iisiiing av U mlJergsvedÖ'öjefätt Han vsiktigt lagt en konturskarp rågång nellan sig själv och konstnärer som ~d Reinhardt, Stella, Judd och an- lra. Den "renhet" som Umbergsverk [tstrålar är inte slutprodukten aven ninimalistisk exorcism, inriktad på tt utplåna alla reminiscenser av nänsklig interaktion med de konst- tärliga medierna. Umbergs måleri :entreras tvärtom kring den ~ommunikationstriangel som råder nellan konstnär, material och be- raktare. Det finns en tydlig enässansingrediens i Umbergs må- eri, ett grundläggande antagande om Ltt människan och hennes kropp 'erkligen är alltings mått. (Ett av de lominerande verken i utställningen Jå Galerie Nordenhake utgörs t.o.m. LVen rektangulär målning vars mått larmoniserats med människokropp- ~ns proportioner.) Någon hårdhu. lad take-it -or-Ieave-it-attityd är det lärför aldrig fråga om, men heller nte om en hämningslös känslo- ltlevelse. Likt tonsättaren justerar J mberg sina estetiska parametrar ned en försiktighet som vid en ode- lnierbar punkt övergår i varsamhet, :ent av ömhet. Målningarnas skörhet .vidrörs ytskiktet fördärvas hela mål- lingen"'- speglar en sårbarhet som lara uppstår när det koncepttlella fiset genombrutits av viljan tili ett nöte på ögonnivå. Ramarna för detta nöte fastställs dock inte enbart med ~änslan som riktmärke. Verkens rela- :ion till det omgivande rummet är ett .nslag som ratt en alltmer framträ- hnde plats i Umbergs konstnärs- ,kap, i sådan utsträckning att det går Galleri Krister Fahl Hela galleriet har omvandlats till en egen, sluten, hemlig värld. Fönsterna är mörkerlagda och när jag kliver in så kommer jag till ett dunkelt rum, upp- lyst aven mängd dockskåpslampor som kastar besynnerliga skuggor på väggarna. Det är Jaaklm Niemelä som tagit gallerirummet helt i sin besittning. ,Han har gjort små före- mål eller objekt i metallnät. Ett tålamodskrävande arbete, föremålen är nämligen inte mycket större än att de skulle kunna passa in i just en dockskåpsvärld. . Han har gjort en liten shopping- vagn, en gungstol, små saker som barn gärna leker med när de gestaltar omgivningen. Men där finns också en liten fallos och ett par spetsiga bröst. Varje föremål vilar på sin egen lilla hylla, monterad vid väggen och på hyllans kortsida sitter en liten dockskåpslampa som kastar ett mjukt varmt sken. På väggen bildas en oproportionerligt stor, aningen diffus skugga och blicken irrar mellan föremålet och dess skugga. Längre in .i galleriet har Niemelä hängt föremål som snurrar runt som i en karusell- konstruktion. Ibland kommer det ett svagt gnisslande ljud från den och känslan aven irreell värld blir här ännu starkare. Med otroligt enkla och små medel har Niemelä fört sam- man traditioner från barnkammaren, skickligt hantverk, minnet av Fluxus och över det hela vilar en aura av !1lystik. . Mycketeffektfulltharhan brutit från HelsIn.gfors. Ett samarbete vi kommer att se mera av. Efter Stock- holm är Niemelä på väg mot Latina- merika. Elisabeth Haitto Annelie Wallin Galleri Mejan Annelie Wallins avgångsutställning på galleri Mejan tillhör de bättre jag sett där. Framför allt är det glädjande att-.Wallin ansträngt sig med att göra en utställning, och inte bara en häng- nmg. I det första rummet står en skulp- turi diabas. Det rör sig dock inte om en rundskulptur i klassisk bemär- kelse: endast ena sidan skulpterad (en tung närmast stram drapering långt från den högklassiska skulpturens böljande) och denna sida är vänd från ingången. Men den klassiska stram- heten ställs mot den vägg skulpturen är vänd mot som ar nedklottrad med ord av äckelkaraktär: glipa, spya, snora etc. Denna ;känsla förstärks av att de är nedskrivna med en rinnig transparent färg (filmjölk och kaffe), flera gånger ovanpå varandra. Kontrasten mellan misär och klas- sisk skönhet förs vidare i det andra rummet. Ett omkullvält köksbord ligger i en fernissaliknande pöl. Ti- teln" dåd" gör att en bild av fylla och därpå följande bråk kommer för en. På en vägg hänger sex papper. På papperena sitter 'olika bilder av draperade skynken och under varje Enkehuset I slutet av 1950-talet gjorde Frank Stella en serie svarta målningar med titlar som "Reichstag", "Die Fahne Hoch" och "Arbeit Macht Frei". Tavlorna är typiska för Stella, ska- pade av enbart svarta streck i rätvink- liga geometriska former. Kombinationen av abstrakt, minimalistiskt måleri och de skräm- mande titlarna från nazismens reto- rik förbryllade många, och har fort- satt att uppröra känslorna in i våra dagar. I sin väl- och i viss mån ökända artikel "Minimalism and the Rhetoric of Power" tar Anna Chave Stellas målningar som intäkt för en tolkning av minimalismen som en totalitär, närmast fascistisk konst- form: "the black paintings, like Minimalism generally, might well be described as perpetrating a kind of cultural terrorism, forcing viewers into the role of the victim, a role that mayor may not bring with it a mo- ment of revelation depending on the viewer's prior experience with victimization. " Chaves artikel är en varningssig- nal om att abstrakt konst aldrig är så stum, så oskyldig som den verkar och kan utge sig för att vara. Men Gen bevisar också, vilket väl inte var intentionen, hur utlämnad den ab- strakta konsten är - man kan tolka den lite hur som helst, med eller utan titlarna som hjälp. Kanske är det också därför många konstnärer före- drar det neutrala "Untitled". ,Alla' g~;; abstrakt (';nrispråk fÖr ait föra fram en politisk dagordning, men det är inte alldeles tydligt vad denna be- står i. Vilket onekligen också ger ver- ken en provokativ karaktär. Det finns fler beröringspunkter mellan de båda konstnärerna. Stella gjorde sina tavlor med hjälp av råva- ror från en vanlig färghandel: maske- ringstejp, ob~handlad duk och svart väggfärg. Sophie Tottie anväItder i teckniIigarna blyerts, linjal och rit- papper. Resultatet blir i bägge fallen en lite otydlig finish; linjerna blir oskarpa, glider ihop. För Stella inne- bar det en kritik av konstens högtid- lighet och den abstrakta expressionis- mens måleriska utspel, i T otties fall kan man ana en reaktion mot minimalismens (och modernismens) rätvinkliga och antiseptiska rut- mönster. En liknande kritik av minimalis- men möter vi i den rent ut sagt bajs- bruna monokrom hon visar på Enkehuset. Så fjärran Yves Kleins eteriska blå! De bleka kvadrater på plåt Tottie ställer ut på Andrehh-Schiptjenko är mindre polemiska i sitt förhållande till den abstrakta traditionen, men därför inte sämre. Man kunde ,med Rosalind Krauss (om Brancusis- bronser) hävda att de är "objekt för kontemplation", ett slags vagt reli- giösa meditativa man tran i stil med Mark Rothkos målningar. Så uppstår hos Sophie Tottie ett spännande triangelförhållande mel- lan politik, religion och estetik, där ingen relation är självklar eller evig.