genom sin metod vinna mycket stora framgångar på kort tid, men den var också mera utsatt för bakslag. Det vittnar inte minst Sveriges missionshistoria om.

Vi möter under missionstiden en bland-ning av kristet och hedniskt, ofta hos samma person. Landnámabók berättar om en av de första invandrarna på Island, att han »var mycket blandad i sin tro. Han trodde på Kristus, men åkallade Tor inför sjöfärder och hårda företag«.10 Mer än en tänkte väl som Orvar Odd: »Nog kan jag bli kristen, men jag vill leva på samma sätt som förut«.11

Flera forskare har också hävdat, att reli-gionsskiftet snarare innebar en förändring av kultiska sedvänjor än antagande av en ny tro.12 Att det också bland den tidens kristna fanns djup personlig kristen övertygelse vittnar dock ord som skalden Hallfred Ot-tarssons om: »Frö och Fröja må vredgas på mig. Jag lämnar Njords helgedomar. Må trollen hjälpa Oden och den starke Tor. Jag vill bedja Kristus allena och Gud om all deras kärlek«.13

Det är vittnesbörd som detta som intres-serar oss i detta sammanhang. Hur omfor-mas kristendomen, när den tillämpas i en nordisk miljö? Det är alldeles uppenbart, att den kristne nordmannen tar med sig åtskilligt, som han ägde redan som hedning. Detta färgar hans bild av kristen tro och kristet liv. Europas kristendom blir annor-lunda genom germanfolkens kristnande, liksom de kristna folken själva förändras. Denna påverkan och omgestaltning, som kristendomen utsätts för i mötet med

Germanmissionen arbetade ju hela tiden på detta sätt: uppifrån och ner. Först gällde det att vinna de styrande och sedan genom dem folket

KERYX 4 2011 39


germanfolken, kan bedömas olika. Man kan se det som en förvanskning av kristendo-men. Då blir det angeläget att rensa ut allt man uppfattar som nordisk och germansk påverkan för att i stället exempelvis efter-sträva en romanisering av de nykristnade folkens trosliv. Men man kan också se det så, att de germanska folkens kristen-domstyp belyser en bortglömd aspekt av det bibliska budskapet. Därigenom skulle deras omvandling av den tro de mottog från missionärerna kunna innebära något värdefullt, ja, omistligt. Det var något av detta senare som förde Grundtvig till den nordiska mytologin. Det var hans överty-gelse, att människolivets gåta är något som »klarer sig«, dvs dess svar träder allt klarare fram under historiens och släktenas gång.14 Därför är för honom den tro som omfatta-des av dem vi kallat Himladrottens härmän, ett viktigt vittnesbörd om vägen till klarhet. I Tegnérs Frithiofs saga möter en likartad syn. Nordisk asatro är här inte okristen, den är förkristen och bär i sig förebud om kristendomen. Samma tanke fanns hos J. A. Eklund: »Men nu är det i den verkliga historien nästan aldrig på det sättet, att motsatsen mellan ljus och mörker, sanning och lögn, godt och ont är fullkomligt klar, så att allt ljus, all sanning, allt godt finns på den ena sidan... vi skola ej tänka oss våra germanska fäders tro och gudsdyrkan, sed och lag, samfundsordning och personlig-hetsliv såsom idel vidskepelser, idel råhet och barbari. Där fanns i denna strömning mycket, som var värdt att bevaras«.15

Dessa anteckningar bygger på en sam-hörighet med denna syn. Utan en sådan samhörighet är särdragen i våra förfäders kristna tro enbart av intresse såsom något övervunnet, och spåren av det säregna i de-

ras andeliv, som ännu finns hos oss, blir då uteslutande något vi bör frigöra oss ifrån. För den som är samstämd med Grundtvigs, Tegnérs och Eklunds syn ter det sig annor-lunda, för den människan är detta säregna

en del av det dyrbara arv, som den gemen-samma kristna tron är för honom.

Vi ska här försöka närma oss den tro som våra förfäder omfattade efter religions-skiftet. Till hjälp ska vi ha i första hand Beowulfskvädet, en kristen anglosachsisk dikt från omkring år 750. Den skildrar hjäl-ten Beowulfs färder och äventyr bland gau-tarna (göterna), och ger bland annat viktiga notiser om striderna mellan svear och göter på 500-talet.16 Till att belysa och komplet-tera de aspekter kvädet ger, ska vi använda svenska runinskrifter och den isländska dikten Sölarjód. Den sägs härstamma från Sämund, som efter att ha stått lik i tre dagar på sin gård Odde år 1133 ska ha rest sig från likbåren för att kväda denna drapa.17 Tex-terna sträcker sig alltså över fyrahundra år och tre länder. Utgångspunkten för att det ska vara meningsfullt att låta dem belysa varandra är, att vi rör oss i en gemensam nordisk kultursfär.

Bengt Hägglund har visat på trosregeln, som en grundläggande struktur i den

De germanska folkens kristendomstyp belyser en bortglömd aspekt av det bibliska budskapet. Därigenom skulle deras omvandling av den tro de mottog från missionärerna kunna innebära något värdefullt, ja, omistligt

KERYX 4 201140

CHRISITAN BRAW

gemensamma kristna tron.18 Trosregeln är ett begrepp som utformades hos Ireneus och de antignostiska fäderna. Det anger den trinitariska tron i dess helhet. Trosbekän-nelserna är uttryck för trosregeln. Bengt

Hägglunds forskningsprogram innebär, att man betraktar teologihistorien som en genom seklerna fortlöpande utläggning av trosregeln, som inte ses som något utanför Skriften utan som Skriftens grundläggande struktur, dess inre sammanhang.

Om vi nu går till våra källor för den tro, som omfattades av Himladrottens härmän, hur gestaltar de då trosregeln, hur utlägger de den trinitariska tron? Och hur har deras egen bakgrund och livshållning påverkat denna utläggning?

Men innan vi går till källorna, ska vi ett ögonblick ägna oss åt missionspredikan. Germanmissionens förkunnelse kan sam-manfattas i Willibrords tal till friserna: »Icke är det Gud som du tjänar, utan djävu-len, som har fångat dig, o konung, i den vär-sta villfarelse. Ingen är Gud utom en, han som har skapat himmel och jord, hav och allt som däruti är. Den som tjänar honom i rätt tro, skall få evigt liv«.19 Ännu kortare låter Snorre Olav den helige sammanfatta den kristna tron: »Om du vill tro på mig, skall du tro på vad jag lär dig, att Jesus Kristus har skapat himmel och jord och alla

människor, och till honom skall alla goda och rättfärdiga människor komma efter döden«.20 Den Kristus som här förkunnas är Allhärskaren och Domaren, men knappast Försonaren. Till honom kommer den som är god, rättfärdig och tjänar honom i en rätt tro. Alla andra gudar är värdelösa. Det ligger i missionspredikans karaktär, att den inte bara är bestämd av det kristna budskap den vill föra fram utan också av åhörarnas förutsättningar. Är de exempel på missions-predikan vi här har sett belysande, då har vi redan nu kunnat ana hur nordisk religiosi-tet påverkat den kristna tron.

Beowulfskvädet bekräftar den bilden. Gud är Allmaktsfadern, som formade jorden, »segerstolt satte han/solens och månens strålglans till ljus/åt jordens folk«.21 Han är Domaren, den evige Drotten, himme-lens hövding, som rider över rymden, den Väldige.22 Men han är också Fadern och den som i sin hulda nåd sänder hjältar till hjälp.23 Han är den vise Gud, den helige Härskaren, som hedrar den han finner värdig och ger vapenlycka.24 Han är Ärones Hövding, som gör under i striden och ger hjälten kraft, himmelens Herre, som skänker ett hedrat namn.25 I striden uppenbarar Himladrotten sin makt, men också i naturen. Det finns i kvädet naturskildringar av stor skönhet:

...eggjärnet smälter likt isen om våren då Fadren lossar på frostens band, så att vattnen ej hämmas – Han, som har makt över årsens tider...26

Gud är ju Allmaktsfadern, som »formade jorden/ljusfager vång/ med vatten om-

Det ligger i missionspredikans karaktär, att den inte bara är bestämd av det kristna budskap den vill föra fram utan också av åhörarnas förutsättningar

KERYX 4 2011 41


kring... Landamären/och marker pryddes/med grenars grönska./ Det grodde liv/i alla arter/som ande hava«.27 I denna känsla för naturen finns ett viktigt drag i den fromhet, som präglar kvädet.

Gud är den allvise, som ger hjälten visa ord; hans ynnest hjälper den modige genom nöd och fara, men han är också den som förtörnas, när man bryter mot honom och mot gammal lag.28 Han är den Evige, vars vilja och domslut ingen kan ändra.29 Det är denne Herre man litar på, lyder och tjänar; Konungen säger efter Beowulfs seger över trollet:

Jag prisar Gud den evige Drott som jag alltid har litat till att jag efter all vidrighet får vila mitt öga på huvudet här som är höljt av blod.

Det kan tyckas främmande att se Gud så

i samband med strid och seger. Men för kvädets människor är striden, liksom den var för Gamla testamentets hjältar, alltid en strid mot ondskan. Den gestaltas i kvädet av trollet och draken. Det är i den striden som Himladrottens härmän kastar sig och förlitar sig på den evige Segervinnaren. I denna syn på det onda som något som kan besegras med svärd, ligger en del av förkla-

ringen till Västerlandets räddning genom frankerna vid Poitiers. Men det är också en syn på det onda, som förytligar kristen-domstolkningen och som fick sitt historiska nederlag genom korstågen.

Det kan tyckas främmande att se Gud så i samband med strid och seger. Men för kvädets människor är striden, liksom den var för Gamla Testamentets hjältar, alltid en strid mot ondskan

KERYX 4 201142

CHRISITAN BRAW

Sólarljóds människor ber till Himmelens Gud, den allsmäktige Skaparen och Doma-ren,30 som skiljer onda och goda:

Hans själ bjöd den sanne Guden hem till sin glädje fara; men mördarna måste länge vänta på att kallas bort från kvalen.31

Han är alltinges upphov, han är Fadern, den som har styrkan och styr allt,32 han är som solen:

Solen såg jag det var som om jag hade skådat Gud...33

Intrycket är detsamma som i Beowulfskvä-det. Det är den Allsmäktige, Evige, som styr, ser och dömer allt – det är Honom man tillber. Makten och kraften, snarare än god-heten och fadersfamnen, är de utmärkande dragen. De orubbliga rådsluten, som ingen

kan ändra, för tanken till ödestrons närhet.Beowulfskvädet ger ytligt sett mycket

litet av Kristustrons uttryck. Men vi ska ge akt på, att Skaparen och Domaren för dessa människor är Vite Krist. De nykristnade

germanska folkens bildframställningar av Kristus visar den unge, kämpande och segrande hjälten, också på korset triumfe-rande, bekrönt och med armarna utsträckta som en betvingare.34 Just denna Kristus-bild gör tron till ett personligt förhållande: Kristus är hjälten, som kämpar i samma kamp, drotten i spetsen för sin hird.35 Detta kommer fram också i reflektionen över re-ligionsskiftets innebörd: Kristus är åsarnas betvingare, gudarnas överman.36 Att det verkligen kunde röra sig om en personlig tro vittnar en av Grindastenarna i Spelviks socken i Södermanland om: »Gudrun reste stenen efter Hidin, var brorson till Sven. Var han i Grekland, guld skiftade. Kristus hjälpe anden! Kristus älskade han alltid«.37 Det finns också på runstenarna vittnesbörd om förlåtelsebehov: »Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade«.38 Till Kristus ber man om hjälp för den dödes själ.39 Inkarnationen bekänner sig runris-tarna till genom uttrycket Guds moder, aldrig Jesu eller Herrens moder.40

Det finns i Sólarljód en bild, som på ett sällsamt sätt visar, hur förkristen symbolik kan beskriva kristen tro:

Solhjorten såg jag från söder fara, honom ledde två tillsammans.41

Hjortens betydelse som symbol för det gu-domliga är känd från förkristen religion.42 Kristi uppståndelse beskrivs som hans bärande av hjorthornet från högen.43

I Kristusbilden i dessa texter är det påfal-lande hur kampmotivet framträder. Det är Kristi makt och kraft som drar till sig nordbons uppmärksamhet. Förhållandet till Kristus kommer att likna krigarens tro-

De nykristnade germanska folkens bildframställningar av Kristus visar den unge, kämpande och segrande hjälten, också på korset triumferande, bekrönt och med armarna utsträckta som en betvingare

KERYX 4 2011 43


het mot sin hövding. Kristus som försonare träder knappast fram, som hjälpare är han framförallt den som bistår i striden.

Det finns i dessa texter påtagliga vitt-nesbörd om känslan av samhörighet med hela den kristna kyrkan, i himmelen och på jorden.

På en runsten vid Älskogs kyrka ber ristaren: »Hjälp oss den heliga kyrkan«.44 Bön för de döda finns omvittnad från flera stenar.45 I Sólarljód beskrivs hur änglarna för den dödes själ hem till Gud.46 Diktaren skriver:

Bed Herrens heliga diser att de låter dig lyckosam vara.47

Det fornnordiska ordet »dis« betecknar ett kvinnligt gudomligt väsen, till exempel nornorna eller Freja. Rimligast tycks vara att anta att ordet här avser änglarna.

På ett femtiotal runstenar nämns Guds moder, oftast i formuleringar som denna: »Gud hjälpe själen och Guds moder«.48 Samhörigheten med den världsvida kyrkan omvittnas också av de på runstenarna nämnda pilgrimsfärderna.49 Något av germanfolkens konkreta syn på kyrkan kan vi ana i vad som skedde vid kyrkomötet i Whitby 664. Där stod den iriska och den romerska missionen bland angelsachsarna emot varandra. Vilfred, som förde den romerske biskopens talan, hänvisade vid förhandlingen till Petri nycklamakt. Detta blir för konungen det avgörande argumen-tet: »Jag säger er, att är han dörrväktaren, då vill jag inte tala emot honom utan vill i allt lyda hans befallningar, såvitt jag känner dem och förmår det, så att jag inte kommer till himmelrikets port och inte har någon

som låser upp för mig...50

Hur påverkade den nya tron livshållning-en? Hos Beowulf talar vikingalynnet:

Till skonar ödet en ofeg man om hans mod håller måttet.51

Att vinna namnfrejd och ära är det högsta för krigaren, det är bättre att hämnas sin vän än att överväldigas av sorg, men man ska också vakta sig mot övermod.52 Den stora förebilden är Beowulf själv, hjältarnas hjälte

Orädd var han Eggtheows ättling frejdad för kamprön han levde som sed bjöd slog ej druckne hovmän ihjäl.53

Han går främst i fylkingen, ännu som gam-mal ger han sig ut i strid för att öka sin ära.54 Det är hela tiden, det måste vi minnas, en strid mot det onda, mot ondskan och Guds fiender, i trollets och drakens gestalt. I detta sammanhang sätts nu äran in. Äran var för nordbon den avgörande etiska principen, medan kärleken för den kristna livshåll-ningen är den högsta dygden.

De germanska folkens våldsamma och kampfyllda historia gjorde mod, offervilja

Äran var för nordbon den avgörande etiska principen, medan kärleken för den kristna livshållningen är den högsta dygden

KERYX 4 201144

CHRISITAN BRAW

och trofasthet till livsavgörande egenska-per. De var förutsättningen för gemenska-pens, stammens överlevnad. Tillsammans måste man stå, i förlitande på varandra. Det individualismens frihetsbudskap, som trolöshetsdebatten i Sverige förde fram, är något otänkbart för våra nordiska förfäder. Håvamål uttrycker deras hållning så:

Vissnar den tall som ensam står på trampad mark. Så är det med den man, som ingen älskar Varför skall han längre leva?55

Den stora synd som möter i Beowulfs-kvädet är sveket hos hjältens män, Wiglaf

undantagen. De sviker sin hövding i hans strid mot draken. När striden är ändad och Beowulf är död, håller Wiglaf ett tal till dem om svek. Han slutar med orden: »Döden är bättre/för varje vigman/än vanfrejdat liv«.56 Men återigen måste vi minnas, att Beowulfs kamp inte är en kamp för egen vinning. Han kämpar mot det onda. Det är i den kampen hans män har svikit.

Vid germanfolkens kristnande sker det egendomliga, att kyrkan, som tidigare visat sådana betänkligheter mot krig, nu ger sitt erkännande just åt det germanska kriga-ridealet.57 Beowulf var för sin tids kyrka inte en nödtorftigt kristnad viking, utan en kristen hjälte.

Liksom den hedniske kämpen drar han ut i strid, men nu inte längre för egen

1 Omkring år 1080; Helge Ljung-

berg: Röde Orm och Vite Krist,

Stockholm 1980, s. 36 f.2 Peter Hallberg: Fornnordisk

religion och världsbild; i: Den

svenska historien I, Stockholm

1977, s. 179.3 Ibid. s. 200.4 Jerker Rosén: När kristen-

domen kom; i: Den svenska

historien I, s. 199.5 Alf Åberg: Ansgar, kristendo-

mens förste förkunnare i Sve-

rige; i: Den svenska historien, s.

206.6 Rosén a.a. s. 202.7 Ljungberg a.a. s. 117 ff. Berndt

Gustafsson: Sverige blir kristet;

i: Den svenska historien, s. 210.8 Jakob Rod: Dansk folkereligion

i nyere tid, København 1972, s.

9f.9 Ljungberg a.a s. 66.10 Cit. enl. Hallberg a.a. s. 180.

Ljungberg a.a. s. 112.11 Cit enl Ljungberg a.a. s. 130.12 Ljungberg a.a. s. 109.13 Ibid. s. 111.14 Regin Prenter: Den kirkelige

anskuelse, Christiansfeld 1983,

s. 8915 J. A. Eklund: Andelifvet i Sveri-

ges kyrka I, s. 20 f.16 Kvädet citeras enl. Björn Col-

linders översättning, Stock-

holm, 1983. Siffror vid citat och

KERYX 4 2011 45


vinning, utan i kamp mot ondskan.58 Det blir stridens krav, som blir avgörande för etikens värderingar. Det är så vi har att förstå Beowulfs ord: »För envar är det bättre/att hämnas sin vän/än att ge sig hän åt sorgen«.59 Det är givet att vi därmed befinner oss på ett visst avstånd från den klassiska kristna etiken. Men tolkningen av det kristna livet som en kamp mot det onda, med krav på samma egenskaper som i folk-vandringarnas strider, var uppenbarligen just det språk, som de nykristnade german-folken kunde förstå,60 Det finns emellertid också exempel på en livshållning, som står den klassiska kristna etiken närmare. För Nials del blir uppgivandet av hämnden, som den nya tron lärt honom försaka, till en tragedi i sin konflikt med den hedniska ärans krav. Han tar sitt liv med orden: »Jag kan icke hämnas mina söner och vill icke leva i skam«.61 Men endast tio år efter kristendomens lagfästande på Island kan hövdingen Hall på Side säga: »Alla vet, vilken sorg som drabbat mig genom min son Ljöts fall. Några tänka väl, att han skall bli en av de dyraste som fallit. Men för att förlikning skall komma till stånd, så vill jag låta min son ligga utan bot och dock giva

mina fiender full fred«.62 Sólarljód varnar för övermod:

Övermodig bör ingen vara det har jag i sanning sett, ty bort från Gud flyr då de fleste och vandrar onda vägar.63

Runstenarna vittnar också om hur det kristna idealet präglar medvetandet. Att den döde byggt själastuga, dvs härbärge för vägfarande eller bro, tillhör det man vill

minnas.64 Det är inte längre endast stridens dygder som står fram för nordbon, utan även fredens. Men jämsides med denna kampglädje finns en ödestro. Människans mål är utsett:

För Nials del blir uppgivandet av hämnden, som den nya tron lärt honom försaka, till en tragedi i sin konflikt med den hedniska ärans krav

hänvisningar anger strof.17 Sólarljód citeras efter Gunnar

D. Hanssons översättning,

Göteborg 1983. Siffror vid citat

och hänvisningar anger vers.18 Bengt Hägglund: Die Bedeu-

tung der »regula tidei« als

Grundlage theologischer Aus-

sagen. Studie Theologica XII, I,

Lund 1958.19 Gt. enl. Ljungberg a.a. s. 83.20 Ibid. s. 64 f.

21 Beowulfskvädet 94-95.22 Ibid. 107-109, 181 f., 1397, 1692 f.23 Ibid. 188, 381 f, 665 f.24 Ibid. 685 f., 696 f.25 Ibid. 928, 1056, 1270 ff., 1554 f.,

1658, 1752 f., 2874 f.26 Ibid. 1608 ff.27 Ibid. 92-98.28 Ibid. 1841 f., 2291 f., 2330 f.29 Ibid. 2857 f.30 Sólarljód 6, 10, 17, 23.31 Ibid. 24.

32 Ibid. 27, 36, 48.33 Ibid. 41.34 Ljungberg a.a. s. 8, 65.35 Ibid.; Helge Haystrup: Middelal-

derkirken, Fredericia 1976, s. 31.36 Ljungberg a.a. s. 77,115.37 Cit. efter Otto Svennebring: S:t

Sigfrid i Södra Möre, Uppsala

1979, s. 98.38 Richard Wehner: Svenska runor

vittnar, Stockholm 1981, s. 34.39 Ibid. s. 24.

KERYX 4 201146

CHRISITAN BRAW

Lätt är det icke att fly för ödet fast fresta duger ty en man måste gå till den mark som är redd...65

Det finns i Beowulfs-kvädet ett starkt, ibland överväldigande medvetande om människans förgänglighet »Ingen av oss/kan ju undgå slutet/på jordelivet«.66 Beowulf söker och får också den germanske hjältens död: i strid.

Våra texter har en påtaglig inriktning på det hinsides. Beowulfs-kvädet talar ut-trycksfullt om den dubbla utgången:

Ryslig blir dens lott vars själ skall slungas till slemt fördärv... väl går det den som på dödens dag får till Drotten fara.67

Runstenarnas ristare önskar de döda »ljus och paradis i den bästa värld för de krist-na«.68 I detta sammanhang blir också bönen för de döda viktig, som på Risbylestenen i Täby: »Gud och Guds moder hjälpe hans

ande och själ, förläne honom ljus och para-dis«.69 I Sólarljód är evighetsperspektivet starkt framhävt. Diktaren talar om glädjen hemma hos Gud, om Guds dom och om de dömda själarna.70 De eviga straffen71 och den eviga lönen72 skildras med en intensitet, som står Dantes nära. Dikten slutar med dessa ord:

Här skiljs vi nu och träffas åter på folkens glädjedag; Herre, min Gud ge de döda ro och åt de levande läkedom.

Vi har undersökt några vittnesbörd om kris-ten tro i den nordiska folkvärlden i tiden kring religionsskiftet, och vi har närmat oss dem som uttryck för den gemensamma kristna tron, såsom den är sammanfattad i trosregeln. Denna strukturering av mate-rialet ger oss dels just det gemensamma, det som finns i all kristen tro, men den ger oss också det särpräglade. Tyngdpunkten faller på Guds makt snarare än hans fader-liga godhet. Kristus är hjälten snarare än försonaren, och det kristna livet är kamp i

40 Ibid. s. 25.41 Sólarljód 55.42 Ernst Manker: Lapparnas tidiga

kultur; i: Den svenska historien

I, s. 226.43 Sólarljód 78.44 Wehner a.a. s. 27.45 Ibid. s. 48.46 Sólarljód 6.47 Sólarjlód 25 »Nornornas stol«

förekommer i v. 51.48 Wehner a.a. s. 36.

49 Ibid. s. 30.50 Beda: Det angliska folkets kyr-

kohistoria 3:25, cit. enl Haystrup

a.a. s. 35.51 Beowulfskvädet 574 f.52 Ibid. 1384-1389,1759 ff.53 Ibid. 2176 ff.54 Ibid. 2497 f, 2510-2514.55 Cit. enl Ljungberg a.a. s. 100.56 Beowulfskvädet 2891 f.57 Haystrup a.a. s. 54. Jfr. kejsar

Karl den Stores ord till Leo

III: »Det är min uppgift, att

med hjälp av den gudomliga

fromheten med vapen i hand

försvara Kristi i alla hänseenden

heliga kyrka...« Ibid. s. 57.58 Helge Haystrup har samman-

fattat det så: »Men livet har sta-

dig for dem karakteren af kamp

mellen godt og ondt, naeppe

som en mani-keisk dualisme,

snarare som en syntese af

germansk livsforståelse og den

KERYX 4 2011 47


i Vesten sejrende augustinske

kristendom med dens spaen-

ding mellen synd og nåde og

dens klarhed over Guds und-

forskelige veje med os mensker.

Den fromme sejrer gennem sit

nederlag, ved trofast lydighed

mot Guds vilje, – uanset hvor

megen modgang den fører ud

i«, a.a. s. 31.59 Ibid. 1384 f.60 Haystrup a.a. s. 48.

61 Ljungberg a.a. s. 98.62 Ibid. Jfr. Sólarljód 26: »Gälda

inte/med annat ord/de gär-

ningar du gjort i vrede;/bistå

den/du gjort bedrövad/godhet

gör själen gott«.63 Sólarjód 15.64 Wehner a.a. s. 38 ff..65 Beowulfkvädet 1003 ff, Jfr.

Ljungberg a.a. s. 76.66 Ibid. 1386 f., jfr. 3062 ff.67 Beowulfskvädet 184-187.

68 Wehner a.a. s. 33.69 Svennebring a.a. s. 9470 Sólarljód 24, 29, 53.71 Ibid. 58-68.72 Ibid. 69-74.

vapen mot det onda snarare än kärlek och fred. Men vi har också sett hur dessa senare aspekter blir tydligare i de yngre texterna. Beowulfs kristendomstyp finns förvisso kvar länge i Norden, men runstenarna och Solsången vittnar om ett allt starkare infly-tande från klassisk kristen etik.

Den kristendomstyp vi här har mött kan givetvis värderas olika. Det går emellertid inte att förneka, att den fäster blicken vid viktiga aspekter i det bibliska, framförallt det gammaltestamentliga budskapet. Och det är lika uppenbart, att det är en spiritua-litet, som utövat sitt inflytande långt in i vår egen tid:

Kristus, Hjälten, han allena Har mig löst ur träldomsbandet Skulle jag ej honom tjäna All min tid i främlingslandet Han som verkar min förvandling Herren över herrar alla Varje tanke, ord och handling Vill han styra och befalla (Sv.Ps. 418:1).

CHRISTIAN BRAW är präst i Svenska kyr-

kan, han är en mångsidig författare och

docent i systematisk teologi vid Åbo

Akademi.

KERYX 4 201148

JOHANNES PULKKANEN

Denna predikan svarar på frågan om vad en människa behöver tro och göra för att erfara den frälsning som de kristna talar om.

Ett avgörande »ja«

Den bibliske författaren Paulus använder ordet mysterion, dvs hemlighet, för att beskriva den uppenbarelse som fick sin början i och med Jesus människoblivande.1 Ordet mysterion går tillbaka till det grekiska verbet muo som betyder att stänga, i synnerhet ögonen. Detta är en referens till kunskap som förutsätter inre seende, dvs tro.

Han skrev angående denna hemlighet att den »har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga« och att uppenbarelsen i fråga handlade om att »Kristus finns hos er, hoppet om härligheten«2

Frälsningens vägAV JOHANNES PULKKANEN

KERYX 4 2011 49

FRÄLSNINGENS VÄG

Guds hemlighet har med andra ord att göra med hans sons närvaro hos en del människor. Paulus kallar dessa människor för »de kallade«.3

Gud kallar på alla, men alla väljer inte att bli »de kallade«.

Att bli en av dem betyder att bli Guds medarbetare. Ordet syftar på samarbete, på grekiska synergia.4

Det område på vilket en människa kan samarbeta med Gud är viljan. Detta är en viktig uppenbarelse om Gud. Eftersom det inte kan finnas någon tvång i kärleken, frågar Gud »som är kärlek« först efter en människas »ja«.5

Uppenbarelsen om Guds hemlighet kom genom en människas fria »ja«. Denna var en ung judisk flicka i 13-årsåldern, den Maria som kyrkan minns i den heliga Skrift med följande ord.

Vi läser:

I den sjätte månaden blev ängeln Gab-riel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galiléen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: »Var hälsad, du högt benå-dade! Herren är med dig.« Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: »Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.« Maria

sade till ängeln: »Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.« Men ängeln svarade henne: »Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, vän-tar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.« Maria sade: »Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.« Och ängeln lämnade henne (Luk 1:26-37).

Till att börja med reagerade Maria på Guds budskap med sitt förstånd och frågade hur detta skulle ske. Dock var detta en öppen fråga i tro och inte ett slutet påstående.

Efter att hon sagt sitt »ja« kom Guds Ande över henne och hon blev havande med Guds son, Jesus Kristus, och intro-ducerade på detta sätt Guds hemlighet för världen.

En kort tid efter Sonens födelse träf-fade Maria en profet vid namnet Symeon i

templet i Jerusalem och fick höra vad hen-nes »ja« skulle få för konsekvenser för hela världen och för henne personligen. Symeon sade: »Detta barn skall bli till fall eller upp-rättelse för många i Israel och till ett tecken

Efter att hon sagt sitt »ja« kom Guds Ande över henne och hon blev havande med Guds son, Jesus Kristus, och introducerade på detta sätt Guds hemlighet för världen

KERYX 4 201150

JOHANNES PULKKANEN

som väcker strid, ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen« (Luk 2:34-35). Dessutom sade Symeon:

Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedning-arna och härlighet åt ditt folk Israel.

Frälsningens ljus och härlighet

Som Guds profet såg Symeon att Marias son var den som tackar ja till Gud på Marias vis och som befriar alla människor från deras fiender: döden och den osynliga onda ande som söker kontrollera människor med hjälp av deras dödsfruktan.6 Denna kontroll handlar om onda ingivelser, dvs tankar och ord som får människor att försöka njuta av livet till vilket pris och på vilket sätt som helst, på bekostnad av allt det som är vack-ert och sant på ett rent sätt. Logiken bakom

dessa ingivelser reflekterar dödlighetens villkor: eftersom odödlighet inte verkar fin-nas gäller det för var och en att leva ut sitt begär så mycket som möjligt. Alla ondska mellan människor och förstörelse av miljön

går ytterst tillbaka till onda ingivelser av detta slag.

Symeons glädje över Guds son hade att göra med att han såg i honom meningen med Marias »ja«; en väg ut ur de onda ingivelsernas cirkel, frälsningens ljus och odödlighetens härlighet, Guds Andes utgju-telse över var och en som tror.

Berett åt alla folk

Allt detta innebär med andra ord att de ord av Gud som ängeln Gabriel förmedlade i Andens kraft, och en ung flicka, räckte till att föda fram frälsning åt alla folk. Eftersom varken Nasaret i Galiléen eller Betlehem i Judeén kunde rymma alla dessa folk, blev den kristna kyrkan till som en direkt his-torisk konsekvens av Marias »ja«, hennes sanna tillbedjan i Ande och sanning. Maria är med andra ord kyrkans moder.

Kyrkan kallas också för Kristi kropp, en andlig och historisk gemenskap av alla dem som sagt sitt »ja« till att bli en enda kropp med Marias son. Dessa två är i själva verket så nära förbundna med varandra att de som vördar henne tillber sonen och de som tillber Sonen vördar henne, även om de inte skulle vara medvetna om det.

Sonens kärlek till henne är så stor att det inte kan låta bli att behaga honom när män-niskor vördar henne. Även mitt i sitt allra största lidande tänkte han på henne, så som evangelisten Johannes berättar

När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: »Kvinna, där är din son.« Sedan sade han till lärjung-en: »Där är din mor.« Från den stun-den hade hon sitt hem hos lärjungen (Joh 19:26).

Som Guds profet såg Symeon att Marias son var den som befriar alla människor från deras fiender: döden och den osynliga onda ande som söker kontrollera människor med hjälp av deras dödsfruktan

KERYX 4 2011 51

FRÄLSNINGENS VÄG

Dessa ord visar också att det inte är möjligt att förstå denna kärlek i termer av våra jordiska son- och mor-relationer. Genom att älska henne älskar Sonen sin egen mänsk-lighet och med den oss människor. Därför lär sig de som »prisar henne salig« om honom.7

Maria är i själva verket den främsta av kyrkans helgon. Dessa har som uppgift att vittna om Sonen. Det är nämligen så att de som blir upplysta av Anden deltar också i Andens uppgift att förhärliga Sonen.8 Dessa är de fullkomnade rättfärdigas andar och den »sky av vittnen« som Hebreerbrevets författare berättar om. De förmanar och uppmuntrar oss att hålla ut och lägga av allt det som tynger, att fästa blicken på Sonen.9

Fall eller upprättelse

De som fäster sina blickar på Sonen gör detta till sin upprättelse, och de som väljer att se bort gör det till sitt fall.10 Upprättelsen börjar med en ny födelse i vatten och ande.11 Vattnet är det kristna dopet i Faderns, So-nens och den helige Andes namn. Den som blir nedsänkt vattnet i den treenige Gudens namn dör bort från sitt gamla liv och upp-står till ett nytt andligt liv i odödlighetens tecken.12 Detta är ett liv i Anden i Jesus första lärjungars dvs apostlars efterföljd. Vi läser:

När pingstdagen13 kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld förde-lade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem (Apg 2:1-4).

Efter denna händelse började de apostlar som var med om denna händelse förmedla Anden till nya lärjungar genom handpå-läggning. När antalet kristna växte till den grad att apostlarnas efterföljare, kyrkans

biskopar, inte längre kunde träffa varje ny kristen personligen, ersatte kyrkan hand-påläggningen med myrrasmörjelsen som en präst vanligtvis uträttar i anslutning till dopet.14 Själva myrran är en väldoftande olja som vissa biskopar har rätt att tillreda och på så sätt förmedla Anden till varje ny kristen.15

När Anden kom över Maria blev Sonen till i hennes kropp på ett sätt som gav hen-nes liv en ny inriktning mot evigheten. I hennes efterföljd får varje kristen som har fått Anden förenas med Sonen kroppsligen genom den heliga eukaristins bröd och vin så snart som möjligt efter dopet och myr-rasmörjelsen. Den som tar del i denna föda »skall leva i evighet«, och den som inte tar del av den »går miste om livet«.16

Orden räcker inte till för att beskriva detta mirakel som sker i kyrkan när Sonen kommer till var och en som vill, som bröd och vin, som kött och blod. Eftersom det handlar om materia är det inte bara en känsla eller en insikt. Inte heller är det tro eller ord utan mer en så; deras fullbordan. Det som sker är med andra ord ingenting annat än en objektiv förening med Gud, det

Den som blir nedsänkt vattnet i den treenige Gudens namn dör bort från sitt gamla liv och uppstår till ett nytt andligt liv i odödlighetens tecken

KERYX 4 201152

JOHANNES PULKKANEN

eviga livet som verklighet på jorden.17

Eftersom de som förenas med detta liv lever under dödlighetens villkor, behö-ver de låta sitt eukaristiska »ja« till Gud få en konkret fortsättning i vardagen; de

behöver med Andens hjälp säga »nej« till det i deras liv som är i strid med Sonens liv och »ja« till sådant som gör det möjligt för Sonen att ta hand om dem genom sin Ande på alla sätt han kan och vill. Det är detta aposteln Paulus menar med sina ord om att »följa en andlig väg«, att »lägga av den gamla människan och ikläda sig den nya«, att »förnyas till verklig kunskap« i ens inre människa dag för dag och bli en bild av sin skapare och som sådan en helt »ny skapelse«.18

Ett svärd som avslöjar

mångas innersta tankar

Utgångspunkten för detta liv i andlig för-nyelse är kyrkans bot: den enskildes ånger och syndabekännelse och prästens uttalade avlösning utifrån kyrkans mandat att binda och lösa.19

I sitt väsen är boten en kontinuerlig frihetsproklamation. De som bekänner sina synder anklagar sig själva och förklarar i och med detta sig vara fria från den vridna ande som lägger skulden på omständighe-terna, på dödlighetens villkor och andra dödliga. De som lever i boten proklamerar att odödlighetens villkor har börjat gälla: att det kommande livets krafter har ström-mat in i tiden.20

Utgångspunkten för boten är ett erkän-nande av kyrkans tradition, i synnerhet Je-sus och apostlarnas lära, och ett avstånds-tagande från alla traditioner och läror som inte härstammar från kyrkans apostlar och deras efterföljare.21 Detta handlar om att vägra bli sin egen påve, att vägra »mäta och jämföra sig med sig själv«, att vägra välja sina egna läror utifrån sig själv, att vägra bli en heretiker.22

1 Matt 28:19-20.2 Kol 1:27-28. Se också Rom 16:25

-27, Ef. 1:5-10, 3:9, 5:32, Kol 1:26-

27, 2:2, Thess 2:7, 1 Tim 3:9, 16,

Upp 10:7. 3 I Kor 1:24.4 1 Kor 3:9 (Theou gar esmen su-

nergoi), 2 Kor 6:1 (sunergountes

de kai parakaloumen), 3 Joh. 1:8

(sunergoi te¯ ale¯theia), Mark

16:20 (tou kuriou sunergointos).

5 I Joh 4:16.6 Hebr 2:15, 1 Kor 15:24 – 26, 2

Tim 1:10.7 Luk 1:48.8 Joh 16:14.9 Hebr 12:1, 23.10 Joh 3:18.11 1 Joh 3:5.12 Rom 6:3-4, 8-9, 11.13 Ordet pingst kommer från

grekiskans pentekoste som

betyder »den femtionde«. 14 Enligt Markus 1:9-11 kom Anden

över Sonen omedelbart efter

dennes dop i Jordan av Johan-

nes Döparen. 15 Myrrhan består av 64 ingredi-

enser bl.a. olja, balsam, örter

och aromatiska plantor. 16 Joh 6:47-59.17 Joh 6:47-59.18 Gal 5:25, I Kor 11:31, Ef 4:22-23,

De som lever i boten proklamerar att odödlighetens villkor har börjat gälla: att det kommande livets krafter har strömmat in i tiden

KERYX 4 2011 53

FRÄLSNINGENS VÄG

Att inte välja sina egna läror är detsamma som att böja sig inför Andens verk i dem som har gått före i tron, att vara arvtagare till den frihet som fick tidigare generationer att inte anklaga sina föregångare utan i stäl-let ödmjuka sig inför dem.23 De erkänner sig som barn till den frihet i Anden som förmår varje generation att leva i traditionen i sin tid, utifrån sina specifika förutsättningar, utan att förvanska den.24 Dessa upptäcker i sin tid den Andens liv som tidigare gene-rationer upptäckte i sin. I sin essens är traditionen nämligen inget annat »Andens ständiga närvaro« i kyrkan.25

Alla de som har fått Anden har förmågan att leva Andens liv i kyrkan. Detta är det-samma som att göra Guds vilja, att handla efter hans bud som »inte är tunga«.26 Detta betyder att dessa bud har kraft i sig; de ökar Andens ljus och kraft hos den som prakti-serar dem. Därför lär sig den som uthålligt praktiserar ett bud av Gud något om honom hela tiden.27 Det gäller till exempel att de som försöker låta bli att döma någon, efter Herrens bud »döm inte så blir ni inte döm-da«, förenar sig med honom hela tiden och blir fyllda av Anden. Deras misslyckanden

i sitt praktiserande blir en källa till ånger och förbättring, och deras uthållighet får som lön att Anden kommer till deras hjälp. Genom att praktisera detta enda bud lär de sig både ödmjukhet och kärlek, dygder som hjälper dem i deras praktiserande av andra bud. Deras misslyckanden och den hjälp som de får av Anden skänker dem också tålamod och vishet, dygder som de behöver för att kunna skilja mellan onda och goda tankar och läror.

Det händer i själva verket att den hjälp som Anden ger åt de uthålliga får som frukt att det sinnelag som rådde hos Herren själv börjar råda hos dem.28 Detta leder till en så djupgående andlig förvandling att kyrkans tidiga fäder började tala om en gudomlig-görelse: Gud blev människa, för att en män-niska skulle bli gud genom att bli delaktig i och förvandlad av Kristus egen förening med Fadern och Anden. Detta är frälsning-ens hemlighet.

JOHANNES PULKKANEN är teol dr och

ortodox lekman.

Kol 3:9, Kol 3:10, 2 Kor 4:16, 2

Kor 5:17.19 Matt 18:18.20 Heb 6:4, Matt 18:20.21 Hebr 13:9, Joh 7:16-17, Rom 6:17,

2 Tess 3:6 (Bibel 2000 översät-

ter det grekiska ordet »parado-

sis« som betyder tradition med

ordet »regel«), 2 Tim 2:2. 22 2 Kor 10:12. Ordet heresi kom-

mer från grekiskans »hairesis«

som betyder »välja«.23 2 Tim 1:11-13.24 1 Kor 3:17. Biskop Kalistos Ware

säger: »Medan traditionen till

det inre är oföränderlig (för

Gud förändras inte), antar den

ständigt nya former som lägger

till något till de gamla utan att

ersätta dem.« Den Ortodoxa

kyrkan (Artos, 2003) s. 202.25 Georges Florovsky: Bible,

Church, Tradition: An Eastern

Orthodox View (Belmont, 1972)

s. 46-47. Citerad i Den Orto-

doxa kyrkan, s. 203.26 1 Joh 5:3, Matt 11:30.27 Joh 7:16.28 Fil 2:5.

KERYX 4 201174

Diskussion om Jesu andliga död

RECENSION

I EN 290 SIDOR LÅNG DOKTORSAVHANDLING diskuterar den engelske pingstpastorn William P. Atkinson, under tio år verksam vid Kensington Temple i London, tesen att Jesus dog andligen. Utöver att han vill ta reda på vad E. W. Keny-on, Kenneth Copeland och Kenneth E. Hagin säger i frågan vill han också utvärdera dess bidrag till kristen tro. Atkin-sons bok är en doktorsavhandling och denna recension är just en utvärdering av hans vetenskapliga argumentation. Då är det definitioner, metod och sakligt återgivande av källorna som prövas och jag kommer att särskilt diskutera hur han beskriver Kenneth Hagins teologi.

Innan jag går till en tyvärr ganska kritisk utvärdering vill jag ändå lyfta fram några intressanta observationer. Kenyon, och därmed Hagin och Copeland har förknippats med mindcure-rörelsen New Thought och med Christian

TITEL: The »Spiritual Death« of Jesus – A Pentecostal Investigation

FÖRFATTARE: William P. Atkinson FÖRLAG: Brill, 2009

ANDERS GERDMAR

KERYX 4 2011 75

Science, men detta saknar enligt Atkin-son grund. Han pekar också på ett annat faktum, nämligen att uttryck som liknar »JDS« finns hos många bemärkta teologer: Jesu »eviga död« (Calvin), »soul-death« (Spurgeon), »essential death« (Morgan), »the spiritual death, which Christ expe-rienced« (Mabie). Ett studium av kenotisk kristologi (att Kristus »uttömde« sig själv) även längre tillbaka i kyrkohistorien skulle troligen ge fler paralleller.

Men nu till mina kritiska punkter. I ett vetenskapligt arbete är definitionerna som ett kikarsikte. Är det oprecist, snett eller vint så är det stor risk att man inte träf-far. Enligt Atkinson är »JDS teaching« en undervisning som dels hävdar att Jesus dog andligen, referar till Jesu andliga död och dels »använder sådana formuleringar när den beskriver frälsningshistoria i allmänhet och Kristi död i synnerhet som påminner om åtminstone något av Kenyons, Hagins och Copelands specifika undervisning«. Atkinson själv medger att detta blir ett cirkelargument där man redan har förutsatt att de tre författarna står för en JDS-teologi, men menar att detta inte är något problem »eftersom de alla delar en tydlig och distinkt syn på Kristi död« och att flera forskare redan har utpekat dem som JDS-lärare. Han kan därför rädda Billy Graham när han säger att »the awful suffering of Jesus was his spiritual death« inte är JDS eftersom hans övergripande undervisning inte i övrigt stämmer med Kenyons, Hagins och Copelands undervisning. Men den förra

delen av definitionen är alltför ytlig, vilket hans eget argument om Billy Graham (eller Calvin, Spurgeon m fl) visar. Den andra delen, ett cirkelargument som mynnar i att man finner JDS-teologi hos Hagin eftersom han har Hagins teologi, är helt enkelt inte acceptabelt som argument. Man kan inte identifiera siktet med målet eller analysin-strumentet med det man analyserar. Istället måste man först etablera vad JDS eventu-ellt är, oberoende av det material man ska undersöka, sedan skrida till verket.

Tyvärr finns det fler exempel på en sådan metodologisk oklarhet. Själva begreppet JDS får förvånande nog inte någon djupare utredning och ändå används uttrycken »JDS teaching«, »JDS theology« friskt. I stället borde författaren ha problematise-rat själva uttrycket och gett en fyllig defini-tion av vad han menar.

Atkinson gör vidare en stark koppling mellan JDS och det han kallar Word-faith-movement, som tidigt i boken presenteras som det sammanhang där JDS hör hemma. Men tyvärr blir även beskrivningen av denna rörelse ytlig och ofullständig, och Atkinson lyckas inte visa att vad han kall-lar JDS är någon gemensam eller central

doktrin i »trosrö-relsen«. Därför är det olyckligt att Atkinson buntar ihop ett antal gan-ska löst relaterade förkunnare till en »trosrörelse« och

sedan associerar dem med JDS-läran, när faktum är att det finns stor variation inom en sådan rörelse. Trots att till exempel Oral Roberts ett antal gånger nämns i samband med Word-faith lyckas inte Atkinson en

Själva begreppet JDS får förvånande nog inte någon djupare utredning och ändå används uttrycken »JDS teaching«,

»JDS theology« friskt

RECENSION: THE »SPIRITUAL DEATH« OF JESUS

KERYX 4 201176

ANDERS GERDMAR

enda gång visa att han företrädde något som liknar en JDS-lära.

Detsamma gäller Hagin, trots att han är en av de tre som kallas »JDS teachers«. Det är ingen hemlighet att Hagin i allmänhet uttryckte respekt för Kenyon och använde och cite-rade hans böcker. Men medan Kenyon definitivt har en konsistent undervisning om Jesu andliga död och att han var »delaktig av satanisk natur« (en absurd uppochner-vändning av 2 Petr 1:4), så avviker Hagin tydligt från Kenyon. När Hagin talar om »andlig död« och att Jesus tog på sig vår syndiga natur menar han just detta – han säger inte att Kristus antog satans natur, och han talar om Jesu fysiska död som off-ret. I korthet misslyckas Atkinson med att visa att Hagin är överens med Kenyon an-gående Jesu död. Istället får han konstatera att Hagin valde att inte tala om delaktighet i satans natur. Hagin hade till och med i en intervju bekräftat att han inte står bakom denna Kenyons idé. Ändå tar inte Atkinson Hagin på orden, eftersom han säger att Kris-tus »tog på sig vår syndiga natur, en natur av andlig död«. Här går Atkinson utöver sitt material och det tycks som att han inte kan acceptera det faktum att Hagin så tydligt tar avstånd från Kenyons uppenbara övedrifter. Atkinson noterar med rätta flera gånger att Hagin inte alls uttrycker en JDS-lära så ofta som Kenyon. Och i den avancerade form den finns hos Kenyon lyckas inte Atkinson över huvud taget visa den hos Hagin.

Istället framstår Hagin som mer måttfull, och kanske mer noga med att ha biblisk

täckning för sin undervisning än Kenyon, vars teologi också har ett kraftigt spekula-tivt drag som inte liknar Hagins. Egentligen jämför Atkinson äpplen med päron. Medan Kenyon har en mer utarbetad helhetssyn

på dessa ting finns det brottstycken hos Hagin. Och eftersom Hagin bevisligen använde och uppskattade Kenyons böcker säger nog hans

tystnad när det gäller »JDS« att han inte ville ge denna undervisning vidare. Detta stämmer också med hans uttryckliga av-ståndstaganden på vissa punkter.

Så även om Atkinson har flera viktiga observationer i sin bok kan tyvärr inte hel-heten övertyga oss om att en JDS-teologi är ett självklart drag i trosrörelsen eller att den egentligen finns hos Kenneth E. Hagin. Denna bild stämmer också med den trosrörelse som inspirerats av bland annat Hagin och utgått från Sverige, vilket Ulf Ekman klargör i en bloggartikel, »Apropå den s.k. JDS-läran« (http://ulfekman.nu/2008/04/11/apropa-den-sk-jds-laran). JDS-läran är nog mer en skapelse av dess kritiker än av någon medveten teolog och den kommer säkert att spela än ännu mer underordnad roll än den hittills har gjort.

ANDERS GERDMAR är docent i Nya testa-

mentets exegetik vid Uppsala universi-

tet och ansvarig för teologiutbildningen

på Livets Ords Teologiska Seminarium.

Även om Atkinson har flera viktiga observationer i sin bok

kan tyvärr inte helheten övertyga oss om att en JDSteologi är ett självklart drag i trosrörelsen

Keryx nr 4 2011

Documents