Katarina.von.Bredow.som.Om.ingenting.2011.Swedish.retail.ebook Dagstidningen

Katarina von Bredow

Som om ingenting

Som om ingenting inl.indd 1m ingenting inl.indd 1 2010-03-17 13.192010-03-17

Övriga böcker av författaren

Syskonkärlek, 1991Kattskorpor, 1994

Knappt lovlig, 1996 Hur man gömmer en mammut, 2001

Ett magiskt misstag, 2002Hur kär får man bli?, 2004Expert på att rodna, 2005

Räcker det om jag älskar dig?, 2006 Som jag vill vara, 2007

Läs mer om Katarina von Bredow på www.rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm

www.rabensjogren.se

© Text: Katarina von Bredow 1999 Omslag av Julia Szulc

E-boksproduktion Elib AB 2011ISBN e-bok 978-91-29-67975-5

ISBN tryckt utgåva 978-91-29-66956-5Rabén & Sjögren ingår i

Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


i längtanmålar mina händer

din kropppå mitt lakan

med tungspetsenpenslar jag fram

din lustur min


4

Jag måste börja nu.Men var?Och ska jag skriva det till dig? Eller till ingen? Eller

kanske till mig?Man börjar från början. Det vet man ju. Fast hur vet

man var en berättelse börjar någonstans?Du var Tessas pappa, Tessa var min bästa kompis

och allt var enkelt.Alltså:Det var en gång en enkel värld. En värld där Tessa

och jag höll hålet öppet i häcken mellan trädgårdarna. Där Monika, som den gången var Tessas mamma, häll-de upp saft till oss på verandan. Där ostsmörgåsarna svettades i solen och pappa lånade din elektriska häck-sax. Eller där det var vinter och du skottade garage-infarten när Tessa och jag gav oss iväg till skolan.

Jag visste inte ens att du skrev.Inte förrän du dök upp på skrivarkursen. Det var

hemskt nära att jag inte alls hade anmält mig till den där kursen. Jag tänkte att den skulle vara full av frustrerade kvinnor i femtioårsåldern, kvinnor med klimakterie rött hår och oinfriade drömmar. Det var ju inte helt fel, förresten. Över halva gruppen var ju


5

kvinnor mellan fyrtiofem och femtio, fyra av dem med rödtonat hår. Jag var yngst av alla närvarande, och jag stod där i korridoren och ångrade att jag hade anmält mig när du plötsligt klev in genom glasdörrarna och kom gående mot oss.

Ärligt talat blev jag inte odelat glad när jag fattade att du också skulle gå på kursen. Och jag tror faktiskt att du kände ungefär likadant när du såg mig. Visst ville du pröva det du skrev på andra, men du hade nog inte tänkt dig att just jag, din dotters bästa väninna, tillika dina grannars dotter, skulle ta del av dina dikter. Du lät ju inte ens Monika läsa dem, eller hur?

Annars vet jag inte mycket om vad du tänkte och kände.

Allting är delat i en massa små bitar. Fragment av dig. Jag skriver för att försöka se vem du är.


6

Korridoren är vit och mintgrön.Allt ser fortfarande nytt och fräscht ut.Lämnade vi det så här fi nt, eller har de målat om?Jag ställer mig i utkanten av den lilla grupp män-

niskor som samlats utanför den angivna dörren. Sal 23. Min gamla franskasal.

Det är fullt av minnen här. De trängs runt omkring mig och andas på mig och andedräkterna luktar tugg-gummi, bakfylla, slitna skolböcker, leda och oro.

Vad gör jag här?Var jag kanske inte sprängglad över att få lämna den

här byggnaden för mindre än ett år sedan?Märklig stämning i skolan så här på kvällstid. Nå-

got hemligt vapen tycks i ett obevakat ögonblick ha raderat ut alla eleverna som hör till. Alla ljuden. Som om någon snabbt markerat dem allihop och tryckt på Delete.

Kvar står en liten grupp vuxna. Bara obekanta an-siken.

Nej, förresten. Hon i den ljusgröna tröjan brukar komma in i aff ären. Hon har kastanjerött hår och en stor, läppstiftsglansig mun och hon brukar köpa Blå Blend och salta fi skar.


7

En kvinna i femtioårsåldern nickar mot mig och ler trevande. Jag nickar tillbaka. Hon har också rött hår. Hennarött på råttbrunt. Det är möjligt att hon också har handlat godis av mig, fast jag inte minns henne. Hon är i alla fall inte salta fi skartypen. Mera romerska bågar eller punschpraliner.

Kanske är det en del av poängen med att delta i en skrivarcirkel. Att man inte känner någon. Att delta his-torielöst. Bara vara det man skriver.

Sex kvinnor och en man. Sju kvinnor med mig. Är man en kvinna när man är nitton? Visst. Självklart. Men när jag ser på gruppen som samlats utanför sal 23 i Enbergaskolans korridor känner jag mig inte som en av dem. Ingen är under trettiofem. Mannen ser ut som en räka. Mager, rosa och lite krokig.

Klockan är sju. Varför börjar vi inte? Var är Anna Rosén?

Jag studerar de marmorliknande golvplattorna kring mina fötter och lyfter inte blicken förrän ljudet av steg hörs i korridoren. En lång man i mockajacka och khaki byxor närmar sig. När han ser gruppen som står och väntar, saktar han ner lite och drar en hand över det ljusa håret. Först tror jag att mina ögon spelar mig ett spratt, men det gör de inte. Det är verkligen Tessas pappa som kommer där. Tessa har aldrig sagt ett ljud om att han skriver. Fast när jag tänker efter stämmer det ganska bra. Paul har alltid verkat vara den där sor-tens människa som betraktar och begrundar. Och jag vet ju att han läser mycket. Tessa brukar komma och beklaga sig när han har hittat någon bok han vill att


8

hon ska läsa. Rätt ofta slutar det med att det är jag som läser boken istället. Sedan berättar jag om den för Tessa så att hon kan ge rapport. Senast var det Mare Kandres Deliria. Jag läste den två gånger innan jag försökte be-skriva den för Tessa. Jag försökte förklara hur orden fl ö-dade och rann, genomträngande och ohejdbara som en besvärjelse. Men Tessas ögon blev runda och frågande. Då läste jag ett av mina favoritstycken högt för henne. Det som handlar om varför man skriver. När jag var färdig hade frågan försvunnit ur hennes blick.

- Vilken massa babbel, sa hon.Jag svarade inte. Hon hade ju rätt, på sätt och vis.

Men det är i så fall ett babbel som fortfarande lever kvar i mig. Faktiskt det jag tänkte på när jag plockade ihop papper och pennor för att gå hit i kväll. Orden som trollband. Jag vill också.

Paul sveper hastigt med blicken över gänget som står och väntar utanför salsdörren. Så får han syn på mig.

- Nejmen ..., säger han häpet. Hej!- Hej, säger jag lite brytt.- Längtar du tillbaka till skolan redan?- Det här är ju inte precis samma sak.Han fl yttar sin slitna, bruna portfölj från vänster

hand till höger med en lite besvärad rörelse. Ser sig omkring.

- Jaså du, säger han.- Mm, säger jag.Sedan börjar han hälsa på de andra. Han är den för-

ste som går runt och tar i hand, och plötsligt tycker de


9

andra att de kanske också borde ha gjort det och ett ivrigt handskakande tar vid. Munnar ler och släpper ut namn som studsar hit och dit, och det enda jag minns efteråt är att den hennaröda har lagade framtänder och att räkan heter Gustav.

Just när proceduren lider mot sitt slut, när alla står och ser sig förvirrat omkring och hoppas att de inte har missat någon, kommer nya steg i korridoren. Den här gången är stegen snabba och klapprande. En kort, blond kvinna närmar sig med ett leende i ansiktet.

- Hejsan allihop! säger hon muntert. Jag heter Anna Rosén och ska leda den här cirkeln.

Jag stirrar nog lite. Hon ser inte alls ut som jag före-ställt mig. När jag hörde vem som skulle bli cirkel-ledare gick jag till biblioteket och lånade den ena av de två diktsamlingar av Anna Rosén som gavs ut på åttiotalet. Grundstött heter den. Jag läste den och fi ck en bild i huvudet av en lång, mörk och allvarlig kvinna med skygga ögon. Ett mystiskt väsen. Inte alls en liten, knubbig varelse med ljusblå, frimodig blick.

Hon låser upp salsdörren, tar var och en av oss i hand och hälsar oss välkomna när vi går in. Det står nog i hennes lilla instruktionsbok för cirkelledare att hon ska göra det. Paul säger något som får henne att skratta. Jag hör inte vad. Men skrattet ger henne fl ick-söta gropar i kinderna.

En söt poet.Jag blir full i skratt jag också, men döljer det bakom

ett leende när jag sluter min hand om hennes.På Annas uppmaning drar vi ihop bänkarna till en


halvcirkel framför katedern och slår oss ner. Hon häl-sar oss välkomna ännu en gång och berättar att hon är lågstadielärare och har två barn, och jag tänker att jag nog är full av fördomar när det gäller poeter. Sedan vill hon att vi ska berätta lite om oss själva och om vad vi vill uppnå genom att delta i cirkeln. Det momen-tet står antagligen också angivet i instruktionsboken. Samtidigt som jag nervöst funderar på vad jag ska säga, försöker jag lyssna och komma ihåg namnen den här gången. Gustav är industriarbetare, Eva är AD, Ingalill med det hennafärgade håret serverar på Tre Liljor. När det är Pauls tur ser jag på honom och undrar om det är bra eller dåligt att han är där.

- Paul Axelsson, säger han. Jag är snickare.Snickare? Är inte snickare grova karlar som klättrar

runt på byggnadsställningar och trotsar väder och vind med sina plankor och högljudda maskiner? Paul möter min blick över rummet och ler.

- Du ser ut som om du skulle vilja protestera, säger han.

Jag blinkar generat.- Tessa säger alltid att du är ingenjör, säger jag ur-

säktande.Det låter dumt, men jag kommer inte på något an-

nat att säga just då.Paul skrattar.- Hon kanske skäms för att hennes far ägnar sitt liv

åt gamla skåp och byråer ... Jo, jo, jag är väl ingenjör. Heter det. Men jag har mitt snickeri på Storgatan 43.

Det vet jag ju. Han har haft det där snickeriet i fl era

10


år nu. En liten verkstad där han lagar och slipar, limmar och ådrar, putsar och marmorerar. Paul renoverade den gamla pigtittaren jag fi ck när jag fyllde tolv. Jag har bara aldrig tänkt på honom som ”snickare”. Fast jag har väl egentligen inte tänkt så mycket på honom alls. Det har blivit tyst i salen och jag känner att kinderna hettar lite.

- Och ditt mål med att komma hit? säger Anna för att få igång pratet igen.

Paul funderar några sekunder.- Det är knappt jag vet, säger han sedan. Kanske

för att se vad som händer med det jag skriver om jag visar det för nån. Det är inget märkvärdigt, men ... Jag hoppas väl att det här famlandet i mörker ska kunna få någon sorts puff framåt om man riktar ljuset mot det. Eller så.

Anna nickar.Så kommer AnnMarie som är arbetslös barnskötare,

Gunilla som är sekreterare och sedan är det min tur.- Jag heter Elin Beckman och jobbar i Godisboden,

säger jag mekaniskt. Innan dess gick jag i gymnasiet. Här på Enberga. Jag vill gå den här cirkeln för att ... lära mig nåt.

Jag tystnar. Paul ger mig en blick och ett leende. Jag kan inte låta bli att le tillbaka.

- Tänker du protestera? frågar jag.- Nejdå.Katrin är sjuksköterska och Jessika i den ljusgröna

tröjan är frilansjournalist.När presenterandet är överstökat börjar Anna prata

11


om skrivkonstens historia, om runor, trollformler och epos. Hon berättar hur skrivandet förgrenat sig och utvecklats åt olika håll; journalistik, byråkratsvenska, litterär prosa, lyrik. Jag antecknar ett och annat.

Paul sitter med armarna i kors över bröstet och lyss-nar. Jag kikar lite nyfi ket på honom. Det känns både underligt och lite spännande att han sitter där, liksom lösryckt ur sitt sammanhang. Jag undrar vad för sorts texter han brukar skriva.

Så småningom visar det sig att jag har en fördel framför de andra av att ha gått på Enberga. När jag gick hemifrån stoppade jag nämligen en näve enkro-nor i fi ckan ifall det skulle bli fi karast. Egentligen är ju kaff et man får ur sådana där automater ett ganska motbjudande blask. Men har man inga enkronor ter sig plötsligt den bruna vätskan, som gäckande ligger försluten i den stora, rektangulära apparaten, som den mest åtråvärda dryck man kan föreställa sig. Alla grä-ver vilt i fi ckor och plånböcker efter växel. Växlings-automaten är sönder. Det är den alltid. Men Anna har lett cirklar på Enberga förr. Ur sin stora axelremsväska plockar hon fram en plastburk med enkronor och ett intensivt växlande sätter igång när vi anländer till sko-lans kafé.

Medan de andra byter sedlar mot mynt hämtar jag mig en mugg kaff e med mjölk och slår mig ner vid ett av de runda träborden. Här är allting mer slitet. Borden är fulla av ristningar och den stora anslagstavlan sön-derstucken av allt som satts upp och tagits ner. Men lokalen luktar plast och skurmedel. Palmerna skolan

12


13

fi ck vid invigningen spretar halvhjärtat mot takfönst-ren ovanför mig. De har väl råkat ut för fl er experi-ment än de mår bra av.

En gång råkade Tessa i slagsmål med Helene här inne på kaféet. Tillsammans förstörde de inredning för fl era tusen kronor. Tessa fi ck jobba halva sommarlovet för att betala sin del. Fast det var det värt, påstår hon.

Jonas dyker också upp i hjärnan. Hans ljusa hår och glada ögon. Vi brukade sitta vid hörnbordet där borta och hjälpas åt med franskan. Det blev kanske inte så mycket franska. Men det var en bra förevänd-ning. Jag ler lite för mig själv. Egentligen var Jonas väl-digt fi n. Synd att Tessa var så svartsjuk.

Paul kommer med en kaff emugg i ena handen och en halv ostfralla i den andra och slår sig ner vid mitt bord.

- Oj, säger jag. Nio spänn. Hade hon så mycket växel med sig?

Paul ler.- Hon hade kunnat förse oss alla med tre mackor

och kaff e och påtår, tror jag.Han lutar sig bakåt och ser lite lurigt på mig.- Så får jag äntligen se vad det är du skriver, säger han.Med ens kommer jag ihåg att han faktiskt frågat

ett par gånger. Men jag trodde väl bara att det var av artighet.

- Och du då? säger jag. Vad skriver du?Han rycker på axlarna. Nästan generat.- Det ska väl föreställa dikter, antar jag. För det mesta.Jag skulle vilja tala om för honom att jag gillar


14

böckerna han sätter i händerna på Tessa. Höra vad han tänker om Kandres bok och varför han valde just den. Men det känns som om jag skulle förråda Tessa om jag började prata om det. I alla fall nästan.

Paul ser sig omkring.- Undrar vad de andra skriver för nåt, säger han.Resten av gruppen sitter fördelad vid två bord närma-

re ingången. Det stökiga växlandet och kaff edoften tycks ha löst upp stämningen och det pratas och skrattas.

- Hon i den gröna tröjan ..., börjar Paul.- Jessika, fyller jag i.- Hon, ja. Hon skriver nog nån sorts hyperroman-

tiska dikter på rim. Eller veckotidningsnoveller.Jag ler.- Och hon med hennahåret ...- Ingalill, påminner Paul.- ... hon skriver rapporter från skurhinken. Typ.Paul nickar.- Typ, säger han.- Mm, säger jag. Typ.Och jag har med ens bestämt mig för att det är gan-

ska kul att han är där.- Tessa har inte sagt ett ljud om att du skulle vara

med på kursen, säger jag.Han skakar på huvudet.- Det kan hon inte gärna ha gjort. Hon vet inte om

det.Jag måste se häpen ut, för han skyndar sig att för-

klara.- Jag ville gå ett par gånger först, för att se om ...


15

om det är nåt för mig. Jag menar, att anmäla sig till Vuxenskolans skrivarcirkel, det känns väl lite sådär ... kärringaktigt.

Han skrattar till.- Ursäkta, säger han sedan. Jag menar inte så illa som

det lät. I själva verket är jag nog lite rädd att det jag gör inte duger till att utvecklas.

Jag ser förundrat på honom medan en underlig stolthet sprider sig i magen. Kanske för att han säger just det han säger eller kanske för att han talar till mig som till en annan vuxen.

En halvtimma senare, när vi sitter i salen igen och Anna pratar om att skriva lyrik, säger Jessika plötsligt:

- Jag känner mig alltid så fånig när jag skriver dikter. Larvig, liksom.

Paul ger mig en snabb blick och jag måste behärska mig för att inte börja fnittra.

Anna berättar vad vi ska göra under de komman-de tio veckorna. Vi ska få pröva lite av varje. Skildra händelser ur olika berättarperspektiv, återge minnen, skriva dikter och prosalyrik. Varje gång ska vi läsa upp det vi skrivit för resten av gruppen. Det muttras och klagas över det, men Anna säger att man aldrig får en så klar överblick över sin egen text som när man läser den högt för andra.

Med ens vet jag att jag kommer att göra mitt allra bästa med det jag skriver i den här cirkeln. För för-sta gången ska det jag gör inte granskas så som man granskar ett barns berättelser. För första gången ska det granskas på allvar.


16

- Vill du ha skjuts? frågar Paul när vi lämnar skol-byggnaden strax efter nio.

Det är en knasterkall vinterkväll och jag kliver tack-samt in i den mörkblå Escorten. Först känns det lite underligt att sitta där ensam med Paul. Jag vet inte rik-tigt varför. Kanske för att något har rubbats. Det är ju ändå en trygghet att veta var man har folk. Att de inte dyker upp där de inte förväntas vara. Men så börjar vi prata och jag glömmer tveksamheten.

- Det är egentligen själva orden jag är så förälskad i, säger Paul när han svänger ner från genomfartsleden mot villaområdet vi bor i. Orden som byggstenar. Att de har framsidor och baksidor och att man kan vända och vrida på dem tills de står i rätt ordning och har rätt sida fram.

- Kan man det? frågar jag.- Ibland känns det så. Nån enstaka, sällsynt gång

känns det som om man kan. Tycker inte du det?Jag rycker på axlarna.- Jag vet aldrig om det är bra. Det som var bra igår är

skit idag. Och imorgon kanske det verkar rätt okej igen.Paul skrattar. Det knarrar under däcken när han

svänger in i carporten på Sparvhöksvägen 14 och slår av motorn.

- Jag ..., börjar jag, men avbryter mig.Paul ser på mig. Han har grågröna ögon.- Vad?- Jag läste en bok som du lånade Tessa, säger jag och

försöker få det att låta som en enstaka händelse. En bok av Mare Kandre.


17

- Deliria?Jag nickar.- Den var ... Jag gillade den. Jag läste den två gånger.- Aha, säger Paul.- Aha vaddå? frågar jag.- Aha, säger han igen. Jag visste väl att hon inte kun-

de ha hittat på allt det där själv.- Vilket?- ”Ett genomträngande ordfl öde, som en besvärjelse

som inte själva livet skulle kunna stå emot”, citerar Paul.

Så har jag avslöjat Tessa i alla fall fast jag inte ville det.

- Vi diskuterade boken, mumlar jag.Paul ser på mig.- Så det var du, säger han. Varför fattade jag inte det

med en gång?- Vi pratade om den, envisas jag. Jag ville bara att du

skulle veta att jag också tyckte om den. Eller jag ville kanske ... tacka, eller så. För att den hamnade i mina händer. Jag hade aldrig hört talas om henne ... Mare Kandre, menar jag.

- Jag har fl er böcker av henne, säger Paul. Vill du låna?

- Jatack. Väldigt gärna.Han ler lite.- Kul, säger han.Jag ler tillbaka och nickar. Sedan öppnar jag bil-

dörren.- Tack för skjutsen! Och lycka till med läxan!


18

- Detsamma!Jag lämnar carporten, går i den gnisselkalla februari-

snön till Sparvhöksvägen 16 och svänger in mot ytter-dörren. I magen fi nns en kittlande upprymdhet kvar.


19

Peter är i färd med att packa ner böcker och kläder i två stora kartonger. Det mörklockiga håret har han strukit bakåt och bundit ihop till en tofs i nacken. Jag stannar i dörröppningen och tittar på medan han trycker ner en stapel pocketböcker i den ena papplådan. Ovanför hans säng sitter en stor affi sch med Nurejev på. En senig, stark kropp fastfrusen mitt i en rörelse.

- Hej, säger jag. Vad gör du?Peter sträcker på sin långa rygg och ser på mig. Hans

gamla blåjeans har ett fransigt hål på ena knät.- Hej! säger han. Hur var det?Jag rycker på axlarna.- Svårt att säga efter första gången. Men det kan nog

bli bra, tror jag. Paul var där också.Jag ångrar mig i samma ögonblick. Peter nickar i

riktning mot grannvillan.- Den Paul?- Mm.Han skrattar.- Typiskt. Gammal frustrerad talang. Det borde man

ha fattat.- Han har inte talat om det för Tessa, säger jag. Inte

för Monika heller, tror jag.


20

- Häftigt. Han gillar säkert inte att du kutar direkt hem och berättar för brorsan.

- Nej. Jag kom just på det. När jag sa det, menar jag.

Peter ler lite och jag ler tillbaka.Mamma kommer ut från sovrummet. Hon ser ut

som ett spöke i sin blå frottérock och med ansiktet täckt av en tjockt pålagd, vitgrå mask. Håret är invirat i en skär handduk.

- Helrenoveringskväll? frågar jag leende.Hon nickar, nästan motvilligt, som om jag kommit

på henne med något oanständigt eller förbjudet.- Tyckte jag såg så trött och gammal ut, säger hon.

Är du hungrig?Säkert har hon redan ordnat något, så jag svarar

jakande fast jag egentligen inte känner någon särskild lust att äta.

- Det står smörgåsar åt dig i kylen, säger hon. Vi har redan fi kat.

- Tack.Mamma tänker gå ut i badrummet men Peter hej-

dar henne.- Vänta lite ...Hon ser förvirrat på honom medan han vrider hen-

ne mot sig, tar hennes händer och lyfter upp dem i en dramatisk pose.

- Du skulle ju passa perfekt i baletten jag håller på att skapa, säger han. ”Vita frun på Sparvhöksvägen”.

- Äsch! fnyser mamma och tar tillbaka sina händer.Men ett litet leende gör sprickor i den gråvita masken


21

när hon går ut i badrummet och drar igen dörren efter sig.

Jag börjar nyfi ket rota i Peters kartonger. Där lig-ger diverse bestsellers, deckare och Wahlströms gamla ungdomsböcker med blekta, gröna ryggar.

- Vad ska du göra med dom här?- Ge till Myrorna. Måste bli av med lite. Man kan

ju inte släpa med sig all sin skit genom livet. När jag fl yttar hemifrån så ska alla mina grejer få plats i en resväska.

- Du kommer att få problem med sängen, säger jag retsamt.

Peter gör en grimas. Sedan puff ar han in kartong-erna mot väggen.

- Jag kommer och gör dig sällskap medan du äter, säger han. Så kan du berätta mer om kursen. Fick ni nån läxa?

Jag nickar.- Ett barndomsminne.- Å, jag vet vad du kan skriva om!Han följer mig ut i köket medan han påminner

mig om den ena historien efter den andra ur vår ge-mensamma barndom. Som när jag trillade i fontänen i Svartåparken, när jag i full fart cyklade rakt ner i Kvarnbäcken, när vi klättrade upp i körsbärsträdet och inte kunde komma ner, när han och Martin lurade i mig ett chokladliknande laxermedel, för att jag skulle tillbringa eftermiddagen på toaletten istället för att skugga dem till deras hemliga koja, när jag tappade en öppen burk nagellack i pappas färdigpackade resväska


22

och annat lustigt han kan komma på. Jag tänker just be honom hålla käften, när pappa

kommer ut i köket och Peter tystnar av sig själv.Pappa styr rakt mot kylskåpet och öppnar dörren.

Det bruna håret är rufsigt i nacken och lite mjäll har samlats på kragen och axlarna.

- Är du hungrig? frågar jag.Han vänder sig om och tittar på oss som om han

först nu upptäckt att vi fi nns i rummet.- Eh ... ja, jo ...- Du kan få två av mina mackor. Jag orkar bara en.- Man tackar.Pappa häller upp mjölk i ett glas och slår sig ner vid

bordet.- Man borde inte sitta så länge framför datorn, säger

han. Ögonen känns som om de var fulla av glasskärvor.- Måste allt gå via nätet, då? frågar Peter med trots

i rösten. Vad är det för fel med att söka upp kunderna och se deras ansikten nån gång?

Pappa drar de tunga läsglasögonen av näsan och ser på Peter.

- Så du tycker att jag ska köra runt i hela Sverige med off erter och fakturor? Sälja datasystem vid dörren, kanske? Det skulle bli betydligt mindre pengar över till dansskor och sånt då, det kan jag lova!

Peter reser sig.- Jag ska packa färdigt mina lådor.Han försvinner ut i hallen och jag ser efter honom

samtidigt som mina käkar metodiskt mal ner en smör-gås med stekt ägg.


23

- Så du har börjat på den där kursen ikväll? säger pappa och plockar till sig mackan med leverpastej och gurka.

Jag nickar.- Får ni lära er nåt användbart också? frågar han.

Journalistik eller språklära eller så?- Det är litterärt skrivande det är fråga om, säger jag.

Och det är himla användbart om jag blir författare.- Så vuxen är du väl i alla fall att du begriper att du

måste försörja dig också?- Det gör jag ju redan. Och det gör Peter med, för-

resten.- Ja, jo. Jag menar på längre sikt. Du vill väl inte sälja

karameller hela livet?- Det kanske jag vill.Pappa säger inget. Jag ser på honom. Måste man bli

som han för att få kalla sig vuxen? Paul är inte sådan. Det upptäckte jag ju idag.

- Har du aldrig haft några drömmar? frågar jag.En sekunds förvåning i pappas ögon. Sedan ler han

med ens lite som om han kom ihåg något, men han svarar inte på min fråga. Istället lämnar blicken mitt ansikte och letar sig fram till den blåkantade tallriken på bordet.

- Är du säker på att du inte vill ha den där? frågar han och nickar mot den ensamma ostmackan som lig-ger kvar.

- Bombsäker, svarar jag och skjuter tallriken mot honom.


24

Nästa onsdagskväll kommer Paul till Enbergaskolan med två böcker i den bruna portföljen. Den ena är Mare Kandres Aliide, Aliide och den andra är Legender av Torgny Lindgren.

- Har du läst den? frågar han.- Nej.- Då kan du ju ta med den direkt om du vill, istället

för att den ska gå omvägen via Terese.Jag ler.- Hon läser faktiskt en del av böckerna, börjar jag,

men andra ...- Jag vet, avbryter Paul. Jag har alltid försökt pracka

på henne sånt jag gärna vill att hon ska tycka om. Det är en svaghet jag har. Hur har det gått med läxan?

Jag rynkar på näsan.- Sådär ... Du då?- Uselt. Men det är väl bara att bita ihop och läsa

upp det.- Jag antar det.På fi karasten sätter sig Katrin vid samma bord som

jag och Paul, och då kommer Ingalill också och slår sig ner. De börjar prata med varandra och med Paul och jag sitter tyst och tittar på. Det irriterar mig lite att Katrin och Ingalill sitter där. Jag hade velat fråga Paul


25

vad han tyckte om det jag hade läst upp. Inte för att det var så viktigt eller märkvärdigt, men jag ville gärna veta. Anna hade varit positiv, men lite ointresserad på något vis.

Tre kvart senare, när vi kliver in i bilen för att åka hem, får jag i alla fall tillfälle att fråga.

- Välskrivet, säger han. Och bättre än mitt.- Det var ett trist ämne, säger jag. Det här med att

testa olika berättarperspektiv verkar roligare.Han nickar.- Fast jag har lite svårt att skriva på kommando. Men

man kanske vänjer sig.- Har du talat om för Tessa att vi går i samma cirkel?

frågar jag osäkert. Hon vill ju veta hur det var, så jag måste berätta lite och ... och hon blir kanske sur om hon får höra att du varit där hela tiden utan att jag sagt ett ljud om det.

Jag tycker det låter konstigt när jag säger det, och jag vet inte om Paul ska förstå det på rätt sätt. Men han skrattar.

- Vilken situation jag har försatt dig i! säger han. Jag ska tala om det nu ikväll.

- Tack.Han ger mig en blick.- Tack själv.Vi sitter kvar i bilen och pratar i nästan en halv-

timma sedan han parkerat i carporten. Mest om läxan och skrivandet och de andra kursdeltagarna. Jag upp-täcker var Tessa fått sitt roliga och lite fräcka sätt att kommentera folk ifrån. Men det fi nns något annat hos


26

Paul också. Ett allvar som drar förbi som ett vindstråk i hans ögon ibland. En tystnad bakom orden. Det gör mig nyfi ken. Paul är inte längre bara Tessas pappa. Han är den enda jag känner som läser böcker på samma sätt som jag. Nyfi ket och undrande. Det är inte alltid vi tycker likadant om böckerna. Men ofta gör vi det.

Till den tredje onsdagskvällen skriver jag om en gammal kvinna som går vilse på väg hem från service-huset där hon ätit middag. Jag skriver om henne som om jag visar en fi lm. Inget om vad hon tänker eller känner, bara vad hon gör och hur hon ser ut när hon gör det. Jag är den enda i gruppen som valt den berät-tarvinkeln. När jag läst mina två ark för de andra möter jag Pauls blick över bänkarna. Han är tydligt impone-rad och jag känner att kinderna hettar av glädje.

För varje möte blir Paul viktigare. Jag pratar inte med någon om det. Inte ens med Peter. Det är bara vårt. En frizon utanför det vanliga.

Ibland när Tessa säger något om sin pappa så får jag lust att le. Som om jag vet mer än hon. Som om jag upptäckt vem han är, han som spelar rollen av Tessas pappa och Monikas man. Och när vi ses på hemma-plan, när familjerna umgås och jag någon gång möter hans blick, är det som om vi hade en hemlighet.


27

En sen lördagseftermiddag i slutet på mars sitter Tessa och jag på hennes säng och funderar på om vi ska bylta på oss en massa kläder och gå genom den isande vinden och snön ner till bion. Tessa drar upp benen framför sig och lägger armarna om knäna.

- Det är så himla kallt bara, säger hon.Jag nickar.- Vi kan se den där fi lmen nästa helg istället.- Fast det är härligt att mysa i biomörkret när det är

vinter utanför. Och Millan sa att fi lmen är urbra.- Vilken Millan?- En tjej på jobbet.- Ska vi gå i alla fall då?Tessa suckar plågat.- Vet inte!Jag skrattar.- Nu får du väl ge dig!Tessa fyrar av sitt allra bredaste leende och blinkar

med ögonen.- Är jag inte jättegullig när jag inte kan bestämma mig?- Otroligt, säger jag.Då knackar det på dörren och Paul tittar in. Han har

ett pappersark i handen.


28

- Elin, börjar han, när du ändå är här ...Tessa suckar demonstrativt.- Pappa ...!- Ursäkta och förlåt, högt ärade dotter, säger Paul,

men kan jag få låna Elin i två minuter så lovar jag att inte säga ett ord på hela kvällen sen.

- Vad larvig du är, fnyser Tessa. Förresten kan du snacka så mycket du vill ikväll för vi ska gå på bio.

- Ska vi? frågar jag medan jag kliver ner från säng-en.

- Absolut, säger Tessa.Jag följer med Paul ut i hallen. Det känns fl addrigt i

magen. Som om två världar blandas. Han stannar un-der lampan och räcker mig pappersarket.

- Kan man visa upp det här? frågar han.Vi har fått i uppgift att skriva en prosadikt till på

onsdag, och där står Paul och vill att jag ska läsa hans skapelse i förväg och säga vad jag tycker. Jag håller på att explodera av stolthet. Orden fl yter nästan ihop på papperet och jag måste koncentrera mig för att kunna läsa. Paul ser på mig. Väntande.

- Den är fi n, säger jag till slut. Fast ...Jag avbryter mig. Vem är jag att kritisera Paul?- Fast vad då? undrar han som om han verkligen

vill veta.- Fast du säger väl liksom samma sak två gånger där

på slutet, säger jag försiktigt.Han tar ett steg närmare och tittar några sekunder

på den prydliga fyrkanten av text. En svag doft av rak-vatten når mina näsborrar.


29

- Det har du väl liksom faktiskt rätt i, säger han se-dan och ler lite förvånat mot mig.

Inget är så smittande som Pauls leende. Det star-tar en kittlande process långt nere i magen och strålar sedan upp mot ansiktet och tvingar ens mungipor åt skilda håll vare sig man vill eller inte.

Tessa kikar otåligt ut från sitt rum.- Elin ... Vi måste sticka snart!Paul tar tillbaka pappersarket.- Och jag ska skriva om den här, säger han och ger

sig iväg mot arbetsrummet. Tack för hjälpen!Jag går tillbaka till Tessa och hon stänger dörren om

oss.- Jag börjar undra om du är min kompis eller min

farsas! säger hon.- Äh, säger jag.Fast hennes kommentar gör mig lite underligt kvill-

rig. Kan man vara vän med sin bästa väninnas pappa?Det känns så.


30

Vad hände, Paul?Var det vänskap?Tänkte du någonsin något annat?Antagligen tyckte du bara att det var kul att ha någon

att prata med. Någon som visade sig ha samma intressen. Någon vars tankar hakade i dina, sköt dem vidare och fi ck dig att skratta högt åt en plötslig vändning.

För det gjorde du ibland.Skrattade högt och fritt.


31

Svart, va? Vore inte det häftigt? Svart och spretigt?Tessa drar fi ngrarna genom sitt sandfärgade hår.Jag skrattar. Tessa ser förnärmad ut. Hennes ansikte

är ett aprilväder. Det är aprilväder omkring oss också. För en stund sedan dunsade haglen ner så vi måste söka skydd i en port. Sedan började det regna och vi stod kvar och tryckte i porten en stund till. Nu ski-ner solen. Strålarna slickar husen och träden som katt-mamman slickar sina våta, toviga ungar.

- Du tror inte att jag törs, säger Tessa. Du tror att jag skojar.

- Det gör jag inte alls.Tessa tar tag i min jackärm.- Kom!Hon drar mig med sig upp för Grundgatan.- Bara inte morsan har hunnit gå, säger hon.Jag tittar på klockan. Det är sista gången ikväll.- Hon är snart halv sju. Jag måste hem och hämta

mina papper och äta nåt.- En sekund bara, ju ...Tessa knackar på dörren till Klippoteket. I fönst-

ret hänger solblekta bilder på kvinnor med utstude-rade frisyrer och tillkrånglade uppsättningar. Det lyser


32

i rummet innanför salongen. Tessa knackar igen och Monika tittar fram i dörröppningen där inne. Hon har redan kappan på sig. Snabbt går hon över stengolvet och låser upp dörren.

- Hej, är det ni?- Kan vi göra det där nu? frågar Tessa ivrigt.- Färgningen? Är du säker på att du vill det nu då?- Ja!Monika börjar knäppa upp kappan. Jag ser på henne.- Är inte du trött när du har jobbat hela dan?Hon ler. Framtänderna är lite sneda. Som om den

ena tanden är blyg och söker lite skydd bakom den andra.

- Det har varit lugnt idag, säger hon.Tessa slår sig ner i en av de grå stolarna och gör en

grimas åt sin spegelbild.- Nu ska du väl få så du tiger!Monika plockar fram ett par små fl askor och en

plastbunke ur ett skåp. Hon rör sig hastigt. Inte så att hon stressar, men hennes rörelsemönster är lite plöts-ligt. Energiskt, men samtidigt lättsamt. Tessa har fått en del av det. Ibland när jag ser dem båda tillsammans känner jag mig så underligt stel och långsam. Som om jag inte levde lika mycket som de.

- Sätt på lite fi ka så länge, Tessa! säger Monika över axeln. Det är väl det minsta man kan begära om man ska jobba två timmar extra?

Hon ser på mig.- Vill du ha?Jag skakar på huvudet.


33

- Jag måste sticka.- Javisstja, ni har ju kursen ikväll! Jamen, så bra! Då

sitter inte Paul hemma och väntar på maten!Jag ler lite nyfi ket.- Gör han det annars?Monika föser en blekt hårslinga ur den solariebruna

pannan.- Gör inte alla karlar det? Inte gör Rune nåt han

inte behöver där hemma, va?- Nej, inte precis.- Såna karlar är väl inget att ha! ropar Tessa från det

inre rummet där hon häller vatten i kaff ebryggaren.- Paul var rätt så duktig förr, faktiskt, säger Monika

som om hon plötsligt känner behov av att försvara ho-nom. När Tessa var liten gjorde han nog uppåt hälften av hushållsarbetet!

Jag ser på klockan. Fem över halv. - Vi ses imorgon! ropar jag, samtidigt som jag vän-

der i dörren och börjar småspringa nerför gatan.Ikväll ska vi läsa upp de fria dikterna. Jag hade så

gärna velat hinna gå igenom dem en gång till. Smaka på dem i ensamhet innan jag måste läsa dem högt i salen. Paul lyssnar. Han lyssnar på vartenda ord. Det har blivit nästan så att det är till honom jag skriver. Lite fånigt, kanske. Men han förstår vad jag säger. Han förstår vad jag egentligen säger. Anna Rosén är förstås ingen dålig lyssnare hon heller. Men hon förstår saker och ting på ett väldigt intellektuellt sätt. Paul tar emot. Jag kastar en boll till honom och refl exmässigt höjer han händerna och tar emot. Det hade jag ju aldrig trott. Inte innan.


34

Pappa och Peter sitter redan till bords när jag kom-mer hem. Mamma ställer fram ett fat med kåldolmar bredvid såskannan på bordet. Finns det andra mammor än min som fortfarande gör egna kåldolmar? Och ba-kar allt bröd familjen äter? Och rimmar eget fl äsk till fyllningen i kroppkakorna? Inte för att jag är särskilt förtjust i kroppkakor. Men ändå.

Peter ser tigande på pappa som suckar. Luften är full av lukter. Kött, kål och Peters frustration.

- Peter, Peter ... Om det vore en riktig utbildning ...- Det är en riktig utbildning!Det blir tyst i köket. Mamma ler lite mot mig. Näs-

tan ursäktande. Det mörka, gråsprängda håret är hopfäst i nacken, men en sliten slinga har dragit sig loss och hänger obestämt ner bredvid vänstra ögat, liksom trött efter ansträngningen. Jag sätter mig på min vanliga plats vid bordet. Peters blick rör hastigt vid mig innan den åter får fäste i pappas ansikte. Pappa undviker den.

- Mycket folk idag? frågar mamma.Jag rycker på axlarna.- Som vanligt.Pappa hugger för sig av kåldolmarna.- Vad har jag gjort, egentligen? säger han plötsligt.


35

Två ungar har man, och den ena vill bara skriva dikter och den andre vill bara hoppa runt på dansgolvet!

Peter har just lyft skeden ur potatiskastrullen, men slänger tillbaka den med en smäll och far upp från bor-det.

- Varför diskuterar jag det här med er över huvud taget? Jag är 22 år! Jag borde ha fl yttat härifrån för länge sen! Det går faktiskt att låna pengar på annat håll! Det fi nns stipendier att söka! Det fi nns faktiskt folk som ...

Mamma ger Peter en bedjande blick och han av-bryter sig.

Han står mitt på golvet och svajar lite som en fl agg-stång i storm. Det lockiga, nästan onaturligt blanka hå-ret ringlar sig i pannan, och jag kan se hur han tvingar tillbaka alla orden som vill välla fram.

- Jag är inte hungrig, säger han och går mot sitt rum.Mamma ser olycklig ut. Jag blir med ens arg på hen-

ne. Kålen stramar kring dolmen jag skär i. Pappa öser sås över sin tallrik.

- Han kan väl dansa på fritiden, om han nu så gärna vill? Grabben måste ju ha nåt riktigt yrke, nåt att för-sörja sig på.

- Jamen han har ju jobb, säger mamma.- Vårdbiträde! spottar pappa fram. Vårdbiträde och

dans! Ska han inte bli bög också?Jag skrattar till. Inte åt Peter utan åt pappa. Han blir

så patetisk när han är upprörd. Men mamma skrattar inte.

- Rune!


36

Pappa lugnar ner sig och suckar.- Ja, ja ...Jag lägger upp två kåldolmar till, ett par potatisar, sås

och lingon på min tallrik och reser mig. Mamma ger mig ett snabbt leende när jag går till Peters rum.

Peter sitter på sin säng. Utan ett ord tar han emot tallriken jag räcker fram och börjar äta. Jag sätter mig på skrivbordsstolen och ser på honom. Peter är byggd till dansare. Hans kropp är en dansares kropp och hans blick är en dansares blick. Just nu dansar han Den För-tryckte Sonens tragiska roll. Om dagarna dansar han Den Barmhärtige Samariten på Helgelunds sjukhem. Tre kvällar i veckan dansar han sig själv. Då far han sju mil på sin Yamaha till dansskolan i det gamla, kalla teaterhuset och dansar tills de stora väggspeglarna im-mar igen och svetten har gjort det blankslitna trägolvet farligt halt. Han går på de tre kvällskurser som fi nns tillgängliga. En av dem är för barn under tolv. Lära-ren heter Markus Ringström och har varit dansare vid Operan i Stockholm. Han säger att han har lärt Peter allt han kan för länge sen. Men Peter kommer ändå på sin Yamaha, termin efter termin, år efter år, för någon-stans måste han få vara sig själv.

- Stockholm, säger Ringström. Stockholm, Malmö eller Göteborg. Åk, Peter! Innan du blir för gammal!

Men Peter kommer ingenstans. Bara hans vilja är kanske inte en dansares vilja.

Med gaff eln skrapar han upp den sista skvätten sås från tallriken och ser på mig.

- Jag skulle ju få läsa dikterna.


37

Jag ser på klockan.- För sent. Jag måste sticka.- Hämta dikterna så kör jag dig sen.Jag halvspringer till mitt rum och gräver fram den

svarta mappen. Den ligger längst ner i nedersta skriv-bordslådan, som om den vore undanlagd. Som om jag rafsat ihop dikterna någon gång för några år sedan och glömt dem, och de sakta sjunkit djupare och djupare ner genom skrivbordets alla utrymmen. I själva verket är arken närmast nyfödda, framkrystade ur laserskriva-rens inre så sent som i morse.

Peter läser med munnen. Det hörs ingenting, men jag ser hans läppar ge mina ord form. Det är bra att låta någon annan läsa. Det är som om man ser det man skrivit utifrån, med den läsandes ögon. Jag kastar ännu en blick på klockan. Om åtta minuter låser Anna upp dörren till sal 23 på Enberga. Hade jag vetat att kursen skulle hållas där så hade jag nog inte anmält mig. Sådan tur att jag inte visste det.

Peter kommer till den sista dikten och ett leende snuddar vid hans ansikte.

- Det är jag, säger han.Jag nickar.Han reser sig från sängen.- Dom är skitbra. Skitbra!- Tack. Väldigt poetiskt sagt.- Det är väl du som ska vara poet här. Kom nu!Peter går före och lyfter ner båda hjälmarna från

hatthyllan i hallen. Jag tar min jacka, kastar en snabb blick i spegeln och följer honom ut genom dörren.


38

Anna och jag kommer samtidigt i korridoren. Klockan är över sju. Alla står redan vid dörren och väntar.

Alla utom Paul.Han har inte missat en enda kurskväll. Jag ser mig

om. Anna låser upp dörren och vi går in. Som vanligt drar vi ihop de främre bänkarna till en halvcirkel fram-för katedern och slår oss ner. Pauls plats är tom. Jag mår plötsligt illa. Det beror förstås på att jag inte ätit något. Mappen framför mig är en svart rektangel. Som en öppning att krypa ut genom.

Det är klart att jag är lite besviken. Det är väl inte så konstigt? När det fi nns en enda i gruppen man känner att man verkligen når fram till, och han inte kommer. Det är väl klart.

Anna sätter sig på katedern och ler så att skuggorna djupnar i smilgroparna.

- Sista gången alltså, säger hon. På Vuxenskolan är de nyfi kna på hur den här cirkeln har fungerat, så om ni har lust får ni gärna skriva en liten rapport ... Välskri-ven, förstås, så jag inte behöver skämmas för er!

Ingalill och Gunilla fnittrar. De njuter väl av att bli behandlade som skolfl ickor och känna sig som sexton igen. Jag blänger föraktfullt på dem. Känner mig med


39

ens elak. Klimakteriehäxor! Anna pratar om dikterna vi förväntas ha knåpat ihop till idag, och alla börjar plocka med pappersark och pärmar. En del med säkra rörelser och andra med fl addriga, nervösa fi ngrar. Det vanliga mumlet utbryter, om att ha haft ont om tid och egentligen är det väl inget att läsa upp, men ... Jag stirrar på pappmappen framför mig och det svider i ögonen. Jag blinkar men det svider i alla fall. Vad fånig jag är. Jättelöjlig. Han kan ju läsa dikterna någon annan gång, om det nu är så nödvändigt.

Då knackar det på dörren och Paul kliver in med andan i halsen. Det händer så plötsligt att mitt hjärta slår tre dubbelslag och skjuter upp blodet i kinderna som börjar hetta samtidigt som handfl atorna blir is-kalla och svettiga. Om det inte så påtagligt hade utlösts av Pauls ankomst så skulle jag tro att jag höll på att få infl uensan.

- Ursäkta att jag är sen, säger Paul medan han skyn-dar mot sin plats, men jag blev inte klar på jobbet.

Ovala, röda stressrosor har slagit ut på hans kinder och det ljusa håret står upp i en tofs just där det är som tunnast mitt uppe på huvudet. Han drar hastigt handen över det, ger mig en snabb blick och ett leende innan han börjar gräva i den slitna, bruna skinnport-följen. Jag vet inte om jag ler tillbaka. Har inte hunnit hämta mig än.

- Vi har knappt börjat, säger Anna.Annas ögon är muntra och uppmärksamma. Inga

ord slipper förbi henne obemärkta, det har vi lärt oss. Hon kan knappast vara över fyrtio. Jag tror att hon har


40

fått för sig att hon är tjock, för hon bär ofta kläder som verkar vara där bara för att få henne att se smalare ut. Det är synd. Hon är inte alls fet, bara kurvig.

Ibland har hon en långrandig, blå och vit utanpå-skjorta. Den döljer så mycket den kan av hennes fi gur, utom när hon talar engagerat om något och böjer sig fram med händerna stödda mot katedern. Då ser man rakt in till behåns vita kant och klyftan mellan de sväl-lande brösten. Jag brukar snegla på Paul för att se om han tittar, men jag vet inte riktigt. Alla kvinnorna i gruppen glor, det svär jag på. Men Paul. Det vore ju abnormt om han inte åtminstone kastade en blick. Fast jag blir konstigt glad om han inte gör det. Bravo. Jag blir glad om han är abnorm. Är det vad jag säger? Om räkan Gustav är abnorm eller inte vet jag inte. Han kan inte se ner i Annas ravin hur mycket han än vill, för han sitter längst ut på kanten i halvcirkeln.

Jessika läser först. Hon har med sig två långa dikter, och som vanligt har en hel mängd sentimentala kli-chéer slunkit med. Den ena dikten är dessutom rim-mad och skulle bli en utmärkt svensktoppstext. Jag ser hastigt på Paul och han skickar mig en kort, road blick i samförstånd. Anna säger något hon redan sagt minst tio gånger om att hitta egna formuleringar för egna känslor. Jag växer. Varje gång Paul ger mig en sådan där vuxen samförståndsblick blir jag en centimeter längre.

Det svider till någonstans inuti mig när jag inser hur mycket jag kommer att sakna de där ögonen över bänkarna. Leendet som stryker förbi.

Katrins dikter är bra. Korta och kärnfulla. Hon är


41

fi nlandssvenska, och dikterna är lika kärva som språ-ket hon talar. Konsonanterna står raka och stolta som stängselstolpar och håller upp det sjungande nätet av vokaler. Hon är rolig också. Vi skrattar högt åt den sista dikten.

Så är det min tur.Jag tycker egentligen om att läsa högt, trots att jag

blir nervös och mina fi ngrar gör fuktiga skålar i kanten på de vita pappersarken. Anna har sagt att jag läser bra, att mina dikter växer när jag läser upp dem. Men jag kan inte titta på mina åhörare. Då kommer jag av mig bums. Istället håller jag blicken sänkt mot texten och fl yttar samtidigt ut lyssnarna ur rummet. Särskilt Paul. Sedan läser jag som om jag satt hemma i mitt rum och byggde ut orden bara för att se dem på avstånd, se dem fylla rummet som elaborerade torn av färgglada byggklossar.

När jag slutat läsa blir det tyst. Det är tyst i fl era sek-under, och jag lyfter undrande blicken för att se om jag kanske verkligen lyckats trolla bort dem allihop. Pauls grågröna blick möter mig så intensivt att jag känner den som en stöt i mellangärdet. Jag jublar. Det vill säga, utanpå ler jag ett litet, litet leende och fl yttar blicken från Pauls ansikte till Annas, men inuti mig dansar jag en högljudd segerdans. Pauls ögon gör att jag missar en del av Annas kommentar, men det hon har kvar att säga sedan hennes röst tonat fram räcker så bra.

- ... och du förenar ungdomlig kraft i känslorna med ett behärskat och knappt språk. Inte ett ord för mycket! Det här är det bästa jag hört av dig, Elin!


42

Jag viskar fram ett ”tack” som en generad skolfl icka, och plötsligt känns det som om jag ville kasta mig på min säng och gråta medan Peter stryker mig över ryggen och sjunger ”Tussilulla mammas barn, mamma sitter och nystar garn ...” Jag tar ett par koncentrerade andetag och försöker få kontroll över mitt skenande inre. Vad tar det åt mig? Jag som är en så lugn och vanlig på gränsen till tråkig person. Andas in. Andas ut.

Stackars Gunilla. Jag glömmer lyssna på hennes dik-ter helt och hållet. AnnMarie läser nervöst. För tyst och för fort. Egentligen skriver hon ganska bra, men det hörs inte. Anna ber att få titta på dikterna, sedan läser hon upp en av dem en gång till. Den är full av dammtussar och tonårsbråk. AnnMaries dotter kallar henne för ”jävla kärring” och ber henne dra åt helvete, och AnnMarie ser sig omkring i lägenheten och tän-ker att det är precis där hon är.

Jag ser på henne och hon ser tillbaka på mig, nästan fi entligt. I hennes ögon är jag väl alldeles för lik den där tonårsdottern. Men tanken på att jag skulle kalla mamma för ”jävla kärring” känns fullständigt bisarr. Torun. Peters och mitt grå men stabila nav i livets centrum. AnnMarie är knappast något stabilt nav för någon. Snarare ett torrt och sprött höstlöv, ständigt på vippen att blåsa av sin gren.

Pauls tur. Han har en fi n profi l. Rak näsa och hög panna. Jag ser redan framför mig hur vi om en stund går tillsammans till kaféet. Om jag tar långa steg fl y-ter jag lätt bredvid honom, som om det fanns något som höll oss samman, något som skilde oss från resten.


43

Han säger säkert något om det jag skrivit. Han gillade dikterna, det såg jag ju. Han säger något och jag säger något och våra röster tvinnas till ett rep. Fikarasterna är nog det bästa med den här kursen. Fikarasterna eller vägen hem efteråt.

Paul bläddrar bland sina papper.- Jag vet inte, mumlar han, det blev lite konstigt ...

Eller jag vet inte hur det blev, egentligen... Men jag läser det väl ...

Han harklar sig hastigt. Ibland har han svårt för att läsa högt. Det är som om luften inte ville räcka till och han måste dra efter andan mitt i meningarna. Dikter är förstås lättare, ur den synvinkeln. Där får man andas ofta.

Pauls texter brukar vara försiktiga, lite trevande, fun-dersamma eller satiriska. Jag tycker om att lyssna till dem. Känner mig hemmastadd i dem. Lugn.

Tills nu.Tills den här dagen, vid halvåttatiden den femtonde

april, då Paul läser upp fem dikter som skär som tagg-tråd i min kropp.

Bilderna är kryptiska och nästan sterila, men jag ser villan på Sparvhöksvägen, jag ser Monika och Tessa och snickeriet och räkningarna och morgontidningen och den kvadratiska trädgården och jag hör Monikas skratt och Tessas pladder och mitt i allt ser jag Paul med naket ansikte. Samtidigt ser jag min egen familj som om den vore en instängd, stelnad pjäs, och skriket i dikterna står som en vägg innanför ytterdörren. Sedan är det plöts-ligt hud. Fuktig närhet. Den sista dikten är intimast av


44

alla, uppenbart erotisk, fast omskriven i bilder som är både bisarra och sensuella. Jag blir torr i munnen och hjärtat slår så att jag knappt kan andas. Jag ser Monika naken över Pauls kropp i deras blå sovrum och det är mer än jag vill se. Jag är redan uppfl äkt, som om nå-gon spritt ut mina inälvor över landskapet med en stor smörkniv.


45

Vi är kvar i rummet.Konstigt nog är vi kvar i rummet allesammans, och

rummet låtsas som om ingenting hänt. Paul har tystnat och jag håller blicken fäst vid den svarta mappen på bänken framför mig medan konturerna samlas.

Plötsligt klipper Jessikas röst till från vänster.- Kan du inte skriva så man begriper?Anna vankar av och an ett par gånger som om hon

inte riktigt vet vad hon ska säga. Eller hur hon ska säga det.

- Det är nog sant att du skulle vinna på en förenkling, säger hon till slut. Försök reda ut vad du vill säga i varje dikt. Fast annars var det ju annorlunda och kul ...

Jag stirrar på Anna. Vad vet hon om livet på Sparv-höksvägen och om vardagen och om Paul och ... Kul?! Om jag bara hade någon röst kvar, om mina armar inte var så tunga och orubbligt hängande så skulle jag vifta och skrika och protestera.

Paul ser lite brydd ut. Han stoppar ner dikterna i portföljen.

- Det gick väl lite fort det där. Jag ska jobba lite med dom.

Så sägs inget mer om det, utan Ingalill får börja läsa


46

upp vad hon åstadkommit. Jag hör ingenting. Jag hör varken hennes eller Evas eller Gustavs. Jag hör Pauls dikter. Jag ser på honom där han sitter och lyssnar till de andra och jag hör hans dikter. Inte orden, men innehållet. Inte bilderna, men tonen. Och trots allt jag inbillat mig så ser jag på honom som om jag inte sett honom förut, undrar vem det egentligen är som sitter där, tre bänkar bort. Hur ser han ut? Som en hygglig granne. En pappa till en kompis. Men när han med ens vänder sig om och ser tillbaka på mig är han Paul, bara Paul, utan sammanhang, en solitär.

Det drar förbi en lätt undran i de grågröna ögo-nen och jag inser att jag stirrar och vänder hastigt bort blicken samtidigt som jag känner hur blodet rusar till kinderna. Jag tar upp för mycket plats. Stolen är för liten, bänken är för liten, jag är i vägen för ögon, för luften, för alla som är små och nätta omkring mig. Jag har svullnat till en grotesk klump.

Anna samlar in våra dikter för närmare granskning, samtidigt som hennes lättsamma röst studsar omkring som en pingpongboll i rummet.

- Jag tycker ni har gjort ett jättebra jobb! Verkligen! Nu tar vi en kopp kaff e, och så ska vi kika lite på ett par dikter senare, en av Gunnar Björling och en av Ragnar Thoursie, betraktade som fäder till den svenska och fi nlandssvenska modernismen ... Om det är nån som har glömt ta med sig kronor till automaten så har jag gott om!

Stolskrap och prat. Pauls blick på Eva. De pratar medan alla går mot dörren. Jag prövar försiktigt om


47

benen går att stå på. Sölar. Jessika och jag går sist ut ur salen, ut i korridoren. Jessika pratar med mig och jag svarar. Javisst, verkligen svårt att veta vad man ska säga, man vill ju inte såra, och ibland vet man ju faktiskt inte vad man ska tycka om saker och ...

Paul kastar en blick bakåt där framme, saktar ner, låter Eva komma före. Jag känner i hela kroppen att han väntar in mig. Jag brukar ju alltid. Avståndet mel-lan oss krymper. Men jag går ännu långsammare och babblar ännu intensivare med Anneli. Bla-bla-bla. Hjärtat slår och slår. Anna kommer ifatt Paul, hon säger något, han ler och svarar och avståndet minskar inte längre.


48

Natt.Sömnen är miltals bort. Den drar omkring på vägarna

där ute i mörkret, men den kommer inte hit.Jag ligger i sängen och stirrar. Ser ut i ett kolsvart

rum. Ibland får jag för mig att jag blundar, att det skulle bli ljust om jag bara lyckades öppna ögonen.

Anna hade inte reagerat särskilt när jag sa att jag inte mådde bra och tänkte smita lite tidigare. Inga problem. Krya på dig. Jag behövde inte ljuga. Jag mådde verkli-gen inte bra. Och jag vet inte om Paul tittade på mig när jag tio minuter i nio tog min svarta mapp, sa ett hastigt ”hej och ursäkta” och gick.

Undrar om Peter sover.


49

På morgonen är jag en pinsam trasa.Mamma bakar. Jag måste ha somnat till lite i alla

fall, för doften når mig i en grå stad. Husen har inga fönster och gatorna är tomma. Och så doften av bröd. Betongen luckras upp och jag ser glipan under rull-gardinen.

Duschen strilar i badrummet. Peter börjar sent idag. Jag sätter mig sakta upp. Fryser lite. Om man hade fått sova en liten stund till. Men väckarklockan står på halv åtta. Prick halv åtta! Jag sträcker snabbt ut en hand, och klockan hinner bara precis dra efter andan innan jag trycker ner den mintgröna knappen och stoppar föreställningen.

Jag väntar inte på min tur i duschen utan drar på mig jeansen och en tröja och går ut i köket. Mamma skär upp av de nybakade brödbullarna. Ånga stiger ur brödets innanmäte upp mot taket.

- Morgon ...Hon lyfter blicken.- Godmorgon, gumman! Vad du ser hängig ut, mår

du dåligt?- Sov dåligt.- Och ska jobba ända till sex! Stackars liten ...


50

- Det är lugnt.Mamma öppnar skåpet över bänken och plockar

ner ginsengfl askan och den lilla doskoppen och ställer dem framför mig. Dyrbara droppar som bara delas ut till verkligt behövande. Med ens blir jag obegripligt irriterad över hennes eviga omsorger.

- Man dör inte av att sova dåligt en natt, säger jag.- Ta nu, säger mamma. Jag tar varje dag. Annars vet

jag inte hur jag skulle orka med allt.- Ja, hur skulle det gå om du inte skuttade ur sängen

klockan fem om morgnarna för att baka bröd? Eller om du glömde polera dörrhandtagen en dag! Univer-sum skulle bryta samman direkt!

Hon ser på mig. Oroat.- Vad är det, Elin?- Sluta nån gång då! Jag är trött, bara!Peter kommer in i köket med en vit handduk virad

om höfterna. Doften av tvål och schampo står som ett moln omkring honom och det droppar om håret. Han sniff ar som en hund och söker sig fram mot det nybakade brödet.

- Mmm ... läckert ... Är det valnötter i?Mamma nickar leende. Peter knycker en skiva från

skärbrädan och biter av en stor bit.- Gott! säger han med munnen full.Så tar han mammas hand mellan sina i en yvig gest.- Torun! Vill du gifta dig med mig?Han är verkligen på sitt bästa idag. Mamma skrattar

och klappar honom i ändan.- Kom i kläderna nu, så du inte blir sen!


51

Men Peter tar en ny skiva bröd och sätter sig vid bordet. Smöret smälter och rinner ner i brödporerna när han brer.

- Hur gick det? frågar han.Jag värmer händerna på tekoppen.- Vad då?- Igår! Med dikterna!- Jag läste upp dom och Anna tyckte dom var okej.- ”Okej”?- Bra. Hon tyckte dom var bra.- Kul!Jag nickar. Peter ser misstänksamt på mig.- Och?Hans blick vecklar upp mig, fl ik för fl ik. Ingen vet så

mycket om mig som Peter. Men den här gången fi nns det ju inget att veta. Annat än att jag är en fåntratt. En stor och genompinsam fåntratt.

- Och ingenting, säger jag.Peter tystnar. Det är inte så att han låter sig nöja,

men han vet när det är dags att sluta fråga. Jag tar en skiva av brödet och äter.

- Härligt, säger jag till mamma och hon ser lättad ut.

Världen måste vara god och lycklig så länge Torun bara lyckas betvinga den med sitt bakande och ko-kande. För att göra henne ännu nöjdare fyller jag dos-koppen med ginsengextrakt, sväljer den söta vätskan och anstränger mig för att se piggare ut.

Tre kvart senare tar jag jacka och väska och går ut. Ett tunt snötäcke har lagt sig under natten och det


52

blåser kallt. Var är den där våren som borde vara här nu? Jag drar in fi ngrarna i jackärmarna. Det lyser i köket hos Axelssons. Monika rör sig hastigt förbi den orangefärgade taklampan mot hallen. Paul är väl redan på snickeriet. Jag går snabbt längs med trottoaren. Vad ska han ha tänkt igår, egentligen? Hur kunde jag bära mig så idiotiskt åt? Sista gången, dessutom!

Sista gången, innan Paul började vara Tessas pappa igen och ingenting annat. Hur kunde jag förstöra det?

När jag närmar mig snickeriet saktar jag in lite o beslutsamt, sedan svänger jag åt vänster och går ett par kvarter på parallellgatan innan jag vänder tillbaka upp på Storgatan igen, då med snickeriet på tryggt av-stånd bakom mig. Visst är det löjligt, men lite löjlighet mer eller mindre tycks inte spela någon roll just nu. Jag önskar jag kunde smyga mig in i Pauls hjärna, som en hacker i en datacentral, sudda ut gårdagen och låtsas att inget hänt.

Låset till Godisboden kärvar, men efter en stunds micklande får jag upp det och kan gå in och tända. Det är fortfarande en halvtimme till öppningsdags och jag hinner fylla på plockgodiset, stapla chokladkakor och bära upp cigaretter ur källaren innan jag släpper in kunderna. Inte för att det fi nns så många kunder att släppa in. Det blir en lugn förmiddag och alldeles för mycket tid att tänka. På något sätt måste jag ge Paul en förklaring. Behålla den där tonen som fanns mellan oss. Det särskilda.

På sekunden 13.00 sveper Irene in genom dörren med kundleendet redan på plats i ansiktet.


53

- Hejsan! Hur är det idag?- Lugnt.- Du är blek. Nyp till lite i kinderna, så att inte kun-

derna tror att man blir sjuk av varorna här!Irene går in på kontoret, hänger av sig jackan och

sveper om sig det rosarutiga förklädet. Sedan gör hon en snabb koll av nivån i askarna med plockgodis, innan hon kommer fram till mig och torkar av kassaappa-raten med en fuktig trasa som hon alltid tycks bära med sig. På något sätt blir jag alltid förlamad av Irenes närvaro. Hennes eff ektivitet gjuter en seg massa i mitt blod omlopp som gör att jag rör mig långsamt, lång-samt.

- Du kan gå nu om du vill, Elin.- Tack.Inne på kontoret tar jag ett kuvert och ett par pap-

persark, sedan drar jag på mig jackan och går ner för backen till Istwans Pizzeria. Medan jag tuggar i mig min Napoletana, skriver jag ett brev. Det blir inte många rader, men det tar nästan hela min lunchtimma att formulera dem.


54

”Hej Paul!

Förlåt att jag undvek dig igår (om du nu märkte det ens), men dina dikter kom liksom för nära. Man måste få tid att bygga upp sina murar ibland.

I alla fall; om du någon gång behöver en vän, så är jag här.

Varma hälsningar,Elin”

Inte så mycket alltså.Jag skriver Paul Axelssons namn och adress på kuver-

tet och viker arket två gånger innan jag skjuter in det. På vägen tillbaka till aff ären köper jag ett frimärke, klistrar fast det och stoppar brevet i den gula brevlådan. Jag hör hur det faller ner och landar på övrig post som redan ligger där nere, långt utanför min räckvidd. Men jag står inte kvar och stirrar på lådan i ångest och förtvivlan, utan går istället med lätta steg tillbaka uppför gatan och in i aff ären. Det blev ju precis som jag ville. Inte en ursäkt, utan en förklaring. En komplimang för dikterna och en sorts signal som säger att jag är mån om det där vi hade. Vad det nu var. Samförståndet, kanske.


55

Vänta lite.Kanske är det först nu.Kanske är det först när jag skriver det där brevet som

berättelsen börjar.För som det har varit hittills verkar allt så normalt. Så

okomplicerat och naturligt. Åtminstone fram till den där sista skrivarträff en.

Märkte du någonsin något den där kvällen, Paul?Jag har faktiskt aldrig frågat dig.


56

Det tar nog närmare två timmar innan jag börjar ångra mig på allvar.

Var det inte ett sällsamt inbilskt brev jag hade skri-vit? Lät det inte som om jag faktiskt trodde att jag var viktig för honom på något sätt? Vad är det som säger att Paul inte bara ser mig som en svärmisk barnunge, en som han behandlar extra vänligt för att hon är söt och oskuldsfull och hans dotters bästa väninna? Så löj-lig jag gjort mig i så fall! Till och med löjligare än jag lyckades med kvällen innan.

Med ens ser jag framför mig hur Paul visar brevet för Monika och hur de skrattar tillsammans. Jag blir het och gråtfärdig och kan inte koncentrera mig på jobbet utan slår in fel siff ror i kassan och lämnar till-baka fel växelbelopp fl era gånger. Irene märker det och sätter mig att städa förrådet, medan hon själv tar över kassan och kunderna.

Kvart över fem kommer Tessa in. Jag hade alldeles glömt bort att hon skulle färga håret, så jag känner nästan inte igen henne. Hon ser totalt annorlunda ut med det svarta spretet kring huvudet. Så har hon målat skarpa, svarta linjer kring ögonen också. Ändå ser hon yngre ut. Som en motsträvig sextonåring. En


57

ganska pikant, motsträvig sextonåring.- Nå? säger hon ivrigt och snurrar två varv framför

mig.Det är skönt att hon är där. Som ett steg tillbaka mot

verkligheten.- Snyggt, säger jag. Skitsnyggt, faktiskt. Fast lite

ovant.Hon ler.- Det vore väl himla tråkigt annars! Mår du bättre nu?Jag ser undrande på henne.- Va?- Pappa sa att du var dålig igår. Att det var därför du

inte kom in och kollade in mitt hår efter kursen!Javisstja.- Jo, ja ... Fast det var inget.Tessa kliver tätt inpå mig och granskar mig närsynt.- Du ser lite pissig ut idag också, faktiskt.- Tack. Bussigt. Vad tyckte dom om frisyren på job-

bet då?- Rätt bra. Dom fl esta. Arvid kollade in mig fl era

gånger.Tessa sätter sig på en stol vid vårt fi kabord.- Kan du gå sex? frågar hon.- Mm. Jag ska bara bli färdig med förrådet.- Då väntar jag på dig. Jag har ändå inget att göra.Jag njuter av att Tessa stannar den tid som är kvar.

Hon babblar på som hon brukar, och får mig långa stunder att tro att allt är som det var, att jag inte gjort mig till åtlöje det minsta. Att allt det andra bara var en konstig dröm.


58

Fast på väg hem, när vi passerar snickeriet och jag ser att det fortfarande lyser där inne, genomfars jag för ett ögonblick av illamående, ånger och upphetsning i en förvirrande blandning. Jag är ju inte riktigt klok. Paul är ju Tessas farsa! Minst fyrtio! En farbror i grann-villan. Ordet ”farbror” gör mig full i skratt och jag skrattar mitt i något Tessa berättar, på ett helt olämpligt ställe förstås och hon blir irriterad.

- Du lyssnar ju inte!- Jodå, förlåt, jag bara kom att tänka på nåt ...Tessa ger mig en misstänksam blick, men tar upp

tråden där hon tappade den och berättar vidare om något Arvid gjort på jobbet. Jag har aldrig träff at Arvid, bara fått honom utpekad för mig nere på stan. Han är tjugosex år och Tessa har babblat om honom sedan hon började på Panotec för fyra månader sedan. Så vitt jag begriper är han just den typ av kille som Tessa brukar tråna efter. Snygg på ett lite smörigt sätt, fl irtig och skämtsam.

- Hänger du med in? frågar Tessa när vi kommer fram till villorna på Sparvhöksvägen.

Jag stirrar ett ögonblick på villan som just nu väntar tom och tyst, men som strax kommer att var sprängfull av Paul.

- Vi kan väl vara hos mig som omväxling? säger jag och försöker låta stadig på rösten.

Tessa nickar och följer med utan att fråga något.


59

Peter har danskväll. Tessa och jag sitter på min säng och pratar. När hon reser sig för att gå ber jag henne stanna en stund till. Hon ser undrande på mig med sina gröna, svartkantade ögon.

- Det är som om du var rädd för nåt, säger hon. Att åskan ska slå ner, eller så.

Jag nickar.- Det vore ju rätt läskigt, eller hur?Tessa är allvarlig.- Det är så bra att du fi nns, säger hon plötsligt. Att vi

kan berätta allt för varann.Hon är så intensiv att jag måste vika undan för hen-

nes blick.- Kommer du ihåg, frågar hon, när vi blandade blod

och spott där nere bakom gungorna?- Det är klart. Fast det är hundra år sen, eller så.- Tretton. Tretton år sen. Vi var sex då, det är jag helt

säker på.- Jaha.Det blir tyst en stund. Jag vet inte riktigt vad hon

hoppas att jag ska säga. Men Tessas tankar fortsätter sin färd. De har aldrig hakat fast vid samma ämne någon längre stund så länge jag kan minnas.


60

- Om jag ska gifta mig så ska det vara med nån som Arvid, säger hon plötsligt.

Jag skrattar till.- Jag kan inte föreställa mig dig som en gift, medel-

ålders kvinna.Hon ser sårat på mig.- Jag menar, förklarar jag snabbt, inte som mamma

och pappa. Inte så där stillastående, evigt, tråkigt ...- Men som min mamma och pappa, säger Tessa. Så

vill jag ha det. Så där så man alltid har nån att skoja med, kramas och retas. Fattar du? Nån som alltid fi nns.

Med ens slår hjärtat tydligt och klart i bröstet. Jag nickar. På nytt ser jag Paul visa brevet för Monika. Hon puff ar på honom och säger ”Jaså, du har så unga be-undrarinnor!” och så skrattar de. Tänk om han till och med visar brevet för Tessa! Då dör jag. Jag pulvriseras och försvinner. Hur kunde jag vara så idiotisk?

Under natten som kommer får jag nya bilder i huvu-det. Om Paul och Monika står varandra så nära, kanske hon öppnar hans post innan han kommer hem från job-bet. Kanske sitter hon ensam i köket och läser brevet, läser in en massa som inte står där och korsförhör honom när han kommer hem.

Jag går igenom texten i brevet ord för ord, igen och igen, tills alltsammans är ett stort surr i min trötta skal-le. Egentligen står det väl inget där? Eller gör det?

Med ens minns jag något annat. Mammas röst.- Lämna aldrig något skrivet efter dig, Elin!Jag och Tessa var sju år och kära i en kille som gick

i trean. Han hette Stefan. En dag skrev jag ett kärleks-


61

brev till honom. Jag skrev med färgkritor på ett ljus-grått ritpapper, olika färger för varje ord.

”HEJ STEFAN! JAG ELSKAR DIG OCH TYKER DU ÄR JETTESNYGG. PUSS OCH KRAM FRÅN ELIN.”

Så vek jag ihop brevet så många gånger det gick och satte mig i fönstret och väntade på att han skulle komma förbi på sin blå cykel. Jag visste att han slu-tade skolan halv tre. Men mamma upptäckte mig innan Stefan dök upp, hon läste brevet och sedan sa hon det där. ”Lämna aldrig något skrivet efter dig, Elin! Det man säger är borta lika fort som man sa det, men har du skrivit det på ett papper kan det fi nns kvar hur länge som helst. Han kanske sparar det och så halar han fram det om fl era år när du är ihop med nån kille och tycker att det är fruktansvärt pinsamt.”

I den grå gryningen har jag bestämt mig för att lur-passa på brevbäraren och smita ut och knycka brevet ur Axelssons brevlåda innan någon annan hinner dit.

Men det blir inte så.För en gångs skull hinner brevbäraren inte kom-

ma innan jag måste ge mig av till jobbet. Jag väntar så länge att Peter anser sig nödgad att erbjuda mig skjuts för att jag ska hinna fram i tid. Under några sköna, ur tidsfl ödet liksom avskilda minuter sitter jag med min trötta kropp mot hans magra rygg, medan motor-cykeln bär oss genom stan. Utanför aff ären stänger han av motorn. När jag klivit ner på trottoaren tar han mig lätt i armen.


62

- Jag väntar på att du ska snacka med mig, säger han.

- Det fi nns ju inget att säga, säger jag.Peter ser på mig några sekunder som om han vän-

tade på att jag skulle ändra mig. Sedan rycker han på axlarna och kickar igång cykeln igen.

- Vi ses ikväll!Jag nickar, och fast det bara är ett par minuter till

öppningsdags står jag kvar och tittar efter honom tills han svänger runt hörnet borta vid Lasarettsgatan. Den Barmhärtige Samariten på väg mot föreställningen på Helgelunds sjukhem. Det kan kanske låta som om han egentligen inte bryr sig om dem. Men det gör han. Han är den han dansar. Så nära det är möjligt, i alla fall.


63

Vid tretiden ringer telefonen.Irene står i kassan och pratar med en kund, så jag går

in på kontoret och svarar.- Hej, det är Paul.Hundra portar slår igen omkring mig med ett öron-

bedövande dån och handen som håller telefonluren blir alldeles svettig.

- Hej ...- Tack för brevet.- Jag ... vet inte om det var nåt att tacka för, mumlar

jag.- Jo, det var det. Jag blev jätteglad. Jag har läst det

åtta gånger, minst.Blodet skjuter fart så det susar i ådrorna och kin-

derna blir glödheta. Jag måste uppbåda all min självbe-härskning för att inte ge till ett illvrål eller något annat lika olämpligt.

- Vad bra ... Jag blev lite ... Jag menar, jag tänkte att Monika kanske öppnar din post, och ...

Jag avbryter mig och Paul är tyst ett ögonblick, som om han inte riktigt tänkt på att det här var något som skulle kunna komma mellan honom och Monika.


64

- Det gör hon inte, säger han sedan.Jag letar efter något att hålla mig fast i. Något vi pra-

tat om förut. Något som trycker ner mina gränspinnar i jorden igen.

- Anna fattade inte så mycket av dina dikter, säger jag och fast jag inte ser honom vet jag att han ler.

- Nej ... Dom var nog inte så bra.- Jag tyckte det.- Men dina dikter, däremot! Dom var jättefi na. Kan

jag inte få låna dom? Jag måste ju se om dom håller för en närmare granskning, eller om det bara var du som läste så bra.

Hjärtat slår hårt.- Jag ska skriva ut en omgång till, säger jag.- Den där sista, handlade den om Peter?- Ja.- Jag tänkte nog det. Den där om den dansande

manskroppen med det mörka håret ... Det måste bara vara Peter. Ska han aldrig söka till nån riktig dans-skola?

- Pappa krånglar.Paul skrattar.- Det kan jag tänka mig. ”Rune” och ”balett” tycks

mig nästan som nån sorts motsatsord!Vi småpratar en stund till, nära och lätt som förut,

och när jag lägger på luren känns det som om jag ska explodera av det där tjutet jag tvingat tillbaka i fl era minuter nu. Åtta gånger! Åtta gånger!!!

Jag torkar mina svettiga händer på volangförklädet och går ut till Irene. Aff ären är tom och hon står och


65

staplar Augustas kokosbollar i en frestande trave på den försilvrade brickan i fönstret.

- Är det okej om ... om jag går ut en kvart? frågar jag med underlig röst. Jag har sovit dåligt och behöver lite luft.

Irene ser upp.- Visst. Gå du. Jag sätter på ett par koppar kaff e om

en stund, så piggnar du till!Piggnar till! Jag slänger av mig förklädet i en rosa

hög på en av stolarna i fi karummet, drar på mig jackan och går snabbt ut genom dörren innan Irene ska hinna se på mig hur vanvettigt pigg jag i själva verket är.

Fort, fort går jag längs gatan, tvärs över torget och förbi Pressbyrån, svänger upp mot sjukhusområdet och spurtar längs grusvägen i parken tills pulsen känns ända ut i fi ngrarna och jag är het och andfådd. Då stannar jag och lägger armarna om en stor lind.

- Åtta gånger, säger jag till den sträva stammen. Fat-tar du? Åtta gånger, minst!

En gammal kvinna kommer gående längs den gru-sade stigen. Hon ser konstigt på mig och jag ler brett mot henne. Det är nära att jag skrattar högt. Sedan sät-ter jag fart igen, rundar hela sjukhusområdet innan jag vänder tillbaka till aff ären efter mer än en halvtimma. Irene har säkert hållit reda på tiden, men hon säger inget, utan häller bara upp kaff e åt mig i den vita mug-gen med blå blommor.

Egentligen känns det som om koff ein är det absolut sista jag behöver just nu, men jag dricker ändå.

När Tessa kommer framåt halv sex är jag om möjligt


66

ännu mer okoncentrerad än jag var dagen innan. Hjär-nan känns som en mops på ett elektrifi erat underlag. Jag vill så innerligt gärna dela med mig! Krama henne och berätta om brevet och telefonsamtalet, spruta ut min eufori över henne i orgiastiska kaskader, men det går ju inte. Det går ju inte! Hon skulle missförstå allt-sammans och ... Eller? Är det jag som missförstår nå-got? Om jag bara kunde tänka ordentligt så skulle jag rodna och skämmas ända in i ryggmärgen, det är jag säker på. Men allting fortsätter virvla som fångat i en tromb i mitt arma huvud. Jackpott. Jag petade in en krona och ut rasar högsta vinsten.

Sent den kvällen skriver jag ut mina dikter en gång till, stoppar dem i ett A4-kuvert och skriver sedan ännu ett brev till Paul. ”Lämna inget skrivet efter dig”, säger mamma igen i bakhuvudet, men jag lyssnar inte på henne. Nu har jag väl inget att vara rädd för? Han blev ju glad, han sa ju det. Han läste brevet åtta gånger, eller hur? Och förresten hade jag bara tänkt skriva ”Hej, tack för att du ringde, här är dikterna”. Men när jag är färdig, ser brevet ut så här:

”När du hade ringt var jag så vanvettigt glad och galen att jag måste ut och gå fort och länge tills blodet dunkade i fi ngertopparna. Dessutom kramade jag ett träd och skrämde en tant. Så om du ringer och säger att du har läst det här brevet åtta gånger också, så får du stå för konsekvenserna ...!

Vem är du egentligen, Paul Robert Axelsson?Elin”


67

Jag vet att han heter Paul Robert. Det har Tessa be-rättat för många år sedan.

Först tänker jag stoppa kuvertet i Axelssons brev-låda, men så tänker jag att Monika kanske i alla fall skulle undra om det kom allt för mycket privat post utan avsändare till Paul, så mitt i natten går jag ända bort till snickeriet och stoppar in kuvertet genom brev lådeöppningen i dörren. Sedan formar jag hän-derna till ett cyklopöga och försöker se in i den mörka verkstaden. Svaga konturer av en byrå, och längre bak något högre, en bokhylla kanske. Tessa säger att minst hälften av möblerna är Pauls egna. Att han inte kan låta bli att köpa alla gamla renoveringsobjekt han ser. Sedan lagar han, putsar, limmar, slipar och målar och sedan står möblerna där i snickeriet till ingen nytta. Ib-land ger han i alla fall bort något. Det stora klädskåpet i sovrummet har mamma och pappa fått av Paul.

Innanför snickeriets glasdörr skimrar kuvertet vitt i mörkret. Golvet syns inte, bara kuvertet som en fritt fl ytande rektangel där nedanför mig. Jag sträcker på ryggen och drar in andan. Nattluften är klar och stry-ker mig svalt över hals och ansikte på min väg hemåt.

När jag smyger genom hallen kommer Peter ut ur sitt rum i bara kalsongerna. Det svarta håret hänger ner i ögonen.

- Vad i helskota har du för dig? viskar han.- Njuter av nattluften, viskar jag tillbaka, dricker den

som silkeslent vin, kysser stjärnorna i mörkrets famn ...- Det är minusgrader, säger Peter. Du är fan inte

klok.


68

Jag går in på mitt rum och klär av mig. När jag fått på mig nattlinnet går jag tillbaka ut i hallen och sticker in huvudet i Peters rum. Det är mörkt där inne. Bara gatlyktan utanför lyser grönaktigt i springorna längs rullgardinen.

- Sover du?- Nej.- Kan du inte komma och sjunga för mig?Det blir tyst några sekunder. Så hör jag prasslet av

sängkläder när Peter kliver upp. Han följer mig in på mitt rum och väntar medan jag kryper ner i sängen. Sedan sätter han sig på min sängkant, lägger en hand på min arm och sjunger.

”Tussilulla mammas barn, mamma sitter och nystar garn. Pappa går på långabro, köper åt Elin gulleskor. Gulleskor med spännen, Elin sover så länge.” Det enda vi är riktigt säkra på i livet, Peter och jag,

är att vi ska ge våra eventuella barn tvåstaviga namn, så att Toruns vaggvisa får leva vidare.


69

Jag ångrar mig inte.Jag sover visserligen oroligt medan hjärnan fortsät-

ter spinna runt, runt som trådrullen på en symaskin, men jag ångrar mig inte.

Och jag är helt säker på att han ska ringa mig nästa dag på jobbet. Kanske redan på förmiddagen. Jag strå-lar mot kunderna medan jag väntar och är minst lika eff ektiv som Irene när jag fyller på smågodis, staplar chokladkakor och står i. Jag tar mig till och med för att tömma skyltfönstret, torka rent och lägga upp nya godsaker i ännu mer lockande, färgglada sammansätt-ningar. Jag spänner upp en lina och hänger upp en palissad av käppar och vindsnurror fyllda med smak-lösa men vackra sockerpiller, och framför dem bygger jag en mobil av dinglande polkagrisar. Var femte minut tittar jag på klockan. Kanske hade han mycket att göra på morgonen och hann inte öppna posten, kanske vill han prata i lugn och ro och väntar tills han kan stänga för lunch, kanske ...

Klockan 13.00 far dörren upp med ett beskäftigt pinglande och Irene kommer in iklädd en gul regn-cape.

- Regnar det? säger jag dumt, samtidigt som jag


70

med en blick ut genom fönstret konstaterar att det formligen vräker ner.

- Om! säger Irene. Du kan låna capen när du går.- Jag tror inte jag går nånstans, säger jag. Jag är inte

hungrig.Irene ser förvånat på mig. Jag har nog inte missat

lunchen en enda gång sedan jag började i godisaff ären. Lukten av sötsaker som hela tiden trycker sig mot ens sinnen i aff ären får mig alltid att längta efter riktig mat. Men idag är jag verkligen inte särskilt hungrig, och jag vill absolut vara på plats när telefonen ringer. Jag väntar. Jag väntar med ett kittlande, entonigt mummel i kroppen. Jag väntar med Paul så nära att jag tycker att jag kan känna doften av hans hud.

Det är bara en hake med alltsammans.Han ringer inte.Hela eftermiddagen går sin väg, minut för minut,

och han ringer inte. Först hittar jag på den ena förkla-ringen efter den andra, men till slut kryper sig insikten ändå på mig. Han måste ha läst brevet nu. Han måste ha läst brevet, och han måste ha haft någon lugn stund i snickeriet, men han ringer inte.

Kanske vill han bara tänka över saker och ting. Även om han spontant blev glad över min uttalade vänskap i det där första brevet, så hade han kanske inte riktigt räknat med hettan i det andra. För visst var det ganska vilt och hett, egentligen? Jag rekapitulerar ord för ord av det andra brevet. Det gick fort att skriva, men jag minns formuleringarna alldeles tydligt. Kanske måste han fundera lite innan han ringer. Kanske är det så att


71

han också känner mycket mer än han borde göra, och så måste han tänka över allt noga innan han hör av sig.

Men han ringer inte nästa dag heller. Och inte nästa. Då är det förresten lördag och snickeriet är stängt och Paul är hemma hos sin familj på Sparvhöksvägen med-an jag ler ansträngt mot kunderna i Godisboden.

Natten till söndagen är det som om en pollett plöts-ligt faller ner i mitt blockerade system och får det att fungera igen. Vad i Herrans namn är det jag håller på med, egentligen? Jag måste vara sjuk! Något har totalt slagit slint uppe i kontoret. Överhettning i datorn. Säk-ringarna måste ha exploderat.

Jag sätter mig upp i sängen och tänder ljuset. Klock-an är halv tre. Han var för farao gift redan när jag föd-des! Det är ju äckligt. Det borde vara äckligt. Enda tro-värdiga förklaringen till att han inte har hört av sig är att han tycker att jag är så pinsam att han inte vet vad han ska säga. Antagligen blev han glad över det första brevet, bara för att han inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig vad som skulle följa.

Tårarna bränner i ögonen och jag biter mig hårt, hårt i handen för att kanalisera smärtan, få den att rin-na åt ett begripligt håll. Jag som inbillade mig att jag visste vad han kände. Vad vet jag om vad en gift man med vuxna barn tänker eller känner?

Måtte han åtminstone ha tagit alltsammans med ett överseende leende. Måtte han ha kastat bort breven på säkert avstånd från sin familj, och för min skull, för det samarbete vi ändå hade på kursen, inte berätta något för Monika eller Tessa!


72

Jag kryper ihop till en boll på sängen och önskar att jag kunde försvinna inåt, långt in i mig själv och aldrig behöva se någon i ögonen igen. Men somnar gör jag inte. Länge, länge ligger jag där, men det är som om jag alldeles har glömt hur man gör när man sover. Ändå är jag inte särskilt trött längre. Bara underligt yr.

När söndagsmorgonen slutligen krälar in över värl-den ligger jag kvar mellan lakanen i fl era timmar till, så att alla ska tro att jag tar mig en riktig sovmorgon. Jag orkar inte möta dem. Det känns som om det skulle synas på mig vad jag gjort. Som om åsneöron och en struthatt vuxit ut ur mitt huvud under natten.

Halv tolv knackar mamma på dörren. När jag inte svarar, öppnar hon och kliver in.

- Elin? Vakna nu! Solen skiner utanför och Monika ringde för en kvart sedan och bjöd över oss på lunch. Det var väl gulligt av henne?

Jag känner hur jag stelnar i hela kroppen där jag lig-ger under täcket.

- Inte jag, säger jag med en egendomligt obekant röst. Jag mår inte bra.

Mamma tvekar en stund. Sedan hör jag hur hon drar efter andan.

- Hon skulle göra köttfärspaj och grekisk sallad. Det gillar ju du! Och tänk vad Tessa blir besviken om du inte kommer!

- Jag träff ar ju Tessa nästan varenda dag.Jag vänder mig om och kisar mot mamma. Hon har

blå byxor, tröjan hon stickade förra året och en ljus-grön papiljott på var sida om pannan. Det måste snart


73

vara antikvärde på mammas papiljotter.- Det känns som om huvudet ska gå i bitar, säger jag

ynkligt. Och så har jag ont i magen.Faktum är att jag inte ljuger. Inför tanken på att

sitta i Axelssons kök tillsammans med våra glammande familjer mår jag fysiskt riktigt dåligt.

- Lilla gumman, säger mamma på sitt mammigaste vis. Du får väl stanna hemma då. Vi går om en halv-timma. Ring på en gång om du blir sämre!

Jag nickar.Mamma stänger dörren försiktigt efter sig och jag

drar täcket över huvudet och lipar som en barnunge i mörkret.


74

Paul.

Du trängde ut allting annat i periferin med en kraft jag inte förstår.

Hur kan världens centrum förskjutas så totalt, så fort?


75

Så skriver jag det tredje brevet.Jag måste ju. Så här kan det inte få vara. Alltså: ”Hej ...Nu har verkligheten rest sina grå murar omkring

mig, och jag ser hur löjlig jag är. Jag ber om ursäkt för det där brevet. Inte för att det inte var sant, men för att sanningen inte är till för att delas med andra. Man är alltid ensam.

Jag hoppas att du kan sudda ut alltihop ur minnet och i alla fall vara min vän. En outhärdligt attraktiv vän, visserligen, men ändå.

Lev omsorgsfullt,Elin”


76

Irene har varit nere hos Istwan och hämtat två portio-ner lasagne. Vi sitter på varsin sida om det vita träbor-det i fi karummet och äter. Aff ären är tom. Det är inte så kallt längre, men det har regnat småspik hela mor-gonen och bara en närmast sjukligt godissugen män-niska skulle ge sig ut för att handla sega råttor eller salta fi skar i det här vädret. Irene har satt upp det blonda håret i en liten, lockig tofs i nacken och hon äter med gaff eln i ett stadigt grepp i högerhanden.

- Det vore ju ovanligt korkat av honom att sälja, säger hon, nu när det äntligen börjar gå bra!

Mikael Granberg som äger Godisboden har allt oftare pratat om att göra sig av med butiken. Jag har inte funderat så mycket på det. Han syns just aldrig till i alla fall, så vem som är ägare verkar inte särskilt viktigt.

- Det spelar väl ingen roll för oss, säger jag ointres-serat. Han har ju sagt att vi får jobba kvar i vilket fall som. Att det ska stå i kontraktet.

- Jag litar inte på det där.Jag har bara just börjat undra om jag inte borde oroa

mig lite jag också, när en telefonsignal krasar sönder alla tankar och får både mig och Irene att hoppa högt. Jag lyfter luren.


77

- Godisboden.- Hej, säger Paul.Hans röst rasar ner genom min kropp och detonerar

som en bomb i mellangärdet. Irene ser nyfi ket på mig. Jag undviker hennes blick och anstränger mig allt vad jag kan för att se normal och likgiltig ut i ansiktet.

- Nämen hej, säger jag, är det du?- Du är inte ensam, va?Hjärtat slår så hårt att jag får svårt att andas.- Nej.- Elin, jag ...Han avbryter sig och jag får inte fram ett ord, så det

blir tyst på linjen i fl era sekunder. Luren sitter som i ett skruvstäd i min hand.

- Vi måste träff as och prata, säger han så. Jag är inte oberörd, jag heller.

Jag kan fortfarande inte säga något. Varje uns kraft i mig går åt till att sitta rakt upp på stolen och hålla luren intill örat. Fingrarna börjar värka.

- Är du kvar? frågar han till slut.- Ja, kraxar jag.- Du kan väl titta in till mig på lunchen i morgon?

Vi måste prata om det här på nåt sätt.- Mm, säger jag.Åter blir linjen full av tystnad.- Okej, säger Paul. Vi ses då.- Ja.- Hejdå.- Hej.Det är Irenes forskande ögon som får mig att ta mig


78

samman och göra en kraftansträngning för att lägga på luren igen, men jag skakar så det skramlar till i telefonen innan luren hamnar på plats i klykan. Hjärtat försöker stånga sönder bröstkorgen inifrån. Om alltsammans har varit en sjuk dröm hittills så är det allvar nu. Allvar, allvar, allvar.

- Vem var det? frågar Irene otåligt.Frågan irriterar mig. Hon och jag har aldrig berättat

intimare saker för varandra.- En kompis, säger jag, och genom att sedan hiva

in en stor kluns lasagne i munnen och tugga intensivt försöker jag visa att det är allt jag tänker säga om det.

Men det går inte att svälja. Först på tredje försöket får jag musklerna i svalget att samarbeta, och strax där-efter känner jag hur tuggan vänder i matstrupen och ger sig av tillbaka mot munnen. Snabbt far jag upp från bordet och in på toaletten, där jag faller på knä vid toalettstolen och kräks.

Irene skyndar efter mig.- Men Elin! Vad är det med dig?Vad ska jag svara? Att jag är förälskad? Spyr man av

det?Det är först nu det faller mig in. Att jag faktiskt är

förälskad. Att det inte hjälper att Paul är den mest opas-sande personen i världen att bli förälskad i.

Jag lutar ryggen mot det svartvita kaklet på toaväg-gen och blundar. Det bränner surt i halsen. Tack och lov pinglar klockan ute i aff ären och får Irenes pliktkänsla att vakna och driva iväg henne samtidigt som kundleen-det faller på plats i det nyss så bekymrade ansiktet.


79

När hon kommer tillbaka sitter jag redan på min stol igen och stirrar på aluminiumformen med lasagne. Irene stannar i dörren.

- Hur känns det?Jag anstränger mig för att låta pigg.- Bättre.- Om du vill ta ledigt i eftermiddag så är det okej ...

Jag säger inget.Jag ser på henne en stund. Sedan nickar jag. Att gå

hem och tänka lite, det är precis vad jag behöver.


80

En timma senare ligger jag på min säng med blicken riktad upp mot de vita plattorna i taket. Egentligen tänker jag inte. Minnesbilderna bara passerar genom huvudet, utan att jag försöker styra eller hejda dem.

Paul har en stickad, grågrön tröja och kakibyxorna.

Jackan ligger i baksätet och hans hand drar åt hand-bromsen i carporten utanför villan.

- På nåt sätt inbillar man sig väl att man har nåt att säga, säger han. Nåt som kan vara till nytta för nån annan.

Jag skakar på huvudet.- Jag skriver bara för mig själv. I alla fall var det så

förut. Jag visade bara Peter ibland.Paul ler hastigt.- Det märks. Jag menar, dina texter har en märklig

energi, som om det fanns nån sorts motor som drev dom framåt. Eller ett hjärta, snarare. Inte mekaniskt, utan levande.

Jag slickar i mig hans ord. De smakar hallon och honung och något mer, något kittlande.

- Om jag hade kunnat skriva så när jag var nitton, lägger han till, så hade jag gett mig attan på att bli yrkes författare.


81

- Hur skrev du när du var nitton, då?- Som Jessika ungefär, tror jag! Så något har jag väl

utvecklats?Jag drar på munnen.- Ja, i så fall så.Paul skrattar.

Jag har alltid tyckt om det där skrattet. Ibland på som-rarna kom det plötsligt farande från andra sidan häcken och gjorde färgerna klarare och varmare också på vår sida. Men då var han ännu bara Tessas pappa. Nu är han Paul. Grågröna ögon och en allvarlig, nästan trevande röst i telefon.

”Jag är inte oberörd, jag heller.””Vi måste prata om det här på nåt sätt.”Jag vrider och vänder på hans ord. De är skrivna på

lösa lappar inuti mig och jag tittar på dem, fram och bak, sorterar dem, bygger meningar.

Fast jag bara fått dem per telefon vet jag hur hans mun såg ut när han sa dem. Jag måste ha sett mycket på honom, för jag vet precis hur hans läppar rör sig när han talar. Hur leendet börjar i ögonen innan det spri-der sig till resten av ansiktet, och hur handen far i en hastig gest över håret när han inte riktigt vet vad han ska säga. Hårfästet har börjat krypa uppåt lite grann och mitt uppe på hjässan är det ljust sandfärgade hå-ret ganska tunt. Men hans ögon är unga och nyfi kna och han är lång och smärt och rör sig mjukt. Fast i ett mycket stillsammare tempo än Monika och Tessa. Mera som jag.


82

”Vi måste prata om det här på nåt sätt.”Jag ser honom framför mig när han säger det och

jag snuddar lätt vid hans läppar. En dov ton vibrerar djupt inne i min kropp. Det måste vara sjukt att känna så här inför en tjugofem år äldre man. Men jag gör det i alla fall. Förnuftet säger att han är tjugofem år äldre. Ingenting annat säger det. Inte mina ögon som ser på honom. Inte öronen som fångar hans ord.

I morgon!

Prata, tänker jag medan jag strax därpå river igenom min garderob. Träff as och prata. En svart tröja och jeans? Barnsligt, kanske. Något vuxet. Den svarta trö-jan och en kjol? Jag drar ut plaggen, slänger dem på min säng och kränger av mig jeansen och den vinröda tröjan jag har på mig. Min hud blir fuktig av svett. Det är som om nervositeten pressade lätt mot körtlarna på insidan. Inte så att det rinner. Bara som en imma.

Kjolen trycker till om höfterna. Jag måste ha gått upp i vikt. Fast egentligen sitter den bättre nu. Men tröjan. Jag vrider och vänder mig framför väggspegeln. Behöver inte brösten lyftas lite? Behån är urtvättad och värdelös. Tessa har push-up. Men hon har mindre byst än jag. B-kupor, bara. Jag måste köpa D. Dessutom har jag smal bröstkorg. Storlek 75D står nästan inte att uppbringa i aff ärerna, så urvalet blir begränsat. Varför görs det inte push-up för folk som har något att pusha? Och de där som stuvar brösten fulla med silikon, var köper de sina behåar?

I mammas syrum drar jag fram maskinen, matar den


83

med svart tråd och syr in behån lite, så att jag kan spänna åt axelbanden utan att riskera att brösten smiter fram under kanten. Sedan vrider jag mig på nytt fram-för spegeln. Bättre.

Vad håller jag på med?Träff as och prata, sa han!Men ”inte oberörd” sa han också. Kanske rör hans

tanke lite vid mig, kanske stryker den som en fjärils-vinge över min kropp, nästan skamset men ändå med en lätt kittling.

Jag är inte klok.Tessa skulle dö på fl äcken om hon visste.Men ändå.Jag lägger kläderna över ryggen på min skrivbords-

stol och kryper ner i sängen fast klockan bara är fyra på eftermiddagen.


84

Elin?

Jag måste ha somnat, för Peters röst kommer långt bortifrån och när jag vänder mig om och ser på ho-nom är rummet höljt i mörker och Peter upplyst bak-ifrån av lampan i hallen.

- Mamma sa att du mår dåligt igen.- Va? Mm ... Fast det är bättre nu. Vad är klockan?Han vänder sig om ett ögonblick och ser på vägg-

klockan ovanför köksdörren.- Kvart över nio.- Är inte du på dansen?- Jag sträckte en muskel i vaden. Och så har jag ont

i ryggen. Och så undrar jag vad det är med dig.- Det var nog bara Istwans lasagne.- Blä. Att ni fortsätter köpa käk på det där stället!- Det är så nära.Jag tänder min sänglampa. Peter stänger dörren och

sätter sig på min sängkant.- Jag tänker fl ytta hemifrån, säger han.- Nu igen?- Det här gången är det allvar.- Mm.- Du tror mig inte.Jag ler lite.


85

- Nej.Han lägger sig ner på rygg vid min sida.- Hur ska jag nånsin kunna tro på mig om inte du

gör det?Jag gäspar.- Jag ska försöka, säger jag. I morgon.Orden ”i morgon” skickar en nervös stöt genom

mig och jag lägger armarna om mig själv som om jag behövde värmas lite.

- Elin? säger Peter.- Ja?Han gör en liten paus.- Vad är det? frågar han sedan.- En kille. En man.- Jag visste det. Vem då?Jag vrider på huvudet och ser på honom. I profi l ser

hans ögon ut som täckta av glas.- Peter?- Ja?- Fråga inte mer.Han tycks fundera några ögonblick.- Jag vet inte vad som är mest sårande, säger han sedan.

Att han fi nns, eller att du inte vill berätta om honom.Jag ler lite.- Du menar inte att du är sotis?- Puh! fnyser Peter.Min hand rör lätt vid hans handled.- Ska jag sjunga för dig? frågar jag.- Nej, säger Peter. Inte nu.


86

De första timmarna på jobbet passerar oändligt lång-samt. Med en spänd overklighetskänsla går jag hit och dit i aff ären, plockar fram varor, talar med kunder och tar betalt utan att riktigt veta vad jag håller på med. Då och då måste jag dubbelkolla väggklockan med mitt armbandsur, för att förvissa mig om att den inte har stannat. Sedan, vid elvatiden, börjar den plötsligt snur-ra i ett fruktansvärt tempo. Lunchen närmar sig med jättekliv. Jag rusar ut på toaletten tre gånger och sköljer av mig under armarna, snyggar till sminket och försö-ker trycka upp lite volym i håret och plötsligt står jag bara där, en meter från dörren till Axelssons snickeri och det känns som om jag inte riktigt är på plats i mig, som om jag gömt mig någonstans för säkerhets skull.

Lederna är stela och främmande och dörrens metall handtag kyler lätt i handen när jag trycker ner det och tar ett par steg in i verkstaden. Kanske ser jag för uppklädd ut. Vanligtvis är jag ju helt omålad på jobbet. Hade inte Irene tittat lite konstigt på mig när hon dök upp? Mer hinner jag inte tänka förrän Paul kommer ut från kontoret. Han ser på mig några sekunder som om han inte riktigt vet vad han ska ta sig till med mig.


87

- Jag undrade just, säger han sedan.- Vad?- Om du skulle komma.- Det är klart.- Jag vet inte det.Det blir tyst ett slag, sedan gör han en gest.- Kom in och slå dig ner en stund.Jag går in på kontoret men sätter mig inte. Min blick

vandrar längs de gamla fula medaljongtapeterna, ner längs bokhyllorna av ek och det känns som om jag är med i en fi lm. Jag ser på Paul. Han har en rutig skjorta och jeans. Skjortan är uppknäppt i halsen och huden är oväntat brun för årstiden.

- Jag fattar ingenting, säger jag.Ett leende drar lätt som ett vindstråk över hans an-

sikte. Ögonen är intensiva, men jag vet inte riktigt vad de säger. Han ser ut som när jag läst upp en bra dikt, en dikt som nått fram.

- Känslorna är ju inte nya under solen precis, säger han. Fast jag måste erkänna att jag är både förvånad och ganska omtumlad ...

Kinderna hettar till. Kan han inte göra något? Hålla om mig lite, eller så? Han vet ju. Han har ju allting klart för sig.

Som om min tanke snuddat vid honom tar han ett steg mot mig, sträcker fram en hand och stryker mig lätt över armen.

- Vad vill du? frågar han.- Jag ... vet inte.Det är sant. Plötsligt vet jag absolut ingenting.


88

Huvudet är som ett urblåst ägg. Vackert målat utanpå och ekande tomt inuti.

Paul rör sig bort från mig. Han häller upp kaff e i två muggar. Plötsligt skrattar han till lite.

- Det där du skrev, säger han, att om jag läste nästa brev också åtta gånger, eller hur det var ... Åtta gånger ... Det hade jag klarat av vid lunchtid!

Han ger mig en hastig blick.- Ärligt talat känns det faktiskt ganska fånigt.Med ens hittar jag fram ur mitt gömställe och fyller

ut mig själv igen. Jag är här, just nu, varenda liten bit av mig är på plats, och han som just ställer tillbaka kaff e-kannan i bryggaren är Paul, som jag har bott granne med i hela mitt liv. Hur kan jag ha missat honom så länge?

- Jag trodde att jag hade alla såna här galenskaper tryggt bakom mig nu, säger han. Och så kommer du.

- Jag har varit här hela tiden, säger jag leende.- Desto värre.Paul räcker mig en mugg med kaff e. Doften stiger

kittlande genom mina näsborrar och sinnesintrycken är så tydliga och skarpa att jag inte kan hantera dem alla på en gång utan måste ta in dem ett och ett. Pauls lite obeslutsamma hållning, kaff edoften, kjolens lätta tryck över höfterna och tapeternas gröna medaljonger.

- Vad vill du då? frågar jag.Han ser på mig.- Jag vet inte heller. Eller jo, det vet jag ju, men ...Benen känns underliga, som om de skulle börja skäl-

va under mig när som helst, och jag sätter mig lätt på


89

kanten av det stora, bruna skrivbordet. Paul ställer ifrån sig sin mugg och kommer fram till mig. Hans hän-der rör sig upp längs mina armar, över axlarna, mjukt längs halsen och kinderna. Lite förvirrat och förundrat tänker jag oväntade saker, som att han är längre än jag trodde, så vuxen och färdig i konturerna på något sätt. En man. Sedan tänker jag inte mer. Inte en enda tanke fi nns kvar när jag vänder upp ansiktet och möter hans mun, bara smaken på tungan, kittlande väta, doften av hud och alla dessa osynliga känselspröt som styvnar i riktning mot hans kropp. Jag trevar över honom, häpet, hett, undrande och hans armar sluter sig om mig, hål-ler mig fast i värmen och lusten några sekunder.

- Elin ... Elin, för Guds skull!Han släpper mig och backar undan, drar efter an-

dan.- Vad håller jag på med? säger han. Vad i Herrans

namn tror jag att jag gör egentligen?! Runes dotter!Medan Paul upprört rör sig hit och dit i rummet

står jag stilla och känner pulsen slå i underlivet, trö-jan tydlig mot huden och läpparna blodfyllda och lätt särade. En ilning av rädsla och förvåning.

Paul stannar upp och ser på mig.- Är du okej?Jag nickar, fast jag inte riktigt vet om det är sant.

Hur då ”okej”? Kan jag någonsin bli det mer? Eller också är det just vad jag är. Mer än någon gång förut, i så fall.

- Jag menade faktiskt vad jag sa, säger han hastigt. Att vi måste träff as och prata om det här! Jag hade inte


90

alls tänkt ... Eller tänkt har jag förstås, fantiserat lite, det är klart, efter dina brev, men jag hade faktiskt inga avsikter att verkligen ... Elin, förstår du hur smickrande det är när en mer än tjugo år yngre kvinna ... Upprik-tigt sagt så begriper jag det inte. Fattar inte.

Jag har inte alls tänkt på det så. Det är kanske naivt, men likväl sant. Det är ju jag som är smickrad, allde-les otroligt smickrad och häpen och ... uppfylld. Paul går ytterligare ett par vändor över golvet. Med blicken följer jag hans kropp. Lindar tunna sinnestrådar kring den.

- Jag måste tänka lite, säger han. Det här är så van-sinnigt. Just nu känner jag bara lust att bryta upp från allting och dra iväg med dig nånstans.

Det sjunger till som av en spänd sträng i mellan-gärdet och jag stirrar på honom. Så långt har jag defi -nitivt inte tänkt. Plötsligt ser jag hela situationen med alla inblandade framför mig, och jag inser med ens att jag nog egentligen inte har tänkt alls. Inte framåt.

- D-du är inte klok, stammar jag. Du skulle ångra dig alldeles hemskt och tänk på Tessa och ...

Vi ser på varandra några sekunder. Sedan kommer han fram till mig och kysser mig lätt på munnen med slutna läppar.

- Jag tror att det är bäst att du går nu, säger han. Vi är visst lite vilsna båda två.

Jag nickar och lämnar snickeriet och Paul på svaga ben.


91

På jobbet är det alldeles som om ingenting hänt. Irene ser ut som vanligt, putsar och ler och babblar, och jag ringer in glassbeställningen.

Utanför skyltfönstret skiner solen. Våren är nog på gång på allvar nu. Det märks på att även folk som är äldre än tolv börjar köpa glasspinnar.

Halv sex kommer Tessa. Hon har köpt nya stretch-jeans och två tunna, urringade bomullströjor som hon stolt packar upp på disken. Ofrivilligt drar jag med handen över munnen, som om hon skulle kunna se Pauls avtryck på mina läppar. Och på sätt och vis gör hon det, för hon kisar granskande mot mig och säger:

- Vad snygg du är idag! Du har varit så blek ett tag!Jag går in på toaletten och ser mig i spegeln. Ögonen

är glansiga och munnen rödare än vanligt. Ja, kanske. Fast man skulle lika gärna kunna tro att jag har feber.

Tessa kommer efter. Hon stryker undan en hårlänk från min axel med en suck.

- Du borde göra nåt åt håret, säger hon. Är det inte tråkigt att bara ha det hängande så där?

Jag ser på hennes svarta spret.- Du har ju fi xat till dig så det räcker åt oss båda.- Äh!


92

Hon tar ett tag om min kalufs och håller upp den kring mitt ansikte.

- Om du klippte av det så här, i page, så skulle det ju lyfta sig lite kring huvudet. Så det märks att du har lite självfall!

Jag vrider på huvudet för att säga något, och plötsligt känner jag doften av Paul. Hela mitt hår är fullt av hans doft och insikten om vad som faktiskt har hänt slår ner i mig så att jag vacklar till och nästan förlorar balansen. Jag drar mig hastigt undan från Tessas händer.

- Sluta nu, säger jag. Det är bra som det är.Tessa rycker förnärmat på axlarna.- Slipp då.Jag ler blidkande mot henne.- Hur går det med Arvid?Ansiktsuttrycket byts på en sekund från förtrytelse

till entusiasm.- Vi åt lunch ihop idag! Ja, inte bara vi, några andra

också, men i alla fall. Han pratade mest med mig!Hon lämnar toaletten, sätter sig vid bordet och

plockar en sockerbit ur skålen.- Du? säger hon medan hon försiktigt väter socker-

biten med tungspetsen. När du var ihop med Jonas sa du att han hade sagt att han blir nervös om tjejer är för påstridiga. Tror du att det är vanligt? Att killar är såna, menar jag? Jag vet inte hur jag ska få Arvid att fatta nåt, utan att verka liksom ... ja du vet, för angelägen.

Jag sätter mig mitt emot henne och följer tungans lätta dans över sockerbiten.

- Skriv ett hett brev, säger jag.


93

Tessas ögon blir runda.- Ett kärleksbrev?! Han skulle garva ihjäl sig!- Du får ju inte skriva töntigt.Framtänderna skrapar av det yttersta, porösa sock-

erlagret med ett lätt krasande och Tessa sluter njut-ningslystet munnen om kornen medan hon vrider och vänder sockerbiten mellan fi ngertopparna för att leta efter nästa lämpliga angreppspunkt.

En gång stal vi nästan ett halvt sockerpaket ur Monikas skaff eri. Vi hällde bitarna i en fryspåse, knöt till den ordentligt och grävde ner den bakom Salikon. Salikon var den stora busken med nypon-rosor som vi döpt efter rosenbusken i ”Allrakäraste syster”. Busken lever än, längst ner i Axelssons träd-gård. Fast ingen kallar den väl för Salikon längre. Jag minns inte att vi någonsin grävde upp socker-bitarna. Men det kan ju hända att Tessa var där och rotade ibland, petade fram en bit och tog den under behandling på sitt eget speciella sätt.

- Menar du att du brukar skriva kärleksbrev? frågar hon plötsligt och jag känner hur blodet skjuter upp i kinderna.

- Nä, men ... jag läste om en tjej som skrev ett brev till en kille ...

- Det är inte nyttigt att läsa en massa böcker. Saker är aldrig så där i verkligheten i alla fall.Det kunde jag ju inte hålla med om, men den här

gången aktade jag mig för att öppna munnen.Irene sticker in huvudet i fi karummet och ser

anklagande på mig.


94

- Har du redan slutat för idag, du? Vi har fullt med folk här ute.

Jag far upp från stolen.- Förlåt! Jag hörde inte att det pinglade.- Dörren står öppen, påminner Irene. Det är vår.


Lycklig. Ja. Konstigt, va?

Jag är faktiskt nästan sprallig av glädje, fast det ju egentligen blev ganska märkligt, fast allt kom av sig och tog slut på ett snopet och närmast genant vis. Men de där ögonblicken i hans famn, just när han slöt armarna omkring mig och hans mun blev hungrig, just när jag kände min lust stå mot hans, gör mig fl ygfärdig av rund-blanka lyckobubblor.

Mamma står vid köksbänken och putsar silver när jag kommer hem.

Så vitt jag vet använder vi aldrig det där silvret, men putsas ska det. Och helst stående.

Jag kramar henne bakifrån.- Du är som Misan! säger jag.- Vilken ”misa”? frågar mamma.Hon låter häpet glad på rösten. Det är så lätt att göra

henne glad. En kram, bara. Varför kramar jag henne så sällan?

- Kommer du inte ihåg Misan? säger jag med låtsad anklagelse i rösten. Det där olyckliga hembiträdet hos Mumintrollen? Hon som hade en hund som hette Ynk!

- Javisstja. Vad var det nu med henne?- Du är som hon. Hon skulle också ha stått i en

95


tröttsam ställning och putsat, istället för att sitta be-kvämt vid bordet!

Mamma ler.- Toka! Jag är van att stå.- Vanor ska man göra slarvsylta av.Jag tar en bunt skedar, fuktar en trasa med Häxans

silverputs och sätter mig vid bordet och börjar gno på den första skeden. Inte visste jag att det var så roligt att putsa silver. Jag gnider sked efter sked länge och noga tills bladen glänser och speglar hela köket omkring mig. Mamma ser på mig en stund. Hon tycks alldeles komma av sig. Sedan tar hon plötsligt resten av silvret, sätter sig mitt emot mig och börjar rengöra de hög-benta äggkopparna med fl ygande gäss på. De är mina. Min gudmor köpte dem till mig i dopgåva. Mammas tankar tycks gå åt samma håll.

- Det var fullmåne när du föddes, säger hon.- Jaså?- Mormor sa alltid att barn som föds vid fullmåne

blir vilda och impulsiva. Så jag har alltid förundrat mig över att du är så lugn. Peter är ju mycket mer som ett fullmånebarn, i så fall.

- Hur var månen när Peter föddes då?- Det minns jag inte. Men inte full, i alla fall.Hon avbryter putsandet och ser på mig.- Han borde ju egentligen fl ytta hemifrån. Det är ju

hemskt att han ska bo hemma när han är 22 år!Jag tittar förvånat tillbaka på henne. Hur många

gånger har inte Peter ändrat sina fl yttplaner för hennes skull?

96


97

- Inte så att jag vill bli av med honom! säger hon snabbt. Absolut inte. Men det är inte sunt. Man behö-ver sitt eget liv. Du också, snart.

Hon lutar sig tillbaka på stolen och granskar ägg-koppen hon varit i färd med att putsa.

- Jag och Rune klarar oss alltid.Jag vet inte vad jag ska säga. Egentligen har vi inte

pratat om det här förut. Inte så här konkret. För första gången någonsin slår det mig att vi kanske har haft helt fel, Peter och jag. I själva verket kanske hon väntar. På en annan tid.

- Tror du att pappa och du skulle ... bli annor-lunda? frågar jag trevande. Upptäcka varann på nytt, eller så?

Mamma ser på mig. Jag tänker att de grå hårstrå-na har blivit fl er. De har sprängt sig in överallt i det tjocka, förut så mörka håret. Med ens kommer jag ihåg att hon är årsbarn med Paul. Då vet jag ju också hur gammal han är. Fyrtiofyra i år. Mamma verkar egentligen äldre. Man skulle lätt ta henne för femtio. Fast kanske mer på grund av hennes uppträdande än utseendet.

- Jag vet inte om vi nånsin har ”upptäckt” varann, säger hon så. Allt bara blev som det blev, på nåt sätt.

Jag blir stum igen.Här försöker man bara vara lite vänlig, och så vän-

der hon plötsligt ut och in på sig och säger allt möjligt som man inte alls är säker på att man vill höra. Och plötsligt fi nns Pauls dikter i mitt huvud igen, den stel-nade pjäsen innanför ytterdörren. Varför fi nns det alltid


98

en massa smörja under ytan? Måste det vara så? Och vad fi nns det i så fall för gegga hemma hos Paul och Monika?

Egentligen vet jag inte alls hur deras äktenskap ser ut. På något sätt har jag bara sett dem som en diff us samling vuxna, fastfrusna i en tillvaro där vi andra kan växa och förändras. De är lyckliga, sa Tessa ju. Varför trycker en lyckligt gift man sin grannes dotters kropp mot sin?

”Nån att skoja med, kramas och retas.” Tessas ord om Paul och Monika. Brukar Torun och Rune skoja och kramas? Jag kan inte minnas något skojande och kramande. Kanske är Paul och Monika lyckliga.

Jag lägger ifrån mig skedarna och reser mig upp.- Jag tänker lägga mig tidigt.Mamma ser efter mig.- Kul att du har piggnat till lite i alla fall, säger hon.Jag nickar och går in på mitt rum.


99

Natt.I drömmen är jag i Pauls famn, min tunga i hans

mun. Jag smeker hans axlar och hans andhämtning är tydlig och het och jag trycker mig hårt mot honom. Men plötsligt ser jag att Tessa står bredvid och ser på oss och jag vaknar med ett ryck.

Det allra första gryningsljuset letar sig in i rummet, grått och overkligt. Jag vänder mig på sidan, låter håret falla ner över ansiktet och drar in den svaga aning som fi nns kvar av hans doft.


100

I fl era dagar går jag omkring i något slags rus. Ing-enting spelar någon som helst roll, annat än detta att han fi nns, att han visade längtan efter mig, att han tog mig på allvar. Vetskapen är en seger, och segern är ett rum i vilket jag går omkring som en romanfi gur med högburet huvud. Jag drömmer banala drömmar om hur vi ska gå där, på varsin sida om aroniahäcken, och längta efter varandra dag efter dag, månad efter månad, snärjda av vardagen och den omöjliga kärleken och åtrån. Med raka ryggar ska vi avstå från varandra, och bara då och då, när familjerna umgås, ska vi drunkna en evighets sekund i varandras ögon.

Ja, det är komiskt och pinsamt, men så tänker jag.Sedan tar andra fantasier vid. Fantasier om heta kär-

leksmöten, stulna stunder medan andra är på jobbet.Men dagarna går och ingenting tycks ha förändrats.

Jag träff ar inte Paul en enda gång. Ser honom bara då och då ett par sekunder på morgonen, när han kliver i bilen och ger sig av mot snickeriet en stund innan jag går till jobbet. Han kunde väl ringa någon gång? Eller titta in till mig i aff ären? Eller åtminstone kasta en blick mot vårt hus innan han åker på morgonen? Bara ett ynka tecken, en liten bekräftelse på att det


101

ändå hänt något mellan oss, att han åtminstone ägnar mig en tanke ibland. Alldeles nyss pratade han ju om att bryta upp och dra iväg med mig någonstans! Allde-les nyss funderade han på att ändra hela sitt liv för min skull, och nu fi nns jag plötsligt inte mer.

Talgoxarna och bofi nkarna som förut sjöng vårvisor när jag gick till jobbet börjar istället hånskratta åt mig.

- Vad trodde du egentligen, va? skrattar de. Trodde du att det betydde nåt, det där som hände i snickeriet? Kåta karlar säger vad som helst, vet du inte det? Ett litet förfl uget misstag från hans sida var vad det var! Ett litet hopp över skaklarna, bara. Så litet att det knappt rör vid hans samvete ens, när han kryper ner i sängen hos Monika om kvällarna!

Trodde du nåt annat, dumma jänta? Gjorde du det? Ynklig är du! Ynklig, löjlig och patetisk!

Inte ens kurskvällarna fi nns kvar att längta efter. Om jag åtminstone kunde få tillbaka de där två timmarna varje vecka! Leendet över bänkarna, promenaden i korridoren, känslan av att fl yta fram vid hans sida med långa lätta steg mot kaféet, småpratet och bilfärden hem, stunden av vänskap och samhörighet innan jag kliver ur och går in till mig. Om åtminstone det.

Dessutom tappar jag bort Peter. Jag pratade nästan inte med honom medan jag gick omkring i min roman, och han har slutat försöka nå fram till mig. Men han ser på mig ibland. Med saknad, kanske. Som om jag fanns på andra sidan av en armerad och ljudisolerad glasruta, ungefär. Det gjorde jag kanske också. Och när jag vaknar till verkar det vara för sent. En dag upp-


102

täcker jag att det står en hel bunt hopfällda fl yttlådor i hans rum och när han kommer hem på kvällen har han klippt av sig det långa håret. Det som är kvar ser plötsligt mycket tjockare ut, yvigt och mörkt står det kring hans huvud. Men halsen är smal och bräcklig.

- En arbetskamrat har tipsat om en lägenhet i Göteborg, säger han när jag frågar. Jag åker och kikar på den i helgen.

- Så det är allvar den här gången?Min röst är tjock och motspänstig och gråten allde-

les nära. Jag biter mig hårt i läppen. Peter ser på mig.- Jag borde ha fl yttat för länge sen, säger han.Jag kan inte svara så jag nickar bara. Men samtidigt

måste jag behärska en impuls att skrika och hålla fast honom.

- Du sticker väl också rätt som det är, säger Peter. Nu när du har honom, vem han nu är. Dags

att skaff a sig ett liv.Det är ju egentligen ganska komiskt. Om jag inte

vore så ledsen skulle jag skratta.- Jag ... har honom inte, säger jag bara. Och på det

sättet som du menar får jag honom aldrig.Peter är tyst några sekunder. Hans blick lämnar mig

och kommer tillbaka.- Men i alla fall, säger han sedan.


103

Jag skulle vilja till Spanien, säger Tessa. Spanien eller Frankrike. Vore inte det kul?

- Säkert, säger jag.Hon har väntat på mig på jobbet som så många

gånger förut, och alldeles strax är vi framme vid Sparv-höksvägen 14. Jag ser redan på håll att Pauls bil står i carporten. Han är redan hemma. Tessa saktar in. Hon har ett silversmycke runt halsen och ett vitt linne med spetskant under den svarta skinnjackan.

- Man kunde ju söka till universitetet i Madrid, säger hon. Vi kunde göra det båda två. Vi kunde dela på en sån där studentlägenhet och lära oss spanska. Vore inte det häftigt?

Jag sneglar oroligt mot deras köksfönster.- Mm, säger jag. Fast just nu känner jag för att gå in

och fi xa en kopp te. Kommer du med?Tessa suckar.- Varför är vi alltid hos dig nu för tiden? Jag skulle ju

spela den där låten för dig. Och så ska jag visa den där tidningen där det står om utbytesstudenter och sånt!

Jag rycker på axlarna, samtidigt som jag undviker hennes rannsakande blick.


104

- Jag känner inte för det just nu, bara ... Tessa står tyst en stund. Sedan rättar hon till axel-

remmen på sin bruna väska och tar ett steg bort från mig.

- Då har jag ingen lust jag heller, säger hon. Vi ses i morgon.

Så går hon tvärs över uppfarten mot dörren.Jag vill hejda henne, men jag kan inte. Hur jag än

tänker kan jag inte komma på en enda vettig förkla-ring att ge till henne.

Fötterna är tunga och motsträviga när jag långsamt drar mig åt andra hållet. Men jag hinner inte mer än gå in genom dörren och peta av mig skorna innan telefonen ringer.

- Vad är det för fel? frågar Tessa.Jag ser mig själv i hallspegeln där jag står med luren

mot örat. Runda, röda fl äckar sprider sig över mina kinder. Jag är en annan, tänker jag. Jag är en annan person än den jag var. En person med andra tankar och annat humör.

- Inget, säger jag. Jag känner mig lite nere, bara.- Det gör man ju inte utan orsak, säger Tessa. För-

ut berättade vi saker för varandra. Nu säger du aldrig nånting om nånting. Det är bara jag som snackar.

Kvinnan i spegeln ser tillbaka på mig. Det är bara en enda sak jag inte kan prata med Tessa om, tänker jag. Men det är också det enda jag har i huvudet. Något annat fi nns inte längre.

- Jag vet inte vad jag ska säga, säger jag och det är åtminstone sant.


105

Det blir tyst i luren. En kompakt tystnad som gör ont. Kvinnan i spegeln är blank i ögonen. Blank i ögo-nen och rödfl ammig om kinderna och näsan. Vem skulle vilja ha en sådan?

- Man kan väl få må lite pissigt ibland? säger jag, och rädslan och sorgen gör att min röst låter mer irriterad än jag avsett.

- Visst, säger Tessa kort.- Vi kan väl hitta på nåt i morgon efter jobbet? för-

söker jag. Gå och fi ka, eller nåt?- Kanske, säger Tessa och nu är rösten ledsen.Jag avslutar samtalet. Och samtidigt som jag kän-

ner hur jag förlorar Tessa, hur min bästa väninna glider bortåt utan att jag kan göra något åt det, tänker jag på olika frågor jag skulle ha kunnat ställa till henne för att få veta något om Paul. Något han gör eller säger där hemma. Något som tyder på att han bryr sig. Verkar han orolig eller disträ? Nedstämd? Glad? Fundersam?

Kunde han inte åtminstone ringa och fråga hur jag mår?

Bryr han sig inte ens så mycket?Hela dagarna är väntan.Jag stirrar och stirrar på telefonen i Godisbodens

kombinerade fi karum och kontor. Allt jag gör i aff ä-ren, alla kunder, alla varor och till och med Irene tycks cirkla som planeter kring den röda apparaten. Ibland ringer den faktiskt. Flera gånger om dagen ringer den. Men det är aldrig Pauls röst som möter mig när jag svarar.

Till slut står jag inte ut.


106

Jag kan inte bara gå omkring i ett stort ingenting. Jag håller på att bli galen och undrar om det som hänt verkligen har hänt, eller om min hjärna har byggt ihop alltsammans från början till slut.

Jag måste göra något.Ringa till honom törs jag inte. Vill inte heller. Det

skulle kännas som att krypa. Att tigga och be.Men något måste jag hitta på.


107

Det var alltid jag som gjorde något.Talgoxarna hade rätt, inte sant?Du tappade huvudet en smula där inne i snickeriet, och

sedan gick du hem och såg på din hustru och ditt liv och blev plötsligt rädd att mista det du hade.

Ditt tigande var värst av allt, vet du det?Allt du sa, även det som gjorde mig förtvivlad, var bättre

än tystnaden.


108

Mamma och pappa har dragit fram utemöblerna ur boden och sitter på huk på altanen och stryker träolja på stolarna. Det är torsdagsmorgon och de har lovat sommartemperaturer till helgen. Jag betraktar mina föräldrar en stund och kommer på hur ovanligt det är att se dem göra något tillsammans.

- Om jag bara kan sälja det nya systemet till Cranox också så kan vi köpa nya, säger pappa. Dom här börjar se för bedrövliga ut.

Mamma vrider på stolen hon är i färd med att olja.- Det är väl inget större fel på dom?- Både Axelssons och Widergrens bytte sina träd-

gårdsmöbler förra året.- Apropå Axelssons, säger jag rådigt, var inte ni på

lunch där för ett tag sen?Mamma och pappa ser upp samtidigt. De hade tyd-

ligen inte hört mig komma.- Hos Paul och Monika? säger mamma. Jo ...- Då är det väl lagom att bjuda hit dom till helgen då?- Tja, jo ...Hon ser lite undrande på mig, som om hon väntade

sig en förklaring till denna oväntade umgängeslust. Jag rycker på axlarna.


109

- Jag var ju dålig den där dan ... så jag har ju inte träff at dom på ett tag.

- Nej ... visst, säger mamma. Vi kan ordna nåt.- Med dom här möblerna? säger pappa ovilligt.- Dom har ju suttit i dom där stolarna hundratals

gånger! säger jag.- Ja, det är just det, säger pappa.Han sträcker på ryggen och ser på mamma.- Köp nåt gott. En riktig köttbit, eller så. Inget sal-

ladstjafs som man får av Monika.- Vi kan grilla, säger jag. Marinera köttet med vitlök

och smaskigheter och grilla här ute.- Och potatisgratäng, säger mamma.- Med mycket grädde, lägger pappa till.Mamma ger honom en vänlig klapp på magen. Hon

ser med ens glad ut.- Tycker du att du behöver det?Pappa grymtar lite och doppar penseln i hinken med

träolja. Jag ser på mamma. Varför plötsligt så munter? Var det bara för att pappa antydde att hon lagar bättre mat än Monika? Vet hon inte det ändå?

Jag ser bort över häcken mot Axelssons villa. Där är trädgårdsmöblerna inte utplockade än. Huset är tomt. Jag har sett alla tre ge sig iväg till sina respektive arbe-ten under morgonen. Själv har jag inte bråttom. Irene och jag har bytt skift både torsdag och fredag. Vi gör det ibland när Irene behöver tjäna lite extra.

- Vilken dag? frågar jag.- Va? säger mamma.- Vilken dag ska vi bjuda över dom?


110

- Tja ... Lördag, kanske. Om det passar dom. Du kan väl kila över och fråga ikväll?

Jag får en liten boll av skräck i magen.- Nej ...!Mamma ser häpet på mig.- Jag ... var ju inte ens där, förklarar jag. Det är ju

bättre du bjuder.Pappa sträcker på ryggen och ser roat på mig genom

de tjocka glasögonen.- Håller du på att bli vuxen, eller vad är det frågan

om? säger han.Jag förstår inte vad han menar. Vad är det i det jag

gör som verkar vuxet?


111

Peter väcker mig när han kommer hem vid elvatiden på kvällen.

- Vet du vad? viskar han upphetsat.Jag har just somnat och måste koncentrera mig för

att förstå att han vill mig något. Han är så nära att jag känner hans andedräkt.

- Nej ...- Det kommer hit en ensemble från Stockholms-

operan! Dom ska dansa femton föreställningar på tea-tern, och jag ska få repetera med dom! Markus har fi xat det!

Med ens är jag alldeles vaken och jag vänder mig mot honom och kramar honom hårt.

- Ja ...! Ja, ja, ja!Han kramar tillbaka.- Du är så schysst, säger han. Du blir så glad.Jag skrattar.- Det är väl klart!Han ler mot mig och jag drar med fi ngrarna genom

hans nya, vilda frisyr.- Så då fl yttar du inte just nu, i alla fall?Peter skakar på huvudet.- Den där lägenheten var förresten ganska ful och trist.


112

Lördag.Plagg efter plagg, ut och in ur garderoben.Jag vill vara vacker, vackrast i hela världen, men inte

på ett sätt som kan få någon att tro att jag brytt mig, att jag stått i timmar och provat alla kläder som fi nns i min garderob.

Vilket jag förstås har.Det är klart jag har.Jag har inte så mycket kläder. Ju mer jag provar, desto

mer tycker jag att jag faktiskt inte har några kläder alls. Huden är immig.

Paul.Vad gör han nu? Står han kanske framför spegeln

i det blå sovrummet och undrar vilken slips jag ska tycka är sexigast?

Mitt i nervositeten håller jag på att brista i skratt.Jag måste tvätta mig en gång till.På väg till badrummet får jag syn på Peter som övar

taiji framför den stora väggspegeln i sitt rum. För en stund glömmer jag mitt fl ackande bland plagg och tankar och blir stående och ser på honom. Långsamma, noggranna rörelser. Kontroll över varje muskel. Total koncentration.


113

Smal på gränsen till mager är han, min bror. Men vacker. Särskilt när han rör sig. Det skjuter upp något inom mig. Kärlek, kanske. En pelare av kärlek, en pe-lare med basen djupt nere i rötterna.

Den där kontrollen Peter visar skulle jag behöva bättre just nu. Jag fortsätter ut i badrummet och sköljer av mig ännu en gång vid handfatet. Fångar kallvatten i mina kupade händer och kyler ansiktet och halsen.

Nejdå. Inte står Paul och provar slipsar framför spegeln. Han ägnar det hela bara en fl yktig tanke. Han är snarast lite obehagligt berörd. Rädd att jag ska göra eller säga något som kan sätta Monika på spåret. Han tycker det är pinsamt. Genant. Med ens inser jag att det var en idiotisk idé att bjuda hit dem. Helidiotisk. En stark fl yktinstinkt bryter fram i mig. Det gör plötsligt ont i magen. Vad som helst utom att behöva se Paul i ögonen. Vad som helst. Svetten bryter fram igen. Kall och klibbig den här gången. Ögonen som ser på mig i badrumsspegeln är glas-artade och kinderna bleka med sjukligt rödfl ammiga partier. Ful. Löjlig.

Tillbaka inne på mitt rum stänger jag dörren och kryper ihop på sängen. Jag talar till mig själv inne i huvudet, tydligt och lugnande.

- Han är ju en hygglig fi gur. Snäll och hygglig. Och han kysste dig, kommer du ihåg? Han kände lust till dig, han blev faktiskt riktigt förskräckt över sina käns-lor, minns du? Minns du hur han tog i dig, hans händer som strök över dina axlar och din hals? Ömt, mjukt, längtande. Var det inte så?


114

Jag kör fi lmen i huvudet. Filmen med titeln ”Möte i snickeriet”.

- Vi är visst lite vilsna båda två, säger Paul i fi lmen.Och hans ögon är öppna.Sakta, sakta slutar jag skaka och svettas.Den vita tröjan, tänker jag så. Den tunna, vita bom-

ullströjan och ljusa jeans. Inget märkvärdigt. Liksom slumpmässigt.

Jag stiger upp från sängen, river ut tröjan och jean-sen ur garderoben och drar dem på mig. Det ska ju bli en enkel och anspråkslös tillställning. Som vanligt, bara. Grillning i trädgården klockan fyra. Utanför har temperaturen stigit till närmare tjugo grader. Det är nästan omöjligt att tro att det faktiskt låg snö på mar-ken för bara några veckor sedan.

Den vita tröjan är inte så dum. Den är enkel och okonstlad på alla vis, men det tunna tyget har ett mjukt grepp om axlar och bröst som framhäver snarare än döljer. Om jag sätter upp håret så ser jag dessutom vuxnare ut. Och min hals är ju rätt okej.

Jag letar rätt på det där hårbandet som är konstruerat som en piprensare, snurrar upp håret och fäster det där bak i en lagom lös och nonchalant knut. Det vill säga, jag gör om det sex gånger innan det ser lagom löst och nonchalant ut.

Huset fylls sakta av doften av potatisgratäng. Av Toruns potatisgratäng. Denna underbara, lena men ändå kryddiga, utsökt avvägda anrättning som kan få den mest stoiska renlevnadsmänniska att totalt tappa behärskningen och sleva i sig kalorier så att det räcker


115

för ett dussin bantningskurer framöver. Men för första gången i livet blir jag inte hungrig av doften. Mag-säcken är sammandragen. Liten som en ärta, känns det som.

Håruppsättningen blev ju riktigt lyckad till slut. Jag sänker armarna, sträcker på ryggen och ser på mig själv i väggspegeln. Försöker se på bilden som om det vore någon annan, en främmande människa. En ung kvinna jag ser för första gången. Hon ser inte så tokig ut. Snett framifrån och med sträckt hals är hon faktiskt ganska snygg. Om jag skulle måla mig lite kring ögonen, i alla fall. Lyfta fram konturerna en smula.

Jag går ut i badrummet igen. Peter gör fortfarande sina övningar framför spegeln. Ett sprött klirrande från köket talar om att mamma är i färd med att diska kris-tallglasen de ärvt efter farmor. Det är säkert pappa som har beställt fram dem.

Medan jag drar tunna linjer med kajalpennan kring ögonen tänker jag plötsligt på hur ohyggligt själviska vi är allihop. Jag pysslar som besatt med mitt utseende, Peter övar taiji i sitt rum och pappa har åkt för att titta på en utförsäljning av trädgårdsmöbler. Allt medan mamma städar, lagar all maten och putsar kristallglasen. Och den här middagen var inte ens hennes idé.

I ljuset från lysröret ovanför spegeln ser mitt hår nästan grönt ut. Rå umbra, ungefär. Jag har inte alls det där svarta som mamma och Peter har. Pappa är ju lite ljusare, men långt ifrån blond. Var mitt grönaktiga kommer ifrån vet jag inte. Det är bara i vissa ljus, eller med somliga färger på kläderna som det syns. Annars


116

ser det bara vanligt mellanbrunt ut.Jag blandar brun och grön ögonskugga för att beto-

na hårfärgen och stryker på den med ansiktet tätt intill spegeln. Andedräkten blir till en oregelbunden fl äck på glaset. Läpparna då? Jag biter lite i dem för att göra dem rödare och trutar med munnen. Han har faktiskt kysst dem. Minnet ger mig en lätt snärt i mellangärdet, som av en fi skstjärt. Känslominnen är sådana. De dyker upp i medvetandet som vakande fi skar i en insjö.

Klockan är kvart i fyra. Om femton minuter kom-mer de. Om femton minuter kommer det äkta paret från grannhuset och den ena av dem är Paul. Jag har inte mött hans blick en enda gång sedan jag på skäl-vande ben lämnade snickeriet den där dagen. Varför hittade jag någonsin på det här?

Jag ska just till att ta av mig tröjan och skölja av mig under armarna för femtionde gången när det ringer på dörren. Det kränger till i bröstet. Kommer de redan?! Men när mammas steg når fram till ytterdörren och hon öppnar så tränger Tessas röst in till mig.

- Hej! Jag tänkte bara höra om jag kunde hjälpa till med nåt?

- Men lilla du, säger mamma rört.I samma ögonblick som samvetet sticker mig i ma-

gen knackar Peter på badrumsdörren.- Är du inte klar snart? Jag vill duscha innan vi käkar!Jag lägger tillbaka sminket i badrumsskåpet och går

ut i hallen.Tessa har en blommig sommarklänning av femtio-

talstyp. Det ser märkligt ut ihop med hennes svarta


117

spretfrisyr. Tuff t och bräckligt på samma gång. Jag ång-rar plötsligt att jag tog jeansen. Något lättare och mer somrigt vore mycket bättre.

- Hej, säger jag hastigt. Jag är strax klar!Så vänder jag och kilar in på mitt rum igen.Kjolen. Den jag hade när jag var på snickeriet. Kan-

ske minns han något när han ser den. Något hettande.Av med jeans och på med kjol.När jag kommer ut i köket står Tessa och skär sallad,

medan mamma fi skar upp köttbitarna ur marinaden och låter dem rinna av på ett stycke hushållspapper.

Tessa ser på mig.- Vad snygg du är i håret!- Tack.Mamma lyfter blicken från köttet och betraktar mig

kisande.- Ja, minsann, säger hon.Det hörs motorljud från uppfarten och mamma går

fram till fönstret och tittar ut.- Kommer han nu äntligen? säger hon. Han skulle

ju sköta grillen! Det blir väl lite försenat nu, men vi har ju lite att dricka först... Nejmen ...!

Hon lutar sig ännu närmare fönstret och jag och Tessa går fram och följer hennes blick. Pappa har surrat fast stora paket på takräcket och ur bakluckan sticker fl era mindre paket ut. Nya trädgårdsmöbler.

- Och jag som redan har dukat, säger mamma.


118

Det blir ett väldigt stök med att i sista sekunden släpa bort de gamla trämöblerna och packa upp de nya av blå plast. Mamma dukar om, pappa fäller upp stolar, Tessa och jag staplar trämöbler i boden och mitt i stö-ket dyker Paul och Monika upp.

Luftstrupen drar ihop sig och hjärtat slår hårda slag i mitt bröst.

Paul har en ljus, kortärmad skjorta och ljusa byxor. Han ser fräsch och solbränd ut. När har han

tid att sola? Kanske är han en sådan där förtretlig typ som blir solbränd på en halvtimma och sedan behåller solbrännan i fl era månader. Just nu lyser solen på hans nacke, och de grågröna ögonen betraktar pappas nya, praktiska möbler och jag känner ända in i märgen att han tycker de är hemska. Någon som ägnar sitt liv åt att renovera och vårda gamla saker av trä gillar inte blå plastmöbler med gjutskägg längs kanterna. Men Monika ler entusiastiskt.

- Nejmen, Rune! Har du köpt nya möbler?- Jajamän, svarar pappa nöjt. Och de ska invigas

direkt!Han vänder sig inåt huset.- Torun! Drinkarna!


119

- Kommer! ropar mamma från köket.Paul lyfter blicken och under en obegriplig tids-

rymd står jag mitt i världens centrum. Fast i själva ver-ket är det nog en halv sekund, eller så.

- Hej, säger han.- Hej, säger jag.Jag försöker le, men ansiktet känns underligt stumt,

som om tandläkaren givit mig bedövningssprutor överallt.

- Hej, Elin! säger Monika. Vad söt du är!- Tack, mumlar jag.Själv har Monika en klänning i röd batik och en

rödbrokig scarf knuten som ett band kring håret. Någ-ra blonderade slingor vilar lätt över pannan. Hon är ännu brunare än Paul, men hon går till solariet två gånger i veckan året runt, så jag kan inte ens minnas hur hon ser ut när hon är blek.

Pollettmulatt, tänker jag och konstaterar nöjt att hennes ansikte och hals är fulla av små, fi na rynkor efter allt stekande i kärringgrillen.

Fast egentligen ser hon ganska bra ut, med runda höfter och smal midja. Kvinnlig på ett vuxet och mo-get vis. Händerna är små och rör sig lätt och snabbt, och när hon böjer sig fram för att ta ett glas från brick-an mamma kommer ut med känner jag att hon doftar av en kryddig, lite sötaktig parfym.

- Vad spännande, säger hon och sniff ar på den ljus-röda, bubblande drycken.

- Kir och vitt vin bara, säger mamma och sträcker fram brickan mot Paul. Välkomna!


120

Han ler när han tar emot glaset.- Vad det luktar gott om dig, säger han. Du är lyck-

lig du, Rune, som har en kvinna som doftar potatis-gratäng!

Om det är det du vill ha, tänker jag, så ska jag bada i potatisgratäng varenda kväll. Jag blir med ens full i skratt och skålar med Tessa.

- Välkommen, välkommen kääära du! säger jag.- Tuuuusen tack, kääära du! svarar Tessa lyckligt och

spretar med lillfi ngret.När vi var små brukade vi sitta i Tessas minimala

barnkammarmöbler och dricka låtsaskaff e ur hennes röda dockservis. Vi kallade varandra för Pimpinella och Adelida och viftade med händerna och sa ”kääära du” hela tiden. Ibland svimmade vi också, för det gjorde fi na damer när de var på kaff erep.

Det var väl antagligen Paul som hade tillverkat de där möblerna.

Jag ser på hans läppar som formar sig kring glaset när han dricker. Leendet som kommer och går i hans ansikte medan han pratar med pappa och mamma. De diskuterar vädret och kommunen och pappa börjar be-rätta om ett datasystem han håller på att sälja, och all-ting låter ytligt och oviktigt och inte alls som det som Paul pratade med mig om, inte alls som hans dikter eller böckerna han läser. Men plötsligt förstår jag att jag just ser en av hans dikter framför mig, alla hemligheterna förslutna i en blank och polerad kapsel. Och det gör ont i mig av saknad efter våra samtal. Så ont att jag måste gå några steg därifrån och andas. Tessa följer efter.


121

- Är du okej? frågar hon lågt.Jag nickar.- Mår lite illa, bara.Hon stöter mig lätt i sidan.- Jag mötte Jonas idag. Han frågade efter dig.- Jaha.- Han lät som om han skulle vilja ... träff a dig.- Jaha.Jag ser lite undrande på Tessa. För ett drygt år se-

dan var Jonas min pojkvän i ett par veckor. Då var Tessa svartsjuk och närmast hätsk mot honom. Och eftersom Tessa var viktigare än Jonas så gjorde jag slut. Nu står hon plötsligt här och ser konspiratorisk ut och säger att han vill träff a mig. Hon tittar på mig en stund under tystnad, som om hon väntade sig en utförligare reaktion, och när hon inte får någon sådan säger hon:

- Jag tänkte att vi kanske kunde hitta på nåt. Arvid och Jonas och du och jag. Det skulle liksom

kännas rätt så naturligt att fråga honom om han vill hänga med då. Om du också ska ha en kille med dig, alltså.

Jag suckar. Först tänker jag bara säga tvärt nej, men så förstår jag att det är viktigt. Att Tessa har sett sin chans.

- Jaja, säger jag. Men inbilla inte Jonas att han och jag ...

- Nänä, avbryter Tessa ivrigt. Nejdå.Peter kommer ut på verandan iklädd svarta fl amen-

cobyxor, vit skjorta och väst. Det mörklockiga håret är fortfarande lite vått efter duschen. Jag blir varm inom-bords av stolthet när jag ser honom. Som om jag gjort honom själv.


122

- Olalá! säger Tessa. Te quiero, guapo!Peter ler brett mot henne och jag ser lättat på när

han lockar med henne ut på gräsmattan för att lära henne grundstegen i Sevillana. Det är plågsamt att be-höva inse det, men varje ögonblick i Tessas sällskap har blivit besvärande. Oärligt. Jag vet inte vad som är värst. Att jag måste hålla det som håller på att spränga mig hemligt för henne, eller att hennes blotta existens får mig att känna mig ... fel. Abnorm. Jag vågar inte ens föreställa mig hur hon skulle reagera. Men om jag tän-ker mig att jag plötsligt skulle få veta att pappa och Tessa hade stått tryckta mot varandra med tungorna i varandras munnar så mår jag nästan illa. För det är ju sjukt. Gubbsjukt.

Jag sätter mig på kanten av den lilla stenmur som kantar blomsterrabatten vid sidan av altanen, och min blick dras till Paul som om han vore magnetisk. Han och pappa har fördjupat sig i grillningens ädla konst och står och laborerar med kol och tändvätska. Pappa är bara fem år äldre, men han är mycket gubbigare med hängmage och glasögon. Pauls kropp är smärt och lång, och två fasta, runda skinkor avtecknar sig tydligt mot tyget i de ljusa sommarbyxorna när han böjer sig fram för att plocka upp ett par kolbitar pappa spillt på marken. Inte en enda gång ser han på mig. Inte ens en fl yktig blick åt mitt håll.

Vad hade jag egentligen trott?Trodde jag att han skulle sitta i ett hörn och se läng-

tande på mig hela kvällen?Mamma kommer ut med en vinfl aska i ena handen


123

och en stor skål sallad i den andra. Pappa ger sallads-skålen en kort, ogillande blick, men mamma låtsas att hon inte ser det. Monika tänder en cigarett.

- Vilka vackra glas! säger hon.- De var Gretas, säger mamma.- Fantastiska, säger Monika.Pappa ser ännu en gång upp från grillningen. Den

här gången med ett belåtet uttryck i ansiktet.Fy fan, vad barnslig du är, tänker jag. Är det allt som

betyder något för dig? Att du har de nyaste möblerna, de vackraste glasen och det grönaste gräset? Vad tänker du om mamma, då? För visst är Monika snyggare?

- Sitt inte där och bli kall om ändan! säger mamma till mig och jag reser mig lydigt och går upp på altanen.

Även när jag inte ser på Paul känner jag hans när-varo i hela kroppen, hans lågmälda röst och mjuka, nästan sävliga rörelser.

Grillen är tänd nu. Lågorna dansar ovanför grill-fatet i väntan på att brinna ut och sakta sjunka ner till glöd i vitnande kolstycken. Den stickande röklukten sveper förbi mig och jag lutar ryggen mot det gula fasadteglet och ser på de sex människorna framför mig. Två grannfamiljer som hälsar sommaren välkommen på det svenskaste av alla vis. Allt är som det alltid har varit. Och ingenting är som förut.


124

Jag kan inte äta.Det går inte att svälja när Paul sitter där, bara en

dryg meter ifrån mig. Jag tar en klick potatisgratäng som jag så diskret som möjligt kör runt på tallriken för att porslinet ska se kletigt och använt ut. Men två glas rödvin dricker jag i små klunkar och jag känner hur alkoholen sakta tinar mina stela leder, och rätt som det är vågar jag fånga Pauls blick över bordet. Den är på väg förbi mig, på samma sätt som den passerat gång på gång hela eftermiddagen, men jag fångar upp den och den stannar i fl era sekunder innan den viker undan och Paul blir sittande tyst och stilla en stund, liksom ensam på en ö i oceanen av babbel som omger honom.

Maten tar slut och kaff et och konjaken också. Monika berättar om någon som brukar komma och bli klippt hos henne, och medan hon berättar lägger hon en hand på Pauls lår. Det bränner till i mig när handen landar där, och jag känner att jag blir röd om kinderna. Handen ligger kvar. Den ligger nästan stilla, smeker bara fram och tillbaka lite lätt ibland medan Monika pratar, som om hon tar i honom halvt omed-vetet. Betecknar sin äganderätt. Jag tittar inte på han-den. Jag tittar artigt på hennes ansikte och sedan ut


125

mot trädgården, men hur jag än vrider mig så ser jag hela tiden i utkanten på mitt synfält hennes hand på Pauls lår.

Just när jag tror att jag ska plågas ihjäl där vid bordet, reser sig mamma och börjar plocka bort koppar och glas. Monika reser sig för att hjälpa till och Peter, Tessa och pappa börjar prata om motorcyklar. Jag tar tillfället i akt, stiger upp från stolen och går sakta ner genom trädgården och den avsvalnade, nu nästan kalla luften. Vinbärsbuskarna nere vid boden håller på att spricka ut. Jag drar lätt med handen över de nyfödda, lite klib-biga bladen.

Så ser jag att Paul genskjuter mig. Han kommer längs med häcken och hans steg är ett viskande ljud i gräset. Hjärtat ökar farten. I ren nervositet rycker jag loss en av de späda knopparna på busken.

- Elin, säger han lågt.Jag vågar inte se på honom. Kastar en snabb blick

mot verandan där pappa, Peter och Tessa just ger sig av mot garaget. Paul tittar också på dem ett ögonblick, sedan ser han på mig.

- Vi måste ta det lugnt med varandra, tror du inte det?Jag svarar inte. Är inte riktigt säker på vad han vill säga.- Jag menar ... det är ju omöjligt att ...Han suckar lite, som om han hade svårt att hitta

orden.- Om vi skulle träff as, du och jag ... på det viset,

menar jag ... Det skulle bli så svårt. Att sen umgås med familjerna så här och spela nån sorts teater ... Jag klarar inte det. Jag skulle känna mig som en skitstövel.


126

Orden trängs i mig nu, men de är för många och korkar till halsen så att jag istället måste koncentrera mig på att få luft.

- Jag låtsas nog vara kallare än jag egentligen är, säger han. Men jag vill inte. Jag vill inte ge mig in i något som jag inte vet vart det leder ... inte kan behärska. Känslomässigt, menar jag. Förstår du?

Jag har ett taggtrådsnystan i mellangärdet. Ett nystan som när som helst kan förvandlas till gråt. Därför svarar jag fortfarande inte. Jag bara rycker på axlarna.

- Jag har för mycket att förlora, Elin. Vi har det ju bra, Monika och jag ... Och vem vet vad du känner för mig om ett halvår?

- Jag har ju inte precis bett dig gifta dig med mig, lyckas jag klämma fram till slut.

- Nej, nej, det vet jag väl ... Vad jag försöker säga är att jag inte vill ta några risker med det jag har ... Jag orkar inte ens tänka på vad som skulle hända om Terese och Monika plötsligt skulle få veta att jag ...

Paul suckar igen.- Du kan inte gärna förstå det här. Monika och jag

har varit gifta i tjugotre år.- Du behöver inte förklara, säger jag nästan snäsigt.

Jag fattar mer än du tror.Han blir tyst en stund. Jag fryser lite och läg-

ger armarna i kors över bröstet. Stirrar på vinbärs-buskarna och försöker hålla tårarna under kontroll. Pauls röst är ännu lägre när den kommer tillbaka.

- Räcker det inte med att ... att vi vet var vi har varandra ...?


127

Jag vrider på huvudet och ser på honom. Frågande. Han ler lite. Ett litet, blekt leende.

- Jag känner likadant som du, säger han.Nej, tänker jag. Det gör du inte. Du har ingen

aning.Men jag säger inget.Paul sträcker fram en hand och rör lätt vid min

axel.- Ha det bra nu, säger han.Så vänder han sig om och går tillbaka mot huset.Jag vill krypa in under buskarna och gråta med an-

siktet mot jorden, bara ligga där tillintetgjord och ald-rig resa mig mer. Men det fi nns inget utrymme för en sådan handling på det här stället i pjäsen. Några tårar smiter ändå iväg och jag torkar noga bort eventuellt smink under ögonen innan jag följer efter Paul. Över-armarna är knottriga av kyla och jag går rakt in på mitt rum och drar på mig min stickade, blå tröja utan att bry mig om att den inte passar till den svarta kjolen.

När jag kommer ut på verandan håller Paul och Monika på att tacka och säga adjö. Paul är som van-ligt. Kramar mamma och tar pappa i hand. Han ger Peter en vänskaplig klapp på axeln och ser mig sedan i ögonen under en bråkdels sekund innan de går. Monika sticker sin arm under hans medan de vand-rar ut mot vägen.

Peter ger mig en blick från sidan.Jag håller på att gå sönder. Det gör så ont inuti mig

att jag faktiskt tror att jag håller på att gå sönder på riktigt. Men tårarna är med ens långt borta. Det är som


128

om de ligger och fräter djupt inne i kroppen istället. Fräter och mal och svider.

Hit och dit i huset går jag.I badrummet plockar jag fram ett rakblad, håller

det mot handleden och försöker skrämma kroppen till tystnad. Handleden är vit och ådrorna ser ut som tunna, blåaktiga linjer i akvarellfärg. Som om de skulle kunna tvättas bort under kranen. Jag drar sakta med rakbladets egg längs med underarmen. Ett tunt, rött spår från handledens översida och upp mot armbågen och sedan ett till bredvid det första. Små, små bäckar av blod sipprar fram och den intensiva svedan däm-par skriket inuti mig. När jag sköljer armen under en smal stråle vatten i handfatet blir det rosa virvlar på det sluttande, vita porslinet. Virvlarna försvinner ner i av-loppet och risporna slutar efter hand att blöda.

Jag hämtar en skrivbok och en penna på mitt rum, går ut på altanen och sätter mig där på trägolvet, med ryggen mot väggen. Länge sitter jag där, men inte en enda rad får jag ur mig. Linjerna gapar tomma mot mig från den uppslagna sidan medan orden värker som bölder djupt inne i kroppen. Fastvuxna foster. Solen har sjunkit ner helt bortom samhällets hustak och det är egentligen för kallt att sitta ute. De blå möblerna står lite övergivet bredvid mig och luktar plast. En tappad servett har blivit kvar vid det ena bordsbenet.

Peter kommer ut. Han har fortfarande den fi na fl amenco kostymen på sig, men sätter sig ändå vid min sida på golvet. Tittar på min anteckningsbok och sedan på trädgården där skymningen redan fuktar gräset.


129

- Det är Paul, va? säger han så.Jag svarar inte. Det behövs inte. Peter vet redan. Han

vill bara ha det bekräftat.- Du är fan inte klok, säger han.- Det vet jag väl, säger jag.Peter drar med pekfi ngret över brädorna vi sitter

på.- Har ni ... jag menar, är det nåt?Jag skakar på huvudet och nickar mot grannvillan.- Han är så rädd om sin söta lilla idyll där borta.Min röst är oväntat spetsig. Peter drar lite på mun-

nen. Så lägger han en arm om mina axlar.- Ska vi köra en sväng?- Ja.Han reser sig.- Jag ska bara byta om.


130

Egentligen fi nns det inget som det.Att ta på sig hjälmen och klättra upp bakom Peter

på Yamahan, lägga armarna om hans kropp och låta sig dras med den stora maskinen ut på vägarna. Vinden, motorljudet och närheten. Peters blick i backspegeln. När man är ledsen eller glad och inte vill tänka. Då fi nns det inget som det.

Jag bryr mig inte om vart han åker eller att det blir mörkt omkring oss. Mitt liv är litet och fl yger fort längs asfaltvägen. De små lockarna i Peters nacke tittar fram under kanten på hjälmen. Kittlar mig i ansiktet när jag böjer mig framåt och drar in doften av läder från hans jacka. Han kör fortare än han brukar.

I min dröm kör vi ihjäl oss, farten och asfalten äter oss och allt tar slut just här, just nu. Men när bakhjulet släpper väggreppet lite i en kurva känner jag en ilning av skräck i magen och tar ett hårdare tag om Peter. Jag lever.

Vinden får tårarna att rinna upp över pannan och längs tinningarna så jag blir blöt i håret. Peter saktar in och motorljudet övergår efter hand i ett stillsamt puttrande. Inte förrän vi står helt stilla ser jag mig om-kring. Vi är nere vid Raksjön. En gul gatlykta lyser vid


131

badplatsens parkering. Vattnet glimmar lite i mörkret. Det är kallt i luften, men jag har dragit på mig jeans och vinterjacka så jag fryser inte. Tysta går vi ner på badplatsen och ut på bryggan. Den gungar gnällande över vattenklunket under oss.

Peter sparkar på en lös bräda.- Säg till om han är dum mot dig för då slår jag ihjäl

honom, säger han plötsligt.Jag måste skratta och skrattet ger ny plats för gråten.- Lipsill, säger Peter och kramar mig.


132

Huset blir så underligt.Varje gång jag vänder ryggen åt en vägg tycks den

smyga sig ett steg närmare. Rummen krymper på ett långsamt, kvävande vis. Jag blir stående i hallen och undrar vart jag var på väg och varför och om det i så fall spelar någon roll. När jag inte hittar några svar, eller inte ens minns vad det var jag frågade, går jag in på mitt rum och lägger mig på sängen.

Plötsligt är det inte alls svårt att sova längre.Jag kan somna nästan var och när som helst. Men

när jag vaknar är jag lika trött och allting omkring mig är lika grått. Hur kan hela vardagen plötsligt byta färg, fast ingenting i den har förändrats? Aff ären, gatorna, familjen, huset, trädgården. Allt har skjutits bortåt, ut i andra änden på ett mörkt rör. Jag ser alltihop, men det verkar så oviktigt. Som om det inte alls hade med mig att göra.

I huvudet fi nns Pauls ord. Vanliga ord. Ord som var för sig inte är anmärkningsvärda på något sätt. Men när jag lägger dem bredvid varandra blir de till magiska mantran med oerhörd och svårtolkad innebörd.

Jag talar till honom. På vägen till jobbet, under tim-marna i aff ären, på väg hem, liggande på min säng om


133

kvällarna, när jag vaknar på morgonen. Jag frågar och förklarar, pratar och pratar till hans bortvändhet, viskar hemligheter i hans slutna öron, skriker ut min vrede åt hans frånvaro.

- Du är rädd, din fega jävel! skriker jag. Du är rädd nu, va? Men oroa dig inte! Jag ska inte andas på din fi na dockskåpsvärld, inte solka ner din ömtåliga idyll! Också idag ska jag överleva! Hela dagen från början till slut ska jag leva igenom!

Om han bara inte hade läst den där dikten. Den där erotiska dikten om fuktig hud i ett blått sovrum. Den förföljer mig, den jagar mig och jag springer och när den hinner ifatt mig skär den i mig med vassa knivar. Monikas brunbrända hand med lackröda naglar på Pauls lår. Älskar de ofta? Varje kväll? Hon vet förstås vad han vill, känner varje vrå av hans kropp, smeker honom som han tycker om att bli smekt. Hon. Monika.

Molande värk i mellangärdet. Den är där hela tiden, vad jag än gör. Jag kanske inte alls är kär. Jag kanske bara har cancer, eller så. Det vore ju bra. Det fi nns det ju mediciner mot.

Varför har förresten ingen uppfunnit en medicin mot den vanligaste av världens alla åkommor? Det är ju bara kemi, det har man ju läst om. Ett ämne som utsöndras i hjärnan. Borde vara hur enkelt som helst att göra ett piller som snabbt sätter stopp för processen. Man borde kunna gå till en läkare och säga att man är olyckligt kär, en sjukdom lika banal som öroninfl am-mation, få ett recept i handen och så skulle allt vara över. En tablett mot förnedringen.


134

Hans röst. En gång, bara. Prata en stund. Som vänner.Jag sitter i fi karummet bakom aff ären med luren

mot örat och telefonnumret till snickeriet i pekfi nger-toppen. Men efter fyra siff ror lägger jag på. Sedan slår jag hela numret och lägger på först när den första sig-nalen gått fram. Handen som håller luren är iskall. Det är snart stängningsdags och jag hör Irene städa och fi xa ute i aff ären. Hon gör en allt större del av arbetet. Jag glömmer vad som ska göras. Minns inte vad det var som behövdes. Just när jag lyfter luren för att slå numret en fjärde gång kliver Tessa in i aff ären och jag trycker snabbt ner luren i klykan som om den skulle kunna avslöja något.

- Hej, säger hon och sätter sig vid bordet.- Hej ...- Hur är det?- Det är väl bra.Så ler hon lite hemlighetsfullt och lutar sig fram mot

mig trots att vi är ensamma i rummet.- Kan du på lördag?- Kan vad då?- Du vet! säger hon otåligt. Du, jag, Jonas och Arvid!Jag hade totalt glömt bort hennes lilla kupp. Först

vrålar allt inom mig i protest, men sen resignerar jag. Än sen? Vad spelar det för roll? Det kanske rent av är bra.

- Javisstja, säger jag.- Vi kan väl åka in till stan och gå på nåt ställe och

festa lite? Och dansa, kanske ... Jonas föreslog Zappet, har du varit där?


135

Jag skakar på huvudet. Tankarna håller redan på att släppa taget om ämnet. Tessa säger en massa saker och varje gång hon kommer till slutet av en mening har jag glömt hur den började.

- Bestäm vad du vill, säger jag trött. Jag hänger med.

- Kul att du är så entusiastisk, säger Tessa spydigt.- Men det är ju för att para ihop dig och Arvid, eller

hur? Vad måste jag vara entusiastisk för?- Du tycker ju ingenting är kul nu för tiden! Du

bara går omkring och är grinig och tråkig! Du har varit urtrist hela våren!

Jag blundar. Hjärnan känns svullen, som om den sakta tänkte försöka spränga skallen inifrån. Vad bråkar Tessa för? Är inte livet jävligt nog ändå? Hon får ju behålla sin lilla pappa, så vad bråkar hon om?

- Lägg av, säger jag. Jag har ont i skallen.Tessa reser sig.- Tur för dig att du inte är gift, säger hon, för då

skulle det bli skilsmässa nu.Sedan reser hon sig och går, och jag vet inte riktigt

om det ska bli någon utfärd på lördag eller inte. Men det spelar ingen roll.

Jag stryker med handen över telefonluren. Den känns lite klibbig efter alla gånger jag suttit och kramat den i min kallsvettiga hand. Så nära. Så nära är hans röst att jag skulle kunna lyfta upp den till örat vilket ögonblick som helst.

Irene sticker in huvudet.- Hördu, säger hon irriterat. Vad har du för dig,


136

egentligen? Du kan väl räkna kassan åtminstone, om du ändå sitter där!

Jag reser mig, sparkar undan stolen Tessa lämnat halvt utdragen och går ut och tar hand om kassan.

Fast att räkna är det svåraste av allt. Det kräver kon-centration och kontinuitet.

Hjälp mig, tänker jag när jag börjar om för femte gången. Snälla gode Gud om du fi nns där uppe någon-stans, så hjälp mig då!


137

Inte för att jag tror på Gud.Gör du det, Paul?Inte ens det vet jag om dig.Jag skulle ha velat veta så mycket.Jag skulle ha velat veta hur världen ser ut genom dina

ögon, för jag vet ju att du har ögon som ser. Jag skulle ha velat sitta och se på dina händer när du arbetar i snickeriet. Jag skulle ha velat veta i vilken ordning dina tankar kommer, om du vill ha dina ägg vändstekta och om du är en sådan som klämmer mitt på tandkrämstuben.


138

Varje gång jag tror att jag har nått botten så sjunker jag igen.

Gryningen är värst.Det allra första, grå ljuset som kryper in genom

springorna kring rullgardinen. Då är jag som minst, som ynkligast, som sjukast.

I det svaga ljuset ser jag på mina handleder, blåaktigt vita mot det mörkgrå rummet i bakgrunden.

Det var Peter som en gång lärde mig hur man skulle göra. Man ska inte skära tvärs över handleden, som de fl esta gör. Man ska skära längs med handledens ena sida, djupt ner till pulsådern. Den ligger inte alls så grunt som man kan tro.

Jag trycker vänster hands fi ngertoppar mot min högra handled. Där. Just där pulsslagen känns som ett mushjärta under huden, där ska man lägga snittet. Med en mattkniv. Eller ett rakblad, kanske.

Såret måste ju öppna sig ganska mycket. Det måste vara som när man skär djupt i ett stycke kött på arbets-bänken och köttets egen tyngd drar isär snittytorna så att det bildas en fåra.

Jag fryser.Det är vår nu, nästan sommar, men jag fryser mer

än någonsin.


139

Någonting har hänt med min kropp. Den är vit och porös och kylan går rakt in i den. Som om den förbe-reder sig på att vara död. Som om förruttnelseproces-sen redan har satt in. Ibland tycker jag att jag luktar illa. Något har rörts upp från botten, något grumligt som tränger ut genom min hud. Paul känner det. Det är därför han inte vill ha mig. Det är därför jag ligger här i skuggan av hans tystnad.

Klockan halv sex går jag upp och spolar hett vat-ten i badkaret. Min hud är blek och knottrig i det gröna ljuset från lysröret ovanför spegeln. Brösten är köttklumpar med hårt hopdragna vårtor. Varför skulle någon vilja ta i mig?

Vattnet bränner när jag sakta sänker mig ner i karet.Men det lindrar inte som jag tänkt mig. Istället får

jag för mig att huden ska lossna och fl yta upp till ytan i stora, upplösta sjok. Vågar inte ta tvålen och gnida. Vågar inte ens röra mig.

Alldeles, alldeles stilla ligger jag kvar i badkaret tills vattnet blivit ljummet och jag hör Peters väckarklocka ringa i rummet bredvid.

Verkligheten.Peter.Jag hör hur han snubblar omkring medan han klär

på sig och jag hör hur mamma går ut i köket. Snart vill alla in hit. Jag fryser igen och skyndar mig upp ur vattnet och in i det stora badlakanet av blå frotté.

Möter Peter i hallen. Han har blå jeans och vit t-shirt och håret är mjukt sömnrufsigt.

- Vad gör du uppe redan? frågar han.


140

- Badar, säger jag.Jag trycker mig mot väggen när han ska gå förbi

mig, rädd att han ska känna lukten. Att han ska äcklas. Men Peter kommer fram och kramar mig istället. En varm, levande kram som också är fumlig och full av sömn. Jag vill krama tillbaka, men mina kalla armar lyder inte. Döden bor kvar i dem. Peter släpper mig.

- Tänk inte så mycket på den där typen, viskar han. Du blir ju helt konstig av det, ju.


141

Vi hade ju faktiskt bestämt att vi skulle semestra till-sammans i år, säger pappa. Att vi skulle åka en vecka till mormor och sen till kusten med husvagnen. Vi be-stämde det redan i februari, eller hur?

- Jag vet det, förklarar Peter. Men jag kan inte följa med då, för jag måste ta ut min semester nu. Jag behö-ver tre veckor från och med måndag.

Hans röst är tydlig, som hos någon som inte tän-ker låta sig trampas ner den här gången. Det gick inte att få tjänstledigt från sjukhemmet med så kort varsel, så om Peter ska kunna repetera med ensemblen från Stockholmsoperan måste han använda sina semester-dagar till det.

På bordet mellan oss har köttstuvningen fått en matt, trött yta och potatisarna i den blanka kastrullen ångar inte längre. Jag har försökt äta lite för att slippa mammas oroliga blickar, och nu ruttnar klumpen med kött och potatisgegga i magen på mig. Jag måste svälja fl era gånger för att inte få upp den.

- Så du ska dansa bort hela din ledighet då? säger pappa till Peter. Menar du verkligen att det där skut-tandet är viktigare än att vara tillsammans med famil-jen en enda gång om året?


142

- Vi är ju tillsammans varenda dag! säger Peter. Vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år!

- Det blir ju en helt annan sorts umgänge när man reser nånstans, säger pappa. Man får tid att prata, att uppleva saker tillsammans, att ...

- Uppleva vad då? avbryter Peter. Att vår husvagn är dyrare än den vi parkerat bredvid? Jag hatar camping-platser och fullsmockade stränder med brunt vatten! Jag hatar neonfärgade mjukiskläder och blonderade kärringar och halvpackade gubbar som pinkar på när-maste tall!

- Men Peter, viskar mamma bönfallande.Peter ser på henne. Hans blick är intensivt blå. En

blå skalpell.- Och varför vill du åka då? frågar han. Är det nån

semester för dig att laga mat och diska i en husvagn istället för här hemma? Omväxling förnöjer, va?

Mamma svarar inte. Hon tittar hastigt från Peter till pappa och jag ser oron sno omkring som ett instängt djur i hennes ögon.

Pappa slår handfl atan i bordet så att porslinet hoppar.- Du sitter inte här och förringar alla dom fi na se-

mestrar vi har haft tillsammans! säger han ursinnigt till Peter. Förbannade, bortskämda ungar som inte begri-per att uppskatta det man gör för dom! Nu följer du med i juli och därmed basta!

- Nej, säger Peter.Och han lutar sig tillbaka med armarna i kors över

bröstet och jag har aldrig sett honom så totalt bestämd förut.


143

- Dom är ju vuxna, Rune! säger mamma plötsligt. Det är ju inte riktigt att dom ska behöva tillbringa varenda sommar med sina gamla föräldrar.

Pappa och Peter tittar häpet på henne i fl era sekun-der. Sedan ersätts pappas förvåning av besvikelse, och han öppnar munnen men stänger den igen och ger mamma en blick som säger att ”det där pratar vi om när vi är ensamma”. Jag får en klapp på axeln.

- Nåja, säger han. Elin följer i alla fall med oss.- Det vet jag inte, säger jag.Och jag möter triumfen i Peters blick och sorgen i

pappas och vet inte vad jag ska göra. Orkar inte tänka. Allting händer i bortre änden av det där röret. Som i en bakvänd kikare ser jag på familjen framför mig. Små är dom, och underligt förvridna.

Mitt i dramat ringer det på dörren. Mamma reser sig snabbt och går ut i hallen. Det är tyst vid bordet och jag petar på en ensam potatis som ligger kvar på min tallrik. Vi hör mammas röst. Nervös, men också glad och överraskad.

- Nämen hej! säger hon. Är det du?Sedan ropar hon på mig.- Elin! Jonas är här!Bilden i röret blir plötsligt större och mindre van-

ställd. Det är som om verkligheten kommer närmare eller drar sig tillbaka som den vill omkring mig. Jonas? Peter ser förvånat på mig och jag rycker på axlarna för att tala om att jag är lika överraskad som han. Sedan drar jag en hand genom håret, torkar mig om munnen och går ut i hallen. Mamma rör sig tillbaka in mot köket


144

och ger mig ett litet, menande leende på vägen.Jonas har klippt det vitblonda håret i en ny frisyr.

Kort snagg i nacken och längre på hjässan. Men jeans-jackan är densamma som förr. Och de ljusa, blå ögo-nen. Åsynen av honom sprider lite liv i mina lemmar. En svag, kittlande känsla som när en domnad kropps-del sakta får blodet tillbaka.

- Hej, säger han. Jag tänkte ... Äsch, jag ville snacka med dig, bara. Före lördag, alltså.

- Bra, säger jag. Jag behöver komma härifrån en stund.

Och jag plockar ner min jacka från kroken och går med Jonas ut.


145

Han har lite svårt att komma fram till sitt ärende.Han pratar om olika skolkamrater, vad de har för

sig nu för tiden, vilka som har kontakt med vilka och vilka som fortfarande är ihop. Johan och Anna har gjort slut, men Mickan och Tarik ska ha barn i september.

Barn, tänker jag. Mickan ska ha barn. Och jag har inte ens tänkt på att fl ytta hemifrån. Min familj är sjuk. Min familj sitter fast i tiden.

Det är kallt ute och jag önskar att jag hade tagit en tröja på mig.

Jonas gångstil påminner om ett dagisbarns. Han ba-lanserar på trottoarkanter och sparkar på stenar. Jag kan inte låta bli att dra på munnen. Leendet kommer djupt inifrån och det känns ovant och underligt. Plötsligt är det nära att jag börjar gråta. Det är första gången sedan den där kvällen nere vid sjön. Jag sväljer hårt, andas koncentrerat och hoppas att Jonas inte ska se att mina ögon blir blanka.

Han går tyst en stund. Vi korsar Storgatan och svänger in i Svartåparken. Jonas börjar en vinglande promenad på det låga trästaketet längs gångstigen, men avbryter sig och hoppar ner vid min sida.


146

- Är det Tessas idé, det här att vi ska ut tillsammans på lördag? frågar han.

- Ja, svarar jag.- Varför då?- För att få till det med Arvid.Jonas nickar.- Jag trodde väl det, säger han.Kanske fi nns det ett stråk av besvikelse i rösten.Gruset krasar under våra fötter. Borta vid fontänen

sitter ett par tjejer i fjortonårsåldern. De delar en cigarett. Håller den mot munnen med smala, spretande fi ngrar. Jag drar jackan tätare omkring mig.

- Och du då? säger Jonas. Du gick med på det för Tessas skull?

- Egentligen. Men ...Jag avbryter mig. Vad ska jag egentligen säga? Att jag

för ett ögonblick tänkt att han kanske kunde vara en lämplig liten tröst, nu när jag inte kan få den jag vill ha? Så otroligt elakt.

Jonas ser på mig från sidan. Väntande.- Vi kan väl göra Tessa den tjänsten? försöker jag.Han skakar på huvudet.- Du fattar inte, säger han. Jag tänker fortfarande jätte-

mycket på dig. Fast det var så kort tid vi var ihop, så ... Jag har varit med andra tjejer sen dess, fl era stycken, men du är särskild. Så om inte du tänker ... Om inte du är beredd att ge mig en chans till, på riktigt, så har jag ingen lust att följa med på lördag. Det blir bara jobbigt.

Jag måste se på honom. Han har alltid haft så lätt att


147

prata om vad han känner. När andra killar säger ”men, fan, ba, öh, du hajar väl”, säger Jonas precis vad han menar. Till och med bättre än Paul.

- Tessa kommer att strypa mig, säger jag. Men det är nog bara rätt åt mig.

Jonas ler lite kort, som om han egentligen höll med.

- Nejdå, säger han sedan. Jag säger till henne att jag har ångrat mig, bara.

Vi svänger runt fontänen mitt i parken och börjar sakta gå hemåt. Det skymmer en smula omkring oss.

Det här skulle bli en bra pjäs, tänker jag. Jonas vill ha Elin och Elin vill ha Paul. Men vem vill Paul ha?

På vår uppfart blir vi stående några sekunder.- Vad är det egentligen för fel på mig? frågar Jonas.- Inget, säger jag. Det är inget som helst fel på dig.

Tvärtom, faktiskt.- Har du nån annan?Jag skakar på huvudet.- Men du är kär i nån?Jag nickar.Jonas nickar också.- Då vet du hur det känns, säger han.- Ja.Han ser på mig ett ögonblick, ger mig en hastig

puss på munnen och går sedan bort längs med Sparv-höksvägen. Jag står kvar en stund och ser efter honom. Hans läppar var svala av kvällsluften.

Så enkelt allt hade kunnat vara.


148

Pigtittaren glider lätt över den vitmålade träskivan på min byrå. Lättare än jag trodde.

Jag skjuter den bit för bit mot kanten medan jag tor-kar dammet av byrån. Liksom av en händelse får den knuff efter knuff . Ett läderhalsband med en orm av sil-ver hänger över spegeln. Ormen skälver lite varje gång den gamla pigtittaren rör sig ett steg närmare kanten.

Ett ögonblick står den och väger. Gungar till lite svagt. Refl exmässigt sträcker jag ut händerna för att rädda den, men för sent. Pigtittaren väger över och störtar mot golvet. Kraschen får mig att rycka till som om den kommit som en överraskning. En liten låda öppnas och diverse krimskrams rasar ut.

Pigtittaren går sönder alldeles lagom.Själva spegeln håller, men en svarvad hållare bryts av

och en kantlist lossnar så att spiken skrapar upp ett sår i den gräddvita ytan på ovansidan.

- Faan också! ropar jag.Mamma kommer inspringande.- Ojdå, säger hon och sätter sig på huk bredvid off ret.- Tror du Paul kan fi xa till den igen? frågar jag så

olyckligt jag kan.- Säkert, säger mamma lugnande. Ta med den i mor-

gon och fråga honom!


149

Det är klart att jag skäms.Men jag är desperat.Egentligen är allt Jonas fel. Det var han som kom

och göt något slags nytt mod i mig. Han ville ha mig. Jag behöver inte mer. Men när jag står utanför snick-eriet med den havererade pigtittaren i famnen, kän-ner jag mig ynklig och patetisk. Samtidigt blossar jag av nervositet och upphetsning. Det kryper och sticker i mig. Händerna som håller pigtittaren är kalla och svettiga och fötterna står stelt och stilla på trappsteget medan jag samlar mod. Fast modet tycks rinna av mig fortare än jag kan samla ihop det. Det smulas sönder mellan mina famlande fi ngrar och blir till ingenting.

Men jag kan ju inte komma hem med den trasiga pigtittaren igen. Hur skulle jag förklara det?

Jag har inlett det här. Nu har jag inget val.Han vet ju inte hur den gick sönder.Och det skulle ju se konstigt ut om jag gick till en

annan snickare med den.Det är lunchtid.Hela förmiddagen har pigtittaren stått i fi karummet

i Godisboden och gjort mig mer och mer nervös.Nu måste jag.


150

Jag stöder pigtittaren mot höften, trycker ner det kalla dörrhandtaget och skjuter upp dörren. Just när jag kliver in i verkstaden, kommer Paul ut från kon-toret i sällskap med en kraftig man i rutig skjorta och blåbyxor. De pratar om ett jobb som ska göras, och om Paul är förvånad eller störd av att se mig så döljer han det väl. Han ler och hälsar och jag är så tacksam för att mannen i den rutiga skjortan fi nns där, för plötsligt kan jag också le och hälsa med lätt röst.

- Jag slår dig en signal framåt mitten på veckan, säger mannen.

- Gör det, säger Paul.- Ha det så gott så länge, säger mannen.- Detsamma, säger Paul.Mannen i rutig skjorta nickar vänligt mot mig, inn-

an han lämnar snickeriet och stänger dörren bakom sig. Jag tittar efter honom några sekunder innan jag måste vända mig mot Paul.

Pauls grågröna blick glider från den trasiga pig-tittaren i min famn och upp till mitt ansikte. Jag vet inte om jag rodnar. Lite kanske.

- Hej, säger han, som om den förra hälsningen bara varit på låtsas.

- Hej, säger jag och drar efter luft. Den ... ramlade i golvet och gick sönder.

Han nickar.- Jag ser det. Det fi xar vi nog. Är du ledig nu?- Mm.Pauls blick fi nns kvar i min och den är öppen och

intensiv. Jag känner hur hjärtat skjuter fart på blodet.


151

Det susar nästan i ådrorna. Som i rören hemma i villan när någon står i duschen.

- Vad bra att du kom, säger han.Jag ler lite.- Det vet jag inte precis, säger jag.- Jag drömmer om dig, säger han. Jag tänker på dig

och drömmer om dig som en sjuttonåring.Jag blir torr i munnen och måste anstränga mig för

att kunna andas. Jag hade väntat mig allt möjligt. Fast inte just det här.

- Det är ju ingen ordning på dig, säger jag ostadigt.Paul skakar på huvudet.- Nej ... Det är det inte. Och vems fel är det?Han kommer fram till mig, lyfter pigtittaren ur min

famn och ställer den ifrån sig. Sedan stryker han mitt hår åt sidan och kysser mig på halsen och hans läppar är så tydliga och mjuka mot min hud att bröst vårtorna drar ihop sig mot det blanksläta tyget i behån. Om-tumlad ser jag en äldre kvinna gå förbi på gatan utan-för och jag backar lite.

- Vi syns ju, mumlar jag.Paul tittar ut genom glasrutan. Sedan nickar han

inåt kontoret.- Inte där inne, säger han.Jag vill ha honom.Allt annat har tystnat i hjärnan.Det sitter en nyckel i låset på insidan av ytterdör-

ren. Min blick faller som ett sökarljus på den och i tre steg är jag framme och vrider om den och låset ger ifrån sig ett högljutt klickande när kolven skjuts in i


152

blecket. Sedan vänder jag mig mot Paul. Han ser på mig, nästan förvånat, som om han trott att jag gick mot dörren för att springa min väg. Så räcker han en hand mot mig och jag tar den och följer honom in till rummet med de gröna medaljongtapeterna som jag sett så många gånger i den slitna fi lmen i mitt huvud. Paul drar mig intill sig och tätt tryckt mot hans kropp söker jag hans mun med mina läppar och smaken av honom fyller mig, sprider sig till varenda fi ber och får blodet att hetta i underlivet och hans händer stryker över min rygg, kramar min stjärt och håller mig kvar, tätt mot hans styva kön där under tyget, och min egen, våldsamma lust skrämmer mig. Jag visste inte. Jag hade ingen aning. Inte att kåtheten kunde bli så näst intill plågsam. Och Paul. Han ville ju inte. Han sa ju.

- Du ville ju inte, mumlar jag i hans öra. Du ville ju inte det här.

- Men nu vill jag, säger han med spänd röst. Jag minns inte när jag senast ville så vansinnigt, otroligt, osannolikt mycket.

Han letar sig in under min tröja och öppnar behån i ryggen med ena handen så vant och snabbt att ett svagt obehag drar förbi i hjärnan under en bråkdels sekund, och som om en signal nått fram till honom stannar han upp och ser på mig. Hans ögon är mörka och andhämtningen tyngre.

- Du då? frågar han. Vill du?Rösten fi nns inte kvar i mig längre. Min kropp är

bara bultande längtan. Till svar trycker jag mig mot honom och plötsligt är det som om alla spärrar slås


153

ut och vi kämpar fumligt och nästan hårdhänt med alla kläder som är i vägen medan våra tungor redan älskar med varandra och Paul griper tag om mig och lyfter upp mig på det stora skrivbordet som om jag bara vägde några hekto, och hans fi ngrar glider lätt in mellan mina ben, in i det våta, heta, och jag känner hur hela kroppen liksom tätnar, koncentreras, och jag drar honom upp över mig och han tränger in i mig så trävirket knakar under oss.

Det går fort. Några sekunder, bara. Musklerna dras samman häftigare än någonsin förut och jag håller mig fast i honom hårt, hårt och han stönar högt och stöter djupt in i mig och mitt i orgasmen hör jag hur en brevpress far i golvet och papper rasslar iväg åt alla håll.


154

En stund är allting vackert.En stund är vi tätt, tätt tillsammans och Pauls ansikts-

drag är så mjuka och förundrade och han kysser mig så ömt på halsen och axlarna.

- Förlåt, säger han leende. Jag kunde inte behärska mig. Du gör mig ju till en tonårsgrabb.

Jag ler tillbaka och det sjunger i mig av lycka.- Du har inget att be om ursäkt för, säger jag. Inget

alls. Inte ett enda dugg.


155

Skrivbord är nog bra.Skrivbord är nog bra att skriva på och ha papper

och pennor på. Men som liggunderlag har de sina be-gränsningar. De är hårda, till exempel. De är hårda och alldeles för smala och inte ens ett ovanligt stort skriv-bord är tillräckligt långt.

Det är därför den vackra stunden blir så kort.Det är därför Paul reser sig med en grimas och hjäl-

per mig upp, och redan medan vi drar på oss kläderna förändras hans ansikte. Det är som om ridån går ner där innanför hans pupiller.

Bomullströjan är fortfarande fuktig under armarna när jag kränger den på mig. Paul drar en hand över håret.

- Har du ätit? frågar han.Jag skakar på huvudet.- Vi kan gå upp till Kopparkitteln om du vill.- Mm. Visst.Så går vi med mycket luft mellan oss till den lilla

krogen längst upp på Bredgatan. Paul beställer dagens rätt och jag läser på menyn men hittar ingenting som jag tror att jag kan få ner en enda bit av. Jag ber om en Ramlösa. Paul ser frågande på mig.


156

- Du bantar väl inte?- Nej, försäkrar jag snabbt. Jag är inte hungrig,

bara.- Du är smalare än förut.- Det är väl ditt fel i så fall.Jag hade tänkt att det skulle låta skämtsamt, men

det gör det inte. Han ger mig en snabb, oroad blick, innan han tar sin bricka och går mot ett ledigt bord vid fönstret. Jag sätter mig mitt emot och dricker mitt mineralvatten. Det är tyst mellan oss. Alla andra i loka-len pratar och slamrar med bestick och glas, men vid vårt bord är det tyst. Vi som haft så mycket att prata om förut.

Nu, tänker jag. Det är nu jag borde säga allt det där som fi ck honom att skratta. Allt det som fi ck honom att engagera sig och fundera och le och prata. Men allt jag kan komma på verkar så malplacerat. Artigt kon-verserande, istället för känsligt, intimt och sant.

Paul äter utan större aptit. Efter drygt halva portio-nen skjuter han tallriken åt sidan och blicken glider ut genom fönstret. Det sidoställda ljuset avslöjar obarm-härtigt varje litet ålderstecken i hans ansikte, som om allt han gjort och upplevt fi nns att läsa där. De små linjerna kring ögonen påminner mig om hans leende. Leendet som kan värma hela min värld.

Ett stråk av rädsla i magen. Herregud, vad den man-nen har makt att göra mig illa! Min tillvaro ligger som ett nyvärpt sparvägg i hans hand. Ett lätt litet tryck, bara. Av misstag, kanske. Det är allt som behövs.

- Vad tänker du på? säger jag till slut.


157

Han ser på mig. Så ler han lite och lutar sig tillbaka.- Jag undrar vad jag nu har ställt till med.Flera tysta sekunder passerar medan jag försöker

förstå hur jag ska reagera. Jag vet inte riktigt vad han menar. Jag vet inte om han undrar vad han har ställt till med för sig själv, sitt äktenskap eller för mig.

- Ångrar du dig? frågar jag.Han skakar på huvudet.- Det kan jag inte. Det är omöjligt. Gör du?- Nej.- Bra.Paul hämtar kaff e, och trots att klockan är för mycket

och Irene säkert blir irriterad sitter jag kvar vid bordet medan han dricker. Jag vill inte skiljas från honom än. Jag vill gå tillbaka vid hans sida längs Storgatan. Det är så skönt att gå bredvid honom. Fötterna fl yger i långa, mjuka steg.

Inte förrän tjugo över två stannar vi utanför snick-eriet. Vi står med en halvmeter mellan oss, och jag måste fråga innan jag går.

- Och nu då?Paul tvekar.- Jag vet inte, säger han sedan. Jag vet inte. Vi får väl ...

ta det lugnt ett tag.Jag ser bort längs med gatan och förstår att jag har

haft fel. Jag trodde att det skulle förändras nu. Att allt skulle bli annorlunda efter det här. Men så är det inte.

Han öppnar dörren till snickeriet.- Jag lagar pigtittaren till nästa vecka, säger han. Den

kommer att bli som ny.


158

- Tack ...Antagligen ser jag olycklig ut, för han ger mig en

närmast medlidsam blick.- Ta hand om dig nu, säger han.Jag nickar och Paul går in och stänger dörren efter

sig.Ensam fortsätter jag längs med Storgatan. När jag

passerar Åhléns skrikiga skyltfönster minns jag plötsligt att Paul betalade både sin mat och mitt mineralvatten där på restaurangen. Jag tänkte ge honom pengar se-nare, men det glömde jag bort. Vad spelar det för roll, förresten? En Ramlösa. Det var väl himla billigt? Tje-jerna på Malmskillnadsgatan tar säkert mycket mer.

En knycklig Fantaburk ligger vid trottoarkanten och jag sparkar den tvärs över gatan så att den träff ar fälgen på en parkerad Opel med en ljudlig klang.


159

Räcker det inte med att vi vet var vi har varandra? sa du till mig en gång.

Jag visste aldrig var jag hade dig, Paul.Jag vet fortfarande inte var jag har dig.Eller hade.


160

Först ger jag tillbaka fel växel till en äldre man. Sedan snäser jag av en tant som för tionde gången den här månaden klagar på att vi inte har tagit hem några pis-tagenötter. Sedan råkar jag välta omkull stapeln med Augustas kokosbollar som Irene prydligt arrangerat på den försilvrade brickan i fönstret. Kokosbollarna faller huller om buller bland det andra fönstergodiset och några rullar över kanten och knäcks mot stengolvet.

Det blir för mycket.Irene dänger trasan i disken så det skvätter.- Nu räcker det! säger hon. Du är otrevlig mot

kunderna, du är lat och sitter vid fi kabordet och glor i stället för att jobba, du är grinig mot mig och du är glömsk och klumpig! Antingen skärper du dig ordent-ligt nu på sekunden, eller också föreslår jag Micke att han skaff ar en annan expedit!

Jag är så trött.Jag är så trött och så ledsen och jag hatar Irene och

kokosbollar och sura tefat och chokladtoppar och kun-dernas velighet och lukten av socker och gelé. Och jag hatar tårarna som hela tiden bränner i ögonens kanaler. Men knyckiga rörelser tar jag av mig det rosarutiga förklädet och slänger det i en hög på golvet. Sedan


161

hämtar jag min jacka och väska i fi karummet och går mot dörren.

Irene ser häpet på mig när jag passerar.- Men vänta nu! säger hon. Vi kan väl prata om

det!Men jag orkar inte prata.Peter, tänker jag. Peter, Peter, Peter.Och jag går bort längs Storgatan, genom lasaretts-

parken mot Helgelunds Sjukhem. Det är alldeles stilla i luften, men inuti mig är det storm, en storm som håller på att blåsa bort mig.

Satan, tänker jag. Satans, helvetes, jävla, förbannade skit. Är du nöjd nu, Paul? Har du fått nyfi kenheten stil-lad nu, din jävla kåtbock? Helvete!

Det lindrar att vara arg. Men ilskan räcker inte länge. In i ilskan kommer bilden av Pauls ansikte efteråt, det vackra, mjuka, ömma, kanske till och med kärleksfulla. In kommer hans smak och doft och in kommer min längtan och jag måste stanna när stormen förvandlas till gråt, så häftigt att den är som en kramp, ett ryckigt anfall. Jag lutar mig tungt mot ett träd, river med fi ng-rarna i den grova barken och snyftar högljutt utan att bry mig om ifall någon ser mig.

Efter några minuter lyckas jag få kontroll över gråt-attacken. Jag fi skar upp en pappersnäsduk ur väskan, sny-ter mig och sätter mig på en bänk en stund innan jag går in på sjukhemmet. Det gör ont i magen. En o bestämd värk mitt inne i kroppen. Det är skönt. Men en svidande smärta skulle vara ännu bättre. Ett sår. Jag håller på att bli galen. Du gör mig galen, Paul, hör du det?


162

På sjukhemmet luktar det desinfektionsmedel, brun sås och urin. Den ena avdelningen heter Smörblom-man och den andra heter Blåsippan. Personalen kallar de boende för ”smörblommorna” och ”blåsipporna” och berör något båda avdelningarna så gäller det ”hela buketten”. Peter sitter vid ett bord i matsalen och hjäl-per en av blåsipporna att äta. Han har mosat köttfärs-biff , brun sås och potatis på tallriken och matar den gamle mannen med den diarréliknande smeten. Un-der tiden pratar han vänligt om det fi na vädret och ler uppmuntrande medan han med skeden fångar upp lite ljusbrun smet som rinner nerför mannens haka. Ibland ler mannen åt något Peter säger. Då rinner det mera.

Gardinerna är gula och glada och solen skiner in på de ljusa furuborden och de vävda, gröna dukarna och vaserna med sidenblommor i. Det ska vara trivsamt i dödens väntrum. En kvinna i blå frottérock sitter vid fönstret. Hon ser på mig med tom blick. Jag vill aldrig bli så gammal. Gode Gud, om du fi nns, låt mig aldrig bli så gammal!

Det här är ett bra ställe att gå till när man tycker synd om sig. Man kan vandra från rum till rum och titta på människorna som bor i dem och förstå att man är alldeles osannolikt lycklig. Åtminstone ett tag till. Fast Peter säger att jag har fel. Han säger att fl era av de gamla och sjuka tycker det är skönt att vara på Hel-gelund. Att de är lugna och förtröstansfulla medan de väntar. Att de inte bryr sig om förnedringen med blö-jor och matning. Men det skrämmer mig i alla fall.

Det tar fl era minuter innan Peter får syn på mig där


163

jag står innanför dörren till matsalen. Då är den ljus bruna smeten på tallriken nästan slut och den gamle mannen gapar inte längre mot skeden Peter har i handen.

- Hej! säger Peter förvånat. Har det hänt nåt?Jag nickar.- När slutar du? frågar jag med ynklig röst.- Om en timma. Fast jag har ju dans ikväll ... Men

det är inte så viktigt. Jag struntar i den.- Nej! säger jag snabbt. Jag ... jag kan väl få hänga

med och titta på?Peter ler lite.- Visst. Om du vill.Så vrider han på den gamle mannens rullstol.- Titta, Sven! säger han. Det är min syster! Vacker fl icka, va?Sven tittar på mig med blöta ögon. Han ler lite med

ena mungipan och ger ifrån sig ett oartikulerat läte.- Sven fi ck en hjärnblödning för ett par månader

sen, säger Peter till mig. Så det är inte helt i ordning med pratandet än.

Han blinkar åt gubben.- Men du är inte den som ger dig, eller hur? säger

han.Sedan reser han sig och tar ett vant grepp i rull-

stolens handtag.- Sätt dig i teverummet och läs en skvallertidning så

länge, säger han till mig. Jag kommer snart.Och han stryker mig lätt över armen när han pas-

serar med rullstolen i jämn fart framför sig.


164

Att sitta i ett hörn i den kyliga danslokalen och se på Peter när han dansar är en upplevelse som tidvis tränger tankarna på Paul åt sidan. Det var länge se-dan jag var här nu, och Peter har blivit både starkare och vigare och rör sig lätt och kraftfullt på samma gång. De andra kursdeltagarna ser ut som mario-nettdockor av trä där de sparkar och viftar vid bar-ren i en lång rad bakom honom. Peter tränar i tights och en ljusgrå, snäv bomullströja som snart har en mörk svettlinje längs ryggraden. Några hårlockar klistrar sig i pannan ovanför blicken som är full av vilja och koncentration. För det mesta fi nns jag inte alls. För det mesta är han bara med sig själv i rörel-sen. Men ibland söker hans ögon upp mig och han skickar mig ett litet leende över salen med det ned-slitna trägolvet.

Det bästa kommer sist. När timmen är över och de andra går stannar Peter tjugo minuter till och Markus Ringström trycker in ett annat band i bandspelaren och Peter dansar ensam, på riktigt, som på en scen. Markus är hård. Han backar bandet och låter Peter ta om det igen och igen, tills hoppen är höga nog och vändningarna så precisa som han vill se dem.

Peter. Min bror. Du är så vacker och jag är så stolt.


165

Markus är också stolt. Han nickar belåtet och klap-par Peter på axeln.

- Nu kan dom komma, säger han. Nu kan dom få komma när dom vill.

Peter ler andfått.- På måndag, säger han.- Just det, säger Markus. På måndag. Och jag har

skrutit väldigt med dig, så dansa som du gjorde ikväll!Peter nickar och jag följer honom ut i herrarnas

omklädningsrum som nu är tyst och tomt.Det sköna med Peter är att han inte tjatar. Jag har

ännu inte sagt ett ljud om varför jag har hängt honom i hasorna hela kvällen och han har inte frågat. Nu duschar han och klär om och pratar lite om några svåra steg medan jag sitter hopkrupen på en bänk och väntar. Sedan får jag sätta mig bakom honom på motorcykeln och åka den långa vägen hem genom skymningen. Jag håller armarna om hans kropp, blundar mot hans rygg och har inte bråttom. Men jag är stel i hela kroppen när jag kliver av på Sparvhöksvägen efter sju mils resa. Det är kallare än man tror att åka motorcykel.

Jag förbereder mig med bävan på att börja förklara för mamma varför jag inte kom hem till middagen, men när vi kommer in ler hon bara mot oss.

- Hej, säger hon och vänder sig till mig. Var han duktig?

- Jättebra, säger jag förvånat. Han var jättebra.Peter ser min förvåning och ler och blinkar åt mig så

jag förstår att han måste ha ringt från sjukhemmet och talat om att jag skulle följa med honom. Jag blir gråt-


166

färdig igen. Kan inte tårarna ta slut i en människa?- Det fi nns mackor åt er i kylen, säger mamma.- Vi äter dom på mitt rum, säger Peter och ger mig

en lätt knuff i rätt riktning.Jag sätter mig på hans säng utan att tända någon

lampa. Efter en stund kommer Peter in med ett fat med smörgåsar, två glas, en fl aska rödvin och en kork-skruv. Han tänder skrivbordslampan och riktar den lindrande in mot bortre hörnet.

- Vi måste ju i alla fall se vad det är på mackorna, säger han.

- Peter, säger jag, kan du inte gifta dig med mig?Peter ler lite.- Jag tror inte jag vill ha en fru som är kär i nån

gubbe i granngården.Jag fnittrar till men fnittret avbryts av ny gråt. Tårarna

bränns och svider som om ögonen vore utslitna av allt lipande.

För att ploppet inte ska höras virar Peter en fi lt om fl askan innan han drar ur korken. Pappa tycker inte att hans barn ska sitta på rummet och hinka vin en vardagskväll.

- Jag har fått sparken, säger jag medan Peter häller upp. Eller också har jag sagt upp mig, jag vet inte. I alla fall har jag inget jobb mer.

Peter räcker mig ett glas, men han säger inget. Jag smuttar försiktigt. Antagligen kommer min hårt an-strängda mage att slå bakut, men jag är beredd att ta den risken. Den sträva, svala vätskan är skön i munnen.

- Och så gick jag till Paul med pigtittaren och ...


167

vi gjorde det. På hans skrivbord!Plötsligt tycker jag att det låter ganska komiskt, men

Peter skrattar inte. Hans ögon är mörka i det svaga ljuset.- Du slog sönder den med fl it, va?Jag nickar.Peter sätter sig till rätta bredvid mig och lutar ryg-

gen mot väggen.- Fan, vilken vrickad syrra jag har!- Jag är kär i honom, Peter. Jag är så helvetes föräls-

kad att det är äckligt.- Jag vet.- Vad ska jag göra?Peter räcker smörgåsfatet mot mig.- Äta en macka.Jag fnissar.- Hjälper det?- Mackor är det absolut bästa. Särskilt såna där med

leverpastej.- Det säger du bara för att du vill ha båda köttbulls-

mackorna!Han ler okynnigt.- Skulle jag?Bara Peter kan få mig att skratta. Bara Peter kan få

mig att skratta hur genomledsen jag än är. Och jag äter en hel smörgås utan att må illa och dricker två glas vin. I mitt tillstånd räcker det för att en lätt dimma ska omsluta tankarna och jag lägger mig på rygg i Peters säng. Peter har tömt resten av fl askan. Han lägger sig bredvid.

- Är han bra? frågar han utan att se på mig.


168

Det är en fråga som inte passar in på det som hänt mellan Paul och mig. Jag var fruktansvärt upphetsad. Gör det Paul till en bra älskare? Det varade ju bara fem sekunder eller så. Fast det var ju fem bra sekunder, förstås. Jag känner hur hela kroppen blir ömtålig och vaken vid minnet.

- Det var ett vulkanutbrott, säger jag till slut. Jag vis-ste inte att det kunde vara så.

- Älskar han dig eller är han bara ... kåt?- Finns det inget mitt emellan?- Vet inte. Jo, han kan väl tycka om dig och vara kåt.Jag nickar.- Så är det nog.- Fan! säger Peter och vänder sig mot mig. Jag vill

att du ska ha nån som älskar dig! Jag vill att du ska ha nån som fattar att du är viktigast och fi nast i hela världen! Jag vill att du ska ha nån som jag, fattar du inte det?

Jag ler.- Det fi nns ingen mer som du, Peter. Det fi nns bara

en enda sån i världen, och han är min brorsa.Peter suckar.- Jag skulle hellre släppa dig till Jonas än till Paul.- Bara för att jag aldrig var lika förälskad i Jonas.- Tror du?- Ja.- Kanske. Du kanske har rätt.Peter reser sig från sängen och går fram till fönstret. Det

är mörkt utanför nu. Det refl ekterade ljuset från skriv-bordslampan målar ena sidan av honom i mjuka färger.


169

En långsmal gestalt med blekt ansikte och mörkt hår.- Jag måste härifrån, säger han lågt. Jag tänker var-

enda dag på att jag måste härifrån. Jag står inte ut med att alltid höra på farsans idiotiska synpunkter och se morsans koögon på honom. Hur kan hon över huvud taget stanna hos gubbfan?! Jag fattar inte att hon inte gav sig av redan när ... redan den där natten ...

Han ser på mig och minnet kryper fram, sakta som ett kräldjur ur en mörk vrå i hjärnan. Jag har inte tänkt på det på fl era år, trots att det en gång var så stort och hemskt.

Det var just här vi hörde det.Peter och jag delade det här rummet på den tiden.

Jag måste ha varit i fyraårsåldern. I alla fall inte äldre. Jag vaknade av ett ljud någonstans i huset. Jag tror i alla fall att det var ett ljud som väckte mig.

Peter satt redan upp i sängen. Det var mörkt i rum-met, men jag kunde se en svag strimma av ljus på hans pyjamasärm där han satt.

- Dom bråkar, viskade han när jag kom tassande över till hans säng.

- Om vad då?- Vet inte.Rösterna som nådde in till oss var behärskat åter-

hållna och man uppfattade inga ord. Bara pappas röst och mammas röst och vreden som fyllde hela huset. Jag tog Peter i handen. Hans öppna ögon glänste svagt i mörkret. Det såg otäckt ut och jag blundade och kröp intill honom.

Då kom den första dunsen. Sedan en till och en till. Så


170

ljudet av stolar som for över köksgolvet. Inga skrik, inga andra ljud, inte förrän den sista dunsen följdes av lågmäld gråt. Vuxengråt. Kvävda snyftningar. Till slut tystnaden.

Peter och jag sa ingenting, men jag kände hur hela Peters kropp var spänd och hård. Han förstod mer än jag. Jag var mest rädd. Det måste vara andra människor där ute i köket. Det kunde inte vara min mamma och pappa som dunsade och grät.

Efter en stund la vi oss ner och jag somnade intill Peter. Om Peter sov något den natten vet jag inte. Jag vet bara att han hatade pappa morgonen därpå. Mam-ma var blå över kinden och ner på halsen och hon hade en mjukisoverall som täckte resten av kroppen. Ena foten var svullen.

- Jag skulle byta lampa i köket, förklarade hon leende. Så ramlade jag ner från stolen. Dumt, va?

Jag såg på Peters ansikte att något var fel med hen-nes förklaring. Hade han inte sett ut som han gjorde, så hade jag nog trott henne. Jag ville gärna tro henne.

Peter vänder sig mot mig där han står borta vid fönstret.

- En gång frågade jag farsan om det där, säger han. Vi var ensamma ute vid Storviken och jag frågade ho-nom varför. Vad hon hade gjort. Han blev skitförban-nad. ”Jag har aldrig burit hand på din mor” sa han ...! Gubbjävel!

- Det fi nns män som slår sina kvinnor i åratal och kvinnorna stannar i alla fall, säger jag. Det här handlar om en enda gång. Du har ältat det där i åratal. Vi vet ju inte ens vad som hände. Hon kanske hade gjort nåt som ...


171

- Som gav honom rätt att slå henne? fyller Peter i och jag hör att han håller på att vända sin ilska mot mig istället.

- Nej, nej ... Men som skulle göra det begripligt.- Hur kan man slå mamma? frågar Peter. Hur kan

man slå Torun?Och hans fråga är så skärande klar och enkel att den

svider som en knivsegg i mig och jag tycker så oänd-ligt mycket om honom för att han är den han är. Jag går fram till honom och lägger armarna om honom och han kramar mig tillbaka, hårt och länge.


172

Jag drömmer att jag ligger på rygg, fastgjuten i cement. Cementen når mig inte helt upp över ansiktet. Jag ser och jag andas fritt. Men så kommer det vatten. Det regnar kanske. Vattnet stiger och stiger och plötsligt ser jag att de står runt omkring mig. Paul, Monika, Tessa, Irene, mamma, pappa och Peter. De står där allihop men de ser mig inte. Det talar om översvämningen. Jag försöker ropa, men munnen är redan under vatten och det blir bara bubblor och en kallsup. Vattnet stiger. Jag kämpar. Varenda muskel i mig kämpar och sliter men cementen håller kvar mig och jag rör mig inte en mil-limeter. Håller andan. Någon måste titta ner. Jag ligger ju här. Vattnet stiger. Jag ser dem fortfarande, men bil-derna av dem har blivit dallriga och sönderbrutna av vattnet som täcker mina ögon. Snart måste jag andas. Jag håller på att sprängas. Måste andas. Öppnar mun-nen och drar in vatten. Bilderna ovanför mig spricker som såpbubblor.


173

Nya ord har jag fått.Nya ord att vrida och vända på, att krama och kläm-

ma på tills varje droppe innehåll är uttömd. Alla tänk-bara tolkningar. Alla eventuella undermeningar. Alla budskap mellan raderna.

Hur ska jag kunna förstå vad han vill och känner, när jag inte ens förstår mig själv?

Jag ville ju älska med honom.Jag ville ju just det som hände där inne bland de

gröna medaljongerna. Jag ville ju att han skulle åtrå mig och ge efter för sin lust.

Men jag ville inte att han skulle betrakta mig som ett misstag efteråt. Någonting han ”ställt till med”.

Kanske var jag en besvikelse.Kanske är det så enkelt.Hur det än förhåller sig så är jag tillbaka i hans tyst-

nad. Och när jag nu inte längre har något jobb att gå till känns det som om jag är i hela världens tystnad. Radioskugga. Ingenting når fram till mig där jag sitter om förmiddagen i mitt rum.

Hårddisken susar stilla på mitt skrivbord. På skär-men fi nns en insekt.


174

I II II I

Se hären insekt

med fet och hårig kroppoch små och sköra vingar

är den inteäcklig?

Jag försöker skriva. Jag tänker att om jag kunde formu-lera mig och skriva ner vad jag känner så skulle trycket inifrån lätta. Jag vill spräcka bölden och pressa ut varet i ord. Men det enda som kommer är den där insekten. I två dygn har den funnits på min skärm, och där jag sitter på min säng ser jag inte orden. Bara formen. Och jo. Den är äcklig.

Jag kunde gå till honom.Jag kunde gå till honom, kliva in på kontoret och

lägga en tia på skrivbordet.- För Ramlösan, skulle jag säga.Skulle han förstå?Eller skulle han stryka mitt hår åt sidan och kyssa

mig på halsen och ge mig tillfälle att tjäna ihop till en Ramlösa till?

Jag drar upp benen framför mig och lägger ar-marna om knäna. Varför tänker jag så där? Jag förför-


175

de honom ju faktiskt. Jag, Elin Beckman, förförde Paul Axelsson. Fast jag tänkte aldrig på det så. Jag gjorde ju allt fel. Men på mitt konstiga sätt bjöd jag ut mig och han ville ha mig. Den där gången då han faktiskt talade om att bryta upp från sitt äktenskap och ”dra iväg med mig nånstans” protesterade jag ju. Jag ville ju faktiskt inte att han skulle det. Så vad klagar jag över?

Tystnaden.Att Paul lever sitt liv i huset bredvid mitt och att

han lever det som om jag inte fanns. Han ringer inte. Han säger inte att han vill träff a mig igen. Han lägger sig i sängen hos sin Monika varje kväll, han äter frukost med sin fru och min före detta bästa väninna och han går till snickeriet.

Vad tänkte han medan han plockade papper från golvet den där eftermiddagen?

Kanske fi nns det ett märke efter brevpressens fall.Ser han i så fall det?Förbannade, malande tankar! Jag vill inte tänka mer.

Kan inte någon slå mig i huvudet så att jag slutar tän-ka? Kan ingen befria mig? Kan ingen ta bort vargen som vandrar fram och tillbaka, fram och tillbaka? Kan ingen vända tillbaka mig? Vränga mig rätt?

Jag reser mig från sängen och går fram till datorn.

ut och inmed kläder

på inälvsplatsoch köttetåtkomligt


176

sträva trampdynormot sinnenas

våtglänsande hinnor

befria migskrapa mina ben renaoch lägg dem på tork

i solen

vithet

Paul!Jag älskar dig ju!Kan du inte se mig, åtminstone?Jag lämnar datorn och lägger mig på min säng. En

pubertal och patetisk samling dikter. Är det vad som ska växa fram ur det här? Är det allt?


177

Tessa kommer vid halvsextiden.Jag blir så glad att se henne att jag måste krama hen-

ne där hon står i ytterdörren. Hon blir så förvånad att hon nästan gör motstånd, lyfter refl exmässigt händerna som för att värja sig.

- Jag gick till aff ären, säger hon förvirrat. Och Irene sa att du har slutat ...

- Jag stod inte ut bland lakritsbåtarna, säger jag. Kom in!

- Nej, säger hon. Jag vill ha tillbaka dig. Jag vill att du ska följa med mig hem och lyssna på en platta som jag har köpt. Följer du inte med nu så är du inte min kompis längre, Elin.

Det är allvar.Tessas blick är vasst svartkantad och det fi nns inte

skymten av ett leende i de gröna irisarna. Bara kring munnen dröjer rester av en bedjande obeslutsamhet kvar.

Jag går ut i badrummet, tvättar mig i ansiktet och drar en borste genom håret. Sedan tar jag jeansjackan över axlarna och följer med Tessa. Med lite tur är Paul inte hemma än.

Det är han inte. Inte Monika heller. Villan ligger tyst


178

och tom men spåren av Paul är överallt. Mockajackan i hallen, skorna, en doft i luften.

Jag fl yr in på Tessas rum och sätter mig i fåtöljen och Tessa plockar fram sitt nyförvärv.

- Pink Floyd, säger hon. The Wall. Arvids favorit-platta. Den är så himla bra!

- Det märks att du har fått till det med en åldring, säger jag, och min replik är mycket roligare än Tessa vet. Är du ihop med honom nu?

Tessa rycker på axlarna.- Jag vet inte riktigt. Nästan. Jag sov över hos honom

efter den där lördagskvällen när du och Jonas skulle ha varit med ... Tycker du att det var fel?

- Vad då ”fel”? frågar jag. Tror du att jag är pingst-pastor, eller nåt?

- Äh! fnyser Tessa. Jag menar, tror du att jag borde ha spelat mer svåråtkomlig?

- Inte vet jag. Hur har han varit sen då?- Gullig. Fast han har inte sagt nåt om att vi ska träf-

fas nån mer gång, eller så.Hennes ögon är med ens ledsna och oroliga. Jag be-

traktar henne tyst från min fåtölj. Är alla karlar likadana?Pink Floyd fyller rummet och pressar tankarna åt

sidan. Tessa drar upp volymen ännu mer och tecknar åt mig att komma och sitta på sängen istället. Jag fl yttar på mig och vi sitter sida vid sida, axel mot axel, med ryggarna mot väggen och lyssnar. Jag tycker texterna passar in på allt som händer. Tårarna rinner ner för kinderna igen, alldeles stilla utan snyftningar. Tessa ser det, men frågar inget. Det är så skönt. Allt är skönt,


179

ända tills Monika plötsligt öppnar dörren till Tessas rum och skriker för allt vad hon är värd.

- Sänk ljudet!Tessa hoppar upp från sängen och drar ner voly-

men.- Jag visste inte att du var hemma, säger hon.- Det var jag inte, säger Monika. Jag kom nu. Jag

hörde oljudet ända upp till Storgatan!- Äh! säger Tessa.Monika har fortfarande kappan på sig. Hon ser på

mig.- Hej Elin! Det var länge sen!Jag nickar.Monika ler.- Paul är på väg. Vi äter om en halvtimma. Du stan-

nar väl?Tessa svarar åt mig innan jag hinner tänka.- Det är klart! säger hon.


180

Middag i familjens sköte.Stundtals tror jag att jag drömmer en bisarr dröm

där jag sitter vid bordet tillsammans med Paul, Monika och Tessa. Det ser ut som förr. Som om ingenting alls hade hänt eller förändrats. Jag möter till och med Pauls blick över bordet ett par gånger och han ler mot mig. Inget stort leende. Kanske fi nns det bara i ögonen.

Monika och Tessa pratar mest. Men det har de alltid gjort, så det är inget uppseendeväckande i det. Jag äter den färdigköpta pajen med nyskuren sallad i små, små bitar för att säkert kunna svälja ner dem.

Det är här han hör hemma.Jag ser ju det.Och jag ville ju inget annat.Ändå gör det ont.Efter maten går Tessa och jag in till hennes rum

ännu en gång och sitter och bläddrar i tidningar och pratar nästan som förut. Jag vill ju ha henne tillbaka också. Fast snart kommer hon att börja fråga igen. Hon kommer inte att ge sig och då förlorar jag henne på nytt. Det här är bara en tillfällig tidsresa.

Vid tiotiden reser jag mig.- Måste sticka nu, säger jag.


181

Tessa ser upp från tidningen hon har i famnen.- Tack för att du följde med.Jag rycker på axlarna.- Vi syns, säger jag.- Mm. Hoppas det.Teven är på i vardagsrummet. Men Paul måste ändå

ha hört när jag kom ut från Tessas rum för han hinner upp mig i hallen.

- I morgon, säger han lågt. Vid tolvtiden. Kan du då?Hjärtat slår ett dubbelslag i bröstet.- Inte på skrivbordet, va? säger jag.Han ler och skakar på huvudet.- Ute i stugan. Gå till busshållplatsen vid Sandströms.

Jag hämtar dig där.Jag nickar och plockar ner min jeansjacka från kro-

ken. Paul rör lätt vid min kind innan jag går, och aldrig har mina steg svävat så högt över marken som när jag lämnar Axelssons uppfart.

Jag kan inte gå in.Jag måste gå en lång och snabb promenad genom

villaområdet.Paul, Paul, Paul.


182

Glädjen, Paul.Den gav du mig också.Två långa, raska promenader av våldsam, oregerlig glädje.

Man kan inte vara stilla med så mycket kolsyra i blodet. Så mycket jubel.


183

I carporten står bara pappas bil. Peter har inte kom-mit tillbaka från dansen än. Synd. Jag hade velat krama honom nu bums. Sprida min glädje till honom. Men det får väl vänta en stund. Snart svänger han in på upp-farten, drar av sig hjälmen och kommer in, och då ska jag ta honom i mina armar och tala om för honom att han är den underbaraste brorsan i hela universum.

Leende går jag upp för de två trappstegen och läg-ger handen på dörrhandtaget. Jag öppnar i tron att jag kommer hem till något som jag vet hur det är, något jag känner till in i minsta detalj, men det gör jag inte. Det pågår en revolution i köket. I vårt kök på Sparv-höksvägen 16 håller världen på att förändras.

Hallen är tom, så när som på rösterna.De hör mig inte. Rösterna fortsätter obehindrat där

ute i köket. Redan det är märkligt. Mamma hör alltid när man kommer. Hon måste vara koncentrerad. Eller upprörd.

- Jag tänker inte åka till Kreta, säger pappa. Absolut inte.

- Det sa jag inte heller, säger mamma. Jag sa att jag och Siv ska åka.

Jag blir stående alldeles stilla mitt på hallmattan.


184

Pappa är tyst en lång stund och jag kan känna hur bud-skapet sjunker in i honom. Känslan av sammanbrott.

- Du och din syster? säger han sedan, som om han ändå inte riktigt tror sina öron.

Det hörs inget. Jag antar att mamma nickar. Plötsligt tycker jag att det blir kallt runt omkring mig. Plötsligt är den där natten med dunsarna och gråten alldeles levande och nära igen. Om Peter ändå vore hemma.

- Det är tacken, säger pappa. Det är tacken för att man har försökt ordna trivsamma semestrar för hela familjen år efter år! Tror du inte jag hade kunnat hitta på nåt roligare än att sitta i husvagnen med dig och ungarna sommar efter sommar? Tror du inte det?!

- Då är det väl dags att göra det nu, säger mamma.Men hennes röst låter lite krackelerad, som om hon

hade nära till gråten. Eller är det skräck? Jag vågar inte röra mig.

- Vad har det tagit åt dig? säger pappa. Är du i kli-makteriet eller har du mens?

Då kommer kraschen.Jag vet inte vad det är mamma kastar, men det är nå-

got som exploderar i tusen skärvor och får mig att rycka till som en skrämd hamster där jag står ute i hallen.

- Nä nu jävlar! skriker pappa.Sedan grälar de och skriker och fl er saker dundrar

omkring, hårda ytor träff ar andra hårda ytor, och jag förstår att det är många års ogrälade gräl som brakar loss i huset och jag vet inte om jag ska rusa in och för-söka få stopp på dem eller om jag ska springa därifrån för att slippa höra.


185

Jag väljer att gå ut, men jag springer inte min väg. Jag går runt huset och närmar mig försiktigt köksfönstret. Benen skakar under mig och jag biter mig i läppen så att jag får blodsmak i munnen. Häpet konstaterar jag att köket är tomt. Det är tyst också. Alldeles tyst.

Med bultande hjärta smyger jag längs väggen. Det som fi nns på andra sidan är inte mitt hem. Männis-korna där inne är inte mina föräldrar. Plötsligt hörs ett krasande. Ett sprött, klirrande ljud. Så ett till. Jag når vardagsrumsfönstret och ser det upplysta rummet som en scen eller en fi lmduk. Där fi nns en 44-årig kvinna som heter Torun. Hennes hår är gråsprängt och hopfäst i nacken. Hon står vid det öppna vitrinskåpet. Lugnt och metodiskt plockar hon ut de ärvda kristall-glasen ett efter ett och släpper ner dem på parketten. Jag ser inte golvet. Hör bara det krasande ljudet. I andra änden av rummet står Rune, en man i femtioårsåldern. Han har tjocka glasögon och lockigt hår och han andas tungt som om han hade sprungit mycket långt. Bröstet häver sig under den stickade, v-ringade tröjan och den ljusblå skjortan.

Inuti mig växer en pelare av is.Det händer så långsamt. Glas efter glas efter glas tills

hyllan är alldeles tom.Nu dödar han henne, tänker jag.Och jag står helt stilla utanför fönstret och tittar som

om ingenting egentligen var på riktigt. Men det kom-mer ett nytt ljud. Ett ljud som får mig att vakna till och rusa runt huset mot uppfarten.

Peters motorcykel.


186

Jag hugger tag i honom innan han ens hunnit stan-na. Orden trillar huller om buller ut ur min mun och får inget sammanhang, men Peter slänger benet över cykeln och rusar med mig i hälarna in i huset. Där inne är det tyst. Så tyst att vi saktar ner stegen och ispelaren i min kropp skaver vid varje rörelse jag gör.

Rune sitter i en av fåtöljerna i vardagsrummet. På golvet framför vitrinskåpet ligger en matta av gnistran-de skärvor. När vi kommer in i rummet lyfter Rune blicken, och under några sekunder tittar han på oss som om vi vore totala främlingar. Sedan samlar han ihop sig.

- Det har hänt en liten olycka här, börjar han, men hans röst är avgrundsliknande, och som om den skrämt honom själv avbryter han sig.

Peter går hastigt ut i köket och kommer tillbaka.- Var är mamma? frågar han.Rune nickar obestämt inåt mitten av villan och

Peter skyndar fram till sovrumsdörren. Jag ser på hans rygg att han plötsligt är ett mycket litet barn som letar efter sin mamma på en stor och främmande plats där han inte hittar utan henne, utan att hålla hårt i hen-nes hand.

Sovrumsdörren är låst.Peter knackar. Ingen svarar och han knackar igen.

Han ropar.- Mamma ...? Mamma, snälla, öppna! Mamma!Sedan spricker rösten och han gråter.Kanske är det för att Paul just har stämt möte med

mig som jag är så stark nu. Kanske är det hans för-


187

tjänst att jag går fram till Peter, tar honom om axlarna, leder in honom på hans rum och tröstar honom. Jag plockar av honom hjälmen och stryker honom över håret och tröstar honom som man gör med ett barn som har kommit bort i trängseln. När han har slutat snyfta går jag ut i köket, hämtar kvasten och skyff eln, går in i vardagsrummet och sopar ihop skärvorna efter kristallglasen.

Pappa sitter kvar i fåtöljen. Han skulle också behöva gråta och tröstas. Men det kan inte jag göra. Jag kan bara kasta skärvorna, stänga skåpet, sopa fl er skärvor efter mindre dyrbara föremål i köket och fösa ner dem också i soppåsen under diskbänken.

Jag är inte ens särskilt ledsen.Jag är kanske till och med lättad.


188

Jag tar en blå, fi gursydd klänning på mig och sätter upp håret i en lös knut. De fi naste, vita trosorna med tunn spetskant tar jag också. Och läderbandet med silver-ormen om halsen. Kinderna är röda när jag ser mig i spegeln. Det är något särskilt med ögonen också. En speciell glans. Med pekfi ngertoppen stryker jag en liten aning färg på läpparna.

Mamma kom ut ur sovrummet på morgonen som om ingenting hade hänt. Hon bakade bröd och ställde fram frukost utan att säga något särskilt till någon av oss. Peter var också tyst. Han såg på henne med oroliga ögon, och när pappa kom ut i köket reste han sig från sin stol och gav sig av till jobbet fast det fortfarande var över en halvtimma tills han skulle börja. Mitt hem är med ens underligt avklätt, alla dammiga konfl ikter har dragits fram ur kulisserna och jag borde se på det med oro eller intresse. Men i huvudet fi nns bara mötet med Paul. Inget annat spelar någon roll nu. Hjärtat slog hårt medan jag duschade och det fortsätter bulta som besatt medan jag gör mig i ordning och ger mig av.

Det är en bit att gå ut till Sandströms lädervaru-fabrik. Men det är samhällets sista busshållplats åt det hållet, så det är tomt och öde där ute. Jag kommer


189

förstås alldeles för tidigt. Sakta, sakta går jag den sista biten, men jag får ändå sitta på bänken och vänta en stund. Tillräckligt länge för att osäkerheten ska hinna krypa fram ur alla vrår den suttit gömd i.

Men Paul kommer.Sju minuter över tolv svänger den mörkblå Escorten

in vid busshållplatsen och stannar. Solljuset blixtrar till mot vindrutan. När jag reser mig från bänken och kli-ver in bredvid Paul i bilen har jag återigen känslan av att vara med i en fi lm. Jag hinner nätt och jämnt dra in foten och slå igen dörren innan Paul släpper upp kopp-lingen och kör iväg, ut från samhället. Handen lämnar växelspaken och lägger sig över min.

- Vad vacker du är, säger han. Jag tror nästan jag drömmer när jag ser dig.

Han har kakibyxorna och en vit, kortärmad skjorta som får honom att se ännu brunare ut, och hans blick sprider en kittlande värme genom mig.

- Det är du, säger jag. Som gör mig vacker, menar jag.

Han skrattar och skrattet är äkta och lyckligt och det fi nns inte ett problem i världen. Det fi nns bara skimrande bubblor av glädje. Luften är full av dem.

- Äter du kyckling? frågar han. Jag köpte en grillad kyckling och lite potatissallad.

- Gott, försäkrar jag snabbt. Jättegott.Min blick hänger fast vid hans leende. Jag kan inte

se mig mätt på det.- Bra, säger han. Jag tyckte inte vi skulle slösa bort

nån tid på matlagning ...


190

En spänd sträng sjunger till i min kropp. Den ljuder högt så det borde höras ut i rymden. Stjärnorna borde komma i skälvning där uppe. Jag sträcker ut en hand och smeker lätt över hans lår.

Han suckar lite.- Vänta med det där, säger han. Annars kör jag i

diket.

Sommaren är runt mig och i mig där ute vid stugan.Paul är också runt mig och i mig.Vi leker, vi skrattar, vi fl ämtar, vi älskar.Grönskan är en mur mellan oss och verkligheten

under några timmar. Den är ogenomtränglig och trygg och världen på vår sida är bara vår. De andra fi nns bara i en avlägsen dröm.

Solen i Pauls ansikte.Nu tror jag igen.Jag är så dum.


191

Vid tretiden på natten hör jag att någon rör sig i köket.Timmarna med Paul vimlar fortfarande i min kropp

och jag har inte kunnat sova ett ögonblick. Klarvaken har jag sett ut i dunklet i mitt rum och upplevt allting om och om igen.

Egentligen vill jag vara ensam. Bara försvinna in i mitt eget minne, vrida solen tillbaka högt upp på himlen. Röra vid dofterna och ljuden. Andas mot Pauls hud.

Men nyfi kenheten smyger sig på mig och till slut måste jag ändå gå upp och tassa ut i köket.

Mamma sitter vid bordet med en kopp te framför sig. Håret hänger trött ner över axlarna. Hon rycker till när jag kommer in.

- Men lilla gumman, säger hon.- Hej. Kan du inte sova?- Äsch, får jag bara nåt varmt att dricka så går det

nog sen. Vill du ha?Jag nickar. Hon gör en ansats att resa sig, men jag

hinner först fram till spisen och kastrullen med ång-ande vatten. Jag häller upp i en mugg, tar en tepåse ur skåpet och sänker den långsamt i det heta badet. Det känns som en ritual. En särskild ceremoni inför ett möte.


192

Så sätter jag mig vid bordet mitt emot mamma. Hon ser lite handfallen ut. Som om hon inte riktigt känner sig hemma i sitt eget kök längre.

- När ska ni åka? frågar jag.Hon tittar förskräckt på mig.- Vad då?- Du och Siv. När ska ni åka till Kreta?- Har pappa sagt det?- Nej. Du har sagt det. Till pappa.Mamma sänker blicken. Hon tar en klunk te och

ställer försiktigt ner koppen på bordet framför sig.- Äsch, säger hon. Vi ska nog inte åka.Jag stirrar på henne. Räckte revolutionen inte läng-

re än så?- Det är väl klart att ni ska!- Hysch!Hon ser sig oroligt omkring och jag får känslan av

att huset är fullt av smygande fi ender.- Det är inte värt allt bråket, säger hon sedan.- Du har ju redan ... Jag menar, det värsta är väl

över?Mamma skakar på huvudet.- Det tror jag inte. Siv och jag skulle ha åkt den fem-

tonde augusti. Det är väldigt långt dit. Många, många dagar av ... krångel.

- Vet du hur många dagar av unken instängdhet du har kvar om du inte åker? frågar jag och min röst är desperatare än jag avsett.

Hon ser på mig, förvånat och kanske lite skrämt.- Vi kan ju åka en annan gång, säger hon.


193

- Nej, säger jag. Åker du inte nu så åker du aldrig. Det blir ändå ingen husvagnssemester i år.

- Jag tänkte ju just det, säger hon. Jag tänkte att ef-tersom Peter ändå inte åker med, och du inte heller lät som om du hade nån lust, så ...

- Så var du fri?- Ja ... eller nej, jag visste ju att Rune skulle gå i

taket, men ...- Men det var det värt. Eller hur?- Jag trodde det. Men jag ska ju leva med honom

sen också.- Ska du?Mamma ser så förvånad ut att jag måste dra på mun-

nen. Hon stryker mig lite tafatt över armen som om det var jag som behövde tröst.

- Men lilla gumman ..., säger hon. Pappa och jag har varit gifta i 23 år!

- Och?- Du vill väl inte att vi ska skiljas?!- Vad spelar det för roll vad jag vill? Jag är inte gift

med honom. Jag vill se dig lycklig, bara. Jag vill se dig åka till Kreta med Siv och jag vill tänka på att du bor på hotell och får frukosten serverad om morgnarna och äter souvlaki och dricker Retsina på kvarters-krogen. Och att du badar i havet och får små, fi na salt-korn på huden när du torkar i solen efteråt och ... att du kopplar av för en gångs skull. Har kul.

Torun ser på mig. Just nu är hon inte min mamma. Just nu är hon en medsyster, en kvinna som funderar över sitt liv. Hon ser på mig som man ser på en väninna.


194

Inte med den beskyddande och mammiga blicken som fanns där nyss.

- Så du tycker att jag ska åka då? frågar hon.Jag ler lite.- Behöver jag svara på det?- Är det gott, det där ... souvlaki?- Vet inte. Du får väl prova.Plötsligt ler hon tillbaka mot mig. Hon ler och sme-

ker mig hastigt över kinden.- Okej då, säger hon. Jag får väl göra det.


195

Peter dansar varje dag tillsammans med ensemblen från Stockholm. Han är genomtrött i varenda muskel när han kommer hem om kvällarna. Men i ögonen fi nns beslutsamhet. Han säger att det går bra. Bättre än han vågat tro.

Mina dagar är långa. På morgnarna drar alla omkring mig iväg till sina arbeten och jag avundas dem. Genom fönstret ser jag bil efter bil lämna villaområdet.

En förmiddag går jag bort längs med Storgatan mot Godisboden. Vid snickeriet måste jag stanna till ett ögonblick. Det är tomt i verkstaden. Han är väl inne på kontoret. Sitter där vid det stora skrivbordet bland gröna medaljonger. Det känns som om ett stort gum-miband drar mig in mot dörren, men jag håller emot. En dag till ska jag vänta. Åtminstone en dag till.

När jag försiktigt närmar mig Godisboden ser jag genom skyltfönstret att Irene står ensam bakom disken. De kanske inte har hittat någon ny expedit än. Jag kan-ske fortfarande kan få tillbaka jobbet! Plötsligt längtar jag intensivt efter att få stå där och väga plockgodis och stapla kokosbollar igen. Småpratet med kunderna och Tessas ankomst en halvtimma före stängningsdags. Jag sväljer stoltheten och kliver in. Irene ser förvånat


196

på mig i någon sekund, men sedan ler hon. Hon ser faktiskt glad ut.

- Hej, Elin! Hur är det?- Fint ... Hur är det själv?- Jodå, vi hade väl lite bekymmer här ett tag men ...Från fi karummet kommer en mörkhårig tjej ut.

Hon har ett rosarutigt förkläde på sig, och jag förstår att det är mitt. Att hon är jag.

- Det här är Lina, säger Irene. Hon började i mån-dags.

- Hej, säger Lina.- Hej, säger jag och jag hör att min röst låter stel

och konstig.- Som sagt, säger Irene, det var lite krångel, Micke

fi ck rycka in och jobba lite själv. Han är ju inte så himla bra på det, som du vet. Men nu har vi fått tag på Lina och nu går allt som på räls igen. Har du hittat nåt annat, eller?

Jag rycker på axlarna.- Jag har en grej på gång, ljuger jag. Men det är inte

klart än.- Lycka till då, säger Irene och låter som om hon

menade det.Jag köper en kokosboll och går ut.Solen skiner och kokosbollen börjar genast smälta

i min hand. Jag kan inte förmå mig att stoppa den i munnen. Istället trycker jag ner den i papperskorgen utanför Pressbyrån vid torget.

Sedan skyndar jag mig hemåt.Ifall Paul ringer.


197

Fast det gör han inte.Telefonen vrålar ut sin tystnad i hela hallen. Men

det fi nns en annan sorts tystnad hemma också. Tyst-naden mellan mamma och pappa. Egentligen kan jag inte minnas att de brukade prata med varandra förut heller.

Men den här tystnaden är annorlunda. Det är inte längre den tystnad som kommer av att man har pra-tat färdigt. Det är snarare den tystnad som fi nns innan man har börjat.

Mamma har just ställt fram potatis med korvkaka och lingon på bordet när Peter kommer hem. Han drar av sig stövlarna, lägger hjälmen på hatthyllan och går fram och ger mamma en puss på kinden. Håret är lite svettvått i pannan.

- Hinner jag ta en snabb dusch? frågar han.- Skynda dig då, säger mamma med den där rösten

som inte skulle kunna neka Peter någonting.Jag möter hans blick när han kommer förbi och den

säger mig att något är på gång. Jag får en impuls att följa med honom in i duschen för att få veta vad, men då skulle mamma också börja undra och det vet jag ju inte om han vill, så jag behärskar mig.

Pappa kommer ut från sitt arbetsrum. Han ser trött ut. Utan att säga något sätter han sig vid bordet, lyfter på de tjocka glasögonen och gnider sig i ögonen.

- Har du ont i huvudet? frågar jag för att slå hål på tystnaden.

- Va? Nej ... Trött i ögonen bara.- Du jobbar kanske för mycket.


198

- Det kostar att ha villa.- Sälj husvagnen.Det fl yger ur mig innan jag hinner tänka mig för.

Pappa tittar på mig som om jag gjort mig skyldig till det yttersta sveket.

- Den är jättefi n, skyndar jag mig att säga. Men den tillhör ju en annan tid. En barnfamilj.

- En familj där medlemmarna tyckte om och res-pekterade varandra, säger pappa. En familj där man var lojal och drog åt samma håll.

- Att man inte alltid vill göra samma saker betyder väl inte att man inte tycker om varandra? säger jag. Och samma håll måste väl inte alltid vara ditt håll?

Pappa lutar sig tillbaka. Små vita mjällfl agor ligger vilset spridda på de blå skjortaxlarna.

- Jag har gjort allt för er, säger han. Jag har sett till att ni har haft ett hus att bo i, mat att äta varje dag, leksa-ker och cyklar och datorer. Jag har jobbat som en bäver i över tjugo år för att ni ska få allt ni vill ha.

- Vi har ju inte klagat, säger jag. Men nu är vi vuxna. Du behöver inte ta hand om oss lika mycket längre. Du kanske till och med kan dra ner på arbetstempot lite. Vila ögonen.

- Nåja, säger pappa och ger mamma ett långt ögon-kast. Det är somliga som ska ha pengar till utlands-resor.

- Det har jag inte sagt ett ljud om! säger mamma oväntat hetsigt. Jag tänker jobba i hemtjänsten några timmar i veckan. Det kommer att räcka till resan!

Pappa stirrar på henne och jag reser mig från bordet


199

och går fram och kramar henne.- Vad bra! Så kommer du ju ut och träff ar lite män-

niskor också!- Lite senildementa kärringar, säger pappa när han

hittat rösten igen. Om du föredrar det, så ... Var så god!Peter kommer ut i köket i mjukisbyxor och en grön

t-shirt. Håret är blött och rufsigt och han stryker det bakåt med en lite nervös rörelse.

- Så bra att ni är här allihop, säger han.Det låter så högtidligt. Vi är ju alltid här allihop när vi

ska äta. Jag släpper mamma och sätter mig på min plats. Peter står kvar mitt på golvet. Alla tittar på honom. Han drar efter andan.

- Jag ska fl ytta, säger han. Till Stockholm.Han har sagt det många gånger förut. Massor av

gånger. Ändå vet vi genast att det är på riktigt nu.- Jaså ..., säger mamma tafatt.- En kille i ensemblen har en liten tvåa i Vasastan

som han vill hyra ut och ... jag har tackat ja. Jag tänker söka till Danshögskolan. Dom tyckte ... Dom sa att det är idé att jag söker. Att jag har goda chanser.

- Så roligt, säger mamma fast hon låter ledsen på rös-ten. Jag hoppas att det går riktigt, riktigt bra för dig.

Peter slår ner blicken. Jag vet inte om jag känner gråten i hans mage eller om den är i min egen.

- Och hur ska du försörja dig då? frågar pappa.- Studielån. Ifall jag kommer in, alltså. Annars får jag

ju jobba. Och dansa om kvällarna.- Jobba? För att jobba måste man ha ett jobb.- Det fi xar sig.


200

Pappa blir tyst några sekunder. Till och med han inser att Peters beslut redan är orubbligt.

- Och när ska du ge dig iväg? frågar han sedan.- Första juli, säger Peter.- Första juli! utbrister mamma och hennes blick

fl yger mot Icahandlarnas almanacka som hänger över arbetsbänken. Men det är ju ... nästa torsdag!

Peter nickar.Sedan sätter han sig vid bordet.- Jag kommer att sakna ditt käk, säger han.Mamma ler lite. Jag ser att hennes ögon är blanka

när hon skjuter karotten med korvkaka mot honom.- Bäst du äter ordentligt nu då, säger hon, och gläd-

jen i rösten är ett kristalltunt hölje över sorgen.Jag kan inte få ner en bit. Jag möter Peters blick

hastigt och nästan av misstag en gång under midda-gen och vi viker undan båda två. Jag kan se att han anstränger sig för att äta och göra mamma glad. Pappa säger ingenting. Inte förrän vi alla har ätit färdigt och mamma reser sig och börjar plocka av och Peter hjäl-per henne. Då harklar sig pappa plötsligt.

- Jo, säger han. Jag har ju satt undan lite pengar åt er varje månad sen ni var små. Ja, inför den dagen då ni ska skaff a eget och så, alltså ... Så ... Ja, jag ville bara tala om det. Att det fi nns lite att hämta,alltså.

Peter vänder sig om där han står vid diskbänken. Han har glömt att ställa ifrån sig tallrikstraven han hål-ler mellan händerna.

- Jaså? säger han. Vad bussigt.- Så lite är det ju inte, förresten, säger pappa. Det är


201

väl så där en sjuttiofem tusen vid det här laget. Åt er var, alltså.

Peter spärrar upp ögonen och mamma fångar snabbt upp tallrikstraven han bär på och ställer den i säkerhet på diskbänken.

- Sjuttiofem tusen? säger han. Sjuttiofemtusen!- Ja. Och lite ränta, kanske. Fast det är ju klent med

den nu.Peter ser på mig ett ögonblick. Sedan tar han två steg

fram och kramar pappa. Men pappa bryter sig loss.- Du har aldrig kramat om mig förut, säger han,

så det behöver du inte göra nu heller. Men använd pengarna väl.

Peter nickar.- Det ska jag. Du ska bli ... stolt.- Hm. Jag får väl komma och se på dig sen då. När

du dansar där på Operan, menar jag.Peter ler lite.- Du har aldrig sett på balett förut, säger han, så det

behöver du inte göra nu heller.- Jo, säger mamma. Det behöver han visst. Det är pre-

cis vad han behöver. Vi ska komma och titta båda två. Och jag ska puff a på alla som sitter runt omkring och säga att det där, det är min son! Min son. Titta bara!

Peter skrattar.- Gud, vad pinsamt!- Det är sånt man får stå ut med, säger mamma.- Jaså, säger Peter. Ja, i så fall, så.Sedan kramar de varandra och jag måste gå in på mitt

rum för det känns som om jag ska gå sönder inuti.


202

Paul.Jag behöver honom nu. Jag måste få berätta för ho-

nom att Peter tänker ge sig iväg och att jag kommer att trasas sönder av det. Att det är som att slita bort en del av mig. Och Paul ska hålla mig intill sig och kyssa mig så att ingenting annat fi nns längre.

Men han ringer ju inte.Jag lyfter luren gång på gång med numret värkande

i pekfi ngertoppen. Men jag vet inte vad jag ska säga. Hittar ingen ingång.

Då minns jag den.Pigtittaren.Den måste ju vara färdig sedan länge.Det är klart att han inte ringer hit, intalar jag mig.

Vem som helst kan ju svara i den här telefonen. Han kanske bara väntar på att jag ska höra av mig. Att jag ska komma in på snickeriet för att hämta min pigtit-tare. Om han inte ville det så skulle han ju ha kommit hit med den. Det är ju knappast något extra besvär att ta den med sig när man ändå åker.

Jag har sett honom fl era gånger.Jag har sett honom byta några ord med pappa över

häcken som skiljer trädgårdarna åt. Jag har sett honom


203

klippa gräset där på andra sidan. Jag har också sett ho-nom kliva i bilen för att åka till snickeriet om morg-narna. Så sent som i morse såg jag honom. Han vinkade åt mamma som var ute och hämtade tidningen. Sedan backade han ut den blå Escorten och körde iväg.

Jag har sett honom, men han har inte sett mig. Inte en blick har han kastat åt mitt håll. Inte för en bråkdels sekund tittat mot mitt fönster. Han går där mitt i sitt liv med Monika och Tessa och allt är som om ingenting.

Minnena från timmarna ute vid stugan fi nns i en glaskupa inuti mig. En kupa utanför tiden, där allt är oföränderligt. Då och då kryper jag in under kanten och stänger snabbt till om mig för att inget ska smita ut. Inte dofterna av skog och gräs och Paul. Inte den lite instängda, svala luften som mötte oss när Paul låste upp den gamla, blå dörren och inte hans händer över min kropp eller lusten i hans ögon. Sedan satt vi på verandan och åt. Solen gjorde hans hår gnisterljust och orden fl öt lätt mellan oss. Orden och skratten. När jag skulle gå in efter mera vatten fångade han mig. Det vill säga, han snuddade vid mig med en utsträckt hand och jag kunde inte ta mig loss, inte fl ytta mig ett enda steg bort från honom, bara närmare, bara helt intill, bara med läpparna mot hans hals, kind och mun och vi älskade igen. Långsammare den här gången. Sakta, sakta tills kropparna värkte av lust och han ropade högt när han äntligen kom i mig.

Hur kan det plötsligt bli så omöjligt att vara utan någon man aldrig haft?


204

Jag vet att jag inte borde, men jag går i alla fall till snickeriet.

Jag skyller på pigtittaren, fast jag vet att han måste förstå att det inte är därför jag kommer.

Jag vill ha honom. Ingenting annat spelar någon roll. Ingenting.

Innan jag går stannar jag ett ögonblick framför hall-spegeln. Håret är nyborstat och kinderna röda. Jag har dragit på mig den blå klänningen för att han ska min-nas. För att minnena ska färga hans blick när jag står framför honom.

Peter släpar ut en kartong ur sitt rum. I eftermid-dag kommer en bil från Myrorna och hämtar allt han vill bli av med. Nu ställer han ner lådan, stryker lug-gen ur ansiktet och ser på mig. Vi har inte pratat om hans fl yttning. Den går inte att beröra. Vi har knappt sett varandra i ögonen sedan han meddelade sitt beslut. Men mitt huvud är så fullt av Paul. Han är som en ridå framför allt annat.

- Vad fi n du är, säger han lågt. Ska du ... träff a honom?Jag nickar.Jag ser Peter snett bakom mig i spegeln, men jag

vänder mig inte om. Vill inte att ridån ska dras åt sidan. Vill inte ta itu med det här nu. Vill bara till Paul.

Peter tvekar ett ögonblick. Det är som om han tänkte säga något men ångrar sig. Istället hugger han tag i papplådan igen och bär den förbi mig, ut genom dörren.

Det är varmt ute. Sommaren har kommit med full kraft nu. Längs Storgatan promenerar människor i


205

shorts och linne. Jag skyndar på stegen. Nu när jag äntligen givit efter har jag så bråttom att jag nästan är andfådd när jag trycker ner dörrhandtaget till snick-eriet och kliver in.

Paul står i verkstaden och slipar skivan på en gammal byrå. Luften är full av slipdamm som virvlar i solljuset. Maskinen väsnas så att han inte hör klockan innanför dörren, och jag står stilla och ser på honom i ett par minuter innan han rätar på ryggen och upptäcker mig. Hans blick får osäkerheten att slå ner i mig som en gammal, tovig kråka.

Jag hade fel.Han har inte väntat.Och jag vet plötsligt att jag vetat det hela tiden.

Men jag ville inte veta. Jag ville tro. Och jag kan inte förstå. Jag förstår inte varför han är så olika. Varför jag aldrig vet hur han ska se ut när jag ser honom i ögonen nästa gång.

Mitt ärende. Jag har ju faktiskt ett och jag håller det krampaktigt framför mig som en sköld.

- Pigtittaren, säger jag när ljudet från maskinen dör ut. Är den färdig, eller?

Jag tycker att rösten är ynklig. Patetisk. Paul gör en gest mot andra sidan av verkstaden.

- Den står där borta.Jag vänder mig om för att hämta den och ge mig

av. Med ens har jag lika brått härifrån som jag hade på vägen hit. Men Paul hejdar mig.

- Elin? säger han. Stanna och drick lite kaff e. Jag behöver en paus.


206

Hur skulle jag kunna avböja? Jag vet ju att han kan ändra sig igen. Han kan ändra sig hundra gånger. Han kan plåga ihjäl mig. Kråkan rör oroligt på sig. Trampar fram och tillbaka. Den vet inte om den ska sitta kvar eller fl yga sin väg. Men jag måste följa med Paul in till de gröna medaljongerna.

Han har blå jeans och rutig skjorta. Ärmarna är uppkavlade och på ryggen fi nns en mörk svettfl äck ef-ter arbetet i sommarvärmen. Huden på underarmarna, halsen och ansiktet är täckt av ett tunt lager slipdamm. Han häller upp kaff e till mig och går sedan in på toa-letten för att skölja av sig. Min blick dras ner på golvet där brevpressen måste ha landat. Jag vill att det ska fi n-nas ett märke där. Ett avtryck. Men det gör det inte. Och brevpressen ligger ovanpå en tjock pappersbunt på det mörka skrivbordet. Den ligger tungt och be-stämt som om den alltid legat där. Ändå gör åsynen av skrivbordet min kropp vaken och känslig.

När Paul kommer ut igen har han en annan skjorta och vattendroppar glittrar i hans hår. Mitt hjärta slår så tydligt. Jag lever varje sekund i hans närhet. Existerar i varenda fi ber. Om jag vågade skulle jag kyssa bort vat-tendroppen som rinner ner för hans hals.

Paul sätter sig på skrivbordskanten. Ända borta vid andra änden. Inte ens om jag sträcker ut handen så långt jag når skulle jag kunna röra vid honom.

- Jag vill försöka förklara, säger han.Jag står tyst och ser på honom. Rädd. Hudlös.Jag älskar dig, tänker jag. Du kan krossa mig nu.

Omintetgöra mig. Vet du hur stark du är?


207

- Än så länge är mina känslor för dig hanterliga, sä-ger han. Men jag känner att ... om jag går djupare in i det här nu så klarar jag inte ut det. Det kommer att bli ohanterligt. Och jag vill inte förlora kontrollen. Förstår du?

Nej, jag förstår inte. Men jag har ingen röst, så jag kan inte säga att jag inte förstår. Strupen är tunn som ett sugrör och jag måste koncentrera mig för att kunna andas.

När jag inte svarar kommer han fram och lägger händerna om mina axlar.

- Du är så ung, Elin. Du hinner med mycket än.Han stryker undan mitt hår och kysser mig på hal-

sen och jag skriker åt min kropp att skjuta honom ifrån sig men den lyder inte, den lämnar mig bara där och värmen från hans läppar och händer är en järnkratta i köttet och jag försöker slingra mig, fl y ut ur mig själv, men när smärtan når sin outhärdliga kulmen blir allt med ens underligt stilla och tyst.

- Jag borde inte ..., mumlar han. Jag borde ha satt stopp direkt. Men jag ville ju ha dig!

Så här ser det alltså ut längst ner. Jag trodde hela tiden att om jag bara nådde botten så skulle jag kunna börja klättra uppåt igen. Men jag visste inte att mörk-ret skulle vara så kompakt här. Att det skulle vara så kallt och att väggarna skulle vara så kala och släta och omöjliga att klättra i.

Pauls grepp hårdnar lite.- Jag ville ju så gärna ha dig ...- Det är okej, säger jag. Jag fattar.


208

Jag vill gå nu.Jag vill att han ska släppa mig så jag får gå härifrån.Han ser lättad ut. Lite sorgsen också, kanske. Men

mest lättad. Jag försöker hata honom, men jag kan inte.

- Bra, säger han. Det känns ju också så fel att du ska vara ”den andra”. Den man går till när man har tid. Du är värd mer.

Visst. Men jag hade nöjt mig med mindre.Är det inte äckligt?Jag hade nöjt mig med att vara den tredje eller fjärde.Eller vad som helst.


209

Du ville inte gå djupare in i det här, sa du. Du ville inte att dina känslor skulle bli ohanterliga. Grattis. Jag undrar om jag också hade den valmöjligheten någon gång i början. I så fall missade jag det.

Jag valde aldrig det här.Jag vill inte känna som jag gör nu heller.Om jag fi ck välja på att få dig eller att inte längre vilja ha

dig, så skulle jag välja det senare. Förstår du, Paul?Du var lite förtjust i mig.Jag älskade dig.


210

Längtan kan vara så olika saker.Den kan vara uppskruvad, som de där små plastfl yg-

planen när man har vridit propellern varv efter varv tills gummibandet är stenhårt och nära att brista och man vet att om man bara släpper efter det allra minsta lilla så ger det sig av.

Längtan kan också vara den där molande värken i mellangärdet. En ständigt närvarande, enveten, pinan-de värk som gör att man inte kan sitta stilla, inte kon-centrera sig på ett teveprogram eller en bok. Man går bara rastlöst hit och dit och ibland snuddar man med fi ngertopparna vid telefonluren för att telefonen ändå är en länk, det närmaste man har.

Längtan kan också någon sällsynt gång vara ett skönt pulserande i hela kroppen, en väntan på något man vet ska komma. Som när jag gjorde mig i ordning för att åka med ut till stugan den där dagen.

Men längtan är ändå ett bevis på att det fi nns något att längta efter. Det är det som är skillnaden. Nu fi nns ingen längtan längre.

Det lilla hoppet jag har haft ligger som en nackad kyck-ling inuti mig. Det hann aldrig bli mer än en kyckling. Du lät den aldrig växa. Men du lät den kläckas, Paul.


211

Jag är ledsen, men den här gången går det inte.Förlåt.I badrumsskåpet hittar jag mammas sömntabletter

och pappas rakblad. Ur barskåpet stjäl jag den oöpp-nade fl askan med gin. Den har stått där i månader, så det kan inte vara så farligt om jag tar den.

Jag lägger allt i en väska tillsammans med en stickad tröja. Känner mig praktisk. Gråter inte. Det känns bra nu. Som om ett lager av lindrande is ligger över allt som gör ont. Väskan är min nyckel ut. Jag behöver inte vara här. Ingen kan tvinga mig att fi nnas kvar.

På uppfarten står en pickup. Peter har lånat den av en kompis för att kunna fl ytta sina saker till Stockholm. Inte går hans tillhörigheter in i en resväska. Inte ens i två.

Jag ska vänta ett dygn.Jag ska vänta tills Peter har åkt. Vara de sista timmar-

na med honom. Sedan, när han har sitt nya liv i Stock-holm, då kommer han inte att märka om jag fi nns eller inte. Då har jag inget kvar. Inget alls.

Telefonen ringer ute i hallen.Peter stökar i sitt rum, mamma har gått för att hand-

la och pappa sitter vid datorn. Det ringer fyra signaler. Fem. Till slut reser jag mig och går ut i hallen och lyfter på luren.

Det är Paul.- Vilken tur att det var du som svarade! säger han. Så

slapp jag plocka fram mitt omständliga litterära svepskäl.Jag säger ingenting. Hans röst får isen att knaka och

brytas sönder. Det svider och bränner i ångande sår.- Elin ... Jag vill bara veta att du mår bra ...


212

- Jag mår bra.Det blir tyst några sekunder. Gråten reser sig som

ett berg i mig och jag håller andan för att den inte ska ta överhanden.

- Vi skulle ju kunna åka ut en sväng nån gång om du vill, säger han. Till stugan, menar jag ... Om vi kan hålla det så, om vi klarar det ...

Kras.En ny, våt och vinglig kyckling kläcks inuti mig.Det behövs inte mer.- Mm, säger jag med en röst som skrapar mot väg-

gen av gråt.- På fredag, kanske? Om du kan?- Mm, säger jag igen.- Vid samma tid, där ute vid busshållplatsen?- Mm.Varför säger jag inte nej? Jag avskyr mig själv för att

jag inte säger nej. Jag avskyr mig själv för att jag låter en ny kyckling kläckas och burra upp sig och bli dunig och varm och sårbar.

- Ta hand om dig så länge då, säger Paul.- Du med.När jag lagt ner luren i klykan blir jag stående och

stirrar på mig själv i hallspegeln. En ynklig, rödfl am-mig spillra ser tillbaka på mig. Någon som kan låta sig trampas sönder och samman hur många gånger som helst. Någon som tigger och ber och krälar. Med ens vet jag vad jag måste göra. Plötsligt vet jag precis vad jag måste göra. Att jag inte har fattat det förut!

Jag går över den blårandiga trasmattan och ställer


213

mig i dörren till Peters rum. Han är i färd med att pressa ner sängkläder i en svart plastsäck. Det mörka håret är rufsigt och jeansen har ett hål på ena knät. Men kroppen är starkare och vigare än någonsin. Han har tränat hårt den senaste tiden.

Jag står och betraktar honom en lång stund. Den långa gestalten. Dansaren av alla danserna. Han brottas muttrande med ett täcke som inte vill passa i säcken. Herregud. Hur kunde jag någonsin tro att jag skulle kunna leva här utan honom?

- Peter?Han avbryter sig och sträcker på ryggen.- Ja?- Får jag följa med?Han står alldeles stilla och ser på mig. Så stryker han

håret ur ögonen med en hastig rörelse.- Till Stockholm?Jag nickar.- Menar du allvar?- Ja.- Men ... jag åker i morgon.- Jag vet.Sedan skyndar jag mig att säga att han kanske inte

behöver dras med mig så länge, att jag snart hittar ett jobb och kan skaff a mig en egen lägenhet, och jag av-bryter mig inte förrän jag upptäcker att han gråter. Då rusar jag på honom och vi kramar varandra så hårt att det blir svårt att andas och vi gråter båda två. Så skju-ter han mig ifrån sig och torkar sig över ögonen med baksidan av handen.


214

- Fast det är fel, förstås, säger han.- Visst, säger jag. Men ett tag, bara.Han nickar.Och plötsligt ger han till ett högt tjut och sparkar på

säcken med sängkläder så att den far tvärs över rum-met och in i väggen med en duns.

- Fan vad jag är glaaaad!Jag är också glad.Långt inne i mörkret är jag glad.Fast jag måste göra något innan vi åker. Skriva ner

allting. Försöka förstå. Det måste jag ju. Och jag har bara kvällen och natten på mig. För det tar väl några timmar att packa också.

- Räcker det om vi sticker efter lunch? frågar jag.Peter nickar.- Det räcker om vi sticker på fredag, om du vill.- Nej, säger jag snabbt. I morgon. Efter lunch.- Okej.Jag går tillbaka till mitt rum och sätter på datorn. Den

knattrar nervöst under startprocedurerna, men efter en stund susar hårddisken stilla och jämnt och ordbehand-lingsprogrammet lägger upp en blank sida framför mig.

Hjärtat slår fortfarande som en instängd kanin i brös-tet. Jag ska fl ytta till Stockholm. Jag överlever inte här i din närhet, Paul. Det fi nns bara ett sätt. Att vara någon helt annanstans och låtsas att du bara var en dröm.

Fast först måste jag skriva.Jag måste börja nu genast.Men var?Hur vet man var en berättelse börjar någonstans?


Det var en gång en enkel och stabil värld.Den fi nns inte längre.Jordskorpan har blivit tunn som våris.Peter lastar in de sista sakerna i pickupen utanför. Mitt

rum är nästan tomt. Så fort det har gått.Vad ska jag göra nu då?Hela pappersbunten ligger bredvid mig på skrivbordet. Be-

rättelsen om dig. Om oss.Kanske skickar jag den till ett förlag. Jag ska ju bli förfat-

tare, det har du ju sagt själv. Kanske blir det här min stora debut.

Skulle du bli förvånad då, Paul?


Andra böcker av Katarina von Bredow

Syskonkärlek Ludvig och Amanda älskar varandra. De vet att det är förbjudet men de kan inte låta bli och de inleder ett kärleksförhållande. Ett förhållande som sargar och svider. Men som också ger skälvande lyckostunder. Ända tills verklig heten tränger sig emellan dem.

Knappt lovligLivet på landet är pest tills Hanna möter Arild. Det är alldeles omöj-ligt förstås. Han är mycket äldre än hon och dessutom bonde. Men Hanna kan inte låta bli. Det går bara inte. Fast hur får man honom att upptäcka en 15-årig tjej från stan?

Som om ingenting bakvagn.indd 1om om ingenting bakvagn.indd 1 2010-03-18 14.272010-03-18 14.27

Hur kär får man bli?Om inte om vore, tänkte jag. Om inte om vore skulle jag bli kär i Adam. Hur kär som helst. Blossan-de, vanvettigt gnisterkär. Men nu var ju om. Och bara tanken på att bli kär i Adam var förbjuden, straff -bar, och fruktansvärd. Ändå tänkte jag den. Ändå fl addrade kolibrin där inne. Trots att om var.

Expert på att rodnaNär hennes mamma fl yttar ihop med sin nya kärlek måste Natalie följa med – ut på landet till en ny skola, med nya gäng som inte alls är som hennes gamla. På köpet får hon en ny ”bror”, snygge och populäre Jerker. Natalie dras in i hans troll-krets och märker hur känslorna gnistrar i henne. Är hon kär?


Räcker det om jag älskar dig?19-åriga Fanny är i sin första relation. Pojkvännen Johan kallas Mr P bland vännerna - Mr Perfect. Och allt är perfekt tills hon märker att hans bete-ende inte är som det brukar. Fanny slits mellan Johans lögner och mammas alkoholproblem. När hon anförtror sig åt en ung lärare trasslas tillvaron till ännu mer ...

Som jag vill varaJessica är tokkär i Arvid och nu ska hon på fest. Med fjärilar i magen beger hon sig och där är HAN. De dansar och pratar och det ena leder till det andra. Allt är perfekt och Arvid är verkligen dröm-prinsen. Men snart uteblir mensen och Jessica börjar ana att allt inte står rätt till.


Katarina.von.Bredow.som.Om.ingenting.2011.Swedish.retail.ebook Dagstidningen

Documents

kramas och

den frsilvrade

kommer du

den sista

trffas och

jag mste sticka

frskrar jag

har jag ont