FUF i världen no 10 2013

1

Efter #occupygezi- journalister förlorar jobbenYttrandefriheten är under fortsatt attack i Turkiet. Oberoende journalistik ersätts av nyhetsrapportering via sociala medier och journalister som vågat kritisera regeringens ageranden under demonstrationerna avskedas.

Det började den 31 maj 2013 med småskaliga protester mot regeringens planer på att bygga ett shoppingcentrum vid Geziparken, ett av få grönområden i centrala Taksimdistriktet i Istanbul. Men bara timmar efter att turkisk polis använt tårgas och vattenkanoner för att rensa parken på aktivister utvecklades protesterna till ett regeringskritiskt motstånd i städer runtom i landet.

Denna utveckling skedde till stor del på grund av informationsspridningen i sociala medier då turkisk press och TV valde att inte direktsända eller ens bevaka händelseförloppen. Enligt New York Universitys Smapp Data Report är Taksimprotesterna unika i det att Twitter

användes för att sprida information om händelseförloppen. Orden #direngeziparkı och dess engelska version #occupygezi nämndes 4 miljoner respektive 1,9 miljoner gånger bara under protesternas första dagar och 90 procent av det som twittrades om Gezimotståndet kom direkt från Taksim, Istanbul och andra platser i Turkiet. Detta kan jämföras med den egyptiska revolutionen 2011, där de flesta Twitter-inlägg om revolutionen gjordes utanför Egypten.

Erkan Saka, biträdande professor i PR och media- och kommunikationsstudier vid Istanbul Bilgi University, beskriver Geziprotesterna som en vändpunkt för användandet av nya mediekanaler.

- Användningen av sociala medier ökar dag för dag, men att kunna förlita sig på sociala medier för nyhetsspridning lär ha blivit centralt för första gången i Turkiets historia efter Geziprotesterna.

FUF I VÄRLDENFU

F-ko

rres

pond

ente

rna

No

10 2

013

SOFIA HAFDELL - TURKIET

Foto: Lenka Pet’ková

FUF-korrespondenterna är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor ute i världen göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter.Genom webb-tidningen FUF i Världen och bloggen www.fufkorrespondenterna.com vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen.

2

Både mobiliseringen av människor via sociala medier och regimkritiska anhängare har dock fördömts av regerande Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan kallade tidigare i sommar social media för för ”det största hotet mot samhället”. EU-ministern Egemen Bağış förklarade att de som uppehåller sig i Geziparken kommer att betraktas som ”terrorister” – ett uttalande som kan ses som ett slag mot rätten att yttra sig fritt i den allmänna sfären. Politikernas uttalanden är inget som förvånar, enligt Saka:

- Efter att ha skaffat sig hegemoni över traditionell media går AKP vidare med att kontrollera social media genom att skrämma användare, och eftersom ny media är svårare att kontrollera kommer regeringen att investera mer energi i detta. Sett från ett bredare yttrandefrihetsperspektiv har Turkiet allvarliga problem med bland annat hanteringen av landets journalister. Social media kommer inte att bli något undantag.

Minst 23 journalister har sagts upp till följd av deras mediabevakning av demonstrationerna enligt det turkiska

journalistförbundet. I början av förra månaden fick Can Dündar, populär kolumnist för dagstidningen Milliyet, lämna sin tjänst efter att öppet ha ställt sig kritisk till regerings hantering av demonstrationerna.

Också Yavuz Baydar, som tidigare arbetet för Sveriges Radio och Utbildningsradion, har fått lämna sin post som ombudsman för dagstidningen Sabah efter att ha skrivit en artikel för New York Times där han kritiserat Turkiets kränkningar av yttrandefrihet. Han har öppet deklarerat att den senaste medieutvecklingen är ett hot mot landets demokratiseringsprocess och menar att yttrandefriheten kränks av nära relationer mellan privata mediebolag och staten.

Omkring 100 journalister och arbetare inom media satt i början av 2013 fängslade i Turkiet, de flesta för att ha överträtt landets vaga anti-terroristlagar. Avskedande av mediapersonligheter är bara de senaste i en rad steg som visar regeringens tydliga linje mot en fri och oberoende nyhetsbevakning.

Foto: Lenka Pet’ková"Överallt är Taksim, alla är plundrare”. Det turkiska ordet çapulcu betyder plundrare och syftar till premiärminister Erdoğans liknelse av Geziaktivisterna som plundrare.

Foto: Lenka Pet’kováFredliga demonstrationer i Geziparken.

”Eftersom ny media är svårare att kontrollera kommer regeringen att investera mer energi i detta.”

-Erkan Saka

3

Hur kan det vara tillåtet med ett vapen som med endast en detonation kan döda miljontals människor samt påverka klimatförändringar och jordbruksproduktion så att mer än en miljard människor riskerar hungersnöd?

Konsekvenserna av en kärnvapendetonation är förödande och kärnvapen går emot internationell lag genom att vara så kallade icke-diskriminerande vapen som inte gör skillnad på civila och soldater, och vars spridning inte heller kan kontrolleras. Av samma anledningar förbjöds biologiska vapen på 70-talet och kemiska vapen på 90-talet, men debatten om kärnvapennedrustning lyser fortfarande med sin frånvaro.

Sverige, som genom historien har varit en stark förespråkare för kärnvapennedrustning, har de senaste åren tagit en allt mer passiv roll. Carl Bildt definierar till exempel länder som försöker föra nedrustning på tal som oseriösa och undviker att svara på insatta journalisters frågor. Rapporten Don’t bank on the Bomb från International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN), publicerad i mars 2012, visar dessutom att de fyra svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank alla har finansierat kärnvapentillverkare. Sedan dess är det endast Swedbank som har infört noll-tolerans för investering i kärnvapen.

Idag finns det nio stycken kärnvapenstater: USA, Ryssland, Frankrike, Kina, Storbritannien, Pakistan, Indien, Israel och Nordkorea. Det är fyra fler än under kalla kriget. Frågan är alltså om de fem ursprungliga kärnvapenstaterna (USA, Ryssland, Frankrike, Kina och Storbritannien) kan fortsätta påstå att deras kärnvapen syftar till att avskräcka andra länder från att skaffa dem?

Dessvärre slutar det inte där. Även om det ”bara” är nio länder som har egna kärnvapen är det desto fler stater

som förlitar sig på kärnvapen. Fem europeiska länder, Tyskland, Holland, Belgien, Italien och Turkiet, har amerikanska kärnvapenladdningar på sin mark (så kallade ”non strategical weapons”) och än fler länder är genom sina NATO-medlemskap under ett amerikanskt kärnvapensskydd. Trots att det kalla kriget är över har antalet kärnvapenstater alltså nästan fördubblats och ingen av dessa har gjort ett tydligt åtagande för att eliminera sina kärnvapen.

Kärnvapen är dyra, osäkra, tar mycket resurser från andra ändamål i dagens ekonomiska kris och är otympliga för militära ändamål eftersom de just har en icke-diskriminerad effekt. Så varför är det så svårt för dessa länder att ge upp sina vapen? Mycket av svaret till denna fråga ligger i att dessa vapen inte bara symboliserar säkerhet utan även makt. Skulle de fem ursprungliga kärnvapenstaterna vara permanenta medlemmar med vetorätt i FN:s säkerhetsråd om de inte hade haft kärnvapen? Om de överger sina kärnvapen, betyder det då att de inte längre är stormakter? Denna komplexitet visar på att dessa frågor inte endast bör hanteras ur ett säkerhetsperspektiv utan ur ett mycket bredare perspektiv.

GABR

IELLA

IRST

EN -

SCHW

EIZ Kalla krigets kvarlevor kärnvapenfrågan som försvann

The fear of letting go: varför är det så svårt för kärnvapenstater att överge sina vapen? Svaret ligger i så mycket mer än säkerhetspolitiken. 

Foto: alanbenzie

De fyra svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank alla har finansierat kärnvapentillverkare.

4

Under det halvår som jag bott i Manila har jag ständigt blivit varnad: förbered dig på regnperioden!

Ännu hade inte Manila drabbats och varningarna jag hade fått höra var bara trovärdiga redogörelser från föregående år. Men så, under tre dagar i mitten av augusti, slutade den vanligtvis så myllrade staden Manila att röra på sig. Tyfonen Maring hade dragit in.

Det enda som hördes var stormen, det piskande regnet och ljudet från vatten i rörelse. Efter att ha plaskat fram genom tomma affärsdistrikt i centrala Manila, som

vanligtvis utgörs av hårt traffikerade gator med hög luftförorening, förstod jag att den här dagen skulle bli annorlunda. Mycket riktigt visade det sig - översvämningarna ödelade stora delar av staden och höll skolor, kontor och officiella byggnader stängda i flera dagar.

På kontoret den morgonen fanns bara några få anställda som hade lyckats ta sig till jobbet. De var i full färd med att rädda datorer i de delar av lokalerna som blivit översvämmade. På vår arbetsplats finns en naturkatastrofpolicy som innebär att man får ersättning för de dagar då det är omöjligt att ta sig till jobbet. Av närvaron på vår arbetsplats att döma tycktes den policyn ha kommit 95% av de anställda till gagn. Efter att ha läst mailen begav jag mig hemåt för vad som skulle visa sig bli en flera dagar lång frånvaro.

I medier över hela världen kunde man läsa om hur tolvmiljonerstaden återigen hade drabbats av

översvämningar. Bilder visade filippinare bärande sina ägodelar över huvudet när de försökte ta sig igenom det smutsiga vattnet. Bilderna som kablades ut visade en verkligheten som inte var ny för Manila, men som var det för mig. Min självvalda exil i staden fick nya innebörder. Det här var ju min stad nu och på något underligt men samtidigt självklart sätt fick det mig att se på medierapporteringen annorlunda.

När jag befann mig i säkerhet i min lägenhet under stormens värsta härjningar visste jag att inte alla i Manila skulle överleva tyfonen. Människorna på nyhetskanalernas bilder befann sig i några fall bara en

kort resa bort från mina kvarter, där gatornas sluttningar gjorde att vattenmassorna samlades i mängder. Här, i stadens mest centrala delar, samlades inga hotande vattenmassor och inga filippinare behövde bära sina ägodelar över huvudet. Under de här dagarna utkristalliserades en känsla hos mig: så nära, men ändå så långt bort.

Under veckan som gick miste ett dussintal människor livet och 200 000 människor fick fly från sina hem bara i Metro Manila. Trots att de materiella skadorna efter tyfonen och översvämningarna var stora var det mänskliga fysiska lidandet förhållandevis litet jämfört med under de ökända tyfonerna 2009 då över 900 personer omkom. Oavsett omfattning finns det bara en sak som är säker i Filippinerna: fler tyfoner kommer att dra in över landet innan årets regnperiod är över.

Foto: Tom SpenderRegnsäsong i Filippinerna innebär att det under ett normalt år sveper in cirka 20 tyfoner från Stilla havet över landets 7000 öar.

I medier över hela världen kunde man läsa om hur tolvmiljonerstaden återigen hade drabbats av översvämningar.

Tyfonernas land Filippinernas huvudstad under belägring

ALEX

ANDR

A KID

NER

- FILI

PPIN

ERNA

5

PETR

A SP

ENCE

R- S

YDAF

RIKA

/INDI

EN

Sedan slutet av apartheid, 1994, har Sydafrika blivit alltmer integrerat i den globala marknaden och många söker jobb i landet i hopp om bättre levnadsförhållanden, men riskerar att bli offer för människohandel. Sydafrika fungerar som en källa, transit och destinationsland för personer som utsätts för tvångsarbete och sexhandel.

Kvinnor och flickor från till exempel Thailand, Kongo, Indien, Ryssland, Kina och Zimbabwe rekryteras för legitimt arbete i Sydafrika, men tvingas istället till prostitution eller slaveri inom tjänstesektorn eller slussas vidare till Europa och Mellanöstern.

Människohandel är svårt att mäta statistiskt, men forskning från the International Organization for Migration (IOM) och United Nations Office on Drugs and Crime (UNODC) tyder på att problemet är relativt utbrett i Sydafrika. Fram tills nyligen hade Sydafrika inga officiella rutiner för att hjälpa offer för människohandel. En stor del av det arbete som har bedrivits för att säkra offrens rättigheter, och som har fastställs och garanteras av den sydafrikanska konstitutionen, nationella lagar och konventioner, har utförts av icke-statliga organisationer. President Jacob Zuma signerade i somras en ny lag som ska bekämpa handel med människor, och just nu pågår även en bedömning för ackreditering av fler organisationer som kan stödja offer för människohandel. Den nya lagstiftningen ger verkan åt Sydafrikas internationella förpliktelser i enlighet med FN:s protokoll om människohandel. Den nya lagen ger Sydafrika en rättslig ram som innehåller åtgärder som kan förhindra människohandel, åtala människohandlare samt skydda och hjälpa offer.

Gary Koekemoer driver en ideell organisation i Port Elizabeth som hjälper offer för människohandel. Han berättar att staten nu eventuellt är på väg att stödja hans

organisation, ett stöd som hittills har saknats trots att staten hänvisar offer till dem. För att hjälpa offren kan ett alternativ vara att upprätta specialiserade stödverksamheter, särskilt för dem som har blivit sexuellt utnyttjade och offer som har varit under ett påtvingat missbruk. Många gånger nekas exempelvis kvinnor som är heroinmissbrukare stöd. Om det finns en brist på ett fungerande stödsystem, speciellt ett holistisk

sektorsövergripande system, riskerar offren fysiska såväl som psykiska problem. Avsaknaden av fungerande stödsystem leder till vidare socio-ekonomiska orättvisor, eftersom offer riskerar att hamna i fattigdom om de inte blir återintegrerade i samhället.

Parallellt med utvecklingen av lagar som ska skydda människohandelns offer pågår en het debatt om huruvida prostitution ska legaliseras eller ej i Sydafrika – en legalisering som kan få förödande konsekvenser mot bakgrund av avsaknaden av sociala trygghetssystem för prostituerade och offer för sextrafficking.

Nutida slavhandel ur ett sydafrikanskt perspektiv

Även om det vid första anblick kan tyckas besvärligt att som civilsamhällesorganisation (NGO) samarbeta med en så komplex organisation som FN finns det en uppsjö av ingångar. NGO:er som önskar ta sitt nationella engagemang till en global nivå gör därför klokt i att utnyttja dessa. Framförallt i ett tidevarv där FN skickar tydliga signaler om att ett fördjupat samarbete med civilsamhället är prioriterat.

Det internationella samfundet, en ofta använd beteckning på FN, består av 193 medlemsstater. Deras gemensamma ansträningar möjliggör globalt samarbete men sätter också gränser för vad världsorganisationen kan åstadkomma. Samtidigt har intresseorganisationer, folkrörelser och lobbygrupper (i FN-sammanhang ofta ihopklumpade under begreppet civilsamhälles-organisationer) av vitt skilda slag stora möjligheter att påverka och effektivisera arbetet kring FN. Det är viktigt.

HANS

FRI

DLUN

D - S

CHW

EIZ

Foto: A Campaign Designed To Drop Sales

Kampanj mot trafficking i Sydafrika.

Möjligheterna att påverka FN ökar

6

Medlemsstaterna företräds av sina, inte alltid folkvalda, regeringar och civilsamhället fyller en central funktion i att företräda medborgarintressen samt ifrågasätta och följa upp medlemsstaternas arbete.

Det geografiska avståndet till FN utgör ofta en barriär, inte minst ekonomiskt, men även på plats kan tröskeln in till maktens korridorer te sig väldigt hög för NGO:er. Ändå är FN en given samarbetspartner för de civilsamhällesorganisationer som vill ta sitt lokala eller nationella engagemang till en global nivå. Oavsett vilket område som en civilsamhällesorganisation arbetar med är budskapet tydligt, FN vinnlägger sig om att bli öppnare och mer tillgängligt för NGO:er. Ett konkret exempel är att flera betydande möten nu sänds i realtid över internet samt att NGO:er via videolänk kan leverera uttalanden när FN:s råd för mänskliga rättigheter sammanträder. Det sänker tröskeln inte minst för NGO:er med begränsade resurser från länder på betydande avstånd fran Genève och New York.

I en svensk kontext är Svenska FN-förbundet en utmärkt förebild för hur en civilsamhällesorganisation kan stärka sitt nationella arbete genom FN. Flera år i rad har man producerat omfattande alternativrapporter till FN:s kommitté mot rasism. Sverige har ratificerat the International Convention on the Elimination of Racial Discrimination (ICERD) och regeringens arbete med att efterleva artiklarna i konventionen granskas därför regelbundet av en kommitté bestående av experter på området. Till varje granskning presenterar FN-förbundet sin rapport till kommittén och pekar på svagheter i regeringens arbete men belyser även vägar framåt samt ger experterna rekommendationer på frågor som de bör lyfta till den svenska delegationen.

Kunskap är, i vanlig ordning, makt och att informera sig om hur man konkret går till väga för att göra sin röst hörd är naturligtvis centralt för NGO:er som vill påverka FN. Ett nödvändigt första steg för interaktion med FN är ansöka om ECOSOC Consultative Status för sin organisation. För att kunna ansöka måste organisationen bland annat ha en demokratisk grund, ha existerat i minst två år samt ha ett permanent säte. Det är sedan upp till en kommitté bestående av 19 medlemsstater att avgöra om statusen kan utfärdas. Dessvärre finns det fog för att misstänkta att den processen är politiserad då vissa NGO:er som medlemsstater uppfattar som besvärliga inte blir beviljade statusen på lösa grunder. I nuläget har strax under 4000 NGO:er certifikationen som man ansöker om online via FN:s NGO Branch.

Med den kan en NGO leverera både skriftliga och muntliga inlägg i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Den gemensamma talartiden för NGO:er per programpunkt vid rådets sammanträden är dock väldigt begränsad och varje NGO har sällan mer än två minuter. Därför är det vanligt förekommande med gemensamma uttalanden där en NGO talar för flera organisationer. Rådets sessioner öppnar även upp möjligheten för NGO:er att arrangera parallelevent för att uppmärksamma en fråga som anknyter till sessionen. Eventen utgör en god plattform för nätverkande och väl utformat lockar det ofta diplomater som i sin tur kan ta frågan vidare.

2006 infördes den nya mekanismen Universal Periodic Review (UPR) som ett underorgan till FN:s råd för mänskliga rättigheter som en del i processen att distansera sig från rådets politiserade föregångare, Kommissionen för mänskliga rättigheter. I UPR granskas regelbundet samtliga 193 av FNs medlemsstaters upprätthållande av mänskliga rättigheter. Granskningen äger rum i Genève och är en så kallad peer-review där stater granskar varandra - en struktur som varit central för det hittills goda resultat som mekanismen har uppvisat. Varje lands UPR baseras på tre rapporter: en statsrapport, en sammanställning av FN-organens information om staten och en sammanställning av relevant information från andra aktörer. Det är viktigt att NGO:er bidrar till den sistnämnda rapporten, men för ett lyckat påverkansarbete bör man vara aktiv under hela processen. Regeringar anordnar i regel nationella konsultationer med civilsamhället innan granskningen, vilka är ypperliga tillfällen att i samarbete med andra NGO:er föra fram sina åsikter. Under granskningen framför stater rekommendationer till landet som granskas. Dessa rekommendationer fungerar som en god indikator för NGO:er som vill följa upp sin regerings arbete efter granskningen.

Det gäller emellertid att arbeta efter sina resurser. Att som första steg lansera en altenativrapport till en konventionskommitté är resurskrävande och riskerar att kväsa snarare än att uppmuntra engagemanget i en organisation. Att börja i mindre skala med att följa upp regeringens arbete med att implementera rekommendationer från senaste UPR är dock en lärorik erfarenhet som inte behöver ta alltför mycket resurser i anspråk.

FN:s råd för mänskliga rättigheter är en viktig plattform för såväl medlemsstater som NGO:er

Foto: Denis Balibouse

Det geografiska avståndet till FN utgör ofta en barriär, inte minst ekonomiskt, men även på plats kan tröskeln in till maktens korridorer te sig väldigt hög för NGO:er.

7

Att vara funktionshindrad i Serbien innebär ett isolerat, orättvist och fattigt liv. Danijela Janković är en 17-årig flicka från Belgrad. Idag går hon i skolan - i framtiden sitter hon hemma.

Hettan är outhärdlig och trappstegen för många. Det finns ingen hiss i trapphuset. På tredje våningen möts jag av en tung, brun dörr som efter två påfrestande knackningar öppnas. En äldre dam med flammande rött hår tittar glatt fram.

- Välkommen in! Danijela sitter på balkongen, du kan gå dit.

Flickan hälsar på mig frågar mig hur jag mår och vi blir snabbt vänner. Danijela berättar genast att hon vill tillbaka till skolan. Det är för varmt på sommaren och hon får mest sitta inomhus. Mormodern menar att flickan har blivit för stor. Hon kan inte längre lyfta Danijela, som behöver hjälp med att ta sig ned för trapporna.

- När hon var yngre kunde vi enkelt bära ned henne och köra runt henne i vagnen, men nu går det inte.

Danijela föddes för tidigt och läkarna trodde inte att hon skulle överleva. Trots det överlevde Danijela men hjärnan skadades och hon förlorade förmågan att gå.

- Jag minns att läkaren som hjälpte Danijela till världen kom fram till mig och min son. På ett väldigt kyligt sätt sa han att om flickan överlevde natten skulle det vara ett mirakel.

Idag är Danijela 17 år och går i skolan. Det är hennes favoritplats. Men somrarna är långa. I tre månader sitter hon instängd i lägenheten. Det enda nöje hon har under sommaren är en resa för personer med

funktionsnedsättningar. Tio dagar tillbringar de vid havet. Dock förunnas resan endast dem som har råd att betala.

- Det är inte alls billigt, 650 euro. Vi sparar pengar hela året, men bättre det än att stackaren får sitta inne hela sommaren.

Mormodern berättar att pengar är ett problem. Priserna går konstant upp och Danijela får inte den hjälp hon behöver.

- Alla operationer som har hjälpt Danijela har vi sparat ihop pengar till själva. Vi har aldrig fått någon hjälp från staten. Det enda vi får är 200 euro i månaden. Men vi ska inte klaga, andra har det värre.

Alla funktionshindrade barn i Serbien lever inte under samma villkor. En pojke i Danijelas klass fick endast gå i skolan två dagar i veckan eftersom han bodde för långt bort, dit bussen inte åkte.

- Jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Funktionshindrade får inga jobb. De får knappt några pengar efter det att de har fyllt 18 år. Endast 90 euro per månad. Förhoppningsvis blir inte hela hennes liv som denna sommar.

Blommorna som hänger på balkongkanten är iögonfallande. De växer sig starka trots sommarhettan, precis som Danijela har vuxit sig stark trots det motstånd som hon har stött på i livet.

Idag är Danijela 17 år och går i skolan. Det är hennes favoritplats. Men somrarna är långa.

Hemma bra men borta bäst

Foto: Milica BaicDanijela ler, omringad av blomblad.

MILI

CA B

AIC -

SERB

IEN

8

Vill du bli korrespondent?Kontakta FUF på[email protected]

Läs mer om FUF: www.fuf.se

Följ korrebloggen: www.fufkorrespondenterna.comFölj korrarna på Instagram: @fufkorrespondenterna

Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret för innehållet är uteslutande författarens.

Fufkorrespondenterna.com har sedan starten 2012 haft 27 000 besök!

Vill ni synas här och samtidigt stötta korrespondenternas verksamhet och bredda den svenska utrikesrapporteringen? Kontakta [email protected] för annonsering!

FUF anser att den svenska utrikesrapporteringen behöver större geografisk bredd och nya fördjupade perspektiv. Vi skapar ett forum där unga utvecklingsentusiaster ute i världen kan

göra sina röster hörda i mediedebatten genom att rikta strålkastaren mot de frågor som just de har koll på och vill dela med sig av. FUF-korrespondenterna arbetar med tre olika medier - webbtidningen FUF i Världen, korrespondentbloggen www.fufkorrespondenterna.com och

fotobloggen Instagram @fufkorrespondenterna.

Foto: Tom Spender