UPPSALA UNIVERSITET EXAMENSARBETE, 15 hp Institutionen för nordiska språk Svenska språket/nordiska språk C Vt 2015 Kasusformer i stilistisk variation En korpusundersökning av dativanvändning i äldre svenska Jessica Holmlund Handledare: David Håkansson Institutionen för nordiska språk
25
Embed
Kasusformer i stilistisk variation - uu.diva-portal.orguu.diva-portal.org/smash/get/diva2:824027/FULLTEXT01.pdf · prepositionen med. Genom att jämföra frekvensen av dativformer
This document is posted to help you gain knowledge. Please leave a comment to let me know what you think about it! Share it to your friends and learn new things together.
Transcript
UPPSALA UNIVERSITET EXAMENSARBETE, 15 hp
Institutionen för nordiska språk Svenska språket/nordiska språk C
Vt 2015
Kasusformer i stilistisk variation
En korpusundersökning av dativanvändning i äldre svenska
Jessica Holmlund
Handledare: David Håkansson Institutionen för nordiska språk
2
Sammandrag
Denna uppsats behandlar dativbortfall i yngre fornsvenska och äldre nysvenska, och de stil- och
periodbundna skillnader i dativböjning som kan spåras i texter från den aktuella perioden.
Undersökningen grundar sig på en hypotes om två parallella nominalböjningssystem i äldre
nysvenska, och materialet består av texter från korpusen Äldre nysvensk syntax som omfattar texter
skrivna under perioden 1420–1750. Korpusen omfattar fem olika stilarter och fyra tidsperioder (den
första tillhörande yngre fornsvenska).
Syftet med uppsatsen är att pröva hypotesen om två parallella nominalböjningssystem i äldre
nysvenska med utgångspunkt i förekomsten av dativrektioner i prepositionsfraser styrda av
prepositionen med. Genom att jämföra frekvensen av dativformer i olika stilarter över de fyra
tidsperioderna vill jag försöka avgöra om två olika system för nominalböjning existerade i äldre
nysvenska.
Resultaten av undersökningen visar att bruket av dativformer minskar kraftigt efter yngre
fornsvenska, men att bruket skiljer sig åt mellan stilarna i sådan utsträckning att det inte förefaller
orimligt att anta att två böjningssystem var i bruk under en övergångsperiod i äldre nysvenska. Min
undersökning ger därmed visst stöd åt hypotesen om två parallella nominalböjningssystem i äldre
Figur 1 Minskning av dativböjning 1420–1750 ........................................................ 25
5
1 Inledning
Temat för denna uppsats är kasusformer i stilistisk variation. Kasus kan kortfattat beskrivas som en
böjningskategori hos nominala ordklasser, som substantiv, adjektiv och pronomen, och kasusformer
är ett av flera språkliga medel som kan användas för att synliggöra den syntaktiska strukturen i en
sats, d.v.s. signalera den funktion som de enskilda leden har. I den klassiska fornsvenskan (ca
1225–ca 1375) fanns fyra kasus: nominativ, ackusativ, dativ och genitiv. Redan under 1300-talet
började detta böjningssystem att förenklas, i första hand genom att genitivändelsen -ar i vissa fall
försvann och ersattes av -s. Senare följde ett bortfall av vissa dativändelser. Ytterligare förenklingar
av systemet skedde under 1400-talet (yngre fornsvensk tid), och denna gång var förändringen mer
omfattande genom att bl.a. skillnader mellan nominativ- och ackusativformer utjämnades. Vidare
började dativformerna ersättas av ackusativformer. Flera av de specifika dativändelserna kom
därmed att förloras under yngre fornsvensk tid, men vissa former kom att leva kvar in på äldre
nysvensk tid (1526–1732) (Wessén 1965a:135–143).
Även om kasussystemet reducerades kraftigt under 1400-talet innebär det inte att de gamla
böjningsformerna helt försvann. Snarare har tidigare forskning lyft fram att det gamla och nya
böjningssystemet existerade sida vid sida. Det traditionella fyrkasussystemet fortlevde längre i vissa
textgenrer och i landsbygdsdialekter, medan det nya, enklare böjningssystemet som utvecklades
efter kasussammanfallen under 1300- respektive 1400-talet snabbare trädde i kraft i andra typer av
skrift- och talspråk (Pettersson 2013:170). Hypotetiskt kan vi alltså mot denna bakgrund tala om två
parallella böjningssystem i nysvenskan: det traditionella och det moderna.
1.1 Syfte
Syftet med denna uppsats är att pröva hypotesen om två parallella nominalböjningssystem i äldre
nysvenska. Närmare bestämt kommer jag att undersöka frekvensen av dativformer i olika stilarter
under yngre fornsvenska och äldre nysvenska, och jag begränsar mig till förekomsten av
dativrektioner i prepositionsfraser styrda av prepositionen med. Jag har valt med för att den i
fornsvenska i regel styr enbart ett kasus – det vill säga dativ – även om ackusativ också förekommer
(Wessén 1965:84).
6
1.2 Uppsatsens disposition
Uppsatsen är disponerad på följande sätt. Efter denna inledning följer en kortfattad beskrivning av
syntax och morfologi i fornsvenska och äldre nysvenska, där jag bl.a. visar hur kasus kan tilldelas
av prepositioner och redogör för tidigare forskning om nominalböjning i äldre nysvenska. Därefter
ger jag en introduktion till tidigare forskning kring bortfall av dativ i svenskan. I det följande
kapitlet presenterar jag material och metod för min studie. Sedan följer en fullständig redovisning
av undersökningens resultat, varpå resultatet och eventuella komplikationer och felkällor diskuteras.
2 Bakgrund och teori
I detta avsnitt kommer jag att ge en kortfattad beskrivning av hur kasussystemet har utvecklats från
yngre fornsvensk till äldre nysvensk tid. Jag kommer också att ta upp hypotesen om de parallella
böjningssystemen i äldre nysvenska. Slutligen kommer jag att ge exempel på tidigare forskning
kring bortfall av dativ i det svenska språket.
2.1 Kasus i äldre svenska
I den klassiska fornsvenskan (1225–1375) fanns ett rikt böjningssystem med fyra kasus, tre genus
och person- och numerusböjning av verb. När det gäller kasus böjdes substantiv, adjektiv,
pronomen, räkneord och particip i nominativ, ackusativ, dativ och genitiv. Som framgick av
inledningen är kasus en markör för ordets funktion i en sats, och genom ordets böjning var det
möjligt att avgöra dess funktion i satsen trots fornsvenskans relativt fria ordföljd. Till exempel står
ett subjekt i regel i nominativ, medan dativ oftast svarar mot satsdelen indirekt objekt. I exempel (1)
hämtat ur undersökningsmaterialet illustreras detta; döpelsen är subjekt medan allom them är
indirekt objekt.
(1) Döpelsen [...] giffuer ewinnerlighit liff allom them som troo
'Dopet ger evinnerligt liv (åt) alla de som tror'
Förutom att funktionen i satsen kan avgöra kasus, kan även vissa prepositioner och verb styra vissa
kasus (också vissa adjektiv hade denna funktion, och det fanns även en så kallad instrumental dativ,
som till synes stod "ensam") (Skrzypek 2005:28). Följande exempel är hämtade ur
undersökningsmaterialet:
7
(2) Prepositionsstyrd dativ:
Vardhir tyuffwir draepen a lyusom daghe
'Blir (en) tjuv dräpt på ljus dag'
(3) Instrumental dativ:
romara giorde them flere sinnom otroskapp
'romare gjorde (mot) dem flera gånger trolöshet'
Precis som i isländska finns prepositioner som beroende av betydelseförhållande styr två kasus, till
exempel prepositionen a (isländska á, 'på/i'), som vid platsbefintlighet styr dativ och vid rörelse
eller riktning styr ackusativ. En del prepositioner styr enbart – och undantagslöst – ett kasus; til styr
alltid genitiv och um styr alltid ackusativ. Prepositionen med (fornsvenska meþ), som denna uppsats
kretsar kring, styr i fornsvenska företrädesvis dativ men förekommer också med rektion i
ackusativ.1
Användningen av dativ i fornsvenska styrdes till största delen av prepositioner, av vilka
prepositionerna med och i var de vanligast förekommande (Skrzypek 2005:55). Enligt Skrzypek
utvecklades dativ ur fyra protoindoeuropeiska kasus: dativ, ablativ, instrumentalis och lokativ. Det
som kännetecknar dativ i fornsvenska är ett flertal ändelser, i de äldsta texterna så många som fem
olika ändelser för substantiv i singular och en i plural (Skrzypek 2005:147).
Under 1300-talet började fyrkasussystemet förenklas. Förenklingar av kasussystem kan ske på två
olika sätt. Antingen kan en utjämning ske paradigmatiskt, genom att ändelser och böjningar
förändras inom ett böjningsparadigm (ett mönster för hur ord böjs i olika böjningsklasser), eller
syntagmatiskt, vilket innebär en förlust av funktionen hos ett kasus. Förenklingen av kasussystemet
i fornsvenska var både paradigmatisk och syntagmatisk. Paradigmatiskt förändrades systemet
genom att genitivens -ar-ändelser ersattes av -s-ändelser och dativ förlorade sina -i-respektive -u-
ändelser. Nominativ och ackusativ utjämnades genom att nominativens -er-ändelse (som i fisker)
föll. Därigenom kom nominativformen inte längre att skilja sig från den ändelselösa
ackusativformen fisk. En liknande utjämningsprocess skedde mellan ackusativ och dativ; t.ex. blev
dativformen folke 'folk' identisk med ackusativformen folk när dativändelsen -e försvann.
1 Jag finner det lämpligt att här göra en jämförelse mellan fornsvenska och modern isländska, eftersom det system som försvann under fornsvensk tid fortfarande är högst levande i isländskan. Jag har inte hittat något belägg för att det finns en tydlig regel för dativ- respektive ackusativböjning efter med, till skillnad från i isländskan där med styr dativ i fall som berör: sällskap eller följe, användning av redskap, innehåll, tidsuttryck och placering eller läge, och ackusativ om det rör sig om: objekt som tas med, föremål som man bär på sig eller åkommor som man lider av (islex.is). Enligt Söderwalls Ordbok öfver svenska medeltids-språket i nätutgåva (http://spraakbanken.gu.se/fsvldb/) verkar det vid en sökning på mäþ eller mädh som att ackusativ ibland uppträder i dativens ställe, framför allt i yngre (medeltids)språk. De exempel som Söderwall presenterar ser inte ut att ha någon konsekvent användning av dativ respektive ackusativ vad gäller de förhållanden som i isländska som jag tagit upp här ovan. Det är således även i Söderwalls ordbok svårt att se om det i fornsvenskan har funnits någon regel för dativ-/ackusativanvändning liknande den i isländskan.
8
Syntagmatiskt förenklades kasussystemet enligt Wessén (1965a:142) genom att dativformerna
ersattes av ackusativformerna efter vissa prepositioner, och att dativ som styrdes av adjektiv och
verb i stället ersattes av prepositionsfraser. De paradigmatiska och syntagmatiska förenklingarna
ledde sedermera till ett totalt sammanfall av systemet – fyra kasus smälte samman till två
(nominativ och genitiv). Kasusförenklingen skedde framförallt i talspråk i städer och i profant
skriftspråk (Pettersson 2005:169), och tros bero på lågtyskans stora inflytande, med början i
Stockholm och Kalmar som var två av de då ledande hansastäderna i Sverige (Delsing 2014:42). I
religiösa skrifter, lagtexter och landsbygdsdialekter var språket dock mer konservativt under en
längre tid framöver (Pettersson 2005:169–170). Skrzypeks (2005) menar att kasussystemet
reducerades till följd av en önskan om förenklad konversation mellan svenskar och tyskar.
2.2 Hypotesen om de parallella böjningssystemen
Äldre nysvenska anses på flera sätt vara en språklig övergångsperiod (Nyström & Saari 1983:7).
Efter de stora språkförändringar som skedde under yngre fornsvensk tid var grammatiken mycket
förenklad jämfört med tidigare. I den äldre nysvenskan var språket ännu inte standardiserat och såg
därför olika ut i olika sammanhang; variationerna var både socialt och geografiskt betingade. När
det gäller kasussystemet levde det gamla, konservativa fyrkasussystemet vidare i kyrko-, kansli-
och lagtexter där det högtidliga språket hade syftet att väcka vördnad och följa gamla stilideal
(Pettersson 2005:170). Pettersson citerar här Carl Ivar Ståhle (s. 170): "Det var naturligt att
bibelordet, det språkliga uttrycket för den evangeliska förkunnelsen och läran, fick en formvärld
som var gemensam med de stilarter som togs i bruk för att uttrycka levnadsvisdom och normerna
för mänsklig samlevnad, dvs. ordspråk och lag - ord med hullingar, ord som också genom sin form
hakade sig fast i minnet." I Gustav Vasas bibel från 1541 var systemet så gott som intakt, även om
bruket inte var helt konsekvent. Det är mot denna bakgrund som jag avser att pröva hypotesen om
två parallella böjningssystem i nysvenska. Givet denna bakgrund väntar vi oss att dativböjning ska
minska dramatiskt i övergången mellan fornsvenska och nysvenska för att därefter variera mellan
olika stilar. Med tanke på att det gamla fyrkasussystemet var så gott som intakt i Gustav Vasas bibel
är det inte orimligt att anta att språkbruket generellt är mest konservativt i religiösa texter, medan
den största förenklingen kan antas ha skett i profant skriftspråk, något som gör det intressant att
jämföra antalet dativbelägg i olika stilarter.
I den litteratur jag har använt mig av för denna uppsats påpekas flertalet gånger hur viktigt det är att
beakta stilarter i studier av morfologiska förändringsprocesser. När det fornsvenska
böjningssystemet kom att leva vidare i vissa stilarter kan det avslöja en växling mellan olika
9
spåkliga system, bundna till olika kontexter. Mats Thelander (1990:65) liknar en sådan språklig
växling vid våra två system för att tala om hur mycket klockan är: det gamla systemet som anger tid
med timmarna 1–12, och det nya (digitala) systemet där tiden anges med siffrorna 1–24. Thelander
understryker också att vi sällan eller aldrig blandar dessa system genom att säga exempelvis "kvart
över 15". Om ett visst antal språkdrag tenderar att samförekomma kan de enligt Thelander
(1990:66) "anses bilda en egen språkart". En sådan språkart kan vara geografiskt, socialt eller
stilistisk avgränsad (Thelander 1990:67). När det gäller växlingen mellan stilarter framhåller
Staffan Fridell (2006) i sin studie Ortnamn i stilistisk variation att växlingen delvis beror på social
identitet samt kommunikationssituation, där faktorer som bl.a. syfte, ämne, formalitetsgrad och
relation mellan sändare och mottagare spelar in. Som Fridell uttrycker det: "Vissa typer av
situationer favoriserar (eller kräver) ett tydligare uttryck, vilket gynnar språkvarianter som är
utförligare och mer explicita, medan andra kommunikativa situationer tvärtom favoriserar (eller
kräver) ett snabbare och därmed enklare språk" (2006:10f).
I en artikel av David Håkansson (2011:96) betonas att variation mellan språkliga system kan leda
till språkliga förändringar, vilket omkullkastar den traditionella synen som gjorde gällande att det är
förändringen som är orsaken till växling mellan språkarter. Håkansson (2011) skriver att det i det
medeltida Sverige fanns en språklig norm som var gemensam för skrift och offentligt tal, samtidigt
som det fanns en norm för umgängestal. Dessa var, precis som de två nominalböjningssystem som
denna uppsats delvis behandlar, konkurrerande normsystem som existerade parallellt (2011:133).
Den moderna böjningen som inträdde under medeltiden tros ha utvecklats i städerna
(företrädelsevis i de stora hansastäderna), med inflytande från framför allt lågtyska, och det språk
som talades i städerna avspeglades också i det profana (icke-kyrkliga) skriftspråket (Pettersson
2005:170). På landsbygden däremot, där språkbrukarna hade liten eller kanske ingen kontakt med
stadsborna och deras språk, fortsatte det gamla systemet att användas under en längre tid, vilket gör
det möjligt att än i dag hitta kvarlevande arkaismer i de mest traditionella landsbygdsdialekterna.
Detta stämmer också väl överens med Thelanders och Fridells utsagor kring variation mellan
stilarter.
3 Material
En grupp forskare vid Helsingfors universitet inledde i slutet av 1970-talet den förstudie som skulle
komma att föregå undersökningen som ligger till grund för projektet Äldre nysvensk syntax, utfört
av Ingegerd Nyström, Antti J. Pitkänen, Mirja Saari och sedermera också Barbro Allardt och Hanna
10
Lehti-Eklund. Själva undersökningen påbörjades 1981 och de tre skrifterna Studier i äldre nysvensk
syntax, som presenterar projektet och dess resultat, utkom 1983. Syftet med projektet var att
framställa en omfattande undersökning som då saknades om utvecklingen av syntaxen i äldre
nysvenska, och målet var att "på makrosyntagm-, sats- och frasnivå utreda sambandet mellan
syntaktisk funktion och ledföljd" (Nyström & Saari 1983:7). Resultatet har bl.a. visat på en
stabilisering av ledföljdsnormen under äldre nysvensk tid och en utveckling av skillnader mellan
huvudsats och bisats (Nyström & Saari 1983:8).
Korpusen Äldre nysvensk syntax består av ett textmaterial som sträcker sig från yngre fornsvenska
till äldre nysvenska (1420–1750). Materialet består av ett urval texter. Urvalet har gjorts med tanke
på att materialet skulle vara så svenskt som möjligt för att på bästa sätt representera de texter som
producerades på svenska under äldre nysvensk tid (Nyström & Saari 1983:51). Texter översatta från
andra språk till svenska har av denna anledning valts bort. Att initiativtagarna till projektet har valt
att inkludera texter även från yngre fornsvensk tid beror enligt Nyström (1983:52) på att det dels är
ett jämförelsematerial, och dels ett material som beskriver hur det språkliga läget såg ut vid början
av den äldre nysvenska perioden. Vidare kan nämnas att enbart tryckta texter har tagits med i
projektet, och att de texter som förekommer är stickprov ur större material. Även om materialet till
projektet Äldre nysvensk syntax har ställts samman för en syntaktisk undersökning är korpusen även
användbar för andra typer av språkliga undersökningar, t.ex. av morfologiska fenomen. Inför denna
uppsats har jag undersökt prepositionsfraser innehållande prepositionen med (i dess olika
stavningsvarianter) samt de efterföljande rektionerna.
Texterna är indelade i följande perioder:
1. 1420–1450
2. 1520–1550
3. 1620–1650
4. 1720–1750
Texterna tillhör följande stilarter (inom parentes står de benämningar jag har använt mig av i min