Demokratins - Svenska litteratursällskapet i Finland...Demokratins drivkrafter Kontext och särdrag i Finlands och Sveriges demokratier 1890–2020 Red. Henrik Meinander, Petri Karonen

Demokratinsdrivkrafter

Demokratinsdrivkrafter

Kontext och särdrag i Finlands och Sveriges demokratier 1890–2020

Red. Henrik Meinander, Petri Karonen & Kjell Östberg

Svenska litteratursällskapet i Finland, HelsingforsAppell Förlag, Stockholm

2018

Denna bok är nummer 819 i serien Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland och utges gemensamt av Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag.

Boken utges med stöd av Ingrid, Margit och Henrik Höijers donationsfond I inom Svenska litteratursällskapet i Finland.

© Författarna och Svenska litteratursällskapet i Finland

Sophie Kawecki har översatt kapitlen ”Politiska kulturer 1430–1930” (s. 65–97) och ”Geopolitik och identitet 1890–1930” (s. 99–150) från finskan. Daniela Silén har översatt kapitlen ”Tillväxt och demokrati” (s. 151–188) och ”Demokratins framgångshistoria?” (s. 189–224) från finskan.

Omslag och grafisk form: Antti PokelaOmbrytning: Margita Lindgren, Ekenäs TypoGrafiOmslagsbilder: Mikhail Starodubov/Shutterstock.com, i mitten studentdemonstration på 1970-talet, tidningen Tiedonantaja (Folkets Arkiv, Helsingfors)Typsnitt: Wagner Round, Myriad, Minion

Detta verk är licensierat enligt Creative Commons-licensen Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 4.0 Internationell (CC BY-NC-ND 4.0).

URN:NBN:fi:sls-978-951-583-438-6ISBN 978-951-583-438-6 (pdf )ISBN 978-951-583-422-5 (tryckt utgåva, Finland) www.sls.fiISBN 978-91-984064-1-2 (tryckt utgåva, Sverige) www.appellforlag.seISSN 0039-6842 (Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland)

UDK 321.7

http://Shutterstock.com

https://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/4.0/

https://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/4.0/

http://www.sls.fi

http://www.appellforlag.se

Innehåll

Förord 7

HENRIK MEINANDER

Inledning 9

HENRIK MEINANDER

Det långa 1900-talet 25

PETRI KARONEN, MATTI ROITTO & JARI OJALA

Politiska kulturer 1430–1930 65

MATTI ROITTO, PETRI KARONEN & JARI OJALA

Geopolitik och identitet 1890–1930 99

JARI OJALA, MATTI ROITTO & PETRI KARONEN

Tillväxt och demokrati Om ekonomins politiska långtidseffekter 151

OULA SILVENNOINEN

Demokratins framgångshistoria? Skogsindustrin, arbetsmarknaden och en fascistisk samhällssyn 1918–1940 189

AINUR ELMGREN

Medborgerliga rättigheter?De intellektuella och 1930-talets statsmakt 225

JANNE HOLMÉN

Den demokratiska skolan Om likvärdighet och delaktighet 1960–2020 257

HENRIK MEINANDER

Inrikes utrikespolitik? Dubbelspel, finlandisering och demokratins gränser 295

EVA BLOMBERG

Att söka rättvisa Könsdiskriminering och jämställdhet i Finland och Sverige 325

ANU KOIVUNEN

Bortom nationella medieoffentligheter? Mediepolitik och demokratins framtid 359

KJELL ÖSTBERG

När ingen längre kokar kaffe – eller vad har hänt folkrörelsepartierna? 391

PETRI KARONEN & KJELL ÖSTBERG

Avslutning 423

Källor och litteratur 437

Medverkande 494

Personregister 496

7

Förord

Denna bok har kommit till inom ramen för ett finsk-svenskt forsk-ningsprogram med samma namn som bokens titel, det vill säga Demokratins drivkrafter. Kontext och särdrag i Finland och Sveri-ges demokratier 1890–2020. Tanken på ett dylikt forskningsprogram växte fram hösten 2013 inom direktionen för Hanaholmens kultur-centrum för Sverige och Finland. Direktionen önskade initiera ett forskningsprogram inför det självständiga Finlands 100-årsjubileum 2017 som på något sätt belyste bägge ländernas historia. Som över-gripande tema valdes därför inte de händelser som ledde till Fin-lands statliga suveränitet, utan i stället hur ländernas demokratier har vuxit fram och delvis formats i växelverkan med varandra under de senaste 130 åren.

Med ekonomiskt stöd från Kulturfonden för Sverige och Finland sammanstrålade en forskargrupp till ett antal planeringsmöten som utmynnade i en ansökan om finansiering för ett forskningsprogram. Hösten 2014 erhöll programmet finansiering från Jane och Aatos Erkkos stiftelse i Finland (1,7 miljoner euro) och den i Sverige ver-kande Östersjöstiftelsen (980 000 euro). Med hjälp av denna resurs (totalt 2,7 miljoner euro) kunde forskningsprogrammet åren 2015–2017 anställa elva forskare knutna till tre parallella projekt ledda av professor Petri Karonen vid Jyväskylä universitet, professor Henrik Meinander vid Helsingfors universitet och professor Kjell Östberg vid Södertörns högskola i Stockholm.

Forskningsprogrammets övergripande målsättning har varit tre-delad: att fördjupa och bredda kunskapen om våra länders demokra-tiska utveckling sedan slutet av 1800-talet, att aktivt förmedla de nya forskningsrönen både till vetenskapssamfundet och till en bredare allmänhet, och slutligen, att stöda forskarsamarbetet mellan de två länderna. De enskilda forskarna har åren 2015–2017 publicerat ett

8

betydande antal vetenskapliga artiklar, antologier och monografier, av vilka många utkommer också under åren 2018–2019. Därtill har projektdeltagarna uppträtt flitigt på olika seminarier, konferenser och publika tillställningar samt som sakkunniga i medier för att ge större spridning åt sina tolkningar om demokratins drivkrafter.

Syftet med föreliggande verk är att belysa och sammanfatta de centrala resultaten av forskargruppens undersökningar. Det utkom-mer både som tryckt bok och fritt tillgängligt digitalt. Finska Littera-tursällskapet publicerar verket på finska. För att få en mer komplett uppfattning om forskargruppens vetenskapliga rön är det dock skäl att bekanta sig också med den forskning som tidigare publicerats av forskarna i gruppen och med deras kommande forskning med anknytning till tematiken. Som så mycket annat inom vetenskapen har detta verk således karaktären av ett work in progress. Det bör upp-fattas som en energisk mellanrapport av våra insikter om kontexten och särdragen i våra länders demokratiska utveckling.

Som ledare för forskningsprogrammet vill jag tacka alla dem som på olika sätt har bidragit till dess verksamhet och välgång. Först och främst tackar jag våra huvudfinansiärer Jane och Aatos Erkkos stiftelse och Östersjöstiftelsen, vars ekonomiska stöd och flexibla administrationer har varit av största betydelse för programmet under dess tre verksamhetsår. För det andra är jag tacksam gent-emot Svenska litteratursällskapet i Finland, som efter en extern eva-luering av manuskriptet åtog sig att redigera och publicera det. En särskild eloge går till förlagsredaktörerna Malin Bredbacka-Grahn, Nora Ervalahti och Hedvig Rask för deras minutiösa och lyhörda redigering av både de enskilda textavsnitten och helheten. För det tredje riktar jag ett varmt tack till alla mina kolleger inom forsk-ningsprogrammet för den stimulerande arbetsgemenskap och sanna vänskap vi upplevde tillsammans!

Henrik MeinanderHelsingfors på Zacharias Topelius 200:e födelsedag den 14 januari 2018

9

HENRIK MEINANDER

Inledning

Den västerländska civilisationens mest hyllade och omdebatterade, men därför också mest ifrågasatta, politiska institution är utan tve-kan demokratin – både som styrelseform och ideal. Följaktligen har det under seklens lopp uppstått en hel flora av vitt skilda definitio-ner av begreppet demokrati. Definitionerna har ofta varit så olika att de i realiteten varit varandras direkta motsatser. Som Jan-Werner Müller har påpekat blev demokrati-begreppets symbolvärde på 1900-talet rent av så stort att även en diktatorisk regim som Tredje rikets Tyskland kunde beteckna sig som en german demokrati och de av Sovjetunionen kontrollerade östblocksländerna gick under namnet folkdemokratier, vilket sannerligen innebar totala förskjutningar av begreppets liberala betydelse.1

Fram till mitten av 1700-talet tolkades de folkliga proteströrel-sernas och upprorsmakarnas krav på en breddning av den politiska representationen i beslutande organ vanligtvis bland makthavarna och de lärda som ett hot om kaos och förstörelse. Upplysnings tidens filosofer invände energiskt mot denna hållning och blev därigenom den stora inspirationskällan för både Nordamerikas frihetskämpar och franska revolutionens banerförare. Men efter att de franska demokratisträvandena hade kvästs av en ny autokratisk regim, som drev hela Europa in i en rad blodiga krig, slog pendeln åter i mot-satt riktning. Löftet om frihet, jämlikhet och broderskap var fagert men förrädiskt, folket visste inte sitt eget bästa utan måste styras med fast hand.

Man kunde säga att dialogen om folkväldets natur och nödvän-dighet sedan dess ständigt har rört sig mellan dessa poler. Varje gång en revolutionsvåg eller någon annan form av social mobilisering har

10 Demokratins drivkrafter

svept över Europa har frågan om vem som kan och bör representera folket dykt upp. 1830 års europeiska revolution och motreaktioner utkämpades med explicita hänvisningar till lärdomarna från fran-ska revolutionen, och samma mönster gick igen 1848, 1917 och 1989. Frågan är om inte också de proteströrelser och sociala mobiliseringar som under 2010-talet har uppstått på olika håll i Europa bör tolkas som ett uttryck för den senaste vändningen i denna metadebatt. Än en gång gör alla parter som deltar i debatten gällande att de är sanna representanterna för folkviljan.

Ett annat återkommande drag i dessa demokratiska konvulsio-ner har varit att de har gett upphov till föreställningar om att man hållit på att glida in i ett mer avancerat och lyckligt skede i mänsklig-hetens historia. Så skedde åren 1917–1918 och så skedde på nytt vid ingången till 1990-talet, då många lät sig övertygas av den amerikan-ske statsvetaren Francis Fukuyama, som gjorde gällande att Sovjet-imperiets kollaps slutgiltigt satte punkt för den ideologiska kampen om demokratins sanna väsen. Framtidens värld skulle domineras av liberala demokratier och den kapitalistiska marknadsekonomin, men redan några år efter terrorattacken i New York 2001 fick denna självgodhet ge vika. Nya ideologiska krig och terrordåd blottade de enorma skillnader som alltjämt existerade mellan olika samhälls-system och världsbilder.

Till saken hör att dessa konfrontationer pågick medan de väster-ländska ekonomierna 2007 dök in i en recession, som ökade deras skuldsättning och avslöjade de representativa demokratiernas oför-måga att reagera på detta. Samtidigt uppvisade det autokratiskt styrda Kina rekordhöga tillväxtsiffror och en snabbt stigande levnadsstan-dard, vilket började ifrågasätta tesen om att tillväxt, välfärd och sta-bilitet förutsatte en demokratisk och liberal samhällsordning.

Ett talande uttryck för denna insikt är titeln på en jubileums-utgåva av den internationella tidskriften Journal of Democracy, som i januari 2015 hade utkommit i ett kvartssekel: ”Is Democracy in Decline?”. Med hjälp av ett omfattande material visar Larry Diamond i sitt bidrag att denna reträtt har skett på global nivå sedan 2006, det vill säga just då de västerländska ekonomiernas strukturella problem blottades och flera labila demokratier runt om i världen började för-svagas. Det mest uppenbara exemplet på denna reträtt kan skådas i

Inledning 11

Ryssland, men även i många av EU:s nya medlemsstater har utveck-lingen gått i samma riktning.2 Dessutom förhåller sig många protest-partier i de äldre EU-staterna öppet kritiskt till en rad principer som anses vara grundläggande för liberala demokratier: etnisk mångfald, sexuell tolerans och lika rättigheter för alla invånare.

Demokratins byggstenar

Allt detta har under det senaste decenniet ökat det allmänna intresset för vilka faktorer som gynnar och stöder, eller alternativt förhind-rar och försvagar, nationalstaternas demokratier. Krav på en folklig medbestämmanderätt i samhällsfrågor växte fram i de flesta europe-iska länder i slutet av 1800-talet, men det var först efter att flertalet av kontinentens imperier hade fallit sönder i en rad nya nationalstater som dessa krav gav full utdelning. Det finns således en stark kopp-ling mellan konstruktionen av folkligt förankrade nationalstater och etableringen av representativa demokratier. Faktum är att det inte finns ett enda historiskt exempel på en representativ demokrati som skulle ha fungerat skapligt i en större statsbildning än nationalstaten. I det ryska imperiet satte bolsjevikerna punkt för det demokratiska experimentet redan vårvintern 1918, och så länge de brittiska och franska imperierna fortlevde var det aldrig tal om att deras kolonial-folk skulle få demokratiska rättigheter. Förenta staterna är trots sin storlek och sina delstater en nationalstat. Det senaste exemplet på oförmågan att skapa demokratiska styrelsesätt i överstatliga ramverk är som bekant Europeiska unionen.

Demokratiforskarna är tämligen eniga om att franska revolutio-nens krav på frihet, jämlikhet och broderskap alltjämt innehåller de centrala elementen för en fungerande demokrati. Den tyska fors-kartrion Bühlmann-Merkel-Wessels summerar det så här:

… we define freedom, equality and control as the three core principles of democracy. To qualify as a democracy, a given political system has to guarantee freedom and equality. Moreover, it has to optimize the inter-dependence between these two principles by means of control. Control is understood as control by the government as well as control of the government.3


Eller något annorlunda uttryckt: Det bästa skyddet för frihet och jämlikhet är ett folkvalt parlament, vars legitimitet säkras vid varje val och vars vilja avgör vilken regering som styr landet. Demokrati-forskaren Pippa Norris sammanfattar i sin tur denna mekanism som ”the capacity of the people to influence regime authorities within their nation-states”.4

Folklig kontroll, legitimitet eller kapacitet – hur man än översätter de franska revolutionärernas vision om ett samhälleligt broderskap till nutidsprosa, är det just dess väsen som stått i fokus för flertalet av de senaste decenniernas demokratiundersökningar och -utred-ningar. Men vilka krafter har då gett upphov till denna gemenskap och i vilken mån kan de styras i önskad riktning? Forskarna har ofta besvarat denna fråga genom att fokusera på konsekvenserna av de stora röstreformerna i Europa från andra hälften av 1800-talet fram till 1920-talet. Faktum är dock att utvecklingen mot en starkare folk-lig förankring av politiska beslut i samhället är en betydligt längre och mer komplicerad historia än så, vilket gör att det är skäl att se dessa reformer som endast ett av många uttryck för hur effektivt demokratiseringen av beslutsprocessen har framskridit och vilka former den antagit.

Följaktligen påminner Petri Karonen, Matti Roitto och Jari Ojala i sitt kapitel ”Politiska kulturer 1430–1930” i denna bok om att det redan långt innan alla medborgare hade erhållit rösträtt uppstod långlivade och delvis lagligt sanktionerade kanaler för en organise-rad växelverkan mellan makthavarna och folket. I kapitlet ”Det långa 1900-talet” framhåller jag av samma skäl att de demokratiskt valda institutionerna i Sverige och Finland ingalunda var de enda eller ens nödvändigtvis de viktigaste kanalerna och redskapen för politiskt inflytande i dessa stater på 1900-talet. Det är inte enbart arbetsmark-nadsparterna som har haft ett betydande utomparlamentariskt infly-tande på de beslut som fattats i de nationella parlamenten. Ett starkt inflytande på ländernas inrikespolitiska beslut har också utövats av nationella massmedier, multinationella företag och de geopolitiskt agerande stormakterna.

Allt detta gör att vi i denna antologi inte ser demokratier och deras institutioner som entydiga och slutgiltiga samhällsformer, utan sna-rast som på olika sätt folkligt förankrade beslutprocesser med många

Inledning 13

varianter som dessutom ständigt formas av sin egen tid och dess olika kontexter. Det är också viktigt att notera att vi som historiker i begreppet ”politisk kultur” innefattar alla former av samhällelig växel verkan, opinionsbildning och maktutövning. Den representa-tiva demokratin är bara en av många möjliga samhällsformer som alla har sina egna politiska traditioner och därur springande poli-tiska kulturer, som i mycket utgör grunden och anger riktningen för samhällsutvecklingen. I detta skiljer sig vår gestaltning av politisk kultur tydligt från det samhällsvetenskapliga synsättet, som regel-mässigt uppfattar begreppet som synonymt med ett fungerande civil-samhälle (civic culture) och dess inneboende förväntningar på en folklig förankring i samhälleligt beslutfattande.5

Frågeställningarna och perspektiven i denna antologi har dock i övrigt i hög grad inspirerats och influerats av den omfattande sam-hällsvetenskapliga forskning som bedrivits om demokratins väsen och existensvillkor. Samhällsvetarna har sedan länge inom denna dis-kussion använt sig av nyckelbegreppen ”institutioner” (institutions), ”förvaltningssystem” (governance) och ”legalitetsprinciper” (rule of law). Enligt Seymor Martin Lipsets kända tolkning från 1959 är en demokratisk utveckling mer en konsekvens av än en förutsättning för samhällets modernisering. Ekonomisk tillväxt driver fram en industrialisering, och de teknologiska framsteg och utbildningssats-ningar som följer leder till ett upplyst civilsamhälle med en medel-klass, i vars intresse ligger en jämnare maktfördelning och en laglig utveckling av samhällets institutioner och förvaltning.6

Lipsets moderniseringstes har fortlevt i olika varianter fram till våra dagar. Men i takt med att många stater, trots betydande ekono-miska framsteg, inte alls har utvecklats i demokratisk riktning, har forskarna börjat ifrågasätta tesen om att en stigande tillväxt auto-matisk utmynnar i en bredare folklig representation i de politiska organen. I stället betonas mer institutionernas och förvaltnings-systemens betydelse för framväxten av stabila demokratier. Upp-märksammade inlägg i denna riktning har på 2000-talet gjorts av bland andra Francis Fukuyama och forskarduon Acemoglu-Robin-son, som utgående från omfattande komparationer har kommit fram till att inkluderande institutioner är en central förutsättning för eko-nomiskt framgångsrika och stabila samhällen. Genom sin sociala


öppenhet och rättsliga stabilitet attraherar dessa institutioner kapital, företagsamhet, innovationer och nydanande risktagningar. Därför kan autokratier som folkrepubliken Kina inte i längden vara eko-nomiskt framgångsrika samhällen, eftersom deras maktstrukturer förvränger flödet av idéer och kapital.7

Det finns onekligen en ideologisk slagsida i dessa prediktioner. Vi kan inte veta hur Kina ser ut om 20–30 år. Dessutom fram häver Fukuyama att även Förenta staternas demokratiska institutioner brottas med allvarliga problem. Men de ovannämnda forskarnas slut-satser pekar åt samma håll som många av de historiska teorier som under de senaste 50 åren har framförts om de drivkrafter som styrt uppkomsten och utvecklingen av liberala demokratier. Gemensamt för dessa tolkningar är att det finns ett samband mellan framväxten av brett förankrade civilsamhällen och etableringen av stabila demo-kratier med välutvecklade välfärdstjänster. Ifall staten har en politisk kultur med reglerade mekanismer för en dialog mellan makthavare och folk, har den också goda förutsättningar att utvecklas i demo-kratisk riktning, om ekonomin och den yttre säkerheten så tillåter.

Tre drivkrafter

Mot bakgrund av det ovan beskrivna är det naturligt att vi i denna antologi om drivkrafterna bakom Finlands och Sveriges demokratier mellan åren 1890 och 2020 fäster stor uppmärksamhet vid ländernas politiska kulturer. Utvecklingen av de båda ländernas politiska kul-turer har under de senaste decennierna varit föremål för omfattande historieforskning. Det pågår även en livlig forskardebatt om hur län-dernas försvars- och säkerhetspolitik formades av 1900-talets stora geopolitiska förvecklingar och förskjutningar. Men hur geo politiken återverkade på ländernas inrikespolitik och hur detta formade våra demokratiska institutioner finns det klart mindre forskning om.

En liknande brist kan skönjas i utforskningen av de båda län-dernas ekonomiska historia. Svenska och finländska historiker har under de senaste decennierna fäst stor uppmärksamhet vid hur län-dernas ekonomier stegvis kopplades till världshandeln, och analy-serat hur detta bidrog till att höja ländernas levnadsstandard. Hur denna tillväxt och roll i världsekonomin mer exakt samverkade med

Inledning 15

formationen av Sveriges och Finlands demokratier har däremot inte fått någon större uppmärksamhet bland historikerna, även om denna fråga är ytterst aktuell i den nuvarande samhällsdebatten. Antolo-gins författare är således inte enbart intresserade av korrelationer, utan också av orsakskedjor.

Flertalet av de drivkrafter som format våra samhällen har svept över hela den europeiska kontinenten och bottnat i processer som innefattat även andra kontinenter. Följderna av dessa omvälvningar har alltid haft nationella eller regionala särdrag, men vill man förstå deras ursprung och konsekvenser är det dock motiverat att ana lysera hur nationalstaternas politiska kulturer har formats i växelverkan med de långa cykler och vändpunkter som präglat världsekonomin och geopolitiken.

Analysen av dessa kontexter är det metodologiska ramverket för kapitlen i denna bok. Vi frågar oss hur Finlands och Sveriges demo-kratier har styrts och formats av sina politiska kulturer samt av sina positioner i världsekonomin och geopolitiken. Problematiken kan sammanfattas i tre frågeställningar: 1) Hur har dessa drivkrafter samverkat och i vilka situationer har någon drivkraft haft en större betydelse för ländernas samhällsutveckling än de övriga 2) Går det

16

POLITISK KULTUR

DEMOKRATIVÄRLDS

EKONOMIN GEOPOLITIK

Figur 1. Demokratins tre drivkrafterFungerande representativa demokratier har tills vidare uppstått endast i nationalstater med stabila institutioner och ett fungerande civilsamhälle. För att uppnå en sådan stadga i den politiska kulturen har det krävts att dessa nationalstater varit effektivt kopplade till världsekonomin och att de tidigt implementerat teknologiska innovationer. Den tredje förutsättningen för långlivad demokrati är en fredlig geopolitisk omgivning. Utan fred och tillväxt finns det inte heller utrymme för en politisk kultur som möjliggör en lyhörd och tolerant demokrati.


att se nationella särdrag i denna samverkan, det vill säga har vissa drivkrafter varit mer avgörande än andra i Finland jämfört med i Sverige och vice versa? 3) Och slutligen, i vilken mån har enskilda aktörer, samhällsgrupper och olika slumpmässiga faktorer bidragit till hur vissa vändpunkter utfallit och hur detta återverkat på fram-växten av ländernas demokratier och särdragen i dessa?

Det finns två övergripande skäl till vår fokusering på åren 1890–2020. För det första fick kraven på allmän och lika rösträtt bärkraft först från och med 1890-talet, då det skedde en rad genomgripande förändringar i Europas ekonomiska, teknologiska och stormakts-politiska utveckling. Denna utveckling gjorde sig gällande även i Norden. För det andra utgår makro- och globalhistoriska analyser av 1900-talshistoria allt oftare från 1890-talet, eftersom orsakerna till första världskriget står att finna i de samhälleliga drivkrafter och kedjereaktioner som uppstod då.

En välargumenterande företrädare för en dylik gestaltning av ”det långa 1900-talet” är den amerikanska forskaren Mary Nolan. I sin breda analys av Europas och Amerikas transatlantiska relationer kritiserar Nolan den etablerade epokindelningen i ett kort 1900-tal (1914–1989) för att vara alltför fixerad vid ideologiska motsättningar, krigen och stormakternas kortsiktiga framgångar. Utvidgas gransk-ningen till åren 1890–2010 kan det tjugonde seklets drivkrafter enligt henne förklaras i ett klart mångsidigare och mer globalt perspektiv. Kalla krigets slut uppfattades på 1990-talet som en slutgiltig seger för Förenta staterna och dess militära och ekonomiska övermakt i världen. Vid ingången till 2010-talet har emellertid de flesta insett att så inte var fallet och att Sovjetimperiets undergång hade betyd-ligt mer djupgående drivkrafter än så: ”The long-twentieth-century approach avoids determinism and false triumphalism.”8

Denna insikt har bidragit till att vi i bokens avslutande del även blickar några år framåt och dryftar utvecklingen i Finland och Sve-rige fram till 2020-talet. 2010-talets värld omformas som bäst av globala drivkrafter, vars sammanlagda effekt kan visa sig vara lika omvälvande för demokratins framtid som 1890-talets stora omställ-ningar. Intressant nog skulle en sådan vändning stämma väl överens med de cykliska teorier som under de senaste årtionden har fram-förts av vissa makrohistoriskt inriktade historiker.

Inledning 17

Fyra vändpunkter

Den kanadensiske nationalvetaren Eric Helleiner har publicerat ett antal undersökningar, i vilka han urskiljer två faser i ekonomins globalisering sedan mitten av 1800-talet, nämligen åren 1850–1930 och tiden efter 1970. Den första globaliseringsvågen avbröts enligt honom inte av första världskriget, utan först på 1930-talet då Förenta staterna och de västeuropeiska nationalstaterna på grund av Wall Street-kraschen och dess globala konsekvenser tvingades införa kraf-tiga restriktioner i den internationella handeln och kapitalrörelsen. Andra världskriget och efterkrigstidens välfärdsbyggen innebar en förlängning av denna statliga interventionspolitik, men på 1970-talet vidtog en ny frigörelse av kapitalet i Förenta staterna, som sedan dess stegvis har fått globala mått.9

Det finns en uppsjö av olika teorier om den kapitalistiska han-delns globalisering. Men tämligen gemensamt för dem är att de lik-som Helleiner betecknar 1890- och 1970-talen som vändpunkter i utvecklingen. Detta är ett ledande argument även i nationalekono-men Thomas Pikettys stort uppmärksammade verk Capital in the Twenty-First Century.10 I samma riktning pekar också den svenske historikern Lennart Schöns tes om ett cykliskt mönster i den kapita-listiska världshandeln. I likhet med Helleiner ser han 1850-talet som början på en industriell revolution av globala mått, som därefter med intervaller på cirka 40 år har genomgått en rad nya omvandlingar, rationaliseringar och kriser:

Kriserna som infallit i slutet av 1840-talet, i början av 1890-talet, i bör-jan av 1930-talet och kring mitten av 1970-talet har inneburit vänd-punkter. Vi kan nämligen också se att investeringarna i de följande uppgångarna rört sig i nya riktningar. Teknikskiften har inträffat, nya utvecklingsblock har bildats och nya tillväxtkrafter har skapats.11

Schön betonar att dessa vändpunkter inföll samtidigt också i Sverige. Finlands ekonomiska rytm skiljer sig inte heller mycket från detta mönster, även om Finlands tidvis betydande beroende av Rysslands ekonomi och geopolitik har medfört vissa förskjutningar i nämnda omvandlingar.


Det finns många invändningar mot Schöns Tankar om cykler (2006), som var ett inlägg i svensk samhällsdebatt. I sitt översikts-verk Vår världs ekonomiska historia (2010) uttryckte han sig klart försiktigare om dessa cykler. Det oaktat är hans teser tankeväck-ande och värda att testas, inte minst eftersom de är så uppenbart i linje med dagens globalhistoriska tolkningar. Men vad finns det för bevis för att dessa cykliska omställningar i makroekonomin och det teknologiska landskapet skulle ha bestämt rytmen eller riktningen för förändringarna i geopolitiken och de nationella politiska kultu-rerna? Det är alltid svårt att övertyga historiker och statsvetare om lagbundenheter i samhällsutvecklingen. Speciellt utmanande är att göra gällande att den politiska kulturen skulle pulsera i samma takt som ekonomiska och teknologiska omvälvningar.

Ända sedan Karl Marx 1867 lade fram sin teori om kapitalis-mens avgörande inverkan på samhällsutvecklingen och den poli-tiska atmosfären, har forskarna förvisso dryftat hur dessa drivkrafter tidsmässigt har korrelerat med varandra. Skeptikerna har pekat på att den sammanlagda effekten av olika faktorer är så invecklad att deras inbördes följd och verkan inte kan fastställas. Andra har däremot, i likhet med Sidney G. Tarrow, pekat på att den finns en regelbun-denhet i hur det har uppstått politiskt aktiva faser i utvecklingen av nationalstaterna. Han beskriver dem som political opportunity struc-tures, vars uppkomst bottnar i förändringar i samhällsekonomin och teknologin.12 Kjell Östberg har, inspirerad av Schöns och Tarrows perspektiv, lyft fram politiska generationer och samtidskänslor som uttryck för detta samband. Samhälleliga idéer och deras spridning ger ständigt upphov till förändringar i de politiska konjunkturerna, men deras radikalisering och polarisering förefaller vara avhängig av hastigheten av de förskjutningar som samtidigt sker i ekonomin och teknologin. I likhet med Schön skönjer Östberg därför en rytm med cykler på 40 år ända fram till 2010-talet.13

Faktum är att det också i det långa 1900-talets geopolitik går att se en tidsintervall på 40 år. Krimkriget medförde avgörande för-skjutningar i maktbalansen mellan de europeiska stormakterna. Vid ingången till 1890-talet satte följande kedjereaktion i gång inom geo-politiken. Den tysk-ryska alliansen ersattes av en fransk-tysk allians samtidigt som kampen om kolonierna skärptes av Tysklands och

Inledning 19

Japans stormaktssträvanden. Följden var första världskriget och ur krigets aska steg den nya stormakten Förenta staterna, Sovjetunionen och dess fascistiska eller autokratiska motreaktioner, vilka på 1930-talet tillsammans drev Europa in i ett nytt världskrig. På motsvarande sätt vidtog avvecklingen av kalla krigets tudelade Europa redan på 1970-talet. Mycket tyder också på att 2010-talet medför geopolitiska förskjutningar som får konsekvenser för många decennier framöver.

Det kanske trots allt inte är så märkligt att det finns ett tidsmäs-sigt samband mellan dessa ekonomiska och geopolitiska cykler. Stora teknologiska innovationer har en avgörande betydelse både för hur de globala marknaderna utvecklas och hur stormakterna kan driva sina intressen. Stormakternas och imperiernas hegemoniska makt-bruk kräver ekonomiska och teknologiska resurser. När resurserna börjar sina, eller konkurrenterna får ännu bättre tillgångar till sitt förfogande hägrar redan nedgången.

Det bör ändå noteras att även om dessa resurser har varit tillräck-liga, finns det i världshistorien många exempel på hur stormakter har vittrat sönder på grund av dysfunktionella samhällsformer. En viktig förutsättning för teknologiska genombrott och försprång är goda infrastrukturer, stabila samhällsformer och individuella insat-ser, det vill säga samma miljöfaktorer som krävs för framväxten av dynamiska civilsamhällen och demokratiska institutioner. Det är därför logiskt att Schön, utifrån sin tes om världsekonomins cykler om 40 år, gjorde gällande att nyorienteringarna i nationalstaternas politiska liv följer samma mönster.

Elva fallstudier

De ovannämnda perspektiven på demokratins drivkrafter har dis-kuterats livligt inom den forskargrupp som står bakom föreliggande bok och som under åren 2015–2017 har medverkat i ett finsk-svenskt forskningsprogram. Som en röd tråd i vår framställning löper frå-gan om hur och varför ländernas demokratiska utveckling har skilt sig från varandra, utvecklats parallellt och påverkats av varandra. De övergripande variablerna för dessa komparationer har som sagt varit ländernas politiska kulturer, deras positionering på den globala marknaden och hur geopolitiken har influerat deras politiska kul-


turer, vilket i en samhällsvetenskaplig komparation onekligen vore problematiskt, eftersom dessa tre variabler är allt annat än obero-ende av varandra. Den politiska kulturen formas kontinuerligt av den ekonomiska utvecklingen och vice versa. Samma växelverkan finns naturligtvis också mellan ländernas politiska kulturer, ekonomier och geopolitiska lägen, men eftersom historiker uppfattar kompa-rationer mer som ett perspektiv än som en formel, ser vi inte detta som ett oöverstigligt problem. Inom historieforskningen är man nämligen främmande för tanken att samhälleliga drivkrafter skulle kunna undersökas helt separat från varandra.

Vid sidan av olika praktiska skäl för våra komparationer är grann-länderna Finland och Sverige genuint intressanta jämförelseobjekt. Ländernas politiska kulturer har alltjämt starka rötter i den över 600 år långa epoken som gemensamt rike. Detta erbjuder goda möjlighe-ter att utforska hur den statliga skilsmässan 1809 och därav följande förändringar i ländernas politiska kulturer har formats av den glo-bala ekonomin och i den europeiska geopolitiken sedan 1890-talet. Med andra ord, ländernas roller i världshandeln och geopolitiken har sedan dess ofta skilt sig från varandra på grund av Finlands längre avstånd till de centraleuropeiska marknaderna och landets nära grannskap med Ryssland. Dessa likheter och skillnader erbju-der goda möjligheter att jämföra de yttre faktorernas inflytande på den demokratiska utvecklingen.

Ett av ramverken för forskargruppens diskussioner har varit mitt tidigare nämnda kapitel ”Det långa 1900-talet”, som samtidigt är den första av bokens elva fallstudier. I den analyserar jag på ett makro-plan den finländska och svenska samhällsutvecklingen i korstrycket mellan ländernas politiska kulturer och omvälvningar i världseko-nomin och geopolitiken. Jag dryftar också i vilken mån 1890-, 1930-, 1970- och 2010-talen verkligen kan uppfattas som vändpunkter för ländernas demokratier.

De övriga tio kapitlen närmar sig denna övergripande problema-tik var och en på sitt eget sätt. De tre första kapitlen har författats kollektivt av forskartrion Petri Karonen, Jari Ojala och Matti Roitto och fokuserar i främsta hand på epoken 1890–1930, men innehåller också långa perspektiv på samhällsutvecklingen fram till 1890 och ländernas ekonomier fram till 2000-talet. I kapitlet ”Politiska kul-

Inledning 21

turer 1430–1930” analyseras den flera hundra år långa framväxten av de institutioner och traditioner som i slutet 1800-talet i båda län-derna hade etablerat en politisk kultur som var gynnsam för lång-siktigt hållbara demokratiska reformer.

I kapitlet ”Geopolitik och identitet 1890–1930” dryftar forskar-trion hur förskjutningarna och omvälvningarna i stormaktspoliti-ken inverkade på världsekonomin och ländernas politiska kultu-rer. I Finlands fall påskyndade de dramatiska vändningarna tydligt den nationella frigörelsen och demokratins genombrott. I Sverige bidrog de också märkbart till motsvarande reformer och lyfte på grund av de fredligare förhållandena samtidigt fram social-demokratin som en dominerande kraft i rikspolitiken. Ett annat tema i kapitlet är det så kallade identitetsbaserade geopolitiska tän-kandet, som utgående från Rudolf Kjelléns teorier fick stor bety-delse i 1920-talets Finland.

I forskartrions tredje bidrag ”Tillväxt och demokrati. Om ekono-mins politiska långtidseffekter” analyseras hur nivåskillnaden mel-lan ländernas ekonomier i slutet av 1800-talet inverkade på deras omvandling till parlamentariska demokratier. Nivåskillnaden för-blev tämligen stor även under första hälften av 1900-talet. Trots att Finland ständigt var ett eller två steg efter i den ekonomiska tillväx-ten genomdrevs de politiska reformerna i stort sett samtidigt i båda länderna. Bör detta tolkas som att takten på tillväxten är viktigare än från vilken nivå tillväxten sker när det handlar om att skapa gynn-samma förhållanden för en demokratisk utveckling?

Oula Silvennoinen utforskar i kapitlet ”Demokratins framgångs-historia?” hur ländernas industrialister reagerade på de stora för-ändringar som första världskriget och ryska revolutionen hade på de europeiska marknaderna. Den stora skillnaden mellan länderna var att Finland gick miste om sina ryska marknader, vilket gjorde exportindustrins elit mycket mer benägen att tillgripa radikala meto-der i arbetskonflikter än dess svenska kolleger. I blickfånget är särskilt strejkbrytarverksamheten och dess kopplingar till de samhällsvisio-ner som bejakades av mellankrigstidens fascistiska rörelser.

I kapitlet ”Medborgerliga rättigheter?” belyser Ainur Elmgren den finska statsmaktens inskränkningar av yttrandefriheten och de med-borgerliga rättigheterna på 1930-talet samt de reaktioner som detta


väckte bland tidens intellektuella. En viktig aktör i denna debatt var den alltmer vänsterorienterade Erkki Vala. Inspirerad av de svenska socialdemokraternas samtida reformer beskyllde han de finska rege-ringarna för att prioritera exportindustrins intressen på ett sätt som hotade samhällets demokratiska strukturer.

Janne Holmén genomför i kapitlet ”Den demokratiska skolan” en komparativ analys av finländska och svenska utbildningsdebat-ter från tidigt 1960-tal till millennieskiftet. Han argumenterar för att ländernas olika geopolitiska förutsättningar gjorde att ett rätts-statstänkande var starkare i Finland, medan ett mer samhällsorien-terat demokratiskt synsätt kom att prägla debatten i Sverige. Denna skillnad i den politiska kulturen har haft konsekvenser för hur för-söken att demokratisera genom skolreformer har tagit sig i uttryck i de två länderna.

I kapitlet ”Inrikes utrikespolitik?” analyserar jag hur utrikes-politiken utnyttjades i ländernas inrikespolitiska maktkamper under året 1968. I Sverige kretsade mycket kring Olof Palmes kritik av För-enta staternas Vietnamkrig, i Finland säkrades president Kekkonens omval genom att oppositionens vilja att upprätthålla goda relationer med Sovjetunionen ifrågasattes. I båda fallen påverkades dessa mot-sättningar av samtida politiska omvälvningar i Europa, det vill säga av studentradikalismen och händelserna i Tjeckoslovakien.

Eva Blomberg granskar i sitt kapitel ”Att söka rättvisa. Könsdis-kriminering och jämställdhet i Finland och Sverige” hur EU-med-lemskapet tvingade fram ett nytt regelverk i ländernas jämställhets-politik. Hon frågar varför samma reformer och institutioner i de två länderna visserligen väckte liknande motstånd, men ändå gav tämligen olika resultat. Blomberg kopplar detta till den politiska kulturen i respektive länder och de större ekonomiska förändring-arna sedan 1970-talet.

Anu Koivunen flyttar i sitt bidrag ”Bortom nationella medie-offentligheter?” fokus in på 2010-talet och utreder hur skillnaden mellan ländernas mediepolitiska debatter reflekterar olika synsätt på vad som är väsentligt för demokratins funktionsduglighet och framtid i allmänhet. Samtidigt dryftar hon i vilken mån den digi-tala revolutionen naggar de nationella offentligheterna i kanterna och kringskär deras roll som arenor för det demokratiska samtalet.

Inledning 23

Kjell Östberg återkommer i sin långsiktiga analys ”När ingen längre kokar kaffe – eller vad har hänt folkrörelsepartierna?” till frågan om i vilken mån man kan se en kontinuitet i skillnaderna mellan och likheterna i ländernas politiska kulturer under 1900-talet och början av 2000-talet. Han diskuterar härvid också de senaste årtiondenas individualisering och medialisering av politiken, vilket har ökat klyftan mellan politiker och väljare och urgröpt de tradi-tionella partistrukturerna.

Petri Karonen och Kjell Östberg står för den avslutande och sam-manbindande diskussionen.

24

Noter

1 Müller, Demokratins tidsålder, s. 13.2 Diamond, ”Facing Up to the Democratic Recession”, passim.3 Bühlmann, Merkel & Wessels, ”The Quality of Democracy”. Citatet från

adressen www.democracyranking.org/downloads/basic_concept_ democracy_ranking_2008_A4.pdf (s. 6, hämtad 6.4.2017).

4 Norris, Making Democratic Governance Work, s. 51.5 Se t.ex. Inglehart, ”The Renaissance of Political Culture”, s. 1203–1230.6 Lipset, ”Some Social Requisites of Democracy”, s. 69–105.7 Acemoglu & Robinson, Why Nations Fail, passim; Fukuyama, Political Order

and Political Decay, s. 543–548.8 Nolan, The Transatlantic Century, s. 7.9 Helleiner, States and the Reemergence of Global Finance, passim; Helleiner, The

Making of National Money, passim.10 Coleman & Sajed (eds.), Fifty Thinkers on Globalization, passim; Piketty,

Capital in the Twenty-First Century, passim.11 Schön, Tankar om cykler, s. 72. Ett tidigt utkast till denna skrift är Schön,

”40-årskriser, 20-årskriser och dagens ekonomiska politik”, s. 7–18.12 Tarrow, Power in Movement, s. 123–137.13 Östberg, ”Vågor i historien?”, passim.

25

HENRIK MEINANDER

Det långa 1900-talet

Detta kapitel fungerar som ett tematiskt ramverk för antologins övriga bidrag. Därför gestaltas och analyseras här endast övergri-pande trender, vändpunkter och drivkrafter i Finlands och Sveriges demokratiska utveckling mellan 1890-talet och 2010-talets slut. Efter en kort tillbakablick på utvecklingen fram till slutet av 1800-talet ligger fokus på fyra epoker, vars omvälvningar fick avgörande kon-sekvenser för hur formationen av ländernas demokratiska institutio-ner framskred, nämligen 1890-talet, 1930-talet, 1970-talet och 2010-talet. Ländernas utveckling kontrasteras ständigt mot varandra. En central fråga är här hur mycket ländernas demokratier formades av deras politiska kulturer samt av deras positioner i världsekono-min och den europeiska geopolitiken. Kort sagt: hur formades de två ländernas demokratier i korstrycket mellan dessa tre struktu-rella drivkrafter?

Genombrottets förhistoria

En länge omdebatterad fråga bland samhälls- och kulturforskare har varit när, hur och varför genombrottet för det moderna samhället skedde i Europa och Förenta staterna. En del har valt att datera det till franska revolutionen, andra har argumenterat för att de stora förändringarna i människors vardagsliv och i samhällsutvecklingen i praktiken skedde först under första hälften av 1900-talet. Under de senaste decennierna har dock allt fler forskare enats om att detta genombrott i många avseenden inföll på 1890-talet, då de kultu-rella, politiska och ekonomiska effekterna av den andra industriella


revolutionen började slå igenom med full kraft i de mest utvecklade regionerna av Europa och Nordamerika.1

Frågan har sin särskilda giltighet också i utforskningen av de repre-sentativa demokratiernas framväxt och senare utveckling i de västliga nationalstaterna. Det finns nämligen ett uppenbart samband mellan det moderna genombrottet och uppkomsten av en offentlighet, där kraven på en bredare folklig förankring av samhälleliga beslut bör-jade artikuleras allt tydligare och med stöd av den nya teknologin, den snabba tillväxten och en stigande utbildningsnivå också ledde till reformer i önskad riktning. Och inte nog med detta, de verk-samhetsformer och politiska attityder som då etablerades kom på många sätt att styra och påverka ifrågavarande nationalstaters poli-tiska kulturer långt in på 1900-talet. Visserligen formades deras sam-hällsutveckling fortfarande också i hög grad av hur väl de lyckades anpassa sig till världsekonomins och geopolitikens drivkrafter, men hur denna anpassning skedde var avhängigt av hur effektivt och enat deras politiska institutioner förmådde agera i dessa större kontexter.

En forskare som har pekat explicit på denna korrelation mellan det moderna genombrottet och demokratins framväxt är den svenske makrohistorikern Lennart Schön. Hans övergripande förklaring till varför detta skedde uttryckligen på 1890-talet är att det då uppstod en dynamisk samverkan mellan ett antal teknologiska innovationer, som drastiskt höjde industrinäringarnas produktivitet, ökade arbets-kraftens rörlighet och expanderade nationalstaternas verksamhetsfält och offentligheter. När flera sådana betydande innovationer – eller makroinventioner, för att använda ett begrepp av Schöns inspira-tionskälla Joel Mokyr – äger rum inom en kort tid skapas en stadig bas för tillväxten för flera decennier framåt. När dessa innovationer samverkar leder detta till en synergi mellan olika kunskapsområden, som i sin tur ger vind i seglen åt nya innovationer på mikronivå. Med andra ord – uppfinningar inom en samhällssektor sprids till andra och stimulerar därmed både helheten och dess delar.2

Allra tydligast skedde denna synergi i Förenta staterna, där de teknologiska innovationerna kombinerades med stora investeringar, innovativ produktutveckling, expansiv marknadsföring och ett skol-system som var betydligt mer egalitärt än i Europa. Följden var att amerikanerna redan kring sekelskiftet 1900 hade akterseglat Stor-


britannien som världens ledande industristat. Det var också då som de nordiska länderna på allvar rycktes med i den expanderande världsekonomin och tack vare sina gynnsamma samhällsstruktu-rer i snabbt takt började ta igen det försprång som de längre hunna industriländerna hade beträffande levnadsstandard.3

En annan energisk förespråkare av 1890-talet som genombrott-seklet för det moderna samhället är Mary Nolan, som har jämfört de nordiska ländernas snabba tillväxt under åren 1890–1914 med den klart sämre utvecklingen i andra rurala periferier i Europa, såsom Balkanområdet och Iberiska halvön. Hon skriver: ”A different agra-rian structure, a better education system, better transport opportu-nities, and Protestantism all contributed to Scandinavian success.”4 Karakteriseringen är relevant också för förståelsen av varför de nor-diska länderna i motsats till andra rurala periferier i Europa redan i slutet av 1800-talet hade dynamiska civilsamhällen, och varför de sedermera lyckades bättre med att etablera och stabilisera sina libe-rala demokratier.

Att Nolan även nämner transportmöjligheterna, påminner oss om att de nordiska ländernas relativa framgångar under det långa 1900-talet måste förstås också mot bakgrund av deras geografiska läge. En blick på Europas karta avslöjar nämligen att de nordiska länderna har gynnats av sina maritima och arktiska gränser. Dessa har å ena sidan fungerat som skyddsvallar, men å andra sidan också under-lättat handeln och kulturväxlingen med det kontinentala Europa och dess dominerande makter och regioner. Finlands närhet till S:t Petersburg och Danmarks sydgräns med Tyskland var i militär-strategiskt avseende utmanande. Men i jämförelse med exempelvis Baltikums, Polens eller Beneluxländernas lägen mitt emellan kon-kurrerande stormakter, framstår dessa gränszoner dock inte som särskilt besvärliga. Tvärtom har närheten till två av Europas största ekonomier under flera perioder varit ytterst inkomstbringande för Finland och Danmark.

I övrigt pekar Nolan i sin karakterisering av Nordens relativa fördelar på ett antal faktorer som kunde betecknas som uttryck för en politisk kultur, det vill säga ett kulturarv i form av institutioner, värderingar och hierarkier som var gynnsamma för en moderni-sering och för en konkurrenskraftig koppling till världsekonomin.


En närmare granskning av dessa avslöjar enligt många forskare två varianter av detta nordiska kulturarv. Även om Finland och Norge började utvecklas till egna nationalstater efter Napoleonkrigen, kom deras politiska kulturer länge att präglas av att de före det hade utgjort integrerade delar av Sverige och Danmark.

I Finlands fall var denna prägling särskilt stark, eftersom anslut-ningen till det ryska kejsardömet 1809 ingalunda innebar en ned-montering av landets svenska lagar och lutherska religion. Tvärtom garanterades deras fortbestånd explicit av de nya makthavarna. Dess-utom fick storfurstendömet Finland genast en egen förvaltning som varsamt byggde vidare på detta kulturarv, vilket gjorde att landet i de flesta avseenden fortsättningsvis utvecklades i samma riktning som det gamla moderlandet. Denna fortsatta parallellitet lyftes naturligt nog fram i samband med märkesåret 2009 då Finlands och Sveriges gemensamma rike före 1809 uppmärksammades på många sätt. Vid sidan av olika seminarier och högtidligheter utgavs ett antal histo-riska undersökningar, av vilka några fokuserade även på ländernas relationer efter 1809.

En av dessa var Torkel Janssons monografi Rikssprängningen som kom av sig (2009), vars titel kärnfullt sammanfattar hans budskap och slutsats. Enligt honom kom Finlands anslutning till det ryska kejsardömet i så ringa utsträckning att forma landets samhälleliga utveckling under hela 1800-talet att man borde se den som en fort-satt utlöpare av och nära parallell till motsvarande utveckling i Sve-rige. Allra tydligast framgick detta av storfurstendömets lagstiftning, som trots de nya statliga strukturerna i stor utsträckning kom att formas i samma riktning som i Sverige. Flertalet av Finlands sam-hällsreformer kom således att vara tillämpningar eller rent av dåligt kamouflerade kopior av något tidigare genomdrivna lagar i Sve-rige. Detta gällde både nedmonteringen av olika handelstvång och ståndsprivilegier och etableringen av lokalt självstyre och statligt styrda utbildningssystem.

Andra fortsättningsvis starka band mellan Finland och Sverige var den livliga handeln över Östersjön, som fram till 1840-talet kom att fortgå livligare än Finlands handel med Ryssland och även därefter kom att förbli betydande. Och eftersom det svenska språket fram till 1890-talet kvarstod som storfurstendömets ledande offentliga språk,


kom i praktiken hela landets ledande samhällsskikt att vara svensk-kunnigt en god bit in på 1900-talet. Detta underlättade väsentligen kommunikationen mellan länderna och medförde att man i Finland utan svårigheter kunde följa med politiska debatter och initiativ i Sverige – och självfallet också i motsatt riktning.5

Max Engmans motsvarande verk Ett långt farväl (2009) har en lika talande titel. Precis som Jansson framhäver han det svenska kulturarvets stora betydelse för storfurstendömets utveckling under dess första decennier. Men i motsats till Jansson pekar Engman på att Finland, trots sina fortsättningsvis nära kontakter till Sverige och gradvisa utveckling till en stat i staten, samtidigt på många sätt formades i annan riktning under sina 108 år som ett ryskt storfurs-tendöme. Huvudstaden flyttades från Åbo till Helsingfors, vars nya stadskärna i empirestil blev en kejserlig manifestation över unionen med Ryssland. I takt med att S:t Petersburgs och imperiets expan-sion fortsatte, öppnades också helt nya möjligheter för finländarna att idka handel och göra karriär i Ryssland, vilket ledde till en omfat-tande emigration till Nevastaden och till en period som Engman i ett annat sammanhang betecknat som Finlands imperiella decen-nier under åren 1830–1890.6

Allra längst i betoningen av detta imperiella inflytande på storfur-stendömet Finland går dock Matti Klinge, som i sina många skrif-ter om epoken systematiskt kallar den för kejsartiden. Finland fick visserligen behålla sina svenska lagar, men eftersom Sverige fick en ny konstitution redan vid maktskiftet 1809 och genom unionen med Norge strax därefter politiskt började formas i annan riktning, upp-stod genast en spricka i det gemensamma kulturarvet. Denna skulle småningom utvidgas då länderna under andra hälften av 1800-talet utvecklades till nationalstater och finskhetsrörelsen aktivt började ta avstånd från landets svenska arv.7

Något som också vidgade klyftan mellan de två separerade delarna av det forna svenska riket var de diametralt olika reaktioner som 1830 års europeiska revolutionsvåg förorsakade i Sverige och Finland. I Sverige gav den vind i seglen åt en borgerlig offentlighet och ett antal liberala reformkrav, vilka alla på ett eller annat sätt handlade om utvidgning av folkmakten och de medborgerliga rättigheterna. Nu ställdes även explicita anspråk på demokrati, allmän rösträtt och


en enkammarriksdag. I Finland var utvecklingen den motsatta: de ryska myndigheterna skärpte presscensuren och reagerade kraftigt på frihetsyttringar som förekom bland akademiskt folk i Helsingfors. Storfurstendömet regerades därför fram till 1860-talet av en vaksam tjänstemannaelit, som gjorde sitt yttersta för att undvika att Finland skulle irritera makthavarna i S:t Petersburg.8

Det oaktat skedde den första betydande utvidgningen av länder-nas politiska representation i stort sett samtidigt, det vill säga under första hälften av 1860-talet då Sverige fick en tvåkammarriksdag och Finlands ståndslantdag efter 54 års paus åter började samman-träda regelbundet. Även denna gång var en pådrivande faktor olika omvälvningar på den europeiska kontinenten, det vill säga 1848 års revolutionsidéer och Krimkrigets konsekvenser. I bakgrunden fanns också starka inhemska drivkrafter, som alla sammanhängde med statsmakternas behov av att stärka den folkliga förankringen av stora samhällssatsningar. Trenden var således internationell, men enskilda staters förmåga att reagera på den berodde på deras kulturarv, som tenderar att styra samhällsförändringar i en viss riktning, eller för att citera statsvetaren Pippa Norris komprimering, ”cultural change is path-dependent”.9

Nationalism och imperialism

Vid ingången till 1890-talet hade detta kulturellt betingade spår bidragit till att Sverige och Finland i rask takt höll på att omvand-las till dynamiskt fungerande civilsamhällen, där samhällsreformer drevs fram av professionella eliter, politiska partier och växande folk-rörelser, och där kraven på en utvidgning av rösträtten blev alltmer konkreta och radikala.10

I Sverige hade rösträttsdebatten fram till dess i tvåkammarriks-dagen handlat om en seg kamp om tullfriheten. En utvidgning av rösträtten hade nämligen ökat arbetarnas inflytande och därmed även möjligheterna till en avveckling av tullar som värnade om bön-dernas intressen. Läget förändrades genom arbetarrörelsens utom-parlamentariska rösträttkampanj på 1880-talet och konsolidering av ett socialdemokratiskt parti 1889. Följande år bildade liberala och socialdemokratiska krafter Sveriges allmänna rösträttsförbund,


vars banerförare under 1890-talet steg för steg ökade sina mandat i andra kammaren.

Rösträtt förutsatte en årsinkomst på 800 kronor, vilket gjorde att socialdemokraterna inte lyckades erövra tillräckligt mandat i två-kammarriksdagen för att kunna bedriva kampanjen på denna poli-tiska nivå, utan i stället leddes av de parlamentariskt klart starkare liberalerna och deras 1896 grundade Folkparti. Men i takt med den industriella högkonjunkturen steg lönerna och därmed även andelen röstberättigade arbetare. Detta bidrog till att rösträttsfronten gick starkt framåt vid 1905 års andrakammarval och röjde marken för landets första liberala regering, vars rösträttsreform visserligen för-hindrades av första kammaren, och ett halvt år senare återinträdde en högerregering.11

Även i Finland aktualiserades rösträttsfrågan under andra hälf-ten av 1880-talet. Ståndslantdagen med sina fyra ständer var uppen-bart föråldrad och de flesta såg den svenska modellen med två kammare som en naturlig lösning på kort sikt. Reformen förhind-rades dock av språkstriden, som vid samma tid intensifierades mellan landets svenskspråkiga samhällselit och dess finsksinnade utmanare, eftersom en breddning av rösträtten drastiskt hade ökat de sistnämndas politiska representation. De svensksinnade adel- och borgarstånden bedrev därför en förhalningstaktik, trots sina liberala preferenser. Och man befarade också att ett fennomanskt majoritetsstyre kunde komma att fungera som en trojansk häst för förryskningsåtgärder.

Den finländska arbetarrörelsens insatser i denna rösträttskamp förblev helt marginella fram till början av 1900-talet. Finlands indu-strialisering avancerade klart långsammare än Sveriges, vilket inne-bar att andelen fackligt engagerade industriarbetare var anspråkslös. Det var därför främst finskhetsrörelsens representanter i lantdagen som var talesmän för ett utvidgat folkvälde och som ställde frågan varför ett svenskspråkigt fåtal fick regera över ett finskspråkigt fler-tal. De behöll denna ledande roll i rösträttsfrågan även efter upp-komsten av ett riksomfattande arbetarparti 1899, även om det nya partiet genast uppställde allmän och lika rösträtt för båda könen som sin främsta målsättning. Fyra år senare antog det ett marxis-tiskt partiprogram och namnet Finlands socialdemokratiska parti.


Att dessa rösträttskrav kunde drivas fullt ut redan 1906 var dock framför allt en konsekvens av Rysslands förlust i kriget mot Japan 1904–1905. I dess kölvatten uppstod demonstrationer, strejker och våldsdåd i hela imperiet – i Finland utmynnade de i att alla ständer stödde en direkt övergång från en snäv ståndsrepresentation till en demokratiskt vald enkammarlantdag. Arbetarrörelsen hade 1903 sällat sig till den nationella laglighetsfront som aktivt protesterade mot de ryska myndigheternas integrationssträvanden. Socialdemo-kraterna sågs därför inte som en nationell risk, utan som en tillgång.

Övergången från ståndsrepresentation till enkammarlantdag tio-dubblade på en gång antalet röstberättigade. Orsaken till att expan-sionen blev så stor var att Finland som första nation i Europa och andra i hela världen, efter Nya Zeeland, även fick kvinnlig röst- och representationsrätt. Att denna för jämställdheten så fundamentala reform uttryckligen skulle ske först i Finland, var delvis en följd av att den kvinnliga emancipationen redan hade avancerat längre än i de flesta andra europeiska länder och i vissa avseenden ännu längre än i det övriga Norden. Till detta bidrog framför allt två faktorer: en tidig etablering av flickornas grundutbildning och en gradvis expan-sion av yrken och befattningar som blev tillgängliga för kvinnor. Detta ökade märkbart kvinnornas trovärdighet som samhällsaktö-rer och gjorde att inte enbart socialisterna utan även de borgerliga krafterna 1906 ställde sig bakom kraven att kvinnor skulle få röst-rätt, eftersom de felaktigt nog antog att kvinnor var mer konserva-tivt lagda än män.

Men skrapar man på ytan framgår det att lantdagsreformens avsik-ter i stor utsträckning uteblev. Kejsaren behöll rätten att upplösa lantdagen och förkasta dess lagförslag, och 1910 underställdes den finska lagberedningen ryska duman. En räcka lantdagsval följde tätt på varandra och ju mindre parlamentet fick uträttat desto hätskare blev utfallen i offentligheten mot konkurrerande partier, etniska minoriteter och det ryska väldet i Finland. Något som i synnerhet skärpte de nationella motsättningarna var kejsarens veto mot en ny kommunallag, som skulle ha inneburit allmän och lika rösträtt också på lokal nivå.12

I Sverige skedde också en betydande rösträttsreform vid denna tid. År 1909 fick en stor del av den manliga befolkningen över 24 år


rösträtt i val till andra kammaren, vilket fördubblade antalet röst-berättigade. Steget var inte alls lika drastiskt som i Finland, efter-som uppdelningen i en första och en andra kammare kvarstod. Men det förbättrade kommunikationen mellan landets politiska gruppe-ringar betydligt och resulterade, i motsats till i Finland, i konkreta samhällsreformer, som bättre dämpade de sociala motsättningarna förorsakade av industrialiseringen, urbaniseringen och de med dem nära sammanhängande inkomstklyftorna i samhället.

Alla dessa reformer måste förstås mot den bakgrund att länder-nas ekonomier vid den här tiden expanderade kraftigt och att deras statsmakter axlade ansvaret för flera nya samhällssektorer, vilket för-utsatte ökade resurser, skatteintäkter och politisk uppbackning för detta. Ekonomisk tillväxt drev fram politiska reformer, vilka i sin tur möjliggjorde ekonomiska reformer och statliga satsningar som gav tillväxten ytterligare näring. Under 1870- och 1880-talen skedde en markant breddning och systematisering av ländernas skolsystem. Den ovan beskrivna vitaliseringen av föreningsverksamheten och samhällsdebatten skapade i kombination med förbättrade kommu-nikationer en utmärkt mottaglighet för teknologiska innovationer och nya produktionsformer. Detta gav från och med 1890-talet kon-kret utdelning i Sverige och Finland, då ländernas ekonomier därtill gynnades av att marknaderna i Centraleuropa och Ryssland gick in i en ny expansionsfas.

I Sverige drevs högkonjunkturen framåt av en med europeiska mått mätt rekordsnabb elektrifiering av städerna och den tunga industrin, som finansierades med betydande utländska investe-ringar och kredittagningar, vilket reglerades av statsmakten och affärsbankerna. En pådrivande faktor var i detta avseende en rad omvälvande svenska innovationer, såsom trefasig växelström, tele-foner och kullager. Överföringen av högspänningsström över långa sträckor gav Sverige med dess tillgångar till vattenkraft betydande konkurrensfördelar. Nu inleddes en industriell exploatering av Norrlands malmfält och skogar. Tillsammans med järnvägsnätets utbredning och explosionsmotorns genombrott gav allt detta ett remarkabelt lyft åt den svenska industrins produktivitet och lön-samhet, som i motsats till läget i resten av Europa skulle fortsätta genom hela första världskriget.13


Konturerna av Sveriges ekonomiska tillväxt åren 1890–1914 blir ännu tydligare om landets BNP-tillväxt relateras till motsvarande siffror i Västeuropa och Finland. Ett skäl till att Sverige hade en snabbare tillväxt än Västeuropa i genomsnitt berodde naturligtvis på landets tämligen anspråkslösa utgångspunkt, men en närmare granskning visar att tillväxten fortgick starkare och jämnare än i Västeuropa, vilket är ett tecken på ett avgörande trendbrott. Jäm-förs ländernas tillväxt med varandra visar det sig att Finland, trots klart sämre utgångsläge än Sverige, inte lyckades ta igen det svenska försprånget. Sveriges årliga BNP-tillväxt per capita höll sig konstant cirka 40 procent högre än Finlands.14

Om Sveriges industriella genombrott således inföll åren 1890–1910, skedde motsvarande långa kliv i Finlands näringsliv först mellan världskrigen. Även om så var fallet, medförde 1890-talet ett betydande lyft även för finsk ekonomi, vilket framgår av att Fin-lands levnadsstandard (BNP-tillväxt per capita) under de följande två decennierna märkbart knappade in på Västeuropas försprång. Vid ingången till 1890-talet var den västeuropeiska nivån 80 pro-cent högre än i Finland, och 1910 var den endast 50 procent högre. Precis som Sverige gynnades Finlands industrinäringar avsevärt av epokens stora teknologiska innovationer. Detta gällde inte minst landets skogsindustri, vars exportmarknader tack vare de utmärkta järnvägsförbindelserna till Ryssland och den gryende vintersjöfar-ten expanderade snabbt. Symptomatiskt nog byggdes Finlands första isbrytare på ett skeppsvarv i Stockholm och sjösattes 1890.15

Det svenska inflytandet gjorde sig starkt gällande även i andra avseenden. En liten, men för innovationsspridningen betydelsefull immigration av svenska ingenjörer, tekniker och arkitekter, ägde rum och olika svenska och tyska teknologiska innovationer kom snabbt i produktion och distribution på den finska marknaden. Ett talande exempel på detta var introduktionen av kommunala elnät, där Sve-rige och Finland hack i häl gick i spetsen för hela Europa med instal-lationer i flera städer mellan åren 1884 och 1892. I de flesta av dessa fall drog de finländska ingenjörerna och affärsmännen här nytta av sina professionella kontakter till Sverige och självfallet underlätta-des kommunikationen av att svenskan ännu kring sekelskiftet var ett levande språk i finsk handel, industri och vetenskap.16


Till saken hörde även att implementeringen av dylika infrastruk-turer skedde i samhällen som i stort sett liknande varandra. Den kommunala beslutsprocessen var i allt väsentligt likadan och på riksnivå gynnades båda länderna av att statsmakten sedan länge hade varit en stark aktör, vilket gjorde att utfallet av ekonomiska reformer och större satsningar var bättre än på de flesta andra håll i Europa. Detta blev tydligt inte minst vid moderniseringen av län-dernas utbildningsväsenden, kommunikationer och urbana infra-strukturer. På grund av fungerande lagstiftning och statliga inter-ventioner avancerade moderniseringen nästan i samma takt som i Tyskland och Förenta staterna, epokens industriella underland.17

Det är således uppenbart att 1890-talet medförde en helt ny fas i Sveriges och Finlands ekonomier och att båda ländernas närings-liv gynnades betydligt av tidens stora innovationer och drivkrafter i världsekonomin. Tydligt är också att båda ländernas ekonomiska uppsving fick stöd från deras existerande samhälleliga institutio-ner. Att detta samband skulle förklara varför de också var benägna att utvecklas i en demokratisk riktning är dock inte självklart. I de flesta europeiska länder som på 1890-talet rycktes med i den andra industriella revolutionen framfördes krav på en utvidgning av röst-rätten, men endast i ett fåtal av dessa länder kom övergången från byråkratiska autokratier till parlamentariska demokratier att avan-cera rätlinjigt på längre sikt. Uppenbara undantag var i detta avse-ende Tyskland och Storbritannien, och även på andra håll i Europa kom den med industrialiseringen förknippade moderniseringen av samhället och statsmakternas förstärkta roll i processen att utmynna i mycket olika statsskick under 1900-talet.

Forskarna är tämligen eniga om att nationalstaten har varit en grundläggande förutsättning för en samhällelig modernisering, som möjliggjort utvidgning av rösträtt och andra medborgerliga rättig-heter.18 Men hur nationalstaterna påverkades av och reagerade på den andra industriella revolutionens geopolitiska konsekvenser i slutet av 1800-talet dikterades endast delvis av deras politiska kul-turer och koppling till världsekonomin. När stormakternas globala konkurrens om kolonier, marknader och naturresurser skärptes, kom detta att på olika sätt återspegla sig också i relationerna mel-lan och inom de europeiska nationalstaterna. I början av 1890-talet


bröt Tyskland sin långvariga allians med Ryssland och bildade i stäl-let en sådan med Österrike-Ungern. Som motdrag lierade sig Ryss-land med Frankrike och sedermera även med Storbritannien, vil-ket kombinerat med en accelererande upprustning urartade i första världskrigets utbrott 1914.19

Den globala handeln och den ofta krigiska exploateringen av kolonierna gav upphov till enorma kapitalkoncentrationer, som stimulerade industriella investeringar och höjde européernas lev-nadsstandard, men också skärpte skiftena i världshandeln och syssel-sättningen. Eller som Bo Stråth har uttryckt det på engelska, ”welfare and warfare went hand-in-hand”.20 Följden var ökade motsättningar på nationell nivå, alltmer högljudda krav på en utökning av rösträtten och en förbättring av socialskyddet. Ur dessa växande förväntningar på nationalstaten uppstod även ett folkligt förankrat nationalistiskt agg mot andra stater och detta spillde över i en växande irritation mot nationella minoriteter vars lojalitet gentemot nationalstaten ifrågasattes. På så sätt kopplades rösträttsfrågan på många nivåer till den tilltagande nationalismen och till motsättningarna mellan de europeiska stormakterna.21

Ovan nämndes redan de geopolitiska drivkrafterna och de finsk-ryska motsättningarna bakom Finlands omvälvande rösträttsreform 1906. Och hur man än ser på Finlands självständighetsförklaring i december 1917 och det därpå följandet inbördeskriget, var de peri-fera utlöpare av ryska revolutionen och första världskriget. De röda fick vapen av bolsjevikerna i Petrograd och de vita fick ett avgörande flankstöd av en tysk division, som redan elva dagar efter landstig-ningen i Hangö i början av april 1918 arrangerade en segerparad i Helsingfors. På samma sätt bör den svenska rösträttsreformen 1909 också förstås mot bakgrund av den svensk-norska unionens sön-derfall, som ökade förväntningarna på en folklig förankring av den nationella politiken och skärpte kritiken av monarkin.22

Blickar man fram emot följande stora demokratiska reformer i Sverige och Finland –båda genomfördes försommaren 1919 – är det ännu mer uppenbart att de fick sin drivkraft från alla de omstörtande politiska händelser som världskrigets slut gav upphov till i Europa. Ryska revolutionen tog åren 1918–1919 allt grymmare former. Oro-ligheterna spred sig till Tyskland, där kommunister och högerradi-


kala frikårer våren och sommaren 1919 drabbade samman medan fredskonferensen i Versailles pågick. Samtidigt avancerade bered-ningen av Tysklands nya konstitution, som förväntades utmynna i en demokratisk och parlamentarisk författning. Allt detta uppmärk-sammades dagligen i svensk och finländsk press, och mjukade upp de moderat-konservativa krafter som alltjämt var skeptiskt inställda till en utvidgning av rösträtten och riksdagens inflytande.23

De som stretade emot en utvidgning av rösträtten och större makt åt riksdagen, hänvisade vanligtvis till att dylika reformer inte var för-enliga med landets politiska kultur. Men ju närmare man kom den avgörande omröstningen, desto mer styrde liberalernas och social-demokraternas framåtblickande och internationella retorik debat-ten och föste undan hänvisningar till nationella traditioner. Den 24 maj 1919 röstade andra kammaren i Sverige igenom en lag om all-män rösträtt som inkluderade även kvinnliga medborgare. Tjugoåtta dagar senare, den 21 juni 1919, godkändes i Finlands nyvalda riksdag en ny regeringsform (RF 1919) som definierade landet som en suve-rän republik, i vilken ”statsmakten tillkommer folket, som företrädes av dess till riksdag församlade representation”.24

Genom dessa tätt efter varandra genomdrivna reformer blev bägge länderna formellt fullvärdiga demokratier, i vilka regering-arnas verkställande makt i linje med den parlamentariska principen var avhängig av riksdagens förtroende. Sveriges tvåkammarsystem skulle dock fortsätta fram till 1971, vilket några gånger ledde till att landets regering kunde sitta kvar med stöd av första kammaren. I Finland skulle parlamentarismens princip i sin tur kringskäras av att presidenten enligt regeringsformen hade maktbefogenheter att upplösa riksdagen, utlysa nyval och utnämna regeringen, vilket gav presidenten betydande möjligheter att utse och fälla regeringar efter eget tycke.

Folkvälde och folkhem

Ur händelsehistorisk synvinkel var de dramatiska omvälvningarna åren 1917–1919 självfallet avgörande för den representativa demokra-tins genombrott i Finland och Sverige. Men som ovan har framhävts var dessa reformer i likhet med första världskriget kedjereaktioner


på de samhälleliga, ekonomiska och geopolitiska drivkrafter som började omforma Europa och hela den kapitalistiska världen från och med 1890-talet. Första världskriget och dess politiska följder var konsekvenser av denna samverkan och därför är det motiverat att se även 1920-talets utveckling som en utlöpare av denna epok. Kort sagt finns det skäl att uppfatta krig och kriser snarare som följder än som orsaker till stora förändringar i världsekonomin och geopoli-tiken. Återhämtningen från kriget var mödosam och även om sön-derfallet av flera europeiska imperier ledde till uppkomsten av ett antal nya nationalstater, var deras ekonomier och politiska system alldeles för små och oerfarna för en stabil utveckling.

Med undantag av Ryssland introducerades nu representativa demokratier i de flesta europeiska länder, vilket väckte stora förhopp-ningar om framsteg och ökat välstånd. Ju längre årtiondet framskred, desto större kritik började emellertid riktas mot den representativa demokratins funktionsduglighet och så småningom drev den ena staten efter den andra tillbaka till autokratiska eller direkt diktato-riska styren. Att Storbritannien, Frankrike, Sverige och Finland till-sammans med de övriga nordiska länderna och några mindre väst-europeiska nationer höll fast vid sina demokratiska konstitutioner var således undantag som bekräftade en europeisk regel. Men i takt med att den amerikanska Wall Street-kraschen hösten 1929 satte den amerikanska ekonomin i gungning, kastades även de redan mycket bräckliga europeiska ekonomierna in i en djup kris, vilket ledde till stora konsekvenser också för hur demokratierna fungerade.

Förenta staternas avgörande roll i första världskriget kunde beskri-vas som en konkret följd av att den amerikanska industrin under de föregående decennierna hade akterseglat de västeuropeiska indu-stristaterna och redan före kriget hade erövrat betydande mark-nadsandelar på den gamla kontinenten. Eftersom denna expansion på den europeiska marknaden fortsatte även på 1920-talet var det oundvikligt att Wall Street-kraschen 1929 snabbt drabbade också de europeiska ekonomierna. Tysklands återhämtning från kriget och landets enorma krigsskadestånd hade väsentligen finansierats med hjälp av amerikanska krediter. När dessa stryptes, kastades landet in en djup ekonomisk recession som utmynnade i Hitlers makt-övertagande 1933. Liknande djupdykningar skedde i alla europeiska


ekonomier. Efter att Storbritannien i september 1931 hade slopat sin guldmyntfot och frihandelspolitik, skedde en avgörande vändning i hela världsekonomin i riktning mot slutna ekonomier. Inom några veckor meddelade även de nordiska ländernas centralbanker att de avstod från guldmyntfoten.25

I Sverige nåddes botten på den ekonomiska recessionen åren 1931–1933, då arbetslösheten steg till långt över 20 procent och en rad arbetskonflikter och upplopp utbröt. Kulmen nåddes under en arbetskonflikt i norrländska Ådalen i maj 1931, då militärstyrkor som kommenderats till platsen för skydda strejkbrytare öppnade eld mot demonstranterna och fem personer miste livet. Situatio-nen förvärrades av jordbrukets allvarliga lönsamhetsproblem och utmynnade i att socialdemokraterna gick starkt framåt i andrakam-marvalet 1932, och med stöd av en kommunistisk fraktion kunde de ensamma bilda regering. Nu inleddes en långsiktig interventions-politik, som vid sidan av ett omfattande arbetslöshetsprogram inbe-grep en protektionistisk jordbrukspolitik och därmed säkrade Bonde-förbundets uppbackning av socialdemokraterna. Tillsammans med en rask konjunkturförbättring resulterade detta i ett fortsatt starkt stöd för socialdemokraterna och betydande socialpolitiska refor-mer åren 1934–1939, som krävde en skärpning av beskattningen.26

Efter andra världskriget framhävdes gärna i västvärlden att den stora ideologiska vattendelaren i 1930-talets politik hade stått mellan den fria, demokratiska och kapitalistiska världen och dikta turerna i Italien, Tyskland och Sovjetunionen. Men som bland andra Norbert Götz har påpekat var reaktionerna på den kapitalistiska världseko-nomins djupdykning i stort sett desamma i alla dessa länder, det vill säga en skärpt protektionism och statlig interventionspolitik som ökade uppslutningen kring en nationell enhetskultur. I det nazistiska Tyskland beskrevs denna uppslutning kring staten som förverkligan-det av en Volksgemeinschaft och i Förenta staterna med sloganen New Deal. I Sverige omdefinierade statsminister Per Albin Hansson det av sekelskiftets konservativa krafter myntade nationalistiska begreppet ”folkhem” och gjorde det till en devis för socialdemokratins klass-överskridande och nationellt enande samhällsvision.27

En motsvarande statligt styrd interventionspolitik med block-överskridande överenskommelser tog form även i de övriga nordiska


länderna. I Finland gick emellertid utvecklingen i denna riktning endast delvis på grund av de svårigheter som krisen i den kapita-listiska världsekonomin gav upphov till. Mellankrigstiden kom att bli den finska industrialiseringens stora genombrottsepok. Många exportbranscher drabbades visserligen av krisen, och arbetslös-heten nådde alarmerande siffror på vårvintern 1932, men i likhet med de övriga nordiska länderna repade sig Finland snabbare än Väst europa. Detta berodde framför allt på skogsindustrins snabbt förbättrade produktivitet och erövring av nya marknader bortom haven. Betydelsefull var även upprustningen i Central europa, som redan åren 1934–1935 ökade efterfrågan på många andra finska export artiklar.28

Precis som under 1890-talet påverkades den finska politiken på 1930-talet mer än politiken i Sverige och de andra nordiska länderna av de tilltagande spänningarna mellan stormakterna. Ett uppenbart skäl till detta var att den nyblivna republikens relationer till den stora grannen Sovjetunionen förblev ytterst svala, trots att länderna 1920 hade slutit en fred och 1932 undertecknat ett nonaggressionsavtal. Minnet av 1918 års krig levde starkt kvar och utmynnade ständigt i hätska utfall i offentligheten på båda sidorna av riksgränsen. När denna ideologiska antagonism i slutet av 1920-talet skärptes, gav detta upphov till Lapporörelsen – en högerpopulistisk folkrörelse, som uppbackad av skyddskårerna och exportindustrin 1930 tving-ade fram ett regeringsskifte och en lag som förbjöd all kommunis-tisk verksamhet i offentligheten.29

Lapporörelsens agitation och massdemonstrationer ackompan-jerades av en hotfull kritik mot landets demokratiska konstitution och en delvis systematisk terror av vänstersinnade politiker. Utveck-lingen påminde i hög grad om den politiska högerkantring som vid samma tid drev Tyskland och de flesta andra randstater i Europa in i olika former av autokratiska statsskick. I Finland väckte denna högerpopulism dock småningom ett allt bredare politiskt försvar av landets demokratiska representation och lagar, vilket också blev utslagsgivande vid kväsningen av Lapporörelsens snöpliga kuppför-sök 1932. Ur dess ruiner uppstod visserligen snabbt ett fascistparti, vars parlamentariska stöd i mitten av 1930-talet som mest uppgick till 7 procent av alla angivna röster. Som motvikt till detta bildades


1932 en liberalt ledd minoritetsregering, som med parlamentariskt stöd av socialdemokraterna styrde landet framgångsrikt fram till 1936. Ett år senare bildade dessa partier en så kallad rödmyllerege-ring, det vill säga en regeringskoalition med arbetarnas och bön-dernas politiska partier som bärande krafter, på samma sätt som i de övriga nordiska länderna.30

Varför kom Finlands politiska utveckling att följa det nordiska mönstret, trots att landets levnadsstandard förblev klart lägre än i Sverige och arvet från inbördeskriget 1918 fortsättningsvis gav näring åt både höger- och vänsterradikala krafter i samhället? En orsak var rimligtvis Finlands stabila civilsamhälle, som var ett uttryck för den politiska kultur som hade gett landets utveckling en konstruktiv rikt-ning redan på 1800-talet. Men frågan är om denna politiska kultur hade räckt till om Finlands ekonomiska tillväxt av någon orsak hade rubbats för en längre tid och landets höger- och vänsterradikaler hade fått större spelrum i politiken. Det var således kombinationen av ett fungerande civilsamhälle och en snabb ekonomisk återhämt-ning som under 1930-talet styrde Finland i en annan konstitutionell riktning än de övriga randstaterna. I likhet med Finland var dessa i övervägande grad agrarländer, men de hade inte en exportbransch likt skogsindustrin som kunde ha gett lyft åt ekonomin.31

Något som också skilde Finland från de baltiska staterna var lan-dets klart längre parlamentariska traditioner och starkare uppslut-ning kring nationalstaten. Det fanns fortsättningsvis stora ideolo-giska motsättningar mellan de finländska socialdemokraterna och landets borgerliga partier, som i sin tur kivades inbördes i språk-frågan. Men när det gällde inställningen till nationalstaten och dess demokratiska institutioner var deras hållning klart mer enhetlig än på de baltiska ländernas partifält, vilket framgick särskilt tydligt under andra hälften av 1930-talet, då det säkerhetspolitiska läget i Europa försämrades. Den första stora reformen som rödmylle-regeringen 1937 drev igenom var en ny universitetslag, som på ett avgörande sätt dämpade språkstriden och stärkte den nationella endräkten. En bidragande orsak till detta var också att man i Sve-rige uppfattade språkstriden som ett hinder för det finsk-svenska säkerhetspolitiska samarbete som i synnerhet Finlands statsledning energiskt eftersträvade.32


Det nordiska exemplet var naturligtvis en viktig förebild för social-demokraternas och Agrarförbundets blocköverskridande koalition, men faktum är att partierna i fråga alltsedan den parlamentariska demokratins genombrott våren 1919 flera gånger hade stått på samma sida i nationellt viktiga frågor. De drev tillsammans igenom landets republikanska regeringsform sommaren 1919 och agerade även i samråd mot Lapporörelsen när dess utomparlamentariska makt-utövning började urarta vintern 1930–1931. För även om de, som utpräglade producent- och konsumentpartier, stod på olika sidor i tull- och socialpolitiken, förenades de under 1930-talet alltmer av insikten om att värnandet om demokratin och nationalstaten krävde en bred allians både mot yttervänstern och -högern.

Ett annat led i dessa strävanden var att de finländska social-demokraterna höjde sin profil som ett fosterländskt och klassöver-skridande parti, i vars intresse det inte enbart låg att driva arbetarnas intressen, utan att tjäna hela nationen. Att denna retorik väsentligen var densamma som i Sverige var ingen slump. De nordiska social-demokraterna intensifierade under 1930-talet sitt samarbete och kom då fram till att en dylik breddning av det ideologiska budskapet var nödvändig för deras trovärdighet som nationellt integrerande par-tier. När socialdemokraterna sedan axlade regeringsansvaret och världsläget skärptes fick de lov att agera i enlighet med sina löften. Särskilt tydligt var detta i Finland, där socialdemokraterna gick med på ökade försvarsanslag och uttryckte sig rent av försiktigt positivt om fältmarskalk Mannerheim, som tjugo år tidigare på den röda sidan hade varit känd som den vite slaktaren.33

En motsvarande uppslutning kring nationalstaten skedde i dessa tider runt om i Europa, men i Sverige och Finland kom denna pro-cess att vara särskilt tydlig. Ländernas snabba ekonomiska återhämt-ning på 1930-talet, kombinerat med en skärpt protektionism och betydande statliga interventioner, jämnade vägen både för sociala reformer och en konstruktiv dialog mellan arbetsmarknadsparterna. I sak innebar detta att statsmakten och korporationerna axlade ett växande ansvar för samhällsutvecklingen och i många frågor kom att ställa de demokratiskt valda riksdagarna inför fullbordat faktum, eller åtminstone inför färdigt uttänkta lösningar. Detta uppfattades dock sällan som ett hot mot den representativa demokratin eller de


politiska partierna, vilket väsentligen berodde på att korporativism sågs som ett stärkande komplement snarare än ett konkurrerande alternativ till den rådande politiska ordningen.

En konkret följd av denna hållning var ett för svensk samhälls-utveckling avgörande samförståndsavtal, som uppnåddes mellan de svenska arbetsmarknadsparterna 1938. Detta så kallade Saltsjö-badsavtal slöts i samråd med den socialdemokratiska regeringen trots att det var gynnsamt för arbetsgivarna, som mot ett inofficiellt löfte om att strejkerna skulle upphöra slopade sina strejkbrytarnätverk. Detta hade dock inte varit möjligt om inte makten över fackförbun-den hade koncentrerats till centralorganisationen LO:s ledning, vil-ket effektivt lamslog kommunisternas strejkiver och möjligheter att konkurrera med socialdemokraterna. Andra väsentliga, men icke uttalade komponenter i överenskommelsen, var att exportindustrins konkurrenskraft hädanefter skulle diktera löneutvecklingen och att statsmakten inte skulle blanda sig i parternas avtal och överens-kommelser. Den sistnämnda uppgörelsen innebar att regeringen överlät en del av sin makt åt arbetsmarknadens parter och därmed även kringskar den representativa demokratins möjligheter att styra utvecklingen.34

Överenskommelsen innebar en långsiktig allians mellan å ena sidan den socialdemokratiskt ledda staten och arbetskraften och å andra sidan exportindustrins och kapitalets representanter. Båda parter tvingades till eftergifter, men sammanlagt gynnades vardera parten av lösningen. Socialdemokraterna kunde kväsa kommunis-terna och fick stabilitet i sysselsättningen och lönesättningen, vilket inte bara gynnade landets tillväxt under flera decennier. Stabiliteten gav trovärdighet åt deras vision om ett klassöverskridande folkhem och säkrade deras fortsatta valframgångar och grepp om statsmak-ten. Det vill säga folkhem i stället för klasskamp. Lika uppenbart är att arbetsfreden höjde hela näringslivets produktivitet och export-sektorns anseende som investeringsobjekt och leverantör.35

Om ekonomiska och partipolitiska beräkningar låg bakom den svenska alliansen mellan nationalstaten och korporationerna, var motsvarande utveckling i Finland en följd av drastiska vändningar i stormaktspolitiken. Fram till andra världskrigets utbrott vägrade arbetsgivarna i Finland att erkänna fackförbunden som sin mot-


part på arbetsmarknaden, trots att den svenska modellen ökade trycket för en likadan lösning i Finland. Industrin sysselsatte en klart mindre andel av befolkningen än i Sverige och dessutom var all kommunistisk verksamhet förbjuden, vilket indirekt försvå-rade socialdemokraternas förhandlingsposition. Men redan strax efter finska vinterkrigets utbrott senhösten 1939 skedde en märkbar attitydförändring, som i januari 1940 utmynnade i ett ömsesidigt erkännande av arbetsmarknadens intresseorganisationer. Denna så kallade januariförlovning upplevdes på arbetsgivarhåll som något man tvingats ingå på grund av ”kriget och fosterlandets framtid”. Men även om överenskommelsen inte alls var lika komplett som Saltsjöbadsavtalet, och också kom att negligeras flera gånger efter kriget, etablerade den en plattform för senare uppgörelser och alli-anser mellan den social demokratiska eliten, industrisektorn och statsmakten.36

Arbetskraftens och kapitalets allians med nationalstaten förstärk-tes i bägge länderna under efterkrigstidens tre första decennier, även om den i Finland, på grund av den finska yttervänsterns starka stöd i samhället, ingalunda var lika rätlinjig som i Sverige. I detta var Sve-rige och Finland inga undantag. Världskriget hade skärpt national-staternas grepp om samhällsutvecklingen och efter fredsslutet vid-tog i Västeuropa och Norden konstruktionen av välfärdsstater, vilket förutsatte en fortsatt utvidgning av den statliga interventionspoliti-ken. I takt med den stigande levnadsstandarden och de därav för-anledda skattehöjningarna samt inkomstöverföringarna förstärktes även den föreställda gemenskap som nationalstaten enligt Benedict Andersons klassiska tes väsentligen var beroende av.37 Här gynna-des de nordiska länderna av att de i högre grad än övriga Europa var enhetskulturer, som trots den fortgående sekulariseringen ten-derade att hålla fast vid de lutherska värderingar som hade format ländernas civilsamhällen. Allra tydligast framgick detta lutherska inflytande av att välfärdstjänsterna var universella, det vill säga var medborgerliga rättigheter och inte behovsprövade som i Västeuropa. Ideologiska redskap i denna gemenskap blev en för alla medborgare avgiftsfri utbildning och ett statligt radio- och tv-monopol som ska-pade och upprätthöll en nationell offentlighet av aldrig tidigare eller senare upplevda mått.38


Något som också förstärkte denna uppslutning kring national-staten var de motsättningar som rådde mellan stormaktsblocken genom hela kalla kriget. Sverige och Finland definierade sig själva som militärt alliansfria stater med en konsekvent neutralitetspolitik. Denna positionering krävde att ländernas statsledningar i sin ut rikes- och säkerhetspolitik ovanligt tydligt framhävde att de agerade som självständiga stater och att deras linje var demokratiskt förankrad. I Sverige förstärkte detta trovärdigheten i den social demokratiska tesen om att landets utrikes- och inrikespolitik bildade en helhet, det vill säga att byggnationen av folkhemmet förutsatte en konsek-vent neutralitetspolitik. På motsvarande sätt kom den finska utri-kespolitiken att starkt präglas av axiomet om att landets existens och välgång var beroende av att det så långt som möjligt höll sig utanför stormakternas intressekonflikter. Dessa strikta linjedragningar utåt ledde dock tidvis till komplicerade motsättningar i de parlamenta-riska debatterna och offentligheten, eftersom de statsbärande par-tierna av taktiska skäl gärna beskyllde oppositionen för att inte följa den valda vägen.39

Nationalstatens eftermiddag

Vid ingången till 1970-talet ställdes de svenska och finska national-staterna med sina representativa demokratier dock inför nya utma-ningar. Även denna gång drevs förändringarna framåt av flera sam-tida drivkrafter, det vill säga av förskjutningar i inrikespolitiken och ländernas ekonomiska konkurrenskraft samt av de sprickor som började uppstå i den ekonomiska och stormaktspolitiska världsord-ning som vuxit fram i slutet av 1940-talet. Slutet av 1960-talet blev en vändpunkt i efterkrigstidens samhällsutveckling överallt i Europa. Efter över två årtionden av snabb tillväxt och ökande välfärd skedde ett dramatiskt uppbrott från efterkrigstidens ”framgångshistoria” när studentungdomen började ifrågasätta de nationella enhetskul-turerna och deras politiska institutioner. Det var inte enbart de bor-gerliga partierna och deras samhällsvärderingar som ifrågasattes av denna ofta nog så radikala och utopistiskt sinnade studentvänster. Även socialdemokraterna hamnade i skottfältet när de på grund av sin centrala roll i välfärdspolitiken och samhällsutvecklingen i all-


mänhet började framstå som en maktfullkomlig kraft som vänsla-des med storkapitalet.40

Denna sociala mobilisering fick ett extra lyft av att det handlade om en internationell trend, som effektfullt exponerades i det nya tv-mediet. Till effekten bidrog också att kritiken av de rådande struk-turerna gestaltades som en generationskonflikt och därför appelle-rade starkt till efterkrigstidens stora årskullar. Till följd av konflikten höjde socialdemokraterna i bägge länderna sin socialistiska profil, vilket oundvikligen tärde på den nationella endräkt man byggt upp med de borgerliga partierna sedan 1930-talet. I Sverige ledde detta till ett ökat stöd för mittenpartierna, vilket utmynnade i att landet efter 1976 års riksdagsval fick sin första borgerliga regering på 44 år. I Finland skedde inte en motsvarande kantring, eftersom man fort-sättningsvis föredrog blocköverskridande regeringar för att dämpa den sovjetiska påtryckningen. Men visst kom den växande ideo-logiska klyftan att öka spänningen mellan de traditionella rege-ringspartierna, Socialdemokraterna och Centerpartiet, också här. Till detta bidrog även att dessa partier förberedde sig för den makt-kamp om presidentämbetet som skulle bryta ut när dess långvarige inne havare Urho Kekkonen trädde tillbaka.41

Trots sin synlighet och mobiliserande effekt kom studentrörel-sen aldrig att utvecklas till en betydande politisk kraft. Redan i slutet av 1960-talet började den fragmentiseras i ett antal konkurrerande klickar och ideologiska grupperingar. På 1970-talet breddades dessa visserligen till en front av alternativa politiska rörelser och opinio-ner, men de utmynnade inte i nya riksdagspartier. Utvecklingen var i detta avseende väsentligen densamma i Sverige och övriga västliga demokratier. En annan proteströrelse som emellertid gav upphov till ett nytt riksdagsparti var Finlands landsbygdsparti, som hade upp-stått inom Centern och erhöll närmare 10 procent av rösterna i 1970 och 1972 års riksdagsval.42

Vid sidan av dessa spänningar inom partifälten skedde på 1970-talet ett uppsving av alternativa folkrörelser i båda länderna. Dessa folkrörelser fokuserade på ensaksfrågor, såsom fredsrörelsens kamp mot atomvapen och den gröna rörelsens ekologiska agenda, vilket gjorde att de sällan fick sin röst tillräckligt hörd inom de etablerade partierna. Trots att kvinnor hade fått rösträtt och medborgerliga rät-


tigheter i Finland och Sverige redan ett halvt sekel tidigare, kämpade även kvinnorörelsen länge med ett motsvarande trovärdighetspro-blem. Fram till 1970-talet kvarstod därför många betydande hin-der för en könsneutral behandling av ländernas medborgare. Dessa hinder uppmärksammades nu och ledde till sociala reformer som underlättade kvinnornas förvärvsliv och samhällsengagemang. Ett symboliskt uttryck för denna förändring i könsrollstänkandet var en i Sverige 1979 stiftad jämställdhetslag, som jämnade vägen för en motsvarande lag i Finland 1986.43

Den starka tudelningen mellan etablerade riksdagspartier och floran av alternativa folkrörelser förstärkte kritiken gentemot den representativa demokratin. I kombination med yttervänsterns ifråga-sättande av det västerländska mångpartisystemet, precis som under tidigare politiska brytningsskeden, gav kritiken näring åt ett antal nya betydelser av demokratibegreppet. Partierna och folkrörelserna framhävde nu med större frenesi än någonsin att de var uttryck för en demokratisk opinion, vilket medförde att i stort sett alla politiska samhällsvisioner vid denna tid framhävdes med egna tolkningar av epitetet demokrati. Allra starkast blev kraven på en ekonomisk demo-krati, det vill säga på en ökad statlig kontroll av kapitalet och en skärp-ning av den progressiva inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.

I Sverige ledde dessa krav till att det av socialdemokraterna kon-trollerade LO (Löntagarnas landsorganisation) 1975 lade fram ett förslag om införande av löntagarfonder. En del av företagens vins-ter skulle med andra ord tillfalla löntagarna via för ändamålet ska-pade fonder. Förslaget väckte ingen entusiasm i den socialdemokra-tiska partiledningen men kunde inte heller avfärdas, eftersom LO:s inflytande vid denna tid var stort och riksdagsval stod för dörren. Beredningen av förslaget fördröjdes dock och på grund av valför-lusten 1976 uppsköts reformtanken tills socialdemokraterna återfick regeringsmakten 1982, för att sedan medvetet urvattnas till ett tids-begränsat experiment utan konkreta följder.44

Som alternativ framförde den socialdemokratiska rörelsen den 1976 genomdrivna Medbestämmandelagen, som enligt Olof Palme skulle bli ”den största demokratireformen sedan den allmänna röst-rättens införande”. Lagen förutsatte emellertid att fackföreningar och arbetsgivare tecknade särskilda medbestämmandeavtal och dessa


blev, åtminstone på den privata sidan, så urvattnade att förhoppning-arna aldrig kom att infrias. Den nya och mer marknadsorienterade politik som socialdemokraterna genomförde på 1980-talet jämnade samtidigt vägen för de stora strukturreformer som på 1980-talet gav ett nytt lyft åt Sveriges ekonomi och omvandling till en framgångsrik producent av globala konsumtionsvaror och tjänster.45 De finländska vänsterpartiernas försök att få till stånd en motsvarande medbe-stämmandelag i Finland misslyckades däremot gång efter annan. Enligt en del bedömningar bidrog detta till att landets arbetsmark-nadsparter och riksdag ännu i mitten av 2010-talet var oförmögna att genomdriva motsvarande för ekonomins konkurrenskraft nöd-vändiga samhällsreformer.

Vänsterpartiets och den radikala studentrörelsens ifrågasättande av folkhemspolitiken och krav på en ekonomisk demokrati gjorde det lättare också för arbetsgivarparten att ta avstånd från Saltsjö-badsandans avtalsmodell. En annan orsak till detta var att staten, och därmed även politikerna, på grund av den svällande tjänste-mannasektorn och sin funktion som statliga arbetsgivare, började blanda sig i förhandlingarna. Efter flera års tilltagande ordkrig och friktion på arbetsmarknaden tog arbetsgivarna steget ut och väg-rade att fortsätta centrala avtalsförhandlingar, vilket utmynnade i ett separat arbetsavtal 1983 inom den för exporten centrala metall-industrin. Detta drog i praktiken undan mattan för den nationella avtalsmodell som styrt landets näringsliv sedan slutet av 1930-talet.

Förändringarna på den svenska arbetsmarknaden skedde i nära växelverkan med en rad andra trendbrott och samhällsmotsättningar i 1970-talets Sverige. Socialdemokraternas förlust i riksdagsvalet 1976 var i många avseenden ett uttryck för den frustration som hade brett ut sig i samhället när tillväxttakten avtog och de stora löftena om en breddning av den ekonomiska och lokala demokratin kom på skam. Även om inkomstskillnaderna varken förr eller senare har varit så små som i 1970-talets Sverige, föreföll denna stagnation att plötsligt blotta det under efterkrigstidens tillväxtår så skickligt kamouflerade klassamhället. Till detta bidrog även att en mer samhällskritisk elit vid denna tid tog över kontrollen av medierna och det offentliga samtalet, vilket skärpte den politiska retoriken och resulterade i ett fränare samhällsklimat.


I mitten av 1970-talet kunde visserligen få förutse att Sveriges ekonomi stod inför en smärtsam strukturomvandling. Men i takt med att de västeuropeiska industrinationerna i Förenta staternas kölvatten drev in i en lågkonjunktur, som bidrog både till det dollar-bundna Bretton Woods-systemets kollaps och till oljekrisen, tappade den svenska järn-, stål- och varvsindustrin snabbt sin konkurrens-kraft på världsmarknaden. Statsmaktens subventionspolitik hade i en sådan situation ingen effekt. Inom tio år hade en stor del av den tunga industrin fått ge vika för en växande tjänstesektor. Den var framdriven av den nya IT-teknologin, omfattande rationaliseringar och det internationella kapitalets allt friare rörlighet och gav ett lyft åt landets investeringar och sysselsättning. Och när statsbudgeten kommit i balans inledde den socialdemokratiska regeringen en lång-siktig skattelättnadspolitik som skulle fortgå in på 2000-talet, obe-roende av vilket block som axlade makten.46

Precis som under världsekonomins föregående stora vändpunk-ter på 1890- och 1930-talen, gynnades det svenska näringslivets och samhällets strukturomvandling av förmågan till en snabb omställ-ning av produktionen, vilket med undantag av 1990-talets svacka garanterade en utmärkt BNP-tillväxt under de följande tre decen-nierna. Nu handlade det om en medveten utlokalisering av pro-duktionen till länder med lägre produktionskostnader, vilket med-förde att landet fick en rad alltmer globalt fungerande koncerner. Anslutningen till denna tredje industriella revolution krävde stora utlandsinvesteringar, vilket oundvikligen medförde en förlust av inhemska arbetsplatser och investeringar. Men när vinsterna bör-jade strömma in återverkade utlandsinvesteringarna positivt på de inhemska näringarna, som under tiden hade uppnått en postindus-triell fas med betydligt högre förädlingsvärden.47

Finlands näringsliv och inrikespolitik påverkades naturligtvis också av dessa omvälvningar i världsekonomin, men effekterna var i vissa avseenden annorlunda jämfört med Sverige. Efter ytterligare en konjunktursvacka i mitten av 1970-talet uppnåddes hösten 1977 på Korpilampi konferenscentrum, väster om Helsingfors, en överens-kommelse mellan arbetsmarknadsparterna och partifältet om en rad ekonomiska målsättningar som minskade de vilda strejkerna, däm-pade näringslivets devalveringskrav och röjde vägen för en block-


överskridande konsensusretorik. Denna Korpilampi-anda skulle sedermera ofta åberopas på samma förmanande sätt som man i Sve-rige hade gjort med 1930-talets Saltsjöbadsavtal, inte minst eftersom Finlands ekonomi därefter gick in i en ny och långvarig tillväxtfas.48

Ett annat skäl till denna återhämtning var Finlands sena industria-lisering, som innebar att produktionskostnaderna för landets tradi-tionella industrinäringar på 1970-talet alltjämt var lägre än i Sverige och därför inte slogs ut lika snabbt. Därtill kom landets omfattande handel med Sovjetunionen, som tidvis uppgick till närmare 20 pro-cent av värdet på all utlandshandel och fram till slutet av 1980-talet fortgick utan konkurrens, vilket fördröjde rationaliseringar och en systematisk utlokalisering av industriproduktionen till låglöne länder. Noteras bör även att skogsindustrin, som fortsättningsvis var landets viktigaste exportbransch i västhandeln, trots de stora förskjutning-arna i den globala ekonomin lyckades bibehålla sin konkurrenskraft under 1970- och 1980-talen.

Det som mest skilde Finlands samhällsutveckling från Sveriges var dock, liksom tidigare, konsekvenserna av grannskapet med Sovjet-unionen. Som en kärv lärdom av andra världskriget blev den ledande tanken i landets utrikespolitik att med alla medel undvika konfron-tation med den östra grannen. Till detta förmanade redan det säker-hetspolitiska VSB-fördrag (VSB = vänskap, samarbete, bistånd) som länderna slöt 1948 och som skulle förnyas med jämna mellanrum genom hela kalla kriget. Vid sidan av den tämligen systematiska självcensur som tillämpades på all nyhetsförmedling som gällde öst-blocket och kommunismen, kunde landets kommunistparti och i synnerhet dess mest Moskvatrogna falang alltid räkna med ett bety-dande politiskt och ekonomiskt stöd från Sovjetunionen.

Förbudet mot all kommunistisk verksamhet i samhället hade upp-hävts genast efter kriget. Kommunisterna intog därför snabbt en framträdande roll inom fackförbunden och partifältet, vilket kom-binerat med det sovjetiska stödet gjorde att de, i motsats till läget i Sverige, inte kunde negligeras utan ingick i flera blocköverskridande majoritetsregeringar under 1970-talet. Arkitekten bakom denna poli-tik var president Urho Kekkonen, som insåg att kommunisternas regeringsansvar skulle tvinga dem att stöda konstruktiva lösningar på arbetsmarknaden och samtidigt gynna de finsk-sovjetiska relatio-


nerna och därmed också hans egen maktposition. Förutsättningen för att denna balansgång skulle lyckas var dock att socialdemokra-terna lierade sig med mittenpartierna, det vill säga bildade blocköver-skridande regeringar där både kommunister och Centern ingick. En annan ur demokratins synvinkel problematisk konsekvens av Kekko-nens starka styrning vid regeringsbildningarna var att ministärerna förblev kortlivade och att både det konservativa Samlingspartiet och det gentemot Kekkonen starkt kritiska Landsbygdspartiet trots bety-dande valframgångar förvägrades regeringsansvar åren 1966–1983.49

Något som också krävdes för att denna sköra jämvikt skulle fung-era var en långsiktig arbetsmarknadspolitik. Våren 1968 hade de tidigare så splittrade fackförbunden återförenats till en centralorga-nisation, som tillsammans med arbetsgivarparten och staten ingick ett inkomstpolitiskt helhetsavtal. Statsmakten kompletterade löne-avtalet med en rad ekonomiska och socialpolitiska reformer och i detta skilde sig denna korporativistiska lösning markant från den svenska modellen, som uttryckligen byggde på att staten inte blan-dade sig i saken. Utan statsmaktens medverkan hade avtalet dock knappast kunnat uppnås, eftersom motståndet mot en dylik förlik-ning fortfarande var starkt både på kommunistiskt håll och inom arbetsgivarlägret.50

Kommunisterna ansåg inte utan orsak att korporativismen tjä-nade kapitalets intressen och fråntog både de enskilda fackförbun-den och riksdagen makt. Arbetsgivarna och den politiska högern misstänkte å sin sida att statsmakten skulle visa större förståelse för fackförbundens krav. Man böjde sig emellertid för trepartsmodellen, eftersom den säkrade dem ett starkt inflytande i arbetsmarknadspoli-tiken även i fortsättningen. I annat fall hade inflytandet kunnat glida över i riksdagens händer. Vänsterpartierna hade nämligen majoritet i riksdagen åren 1966–1970 och många antog att denna trend skulle fortsätta, inte minst mot bakgrunden av den politiska svallvåg som den nya vänstern gav upphov till i samhället.

Denna avtalsmodell fortlevde i Finland fram till 2010-talet, men gick inledningsvis genom ett stålbad i form av en markant ökning av antalet strejker, som nådde höjdpunkten i mitten av 1970-talet. Det var vanligtvis fråga om korta punktstrejker föranledda av att infla-tionen åt upp lönernas realvärde, vilket stred mot giltiga arbetsavtal


men ofta bar frukt, eftersom den stora emigrationen till Sverige hade skapat en brist på arbetskraft. Läget stabiliserades så småningom, delvis på grund av att arbetsmarknadsparterna tillsammans med regeringen 1978 enades om att striktare hålla fast vid överenskomna avtal, men framför allt som en följd av att inflationen avtog och Fin-lands ekonomi i likhet med Sveriges fick ett nytt lyft på 1980-talet.51 De facto var detta lyft större än i Sverige, eftersom Finlands BNP per capita i mitten av 1980-talet nästan hade hunnit ikapp Sveriges.52

Något som också likriktade ländernas samhällsutveckling var de finländska socialdemokraternas frammarsch som statsbärande parti, parallellt med att välfärdstjänsterna i Finland utvecklades enligt svensk modell. En annan central komponent i denna integration var den stora finska emigrationen till Sverige, som nådde sin kulmen åren 1965–1975 och inte enbart ökade kontakterna över Östersjön utan också knöt samman människor och familjer. Detta stödde på ett naturligt sätt de redan goda kontakterna mellan ländernas civil-samhällen och ökade den svenska industrins investeringar i Fin-land, vilket bidrog till att den finska regeringen 1968 beslöt att göra svenska till ett obligatoriskt språk i den då införda grundskolan, som för övrigt också den verkställdes enligt svenskt mönster.53

I två väsentliga avseenden avvek Finland dock från den svenska linjen. För det första förblev Finland ett utvandrarland fram till 1990-talet, medan Sverige redan från och med 1950-talet drog till sig en växande mängd arbetskraft från Finland och andra perifera reg i-oner av Europa. Fram till 1980-talet påverkade denna invandring inte märkbart den svenska inrikespolitiken, men i takt med att den etniska mångfalden ökade började det svenska samhället i likhet med de flesta andra västeuropeiska industriländer få multikultu-rella inslag som märkbart stimulerade landets kulturliv och samti-digt gynnade näringslivets globalisering.

För det andra genomdrevs i Sverige mellan åren 1964 och 1974 en stor sammanslagning av kommuner, vilket reducerades deras antal med närmare 75 procent (1 000 -> 278). I Finland sjönk där-emot kommunernas antal mycket långsammare fram till 2010-talet (1967: 537 -> 2015: 317). Detta återverkade naturligtvis på medbor-garnas möjligheter att få sin röst hörd på sin hemort och bidrog till att Centern i Finland, i motsats till de andra gamla bondepartierna i


Norden, förblev ett av landets största partier. Tillsammans med den lönsamma men föga krävande östhandeln, som bidrog till att annars olönsam produktion kunde fortsätta på många håll i Finland, med-verkade denna småskalighet till att avfolkningen av Finlands östra och norra regioner fram till 2010-talet skedde klart långsammare än i motsvarande svenska regioner.54

Demokratiskt underskott?

Sammantaget blev 1970-talets saldo ändå i flera avseenden en svensk-finsk samhällskonvergens. Världsekonomin styrde Sveriges och Finlands näringsliv i samma riktning, och på motsvarande sätt skulle många av de geopolitiska förskjutningar som började på 1970-talet sedermera komma att ha en likriktande effekt på ländernas samhällsliv och ut rikespolitik. Den avgjort viktigaste förändrings-faktorn i epokens geopolitik var Sovjetunionens växande svårighe-ter att klara sig i den militärteknologiska och ekonomiska konkur-rensen med Förenta staterna. Symptomen på detta var visserligen ingalunda entydiga. Ännu några år före Sovjetimperiet slutgiltigt upplöstes 1991, antog de flesta i västlägret att Europas ideologiska och militära tudelning var bestående. Detta var ju i realiteten vad världsdelens alla statschefer hade enats om vid undertecknandet av den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensens slutakt i Helsingfors 1975.

Men när Sovjetunionens ekonomi sackade efter och stormak-ten fick allt svårare att kväsa sina satellitstaters frihetskrav, började dess militära trovärdighet vittra sönder. Detta noterades i Finland och bidrog till att landets ännu under 1960- och 1970-talen försynt framskridande ekonomiska integration med Västeuropa nu blev allt synligare. Ett uttryck för detta var att Finland 1985 blev fullvärdig medlem i frihandelsunionen EFTA, till vilken landet fram till dess hade varit kopplat genom ett ”associerat medlemskap”. Fyra år senare skedde en anslutning till Europarådet, vars fokusering på männi-skorättsfrågor tidigare hade uppfattas som alltför svår att förena med goda förbindelser med Sovjetunionen. Och slutligen drogs Finland i likhet med Sverige med i den integrationsprocess som utmynnade i ländernas samtida anslutning till Europeiska unionen 1995.55


Konsekvensen av dessa omtumlande förändringar var att Finlands säkerhets- och utrikespolitik i allt högre grad fick samma riktning som Sveriges. Båda länderna anslöt sig 1994 till NATO:s program Partnerskap för fred, vilket för Sveriges del var en odramatisk fort-sättning på ett redan långt tidigare inlett hemligt samarbete med Förenta staternas försvarsmakt. För Finland var denna kursändring däremot drastisk, inte minst med tanke på att landets luftstridskraf-ter vid denna tid förstärktes med ett sextiotal amerikanska jaktplan, vars funktionsduglighet förutsatte ett fortgående samarbete med NATO. Således kom Finland att enligt svensk förebild försynt syn-kronisera sitt försvar med Förenta staternas styrkor men att und-vika att formellt ansluta sig till militärpakten, eftersom detta hade medfört ett för landets egen säkerhet riskabelt ansvar för de baltiska ländernas försvar.

För Sveriges del kom EU-medlemskapet och det alltmer öppet fortskridande militära samarbetet med Förenta staterna inte att med-föra några märkbara förändringar i landets inrikespolitiska maktför-delning, även om synkroniseringen av Sveriges och EU:s lagstiftning onekligen upptog en allt större del av riksdagens tid. I Finland gav Sovjetunionens fall och den snabba orienteringen mot Västeuropa emellertid påtagligt näring åt de sedan länge omdebatterade kraven på en inskränkning av presidentens tämligen stora maktbefogenhe-ter. Presidentens aktiva maktutövning i inrikespolitiken hade visser-ligen börjat avta redan under president Mauno Koivistos två makt-perioder (1982–1994), men ännu så sent som 1987 kunde Koivisto med stöd av sina maktbefogenheter driva igenom en regeringskoa-lition som var gynnsam för honom inför följande års presidentval.56

Våren 2000 trädde en ny grundlag i kraft som fråntog president-ämbetet en stor del av dess inrikespolitiska makt och dikterade att presidenten hädanefter skulle leda utrikespolitiken i samverkan med statsrådet. Under Tarja Halonens två presidentperioder (2000–2012) uppstod divergerande åsikter om hur denna ”samverkan” skulle till-lämpas och därför kompletterades ifrågavarande kapitel i grund-lagen (8 kapitel) 2012 med ett konstaterande om att ifall det fanns meningsskiljaktigheter mellan parterna skulle beslutet fattas av riks-dagen. Därmed tog Finland slutgiltigt steget från ett semipresiden-tiellt system till en parlamentarism av samma typ som hade rått


i flertalet av Västeuropas representativa demokratier sedan andra världskrigets slut.57

Även om Sverige i motsats till Finland inte anslöt sig till euro-området, resulterade ländernas EU-medlemskap på många sätt i en svensk-finsk likriktning. Redan inför ländernas EU-folkomröst-ningar hösten 1994 hade ett centralt argument mot ett medlemskap varit att det skulle reducera de politiska beslutens demokratiska för-ankring i nationalstaten. Genom maktförskjutningen från de natio-nella parlamenten till EU:s gemensamma beslutsorgan, fick denna debatt om unionens demokratiska underskott gradvis större aktua-litet. En orsak till detta var implementeringen av unionens gemen-samma lagar, en annan var ländernas växande engagemang i uni-onens angelägenheter på regeringsnivå och via representationen i EU-parlamentet.

Fram till 2010-talet framfördes denna kritik närmast på natio-nell nivå eller i samband med ministermötena, vid vilka stats-cheferna gärna kammade hem poäng med sin EU-kritik. Men när den från Förenta staterna insvepande finanskrisen drabbade unio-nens redan bräckliga ekonomi, och Rysslands inblandning i Ukraina på ett bekymmersamt sätt blottade EU-ledarnas oförmåga att reagera tydligt och samlat, ställde en del frågan om inte problemet tvärtom var att det fanns ett demokratiskt underskott i EU-parlamentet. Med andra ord, om besluten i stället hade fattats i det demokratiskt valda EU-parlamentet och verkställts av dess utsedda kommission, skulle slutresultaten ha varit både tydligare och genuint demokra-tiskt förankrade. Motsatta åsikter framfördes självfallet från många håll. Ljudligast var vanligtvis nationalistiska protestpartier på olika håll i Europa. De rönte valframgångar genom att beskylla EU för en slösaktig byråkrati och för alla de problem som nationalstaterna och deras välfärdssystem konfronterades med. Så skedde även i Sve-rige och Finland, i synnerhet efter att inbördeskrigen i den arabiska världen tvingade stora människomassor på flykt och då dessa gärna sökte skydd i välorganiserade EU-länder.

Saken underlättades inte heller av att flyktingfrågan aktualisera-des samtidigt som flera av EU-staternas huvudstäder drabbades av terrordåd med olika kopplingar till islamistiska kamporganisatio-ner. Som så många gånger tidigare gav konflikterna i Mellanöstern


upphov till vittomspännande geopolitiska kedjereaktioner, som på olika sätt återverkade på samhällsförhållandena och politiken på olika håll i Europa, inklusive Finland och Sverige. Typiskt nog talade många europeiska politiker, som i övrigt förhöll sig kritiskt till EU:s politiska integration, i denna situation varmt för en effektivering av unionens gemensamma gränsbevakning, terrorbekämpning och underrättelseverksamhet. Samma motsägelsefulla tankesätt skulle också fortsättningsvis prägla de nationella debatter som utspann sig med anledning av den globala uppvärmningen, finanskrisen, flyktingfrågan och terrordåden. Europeiska unionen eller Förenta Nationerna åberopades högljutt vid akuta kriser samtidigt som man föredrog att fortsättningsvis gestalta framtidens utmaningar som en nationell fråga.

Detta var fullt begripligt med tanke på hur systematiskt de statligt finansierade och kontrollerade medierna alltsedan national staternas guldålder efter andra världskriget hade förmedlat en nationell tolk-ning av samhället och omvärlden. Detta tolkningsföreträde började visserligen naggas i kanterna redan under första hälften av 1980-talet, då ett antal privata radio- och tv-bolag etablerade sig i Sverige och Finland. Även om dessa privata medier inte medvetet gick in för att bryta harmonin i den nationella allsången, ändrade de interna-tionella satellitkanalernas landstigning ändå småningom tonläget i alltmer underhållande och vagt angloamerikansk riktning. När så hade skett följde snabbt den digitala revolutionen. Steg för steg bör-jade denna tära på de nationella offentligheternas genomslagskraft och gjorde det allt svårare att upprätthålla den kollektiva tanken om nationalstaten som en föreställd gemenskap. Det mest uppenbara exemplet på detta sönderfall var de riksomfattande dagstidningar-nas sjunkande upplagor, vilket gjorde det svårare att föra samlade men samtidigt breda och djupa samhällsdebatter.58

En alltmer brännande fråga i denna fragmentisering av de natio-nella offentligheterna är hur den återverkar på den representativa demokratins trovärdighet och funktionsduglighet. Det råder ingen tvekan om att de sociala medierna tillsammans med den ständigt växande tillgången till information på internet i princip har ökat medborgarnas möjligheter att hålla sig à jour med dagspolitiken och delta i samhällsdebatten. Ett konkret exempel på denna poten-


tial är den lag om medborgarinitiativ som trädde i kraft i Finland våren 2012 och som bygger på idén att ett initiativ till ett lagför-slag bör behandlas av riksdagen om minst 50 000 medborgare har undertecknat det. På motsvarande sätt har webben också gjort det avsevärt lättare att snabbt mobilisera demonstrationer och andra protestaktioner.

Huruvida denna teknologiska fördel verkligen innebär en kvali-tativ förbättring av en demokratisk samhällsdebatt är dock inte lika uppenbart. Till internets avigsidor hör inte enbart att det lätt ger näring åt radikala utfall och kollektiv hets, vilket enligt flera under-sökningar snarare isolerar motsatta folkopinioner från varandra än lockar dem till konstruktiva dialoger. Kontrasten mellan de snabba utfallen på de sociala medierna och den tröga lagberedningen i de nationella riksdagarna har tydligt ökat den medborgerliga frustratio-nen över den representativa demokratin, vilket medierna har reagerat på genom att i allt tätare takt publicera opinionsmätningar av parti-stödet och andra brännande politiska frågor. Till saken hör också att denna otakt mellan den folkliga opinionens växlingar och den demokratiska beslutsprocessen ökar under snabbt framskridande strukturomvandlingar och kriser eller långvariga ekonomiska reces-sioner, eftersom politikerna för att bli valda och nå makten vanligt-vis är tvungna att lova mer än de kan leverera.

En annan för demokratin betydelsefull konsekvens av den digi-tala revolutionen har varit att den på ett fundamentalt sätt under-lättade kapitalets fria rörlighet. De finansiella mekanismerna för detta skapades redan på 1970- och 1980-talen och när internet slog igenom på 1990-talet började både placerare och företag hitta nya investerings objekt i Kina och andra delar av världen som erbjöd låga produktionskostnader och stora vinster. För Sverige innebar denna vändning i världsekonomin många fördelar, eftersom landets arbetsmarknad och näringsliv redan till stor del hade gått igenom de strukturella reformer som krävdes för att klara sig i den globala kon-kurrensen. Följden var att landet klarade sig ur västvärldens finan-siella kris åren 2008–2016 betydligt lättare än de flesta andra EU-länder och uppvisade en robust tillväxt på över 4 procent i mitten av 2010-talet. Samtidigt ökade framgångarna på den globala mark-naden inkomstklyftorna och koncentrationen av privat förmögen-


het i det svenska samhället, vilket i viss mån dämpade den svenska jämlikhets- och välfärdsmodellens lyskraft.

Motsvarande inkomst- och kapitalkoncentrationer skedde dock under denna epok överallt i västvärlden och i jämförelse med Väst-europas stora industriländer och Förenta staterna var den svenska utvecklingen moderatare. Mellan åren 1970 och 2010 växte den rikaste tiondelens andel av alla beskattade inkomster i Sverige från 22 till 27 procent. Samtidigt ökade den i Förenta staterna från 33 till 47 procent, vilket kombinerat med att progressionen i amerikaner-nas inkomstbeskattning under samma tid sänktes mycket mer än i Sverige innebar att skillnaden mellan ländernas inkomststruktu-rer i realiteten ökade. En bättre mätare av ekonomisk ojämlikhet är visserligen hur koncentrationen av den totala förmögenheten utveck-las. Enligt Thomas Pikettys beräkningar kom skillnaden mellan Sve-rige och Förenta staterna i detta avseende att vara närmast marginell. I Förenta staterna ökade den rikaste tiondelens andel av den totala förmögenhet åren 1970–2010 från 65 till dryga 70 procent. I Sverige steg den samtidigt från 55 till 59 procent. I Finland utvecklades den totala förmögenhetskoncentrationen i huvudsak i samma takt som i Sverige, även om den vidtog något senare på 1980-talet och var större än i Sverige under den snabba tillväxtfasen i finsk ekonomi åren 1995–2007.59

Något som också bör beaktas vid granskningen av dessa inkomst- och förmögenhetskoncentrationer är att de beskrivs i relativa termer. Löner och privatförmögenheter har i Sverige och Finland fortsatt att stiga i alla samhällsklasser, men takten har varit långsammare bland dem som har endast löneinkomster. En annan ofta bortsedd konse-kvens av kapitalets fria rörlighet är att den har minskat inkomst- och förmögenhetsklyftan mellan västvärlden och de länder som tack vare sina låga produktionskostnader lockar till sig investeringar. Men även i dessa länder har den stigande levnadsstandarden ingalunda förde-lats jämt, utan i stor utsträckning följt samma utvecklingsmönster som i västvärlden före första världskriget.60

Sammantaget är frågan således hur maktförskjutningarna inom EU tillsammans med fragmentiseringen av de nationella offentlig-heterna och de växande inkomstskillnaderna kommer att inverka på Sveriges och Finlands demokratiska institutioner och civilsam-


hällen. Dessa förändringar innebär visserligen inte någon dramatisk försvagning av ländernas politiska kulturer. Som ovan har beskrivits formades Sveriges och Finlands politiska vardag under 1900-talet regelbundet av ett antal externa drivkrafter som begränsade eller i varje fall styrde deras demokratiska institutioner. Det går ändå inte att förneka att den pågående globaliseringsprocessen inbegriper ele-ment och tendenser som urgröper förtroendet för samhället och kan bidra till att medborgarnas tilltro till allmänna val och parlamenta-riska majoritetsbeslut sviker och att man i stället förlitar sig mer på kommersiellt styrda beslutsprocesser.

Robert Putnam har med hänvisning till amerikanernas sjunkande engagemang i frivilliga organisationer och tilltagande politikerför-akt gjort gällande att detta är ett uttryck för en söndervittring av det sociala kapital och förtroende som fungerande demokratier enligt honom kräver. Martti Siisiäinen har dock påpekat att Putnam bort-ser från att demokratier också bör kunna tolerera starka politiska motsättningar, anklagelser och öppet misstroende för att kunna vara tillräckligt lyhörda för befolkningens behov och prioriteringar. För att denna balansgång mellan förtroende och kritik ska lyckas, krävs att det finns institutionella mekanismer för hur även aggressiva utfall, oborstade beskyllningar och fräna politiska motsättningar kan han-teras. Folkliga protester omvandlas till artikulerade opinioner, folk-rörelser, intresseorganisationer och slutligen politiska partier, vars förmåga att driva igenom sina reformkrav inte beror endast på val-resultat utan också på beredskapen att kompromissa och samman-jämka med de tidigare etablerade aktörerna.61

De senaste exemplen på dylika åsiktsbrytningar har överallt i Europa manifesterats av framväxten av invandrarkritiska och öppet nationalistiska protestpartier och i viss mån även antikapitalistiskt argumenterande folkrörelser utan organisatoriska kopplingar till de traditionella vänsterpartierna. Så även i Sverige och Finland, vars protestpartier Sverigedemokraterna och Sannfinländarna har olika historiska bakgrunder och sociala förankringar. Allmänt taget är de emellertid ett uttryck för samma folkliga frustration över alla de konsekvenser som nationalstatens reträtt, världsekonomins globa-lisering och ett antal geopolitiska kedjereaktioner har medfört. En mycket central och gemensam nämnare för Sverigedemokraterna


och Sannfinländarna är en uttalad längtan tillbaka till kalla krigets nationalstater – eller till det starka samhället, för att låna den dåtide svenske socialdemokratledaren Tage Erlanders ord.

Till denna nostalgiska vision hör inte enbart tanken om att staten borde kunna trygga en ökande välfärd och stabil sysselsättning, pre-cis som under efterkrigstidens snabba tillväxtdecennier. Nästan lika viktigt för de explicit nationalistiska partierna i Europa är kravet på att staterna mer energiskt borde försvara sina nationella enhetskul-turer och med dem förknippade värderingar. Mot bakgrund av detta är det inte särskilt överraskande att dessa partier förhåller sig kritiskt till en betydande invandring och att en del av deras mest radikala anhängare ger uttryck för rasistiska och fascistiska tankegångar.62

Sättet på vilket de olika europeiska staternas politiska sfärer har hanterat dessa nya aktörer på scenen har förvisso varierat. Sverige skilde sig i mitten av 2010-talet i detta avseende tydligt från de övriga nordiska länderna. Sverigedemokraterna behandlades fortsättnings-vis som en politisk paria av det övriga partifältet och de tongivande medierna, medan deras danska, norska och finska paralleller accep-terades som uttryck för en irriterad folkopinion och tidvis har axlat regeringsansvar, vilket har dämpat tonfallet i deras politiska retorik och samtidigt också deras understöd.

Det vore dock missvisande att beteckna dessa protestpartier som de enda nationalistiskt och protektionistiskt sinnade opinionerna i Sverige och Finland. Över hela det svenska och finländska parti-fältet kan en växande oro noteras över hur nationalstaten och dess demokratiskt valda beslutfattare framöver ska kunna leverera väl-färd, trygghet och hyfsat jämlika levnadsvillkor åt alla medborgare. På borgerligt och socialdemokratiskt håll bygger denna argumente-ring med lätthet vidare på en äldre förlitan på nationalstaten, medan miljöpartisterna och de mer till vänster stående socialisterna i sin kritik snarast sällar sig till antiglobaliseringsrörelsen och dess krav på en motkraft till de multinationella bolagens globala makt.

I många fall får denna oro en klart skönjbar nationalistisk anstryk-ning, det vill säga utmynnar i krav på att man först bör tillgodose den egna befolkningens intressen och att invandrarna bör accep-tera landets seder och bruk. Att det sistnämnda kravet helt uppen-bart skorrar med det multikulturella ideal som samtidigt bejakas


allmänt i båda länderna blottar något väsentligt i hela denna debatt om nationalstatens framtid. Trots många omvälvande förändringar i Sveriges och Finlands ekonomiska och geopolitiska omgivningar är det svårt att mentalt bryta sig ur de nationella ramar som fort-sättningsvis styr det offentliga samtalet och människors tankesätt.

Nationalstat och demokrati

Ytterst sammanhänger beroendet av de nationella ramarna med att man tills vidare inte har lyckats skapa och upprätthålla demokratiska beslutsprocesser på högre nivå än vad som är fallet i nationalsta-ten. När folket – demos – i slutet av 1800-talet började samlas kring tanken om nationalstaten och i utbyte mot sin kollektivt uttryckta lojalitet gentemot den skärpte sina krav på ett politiskt medbestäm-mande i form av allmän och lika rösträtt, utstakades en politisk riktning. Detta utmynnade bland annat i Finland och Sverige i par-lamentariska demokratier vars fortbestånd garanterades av starka nationalstater, som förmådde leverera en stigande levnadsstandard med därtill hörande välfärdstjänster.

Initialfasen i etableringen av dessa två nationella demokratier skedde precis som på många andra håll i Europa mellan tidigt 1900-tal och första världskrigets slut. Fram till mitten av 1930-talet ifrågasattes den allmänna rösträtten och den partipolitiska mång-falden dock fortsättningsvis på många håll i samhället. Kommu-nisterna och fascisterna var egentligen rörande eniga i sin kritik av den representativa demokratins legitimitet, och även ländernas samhällseliter förhöll sig ofta öppet skeptiska till dess funktions-duglighet och framtid.

Tre faktorer medverkade till att denna demokratikritik stegvis avtog i Sverige och Finland: ländernas socialdemokratiska partier ställde sig enhälligt bakom nationalstaten, den tilltagande protek-tionismen i världsekonomin tvingade fram nationella konsensus-lösningar på arbetsmarknaden och det skärpta läget i europeisk stormaktspolitik ökade beredskapen att genomdriva svåra beslut i parlamentet. Att den svenska utvecklingen i alla dessa avseenden var jämnare än den finska förklaras av Finlands grannskap med Sovjetunionen, som snart därpå drog landet med i andra världskriget.


Krigsåren skärpte ytterligare statsmakternas grepp om samhäl-let och denna utveckling fortsatte även under efterkrigstiden när ländernas välfärdsprojekt började verkställas. Den i slutet av 1960-talet expanderande demokratikritiken var därför i många avseen-den en reaktion mot den starka nationalstaten, men också symptom på och uttryck för ländernas snabba strukturomvandlingar, expan-derade utbildningssektorer och allt kraftigare mediala orientering mot västvärldens offentligheter. I Sverige utmynnade detta i att den socialdemokratiska regimen fick allt ettrigare konkurrenter, i Fin-land däremot i en förstärkning av presidentmakten, eftersom den fungerande som motvikt mot radikaliseringen och det till den ofta kopplade sovjetiska inflytandet på finsk inrikespolitik.

När världsekonomins tredje globaliseringsfas vidtog på 1970-talet tvingades de västerländska nationalstaterna så småningom in i ett defensivt läge, som har fortgått fram till 2010-talet och har ökat miss-nöjet över de representativa demokratiernas förmåga att stöda och förnya nationalstaternas funktionsduglighet. Läget är i detta avse-ende mindre akut i Sverige än i det ekonomiskt mer labila Finland. Granskade ur ett bredare internationellt perspektiv står ländernas politiska system och samhällsstrukturer det oaktat inför tämligen liknande utmaningar, som alla bottnar i deras beroende av världs-ekonomins och geopolitikens växlingar.


Noter

1 Kern, The Culture of Time and Space, passim; Torstendahl, Bureaucratisation in Northwestern Europe, s. 199–252; Gay, The Cultivation of Hatred, s. 213–287; Nolan, The Transatlantic Century, s. 10–51.

2 Schön, Tankar om cykler, s. 72–97.3 Krantz, ”Industrialisation in Three Nordic Countries,” s. 23–66.4 Nolan, The Transatlantic Century, s. 21.5 Jansson, Rikssprängningen som kom av sig, passim.6 Engman, Ett långt farväl, passim; Engman, Lejonet och dubbelörnen, passim.7 Klinge, Finlands historia 3, passim.8 Savolainen, Suosikkisenaattorit, s. 227–282.9 Norris, Sacred and Secular, s. 220.10 Alapuro et al. (toim.), Kansa liikkeessä, passim. 11 Stråth, Sveriges historia 1830–1920, s. 129–184.12 Ehrnrooth, Sanan vallassa, vihan voimalla, passim; Alapuro, Suomen synty

paikallisena ilmiönä, passim. 13 Stråth, Sveriges historia 1830–1920, s. 355–364.14 Krantz, ”Industrialisation in Three Nordic Countries”, s. 34–37.15 Hjerppe & Jalava, ”Economic Growth and Structural Change”, s. 45–49.16 Myllyntaus, Electrifying Finland, s. 13–57.17 Hietala, Service and Urbanization at the Turn of the Century, s. 396–407.18 Norris, Making Democratic Governance Work, s. 23–39.19 Clark, The Sleepwalkers. How Europe Went to War 1914, passim; Leiden,

Towards the Flames, passim.20 Stråth, Europe’s Utopias of Peace, s. 439.21 Stråth, ”Vienna 1815 in Perspective”, s. 163–185.22 Meinander, Republiken Finland i går och i dag, s. 7–47; Stråth, Sveriges historia

1830–1920, s. 185–203.23 Ihalainen, ”The 18th-Century Traditions of Representation in a New Era of

Revolution”, s. 70–96.24 Piilonen, ”Det inre uppbyggnadsarbetet”, s. 234–237.25 Nolan, The Transatlantic Century, s. 104–130; Schön, Maailman taloushistoria.

Teollinen aika, s. 356–370.26 Hirdman, Sveriges historia 1920–1965, s. 178–199, 238–273.27 Götz, Ungleich Geschwister, passim; Östling, Nazismens sensmoral, s. 13–50.28 Krantz, ”Industrialisation in Three Nordic Countries,” s. 47–49; Hjerppe &

Jalava, ”Economic Growth and Structural Change”, s. 46–49.29 Siltala, Lapuan liike ja kyyditykset 1930, passim.30 Soikkanen, Kansallinen eheytyminen – myytti vai todellisuus?, passim.31 Kuisma, ”Suomi taloutena – ajopuu vai älykäs perässäkulkija?”, s. 215–233.32 Soikkanen, Kansallinen eheytyminen – myytti vai todellisuus?, s. 273–371;

Ilmjärv, ”Kahden diktatuurin välissä”, s. 104–135; Wegner, ”Die Welt aus der Balance”, s. 137–158.

33 Österberg, Socialism, nation, folkvälde, passim.34 Hirdman, Sveriges historia 1920–1965, s. 260–264.35 Åmark, Vem styr marknaden?, s. 102–117.

64

36 Wuokko, ”Tammikuun kihlaus ja työnantajapolitiikan murros”, s. 281–300, citatet från s. 291.

37 Anderson, Imagined Communities, passim.38 Østergård, ”Lutheranismen og den universelle velfærdsstat”, s. 147–184; Judt,

Postwar, s. 339–347. 39 Agrell, Fred och fruktan, passim; Stråth, ”The Swedish Demarcation from

Europe”, passim; Rainio-Niemi, The Ideological Cold War, s. 23–87; Kujala, Neukkujen taskussa, passim.

40 Östberg, 1968 när allting var i rörelse, passim; Rentola, Vallankumouksen aave, passim.

41 Meinander, Republiken Finland i går och i dag, s. 405–448; Östberg & Anders-son, Sveriges historia 1965–2012, s. 11–262.

42 Keränen, Vallan leppymättömät, passim.43 Östberg & Andersson, Sveriges historia 1965–2012, s. 182–186.44 Östberg & Andersson, Sveriges historia 1965–2012, passim.45 Östberg & Andersson, Sveriges historia 1965–2012, s. 234.46 Maier, ”’Malaise’. The Crisis of Capitalism in the 1970s”, s. 35–48; Östberg &

Andersson, Sveriges historia 1965–2012, s. 93–107.47 Schön, Tankar om cykler, s. 72–77, 131–139.48 Saari, ”Suomalainen konsensus – Korpilammen konferenssi (1977) käänne-

kohtana”, s. 469–487.49 Meinander, Republiken Finland i går och i dag, s. 344–353, 414–430.50 Savtschenko, Kompuroiden korporatismissa, s. 71–84.51 Savtschenko Kompuroiden korporatismissa, s. 123–207.52 Krantz ,”Industrialisation in Three Nordic Countries”, s. 33.53 Väistö, Maailma muuttuu – ”pakkoruotsi” pysyy, passim; Meinander,

Nationalstaten, s. 154–156. 54 Östberg & Andersson, Sveriges historia 1965–2012, s. 41–51.55 Meinander, ”Integration, separation, diffusion”, s. 701–706.56 Meinander, Republiken Finland i går och i dag, s. 466–478.57 Meinander, Republiken Finland i går och i dag, s. 536–545; Finlands grundlag

731/1999 http://oikeusministerio.fi/sv/index/julkaisut/Broschyrer/perustus-laki/presidenttijavaltioneuvostojohtavatulkopolitiikkaa.html

58 Meinander, Republiken Finland i går och i dag, s. 500–505; Östberg & Anders-son, Sveriges historia 1965–2012, s. 197–209.

59 Piketty, Capital in the Twenty-First Century, s. 323, 344–345, 349; Jäntti, ”Income Distribution in the 20th Century”, s. 252–261.

60 Bourguignon, ”Inequality and Globalisation”, s. 11–15.61 Siisiäinen, ”Two Concepts of Social Capital: Bourdieu vs. Putnam”, http://c.

ymcdn.com/sites/www.istr.org/resource/resmgr/working_papers_dublin/siisiainen.pdf.

62 Lindroth, Väljarnas hämnd, s. 173–324.

65

PETRI K ARONEN, MAT TI ROIT TO & JARI OJALA

Politiska kulturer 1430–1930

I det här kapitlet presenteras en helhetsbild av huvudlinjer, föränd-ringar och stabilitet inom Sveriges och Finlands politiska kulturer under en lång tidsperiod. I undersökningen ligger tyngdpunkten på perioden 1890–1930, men för att förstå och förklara praxis och politiska kulturer under denna tid är det nödvändigt att beakta även äldre traditioner, normer och förfaranden. Demokratins drivkrafter behandlas främst ur en demokratiseringssynvinkel, där det utreds vilka dynamiska historiska processer som ledde fram till demokrati.1

Forskningen är tämligen överens om den moderna demokra-tins huvuddrag: till demokratins kännetecken hör möjligheten till politiskt deltagande (allmän och lika rösträtt), yttrandefrihet, fria och lika val samt en ansvarsfull politisk ledning.2 Enligt Dietrich Rueschemeyer har det också blivit viktigt att förklara demokrati-seringsprocessen ur en historisk och institutionell synvinkel, och sålunda blir exempelvis följande teman intressanta:3

– kollektiv organisering bland undersåtarna/medborgarna och exkluderade grupper

– relationer mellan organisationer som kan stärka demokrativän-liga krafter

– interna solidaritetsstärkande relationer inom grupper (exempel-vis tjänstemän och arbetare, direktörer, borgerskap osv.)

– relationer mellan samhällsklasser– relationer mellan ”staten” och olika grupper


I denna undersökning kommer bland annat ovanstående perspektiv att användas och tillämpas på Sverige och Finland under en mycket lång tidsperiod. Först i slutet av undersökningsperioden, på 1930-talet, hade emellertid läget i Sverige och Finland – liksom i stort sett överallt i världen – i bara 30–40 år varit sådant att största delen av medborgarna alls hade kunnat påverka de politiska besluten.

Den politiska kulturens väsen och demokratiseringsprocesserna utreds här bland annat genom att klargöra centrala begrepp med hjälp av teoretiska diskussioner kring ämnesområdet, genom vilka det går att finna drivkrafter i den svensk-finska verkligheten under 1800- och 1900-talen. Det jämförande perspektivet kräver att Sveriges och Finlands relativt omfattande gemensamma historiska bakgrund och institutionella bas beaktas.4 Jämförelsen görs till stor del utifrån rön i tidigare historieforskning och närliggande vetenskaper, och fokuserar på den statliga (makro)nivån. Kraven på att göra rösträt-ten mer likvärdig, i stället för att huvudsakligen binda den till egen-dom och förmåga att betala skatt, var emellertid viktiga milstolpar i bägge ländernas demokratiseringsprocess. Vidstående figur visar kapitlets grundteman samt viktiga delfaktorer, perspektiv och kon-texter som påverkat den politiska kulturen.

I det här kapitlet hävdar vi att tillvägagångssätt och förfaranden som delvis härstammar från medeltiden eller senast från stormakts-tiden fortfarande i slutet av 1800- och början av 1900-talet hade stor betydelse för grunddragen i bägge ländernas politiska kultu-rer och för ländernas demokratiseringsutveckling. Mer än ett sekel efter skilsmässan påverkades Sverige och Finland av sin månghund-raåriga samlevnad. Detta stigberoende bestod främst av (till synes) liknande tankevärldar och moralkodex, samt av lagstiftning och förvaltning. Direkt förenligt med detta är den exceptionella stabili-tet som ländernas institutioner och organisationer uppvisat. Denna stabilitet visade sig vara en styrka under de politiska systemens för-ändrings- eller transitionssituationer i både Sverige och Finland år 1809, i Finland åren 1905–1906 och i bägge länderna åren 1917–1919. Dessa kristider var inte förödande för demokratiseringen, utan till och med nyttiga. Detta var exceptionellt, i synnerhet om man jäm-för länderna med många andra stater, där övergången till demokrati skedde snabbt eller i ett svep. En granskning av en längre tidsperiod


visar att både Sverige och Finland drog direkt nytta av den utdragna och ”smygande” övergången från ständermakt till ett system med folkstyre. Skillnaderna mellan Sverige och Finland var kanske inte så stora som man tidigare trott, inte heller vad gäller geopolitiken. Däremot låg länderna i exempelvis ekonomiskt hänseende långt från varandra under tidsperioden, även om situationen för utrikes-handeln var rätt likadan (mer om detta i Ojalas, Roittos och Karo-nens kapitel ”Tillväxt och demokrati” och ”Geopolitik och identitet 1890–1930” i detta verk).

Bilden av den svenska och finländska verkligheten kring sekel-skiftet 1900 ter sig i ljuset av detta som en kombination av teore-tiska antaganden och empiriska observationer av ländernas delvis olika praxis. En heltäckande kombination av jämförande realpolitik, teoretiska synsätt samt normativt material och fakta skapar en bild som delvis är ny, och delvis stärker tidigare uppfattningar om tids-

Figur 1. De viktigaste institutionerna och normerna gällande påverkan på de politiska kulturerna under 1800-talet och början av 1900-talet i Sverige och Finland.


periodens politiska kultur i Sverige och Finland. Siffrorna gällande samma tidsperiods geopolitik och internationella ekonomi stöder dock denna tolkning: ländernas politiska kultur formades rent kon-kret av å ena sidan geopolitiken i allmänhet och å andra sidan av de personer och organisationer som var viktiga för ekonomin. Och i olika grad påverkade dessa åtminstone vetskapen om den politiska kulturen och dess särdrag.5

Det är inte alldeles oproblematiskt att jämföra Sverige och Finland, eftersom det inte är möjligt att göra en statsrättslig jämförelse mellan storfurstendömet Finland och det självständiga kungariket Sverige. I praktiken följde Finland fram till 1919 de gustavianska grund-lagarna. I princip alla befolkningsgrupper, oberoende av språk och social ställning, betonade speciellt under förtrycksåren betydelsen av den svenska tiden – eller alternativt det svenska väldets tid – och därmed Finlands kontakt med ”den västerländska kultursfären”, som hade inletts redan på medeltiden. Trots detta kan Finland ändå inte ses som något slags friluftsmuseum för svenskheten. Under autono-mins tid påverkade det ryska kejsarväldet i synnerhet det politiska livet, ekonomin och utbildningen i storfurstendömet. Därför såg den finländska verkligheten år 1899 mycket annorlunda ut än den gjort vid tiden för finska kriget eller Borgå lantdag.6

I undersökningen beaktas, utöver förändringarna över tid, även de interna spänningarna, som beroende på situationen kunde vara antingen demokratiska drivkrafter eller motströmmar. Sådana var till exempel de allmänna förändringsfaktorer som påverkade den poli-tiska kulturen, såsom de finländska partiernas olika förhållningssätt till förryskningen eller politiska konflikter till följd av språkfrågan, samt strejker och andra åsiktsyttringar i bägge länderna. En del av det externa trycket kopplades emellertid främst ihop med det allt spändare internationella läget. De ansträngda stormaktsrelationerna fick också påföljder i Sverige, där misstankarna mot Rysslands age-rande växte redan på 1880-talet. Också konjunkturväxlingarna i det ekonomiska livet var påfrestande för kungariket.7


Definitioner av politisk kultur samt praxis i Sverige och Finland

Det är svårt att definiera politisk kultur på ett entydigt sätt, eftersom begreppet och dess innehåll varierar mycket beroende på tidsperiod och område. ”Normer, värden och symboler som används för att legitimera det politiska maktsystemet” är begrepp som i allmänhet upprepas i definitionerna av politisk kultur. Föreställningar, värde-ringar och åsikter är andra ofta använda epitet. Konkreta exempel på sådana är nationalhymner, flaggor, statyer, uppfattningar om fol-kets historia samt attityder till exempelvis patriotism eller politiker. En politisk kultur är alltid resultatet av en lång historisk utveckling. Ändå undersöks vanligtvis endast korta tidsperioder, oberoende av vetenskapsgren. Även om traditioner har ansetts stabilisera det politiska systemet, har de också ansetts försvåra systemets utveck-ling och förändring.8 Fortfarande hittar man flera politiska kulturer i dagens stater.9 Däremot betonas sällan det politiska systemet som en fungerande organisation och/eller en institution i sig.

Statsvetaren Jaakko Nousiainen var först i Finland med att presen-tera en undersökning över en längre tidsperiod i forskningen kring politisk kultur. Enligt honom visar sig praxisen i Finland under tiden före självständigheten främst som ett tillvägagångssätt som riktades från de högre samhällsskikten neråt – de lägre socialgrupperna tog passivt emot vad som tilldelades dem uppifrån.10 Nousiainens pro-blem är förhandsantagandet att bönderna och den övriga allmogen före den moderna demokratin var mer eller mindre underkuvade och styrda uppifrån. Detsamma gäller flera andra forskare inom poli-tisk historia. Hur de lägre socialgrupperna verkat, taktiskt handlat och planerat under en längre tidsperiod har i dessa tolkningar fått mindre uppmärksamhet. Harald Gustafsson, som forskat i den tidig-moderna eran i Norden, påpekar även han att politisk kultur borde undersökas som en helhet och ses både som attityder och verksam-het. I stället har man ofta poängterat det offentliga maktbruket i det politiska systemet (inklusive förvaltning och institutioner samt sym-boler och språk knutna till dessa). Under den aktuella tidsperioden bör man också beakta de aktiva aktörernas, det vill säga underså-tarnas (senare medborgarnas), samlade erfarenheter av att använda befintliga organisationer och institutioner. I bägge länderna var de


olika institutionernas och organisationernas funktioner och rutiner redan etablerade, och fungerade sålunda på ett förutsägbart sätt för samhällsmedlemmarna.11

Definitioner av nutida politisk kultur fungerar inte alltid i en ana-lys av det förflutna. Man har länge ansett att politisk kultur i dess moderna betydelse i praktiken uppstod i samband med franska revo-lutionen – då föddes en ny politisk kultur.12 Före denna epok hade de representativa organen i Mellaneuropa knappt haft något egent-ligt inflytande eller någon betydelse. Dessutom försvårade censur-bestämmelserna möjligheterna att fritt uttrycka sina politiska åsikter. Sedermera har man i skildringar av franska revolutionen sett bland annat den tidiga uppkomsten av offentliga åsikter som en bakom-liggande faktor till revolutionen.13

Men hur förändrades den gamla politiska kulturen efter franska revolutionen och vilka uttryck fick den i Sverige och Finland? Och förändrades den lika dramatiskt i Norden som i Mellan- och Väst-europa? I Finland anses ofta år 1809 som en startpunkt för det poli-tiska livet, även om det gamla systemet i verkligheten föll i glömska under mer än ett halvt sekel i och med att lantdagen förlorade sin betydelse som arena för den politiska kulturen. Betydelsen av lant-dagen hade i och för sig krympt redan i samband med de gustavi-anska grundlagarna. Ändå glömmer man ofta bort att dessa för-fattningar (1772, 1789) i själva verket gav regenten rätt att låta bli att sammankalla riksdagen (lantdagen). I början av den autonoma tiden styrdes Finland i mer än ett halvt sekel utan att undersåtarna aktivt kunde delta i beslutsfattandet. Senaten stiftade inga nya lagar och ingrep inte heller i ståndens privilegier eller införde nya skat-ter. I detta avseende behöll självbeskattningsrätten, som härstam-made från medeltiden, och lagstiftningsrätten sin giltighet, även om kejsaren kunde kringgå dessa bestämmelser, inte minst genom att ändra tulltarifferna.14

Definitionen av politisk kultur i det svenska riket, efter år 1809 (1814) det svenska kungariket, och det autonoma finska storfursten-dömet och republiken Finland, kan göras genom att kombinera de synsätt som ovannämnda forskare representerar med Keith Michael Bakers definition av politisk kultur under Frankrikes ”gamla förvalt-ning”. För den politiska kulturen i Sverige och Finland handlade det


i hög grad om förhandlingar mellan de olika grupperna och regen-ten, där förhandlingsparterna ville få sina åsikter och krav hörda. Ändå gick den politiska kulturen djupare än till enbart ett politiskt taktiserande tillämpat beroende på situation. Regenten och bilden av regenten, som tidigare konstruerades bland annat med hjälp av religionen och senare via olika massmedier, spelade viktiga roller. I den politiska kulturen ingick diskussioner och tillämpningar, med vars hjälp de olika gruppernas inbördes förhållanden och handlings-möjligheter definierades. De olika institutionerna, såsom riksdagen/lantdagen, riksrådet eller landsbygdens sockenstämmor, var viktiga delar av systemet. Detsamma gällde de varierande strategier och tillvägagångssätt som användes när krav och önskemål framfördes. Sådana var bland annat de klient- eller skyddslingsnätverk som rikets mäktiga män skapade, riksdagsbesvär samt det passiva eller rent av det aktiva motståndet. Först under 1800-talets sista år tionden kom folkrörelserna och partierna in på arenan och tog över ståndsrepre-sentanternas platser i den interaktiva processen mellan överheten och de underlydande.15

Även om man i politisk kultur alltid kan se åtminstone inbyggda konflikter, fanns det inte många politiska (sub)kulturer i det tidig-moderna svenska riket. Staten var relativt homogen, trots att en del av de många områden som under 1500- och 1600-talet anslöts till Sverige hade egna rättigheter och skyldigheter. Stormaktstidens Sverige var en konglomeratstat vars grundprincip var att upprätt-hålla harmoni och balans. Detta syntes särskilt tydligt i riksdags-verksamheten. Det svenska systemet var starkt förankrat i lagarna och man betonade den gamla goda tiden där harmoni och hierarki rådde. Regentens starka formella och verkliga position gjorde även i hög grad att de politiska kulturerna på lokal nivå förblev rela-tivt statiska. Först på 1800-talet blev ett medvetet och starkt expli-cit konfliktsökande ett fenomen i både Sverige och Finland. Ett undantag utgör frihetstiden (1718–1772), som i sig är en åtmins-tone historiografiskt betydelsefull period med tanke på temat, med protopartierna hattarna och mössorna som tvistade från slutet av 1730-talet till början av 1770-talet. Under denna period var regen-tens position som svagast under hela den långa tid som undersök-ningen omfattar.16


Den svensk-finska politiska kulturen var under tidigmodern tid mindre differentierad och mer ”helhetsmässig” än den är i dag. Den politiska kulturen var direkt kopplad till staten och det kungliga majestätet, det vill säga övermakten eller regenten. En likadan holis-tisk definition av politik levde vidare ända fram till 1800-talets senare hälft då Finland lydde under det ryska kejsardömet. Exempelvis bör-jade man så sent som under 1880-talet under ståndslantdagarna skilja mellan regenten och ”regeringen”. Förändringen inträffade förhål-landevis sent, men ändå före förtrycksperioderna. Storfurstendömet låg verkligen inte i täten i detta avseende, eftersom moderniseringen av uppfattningen om statens roll hade inletts i det ”gamla” svenska riket redan i början av 1800-talet.17

Den politiska kulturens normativa grundval i Sverige och Finland

I Sverige stödde sig den politiska kulturens normativa grundval under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet framför allt på 1809 års regeringsform och 1866 års riksdagsordning, med vilken Sverige också avstod från fyrståndssystemet.18 Finland tillämpade under den autonoma tiden fortfarande grundlagarna från den gus-tavianska tiden (1772–1809), det vill säga 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt samt 1869 års lantdagsordning, som till stora delar var en kopia av den som tagits i bruk i Sverige tre år tidigare. I Finland gjordes inga förändringar i fyrståndssys-temet, och i slutet av århundradet hörde finländarnas folkförsam-ling med hänsyn till representation och maktfördelning till de mest ålderdomliga i Europa. I Finland var man medveten om denna pin-samma situation, och upprepade propositioner om övergång till ett tvåkammarsystem framlades. På grund av den allt spändare stäm-ningen mellan kejsardömet och storfurstendömet från och med slu-tet av 1880-talet, blev man allt mer försiktig med att föreslå reformer som skulle kunna tolkas som försök att ändra Finlands grundlagar, vilket i sin tur kunde ha lett till en icke önskvärd utveckling.19

I vilket fall som helst var en representation med fyra stånd att före-dra framför ingen folkförsamling alls. Därför dög den gustavianska praxisen, dock varsamt utvecklad efter svensk modell – men inte enbart enligt svensk modell20 – som grund för den politiska kultu-


ren och beslutsfattandet i det autonoma Finland. Finländska veten-skapsmän, främst jurister och historiker, hänvisade under förrysk-ningstrycket vid sekelskiftet 1900 till lust och leda till de gustavianska grundlagarna, även om de visste att dessa aktstycken när det kom till kritan skulle väga lätt mot en egenmäktig kejsare. Finländarna var i detta avseende ändå rätt eniga om att de nämnda lagarna var okränk-bara och oföränderliga. En allmänt delad uppfattning var också att kej-saren hade svikit sitt löfte om att lagarnas giltighet skulle bibehållas. Tanken att det fanns ett ”avtal” som kejsaren hade brutit mot, legiti-merade också finländarnas motåtgärder för samtiden.21 Ännu under regeringsformsstriden 1917–1919 ansåg anhängarna av kungariket att 1700-talsbestämmelserna fortfarande skulle vara giltiga, och åberopade således monarki som statsskick. När Finland slutligen lösgjorde sig från Ryssland våren 1918 var stödet från Tyskland ett starkt argument för monarki. Tysklands snabba sammanbrott samma höst avslutade denna diskussion och den redan sedan tidigare relativt starka front som stödde republiken som statsskick tog hem segern.22

Riksdagsinstitutionerna före den allmänna rösträtten

Även om det i praktiken förefaller som om demokratiseringspro-cessen skedde under en ganska kort tid i bägge länderna, hade flera ämnen och genuint god praxis (stigberoende och socialt kapital osv.) hunnit ansamlas under en lång period. Riksdagar eller lantdagar hade funnits i Sverige och Finland från 1600-talet ända till 1800-talets slut och varit en arena för praktisk politisk kultur på en högre nivå. Det är därför motiverat att lyfta fram dessa och ge dem en särställning, även om forumen för kommunalt beslutsfattande också utvecklades i vartdera landet redan från och med mitten av 1800-talet.23

De politiska institutionerna i Sverige hörde i början av nya tiden till Europas mest avancerade. Riksdagarna hade haft regelbunden verksamhet åtminstone från och med 1560-talet, det vill säga från det att Sverige inledde en krigsperiod som pågick oavbrutet i över 150 år. Ständermötenas sociala räckvidd var en av de mest omfat-tande, kanske till och med den mest heltäckande, i hela Europa.24

Delvis av denna orsak är det relevant och motiverat att utvidga begreppet politisk kultur så att det även omfattar samhällets lägre


klasser. Även om det svenska riket länge var en konglomeratstat, hade det ändå beträffande politisk verksamhet varit relativt enigt, eftersom i stort sett endast befolkningen på Sveriges och Finlands nuvarande områden hade haft rätt att besluta om rikets ärenden under riks-dagarna. Situationen förblev så gott som oförändrad efter 1809, när å ena sidan Sverige 1814 bildade en personalunion med Norge, som redan då hade fått ett eget Storting med en kammare, och å andra sidan det finska storfurstendömet 1811 utvidgades med de områden som utgjorde det så kallade Gamla Finland, vilka hade överlåtits till Ryssland i fredsfördragen från åren 1721 och 1743.25

Fyrkammarsystemet fungerade under en lång tid väl, med den tidens mått mätt, eftersom endast en liten del av befolkningen sak-nade representation. Detta var en direkt följd av att riket hade ett stort markägande bondestånd, vilket var ovanligt internationellt sett. Situationen försämrades i rask takt under senare delen av 1700-talet,26 då den snabba befolkningstillväxten bidrog till att de mindre och missgynnade grupper som saknade representation ökade kraf-tigt. Vid samma tid skedde en framväxt av ofrälse ståndspersoner, som trots sina ekonomiska och intellektuella resurser saknade for-mell position i det politiska livet. I praktiken var dock icke-adliga tjänstemän och tidningsmän tidvis inflytelserika och hade möjlighet att forma den politiska kulturen både inifrån och i offentligheten. Kvinnorna stod helt utanför det politiska rampljuset, eftersom män-nen från respektive stånd representerade sina hustrur och döttrar under riksdagarna och på lokala arenor.

Det svenska rikets en gång i tiden förhållandevis avancerade politiska system, skapade fungerande förutsättningar ända fram till 1800- och 1900-talen. Det är relevant att förstå treenigheten mellan regenten, riksrådet och ständerna (riksdagarna) för att kunna upp-fatta många samhälleliga förändringar före demokratins genom-brott. Komponenterna stod i ett beroendeförhållande till varandra och utvecklingen var inte enbart framåtgående, eftersom det exem-pelvis under enväldet (1680–1718) inte hade rått en ”bestämd” eller strikt reglerad eller styrd politik. Under den perioden sammankal-lade regenten riksdagen endast då det passade honom, eller av andra orsaker var oundvikligt. Motsvarande situationer upplevde Sverige och Finland under sin gemensamma historia under den gustavianska


tiden, och Finland ända fram till 1870-talet. Däremot var frihetstiden en period med noggrant reglerad politisk aktivitet, vilket hade stor betydelse bland annat för den politiska kulturen och därmed för for-merna för den politiska verksamheten och det politiska aktörskapet.

Den politiska kulturen i det svenska riket, och efter år 1809 i Sve-rige respektive i Finland, baserade sig under hela undersöknings-perioden på många vis på en gemensam tradition. Men naturligtvis skedde ändå förändringar i bägge länderna före början av 1900-talet. I Sverige övergick man 1866 till tvåkammarrepresentation, enligt de vanligaste europeiska modellerna. Det verkade alltså åtminstone utåt sett som om Sverige låg ett halvt sekel före Finland. Men man kan också se saken på ett annat sätt: storfurstendömet hade inte haft en fungerande representation på 50 år – det är med andra ord inte tillräckligt att enbart stirra sig blind på årtal. Också i Finland hade många saker grundligt förändrats innan landet blev självständigt. Gällande 1866 års tvåkammarriksdag konstaterar Torbjörn Nilsson: ”Sverige fick en mer modern form av representation, men grupper som stod för den mer traditionella jordbruksnäringen tog komman-dot i den nya riksdagen.”27

Teorier kring statsbyggande, växelverkan och demokratisering i en svensk-finländsk kontext

De centrala teorier och modeller som i denna jämförande under-sökning träder fram ur forskningsobjektens och -områdenas egna empiriska verklighet är främst de tolkningsramar som etablerat sig i forskningen kring tidigmodern tid. Dessa betonar antingen makt-statens, det vill säga militärstatens eller den (politiska) interaktionens, roll i de samhälleliga omvandlingarna.28 Åtminstone från och med 1960-talet har förhållandet mellan de tidigmoderna lokalsamfunden och centralmakten i Sverige och Finland flitigt begrundats både från militärstatens perspektiv och ur en mer positiv interaktionssynvinkel. Båda betraktelsesätten har utvecklats för tidsperioder som är äldre än den som behandlas i detta kapitel, men de innehåller ändå många användbara reflektioner för granskningen av perioden 1890–1930.

Forskare som betonar militärstaten framhäver statsmaktens över-gripande tvång och krigsmaktens stora betydelse. De som under-


söker interaktionen anser å sin sida att olika förhandlingar är viktiga. Man kan säga att dessa perspektiv representerar ytterligheterna av ett kontinuum. I både Sveriges och Finlands politiska kultur fanns det åtminstone något slag av interaktion mellan ”staten” och under-såtarna. Av den orsaken betonas i fortsättningen interaktionens bety-delse mer än ”tvångets”. Harald Gustafsson konstaterade redan 1994 att en fungerande tolkningsram beaktar interaktionen mellan de sty-rande och de styrda, där undersåtarna har rätt att bli hörda via for-mella kanaler, inte bara ad hoc, det vill säga beroende av regentens eller andra makthavandes goda vilja.29

De synvinklar som betonar militärstaten och interaktionen har dock sina begränsningar. Tolkningarna utgår framför allt från jord-brukssamhället och ju längre in på 1800-talet man kommer, desto mer kritisk bör man förhålla sig till ovannämnda tolkningsramar. Deras förklaringskraft krymper i takt med att samhället blir mer komplext samtidigt som industrialiseringen och urbaniseringen tilltar – kort sagt i takt med moderniseringen.30 Trots detta väckte uppbyggandet av krigsmakten och värnpliktsarmén starka politiska känslor i såväl Sverige som Finland. Detta skvallrar för sin del om betydelsen av dessa institutioner och om deras inverkan på den poli-tiska kulturen under en tid då krigets fasor i sig var märkbart mindre än under tidigare århundraden.31

Inte ens de egentliga demokratiseringsteorierna kan besvara eller ge tolkningsmodeller för en jämförande analys av Sveriges och Fin-lands politiska kultur på längre sikt. Demokratiseringsteorierna är dock, i likhet med de tidigmoderna modellerna, tankeväckande och kan således användas heuristiskt för att utveckla ämnesområdet.

Det finns flera olika inriktningar inom demokratiseringsteorierna. Moderniseringsteorin anser att en demokrati föds, existerar och upp-rätthålls genom ekonomisk utveckling. Som namnet avslöjar, förut-sätter moderniseringsteorin att det samhälle som demokratiseras har uppnått en hög ekonomisk utvecklingsnivå. De strukturella förkla-ringarna anser att kapitalism, jordägoförhållanden och i synnerhet småbrukarnas starka samhälleliga ställning har haft stor betydelse, särskilt gäller detta undersökningar där Skandinavien och inte minst Sverige använts som exempel. Dessa undersökningar har publice-rats i kölvattnet av studier gjorda av Barrington Moore (1913–2005),


pionjär inom denna forskningsinriktning men som själv enbart foku-serade på stora stater. I detta sammanhang har uppfattningen om ”den fria nordiska bonden” varit viktig, något som i vissa avseenden är en myt i både en svensk och finländsk kontext. Senare har flera undersökningar lyft fram den organiserade och medvetna arbetar-klassen som en tungt vägande faktor, eftersom arbetarklassen hade stor betydelse då allmän och lika rösträtt skulle uppnås.

Inom transitionsteorin undersöks i stället ofta problematiska över-gångsfaser från en icke-demokrati till en demokrati. Problemen har ofta uppstått till följd av oetablerade och otydliga politiska spelreg-ler, det vill säga på grund av brist på politiska traditioner i kombina-tion med samtidiga samhälleliga, ekonomiska och reli giösa problem samt okunskap om hur man hanterade tjänstemän som avpolleterats från det ”gamla styret”. Även om de flesta av ovannämnda problem har observerats först i undersökningar som gällt förhållanden efter andra världskriget, kan de ha betydelse även för tidigare utvecklings-förlopp. Var detta ens fallet i Norden i allmänhet eller i Sverige och Finland i synnerhet?32

Enligt demokratiforskarna är grunden för en stabil demokrati att samhället å ena sidan är tolerant nog att godkänna oppositionens existens, och å andra sidan har förtroende för systemet och även för motståndarna. I slutet av 1920-talet, där undersökningsperioden för detta kapitel slutar, hade Finland inte ännu kommit så här långt, men före vinterkriget fanns redan nämnda stabilisatorer och bidragande faktorer som stärkte enigheten i samhället.33

Från och med 1919 är det ännu mer intressant att jämföra län-derna ur ett politiskt kulturellt perspektiv. Då hade Finland över-vunnit de akuta svårigheter som hörde samman med självständig-heten. Ur en demokrati- och demokratiseringssynvinkel lämnade till exempel bestraffandet av inbördeskrigets förlorare ett djupt sår både i det finländska politiska livet i allmänhet och i det politiska systemet i synnerhet. Trots detta förändrade 1919 års republikanska regeringsform, samt det faktum att allmän och lika rösträtt nådde även lokalnivån, grundkonstellationen i en mer jämbördig riktning. Dessutom skapades i rask takt mycket relevanta yttre bevis på den finska statens suveränitet, bland annat genom att Utrikesministe-riet och Försvarsministeriet (till en början Krigsministeriet) grun-


dades. Dessa ministerier saknades helt och hållet under den auto-noma tiden. På samma sätt byggdes den armé som hade dragits in under de första ofärdsåren och som i sig varit svag, snabbt upp på nytt genom att allmän värnplikt infördes.

Bredare deltagande och förändring av antalet röstberättigade

Uppgifter om storleken på varje representativt organ och om del-tagarmängden samt de representerade gruppernas relativa andel av hela befolkningen är viktiga både för den politiska kulturen och för demokratiseringen. Visserligen hade den mer än ett halvt århund-rade långa paus som Finland upplevt under 1800-talet åtminstone inte främjat den individuella kontinuiteten på området, men i bör-jan av den egentliga undersökningsperioden hade man redan hun-nit samla på sig nya erfarenheter.

I tabell 1 har tvärsnittsåren valts med tanke på möjligheterna att jämföra Sverige och Finland, samt med beaktande av de genom-brott och förändringar som var centrala för folkrepresentationen och institutionerna. Granskningen börjar medvetet på 1760-talet, då ”ständernas makt” i förhållande till regenten eller regeringen var som störst. Då deltog som mest ungefär 1 300 representanter vid riksdagarna, varav högst ett par hundra män representerade rikets finländska delar.34 Under den gustavianska tiden minskade såväl deltagarivern som ständernas makt. Ändå var ungefär en tredjedel av befolkningen representerad vid riksdagarna i slutet av Sveriges och Finlands gemensamma era.

Ungefär 1 200 representanter deltog vid riksdagarna i Stockholm under åren 1809–1810, varav åtta av tio representerade adeln. Motsva-rande siffror för Borgå lantdag var i bästa fall över 130 representan-ter, varav över hälften tillhörde adeln. Intressantare i detta samman-hang är dock att det högsta ståndet i både Sverige och Finland deltog betydligt mer aktivt i representationen runt år 1809 – i Finland hade det skett en närapå fördubbling jämfört med situationen år 1800.

I Sverige minskade antalet närvarande representanter under fyr-kammarriksdagarna med en fjärdedel (från 1 200 till under 900) och sedan under tvåkammarrepresentationen till under 400. I Fin-land däremot nästan trefaldigades mängden representanter under


ståndslantdagarna 1809–1900. Vid sekelskiftet, innan Finland över-gick till enkammarlantdag, var Sveriges och Finlands representatio-ner i praktiken lika stora, trots att Sveriges folkmängd var närapå dubbelt så stor som Finlands.35

Även om systemen var olika, och fyrståndssystemet represente-rade det förgångna, skedde det ändå en utveckling av Finlands repre-sentationrättigheter. Här bör man också beakta att det i europeiskt hänseende var extraordinärt att bönderna, som representerade de lägre socialgrupperna, över huvud taget fick delta. I 1869 års lant-dagsordning fick en del icke-adliga ståndspersoner, som tidigare inte varit representerade, delta i antingen präste- eller borgarstån-det. Borgarståndets representationsgrund utvidgades fortsättnings-vis tio år senare. Förändringarna syntes med andra ord i en ökad mängd representanter för dessa stånd vid lantdagarna. Trots refor-merna motsvarade ståndssystemet inte folkets sociala fördelning. Visserligen var skillnaderna mellan ständerna stora: tillspetsat kan man säga att de två högsta stånden representerade sig själva, bor-garna representerade de svenskspråkiga köpmännen och bönderna representerade både sig själva och sina närmaste släktingar. Mot slu-tet av den fyrståndsbaserade folkrepresentationen var ungefär var fjärde invånare i Finland representerad, vilket med beaktande av att befolkningsmängden fyrfaldigats på hundra år inte nödvändigtvis var en alldeles dålig prestation.36 Den relativa andelen skilde sig inte heller i början av 1900-talet från den befolkning som företräddes i den andra kammaren i Sveriges riksdag.

Den ryska generalstrejken hösten 1905 gav vind i seglen åt lant-dagsreformen, som hade beretts bakom kulisserna. När strejkrörel-sen nådde Finland gick Nikolaj II i början av november med på att avsluta förryskningsåtgärderna, vilket i praktiken avbröt verkställan-det av februarimanifestet. I novembermanifestet gav kejsaren senaten i uppgift att bereda en folkrepresentationsreform, som skulle bygga på allmän och lika rösträtt. Några månader senare föreslog den så kallade Hermanssons kommitté en övergång till en enkammarlant-dag, som valdes genom proportionella, allmänna och lika val. I det första valet var, enligt det nya systemet, antalet röstberättigade 1,27 miljoner personer, vilket var ungefär tio gånger så många som under ståndslantdagarna.37


I Finland var rösträtten under autonomins sista tioårsperiod på flera sätt en ny och omvälvande rättighet. Med tiden blev den dock för många en ren belastning, eftersom kejsaren använde den makt grundlagarna gav honom och upprepade gånger upplöste lantdagen samt utlyste nyval. Lusten att delta i en statlig verksamhet som rent av ansågs onödig minskade sålunda. Detsamma gällde även röst-ningsprocenten. I det avseendet påminde situationen om hur det varit under Finlands och Sveriges gemensamma tid. Bortsett från frihetstiden upplevde särskilt de lägre stånden då vanligtvis riksdags-arbetet som en börda; med sig hem från riksdagarna hade man för det mesta med sig bara utgifter, både för representanten själv och för hans lokalsamhälle, i form av olika avgifter och skatter.

Allmän och lika rösträtt nådde Sverige senare än Finland. I Sve-rige började man på allvar diskutera allmän rösträtt först runt år 1890, då också Sveriges Allmänna Rösträttsförbund grundades. I Sverige kopplades temat till den planerade allmänna värnplikten under parollen ”En man – en röst – ett gevär”. År 1909 fick männen rösträtt i politiska val, men kvinnorna stod utanför – saken diskute-rades inte ens under riksdagarna.38 I Finland hade motsvarande dis-kussion inletts i och med att antalet röstberättigade i borgarståndet genom de finsksinnades39 försorg hade blivit fler under 1880-talet. Diskussionen utvidgades under påföljande årtionde, då också den organiserade arbetarrörelsen och kvinnorörelsen började kräva all-män och lika rösträtt.40 I Finland skedde detta i och med 1906 års lantdagsreform och följande år invaldes totalt 19 kvinnliga ledamö-ter. I Sverige fick kvinnorna för första gången rösta i politiska val år 1921 – då valdes sammanlagt fem kvinnor till de två kamrarna.41

Demokratiseringen var inte i någotdera landet en rätlinjig eller linjär utvecklingsberättelse.42 I Finland var utvecklingen under åren 1905–1906, då man övergick från fyrståndssystemet till enkammar-lantdag, svårsmält för många i de bildade klasserna, de före detta medlemmarna i borgarståndet samt företagsledarna, varav många tidigare hade deltagit i lantdagsverksamheten. Då hade många her-rar i de nämnda grupperna relativt enkelt, antingen utifrån sina privilegier eller sin ekonomiska position, fått tillträde till rum där verkligt viktiga beslut fattades. I samma anda ville högereliten i Sve-riges första kammare upprätthålla sina ”privilegier” så länge som


möjligt. Ännu efter 1909 års rösträttsreform för män fanns det gäl-lande kommunalval kvar en röstningsskala baserad på inkomstskatt, men även denna försvann under samma årtionde. Först hösten 1918 fick den dåvarande liberala och socialdemokratiska regeringen ige-nom allmän och lika rösträtt i både politiska och kommunala val. De konservativa kretsar som tidigare hade stretat emot, bromsade, av rädsla för revolution, inte längre utvecklingen. I vilket fall som helst stod man också i Sverige åren 1917–1918 nära en väpnad kupp, eller åtminstone ett kuppförsök.43

I Finland förändrades den politiska kulturens praxis märkbart i och med den allmänna och lika rösträtten. Snart började Ryssland ställa stränga krav på att förfarandena i storfurstendömet skulle för-enhetligas med kejsardömets. I Finland innebar demokratiseringen följaktligen att många samhällsgrupper, som tidigare innehaft bety-dande positioner, ansåg att politiken blivit rent underklassig i och med att representanter för ”folket” och arbetarklassen fått möjlig-heter att delta och påverka. I samband med att politiken före andra världskriget professionaliserades i både Sverige och Finland, mins-kade andelen professorer och andra akademiker samt inflytelserika personer ur finanslivet bland riksdagsledamöterna och regerings-medlemmarna.44

De tragiska händelserna 1918 resulterade i Finland i att man under en tid övervägde att inskränka rösträtten på nytt. Även om planen inte sist och slutligen genomfördes, blev den inskränkta rösträtten ändå verklighet för dem som deltagit i upproret, eftersom en stor del av de röda dömdes till att tillfälligt förlora sitt medborgerliga förtroende och därmed en stor del av sina medborgerliga rättigheter. Detta blev dock inte ett permanent tillstånd, utan redan under 1920-talets första år benådades en stor del av dem som dömts för statsförbrytelser. De fick då bland annat tillbaka sin rösträtt samt rätten att organisera sig och idka näringar. Stadgarna om förlust av medborgerligt förtroende hade även de på sin tid kommit in i 1889 års strafflag från Sverige, där det i 1864 års strafflag fanns många föreskrifter gällande detta tema. I Sverige var det främst sådana straff som ledde till förlorad val- och rösträtt som redan tidigt väckte debatt. De sista kvarvarande föreskrifterna gällande begränsad rösträtt upphävdes slutligen 1936. I Finland skedde detta först 1969.45 Mot denna bakgrund förvånar det


inte att man i övriga Norden under 1920-talet ibland råkade ”glömma bort” Finland bland de demokratiska länderna, vilket säger en del om Finlands dåvarande skrala internationella rykte.46

Förändringar av institutioner och verksamhetsformer

I nutidsforskningen betonas att det inom staterna finns många poli-tiska kulturer. På toppen av politiken och i lant- eller riksdagsverk-samheten var det svenska och finska systemet fast förankrat i ”gamla goda” lagar. Harmoni och hierarki betonades: det fanns endast en kung (respektive kejsare) som måste åtlydas. Statens verksamhet kopplades helt och hållet samman med regenten, vilket i hög grad förklarar regentens starka position i det svenska systemet. I bägge länderna var den politiska kulturen rätt stel, ända tills den kommu-nala rösträtten i likhet med rösträtten i de politiska valen blev all-män och lika.

Den politiska kulturen var i båda länderna länge kopplad till regenten. Statens (regentens, det kungliga/kejserliga majestätets) makt stod ända fram till 1800-talet ovanom alla andra politiska aktö-rer. Också exempelvis adelns makt, ämbetsmaskineriets kvalitet och de eventuella begränsningar i yttrandefriheten som förekommit på grund av censur, har inverkat på hur den politiska kulturen bildats. Den svenska adeln bemannade en stor del av den första kammarens representantplatser i Sverige och exempelvis utnämndes till stats-rådet icke-adliga representanter senare än till Finlands senat. Ändå saknades det länge egentliga administrativa och politiska förmågor i den finländska ämbetsmannakåren – ämbetsmännen koncentrerade sig i huvudsak på att finslipa ämbetsmaktens paragrafer och bibehålla lugnet i storfurstendömet. Staten var emellertid som organisation och system fortsättningsvis stark i bägge länderna.47

Regentens ställning och olika maktförändringar har varit centrala tvistefrågor länge, också i vetenskaplig bemärkelse. I synnerhet i Sve-rige har det en längre tid forskats kring förhållandena mellan regen-ten och folket samt mellan regenten och adeln. Dessa diskussioner har också haft betydelse för hur den politiska kulturen format sig. I Sverige tvistade man på detta tema redan i mitten av 1800-talet. Historieprofessorn Erik Gustaf Geijer (1783–1847) ansåg att regenten


och folket i århundraden hade samarbetat mot adeln, som värnade om sina egna intressen och odlade konspirationsteorier. Trots detta ansåg Geijer att det svenska samhället var harmoniskt och till största delen konfliktfritt. Storfavoriten bland den läsande allmänheten, den icke-akademiska skribenten Anders Fryxell (1795–1881), ansåg å sin sida att adeln representerade ”laglighet” och en ”grundlagsenlig” front mot kungamakten, som drömde om despotism och envälde. Det Geijerska perspektivet segrade i Sverige och behöll sin position långt in på 1900-talet. Också i Finland anammade man Geijers syn-sätt. Zacharias Topelius (1818–1898) representerade detta synsätt då han på 1880-talet skrev om det finska folkets och kungens mytiska kontakt. Regenten var en förenande kraft, som allmogen passione-rat och troget klängde sig fast vid.48 Senare, under förtrycksperio-derna, började denna allmänna uppfattning förvittra för att till sist upphöra att existera.

I Sverige utvecklades Fryxells idéer sedermera av Fredrik Lager-roth (1885–1974), som såg Sveriges historia som en kamp mellan de monarkistisk-demokratiska och aristokratisk-grundlagsenliga samhällsuppfattningarna. I vilket fall som helst innehöll dessa dis-kussioner gott om beröringspunkter med den verklighet i vilken de nedtecknades. I Finland fick inte Lagerroths tankar om den ”reform-vänliga” frihetstiden någon genklang, eftersom finländska historie-forskare länge ansåg att tidsperioden representerade instabilitet, kor-ruption samt inre och yttre svaghet, vilket var precis den dom Gustav III (1746–1792) direkt efter statskuppen hade fällt över perioden, i sin propaganda.49 Så framträdde frihetstiden under en tid då enig-het (och harmoni) hade fallit i glömska. Begrepp som ”partisön-derfall” framfördes av samtida kritiker, men också i tolkningar av många senare historieforskare. Även här kan vi i bakgrunden skymta Gustav III:s dom, men också senare användes oegentligheter från frihetstiden som politiska slagträn när man motsatte sig demokra-tisering och partibildning.50

I Sverige betonade i synnerhet de konservativa i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet den betydelse kungens personliga insats hade i rikets styre, även om regenten i praktiken redan hade förlorat största delen av sin makt till regeringen. Kungen deltog i den egent-liga dagspolitiken för sista gången vintern 1914, då Gustaf V (1858–


1950) under den så kallade borggårdskrisen – i likhet med traditio-nella svenska regenter – tog emot 30 000 bönder som demonstrerade för statens försvarsberedskap.51 I Finland var kejsarens maktposi-tion ända fram till början av år 1917 redan utifrån de gustavian-ska grundlagarna närapå ovillkorlig, även om regentens legitimitet under Nikolaj II:s (1868–1918) styre i praktiken uppvisade en botten-notering. Därför fick republiken Finlands president även formellt mycket politisk makt efter de interna och geopolitiska förändringar som följde på kriget 1918.

Det är viktigt att tydligare definiera den politiska sfären när man begrundar exempelvis interaktionen mellan statsmakten och folket. Det handlar dock inte enbart om ett fysiskt utrymme, utan också om hur definierat eller reglerat det var att sammankalla riksdagarna eller andra möjliga möten. En relevant skiljelinje gick mellan huruvida undersåtarna kunde påverka ärenden officiellt eller ”bara” inofficiellt.

Tidigare har redan hänvisats till Harald Gustafssons uppfattning om betydelsen av de formella interaktionskanalerna. Institutiona-liserade påverkningsmöjligheter ansågs vara viktiga i 1800-talets Finland, eftersom 1869 års lantdagsordning gav ständerna och deras representanter rätt att anföra besvär och rikta anhållanden till regen-ten. Däremot var ständernas motionsrätt starkt begränsad under den autonoma tiden. Lantdagsrepresentanterna fick år 1888 en begränsad motionsrätt, som omfattade alla andra ärenden förutom grundlags-, försvars- och tryckfrihetsärenden. Dessförinnan hade alla anhål-landen kallats besvär. Under ståndslantdagarnas sista tid påverkade inte det nya systemet mängden motioner eller deras kvalitet, utan största delen av dem kallades petitioner, vilket nästan motsvarade ”besvär”. Trots detta gjordes det olika framställningar till regenten, vilket visar att det var ett vedertaget system. Traditionsenligt kom närapå hälften av de inlämnade petitionerna under åren 1882–1904 från bondeståndet (979/2 005).52

I Sverige hade ständerna och de enskilda representanterna redan i enlighet med 1809 års regeringsform och 1810 års riksdagsord-ning motionsrätt. Till skillnad från i Finland hade denna rättighet inte varit begränsad i Sverige. Även om Sveriges och Finlands sys-tem delvis var strukturellt olika, framlades inom bägge ländernas representationer ungefär lika många anhållanden/petitioner under


slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Delvis berodde detta naturligtvis på att den svenska riksdagen hade årliga sammanträ-den efter reformen 1866, medan sådana i Finland anordnade regel-bundet med tre års intervall efter 1882 och före lantdagsreformen. I Finland minskade petitionerna betydligt när riksdagen började sammanträda årligen.53

Den sista omfattande petitionskampanjen i den historiska svenska petitionstraditionen var knuten till försvarsfrågan, då man i Sverige planerade att lägga ned roteringsverket och övergå till allmän värn-plikt. Frågan sammanfogades med rösträttskraven och 1899 överläm-nades en petition till den svenska regeringen med syfte att utvidga rösträtten. Petitionen hade över 360 000 underskrifter.54 Tidsmäs-sigt sammanföll detta med den stora kollektiva kraftmätningen i Finland när motståndarna till februarimanifestet, som var centralt för förryskningsåtgärderna 1899, på knappa två veckor samlade in den så kallade stora adressen. Dokumentet undertecknades av fler än 520 000 finländare, det vill säga var femte invånare i storfursten-dömet. Adressen var ett försök att genom traditionella besvärska-naler påverka regentens agerande. Kejsaren tog dock inte ens emot den delegation som åkt till S:t Petersburg för att överlämna adres-sen. Därmed hade denna åsiktsyttring inte någon större inverkan på regenten, även om generalguvernör Nikolaj Bobrikov (1839–1904), som hade planerat februarimanifestet, blev mycket upprörd över fin-ländarnas kollektiva agerande. Ståndslantdagarna, och senare även lantdagen, försökte uttrycka sin oro inför regenten i form av adres-ser och petitioner, men med lika magert resultat.55

Trots att den finska storstrejken hösten 1905 uttryckligen var knuten till det ryska kejsardömets allmänna problem, ska man inte glömma att finländarna aktiverade sig på egen hand. Centralt här var arbetarbefolkningens spontana aktivitet samt de terrordåd och lönnmord som finländarna redan tidigare planerat och som riktade sig mot ryssarna och de finländare som ansågs hjälpa ryssarna. Ett extremt exempel var mordet på generalguvernör Bobrikov 1904, även om förövaren, Eugen Schauman (1875–1904), inte i egentlig mening tillhörde någon organiserad motståndsrörelse. De tillvägagångssätt som betonade lag och rätt samt traditionellt beprövad interaktion började snabbt falla ur bruk. Den tidigare kulturen, som till stor


del hade grundat sig på förhandlingar och interaktion mellan olika grupper, blev nu delvis våldsam, eller åtminstone förändrades den underdåniga undersåtens roll märkbart. Dessa åtgärder var, utöver tidigare nämnda faktorer, viktiga när medborgaren etablerade sig i Finland. Processen var verkligen inte smärt- eller konfliktfri.56

I båda länderna fick man under 1900-talets första årtionde upp-leva en storstrejk, vars motiv och drivkrafter i viss mån var desamma. I Finland (1905) handlade det främst om att återställa storfursten-dömets politiska rättigheter, samt om de många politiska reformer som hörde samman med dessa och som på lång sikt märkbart främ-jade övergången till ett demokratiskt system. De ekonomiska miss-förhållandena var sekundära i storstrejken. Bakom Sveriges storstrejk (1909) låg i första hand problem orsakade av den ekonomiska ned-gången, även om särskilt de socialdemokratiska ledarna såg strej-ken som en möjlighet att utvidga rösträtten. Senare, under orolig-heterna 1917–1918, var det även i Sverige ett centralt och effektivt påtryckningsmedel att hota med storstrejk för att genomdriva röst-rättsreformen.57

I Finland utvecklades föreningslivet snabbt under 1800-talets sista decennier och en stor mängd föreningar grundades av olika grup-peringar. Till en början grundades föreningarna av representanter för den bildade klassen, som på flera sätt försökte övervaka de lägre socialgruppernas beteende. Men redan från och med 1890-talet bör-jade också arbetarbefolkningen grunda egna föreningar. Typiskt för finländska föreningar var att de vanligtvis agerade i samarbete med statsmakten och dess betydelsefulla representanter, vilket bidrog till att större konflikter mellan de makthavande och föreningarna sällan uppstod. Detsamma kan sägas om de svenska folkrörelserna, där de viktigaste var nykterhetsrörelsen, religiösa väckelserörelser och fri-kyrkliga rörelser samt den organiserade arbetarrörelsen. Sven Lund-kvist har betonat likheterna mellan dessa rörelsers påtryckningskraft. Han säger: ”[f]ör att påverka samhället arbetade de tre rörelserna med demonstrationer, petitioner och stora friluftsmöten, där man samlade mycket folk.” Också i Sverige försökte man – och lyckades också – lösa konflikter genom traditionell dialog.58

I Sverige föddes de moderna riksdagspartierna under 1880-talet, främst efter att den stora tullstriden mellan frihandelsanhängare och


protektionister hade brutit ut. Vid sekelskiftet fick de fortfarande rätt otydligt definierade stora grupperingarna (högern, vänstern och libe-ralerna) sällskap av det allt starkare socialdemokratiska partiet. Först efter 1918 uppstod en tydlig skillnad mellan socialdemokraterna och icke-socialisterna. I Finland började de finsksinnade, de svensksin-nade och liberalerna verka vid ståndslantdagarna under 1880-talet, men det första mass- och organisationspartiet var Finlands Social-demokratiska parti (Finlands arbetarparti, från 1903 SDP). Liksom Agrarförbundet hade socialdemokraterna fått möjlighet att påverka rikspolitiken genast efter lantdagsreformen. I Finland fanns det till en början en vattendelare gällande hur man förhöll sig till förrysk-ningsåtgärderna under den första förtrycksperioden (1899–1905). Gammalfinnarna, som samlade sig kring i synnerhet historiefors-karen G. Z. Yrjö-Koskinen (1830–1903), representerade undfallen-hetslinjen, medan ungfinnarna och de svensksinnade (från och med 1906 Svenska folkpartiet, SFP) förespråkade laglighet och passivt motstånd. I båda länderna fick socialdemokraterna ungefär vid slu-tet av första världskriget ett betydande regeringsansvar. I Sverige satt partiet med redan i historieforskaren Nils Edéns (1871–1945) majo-ritetsregering (1917–1920), och senare under 1920-talet fyra gånger i minoritetsregeringen. I Finland satt Väinö Tanners (1881–1966) minoritetsregering i lite mer än ett år (1926–1927) efter att Finland blivit självständigt.59

Statsvetaren Nils Stjernquist (1917–2000) har konstaterat följande om Sverige: ”Det gamla dualistiska statsskicket med kung och riks-dag som balanserande statsmakter hade därmed, faktiskt sett, ersatts av ett monistiskt med riksdagen som centrum och med en rege-ring, för vilken grunden var riksdagens förtroende.”60 Statsvetaren Rune Premfors (1947–) har följande syn på saken: ”Sverige demo-kratiserades omkring 1920, i den meningen att två för alla ’rimliga’ demokratisyner nödvändiga institutioner kom på plats, nämligen allmän rösträtt och parlamentarism.”61 Först när parlamentaris-men fått fotfäste, ändrades också i Sverige den gamla uppdelningen mellan praktisk och politisk verksamhet inom den politiska kultu-ren. Detta skedde då de politiska partierna gick upp i bredd med och till och med körde förbi regenten (regeringen) och riksdagen, och representationens roll som regeringens övervakare betonades.


Motsvarande läge möjliggjordes i Finland i och med självständig-heten och 1919 års republikanska regeringsform. I ljuset av dessa två kriterier skedde demokratiseringen av Finland exakt samtidigt. Senatorerna, som under den autonoma tiden varit ansvariga enbart inför kejsaren, ersattes nämligen efter att självständigheten blivit verklighet av statsrådet, som svarade inför riksdagen enligt 1919 års regeringsform.62

I praktiken satt minoritetsregeringar länge vid makten i båda län-derna. I Sverige satt under åren 1919–1930 tio regeringar, varav endast den tidigare nämnda regeringen under Nils Edén var en majoritets-regering. Under samma period satt 14 regeringar i Finland, varav tre hade stöd av riksdagens majoritet. I båda länderna satt också två tjänstemannaregeringar. Under 1930-talet skulle detta parlamenta-riska system, som utgick från minoritetsregeringar, till och med lyf-tas fram som ett kännetecken för nordisk demokrati.63

Två vägar till demokratisering

De verksamhetsformer och strävanden efter interaktion mellan regenten (staten) och undersåtarna (medborgarna) som var ett arv från Sveriges och Finlands gemensamma tid, hade en stor betydelse för brytningstiden vid sekelskiftet 1900. Inom den politiska kulturen var förändringarna å ena sidan måttfulla och å andra sidan över-raskande. I vartdera landet stödde de politiska kulturerna de kon-trollerade och relativt långsamma demokratiska drivkrafterna, eller åtminstone de förändringsprocesser som i viss mån var för utsebara.64 Detta kan låta som en säregen tolkning med tanke på att Finland i ilfart övergick till enkammarlantdag i samband med reformerna 1906. I Finland hade man dock diskuterat en förändring av stånds-systemet med fyra kammare minst lika länge som man i Sverige hade diskuterat en utvidgning av rösträtten så att den skulle omfatta också andra än relativt begränsade grupper. I själva verket låg Fin-land inte alltid efter Sverige i demokratiseringsprocessen, utan före:65 innan allmän och lika rösträtt infördes fanns det inte några större skillnader i relativ andel mellan de grupper som representerades i Sverige och Finland, i Finlands ståndslantdagar deltog proportio-nellt sett fler representanter och så vidare. I Finland övergick man


dessutom nästan 15 år tidigare än i Sverige till allmän rösträtt. Då det gäller lika rättigheter för män och kvinnor visar sig skillnaden vara exceptionellt stor, vilket redan jämförelsen av antalet invalda kvinnliga riksdagsledamöter visade.

Ändå betonar den tidigare nämnda utvärderingen av Dietrich Rueschemeyers klassificeringar av Sverige och Finland i en histo-risk kontext särskilt likheterna mellan länderna. Till exempel ägde befolkningens kollektiva organisering genom folkrörelser och med-borgarorganisationer rum vid samma tidpunkt. Här, i likhet med i flera andra frågor, betonades strävan att interagera med statsmakten och regenten, vilket kan tolkas som en direkt fortsättning på praxis under tidigare århundraden. Organiseringen av de politiska par-tierna skedde också på liknande sätt i båda länderna, även om det förvisso fanns landsvisa skillnader i synsätt och avseende typen av konflikter mellan partierna. Gemensamt för länderna var den orga-niserade arbetarrörelsens uppgång och deltagande i uppbyggandet av nationalstaten, även om en del av rörelsens medlemmar under våren 1918 gjorde uppror mot den lagliga statsmakten. Rätt kort där-efter började dock största delen av det socialdemokratiska partiet understöda ett republikanskt Finland, medan de röda som hade flytt till Sovjet-Ryssland under landsflykten grundade Finlands kommu-nistiska parti, vars mål var att införa proletariatets diktatur i Finland. I Sverige fick kommunisterna aldrig något särskilt betydande stöd, vilket delvis berodde på att rörelsen var så splittrad.

De statliga institutionerna och organisationerna i Sverige och Finland var osedvanligt stabila. Detta var särskilt betydelsefullt vid förändrings- eller transitionslägen inom de politiska systemen under 1900-talets första årtionden: i Finland åren 1905–1906 och i bägge länderna åren 1917–1919. Dessa kristider var dock inte sist och slut-ligen skadliga för demokratiseringen, även om Finland drabbades av ett blodigt inbördeskrig på våren 1918. Det politiska systemet i Fin-land knakade i fogarna under åren 1917–1918. Enligt Pertti Haapala föll samhället samman uppifrån med ödesdigra följder.66 Men den samhälleliga resiliensen, tåligheten, visade snart sin kraft, som fram-kommit tidigare.

Det finländska samhället hade överraskande bra klarat av den press förryskningen medfört. Det kollegiala förvaltningssystem som


hade tagits över från Sverige spelade här en stor roll. Det var helt enkelt frågan om att ingen i centralförvaltningen ensam kunde fatta beslut – systemet hade haft sina fel och brister, men precis som i fyr-kammarsystemet, kunde det inte anses vara helt odugligt eller ett alldeles för ålderdomligt sätt att ordna förvaltningen ens i början av 1900-talet. Vid sekelskiftet hade Sverige redan i praktiken övergett detta system, som Axel Oxenstierna (1583–1654) hade planerat i bör-jan av 1600-talet, men finländarna höll ännu fast vid det. Det ryska förvaltningssystemet å sin sida utgick från chefsvälde, där oftast en enda person fattade besluten. Ryssarna ville omvandla de finska förvaltningsorganen från kollegiala till chefsstyrda organisationer, eftersom det i problemsituationer var mycket svårare att ”avskeda alla medlemmar i kollegiet än göra sig av med en svår chef ”.67 Där-för stadgades det ännu i 1919 års regeringsform att statsrådet och centrala ämbetsverk skulle verka enligt principen för det kollegi-ala systemet. Ett tecken på de kollegiala ämbetsverkens långvariga popularitet är också att av 70 centrala ämbetsverk var endast fem organiserade med chefsstyre ännu på 1980-talet.68

Även om Sveriges och Finlands demokratiseringsvägar delvis ser olika ut finns det gott om gemensamma drag. Ingetdera landet blev demokratiskt i ett svep eller ens snabbt, utan det skedde ”smygande” och som en följd av långa förberedelser. På lång sikt drog både Sve-rige och Finland nytta av den utdragna processen, även om händel-serna 1917–1918 i Finland ledde till ett tragiskt inbördeskrig med ett dystert efterspel. De facto var läget i Sverige vid samma tid hög-explosivt och kunde ha fått lika katastrofala följder. Finlands geo-politiska och statsrättsliga ställning, liksom den skörare ekonomiska självförsörjningsgraden – även om det också i Sverige rådde brist på livsmedel i slutet av första världskriget – var svagare än Sveriges. Därför blev kriserna 1917–1918 våldsammare i Finland, speciellt med tanke på att statsmakten från våren 1917 ända till påföljande vår inte hade ensamrätt på att utöva våld. Vid samma tid kunde man i Sve-rige bearbeta den politiska kulturens kutymer utan att ändra 1809 års grundlag.69


Perio

d/år

Tota

la a

ntal

et

repr

esen

tant

er

Folk

män

gd (1

000

in

våna

re)

%-a

ndel

av

befo

lkni

ngen

som

re

pres

ente

rade

s på

lant

daga

rna/

i r

iksd

agen

(upp

-sk

attn

inga

r; fö

re

allm

än rö

strä

tt

inne

bär i

båd

a lä

nder

na m

än)

Röst

ning

s pro

cent

, om

såda

n fin

ns

Part

ier (

ja/n

ej)

SVERIGES OCH FINLANDS GEMENSAMMA TID

Adel Präster Borgare Bönder Totalt

1765–1766 1 000 53 110 125 ca 1 300 2 524 35 % – Ja

1800 585 A 51 97 185 918 3 180 35 % – Nej

SVERIGE EFTER ÅR 1809

1809 1 000 60 60 100 1 200 2 399 35 % – Nej

1865 655 60 70 100 885 4 114 27 % – Nej

I:a kam-maren II:a kammaren Totalt

Sverige ca 1866– 1870 126 194 320 4 196 22 %B 19 %C Ja

Sverige ca 1900 145 230 375 5 136 28 %D 47 % Ja

Sverige 1921 150 230 380, varav 5 kvinnor 5 954 98 % 54 % Ja

Sverige ca 1928– 1929 150 230 380, varav

4 kvinnor 6 120 98 % 67 % Ja

FINLAND EFTER ÅR 1809

Autonoma Fin-land 1809–1905 Fyrstånds systemet

TotaltAdel Präster Borgare Bönder

Finland 1809 77 8 19 30 134E 864 35 % – Nej

Finland 1872 122 36 38 57 253 1 835 30 %F Nej

Finland 1900 169 40 69 63 341 2 656 25 %G – Ja

Enkammar lantdag/riksdag Totalt

Autonoma Finland 1907 200, varav 19 kvinnor 2 839 87 % 71 % Ja

Självständigt Finland 1919 200, varav 17 kvinnor 3 147 84 % 67 % Ja

Finland 1930 200, varav 11 kvinnor 3 463 94 %H 66 % Ja

Tabell 1. De representativa organens struktur och förändringar beträffande möjligheterna att delta i Sverige och Finland ca 1765–1930 (uppskattningar).

Källor: Landberg, Sveriges riksdag 7, s. 212–214; Nilsson J. E., ”Borgarståndet”, s. 240–242; Tuominen, ”Autonomian ajan yksikamarinen eduskunta”, s. 171; Carlsson, ”Tvåkammarriksdagens första skede”, s. 182–187; Renvall, ”Ruotsin vallan aika”, s. 368–373; Halila, ”Porvoon valtiopäivät ja autonomian alkuaika”, s. 483–487; Sköld & Halvarson, ”Riksdagens sociala sammansättning”, s. 391, 401; Jutikkala, ”Säätyedustuslaitoksen kokoonpano, työmuodot ja valtuudet”, s. 27, 36–37, 112, 133; Pitkänen, ”Väestörakenteen muuttuminen ja väestönkehitys”, s. 381; Wirilander, Herrskapsfolk; Virrankoski, Anders Chydenius; Tommila, Suomen autonomian synty, s. 65–67; Vattula (toim.), Suomen taloushistoria 3, tab. 1.3; Pääpiirteet Suomen väestötilastosta, s. 68; Svensk historisk statistik I, tab. 2, 4; Historisk statistik för Sverige, tab. 276, 277; Koskinen et al., Suomen väestö, bilaga tab. 1; Österbladh, ”Suomen papiston edustus”, s. 319; Östberg, ”Demokratiskt genombrott med förhinder”, s. 102; Ohlander, ”’Mina herrar!’”, s. 115.

A) Släkter som representerades under lantdagarna/riksdagarna. B) Alla proportionella uppgifter om Sverige gäller andra kammaren.C) Val till andra kammaren 1872. D) Val till andra kammaren 1902. E) Maximalt antal, alla fanns inte på plats hela tiden. F) Uppskattning utifrån storleken på ståndsgrupperna. G) Uppskattning utifrån de röstberättigade multiplicerat med två, eftersom vuxna kvinnor saknade rösträtt och

nästan hälften av befolkningen var kvinnor.H) Uppskattning utifrån mängden befolkning och antal röstberättigade.

Ade

l

Präs

ter

Borg

are

Bönd

er

Tota

la a

ntal

et

repr

esen

tant

er

Folk

män

gd

(1 0

00 in

vå-

nare

)

%-a

ndel

av

befo

lkni

ngen

so

m re

pre-

sent

erad

es p

å la

nt da

garn

a/i

riks

dage

n (u

ppsk

att-

ning

ar; f

öre

allm

än rö

strä

tt

inne

bär i

båd

a lä

nder

na m

än)

Röst

ning

s-pr

ocen

t, om

så

dan

finns

Part

ier (

ja/n

ej)

Period/år Sveriges och Finlands gemen

samma tid

1765– 1766 1 000 53 110 125 ca 1 300 2 524 35% – JA

1800 5853 51 97 185 918 3 180 35% – NEJ

Sverige efter år 1809

1809 1 000 60 60 100 1 200 2 399 35 % – NEJ

1865 655 60 70 100 885 4 114 27 % – NEJ

I:a kammaren II:a kammaren

Sverige ca 1866–1870 126 194 320 4 196 22 %4 19%5 JA

Sverige ca 1900 145 230 375 5 136 28%6 47% JA

Sverige 1921 150 230 380, varav 5 kvinnor 5 954 98% 54% JA

Sverige ca 1928– 1929 150 230 380, varav 4

kvinnor 6 120 98% 67% JA

Autonoma Fin-land 1809–1905

Fyrståndssystemet

adel präster bor-gare

bön-der

Finland 1809 77 8 19 30 1347 864 35% – NEJ

Finland 1872 122 36 38 57 253 1 835 30%8 NEJ

Finland 1900 169 40 69 63 341 2 656 25%9 – JA

Finland Enkammarlantdag/riksdag

Autonoma Finland 1907

200, varav 19 kvinnor 2 839 87% 71% JA

Självständigt Finland 1919

200, varav 17 kvinnor 3 147 84% 67% JA

Finland 1930 200, varav 11 kvinnor 3 463 94%10 66% JA

Tabell 1. De representativa organens struktur och förändringar beträffande i möjligheterna att delta i Sverige och Finland ca 1765–1930 (uppskattningar).

Källor: Landberg, Sveriges riksdag 7, s. 212–214; Nilsson J. E., ”Borgarståndet”, s. 240–242; Tuominen, ”Autonomian ajan yksikamarinen eduskunta”, s. 171; Carlsson, ”Tvåkammarriksdagens första skede”, s. 182–187, Renvall, ”Ruotsin vallan aika”, s. 368–373; Halila, ”Porvoon valtiopäivät ja autonomian alkuaika”, s. 483–487; Sköld & Halvarson, ”Riksdagens sociala sammansättning”, s. 391, 401; Jutikkala, ”Säätyedustuslaitoksen kokoonpano, työmuodot ja valtuudet”, s. 27, 36–37, 112, 133; Pitkänen, ”Väestörakenteen muuttuminen ja väestönkehitys”, s. 381; Wirilander, Herrskapsfolk, s. XXX; Virrankoski, Anders Chydenius, s. XXX; Tommila, Suomen autonomian synty, s. 65–67; Vattula (toim.), Suomen taloushistoria 3, tab. 1.3; Pääpiirteet Suomen väestötilastosta, s. 68; Svensk historisk statistik I, tab 2, 4; Historisk statistik för Sverige, tab. 276, 277; Koskinen, Seppo et al., Suomen väestö, bilaga tabell 1; Österbladh, ”Suomen papiston edustus”, s. 319; Östberg, ”Demokratiskt genombrott med förhinder”, s. 102; Ohlander, ”’Mina herrar!’”, s. 115.

1. Släkter som representerades under lantdagarna/riksdagarna. 2. Alla proportionella uppgifter om Sverige gäller andra kammaren.3. Val till andra kammaren 1872. 4. Val till andra kammaren 1902. 5. Maximalt antal, alla fanns inte på plats hela tiden. 6. Uppskattning utifrån storleken på ståndsgrupperna. 7. Uppskattning utifrån de röstberättigade multiplicerat med två, eftersom vuxna kvinnor saknade rösträtt och nästan hälften av

befolkningen var kvinnor.8. Uppskattning utifrån mängden befolkning och antal röstberättigade.

Demokratins drivkrafter_MALL.indd 18 21.02.2018 09:17:03


Noter

1 Demokratiseringens processkaraktär betonas t.ex. av Karvonen, Demokratise-ring, s. 11, 25; Rueschemeyer, ”Democratization”, s. 454.

2 Se t.ex. Dahl, On democracy; Rueschemeyer, ”Democratization”. Mer specifikt i t.ex. Karonen & Roitto, ”Demokratia-käsitteen muutokset”.

3 Rueschemeyer, ”Democratization”, s. 457–458.4 Vi försöker dock undvika determinism och överväger också andra möjliga

alternativa stigar, som särskilt för Finlands del åtminstone inte skulle ha varit mer demokratiska än dem som genomfördes.

5 För mer om de finländska ekonomiska påverkarnas ofta anmärkningsvärda politiska verksamhet, särskilt under tiden före enkammarlantdagen, se särskilt ”Suomen talouselämän vaikuttajat” (https://www.kansallisbiografia.fi/talousvaikuttajat); Karonen, Patruunat ja poliitikot.

6 Se t.ex. Meinander, ”Ryska tiden i dag”; Engman, Ett långt farväl; Jansson, Riks-sprängningen. För en tidig, koncis jämförande sammanställning över demokra-tiseringens framsteg i hela Norden, se Jutikkala, Pohjoismaisen yhteiskunnan historiallisia juuria, s. 145–164.

7 Sverige hade t.ex. svåra ekonomiska problem inom både lantbruket och indus-trin, se t.ex. Hadenius, Fosterländsk unionspolitik. Om rysskräcken, se Åselius, The ”Russian menace”.

8 Vanligtvis grundar sig definitionen av politisk kultur på ett eller annat sätt på Gabriel Almonds och Sidney Verbas klassiska undersökningar från 1960-talet, men perspektivet breddas ofta. T.ex. Almond & Verba, The Civic Culture. Om senare komprimerade definitioner av politisk kultur, se t.ex. Marshall (ed.), ”Political culture”, The Concise Oxford Dictionary of Sociology; Jary & Jary (eds.), Collins Dictionary of Sociology; Johnson, The Blackwell Dictionary of Sociology.

9 Brown, ”Political culture”, s. 625–626; Thomson, Ellis & Wildavsky, ”Political Cultures”, s. 507–520.

10 Nousiainen, ”Suomen poliittinen kulttuuri”; Nousiainen, Suomen poliittinen järjestelmä, s. 19–20. Jfr t.ex. Möller, Svensk politisk historia, s. 10–12.

11 Gustafsson, Political Interaction. Jfr t.ex. Mylly, Traditio, järjestelmä, symbolit, s. 23–27.

12 Om den politiska kulturen i Finland, se t.ex. Mylly, Traditio, järjestelmä, sym-bolit, s. 12, också not 4.

13 Utöver tidigare nämnda, se t.ex. Innes, ”Representative Histories”, s. 182–211; Aronsson, ”Swedish Rural Society”, s. 41–57; Aronsson, Bönder gör politik. Om borgerlig offentlighet, jfr Habermas, Borgerlig offentlighet.

14 Se t.ex. Baker, ”Introduction”, s. xi–xii, xvii; Aston, ”Patriotism, Pressmen and Political Culture”, s. 1003–1015. För en kritisk bedömning av franska revolu-tionens betydelse när en politisk kultur konstruerades, se Leith, ”The French Revolution”, s. 177–193. Om Finland, se t.ex. Nevakivi, Hentilä & Haataja, Poliittinen historia, s. 15, 21; Julkunen, ”Tutkimusprosessi”, s. 11.

15 Baker, Inventing the French Revolution, s. 4; även t.ex. Karonen, Patruunat ja poliitikot; Karonen, ”De finska borgarna”, 265–283; Villstrand, ”Stormakts-tidens politiska kultur”; Paloheimo, Business life in pursuit of economic and political advantage; Karonen, Pohjoinen suurvalta, 22–23.


16 Se t.ex. Palonen, Tekstistä politiikkaan, s. 19; Berndtson, Politiikka tieteenä, s. 27; Brown, ”Political culture”, s. 626; Nousiainen, Suomen poliittinen järjestelmä, s. 19; allmänt t.ex. Skuncke & Tandefelt (red.), Riksdag, kaffehus och predikstol; Karonen, Pohjoinen suurvalta, s. 20–22, 333; Gustafsson, ”The conglomerate state”; Eng, Det svenska väldet; Gustafsson, ”De överlappande pusslen”.

17 Se t.ex. Melkersson, Staten, ordningen och friheten, s. 99, 102–103; Karonen, Patruunat ja poliitikot, kap. III.

18 Om det inledande skedet för Sveriges tvåkammarsystem och om internatio-nell jämförelse med andra tvåkammarsystem, se främst Nilsson T., Elitens svängrum; Kurunmäki, Representation, Nation and Time; allmänt Carlsson, ”Tvåkammarriksdagens första skede”; Stjernquist, ”Riksdagen i vår tid”.

19 Mylly, Edustuksellisen kansanvallan läpimurto, s. 34–35. Jfr Tuominen, Suomen kansanedustuslaitoksen historia III, s. 374–375.

20 Onni Pekonen (Debating ”the ABCs of Parliamentary Life”) visar att finlän-darna diskuterade och var insatta i många former av internationell parlamen-tarism under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

21 Om rättsvetarnas och historikernas skriftliga passiva motstånd under för-trycksåren, se t.ex. Klami, Oikeustaistelijat; Klami, The Legalists; Karonen & Räihä (toim.), Kansallisten instituutioiden muotoutuminen.

22 I synnerhet Vares, Kuninkaan tekijät; Vares, ”Demokratian haasteet 1907–1919”. Se även Ihalainen, ”The 18th-century traditions of representation”, s. 8–9, 14–15 och Ihalainen, The Springs of Democrazy.

23 Soikkanen, Kunnallinen itsehallinto; Suodenjoki, Kuriton suutari; Östberg, ”Att institutionalisera demokratin”; Östberg, Kjell, ”Att institutionalisera en revolu-tion”; Östberg, Kommunerna och den svenska modellen.

24 Jfr t.ex. Bonney, The European dynastic states; Bulst, ”Rulers, Representative Institutions and their Members”; Harnesk, ”Den svenska modellens tidig-moderna rötter?”.

25 Jfr t.ex. Gustafsson, ”The conglomerate state”; Eng, Det svenska väldet; Gustafsson, ”De överlappande pusslen”.

26 Frälsebönderna utestängdes visserligen från riksdagsarbetet redan i början av frihetstiden. Även den sociala ställningen för denna grupp försvagades under 1700-talet. Se t.ex. Katajala (ed.), Northern Revolts.

27 Om hur den politiska historiens forskningsområde utvidgats, se t.ex. verket Lövgren et al., Svensk politisk historia; Gustafsson, Political Interaction, s. 13; Hentilä, ”Miksi vielä poliittista historiaa?”; Nilsson T., ”Högern 1900–1940”, s. 73; Stråth, Sveriges historia, s. 171.

28 Internationellt i synnerhet Charles Tillys många undersökningar.29 Gustafsson, Political Interaction, s. 159–162.30 De tidigare nämnda perspektiven koncentrerar sig emellertid främst på tiden

före 1800-talet, och kan inte förväntas ge omfattande analyser av undersök-ningsperioden i detta kapitel.

31 Om militärstatsperspektivet, se t.ex. Lindegren, ”The Swedish ’Military State’”; Nilsson S. A., De stora krigens tid; Ericsson, Stora nordiska kriget förklarat. Om interaktionsperspektivet, se främst Österberg, ”Svenska lokalsamhällen i förändring”; Österberg, ”Folklig mentalitet och statlig makt”, i synnerhet


s. 84–85; Österberg, ”Vardagens sträva samförstånd”; Villstrand, Sveriges historia. Också t.ex. Lindström, ”Om konsten att inte säga nej”, i synnerhet s. 236–237; Ericsson, ”Mordet på fogden Wahrenberg”, s. 257–260; Karonen, Pohjoinen suurvalta, s. 22 och litteraturen i not 15. Ett viktigt bidrag som tidigt förenade dessa modeller i 1700-talsforskningen är Gustafsson, Political Inter-action, i synnerhet s. 159–162.

32 T.ex. genomförde Dankward Rustow, som utvecklade transitionsteorin, empi-riska undersökningar i Sverige under 1950- och 1960-talen. T.ex. ”Sweden’s Transition to Democracy” och ”Transitions to Democracy”, s. 337–363; Premfors, Sveriges demokratisering, s. 3–4, 7–8. Om demokratins ”tredje våg” från 1970-talet till början av 1990-talet, se t.ex. Huntington, The Third Wawe; Rueschemeyer, Huber Stephens & Stephens, Capitalist Development and Democracy. Komprimerat om teorierna, se Karvonen, Demokratisering, i synnerhet kap. 5 om transitionsteorin. Om utvecklingen under 1990- och 2000-talen, se t.ex. Rueschemeyer, ”Democratization”.

33 Pye, ”Political culture”, s. 965–969. 34 I kapitlet beaktas all adlig ”representation”, eftersom ståndets ”överhuvud”,

dvs. varje adelssläkts huvudman, inte alltid kunde delta utan i stället kunde ge fullmakt åt någon i en annan adelssläkt eller åt en yngre representant i den egna släkten att agera med släktens mandat.

35 Under de sista egentliga ståndslantdagarna åren 1904–1905 hade representan-ternas antal stigit till hela 383, varav över hälften av alla bestod av adelssläkter-nas representanter (N = 203). Borgarståndets medlemmar stod för nästan en femtedel av alla representanter (N = 73). Prästerskapets (N = 48) och bön-dernas (N = 59) representanter var färre. Mylly, Edustuksellisen kansanvallan läpimurto, s. 37–42.

36 Antalet röstberättigade i bondeståndet beräknades i början av 1900-talet vara ungefär 100 000 personer, dvs. drygt 4 procent av invånarantalet i lands-kommunerna. Mylly, Edustuksellisen kansanvallan läpimurto, s. 40.

37 T.ex. Mylly, Edustuksellisen kansanvallan läpimurto, s. 284.38 Vallinder, I kamp för demokratin; Lewin, Ideologi och strategi, s. 83–84; Prem-

fors, Sveriges demokratisering, s. 39; Stenlås, ”Demokratins vedersakare?”, s. 56 (citat), 61, 64; Nilsson T., ”Högern 1900–1940”, s. 74.

39 Här har i likhet med Max Engman (Språkfrågan, s. 24) begreppet ”finsksinnad” valts i stället för det ofta använda begreppet ”fennoman”.

40 T.ex. Jutikkala, ”Säätyedustuslaitoksen kokoonpano, työmuodot ja valtuudet”; Mylly, Edustuksellisen kansanvallan läpimurto, s. 41; Sulkunen,”Suomalaisten naisten äänioikeus”.

41 T.ex. Östberg, ”Demokratiskt genombrott med förhinder”; Ohlander, ”’Mina herrar!’”, bilaga tabell 1.

42 För sammandrag om Sverige, se Stråth, Sveriges historia, kap. ”Kungamakt mot folkmakt” och litteraturöversikten över temat, s. 661–662.

43 T.ex. Andræ, Revolt eller reform; Premfors, Sveriges demokratisering, s. 42; Stenlås, ”Demokratins vedersakare?”, s. 63–68. Om de finländska företags-ledarnas situation vid övergången till enkammarlantdag, se Karonen, Patruunat ja poliitikot.

44 Edwin Linkomies är tills vidare Finlands enda statsminister som också var


professor. Hans period som ledare för Finlands regering tog slut i augusti 1944. I Sverige hade motsvarande utveckling inträffat redan lite tidigare. Finlands affärsliv var i praktiken inte alls representerat av lantdagsledamöter under enkammarlantdagens tid. Eskola, ”Valtiollinen korkeakoulu- ja tiede-politiikka”, s. 67.

45 Om medborgarförtroendet och förlusten av detsamma i Sverige och Fin-land, se Karonen, ”Kansalaisluottamus ja sen menettäminen”; Soikkanen, Kohti kansan valtaa; Kekkonen, Suomen oikeuskulttuurin suuri linja; Mylly, Edustuksellisen kansanvallan läpimurto; Jyränki, ”Kansanedustuslaitos ja valtiosääntö”; Koskinen, ”… ja lisäksi tuomitaan menettämään sotilasarvonsa.”. Om stadganden i 1864 års strafflag i Sverige, se t.ex. 1864 års strafflag (http://wisberg.se/wisberg.se/pdf/strafflagen1864.pdf).

46 Senast fr.o.m. 1930-talet förändrades situationen och finländarna började också själva betona ”den nordiska demokratin” i både tal och skrift. Kurunmäki & Strang (eds.), Rhetorics of Nordic Democracy. Om att finländarna – åtmins-tone retoriskt – stod utanför de demokratiska västländerna, se t.ex. Karonen & Roitto, ”Demokratia-käsitteen muutokset”.

47 Regenten hade länge anmärkningsvärt stort politiskt och samhälleligt infly-tande i båda länderna. Redan under medeltiden då valkonungens grundlags-enliga position var svag, kunde regenten och i synnerhet den ”svenska” riksföreståndaren vädja till folket och därför i praktiken skaffa sig mer makt än lagen och hans principiella position föreskrev. Ända fram till slutet av 1500-talet kunde regenterna möta folket på torgen eller marknaderna och upplysa dem om politiska sanningar, samtidigt som de öppet bad marknads- eller tingsallmogen att stöda dem. Med andra ord ser man också här konkret vilken betydelse öppenhet har för det politiska rummet och hur viktigt det är att regenten är tillgänglig. De reformer gällande förvaltnings- och rättsväsende som genomfördes i början av stormaktstiden medförde att politiken konkret förflyttades ”bort från torgen” och i stället bedrevs inomhus. Då började man kräva att beslut som gällde alla stånd och socialgrupper skulle följas. Därför fattades riksomfattande beslut nästan uteslutande under riksdagarna, vilket visar att systemet hade etablerat sig. Se t.ex. Österberg, ”Folklig mentalitet och statlig makt”, s. 95; Karonen, Pohjoinen suurvalta, passim.

48 Sjödell, ”Kungamakt och aristokrati”. Gällande diskussionen kring en finsk kung och folket, se t.ex. Ahtiainen & Tervonen, ”Muokattavia alamaisia vai ajattelevia kansalaisia?”, s. 320 som tar upp Topelius synsätt i romanen Planeternas skyddslingar.

49 Lagerroth, Frihetstidens författning; Lagerroth, Sveriges riksdag 6; Lagerroth, Levande och dött. Se även Sjödell, ”Kungamakt och aristokrati”; Sjödell, ”Det historiografiska 1930-talslandskapet”. Historieprofessorn Eino Jutikkala verkar i praktiken ha varit den enda forskare i Finland som före 1980-talet förstod Lagerroths grundtanke. Jutikkala hänvisade i boken Suomen historian käsikirja (under rubriken ”Frihetstiden”) till dennes tolkningar. Övriga professorer som satte ihop allmänna översikter under 1900-talet nöjde sig med att göra ett allmänt omnämnande eller lät bli att hänvisa till Lagerroth.

50 T.ex. Malmström, Sveriges politiska historia. Om historiografin, se Sjödell, ”Kungamakt och aristokrati” och Valentin, Frihetstiden inför eftervärlden.


Under slutet av 1900-talet har eran vanligtvis betraktats som en positiv tids-period, även om ståndens missbruk inte sopades under mattan, se t.ex. Metcalf, ”Frihetstidens riksdag (1719–1772)”. Jfr också t.ex. Ihalainen, Protestant Nations Redefined; Ihalainen, Agents of the People; Ihalainen, ”The 18th-century traditions of representation”. För ett kritiskt perspektiv på finländska forskare och politiska opinionsbildare under 1800-talet och början av 1900-talet, se t.ex. Tikka & Karonen, ”Säätyjen edustajat, parlamentarismin puolustajat”, s. 231–233 och litteraturen som nämns där.

51 T.ex. Lewin, Ideologi och strategi, s. 124–125, 140–141; Nilsson T., ”Högern 1900–1940”, s. 71, 76, 79.

52 Tuominen, Suomen kansanedustuslaitoksen historia III, s. 200–202, 371–372; Lilius, ”Säätyvaltiopäivien työmuodot”, s. 245–247, 254, 262, 269–271; Karonen, Patruunat ja poliitikot.

53 Under autonomin sammanträdde lantdagen årligen endast åren 1911–1913. Se t.ex. Reuterskiöld, ”Riksdagssessioner och kammarplena efter 1866”, s. 138–158, om antalet motioner/petitioner, s. 148–149. Om Finlands situation under ståndslantdagarnas slutskede, se Tuominen, ”Autonomian ajan yksikamarinen eduskunta”, s. 219, 229, 371–372.

54 T.ex. Stenlås, ”Demokratins vedersakare?”, s. 56. 55 Tommila, Suuri adressi; Tuominen, ”Autonomian ajan yksikamarinen edus-

kunta”, t.ex. s. 280.56 T.ex. Pollari et al., ”Alamaisjärjestyksen konkurssi ja avoin tulevaisuus”,

s. 54–56, 73; Tikka, Kun kansa leikki kuningasta; Engman, Språkfrågan. Om politiskt våld, se Uola, ”Seinää vasten vain!”, s. 13–21; Keskisarja, Vääpeli T:n tapaus ja muita kertomuksia, s. 85–133

57 T.ex. Haapala et al. (toim.), Kansa kaikkivaltias; Tikka, Kun kansa leikki kuningasta; Schiller, Storstrejken 1909; Lundkvist, Folkrörelserna i det svenska samhället, s. 197–198.

58 T.ex. Alapuro, ”The construction of the voter in Finland”, s. 41–64; Alapuro & Stenius,”Kansanliikkeet loivat kansakunnan”; Lundkvist, Folkrörelserna i det svenska samhället, s. 202, 205–212, 223.

59 Sammanfattat i t.ex. Lewin, Ideologi och strategi, s. 40–41; Carlsson, ”Tvåkam-marriksdagens första skede”, s. 224–227, 235; Stjernquist, ”Riksdagen i vår tid”, s. 246–247; Stenlås, ”Demokratins vedersakare?”, s. 57; Mickelsson, Suomen puolueet.

60 Stjernquist, ”Riksdagen i vår tid”, s. 245. 61 Premfors, Sveriges demokratisering, s. 16. Understreckningen finns i originalet. 62 Onni Pekonen (Debating ”the ABCs of Parliamentary Life”) betonar att den fin-

ländska parlamentarismen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet främst verkar ha tagit sig uttryck i förfaringssätt: det var viktigt att använda en viss sorts diskussionspraxis och ordformer samt fatta beslut enligt angivna och reglerade processer under lantdagarna.

63 T.ex. Kurunmäki, ”Rhetoric against Rhetoric”.64 Som kapitlet ”Geopolitik och identitet 1890–1930” av Roitto, Karonen och

Ojala i detta verk visar var Sveriges och Finlands geopolitiska utgångspunkter rätt likartade, medan Sverige under undersökningsperioden hade ett rejält försprång gentemot Finland ur ett internationellt och inhemskt ekonomiskt


perspektiv (Ojala, Roitto & Karonen, ”Tillväxt och demokrati. Om ekonomins politiska långtidseffekter” i detta verk).

65 I sig försöker vi inte här argumentera för att alla stater borde genomgå samma förändringar och/eller i samma kronologiska eller tematiska ordning, men dessa argument har ofta använts – visserligen utan att direkt jämföra saker och ting med varandra – för att visa att Finland hamnat på efterkälken i förhållande till Sverige eller övriga Norden. Se även Jutikkala, Pohjoismaisen yhteiskunnan historiallisia juuria, s. 156–158.

66 Haapala, Kun yhteiskunta hajosi. Se även Ihalainen, The Springs of Democracy.67 Savolainen, ”Keskusvirastot, virastot ja laitokset 1809–1917”, s. 324–326;

Savolainen (red.), Vår förvaltning, s. 196 (citat Raimo Savolainen), 198; Herlitz, Grunddragen av det svenska statsskickets historia, s. 209, 271–272; Larsson, ”Regeringens och regeringskansliets organisationsstruktur”, s. 138, 141.

68 Tiihonen & Ylikangas, Virka valta kulttuuri, s. 197, 199; Savolainen, ”Keskus-virastot, virastot ja laitokset 1809–1917”, s. 324–326.

69 Lewin, Ideologi och strategi, s. 151, 153.

99

MAT TI ROIT TO, PETRI K ARONEN & JARI OJALA

Geopolitik och identitet 1890–1930

I det här kapitlet granskas geopolitikens inverkan på hur Finland1 och Sverige omkring åren 1890–1930 blev de progressiva och repre-sentativa demokratier som de är i dag. Kapitlet bygger i första hand på forskningslitteraturen. Ett mer empiriskt grepp har använts i till-lämpliga delar, men det primära syftet är att sammanställa en jäm-förande översikt av huvuddragen, sedda ur en geopolitisk infallsvin-kel utifrån de fragment som redan finns i befintlig forskning. Vår huvudhypotes är att geopolitik som ett så kallat paraplybegrepp har fungerat kontextuellt som både en möjliggörande och en begrän-sande faktor i båda ländernas demokratiseringsprocess. I första hand har det varit viktigt att skapa och trygga suveräniteten med tanke på statsutvecklingen, och för att skapa eller utöka subjektskapet. I synnerhet förändringarna – men också kontinuiteten – i den poli-tiska kulturen, som vid sidan av ekonomin varit den mest centrala drivkraften i demokratiseringen av Finland och Sverige, har varit knutna till geopolitiken.

Det har gjorts få systematiska jämförelser mellan Finland och Sve-rige exempelvis beträffande den politiska kulturen.2 Ofta har behovet att reda ut nationella särdrag kört om jämförelserna i undersökning-arna.3 Likaså finns det få jämförelser ur geopolitisk synvinkel.4 Bris-ten på jämförelser inom geopolitiken förklaras av skillnaderna mel-lan Sveriges och Finlands utvecklingsgång, speciellt subjektskapet, och även det invecklade nät av orsak-och-verkanförhållanden som grundar sig på mångahanda geopolitiska variabler. Så sker särskilt


om man väljer att se ”det geopolitiska” som utrikes- eller säkerhets-politik eller som enbart en kontext. Detta nätverk av konsekvenser byter dessutom form mitt under undersökningsperioden, omkring 1917–1919, på grund av följderna av första världskriget, exempel-vis Finlands självständighetsblivande och det temporära regionala maktvakuumet runt Östersjön. Geopolitik har å sin sida begrundats förvånansvärt lite ur en demokratiseringssynvinkel. Detta trots att utrikesrelationerna och geopolitiken – tillsammans med olika inre faktorer, den politiska kulturen och ekonomin samt transnationella ideologiska strömningar – märkbart påverkade demokratiseringen i Finland och Sverige.

År 1890 var Sverige en etablerad suverän stat,5 trots att landet ännu låg långt6 från det ”demokratiska modelland” som det är känt som i dag. Finland däremot existerade inte som suveränt statligt subjekt. År 1917 uppnådde Finland suveränitet och försökte därefter stärka7 den. Statsbyggandet hade förvisso inletts ”i sakta mak” redan långt tidigare när det gällde strukturer och politisk kultur, såsom vi visar i kapitlet ”Politiska kulturer 1430–1930” i denna bok.8 Finland fick komma med i det mellanstatliga umgänget, blev en erkänd medlem i det internationella samfundet och spurtade ikapp Sveriges för-språng. Sverige var vid 1930-talets början en förmögen, enligt inter-nationella mått mätt synnerligen modern neutral, parlamentarisk nordisk demokrati, där monarkens makt hade inskränkts ytterligare. Utvecklingen hade dock inte varit enbart rätlinjig.9

Den ökade deltaganderätten, maktfördelningen och befolkningens växande möjligheter att påverka visar att politisk demokratisering10 skedde i båda länderna. Enligt Robert A. Dahl hörde Finland och Sverige i själva verket till det fåtal länder i världen där demokratise-ringen och parlamentariseringen genomfördes ungefär samtidigt.11 Influenser till bäggedera hade man fått och hämtat från närområ-dena.12 Geopolitiken spelade en viktig roll i utvecklingen. Demo-kratiseringsprocessen påverkades särskilt av de utmaningar gällande säkerheten som läget innebar. Sett ur ett längre perspektiv har det inom referensramen för klassisk geopolitik13 skett en demokrati-sering också i utrikes- och säkerhetsfrågor. År 1890 ansvarade den ryske kejsaren för Finlands utrikes- och säkerhetsfrågor, men var inte i praktiken ansvarig inför undersåtarna i det autonoma storfursten-


dömet. I Sverige hade kungen länge mandat att sköta dessa ärenden.14 I början av 1930-talet var situationen redan en annan; då hade utri-kespolitiken rent av nått fram till folkrepresentationens agendor15.

Under 2010-talet, efter och jämsides med den senaste så kallade arktiska vändningen,16 har geopolitiken inom Östersjöområdet åter-igen lyfts upp till offentlig diskussion17. Även om begreppet huvud-sakligen används utan att närmare definieras, innebär det oftast utri-kespolitiska frågor och försvarsärenden knutna till det territoriella läget samt möjliga hot mot suveräniteten, i linje med definitionen av så kallad klassisk geopolitik.18 Därmed betraktas geopolitik fort-farande som mellanstatlig verksamhet som förknippas med grän-ser, intressesfärer, platser och definierade miljöer, samt ofta med möjligheterna för en stat att uppnå suveränitet och trygga denna. Också de som levde i Finland och Sverige under 1890–1930-talen uppfattade saken på detta sätt. Rudolf Kjelléns vetenskapliga skrifter hade en betydande effekt på den samtida diskussionen och banade väg för den konkreta politiken, särskilt i Finland som nyligen upp-nått självständighet.19 Det är svårt att uppskatta hur mycket Kjellén påverkade den finska geopolitiken, men preliminär forskning ger vid handen att det fanns kontaktytor. Ett bra exempel är de två brödraparen Väinö Voionmaas och Eino Woionmaas samt Aarne Anttilas och Väinö Hämeen-Anttilas verksamhet. Eino Woionmaa och Aarne Anttila översatte Kjelléns verk. Eino Woionmaa och Väinö Hämeen-Anttila översatte å sin sida tillsammans geopolitiskt lad-dad litteratur om stormaktskrigen. Från 1915 arbetade Hämeen-Anttila som rådgivare och chef vid förlaget Karisto, som 1919 gav ut översättningen av Kjelléns verk Staten som livsform under titeln Valtio elinmuotona. Yrjö Ruutu ansåg i tidskriften Historiallinen Aikakauskirja att verket presenterade den mest tidsenliga teore-tiska statsuppfattningen. Kjelléns geopolitiska framställning var de facto den bästa som erbjöds. Maria Lähteenmäki hänvisar å sin sida till vetenskapsmannen och politikern Väinö Voionmaas skrift ”Venäjän Karjalan kysymys” (1918, ”Rysslands Karelenfråga”), där järnvägen som Ryssland byggt i norr presenterades som ett strate-giskt hot för Finlands östgräns.20 Parallellen till Kjelléns tankar om att den ryska järnvägen i norra Finland utgjorde ett hot mot Sveri-ges östgräns21 är tydlig.22


Förenklat innebär geopolitik forskning kring hur den statliga verksamheten påverkas av geografiska faktorer, såsom läge, natur-resurser, klimat och befolkning. Det som gör geografin politisk är för det första exempelvis gränsdragningar och definitioner av grän-ser, där det alltid ingår valprocesser som står i förhållande till var-andra. För det andra koncentrerar man sig inom geopolitik på en suverän stats område. Geopolitik anses i synnerhet påverka (natio-nal)statens existens, dess utrikespolitiska alternativ samt interak-tion med andra stater. Rudolf Kjellén anses ha skapat begreppet. Trots det har hans ”geopolitik” ändå ansetts vara en tvivelaktig term på grund av den tyska skolans historiska börda.23 Termen fick en vidare spridning i den anglosaxiska tolkningen på 1930-talet genom de tyska (till exempel Haushofer, Ratzel, enligt vissa forskare även Kjellén ) och anglosaxiska teoretikerna (till exem-pel Mackinder, Mahan).24 Den traditionella synen på geopolitik betonar vanligtvis dess kontextuella inverkan. Den liknar defini-tionerna i till exempel Pierre Renouvins och Jean-Babtiste Duro-selles inriktning inom internationella relationer, där geografiska, demografiska, ekonomiska och folkpsykologiska element ses som centrala krafter och faktorer i historien.25 Samtliga påverkar sta-tens möjligheter att agera och därigenom dess kapacitet att beva-ras, utvecklas eller förgöras.

Statens väsentligaste mål är att överleva och skydda medborgarna. Detta bygger på Friedrich Ratzels tanke om det mycket nära förhål-landet mellan staten och dess område.26 Särskilt läget i relation till andra är en betydelsefull faktor i detta avseende, liksom ”de andra” med deras egna intressen. I första hand betonas dock det så kallade hard power-perspektivet, som är känt från forskningen kring inter-nationella relationer. Det innebär hård makt, materialtillgång och andra ”mätbara” faktorer. Dessa betoningar är särskilt starka i den klassiska geopolitiska forskningen inom den anglosaxiska traditio-nen. Det naturliga tillståndet mellan nationerna ses i Thomas Hobbes anda som anarki och kaos, där lagen om den starkastes överlevnad gäller och sträng konkurrens råder mellan aktörerna. Också Kjellén var av denna åsikt.27 Hedley Bull anser dock att staterna tillsam-mans bildar ett internationellt samfund, som i viss mån reglerar konkurrensen och anarkin.28 Därför var det viktigt exempelvis för


den unga staten Finland att i det oklara världsläget identifiera sig med det internationella samfundet.

Exempelvis Joseph Nye (1990) har å sin sida lyft fram det så kallade soft power, ett begrepp som bland annat inkluderar kulturell påver-kan, diplomati och andra icke mätbara aspekter.29 Också identitet, erfarenhet och liknande faktorer är betydelsefulla enligt denna upp-fattning.30 För Vilho Harle och Sami Moisio är just denna synvin-kel viktig, speciellt när det gäller Finlands nationella identitetspro-jekt under självständighetens första år. Att Finland utvecklade och stärkte sin nationella identitet inom det område som precis dekla-rerats självständigt, till exempel genom att betona utanförskap i för-hållandet österut, handlade enligt dem samtidigt om geopolitik.31 I analysen av geopolitiska influenser betonas den klassiska geopoli-tiken och inifrånperspektivet, men dessa observationer ställs även i relation till fenomen betraktat utifrån. Ett flertal länder, intressen och nivåer, alltifrån storpolitiska32 till nationella och regionala nivåer, förknippades med Finlands och Sveriges geopolitik. Frågorna ser olika ut beroende på om man betraktar dem ur Finlands, Sveriges eller något grannlands synvinkel. Länderna kunde inte i praktiken påverka stormaktspolitiken, och stormakterna var inte heller nöd-vändigtvis intresserade av deras position.33

Vår tolkning utgår från att det fanns två huvudlinjer i det självstän-diga Finlands geopolitik: 1) en mer traditionell, klassisk geopolitik, det vill säga en säkerhetsorienterad utrikes- och storpolitik, vars nav bestod av ett abstrakt, men starkt upplevt hot från Ryssland; samt något som fått mindre uppmärksamhet i forskningen ända fram till den senaste tiden, nämligen 2) en identitetsbaserad geopolitik, som hänförde sig till utvecklingen av en statlig identitet och en inre enig-het, särskilt genom att betona utanförskap. Detta syntes särskilt i de karelska gränstrakterna, där förfinskning var en stor del av identi-tetsprojektet.34 Sveriges situation var mer mångfacetterad, men också tydligare, eftersom Sverige efter första världskriget redan var en eta-blerad stat, som inte behövde söka legitimitet för sin existens hos det internationella samfundet. Betydelsen av intern enighet hade man dock noterat. Det handlade inte enbart om att förbättra det ideolo-giska välmåendet, utan också om ett pragmatiskt dryftande kring den inre säkerheten. Till viss del påverkades detta säkert av exem-


plet med det finska inbördeskriget. I en mer omfattande utrikes - politisk, eller storpolitisk kontext, försökte Sverige stärka sin position i Östersjöområdet, men undvek samtidigt att bli indragen i möjliga konflikter. Neutralitetspolitiken och obundenheten fungerade här som effektiva medel. Enligt Carl Marklund (2015) präglades hela undersökningsperioden emellertid av Sveriges strävan efter regio-nal hegemoni, särskilt genom soft power-metoder, det vill säga för-handlingar och identitetspolitik. Det tidigare så starka ryska hotet var också i viss mån närvarande.

Kapitlet är kronologiskt uppbyggt och indelat i två huvudperio-der, åren 1890–1918/1919 och 1918/1919–1930. Första världskriget och dess efterdyningar är en vattendelare till exempel genom Finlands självständighetsblivande. Finland behandlas också under den tidi-gare perioden, eftersom geopolitiken hade en betydande inverkan på suveränitetssträvandena och är knuten till den självständiga sta-tens demokratisering. För jämförbarhetens skull har Finland och Sverige skilts åt och fått egna underkapitel för respektive tidsperiod.

Sverige och Finland: att erhålla och trygga suveränitet

Under tidsperioden 1890–1918 hängde särskilt Sveriges, men också Finlands, demokratiseringsutveckling samman med landets territo-riella läge, dess storlek samt såväl territoriella som andra staters stor-politiska intressen. Under perioden 1890–1930 var det främst Tysk-land och Ryssland som var aktiva stormakter i Östersjöområdet, men även Storbritannien och Frankrike spelade egna roller. Av de mindre länderna hade Norge, de baltiska länderna, Polen och Finland – vid sidan om Sverige – egna intressen och planer samt inbördes relatio-ner att reda ut, utöver förhållandet till stormakterna. Det handlade också om annat än att försvara och bevara staten. Tryggandet av sta-tens suveränitet fick även andra nyanser som gällde inre enighet och identitet, och även dessa hade koppling till det territoriella läget.35

Identiteten fick en starkare roll först under den senare undersök-ningsperioden och i Finland särskilt i takt med att staten befäste sin ställning. Ola Tunander, som analyserat Rudolf Kjelléns infly-tande på geopolitiken, sammanfattar saken på ett bra sätt: staten är vad politiska ledare, diplomater och journalister säger att den


är.36 Även om Tunander koncentrerar sig på förändringarna efter kalla kriget, och elitens språkliga konstruktionism, är perspektivet giltigt också för den tidigare tidsperioden samt för statsbyggandet och dess konsolidering. Enligt Tunander hade geopolitik tidigare ansetts vara det nordliga politiska landskapets verkliga formgivare. Det fanns ett behov av att förklara de politiska diskursändringarna, och den modell som valdes hade en stark geopolitisk laddning. Den behövde dock motiveras; man måste beakta yttre faktorer och kraf-ter, den materiella verkligheten, den kulturella och organisatoriska trögheten liksom även territoriets och identitetens inverkan. Enligt Tunander var lösningen efter kalla kriget i själva verket en mycket kjellensk geopolitik, inte en amerikansk. I dess kärna fanns identi-tet och territorium , och framför allt ett övertygande, territoriellt försvar som skulle trygga den ”demokrati” som förtjänstfullt hade byggts upp under årtionden. Kjellén själv hade betonat vikten av att bygga upp nya identiteter, nya nationalstater och nya geopolitiska formationer – något som den samtida politiska vetenskapen enligt honom inte förstod. Tunander anser att forskningen och den poli-tiska verksamheten i Sverige – till skillnad från i Danmark, Norge och Finland – inte kunde godta att stormakterna hade stort infly-tande på landets identitet.37

Den geopolitiska utvecklingen startade inte från noll på 1890-talet. Finlands och Sveriges inbördes historiska förbindelse har varit en betydelsefull faktor under den långa utvecklingsgången.38 Detsamma gäller relationerna mellan Finland och Ryssland. Utstakningen och definierandet av gränser har under hundratals år av kamp och kon-kurrens lämnat sina spår. När det gäller Sverige hänger det geo-politiska inflytandet under kapitlets första undersökningsperiod de facto ihop med strävandena att bevara suveräniteten, det vill säga att trygga säkerheten med hjälp av utrikes- och säkerhetspolitik, sär-skilt i förhållande till Ryssland. Finland fungerade i förhållande till Sverige som en geopolitisk buffert vid Rysslands yttre gräns.39 Fin-lands geografiska position som en del av en stormakt var så till vida betydelsefull att Rysslands agerande och politik hade direkta effek-ter på Finlands territorium, vilket Krimkriget hade visat. Ur svensk synvinkel betraktat var Finland en del av Sveriges säkerhetsproblem med Ryssland.40 Redan Napoleonkrigen hade visat Sverige att landet


inte kunde lita på stöd från väst om ett möjligt hot från Ryssland rea-liserades. Detta hade stor betydelse för de alternativa linjerna inom utrikes- och säkerhetspolitiken.

Samtiden uppfattade att Sverige, trots sina faktiska gränser, geo-grafiskt hörde till ett större område, Östersjöområdet.41 Enligt A. J. P. Taylor minskade Östersjöns betydelse som en balanserande kraft avsevärt i stormakternas inbördes relationer efter Krimkriget. Stor-britannien var tack vare kolet och ångmaskinerna inte längre bero-ende av trävaror från Norden och riktade därför sina intressen åt andra håll.42 Ryssland å sin sida riktade blicken mot Svarta havet, Stilla havet och inlandet. Preussen fick därför i lugn och ro utöka sitt inflytande på området, även om landet inte fick tillträde till de danska sunden, eftersom de andra stormakterna motsatte sig detta.43 På grund av stormakternas begränsade intresse fick den regionala geopolitiken spelrum och kom delvis upp i bredd med den tradi-tionella storpolitiken. Modernare och mer fokuserad forskning än Taylors har visserligen visat att stormakternas inflytande kring Öster-sjön och på det nordiska området var närvarande på ett mer indi-rekt sätt och vid sidan av andra frågor.44 Det bredaste inflytandet hade storpolitiken och stormakterna dock på suveräniteten. Ryss-land var den stormakt som var mest betydande (en så kallad kata-lysator), vilket i Sverige ungefär fram till 1918 upplevdes som ett hot mot suveräniteten.

Sverige 1890–1917/1918

Som en följd av finska kriget, ett sidospår till Napoleonkrigen, tog Ryssland 1809 Finland i besittning och området, som tidigare hade hört till Sverige, blev ett autonomt storfurstendöme. Finland väckte som en del av det ryska kejsardömet intresse hos andra stormakter och även hos de mindre grannarna. Sverige fick 1814 Norge45 som kompensation för det förlorade området och länderna bildade ända fram till 1905 en personalunion. Samtidigt förflyttades Sveriges poli-tisk-geografiska tyngdpunkt delvis västerut och norrut. Landets utri-kes- och säkerhetspolitiska linjedragningar fick mer än tidigare en skandinavisk dimension som en lösning på de hot mot suveräniteten dess geografiska läge gav upphov till.46 Denna process i sig gjorde


att Sverige i mindre grad förlitade sig på ett möjligt stöd från stor-makterna.47 I Sverige insåg man realiteterna när det gällde storlek och styrka , vilket sedermera kom att definiera Sveriges geopolitik.

Sveriges geopolitiska position reflekterades indirekt i demokra-tiseringen, genom dess utvecklingsmöjligheter. Utöver Kjellén del-tog också historikern Harald Hjärne i de samtida diskussionerna. Hjärnes och Kjelléns inflytande syntes särskilt bland dem som befann sig i marginalen och stödde en aktiv politik, såsom de militära kret-sarna48. Men hotbilden från öster upplevdes också på bredare front.49 Under första världskriget och strax därefter ansåg man att Sverige geografiskt sett skyddades av sina naturliga gränser endast i söder.50 Vid sidan av försvaret sågs handelspolitiken som en betydelsefull påverkningsmöjlighet och genom den tolkades och legitimerades Sveriges betydelse i Östersjöområdet också historiskt.51 I skuggan av det ryska hotet och bristen på stöd från väst hade Sveriges försvars-politik å sin sida varit ett inrikespolitiskt tvistefrö mellan väns tern och högern. Man trodde inte att Sverige på egen hand skulle klara möjliga säkerhetshot. Därmed var Sveriges säkerhetspolitik bero-ende av Storbritannien och Frankrike och främst av deras flottor.52 Ett alternativ som också kom upp var att undvika stormaktstvis-terna. Enligt en tolkning kan man se Krimkriget som startskottet för den svenska neutralitetspolitiken. Sverige hade visserligen försökt koordinera sin politik med Danmark som stöd för neutraliteten. Sam tidigt växte antalet ryska trupper i Finland.53 Andra territori-ella utrikes- och säkerhetspolitiska alternativ, över huvud taget allt proaktivt agerande, var främst kopplat till detta hot.

Enligt Charles Tillys demokratiseringsteori hörde upprustning samman med ökat ekonomiskt välstånd, och båda var en del av sta-tens interna utveckling och den underhandlingsprocess genom vil-ken undersåtarna utvecklades till medborgare. För att kunna trygga sina undersåtar och sitt territorium måste staten rusta sig militärt och agera utrikespolitiskt. Till detta behövde man tillgångar och resurser samt en koncentration av makt- och militärutövandet till staten. För att legitimera sitt maktutövande måste staten ge undersåtarna olika rättigheter och friheter, vilket i en mer omfattande utvecklingsgång ledde till att det så kallade moderna medborgarskapet växte fram. I praktiken innebar detta dessutom rätten att delta i beslutsproces-


ser, vilket trots demokratiseringsteoriernas diversitet är en central del av dem alla.54

I Sverige hade Krimkriget som effekt att stormakterna Frankrike och Storbritannien lovade garantera Sverige-Norge säkerhet vid ett ryskt anfall, vilket åtminstone i teorin kan anses ha stärkt Sveriges suveränitet.55 Ryssland måste å sin sida demilitarisera det strategiskt viktiga Åland, vilket minskade det hot som Sverige upplevde. Efter-som stormakterna under 1800-talets senare hälft var beroende av varandra, rådde status quo och maktbalans runt Östersjön. Sverige var ändå fortfarande berett på det värsta, vilket märktes bland annat genom ett intensivt befästningsarbete.56 Också maktpolitik fördes: mot Norge utövades 1899 påtryckningar för att landet skulle stanna i statsförbundet med Sverige. Under riksdagarna försökte man också få Norge att förbinda sig till att försvara Sverige. Detta lyckades inte och relationen till Norge, som genomgick ett nationellt uppvaknande, var problematisk. Att hålla fast vid Norge band upp mycket av de begränsade resurserna. Rudolf Kjellén ansåg att det var oroväckande om Norge skulle lösgöra sig ur statsförbundet, men konstaterade att gränserna till Norge inte var ”naturliga”. För att trygga Sveriges suveränitet skulle det vara naturligare att landets utrikesrelationer riktade in sig på Skandinaviska halvön, till exempel i enlighet med begreppet Fennoskandien, som hade myntats i Finland.57

Under slutet av 1800-talet blev det internationella läget spändare. Det spekulerades till och med om ett krig mellan Ryssland och Stor-britannien.58 Enligt brittiska nyheter skulle Sverige vid ett möjligt krig förhålla sig neutralt, i enlighet med kungens löfte. Den anglo-svenska alliansens (!) dagar var förbi, likaså de tider när Sverige ville skriva historia. Oscar I hade under Krimkriget velat ansluta sig till den västliga koalitionen, men framför allt den offentliga opinio-nen var emot det. Enligt en tidning skulle Sverige ha haft ”mycket att vinna”, särskilt i Finland, där det fanns en svenskspråkig mino-ritet på 300 000 personer. Det bodde endast 5 000 personer med ryskt ursprung i Finland, kunde tidningen rapportera. Lutherdomen ansågs också vara en förenande länk mellan Sverige och Finland. Det värsta var ändå, enligt tidningen, att ryssarna just nu [1885] gjorde sitt bästa för att undergräva återstoden av finländarnas frihet: ”minis-ters appear to be doing their worst to stamp out the miserable rem-


nants of Finnish liberty.”59 Skrivelsen publicerades vid en tidpunkt då Sverige igen vände blicken mot Tyskland som en möjlig bunds-förvant. Anmärkningsvärt är hur Finland beskrivs som ett objekt i förhållande till Sverige.60

Tidigare forskning anser att det ryska hotet var geopolitiskt viktigt för Sverige, ett hot som Sverige under åren 1890–1914 motverkade genom att söka stöd hos Tyskland. Denna orientering understöd-des till en viss grad av svenska hovet.61 Sverige hade först vänt sig till stormaktsblocken, och senare försökt förbättra sina relationer till både Ryssland och Tyskland (Preussen), som var på frammarsch, genom att framstå som obundet samtidigt som landet höll dörren öppen för samarbeten. Efter att personalunionen mellan Sverige och Norge splittrats (1905), med stormakternas godkännande, oriente-rade sig Sverige utrikespolitiskt tydligt i riktning mot Tyskland, i stället för mot Norden.62 Östersjön intresserade, och väst staternas oförmåga och ovillighet att stöda Sverige var, utöver andra tyska kontakter och delade värderingar,63 en viktig ”påskjutande kraft” i riktning mot Tyskland.64 Man har faktiskt tolkat det som att begrep-pet ”geopolitik” uppstod som en följd av dessa svenska särdrag, den ekonomiska nedgången i slutet av 1800-talet och även genom de ökade spänningarna mellan stora och små stater.65 Dessa element påverkade också starkt utvecklingen av den svenska staten i början av vår undersökningsperiod.

Sverige-Norges sönderfall förändrade det territoriella status quo samtidigt som Tysklands och Rysslands intresse för området växte. På grund av andra intressen kom dessa länder, på förslag av britterna, att tillsammans garantera Norges självständighet. Detta lämnade i sin tur, åtminstone enligt britterna, Sverige i ett utsatt läge för påverkan från de övriga stormakterna.66 Sådant inflytande fanns uppenbarli-gen, och det var inte alltid så litet. I synnerhet en del av den smala politiska eliten var mottaglig för influenser.67 Gunnar Åselius avvi-sar den länge förhärskande tanken om att Sverige skulle ha sökt stöd hos Tyskland redan innan Norge blev självständigt.68 Om detta har dock Marklund i viss mån en annan åsikt: enligt honom hade Tysk-landsorienteringen bredare stöd också utanför hovet, men trots allt endast i begränsade kretsar av aktivister och konservativa.69 Enligt Esa Sundbäck ansåg man i Sverige att särskilt Storbritannien åter-


igen hade vänt Sverige ryggen, eftersom de säkerhetsgarantier som getts Norge åtminstone i viss grad upplevdes som Sverigefientliga.70 I och med att Frankrike och Storbritannien förlorat intresset för Östersjöområdet, såg man sig i Sverige till sist tvungen att vända blicken mot Tyskland.71 Hotet förblev detsamma, men metoderna att avvärja det byttes ut. Tyskland var lockande också tack vare många gemensamma värderingar och traditioner samt personliga kontakter inom den politiska och militära eliten.72 Enligt Marklunds tolkning ansåg inte Kjellén att förlusten av Norge 1905 enbart var problema-tisk. Han betonade också att Sverige måste välja politisk riktning och sluta tveka mellan Östersjön och Nordsjön.73 Enligt Sundbäck var det exakt detta som knuffade Sverige i riktning mot Tyskland.74 Storbritannien å sin sida uppmuntrade Sverige att orientera sig mot Skandinavien.75

Av de samtida betonade till exempel Kjellén att utvecklingen av Rysslands infrastruktur vid Finlands västkust var en tydlig strategisk och militär förberedande åtgärd som riktade sig direkt mot Sverige. Järnvägen från S:t Petersburg till Vasa var ett tydligt bevis på detta. Också i övrigt ansågs Ryssland vara oberäkneligt och expansivt. Kjel-léns karaktärisering i verket Stormakterna beskrev i synnerhet detta. Landgränsen med (Finland) Ryssland skapade tryck på Nordsverige. Bottniska viken sågs mer som en potentiell vattenled till Sverige än som en geopolitisk ”naturlig gräns” som man kunde förskansa sig bakom. Som granne hade Sverige en oberäknelig, expansiv stormakt som sökte sin riktning och som möjligtvis kunde utgöra ett hot mot Sveriges existens, eller åtminstone mot dess intressen.76 I enlighet med centralförsvarsprincipen förberedde man sig i Sverige genom att bygga befästningsverk (särskilt Bodens enorma fästning), som också inkluderade en befäst reservhuvudstad (Karlsborgsplanen).77 Den gemensamma landgränsen kunde enkelt användas för att dela Sverige mitt itu. Stockholm var å sin sida hotat så länge som Åland inte låg i Sveriges händer.78 Bohuslän var Sveriges fönster mot världshaven och en kontaktlänk utåt.79 I norr var Sverige i princip skyddat. Tra-fikförbindelserna landvägen till Norge var förvisso begränsade, för att inte tala om Norges interna förbindelser.80 Detta påverkade främst strategiskt och logistiskt – det skulle gå långsamt och vara besvärligt att förflytta de trupper och resurser som möjligtvis skulle behövas.


Att den ryska Östersjöflottan slogs i spillror vid Rysslands för-lust i kriget mot Japan 1904–1905, samt att generalstrejken och revolutionen drog över Ryssland 1905, innebar en liten lättnad för Sverige. Det kaotiska läget i Ryssland möjliggjorde också ett kort ögonblick av frihet i de finska förhållandena, vilket bland annat ledde till rösträttsreformen.81 Åren 1904–1905 var också i övrigt betydelsefulla för den svenska geopolitiken. Ryssland sågs inte nödvändigtvis längre som ett omedelbart fysiskt hot mot Sverige och dess suveränitet. Rysslands kraftreserver ansågs ha försvagats betänkligt i kriget mot Japan. Japans uppgång gav dessutom kej-sardömet utmaningar i öst och man ansåg att det skulle bli tvunget att fördela sina resurser.82

Det låg dock i Rysslands intresse att stärka sitt grepp i Östersjö-området. År 1907 föreslog kejsardömet att Ålands demilitarisering skulle upphöra. Detta gick inte svenskarna med på och inte heller britterna tyckte om idén. Efter förhandlingar nådde man 1908 återi-gen ett avtal som stödde status quo.83 Sverige fortsatte att orientera sig mot Tyskland och även om detta projekt inte hade ett oreserve-rat stöd, understöddes det ändå av en grupp inflytelserika personer ända upp till kungahuset.84 Enligt Gunnar Falkemark förväntade sig Kjellén att Tyskland skulle vinna.85 I Norge oroade man sig för Sve-riges möjliga revansch, med kraftig upprustning som följd.86

Tysklandsorienteringen var stark i konservativa kretsar. Orsa-kerna till detta var inte enbart ideologiska eller kulturella, utan också pragmatiska och realistiska: ett sätt att hålla Ryssland på avstånd.87 Utöver rädslan för Ryssland fanns det också andra bakgrundsfakto-rer till orienteringen mot Tyskland än den geopolitiska dimensionen. Kulturella band, band mellan kungahusen samt personliga kontakter mellan vetenskaps- och kultureliten har lyfts fram som bakomlig-gande krafter som påverkade dragningen mot Tyskland.88 Dessutom var Tysklands allt starkare position inom Östersjöområdets närings-liv en betydande faktor.89 Även Storbritanniens utrikesministerium ansåg att Sverige var ett Tysklandsorienterat land, trots att verklig-heten i ljuset av ovannämnda faktorer var mer komplicerad än så. Britterna själva dryftade ännu under sommaren 1918 huruvida det var deras tidigare stöd till Ryssland som hade försvagat svenskarnas förtroende för britterna.90


Bakom Sveriges ”nya” säkerhetspolitik och utrikespolitik låg till stor del gamla analogier. Armén hade stort inflytande i reprodu-cerandet av dessa, särskilt officerarna var centrala aktörer i parla-mentet, och i regeringen i egenskap av experter. De understödde en modernisering av armén, vilket de motiverade med historien. Sär-skilt hotet från Ryssland byggdes upp genom historiepolitik. När läget runt Östersjön före första världskriget skärptes, blev den cen-trala tanken hos dessa aktörer att möjligen alliera sig med Tyskland, ifall det skandinaviska samarbetet misslyckades. Också den skandi-naviska inriktningen strävade visserligen i första hand efter att han-tera det ryska hotet.91

Skandinavismen hade varit en dålig grund under 1800-talets kriser och konflikter, det hade historien bevisat. Något överraskande ansåg den tidigare Tysklandsbeundraren Kjellén inte längre att Tyskland var en bättre lösning på problemen, utan menade att Tyskland kunde få ett övertag92 över Sverige. De konservativa såg Tyskland som ett hot först strax före första världskriget och började söka en alterna-tiv strategi med målsättning att trygga suveräniteten.93 Enligt andra betraktelsesätt, och särskilt när det gäller politisk kultur, ansågs Sve-rige före kriget ändå fortsättningsvis vara Tysklandsorienterat, rent av ett ”nordiskt Preussen”, som man kunde dra lärdom av vid orga-niserandet av interna angelägenheter och statsskick.94 Rudolf Kjellén hade ansett det nödvändigt att staten skulle utvidga och skärpa sitt grepp, och detta inte bara för att garantera en minimal rättstrygg-het och ordning.95

Det var först det världsomfattande storkriget, och ryska revolu-tionen 1917 med alla dess mångfacetterade påföljder, som förändrade Östersjöområdets geopolitiska situation i en tillfälligt friare riktning. Det gav också utrymme för både Sverige och Finland – som åtmins-tone i viss mån motvilligt hade gett upp sin egen Tysklandsoriente-ring – att på olika sätt stärka sin egen ställning och säkerhet.96 De storpolitiska förändringarna hade trots allt också lett till betydande interna reformbehov, såsom parlamentarisering, grundlagsreformer och sociala reformer.

I och med första världskriget fäste stormakterna uppmärksam-het främst vid maktbalansen samt vid de krigande ländernas logistik och handel i Östersjöområdet. På motsvarande sätt kom kriget för


de nordiska monarkierna att leda till det så kallade trekungamötet. Dess mest centrala resultat var ett gemensamt beslut om neutrali-tetspolitik.97 I Sverige fanns bakom kulisserna förvisso också stöd för en orientering mot Tyskland.98 Kjelléns varningar om att Tysk-land kunde vara farligt hade uppenbarligen avfärdats i viss mån.99 Under inbördeskriget i Finland beredde sig Sverige på att stöda de vita i Finland. Till planerna hörde till och med en väpnad interven-tion mot Ryssland tillsammans med Tyskland i Finland. När kriget vände föll planen dock i glömska. I fråga om fortsättningen kolli-derade Sveriges säkerhetsintressen med det vita Finlands, speciellt i samband med besättandet av Åland, vilket förstörde förhållandet till de finska nationalisterna och försvårade Sveriges försvarsplane-ring.100 När slutresultatet av kriget började stå klart, gav man upp den hemliga orienteringen mot Tyskland.

Enligt Ola Tunander byggde man i Sverige också upp en stark realpolitisk verksamhetsmodell i smyg, trots att den officiella delen av politiken betonade neutralitet.101 Sverige förde aktivt handel med krigets olika parter och gjorde sig på så sätt oumbärligt samt lyck-ades balansera mellan blocken på ett rent av opportunistiskt sätt. Förutom att handelspolitiken lyfte ekonomin, visade den sig vara en fungerande överlevnadsmetod. Baksidan av myntet var de stora förluster som Sveriges handelsflotta led.102 På sätt och vis deltog Sve-rige alltså i första världskriget. Den skandinaviska neutraliteten fort-satte efter kriget. Enligt Carl Marklund och Mart Kuldkepp syntes detta särskilt i relationerna mellan Sverige och de nya småstaterna i Östersjöområdet. Sverige ansågs vara en förebild och åtminstone i aktivistkretsar såg Sverige sig självt som Nordens vägledande ”store-bror” och ett föredöme för de mindre.103

Det var inte förrän efter Rysslands och Tysklands förluster och den kaotiska situationen som svenskarnas känsla av att vara hotade lättade. Tysklands förlust ledde till inrikespolitiska förändringar, och påverkade av dessa kom socialdemokraterna till makten och den så kallade realpolitiska linjen mildrades. Den förkrigstida poli-tiken sågs som skyldig till många problem. Neutralitet och inre enig-het104 blev Sveriges linjedragningar. Uppbyggandet av välfärdsstaten och ett kjellénskt folkhem inleddes efter kriget.105 Detta påverkades också till en viss del av de våldsamma händelserna i Finland, den


växande arbetarrörelsen som mobiliserats redan i slutet av 1880-talet, den tyska interventionen och att man fått kontroll över han-deln106. Dessa upplevdes som oroväckande faktorer. I den svenska riksdagen behandlades Finland knappt alls under åren 1867–1899 och inte heller under perioden 1900–1910.107 När Finland hade för-klarat sig självständigt, skickade man givetvis gratulationer till riks-dagen.108 Den korta utflykt som Sverige gjort för att besätta Åland mot slutet av första världskriget frös relationerna till Finland och tyskarnas motoperation på Åland påverkade stödet för de nya linje-dragningarna.109 Det har dock inte gjorts några särskilt heltäckande utredningar över besättandet av Åland. Man har nöjt sig med att betrakta det ryska ockupationshotet och den egna säkerheten som förklaringsmodell. Frågan, som hade tärt på relationerna mellan Fin-land och Sverige, fick däremot senare en fredlig lösning110 i Nationer-nas förbund och blev ett internationellt känt typexempel. En annan möjlig orsak till att denna fråga löstes kan vara samtidens strävan-den efter att omorganisera det politiska rummet och geopolitiken runt Östersjön efter kriget. I själva verket finns det sparsamt med officiellt källmaterial över ländernas samarbete under 1920-talet, även om det har skrivits en del om det mer inofficiella samarbetet. Belägg finns dock utan tvivel för att det har idkats samarbete inom det ekonomiska försvaret.111

Under den första undersökningsperioden påverkade geopolitiken demokratiseringen av Sverige främst genom utmaningen att försvara suveräniteten i förhållande till stormakterna, huvudsakligen Ryss-land. Det handlade om ett potentiellt hot, för Sverige var redan en etablerad stat som hade en försvarsmakt. På grund av sina begrän-sade resurser måste landet dock navigera mellan olika förbunds- och samarbetsformer. De geopolitiska kopplingarna till demokra-tiseringsprocessen var indirekta. Att Sverige koncentrerade sig på hot krävde resurser, och hjälpte också kungen och de ministrar som var ansvariga endast inför honom att hålla den koerciva makten i utrikes- och säkerhetsärenden i sina händer. Före den slutligt av - görande reformen kunde riksdagen ingripa i försvaret främst genom budgetarna. Påverkningsmöjligheterna var begränsade.112 Det bästa sättet att genomföra demokratisering var alltså att trygga Sveriges statliga okränkbarhet – den interna utvecklingen skulle styras av


(vissa) svenskar på det sätt de ansåg bäst. Först när första världs-kriget vände och Tyskland förlorade, tvingades Sverige överväga sina egna linjedragningar på nytt. Detta märktes särskilt inom den politiska kulturen, där man övergav förvaltningsplanerna i tysk stil och började utveckla ett annat och kanske mer parlamentariskt och demokratiskt Sverige. Upplevelsen av att det fanns ett hot mot suve-räniteten var dock fortfarande närvarande, och om man stöder sig på Tunanders tolkningar påverkade detta hot mycket starkt bakom kulisserna.

Finland 1890–1917/1918

Efter finska kriget var Rysslands plan att lugna ner situationen i Finland. Förhållandena i Finland behövde stabiliseras och kejsa-rens makt stärkas. På så sätt försökte man samtidigt skilja Finland mentalt från Sverige.113 I början av autonomin definierades Fin-lands och kejsardömets gränser omsorgsfullt och redan tullgränsen skilde storfurstendömet från Ryssland.114 Finlands geopolitiska ställ-ning förändrades strategiskt. Effekterna på den interna utvecklingen var framför allt att den ”västerländska” utvecklingsgången avbröts. Finlands och Sveriges vägar hade nu skilts åt på flera sätt, även om kontakten i praktiken fortlevde i många normativa och mentala fall under hela den autonoma tiden.

I början av den här undersökningsperioden bestämde Finland inte på egen hand över sin utrikes- och säkerhetspolitik, och hade inte heller en egen vapenmakt (Finlands ”gamla” armé monterades snabbt ner). Det geografiska läget kunde ses som något av en utma-ning; landet låg avlägset, hade dåliga förbindelser och hörde till en stark stormakt. Om man ser på Finland som en del av Ryssland och ur S:t Petersburgs perspektiv, fanns stormaktshotet ändå inte vid storfurstendömets östgräns, utan snarare vid Östersjöns sydkust, där Tyskland enades, växte och allierade sig med Österrike-Ungern. Finland löpte risk att bli ett slagfält för konflikter mellan stormak-terna. Ryssland stärkte sitt grepp om Finland i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då riket förberedde sig på konflikter. Detta väckte uppmärksamhet också i de andra stormaktsländer, såsom i Storbritannien, där pressen redan på 1880-talet kunde berätta om det


trångmål Finland drabbats av genom de oförskämda förrysknings-åtgärderna.115 Likaså berättade man om hur den finländska pressen vädjade till stormakterna att dessa, om deras eventuella (externa) konflikter eskalerade, skulle erkänna Finlands ställning som ett neu-tralt område.116 Pressens rapportering visar i varje fall på Storbri-tanniens intresse för Östersjön. Östersjöns militära förhållanden verkade också i större utsträckning intressera den brittiska pressen. Det är svårt att bedöma orsakerna till intresset, även om diskussio-ner i det offentliga visserligen är ett sätt att påverka utrikespolitiken eller atmosfären på liknande sätt som mer direkta förhandlingar. I pressen kan man också kommentera frågor på sätt som skulle vara omöjliga i formella diplomatiska sammanhang.

Det har skrivits mycket om nationalitetsidén. Den kom att få bety-delse för de geopolitiska förändringarna i egenskap av en särskild katalysator. Nationalismens nya vågor blev särskilt starka bland Fin-lands svenskspråkiga elit. Självständighetsidén fick allt större stöd.117 Visserligen skulle det kanske inte ha räckt med enbart en nationa-listisk våg, den politiska kulturen118 eller ens de strukturer (insti-tutioner, organisationer och så vidare) som ”beredde marken” för självständigheten. De endogena händelserna hade ändå effekt.119 Christopher Browning och Marko Lehti har visat att finländarna före första världskriget byggde upp sin nationella marginalitet geografiskt och att huvudriktningen då var den nordliga dimensionen, inte den östra eller ens den västra. Enligt dem blev de nationalistiska diskur-serna först i och med självständighetsblivandet geopolitiska, inte kul-turella. Landets ringa storlek var ett av de mest centrala temana som lyftes fram, likaså sårbarheten och försiktigheten. Finland identifie-rade sig aktivt med Skandinavien, men också med östra Baltikum. Termen randstater visar vilken referensram som föredrogs. Lehti och Browning hänvisar exempelvis till V. M. J. Viljanen, enligt vilken staterna i dessa ”diagonala områden” tillsammans hade betydelse. Befolkningsmängden var närmare 85 miljoner, de hade goda förut-sättningar för ekonomisk tillväxt och en central position. Baltiska alliansen (the Baltic League) var till exempel en idé som grundade sig på detta, men den appellerade mer till de baltiska länderna än till Finland, även om Finlands ställning mellan öst och väst upplev-des som farlig.120


Land- och havsgränsen med Sverige var kanske ett större oros-moment för svenskarna än för finländarna. Från gränsen till det före detta Österlandet var avståndet till Sveriges ödemark relativt kort. För Finlands del var det mycket osannolikt att tänka sig att Sverige skulle utgöra ett direkt hot i området kring Bottniska viken. I Sverige upplevdes järnvägen, som sträckte sig fram till Vasa, som ett strategiskt hot, åtminstone enligt Kjelléns analys. Den utgjorde en möjlig och modernare led via vilken man snabbt kunde kon-centrera trupper mot Sverige.121 Om frågan granskas ur finländar-nas perspektiv, och med tanke på en möjlig självständighet och full territoriell självbestämmanderätt, var Ryssland konkret när-varande. Autonomi innebar för många självständiga stater en vik-tig utvecklingsmöjlighet, och perioder av förtryck vändes till att väcka nationalkänslan samt för att vinna internationella sympatier. Så länge utrikes- och säkerhetspolitiken låg under Ryssland, inne-bar det samtidigt att Finland var en del av Rysslands stormakts-politik och storpolitik i egenskap av ett för kejsardömet strategiskt viktigt gränsland.122 Finlands befästningsnätverk och infrastruk-tur utvecklades utifrån Rysslands utrikes- och säkerhetspolitiska intressen. Detta medförde problem, vilket bland annat Krimkriget visar. Dessutom kunde exempelvis stormakternas ömsesidiga upp-rustningsbegränsningar återspeglas också längs Östersjöns kuster. I viss mån reflekterades stormakternas inbördes maktbalansgång i världsomfattande skala på Östersjön på grund av S:t Petersburgs viktiga ställning.

Det är intressant att översättningen av Kjelléns verk, som tar upp Ryssland och hotbilderna, särskilt betonar verkets betydelse för det självständiga Finlands framtida politik.123 I Finland ledde förrysk-ningsåtgärderna, tillsammans med uppvaknade nationella känslor, aktivism och förtryck, till att också Finland sökte stöd för sitt själv-ständighetsblivande hos stormakterna. Aktivisternas kopplingar till Tyskland har dokumenterats och undersökts uttömmande.124 När tvisten mellan stormakterna i praktiken gjorde sig påmind i form av kriget mellan Ryssland och Japan fanns det utrymme för de fin-ländska protesterna att manifestera sig. Storstrejken och lantdags-reformen samt att lokalsamfunden aktiverade sig var starka signaler. Det behövdes trots det ett ännu större krig innan aktivismen och


andra incitament flätades samman med de storpolitiska förändringar som ledde till Finlands självständighetsutveckling. Finland hade på olika sätt sökt stöd hos Tyskland, men efter Tysklands förlust i kriget måste man avstå från detta. När det gällde geopolitiken höll det stora trycket på Östersjön – som eskalerade till krig – och det stormakts-politiska vakuum som följde på kriget, på att skapa momentum för Finland att uppnå suveränitet.

Demokratisering hade skett redan tidigare i Finland, men den kulminerade i och med självständigheten. Det är anmärkningsvärt att Finland äntligen kunde agera suveränt och stärka strukturer som var viktiga för demokratiseringen. Det finländska samhällets sårbar-het hade tydligt framkommit i inbördeskriget 1918. Det fanns behov av reviderande och konsoliderande åtgärder. Enligt Kjellén var sta-tens enighet en central faktor för dess säkerhet.125

1918/1919–1930: demokratin och suveräniteten stärks

När Finland hade blivit självständigt och storkrigets efterdyningar till sist började avta förändrades situationen i Östersjöområdet. I Fin-land pågick ett blodigt inbördeskrig. Henrik Meinander ser inbör-deskriget som en ”finsk” del av världskriget.126 Åren som följde på kriget var överlag inte särskilt lugna inrikespolitiskt, varken i Fin-land eller i Sverige. I Sverige satt hela sju regeringar under perioden oktober 1917 till november 1923. I Finland var antalet under samma tidsperiod rent av nio. För folkrepresentationens del var läget något stabilare, även om det sjunkande stödet för högern i första kamma-ren i Sverige var anmärkningsvärt, trots att de socialistiska partierna ändå inte fick absolut majoritet. I andra kammaren förblev makt-förhållandena allmänt taget ungefär desamma under den här tids-perioden.127 Utöver det svalare intresset för Tyskland, syntes detta också i försvarsfrågorna. Linjen i dessa frågor blev först och främst nedrustning, fortsatt och ännu starkare obundenhet och neutra-litet samt ett nedbantat inhemskt försvar.128 Å andra sidan är de växlande regeringarna ett tecken på att demokratin fungerade. Om ärenden inte sköttes, eller den valda linjen eller linjelösheten inte fungerade, hanterades det politiska ansvaret i enlighet med demo-kratins grundkrav.


Östersjöområdet och Skandinavien blev på nytt intressanta för stormakterna efter första världskriget, även om de ännu inte 1919 nödvändigtvis sågs som prioriterade mål.129 Det tyska intresset åter-vände först i slutet av 1920-talet när landet kommit på fötter igen. Särskilt de baltiska länderna var viktiga för Tyskland, eftersom de ansågs kunna begränsa Polens inflytande. Balttyskarna var nyttiga då handelskontakter skulle knytas med Sovjetunionen. På motsva-rande sätt försökte Frankrike parera det tyska inflytandet och locka in de baltiska länderna i den egna inflytelsesfären med Polen, dess viktigaste allierade. Storbritannien försökte för sin del mer ingående lösa sina problem i relation till Sovjetunionen och Tyskland och till detta hörde också inflytande på geopolitiken i Östersjö området. Därigenom knöts Finland och Sverige i viss mån till planerna, men för britterna var helheten viktigast; enskilda länder var mest intres-santa som delar av den och summan av delarna.130 Exempelvis stärkte handelspolitiken kontakterna till Storbritannien och påverkade i motsvarande mån britternas intressen.

De europeiska stormakternas intresse för Östersjöområdet under tiden mellan världskrigen har undersökts i mycket liten utsträck-ning.131 I klassiska verk av forskare som gjort omfattande under-sökningar om periodens stormaktsförhållanden nämns stormak-ternas intresse för Östersjön knappt, åtminstone inte som ett viktigt intresseområde.132 Även Storbritanniens intresse för Finland var litet. Frankrikes intresse för Polen (samt Litauen och Lettland som fung erade som en buffert i riktning mot Tyskland), och därmed dess vidare inflytande på Östersjöländernas medlemskap i Nationernas förbund och ingående av nonaggressionspakter med Sovjetunionen, tvingade däremot ur säkerhetssynvinkel statsledningen i Finland till en reaktiv politik.133 Att stanna utanför dessa avtal, de facto isolera sig, kunde ha varit ytterligare en orsak för Sovjetunionen att vidta eventuella åtgärder. Det intresse som Storbritannien i viss grad hyste för Finland har förklarats på olika sätt. En av de vanligaste förkla-ringarna är att Finland betraktats som en förpost till bolsjevismen och som ett möjligt stöd i krigsåtgärder riktade mot S:t Petersburg (Leningrad). Även Rudolf Holstis starka personliga inflytande har nämnts.134 Dessa förklaringar passar framför allt in i finländarnas egen stora nationella identitetspolitiska berättelse. Enligt Esa Sund-


bäck sköttes Finlands, Baltikums och Skandinaviens ärenden i Stor-britannien av yngre tjänstemän, vilket visar att dessa länder inte ansågs vara särskilt betydelsefulla.135

Att britterna drog sig bort från Östersjön så fort Ententens krigs-handlingar hade avslutats136 säger också något om det begränsade intresset. De små staterna i Östersjöområdet, dit Sverige dock inte räknades – landet hade ju inte ens gemensam gräns med Sovjetuni-onen – ansågs sköra och i behov av britternas beskydd. Den direkta militära närvaron, som syftade till att stöda motrevolutionen i Ryss-land efter världskriget, kom att övergå främst till skydd av kom-mersiella intressen,137 vilket motsvarar de mer kritiska tolkningarna av verksamhetskulturen vid Storbritanniens utrikesförvaltning.138 Jorma Kalela visade i sin doktorsavhandling Grannar på skilda vägar hur de geopolitiska förändringarna i Norden (och också i Öster-sjöområdet) inte enbart var beroende av Finland eller Sverige som aktörer, eller av Finland eller Sverige som objekt.139 Deras politik ser främst ut att ha varit reaktiv på grund av andra länder.

Sverige 1918/1919–1930

För Sverige innebar den här perioden exempelvis att landgränsen mot Ryssland försvann, vilket förefaller ha haft en avgörande inver-kan både ur objektiv och ur subjektiv synvinkel. Ryssland (Sovjet-unionen) utgjorde inte ett omedelbart hot mot Sveriges suveränitet. Däremot skedde desto fler interna förändringar, även om Kjellén redan 1905 ansåg att effekterna av en ”urartad parlamentarism” var skadliga särskilt för Italien och Österrike, men även för Frankrike: ”en strängt parlamentarisk praxis, som gör ministären till en lek-boll för deputeradekammaren, utan underlag i ett fast partiväsen eller andra engelska förutsättningar.”140 Kjellén, som redan då var konservativ, deltog i den interna reformdebatten: om man i en geo-politiskt svår situation vill vara (territoriellt) stor, bör man glömma onödig parlamentarism.141

Sverige blev efter världskriget känt för sin egenartade isolationism eller åtminstone neutralitet, även om den internationella verksam-heten tidvis har varit aktiv. Enligt Carl Marklund har Sveriges för-hållande till Östersjöområdet under de senaste hundra åren varit å


ena sidan problematiskt, å andra sidan omedvetet. Emellanåt har ändå de konservativa tänkarnas syn på Östersjöns forna storhet lyfts fram som en påminnelse och rent av som ett framtida hopp om en ny storhetstid. En möjlig lösning på Sveriges geopolitiska problem, som inte uppmärksammats särskilt mycket, var att närma sig grannlän-derna. Som ett resultat av storpolitiken var det speciellt under bör-jan av 1900-talet möjligt att inom Östersjöområdet göra territoriella omorganisationer, eller åtminstone att överväga sådana. Detta syns också i Finlands agerande efter inbördeskriget. Kjellén understödde en aktivare politik i Sverige. Enligt Marklund var det ”baltiska pro-grammet” ett av de mest betydelsefulla försöken. Syftet var att med utrikespolitiska samt ekonomisk- och kulturpolitiska medel bygga upp Sveriges ställning i världen och göra den bättre och smidigare. En målsättning som nämndes var att rent av låta planen utsträckas ända till Sovjetunionen. Som konkreta metoder övervägdes bland annat samarbete med randstaterna.142 Kjellén hade själv föreslagit en fredlig ”resurskolonialism” längs Östersjöns kuster med hjälp av handel, lån och teknologi. Politiker, affärsmän och akademiker ställde sig alla bakom planen.143 Carl Marklund lyfter här, kanske för första gången, fram den immateriella sidan av Kjelléns geopolitiska tänkande. Också ett litet land kunde trots sina begränsade resurser vara en betydelsefull kulturell påverkare.144

Efter första världskriget hade Sverige en tämligen god geopolitisk ställning. I förhållande till stormakterna såg läget till och med bra ut och det fanns utrymme att bedriva regional geopolitik. Det fanns visserligen också ”småpolitiska” planer på ett eventuellt territoriellt samarbete med de baltiska länderna och möjligheter att stärka Sve-riges intressesfär genom handel och andra soft power-metoder. De baltiska länderna förhöll sig i varje fall positiva till samarbete.145 Särskilt i Estland och Lettland understöddes i viss mån idén om ett Baltoskandien.146 I Sverige förhöll man sig ändå samtidigt reserve-rad till de baltiska ländernas möjligheter att behålla sin självständig-het147 – en för stor satsning kunde straffa sig om den geopolitiska situationen förändrades. Sverige försökte därför stärka sin ställning och därmed kunde också de försvars- och säkerhetspolitiska dimen-sionerna ha varit av samma slag som Finlands planer på samarbete med Estland.148 Sveriges och Finlands relationer hade blivit svalare


efter att Sverige hade försökt besätta Åland, vilket lade sordin på all samarbetsiver.149 Enligt Pasi Ihalainen rapporterade de finländska tidningarna exceptionellt lite om Sverige under åren 1918–1919 och inte heller riksdagen hänvisade i någon högre grad till svenska exem-pel eller erfarenheter.150 Storpolitiskt lyckades man i Sverige utan större problem frångå Tysklandsorienteringen. Den preussiska kon-servatismen i den politiska kulturen, som i synnerhet de konservativa beundrade, fick åtminstone delvis äntligen stryka på foten. Också rösträttsreformen kunde slutligen genomföras.151 Under övergången från Tysklandsorienteringen hade Storbritannien redan under kri-get, som ett led i den ekonomiska krigföringen, försökt påverka den gynnade ställning Tyskland hade i Sverige.152

Under kriget hade de tre skandinaviska kungahusens regenter samlats och dragit upp linjer för neutraliteten som en skandinavisk inriktning, med vars hjälp man skickligt lyckades bedriva handel som alla parter drog nytta av.153 Efter kriget stödde Sverige aktivt nedrustningspolitiken, särskilt genom Nationernas förbund.154 Bak-grunden till detta var att socialdemokraterna kommit till makten och att fokus låg på den interna stabiliteten.155 Också de övriga nordiska länderna stödde nedrustningen till en viss gräns (vilket frigjorde tillgångar till annat). Norge hade gjort dyra försvarsan-skaffningar och var förberett på höga försvarsutgifter genast efter sitt självständighetsblivande (på grund av rädslan för en eventuell svensk militär intervention). Enligt Eloranta hade Sveriges starka engagemang i Nationernas förbund av ideologiska orsaker; i syn-nerhet åberopade man demokratiska värderingar och humanitä-rism.156 Samtidigt kritiserades linjedragningen av en liten, men hög-ljudd grupp militärer, adelsmän, tjänstemän och övriga medlemmar av eliten.157 Nedrustningslinjen avgick dock med segern, eftersom ”nära ögat-händelsen” i den omedelbara närhistorien, det vill säga möjligheten att Sverige skulle ha allierat sig med Tyskland under kriget, hade skrämt upp de svenska politikerna senast när det stod klart att Tyskland skulle förlora.158 Fallet visar det starka ömse-sidiga samspelet mellan politisk kultur och geopolitik; för Sveriges del handlade demokratiseringen framför allt om en förändring av den politiska kulturen, vilket i sin tur berodde på en betydande påverkan utifrån.159


I samband med att socialdemokraterna kom till makten övertog parlamentet också övervakningen av utrikespolitiken. Inrikespoli-tiken var kanske turbulent, vilket naturligtvis visar att demokratin fungerade, men i utrikespolitiken rådde konsensus. Statsappara-tens starka roll och professionalism stärkte linjen. Målsättningen var säkerhet, handel och inre enighet. Finland däremot upplevdes i viss mån till och med som ett irritationsmoment.160 Lösningen av Ålandsfrågan under 1920-talet visar hur stort stormakternas indi-rekta inflytande var: problemet ansågs skada balansen kring Öster-sjön, och det låg därför i allas intresse att finna en fredlig lösning. Trots att Finland och Sverige vid två tillfällen övervägde försvars-samarbete mot det gemensamma östliga hotet, allierade sig länderna inte med varandra. I stället fortsatte Sverige gradvis att stärka sitt nationella försvar och sin inre kohesion.

Det ansågs att Sverige frångick sin Tysklandsorientering senast då Tyskland hade förlorat kriget, eller när det stod klart att en förlust var att vänta.161 Detta ledde å sin sida till reformer som var essen-tiella för grundlagsenlighet och demokratisering. De svenska social-demokraternas makttillträde var svaret på högerns flirt med kriget. Enligt Sundbäck ansåg britterna att Sverige trots dessa förändringar fortsättningsvis kände varmt för Tyskland. Britterna hoppades ändå att Sverige efter kriget skulle inleda ett nära samarbete med sina grannländer, för att landet på detta sätt skulle få rörelsefrihet och handlingsutrymme mot Ryssland. Britterna understödde skandina-viskt samarbete i det efterkrigstida Norden.162 Marklund framför å sin sida att Sverige i själva verket genom att bedriva en aktiv han-delspolitik försökte skapa utrymme i riktning mot Sovjetunionen, som västmakterna hade omringat.163 På motsvarande vis understöd-des uppfattningen om Sverige som ett ledande land i området i viss mån i de baltiska länderna. Detta utmanar den forskning som gjorts i Finland, där man har en tendens att likställa hela Baltikum med Estland och betonar de estnisk-finländska relationerna och deras betydelse. Detta trots att komplexiteten och problematiken kring dessa relationer redan en längre tid har framförts.164

Enligt Ola Tunander var neutraliteten den rådande tendensen i Sverige och delvis också ett medvetet val, som representerade och reproducerade den egna geopolitiska ställningen.165 Sverige demo-


kratiserades starkt efter första världskriget, när det socialdemokra-tiska makttillträdet beseglade allmän och lika rösträtt. Enligt Tunan-der var det de konservativa som låg bakom processen; de var rädda för revolution och kaos och var pressade av den industriella eliten som utövade påtryckningar för att samhälleliga och andra politiska förändringar skulle införas. Även om man officiellt hade lösgjort sig från Tyskland, fortsatte den tyskorienterade militära ledningen att bakom kulisserna göra upp hemliga planer. Dessutom hade det krigstida samarbetet med Tyskland varit mer intensivt och omfat-tande än man känt till, och hade inte grundat sig på frivillig eller inofficiell verksamhet.166 Tunander konstaterar att Sveriges militära underrättelsetjänst hade ett nära samarbete med Tyskland i Fin-land. Samarbetet fortsatte under 1920-talet och i Sveriges försvars-plan från 1927 sågs Tyskland inte som ett möjligt hot.167 Sveriges position som ett neutralt och demokratiskt land byggdes upp också på ett nationellt plan genom att referera till kulturella särdrag och presenterades som en nordisk värdering. Detta värderingssystem ansågs till och med göra de nordiska demokratierna immuna mot totalitarism. Synsättet tillämpades pragmatiskt i inrikespolitiken för att närma de konservativa till socialdemokraterna och bygga upp en mer gemensam målsättning.168

Finland 1918/1919–1930

Efter inbördeskriget bedrevs finsk geopolitik enligt två delvis över-lappande huvudlinjer: den mer traditionella linjen som eftersträ-vade bibehållen suveränitet169 och den linje som ofta fått mindre uppmärksamhet, där geopolitiken användes för att bygga upp en nationell identitet. Centralt för den första linjen var Finlands säker-hetsfråga, som i hög grad berodde på det subjektivt upplevda trycket utifrån.170 Rädslan för att mista suveräniteten var en motiverande kraft och det oberäkneliga Sovjet-Ryssland var ett element som hängde samman med Finlands geografiska läge. Man trodde inte att Sovjet-Rysslands förnedringstillstånd, och inte heller Tysklands, skulle fortsätta för evigt.171 Stormakternas objektiva intresse för Fin-land, eller Östersjöområdet, var efter första världskrigets efterspel rätt begränsat fram till slutet av 1920-talet eller början av 1930-talet.


Åren 1918–1919 fanns det förvisso beväpnade trupper från tre främ-mande makter i Finland,172 vilket visar behovet av att konsolidera statens suveränitet. Under den aktuella undersökningsperioden var det ändå i huvudsak handelspolitiken och i viss mån randstaternas funktion som buffert, samt den allmänna stabiliteten på området, som intresserade stormakterna mest. Finland hade dessutom gett upp sin Tysklandsorientering173 efter inbördeskrigets och världs-krigets slut. De tidigare tyskvänliga riktade nu på nytt blickarna mot Skandinavien. En del inflytelserika personer inom vetenskap och politik stödde å sin sida en baltisk inriktning.174 Under lant dagens öppning 1919 betonade exempelvis riksföreståndare Mannerheim att hotet fanns i öst och att grannarna i väst inte hade något att frukta från Finlands håll. För att avvärja hoten måste man framför allt lösa de konkreta problemen efter att freden återställts, och stärka den inre enigheten.175

Säkerhetsfrågorna var centrala i Finlands utrikespolitik. Östersjö-områdets strategiska betydelse var subjektivt betraktad stor för Fin-land tack vare handeln och de öppna hamnarna, men också andra intresserade sig för Östersjön. Tyskland, Storbritannien och Ryss-land var alla betydelsefulla aktörer i Östersjöområdet, åtminstone i förhållande till Finland. Dessutom var randstatspolitiken i Öster-sjöområdet, idén om ett Baltoskandien och ett nordiskt samarbete samt tvisterna med Sverige176 en central del av den mer traditionella linjen inom finsk geopolitik under åren 1918/1919–1930.177 Enligt Seppinens och Kalelas och flera andras forskning upplevdes Sovjet-unionen fortfarande som ett hot i öst mot det självständiga Finlands existens.178 Det fanns inga mer ingående analyser av orsakerna till hotet, men exempelvis Seppinen anser att rädslan och hotet var rent av abstrakta.179 Hotet konkretiserades av det geopolitiska läget, där naturliga gränser180 med den stora grannen i stort sett saknades (sko-garnas betydelse hade dock en tendens att undervärderas på bägge sidor181). Således var det viktigt att trygga statens existens genom att lösa det säkerhetspolitiska hotet som förstärktes av geopolitiken.

Enligt Charles Tilly krävdes det resurser och legitimitet för att samla och ge riktning åt en koerciv styrka för att försvara staten,182 och dessa försökte man också utveckla i Finland. Till detta koppla-des också industriutvecklingen och en lösning på de sociala proble-


men genom samhällspolitik, såsom Kjellén i sitt verk Stormakterna visade att Bismarck hade gjort i Preussen/Tyskland för att skapa inre stabilitet och därigenom beredskap att bemöta – och avvärja – möjliga hot.183 Finlands Utrikesministerium och Försvarsminis-terium (ursprungligen Krigsministerium) grundades i rask takt för att handha uppgifter som var viktiga för den självständiga statens förvaltningsapparat. Deras främsta syfte var att säkerställa statens ställning bland de andra staterna i det internationella samfundet och att därigenom vinna internationellt erkännande för självstän-digheten. Likaså var det viktigt att geopolitiskt bibehålla suveräni-teten (subjektivt betraktat) på grund av den fortsatt svåra situatio-nen. Företagsledarnas betydelse för utvecklandet av statsapparaten var inte alls obetydlig.184

Nationella referensramar, eller nationalstater, anses ofta vara cen-trala aktörer då en modern demokrati utvecklas. Från och med 1917 hörde Finland de facto till denna grupp. För att stärka processen och formalisera den de jure krävdes att andra stater, i synnerhet Sovjet-Ryssland, gav sitt erkännande. Finland räknades kanske inte ännu på andra håll som en västerländsk demokrati och det krävdes arbete för att befästa denna bild185. Dessutom försenades statens etableringsprocess i starten på grund av inbördeskriget och kam-pen kring regeringsformen. När en av Europas modernaste folk-representationer skulle behandla sina rätt begränsade utrikesären-den, var det pragmatiska åtgärder för att Finland skulle knytas till den internationella gemenskapen och bli en del av statssamfundet som lyftes fram. Detta skulle ske bland annat genom att binda sta-ten till organisationer och ingå handelsavtal.186 Max Engman kon-staterar att det var utmanande för de nya staterna som lösgjorde sig efter första världskriget att skapa livskraftiga enheter av delar som tidigare hört till ett större territorium. I Finland fanns emellertid redan egna förvaltningredskap. Och även om det till synes skedde många förvaltningsskiften under en kort tid, var de i själva verket inte så omfattande.187

På grund av upplevelsen av ett geopolitiskt hot framstod likväl självständighetsblivandet än mer konkret som en strävan efter statlig suveränitet och ett behov att skydda medborgarna från yttre hot.188 Försvarspolitiken, och på grund av dess begränsningar också utri-


kespolitiken, var de viktigaste verktygen för detta.189 Man hade redan tidigare, under 1800-talet, förhandlat om Finlands östgräns med, och som en del av, Ryssland. Dessa förhandlingar kulminerade på 1910–1920-talen, då det var suveräna stater som satt vid förhand-lingsbordet.190 På grund av det kaotiska läget i Sovjetunionen öpp-nades faktiskt en liten möjlighet för Finland att utöva maktpolitik. Konkret innebar detta flyttade gränser och frändefolkskrig i Kare-len.191 Delvis hade detta att göra med konkreta geopolitiska över-väganden om vilka områden som var idealiska försvarsmässigt och där det var möjligt att stoppa ett anfall. Dessutom ansågs det viktigt att upprusta, och det självständiga Finlands försvarsutgifter var pro-portionellt sett avsevärda.192

Den historiska barlasten hade sin andel i det ryska hot som fin-ländarna upplevde. Däremot sågs inte den andra tidigare erövraren som ett hot, bortsett från Ålandskrisen. När man laborerade med hotbilden användes i allmänhet en historiepolitik från förr, men också de tidigare erfarenheterna som gränsland inverkade sanno-likt åtminstone på att man tenderade att uppfatta ett yttre hot. För Finland, med den oberäkneliga grannen stormakten Ryssland som sökte sin politiska riktning, var det viktigt att trygga statens exis-tens och sträva efter att på bästa möjliga sätt förhindra eventuella påtryckningar och aggressioner. Detta var särskilt viktigt eftersom man hade betydligt mindre resurser och förhållandevis svaga natur-liga gränser. För att lösa detta säkerhetspolitiska problem såg man i praktiken tre huvudlinjer under åren 1918–1930. Efter den realpoli-tiska perioden, som snart övergavs men som temporärt hade starkt inflytande, hade utrikespolitiken till exempel växelvis samexistens och randstatspolitik som alternativ, men dessa ansågs inte erbjuda några betydande fördelar. I det långa loppet fanns det inte så mycket resurser för realpolitik, och i och med att Ryssland blev starkare och vidtog motåtgärder avslutades frändefolkskrigen i praktiken.193

Efter gränsetableringen var utrikespolitiken alltså en fråga som i synnerhet betonades. Dess betydelse ansågs vara den viktigaste om man ville få en lösning på säkerhetsproblemen och försvarspoliti-ken. Denna tendens hängde främst samman med tryggandet av den unga statens territorium och existens. Enligt Ilkka Seppinen (1974) påverkade det ryska hotet konkret försvarsfrågan och utrikesrelatio-


nerna. Man måste förbereda sig på hotet med alla medel som stod till buds. Försvaret hade begränsade resurser, eftersom statsbygget behövde mycket annat än vapenmakt. Gentemot en stormakt skulle en liten nations resurser i vilket fall som helst inte räcka till. Den egna ställningen måste av den orsaken förbättras och för det behöv-des utrikespolitik.

Det självständiga Finland måste hitta en ny riktning för att trygga sin suveräna ställning. Länderna i Europa kunde inte ens för egen del skapa kollektiva säkerhetsgarantier under 1920–1930-talen, än mindre för mindre länder, till exempel inom ramarna för Nationer-nas förbund. Inte ens med flottavtal kunde man begränsa upprust-ningen, och avtalen hade skadliga effekter särskilt för små stater som försökte upprusta.194 Kellogg-Briandpakten lämnade åtminstone ur Finlands synvinkel övrigt att önska. I praktiken styrde Frankrike och Storbritannien i hög grad det storpolitiska ”spelet” under mellan-krigstiden. Ryssland var satt ur spel på grund av revolutionen och Ententen var i ett pressat läge till följd av interventionen. Tyskland befann sig i ett förnedringstillstånd på grund av sin förlust. Storbri-tanniens intressen låg primärt utanför Europa, och Frankrike var främst intresserat av att hålla sitt grannland Tyskland i schack, trots egna ekonomiska utmaningar.195

När frågan om regeringsformen hade lösts 1919, och Tysklands-orienteringen minskat i betydelse, koncentrerade sig det nya Fin-lands riksdag på att vinna utrikespolitisk legitimitet. I utrikespoli-tiken strävade man efter att identifiera sig med det internationella samfundet och knyta kontakter, så att Finland skulle ses som en legitim aktör, en erkänd nation bland andra nationer. Samtidigt för-sökte man positionera Finland i det internationella samfundet och flytta fokus från östgränsen mot väst och Europa. Man undgick dock inte västländernas förpostretorik. Man försökte stimulera samarbe-tet med Sverige, men utan resultat. Samarbetet föll på Sveriges neu-trala linje, trots att första försöket 1923 hade varit nära att lyckas.196 För det ekonomiska försvarets del fick Finland ändå influenser från Sverige och omkring 1930 samarbetade de ekonomiska försvars råden till och med i någon mån.197

När ingen utrikespolitisk lösning fanns i sikte, blev det nödvän-digt att ständigt utveckla försvaret. Jari Eloranta har forskat i hur


de finländska politikerna och militärerna såg på det ryska/sovje-tiska hotet i Finland under mellankrigstiden och hur det påverkade försvarsutgifterna. Upprustningen hade effekter också på ekono-min och inrikespolitiken. Enligt Eloranta följde Finland inte den nord iska nedrustningstendensen.198 Seppinens och Kalelas forsk-ning redogör för tre nivåer, där upprustning genom försvarsutgif-ter var ett sätt att förbereda sig på det värsta, ifall utrikespolitiken inte skulle lösa de geopolitiska problemen.199 Också Eloranta lyfter fram ökad säkerhet mot (möjliga) fientliga anfall som den främsta målsättningen med Finlands utrikespolitik. Man kunde använda utrikespolitik för att motverka detta, men man förberedde sig också genom kraftig upprustning.200 Detta passar teoretiskt väl ihop med Charles Tillys tolkningar av nyblivna staters utveckling. Till proces-sen hör enligt Tilly ett ömsesidigt förhållande mellan utvecklingen av kapital och koerciv stryka, och de därpå följande interna demo-kratiseringsprocesser som uppstår i gengäld för ”statens mandat”.201 I ett bredare perspektiv gav kriget enligt Tilly upphov till ett nätverk av europeiska nationalstater, och att förbereda sig för krig på grund av intresse konflikter frammanade interna strukturer för staterna inom det europeiska statsnätverket.202 För Finlands del verkar detta stämma på flera sätt.

I Finland betonade särskilt Agrarförbundet hotet från Ryssland/Sovjetunionen och krävde att säkerhetspolitiken skulle utgå från att motverka detta hot. Socialdemokraterna var mer måttfulla. De ekonomiska realiteterna var för Finlands del sådana att Agrarför-bundet starkt förordade alliering. När detta inte lyckades och stats-bygget, utvecklingen av samhället och stärkandet av den nationella identiteten, slukade största delen av ekonomin, som också den var under utveckling, började det inflytelserika partiet under 1930-talet stöda upprustning. Jägarkretsarnas inflytande på säkerhetspolitiken ska inte heller förringas, särskilt inte deras tyska kontakter,203 även om det i sig inte är ett nytt perspektiv. Konflikten mellan tsaroffice-rarna och personer med bakgrund i jägarrörelsen är också bekant från tidigare forskning, men den hade även en förhållandevis stor betydelse för de säkerhetspolitiska linjedragningarna, i synnerhet genom jägarofficerarnas politiska kontakter. Försvarsplanen från 1927 var till exempel enligt Eloranta det tydligaste tecknet och beviset på


jägarofficerarnas makt.204 Insikten om Sovjetunionens obegränsade styrka ledde snart till realpolitiska överväganden om att försvars-politiken ensam, hur effektiv den än var, inte skulle räcka till för att skydda Finland från hotet. Det var den här insikten som på nytt ställde den regionala geopolitiken i fokus för utrikesrelationerna. De övriga länderna kring Östersjön var potentiella samarbetspart-ner när det gällde att förbättra säkerhetsläget för de små staterna på området. De upplevde liknande hot, låg nära varandra och bildade en buffert runt det primära hotet. Man kunde dock snabbt konsta-tera att alliansförsöken, randstatspolitiken och Nationernas förbund varken räckte till eller fungerade som lösning.205

Inrikespolitiken under mellankrigstiden var turbulent också i Finland. Ärren från inbördeskriget lämnade mycket övrigt att önska gällande den inre enigheten. Under riksdagens sessioner gav både turbulensen och säkerhetspolitiken sig till känna. Registren över riksdagens protokoll från de första åren berättar ändå främst om hur handelspolitiska utrikesärenden sköttes, samtidigt som landet sökte internationellt erkännande för självständigheten och gick med i olika internationella organ i sina försök att etablera sin ställning som en självständig stat i det internationella samfundet och världen.206 Frågorna behandlades förvisso i militärutskottet, men de verkar inte ha diskuterats offentligt. Enligt Eloranta stannade diskussionerna i riksdagen ofta vid att stöta och blöta dessa ärenden, och även i regeringen var det svårt att behandla militära frågor och försvars-ärenden. Bland annat uppbyggandet av en flotta, som var viktig för att man skulle kunna hindra landstigning och stöda kustförsvaret samt trygga de livsviktiga handelsförbindelserna på Östersjön, stampade länge på stället i riksdagen på grund av tvister och ömsesidig miss-tänksamhet mellan högern och vänstern. På grund av schismerna och maktkamperna saknade försvarsrådet 1924 arbetsuppgifter.207 Utrikespolitiken och de militära frågorna var i viss mån splittrade trots att hotbilden förblev oförändrad. Och även om geopolitiken åtminstone indirekt påverkade demokratiseringen, handlade pro-cessen i sig knappt alls om detta.

Fungerande lösningar lät således vänta på sig. Å andra sidan kopp-lades uppbyggandet av statsidentiteten i geopolitiken och medbor-gar- och identitetspolitiken till ett längre kontinuum med ett på


många sätt lyckat utfall. Medborgarskapet utvecklades och det hot-fulla Sovjetunionen, ”det andra” som utestängdes av gränserna, var en särskild förenande kraft i denna process. Det förefaller som om man också här vandrade i Kjelléns fotspår, vilket även Harle och Moisio har visat.208

Finlands upprustning var förvånansvärt rigorös, trots att myten om vinterkrigets ”modell Cajander” gång på gång har betonats i krigshistorisk forskning också under de senaste åren.209 Jämfört med andra små stater och demokratier förefaller Finlands upprustning än mer målmedveten och storskalig. Proportionellt sett översteg den bland annat Storbritanniens. Exempelvis Belgien använde klart mindre tillgångar för upprustning än Finland. Detsamma gällde sociala utgifter, där en hög andel allmänt anses vara en indikator på demokrati. Betydelsen och utvecklingen av den inhemska vapen-industrin var viktig, inte minst med tanke på de osäkra handels-förbindelserna, och den stöddes av socialdemokraterna. Samma sak gällde i Sverige. I Finland byggdes emellertid försvarsmakten i många avseenden upp ur närapå tomma intet.210 Upprustningen var naturligtvis också en styrkedemonstration , men dess kanske största betydelse var intern, att fungera som stöttepelare i bygget av den så kallade berättelsen om staten. Meningsskiljaktigheterna, tvisterna och statsapparaten inverkade å sin sida på att man ändå inte helt förlorade kontrollen över militariseringen och även huvudsakligen lyckades stävja, ibland med möda, de inre hoten mot den framväx-ande demokratin. Det var tungt att balansera mellan å ena sidan det yttre hotet och militariseringen, och å andra sidan att värna om och främja demokratin och utvecklingen av en inre enighet.

En annan mer mångfacetterad geopolitisk aspekt, som är väsent-lig för tidsperioden, är den identitetsbaserade geopolitiken. För det självständiga Finland innebar detta en utmaning att förbinda sig till territoriet och stärka den nationella identiteten. Myten om Finlands folk som en särskild, enad helhet har levt länge och är ett historiskt arv. En finsk mytisk enhetskultur i den form som den medvetet beskrivits har aldrig funnits.211 Myten om detta är trots allt stark och går också att koppla till den nödvändiga uppbyggnadsprocess av inre enighet och identitet som hörde till staten Finlands första utvecklingsskeden. Den självständiga staten och dess folk bygg-


des alltså upp också med hjälp av utbildning och olika sociala kon-struktioner.212 Detta visar sig just i den identitetsstyrda geopolitiken. Man skulle identifiera sig med ett avgränsat område, Finland, och för detta område måste man skapa en förebild av ett folk som det var möjligt att identifiera sig med. Detta var något som exempelvis Väinö Voionmaa kom att tala för213 och i bakgrunden fanns indirekt Kjelléns tankar om att knyta ett folk till ett visst land med definie-rade gränser. Syftet var att folket skulle stöda staten, vilket var cen-tralt bland annat för att kunna bibehålla suveräniteten.

Harle och Moisio kallar detta för nationell identitetspolitik och kopplar särskilt ihop den med Kjelléns verk. Dessa användes som inspirationskälla och som vetenskapligt bevis på hotet. Kjelléns verk lade också grunden för tanken om att en stark inre enighet och med-borgarnas identifikation med ett definierat område var viktig för statens överlevnad och för överlevnadsviljan under hotfulla situa-tioner.214 Kjelléns förhållningssätt till diplomati beskriver väl hans egna centrala tankar om att utveckla en identitet, binda sig till en statskropp och en plats: ”Den sanna statskonsten botar sjukdomar i det mellanfolkliga lifvet; den nakna diplomatien går icke längre än till att öfverskyla dem och aflägsna symptomer.”215 Denna och flera andra kommentarer hänvisar till säkerhetsutmaningar och förslag till lösningar som också var bekanta för Finland. Till denna verkliga statskonst hörde just förståelsen av vikten av inre enighet.216

Kjelléns populärare produktion fick också stöd i Sveriges elitistiska aktivistkretsar och dess centrala syfte var att trygga Sveriges intressen och kanske utvidga dem till att omfatta Östersjön, särskilt när det gällde handeln.217 Enligt Marklund hade Kjelléns akademiska arbe-ten inte lika stort inflytande, eller åtminstone inte mer omfattande. I Finland gjordes hur som helst översättningar genast när verken kom ut, de lästes och tycktes ha betydelse.218 Efter inbördeskriget var det livsviktigt för statens fortlevnad och utveckling att skapa en känsla av samhörighet.219 Dessutom var det viktigt för den unga staten, som aldrig tidigare hade varit helt självständig, att bygga upp samhörighet och en statsidentitet och därtill en medborgaridentitet som stöd för denna. Enligt Tarja Väyrynen är återgången till fred också ett iden-titetspolitiskt problem. Sällan lyckas man integrera alla olika iden-titetsgrupper och bilda en nation. Staten har förvisso metoder för


att styra identitetspolitiken och undvika att våldet eskalerar. Det är till exempel centralt att skapa intern fred och på ett organiserat sätt återgå till fred.220 År 1919 rådde inte bara negativ fred, det vill säga avsaknad av våld. Behovet av starka, stabiliserande demokratiska strukturer var stort. Människorna måste också uppleva att struk-turerna var rättvisa. För att skapa en gemensam identitet behövde man dessutom en spegel, och då kunde exempelvis en fiende att betrakta som ”den andra” skapa enighet. I synnerhet inför krig eller något annat utifrån kommande hot betonades detta ännu mer.221 Ett mer traditionellt perspektiv på den finländska utrikes- och säker-hetspolitiken betonar starkt just närvaron av detta yttre hot. Det är alltså inte förvånande att det fanns en iver att stärka identiteten genom Kjelléns läror222 med nationella tillämpningar. Samma stra-tegi hade använts också under inbördeskriget och i viss mån ledde det till problem även efter inbördeskriget.223 Den tidigare nämnda organiserade återgången till fred kunde dock tillsammans med tra-ditioner och strukturer från tidigare befästa statens legitimitet. I Fin-land externaliserades också orsakerna till inbördeskriget österut för att främja enigheten.224

Genom att skapa ett utanförskap (”det andra”) kunde man sär-skilja identiteter och försöka binda dem till ett visst område. På så sätt befäste man fysiska gränser mentalt.225 Ett nationellt identi-tetsprojekt måste påbörjas för att stärka den utvecklingsgång som nationalitetsidén hade gett upphov till.226 Här formades identite-ten språkligt genom att skapa en bild av vad Finland borde vara och vilka som hörde hemma innanför dess gränser. Man ville lyfta fram långa traditioner ur Finlands förflutna och se den egna histo-rien som en självständig aktör som man kunde identifiera sig med. Då skulle det fysiska området upplevas som ens eget, man skulle ha en vilja att arbeta för det och vid behov också försvara det. Denna identitet byggdes framför allt med utgångspunkt i geopolitiken. Den betonade det egna definierat genom det andra, det vill säga genom Sovjetunionen, hotet. Finland och finländarna var allt annat än det som berättades om Sovjetunionen eller som man upplevde att Sov-jetunionen stod för.227 Att använda en yttre hotbild och ett tryck för att skapa inre enighet är ingen främmande tanke, men speciellt i Kjelléns verk lyftes detta fram som statskonst.228


I Finlands fall verkar den fysiska eller mentala gränsdragningen inte heller ha varit något misstag under den senare av de två under-sökningsperioderna. Det handlade om en överenskommen, social konstruktion, men det var också ett medvetet sätt att exkludera med hänvisning till naturen och det naturenliga/lagarna. Syftet var att exkludera alla som uppfattades som icke-finländare och utifrån detta utveckla en förenande kraft för dem som fanns på den ”bättre” sidan av gränsen. Detta kopplades i sin tur till ett definierat område och band samman dem som bodde där. Det låg i dessa personers intresse att stöda och försvara ifrågavarande område. Särskilt Karelen lyftes fram som ett centralt område för denna identitetsgeopolitik och även för en inre enighet, med vilken man försökte hela såren från inbördeskriget. Ett yttre hot som pressade på229 passade mer än väl för att föra samman folket. Att vältra över skulden på ryssarna var ett praktiskt sätt att externalisera frågorna om skuld och försöka komma vidare. Att projicera identiteten på gränsområdena, i Fin-lands fall Karelen, och att överlag befästa identiteten, är ofta en vik-tig åtgärd i kristider. På motsvarande sätt var den utrikespolitiska verksamhet som den tidigare nämnda förvaltningen och myndig-heterna bedrev också en identitetsgeopolitik. Finland som stat var i behov av att knyta an till de andra staterna i det internationella sam-fundet. Detta skulle även främja försvaret av suveräniteten, eftersom en ställning i statssamfundet skulle ge legitimitet åt statens existens.

I slutet av vår undersökningsperiod var i Finlands fall det sub-jektiva nationella identitetsprojektet, som byggde på utanförskap, kanske i någon mån en mer inflytelserik faktor än den traditionella storpolitiken. Detta trots att inte minst det potentiella ryska hotet var en drivande kraft för det utrikes- och säkerhetspolitiska tänkandet i Finland. Identitetspolitiken ser ut att ha lyckats. Till exempel iden-tifierade sig båda språkgrupperna i Finland med staten medan ”det andra”, genom vilket man identifierade sig själv, fanns i öst. Enligt Max Engman upplevde till och med före detta röda staten som legi-tim och identifierade sig med den.230


Sammandrag: Geopolitik som demokratins drivkraft eller som kontext?

Geopolitiken var både en kontextuell impulsgivare och en aktiv driv-kraft. Trots detta har geopolitiken främst haft en kontextuell betydelse för Sveriges och Finlands demokratisering. Framför allt var det de storpolitiska kriserna, såsom de flertaliga krigen, som gav möjlighe-ter att i Östersjöområdet tillskansa sig olika områden och på så vis uppnå, säkra och befästa den statliga suveräniteten. Finland lyckades bli självständigt och Sverige konsoliderade sin ställning ytterligare, vilket innebar att bägge ländernas möjligheter att fatta självständiga beslut stärktes. Förhållningssättet till det ryska hotet begränsade dock alternativen och valmöjligheterna. Strategierna för att klara av hoten ledde till olika utrikes- och säkerhetspolitiska val, vars effekter åter-speglades mer direkt i den politiska kulturen och den ekonomiska utvecklingen, och därigenom även i demokratiseringen. Förhand-lingsprocesserna, både interna och externa, var viktigast bland dessa effekter, men också den enligt geografins första lag upplevda närhe-ten till Ryssland var en annan faktor som inverkade. Bägge länderna formade en bild av sig själva som aktörer helt olika Ryssland, och detta skedde å ena sidan enligt den klassiska geopolitikens definition, å andra sidan genom den kritiska geopolitikens språkliga metoder.

Sitt mest konkreta utslag hade de geopolitiska faktorerna i de regionala konflikterna som skilt Finland från Sverige, men låtit lan-det fortsätta som en autonomi med delvis samma utvecklingsgång som Sverige. De hade fört Norge samman med Sverige och kan-ske den vägen delvis påverkat den likartade utvecklingen överlag i Skandinavien. Det korta avståndet och det delade territoriet gjorde att nya intryck lätt spred sig. Samma storpolitiska konflikter hade också förändrat läget runt Östersjön, främst genom Rysslands och Tysklands uppgång och fall (samt britternas svar på dessa föränd-ringar). Konkret syntes detta exempelvis i att Finland blev självstän-digt. Och när Finlands interna problem och instabilitet ledde till en samhällelig kris och inbördeskrig, framhävdes behovet av inre enig-het och förnyelse av den politiska kulturen. En viktig betydelse för utvecklingen var också Tysklands kollaps 1918, som fick som följd att Tysklandsorienteringen övergavs eller åtminstone doldes för en viss tid i båda länderna.


För Sveriges del lyfte första världskriget fram behovet av att för-handla och processa den egna säkerheten i förhållande till andra, till exempel genom ömsesidigt handelsberoende. Likaså förde den officiella neutraliteten fram vikten av förhandlingsprocesser, vilket också återspeglades i samhällets allmänna utveckling. Den ekono-miska utvecklingen i Östersjöområdet efter första världskriget stärkte båda ländernas ekonomi vilket, tillsammans med strukturerna inom handeln och ställningen internationellt, möjliggjorde investeringar i sociala utgifter, utöver försvaret. Utvecklingen raderade dock inte helt och hållet det yttre hotet, närheten till den oberäkneliga östra stormakten eller de andra stormakternas intresse för dess verksam-het i Östersjöområdet. Därför fortsatte projekten med att trygga suveräniteten i båda länderna.

Särskilt på den politiska kulturens område orienterade man sig väs-terut,231 en utveckling som stärktes med diplomati, genom att sköta utrikesrelationerna och i viss mån med nationella identitetsprojekt. En identitetsbaserad geopolitik som strävade efter att positionera sig mer västerut (eller i Finland i form av en gränslandsdiskurs) syntes i valet av värderingar, vilket till exempel i detta verk behandlas i kapit-let som handlar om politisk kultur. I Finland var det geopolitiska inflytandet på identiteterna större än i Sverige i och med nationa-lismens uppgång, statsbygget och utvecklingen av inre enighet efter självständighetsblivandet. Det var uttryckligen väsentligt att kunna spegla sig själv och uppfatta sig själv i förhållande till något annat – Sovjet-Ryssland. Detta icke-ryska var vad man inom de definierade och etablerade gränserna ville inpränta som det finska – till en bör-jan faktiskt även utanför gränserna.232 Det som ansågs vara negativt måste externaliseras på ett eller annat sätt, och fler identifieringsfakto-rer sökte man längre västerut. Inre enighet behövdes i båda länderna, det hade problemen efter första världskriget visat, särskilt i Finland. Den inre enigheten hjälpte, i kombination med det externa hotet, till att ytterligare utveckla nationen. En liten befolkning som framställ-des som homogen jämte en stark upplysning underlättade projektet. I takt med den ekonomiska tillväxten kunde man bygga upp socialt välstånd och också på så sätt främja den enighet som det geopolitiskt hotade Finland, men också Sverige, behövde för att legitimera staten så att den var värd att försvara mot yttre hot.


Huvuddragen för Sveriges utveckling var likartade, men Sverige låg före Finland. Identitetsfrågan var inte lika aktuell, eftersom den nationella identiteten var längre utvecklad och redan mer etablerad, och därtill knuten till det område som vid respektive tidpunkt varit Sverige. Visserligen genomgick också detta område förändringar, så som när Norge blev självständigt eller vid försöket att ta Åland från Finland vid skiftet 1910–1920. Det går ändå inte att exempelvis jämföra upplösningen av den lösare personalunionen Sverige-Norge med hur det ryska hotet upplevdes i Sverige. Det handlade delvis om en rädsla för bolsjevism och radikalisering, som underblåstes av inbördeskriget i Finland.

I ett bredare perspektiv har den delade upplevelsen av ett hot i någon mån stärkt båda ländernas inre identitet och enighet, även om situationen i Sveriges fall underlättades av att Finland blev själv-ständigt och tog plats mellan stormakten och det blivande folkhem-met. På samma sätt upplevdes de mindre staterna i Östersjö området i det övriga Europa som buffertstater mot Ryssland. Sverige hade som redan etablerad stat inte lika starkt behov som Finland att skapa en nationell identitet eller konsolidera suveräni teten. Åtminstone ytligt sett hade man förlikat sig med barlasten från den gångna storhetstiden, trots de utopistiska drömmar som närdes av en liten begränsad politisk-militär elit. Något av detta hade dock fort farande betydelse: minnet av en svunnen storhetstid fick Sverige att för ett ögonblick försöka nå en ledande ställning bland de mindre staterna i Östersjöområdet, vilket Carl Marklunds undersökningar på ett intressant sätt visar. Enligt Ola Tunander gav Sverige aldrig helt och hållet upp den så kallade tudelade staten, som på ytan förde fram en förhandlande och neutral position och demokrati, medan man under ytan förberedde sig på det värsta, rent av med mycket odemokratiska medel.

Att förbereda sig på hot och föra en identitetspolitik baserad på utanförskap utmanade demokratiseringsutvecklingen på 1930-talet. Att bygga upp en inre enighet och ett statsidentitetsprojekt utifrån utanförskap kom att polarisera och militarisera samhället, särskilt i Finland. Det var främst särdragen i den politiska kulturen och de starka strukturerna som tillsammans med ett aktivt och brett politiskt agerande hindrade landet från att glida över i totalitarism.


Detta visade att när man väl valt riktning och lyckats hålla fast vid den måste man fortsätta det demokratiska utvecklingsarbetet samt bredda och fördjupa det.


Noter

1 Med Finland menas här deskriptivt både det autonoma storfurstendömet och det självständiga Finland. Enligt Kristian Gerner förstår man inte i Sverige att Finland har hört till det historiska Sverige, medan man i Finland tror att Finland har funnits i hundratals år före 1809. Gerner, ”North Eastern Europe and Swedish Great Power Policy”, s. 400.

2 Jämförelser mellan Norge och Sverige har gjorts, t.ex. Stråth, Union och demokrati och Sejerstedt, The Age of Social Democracy. För mer omfattande studier om nationella referensramar, se t.ex. Pasi Ihalainens produktion.

3 Se t.ex. Ihalainen, The Springs of Democracy, s. 13–43, särskilt inledningen.4 Se t.ex. Forsberg et al., Nordic Security Competence, bibliografi över forskning

kring utrikes- och säkerhetspolitiken i Norden. I finländska och svenska dok-torsavhandlingar från historiefältet syns geopolitik inte på rubriknivå i en enda avhandling, vilket framgår av fil.mag. Jarmo Taskinens bibliografi över finländska och svenska doktorsavhandlingar åren 1890–2015.

5 Enligt Gerner, ”North Eastern Europe and Swedish Great Power Policy” (s. 401), blev Sverige och Danmark också integrerade delar av Europa och ”västern” redan på 1600–1700-talen. Östra Nordeuropa (enligt tysk-svensk tolkning) formades under upplysningstiden till ett transitionsområde för civilisation och barbarism, där Ryssland positionerat i öster blev ett nytt ”det andra” och därmed också ett hot.

6 Se t.ex. Kjellén, Rösträttsfrågan 1869–1909, s. 167–168. Kjellén nämner att medel-klassen och folket var synonymer till varandra i 1866 års reform, i motsats till ”massan”.

7 Också Sveriges mål var att garantera politisk och ekonomisk säkerhet. Gerner, ”North Eastern Europe and Swedish Great Power Policy”, s. 398.

8 Se också t.ex. Ihalainen, ”The Twentieth Century Traditions of Representation in a New Age of Revolution”.

9 Stråth, Sveriges historia 1830–1920, kap. ”Kungamakt mot folkmakt” samt litteratur-översikten på temat, s. 661–662.

10 Om demokratisering, se t.ex. Karvonen, Demokratisering, s. 11, 25; Rueschemeyer, ”Democratization”, s. 454.

11 Se t.ex. Dahl, On democracy; Dahl, ”Democracy”; Rueschemeyer, ”Democratiza-tion”; och närmare t.ex. Karonen & Roitto, ”Demokratia-käsitteen muutokset” (manuskript).

12 Se t.ex. Ihalainen, The Springs of Democracy.13 Klassisk geopolitik fokuserar exempelvis särskilt på hur utrikes- och säkerhets-

politik påverkar område och plats, och anser att geografiskt oföränderliga ”faktum” är betydelsefulla faktorer. Kritisk geopolitik å sin sida ser geografisk information och hur den används som språkliga konstruktioner, som förändras när språket och samtalet förändras. Moisio, ”Synnystä häpeän kautta uudelleen-politisoitumiseen”, Harle & Moisio, Missä on Suomi?, s. 19–24.

14 Se t.ex. Lewin, Ideologi och strategi, s. 9–10.15 I Sverige dök ”utrikespolitik” upp i Register till Riksdagens protokoll (RDP)

först i ämnesordsindexen för åren 1921–1930. Enligt ämnesordsindexet har bl.a. befästningsverk, vapenanskaffningar och flottan diskuterats, men det saknas


anteckningar med direkt anknytning till utrikespolitik eller geopolitik. För åren 1867–1899 finns det endast fyra stycken anteckningar som handlar om Ryssland. Åren 1900–1910 behandlades varken Finland eller Ryssland över huvud taget, enligt ämnesordsindexet. RDP 1867–1930. Först 1911 och 1914 nämns de vänskap-liga relationerna och trafikförbindelserna mellan Ryssland och Skandinavien. RDP 1911–1920 (band III), s. 102. Initiativ togs för att erkänna Rysslands sittande regering 1922, s. 596. Utrikespolitiken kom in i Finlands riksdags ämnesordsindex först en tid efter självständigheten. Tonvikten i Finland verkar dock främst ha legat på att formalisera utrikesrelationerna och ratificera avtal, som en följd av att landet gått med i olika internationella samfund. Detta kan delvis ses som ett sätt att identifiera sig med det internationella samfundet med syfte att orientera sig västerut, inte österut, och även som ett försök att stärka den självständiga statens legitimitet, se Eduskunnan pöytä- ja asiakirjain sisällysluettelo. Asiahakemisto. 1917–1927. Naturligtvis har den utrikespolitiska ämnessfären säkert behandlats i andra sammanhang, men primärt har försvaret och utrikespolitiska ärenden varit parlamentariskt kontrollerbara främst genom budgetärenden. I exempelvis Storbritannien ifrågasattes det s.k. Royal Prerogative, det kungliga privilegiet som överförts på regeringen för utrikespolitikens del, parlamentariskt först senare, även om det också gick förhållandevis långsamt. Se Roitto, Dissenting Visions, s. 34–35, 47, 79–80, 133–134, 390–392, 423 och mer allmänt i Ihalainen & Matikai-nen, ”The British Parliament and Foreign Policy in the 20th Century”, s. 1–14.

16 Om den arktiska vändningen, se Lähteenmäki, ”Arktinen käänne politiikassa ja tutkimuksessa”.

17 Se t.ex. Orsi, ”Order and Change in Global Politics”; Mead, ”The Return of Geo-politics”.

18 Harle & Moisio, Missä on Suomi?, s. 19–24; Moisio, ”Synnystä häpeän kautta uudelleenpolitisoitumiseen”, s. 3.

19 I Finland har Kjelléns inverkan på politikers och vetenskapsmäns uppfattningar och även den praktiska politiken undersökts av t.ex. Anssi Paasi i Territories, boundaries and consciousness och ”Boundaries as Social Practice and Discourse”, därtill också t.ex. av Maria Lähteenmäki, Väinö Voionmaa. Enligt Lähteenmäki spelade Väinö Voionmaa en av de mest centrala roller na när det gäller geopolitk i Finland och det viktigaste inflytandet för hans tänkande kom från Kjellén. Lähteenmäki, ”Arktinen käänne politiikassa ja tutkimuksessa”. Dessutom har exempelvis Elmgren,”The Socialist Soviet Republic of Scandinavia, s. 316, 324–325 och Harle & Moisio, Missä on Suomi?, undersökt Kjelléns inflytande. Kjelléns vetenskapliga verk, såsom Staten som livsform och Stormakterna översattes till finska när de var relativt nyutgivna. Översättningen av den förstnämnda (fi. Valtio elinmuotona) inkluderade översättaren Aarne Anttilas anvisning till läsaren om att begrunda inne hållet mot bakgrund av hur en ung stat utveckla-des. Han skriver bl.a.: ”Den skarpa kritik som skribenten på de första bladen i denna utredning uttalar om statsvetenskapens eftersatta ställning i uppfostran av svenska folket stämmer dubbelt så bra in på finska förhållanden.” Se översät-tarens förord i Kjellén, Valtio elinmuotona, s. 5–6. Se också Harle & Moisio, Missä on Suomi?, s. 21. Vidare är det intressant att notera hur liten den grupp forskare var som stod bakom arbetet med de finska översättningarna och utgivningen av Kjelléns verk, hans idéer och den finska geopolitiken. Kjellén lästes och användes


synbarligen när man diskuterade Finlands utrikesrelationer och säkerhet. Yrjö Ruutu förmedlade Kjelléns tankar till Finland och byggde enligt Harle och Moisio upp sin statslära kring den Kjellénska statsteorin, Harle & Moisio, Missä on Suomi?, s. 23–24. I Sverige har Kjelléns populära verk undersökts rätt mycket, t.ex. Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 226. Först på senare tid har Kjellén på nytt börjat väcka intresse, se t.ex. Edström, Björk & Lundén (red.), Rudolf Kjellén. Kjelléns verksamhet som statsvetare i en akademisk värld har också tidigare undersökts t.ex. av Gunnar Falkemark. Se Falkemark (red.), Statsve-tarporträtt, särskilt Falkemark, ”Rudolf Kjellén”, s. 89–109. Kjelléns inflytande i Finland omnämns knappt alls i den svenska forskningen, se t.ex. Edström, Björk & Lundén (red.), Rudolf Kjellén. – I detta kapitel hänvisas i första hand till den finska översättningen av Kjelléns Stormarkterna, dvs. Suurvallat. Undantag från detta är direkta citat, i de fallen citeras ursprungsverket.

20 Lähteenmäki, Väinö Voionmaa, s. 137.21 Kjellén, Valtio elinmuotona, s. 90.22 Ruuth [Ruutu], recension av Kjelléns Valtio elinmuotona.23 Se t.ex. Häggman, ”Rudolf Kjellén and modern Swedish geopolitics”; Falkemark,

”Rudolf Kjellén”. Kjelléns eget tänkande påverkades i hög grad av tysk geografi, även om han i första hand var statsvetare. Han kombinerade själv den framväx-ande statsvetenskapen och geografin på ett nytt sätt och utvecklade på ett bety-dande sätt vetenskapsgrenens begrepp. Se t.ex. Alvstam, ”Kjellén som geograf ”, s. 56–58, 62–63, 72–75. I praktiken fick Kjelléns arbete inga efter följare, s. 80–81.

24 Griffiths, O’Callaghan & Roach, International Relations.25 Renouvin, Histoire des relations internationals; Renouvin & Duroselle, Introduc-

tion à l’histoire des relations internationals. Statsmannatypologin som förknip-pas med dessa har inte blivit allmänt erkänd bland forskarna, även om Kjelléns samtida uppfattningar var mycket likartade. Kjellén, Suurvallat, s. 7–18.

26 Se t.ex. Kjellén, Valtio elinmuotona, s. 33–35, 41, 45–46. 27 Kjellén verkar i sina mer vetenskapliga arbeten till en del ha fokuserat på dessa

faktorer. T.ex. Kjellén, Valtio elinmuotona, s. 47–48. I Falkemark, Kjellén och första världskriget, s. 148–149, räknas också Kjelléns tänkande som en del av traditionen kring politisk realism. Geografin var en av de viktigaste faktorerna som kunde inverka på politikens möjligheter och målsättningar, s. 152–153.

28 Bull, The Anarchial Society; Morgenthau, Politics Among Nations, s. 4–15.29 Nye, ”Soft Power”, s. 153–171.30 Se t.ex. Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”.31 Harle & Moisio, Missä on Suomi?.32 Om stormakternas konkreta inflytande har det visserligen också framförts

mycket cyniska synsätt, kanske delvis p.g.a. det begränsade forskningsämnet. Se t.ex. Fletcher, ”The British navy in the Baltic, 1918–1920”, s. 134–144, enligt vilken den enda konkreta och lyckade västliga interventionen i Östersjön var det stöd Storbritanniens flotta gav de baltiska länderna då de blev självständiga och när den deltog i Ententens intervention i Ryssland.

33 Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, s. 20–25.34 Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, s. 1–3, 20–25, dryftar

upplevelsen av ett gemensamt hot (i Finland), som inte ens nödvändigtvis definierades. Han glömmer dock bort de möjliga effekterna av det nationella


identitesprojektet samt ”förfinskningen” genom utanförskap (”de andra”). Om denna förfinskningsverksamhet, se case-studien från Terijoki om förfinskning av identiteter under kristid. Lähteenmäki, ”Sense of Terijoki”, s. 29–31, och mer omfattande om förfinskningen i de karelska gränstrakterna i Lähteenmäki, ”The Making of a Barrier Between Two Worlds”.

35 Se t.ex. Newman, ”On Borders and Power”, s. 13–17, om gränser som skapar utanförskap och utestänger ett negativt ”de andra”. Enligt Newman är gränserna förutom fysiska och/eller institutionalistiska – såsom Anssi Paasi i Territories, boundaries and consciousness och ”Boundaries as Social Practice and Discourse” har visat – också (medvetet) sociala konstruktioner, genom vilka ett område definieras och byggs upp.

36 Tunander, ”Geopolitics of the North”, s. 165. Jfr också Lähteenmäki, ”Arktinen käänne politiikassa ja tutkimuksessa” och Väinö Voionmaa, som i sina verk (t.ex. 1918, 1919) gör Finlands positionering ”nordlig” med de följder det får.

37 Tunander, ”Geopolitics of the North”, s. 165–166.38 Se t.ex. Karonen, Pohjoinen suurvalta.39 Detta hade varit ett faktum redan under Sveriges och Finlands gemensamma

historia. En märkbar skillnad var dock att områdena öster om Bottniska viken hade varit en organisk del av det svenska riket, och därmed t.o.m. delvis bildat en buffert jämförbar med en geografisk gräns. Som ett militärt rustat storfursten-döme under Ryssland betraktade Sverige området rent av som ett hot (jfr t.ex. diskussionen om Ålands roll).

40 T.ex. Kjellén, Suurvallat II, s. 10–13, 124–125, studerar detta som en analogi i förhållande till Frankrikes gränser. Kjellén, Världskrigets politiska problem, s. 16–20, 73–74, explicerar analogin.

41 Gerner, ”North Eastern Europe and Swedish Great Power Policy”, s. 398–399.42 Se t.ex. Kennedy, The Realities Behind Diplomacy, s. 20–26, 74–81, 223–227. 43 Taylor, The Struggle for Mastery in Europe 1848–1918, s. 12, 77–78, 148, 153, 263, 491.

Se även Salmon, Scandinavia and the Great Powers 1890–1940, s. 26–28.44 Se t.ex. Salmon, Scandinavia and the Great Powers 1890–1940; Sundbäck, Finland

in British Baltic Policy.45 Jfr t.ex. Eng, Det svenska väldet och Gustafsson, ”De överlappande pusslen”. 46 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 223–248. 47 Salmon, Scandinavia and the Great Powers 1890–1940, s. 32, 35–37; Hobson et al.,

”Introduction”, s. 19–21.48 Falkemark, Kjellén och första världskriget, s. 160–161, nämner t.ex. att Tyskland

enligt Kjellén borde expandera, vilket säkert kan ha påverkat utvecklingen av tyskorienteringen, för Sveriges del särskilt i förhållande till den upplevda rädslan för Ryssland som sågs som ett hot i Östersjöområdet.

49 Särskilt Åselius, The ”Russian menace” to Sweden.50 Kjellén, Valtio elinmuotona, s. 63.51 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 229–233.52 Hobson et al., ”Introduction”, s. 11–28, också t.ex. Jonas, ”Activism, Diplomacy

and Swedish-German Relations during the First World War”.53 Jonasson, ”The Crimean War”. 54 Tilly, Coercion, Capital and European States, AD 990–1990, s. 45–46; jfr t.ex.

Karonen, Pohjoinen suurvalta.


55 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 67.56 Ämnesordsindexet för riksdagens protokoll 1867–1930 visar att bl.a. befästnings-

verk, försvarsutgifter och särskilt artilleriets och flottans anskaffningar behand-lades väldigt mycket. Dessa anknyter till de s.k. centralförsvars planerna, vilka var en motreaktion mot de ryska befästningsarbeten som hade inletts i Finland. För mer om dessa, se t.ex. Holmén, Försvar och samhällsförändring. I sig bör man läsa indexbaserade parlamentariska källor med en viss reservation, eftersom indexordens representativitet inte nödvändigtvis är så uttömmande. Om detta t.ex. i Roitto, Dissenting Visions, s. 42–43. Indexorden ger emellertid en överblick över de ärenden som behandlats och öppnar för en djupare analys också genom de narrativa nivåerna i registreringen.

57 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 227–229.58 Kjellén, Suurvallat II, s. 45–46. Kjellén drog sig till minnes att han också skrivit

om detta redan 1905.59 ”Russia, Finland and Sweden”, The Huddersfield Daily Chronicle 27.4.1885. 60 Rudolf Holsti, som senare blev Finlands utrikesminister, hade redan åren

1909–1911 följt den brittiska pressen och upptäckt att all pressrapportering om Finland i första hand drev britternas intressen. Storbritanniens ambassadör i S:t Petersburg hade å sin sida konstaterat att Finland hörde till Ryssland. Under den andra förtrycksperioden ändrades dock denna attityd. Roiko-Jokela, Ihanteita ja reaalipolitiikkaa, s. 34–36.

61 Lindberg, Scandinavia in Great Power Politics, s. 124–137. En lite modernare och mer mångfacetterad synvinkel erbjuder Åselius, The ”Russian menace” to Sweden, enligt vilken Tyskland spelade en mindre roll (Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?” är av samma åsikt), än vad som framförts tidigare. Enligt Åselius var det ryska hotet ändå verkligt före 1905 – Ryssland var då särskilt ute efter hamnar. Efter 1905 var det ryska hotet, enligt Åselius, främst handelspolitiskt. Se också Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 76.

62 Se t.ex. Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 70–71.63 Se t.ex. Ihalainen, The Springs of Democracy. Även Marklund, ”A Swedish Drang

nach Osten?”, s. 223–248 dryftar Tysklandsorienteringen, även om det är mer kritiskt.

64 Se t.ex. Hobson et al., ”Introduction”, s. 10–11, 14, 19–20.65 Moisio, ”Synnystä häpeän kautta uudelleenpolitisoitumiseen”, s. 3.66 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 66–67. 67 Om det tyska inflytandet, se t.ex. Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”;

Kuldkepp, ”Hegemony and Liberation in World War I”; Ihalainen, The Springs of Democracy; Ihalainen, Ilie & Palonen (eds.) Parliaments and Parliamentarism; Kjellén, Suurvallat II.

68 Åselius, The ”Russian menace” to Sweden, s. 245–246, 408–412.69 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 235.70 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 67.71 Hobson et al., ”Introduction”.72 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”; Kuldkepp, ”Hegemony and Libera-

tion in World War I”, s. 251–254.73 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 227–228; Kjellén, Valtio elin-

muotona, s. 96.


74 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 67. Se även Salmon, Scandinavia and the Great Powers 1890–1940.

75 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 67–69.76 Kjellén, Suurvallat IV (om Ryssland), även Kjellén, Valtio elinmuotona, s. 90.77 Om Boden m.m., se t.ex. Holmén, Försvar och samhällsförändring; RDP och

ämnesordsindexen.78 Se t.ex. Ericson Wolke, Svensk militärmakt, s. 159–163; Kjellén, Valtio elinmuo-

tona, s. 93. 79 Kjellén, Valtio elinmuotona, s. 69.80 Marklund, ”Swedish Drang nach Osten?”, s. 227–321 refererande Kjellén. 81 Haapala (toim.), Kansa kaikkivaltias; Tikka, Kun kansa leikki kuningasta.82 Åselius, The ”Russian menace” to Sweden; också Sundbäck, Finland in British

Baltic Policy, s. 71–77. 83 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 69.84 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 245; Kuldkepp, ”Hegemony and

Liberation in World War I”, s. 281. 85 Falkemark, ”Kjellén och första världskriget”, s. 146–147. Krig var också en kamp

mellan den gamla världens politiska idéer och den nya tidens idéer.86 Hobson et al., ”Introduction”.87 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 71–72; Åselius, The ”Russian menace”

to Sweden. 88 Se t.ex. Ihalainen, The Springs of Democracy; Ihalainen, Ilie & Palonen (eds.),

Parliaments and Parliamentarism.89 Om handeln, se t.ex. Ojala, Roitto & Karonen, ”Tillväxt och demokrati”, i detta

verk.90 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 72–73.91 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 233–234.92 Kuldkepp, ”Hegemony and Liberation in World War I”, s. 268, not 51.93 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 235.94 Ihalainen, The Springs of Democracy. 95 Kjellén, Valtio elinmuotona, s. 19–20, 24. Enligt Kjellén borde man i främsta hand

förmå medborgarna att tjäna staten, inte tvärtom. 96 Hentilä & Hentilä, Saksalainen Suomi.97 Hobson et al., ”Introduction”. Se även Jonas, ”Activism, Diplomacy and Swedish-

German Relations during the First World War”. 98 Hobson et al., ”Introduction”.99 Se t.ex. Kjellén, Valtio elinmuotona, s. 161. Den svenska versionen gavs ut 1916,

också i den nämner Kjellén att en liten stat bör akta sig för att binda sig till en större, särskilt när det gäller handelsutbyte (jfr Sveriges handelsavtal 1906, 1911).

100 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 235–237; Kalela, Grannar på skilda vägar, s. 26–29.

101 Tunander, ”Swedish Geopolitics”.102 Se t.ex. Salmon, Scandinavia and the Great Powers 1890–1940, s. 9–12. Järnmalm

var ett bra trumfkort i förhandlingarna. 103 Se t.ex. Kuldkepp, ”Hegemony and Liberation in World War I”, s. 249–251,

264–269. 104 Kjellén, Suurvallat II, s. 13–14, t.ex. i Frankrike var etnisk enighet och ett genom-


trängande statsskick viktiga styrkefaktorer, även om det fanns också etniska problem.

105 Gerner, ”North Eastern Europe and Swedish Great Power Policy”, s. 402–403, 405. Enligt Gerner lyckades man demilitarisera stormaktstänkandet och erövringarna och projicerade dem i stället på att utveckla samhället.

106 Hentilä & Hentilä, Saksalainen Suomi.107 RDP 1867–1899 och 1900–1910.108 RDP 1911–1920, ”Finland”, s. 393–394.109 Se t.ex. Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, s. 2–3, 10–13;

Kalela, Grannar på skilda vägar, s. 10, 43–59.110 Fallet nämns också i parlamentariska källor: Konventionen om gränser och

utredningen av dessa mellan Finland och Sverige hade gjorts 1925, en fredlig lösning på tvisten mellan Sverige och Finland kom till stånd 1926 och riks dagen erkände det undertecknade avtalet (konventionen) mellan Norge, Sverige och Finland. Om fredliga lösningar på tvisterna mellan Sverige och Finland också framöver, RDP 1921–1930, s. 857.

111 Se t.ex. Kalela, Grannar på skilda vägar; Nummela, ”Taloudellisen puolustusval-miuden suunnittelu Suomessa 1920- ja 1930-luvuilla”.

112 Beträffande Utrikesdepartementet hade det t.ex. 1872 föreslagits att kungen skulle konsultera statsrådet innan avtal eller förbund slöts med främmande stater. Detta förslag avslogs dock. RDP 1867–1899, s. 784–790. Om Norge diskuterade riks-dagen dock mer, t.ex. huruvida det skulle vara möjligt att bl.a. använda tull-gränser och Norges vapenmakt för att försvara hela riket, om Sveriges gränser kränktes. Förslaget avslogs 1888 (s. 860). Också förslaget om att deklarera neutra-litet avslogs 1894. Frågan om att splittra unionen behand lades dock på förslag av kungen. RDP 1867–1899, s. 860.

113 Det finns gott om litteratur om försöken att stabilisera situationen i Finland, t.ex. Karonen, ”The Peace Treaty of Hamina and its Aftermath in Sweden and in Finland”.

114 Se närmare t.ex. Lähteenmäki, ”The Making of a Barrier Between Two Worlds”. Paloheimo & Karonen, ”Raja taloudellisena mahdollisuutena”. Om gränsens öppenhet fram till 1917, också t.ex. Paasi, ”Boundaries as Social Practice and Discourse”, s. 671.

115 Se t.ex. ”HOME RULE IN FINLAND”, Manchester Times 17.4.1886; ”Suppression of Finland”, Evening Telegraph and Star and Sheffield Daily Times 8.11.1888 (s. 3).

116 ”AGITATION IN FINLAND”, The Morning Post 6.3.1880 (s. 5). 117 Kemiläinen, ”Onko Suomen kansa ’epähistoriallinen’?”, s. 5–7, med hänvisning till

Lauri Haataja.118 Pye, ”Political culture”. Om definitionen av politisk kultur, se även kap. ”Politiska

kulturer 1430–1930” (Karonen, Roitto & Ojala) i detta verk.119 Klami, The Legalists; Karonen & Räihä (toim.), Kansallisten instituutioiden muo-

toutuminen.120 Browning & Lehti, ”Geographic Centrality and Marginality”, s. 158–60.121 Kjellén, Suurvallat; Kjellén, Stormakterna (delen som behandlar Ryssland). 122 För hänvisningar till samtida analys i pressen, se t.ex. Hyvämäki, Suomalaiset ja

suurpolitiikka, s. 1–2.123 Kjellén, Suurvallat IV (fi övers. 1918 av verket Stormakterna, 1911 [1905]).


124 Lauerma, Kuninkaallinen Preussin Jääkäripataljoona 27; Lackman, Jääkäreiden tuntematon historia.

125 Kjellén, Valtio elinmuotona, s. 64–65. 126 Se t.ex. Meinander, ”Det långa 1900-talet”, i detta verk.127 Kalela, Grannar på skilda vägar, s. 290–291, bilaga 1–2.128 Se t.ex. Eloranta, ”Finnish Military Spending Policy, 1920–1938”, s. 102–103. För

mer om den svenska försvarsdebatten, se t.ex. Holmén, Försvar och samhällsför-ändring, samt om det socialdemokratiska makttillträdet och förändringarna t.ex. Ihalainen, The Springs of Democracy.

129 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 25, hänvisande till Salmon, Scandina-via and the Great Powers 1890–1940.

130 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 10–14. Om Holsti, se Roiko-Jokela, Ihanteita ja reaalipolitiikkaa och Roiko-Jokela, ”Suomen ja Viron suhteiden käännekohtia 1860–1991”.

131 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 10–12.132 Om stormakternas begränsade och falnande intresse, se närmare t.ex. Kennedy,

The Realities Behind Diplomacy och Taylor, The Struggle for Mastery in Europe 1848–1918.

133 Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, s. 7–11, 20–36.134 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 14–15, 19. Om Holsti, se Roiko-Jokela,

Ihanteita ja reaalipolitiikkaa; Roiko-Jokela, ”Suomen ja Viron suhteiden käänne-kohtia 1860–1991”; Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 21.

135 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 28–32.136 Se t.ex. Kalela, Grannar på skilda vägar s. 28–29, 37–40; Sundbäck, Finland in

British Baltic Policy, s. 199–221; Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, s. 7–10.

137 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 14–18.138 Saville, The Politics of Continuity, s. 3–4, 19–21, 102–105; Roitto, Dissenting Visions,

gällande britternas strävanden att utnyttja andra europeiska länder för att höja sin egen status genom att uppträda som deras beskyddare eller uppbackare. Tendensen var i och för sig starkare efter andra världskriget.

139 Kalela, Grannar på skilda vägar; Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, s. 20–25.

140 Kjellén, Stormakterna II (om Frankrike och Tyskland), s. 47.141 Jfr t.ex. Kuldkepp, ”Hegemony and Liberation in World War I”, med Marklund,

”A Swedish Drang nach Osten?”. Även om det är svårt att påvisa att synsättet hade något inflytande är det ändå ett intressant undantag till reformutvecklingens stora berättelse.

142 Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, s. 26–36.143 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 223–225, 239–241.144 Marklund, ”Stor är stark, men liten är listig”.145 T.ex. såg pressen i Lettland Sverige som ett slags förebild för Baltikum, speciellt

på 1920–1930-talen, se Scerbinskis, ”Neutrality, Democracy and Kings”, särskilt s. 132–133.

146 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 243–245; Kuldkepp, ”Hegemony and Liberation in World War I”, s. 261, 264–265.

147 Kuldkepp, ”Swedish political attitudes towards Baltic independence in the short twentieth century”.


148 Roiko-Jokela, ”Suomen ja Viron suhteiden käännekohtia 1860–1991”, s. 361–369.149 Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, s. 22–23; också Kalela,

Grannar på skilda vägar, s. 26–29.150 Ihalainen, The Springs of Democracy, s. 465151 Ihalainen, ”European Experiences from a Conceptual Historical Perspective”,

s. 29; Ihalainen, Ilie & Palonen (eds.), Parliaments and Parliamentarism; Ihalai-nen, The Springs of Democracy, t.ex. s. 139–173, 367–401; Kurunmäki & Jakobsen, ”The Formation of Parliamentarism in the Nordic Countries”, s. 99–110.

152 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy.153 Salmon, Scandinavia and the Great Powers 1890–1940, s. 1–12.154 Eloranta, ”Finnish Military Spending Policy, 1920–1938”, s. 102; Craig & Gilbert,

The Diplomats 1919–1939, s. 86–88.155 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 235–236, Ihalainen, The Springs of

Democracy, s. 251–256. 156 Eloranta, ”Finnish Military Spending Policy, 1920–1938”, s. 102–103.157 Kuldkepp, ”Hegemony and Liberation in World War I”, s. 253–257; Marklund,

”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 235–238.158 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 236; Ihalainen, The Springs of Demo-

cracy, t.ex. s. 58–62, 507–509; Trönnberg, Nedrustning under mellankrigstiden.159 Ihalainen, ”The Twentieth Century Traditions of Representation in a New Age of

Revolution”; Ihalainen, The Springs of Democracy, s. 504–533. Se även kap. ”Poli-tiska kulturer 1430–1930” (Karonen, Roitto & Ojala), i detta verk.

160 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”.161 Se t.ex. Ihalainen, The Springs of Democracy, s. 373–392.162 Sundbäck, Finland in British Baltic Policy, s. 74–75.163 Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 243–244.164 Se t.ex. Roiko-Jokela, Ihanteita ja reaalipolitiikkaa; Roiko-Jokela, ”Suomen ja

Viron suhteiden käännekohtia 1860–1991”.165 Tunander, ”Swedish-German Geopolitics for a New Century”, s. 554–555. Uppfatt-

ningen kan likställas också med identitetspolitiken, men det temat behandlas inte i detta kapitel. Se också Tunander, ”Diskurs, identitet och territorialitet”, i synner-het s. 207–212.

166 Jfr Kalela, Grannar på skilda vägar, s. 9–10, 13.167 Tunander, ”Swedish-German Geopolitics for a New Century”, s. 554–555.168 Se t.ex. Kurunmäki, ”Rhetoric against Rhetoric”.169 Den traditionella linjen lade tyngden vid militär- och utrikespolitik. Harle &

Moisio, Missä on Suomi?, s. 19–36. 170 Se t.ex. Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, s. 1–3.171 Kalela, ”Näkökohtia pohjoismaisesta yhteistyöstä Suomen ulkopolitiikassa maail-

mansotien välisenä aikana”, s. 242.172 Se t.ex.Ylikangas, Mainio pikku sota; Hentilä & Hentilä, Saksalainen Suomi. De

finska stamfrändekrigstågen och det indirekta deltagandet i den ryska motrevolu-tionen måste här utelämnas p.g.a. utrymmesbrist. I ett bredare sammanhang visar de dock på geopolitisk turbulens och regional volatilitet, och framhävde därmed behovet av stabilitet.

173 Se Hentilä & Hentilä, Saksalainen Suomi.


174 Roiko-Jokela, Ihanteita ja reaalipolitiikkaa, s. 282–283.175 Lantdagens öppnande den 4 april 1919, riksföreståndare Mannerheim – talman

Relander, Öppningsanföranden vid riksmötena 1907–2006, s. 54–56, betonar samma teman – att skapa utrikesrelationer, blåsa liv i den internationella handeln och positionera sig västerut.

176 Enligt Rudolf Holsti borde Finland inte låta Sverige få en ledande position i Norden, speciellt den svenska konservativa högern upplevdes av honom sukta efter stormaktstiden. Roiko-Jokela, Ihanteita ja reaalipolitiikkaa, s. 133. Syn sättet bestyrks av Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 227–230.

177 Se t.ex. Roiko-Jokela, Ihanteita ja reaalipolitiikkaa, s. 130–135. 178 Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet; Kalela, ”Näkökohtia

pohjoismaisesta yhteistyöstä Suomen ulkopolitiikassa maailmansotien välisenä aikana”. Kalela, Grannar på skilda vägar, Engman, Kuinka keisarikuntaa puretaan och Roiko-Jokela, Ihanteita ja reaalipolitiikkaa, är av samma åsikt.

179 Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, s. 1–2.180 Se t.ex. Kjellén, Suurvallat II, s. 10–13.181 Eloranta, ”Finnish Military Spending Policy, 1920–1938”, s. 105.182 Mer fördjupat i t.ex. Tilly, Coercion, Capital and European States, AD 990–1990.183 Kjellén, Suurvallat II.184 Lamberg, Taloudelliset eturyhmät neuvotteluprosesseissa; Karonen, Patruunat ja

poliitikot. 185 Se t.ex. Kurunmäki & Strang (eds.), Rhetorics of Nordic Democracy.186 RDP, index och ämnesord. 187 Engman, Kuinka keisarikuntaa puretaan, s. 105–110.188 Se t.ex. Engman, Kuinka keisarikuntaa puretaan, s. 95, 98, 101. 189 Se t.ex. Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, s. 1–3, 19–23.

Se även Kalela, Grannar på skilda vägar.190 Lähteenmäki, ”The Making of a Barrier Between Two Worlds”, s. 33–35.191 Elmgren, ”The Socialist Soviet Republic of Scandinavia”, s. 288–290. Om Karelen

och dess betydelse i övrigt, se t.ex. Fingerroos ”’Karelia issue’” och Lähteenmäki, ”Sense of Terijoki”.

192 Eloranta, ”Finnish Military Spending Policy, 1920–1938”, s. 102–103.193 Se t.ex. Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, s. 1–10.194 Bl.a. flottavtalet i Washington hindrade det självständiga Finland från att skaffa

sig jaktplan som blivit över efter kriget och utbildning från Stor britannien som stomme för sitt sjöförsvar. Liknande problem hade även Sverige: Stoker, ”Unintended consequences”, s. 80–86, 91. Enligt Stoker skulle i synnerhet Finland sannolikt ha haft bättre användning för sina knappa resurser än att göra dyra införskaffningar, som landet nu tvingades till eftersom flott avtalet i Washington förbjöd ett mer kostnadseffektivt avtal. Storbritannien såg också affären som politisk, som ett sätt att upplösa Tysklandsorienteringen i Finlands militära led-ning.

195 Eloranta, ”Finnish Military Spending Policy, 1920–1938”, s. 99–101. Jfr ändå Kennedy, The Realities Behind Diplomacy, s. 20–26, 74–81, 223–227. Kennedy är delvis av annan åsikt och anser att Europa hörde till britternas intressesfär.

196 Kalela, Grannar på skilda vägar; Eloranta, ”Finnish Military Spending Policy, 1920–1938”, s. 103.


197 Nummela, ”Taloudellisen puolustusvalmiuden suunnittelu Suomessa 1920- ja 1930-luvuilla”, s. 301–308. För övrigt hörde de mer informella samarbets formerna till de mest populära, åtminstone enligt Jorma Kalela: Kalela, Grannar på skilda vägar; Kalela, ”Näkökohtia pohjoismaisesta yhteistyöstä Suomen ulkopolitiikassa maailmansotien välisenä aikana”. Detta kan även förklara varför det i själva verket inte finns så mycket skrivet om ämnet, även om det diskuteras.

198 Eloranta, ”Finnish Military Spending Policy, 1920–1938”, s. 97–99, 102; Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet.

199 Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet; Kalela, Grannar på skilda vägar; Kalela, ”Näkökohtia pohjoismaisesta yhteistyöstä Suomen ulkopolitiikassa maailmansotien välisenä aikana”.

200 Eloranta, ”Finnish Military Spending Policy, 1920–1938”, s. 102–103.201 Se t.ex. Tilly, Coercion, Capital and European States, AD 990–1990, s. 16–19, 45–61,

68–69.202 Tilly, Coercion, Capital and European States, AD 990–1990, s. 76–83.203 Detta hade uppmärksammats också utomlands, såsom Stokers forskning

”Unintended consequences” om handeln med krigsfartyg visar.204 Eloranta, ”Finnish Military Spending Policy, 1920–1938”, s. 103–105.205 Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, s. 2–3, 10–11. Sam existens,

neutralitet och andra s.k. mer idealistiska linjer fick inte heller särskilt mycket understöd.

206 RDP, register och ämnesordsindex 1906–1930.207 Eloranta, ”Finnish Military Spending Policy, 1920–1938”, s. 106–107; se närmare

Kalela, Grannar på skilda vägar.208 Harle & Moisio, Missä on Suomi?. Se även Tunander, ”Diskurs, identitet och

territorialitet”, s. 212–215.209 Se t.ex. Nummela, ”Haupitseilla ja haulikoilla”.210 Eloranta, ”Finnish Military Spending Policy, 1920–1938”, s. 110–113; se också

Eloranta, ”Sotien taakka”.211 Tervonen, ”Historiankirjoitus ja myytti yhden kulttuurin Suomesta”, särskilt

s. 143–148, 150. Enligt Tervonen betonade historieskrivningen bl.a. bilden av ett krigarfolk, idén om finländarna som en västlig förpost osv.

212 För ett mer heltäckande exempel, se t.ex. Karonen & Räihä (toim.), Kansallisten instituutioiden muotoutuminen.

213 Tervonen, ”Historiankirjoitus ja myytti yhden kulttuurin Suomesta”, s. 152–153. Se också t.ex. Mylly, Kansallinen projekti.

214 Harle & Moisio, Missä on Suomi?, jfr t.ex. Kjellén, Suurvallat II, s. 159–161.215 Kjellén, Stormakterna II (om Frankrike och Tyskland), s. 44.216 När Kjellén begrundar exempelvis Frankrikes politik menar han att man som

vetenskapsman bör ta i beaktande staternas ”objektiva omständigheter”, inte ”per-sonliga tycken och känslor”. Han tar dock upp psykologins betydelse: ”Till allt detta komma sedan viktiga synpunkter äfven från det psykologiska området. Den politiska nödvändigheten med sina nakna intressepostulat är dock icke ensam driffjäder i staternas utveckling; vid dess sida gör sig det nationella känslolifvet mer eller mindre gällande med sina domar och fördomar. Det är vanligt att öfver-skatta betydelsen af denna faktor; men den bör icke heller underskattas.” Kjellén, Stormakterna II (om Frankrike och Tyskland), s. 39– 40.

150

217 Kuldkepp, ”Hegemony and Liberation in World War I”, s. 252–255, för andra länder var bl.a. självständighetstanken kopplad till detta. Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 224–226, 229–230, 232–233, 239–240, 243–244.

218 Se t.ex. Lähteenmäki, Väinö Voionmaa, s. 105–107. Om Voionmaa, Edward Gylling och Kjellén, se Elmgren, ”The Socialist Soviet Republic of Scandinavia”, s. 316, 324–325.

219 Se t.ex. Siltala, ”Dissolution and Reintegration in Finland, 1914–1932”, och försoningspolitik som hinder för samhällets totalitarisering. Tudelningen och polariseringen fortsatte dock ännu långt efter kriget.

220 Jfr t.ex. Karonen, ”Kun rauha tuo omat ongelmansa”, s. 12–19.221 Väyrynen, ”Valtioiden sisäiset konfliktit ja rauhaanpalaamisen ongelmat”,

s. 32–35, 40–41, 43.222 Se t.ex. Kjellén, Valtio elinmuotona, s. 70–72. Samlivet mellan statsmakten och

folket stärkte staten och identifierade folket med statens område, statens vikti-gaste kroppsliga del.

223 Siltala, ”Dissolution and Reintegration in Finland, 1914–1932”.224 Karemaa, Vihollisia, vainoojia, syöpäläisiä, s. 200–203, de centrala åren för ”ryss-

hatet” inföll enligt Karemaa åren 1917–1923. Detta handlade inte enbart om den brinnande bolsjevikfientliga ideologi som t.ex. Matti Klinge betonat. Karemaa betonar krigsansvarighetsfrågan från medborgarkriget som en viktigare bak-grundsfaktor för ryssmotståndet. Om man betänker att målet var att samla folket och hela såren, var det praktiskt att externalisera skulden. En yttre fiende förenar och är också mer motiverande att kriga med än egna landsmän. Dessutom projiceras hotet utåt, vilket också återställer de inre förhållandena, jfr Väyrynen, ”Valtioiden sisäiset konfliktit ja rauhaanpalaamisen ongelmat”.

225 Om denna process, se t.ex. Newman, ”On Borders and Power”, s. 15–17.226 Hroch, Social Preconditions of National Revival in Europe. Om de statslösa

folkens nationalism i Europa, se Kemiläinen, ”Onko Suomen kansa ’epähistori-allinen’?”, s. 4–6, där hon också går igenom Miroslav Hrochs uppfattningar.

227 Harle & Moisio, Missä on Suomi?, s. 68–80.228 Kjellén, Valtio elinmuotona.229 Jfr den ovan presenterade s.k. suveränitetsfrågan och det abstrakta ryska hotet,

som Seppinen, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet, t.ex. s. 1–10, för fram, men som han inte direkt ger någon förklaring till. Identitetspolitik är en mycket potentiell förklaringsmodell åtminstone till att detta hot betonades. Varför det togs så väl emot är sedan en annan fråga.

230 Engman, Kuinka keisarikuntaa puretaan, s. 114–115.231 Om hur man t.ex. i Finland sökte influenser för parlamentarisk praxis och även

om intentionerna, se Pekonen, Debating ”the ABCs of parliamentary life”. Se även Ihalainen, The Springs of Democracy.

232 Se i synnerhet Lähteenmäki, ”The Making of a Barrier Between Two Worlds”; Lähteenmäki, ”Sense of Terijoki”.

151

JARI OJALA, MAT TI ROIT TO & PETRI K ARONEN

Tillväxt och demokratiOm ekonomins politiska långtidseffekter

År 1890 var ett bra år för många finländare och för de flesta svenskar. Under de senaste femton åren hade den förväntade livslängden ökat med sex år för svenskarnas del och med tre år för finländarnas del. Ländernas välstånd hade också ökat: bägge ländernas bruttonatio-nalprodukt per invånare hade sedan 1860 stigit 1,4-faldigt. Men något ännu bättre stod att vänta: länderna hade vikt in på ”det stora väl-ståndets” stig, som gjorde livet lättare, mer välsituerat, bildat, längre och friskare.1 I efterhand kan man se att Finland och Sverige lycka-des förena den ekonomiska tillväxten med utvecklingen av demo-kratin på ett sätt som man senare både har beundrat och förundrat sig över: de nordiska ländernas ”goda institutioner”2 har berömts, Danmark har fått stå som exempel för det goda samhället3, och Sve-riges ekonomi har lyfts fram som en förebild.4 Någon enhetlig ”nord-isk” modell har dock aldrig funnits trots att länderna utvecklades i samma riktning och på liknande sätt – och ofta så att man i byggan-det av välfärdssamhället och demokratin tog lärdom av varandra.5

I detta kapitel analyseras såväl den internationella som den natio-nella ekonomins betydelse för demokratiutvecklingen. Perioden som pejlas är 1890-talet. Även om bägge länderna redan då hade institu-tioner som kan anses demokratiska, föddes den moderna demokra-tin inte förrän i början på 1900-talet i samband med att allmän och lika rösträtt infördes. Därför erbjuder utvecklingen under 1800-talets sista decennium en möjlighet att bedöma i vilken grad den inter-nationella och nationella ekonomin påverkade demokratiseringen.

Vägen till 1890-talet var kantad av stötestenar – speciellt i Finland, där man hade upplevt den sista hungersnöden i fredstid bara 20 år


tidigare.6 De agrara samhällena industrialiserades snabbt i början av 1900-talet, Sverige var nästan bland de första länderna, Finland kom först långt senare. I början av 1890-talet var Sverige och Fin-land ur ekonomisk synvinkel mycket olika, även om de också upp-visade många liknande drag. I bägge länderna hade skogsindustrin gått i täten för industrialiseringen och efterfrågan på träprodukter var stor speciellt i Storbritannien. Årtiondet följdes av en utveck-ling som på samma gång närmade och fjärmade Sverige och Finland från varandra ekonomiskt och samhälleligt. Kring år 1930 kantades Bottniska viken på bägge sidor av två självständiga, demokratiska nationer, som trots depressionen uppvisade ekonomisk tillväxt och var på väg att bli välfärdssamhällen – men vars utveckling drama-tiskt hade påverkats av geopolitiken, den internationella ekonomin, de tekniska innovationerna och ländernas politiska kultur.

Världsekonomin upplevde på 1890-talet en första så kallad globa-liseringsperiod, vilken brukar anses börja i slutet av Napoleonkrigen och sluta vid första världskrigets utbrott. Typiskt för tidsperioden var en kraftig ökning av världshandeln och en åtminstone delvis konver-gens av de perifera områdena med de ekonomiska centrumen,7 samt en stegvis liberalisering av handeln med Storbritannien i spetsen, som inletts redan i början av 1800-talet.8 För små ekonomier – som Sverige och Finland – som var beroende av utrikeshandeln, innebar globaliseringsperioden möjligheter till ekonomisk tillväxt, speciellt som det fanns stor efterfrågan på ländernas mest centrala export-produkter, inte minst i världshandelns maktcentrum Storbritannien. För Finland var även den ryska marknaden viktig. Kontakterna med utlandet via utrikeshandeln förändrade samhällenas ekonomi, tek-nologi och sociala förhållanden och påverkade dem såväl politiskt som kulturellt.9 Kontakterna möjliggjorde handel, investeringar, krig, religion, flyttrörelser och överföring av kunskap, samt spridning av både djur- och växtarter och farsoter. Både den svenska och den finska historieskrivningen har nästan utan undantag velat se denna globala integrationsprocess som ett positivt fenomen.

Trots globaliseringen gick världsekonomin på 1890-talet in i kris efter kris. Börskraschen 1893 i New York hör, vid sidan av börs-kraschen i slutet av 1920-talet, till världshistoriens värsta. Världs-ekonomin växte ändå snabbt, speciellt under senare delen av 1890-

Tillväxt och demokrati 153

talet – men samtidigt ökade inkomstklyftorna i många länder.10 De länder som gick i täten för den ekonomiska tillväxten hade ett efter ett tagit steget in i den andra industriella revolutionens tidevarv; mot en mer vetenskaplig produktion och elektricitetens era.11 Men i Sverige och Finland hade man knappt hunnit med i den första, ång-kraftens revolution.12 Teknologins starka stigberoenden uppstod på 1890-talet när förbränningsmotorn inledde sitt segertåg och tang-entsystemet QWERTY i skrivmaskiner blev vedertaget.13 Informa-tionsförmedlingen utvecklades och Edison presenterade den första biografen (1893). Arbetarna organiserade sig överallt där det fanns industriverksamhet, men ideologierna och aktörerna växlade. Under de sista åren av den första globaliseringsperioden visade dock den internationella handelns sammanhållare och draglok, Storbritan-nien, redan tecken på tillbakagång. Förenta staterna och Tyskland tävlade om att axla manteln – trots att Ryssland började knappa in på deras försprång och i själva verket under årtiondet i fråga upp-visade en snabbare ekonomisk tillväxt.14

Den moderna uppfattningen om demokrati hade formats drygt hundra år tidigare i samband med Förenta staternas självständighets-process och i franska revolutionens virvlar. Världen verkade dock inte vara redo för demokrati förrän på 1890-talet och under de därpå följande decennierna – så även i Finland och Sverige där diskussio-nerna om en utökad rösträtt blev allt hetare. Med nutida mått mätt övergick de båda länderna till demokrati i början på 1900-talet. I vilken grad var den ekonomiska tillväxten, såväl i hemlandet som internationellt, en förutsättning för demokratiseringen? Att länder-nas ekonomi utvecklades i olika takt tyder på att ekonomin åtmins-tone inte ensam förklarar demokratiseringen. Ländernas liknande djupa historiska rötter, trovärdiga institutioner och politiska kultur är tillsammans med de geopolitiska förändringarna minst lika vik-tiga faktorer för att förklara hur demokratin uppstod.

I detta kapitel undersöks utvecklingen i Finland och Sverige, som befann sig i spänningsfältet mellan den nationella och internatio-nella ekonomin; hur ekonomin som en tredje drivkraft15 påverkade16 ländernas demokrati och uppkomsten av rättsstaten och folkväldet. Utvecklingen granskas utifrån både den globala och den nationella ekonomin. Utgångspunkten är 1890-talet (och året 1890), därifrån


det sedan görs utblickar både framåt och bakåt i tiden. Under tids-perioden från sekelskiftet till andra världskriget lades grunden för Finlands och Sveriges senare samhälleliga utveckling. Under denna tid grundlades också en senare politisk kultur, korporativismen, som sedan dess varit en central del av både svensk och finsk demokrati.17 Ekonomin utvecklades särskilt snabbt just vid sekelskiftet, sporrad av industrialiseringen och utrikeshandeln. Ekonomin och demokra-tin utvecklades i stark växelverkan med varandra.

Hur kan man då påvisa kopplingen mellan demokrati och eko-nomi? I detta kapitel granskas Finlands och Sveriges ekonomiska förutsättningar att utvecklas till demokratier under den tidsperiod som föregick den moderna demokratins genomslag. Med Finland och Sverige som exempel är det också möjligt att uppskatta i vilken mån ekonomisk tillväxt är en förutsättning för demokrati. Däremot behandlas demokratins betydelse för den ekonomiska tillväxten inte i detta kapitel, eftersom frågan för Finlands och Sveriges del faller utanför den tidsperiod som diskuteras här. I kapitlet eftersträvas inte en heltäckande systematisk analys, utan en syntes skapas med hjälp av tidigare forskningslitteratur.

Vi inleder med att granska den teoretiska diskussion som förts om ämnet, därpå granskas Sveriges och Finlands ekonomiska tillväxt och vad den bestod av (demografisk utveckling, industrialisering och strukturförändring, konsumtions- och utrikeshandel), den offentliga sektorns roll i ekonomin, samt det organiserade samhälle som växte fram till följd av industrialiseringen och den ekonomiska tillväxten, med medborgare som blev alltmer medvetna om sina rättigheter. I slutledningen utvärderas kopplingar mellan demokrati och ekonomi i ett bredare perspektiv med utgångspunkt i den tidigare teoretiska litteraturen och det svensk-finska materialet – och åtminstone till viss del genom att utmana tidigare teoretisk litteratur.

Behöver ekonomin demokratin och tvärtom?

Tidigare forskning har visat att ekonomisk tillväxt är en central för-utsättning för utvecklingen av demokrati.18 Milton Friedman och neoliberalisterna har till exempel argumenterat för att kapitalism och ekonomisk tillväxt är förutsättningar för politisk frihet.19 Ur


en sociologisk synvinkel bidrog den ekonomiska tillväxten, liksom försök att minska bristande jämlikhet, till att skapa känslan av del-aktighet, vilket stabiliserade och ökade tilliten i samhällena – något som i sin tur är en förutsättning för förhandlingsbaserad problemlös-ning.20 I Finland lyckades det representativa organet, enkammarlant-dagen, inte med detta, utan inbördeskrig utbröt.21 Hur växelverkan mellan ekonomi och demokrati fungerar i verkligheten är en fråga som har debatterats i årtionden – om inte rentav i århundraden.22 Detta beror på att det är svårt att påvisa samband och verkningar mellan ekonomisk tillväxt och demokrati: det finns än i dag många länder i världen som inte är särskilt demokratiska, men där ekono-min ändå växer snabbt – och historien uppvisar många exempel på motsvarande utveckling. Demokrati kan alltså till och med hämma den ekonomiska tillväxten.23

Nobelpristagaren och ekonomihistorikern Douglass C. North har betonat att ekonomisk utveckling inte är möjlig utan ”spelregler” för ekonomin, som enligt honom utgörs av formella och informella institutioner. I ljuset av den empiriska forskningen verkar de for-mella reglerna fungera bättre i demokratiska samhällen, där dock korporativismen kan innebära utmaningar.24 Institutionalisterna, som betonar statens och demokratins roll, har utmanats av fors-kare som å ena sidan betonar produktivitet och teknologi,25 å andra sidan kulturella förändringar som möjliggör samhällets utveckling.26

Daron Acemoglu och James A. Robinson (2000, 2005, 2016) har i sina undersökningar framhållit att demokratin och rösträtten vid sekelskiftet 1900 utökades för att undvika social oro och i värsta fall revolutioner. Också deras forskning visar att demokratin fick fotfäste i länder som var ekonomiskt mer utvecklade.27 Den ekonomiska utvecklingen var i sin tur snabbast i demokratier som tidigt kunde skapa incitament för att utnyttja resurserna.28 Liksom North och andra institutionalister betonar Acemoglu och Robinson att trovärdig institutionell förpliktelse till överenskommelser är av central bety-delse för att ett samhälle ska utvecklas och ekonomisk tillväxt uppnås.

Demokratins betydelse för ekonomisk tillväxt identifierades också i holländarnas och OECD:s storprojekt, som byggde nya tidsserier för att kunna mäta den mänskliga välfärden från 1800-talet fram till i dag. Inom projektet behandlades politiska institutioner och politisk


delaktighet som en mätare för välfärd. Projektforskarna Foldovari och Buzasi (2014) betonar att demokrati på lång sikt är en förutsätt-ning för ett gott styre, vilket i sin tur gör att centrala institutioner kan fungera effektivt. Dylika institutioner är till exempel lagstift-ningen och äganderätten, som i sin tur har en central betydelse för den ekonomiska tillväxten och det materiella välståndet. Enligt dem tenderar ett demokratiskt styre att gynna utbildning, vilket i sin tur har en positiv inverkan på ekonomin.

Demokrati minskar också risken för våldsamma konflikter inom landet, vilket är av stor vikt för ekonomins verksamhetsförutsätt-ningar.29 Enligt Weingast (2016) har en stat som klarar av att trygga äganderätten, vanligtvis också kapacitet att låta medborgarna ta del av välståndet. Utgångspunkt för tillväxten är dock också enligt honom en äganderätt garanterad av staten.30 Även Przeworski och Limongi (1993) betonar äganderättens betydelse: enligt dem har demokratiska länder som målsättning att klarlägga regleringen av äganderätten, vilket i sin tur har en direkt inverkan på den ekono-miska tillväxten. I praktiken innebär detta att medborgarna har tyd-ligt definierade rättigheter att äga produktionsfaktorer. Demokratier har dock en tendens att genom politiska beslut föredra omedelbar konsumtion, vilket kan minska tillväxten och investeringarna på makronivå.31 Peter Lindert har i sin tur hävdat att kostnaderna för välfärden ofrånkomligen leder till en effektivare användning av sam-hällets resurser. Det beror på att välfärdssamhällen satsar på att få ut potentiellt effektiva individer på arbetsmarknaden, vilket höjer pro-duktiviteten.32 Utvecklingen av hälsovård och utbildning påverkar direkt arbetseffektiviteten och produktiviteten, vilket många fors-kare har visat.33 En ökning av utgifterna för välfärd ökar sam tidigt den politiska stabiliteten, vilket har betydelse bland annat med tanke på investeringar.34

Finlands och Sveriges utveckling vid sekelskiftet 1900 kan man också närma sig via Alfred D. Chandlers så kallade kapitalismtypo-logi eller Richard Whitleys affärsverksamhetsmodell. Ur chandleris-tisk synvinkel var Sverige och Finland vid denna tidpunkt exempel på ”kooperativ” kapitalism av tysk typ, som på väsentliga punkter avvek från den amerikanska ”tävlingskapitalismen” och den brit-tiska ”personliga kapitalismen”.35 Familje- och släktskapsnätverk


och långvariga samarbetspartner var typiska för det svenska och finska näringslivet såväl på 1890-talet som efter det.36 Väsentligt för den kooperativa kapitalismen är att affärslivet samarbetar inte bara internt, utan också externt genom att skapa nätverk till statliga aktö-rer.37 Affärslivet deltog också i nationsbygget. Juha-Antti Lamberg (1999) har till exempel visat att efter Finlands självständighet var det representanter för näringslivet som i hög grad definierade rikt-linjerna för statens handelspolitik.38 Whitleys affärsverksamhetsmo-dell granskar å sin sida hur beroende företagen är av en stark stat. Enligt honom har staten en särskilt aktiv roll inom ekonomin i länder som har industrialiserats sent.39 Till exempel har Finlands samhälls-ekonomiska utveckling efter självständigheten beskrivits som ”natio-nell kapitalism”.40 Sökandet efter konsensus hos olika intressegrupper inom ekonomi och samhälle stärktes av den ekonomiska geografin: speciellt skogsindustrin byggdes i närheten av forsar och vattendrag, i praktiken i bondesamhällen, vilket i sin tur påverkade samarbets-viljan hos arbetarrörelser och agrarpartier under 1900-talet.

För länder som Finland och Sverige, vars tillväxt är beroende av exporten, är inte bara utvecklingen av den nationella ekonomin, utan även förändringar i den internationella ekonomin särskilt viktiga – så var det på 1890-talet och så är det än i dag. Uppbyggnaden av ett välfärdssamhälle behöver i sin tur demokratiska institutioner och ekonomiska förutsättningar.41 Demokratiseringen av Finland och Sverige var också ett led i en brytningsperiod i den internationella ekonomin och geopolitiken vid sekelskiftet 1900. Den internatio-nella ekonomin och geopolitiken var naturligt sammanlänkade och dikterade sin tids möjligheter för såväl allierade som icke-allierade små nationer. Till exempel vändes näringslivets blickar i det nyligen självständiga Finland mot Tyskland, vilket ledde till att näringslivets verksamhetsformer anpassades efter Tysklands system. Samma sak upprepades efter andra världskriget i Finlands förhållande till Sov-jetunionens näringsliv.42

Demokratins utveckling gick hand i hand med förändringar i eko-nomin. Grovt förenklat flyttade staten fokus från vapen till välfärd: före världskrigen och framför allt under 1800-talet var nationernas verksamhet koncentrerad på (yttre) säkerhet, medan det dröjde för-hållandevis länge, faktiskt till efter andra världskriget, som social-,


hälsovårds-, och utbildningsutgifter blev centrala poster i nationer-nas budgetar. I Finlands fall var förändringen dock inte så här enkel, eftersom man under den autonoma perioden inte hade någon egen armé.43 Därtill har staternas betydelse för den ekonomiska verksam-heten vuxit – och statens och den offentliga sektorns belastning har sammantaget ökat. Detta syns förenklat till exempel i nationernas skuldsättning.

Sårbara samhällen på tröskeln till tillväxt

Ekonomisk tillväxt är således, baserat på tidigare forskning, en cen-tral förutsättning för demokratisk utveckling. Detta var fallet även i Finland och Sverige, som på 1890-talet i grunden var agrara sam-hällen. Sverige var ett betydligt större och rikare land än Finland: det fanns två gånger så många svenskar som finländare, och Sveriges bruttonationalprodukt per invånare var 20 procent högre än Fin-lands. Finland tog dock igen Sveriges försprång under århundradet: år 2000 var befolkningsmängden i Sverige inte längre mer än en tredjedel större än Finlands och bruttonationalprodukten fem pro-

Tabell 1. Sverige och Finland 1890 och 2000

1890 2000

Sverige Finland Västeuropa Världen Sverige Finland Västeuropa Världen

Invånarantal, milj. 4,8 2,4 227 1 579 8,9 5,2 397 6 392

Befolkningens tillväxtkoefficient 1890–2000

.. .. .. .. 1,9 2,2 1,7 4,0

Bnp per capita (1990 US$ ppp) 1 636 1 381 2 506 1 058 20 871 19 951 19 315 5 957

Förväntad livslängd vid födseln 50 45 43 29 80 78 80 69

Medellängd hos män (cm*) 172 167* 167 164 180 179* 178 170

Inkomstskillnader (ginikoefficienten) 59,5 35,9 41 36 34,6 27,4 40 45

Skoltid, år 4,6 1,5 4,5 1,5 11,5 11,5 11,5 7,2

*) Finländarnas medellängd 1890 enligt Nummela och Penttinen (2007). För år 2000 har uppgifter för år 2014 använts (THL/HS 1.3.2015). Se Nummela och Penttinen, ”Antropometrinen sovellus kutsuntakäytäntöön”.


cent högre per invånare (tabell 1). De små, öppna och ännu mycket outvecklade ekonomierna var dock också sårbara för såväl yttre som inre chocker. Detta fick Sverige och Finland uppleva under första världskrigets år och Finland särskilt under åren 1917 och 1918.

I en europeisk och global jämförelse är Sverige och Finland fram-gångssagor. Sveriges bruttonationalprodukt per invånare var år 1890 cirka 65 procent och Finlands 55 procent av det västeuropeiska medel talet, men hundra år senare hörde de till Europas rikaste län-der. Sveriges BNP ökade mellan åren 1890–2000 ungefär 12,8-faldigt och Finlands 14,4-faldigt – samtidigt som Västeuropas BNP ökade 7,7-faldigt och hela världens BNP 5,6-faldigt.44 Tillväxten var snabb eftersom utgångsnivån var låg. Nationalförmögenheten var låg spe-ciellt i Finland, som under de gångna århundradena hade varit slag-fält för geopolitiska konflikter och upplevt allvarlig hungersnöd till följd av missväxt.

Sverige och Finland är alltså exempel på samhällen som kom ikapp och till och med körde förbi världsekonomins ledande natio-ner under det förra århundradet. Det kvantitativt mätbara välmå-ende som skildras i tabell 1 ökade: den förväntade livslängden steg

Tabell 1. Sverige och Finland 1890 och 2000

1890 2000

Sverige Finland Västeuropa Världen Sverige Finland Västeuropa Världen

Invånarantal, milj. 4,8 2,4 227 1 579 8,9 5,2 397 6 392

Befolkningens tillväxtkoefficient 1890–2000

.. .. .. .. 1,9 2,2 1,7 4,0

Bnp per capita (1990 US$ ppp) 1 636 1 381 2 506 1 058 20 871 19 951 19 315 5 957

Förväntad livslängd vid födseln 50 45 43 29 80 78 80 69

Medellängd hos män (cm*) 172 167* 167 164 180 179* 178 170

Inkomstskillnader (ginikoefficienten) 59,5 35,9 41 36 34,6 27,4 40 45

Skoltid, år 4,6 1,5 4,5 1,5 11,5 11,5 11,5 7,2

Källor: Materialet i tabellen har huvudsakligen sammanställts utifrån OECD:s och det holländska Clio lnfra-projektets slutrapport. Materialet har brister som har analyserats källkritiskt i Clio lnfra-projektets slutrapport, https://www.clio-infra.eu/datasets/indicators (hämtad 13.9.2016); Se även van Zanden, How Was Life? Även material från Maddison-projektet har använts som källa. Se Maddison, World Economy och Maddison-projektets webbplats, http://www.ggdc.net/maddison/maddison-project/home.htm. Se även Eloranta och Ojala, ”Suomen talous kansainvälisessä vertailussa” och där anförda källor.

https://www.clio-infra.eu/datasets/indicators

https://www.clio-infra.eu/datasets/indicators

http://www.ggdc.net/maddison/maddison-project/home.htm.




mellan åren 1890–2000 i Sverige med 29 och i Finland med 33 år, medel längden (bland män), som också kan användas för att mäta välmående, ökade i Sverige med åtta och i Finland med ca tio cen-timeter,45 och den tid som lades på utbildning mer än fördubblades i Sverige och nästan tiofaldigades i Finland. Inkomstskillnaderna beräknade med ginikoefficienten46 sjönk betydligt i bägge länderna, medan de i övriga Europa förblev mer eller mindre oförändrade och i hela världen steg mellan åren 1890–2000.47 Ännu kring år 1890 gick 60 procent av finländarnas inkomster åt till livsmedel, medan andelen år 2000 var mindre än en femtedel.48

Sveriges och Finlands ekonomiska tillväxt vid sekelskiftet 1900 var en del av världsekonomins uppgång och det så kallade stora väl-ståndet (great enrichment).49 Som process är denna utveckling väl-känd, men om de underliggande orsakerna till uppgången, liksom gällande dess följder, råder det delade meningar. Traditionellt har man – helt riktigt – framhävt hur den tekniska utvecklingen och inn-ovationer förändrade världen i grunden. Denna rätlinjiga förklaring har utmanats med att teknisk utveckling inte uppstår ur intet och att det måste ha funnits också andra faktorer som gjorde att den indu-striella revolutionen uppkom först i Västeuropa och sedan i resten av världen. Som en dylik faktor har man föreslagit den institutio-nella förändringen, som påverkade inte bara nationernas strukturer och verksamhet, utan också hela kulturen och förhållningssätten. I och med upplysningen förändrades den intellektuella atmosfären till att bli mer välvilligt inställd till innovationer och konkurrens, vilket i sin tur gjorde det möjligt även för andra än privilegierade grupper att ägna sig åt företagsamhet.50 Demokratins utveckling är en del av denna process. Demokratin garanterade också stabilitet åt den ekonomiska utvecklingen och stärkte på så sätt den kom-mande tillväxten.

Finlands och Sveriges kraftiga ekonomiska tillväxt inleddes under andra hälften av 1800-talet, men givetvis hade det funnits progres-sion redan tidigare. Länderna uppvisade till exempel under första halvan av 1800-talet en långsam ekonomisk tillväxt i jämförelse med situationen under andra halvan av 1700-talet.51 Sverige och Norge låg i fråga om ekonomisk tillväxt i täten i västvärlden under åren 1913–1950, medan Finlands ekonomiska tillväxt fördröjdes på grund


av krigen. Sveriges och Finlands ekonomiska tillväxt byggde i hög grad på resursbaserade industrigrenar, i bägge länderna framför allt skogsindustrin, men i Sverige också på framgång hos flera företag inom metall- och teknologiindustrin.52 I de centrala exportländerna var efterfrågan på nordiska produkter hög och bestod i slutet på 1800-talet ännu huvudsakligen av råvaror.

Sverige var vid sekelskiftet 1900 en av världens snabbast växande ekonomier – även om landet fortfarande låg efter i förhållande till de ledande länderna inom världsekonomin. Bruttonationalproduk-ten per invånare steg i Sverige under åren 1890–1930 i medeltal med 2,4 procent per år, och med dessa siffror låg Sverige i täten tillsam-mans med Japan. Finland låg inte heller långt efter: bruttonational-produkten per invånare steg med 1,8 procent. Sveriges industripro-duktion ökade 1890–1910 med hela 5,5 procent per år och landets produktivitet och reallönerna var bland de högsta i världen under de följande 60 åren. Både i Sverige och i Finland var grunden till den ekonomiska tillväxten en ökning och effektivisering av jordbruks-produktionen som möjliggjordes av den teknologiska utvecklingen och som gjorde att allt fler i jakten på nya arbetsuppgifter sökte sig från de agrara samhällena in till städerna, eller utomlands.53

En stadig grund för Sveriges utveckling hade alltså lagts under 1800-talet i och med effektiviseringen av jordbruket, befolknings-ökningen och industrialiseringen, men det var perioden från 1890 och fram till början av 1930-talet som befäste Sveriges ekonomiska utveckling – och på så sätt fungerade som bas för den ”svenska modellen” och byggandet av välfärdssamhället.54 Under perioden utvecklades Sveriges penningmarknad också snabbt, nya banker grundades och ett ”finanskapitalistiskt” system utvecklades mellan bankerna och industrin. Produktionen i Sverige räknat per invånare fördubblades under åren 1890–1930, något som onekligen hade stor betydelse för levnadsstandarden och samhällets utveckling i övrigt.55

Finlands ekonomi växte från 1860-talet fram till första världs-kriget, men ojämnt. Åren 1890–1913 ökade volymen på Finlands bruttonationalprodukt med 3 procent per år – och särskilt snabb var ökningen under andra hälften av 1890-talet. Första världskriget drabbade Finland särskilt hårt eftersom den internationella han-deln stannade av, även om transporten av krigsförnödenheter till


ryska armén under denna tid var som störst. Ryska revolutionen och finska inbördeskriget gjorde dock att även östhandeln avstan-nade och också den inhemska produktionen hade svårigheter: 1918 var bruttonationalprodukten en tredjedel lägre än vad den hade varit före kriget, år 1913. Efter inbördeskriget var tillväxten däremot snabb: bruttonationalprodukten steg i medeltal med över 6 procent per år under åren 1922–1928.56

Hans Sjögren har beskrivit perioden 1890–1935 i Sveriges ekonomi som ”det industriella samhällets och finanskapitalismens tidevarv”, vilket klart skilde sig från det förindustriella och agrara samhälle som det föregåtts av, liksom från den därpå följande perioden, ”den svenska modellen”.57 Susanna Fellman klassificerar i sin tur den eko-nomisk-samhälleliga utvecklingen i Finland lite annorlunda: åren 1850–1913 var liberaliseringens tid, 1914–1918 ett mellanspel förorsa-kat av kriget, och 1919–1938 en tid för nationsbygge och samarbete.58 I Sverige började alltså byggandet av välfärdssamhället egentligen inte förrän i slutet av 1930-talet, i Finland inte förrän på 1960-talet – även om centrala beslut fattades redan på 1920- och 1930-talen.59

Befolkning och utbildning

En förutsättning för den ekonomiska utvecklingen vid sekelskif-tet 1900 var en kraftig befolkningstillväxt, som också utmynnade i industrialisering, migration och emigration. Befolkningstillväxten gjorde att det fanns arbetskraft för den växande industrin, vilket i sin tur möjliggjorde den allt snabbare ekonomiska strukturföränd-ringen – speciellt som en allt större del av befolkningen var läs- och skrivkunnig. Ännu vid sekelskiftet var ländernas industri mycket beroende av arbetskraft, och en av deras viktigaste konkurrensför-delar var billig arbetskraft. Finlands befolkning tredubblades och Sveriges fördubblades under 1800-talet. I bägge länderna koncentre-rades befolkningsökningen till slutet av århundradet. Under 1900-talet nästan fördubblades Finlands befolkning och Sveriges ökade med 70 procent. På detta sätt lade befolkningsökningen grunden för förändringar inom ekonomi och samhälle.

I slutet av 1800-talet pågick i bägge länderna en strukturföränd-ring och migration till följd av industrialiseringen. Folk drogs alltmer


till industricentren. Den ekonomiska strukturförändringen föränd-rade landsbygden, men också städerna. Sverige urbaniserades i slutet av 1800-talet betydligt snabbare än Finland. Också Sveriges befolk-ningstillväxt koncentrerades till städerna: de femton svenska städer som vuxit snabbast stod för mer än hälften av hela landets befolk-ningstillväxt åren 1880–1900.60 På motsvarande sätt urbaniserades Finland snabbare än Sverige i början på 1900-talet. År 1950 bodde ungefär var femte finländare och var fjärde svensk i städerna, jäm-fört med siffrorna femtio år tidigare, på 8 respektive 13 procent.61 Båda länderna var alltså ännu på 1890-talet klart agrara. Även städer-nas karaktär förändrades och många gamla sjöstäder, som tidigare hade byggt på merkantila privilegier, upplevde en tillbakagång om de inte lyckades förnya sin näringsstruktur.62 Urbaniseringen hade också betydelse för jämställdheten: städerna erbjöd även kvinnor möjlighet till lönearbete.63

Befolkningstillväxten ledde till migration från landsbygden till städerna och till massemigration, framför allt till Nordamerika. Det har till och med hävdats att det faktum att ungefär en halv miljon svenskar och ungefär 300 000 finländare emigrerade till Förenta sta-terna vid sekelskiftet, räddade länderna från fattigdom och hung-ersnöd. Å andra sidan har argument framförts för att emigratio-nen försinkade tillväxten på den inhemska marknaden och inom industrin.64 Skälen till emigrationen kan, då som i dag, samman-fattas i fem faktorer som är sammanlänkade: 1) orsaker som relate-rar till ekonomi eller trygghet; 2) kunskap om (eller ett antagande om) möjligheterna på den ort man flyttar till; 3) möjlighet att flytta utomlands i och med att tekniken och färdmedlen utvecklas; 4) till-räckliga ekonomiska resurser för emigration eftersom det kostar att resa; 5) en institutionell möjlighet, som kan handla om till exempel lagstiftning eller familjeförhållanden.

Enbart befolkningsmängden räcker dock inte till för att ett sam-hälle ska utvecklas; med tanke på ekonomin är det centralt hur ”begåvningarna” i samhället bäst kan utnyttjas. Här spelar åter igen utbildningen en viktig roll: genom utbildning får samhället optimal tillgång till sina begåvningar – oberoende av bakgrund, ras eller kön.65 Senast från och med 1870-talet går det också mycket riktigt att påvisa en stark korrelation mellan utbildning och ekonomisk


tillväxt.66 Utbildning möjliggör också en demokratisk utveckling – samtidigt som demokrati kan ses som en förutsättning för ett utvid-gat skolsystem.67

Utbildning är inte bara ett redskap för att utveckla ett samhälle och dess ekonomi, utan kan också ses som en målsättning för och en indikator på hur välfärden i ett samhälle utvecklas.68 Det beror på att andelen ”andligt kapital” av ett lands välfärd är betydande: i Storbritannien har man till exempel med hjälp av historiskt material kommit fram till att andelen är så hög som 70 procent.69 Utbildning ökar medborgarnas välfärd; de kan bättre ta hand om sig själva och delta i det demokratiska beslutsfattandet. Man har också påvisat att utbildning ökar produktiviteten, eftersom den möjliggör bruket av mer tekniska apparater. Dessutom påverkar utbildning indirekt eko-nomin eftersom den ökar stabiliteten i samhället genom att krimina-liteten sjunker, hälsotillståndet förbättras och ojämlikheter minskar.70

En forskare som särskilt påvisat utbildningens betydelse för ett samhälles utveckling är Robert Allen (2014), som sökte en förkla-ring till varför Förenta staterna i fråga om ekonomisk tillväxt gick om Storbritannien vid sekelskiftet 1900. Enligt Allen ligger nyck-eln i grundutbildningen. I Förenta staterna ansåg man det nödvän-digt att integrera strömmarna av immigranter i samhället genom att erbjuda alla en likadan engelskspråkig utbildning. Följden var att en allt större del av befolkningen var läs- och skrivkunnig. Detta ledde i sin tur till att unga som rekryterades in i arbetslivet fick sköta mera avancerade uppgifter – till exempel använda maskiner som icke läs-kunniga inte kunde använda. Samtidigt steg kostnaderna för arbets-kraften – eftersom arbetstagarna var mer välutbildade – vilket i sin tur ytterligare motiverade företagen att göra teknologiska investe-ringar för att spara på arbetskraftskostnaderna. Detta möjliggjorde i sin tur en mekanisering av produktionen – och en ökning av pro-duktiviteten, som var den mest centrala förutsättningen för Förenta staternas snabba ekonomiska tillväxt. På samma gång förflyttades Förenta staternas relativa fördel i världsekonomin slutgiltigt från lantbruksproduktion till industriproduktion – detta skedde dock inte förrän i slutet på 1890-talet.71

I Förenta staterna hade utbildningen oväntade, men betydande verkningar på samhället och ekonomin, och den gjorde att landet


gick i spetsen för världsekonomin just på 1890-talet. Redan tidigt såg både de finska och svenska aktörer, som var med och utvecklade utbildningen, de såväl samhälleliga som ekonomiska fördelarna med en grundutbildning för alla, även om man på 1890-talet i Finland ännu låg decennier från den svenska skolmodellen: i Sverige gick nästan 90 procent av barnen i skola på 1890-talet, medan andelen i Finland var högst 60 procent.72 Forskning har visat att utbildning å ena sidan gör att folket förväntar sig demokratiska rättigheter, å andra sidan att skolan lär barnen spelreglerna för ett organiserat samhälle.73

Inom den ekonomiska historieforskningen mäts utbildningens betydelse oftast genom andelen läs- och skrivkunniga, eller genom längden på utbildningen. Kring år 1890 var 20–40 procent av värl-dens befolkning läs- och skrivkunnig, medan andelen i Europa var 60–70 procent. Bara femtio år senare hade läskunnigheten bland vuxna i de utvecklade länderna i praktiken redan nått hundra pro-cent.74 I Sverige var läskunnigheten kring år 1870 redan 75 procent hos den vuxna befolkningen, medan andelen i Finland bara var 10 procent – visserligen är uppgifterna som ligger till grund för uträk-ningarna olika här. Kring år 1890 var 90 procent av alla svenskar som fyllt femton år läs- och skrivkunniga, medan andelen för fin-ländarna var 20–30 procent.75 I Sverige slog läskunnigheten igenom på bred front redan under andra halvan av 1800-talet, i Finland först på 1920-talet. Skoltvånget demokratiserade således samhällena, ifall läskunnighet används som indikator.76 Sverige gick tillsammans med de övriga skandinaviska länderna i täten för läs- och skrivkunnig-heten i Europa vid sekelskiftet 1900, medan Finland låg klart efter.77

De svenska skolreformerna genomfördes redan i mitten av 1800-talet, i Finland inte förrän drygt femtio år senare. Med dessa beslut lade man grunden för den kommande samhällsutvecklingen och den ekonomiska utvecklingen. Enbart läskunnighet är dock inte nog i ett samhälle som blir alltmer tekniskt. Därför har forskare vid sidan av läs- och skrivkunnigheten beaktat längden på utbildningen. Utbild-ning var något man gärna sökte sig till eftersom det betydde (och gör det än i dag) en möjlighet att avancera i samhället. Den genomsnitt-liga skoltiden var 1890 1,5 år i hela världen och 4,5 år i Västeuropa – år 2011 var genomsnittet i världen redan 7,7 år och i Europa nästan 12


år. I Sverige var den genomsnittliga skol tiden 5 år redan 1890, det vill säga över det västeuropeiska medeltalet, medan skoltiden i Finland låg kring medelvärdet för hela världen, det vill säga 1,5 år. År 2000 var den genomsnittliga skoltiden i både Finland och Sverige 11,5 år.78

De industrialiserade samhällena på tröskeln till det moderna

Den svenske industrihistorikern Lennart Schön har sammanfat-tat mänsklighetens ekonomiska utmaningar före den industriella revolutionen som en anpassning till naturförhållandena, och under modern tid som en anpassning till marknadens förändringar. Under den moderna, industrialiserade tiden har ekonomin enligt honom påverkats av tre i:n: institutioner, innovationer och integration.79 Institutioner – såväl officiella som inofficiella – skapade grunden för industrialisering, tillväxt och samhällsförändring. Innovationerna har skapat nytt innehåll för tillväxten. Integrationen har samman-fört olika områden och ekonomier till ett världsomfattande system. Denna utveckling började under senare hälften av 1800-talet och pågår fortfarande. Naturförhållanden och till exempel tillgången på råvaror har dock en central betydelse för ett samhälles utveckling; Sverige och Finland stödde sig i början av industrialiseringen starkt på skogsindustrin – Finland gör det än i dag.

I forskningslitteraturen delas industrialiseringen vanligtvis in i tre revolutioner, varav den första är baserad på ånga, den andra på elkraft och den tredje på automatisk informationsbehandling. Det intensivaste skedet i Sveriges och Finlands industrialisering äger rum under den andra industriella revolutionen, då elektriciteten blev den centrala drivkraften, och vetenskap och forskning kom att bli allt betydelsefullare faktorer bakom ekonomisk förändring och tillväxt. De stora ekonomiska omvälvningarna ledde till förändringar också innanför nationsgränserna. Den första industriella revolutio-nen möjliggjorde kolonialism och imperialism; den andra banade väg för demokratiskt styrda välfärdssamhällen, eftersom en förut-sättning och följd av förändringen var att allt fler kunde ta del av den ekonomiska tillväxten. Den tredje revolutionen tvingade nationerna till samarbete och har också i betydande mån minskat national-staternas möjligheter till självständigt agerande.


År 1890 arbetade tre av fyra finländare och två av tre svenskar fortfarande inom primärproduktionen: industrialiseringen syn-tes alltså ännu inte märkbart i sysselsättningen.80 I Sverige stod industrin redan för nästan en femtedel av arbetsplatserna, medan den i Finland bara utgjorde en tiondedel. Ännu år 2000 sysselsatte primärproduktionen i Finland nästan 9 procent av den arbetsföra befolkningen, medan andelen i Sverige var endast ungefär 3 pro-cent. I Sverige fanns tre fjärdedelar av arbetsplatserna år 2000 inom servicebranschen, i Finland två av tre – och i Finland var andelen arbetsplatser inom industrin en dryg fjärdedel, i Sverige en femte-del. Trots att industrin inte sysselsatte många år 1890, hade dess betydelse vuxit i de båda länderna under de föregående decen-nierna. Åren 1860–1890 tredubblades industrins volym i Sverige, och i Finland fyrdubblades den. Industrins tillväxtperiod låg dock ännu i framtiden; volymen steg åren 1890–2000 i Sverige 70-faldigt och i Finland 190-faldigt.81

I forskningslitteraturen har det förts en livlig diskussion om till vilken tidpunkt inledningen på industrialiseringen egentligen ska förläggas; enligt den nuvarande uppfattningen kan Sveriges indust-rialisering förläggas till andra hälften av 1800-talet, medan man i Finlands fall inte kan tala om en storskalig industrialisering förrän under 1900-talets första decennier.82 Man har också inom den empi-riska forskningen sett ett samband mellan industrialiseringen och demokratiseringen: Lipset visade i sin 1950-talsforskning att ju mer demokratiskt ett land är, desto mer industrialiserat är det. Även om Lipsets kategoriseringar i viss mån kan ifrågasättas, är hans resultat övertygande.83 Det industriella arbetet skapade förutsättningar för, men också krav på, uppkomsten av demokratiska institutioner. I de länder som industrialiserades var den senare delen av 1800-talet en tid som präglades av ökande inkomstklyftor, något som gällde även Sverige, men inte lika mycket Finland.84 Detta var den centrala orsa-ken till att man började kräva bättre arbetsförhållanden för arbets-tagarna med syftet att trygga stabiliteten i samhället – och på samma gång blev den en central utgångspunkt för ländernas demokrati-seringsprocesser.

Industrialiseringen och uppkomsten av den moderna marknads-ekonomin lösgjorde samhällena från den agrara gemenskapen: i


stället skapades nya gemenskaper och yrken kopplade till industrin, befolkningen koncentrerades till städerna och det industriella sam-hället öppnade dörren för också kvinnlig arbetskraft – även om de flesta svenska och finska kvinnor vid sekelskiftet 1900 fort farande arbetade oavlönade i hemmen.85 Samhällets sociala struktur för-ändrades när befolkningen lösgjordes från de släkt- och familje-band som var typiska för det gamla landsbygdssamhället. Ett sam-hälle som baserade sig på personligt förtroende, förändrades mot ett samhälle byggt på organiserat, demokratiskt förtroende. Och i takt med att den sociala strukturen förändrades visade sig också det regerande politiska systemet ha levt ut sin tid. Industrialiseringen skapade nya identiteter och identifikationsobjekt, som av såväl sam-tiden som senare forskning har kallats klasser. Industrisamhällena var en naturlig grogrund för politiska rörelser, även extremrörelser. Industrialiseringen ledde samhällena mot demokratisk utveckling – i Sverige huvudsakligen fredlig, i Finland våldsam.

Industrialiseringen hade alltså också sin avigsida, vilket syns såväl i den livliga samtidsdebatten som i senare forskning, som har tagit fasta på sociala följder av industrialiseringen.86 Internationella ana-lyser av industrialiseringen passar dock dåligt in i den svenska och finska verkligheten, där industrianläggningarna och -samhällena trots allt i huvudsak var små och till och med agrara.87 I Finland var emellertid textil- och pappersindustriföretagen, som var spe-cialiserade på export till Ryssland, stora redan då de grundades.88

Industrins tillväxt gjorde att efterfrågan på arbetskraft i både Sve-rige och Finland översteg befolkningstillväxten, vilket i sin tur ledde till att reallönerna steg i slutet av 1800-talet. Den internationella eko-nomiska tillväxten som gjorde att reallönerna steg, innebar i sin tur att efterfrågan på konsumtionsvaror accelererade och att möjlighe-terna för hemmamarknaden ökade. I Sverige steg reallönerna sär-skilt snabbt från mitten av 1890-talet.89 Reallönen var dock nästan dubbelt så hög i Sverige som i Finland år 1890.90 Ändå var inkomst-nivån i bägge länderna lägre än i världsekonomins centrum – vilket i sin tur förklarar massemigrationen kring sekelskiftet 1900 och län-dernas relativa fördel på den internationella marknaden, i och med att priset på exportvaror kunde hållas nere tack vare låga kostnader för arbetskraft. Till exempel tjänade en svensk sjöman en fjärdedel,


och en finsk sjöman en tredjedel mindre än de brittiska sjömännen på 1890-talet – och skillnaden i förhållande till Förenta staterna var ännu större.91

Sysselsättningen stod dock inför en omvälvning – och hade gjort det redan ett tag. Gamla uppskattade yrken inom till exempel hant-verk och bruksarbete var vid sekelskiftet 1900 på väg att försvinna.92 Den nya teknologin polariserade arbetslivet på 1890-talet på samma sätt som i dag: ny teknologi krävde ett specifikt kunnande, samti-digt som man också behövde fler arbetstagare till uppgifter med låga krav på specifik yrkeskunskap. I denna process hamnade sär-skilt arbetstagare som med sitt kunnande placerade sig mitt emel-lan de kunskapsnivåer som efterfrågades i en besvärlig sits.93 Detta och den samtidiga industrialiseringen ledde i sin tur till att arbetar-rörelsen uppstod.

Ur teknologisk synvinkel levde Sverige och Finland ännu i början av 1890-talet i den första industriella revolutionen, ångkraftens tide-varv. Sverige höll dock just på 1890-talet, enligt Magnusson (2000) och Schön (2000), på att ta steget in i den andra industriella revo-lutionen, vetenskapens och elektricitetens tidevarv. I Sverige byggde man dessutom de första kraftlinjerna för industrin redan i början av decenniet, och användningen av ”vitt kol” (elektricitet) blev snabbt ett vanligt drivkraftmedel inom industrin.94 I Finland experimente-rade man rätt tidigt med elektrifierandet, men landet halkade ändå efter de andra nordiska länderna i slutet av 1800-talet. När man i Sverige och Norge byggde tung industri baserad på elkraft redan kring sekelskiftet, skedde detta egentligen inte förrän på 1930-talet i Finland. På randen till första världskriget var hela Finlands elpro-duktion ungefär 60 kilowattimmar per person mot Sveriges 258.95

Elkraften befriade produktionsanläggningarna från stela kraftax-lar och remmar och möjliggjorde en effektivare placering av maski-nerna, och det elektriska ljuset förlängde i sin tur arbetstiden och förbättrade säkerheten. Trots det hade ångkraften fortfarande sitt sista genombrott framför sig: till exempel inom Sveriges handels-flotta ersatte ångan segeltonnaget i slutet av 1890-talet och i Finland ett par decennier senare.96 På järnvägarna var det i bägge länderna fort farande ångkraften som gällde och på insjöarna var ångan den viktigaste drivkraften ännu under decennier framöver.97


Förutsättningen för att en industrialisering ska kunna ske är de resurser som finns till förfogande och hur dessa utnyttjas. Finlands och Sveriges ekonomiska tillväxt kring sekelskiftet 1900 baserade sig på en relativ fördel i fråga om produktionsfaktorer – vilket i prakti-ken innebar billig arbetskraft och råvarureserver. Utbildning betydde än så länge rätt lite. Därför byggde industriproduktionens tillväxt i bägge länderna snarare på mängden arbetskraft än på en högre produktivitet. I Finland ökade industriproduktiviteten till exem-pel tydligt först under tiden mellan världskrigen. Där emot steg den sammanlagda produktionen osedvanligt snabbt just på 1890-talet, när arbetskraft till följd av strukturförändringen flyttade över från lågproducerande branscher (särskilt primärproduktionen) till mera högproducerande branscher (framför allt industrin).98 Tillväxten i de båda länderna var snarlik den i Europas ekonomiska centrum – framför allt Storbritannien – vilket å ena sidan pekar på starka för-bindelser via handelsavtal, å andra sidan på att länderna konverge-rade med de ekonomiska centrumen i stället för att vara särskilda perifera områden.99 Den globala ekonomin hade således en central betydelse för ländernas utveckling.

Hushållen och den exportdrivna tillväxten

Samtidigt som hushållen blev förmögnare och konsumtionen ökade, gick också den demokratiska utvecklingen framåt. Allt eftersom väl-ståndet ökade, ville medborgarna hålla fast vid och förbättra den levnadsstandard de uppnått. Den ekonomiska tillväxten ingav i sin tur tilltro och hopp inför framtiden – och gjorde kanske att man kände ett ansvar för samhällsutvecklingen. Demokratin blev ett medel för att värna om den kollektiva välfärden. Fanns det då kring år 1890 tecken på ökad konsumtion och på att hushållen började få det bättre ställt?

Inom den ekonomiska historieforskningen har man under de två senaste decennierna fört en livlig diskussion om den ökade kon-sumtionens betydelse för industrialiseringen och den ekonomiska tillväxten. Jan de Vries teori om ”strävsamhetens revolution” (indu-strious revolution) har väckt mycket diskussion både för och emot. Förenklat går modellen ut på att industrialiseringen föregicks av att


efterfrågan på konsumtionsvaror i de privata hushållen ökade, vilket i sin tur ledde till en större ekonomisk aktivitet, som sedan närde den kommande industrialiseringen. En allt större del av arbetet utfördes utanför hemmet, mängden arbete ökade och de extra inkomster som blev över användes till konsumtion.100 Man skaffade både konsum-tionsvaror som kläder och även investeringsprodukter, framför allt för jordbruket som blev alltmer teknikbaserat.101

För Finlands och Sveriges del finns det tecken som tyder på en ökad inhemsk konsumtion och en ökning av arbetsmängden redan i början av 1800-talet, men tydligast ser man detta under den senare delen av århundradet.102 Efterfrågan på den inhemska marknaden stillades både genom egen produktion och genom import. Den allt-mer industrialiserade världsekonomin producerade billiga produk-ter i form av allt från kläder och livsmedel till maskiner och appa-rater – och människorna upptäckte att de behövde produkter och tjänster som det tidigare inte hade funnits tillgång till, eller som inte ens hade existerat. När priserna på världsmarknaden sjönk, gjorde höga importtullar att priset på de importerade varorna steg; detta hjälpte den inhemska industriproduktionen att växa i bägge län-derna. I både Sverige och Finland kan den ökade efterfrågan på den inhemska marknaden förläggas till just 1890-talet. Detta ledde till att tyngdpunkten i industriproduktionen delvis flyttade från export till den inhemska marknaden.103 Det här ser man också bland annat i den ökade mängden krediter som bankerna beviljade i slutet av århundradet.104

Efterfrågan band Sverige och Finland allt starkare till den glo-bala ekonomin. Sammantaget var den inhemska efterfrågan trots allt fortfarande mycket anspråkslös på 1890-talet. Betydande skill-nader fanns också: Sveriges textilindustri utvecklades under 1800-talet framför allt tack vare den inhemska efterfrågan, medan den i Finland utvecklades tack vare exporten till Ryssland.105

Framför allt påverkade den globala ekonomin Finland och Sverige genom exporten. Och exporten ökade i sin tur välståndet, som dock ännu under 1800-talets senare del fördelades ojämnt. Den utländska efterfrågan på svenska och finska exportprodukter var den viktigaste anledningen till de båda ländernas industrialisering och spirande väl-stånd. Frihandeln under den första globaliseringsperioden gjorde att


ekonomin i speciellt de små länderna i Europas periferi kunde växa till följd av exporten.106 Så är också Sverige och Finland klassiska exempel på länder där en ekonomisk tillväxt skett tack vare export.107

Världsekonomins tillväxt är således särskilt viktig för utveck-lingen av de nordiska ländernas ekonomier – och därigenom också demokratin och välståndet. Typiskt för den första globaliserings-perioden är världshandelns snabba tillväxt, nedmontering av han-delshinder och ekonomisk konvergens. Huruvida det handlade om en konvergens inom världsekonomin liknande den vi ser i dag, är en fråga som livligt har debatterats inom den ekonomiska historie-forskningen. Ämnet för debatten har varit det eventuella förenhet-ligandet av den asiatiska och den europeiska ekonomin.108 I Europa skedde hur som helst en konvergens och i den processen var Sverige och Finland aktivt med.109

Världshandeln ökade speciellt under senare delen av 1800-talet. Priset på de industriellt framställda produkterna sjönk, transportkost-naderna gick ner tack vare ny teknik och efterfrågan ökade till följd av industrialiseringen, befolkningsökningen och det växande välståndet. Sverige och Finland var öppna ekonomier för vilka utrikeshandeln var särskilt viktig. Både i Sverige och i Finland var exportens andel av bruttonationalprodukten kring 15–20 procent på 1890-talet.110 I bägge länderna hade volymen och värdet på exporten vuxit snabbt under andra halvan av 1800-talet och tillväxten fortsatte under det följande seklet: år 2000 stod exporten redan för 43 procent av brut-tonationalprodukten.111 I Finland nästan femdubblades exporten från början av 1890-talet fram till första världskriget; man har uppskat-tat att Finland blev en av de öppna ekonomierna först på 1890-talet, då exportens andel av bruttonationalprodukten steg till omkring en femtedel.112 Exportens betydelse blev extra stor eftersom priserna på exportvaror (främst råvaror) steg, medan priset på importvaror (till exempel säd och konsumtionsvaror) sjönk. På 1890-talet överskred importvarornas värde dock fortfarande exportvarornas – föränd-ringen skedde vid sekelskiftet, då bytesförhållandet (med undantag för tiden under krigen) blev positivt och sedan förblev så under hela det följande seklet.

Sverige och Finland sålde under 1890-talet framför allt råva-ror, främst från skogsindustrin, till det alltmer industrialiserade


Europa.113 För Finlands del hade Ryssland under andra hälften av 1800-talet blivit den viktigaste handelspartnern, och exporten bestod förutom av jordbruksprodukter också av långt förädlade industripro-dukter. Handeln västerut, med framför allt Storbritannien, bestod däremot av produkter från skogsindustrin. I bägge länderna utgjorde export av sågvirke basen för skogsindustrin, men pappers- och cellu-losaindustrin växte också snabbt: i Sverige lät man bara under 1890-talet bygga 24 nya cellulosafabriker. I Sverige hade också metall-industrin blivit en viktig aktör från och med 1890-talet och i båda länderna var även textilindustrin viktig.114 Finlands pappersindustri växte också under 1890-talet till att bli en storindustri, tack vare den ryska marknaden, och samtidigt fylldes maskinverkstadsindustrins orderböcker av beställningar från öst. Denna handel upphörde helt i samband med ryska revolutionen och Finlands självständighets-förklaring. Kollapsen av utrikeshandeln var en svår prövning inte bara för Finlands ekonomi, utan också för demokratin – och en av anledningarna till att de som började bygga det självständiga Fin-lands utrikeshandelspolitik var representanter för exportindustrin.115

Sverige och Finland skiljer sig från varandra i fråga om natur-resurser, men det finns också likheter. I båda länderna är natur-resurserna begränsade och tyngdpunkten låg kring sekelskiftet 1900 på skogsresurserna. Sveriges traditionella exportvara, järnmalm, hade redan förlorat sin relativa andel, även om den fortfarande var viktig i slutet av 1800-talet. Skogsindustrins andel av Sveriges export var i början av 1890-talet cirka 45 procent.116 Förädlade produkter, inom skogsindustrin framför allt cellulosa och papper, och i Sverige även från maskinverkstadsindustrin, blev betydande inom expor-ten först under 1900-talets första år.117 Stora naturresurser (eller en stor befolkning) leder inte nödvändigtvis till välstånd och ekono-misk tillväxt; förmåga att effektivt ta till vara resurserna är en för-utsättning för tillväxt.

Den första globaliseringsperioden baserade sig i hög grad på Stor-britanniens kommersiella och ekonomiska övertag. Även i Sveriges och Finlands utrikeshandel var Storbritannien den viktigaste han-delspartnern. Storbritanniens andel av Finlands utrikeshandel var på 1850-talet rentav 60 procent, 1890 ca 40 procent, men vid mil-lennieskiftet inte mer än 11 procent. Vid samma tid ökade volymen


på Finlands export och den blev mångsidigare. Kring år 1900 var Rysslands och Storbritanniens andelar av Finlands export lika stora (29 procent), medan Sveriges export fortfarande dominerades av Storbritannien med 43 procent.118 Utan handeln med Storbritannien hade Finlands handelsbalans västerut varit negativ.119

Handeln med Ryssland var viktig för Finland ända fram till själv-ständigheten och inbördeskriget; framför allt för textil-, pappers- och metallindustrin. Inom dessa branscher var man efter självständig-hetsförklaringen tvungen att hitta nya marknader i västra Europa.120 Sverige hade inte ett likadant strukturellt problem, även om första världskriget och den därpå följande återgången till fredstid orsakade problem för utrikeshandeln.

I Sverige och Finland var man tvungen att hitta på sätt att svara på utmaningarna i den internationella ekonomin, eftersom nationella politiska institutioner inte kan stoppa, eller ens sakta ner verkning-arna av en internationalisering,121 utan helt enkelt måste anpassa sig. På så sätt var den globala ekonomin en viktig drivkraft för demo-kratin, som kom att forma såväl de nordiska samhällena som andra samhällen. I Sverige vidtog man redan i slutet av 1880-talet de första protektionistiska åtgärderna, med vilka man försökte värja sig mot konkurrensen från tyska metallindustrin.122

Sverige och Finland knöts till den internationella ekonomin inte bara genom utrikeshandeln, utan också genom utländska lån och direktinvesteringar. De svenska och finska företagen gjorde endast få utlandsplaceringar, men däremot flödade utländska investeringar in i slutet av 1800-talet. I båda länderna var det särskilt norrmän-nen, britterna och tyskarna som var aktiva.123 De utländska inves-teringarna begränsades dock – framför allt försökte man skydda naturresurserna. Utländska investeringar avvisades redan före första världskriget; det handlade alltså inte om den protektionism som följde på kriget, utan var ett försök att svara på det tryck som inter-nationaliseringen hade skapat.124 I Sverige var gruvindustrin sär-skilt bekymmersam i slutet av 1800-talet, i Finland skogsresurserna. I slutet av 1890-talet var cirka 27 procent av den svenska kapitalin-tensiva gruvindustrin i utländsk ägo, medan andelen för skogsin-dustrin var 10 procent.125 Frågan om de utländska investeringarna var ett politiskt hett ämne både i Sverige och i Finland i slutet av


1800-talet. Oron var densamma som hundra år senare: man ville behålla de inhemska resurserna i inhemska händer och man var rädd för multinationella aktörer och deras motiv. De multi nationella företagen sågs i debatten som ett hot mot demokratin, eftersom de inhemska företagen inom den nationella kapitalismen bättre kunde ”kontrolleras” av staten.126

Statens inkomster, utgifter och skulder

En växande offentlig sektor är typisk för demokratier, men en för-utsättning för att en demokrati ska kunna utvecklas är samtidigt en fungerande stat och fungerande lokalförvaltning. Den offentliga makten kan i sin tur inte fungera utan ekonomiska resurser: i dag lik-väl som på 1890-talet behöver samhället inkomster för att finansiera sina utgifter. För drygt hundra år sedan hade den offentliga sektorn betydligt färre uppgifter än i dag, och därför också mindre behov av inkomster. Då såväl som nu fördelades den offentliga ekonomin mellan staten och ett lokalt självstyre. Samhällets uppgifter började dock bli fler i slutet av 1800-talet: utvidgningen av den offentliga sektorn var ett centralt steg mot en utveckling av demokratin. Sam-hället började också ta allt större ansvar för utbildning, hälsovård och social verksamhet – även om det rörde sig om små steg jämfört med utvecklingen under 1900-talet.

Både i Finland och i Sverige hade staten redan under den långa gemensamma historien haft en central roll i att bevaka medborgar-nas rättigheter och trygga deras säkerhet. Inom ekonomin var statens roll framför allt att fungera som garant för äganderätten, vilket i sista hand möjliggjorde all ekonomisk verksamhet från jordbruk till stor-industri och utrikeshandel.127 Staten deltog också i stora infrastruk-turprojekt, av vilka byggandet av järnvägen var det viktigaste i slutet av 1800-talet.128 På lokal nivå bestod den offentliga sektorns utgif-ter ännu på 1890-talet främst av fattigvård, till viss del av utbildning och i städerna av förvaltning. På landsbygden sköttes förvaltningen ännu vid sekelskiftet 1900 i hög grad som förtroendeuppdrag.129

Den offentliga sektorns utgifter i förhållande till bruttonational-produkten var både i Sverige och i Finland rejält under 10 procent på 1890-talet, medan de vid millennieskiftet låg kring femtio pro-


cent. Statens inkomster byggde antingen på beskattning, tullar eller lån. Eftersom utgifterna var få, var också beskattningen låg – sär-skilt inkomst- och kapitalbeskattningen, eftersom beskattningen var inriktad på konsumtion. I Sverige var till exempel konsumtionsbe-skattningens andel av beskattningen 75–85 procent i slutet av 1800-talet.130 Före första världskriget kom en stor del av konsumtionsskat-terna via tullarna, som hade en dubbel uppgift: att fylla statens kassa och att skydda industrin, som var under utveckling. Ännu på 1890-talet var skatteintäkternas andel av bruttonationalprodukten liten, i både Sverige och Finland låg den under 10 procent. Tullinkomster-nas andel av bruttonationalprodukten var i Sverige som störst just under 1890-talet – men även då låg den på bara 2–3 procent. Ändå täckte tullinkomsterna 1890 över 50 procent av såväl Sveriges som Finlands statliga skatteinkomster – år 2000 var andelen bara 0,57 procent.131 Beskattningen ökade inte förrän på 1930-talet, i takt med att staternas utgifter ökade: vid millennieskiftet var skatteintäkter-nas andel i förhållande till bruttonationalprodukten i Sverige redan bland de högsta i världen.132

Statens möjligheter att erbjuda medborgarna välstånd på 1890-talet byggde således direkt på de tullintäkter utrikeshandeln gav. Ut rikeshandeln förlorade inte sin betydelse senare heller, men intäcktsföringen till samhället och uppbyggnaden av välfärdstjäns-ter skedde i mer komplicerade former genom inkomstbeskattning. Staten deltog också småskaligt i företagsverksamhet redan i slutet av 1800-talet, men i större omfattning först i början av 1900-talet. I Finland övergick vissa utländskt ägda företag i statens ägo efter själv-ständigheten (Tornator, Enso-Gutzeit) och staten grundade också egna företag inom de strategiskt viktiga gruv- och kemiindustrierna (Outokumpu, Kemira).133

I Finland såväl som i Sverige byggdes infrastrukturen upp under statens ledning. Det största projektet i bägge länderna var byggandet av järnväg. I Finland byggdes på 1890-talet 640 kilometer järnväg, medan det under 1860–1880-talen byggdes knappt 500 kilometer per decennium. Till exempel Kuusterä och Tarkka (2011) ser 1890-talet som slutpunkten för den på 1860-talet inledda offentliga sats-ningen på infrastrukturen och de samtidiga institutionella förnyel-serna inom den ekonomiska lagstiftningen.134 Sveriges stam banor


stod färdiga redan före 1890, men vissa centrala järnvägsförbindelser (såsom Saltsjöbanan) och den första eldrivna järnvägslinjen öppna-des så sent som under 1890-talet.135 Byggandet av järnvägen leddes i båda länderna av staten och man tog också rikligt med utlandslån för projektet.136

Staternas växande utgifter täcktes med lån. I Finland var värdet på den långfristiga utlandsskulden i förhållande till bruttonational-produkten 14 procent i början av 1890-talet och andelen steg från och med sekelskiftet. Statens andel av denna var betydande, även om den privata sektorns lån också är inräknade i skulden.137

Finlands och Sveriges ställning i förhållande till den internatio-nella ekonomin kan även granskas ur den internationella lånemark-nadens synvinkel. Demokratier under utveckling har i den tidigare forskningslitteraturen setts som potentiella problem på den inter-nationella kreditmarknaden, vilket kan försvåra deras chanser att ta upp lån.138 Både Finland och Sverige fick trots det lån på den inter-nationella kreditmarknaden i slutet på 1800-talet – och med för-månliga villkor. Finlands självständighetsförklaring ledde dock till att räntorna på de lån som erbjöds staten höjdes och förblev höga i decennier.139 Det tog alltså lång tid för det självständiga Finland att bygga upp förtroendet hos de internationella lånegivarna.

Det organiserade samhället och ekonomin

Den ekonomiska tillväxten och strukturförändringen ledde till att samhället organiserades på ett nytt sätt. Det industriella arbetet kon-centrerades till allt större enheter, vilket oundvikligen ledde till en hierarkisk struktur. Urbaniseringen, liksom utvecklingen av skol-systemet, hälsovården och den sociala tryggheten, förutsatte nya strukturer. I och med den ekonomiska omvälvningen övergick län-derna vid sekelskiftet 1900 till att bli organiserade samhällen. Den merkantila köpmannakapitalismen fick ge vika för industrikapita-lismen. De finansiella institutionerna växte vid sidan av industrin och gav upphov till finanskapitalismen. Andelsverksamheten gav mindre bemedlade möjligheter till såväl produktion (framför allt inom jordbruket) som konsumtion (handel). Hela denna omvand-ling kan beskrivas med begreppet organiserad kapitalism.140


Jämsides med industrialiseringen och urbaniseringen byggde man upp samhällstjänster på såväl statlig som lokal nivå. I detta arbete deltog de nya intressegrupper som etablerats i och med det industrialiserade samhället och som började organisera sig i egna föreningar. Storindustriägarna hade ofta direkt inflytande över såväl lokalt som nationellt beslutsfattande141 och vid sidan av dem bör-jade arbets tagarnas egna intressegrupper och representanter för det agrara samhället träda fram.142 Förutom politiska och ideo logiska intressen låg också ekonomiska motiv bakom uppkomsten av både fackföreningsrörelser och politiska partier. I Sverige bildades till exempel fackförbundens centralorganisation, LO, 1898 och i Finland grundades FFC (fi. SAK) 1907 – även om den så kallade wrightska arbetarrörelsen hade vuxit sig stark redan under 1890-talet i Fin-land.143 Organiseringen inom fackföreningsrörelsen spelade onek-ligen en central roll för den senare demokratiutvecklingen och kra-vet på rösträtt i båda länderna. Att denna organisering skedde på 1890-talet, beror i sin tur framför allt på den ekonomiska omvälv-ning som skedde just då.

De ekonomiska aktörerna spelade en central roll när det finska och det svenska samhället sökte sina former. I Finland blev själv-ständigheten en brytpunkt emedan ekonomiska aktörer var med och påverkade uppbyggandet av de demokratiska institutionerna. I Sverige byggde man samtidigt upp ett liknande system. På detta sätt formades i bägge länderna på 1920-talet ett förkorporativistiskt sys-tem, där arbetsgivare samarbetade med staten – arbetskraften kom senare med i systemet, på 1930-talet. Samtidigt skapades den för Norden typiska samarbetsmodellen, som var i bruk ända tills EU:s bestämmelser kullkastade den. Typiskt för denna kooperativa kapita-lism var ett tätt samarbete och karteller inom branscher och mellan företag.144 Såsom Timo Kauppinen (1992, 2005) har visat, utveck-lades ländernas arbetsmarknadsmodell på liknande sätt.145 Korpo-rativismen hade djupa rötter i det svenska och det finska samhället, även om det tredelade förbundet mellan arbetstagare, arbetsgivare och staten konkretiserades först på 1930-talet.146 Bakgrunden var den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen på 1920-talet (och redan tidigare). En utlösande faktor för ett fördjupat samarbete blev slutligen depressionen i början av 1930-talet, som särskilt påverkade


jordbruket. På detta sätt influerade världsekonomin utvecklingen av den korporativa demokratin på ett centralt sätt.147

Både i Finland och i Sverige byggde man vid sekelskiftet 1900 ett nytt kapitalistiskt system. Rötterna fanns visserligen djupt i tidigare perioder, men nu fick utvecklingen luft under vingarna av såväl den ekonomiska utvecklingen och strukturförändringen i hemlandet, som av förändringarna i den internationella ekonomin. I bägge länderna hade man sedan mitten av 1800-talet avvecklat merkan-tilistiska regelverk från tidigmodern tid. Detta innebar slutet på ett ekonomiskt system byggt på ståndsprivilegier – även om släk-ter som byggt upp sin förmögenhet och sina företag under stånds-privilegiernas tidevarv fortsatte att vara inflytelserika aktörer inom näringslivet ännu under en lång tid framöver. Under tidsperioden övergick man från köpmannakapitalism till industrikapitalism; tidi-gare hade handelshusens ägare varit de centrala ekonomiska aktö-rerna, nu var det i stället industriföretagens ledare som tog över den rollen. Väldigt ofta rörde det sig dock om samma individer: köp-mannaborgare eller deras familjemedlemmar, som gjort kapital-placeringar i industrin.

Sekelskiftet 1900 har beskrivits som en ”formativ period”, då insti-tutionella strukturer som var viktiga för den ekonomiska verksam-heten fastställdes och förblev relativt oförändrade fram till inträdet i EU. Vid sekelskiftet fastställdes bland annat gränser för äganderät-ten för både utländska placerare och inhemska företag.148 I Finland definierades också begränsningar för handelspolitiken genast efter självständigheten.149 Företagen skapade sinsemellan allt tätare nät-verk och bildade såväl officiella som inofficiella karteller. Genom kar-tellerna försökte man skaffa sig fördelar på både den inhemska och den utländska marknaden. Ett uttryck för det kooperativa närings-livet var också bildandet av andelslag inom olika branscher. Om kar-tellerna var något som närmast storföretagarna och bankerna syss-lade med, var andelslagen snarare ett uttryck för konsumenters och producenters – enskilda medborgares – verksamhet.150 Tanken var dock densamma: genom förenade krafter kunde mera uppnås. För demokratiseringen spelade andelslagen en särskilt viktig roll, efter-som de inkluderade ett stort antal människor i organiserad verksam-het. Samarbetet, inte bara mellan företag, utan också mellan företag


och samhällsaktörer, sökte och fann sina etablerade former i bägge länderna. Man trädde in i den kooperativa kapitalismens tidevarv.151

De etablerade relationerna mellan samhället och företagsvärlden förutsatte att inte bara samhället utan också företagsfältet utveckla-des. I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet växte och orga-niserade sig stora företag i både Sverige och Finland. Också nya företag uppkom: till exempel grundades i Sverige på 1890-talet flera företag såsom AGA, ASEA, LM Ericsson, Separator och SKF, vars betydelse för utvecklingen under 1900-talet inte kan överskattas. Förutom industrin utvecklades också den finansiella sektorn: affärs-bankernas antal ökade i bägge länderna och det gjorde även antalet krediter som beviljades företag och privatpersoner. I Sverige grun-dades till exempel femtio banker mellan 1896 och 1910.152 Trots att aktiebolagslagen hade trätt i kraft i båda länderna redan decennier tidigare, befästes aktiebolaget som bolagsform i företagsvärlden först i slutet av århundradet. Aktiemarknaden utvecklades jämsides med att finansiella institut tog form. Företagsfältets expandering, och det faktum att det var lättare att få finansiering, gav i sin tur näring åt den ekonomiska tillväxten, sysselsatte svenskar och finländare inom industrin och byggandet av industrin – och var en del av strukturför-ändringen på vägen mot demokrati.153 Informationsförmedling var också en av de snabbast växande företagsformerna i slutet av 1800-talet och dess betydelse som en främjare av demokrati kan inte ifrå-gasättas. Nya tidningar grundades i båda länderna och deras läsare blev allt fler i takt med att välståndet ökade.154

Tänk om … och slutledning

Den ekonomiska och tekniska utvecklingen kom att leda Sverige och Finland mot en samhällelig nyorganisering, som i bägge län-derna tog sig uttryck i en utveckling som senare har betraktats som en demokratisering. Ekonomin var alltså en av drivkrafterna bakom demokratiseringen. I detta kapitel har Sveriges och Finlands demo-kratiutveckling granskats ur den inhemska och den internationella ekonomins synvinkel. Utgångspunkten är att demokratin i sin nuva-rande form etablerades i Sverige och Finland i början av 1900-talet i samband med att allmän och lika rösträtt infördes. På detta sätt


lade den ekonomiska utvecklingen under 1890-talet grunden för den senare utvecklingen.

Å ena sidan bekräftar kapitlet tidigare forskares uppfattning om att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för demokratiseringen. Å andra sidan öppnar kapitlet också för intressant vidare forskning. Finland låg nämligen klart efter Sverige på 1890-talet i fråga om eko-nomisk tillväxt, mätt på vilken skala som helst, men ändå var demo-kratiutvecklingen i början av 1900-talet till och med snabbare i Fin-land än i Sverige. Mätt i bruttonationalprodukt, förväntad livslängd, läskunnighet och utbildning, var utvecklingen i Finland år 1913 till exempel klart långsammare än i Sverige, även om man hade knappat in på försprånget. Vid millennieskiftet låg länderna däremot, mätt enligt dessa kriterier, på ungefär samma nivå.155

Eftersom utvecklingen i Finland och Sverige skedde i olika takt, kan inte ekonomin ensam förklara demokratiseringen. Ekonomin hängde också samman med såväl geopolitiken som den politiska kulturen. Dessa påverkade slutligen ekonomin i Sverige och Finland på mycket liknande sätt. Anledningen till detta var att båda länder-nas institutionella system i grund och botten var likadant, eftersom det byggde på den långa gemensamma historien före Finlands tid under ryskt styre. Därför kan man också anta att Finland och Sverige i början av 1800-talet stod varandra närmare ekonomiskt sett än vad de gjorde i slutet av 1800-talet, då man brukar hävda att Finlands ekonomiska och samhälleliga utveckling tog fart. Visst tog den fart, men betydligt blygsammare än i de västliga grannländerna. I och med utvecklingen av demokratin – eller oberoende av den – när-made sig de två länderna varandra på nytt ekonomiskt och samhäl-leligt under 1900-talet.

Betraktade på avstånd ger 1890-talets Sverige och Finland intryck av att vara mycket lika varandra, men en närmare granskning av slöjar också skillnader.156 Finland blev inte självständigt förrän 1917, vil-ket också påverkar jämförelsen. Även om de båda ländernas väl-stånd per capita i slutet av 1800-talet släpade efter världens ledande ekonomier, knappade de båda in på försprånget. Finland knappade in också på Sveriges ekonomiska försprång. Finland kunde till och med vara raskare i vändningarna kring sekelskiftet, vilket förkla-rar den snabba demokratiseringsprocessen. Men landet var ännu


inte redo för demokrati, och det ledde till inbördeskriget 1918, vil-ket också det visade sig vara ett prov på samverkan mellan tre driv-krafter: den internationella handeln hade kraschat och den inhem-ska ekonomin stod på randen till en katastrof, inbördeskriget var ur geopolitisk synvinkel en del av en större europeisk konflikt och slutligen var det den inhemska politiska kulturen som drev samhäl-let mot en intern konflikt.

Ekonomisk tillväxt, stabilitet och välstånd är nödvändiga bygg-stenar i en demokrati, men de kan inte ensamma förklara en demo-kratisering, utan är sammanlänkade med två andra drivkrafter – den politiska kulturen och geopolitiken. Så var fallet även i Sverige och Finland.


Noter

1 Eloranta & Ojala, ”Suomen talous kansainvälisessä vertailussa”, passim.2 Mokyr, ”Successful Small Open Economies”, s. 8–12.3 Fukuyama, Political order, passim.4 Porter, Competitive advantage of nations, passim.5 T.ex. Fellman et al., Creating Nordic Capitalism, passim; Kettunen ”The Nordic

welfare state in Finland”, s. 225–247.6 För en sammanfattning av hungersnödstolkningar, se Voutilainen, Poverty,

s. 50–73.7 En del forskare, såsom Kenneth Pomeranz (2000), betonar den stora diver-

gensen, världshistoriens differentiering i synnerhet mellan de österländska och västerländska kulturerna, nationerna och ekonomierna. Andra betonar den tilltagande konvergensen som har fortsatt framför allt de senaste tusen åren genom utbredningen av religioner (speciellt kristendomen och islam), expanderingen av den internationella handeln och produktionen, samt den internationella politiken. Se Northrup, ”Globalization”, s. 249–267; Pomeranz, The Great Divergence; O’Brien, ”Historiographical Traditions”, s. 3–39.

8 Se särskilt Williamson & O’Rourke, Globalization and History; Williamson, ”Globalization, Convergence, and History”, s. 277–306.

9 Se särskilt McNeill, ”The Rise of the West”, s. 1–21.10 Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 147; Piketty, Capital in the

Twenty-First Century.11 Chandler, ”Organizational capabilities”, s. 79–100.12 Kryger Larsen (ed.), Convergence?.13 David, ”Clio”, s. 332–337.14 Gerschenkron, Economic backwardness, passim; Abramovitz, ”Catching up”,

s. 385–406. 15 Se ”Inledning” i detta verk. 16 Om ekonomins och samhällets gemensamma evolution, se framför allt

Murmann, Knowledge and competitive advantage.17 Se framför allt Rothstein, ”Explaining Swedish corporatism”, s. 173–191.18 Om diskussionen, se Karvonen, Demokratisering, s. 28–46. – Se också särskilt

Przeworski, Democracy and the market; Przeworski, ”Democracy and Eco-nomic Development”. – Se även Przeworski, Capitalism and social democracy; Przeworski ja Limongi, ”Political regimes”, s. 51–69. – I diskussionen under 2000-talet har länder där en ekonomisk utveckling inte har lett till demo-kratisering lyfts fram i diskussionen. T.ex. Gat et al., ”Which Way”; Bueno de Mesquita & Downs, ”Development and democracy”; Inglehart & Welzel, ”How Development Leads to Democracy”.

19 Friedman, Capitalism and freedom. – Se även Lipset, ”Some social requisites of democracy”, s. 75.

20 Giddens, The consequences of modernity.21 Se ”Politiska kulturer 1430–1930” i detta verk.22 Se t.ex. Schumpeter, Capitalism, socialism and democracy.23 Denna ståndpunkt kritiseras av bl.a. Lindert, Growing Public.24 North, Institutions, passim; Olson, The logic of collective action. Se även


North, Wallis & Weingast, Violence and social orders. – För den institutionella ekonomihistoriens första finländska tillämpning, se Lamberg & Ojala, Uusi institutionaalinen taloushistoria.

25 Allen, ”The Great divergence”, s. 411–447.26 McCloskey, ”The Great Enrichment”, s. 6–18. 27 Acemoglu & Robinson, ”Why did the West extend franchise?”, s. 1167–1199;

Acemoglu & Robinson, Economic origins. Se även Lipset, ”Some social requisites of democracy”, s. 69–105; Lipset, Political man, s. 45–76; Acemoglu & Robinson,”Paths to Inclusive Political Institutions”, s. 3–50.

28 Acemoglu, Robinson & Woren, Why nations fail.29 Foldovari & Katalin, ”Political institutions since 1820”, s. 159–178. – Om

äganderättens betydelse och samband med medborgarnas välstånd, se t.ex. Weingast, ”Economic role of political institutions”, s. 1–31.

30 Weingast, ”Exposing”, s. 1–14. – Äganderätten kan också garanteras av någon annan tredje part, historiskt sett t.ex. av en stadsstat eller en organiserad sam-manslutning (såsom Hansan eller maffian).

31 Przeworski & Limongi, ”Political regimes”, s. 51–69.32 Lindert, Growing Public, s. 227.33 T. ex. Kunnas, ”Human capital in Britain”, s. 1–24; Allen, ”American exception-

alism”, s. 309–350; Kokkinen, On Finland’s Economic Growth, s. 129–139.34 Se t.ex. Przeworski, ”Democracy and Economic Development”.35 Se framför allt Fellman et al., Creating Nordic Capitalism; Ojala & Karonen,

”Business”, s. 92–125.36 Se t.ex. Stenlås, Den inre kretsen, passim; Glete, Nätverk i näringslivet, passim;

Ojala et al., ”Hyvä paha sosiaalinen pääoma”, s. 13–33.37 Chandler, Scale and Scope, passim.38 Lamberg, Taloudelliset eturyhmät neuvotteluprosesseissa, passim.39 Se särskilt Whitley (ed.), European business systems.40 Kuisma, ”Government action”, s. 242–268.41 Esping-Andersen, The Three Worlds of welfare capitalism, passim.42 Se t.ex. Lamberg, Taloudelliset eturyhmät neuvotteluprosesseissa; Skippari,

Evolutionary patterns, passim. – I Sverige diskuterades samtidigt å ena sidan hur man skulle kunna effektivera handeln och den ekonomiska relationen med de Baltiska länderna, å andra sidan försökte man utnyttja det faktum att Ryssland och Sovjetunionen drabbats av handelsrestriktioner. Marklund, ”A Swedish Drang nach Osten?”, s. 223–248.

43 Eloranta & Kauppila, ”Guns and Butter”, s. 216–243. – Se även Ferguson, The Cash Nexus, passim; Tilly, Coercion, Capital and European States, s. 96–98; Lindert, Growing Public.

44 För bruttonationalproduktsuppskattningen, se Bolt, Timmer & van Zanden, ”Gdp per Capita”, s. 57–72; Maddison, The World Economy och Maddison- projektets webbplats: http://www.ggdc.net/maddison/maddison-project/home.htm.

45 Om medellängder i Europa, se Baten & Blum, ”Why are you tall”, s. 144–165 och om det material som här har använts, se Baten & Blum, ”Human height since 1820”, s. 117–137.

46 I ginikoefficienten innebär 100 = fullständiga inkomstskillnader (en har alla


inkomster) och 0 = inga inkomstskillnader alls (alla har samma inkomster). Inom forskningen finns motstridiga uppfattningar om inkomstskillnaderna i Finland och Sverige under andra hälften av 1800-talet. Det grundläggande budskapet i olika undersökningar är dock detsamma: de stora inkomstskillna-derna i slutet av 1800-talet började sjunka under 1900-talet. För det material som har utnyttjats, se Moatsos et al., ”Income inequality since 1820”, s. 199–216.

47 Piketty, Capital in the Twenty-First Century.48 Hjerppe & Jalava, ”Economic growth”, s. 43.49 McCloskey, ”The Great Enrichment”.50 Mokyr, ”Preface”; Weingast, ”Exposing”, s. 1–14.51 Edvinsson, ”Testing demand approach”; Eloranta & Ojala, ”Suomen talous

kansainvälisessä vertailussa”. –T.ex. Schön ser just 1890-talet som det årtionde då Sveriges snabba industrialisering och ekonomiska tillväxt fick sitt genom-brott. Se Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 220.

52 Kryger Larsen (ed.), Convergence?; Iversen & Thue, ”Introduction”, s. 10.53 T.ex. Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 30–31, 111; Ojala &

Nummela, ”Feeding Economic Growth”, s. 65–91; Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 224.

54 Se även ”Geopolitik och identitet 1890–1930” och ”Politiska kulturer 1430–1930” i detta verk.

55 Sjögren,”Welfare capitalism”, s. 33–34; Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 107; Schön, En modern svensk ekonomisk historia, 226–227.

56 Hjerppe, Suomen talous, s. 45.57 Sjögren, ”Welfare capitalism”, s. 23–24.58 Fellman, ”Growth and investment”, s. 141–142.59 Uljas, Hyvinvointivaltion läpimurto; Kuusi, 60-luvun sosiaalipolitiikka;

Kettunen, ”The Nordic welfare state in Finalnd”, s. 225–247.60 Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 222.61 Informationen har hämtats ur Clio Infras material, https://www.clio-infra.eu/

(hämtad 13.9.2016).62 Layton, The Evolution of Upper Norrland’s Ports.63 Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 234–235.64 Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 111–113; Hjerppe, Suomen

talous, s. 85.65 Karvonen, Demokratisering, s. 29. För en diskussion om utnyttjande av sociala

begåvningar på makronivå, se särskilt Abramovitz, ”Catching up”, s. 385–406 och på företagsnivå Teece,”Explicating dynamic capabilities”, s. 1319–1350.

66 van Leeuwen & van Leeuwen-Li, ”Education since 1820”, s. 97; Kokkinen, On Finland’s Economic Growth; Kunnas, ”Human capital in Britain”; Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 213–215.

67 Se t.ex. Cappelli, ”One size that didn’t fit all”, s. 311–343.68 Se framför allt van Leeuwen & van Leeuwen-Li, ”Education since 1820”, s. 87–100.69 Kunnas, ”Human capital in Britain”, s. 1–24.70 van Leeuwen & van Leeuwen-Li, ”Education since 1820”, s. 88.71 Allen, ”American exceptionalism”, s. 309–350.72 Johansson, The History of Literacy in Sweden, s. 59–61, 66. – Folkskola infördes i

Sverige 1842.


73 Se t.ex. Karvonen Demokratisering, s. 29. Se även Galambos,”Emerging organi-zational synthesis”, s. 279–290; Galambos, ”Technology”, s. 471–493.

74 van Leeuwen & van Leeuwen-Li, ”Education since 1820”, s. 88.75 Crafts, ”The Human Development Index”, s. 306. – Crafts omtvistade siffror

baserar sig för Finlands del på Myllyntaus (1991) och för Sveriges del på Johanssons (1977) undersökningar. Se Myllyntaus, ”Luku- ja kirjoitustaito”, s. 116–121; Johansson, The History of Literacy in Sweden, s. 59, 66.

76 Johansson, The History of Literacy in Sweden, s. 58–66.77 Johansson, The History of Literacy in Sweden, s. 58–72.78 van Leeuwen & van Leeuwen-Li, ”Education since 1820”, s. 95–96. – Skol-

tiderna har hämtats ur Clio Infra-projektets material, https://www.clio-infra.eu/.

79 Schön, Maailman taloushistoria, s. 35.80 Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 233.81 Eloranta & Ojala, ”Suomen talous kansainvälisessä vertailussa”; Hjerppe,

Suomen talous; Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 227.82 Magnusson, An Economic History of Sweden; Schön, En modern svensk eko-

nomisk historia, s. 24, 33, 223. Lindmark & Andersson, ”An historical wealth assessment”, s. 122–137; Waldenström, ”The national wealth of Sweden”, s. 36–54; Edvinsson, Growth, Accumulation, Crisis.

83 Lipset, ”Some social requisites of democracy”. Se även Karvonen, Demokratise-ring, s. 31–32.

84 Nummela, ”Income inequality”, s. 261.85 Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 234.86 För en sammanfattning, se t.ex. Magnusson, An Economic History of Sweden,

s. 139–140, 177.87 T.ex. Thompson, The Making of English Working Class. – För en finsk anpass-

ning, se Haapala, Tehtaan valossa.88 Se t.ex. Ojala & Lamberg, ”Challengers”, s. 107–139.89 Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 113, 157; Schön, En modern

svensk ekonomisk historia, s. 225–226.90 Eloranta & Ojala, ”Suomen talous kansainvälisessä vertailussa”; Hannikainen

& Heikkinen, ”Labour market”, s. 169.91 Ojala, Pehkonen & Eloranta, ”Desertions in nineteenth-century shipping”,

s. 122–140; Ojala, Frigren & Eloranta, ”Lönade det sig att gå till sjöss?”, s. 434–461.

92 Uotila, Käsityöläinen kyläyhteisönsä jäsenenä; Marttila, ”Social structures defined by occupation”, s. 640–663.

93 Ojala & Pehkonen, ”Ammattiryhmittäiset palkat”, s. 167–181.94 Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 157–158; Schön, En modern

svensk ekonomisk historia, s. 209, 211–213, 241–246.95 Myllyntaus, ”Transfer of Electrical Technology to Finland”, s. 309–311.96 Fritz, ”Shipping in Sweden”, s. 147–160; Kaukiainen, ”The transition from sail

to steam”, s. 161–184.97 Kivinen, Jussi, Sisävesien mikrotonnisto.98 Hjerppe, Suomen talous, s. 95–99; Kranz, Utrikeshandel, s. 27–28; Schön,

En modern svensk ekonomisk historia, s. 235–237.


99 Reis, ”How poor was European periphery”, s. 17–44.100 de Vries, ”Industrial Revolution and Industrious Revolution”, s. 249–270; de

Vries, Industrious Revolution, s. 26, 71, 257, 261; Ogilvie, Küpker & Maegraith, ”Household Debt”, s. 134–167; Clark & van der Werf, ”Work in Progress?”, s. 830–843.

101 Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 111.102 Se framför allt Hemminki, Vauraus, luotto, luottamus; Dribe & van de Putte,

”Marriage seasonality”, s. 1123–1146; Rönnbäck, ”Early Modern Consumer Revolution”, s. 177–197; Hutchison, ”An Industrious Revolution in Norway?”, s. 4–26.

103 Hjerppe, Suomen talous, s. 136; Kranz, Utrikeshandel, s. 32–34; Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 113; Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 239.

104 Turunen, Konkurssi. 105 Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 130; Hjerppe, Suurimmat

yritykset Suomen teollisuudessa, s. 34.106 Hjerppe, Suomen talous, s. 148–151; Kranz, Utrikeshandel, s. 152.107 För den exportbaserade tillväxten, se framför allt North & Thomas, The rise

of the western world; North, ”Location theory”, s. 243–258; Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 34–37.

108 Pomeranz, The Great divergence; O’Brien, ”Historiographical Traditions”, s. 3–39.

109 Reis, ”How poor was the European periphery before 1850”.110 Salmon, Scandinavia and the Great Powers, s. 5.111 Eloranta & Ojala, ”Suomen talous kansainvälisessä vertailussa”; Hjerppe,

Suomen talous, s. 134.112 Kuusterä & Tarkka, Suomen Pankki, s. 322.113 Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 117; Schön, En modern svensk

ekonomisk historia, s. 238.114 Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 122–130.115 Lamberg, Taloudelliset eturyhmät neuvotteluprosesseissa; Heikkinen, Paperia

maailmalle; Hjerppe, Suomen talous, s. 140–143.116 Salmon, Scandinavia and the Great Powers, s. 7.117 Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 237–239.118 Salmon, Scandinavia and the Great Powers, s. 9–10.119 Se RICardo (Research on International Commerce), databas för världshandeln

ca 1800–1938, http://ricardo.medialab.sciences-po.fr (hämtad 8.11.2016).120 Heikkinen, Paperia maailmalle.121 Väyrynen, Globalisaatio, s. 9.122 Sanders, Sandvik & Storli, ”Dealing with globalisation”, s. 1213.123 Sanders, Sandvik & Storli, ”Dealing with globalisation”, s. 1216; Hjerppe &

Ahvenainen, ”Foreign Enterprises”, s. 288.124 Hjerppe, Suomen talous, s. 138; Sanders, Sandvik & Storli, ”Dealing with

globalisation”, s. 1210–1235.125 Sanders, Sandvik & Storli, ”Dealing with globalisation”, s. 1214, 1227.126 Sanders, Sandvik & Storli, ”Dealing with globalisation”, s. 1226–1228.127 Karonen, Pohjoinen suurvalta; Weingast, ”Exposing”.

http://ricardo.medialab.sciences-po.fr

188

128 Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 113.129 Hjerppe, Suomen talous, s. 111.130 Stenkula, ”Taxation of Goods and Services”, s. 181.131 Stenkula, ”Taxation of Goods and Services”, s. 192–195; Hjerppe, Suomen

talous, s. 119; Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 188–189. – Om beskattningsförfarande i allmänhet, se Tilly, Coercion, Capital and European States, s. 87–90.

132 Henrekson & Stenkula, ”Swedish Taxation”, s. 1–11; Eloranta & Kauppila, ”Guns and Butter”, s. 227; Stenkula, ”Taxation of Goods and Services”, s. 183–184.

133 Hjerppe, Suomen talous, s. 120.134 Finlands järnvägsstatistik 2010; Kuusterä & Tarkka, Suomen Pankki, s. 323.135 Bantrafik 2015, https://www.trafa.se/globalassets/statistik/bantrafik/bantrafik/

2009-2015/2015/bantrafik-2015.pdf, se även http://www.jarnvag.net/; Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 159–163.

136 Arola, Foreign capital and Finland, s. 117.137 Hjerppe, Suomen talous, s. 138.138 Freeman, Carroll & Hannan, ”The liability of newness”, s. 692–710; Singh,

Tucker & House, ”Organizational legitimacy”, s. 171–193.139 Arola, Foreign capital and Finland – se även Ferguson, The Cash Nexus. 140 Magnusson, An Economic History of Sweden, s. 178; Schön, En modern svensk

ekonomisk historia, s. 215–216.141 Lamberg, Taloudelliset eturyhmät neuvotteluprosesseissa; Söderpalm, Storföre-

tagarna och det demokratiska genombrottet.142 Tilly, Coercion, Capital and European States, s. 99–102.143 Bergholm, SAK:n historia, s. 7, 10; Magnusson, An Economic History of Sweden,

s. 185; Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s.222–223.144 Chandler, Scale and Scope.145 Kauppinen, Transformation of Labour Relations; Kauppinen, Suomen työ-

markkinamalli.146 Rothstein, ”Corporatism and Reformism”, s. 295–311; Rothstein, ”State

structure”, s. 149–171.147 Swenson, Capitalists against markets; Rothstein, ”Explaining Swedish

corporatism, s. 173–191.148 Sanders, Sandvik & Storli, ”Dealing with globalisation”, s. 1210–1235.149 Se t.ex. Lamberg, Taloudelliset eturyhmät neuvotteluprosesseissa.150 Se t.ex. Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 264–265.151 Ojala & Karonen, ”Business”.152 Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 257.153 Kuusterä & Tarkka, Suomen Pankki, s. 321–326; Schön, En modern svensk

ekonomisk historia, s. 220–222, 256–264.154 Schön, En modern svensk ekonomisk historia, s. 246–250.155 Crafts, ”The Human Development Index”, s. 310.156 För en jämförelse, se framför allt Osinsky & Eloranta, ”Longitudinal compara-

tive historical analysis”, s. 10–17.

https://www.trafa.se/globalassets/statistik/bantrafik/bantrafik/2009-2015/2015/bantrafik-2015.pdf

https://www.trafa.se/globalassets/statistik/bantrafik/bantrafik/2009-2015/2015/bantrafik-2015.pdf

http://www.jarnvag.net/

189

OULA SILVENNOINEN

Demokratins framgångshistoria? Skogsindustrin, arbetsmarknaden och en fascistisk samhällssyn 1918–1940

Men staten måste målmedvetet börja fostra den nye finske arbetaren. Detta kan ske, inom parentes sagt, med hjälp av armén och yrkes skolor. I armén ingjuter man den rätta andan och disciplinen i arbetaren, fost-rar en riktig finsk, fosterländsk arbetare, som förstår att framgång i arbetet förutsätter både disciplin och intresse. Staten måste … börja se till att alla arbetare får bästa möjliga yrkesutbildning så att de skickligt kan utföra … sitt arbete. Så måste staten också se till att arbetsgivarna har … arbete att erbjuda, och röja undan de hinder, och åsidosätta de konkurrenter, som försöker hindra den finska arbetsgivaren från att nå framgång.1 Martti Pihkala, april 1918

Jakten på den ideale arbetaren

I slutet av år 1928 skrev V. A. (Väinö Aleksanteri) Kotilainen, verk-ställande direktör för den finska skogsindustrins statsägda storföretag Enso-Gutzeit, ett brev till en annan storpamp inom industrivärlden. Denne var Gösta Serlachius, ägare och direktör för aktiebolaget G. A. Serlachius med säte i Mänttä. I sitt brev skissar Kotilainen på hur


den nya generationens industriarbetare på lång sikt ska fostras. Han ansåg att målsättningen måste vara en yrkeskunnig och självsäker ”arbetare efter det amerikanska idealet”. En dylik arbetare skulle inte känna behov av att ta till ”kollektiva sätt att agera”, alltså att försvara sina rättigheter med hjälp av den socialistiska fackföreningsrörelsen.2

Kotilainens tankar hänger samman med de föreställningar om förhållandet mellan arbetaren, arbetsvillkoren, nationen och den korporativa ordningen, som florerat i industrikretsarna i västvärlden under åtminstone hela 1900-talet. Kotilainens brev kan ses som en del av en strävan att med rötterna i dessa idéer hitta och mobilisera ”den vite arbetaren”, som inte skulle känna dragning till socialismen, inte vara intresserad av att organisera sig i strid med arbetsgivarens intressen, och som inom företagen skulle vara arbetsgivarens lojala kumpan. Samförståndet och samklangen mellan kapitalet och arbets-kraften, inte bara i fabrikssalarna, utan i samhället i stort, förblev dock under hela tidsperioden en framtidsdröm för arbetsgivarna.3

Inget av detta var särskilt nytt. Arbetsgivare runt om i den indu-strialiserade världen hade försökt finna hemligheten bakom den trogne och pålitlige arbetaren alltsedan de grundade sin första fabrik. När Kotilainen slog sig ned vid sitt skrivbord, låg 1800-talets pion-järperiod i den nordiska industrialiseringen redan i det förflutna och höljdes av ett sagoskimmer. Den nya generationens ledare sak-nade egna erfarenheter av den. Därför var det möjligt att projicera olika uppfattningar på tidsperioden, såsom föreställningen om det problemfria förhållandet mellan rättrådiga ägare och deras lydiga och fromma arbetare.

Denna idyll som en gång funnits, ansåg man hade krossats i sam-band med att den socialistiska arbetarrörelsen uppstod. Ur indu-striledarnas synvinkel hade arbetsplatserna förvandlats till slagfält för strejker och blockader och det tycktes inte finnas någon hejd på arbetarrörelsens radikalisering. Från socialismen var steget kort till bolsjevismen och ett beslagtagande av produktionsmedlen i sam-hällets namn. I Finland var synsätten ännu extremare än i Sverige. Erfarenheterna från inbördeskriget 1918, då arbetarna tog till vapen mot sina arbetsgivare, var så omvälvande att det gav nytt bränsle åt projektet att en gång för alla stöpa om arbetarna och arbetsmarkna-den i en ny form. Liksom många av sina gelikar hade även Kotilainen

Demokratins framgångshistoria? 191

och hans brevvän Gösta Serlachius deltagit i inbördeskriget på den vita sidan. Efter att Serlachius hade återvänt till sitt hem i Mänttä tog han som målsättning att skapa ”en ny, sund generation av arbetare”.4

För att se till att det framdeles skulle råda fred på arbetsplatserna och i riket, räckte det inte med en ytlig förändring av förhållan-dena på arbetsmarknaden. Arbetarnas hela sinnelag måste stöpas om genom en energisk och målmedveten satsning på deras fost-ran. Samtidigt måste den socialistiska arbetarrörelsen brytas sönder genom att skapa alternativa arbetarorganisationer med allt från fack-avdelningar till idrottsföreningar. Finland, skakat av de omvälvande upplevelserna under världskriget, blev scen och laboratorium för denna samhälleliga fostringssatsning. Nästan vad som helst tycktes möjligt och nästan vilka metoder som helst stod till förfogande. Ifall det lyckades, skulle projektet oundvikligen leda till en förnyelse av hela samhället, en nationell revolution, lik den som den finske lära-ren Martti Pihkala drömde om redan under vårvintern 1918, mitt under brinnande inbördeskrig:

Är detta, denna vår under världskriget unika och alldeles särskilda kamp för att skapa ett vitt och rent Finland, ett förebud om att vi genom striden också gör vårt folk vitt och fritt, så att det än en gång renat, ädelt och kraftfullt ska få se Gud?5

Man hade inte behövt bry sig närmare om Kotilainens, Serlachius och Pihkalas tidsmässigt åtskilda uttalanden om det inte varit för att de alla tre under mellankrigstiden kände varandra och tillsam-mans arbetade för projektet att skapa den nya arbetaren. Åsikterna de uttrycker är dock en del av en större helhet. Den helheten hade i slutet av 1920-talet redan konkretiserats bland industriledarna i form av övervägda, målmedvetna motåtgärder mot arbetarrörelsens verkliga och förmodade målsättningar.6

Kärnan i kampanjen var ett anfall på bred front mot den socialis-tiska fackföreningsrörelsen och de marxistiska och kommunistiska kulturella hot man trodde att dolde sig bakom den. I samband med frontanfallet knöt industrins ledning av omständigheterna påkallade taktiskt och ideologiskt motiverade förbund med organisationer och aktörer, såsom Pihkala. Även i andra industrialiserade länder, och i länder som höll på att industrialiseras, gjordes under mellankrigs-


tiden liknande försök att bryta den vänsterorienterade arbetarrörel-sens inflytande och radikalt förändra spelreglerna på arbetsmarkna-den. Grannlandet Sverige hade i detta hänseende redan länge legat före Finland och beprövade metoder kunde därför selektivt tas i bruk i Finland.7

Vid samma tid åtnjöt en annan ideologisk inriktning stor popu-laritet i västvärlden. Den hade sina rötter i antiliberalismen och extremnationalismen och strävade efter en nationell pånyttfödelse. Efter att rörelsen under ledning av Benito Mussolini nått framgång i 1920-talets Italien, började man kalla politiska rörelser med detta slags teman för fascism. De fascistiska tänkarnas och rörelsens cen-trala, stora målsättning var att skapa en helt ny typ av arbetare, en ny arbetsmarknad, ett nytt samhälle – och en ny människa.8

I denna strävan fann fascisterna och industriledarna i många län-der varandra. Bland industrialisterna fanns det under mellankrigs-tiden många som åtminstone inte privat gjorde något för att dölja sitt mål att fostra en ny arbetare och skapa en ny arbetarorganisation i stället för den vänsterorienterade arbetarrörelsen. En del arbetsgivare kom också under denna tid att arbeta målmedvetet för att förverk-liga detta. Därför måste man fråga sig vilken relationen var mellan de praktiska försöken att fostra en ny arbetare, samhälls synen inom de fascistiska och extremnationalistiska rörelserna, samt visionen om den nya människa och det nya samhälle man vill skapa.

De fascistiska rörelsernas program begränsades inte bara till att lösa frågor som rörde arbetsmarknaden, utan tog också sikte på en samhällelig och nationell revolution. Arbetsgivarna, strejkbrytarna och fascister såsom Martti Pihkala, som drivit mer omfattande poli-tiska målsättningar, befann sig i invecklade inbördes beroendeför-hållanden. Delvis var det fråga om samma personer. Om någon av parterna hade dragit sig ur samarbetet hade det kraftigt påverkat de andra, och hela uppbyggnaden hade riskerat att rasa samman. Detta skedde också slutligen i Sverige och Finland vid ungefär samma tid-punkt, men av olika orsaker. Situationen i Finland var annorlunda också för att landet nyss blivit självständigt och man fortfarande sökte formerna för de statliga institutionerna och den nya politiska kulturen. Senast i början av 1920-talet var det ledande skiktet inom industrin hur som helst med och påverkade republikens samhällsut-


veckling och kanaliserade pengar till kandidater som såg till närings-livets intressen.9

Mellankrigstiden skulle visa att demokratiska system inte var osår-bara eller omöjliga att kuva. Så inte heller de nordiska demokratierna. Därför är det viktigt att fästa uppmärksamhet också vid de processer som inte förverkligades, hur de utvecklades och vilken potential de hade. Hur förhöll sig Nordens främsta kapitalister egentligen till folk-styret under den europeiska fascismens glans dagar? Hur kan man förklara deras positionering och tidvis täta kontakt med fascisterna och nationalistiskt sinnade radikala rörelser samt den samhällssyn som var rådande inom dessa kretsar? Har den nordiska demokra-tins framgångssaga en parallellberättelse som skulle förtjäna mer uppmärksamhet?

Demokratins drivkrafter

Det är sannolikt att vi, som i Finland upplevat åren 1917 och 1918, bedöma ställningen i Sverige annorlunda och allvarsammare än svenskarna själva.10 P. H. Norrmén, 1931

P. H. (Pehr Henrik) Norrmén var en finlandssvensk bankdirektör och journalist, som även var känd som en aktiv ekonomisk-politisk opi-nionsbildare på båda sidor om Bottniska viken. I Norrmén möttes en nationalistisk, politisk aktivism och en konservativ högeroriente-ring, som inte kunde smälta en ”… målmedveten, påträngande, makt-hungrig socialdemokrati” i någon form. Från att ha varit traditionellt högerorienterad utvecklades Norrmén till att bli en bakgrunds figur för den finlandssvenska fascismen. Detta skedde genom diskussions-klubbar, inofficiell politisk verksamhet, och så småningom genom att han i dagstidningarna allt mer öppet uttryckte stöd för Hitlers politik. Karriären fick sitt definitiva slut när han segnade ned på Rönninge tågstation i Sverige vårvintern 1946. Till Sverige hade Norrmén kom-mit i det närmaste som flykting, rädd för åtal eller förföljelser på grund av sin politiska verksamhet i Finland.11

Norrméns ekonomisk-politiska tankesätt kom ur en lång tra-dition, ur den snabba industrialisering både Sverige och Finland


upplevt under 1800-talet, med dess krav och lärdomar. Som central tjänste man inom skogsindustrins arbetsgivarorganisationer hade han en stark koppling till branschens finska och svenska toppledare, som under mellankrigstiden bildade en anmärkningsvärt enhetlig grupp. Den viktigaste förenande faktorn var det svenska språket, som var modersmålet för nästan alla finländska skogsindustri ledare. En annan faktor var gemensamma intressen och gemensamma marknads organisationer, där man möttes både som konkurrenter och kolleger. Viljan att begränsa en inbördes ”skadlig” konkurrens var en central anledning till att de samnordiska Scan-kartellerna bildades i början av 1920-talet. Med hjälp av dem fördelades mark-nadsandelarna och priserna kontrollerades sinsemellan av svenska, norska och finska producenter till nackdel för utländska köpare och konsumenter.12

Sveriges industriella bas var bredare och mer mångskiftande än Finlands, som låg efter Sverige redan i starten. I Finland växte skogs-industrin till att bli den regerande branschen inom industriproduk-tionen, och skogsindustrins produkter blev definitivt trumfkortet i Finlands export. Bakom framgången låg framför allt en riklig fors-kraft, billig träråvara och billig arbetskraft. Forsarna, som fått brusa fritt, dämdes upp för att producera kraft åt sågarna, träsliperierna och cellulosafabrikerna. Framställningen av cellulosa vidareföräd-lades på ort och ställe till papper, papp och kartong. Eftersom hem-mamarknaderna i både Finland och Sverige mättades snabbt, måste överskottet kunna exporteras. Geopolitiken och världsekonomin blev styrande faktorer, som också utgjorde grunden för den poli-tiska kulturen inom arbetsmarknadsrelationerna.13

Geografin gjorde att Finland och Sverige valde olika vägar i fråga om ekonomin och exporten. De svenska fabrikörerna hade lättare tillgång till västra Europa och den atlantiska handeln. Fraktkost-naderna på skogsprodukter från Sverige till Västeuropa var lägre än vad de var från Finland, som tyngdes av en längre sjöresa och svåra isförhållanden. De finska producenterna riktade därför in sig på det ryska imperiets mer lättillgängliga marknad. Där åtnjöt Fin-land i stället många konkurrensfördelar. Finland var en självstyrande del av det ryska riket och hade därför förtur vad gällde imperiets tullpolitik jämfört med utländska konkurrenter. Finland förbands


dessutom med det ryska järnvägsnätverket genom samma rälsmått som det ryska, vilket gjorde att de finska industriprodukterna kunde köras direkt till de ryska köparna utan onödiga av- och pålastningar. Finländarna lyckades aldrig helt neutralisera de konkurrensfördelar Sverige hade i fråga om exporten till väst på grund av sitt geografiska läge, medan det instabila läget i Ryssland orsakade fluktuationer i de egna exportutsikterna.14

Relationen till Ryssland var den största geopolitiska skillnaden mellan den finska och den svenska skogsindustrin. Det speciella för-hållandet som granne till Ryssland var emellanåt både lockande och givande för den finska exportindustrin. Ryssland hade dock politiskt sett en tendens till ytterligheter och dess marknader fluktuerade. Ett aldrig tidigare skådat år av tillväxt och ökat välstånd följdes av revo-lutionen och det ryska inbördeskriget, som gjorde att marknaderna kraschade. Mest led de finska producenter som på grund av kriget hade riktat in hela sin export på Ryssland.15

Det ryska inbördeskriget och sovjetregimens maktövertagande efter händelserna år 1917, gjorde den tidigare konstellationen med Ryssland omöjlig under en lång tid framöver. Där Sveriges industri kunde fortsätta som förut, innebar mellankrigstiden i Finland en period av omorientering som, om den hade fortsatt längre, hade kunnat få bestående följder. Nu blev perioden för kort och Rysslands svaghet alltför övergående för att orienteringen västerut och tilltron till det internationella samarbetet skulle bli en bestående strategi för Finland under mellankrigstiden.

Ur geopolitisk synvinkel skilde sig Sverige från den nybildade republiken Finland också på ett annat viktigt sätt. Forskarna Berg-Schlosser och Mitchell har i sin analys av mellankrigstidens aukto-ritära regimer framhävt att både gamla och nya nationalstater hade två grundlösningar för att definiera nationen: den mättade och den omättade nationen. Antingen måste begreppet nation utsträckas till att omfatta alla existerande etniska och kulturella grupper inom riket (oversized state), alternativt måste det finnas en strävan att utvidga dess territorium till att omfatta den föreställda nationens alla element (undersized state). År 1918 var Sverige vad gällde grän-serna en gammal och etablerad nationalstat. Trots att unionen med Norge nyligen strandat, var Sverige en mättad nation utan bety-


dande anspråk på områden utanför sina gränser. Nationen kunde också byggas, såsom fallet var i Finland, genom en lösgöring, där en etnisk eller kulturell grupp strävar efter att lösgöra sig från den existerande nationen, antingen för att ansluta sig till en annan eller för att bli självständig.16

Den finska nationalismen hade dock redan formats av föreställ-ningen om den omättade nationen. Under mellankrigstiden fram-hävdes därför uppfattningen om en förminskad, stympad finsk natio-nalstat. Målet var ett Stor-Finland, som skulle omfatta närområdets alla finskbesläktade nationaliteter, i enlighet med vad Martti Pihkala hade skissat upp redan våren 1918:

Vi måste skapa ett helt Finland, i stället för ett ”svenskt” Finland, eller ett ”ryskt” Finland, ett finskt Finland. Vi får inte tillåta att vårt lands västra delar någonsin mer behärskas av en svensk, liksom vi heller inte får tillåta att landets östra delar någonsin mer styrs av en ryss … Bara ett helt Finland, fritt från främlingskap, kan vara tillräckligt starkt för att garantera vårt folk en ostörd fred.17

Pihkalas syn på ett Finland där ”ingen främmande granne … [inte] i någon form … [har] någon makt överhuvudtaget” hade sin bakgrund i nationalisternas drömbilder och kompletterades med en auktori-tär aggression mot utomstående och minoriteter. Yttre makt kunde endast uppnås genom intern enighet, vilket fick ultranationalister som Pihkala att intressera sig för den korporativa samhällsmodellen. Målet att ena folket, och det korporativa systemet som löste interna meningsskiljaktigheter och jämnade ut kapitalismens överdrifter, stödde varandra och var två oskiljaktiga delar av samma helhet.18

Pihkala sökte nationell pånyttfödelse vid en tidpunkt då den ver-kade ligga mer inom räckhåll än någonsin förut. I sin mest åter-hållsamma version skulle Stor-Finland skapas genom att delar av Sovjet-Karelen införlivades med Finland. I sin mest radikala utform-ning skulle Stor-Finland även omfatta Estland och Kolahalvön samt norska Ruija (Finnmarken) och delar av Sveriges Västerbotten som beboddes av finskspråkiga. Detta innebar att man vid behov skulle leda in Finland i en territoriell konflikt med de nordiska grannlän-derna. Fredsfördraget i Dorpat 1920 satte stopp för den finska sta-tens inblandning i geografiska utvidgningsprojekt, men fick dock


inte de ivrigaste anhängarna av ett Stor-Finland att helt ge upp sina drömmar. De bidade sin tid.

De finska skogsindustriledarna var alla veteraner från Finlands inbördeskrig. De hade sett sina arbetare ta till vapen i en revolution som hotat inte bara deras omedelbara ekonomiska intressen, utan också i vissa fall deras liv och hälsa. Upplevelserna från inbördes-kriget blev den stora och avgörande faktor som kom att skilja den mellankrigstida generationens industriledare från deras svenska kolleger och att även på ett mentalt plan föra dem in på olika lin-jer. Motiveringar till den hänsynslösa och kompromisslösa arbets-marknadspolitiken i Finland fanns i hög grad i erfarenheterna från inbördeskriget. Kanske var det just därför den europeiska fascismens visioner om ett harmoniskt samhälle och en korporativ stat kändes mer lockande i Finland än i Sverige. Ideologier som ville utplåna klasskampen och internationalismen skulle leda till en alltför stark liberalisering och i sista hand till socialism. De måste kväsas genom att skapa en stark nationell gemenskap. Inom ramen för den skulle den efterlängtade produktionsfreden äntligen kunna uppnås.19

Det nordiska folkstyret och fascismens utmaning

Går det att skapa en sund urladdning för den hemliga kraften hos den mer upplysta delen av den kroppsarbetande klassen och rikta in den på allmännyttiga uppgifter? Eller måste den fortsatt hållas fängslad så att trycket bara växer och alltmer utvecklas till en samhällsfientlig kraft? Kan ingenjörskåren, som tämjt elden att betjäna ångpannorna och lett forsarnas vilda svall in i turbinernas labyrinter, även leda in denna kraft på rätt spår så att den skapar värderingar i stället för att ödelägga dem?20 Bertil von Alfthan, 1923

Friherre Bertil von Alfthan var en aktiv aktör inom såväl industrin som pressen. Han var diplomingenjör, utbildad i Tyskland, och som korrespondent för Chicago Tribune gjorde han på 1920-talet sin egen analys av samhällets utveckling och samtida tillstånd. På 1930-talet hörde han tillsammans med P. H. Norrmén till kretsarna kring den finlandssvenska radikala nationalismens centrala språkrör Svensk Botten. Alfthan ansåg att man borde anta ett reformsystem


där samhällets uppgift bara var att koordinera det nationella livets olika aspekter. Under ledning av organisatörer och företagare skulle nationen organisera sig så att jämvikt mellan produktion och kon-sumtion kunde uppstå.21

Som teknologie doktor arbetade Alfthan också för näringslivet. Han var välbekant med industribranschens ofta uttryckta önskan om en harmonisk arbetsmiljö och ingenjörsvetenskapliga sätt att påverka människosinnet i önskad riktning. Alfthans postkapitalistiska idéer skilde sig inte särskilt mycket från de samtida strömningarna inom de antiliberala samhällsvisionerna. Den centrala målsättningen för dem alla var samhällsfred, harmoni mellan arbetare och arbetsgivare. Politiken, och särskilt partipolitiken, ansågs utan undantag som vär-delös, som något som genom konflikter underminerade den levande kraften hos folket och som man måste göra sig av med. Endast ett enat folk kunde förverkliga sitt egentliga mål: att skapa en stark och territoriellt mättad nationalstat.22

Känslan av att nationen behövde förnyas, eller till och med födas på nytt, var inte unik endast för tänkare som Alfthan. Centralt för de fascistiska rörelser som uppkom efter världskriget var en längtan efter vad man föreställde sig var ett enklare och mer anspråkslöst förflutet. På det måste framtiden byggas, efter att man befriat sig från den moderna världens gissel, som bestod av allt från könssjuk-domar till kubism och bolsjevism. Återgången till den harmoniska till varon hotades dock hela tiden av förfallets krafter. Dessa kunde endast övervinnas genom en revolution, och för att lyckas med den behövdes driftighet, hänsynslöshet och vid behov även rått våld mot verkliga och inbillade fiender. Detta var kärnan i den fascistiska ideo-login – en återgång till en ren, rättvis och ärlig gemenskap som bara kunde nås genom revolutionens pånyttfödande kraft.23

Den fascistiska samhällsanalysen byggde på en uppfattning om ett pågående förfall som undergrävde samhället. Man ansåg att denna kris kunde få ödesdigra följder. Om dess framfart inte stoppades, skulle konsekvensen vara en kulturell och samhällelig kollaps. Bote-medlet var en nationell eller samhällelig revolution, menade alla de som kan räknas som fascistiska tänkare. En dylik revolution ansågs återskapa den hotade koherensen eftersom den skulle göra slut på inbördes konflikter och i praktiken leda till uppkomsten av ett nytt


samhälle och en ny människa. Ur den inre enigheten skulle en sam-hällelig styrka växa fram. Med hjälp av den skulle den nationella sta-ten till slut också nå den oundvikliga yttre makten. När det gällde valet av metoder var de rörelser och privatpersoner som drev dylika ideologier utan undantag radikala: eftersom faran upplevdes som konkret och alltomfattande, ansåg man våld vara godtagbart, ofta även oundvikligt för att kunna nå dit man ville. Alla fascistiska teo-retiker hämtade stöd för sina tankar ur antiliberalismen och antiupp-lysningen. Styrelseskick som byggde på rättsstaten eller parlamen-tarismen, typiska kännetecken för den liberala statsmodellen, sågs i dessa kretsar inte som livsnödvändiga begränsningar av makten, utan snarare som hinder som måste röjas undan för att den friska nationella gemenskapen skulle kunna födas.24

Historikern Victor Lundberg, som har forskat i de svenska fascis-tiska rörelserna, skriver:

Fascism kan definieras som ett ultranationellt och radikalt, ideologiskt och mytologiskt, komplex som manifesterar konkreta, politiska och revolutionära maktanspråk, tar sig klassöverskridande, militariserade och aggressiva sociala uttryck, och vars ursprung är oskiljaktigt rela-terat till mellankrigstidens borgerliga europeiska samhälle och dess erfarenheter.25

Den fascistiska samhällsvisionen byggde på en auktoritär grund med disciplin och ordning och hade som syfte att avlägsna alla intres-sekonflikter i samhället. Metoden blev korporativismen, som blev veder tagen på 1920-talet och som byggde på att intressekonflikter skulle lösas innanför det korporativa systemet under en stark ledare, inte genom partipolitik.26

Tankarna på ett korporativt samhälle och en auktoritär – eller åtminstone mer auktoritär – stat var inget som sysselsatte enbart fas-cisterna under mellankrigstiden, utan idéerna vann genklang också i andra politiska falanger. En del av anhängarna, såsom ägaren och vd:n för Lojo Kalkverk Ab, Petter Forsström, var öppet fascister. Andra, såsom Gösta Serlachius, ställde sig aldrig öppet politiskt bakom de nationellt sinnade radikala. Att man delade deras åsikter kom fram indirekt: till exempel i form av inofficiellt finansiellt stöd, eller genom deltagande i projekt via olika bulvaner.


Det avgörande är ändå inte personliga offentliga bekännelser eller den officiella bilden, utan blicken måste vändas mot den praktiska politiken och dess innehåll, såväl lokalt som riksomfattande. De fascistiska rörelserna måste granskas i sina rätta kontexter för att kunna reda ut vilka som egentligen stödde dessa rörelser och av vilka anledningar? Skälen kunde vara mycket olika och kopplingarna till de fascistiska tänkarnas centrala begreppsapparat var ofta ytliga eller motstridiga. Jag vill ändå hävda att det för att beskriva fascis-mens inflytande är meningsfullt och nödvändigt att under begrep-pet fascism behandla såväl individuella som organisatoriska ideo-logier och värderingar.27

Under industrialismens tidevarv hade arbetarbefolkningen visat sig vara en oumbärlig, men också besvärlig kompanjon för fabriks ledarna. Den representativa demokratins och det allt större väljarunderlagets intåg i politiken under 1800-talet medförde en omvälvning också i relationen mellan kapitalet och arbetskraften. Arbetarbefolkningens politiska engagemang startade i den socialis-tiska fackförenings rörelsen och bland vänsterpartierna. Marxismen och socialdemokratin utgjorde den intellektuella kärnan också i den finska och svenska arbetarrörelsen på 1900-talet. Att få med sig arbe-tarmassorna var enligt Victor Lundberg en ovillkorlig förutsättning för vilken som helst politisk organisation som siktade på att bli en massrörelse. Fascisterna behövde ofrånkomligen arbetaren för att genomföra sin revolution.28

Mussolinis statskupp i Italien hade föregåtts av en kampanj som byggde på mobilisering av massorna, hot och våld. Att vinna massor-nas popularitet blev också det centrala målet för Adolf Hitlers rörelse under det decennium som följde efter det misslyckade kuppför söket 1923. Eftersom man eftersträvade en massrörelse var det naturligt att de fascistiska rörelserna vände sig till arbetarna. Den potentiellt starkaste politiska kraften ansåg man att dolde sig i de arbetande massorna.29

På grund av sina auktoritära och antidemokratiska visioner utgjorde de europeiska fascistiska rörelserna utan undantag ett hot mot de demokratiska systemen. Arbetsgivarna såg däremot en potential i de fascistiska folkrörelserna, eftersom de kunde vara ett alternativ till de socialistiska fackföreningsrörelserna. Motiven för


att stöda de fascistiska rörelserna och organisationerna kring dem varierade från ideologiska skäl till att kortsiktigt taktiskt alliera sig, eller så handlade det mest om att skydda sina egna intressen. Strä-van efter att vinna massornas gunst med stöd av den ekonomiska eliten var ändå ett trovärdigt sätt för de fascistiska rörelserna att nå makt; även i Norden byggde det potentiellt farliga hos rörelserna på denna kombination.

Den revolutionära socialismens frammarsch verkade utgöra ett farligt fenomen i Finland efter inbördeskriget och i Sverige efter rösträttsreformen. Även om proletariatet inte grep till vapen över-allt, kunde den obegränsade rösträtten ändå slutgiltigt förändra det politiska landskapet. I Finland hade man redan upplevt ett beväpnat kuppförsök och därför var systemet i republiken Finland efter inbör-deskriget uppbyggt för att hindra ett nytt uppror. Socialismen måste stoppas, och även om det inte gällde ett direkt kuppförsök, måste åtminstone de ekonomiska fördelar man nått genom hårt arbete skyddas. Situationen i Finland efter inbördeskriget verkade fram-för allt kunna garantera en slutgiltig seger över socialismen och den socialistiska arbetarrörelsen.

Därför blev den italienska fascismens framgångar under 1920-talet ett hett ämne bland alla som oroade sig över socialismens frammarsch. Man undersökte, beundrade och efterapade Musso-linis fascism. Depressionen i slutet av decenniet undergrävde på nytt förtroendet för den traditionella liberalismens förmåga att lösa de ekonomiska problemen och skapa tillräckligt välstånd för alla. Vid samma tid nådde Hitlers ultranationalistiska parti makten i Tysk-land, medan fascismen i Italien redan hade befäst sin ställning. Kan-ske vägen till framtiden faktiskt gick via de nya rörelserna, som dröp av nationell självkänsla och var färdiga att ta till radikala åtgärder?30

Lenin och Mussolini hade dominerat 1920-talets politiska fantasi-landskap. Under det därpå följande decenniet var det Stalin och Hitler som dominerade. Efter de lyckade statskupperna i Italien och Tyskland, före Abessinienkrisen och innan Hitler inledde sina externa aggressioner, åtnjöt alternativa politiska teorier i början av 1930-talet sin största popularitet. I Förenta staterna uppfattade många Franklin D. Roose velts New Deal, och de statliga ekonomiska inter-ventioner den innefattade, som ett steg i rätt riktning för att röja


undan det demokratiska systemet till förmån för en amerikansk fascism. I januari 1934 sade sig Mussolini med ”stort intresse” följa Roosevelts ”amerikanska försök” att med direkt statlig intervention ingripa i den ekonomiska verksamheten.31

Också i Norden väckte de radikala fascistiska och sovjetkom-munistiska försöken att stöpa om samhällena både förståelse och beundran, oberoende av ideologisk övertygelse. Studenten i filosofi, Matti Kuusi, skrev i det första numret av den radikala nationalistiska tidskriften Suomen Heimo år 1936:

Det sovjetiska Rysslands målmedvetna frigörelse från Västeuropas överkultur var till sina proportioner en världshistorisk akt. I all sin för-skräcklighet fråntar inte ens förlusten av miljontals människoliv dess betydelse i all dess genialiska storslagenhet och ändamålsenlighet. I Moskva har man kanske mer ”morgondag” än i något av Europas nuvarande centrum.32

Den marxistiska historieforskningen har ansett frågan om kapitalets relation till den fascistiska ideologin och de fascistiska rörelserna utredd sedan länge. Inom det marxistiskt inspirerade tänkandet har fascismen i praktiken varit synonym med arbetsgivarnas intressen – kapitalismens yttersta form och uttryck. Analysen har tvingat in fascismen och fascisterna själva i en passiv roll, där de i slutändan bara spelar den ofrivilliga rollen av betjänter till någon mäktigare. ”Hur autonom den [fascismen] än verkar”, skriver fascismforskaren och historikern Roger Griffin,

är den [för marxisterna] oskiljaktigt förknippad med försvaret av den borgerliga eliten och storkapitalet, som riktar sig mot de revolutionära socialisternas försök att genomföra djupgående förändringar ifråga om social rättvisa genom en omdisponering av egendom och makt.33

Som så ofta ter sig verkligheten mer motstridig och mångfacetterad. Inom den europeiska samtidsdebatten anade man redan att storkapi-tal låg bakom de fascistiska rörelserna. Det märktes till exempel när den betydelsefulle tyske industrialisten, maskinverkstadsmagnaten Ernst von Borsig från Berlin, började understöda Hitlers national-socialistiska rörelse redan i början av 1920-talet, långt före dess poli-tiska genomslag. Borsig ansåg att Hitler var ”en man som genom sin


rörelse kunde minska samhällsklyftorna genom att uppväcka natio-nalkänslan hos arbetarklassen”.34

Hitlers rörelse lockade ändå inte automatiskt till sig andra stora namn inom näringslivet. Bland industrialisterna ansåg man dock att demokratin var kraftlös, massornas politik kändes främmande och hotfull, och den gryende socialstaten med sjukförsäkringar och andra socialförmåner uppfattades som förslöande. Industriarbets-givarna i Tyskland hade redan länge motsatt sig statens inblandning i arbetsmarknadskonflikter och fackföreningars och andra utomstå-endes intrång i företagsledarnas sätt att leda sina företag. Trots det förblev de flesta åtminstone motvilligt lojala till det weimarska syste-met. Den tyska demokratins undergång var inte en följd av att infly-telserika personer inom näringslivet aktivt skulle ha eftersträvat den med hjälp av fascismen. Före Hitlers politiska genombrott år 1933, lyckades rörelsen bara locka till sig en enda industriledare av högsta rang, Fritz Thyssen. Efter genombrottet gav den industriella eliten dock efter för Hitlers diktatur med förvånansvärt lite motstånd.35

Ledarna inom Tysklands näringsliv fascinerades av national-socialismens sturska nationalism och hoppet om att den skulle kunna bryta ner socialdemokraterna och de socialistiska fackför-bunden. Hitler sade det som många av dem tänkte: om demokratins tidevarv fick fortsätta, skulle det privata företagandet så småningom bli omöjligt. Demokrati och liberalism skulle ofrånkomligen leda till seger för socialdemokratin och kommunismen. Enligt Hitler grundade sig affärsvärlden på starka personligheters personliga ledarskap, och för att deras makt skulle återställas måste demokra-tin, parlamentarismen, partiväsendet, fackföreningsrörelsen och vänstern ge vika.36

Detta motsvarade den uppfattning som Gösta Serlachius och andra företagsledare, som ägde sina bolag, hade om sin position i företagen; Serlachius hade under hela sin karriär visat sig vara en auktoritär företagsledare som blev frustrerad av att tvingas förhandla med arbetarna. Från sin höga position gav han order och hämnades på strejkande genom att svartlista dem, men någon synlig iver över fascisternas eller de ultranationella rörelsernas arbetsmarknads- och företagsledningsrelaterade teman visade han aldrig. Liksom kol-legerna i Tyskland inspirerades de nordiska företags ägarna av de


auktoritära rörelsernas teorier om ledarskap, eftersom de stämde väl överens med den i samtiden populära företagsamhetsideo login (Unternehmertum) och erbjöd en motvikt till interventionssträvan-den i fackföreningsrörelsen och i de socialstater som var under upp-byggnad.37

Strejkbrytarna

… det blir bara pannkaka … av det här landet om vi inte snart hittar formen. Minnet av vad vårt lands stupade hjältar offrat fördunklas, invalider som deltagit i frihetskampen … diskrimineras och arbets-föra terroriseras på arbetsplatserna. Att försvaret är försvagat börjar bli en för störande taktik, en politisk språngbräda för partierna. Och till råga på allt står ryssarna på andra sidan gränsen och lockar raljerande på den i vårt land fortfarande tilltagande skaran av inhemska ”tavarit-scher”, som inte bara hotar vår tro, utan också förbereder både lands- och statsför räderi.38 K. V. Huhtala 1927

År 1929 innebar ett genombrott för den finska nationalistiska radikalismen i dess försök att skapa en massrörelse. Tecken på mobi-lisering hade funnits sedan slutet av decenniet och ett av de vikti-gaste var Satakuntabon, bonden K. V. Huhtalas initiativ för att få veteranerna i inbördeskrigets vita armé att organisera sig på riks-nivå. Arbetets frihet och stopp för den ”förföljelse frontsoldaterna utsatts för” på arbetsplatserna blev centrala teman för Frihets krigets Front mannaförbund, som 1929 blev en riksomfattande organisa-tion.39

Arbetsgivarnas intressen innehade överlag en nyckelposition. Den lösa organisation som blev känd som Lapporörelsen föddes under olika skeden vid slutet av år 1929 och under våren 1930. Det var betecknande att centrala näringslivsaktörer som pappersfabrikanten Rafael Haarla och gruvmagnaten Petter Forsström var med genast från början. På grund av deras inflytande inkluderade den kortvariga föregångarrörelsen Suomen Lukko (Finlands lås) arbetspolitiska mål såsom betonandet av arbetets frihet, vilket kom från arbetsgivare på båda sidor av Bottniska viken, liksom en stark politisk strävan att sätta stopp för överträdelser mot arbetsfreden.40


Om man ska tro Forsström och Haarla var situationen redan mer än oroväckande . ”De män som vill hålla fast vid sin medborgerliga frihet och arbetsrätt blir jagade och stenade av en hop karlar”, skrev Haarla år 1929. ”Det är tydligt att polismakten ensam inte klarar av att garantera arbetsfreden om inte arbetsgivarna handlingskraftiga och enade … börjar skydda sina arbetare mot anfall från kommunis-terna.” Haarla hade redan i samband med detta begärt det som lite senare blev en av Lapporörelsens centrala målsättningar: att kom-munisterna skulle hindras från att ställa upp i val, att Finlands lands-organisation, som tagits över av kommunister, skulle läggas ned, samt att arbetsrätten för ”skyddskårister och andra som deltagit i frihetskriget” skulle garanteras.41

Vid decennieskiftet 1920–1930 verkade det överlag finnas fog för dylika råd. Till följd av depressionen steg arbetslöshetssiffrorna, vil-ket skapade oro och politisk instabilitet också i Sverige. Klimax nåd-des i samband med sågverksarbetarnas strejk i Ådalen i norra Sve-rige i maj 1931, då polisen öppnade eld mot demonstranterna och fem personer dog. Samma år avslöjades en revolutionär organisation kring general Bror Munck af Fulkila, bestående av radikala natio-nalister som motsatte sig kommunismen. Även Sverige verkade gå mot en utdragen period fylld av vänsterinitierade oroligheter som bottnade i arbetskonflikter, och från icke-socialistiskt håll hot om att ta över halvmilitära organisationer.42

För tänkare såsom P. H. Norrmén handlade konflikten om en världsomspännande kamp mellan arbetsgivarnas ”borgerliga sam-hälle” och socialister i olika förklädnader. En konflikt som höll på att bli en öppen strid. ”[D]et går väl sällan en vecka”, skrev Norrmén i efterglöden av händelserna i Ådalen 1931, ”utan att tidningstelegram-men från någon del av världen har att omtala våldsamma samman-stötningar mellan demonstranter och polis eller militär, med döda och sårade å ömse sidor.” Det var knappast en slump att de finländska arbetsgivarnas satsning på nya arbetare och nya arbetsgemenskaper nådde sin höjdpunkt under 1930-talets första år. Finland och Sverige rörde sig dock i otakt mot okända mål. Tydligast framgår detta av den politiskt kanske mest laddade verksamheten som riktades mot den socialistiska fackföreningsrörelsen, nämligen strejkbryteriet.43

Vad gällde strejkbryteriet, liksom även industrialiseringen och


urbaniseringen, låg Sverige före Finland och var bättre organiserat. De svenska strejkbrytarorganisationerna hade börjat ta form redan i slutet av 1800-talet. De tidiga strejkbrytargrupperna och -organisa-tionerna präglades av ett religiöst motiverat motstånd mot socialis-men. De lokala föreningarna skapade nätverk för sina medlemmar, som kunde ge ömsesidig hjälp och förmedla arbete. Att strejkbry-tarorganisationer varit närvarande som en part i arbetsmarknads-konflikter har hört till vardagen alltsedan generalstrejken 1909. I Finland följde man med strejkbrytarnas verksamhet och organisa-tionerna noterades. Den i Stockholm verksamma De oorganisera-des förening hade skickat medlemmar till Finland redan 1911 för att bryta strejken inom bokbranschen.44

Men fastän Sverige, sett till invånarantal och mängden industri-arbetare, hade fler arbetare verksamma inom strejkbrytarorgani-sationer, saknade verksamheten centralisering och riksomfattande styrning. I Finland var det efter inbördeskriget möjligt att förbättra den svenska modellen. Såsom fallet var också med andra teman som industriledningen ansåg viktiga, fanns i början av 1900-talet beprövade modeller för den nordiska strejkbrytarverksamheten att hämta i storkapitalismens banbrytarland, Förenta staterna. De nor-diska industriledarna förstod att följa utvecklingen i Förenta sta-terna och där söka tankar som kunde tillämpas också i Norden. En av dem, Gösta Serlachius, hade 1903–1904 gjort en lång studieresa över Atlanten till världsutställningen i Saint Louis och pappers- och maskinfabrikerna i nordöstra Förenta staterna.45

Resan erbjöd goda möjligheter att diskutera arbetsmarknadspoli-tiska frågor med de amerikanska kollegerna. Strejkbrytarverksamhe-ten var vid denna tidpunkt en etablerad del av det nord amerikanska arbetslivet. ”Strejkbrytarkungen”, Jack Whitehead, hade redan gjort en imponerande karriär inom Pennsylvanias stålindustri, blivit natio-nell kändis och pensionerat sig 1901. Whiteheads affärsmodell hade kopierats flitigt och var ett ämne journalisterna gärna skrev om. En studieresenär som Serlachius kunde antingen genom tidningar eller via sina diskussionspartner även bekanta sig med nya namn inom branschen, såsom James Farley, vars 1902 grundade detektivbyrå i New York hade specialiserat sig på att bryta strejker inom stadens kommunaltrafik.46


Den kommersiella strejkbrytarverksamheten strävade inte bara efter att lösa lokala eller tillfälliga avbrott i arbetet, utan hade utveck-lats till en hel industri mot facklig organisering. Dess andra förgre-ning utgjordes av industriellt spionage riktat mot arbetarna, lik den verksamhet aktörer såsom Farley erbjöd. Under perioden efter det amerikanska inbördeskriget, då industrin växte kraftigt och nya stor-företag grundades, var Allan Pinkertons National Detective Agency det mest kända, men inte det enda företaget inom branschen. Den tjänst de erbjöd var att ”placera hemliga agenter som samtidigt var skickliga mekaniker i vilken verkstad eller fabrik som helst, för att ta reda på om där försiggick organisering [bland arbetarna].” Strejk-bryteri, förebyggande av facklig organisering (union busting) och spionage på arbetstagarna, ledde lätt till våldsamheter, vilket före-tagen inom branschen också var beredda på. Vid tiden för den stora depressionen hade industrispionaget blivit ”en allmän, nästan uni-versell praktik inom den amerikanska industrin.”47

Serlachius resa fick inte omedelbara följder i Finland. Det var först efter en serie hamnstrejker år 1919 som de ledande namnen inom Fin-lands skogsindustriexport, Rudolf Walden, Gösta Serlachius, Walter Ahlström och Jacob von Julin, på Serlachius initiativ i februari 1920 bildade föreningen Exportfred. Syftet med den var att bryta liknande strejker i framtiden. I verksamheten, där modellen hämtades från Förenta staterna och övriga Norden, ville man inkludera ”fosterländ-ska” arbetare som kunde stå i beredskap att med kort varsel ta sig till strejkorter. Föreningens politiska bakgrund och syfte beskrevs kan-ske tydligast av läraren Martti Pihkala som utsågs att leda föreningen. För Pihkala var den ideologiska bakgrunden till strejkbryteriet klar, den byggde på ”den nationella och ideologiska grund som 1918 fick män att resa sig mot en främmande makt”.48

När Pihkala tillträdde som ledare för Exportfred var han redan en erfaren revolutionär och antirevolutionär organisatör, som tidi-gare hade arbetat för bland annat Finlands jägarförbund och skydds-kårerna. Precis som brodern Lauri var även Martti under sin kar-riär intimt förknippad med arbetsgivarorganisationernas kampanj för att skapa produktions- och samhällsfred genom antikommunis-tiskt fostringsarbete under mellankrigstiden. Samtidigt hade Pihkala utvecklats till en förfascistisk intellektuell, som under inbördeskriget


1918 i flygbladet Minkälainen Suomi meidän on luotava? [”Ett huru-dant Finland bör vi skapa?”] hade skissat på hur det ideala samhället skulle se ut. Det var ett puritanskt samhälle byggt på förpliktelser, där man genom rasförädling skulle fostra den blivande, moraliskt rena överklassen. Staten skulle inte bara vara etniskt enhetlig, utan också vara folkets hem. Den ekonomiska elitens plikt var att ta ansvar för arbetarnas välmående och sysselsättning:

En dylik affärsman, en industriutövare, ägare av en större eller mindre gård eller liknande, är ur hela folkets synvinkel en god och trogen tjänare … En sann och samvetsgrann affärsutövare gör allt i sin makt för att förbättra arbets- och tjänstefolkets andliga och fysiska välstånd, eftersom han vet att ju bättre arbetstagarna mår, desto bättre presterar de också.49

Pihkalas tankar passade den industriella eliten bakom föreningen Exportfred mycket väl, för just så här ville de se sig själva. Företag-samhet och fritt ledarskap fick inte begränsas av kollektivavtal eller genom olika skyldigheter som genom lagstiftning lades på arbets-givarna. Industriledarna var mer än villiga att se till framför allt den yrkesskickliga och svårersatta personalens välbefinnande, men tvång passade inte in i ekvationen. Särskilt förargelseväckande var fackförbundens krav på att arbetsgivarna skulle ingå kollektivavtal, eftersom detta hotade den, som man uppfattade det, organiska helhet som utgjordes av företagsägarnas rätt att leda sina företag på de sätt de själva fann bäst. Fri företagsamhet och arbetets frihet blev där-för en av den mellankrigstida företagargenerationens mest använda paroller i västvärlden.50

Bruket av strejkbrytare sågs som en motåtgärd gentemot fack-föreningsrörelsen, för att utomstående inte skulle kunna begränsa arbetarens frihet att arbeta och ledarens frihet att leda. I Förenta staterna hade strejkbryteriet redan tidigt omvandlats till en kom-mersiell tjänst som erbjöds arbetsgivare. En nästan outsinlig reserv av strejkbrytare som var villiga att ta emot nästan vilket arbete som helst till nästan vilken lön som helst stod till buds: nyanlända immi-granter och svarta arbetare. I Norden fungerade den här formeln inte. Den svenska modellen byggde på ekonomiskt understöd som industrierna betalade till organisationerna. Finlands Exportfred upp-


rätthölls däremot av industrin och kostnaderna för verksamheten delades mellan olika arbetsgivarorganisationer.51

Toppåren för den svenska strejkbrytarverksamheten inföll i bör-jan av 1920-talet, då Exportfred just hade inlett sin verksamhet i Finland. Erfarenheterna från Sverige pekade på viktiga skillnader i arbetsgivarkretsarnas syn på strejkbryteri. Arbetsgivarnas central-organ Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) var inte villig att pruta på begreppet arbetets frihet, eller på rätten att vid behov upprätt-hålla den med hjälp av strejkbrytare. De svenska arbetsgivarna hade dock tidigare än de finländska börjat tvivla på hur effektivt strejkbry-teriet egentligen var. Strejkbrytarverksamheten ansågs inte kunna lyckas annat än under gynnsamma förhållanden och strejkbrytar-nas närvaro vid arbetstvister orsakade nästan regelbundet slagsmål och tumult som medförde stora kostnader. Ändamålsenligheten med verksamheten ifrågasattes därför i industrikretsar redan i bör-jan av 1920-talet, då tidskriften Industria föreslog att strejkbrytare bara skulle användas inom de mest strategiska branscherna. Dessa inkluderade överhuvudtaget inte exportbranschen, där strejkbry-teriet uppfattades medföra så stora tilläggskostnader att produkter som exporterades med hjälp av strejkbrytare blev så dyra att de inte gick att marknadsföra.52

Fältet av strejkbrytarorganisationer förblev brokigt under hela mellankrigstiden i Sverige, och ingen riksomfattande och centralt styrd organisation lik Exportfred grundades där. I Finland kunde man efter år 1918 börja på ny kula också vad gällde strejkbrytarverk-samheten och resultatet blev i sin målmedvetenhet mer konsekvent än det svenska exemplet. Sveriges största strejkbrytarorganisation, det på hösten 1923 bildade Centralförbundet för Arbetets Frihet, hade som mest drygt 18 000 medlemmar. I Finland hade Exportfred som mest 34 000 medlemmar.53

En annan strejkbrytarorganisation i Sverige, Svenska Nationella Skyddskåren, var ett praktexempel på hur arbetsmarknads- och identitetspolitiken gick in i varandra på samma markanta sätt som i Finland. Skyddskåren grundades år 1925 av svenska krigsvetera-ner från Svenska Brigaden, som deltagit som frivilliga i det finska inbördes kriget. Efter att de återvänt till sitt hemland från Finland, där de kämpat mot arbetarrevolutionen, utsatte det socialdemokra-


tiskt styrda fackförbundet LO (Landsorganisationen) veteranerna för en blockad. Det gjorde att de ytterligare isolerades och radika-liserades och att det enda arbete de kunde få var som strejkbrytare.

Modellen för skyddskåren kom från det finska systemet med skyddskårer vars medlemmar identifierade sig starkt med inbördes-krigets vita sida och mer specifikt med dess icke-socialistiska, anti-kommunistiska falang. Skyddskåren var redan från starten inriktad på strejkbrytarverksamheten och tanken på att bilda en vit, arbets-villig reserv för att skapa arbets- och samhällsfred, samtidigt som den skulle fungera som en halvmilitär reserv mot de kapningsförsök man antog att vänstern skulle försöka sig på.

Svenska Nationella Skyddskåren blev dock aldrig en massorga-nisation med bred bas och dess medlemsantal översteg aldrig tusen personer. Dess valspråk ”fri rätt till arbete” följde samma linje som arbetsgivarnas. Arbetsmarknadspolitiken uppfattades av båda sidor som en central del av sammandrabbningen mellan socialismen och det borgerliga samhället. ”Det kommunistiska fackförbund som ver-kar under den fackliga rörelsens täckmantel måste stoppas”, formu-lerade den finske fabrikören Rafael Haarla sitt dubbla budskap år 1929. ”Arbetsfreden, liksom skyddskåristers och frihetskrigskämpar-nas rätt att ostört få arbeta, måste tryggas.”54

Kravet på ostört arbete passade arbetsgivarnas intressen per-fekt, speciellt inom pappersindustrin, som ofta utsattes för stör-ningar. Tammerforsaren Rafael Haarla, som hade motsatt sig fackföre ningsrörelsen och kollektivavtal, blev en av de viktigaste krafterna, om inte den viktigaste kraften, bakom Lapporörelsen. Föreningen Exportfred blev däremot inkubatorn för nya förmågor inom Lapporörelsen. Bland annat Lapporörelsens blivande front-figur Vihtori Kosola samt Kustaa Tiitu, som ingick i rörelsens led-ning, inledde sina karriärer under Martti Pihkalas ledning. Kosola konstaterade senare i sina memoarer att strejkbrytandet var ”ett sätt på vilket … det redan bortglömda testamentet från Frihetskriget på en viktig punkt kunde börja förverkligas.” Arbetsgivarnas intressen gick hand i hand med förutsättningarna för en nationell revolution.55

Haarla och många andra industriarbetsgivare i Finland utnytt-jade även andra amerikanska idéer när de drev sina fabriker. Haar-las viktigaste metod var att ekonomiskt kompensera arbetare som


inte gick med i den socialistiska fackföreningsrörelsen. Att locka lokala fackavdelningar bort från den gemensamma fronten genom gynnsamma avtal (sweet deals) var en redan beprövad taktik i För-enta staterna. Haarla introducerade modellen i Finland på 1920-talet och det blev den praxis Träförädlingsindustrins arbetsgiva-reförbund rekommenderade för sina medlemmar. Haarlas modell erbjöd arbetstagare som inte anslöt sig till de ”marxistiska” fackför-bunden, och som i fall av strejk gick med på att ställa sig till arbets-givarens förfogande, ett lönepåslag om 10 procent på årsinkomsten och längre uppsägningstid.56

Avtalen om 10 procent hade en tydlig inverkan. På Haarlas egen fabrik i Tammerfors var alla hans arbetare procentare. Enligt en uträkning Pappersindustriarbetarnas förbund gjorde 1930, var 98 procent av arbetarna vid Rosenlews fabrik i Björneborg procentare och på många andra orter var mer än hälften av arbetarna procen-tare. Pappersindustriarbetarnas förbund svarade med att utesluta de medlemmar som skrev på procentavtal, men även om framgångarna med avtalen var lokala och beroende av omständigheterna, gjorde procentavtalen att förbundet tappade beslutförhet och enad front.57

Finländska industriledare, såsom Rudolf Walden och Gösta Serlachius, ägnade sig under strejkbrytarperiodens toppår också åt en konsekvent propagandaoffensiv mot den socialistiska fackföre-ningsrörelsen. Denna tog sig framför allt uttryck i rättsinniga tid-ningsskriverier som man genom arbetsgivarorganisationerna matade dagstidningarna med, samt i att man erbjöd arbetarna subventio-nerade prenumerationer på just dessa tidningar som arbetsgivarna föredrog. Ett centralt tema i den lektyr man erbjöd arbetarna var, såsom Gösta Serlachius formulerade det i ett brev till Martti Pihkala i december 1933, ”ett förtroendefullt samförstånd mellan arbetare och arbetsgivare”.58

I Sverige, liksom i Finland under 1930-talets första år, var det fascistiska organisationsfältet förvillande heterogent. Det splittrade fältet, interna tvister, återkommande brytningar mellan de ledande personerna samt nya taktiska förbund, gjorde att den svenska national socialismen, liksom den i Finland, blev en tummelplats för små organisationer och små partimaskinerier. De mest betydande och långvariga organisationerna var Birger Furugårds Sveriges Natio-


nalsocialistiska Parti (SNSP) och Nationalsocialistiska Arbetarpar-tiet (NSAP) som år 1933 lösgjordes från SNSP under ledning av Sven Olov Lindholm.59

En konkurrerande fackföreningsrörelse grundades i Sverige i kret-sarna kring de fascistiska rörelserna. NSAP valde på 1930-talet med-vetet arbetarfascismens väg och började bygga en nationalsocialis-tisk arbetarrörelse. När de var som populärast, i mitten av decenniet, hade partiet 10–12 000 medlemmar. Partiets språkrör Den Svenske Nationalsocialisten utkom två gånger i veckan och hade en upplaga på ca 10 000 exemplar. Vid årsskiftet 1936–1937 grundades Natio-nalsocialistiska Industriarbetareförbundet (NSIAF) som var under-ställt partiet och vars syfte var att slå ut och ersätta den marxistiska arbetarrörelse som hade grupperat sig under LO. Den nationalsocia-listiska arbetarrörelsens kraftigaste tillväxtperiod under Lindholms ledning inföll dock inte förrän i början av 1940-talet, då verksamhe-ten spreds till framför allt södra och mellersta Sverige via de lokal-avdelningar som grundats där.60

I Finland stillades Martti Pihkalas ambitioner inte av att han fick leda en strejkbrytarorganisation som såg till exportindustrins intres-sen. Under strejkbrytarverksamhetens toppår i slutet av 1920-talet hade han börjat smida större planer. Dessa var att omvandla före-ningen Exportfred till en bred nationell rörelse som möjligen kunde utvecklas till ett politiskt parti. Exportfred skulle enligt Pihkalas planer ersättas av ”Työvapauden Liitto” (Förbundet för arbetsfred). Det skulle erbjuda ett mer heltäckande alternativ till den marxis-tiska arbetarrörelsen och vänsterpolitiken och i stället befrämja ”det gemensamma goda genom att trygga arbetets frihet och arbetarnas personliga integritet”. Rörelsen skulle övervinna klasskampsläran och införa det korporativa systemet på arbetsmarknaden och i hela samhället.61

Pihkalas skiss för programmet för ”Työvapauden Liitto” från våren 1928 förverkligades dock aldrig efter att Lapporörelsen uppkom och snart började driva arbetsgivarnas centrala intressen. En annan av Pihkalas visioner, som han uttryckt redan tio år tidigare, om att fostra en ny och bättre generation av arbetare med hjälp av yrkesutbild-ning, klarade sig bättre. Bergsrådet Petter Forsström hade i slutet av år 1928 kontaktat gräddan inom Finlands skogsindustri för att pre-


sentera sin tanke om nyttan med en yrkesutbildning organiserad av arbetsgivarna. Den centrala tanken var att eleverna i samband med att de fick inhämta yrkeskunskaper även kunde fjärmas från socialis-men. Det handlade dock inte enbart om att sätta den tanke i verket som Pihkala redan år 1918 hade uttalat, utan om en idé som redan en längre tid grundligt hade diskuterats i arbetsgivarkretsar. Bakom de uppenbara praktiska behoven av utbildning låg även denna gång en ideologisk faktor: att, som Forsström formulerar det, fostra ”på litliga arbetarämnen” med hjälp av yrkesutbildning.62

Demokrati och produktionsfred

Vi ha i Finland fått lida mycken liberal smälek för vår övertygelse att det trots allt kostar mindre blod, mindre lidanden och medför mindre maktmissbruk, om borgarsamhället stämmer i bäcken, när det gäller röda maktkrävarna. I Sverige har man haft en annan syn på tingen. Och man har vunnit tid. Men fråga är, om man med alla sina uppskov och eftergifter lyckats förändra problemet på annat sätt, än att man nu står inför den svårare uppgiften, att stämma i ån. P. H. Norrmén, 1931

I november 1933 steg Italiens premiärminister Benito Mussolini i Rom upp i talarstolen för att hålla ännu ett linjetal. I talet, som ingick i festligheterna kring firandet av fascisternas tio år vid makten, tog Mussolini upp huvuddragen i den fascistiska korporativismen. Dess målsättning var ett samhälle utan intressekonflikter, eller åtminstone ett system som hindrade politiska konflikter från att störa ett effek-tivt förvaltningsarbete. Under statens fasta ledning skulle korpora-tivismen bli ett redskap med hjälp av vilket ”produktionskrafternas väsentliga, organiska och konsekventa disciplin kan användas för att utveckla det italienska folkets rikedom, politiska kraft och välfärd”.63

Den korporativa modellen var bland de fascistiska tänkarna det populäraste systemet för att lösa och reglera intressekonflikter. Dess rötter fanns i skråväsendet, som var typiskt för det medeltida Europa. Den italienska fascistiska korporativismens viktigaste dokument var Carta del Lavoro, som trätt i kraft år 1927 och som definierade den privata företagsamheten som en stöttepelare för ekonomin. Statens ingripande i ekonomin behövdes bara om den privata sektorn fun-


gerade bristfälligt eller ineffektivt, eller gällande ett ur statens synvin-kel strategiskt viktigt ekonomiskt delområde. Genom lagen inrätta-des också en domstol som skulle döma i arbetsmarknadskonflikter. De statsledda korporationerna, i vilka arbetarna organiserade sig och genom vilka ny arbetskraft anställdes, grundades genom lag-stiftning i början av 1930-talet.64

I Europa fanns det år 1933 också ett annat exempel på en lyckad övergång till det korporativa systemet, António de Oliveira Salazars auktoritärt ledda portugisiska Estado Novo. I Finland uppskattade de radikala, nationalistiskt sinnade studenterna i kretsen kring Aka-demiska Karelen-Sällskapet de italienska och portugisiska lösning-arna. Den korporativa planhushållningen förebyggde samhälleliga motsättningar och tanken att nationens intressen gick före indivi-dens var ett av de grundläggande kraven från de ultranationalistiska rörelserna vid denna tid.65

Efter år 1933 erbjöd också Tyskland sin syn på hur fascismen, kapitalet och korporativismen skulle kunna sluta ett framgångsrikt förbund. Strävandena efter en effektivisering av produktionen, en rationalisering och en förlikning vid arbetstvister under en modern företagsledning, gjorde att Tysklands industriledare i början av 1900-talet på ett naturligt sätt närmade sig de fascistiska rörelsernas kor-porativa modeller. I slutändan var målet detsamma: en discipline-rad arbetare som var nöjd med sin ställning och starkt påminde om den nya människa som det fascistiska projektet eftersträvade. De tyska industriledarna fann, att ett av de viktigaste områdena där de var eniga med nationalsocialisterna gällde frågan om hur arbets-marknaden skulle omorganiseras. Den arbetsmarknadslagstiftning som infördes efter att Hitler kommit till makten innehöll nästan alla centrala krav som arbetsgivarna framfört, varav det viktigaste var arbetsgivarens rätt att själv bestämma över sitt företags ledning.66

Också de flesta nordiska fascister ville placera korporativismen i centrum för sin samhällsfilosofi, som ett verkligt alternativ både till Sovjetunionens statsledda socialism och de liberala kapitalistiskt-demokratiska systemen. Att korporativismen var så populär bland fascisterna var ett uttryck för de politiska krav massorna ställde: det måste finnas en kanal för arbetarnas politiska behov, oavsett om det var via fri demokrati eller genom den fascistiska korporativismens


statsledda tvångsförlikning. Partistrider, klasskampen och arbets-marknadskonflikter var störande element som demokratin och det parlamentariska styrelseskicket skapat, och som man med hjälp av det korporativa systemet kunde avskaffa helt.67

Även strejkbrytarverksamheten i Norden baserade sig på kor-porativismens grundläggande förtjänst, ett harmoniskt förhållande mellan kapitalet och arbetskraften. Under den mest aktiva perioden på 1920- och 1930-talen visade strejkbryteriet en tydlig potential att kunna spränga sina gränser. Det fanns en stark koppling mellan strejkbrytarrörelsen och de fascistiska massrörelserna: rörelserna i Finland och Sverige uppstod delvis ur den erfarenhet man hade av strejkbrytarverksamheten. Detta var också en anledning till att de redan från början visade ett konsekvent intresse för de samhälle-liga frågor som härrörde från förhållandena på arbetsmarknaden. Och viktigast av allt, strejkbrytarverksamhetens oumbärliga allie-rade, arbetsgivarna, var villiga att samarbeta med de öppet fascis-tiska rörelserna, åtminstone så länge som man trodde att rörelserna drev gemensamma intressen.68

Men nästan samtidigt som framgång började verka möjlig, splitt-rades fältet. Den fascistiska rörelsen i Finland delades på 1930-talet i otaliga små grupper som grälade med varandra och saknade chan-ser till politiskt genombrott. Trots stöd från arbetsgivarhåll, bröts understödet för Lapporörelsen sönder på grund av interna våldsam-heter. Isänmaallinen kansanliike (IKL) – på svenska Fosterländska folk rörelsen – som i Finland blivit ett riksdagsparti, hade inte längre det stöd Lapporörelsen haft från näringslivet och den huvudsakligen svenskspråkiga exportindustrin.69

I Finland präglades 1930-talets sista år av försök att inför det allt tydligare säkerhetshotet försöka ena det vita och det röda Finland. Arbetsmarknadspolitiskt sett nådde denna utveckling sin topp på vårvintern 1940 då grunden för det finska korporativa systemet lades. Det skedde dock utan inspiration från den fascistiska samhällsfilo-sofin. För att fascismen skulle lyckas återställa sitt skamfilade rykte och sin förlorade auktoritet krävdes ett krig vid Tysklands sida, och till och med då visade sig resultaten vara konjunkturberoende. Näringslivets understöd till fascistiska organisationer upplevde något av en renässans ännu åren 1941–1942, men kärngruppen bland arbets-


givarna hade redan distanserat sig från försöken att skapa en alter-nativ ordning för arbetsmarknaden och samhället. Jakten på den ”vite arbetaren” visade sig i slutändan vara onödig. Det man genom påtryckningar och propaganda hade åstadkommit bland arbetarna rann snabbt ut i sanden när man i slutet av 1930-talet blev tvungen att lätta på trycket. Den nye arbetaren såg aldrig dagens ljus.70

Den svenska nationalsocialismen upplevde sina glansdagar under 1930–1940-talen, då man inom dess kretsar fortfarande kunde skapa ett koherent fascistiskt parti och en alternativ arbetarrörelse. Under en kort tid verkade den till och med kunna utmana LO och socialde-mokraternas grepp om fackföreningsrörelsen. Socialdemokraterna i båda länderna fick dock lära sig samma läxa samtidigt. I Finland var följden för socialdemokraterna en resonligare politik, en bryt-ning med kommunisterna och ett symboliskt avståndstagande från det revolutionära språkbruket. Man gav upp den dogmatiska marx-ismen och de utomparlamentariska metoderna och inom fackför-eningsrörelsen gick man in i öppen konflikt med kommunisterna.

I Sverige tillträdde däremot den socialdemokratiska regeringen under ledning av Per Albin Hansson efter riksdagsvalet 1932 och inledde således en socialdemokratisk era som kom att fortsätta näs-tan utan avbrott ända fram till 1970-talet. Det skulle dröja länge innan Finlands socialdemokrater var regeringsdugliga, men riktningen var ändå densamma i de båda länderna. Socialdemokraterna fick så småningom sitta med i regeringen och blev fullvärdiga medlem-mar i rikspolitiken.

En stötesten för den alternativa fackföreningsrörelse som arbets-givarna skissat på, visade sig vara samma faktor som hade gett upp-hov till den: massornas politiska era. Genom hot och lockelser kunde man i och för sig få arbetarna att lämna de socialistiska fackföre-ningarna och ansluta sig till för ändamålet inrättade konkurrenter, såsom det icke-socialistiska Vapaa Työväenliitto (Fria Arbetarför-bundet). Problemet var trots det valen på såväl lokal som riksomfat-tande nivå. De arbetare som under press tvingats ansluta sig till en viss arbetarrörelse, följde ändå sin sanna politiska övertygelse när de röstade i de anonyma valen, och på fabriksorter där man utövat kraftig påtryckning kunde stödet för vänstern vara större än vad den fackliga uppslutningen på orten gav vid handen. Detsamma gällde


informationskampanjer stödda av arbetsgivarna: att bli tvångsma-tad med lämpliga tidningar var irriterande och kunde därför mot-verka sitt syfte.71

Under slutet av 1930-talet utvecklades arbetsmarknadspoliti-ken i Finland och Sverige i riktning mot en nordisk korporativism. Förhandlingarna mellan LO och SAF vilka utmynnade i Saltsjö-badsavtalet, som länge bestämde relationerna på den svenska arbets-marknaden, inleddes år 1936. I det avtal som slöts år 1938 hade arbets-givarna fortfarande inte gett upp begreppet arbetets fred, eller rätten att använda strejkbrytare, men avtalet som garanterade sämja på arbetsmarknaden drog i praktiken undan mattan för strejkbrytar-verksamheten. I Finland godkände arbetsgivarorganisationerna och den socialistiska fackföre ningsverksamheten formellt varandra som förhandlingspartner i januari 1940. Strejkbrytarverksamhetens guld-ålder hade då sedan länge förpassats till historien.72

De öppet fascistiska rörelserna i Finland lämnade scenen enligt villkoren i det avtal om vapenstillestånd som slöts med Sovjet unionen på hösten 1944. I Sverige gick det långsammare. Även den nordiska korporativismen kom slutligen till genom kompromisslösningar och inte som ett resultat av en nationell revolution. Den nordiska kor-porativismen utvecklades under tiden efter andra världskriget till en trepartsmodell där näringslivet och finanssektorn, statsmakten och fackföreningsrörelsen ingick. Den nordiska korporativismen har inneburit en hög organisationsgrad bland både arbetsgivare och arbetstagare och en institutionalisering av relationerna på arbets-marknaden. Den har gjort att fackföreningsrörelsen hållit en mode-rat linje gällande reformer, och resulterat i en keynesiansk finans-politik och koncentrerade arbetsmarknadslösningar. Dess verktyg har bestått av förhandlingar, kompromisser och konsensus.73

Projektet med att fostra den nye arbetaren blev under tiden efter andra världskriget ett parallellprojekt som aldrig förverkligades. I takt med att det glömdes bort, började den nordiska demokratiska utvecklingen framstå som allt ofrånkomligare och samtidigt följd-riktigare. Lika oundviklig föreföll fascismens undergång. När näs-tan alla fascistiska rörelser misslyckades med att nå politisk makt, kom man i efterhand att beskriva dem som dömda att misslyckas och som betydelselösa randfenomen.


Följden har varit att en av mellankrigstidens inflytelserika ideo-logier har försvunnit ur den efterkrigstida offentligheten. Även den nordiska fascismen har efter andra världskriget alltför ofta beskrivits som en rörelse utan anhängare, utan samtida inflytande och utan arvtagare. Men den nordiska fascismens historia upphörde inte i och med andra världskriget. De tidigare fascisterna fortsatte att leva sitt liv även efter kriget. De som inte ville överge sin ideologiska överty-gelse, tog upp den på nytt under nya namn och under nya förtecken.74

De korporativistiska idéerna var ett exempel på en politik fas-cisterna förespråkade, men de passade också i agendan för många andra rörelser. Betoningen av yrkesutbildningen var en annan lik-nande fråga, som var viktig också för andra än Martti Pihkala eller en öppet fascistisk företagsledare som Petter Forsström. I dagens värld ifrågasätter knappast någon vikten och nyttan av yrkesutbild-ning, lika litet som det skulle vara någon poäng med att hävda att det är ett i grunden fascistiskt projekt. Detsamma gäller de korpo-rativa strukturer som länge har varit en organisk del av de nordiska samhällena. Ändå är det värt att komma ihåg att korporativismen också var en del av den fascistiska visionen om ett framtida sam-hälle i jämvikt. Även om de fascistiska rörelserna misslyckades, har tankarna de stod för påverkat våra samhällen. De samhällen och politiska kulturer som skapades efter fascismens tidevarv har med andra ord, vid sidan av alla sina andra inspirationskällor, också tagit vissa intryck av de fascistiska rörelserna.

Det var inte endast med olika medel som den finländska och svenska fascismen eftersträvade en nationell revolution, på ett avgö-rande sätt råkade de också i otakt tidsmässigt och gled ifrån var-andra. Den radikaliserade ultranationalismen i Finland mobiliserade sig redan i slutet av 1920-talet till en betydande rörelse på riksnivå, med inflytande ända upp på lagstiftningsnivå. Lappo rörelsen ensam räckte dock inte till för att starta den nationella revolution som ledarna inom rörelsen drömde om. Högvattenmärket för den finska fascismen hade redan passerats efter de första åren på 1930-talet.

Mer än någon annan enskild faktor gjorde det finska inbördeskri-get att Finland vek in på en annan väg än Sverige i fråga om samhäl-lelig utveckling. Erfarenheterna från kriget förklarar arbetsgivarnas radikalare grepp på den finska arbetsmarknaden. Avsaknaden av en


liknande erfarenhet gjorde att den svenska industriella eliten under mellankrigstiden inte med samma allvar inriktade sig på att fostra ”den nye arbetaren”. Det uppdraget fick fascistiska partikonstellatio-ner, som Lindholms NSAP och NSIAF, ta hand om.

Industrieliten i Sverige och Finland under mellankrigstiden var goda exempel på vilken genomslagskraft företagstänkandet hade i väst: det man talade om i New York och Berlin, talade man också om i Stockholm och Helsingfors. Man intresserade sig av samma anled-ningar som på andra håll för omorganiseringen av arbetsmarknaden och korporativismens möjligheter. De finländska arbetsgivarna bör-jade omarbeta arbetsmarknadsrelationerna mer målmedvetet och konsekvent än de svenska kollegerna. Det förde dem också närmare de fascistiska rörelserna, av vilka den mest inflytelserika, Lapporörel-sen, uppkom som ett direkt resultat av aktivism bland arbetsgivarna.

Men genombrottet uteblev även i Finland. Arbetsgivarnas intresse för fascismens möjligheter begränsade sig i slutändan till de egna affärsintressena och var till sin natur instrumentellt. Själva makt-övertagandet blev de fascistiska rörelsernas uppgift, och när det ute-blev, sökte sig arbetsgivarna i både Sverige och Finland i stället så småningom till den nordiska kompromisskorporativismen. Inte ens i Finland, där inbördeskriget utgjorde en potentiellt radikaliserande bakgrundsfaktor, räckte dess lyftkraft för att mobilisera en mer lång-varig fascistisk massrörelse. Speciellt i Finland kom geopolitiken mot slutet av 1930-talet att lägga lock på radikaliseringen: det växande hotet från Sovjetunionen gjorde att man sökte enighet i samhället, vilket ytterligare naggade extremrörelsernas understöd i kanterna. Sverige och Finland sökte sig mot liknande utvecklingsbanor vad gällde den politiska kulturen.75

Att de fascistiska rörelserna dök upp i de nordiska ländernas poli-tik under mellankrigstiden, innebar onekligen en utmaning för den demokratiutveckling som i efterhand kan te sig oundviklig. De lokala politiska kulturerna fick under en tid uppleva hur en politik som var anmärkningsvärt lik den fascistiska samhällssynen åtnjöt starkt och konsekvent understöd. I Finland var man nära att låta en fascistisk rörelse komma till makten, starkt understödd av arbetsgivarna och sprungen ur arbetsmarknadspolitiken. De fascistiska rörelserna i Norden misslyckades, men vissa av de frågor de drev formades till


en del av den politiska kulturen. Det slutliga maktövertagandet ute-blev. Om det hade skett, hade historien om den nordiska demokra-tin i dag sett annorlunda ut.


Noter

1 ”Mutta valtion täytyy järjestelmällisesti ryhtyä kasvattamaan uutta suomalaista työmiestä. Tämä voi tapahtua, sivumennen sanoen, armeijan ja ammattikou-lujen kautta. Armeijan kautta kasvatetaan työmieheen oikea henki ja kuri, kasvatetaan oikea suomalainen isänmaallinen työmies, joka ymmärtää että työn menestyminen vaatii tekijältään hyvää kuria ja harrastusta. Valtion täytyy … ryhtyä pitämään huolta siitä, että kaikki työmiehet saavat mahdollisimman hyvän ammattikasvatuksen voidakseen etevällä tavalla suorittaa … työnsä. Sitten tulee valtion myöskin huolta pitää siitä, että työnantajilla on … työtä aina annettavissa, täytyy raivata pois ne esteet ja syrjäyttää ne kilpailijat, jotka pyrkivät vaikeuttamaan suomalaisen työnantajan menestymistä”, Pihkala, Minkälainen Suomi meidän on luotava?, s. 64.

2 Enso-Gutzeit Oy till Gösta Serlachius, Enso 3.12.1928, Brevväxling 1928, Gösta Serlachius arkiv, SM.

3 Sweeney, Work, Race, and the Emergence of Radical Right Corporatism in Impe-rial Germany, s. 1–3.

4 Häggman, Metsän tasavalta, s. 18.5 Pihkala, Minkälainen Suomi meidän on luotava?, s. 142: ”Onko tämä, tässä

maailmansodassa omalaatuinen ja ainokainen taistelumme valkoisen, puhtaan Suomen luomiseksi enteenä siihen, että myöskin kansamme saamme taistellen valkoiseksi ja puhtaaksi kansaksi, joka kerran vielä puhdistuneena, jalona ja väkevänä saa nähdä Jumalan?”

6 Sweeney, Work, Race, and the Emergence of Radical Right Corporatism in Impe-rial Germany, s. 201.

7 Smith, From Blackjacks to Briefcases, s. 39–41, 81–84; Flink, Strejkbryteriet och arbetets frihet, s. 147–151.

8 Griffin, ”Fascism’s new faces (and new facelessness) in the ’post-fascist’ epoch”, s. 43–45.

9 Häggman, Metsän tasavalta, s. 37–40.10 Norrmén, Politiska essäer, s. 101. 11 Norrmén, Politiska essäer, s. 101; Silvennoinen, Tikka & Roselius, Suomalaiset

fasistit, s. 431–432.12 Lamberg et al. (eds.), The Evolution of Global Paper Industry, s. 30; Heikkinen,

Paperia maailmalle, s. 62–63.13 Kuisma, Metsäteollisuuden maa, s. 346–347.14 Kuisma, Metsäteollisuuden maa, s. 412–416.15 Berg-Schlosser & Mitchell (eds.), Authoritarianism and Democracy in Europe

1919–39, s. 18; Lamberg et al. (eds.), The Evolution of Global Paper Industry, s. 23.16 Berg-Schlosser & Mitchell (eds.), Authoritarianism and Democracy in Europe

1919–39, s. 22–25.17 Pihkala, Minkälainen Suomi meidän on luotava?, s. 7–8: ”meidän on luotava

kokonainen Suomi … ’ruotsalaisen’ Suomen ja ’venäläisen’ Suomen tilalle suo-malainen Suomi. Me emme saa sallia, että maamme läntistä osaa enää koskaan hallitsee ruotsalainen, samoin kuin emme saa sitäkään sallia, että maamme itäosan valtiaana on venäläinen … Ehjä, muukalaisuudesta vapaa, kokonainen Suomi voi vain olla tarpeeksi voimakas turvatakseen kansallemme häiritse-mättömän rauhan.”


18 Pihkala, Minkälainen Suomi meidän on luotava?, s. 7–8. 19 Knox, To the Threshold of Power, 1922/33, s. 247–251, 271, 277–278; Lundbak,

Staten stærk og folket frit, s. 225.20 ”Voidaanko ruumiillista työtä tekevän luokan valveutuneemman aineksen

salaiselle voimalle valmistaa terve purkaantuminen, joka kohdistuu yleishyö-dyllisiin tehtäviin, vai onko se edelleen pidettävä kammitsioissa, jolloin sen paine kasvaa ja muodostuu yhä enemmän yhteiskuntaviholliseksi voimaksi? Voiko insinöörikunta, joka on taltuttanut tulen palvelemaan höyrypannujen alla ja joka on johtanut koskien villit kuohut turbiinien sokkeloihin, voiko se johtaa myöskin tämän voiman sellaisille raiteille, että se loisi arvoja sensijaan että se niitä hävittäisi?”, Michelsen, Viides sääty, s. 277.

21 Day, Framåt Kristi stridsmän, s. 134–135.22 Michelsen, Viides sääty, s. 277.23 Griffin, ”Fascism’s new faces (and new facelessness) in the ’post-fascist’ epoch”,

s. 40–41.24 Griffin, ”Fascism’s new faces (and new facelessness) in the ’post-fascist’ epoch”,

s. 40–43. 25 Lundberg, En idé större än döden, s. 52.26 Lundberg, En idé större än döden, s. 52.27 Lundberg, En idé större än döden, s. 18; Passmore, Fascism, s. 136: ”Only

through an examination of fascism in context can we explain who actually sup-ported fascism and why.”

28 Lundberg, En idé större än döden, s. 14–15.29 Silvennoinen, Tikka & Roselius, Suomalaiset fasistit, s. 256–258, 262–263.30 Knox, To the Threshold of Power, 1922/33, s. 313, 319.31 Schivelbusch, Three New Deals, s. 18–19; Mussolini, Über den Korporativstaat,

s. 35.32 Suomen Heimo 1/1936. ”Neuvosto-Venäjän määrätietoinen irroittautuminen

Länsi-Euroopan ylikulttuurista on ollut mittasuhteiltaan maailmanhistori-allinen teko. Miljoonain ihmishenkien menetys ei vähennä sen kammotta-vuudessaankin nerollista suuruutta ja tarkoituksenmukaisuutta. Moskovassa on ’huomispäivää’ enemmän kuin kenties yhdessäkään Euroopan nykyisessä keskuksessa.”

33 Griffin, ”Fascism’s new faces (and new facelessness) in the ’post-fascist’ epoch”, s. 37: ”No matter how much [Fascism] may appear to be an autonomous force, it is for [the Marxists] inextricably bound up with the defensive reaction of bourgeois elites or big business to the attempt by revolutionary socialists to bring about the fundamental changes needed to assure social justice through a radical redistribution of wealth and power.”

34 Turner, German Big Business and the Rise of Hitler, s. 50–51: ”… a man who could, through his movement, make a contribution toward bridging the cleft between the social classes by reviving the national sentiment of the working class.”

35 Tooze, The Wages of Destruction, s. 101; Turner, German Big Business and the Rise of Hitler, s. 340–341.

36 Turner, German Big Business and the Rise of Hitler, s. 349; Tooze, The Wages of Destruction, s. 99–102.


37 Tooze, The Wages of Destruction, s. 102: ”Owners and managers alike bought enthusiastically into the rhetoric of [Führertum]. It meshed all too neatly with the concept of Unternehmertum (entrepreneurial leadership) that had become increasingly fashionable in business circles, as an ideological counterpoint to the interventionist tendencies of trade unions and the Weimar welfare state.”; Silvennoinen, Pappershjärtat, s. 163–170.

38 ”… hulinaksi alkavat … tämän maan meiningit mennä, ellei ajoissa asetuta. Maamme sankarivainajien uhrimuistoja … himmennetään, vapaustaisteluun osaaottaneita invaliideja … vierotaan ja työkykyisiä työpaikoilla terrorisoi-daan. Maanpuolustuksen … heikontaminen on muodostumassa tuhoavaksi taktikoinniksi, puolueiden poliittiseksi ponnahduslaudaksi. Ja kaiken kukku-rana rajan takaiset iivanat ilkamoiden maanittelevat maassamme yhä yltyvää, kotoisten ”tavaritshien” uskontoamme uhittelevaa, valtio- ja maanpetoksellista toiminnan töminää.”, Vapaussodan Rintamamiesten Liitto 1929–1939.

39 Vapaussodan Rintamamiesten Liitto 1929–1939, s. 10.40 Siltala, Lapuan liike ja kyyditykset, s. 66; Häggman, Metsän tasavalta, s. 54–55;

Silvennoinen, Pappershjärtat, s. 36.41 Haarla, Taistelu työehtosopimuksista, s. 103.42 Lundberg, En idé större än döden, s. 40–41.43 Norrmén, Politiska essäer, s. 102.44 Flink, Strejkbrytetriet och arbetets frihet, s. 58.45 Silvennoinen, Pappershjärtat, s. 104–105.46 Smith, From Blackjacks to Briefcases, s. 40–41.47 Smith, From Blackjacks to Briefcases, s. 4, 81–82, ”… to place secret operatives

who are skilled mechanics in any shop, mill or factory, to discover whether any [labour] organizing is being done.”; ”… a common, almost universal practice in American industry.”

48 Koivuniemi, Isänmaan asialla vai petturin tiellä?, s. 94; Häggman, Metsän tasavalta, s. 21–22, 218–219.

49 Pihkala, Minkälainen Suomi meidän on luotava?, s. 60–61: ”Tällainen liikemies, teollisuudenharjoittaja, suuremman tai pienemmän tilan omistaja tai muu sel-lainen, on koko kansan edun kannalta hyvä ja uskollinen palvelija … Oikea ja tunnollinen liikkeenharjoittaja tekee myös kaiken voitavansa työ- ja palvelus-väkensä henkisen ja aineellisen hyvinvoinnin lisäämiseksi, sillä hän tietää, että mitä paremmin työntekijät voivat, sitä enemmän ne myöskin aikaansaavat”; Salimäki, Isänmaan ja urheilu-uskon mies, s. 236–237, 258–259.

50 Se Haarla, Taistelu työehtosopimuksista; Tooze, The Wages of Destruction, s. 102.51 Smith, From Blackjacks to Briefcases, s. 39; Häggman, Metsän tasavalta, s. 219.52 Flink, Strejkbryteriet och arbetets frihet, s. 130–131.53 Flink, Strejkbrytetriet och arbetets frihet, s. 80–83, 94–95; Koivuniemi, Isän-

maan asialla vai petturin tiellä?, s. 97. Exportfred förde bok över alla som någon gång hade tagit del av strejkbrytarverksamheten, och siffran 34 000 var därför inte liktydig med storleken på den reserv som stod redo att rycka in. Det största antalet medlemmar hade man kring år 1928.

54 Flink, Strejkbrytetriet och arbetets frihet, s. 85–86; Haarla, Taistelu työehtosopi-muksista, s. 103.

55 Koivuniemi, Isänmaan asialla vai petturin tiellä?, s. 94.

224

56 Smith, From Blackjacks to Briefcases, s. 98–99; Kujala, Paperiliiton historia 1906–2005, s. 107.

57 Kujala, Paperiliiton historia 1906–2005, s. 107.58 Gösta Serlachius till Martti Pihkala, Mänttä 7.12.1933, Brevväxling 1933, Gösta

Serlachius arkiv, SM.59 Lundberg, En idé större än döden, s. 10–12, 56–58. NSAP bytte år 1939 namn till

Svensk Socialistisk Samling. Partiets verksamhet upphörde inte förrän år 1950.60 Lundberg, En idé större än döden, s. 69–71.61 Martti Pihkala till Gösta Serlachius, Helsingfors 21.4.1928, Brevväxling 1928,

Gösta Serlachius arkiv, SM.62 Silvennoinen, Pappershjärtat, s. 362–363. De som mottog Forsströms brev var

Einar Ahlman, Rafael Haarla, Henry Hackman, Jacob von Julin, V. A. Kotilai-nen, Aleksander Lampén, P. H. Norrmén, Emil Sarlin, Rudolf Walden och Gösta Serlachius.

63 Mussolini, Über den Korporativstaat, s. 9: ”… das Instrument, das unter der Ägide de[s] Staates die integrale, organische und einheitliche Disziplin der Produktivkräfte verwirklicht zum Zweck der Entwicklung des Reichtums, der politischen Macht und des Wohlstandes des italienischen Volkes.”

64 Mussolini, Über den Korporativstaat, s. 29, 39. Lagstiftningen kring korporati-vism sträcker sig från den första förordningen utfärdad i mars 1930 till att lagen om korporativism trädde i kraft 1934.

65 Kontio, ”Korporatismin perusajatuksia”, s. 153–155.66 Sweeney, Work, Race, and the Emergence of Radical Right Corporatism in Impe-

rial Germany, s. 200–202.67 Lundberg, En idé större än döden, s. 63.68 Kujala, Paperiliiton historia, s. 99.69 Häggman, Metsän tasavalta, s. 54–55, 227–228.70 Silvennoinen, Tikka & Roselius, Suomalaiset fasistit, s. 343.71 Työn Voima 15.11 och 18.11.1933; Silvennoinen, Pappershjärtat, s. 389–391.72 Flink, Strejkbryteriet och arbetets frihet, s. 150; Lundberg, En idé större än

döden, s. 41.73 Savtschenko, Kompuroiden korporatismissa, s. 6–7, 19.74 Bar-On, ”A critical response to Roger Griffin’s ’Fascism’s new faces’”, s. 88–89.75 Silvennoinen, Tikka & Roselius, Suomalaiset fasistit, s. 448–451.

225

AINUR ELMGREN

Medborgerliga rättigheter? De intellektuella och 1930-talets statsmakt

Det här kapitlet utforskar de intellektuellas handlingsmöjligheter i den politiska kulturen i Finland under mellankrigstiden. Perioden mellan 1932 och 1939 skildras huvudsakligen ur journalisten Erkki Valas perspektiv. Vala var chefredaktör för den litterära och politiska tidskriften Tulenkantajat, ”Eldbärarna”, som trots sin anspråkslösa upplaga fick symbolisk betydelse i mellankrigstidens debatt om ytt-randefrihetens gränser. Vala har ansetts höra till de få ”fria” intellek-tuella som verkade på det politiska fältet och antog den ”fria enga-gerade intelligentians” roll som sanningssägare åt makten.1 Vala deltog i protesterna mot dödstraff 1934, liksom i grundandet av ett förbund för mänskliga rättigheter enligt samma modell som den franska Ligue des droits de l’homme. Denna organisation blev i lik-het med Tulenkantajat en måltavla för Detektiva centralpolisens jakt på möjliga objekt för kommunistisk infiltration enligt den så kallade folkfrontstaktiken. Valas handlingsmöjligheter begränsades av den samtida politiska kulturen i Finland, som hotade att förstel-nas till följd av geopolitiska påtryckningar – det vill säga hotet från Sovjetunionen – och exportindustrins krav på avradikalisering av arbetarrörelsen.

Under Finlands första republik (1919–1944) var begrepp som folkvälde, demokrati samt medborgerliga och mänskliga rättigheter starkt politiserade. De parter som efter inbördeskriget enats om att den främsta politiska kampen skulle föras mot kommunismen, blev oeniga om vilka medel som skulle användas i denna kamp: öppen debatt, samhällsreformer eller rent våld. Denna oenighet skapade


klyftor mellan de borgerliga intellektuella. Tvingade mot väggen av det hårdnande klimatet ”erkände en småestetiker efter en annan färg, och var och en hängde upp sin världsåskådningsskylt till åsyn”.2 Så beskrev Erkki Vala den ideologiska splittringen bland de första ”eld-bärarna” – en generation av kulturradikala intellektuella, som under 1920-talet hade hoppats kunna överbrygga klass och ideologi för att bygga ett nytt Finland.

De intellektuella och den politiska kulturen

1920-talets unga intellektuella, som hade upplevt inbördeskriget som barn eller tonåringar, hade i de flesta fall uppfostrats att se kommu-nismen som ett hot mot friheten. De hade också uppfostrats att i J. V. Snellmans anda värdesätta den bildade klassens roll i det nationella projektet.3 Många upplevde dock att det ”vita” Finland präglades av ett kulturklimat som kvävde all kritik av det borgerliga värdesyste-met i offentligheten.4

Den bildade klassen i Finland kunde inte kosta på sig en extrem intellektuell elitism lik de fantasier om massutrotning av proletaria-tet som John Carey har identifierat hos mellankrigstidens brittiska intellektuella.5 Däremot hade de intellektuella i Finland upplevt revolutionsåret 1917 och många kom fortfarande ihåg storstrejken 1905. Segrarnas historieskrivning placerade in dessa händelser i en illavarslande kontinuitet som förebådade inbördeskriget. Arbetar-rörelsens kollektiva manifestationer kom efter 1918 att tolkas som en grogrund för irrationella känsloutbrott.6 Även debatter mellan borgerliga patrioter avslöjade att det fanns djup misstro mot demo-kratin, ”folksjälen”, och teknologin som möjliggjorde det moderna massamhället.7 Skepticismen mot demokratin och massamhället tog sig också uttryck i att Finlands Socialdemokratiska parti (SDP) och Agrarförbundet stämplades som ”klasspartier” av borgerliga rivaler.8

Många i Erkki Valas generation hade vuxit upp i fattigdom och otrygghet, men freden fyllde dem med optimism och lockade dem att engagera sig i samhället. Vala själv var som tonåring tvungen att arbeta för att livnära sin mor och sina syskon tills hans äldre syster Katri Vala som nyutexaminerad folkskollärare kunde överta rollen

Medborgerliga rättigheter? 227

som familjeförsörjare.9 I början av 1920-talet blev syskonen Vala medlemmar i föreningen Nuoren Voiman Liitto (NVL, ”Den Unga Kraftens förbund”), som uppmuntrade unga poeter och författare och delade ut hederstecken likt en kulturell scoutförening. Sam-arbetet i NVL gav upphov till en gemensam årsbok, Tulenkanta-jat, med Erkki Vala som en av redaktörerna. Snart väcktes idén att ge ut en radikal litterär tidskrift med samma namn. Tulenkantajat i tidskriftsformat utkom åren 1929 och 1930, med Vala som själv-skriven redaktör.

Trots att den första Tulenkantajat-tidskriften presenterade sig som en kulturell och litterär publikation, lästes dess bidrag som polemiska ställningstaganden i en politiserad kontext.10 De socialdemokratiska tidningarna rasade mot Valas rabulistiska påstående att till och med Mussolini var bättre än ”det nuvarande brackiga, byråkratiska folk-väldet”.11 Men även om Erkki Vala tog ställning mot kommunismen redan i tidningens första reguljära nummer, diskuterade han under de följande åren med socialister som Aukusti Ripatti arbetarrörel-sens och studentungdomens gemensamma intressen.12 Historikern Matti Mieskonen har därför hävdat att Tulenkantajats ”vänstervrid-ning” började redan under året 1929.13

Vala var bekant med författaren Arvid Järnefelts kristna anarkism och den franske ekonomen Charles Gides idéer om kooperativ och aktiv socialpolitik.14 Järnefelt, född 1861, tillhörde en äldre genera-tion finländska liberaler som ansåg att kampen för medborgerliga rättigheter var lika med Finlands frihetskamp. Bland de tongivande intellektuella efter inbördeskriget fanns det också sådana som ansåg att rättighetskampens tid var förbi och att nationens enande var ett viktigare projekt än individens frihet.15 Enligt litteraturhistorikern Erkki Sevänen rådde stor enighet om det ”patriotisk-nationalistiska värdesystemets” primat, och värdepluralismen saknade institutio-nellt stöd i Finland.16 I ett internationellt perspektiv framstår Vala som mindre unik som oppositionell intellektuell. Många intellektu-ella européer konfronterades under mellankrigstiden med totalitära ideologier, och omvärderade sin tidigare elitistiska eller antiliberala hållning. Andra övergav en ”neutralt” liberal position och tog ideo-logiskt ställning mot fascismen genom att söka allierade bland kom-munister och socialister.17


Fascismens framgångar i Italien fick kommunisten Antonio Gramsci att granska de intellektuellas roll som förmedlare mellan styrande och styrda. Det tydligaste beviset för hegemonisk makt är enligt Gramscis modell förmågan att lansera egenintressen som gemensamma och allmängiltiga.18 Även om opartiska intellektuella inte ville ta politisk ställning, riskerade de att betraktas som politiskt radikala om de intresserade sig för nya former av kulturella uttryck som stred mot tidigare gemensamma normer. Konservativa kultur-kritiker såg ett hot mot sina egna maktpositioner i just de kulturella fenomen som de yngre generationerna ansåg vara nödvändiga för en förnyelse av nationen: nya litterära fenomen som vitalism och fri vers, skildringar av sexuell lust och sociala problem, och sympati-yttringar gentemot den röda sidan i inbördeskriget.19

Utrymmet för liberal debatt var begränsat, men Vala fann en öpp-ning tack vare reaktionen mot Lapporörelsen och den ekonomiska nöd som växte under världskrisåren. Vala angav senare att han också tog djupt intryck av de politiska morden på den liberale inrikesmi-nistern Heikki Ritavuori 1922 och på den socialistiske kommunal-politikern Onni Happonen 1930.20 Om socialdemokraternas radi-kalism åren 1917–1918 hade drivit småborgerskapet och bönderna i famnen på högborgerligheten,21 drevs nu liberaler i famnen på ”folk-fronten” till följd av det borgerliga Finlands undfallenhet gent emot den utomparlamentariska Lapporörelsen. Vala kom under 1930-talets början att anse att ”kulturarbetarna” måste förena sina krafter med arbetarklassen för att kunna definiera nationens intressen på sina egna villkor.22 Samhälleligt medvetna intellektuella måste lära sig att överskrida sina snäva klassintressen och integrera förtryckta grupper i ett kommande historiskt block som kunde uttrycka vad Gramsci skulle ha kallat ”den nationellt-folkliga viljan” mot den borgerliga hegemonin.23

Medborgerliga rättigheter som ett hot mot demokratin

Det har uppskattats att upp till 15 procent av befolkningen, omkring 200 000 finländare, diskvalificerades som röstberättigade utgående från olika lagliga kriterier i början av 1900-talet. De som gjorde militärtjänstgöring, åtnjöt fattigvård, hade förlorat sitt medborger-


liga förtroende, stod under förmyndarskap, hade dömts för lösdri-veri eller valbrott eller saknades i folkbokföringen, saknade fortfa-rande rösträtt under 1930-talet.24 Politiska rättigheter var inte lika med medborgarens allmänna rättigheter.25 Eftersom individen inte ut övade sina politiska rättigheter till egen nytta, utan för allmännyt-tan, kunde ingen utgöra ett subjekt för en sådan rättighet endast på grund av sitt medborgarskap. Förutsättningen för bruket av politiska rättigheter var individens sedligt fria, självmedvetna och personliga aktivitet till gagn för staten, alltså för ett högre ändamål än indivi-den själv. I enlighet med det snellmanska bildningsidealet utveck-lades individen från det lägre, specifika och subjektiva planet till det högre, allmänna och objektiva planet.26 Men naturen hade satt gränser för dessa förmågor, och juridiska auktoriteter ansåg att en del av folket självklart var oaktsamt, ovärdigt, ansvarslöst och där-med inte kapabelt att fungera medborgerligt.27

Medborgerliga rättigheters väl och ve var inte det främsta spörs-målet i demokratidebatten under 1930-talet, trots att en stor andel av befolkningen som en konsekvens av politiskt fångenskap efter inbördeskriget inte kunde delta i demokratiska val. Statsvetaren Jussi Teljo beklagade de finländska samhällsvetarnas oförmåga att ta itu med samtidens relevanta spörsmål – samtidigt som han ansåg att inbördeskriget 1918 och dess effekter på samhället inte behövde ”ältas”.28 Teljos vän, juristen och politikern Urho Kekkonen, ansåg att de rättigheter, vars principfasta försvar under förryskningstiden hade svetsat samman nationen, hotade att splittra den fyra decen-nier senare, eftersom de kunde utnyttjas av yttre fiender.29 Kekko-nens åsikter om statens behov av beskydd mot odemokratiska ele-ment har spårats till Teljo.30

Kekkonen hotade i sin pamflett Demokratian itsepuolustus (”Demokratins självförsvar”) från 1934 med möjligheten att äkt-finska nationalister skulle ta rätten i egna händer om den svensk-språkiga minoriteten inte gav efter för deras krav – ett hot om ”demo-kratins diktatur” som Kekkonens politiska motståndare senare gärna påminde om.31 För Kekkonen var demokrati lika med den språk-liga majoritetens intressen. Folkväldets folk var ett ethnos, inte ett demos. Men förutom språkfrågan gick Kekkonen även i offensiv mot liberalismen, vars alltför frikostiga inställning till medborger-


liga rättigheter banade väg för ”utländska diktatur läror” som fas-cism och kommunism.32 Kekkonens främsta anklagelsepunkt mot fascismen var att den var importgods – om den hade grott orga-niskt ur den finska myllan hade den kunnat bidra konstruktivt till samhällsbygget. Också efter att Kekkonen började överge den orga-niska läran om nationen, fortsatte han att kritisera fascismen som en importvara vilken kanske fungerade i Tyskland eller Italien, men inte i Finland.33

Enligt Kekkonen måste en demokrati kunna använda sig av ode-mokratiska medel i självförsvar, till exempel för att förhindra miss-bruk av yttrandefriheten. Detta gällde i synnerhet en demokratisk stat som delade gräns med en diktatur. Trots att Kekkonen ansåg att den finska nationalkaraktären var demokratisk av naturen, litade han varken på folkets instinkter eller på dess förnuft i ett tillstånd där idéer fritt kunde utbytas. Republikens skyddslag (tasavallan suojelulaki) hade införts 1930 under påtryckningar från Lappo-rörelsen för att motverka kommunistisk agitation. Kekkonen ansåg att lagförslaget stöddes av den allmänna opinionen. Folket hade frivilligt avstått från en del av sina medborgerliga rättigheter för att stoppa kommunismen. För Kekkonen stred bevarandet av oin-skränkta medborgerliga rättigheter mot demokratins intressen, vil-ket utgjorde en del av hans kritik mot liberalismen som ideologi. Den andra delen av hans kritik gällde ekonomin. Han ansåg att kri-sen i världsekonomin hade omöjliggjort ekonomisk liberalism, det vill säga oinskränkt frihandel och ”den starkes rätt över den svage”, under den närmaste framtiden.34

Kekkonens nidbild av liberalismen hade emellertid ingen större betydelse i den finländska politiken. Kraschen i världsekonomin ledde till en utdragen depression i det exportberoende Finland. Den liberalt ledda regeringen Kivimäki (14 december 1932–7 okto-ber 1936) bedrev en ekonomisk politik som visserligen idealiserade sparsamhet gällande offentliga och privata utgifter, men som accep-terade socialliberala åtgärder för att dämpa arbetslöshetens effekter och stöda exporten.35 Regeringen tog redan 1934 åt sig äran för att landet hade återhämtat sig ekonomiskt. Regeringens kritiker ansåg däremot att exportindustrin hade gynnats av andra länders stora offentliga investeringar.36


Kekkonens bild av liberalismen var i pamfletten förenklad och mot-sägelsefull, men den var även baserad på vittnesmål om demokratins tillstånd i Tyskland före nazisternas maktövertagande.37 Kekkonen ansåg att Weimarrepublikens syndrom kunde upprepas i Finland, som hade haft svaga och kortlivade regeringar under 1920-talet. Som ett förtida svar på pamfletten lade statsminister T. M. Kivimäki i februari 1934 i riksdagen fram ett lagförslag till ytterligare inskränkningar av yttrandefriheten, den så kallade uppviglingslagen. När den liberala dagstidningen Helsingin Sanomat kritiserade lagförslaget, fördes en lång diskussion inom Nationella framstegspartiets riksdagsgrupp, där Kivimäki klagade på det pinsamma i tidningens självständiga linje och antydde att utländska kommentatorer hade fått ett dåligt intryck av Finland.38 Detta satte tonen för Kivimäki regeringens komplice-rade relation till yttrandefriheten, även om den kom att bli den mest långlivade av Finlands regeringar under tiden fram till 1980-talet.39

Kekkonen var en av de äktfinnar som i början av 1930-talet locka-des till Agrarförbundet på grund av Lapporörelsens likgiltighet inför språkfrågan, men också på grund av Nationella samlingspartiets upp-levda undfallenhet inför det ”svenskspråkiga kapitalet”. Agrarförbun-det tolkade samhällsproblem som moraliska problem: överklassens onationella ansvarslöshet hade orsakat den katastrofala ekonomiska och sociala utvecklingen fram till inbördeskriget.40 Kekkonen ansåg att ”nationell enighet” borde prioriteras, även om det innebar sam-arbete med den socialdemokratiska arbetarklassen. För detta syfte var auktoritära grepp tillåtna. I ett kåseri hade Kekkonen 1930 beskri-vit den sanna ledaren för ett folkvälde som en Mustafa Kemal, en landsfader med järnvilja som körde över parlamentarismens kivande särintressen.41 I texten ekade den retoriska frågan inför världskri-sen 1929: ”Var är den mannen?” (Missä on se mies?). Agrarförbun-dets tidning Ilkka hade då skildrat ett folk som oroligt sökte en man som skulle ta ledningen och lära nationen att respektera hans hårda vilja.42 Medan Kekkonen idealiserade ledarfiguren med förbehållet att en sådan inte stod att finna i Finland – ännu – hade Tulenkan-tajat svarat: ”Ingenstans. Det finska folket måste lära sig att styra sig självt.”43 För Erkki Vala, som själv som tonåring hade beund-rat ledargestalter som Napoleon Bonaparte, var detta ett avgörande ställningstagande mot tidsandan.44


Tulenkantajat – eldbärarna som engagerade intellektuella

År 1937 utkom debattboken Pidot Tornissa (”Gästabudet på Torni”), en samling replikskiften mellan kända kulturpersonligheter som under täcknamn debatterade dagsaktuella frågor i funkishotellet Tornis privata kabinett. Demokrati och jämlikhet diskuterades här endast indirekt och sällan i positiv bemärkelse.45 ”Demokratisering” användes som en förklaring till olika misshagliga kulturella fenomen, som bildningsnivåns sänkning.46 Däremot identifierade deltagarna de drivkrafter för demokratin som denna bok också behandlar: eko-nomiska förutsättningar och utvecklingsmöjligheter, geopolitikens snäva ramar samt den politiska kulturen i Finland, som uppfatta-des som inskränkt.47

Ett anmärkningsvärt antal av gästerna på Torni var gamla bekanta till Erkki Vala. ”Docenten” Martti Haavio, ”Estetikern” Lauri Vilja-nen, ”Kulturresenären” Olavi Paavolainen och ”Fru Doktor” Elsa Enäjärvi-Haavio var alla tidigare medarbetare i Tulenkantajat. Ytter-ligare ett antal personer med anknytning till Tulenkantajat nämndes i diskussionerna, men inte Erkki Vala. ”Radikalen” Matti Salonen tillhörde en något yngre generation av journalister som hade lock-ats till huvudstaden av kulturradikalernas rykte. ”Pessimisten” Jussi Teljo och ”Herr Ministern” Urho Kekkonen hade personligen varit närvarande när Vala avsattes som redaktör av den första Tulenkan-tajat-tidskriften 1930.

Hur kom det sig att Vala försköts så obarmhärtigt av den unga intelligentsian? Hans stora synd var att angripa den nationalistiska studentföreningen Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS) i Tulen-kantajats januarinummer 1930.48 När Vala vägrade göra avkall på sin kritik, blev han avsatt. Redaktionskuppen skedde våren 1930, som också i övrigt var en kritisk tid i Valas liv. Hans hustru, sång-erskan Ursula Thesleff, hade avlidit i januari, kort efter deras sons födelse.49 Mötet hölls på en restaurang i Helsingfors ”vars namn ingen senare ville minnas”.50 Förutom Vala närvarade Olavi Paavolai-nen, Lauri Viljanen och Martti Haavio samt AKS-medlemmarna Iiro Kaikko, Jussi Teljo och Urho Kekkonen. Haavio var både eld bärare och AKS-medlem, men Kaikko, Teljo och Kekkonen var ”framför allt politiker” och Tulenkantajat var ett sätt för dem att förmedla den


nationella ideologin. Vala var ett hinder och måste därför gå.51 Alla närvarande, förutom Vala och Kaikko, deltog senare i den tidigare nämnda debattboken Pidot Tornissa.

Vala fortsatte att skriva i Tulenkantajat under våren utan att visa tecken på ånger. I en osignerad ledare i majnumret tog de andra redaktörerna avstånd från tidskriftens tidigare linje och kallade sam-man dem som ”förstod sig på de andliga krafter som döljer sig i detta folk”.52 Texten hänvisade till studenterna som en organisk del av fol-ket och till ”Europas pånyttfödelse” – men detta skulle ske endast genom nationalstaterna.53 Kursändringen räddade inte tidningens finanser och den lades ner hösten 1930. Orsakerna till ”palatskup-pen” var inte enbart politiska. Föreningen Tulenkantajat hade levt över sina tillgångar. Ägandeförhållandena mellan tidning, förening och andra ombildningar behandlades i rätten ännu 1933.54

Vala bearbetade sina erfarenheter i romanen Leijonajuhlat (”Lejonfesten”, 1930), där en trio unga kulturradikaler avsätts från tidskriften ”Stormfåglarnas” redaktion av en nationalistisk klick. En av huvudpersonerna förklarar att Finlands ungdom inte klarar sig på ungdomlig entusiasm och kampvilja allena, utan måste stöda sig på ”en konsekvent världsåskådning”.55 Vala var nu på jakt efter en sådan. År 1932 valde Vala, tidigare aktiv i Nationella framstegspartiet,56 att som en solidaritetsyttring gå med i SDP.57 Partibytet användes av Detektiva centralpolisen som ett exempel på Valas ombytlighet och politiska naivitet. Enligt en av Detektiva centralpolisens informanter hade Vala tagit partiernas slagord på allvar och drabbats av besvi-kelse när de inte motsvarade verkligheten.58

Efter eldbärarnas splittring som litterär grupp blev ”eldbärarska-pet” Valas eget politiska projekt. När de forna eldbärarna spreds för vinden, fanns Tulenkantajain Seura – Eldbärarnas förening – kvar, och Vala var fortfarande dess ordförande. I början av 1930-talet att-raherade föreningen yngre och mer politiskt radikala förmågor som den marxistiske litteraturkritikern Raoul Palmgren.59 År 1931 för-sökte syskonen Vala starta en ny förening, men den lades ner enligt ett beslut av Helsingfors rådstuvurätt på inrådan av Detektiva cen-tralpolisen.60

I februari–mars 1932 försökte Lapporörelsens militanta flygel uppvigla skyddskårerna i revolt mot den parlamentariska demo-


kratin, vilket kulminerade i ett misslyckat uppror i Mäntsälä. Upp-roret fick Valas gamla motståndare, Haavio, Teljo och Kekkonen, att lämna AKS i besvikelse över organisationens medgörliga inställ-ning till Lapporörelsen.61 Medan Haavio uttryckte elitistisk frustra-tion över Lapporörelsens inkompetens, såg Vala en möjlighet till handling.62 Mäntsäläupproret var en avgörande faktor i beslutet att grunda tidskriften Tulenkantajat på nytt.63 Det första provnumret utkom den 25 november 1932 och innehöll ett skandinaviskt mani-fest som togs hånfullt emot av den AKS-sympatiserande högern. Vala anklagades för att ha gått i tjänst hos ”de svenska kapitalisterna” och bära en ”falsk eld” med blågul flamma.64 Trots att Detektiva centralpolisen redan 1929 hade haft informanter närvarande vid föreningen Tulenkantajats offentliga möten, ägnade man inte tid-skriften någon större uppmärksamhet.65 Kanske berodde detta på att debatten till en början fokuserade på Tulenkantajats språk politik. Detektiva centralpolisen fick inte upp ögonen för tidningen igen förrän misstanke väcktes om att redaktionen odlade kontakter med kommunister genom ”folkfronten”.

Detektiva centralpolisens chef Esko Riekki och många av hans agenter sympatiserade med Lapporörelsen och tenderade att se mel-lan fingrarna på dess aktiviteter, inte minst på grund av att de själva hade rötter i Österbotten och därvarande aktivist- och strejkbrytar-rörelser. Mitt under Lappovåren 1930 beklagade Riekki att det stora flertalet av folket förhöll sig ”med slött missmod” till kommunist-frågan.66 Detektiva centralpolisens stora bedrift – avslöjandet och krossandet av kommunisternas underjordiska nätverk 1928–1929 – tycktes ha gått allmänheten helt förbi.67 Riekki ansåg att de hög-målslagar som hade använts mot kommunisterna före 1930 var all-deles tillräckliga för att ge kommunismen ”en nådastöt”. 68 Efter upp-roret i Mäntsälä 1932, då Detektiva centralpolisen hade anklagats för passivitet gentemot Lapporörelsen, lanserade Riekki kommunismen som hotbild återigen. I en utförlig artikel om ”kommunisternas hem-liga verksamhet” i tidskriften Itsenäinen Suomi noterade Riekki att medan kommunistlagarna hade tjänat sitt syfte och kommunismen som massrörelse hade kvästs, hade kommunisterna effektivt lyckats maskera många av sina stödorganisationer, ”så att det ofta har varit svårt att bevisa att deras verksamhet har varit olaglig”.69


Detektiva centralpolisen ökade sin övervakning av misstänkta kommunister under året 1934. Enligt Maria Wahlberg, som studerat Detektiva centralpolisens verksamhet, är det svårt att peka ut en enskild händelse som orsak. Som möjliga orsaker nämner hon bland annat återhämtningen av vänsterns föreningsliv och publikations-aktivitet efter Lappoåren samt ”enstaka kulturpersonligheters mer synliga kamp för jämställda medborgerliga rättigheter”.70 En annan orsak var införandet av uppviglingslagen i februari 1934, som krimina-liserade störande av Finlands utrikespolitiska relationer samt allmän uppvigling som kunde leda till oroligheter inom befolkningen. Vid sidan av redan tidigare brottsliga handlingar, som att offentligt eller genom trycksaker sprida falska uppgifter, kriminaliserades nu även det att genom ”förvrängning eller kränkande ord eller uttryck” uttala eller sprida uttalanden ”ägnade att skymfa riksdag, regering, offentlig tjänsteman eller rådande statlig eller samhällelig ordning, eller grovt kränka religiösa eller sedliga principer eller skända nationella min-nen.”71 Kontrollen utvidgades att omfatta kultur, moral och religion – det vita Finlands ideologiska stöttepelare – och lagen kunde tolkas som ett förbud mot politisk satir.72 De som vågade testa lagens grän-ser riskerade att uppfattas som kommunismens hantlangare.

Detektiva centralpolisen intresserade sig för Erkki Valas och andra liberalers aktiva engagemang, först i insamlingen av namnunder-skrifter mot införandet av dödsstraff under året 1934 och sedan i Förbundet för mänskliga rättigheter (Ihmisoikeuksien liitto), som grundades i december 1935. Detektiva centralpolisens intresse kom att öka på grund av dessa aktiviteters koppling till den utdragna och uppmärksammade rättegången mot kommunistspionen Toivo Antikai nen, som inleddes i februari 1935.73 Misstankar om kommu-nistisk infiltrering av föreningsväsendet låg till grund för två hemliga promemorior som Detektiva centralpolisen fick i uppdrag att för-fatta åt regeringen Kivimäki vid årsskiftet 1935–1936.74 Esko Riekkis artikel från 1932 visar dock att Detektiva centralpolisen redan tidi-gare hade hyst misstankar om ”maskerade” kommunistiska organi-sationer. Detektiva centralpolisen producerade under åren 1930–1933 omfattande promemorior om misstänkt kommunistisk och socia-listisk verksamhet inom föreningslivet. Dessa användes också som bevismaterial vid rättegångar.75


År 1934 spände Detektiva centralpolisen blicken i Tulenkantajat. Flera rapporter i Detektiva centralpolisens arkiv spekulerar i Valas kommunistkopplingar, men utan att lägga fram konkreta bevis.76 På grund av några noveller som hade publicerats i Tulenkantajat, hade Vala och författaren Pentti Haanpää stämts för kränkning av offentlig tjänsteman enligt uppviglingslagen. Åbo hovrätts slutgiltiga dom i mars 1935 var böter och indragning av ifrågavarande nummer. Justi-tieministeriet försökte samma år få Vala åtalad för hädelse, eftersom Tulenkantajat hade publicerat utdrag ur Jaroslav Hašeks satiriska roman Den tappre soldaten Švejk från 1921, men detta åtal lades ner.77 En anteckning från april 1935 vittnar om Riekkis bryderier: ”Det måste erkännas att DC:s grepp om Kirjallisuuslehti, Tulenkantajat och annan aktivitet i den kategorin har varit svag. Visst kräver det vita folket att sådana också läggs ner och att redaktionen buras in.”78 Begreppet ”eldbärare” användes sedan 1929 av Detektiva centralpoli-sen för att beskriva samhällsomstörtande intellektuella i allmänhet.79

I kampen mot kommunisternas underjordiska verksamhet litade Riekki framför allt på arbetsgivarna. Medan industricheferna satte stopp för kommunistiska agitatorer på arbetsplatserna, borde de inte försumma arbetarnas andliga näring – ”därför borde man åt dessa massor skaffa fosterländska dagstidningar, helst utgivna i hemtrak-ten, och annan fosterländsk läsning [...]”.80 Riekkis uppmaning hör-sammades också av pedagoger.81 År 1936 rapporterade Tulenkanta-jat att Kymibolagets lokala arbetsledare hotade att avskriva lönerna i skogsbruket ifall traktens småbrukare prenumererade på förbjudna tidningar. Denna skandal slutade med att byborna slog sig samman och beställde Tulenkantajat till varje stuga i protest mot förtrycket av yttrandefriheten, hävdade redaktionen stolt.82

Myndigheterna och folkfronten

Tanken att extremhögerns hot var stort nog för att rättfärdiga en ”folkfront” med tidigare sinsemellan fientliga socialister och bor-gerliga grupper uppkom i Tyskland i början av 1930-talet. Redan 1932 hade borgerliga demokrater och kristna fackföreningsaktivister propagerat för en antifascistisk ”folkfront mot Hitler” eller en Volks-front für Hindenburg. Först 1934 började de tyska kommunisterna


tillämpa begreppet. Mot slutet av året, samtidigt som tyska emi-granter försökte samla sina krafter i Paris och Prag, togs begreppet front populaire i bruk av en fransk partikoalition mellan socialister, borgerliga radikaler och kommunister, som enades i kampen mot extremhögern i Frankrike.83

Tidigare hade Komintern motsatt sig initiativ som inte utgick från Moskva. 1920-talets enhetsfrontstaktik, som hade förespråkats av Lev Trotskij och som endast involverade arbetarklasspartier, hade övergetts när Stalin introducerade linjen ”socialism i ett land”. Kom-interns agerande under Hitlers växande framgångar, uppvisade mer förvirring än strategisk planering. I efterhand ville dock myndighe-terna i Finland, med Detektiva centralpolisen i spetsen, se en kon-sekvent linje i Kominterns agerande. Myndigheterna såg Komin-terns anammande av ”folkfrontstaktiken” under dess sjunde och sista världskongress 1935 som startpunkten för denna internatio-nella tendens.84 I Detektiva centralpolisens dokument tolkades ordet ”front” politiskt och olika ”fronter” associerades tämligen fritt och inkonsekvent med varandra – föredragande K. O. Grönwall talade till exempel om ”Folks- och kulturfronten” i oktober 193585 och om ”Enhets- och folksfronten” i november samma år.86

Själva begreppet ”folkfront” dök inte upp i Detektiva centralpoli-sens dokumentation förrän under hösten 1935.87 Vissa litterära tid-skrifter som Soihtu och Kirjallisuuslehti började uppmärksamma folkfronten som fenomen i Europa, och Tulenkantajat-medarbetaren Raoul Palmgren uppmanade kulturarbetare att sluta upp mot reak-tionära och fascistiska tendenser.88 Oroad av dessa yttringar beställde statsminister T. M. Kivimäki de så kallade folkfrontspromemoriorna av Detektiva centralpolisen. Eftersom kommunister inte kunde agera öppet i Finland, förväntades de infiltrera lagliga organisationer. Detta hade visserligen redan hänt när partiet tvingades gå under jorden på 1920-talet, men enligt Kivimäki hade Komintern kring årsskiftet 1935–1936 gett direkta order om infiltrering. Den bulgariske kom-munisten Georgij Dimitrov framställdes rent av som begreppets uppfinnare.89 Folkfrontspromemoriorna överlämnades sommaren 1936 till statsministern, Inrikesministeriet, Kommunikationsminis-teriet, Utrikesministeriet, Helsingforspolisen, Åbo hovrätt samt till Detektiva centralpolisens underavdelningar.90


Faktum var att antifascisterna hade imponerats av Dimitrovs upp-trädande under riksdagsbrandprocessen i Berlin hösten 1933. Den kommunistiske agenten Toivo Antikainen, som samtidigt var cen-tralfigur för en uppmärksammad rättegång i Finland, kallades ”Fin-lands Dimitrov”.91 Liknelsen syftade på nazisternas politiska bruk av riksdagshusbranden som ursäkt för att riva upp rättssäkerheten i Tyskland. I december 1935 deltog Erkki Vala i grundandet av För-bundet för mänskliga rättigheter i syfte att motverka en liknande utveckling i Finland.92 Förbundet målade i sin programförklaring upp en global krissituation, där universella mänskliga rättigheter definierades som demokratiska värderingar:

Samvetsfrihet, respekt för människolivet, personlig okränkbarhet, ytt-rande- och församlingsfrihet, medborgarnas likhet inför lag och sam-hällsmakt, kvinnornas samhälleliga jämlikhet erkänns numera som samhällsbyggande principer. Dessa idéer har alltid mött stort motstånd som varit svårt att övervinna och är i dag synnerligen hotade. [...] För att försvara dem har Förbundet för mänskliga rättigheter grundats, och i det kan medborgare organisera sig i för att aktivt verka för de ovan-nämnda, stora demokratiska värderingarna och de mänskliga rättig-heterna.93

Programförklaringen uppmärksammades i socialistiska tidskrifter, men en stor del av undertecknarna var liberaler med anknytning till Nationella framstegspartiet. Detektiva centralpolisens misstankar om kommunistkopplingar stred mot Valas envetna konflikt med marx-isterna på Tulenkantajats redaktion. Relationen mellan chefredak-tören och vänstermedarbetarna var ansträngd efter ett kuppförsök som leddes av Raoul Palmgren 1935.94

Parallellt med Detektiva centralpolisens arbete med promemori-orna, pågick en politiserad ”kulturkamp” i den finländska pressen. Vid årsskiftet 1935–1936 gjorde författaren Mika Waltari, tidigare medarbetare i Tulenkantajat, uppmärksammade utspel där han anklagade den liberala finländska litteraturkritiken för att gå i Mosk-vas ledband.95 ”Idén om en aktiv ’kulturfront’ för alla idkare av and-ligt arbete i kampen mot fascismen har visat sig brukbar även hos oss”, skrev Waltari och fick stöd av den konservativa och den fascis-tiska pressen. Waltaris retoriska trick var att klumpa ihop liberala


kritiker, som sågat hans senaste roman, med de beryktade socia-listerna på tidningarna Soihtus och Kirjallisuuslehtis redaktioner.96 När Raoul Palmgren samtidigt kallade samman ”marxister, kultur-liberaler, ärliga kristna” att enas i ”en gemensam front för religi-onsfrihet, mot fascism och hakkorskristendom”, kunde detta bara tolkas som en utkastad stridshandske.97 Under 1930-talet tillhörde Waltari styrgruppen för Finlands PEN-klubb, som till övervägande del bestod av antiliberala författare. Därför teg Finlands avdelning om tryckfrihetsmålen i landet och undvek att fördöma nazisternas förföljelser av författare i Tyskland, trots påtryckningar från PEN-klubben i London.98

Folkfrontspaniken imploderade på grund av en tillfällighet. En rättsprocess om registreringen av Förbundet för mänskliga rättig-heter ledde till att de hemligstämplade promemoriorna av misstag sändes till förbundets representanter tillsammans med de offent-liga rättegångsunderlagen. Under sensommaren 1936 kunde Tulen-kantajat och andra tidningar, som de liberala Svenska Pressen och Nykypäivä samt socialdemokratiska Suomen Sosialidemokraatti och Arbetarbladet, avslöja att promemoriorna listade personer och orga-nisationer som misstänktes vara föremål för kommunistisk infil-trering enligt folkfrontstaktiken. Tulenkantajat publicerade hela dokumentet som ”romanbilaga”. Erkki Vala hävdade att Detektiva centralpolisen medvetet misstänkliggjorde organisationer som sade sig arbeta för mänskliga rättigheter och antifascism. Litteraturhisto-rikern Kari Sallamaa har identifierat samma ton i promemoriorna som i Waltaris ovannämnda debattinlägg.99

Detektiva centralpolisen och regeringen led en allvarlig propa-gandaförlust. Avslöjandet satte också de konservativa kulturkriti-kerna i en svår sits. Deras benägenhet att se bolsjevism i skönlitterära skildringar av fri kärlek tedde sig plötsligt lika löjlig som Detektiva centralpolisens övervakning av filmklubbar. Men till skillnad från kulturkampen, som visserligen påverkade förlagsväsendet och för-fattarnas möjlighet att få sina verk publicerade,100 hotade hemlig-stämplandet av promemoriorna medborgarnas rättssäkerhet. När det stod klart att promemoriorna hade använts för att påverka rät-tens beslut, skyndade sig Riekki att skriva till inrikesministern för att försvara uppkomsten av promemoriorna och förklara att de inte alls


var avsedda att falla i rättsväsendets händer, trots att Riekki hade sänt promemoriorna till Åbo hovrätt redan i maj 1936. Trots skandalen fortsatte promemoriorna att användas som bevismaterial av rätten. Riekki själv samlade kritiska artiklar och egna kommentarer i en mapp med den talande rubriken ”Folkfrontens angrepp på DC”.101

Tulenkantajat hade under tidigare processer och debatter fram-ställts som en rabulisttidning, men hösten 1936 svängde pressopi-nionen kortvarigt till tidskriftens fördel. Statsminister Kivimäki såg ingen annan utväg än att kalla till förtroendevotum angående ett nytt lagpaket i riksdagen. De nya lagarna omfattade även ett förslag om dödsstraff i fredstid, vilket Förbundet för mänskliga rättigheter uttryckligen hade grundats för att bekämpa. Kivimäki hade dock vid det här laget förlorat förtroende även inom Nationella framstegspar-tiet. Regeringen föll på grund av två frånvarande liberala röster.102 ”Biten av de egna hundarna”, kommenterade Kivimäki bittert.103 Regeringen Kivimäkis fall var en seger för Nationella framstegspar-tiets socialliberala falang.104 I socialliberal anda kopplade Erkki Vala ihop kampen för medborgerliga rättigheter med en kritisk socioeko-nomisk klassanalys i hopp om en ny ekonomisk politik i Finland:

Finlands arbetare stöder Tulenkantajat just för att tidningen kämpar för medborgarnas konstitutionella rättigheter, som omfattar förenings-, församlings- och yttrandefrihet samt rätten att läsa vilka tidningar man vill, inte dem som arbetsgivarna påbjuder. Arbetarna förstår att levnadsstandarden inte höjs om de medborgerliga rättigheterna inte garanteras.105

Under hösten 1936 upptäcktes även att ungdomsförbundet Sinimus-tat (”De blåsvarta”) till det extrema högerpartiet Fosterländska folk-rörelsen (Isänmaallinen Kansanliike, IKL) aktivt hade blandat sig i ett kuppförsök i Estland. Detta inspirerade till samarbetsvilja hos Agrarförbundet och SDP. Efter en interimsregering och allmänna val tillträdde Finlands första ”rödmylleregering”, även om den också räk-nade in representanter från Nationella framstegspartiet och Svenska folkpartiet. Följderna blev mindre uppmuntrande för de medborger-liga rättigheternas försvarare. Vala uteslöts ur Socialdemokratiska partiet tillsammans med andra ”vänstersocialister”. Detta var pri-set som partiet var berett att betala för att betraktas som regerings-


fähigt. Samma höst var Vala också tvungen att avtjäna ett fängelse-straff för att Tulenkantajat publicerat utländska tidningsartiklar som kritiserade fallet Antikainen.106 För den finländska demokratin blev konsekvensen en förstärkt tradition av självcensur.107 Konservativa intellektuella betraktade både den inhemska rödmylleregeringen och de skandinaviska ländernas parlamentarism med skepsis. Det största hotet mot demokratin i Norden var inte de ”små, obetydliga fascistgrupperna, utan just folkväldets utbasunerare”, hävdade his-torikern Jaakko Forsman 1938. Forsman såg folket som en fåraktig massa, där enskilda begåvade individer höjde sig över mediokra och opportunistiska småpåvar. Hans negativa syn på folket och social-demokratin var rotad i en brinnande antimarxism, och hans vision av en idealisk demokrati var en intellektuell aristokrati. De bäst läm-pade måste leda massorna, annars skulle folket tappa förtroendet för frihetens idé. Det enda alternativet var diktatur.108

Världsläget och demokratins framtid

År 1934 hade närliggande länder som Tyskland övergått från insta-bil parlamentarism till auktoritära modeller. Att stabiliseringen skedde på demokratins bekostnad oroade endast dem som ome-delbart kunde identifiera sig med nationalsocialisternas offer. För intellektuella, som diplomaten och historikern Herman Gummerus och sociologen Yrjö Ruutu, var nationalsocialismen värd åtminstone en allvarlig debatt.109 Idén om det nationella enandet, den organiska nationstanken, var inte bara fascisternas tankegods. Det räckte med att citera statsminister Kivimäki: ”I det nuvarande läget är det inte förenligt med fosterlandets intressen att medborgare och folkklasser [sic] underlåter att göra vad de kan för att kväsa inre oenigheter.”110

Tredje rikets expansion fortsatte 1938 med intåg i Tjeckoslovakien och Österrike, vilket drev tusentals judar och politiska motståndare till nazisterna på flykt. De några hundra som lyckades ta sig till Fin-land bemöttes med misstänksamhet och ovilja. Tulenkantajat var en av få tidningar som förespråkade en ”human” flyktingpolitik med rättighetsargument. De argument som tidigare använts för att för-svara medborgarnas politiska rättigheter utvidgades och omfattade nu även icke-medborgare. Erkki Vala använde Tredje riket som ett


varnande exempel på en stat som slutat respektera och bevara en grupps rättigheter, vilket förr eller senare skulle få konsekvenser for alla medborgare, i synnerhet ekonomiskt svaga grupper och mino-riteter.

Tulenkantajats politiska linje utformades kontinuerligt under 1930-talet. I de auktoritära lösningarna på flyktingfrågan och euge-nikdebatten såg Erkki Vala en risk för arbiträrt maktmissbruk inom ett ekonomiskt och socialt ojämlikt system. Han kopplade 1936 sam-man kampen om individens rättigheter med kritik av det ekono-miska systemet.111 Efter att steriliseringslagen hade införts 1935, bör-jade Vala även hänvisa till denna lag när han försvarade mänskliga eller medborgerliga rättigheter globalt.112 Tvångssteriliseringar, som motiverades med besparingsargument, var ett ypperligt exempel på ett maktens godtycke som utsatta samhällsgrupper borde skyddas från.113 Vala varnade för att en stat som behandlade sina svagaste medborgare godtyckligt närmade sig fascismen.

Historikern Lynn Hunt, som analyserat människorättsbegrep-pets historia, har velat se en närapå oundviklig ”kaskad” där de rät-tigheter som först tillkämpats för en grupp till slut inte kan nekas mindre privilegierade grupper.114 Valas konsekventa humanitära linje var emellertid en sällsynthet i den finländska offentliga debatten på 1930-talet. Även om Vala hade varit ett barn under självständighets-kampen i början av seklet, var hans världsbild mer trogen laglighets-aktivisternas liberala nationalism från åren 1899–1906 än den kon-servativa nationalism som försökte erövra en hegemonisk position under mellankrigstiden. Hans syn på individuella rättigheter som grundval för social rättvisa tycktes förebåda John Rawls, kanske på grund av Valas egen påtvingade position som ”förföljd” av myndig-heter och rivaler.115 Men Vala var anhängare av den tidiga välfärds-staten som just hade börjat byggas i de skandinaviska länderna, och han utvecklade därför en föreställning om mänskliga rättigheter som varslade om national welfarism. Denna welfarism, som respekterade individuella rättigheter inom ramen för nationalstaten, identifierade Samuel Moyn i de västallierades Atlantdeklaration 1941.116

Vilket ansvar har nationalstaten gentemot minoriteter eller andra länders medborgare? I Tulenkantajat presenterade den unge jour-nalisten Tauno Tattari redan 1933 ”judefrågan” som en fråga om


majoritetsbefolkningens relation till minoriteten och förmågan att trygga den sistnämndas rättigheter. Sverige framstod som en före-bildlig rättsstat, som kunde trygga judarna jämlik behandling, i mot-sats till många andra länder i världen.117 Erkki Vala fick för denna artikel motta ett tackbrev från den judiske medborgarrättskämpen Santeri Jacobsson, som efter kriget publicerade sin politiska själv-biografi med en titel i efterkrigstidens anda, Taistelu ihmisoikeuksista (”Kampen om de mänskliga rättigheterna”).118 Denna problemfor-mulering – hur en rättsstat borde försvara och sammanjämka med-borgarnas ofta inbördes motstridiga rättigheter – diskuterades inte alls i debattboken Pidot Tornissa. Även i Urho Kekkonens stridsskrift till demokratins försvar från 1934 var det demokratin som stat, som system, och framför allt som nationell egenskap, som förfäktades – inte individuella medborgare med disparata intressen.

Medan 1920-talets Tulenkantajat hade lämnat spaltutrymme åt äktfinnar, tog 1930-talets Tulenkantajat ställning för de svensksprå-kigas rättigheter, men även för andra minoriteter, som Finlands judar och samer. Erkki Vala, som själv hade förfinskat sitt namn från Wadenström på 1920-talet, skrev 1933: Om man ville placera Finlands svenskar i samma ställning som judarna i Hitlers Tyskland, skulle de borgerliga språknationalisterna lika gärna få rensa ut alla onationella element ur landet, ”inklusive kulturliberalerna på Tulen-kantajats redaktion”.119 Liberala och socialistiska tidningar varnade för antisemitismen som en lögnhärva, oförenlig med demokratiska och humanistiska principer, men få debattörer gick så långt att de identifierade sig själva med en utsatt minoritet.120

Även om majoriteten av borgerligheten inte konspirerade för att avskaffa demokratin eller den fria pressen i Finland, hade den en mer negativ syn på ett oroligt och pluralistiskt folkvälde än på en nationalistisk enpartistat, vars existens kunde motiveras som en nöd-vändig övergångsfas i strävan efter den hett eftertraktade nationella enigheten.121 Auktoritarismen ryckte allt närmare Finlands grän-ser då de baltiska staterna en efter en inskränkte den parlamenta-riska demokratin, något som Tulenkantajat noterade med oro – ”fas-cism kan inte med fascism utdrivas”.122 Det framstod nästan som ett mirakel att Finland 1937 i stället åstadkom en rödmylleregering med liberala inslag.


Trots denna inrikespolitiska antifascistiska linje fortsatte Finland att samarbeta med Tyskland och undvek att visa alltför uppenbar solidaritet med nazismens offer. Nazisternas antisemitiska och ide-ologiska Gleichschaltung av staten bemöttes med viss förståelse av finländska intellektuella. Även om enskilda forskare och tjänstemän inte förespråkade nazism i Finland, kunde de hävda att utrensningen av ”politiskt och nationellt främmande element” var förståelig och nödvändig i Tyskland.123 Vissa borgerliga skribenters föreställningar om judiska flyktingars icke önskvärda egenskaper avslöjade att de tog nazisternas antisemitiska propaganda på allvar.124 Den infekterade språkfrågan i Finland, som framför allt gällde universitetstjänster-nas fördelning, kastade sin skugga över debatten. Vissa svensksprå-kiga debattörer varnade å sin sida tvärtom för att demokratin kunde innebära ett faktiskt hot mot minoritetens rättigheter – demokratin var majoritetens diktatur.125

Under hösten 1938 utsattes inrikesminister Kekkonen för påtryck-ningar i riksdagen för att se till att de centraleuropeiska flyktingarna inte blev kvar i landet. Vala reagerade med en artikel där han kopp-lade samman flyktingfrågan med demokrati och mänskliga rättig-heter. Han försökte utvidga debatten om rättigheter till att omfatta även människor som inte var finländska medborgare. Det var lön-löst att tala om demokratins befästande, skrev Vala, i en stat som inte respekterade mänskliga rättigheter i stort och som inte hjälpte främlingar i nöd. Ingenting garanterade att staten inte skulle bryta mot sina egna medborgares grundrättigheter på samma vis.126 Med-borgerliga rättigheter innebar ett kontrakt mellan stat och individ.127 Förutom den rätt som garanterades i lagtexten, fanns det också vissa mänskliga rättigheter som en ”kulturnation” inte fick kränka. Till dessa hörde de politiska flyktingarnas rättigheter.128 Vala inskärpte att de verkliga offren för statens godtycke var Tysklands judar, inte de länder som flyktingarna försökte ta sig till.

Erkki Vala såg i Sverige ett alternativ till Finlands allt snävare definition av demokrati. Men jämför man Urho Kekkonens etniska demokratisyn med de svenska socialdemokraternas historieskriv-ning under samma tid, finner man många likheter. De svenska social-demokraterna lyckades appropriera högerns folkbegrepp. Från att ha varit synonym med ”nationell”, blev ordet ”folklig” mot slutet av


1920-talet entydigt med enkel och anspråkslös, men även demokra-tisk, politiskt medveten och anti-elitistisk.129 Det rikssvenska folket förvandlades snabbt från idealiserade odalbönder till politiskt med-vetna och välanpassade arbetare, i kontrast till den finska och fin-landssvenska politiska retoriken, där industriarbetarna osynliggjor-des på agrarbefolkningens bekostnad. De nordiska folkens uppgift var att bygga en socialism på demokratins väg på grundvalarna av en tusenårig tradition, en demokratisk arbetarklass, och samhällelig och demokratisk lojalitet.130 När Fosterländska folkrörelsens dags-tidning Ajan Suunta varnade för att varaktigt samförstånd mellan Finland och Skandinavien aldrig skulle kunna skapas ”på marxis-tisk grund”, svarade de socialistiska tidningarna Kirjallisuuslehti och Suomen Sosialidemokraatti att fredspolitikens enda garanti var Per Albin Hanssons antifascistiska ”arbetarskandinavism”.131

Den nordiska inriktningen skulle leda Finland in på en fridfull socialistisk utvecklingsväg. Men hur skulle det ”passionerat nationa-listiska, militaristiska Finland” passa in i ”det demokratiska Skandina-vien, som å ena sidan lutar sig mot gamla traditioner, å andra sidan mot arbetarklassen”? frågade Tulenkantajat.132 Synen på det harmo-niska svenska samhällsklimatet var kanske alltför idyllisk för att vara sann.133 När Tulenkantajat 1935 kritiserade steriliseringslagen i Fin-land, nämnde tidskriften inte att Sverige hade infört en liknande lag.

Folkets enande på bekostnad av medborgarens rättigheter

På hösten 1936, då Förbundet for mänskliga rättigheter firade sin stora seger över Detektiva centralpolisen och statsminister Kivi-mäki, dömdes Erkki Vala till sex månaders fängelse för brott mot uppviglingslagen. Han hade publicerat nyheter ur svenska och brit-tiska tidningar som tolkades som kritik av rättssystemet i Finland. Motgångarna slutade inte där. År 1937 utförde SDP en utrensning av ”vänstersocialistiska” partimedlemmar, inklusive Vala själv. I gen-gäld försökte den nya inrikesministern Urho Kekkonen förbjuda Fosterländska folkrörelsen. Även om kontrollen av kulturproduk-tionen avtog under rödmylleregeringen, fortsatte kontrollen av den politiska offentligheten.134 När före detta AKS-medlemmen Martti Haavio önskade att Finlands bildade klass skulle våga gå med i Agrar-


förbundet för att ta över partiet, men beklagade att den bildade ung-domen fruktade den allmänna opinionen, kommenterade liberalen Matti Salonen spydigt att den ”i alla fall inte [behövde frukta] pro-memoriorna”.135

SDP:s och Agrarförbundets försoningspolitik har kallats ”natio-nellt enande”, men enighet uppnåddes inte utan repression.136 Den nationella likriktningen i Finland skedde inom ramen för den par-lamentariska demokratin och kunde bara uppnå framgång så länge som ledande kretsar inom utgivningsverksamheten, de juridiska institutionerna och partierna accepterade villkoren och var beredda att samarbeta. År 1938 skrev Kekkonen: ”I världen tycks ingen annan makt finnas än varje rikes egen kraft [...].” Mellan de mörka moln som hopade sig över Europa såg han dock en ljusglimt:

[...] det självständiga Finland har aldrig varit så enat till sin medborger-liga mening som nu. Det nationella självförsvarsprogrammet håller på att erövra alla nationella kretsar, från den lägsta till den högsta, och snart – det är min förhoppning – kan vi tala om en enad nation, som är redo att ge allt sitt stöd till vår självständighets bevarande och försvar, från vilket håll faran än må hota.

Folkets enande hade varit Kekkonens och många andras slagord sedan inbördeskriget, och nu såg det äntligen ut att förverkligas. Men Kekkonen gav också oppositionen en känga:

[...] denna förvånansvärt snabba, totala förändring av våra inre förhål-landen är till stor del det nuvarande regeringssamarbetets förtjänst, denna politiska tendens som kallats ”folkfront”, som högern – med större entusiasm än förmåga – har fördömt som vårt lands under-gång.137

Kekkonens metod för att bekämpa folkfronten var retorisk. Han tog lekfullt kontroll över begreppet och tömde ”folkfronten” på sitt ursprungliga innehåll, nämligen kommunisterna. Målet var att avväpna högern och påminna om vem som ”ägde” begreppet folk, nämligen de lagliga partierna som majoriteten av väljarna hade gett sitt mandat. Den totala enigheten kunde dock inte uppnås så länge ordet var fritt. När Kekkonen försökte återinföra ”republikens skyddslag” för att kunna förbjuda Fosterländska folkrörelsens verk-


samhet, protesterade Tulenkantajat mot detta ”demokratins självför-svar”, som i själva verket inskränkte de demokratiska rättig heterna ytterligare.138 Kekkonen ironiserade i ett tal till riksdagen den 5 juni 1939 över det faktum att lagen mötte motstånd ”från både vår extrem-höger och vår extremvänster”:

Tulenkantaja [sic] [...] och Fosterländska folkrörelsen går nu tydligen i försvar för folkväldet i enhetsfront [...] Skulle man lämna folkväldet i det skydd, som ”eldbärarna” å ena sidan och Fosterländska folkrörelsen å den andra erbjuder, så kommer väl snart den tid då man har skäl att på allvar förespråka samhällsfred och inte blott medborgerlig frihet.139

Erkki Vala svarade på inrikesministerns ”billiga demagogi”:

Det är sant att Tulenkantajat har motsatt sig republikens skyddslag. Den gjorde det under Kivimäkis regering och den gör det nu. Det är inget märkligt med detta, förutom för dem för vilka ordet princip är ett främ-mande ord.140

Vala påminde om att motståndare till lagen fanns i alla politiska kretsar, inte enbart i Kekkonens ”extremistgrupper”. Lagen var, enligt Vala, ”avsedd att täppa till munnen på den fria pressen – i synner-het Tulenkantajat”. Enligt Kekkonen garanterade rödmylleregering-ens demokratiska karaktär att lagen inte skulle missbrukas. Men vem skulle garantera nästa regerings goda avsikter? frågade Vala. I en demokrati borde lagen skydda medborgarna mot makthavarnas godtycke. Förvisso saknades sådana garantier i Kekkonens program för ”demokratins självförsvar”, som formulerades ur makthavarens – politikerns, juristens eller polisens – självskrivna maktperspek-tiv.141 ”Väljare, fråga era riksdagskandidater hur de förhåller sig till republikens skyddslag. Där har ni en måttstock, som avslöjar vars och ens demokratiska kvalitet”, uppmanade Vala.142

Vala betraktade folket som en politisk aktör i konflikt med staten och fokuserade på individens rättigheter. Kekkonen likställde fol-kets intressen med statens. Han såg föga behov av mekanismer som kontrollerade makten när väl rätt personer stod vid rodret. Vala var-nade för att inskränkningar i yttrandefriheten och föreningsfriheten skulle kunna tillämpas på ett lika godtyckligt sätt som tidigare lagar vilka stiftats i liknande syfte. I stället slog han fast tre förutsättningar


för ett framgångsrikt försvar av demokratin: 1) alla ”demokratins anhängare” tillåts verka fritt och jämbördigt och behandlas jämlikt, 2) tjänstemannakåren bör bestå av demokratiskt sinnade personer, 3) utrikespolitiken måste vara sant neutral och garantera goda rela-tioner till Sverige och Sovjetunionen. Den fråga Erkki Vala uteläm-nade var hur man skulle kunna hålla dem som inte var ”demokratins anhängare” eller ”demokratiskt sinnade” borta från det fria samhäl-lets maktpositioner. Även om Vala framställde sig själv som en för-kämpe för individens rättigheter, var han beredd att acceptera att kollektiva rättigheter i vissa fall körde över individuella rättigheter.143

Likt Karl Popper under 1940-talet ställde Vala frågan hur ett fritt samhälle kunde försvara sig mot sina fiender.144 Vala var inte främ-mande för tvångsåtgärder utan krävde att antidemokratiska tjänste-män skulle sållas bort genom en mer transparent tillsättningsproce-dur. Demokratins försvar krävde tydligen alltid krafttag, men det var inte likgiltigt var gränsen drogs. Enligt Popper var det rättsväsendets kontinuerliga uppgift i en demokrati att utröna gränsen mellan frihet och brott.145 Vala beklagade i Tulenkantajat 1939 att ”det demokra-tiska folket” inte hade nåtts av debatten om rättig heter: ”Folkets röst kan visst påverka [besluten].” Men hur skulle man få medborgarna att intressera sig för försvaret av rättigheter som endast ett fåtal av dem kunde nyttja? I samma nummer av tidskriften rapporterades att SDP:s partisekreterare hade använt Detektiva centralpolisens beryk-tade folkfrontspromemorior som argument för de politiskt motive-rade uteslutningarna ur partiet.146 Man hade trott att promemori-orna diskrediterats tillsammans med Detektiva centralpolisen, men samma tjänstemän och agenter fortsatte att arbeta för den nya Stats-polisen och hänvisade i sina hemligstämplade rekommendationer för tjänstetillsättningar till uppgifter som samlats in under folkfront-panikens tid.147 Tjänstemannakårens ideologiska sammansättning fortsatte att påverka medborgarnas rättssäkerhet.

Slutsatser

Den första republikens unga intellektuella föddes i efterdyningarna av den världsekonomiska vändpunkten kring 1890. Inför nästa vänd-punkt, under krisåren 1929–1932, var de vuxna som engagerade sig i


samhällsdebatten. För den yngre generationen, till vars språkrör den radikala Tulenkantajat-gruppen utnämnde sig själv på 1920-talet, gällde det att vrida begreppen folk och demokrati ur händerna på de äldre – och även ur händerna på varandra. I 1930-talets Tulen-kantajat försökte Erkki Vala samla kampen för tidigare disparata och ojämlikt fördelade rättigheter under antifascismens nations-överskridande paraply. Detta gav honom tillgång till stöd från olika mer eller mindre öppet agerande rörelser, men gjorde honom också sårbar för attacker från ”demokratins”, det vill säga nationalstatens, försvarare i Finland.

Utformandet av nationalekonomin var en politisk fråga. Om den utformades på storföretagens villkor, som önskade en medgörlig och lydig arbetarklass, riskerade krav på omfördelning att stämplas som fientliga till nationens intressen. Trots att SDP hade tagit avstånd från revolutionen efter 1918, var hotet från Sovjetunionen och kom-munisternas underjordiska verksamhet i Finland ett användbart påtryckningsmedel för att misstänkliggöra dem som kritiserade den ekonomiska ordningen. Samtidigt behövdes konkreta åtgärder mot utomparlamentariska politiska rörelser som uppstått under krisåren och vars krav på hårdare tag mot verkliga eller inbillade oliktänkande ledde till kriminalitet och våldsdåd. Möjligheten att inskränka med-borgerliga rättigheter borde vara en del av arsenalen för ”demokratins självförsvar”, ansåg politikens stigande stjärna Urho Kekkonen. När anden hade släppts ut ur flaskan, var den svår få in igen. Detektiva centralpolisen, som redan effektivt hade slagit till mot den under-jordiska kommunismen, pressades under 1930-talet att gräva fram nya avslöjanden, vilket resulterade i de konspiratoriska ”folkfronts-promemoriorna”.

Finlands ekonomiska återhämtning i mitten av 1930-talet blev kanhända Kivimäki-regeringens undergång, på samma sätt som Detektiva centralpolisens effektivitet mot kommunisternas illegala verksamhet minskade behovet av dess fortsatta tjänster. Båda aktö-rerna fortsatte att kräva en hård inrikespolitisk linje för att förbli relevanta. ”Folkfronten” lanserades därför som en ny fiendebild. Agrarförbundet, SDP och Framstegspartiets socialliberala falang såg dock en möjlighet till regimskifte när regeringen avslöjade sin svaghet under promemorieskandalen.


Ur Erkki Valas perspektiv var det den förda ekonomiska politiken som motiverade bruket av en geopolitisk fiendebild även mot icke-kommunister i den inrikespolitiska debatten. Var detta en effekt av Finlands historia och politiska kultur? Det var det inte, menade Vala. Det handlade om att elitgrupper försökte styra den politiska kultu-ren enligt sina egna intressen. Vala ansåg, i likhet med Kekkonen, att den finländska befolkningen i grunden var demokratisk. Men Vala menade att staten borde skydda sina medborgares intressen och garantera grundläggande rättigheter och friheter i stället för att behandla medborgarna som potentiella fiender. Priset för Valas kon-sekventa linje blev en permanent andrarangsposition i den offentliga debatten. Omständigheterna tvingade honom att bli en ”fri engage-rad intellektuell”. Segern över T. M. Kivimäki och Esko Riekki grum-lades av att Vala själv blev en politisk paria.

När Tulenkantajat och den vänsterliberala pressen hade möjlig-gjort regeringens fall, kunde SDP göra sig av med sin bråkiga ”intel-ligentsia”. Agrarförbundet och Nationella framstegspartiets social-liberaler kunde bryta det cordon sanitaire som omgav SDP när partiet till slut övergav klasskampen och blev ”den ivrigaste tillskyndaren av borgerlig lag och ordning”.148 Rätten att definiera politikens gyl-lene medelväg tillföll de nya makthavarna, de forna ”klasspartierna”, som nu osynliggjorde sina egna särintressen genom att tillägna sig en hegemonisk, allmängiltig ledarroll. Tidigare AKS-medlemmar gick ut offentligt som anhängare av Agrarförbundet – Jussi Teljo stödde rent av SDP.149 De intellektuella som samlades i hotell Tornis kabinett för att på ett lättsamt sätt debattera fosterlandets framtid, hade inte kunnat framträda i offentligheten på samma sätt i början av decenniet.150

Den nya regeringen fortsatte att kontrollera den politiska offent-ligheten. Det blev ironiskt nog Sovjetunionens anfall i november 1939 som räddade Fosterländska folkrörelsen från Kekkonens för-nyade angrepp på de medborgerliga rättigheterna. Under krigscen-suren försvann Erkki Valas möjligheter att ge ut Tulenkantajat, och han begav sig i frivillig exil till Sverige 1941. Efter vapenstilleståndet 1944 skyndade sig vänstern att utnyttja sin nyvunna frihet. Vala sam-mankallade 1946 till ombildning av Förbundet för mänskliga rättig-heter, som kom att driva frågor kring arbetarnas politiska rättigheter


under efterkrigsåren.151 Ett nytt kapitel inleddes, inte mindre präglat av pressfrihetsmål – nu med hänsyn till Sovjetunionens krav – men det integrerade i högre grad rättighetsargumenten i den offentliga debatten. Från att ha ingått i retoriken hos marginella vänsterintel-lektuella grupper, eller avfärdats som liberal idealism, blev medbor-gerliga och mänskliga rättigheter nu ett centralt inslag i den politiska vokabulären efter andra världskriget.


Noter

1 Sevänen, Vapauden rajat, s. 51–52.2 ”Tulenkantajain uudestisyntyminen”, Tulenkantajat 1932:1, s. 1.3 Nygård, ”Filosofen och det offentliga samtalet”, s. 41, 43.4 Sevänen, ”Ensimmäisen tasavallan”, s. 44–45.5 Carey, The Intellectuals and the Masses.6 Alapuro, Suomen älymystö Venäjän varjossa, s. 38–39.7 Kaila, Eino, ”’Aitosuomalaisuudesta’”, Valvoja-Aika 1925:1, s. 193; Mikkola, J. J.,

”Eräs aitosuomalaisuuden arvostelu”, Valvoja-Aika 1925:1, s. 225 f.; Nygård, ”Filosofen och det offentliga samtalet”, s. 45.

8 Kaila, ”Aitosuomalaisuudesta”, s. 187 f.; Kivimies, Pidot Tornissa, s. 328.9 Intervju 5.11.1973 (band 1, spår a), mapp 3, Erkki Vala, SKS 25318, Finska Littera-

tursällskapets arkiv.10 J. A. M., ”Tulenkantajat ja rauhanasia”, Rauhaa kohti 1929:17, s. 111–112; ”Peitetty

vastustaja”, ”Tulenkantajain keskusteluseura”, Tähystäjä 1929:38, s. 14.11 Vala, Erkki, ”Taiteen vapauttaminen”, Tulenkantajat 1928:1, s. 2; Punanen, Sasu

[Yrjö Räisänen], ”Kurikoimista”, Kurikka 1929:7, s. 2.12 Ripatti hade deltagit i inbördeskriget på den röda sidan. Som författare

använde han pseudonymen Aku Rautala. Palmgren, Kapinalliset kynät, s. 50, 52, 93, 100.

13 Mieskonen, Toinen tulenkantajuus, s. 32.14 Intervju 5.11.1973 (band 1, spår a), mapp 3, Erkki Vala, SKS 25318, Finska Littera-

tursällskapets arkiv; Vala, Erkki, ”Romantik och realism kring Tulenkantajat”, Hufvudstadsbladet 6.7.1969, s. 7. Om Gide, se Tynni-Haavio, Olen vielä kau-kana, s. 53.

15 Kekkonen, Demokratian itsepuolustus, s. 31–32.16 Sevänen, ”Ensimmäisen tasavallan”, s. 59.17 Några exempel från Frankrike är Julien Benda, Daniel Guérin, André Bréton

och Louis Aragon. Matti Kurjensaari jämför de båda sistnämnda med Vala i Kurjensaari, Hyvä ja paha Pariisi, s. 64.

18 Hall, ”The Spectacle of the Other”, s. 257–258; Fontana, ”Liberty and Domina-tion”, s. 39, 43.

19 Se t.ex. Laurila, Taistelu taiteesta ja siveellisyydestä.20 Intervju 3.12.1973 (band 3, spår b), mapp 3, Erkki Vala, SKS 25318, Finska

Littera tursällskapets arkiv.21 Kivimies, Pidot Tornissa, s. 318–319. Tolkningen framfördes av statsvetaren

Jussi Teljo, som var inspirerad av 1930-talets försök att förklara fascismens framgångar.

22 Vala, Erkki, ”Kansallinen ja epäkansallinen”, Tulenkantajat 1933:5, s. 1.23 Leffler, Böcker, bildning, makt, s. 54; Bobbio, ”Gramsci and the conception of

civil society”, s. 39–40.24 Harjula, ”Köyhä, kelvoton, kansalainen?”, s. 4–19.25 Erich, R[afael], ”Yleisen äänioikeuden rajoituksista”, Lakimies 3, 1908:6,

s. 111–137.26 Karkama, ”The individual and national identity”, s. 149.27 Harjula, ”Köyhä, kelvoton, kansalainen?”, s. 3.


28 Mikkeli, ”Tornin pidot – korkokuva 30-luvusta?”, s. 30–31.29 Kekkonen, Urho, tal till riksdagen 5.6.1939, http://www.doria.fi/

handle/10024/8144. 30 Tuikka, ”Kekkosen konstit”, s. 86.31 Kekkonens tal till riksdagen 27.4.1937, citerad i Uino, Sankarillinen Känä,

s. 311–318.32 Kekkonen, Demokratian itsepuolustus, s. 30–31.33 Tuikka, ”Kekkosen konstit”, s. 115.34 Kekkonen, Demokratian itsepuolustus, s. 36–39.35 Kolumäki, Jakautunutta vapaamielisyyttä, s. 40–41.36 Kolumäki, Jakautunutta vapaamielisyyttä, s. 48, 52.37 Tuikka, ”Kekkosen konstit”, s. 79.38 Kolumäki, Jakautunutta vapaamielisyyttä, s. 33–35.39 Tuikka, ”Kekkosen konstit”, s. 83.40 Alapuro, Akateeminen Karjala-Seura, s. 102.41 ”Lautamies” [Urho Kekkonen], ”Lautamiehen lavitsalta”, Suomen Heimo

1930:9, http://www.doria.fi/handle/10024/10178.42 Alanen, Taisteleva sanomalehti I, s. 259–263; Mikkilä, Pohjanmaan patriootti,

s. 77.43 ”Missä on se mies?”, Tulenkantajat 1929:19, s. 5.44 ”Eversti Stålhammar” [Erik Wadenström], ”Kysymyksiä ja vastauksia”, Pääsky-

nen 1918:9, s. 164.45 Gällande idrottens socialt utjämnande effekt, se Kivimies, Pidot Tornissa,

s. 268, 271.46 Kivimies, Pidot Tornissa, s. 212, 216–217, 287.47 Sevänen, ”Ensimmäisen tasavallan”, s. 53.48 Vala, Erkki, ”Uusi vuosi 1930”, Tulenkantajain aikakauslehti 1930:1, s. 1. Reak-

tionerna lät inte vänta på sig, se ”Suurieleinen reformaattori”, Suomen Heimo 1930:1, s. 16–17 och ”Laikkus” [Heikki Brotherus], ”Kronikka”, Ylioppilaslehti 1930:2, s. 44.

49 Kosunen & Mieskonen, ”Unohtunut tulenkantaja Erkki Vala”, s. 11.50 Kurjensaari, Loistava Olavi Paavolainen, s. 116; Paavolainen, Olavi Paavolai-

nen, s. 98.51 Mieskonen, Toinen tulenkantajuus, s. 32–33; Paavolainen, Olavi Paavolainen,

s. 96; Kurjensaari, Loistava Olavi Paavolainen, s. 117.52 ”Uudet Tulenkantajat”, Tulenkantajain aikakauslehti 1930:9–10, s. 3.53 Mieskonen, Toinen tulenkantajuus, s. 33.54 Tulenkantajain Oy 1928–1930, Elävä Taide Oy 1930–1933, 1951–1956, mapp 1,

25/5, signum 2, Urho Kekkonens arkiv (UKA).55 Vala, Leijonajuhlat, s. 49.56 ”Kansallisen edistyspuolueen puoluetoimisto”, Helsingin Sanomat 12.2.1930, s. 3.57 Eero Saarenheimos intervju med Erkki Vala 3.12.1973, mapp 3, SKS 25318, Erkki

Vala, Finska Litteratursällskapets arkiv.58 Anmälan, Freedy Kekäläinen, 2554/10.12.1934, personakt 3608/Vala, Erkki,

DC-Stapo I, Riksarkivet.59 Mieskonen, Toinen tulenkantajuus, s. 34; Saarenheimo, Tulenkantajat – Ryh-

män vaiheita, s. 259.


60 Wahlberg, Syyllisiä kunnes toisin todistetaan, s. 14–15.61 Virtanen, Fennomanian perilliset, s. 146–147.62 Tynni-Haavio, Olen vielä kaukana, s. 341; Palomeri, 30-luvun kuvia, s. 181–184.63 Vala, Erkki, ”Erään poliitikon tunnusromaani”, Sosialistinen Aikakauslehti

1953:11–12; Vala, ”Tulenkantajat ja tulenkantajat”, s. 216–217.64 ”Kirjakronikka”, Suomen Heimo 1933:1–2, s. 20; ”’Tulenkantajat’ ja sen aatteelli-

nen ohjelma”, Suomalainen Suomi 1933:2, s. 81–84; ”Ritari peloton ja nuhtee-ton”, ”2-teräinen miekka”, Pohjatuuli 1934:1, s. 12.

65 Wahlberg, Syyllisiä kunnes toisin todistetaan, s. 14.66 Siltala, Lapuan liike, s. 74.67 Lackman, Esko Riekki, s. 224.68 Siltala, Lapuan liike, s. 184.69 Riekki, Esko, ”Kommunistien salainen toiminta”, Itsenäinen Suomi, 1932:12,

s. 157–159.70 Wahlberg, Syyllisiä kunnes toisin todistetaan, s. 16.71 Sevänen, Vapauden rajat, s. 131.72 Sevänen, ”Ensimmäisen tasavallan”, s. 47.73 Vuokila, Ihmisoikeuksien ja demokratian puolesta, s. 12–20.74 Kivimäki, Suomalaisen poliitikon muistelmat, s. 103–104.75 Björne,”… syihin ja lakiin eikä mielivaltaan …”, s. 345.76 Wahlberg, Syyllisiä kunnes toisin todistetaan, s. 16–18; Anmälan, Freedy Kekä-

läinen, 2380/15.11.1934, personakt 3608/Vala, Erkki, DC-Stapo I, Riksarkivet.77 Sevänen, ”Ensimmäisen tasavallan”, s. 54.78 Wahlberg, Syyllisiä kunnes toisin todistetaan, s. 22.79 Riekki 24/XI -1929, personakt 3608/Vala, Erkki, DC-Stapo I, Riksarkivet.

Anmälan 2554/10.1.1934, personakt 3499/Adler, Helmer Karl Axel, DC-Stapo I, Riksarkivet. 8/2-1938; Kaupunginviskaali Kyrklundille omaksi ja oikeuden jäsenten tiedoksi Ihmisoikeuksien liiton jutussa Helsingin ro:ssa 25/9, avsnitt 59, mp. 510, DC-Stapo, XXV D 2, Riksarkivet.

80 Riekki, ”Kommunistien salainen toiminta”, s. 157–159.81 Kettunen, ”Tekniikka, kulttuuri ja työläisen sielu”, s. 222–227. Se även Oula

Silvennoinens kapitel i denna bok.82 ”Majava” [Erkki Vala], ”Elintasosta ja kansalaisoikeuksista”, Tulenkantajat

1936:36, s. 2.83 Langkau-Alex, Deutsche Volksfront 1932–1939, s. IX–XI.84 Wahlberg, Syyllisiä kunnes toisin todistetaan, s. 27 f.85 Esittelijä K. O. Grönvallin arvio lokakuun alussa 1935, amp 513 (Kansan- ja kult-

tuuririntama), DC-Stapo I, Riksarkivet.86 Esittelijä K. O. Grönvallin esitelmä Yhteisrintamasta ja kansanrintamasta EK:n

pääosaston virkailijain ja etsivien luentotilaisuudessa 7.11.1935, amp 513, DC-Stapo I, Riksarkivet.

87 Lackman, Taistelu talonpojasta, s. 248.88 Sallamaa, Kansanrintaman valo, s. 103, 118, 122. 89 Kivimäki, Suomalaisen poliitikon muistelmat, s. 103.90 Lackman, Esko Riekki, s. 332–333; Wahlberg, Syyllisiä kunnes toisin todistetaan,

s. 28.91 Sallamaa, Kansanrintaman valo, s. 125.


92 Vuokila, Ihmisoikeuksien ja demokratian puolesta, s. 20–21.93 Ihmisoikeuksien liitto, 1935, http://urn.fi/URN:NBN:fi-fd2012-pp00000903.

Min övers.94 Kosunen & Mieskonen, ”Unohtunut tulenkantaja”, s. 12.95 Sevänen, Vapauden rajat, s. 279–285.96 Sallamaa, Kansanrintaman valo, s. 102–103, 122.97 Sallamaa, Kansanrintaman valo, s. 106–107.98 Sevänen, ”Ensimmäisen tasavallan”, s. 53.99 Sallamaa, Kansanrintaman valo, s. 125–126.100 Hösten 1936 utgavs färre ”samhällsmedvetna” verk än tidigare. Sallamaa,

Kansanrintaman valo, s. 103.101 Lackman, Esko Riekki, s. 335–336.102 Kolumäki, Jakautunutta vapaamielisyyttä, s. 154.103 Kivimäki, Suomalaisen poliitikon muistelmat, s. 105.104 Kolumäki, Jakautunutta vapaamielisyyttä, s. 129–138.105 ”Majava”, ”Elintasosta ja kansalaisoikeuksista”, Tulenkantajat 1936:36, s. 2. Min

övers.106 Björne, ”… syihin ja lakiin eikä mielivaltaan …”, s. 248–249; Vala, ”Tulenkanta-

jat ja tulenkantajat”, s. 224–225.107 Sevänen, ”Ensimmäisen tasavallan”, s. 46.108 Forsman, Jaakko, ”Kansavalta todellisuutena”, Valvoja-Aika 1938:1, s. 12.109 Gummerus, Herman, ”Suomi ja kansallissosialismi”, Itsenäinen Suomi 1932:5,

s. 86.110 Kalsta, A[rvi], ”Kansallissosialismi”, Itsenäinen Suomi 1933:3, s. 52.111 ”Majava”, ”Elintasosta ja kansalaisoikeuksista”, Tulenkantajat 1936:36, s. 2.112 ”Demokratian suurin vaara: Ihmisoikeuksien jatkuva rajoittaminen”, tal till

Nuortasavaltalaiset (Ungrepublikanerna) 25.4.1935, manus, mapp 8, Erkki Vala, Finska Litteratursällskapets arkiv; ”’Sielun terveys’, eli luonnottomuus huipussaan”, Tulenkantajat 1935:9, s. 9.

113 ”Sterilisoimishumpuuki herättää yleistä vastusta”, Tulenkantajat 1935:9, s. 3. Även institutionalisering av tuberkulospatienter beskrevs som ett demokra-tiskt problem: ”’Demokraattinen’ Suomi v. 1936”, Tulenkantajat 1936:42, s. 6; ”Meillä sitä ei voi tapahtua”, Tulenkantajat 1936:48, s. 11.

114 Hunt, Inventing Human Rights, s. 147, 212.115 Moyn, Human rights, s. 30.116 Moyn, Human rights, s. 88.117 Tattari, Tauno, ”Vuosisatojen polttama juutalaiskysymys”, Tulenkantajat

1933:16, s. 5.118 Santeri Jacobsson 1933, 15:1, 715, mottagna brev, Erkki Vala, Finska Litteratur-

sällskapets arkiv. Se även Jacobsson, Taistelu ihmisoikeuksista.119 Vala, Erkki, ”Huomautuksia dosentti Martti Haaviolle”, Tulenkantajat 1933:13,

s. 5.120 ”Valvoja-Aika fascismin vaiheilla”, Kirjallisuuslehti 1933:10, s. 2, 31; ”Natsipro-

paganda Ruotsissa”, Tulenkantajat 1937:3, s. 8; Stein, A., ”Antisemitismi – eräs fascismin ase”, Suomen Sosialidemokraatti 28.2.1939, s. 3.

121 Forsman, Jaakko, ”Kansanvalta todellisuutena”, Valvoja-Aika 1938:1, s. 1–12. 122 ”Ei fascismia fascismilla poisteta”, Tulenkantajat 1936:20, s. 1.

256

123 Elo, Niilo, ”Yliopistouudistus Saksassa”, Valvoja-Aika 1934:1, s. 253–254; Harva, Urpo, ”Kolmannen valtakunnan filosofiasta ja tieteestä”, Valvoja-Aika 1938:1, s. 473–479.

124 L-s, ”Puuttuva tasapaino”, Valvoja-Aika 1938:2, s. 512–515.125 Om Lapporörelsen som ”ultraradikal demokratisering”, se Estlander, Ernst,

”Från Lappo till Mäntsälä”, Finsk Tidskrift 1932:3, s. 185–191.126 ”Majava”, ”Entistä ja nykyistä”, Tulenkantajat 1938:35–36, s. 2.127 ”Kansalaisoikeudet paperinpalasina”, Tulenkantajat 1938:47, s. 1.128 ”Majava”, ”Entistä ja nykyistä”, Tulenkantajat 1938:35–36, s. 2.129 Hall, Den svenskaste historien, s. 260–261.130 Wirtanen, Atos, ”Pohjoismaiden tehtävä”, Tulenkantajat 1933:21, s. 2.131 ”Katsaus: Itsenäinen kansa”, Kirjallisuuslehti 1935:18–24, s. 438–442; ”Työläis-

skandinavialaisuus on nykyisen pohjoismaalaisuuden selkärankana”, Suomen Sosialidemokraatti 19.10.1938, s. 7.

132 ”Naapurisuhteet”, Tulenkantajat 1934:12–13, s. 1.133 ”Elmer Diktonius Suomen ja Ruotsin oloista”, Tulenkantajat 1938:18, s. 12;

Vala, Erkki, ”Tukholmassa. Matkahavaintoja ja jälkimietteitä”, Tulenkantajat 1934:16, s. 3; ”Keskustelu Artur Lundkvistin kanssa”, Tulenkantajat 1934:25, s. 3; ”Majava”, ”Tukholman kevät”, Tulenkantajat 1937:19, s. 2.

134 Sevänen, ”Ensimmäisen tasavallan”, s. 48.135 Kivimies, Pidot Tornissa, s. 322.136 Sevänen, Vapauden rajat, s. 111.137 Kekkonen, Urho, ”Yhtenäinen kansa – itsenäisyytemme vankin turva ja tuki”,

Kyntäjä 1937:7, http://www.doria.fi/handle/10024/11964 138 ”Demokratian puolustus”, Tulenkantajat 1939:22, s. 1.139 Kekkonen, Urho, tal till riksdagen 5.6.1939, http://www.doria.fi/

handle/10024/8144.140 ”Demokratian puolustus”, Tulenkantajat 1939:22, s. 1.141 Hakanen, Kansallinen etu ja eheyttäminen, s. 38–39, 42.142 ”Demokratian puolustus”, Tulenkantajat 1939:22, s. 1.143 ”Demokratian puolustus”, Tulenkantajat 1939:22, s. 1.144 Popper, The Open Society, s. 96–98.145 Popper, The Open Society, s. 97.146 ”Sos. dem. puoluekokouksessa luettiin ’muistioita’”, Tulenkantajat 1939:22, s. 2.147 Se t.ex. 8/2-1938, avsnitt 59, personakt 3499/Adler, Helmer Karl Axel, DC-

Stapo I, Riksarkivet.148 Siltala, Lapuan liike, s. 489; Sevänen, ”Ensimmäisen tasavallan”, s. 49.149 Kivimies, Pidot Tornissa, s. 320, 325–326, 332.150 Sevänen, ”Ensimmäisen tasavallan”, s. 53.151 Vuokila, Ihmisoikeuksien ja demokratian puolesta, s. 71.

257

JANNE HOLMÉN

Den demokratiska skolanOm likvärdighet och delaktighet 1960–2020

Ingenstans i världen har de ekonomiska klyftorna mellan rika och fattiga varit så små som i Norden och i synnerhet Sverige under 1970- och 1980-talet, hävdar Thomas Piketty i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Han menar att detta till stor del beror på att länder-nas utbildningssystem är relativt egalitära och inkluderande.1 Vid den tid Piketty nämner hade grundskolan just införts i Sverige och Finland, delvis för att tillgodose arbetslivets behov av kvalificerad arbetskraft. Lika viktig var emellertid ambitionen att med hjälp av skolan skapa jämlika och demokratiska samhällen, och det är den aspekten som står i fokus för det här kapitlet.

I Sverige har under de senaste 15 åren väckts en allt större oro för att landets utbildningssystem inte längre är lika egalitärt som tidi-gare. I den debatten brukar Finland lyftas fram som ett exempel på ett land som lyckats hålla fast vid ett utbildningssystem som kan förse hela befolkningen med utbildning av hög kvalitet. Det är ingen tvekan om att såväl svenska som finländska politiker har använt utbildningspolitiken som ett medel för att skapa ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle. Dessutom har de reformer de försökt genomföra på ytan varit i stort sett identiska, med introduktionen av den nioåriga grundskolan som främsta exempel. Trots likartade intentioner och åtgärder har utvecklingen fått olika förlopp i de två länderna. Detta kan förklaras med skillnader i politisk kultur, eko-nomisk utveckling och ekonomiska förutsättningar i kombination med geopolitiska faktorer – framför allt Finlands närhet till Ryss-


land/Sovjetunionen och Sveriges relativt trygga läge avskilt från den europeiska kontinenten.

I det här kapitlet analyseras hur strävandena att skapa ett demo-kratiskt och jämlikt samhälle med hjälp av skolan tagit sig uttryck i Sverige och Finland, med tonvikt på tiden från 1960-talet och framåt. Slutsatserna är i första hand baserade på en komparation av tidigare forskning och kommittébetänkanden från Sverige och Finland, och i mindre utsträckning på tidigare komparativ forskning.

Särskild vikt läggs vid hur den inneboende motsättningen mellan demokratins och rättsstatens principer påverkat utvecklingen. Det finns inget självklart svar på hur demokratins krav på genomdrivan-det av majoritetens vilja skall kombineras med krav på okränkbara rättigheter och maktfördelning. Balansen mellan dessa principer har av historiska skäl sett olika ut i Finland och Sverige.

Eftersom svensk demokratisk tradition varit samhällsorienterad snarare än individorienterad har det dröjt länge för tankegångar om mänskliga fri- och rättigheter att bli en naturlig del av landets offent-liga liv. Dessutom har det saknats en maktdelning med en ordentlig motmakt till de folkvalda politikernas inflytande över samhället. En starkare tradition av maktdelning har vuxit fram i länder som upplevt perioder av auktoritärt eller despotiskt styre. Rättsstaten föresprå-kades där till en början främst av radikaler, men efter demokratins genombrott anammades rättsstatsprinciperna av konservativa som ville tämja excesser i folkviljan.2

Såväl Finland som Sverige har ett arv av vad som kan beskrivas som grundläggande rättsstatsprinciper från den gemensamma tiden före 1809. Dessa kom under 1800-talet att bli särskilt viktiga i Fin-land, där den gamla svenska konstitutionen användes för att garan-tera folkets rättigheter gentemot den ryske kejsaren, vars makt annars var oinskränkt av formella band. Mot slutet av 1800-talet hämtades av samma anledning influenser från den tyska rättsstatstraditionen, som sedan dess haft en stark ställning i Finland.3 Den finska statens uppbyggnad under den ryska perioden leddes inte av politiker utan av tjänstemän, som också under självständigheten kom att behålla ett stort inflytande och stå för kontinuitet i förvaltningen trots ständigt skiftande regeringar. Inbördeskriget bidrog också till uppfattningen att folkväldet behövde tyglas av maktdelning och rättsstatsprinciper.

Den demokratiska skolan 259

I synen på rättsstaten ligger Finland nära de flesta andra euro-peiska länder, medan betoningen på folkstyre i Sverige framstår som relativt extrem. Förklaringen är förmodligen att Sveriges geopoli-tiska läge skyddat landet mot de omvälvningar som fått folken på kontinenten att uppleva att staten kan tas över av såväl revolutionära massor som auktoritära despoter, och därför gjort dem ovilliga att anförtro den politiska ledningen alltför mycket oreglerad makt. Ett exempel på Sveriges särställning är den värdenihilistiska Uppsala-skolan, som grundades av filosofen Axel Hägerström i början av 1900-talet. Denna svenska värdenihilism överlevde och till och med förstärktes i samband med totalitarismens frammarsch under andra världskriget, medan man i övriga västvärlden kom att ta avstånd från värdenihilistiska idéer och i stället slöt upp bakom naturrätts-tanken.4 Enligt värdenihilismen fanns inga absoluta värden, vilket var passande för politiker som radikalt ville omforma samhället.

Under inflytande av värdenihilistisk rättsfilosofi utvecklades lagen i Sverige till ett effektivt verktyg för den politiska makten, och kom att erbjuda relativt svaga mekanismer för kontroll av densamma. Uppsalaskolan var politiskt aktiv, med en progressiv agenda och nära band till socialdemokratin, medan motsvarande filosofiska ström-ning i Finland, den logiska positivismen, saknade bestämd politisk hållning.5

Det finns trots det ingen anledning att utmåla Sverige och Fin-land som absoluta motpoler. I båda länderna har naturligtvis fun-nits förespråkare för såväl en samhällscentrerad demokratisyn som för individuella rättigheter samt maktfördelningstänkande. Skill-naderna har dessutom minskat sedan länderna gick med i EU 1995, eftersom EU-lagstiftningen tvingat Sverige ta större hänsyn till rätts-statsaspekter än tidigare.6 Det faktum att länderna är lika varandra i så många avseenden, och genomfört likartade reformer av utbild-ningsväsendet, gör emellertid att även små skillnader i politisk kul-tur som funnits mellan länderna blir viktiga för att förklara det olika utfallet av de utbildningspolitiska reformerna. Detta kapitel kom-mer att visa att skillnaderna utan tvekan varit tillräckligt stora för att ha avgörande betydelse för utvecklingen av utbildningssystemen.


Grundskolans rötter

Sverige förlorade Finland till Ryssland år 1809, men rötterna till olikheterna mellan ländernas utbildningssystem är äldre än så. År 1812 förenades de områden i Karelen som Sverige förlorat under 1700-talet med Finland, och dessa sydöstliga områden, det vill säga Gamla Finland, hade redan ett skolväsende som var bättre utbyggt än det som övriga Finland ärvt från Sverige. Den ryska kejsarin-nan Katarina II hade inspirerats av 1700-talets upplysningstankar, och reformambitionerna fick till en del sitt utlopp i Gamla Finland. Lärare och undervisningsmetoder hämtades från det tyskspråkiga Europa och höll mycket hög internationell standard. En central del av reformen var att skolan frigjordes från kyrkans inflytande. Tyska förblev undervisningsspråk i Viborgs län till 1843 då Finland fick en ny skolförordning, som var påverkad av förhållandena i landets tyskinfluerade sydöstra hörn.7

I Sverige kom de pedagogiska impulserna i högre grad väster ifrån. Från Storbritannien hämtades till exempel i början av 1800-talet Lancastermodellen, där äldre elever genom så kallad växelunder-visning hjälpte till att undervisa yngre.8 Även om såväl den svenska som den anglosaxiska pedagogiken också influerades av den tyska så är det ändå korrekt att säga att skillnaden mellan ett finländskt utbildningsväsende, i huvudsak influerat av tysk pedagogik, och ett svenskt, mer öppet för påverkan från den anglosaxiska världen, kom att bli bestående.

I Sverige och Finland var 1800-talet en brytningsperiod mellan det gamla ståndssamhället och det nya klassamhället, under vilken det växte fram ett parallellskolesystem där barn ur de lägre sam-hällsskikten utbildades i folkskola, medan barn ur de högre sam-hällsklasserna gick i läroverk som ledde vidare till administrativa tjänster eller högre studier. Alla svenska socknar ålades att grunda folkskolor år 1842. Kyrkans starka grepp om den svenska folksko-lan minskade gradvis från slutet av 1800-talet, men först 1958 över-fördes det regionala ansvaret för folkskolan från domkapitlen till länsskolnämnderna. I domkapitlen satt även läroverkslärare från stiftsstäderna.9 Det är möjligt att det långa kyrkliga huvudmanna-skapet bidrog till att etablera en tradition där förmedling av vär-


deringar betraktades som en central del av skolans verksamhet.Den finländska folkskolan introducerades år 1866. Uno Cygnaeus

utnyttjade den reformvind som svepte över det ryska imperiet efter förlusten i Krimkriget till att inrätta ett i jämförelse med Sverige ambitiöst och reforminriktat system av folkskolor och folkskollärar-seminarier, som var oberoende av kyrkan. Cygnaeus hoppades att folkskolan skulle bli en gemensam ”bottenskola” för alla samhälls-klasser, men så blev inte fallet.10 Motstånd mot Cygnaeus folkskola kom bland annat från Johan Vilhelm Snellman, som var en cen-tral gestalt i uppbyggnaden av statsapparaten och även läroverken i Finland. Som Jari Ojalas kapitel i denna antologi visar kom Fin-land också att ligga långt efter Sverige i den kvantitativa utbyggna-den av folkskolan.

Under 1900-talet framfördes allt mer högljudda krav på att skolan skulle demokratiseras, i den meningen att den skulle ge alla elever lika möjligheter till utbildning och förbereda dem för att leva och verka i ett demokratiskt samhälle. År 1905 gjordes i bägge länderna de fyra första åren i folkskolan till grund för studier i läroverken, men framför allt liberaler och socialdemokrater hade planer för en mer ambitiös enhetsskola eller grundskola med senare åtskillnad av eleverna. Det kom emellertid att dröja till andra hälften av 1900-talet innan planerna förverkligades.

Andra världskriget var en geopolitisk omvälvning av en magni-tud som inte kunde undgå att påverka även skolpolitiken. Krigets stora segrarmakter Förenta staterna och Sovjetunionen hade bägge grundskolesystem. Under kriget hade framför allt de svenska social-demokraterna ifrågasatt om de elitistiska läroverken med sina tyska rötter verkligen förmådde stävja antidemokratiska tendenser.11

I såväl Sverige som Finland kom de av färska valframgångar stärkta kommunisterna att förespråka radikala grundskolereformer efter kriget. Den amerikanske forskaren Rolland G. Paulston har hävdat att kommunisten Gunnar Gunnarsons motion vid riksdagen 1944 utgjorde ett brott mot tidigare förslag eftersom den avlägsnade alla inslag av parallellism i skolsystemet. Åke Isling, svensk pedagog, socialdemokrat och politiskt sakkunnig under Ingvar Carlssons tid som utbildningsminister, menar att Paulston överbetonat det nya i kommunisternas förslag. Även om idéerna inte var helt nya, så finns


det fog för Paulstons tes om att kommunisternas närapå tredubb-lade väljarunderstöd vid valet 1944 tvingade socialdemokraterna till en mer radikal politik på skolans område. Inom ett par årtionden hade socialdemokraterna förverkligat alla viktigare punkter i Gun-narsons motion, inklusive grundskola, avskaffad studentexamen, studiestöd vid högre utbildning, religionsundervisning i stället för kristendomsundervisning och ökat utrymme för samhällskunskap.12

Under mellankrigstiden hade amerikansk pedagogik inspire-rad av John Deweys utbildningsfilosofi fått fotfäste i Sverige, fram-för allt bland folkskollärarna. Denna progressivistiska tradition var nära knuten till tanken att skolans mål var att reformera samhället. Ambitionen passade väl ihop med socialdemokraternas politiska strävanden. Grundskoletanken togs upp 1946 av den socialdemo-kratiskt dominerade Skolkommissionen, som initierade försök med enhetsskola år 1949. Försöksverksamheten påbörjades utan att Skol-överstyrelsen tillfrågats, förmodligen för att undvika att myndighe-ten lade hinder i vägen. Detta blev upptakten till en lång historia av konflikter mellan Skolöverstyrelsen och de socialdemokratiska för-söken att demokratisera skolan.13

Pådrivande för skolans demokratisering i Finland var under de första efterkrigsåren Skolstyrelsens ordförande Yrjö Ruutu, som var medlem av Socialistiska enhetspartiet som ingick i vänsterförbundet DFFF. Han ledde den kommitté som efter kriget rensade finländska läroböcker från sovjetfientligt innehåll, genom förbud eller genom att eleverna klippte bort, klistrade över eller strök olämpliga partier – metoder som på kort sikt förmodligen hade en rakt motsatt peda-gogisk effekt än den avsedda.14 Ruutu ledde även en kommitté för skolans nyorganisation som år 1948 föreslog att grundskola skulle införas. I betänkandet konstaterades att de ledande kulturländerna – alltså de nordiska grannländerna Sverige, Danmark och Norge samt andra världskrigets segrarmakter Storbritannien, Förenta staterna och Sovjetunionen – hade eller strävade efter att införa enhetsskola, och att Finland borde göra detsamma. För detta framfördes såväl demokratiska argument som de ökade krav på utbildning som sam-hället ställde på medborgarna. Redan i kommittébetänkandet hade emellertid enskilda medlemmar reservat sig mot delar av förslaget, till exempel avskaffandet av studentexamen.15 Efter 1948 minskade


vänsterns inflytande, och planerna på grundskola sköts åt sidan. När man analyserar varför grundskolan dröjde i Finland bör man hålla i åtanke att folkskolan först på 1940-talet utbyggts till att omfatta hela landet, efter att ha blivit obligatorisk 1921.16

Skolans demokratiseringsprocess kulminerade i såväl Finland som Sverige under 1960- och 1970-talen, och pådrivande var i de båda länderna den politiska vänstern – som ofta fick stöd från borgerliga mittenpartier i enskilda frågor – och folkskollärarna. Mot dessa sam-hällscentrerade demokratiseringssträvanden verkade krafter inom den politiska högern, bland läroverkslärarna och bland akademi-kerna, som ansåg att skolan inte borde användas för att omskapa samhället utan att dess kunskapsförmedlande funktion skulle stå i centrum. En politisering av skolväsendet riskerade enligt dem att underminera kunskapsförmedlingen och sänka den allmänna bild-ningsnivån. Demokratiseringsförespråkarna hävdade å andra sidan att värdeneutralitet aldrig går att uppnå, och att det bakom den till synes neutrala kunskapen dolde sig strukturer som bevarade den rådande konservativa samhällsordningen, den ”borgerliga hegemo-nin”. Vänstern upplevde det som ett problem att läroverksutbild-ningen genomsyrades av konservativa värderingar och traditioner, som gjorde att de få arbetarbarn som kom i åtnjutande av denna bättre utbildningsform ofta lämnade sin gamla klass och började identifiera sig med borgerligheten.

Beslutet om att införa grundskola i hela Sverige fattades 1957, och år 1972 var reformen genomförd i alla delar av landet. I Finland togs ett principbeslut om grundskolans införande 1963, lagstiftning följde 1968, och reformen genomfördes 1972–1977 med början i norra delen av landet. I såväl Sverige som i Finland var de politiker och pedago-ger som drev på utvecklingen medvetna om att hela omvandlingen kunde förbli en reform på pappret om man inte fick stöd inifrån skolan. I Sverige hittade socialdemokraterna detta hos folkskollä-rarna, som räknade med en statushöjning om grundskolan genom-fördes och skillnaden mellan dem och läroverkslärarna minskades.

I Finland såg utvecklingen annorlunda ut. Socialdemokratin var inte lika stark i Finland som i Sverige, utan grundskolan drevs ige-nom av en koalitionsregering mellan socialdemokraterna, vänster-förbundet DFFF och Centerpartiet. Innan grundskolereformen hade


påbörjats hade studentrevolten hunnit nå Finland, vilket innebar att studenter och elever började ses som en politisk maktfaktor. Progres-siva politiker i Finland försökte därför få stöd för reformen bland läroverkseleverna, som gavs större inflytande över undervisningen genom radikal skoldemokrati.

Skoldemokrati

Förutom att skolan skulle vara demokratisk i den meningen att den gav alla lika möjligheter och förmedlade demokratiska ideal, fanns även förhoppningar om att den skulle kunna styras demokratiskt genom att eleverna fick reellt inflytande. I Finland kom experimen-ten med skoldemokrati att gå mycket längre än i Sverige. Där stan-nade skoldemokratin i de allra flesta skolor vid elevråd som val-des enligt demokratiska former men saknade verklig makt, medan de finländska skolråden var ett allvarligt försök att förändra makt-balansen i skolan.

Lagen om skolråd antogs av riksdagen i december 1972. Till vår-terminen 1973 sände Skolstyrelsen – där Erkki Aho som gjort karriär på skolrådsfrågan nu blivit ordförande – ut detaljerade instruktioner om vad råden skulle utföra. Deras viktigaste uppgift var att utveckla och förenhetliga läroverkens pedagogiska planering. Till exempel skulle alla skolor i början av april arrangera en temadag om 25-års-jubileet av Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten (VSB-pakten) mellan Finland och Sovjetunionen.17

Skolråden syftade alltså inte till att öka det lokala självbestämman-det, utan till att säkerställa att alla läroverk verkligen genomförde den demokratisering av skolan som regeringen och Skolstyrelsens ledning önskade. Det fanns en oro för att grundskolereformen skulle misslyckas med att i grunden demokratisera skolan om gamla meto-der och värderingar kvarlevde. De progressiva eleverna ansågs vara pålitliga allierade i kampen mot de konservativa läroverkslärarna och deras försök att förhala och motarbeta förändringsprocessen.

Den detalj i skoldemokratin som väckte mest ont blod bland lärarna var den så kallade korsröstningen, som innebar att lärare och elever skulle få rösta på varandras representanter. Det betydde att makten över skolan skulle hamna hos de tjugo gånger talrikare


eleverna. Lärarfacket beskrev detta som en kränkning av lärarnas demokratiska rättigheter och hotade med bojkott av skolrådsvalen.18

Genomförandet av hela skolreformen hotades och Skolstyrelsen tvingades till reträtt. Den 12 december 1974 samlades lärarnas nybil-dade, enade och starka fackförening OAJ till ett konfidentiellt möte med Skolstyrelsens chef Erkki Aho på hotell Torni i Helsingfors. Skolstyrelsen, länsstyrelserna och OAJ skrev under ett avtal om att korsröstning inte skulle tillåtas på skolor där lärarna motsatte sig det. Avtalet gjordes emellertid inte offentligt, utan låstes in i Ahos kassaskåp.19 Att skolråden mot förmodan fått en konservativ majo-ritet gjorde det troligen lättare för de progressiva skolförnyarna att gå med på att begränsa deras makt. Skolråden levde kvar till 1985, men deras radikala potential var nu torpederad.

Paavo Kärenlampi behandlar i sin doktorsavhandling den fin-ländska skoldemokrativågen, och gör även vissa jämförelser med utvecklingen i Sverige. Han förklarar skillnaderna med att skolde-mokratin introducerades senare i Finland och därmed samman-föll med den radikala studentrörelsen. Vid samma tid började även grundskolan införas i Finland vilket ytterligare spädde på radikalise-ringen och motsättningarna, medan den svenska grundskolan redan var etablerad när försöken med skoldemokrati infördes i Sverige.20 Kärenlampi anser att skoldemokratin i såväl Finland som Sverige lyckades dåligt med sina grundläggande mål, att minska den sociala snedrekryteringen till högre utbildning och göra skolan till en själv-ständig, pådrivande kraft i samhällets demokratiseringsprocess.21

Kärenlampi hävdar även att skolans kunskapsförmedlande roll var så viktig i Sverige att den undervisande personalens maktställ-ning aldrig hotades.22 Jämförelsen med Sverige är emellertid base-rad på starkt normativ pedagogisk forskning av Jan Szymczak och Åke Isling, som bägge aktivt arbetade för en ökad demokratisering av skolan.23 Man kan inte av deras forskning dra slutsatsen att sko-lans kunskapsförmedlande uppgift var mer central i Sverige än i Fin-land. Däremot är deras inställning ett exempel på att många svenska pedagoger tenderat att betrakta skolans kunskapsförmedlande funk-tion som ett hinder för demokratiseringen. Den upplevda motsätt-ningen mellan kunskapsförmedling och demokrati kommer tydligt till uttryck i pedagogikprofessorn Tomas Englunds inflytelserika


forskning. Han har beskrivit hur det svenska undervisningssyste-met från att ha dominerats av patriarkala värderingar via en veten-skapligt-rationell period utvecklats mot att bli demokratiskt, men noterar att en vetenskapligt-rationell motreaktion skett sedan slu-tet av 1990-talet.24

VKTS och SYT – hemlig borgerlig kamp mot vänsterinflytande i skolan

Bakom det ovannämnda hemliga mötet på hotell Torni fanns ytter-ligare en nivå av hemlighetsmakeri som få av deltagarna kände till. Ett år tidigare, den 16 november 1973, hade i tysthet en hemlig bor-gerlig utbildningspolitisk organisation med namnet Vapaan koulu-tuksen tukisäätiö (VKTS) bildats. VKTS var den egentliga initiativ-tagaren till mötet på Torni.25

Ursprungligen var VKTS ett nätverk för att bevara de privata läroverken, men den kampen förlorades snabbt, och målsättningen ändrades till att motverka vänsterns utbildningspolitik i allmän-het. VKTS försökte påverka tjänstetillsättningar och beredningen av ärenden inom förvaltningen. Man upprättade en förteckning över olika tjänstemäns politiska sympatier, med hjälp av vilken man ska-pade ett nätverk av borgerliga eller politiskt neutrala informatörer inom Skolstyrelsen. Även vissa högersocialdemokrater bidrog med information.26

År 1975 underlättades VKTS värvningsförsök inom Skolstyrel-sen genom avslöjandet av ett marxistiskt pedagogiskt experiment i Birkala kommun. Projektet, som finansierades av Skolstyrelsen, bedrevs av psykologer vid Tammerfors universitet. Syftet var att utvärdera om undervisningsmetoder hämtade från Sovjetunionen och Östtyskland kunde påverka elevernas världsbild i marxistisk-leninistisk riktning. Full poäng i utvärderingen krävde att eleverna insett att socialism inte kunde uppnås genom parlamentariska val utan enbart genom folkets revolution. Den fulla omfattningen av projektet kom till allmänhetens kännedom först 2016, men redan 1975 läckte det ut information om historieundervisningen i årskurs 5 som bekräftade de borgerligas farhågor om att vänstern försökte genomföra en revolution med hjälp av skolan.27 Även om bägge sidor i 1970-talets polariserade strid om skolan ansåg sig förespråka eller


försvara demokratin, så valde de att använda kampmetoder som låg utanför de gängse demokratiska beslutsvägarna. Konflikten sam-manföll med ett demokratiskt lågvattenmärke på högsta politiska nivå: år 1973 hade Urho Kekkonens presidentperiod förlängts till 1978 genom en särskild undantagslag.

Mellan 60 och 80 procent av VKTS finansiering kom från näringslivets tankesmedja EVA. Enligt EVA:s första chef Max Jakobson såg de näringslivsföreträdare som grundat EVA politiken som en kamp mellan ljus och mörker, där det socialistiska mörkrets makter alltid verkade vara skickligare och effektivare. EVA kom emellertid inte att dela den analysen. Jakobson, som kom till EVA från en tid som ambassadör i Stockholm, betraktade de finländska socialdemokraternas socialism som mer ord än handling, en mil-dare version av Olof Palmes politik. Dessutom hade de finländska socialdemokraterna bara 25 procent av väljarstödet mot över 40 procent för det svenska systerpartiet. EVA bedömde också att de finländska kommunisterna snabbt skulle förlora väljarstöd, vilket också blev fallet.28

En av VKTS viktigaste uppgifter blev att motverka skoldemokra-tin. Från och med mitten av 1970-talet förlorade vänstern snabbt sin starka ställning inom skolråden, och konservativa Samlingspartiet blev det största partiet. Trots detta fortsatte VKTS att motarbeta skol-demokratin, som betraktades som skadlig i sig. Detta arbete skedde bland annat genom VKTS frontorganisation Finlands Gymnasistför-bund, som enligt Sakari Suutarinen kraftigt bidrog till att skolråden avskaffades 1985. Han menar också att misslyckandet med radikal skoldemokrati bidragit till att medborgarfostran fått en betydligt svagare ställning i Finland än i de övriga nordiska länderna.29

Redan innan VKTS grundades hade den hemliga antikommunis-tiska organisationen Suomalaisen Yhteiskunnan Tuki (SYT) verkat emot skoldemokrati, bland annat genom att arrangera sommarläger för ungdomar. Det första ordnades på Päivölä-institutet i Valkea-koski 1971. På lägret hölls det en föreläsning om marxisternas syn på demokrati, som till skillnad från den borgerliga pluralismen endast godkände en sanning. Det hävdades att marxisterna försökte vrida samhället åt vänster med hjälp av skoldemokratin, eftersom vänstern hade större stöd bland ungdomarna än bland lärarna. Argumenta-


tionen gick emellertid inte hem och föreläsningen kritiserades hårt i lägertidningen Päivölän Sanomat. Ungdomarna bakom tidningen försökte också förgäves få svar på vem som egentligen finansierat lägret de deltog i.30 Flera av Samlingspartiets unga riksdagsrepre-sentanter fortsatte mot partilinjen att försvara skoldemokratin in i det sista i början av 1980-talet.31

Den polarisering som fanns inom utbildningspolitiken på 1970-talet lever ännu kvar i forskningen om densamma. Medan Sakari Suutarinen betraktar VKTS verksamhet som ett hot mot demokra-tin med långtgående verkningar för finländsk skola och samhällsliv, är Jari Leskinens ståndpunkt att organisationen försvarade demo-kratin mot ett reellt kommunistiskt hot. Leskinens forskning om VKTS och experimentet i Birkala har finansierats av SYT samt av en annan borgerligt fosterländsk stiftelse, Krigsskadestiftelsen, som tidigare bidrog till att finansiera VKTS.32

En skola utan konkurrens

Den socialdemokratiske forskaren Gunnar Myrdal, lärjunge till värde nihilisten Axel Hägerström, brottades under 1930- och 1940-talen med det problematiska i att bedriva normativ forskning. Han kom fram till att värderingsbaserad forskning var acceptabel så länge värderingarna tydligt presenterades som sådana och inte som veten-skapliga fakta.33 Metoden att tydligt deklarera sina politiska värde-ringar i inledningen av vetenskapliga arbeten användes senare av svenska pedagoger som till exempel Åke Isling.34

Professorn i pedagogik Torsten Husén framhöll vid flera ställen i sina skrifter det exceptionellt nära förhållande som rådde mellan de svenska socialdemokratiska politikerna och de pedagogiska fors-karna. Husén menade att han allmänt betraktades som socialist, trots att han drivits av liberala motiv och undvikit att ”deformera [sin] integritet och trovärdighet som forskare” genom partitillhörighet.35

Politiker och pedagoger började emellertid under 1970-talet ifrågasätta om deras gemensamma reformprojekt verkligen åstad-kommit den demokratisering av samhället som varit tanken. Det fanns en risk att det gamla klassamhället skulle ersättas av ett merito-kratiskt klassamhälle med ännu mer rigid skiktning. Torsten Husén


menade att detta inte var resultatet av någon misslyckad skolreform utan en samhällskris, som därför inte kunde lösas med pedagogiska åtgärder som till exempel slopade betyg.36 Huséns argumentation var egentligen ett kraftigt ifrågasättande av den progressivistiska pedagogikens möjligheter att uppnå ett av sina mål, att förändra samhället. De flesta svenska pedagoger höll emellertid fast vid den samhällsförändrande ambitionen, och många av dem ville krossa det meritokratiska samhället just genom att angripa betygen och konkurrenstänkandet i skolan.

Isling skiljde mellan två olika synsätt på vad demokrati är. Enligt den funktionalistiska synen är demokratin ett medel genom vilket dugliga eliter konkurrerar med varandra om makten. Denna demo-kratiska elitism eller konkurrensdemokrati kan enligt Isling i för-längningen leda till en elit- och tävlingssyn även på skolan. Enligt det normativistiska synsättet är demokratin ett mål i sig, och själva del-tagandet i den demokratiska beslutsprocessen sätts i centrum. Isling anslöt sig till den normativistiska tolkningen, som enligt honom hängde samman med försöken att forma en skola där alla ges en god utbildning och samarbete sätts före tävlan.37

Islings motvilja mot tävlan i skolan delades av de flesta svenska pedagoger. I pedagogiska skrifter från 1970-talet anses betygen stå i vägen för en demokratisering av skolan, eftersom de skapar hierar-kier och står i motsatsförhållande till samarbete och solidaritet.38 Isling anslöt sin normativistiska demokratisyn till en radikal idé-politisk tradition präglad av en konfliktteori om samhället, enligt vilken utvecklingen förs framåt i en dialektisk process genom stri-der och konflikter mellan intressegrupper.39

Det kan på ytan förefalla paradoxalt att socialistiska pedagoger i sin strävan att skapa framtidens demokratiska skola ville ta bort de element som de själva ansåg vara nödvändiga för all samhälls-utveckling – konkurrens och konflikter. Enligt deras uppfattning var det emellertid konkurrens mellan samhällsklasser, inte individer, som skulle driva utvecklingen framåt. Dessutom ansågs samhället stå nära sitt slutmål, socialismen, varefter ytterligare utveckling inte skulle behövas. Isling citerade till exempel Walter Korpis Arbetarna i välfärdskapitalismen: ”Konkurrensen mellan arbetarna är i stort sett upphävd. Den håller på att upphävas mellan löntagarna som helhet


[…] Det blir allt svårare att lösa grundläggande samhälleliga pro-blem och samtidigt bevara ett kapitalistiskt näringsliv.”40

Isling förespråkade en betygsfri skola där jämlik socialisation gavs företräde framför kvalificering. Utvärdering skulle inte ske på individnivå utan gälla skolan, stadiet eller klassen.41 Från och med 1990-talet flyttades mycket av utvärderingen till skolnivån, men den därigenom uppkomna konkurrensen mellan skolor började snart betraktas som ett problem för likvärdigheten och jämlikheten i sko-lan.

Idén att den teknologiska utvecklingen skulle avskaffa konkur-rensen fanns även i Finland, till exempel i Utbildningsstrukturkom-mitténs betänkande från 1969, som var starkt influerat av professor Yrjö Ahmavaara. Enligt betänkandet var det betygen som anpas-sade eleverna till det rådande samhällssystemet genom att försätta dem i inbördes konkurrens. Eftersom automationen inom arbets-livet ledde till att konkurrensen mellan individerna minskade och den frigjorda energin därmed fritt fick utlopp i kreativ verksamhet, borde även skolan inrikta sig mer på utbildning som ett värde i sig och inte enbart se till arbetsmarknadens behov.42 I en reservation konstaterade Ahmavaara att kommitténs prognos över arbetsmark-nadens utbildningsbehov byggde på antagandet att det kapitalistiska samhällssystemet skulle bestå, men betonade att detta inte innebar att kommittén ansåg det vare sig önskvärt eller troligt att så skulle ske. Tvärtom förutsatte den tekniska utvecklingen att produktions-förhållandena förändrades.43

Den finländska elevorganisationen Teiniliitto stödde till en bör-jan Summerhill-rörelsen som verkade för en utopisk, antiauktori-tär skola. När Teiniliitto tillsammans med studentvänstern i början av 1970-talet närmade sig sovjetkommunismen avtog intresset för Summerhill-rörelsens ideal.44 Att den finländska vänstervågen på 1970-talet i motsatsen till vad som var fallet i övriga Europa hämtade sina ideal från Sovjetunionen, som präglades av en relativt traditio-nell, kunskapscentrerad och meritokratisk tradition, kan ha bidra-git till att den pedagogiska utopismen aldrig fick lika starkt fäste i Finland som i Sverige.

Sovjetunionen hade under mellankrigstiden uppvisat pro gressiv-istiska mönsterskolor för tillresande grupper av västerländska peda-


goger och lärare. Bland besökarna fanns också många svenskar, varav en stor andel var kvinnliga småskollärare.45 Det svenska intresset för Sovjetunionen som pedagogisk förebild försvann emellertid under andra hälften av 1930-talet.

Lärarfackens roll

År 1980 skisserade Åke Isling en strategi för hur skolans fortsatta demokratisering skulle gå till:

[Man] måste liera sig med grupper inom skolan som har egna intressen av att förändringar i demokratiserande riktning åstadkoms. Ingen skol-reform kan nämligen genomföras på ett framgångsrikt sätt utan att det finns stöd inom själva skolan. Allmänt stöd kan aldrig påräknas, men det kan räcka med partiellt stöd. Och endast det stöd som bygger på intresse – eget intresse – kan betraktas som fullt pålitligt.46

Modellen var hämtad från införandet av grundskolan, som hade genomdrivits med hjälp av stöd från folkskollärarna, som hoppades att skillnaden i status mellan dem och läroverkslärarna skulle minska genom reformen. Trots grundskolans införande och det uttalade målet att skapa en enhetlig lärarkår, beslöt riksdagen 1968 att behålla en uppdelad lärarutbildning där folkskoleseminarierna döptes om till lärarhögskolor och bevarades för utbildning av grundskollärare. Beslutet gick emot de utredningsförslag som pläderade för en hög-skolebaserad lärarutbildning för alla lärarkategorier.47 Att regional-politik och seminariernas negativa remissvar tilläts väga tyngre än behovet av en genomgripande nivåhöjning av lärarutbildningen för-klaras delvis av att lärarna i Sverige inte betraktades som lika centrala för skolans verksamhet som i Finland.48 Den kvarvarande skillna-den i utbildningsnivån mellan lärarkategorierna kom att bidra till den bestående splittringen av lärarkåren.

Att splittringen kvarstod mellan Sveriges lärarförbund, från och med 1991 Lärarförbundet, med sitt ursprung bland folkskollärarna, och Lärarnas Riksförbund, som härstammade från läroverkslärar-nas organisationer, var en förutsättning för att strategin söndra och härska kunde användas också senare. Kommunaliseringen av den svenska skolan 1989 mötte till en början motstånd från en enad front


av lärarfackliga organisationer, men med löften om löneutjämning fick skolminister Göran Persson Sveriges lärarförbund och Svenska facklärarförbundet – som samma år bildade Lärarförbundet – att byta sida, så att Lärarnas Riksförbund stod ensamt i sin kritik av reformen.49

Efter det omvälvande 1970-talet, när det finländska skolväsendet under relativt kort tid hade reformerats i grunden under hård debatt i ett starkt polariserat samhällsklimat, inträdde ett lugn och en kon-tinuitet. Under de följande årtiondena avpolitiserades skolfrågorna och lämnades i händerna på lärare och tjänstemän.

Det fanns krafter som ville förändra skolan, i synnerhet under 1990-talets ekonomiska kris när besparingar måste göras på alla sam-hällsområden. Till exempel framfördes förslag om att flytta bort lärarutbildningen från universiteten, där den hamnat i samband med 1970-talets reformer, eller att stänga ner de övningsskolor där lärarna fick praktisk yrkesträning. Det starka enade lärarfacket OAJ, som grundades på 1970-talet, lyckades emellertid hindra alla större försök till omvandling. Medan politikerna i Sverige spelat ut de splitt-rade lärarfacken mot varandra har OAJ haft ett avgörande infly-tande över landets skolväsende. Enligt utbildningssociologen Hannu Simola har inga viktiga utbildningspolitiska beslut tagits sedan 1970-talet utan samråd med lärarfacket, som i praktiken haft en form av vetorätt. Det hade representanter i statliga kommittéer som utredde utbildningsfrågor, och har haft en framträdande roll i de organ som styrt lärarutbildningen. Det har till och med hävdats att lärarfackets intressen verkat begränsande på forskningen om lärare och lärarut-bildning, och att det utbildningsvetenskapliga fältet i praktiken legat i lärarnas händer.50 En förutsättning för att det starka lärarfacket kunde uppstå var förmodligen att finländska politiker valde att för-söka driva igenom skolans demokratisering med stöd av eleverna i stället för att, som i Sverige, spela ut lärargrupperna mot varandra.

Den finländska lärarkårens utveckling från och med 1970-talet brukar beskrivas i termer av tilltagande professionalisering, det vill säga att den blev en yrkesgrupp med hög utbildningsnivå och status, stor autonomi och en gemensam yrkesetik.51 Den svenska lärar kårens utveckling brukar däremot beskrivas som en deprofessionalisering, eftersom man förlorat i status och oberoende. Innan Skolverkets


införande talade utredningar om att skapa en lärarprofession upp-ifrån genom att förse lärarkåren med en gemensam ideologi. Den typen av yttre styrning går emellertid emot själva grundbetydelsen av begreppet profession, en grupp som kontrollerar normerna för sitt eget yrkesfält.52

Lärarens roll i pedagogiken

Det splittrade lärarfacket är knappast den enda orsaken till att lärar-kåren i Sverige hamnat i skymundan. Den finländske professorn i pedagogik Matti Koskenniemi menade att svensk pedagogisk forsk-ning var statscentrerad, medan man i Finland fokuserade mer på undervisningssituationen. En grundorsak var att de första profes-surerna i pedagogik i Sverige samtidigt var professurer i psykologi. De av anglosaxisk pedagogisk tradition influerade professorerna var egentligen inte intresserade av didaktiska frågor, utan till exempel av hur man bäst kunde fördela elever till lämpliga utbildningar med hjälp av intelligenstester. I Finland, där pedagogikämnet hade en äldre historia, kom influenserna från tyskt håll, och man in tresserade sig snarare för gestaltpsykologi än behaviorism. Skillnaderna mel-lan länderna bestod också bland senare generationer av pedagoger.

I Finland undrade man till exempel varför den svenska forsk-ningen om undervisningens ramfaktorer (organisatoriska och admi-nistrativa förhållanden som gruppens storlek och sammansättning, den tillgängliga tiden, läroplanen och läromedlen), som leddes av Ulf P. Lundgren, bortsåg från faktorer som lärarens personlighet och tankesätt samt förväntningarna och hemförhållandena i skoldistrik-tet. Den svenska pedagogiska traditionen ledde alltså i kombination med det starkt centraliserade skolväsendet till att forskningen foku-serade på centralt reglerade ramfaktorer. I det mer decentraliserade finländska skolsystemet har det fallit sig naturligt att studera även den lokala nivåns och inte minst lärarens inflytande över undervis-ningen. I ett nordiskt samarbetsprojekt om didaktisk processanalys 1966–1970 valde den finländska gruppen av metodologiska skäl att helt bortse från de centrala skolpolitiska strävandena, eftersom de ansågs vara så flyktiga och utsatta för ständiga omformuleringar. Den svenska gruppen utgick däremot från att skol politiken och


den centrala administrationen var avgörande för den didaktiska processen.53

Under första hälften av 1970-talet bedrevs det så kallade MUT-projektet inom Skolöverstyrelsen under Åke Islings ledning. Syftet var att utifrån läroplanens allmänna mål utveckla precisa mål ner på lektionsnivå, från början med stark betoning på utbildningsteknolo-giska hjälpmedel. Projektet var ett tidigt försök att övergå från regel-styrning till målstyrning. Det lades emellertid ner efter en presskam-panj där det anklagades för att vilja detaljstyra skolundervisningen. Isling lämnade i protest Skolöverstyrelsen, eftersom han ansåg att myndigheten i och med nedläggningen av projektet saknade verktyg för att styra skolreformen.54 Exemplet visar att målstyrning till en början definitivt inte betraktades som en minskning av den centrala kontrollen, utan som en effektivisering av den. Dessutom under-stryker den det svaga förtroendet för lärarnas förmåga och vilja att genomföra grundskolereformen.

De programmerade läromedlen, som blev vanliga från och med slutet av 1960-talet, var en produkt av den svenska tilltron till positi-vistisk pedagogisk forskning i kombination med det bristande intres-set och förtroendet för lärarnas arbete. I dessa ”lärarsäkra” lärome-del kunde eleverna på egen hand framskrida från lättare till svårare övningsuppgifter, och lärarens arbete reducerades till att implemen-tera standardiserade utbildningslösningar.55 Programmerade läro-medel nämns i finländska kommittébetänkanden,56 vilka ofta var väl informerade om vad som hände i grannlandet, men i praktiken fick dessa läromedel aldrig samma genomslag som i Sverige.

Decentralisering och målstyrning

Under 1970-talet hade vänstern och miljörörelsen kritiserat den svenska förvaltningsbyråkratin, som ansågs vara för stor och stå under för dålig politisk kontroll – man upplevde alltså ett demokra-tiunderskott. Under 1980-talet tog högern upp kraven på decentra-lisering, men de förknippade den alltför stora byråkratin med för mycket politisk kontroll.57 I Finland hade byråkratin sedan 1970-talet kritiserats för att vara för politiserad. Under andra hälften av 1980-talet gjordes ett antal utredningar, som bland annat skulle se


över hur förvaltningen kunde effektiviseras och medborgarnas rätts-skydd förbättras.58 Precis som i stora delar av den övriga världen kom man i Finland och Sverige att försöka lösa problemen inom offentlig förvaltning med idéer inspirerade av näringslivet – målstyr-ning, resultatansvar, utvärderingar, konstgjorda marknader, bestäl-lar-utförarmodeller – som fått den kollektiva benämningen new public management (NPM). Från och med slutet av 1970-talet var OECD en viktig pådrivande kraft bakom denna utveckling.59 Det faktum att Sovjetunionen – själva symbolen för central planstyrning – föll sönder 1991 bidrog förmodligen till övertygelsen om mark-nadsmodellernas överlägsenhet på alla områden.

I början av 1990-talet skedde såväl i Sverige som i Finland en decentralisering av statliga myndigheter. Besluten skulle flyttas när-mare medborgarna, och överföringen av makt till kommunal nivå var särskilt stark i Finland. Stärkt kommunmakt var nämligen en förutsättning för de kraftiga ekonomiska nedskärningar på kommu-nal nivå som ansågs nödvändiga under den djupa ekonomiska kris som drabbade landet efter Sovjetunionens sönderfall och kollapsen av Finlands östhandel.60

Inom skolväsendet innebar decentraliseringen att direkt statlig regelstyrning i form av till exempel detaljerade läroplaner och cen-tralt godkända läromedel avskaffades, och tidigare centralt hante-rade uppgifter flyttades ut till kommunerna. Skolstyrelsen i Finland och Skolöverstyrelsen i Sverige ersattes 1991 med Utbildningssty-relsen respektive Skolverket. Decentraliseringen i Finland flyttade ut en stor del av den reella makten över undervisningen till kom-munerna och framför allt lärarna och rektorerna. I Sverige försökte Skolverket fortfarande utöva nära kontroll över skolan, men med ändrade metoder i enlighet med nya managementteorier som före-språkade målstyrning och centrala utvärderingar i stället för ett detal-jerat regelsystem. Riktlinjerna för denna nya form av statlig styrning hade presenterats av Verksledningskommittén år 1985, som ansåg reformerna nödvändiga för att trygga statsfinanserna.61 Bakom kom-munaliseringen av personalansvaret för de svenska lärarna år 1989, som innebar att lärarna inte längre var statligt anställda, låg såväl ekonomiska orsaker som en vilja till decentralisering av välfärds-tjänster samt minskad byråkrati.62


Byråkratin skapade inte bara krångel för medborgarna, den lade även hinder i vägen för regeringens reformambitioner. Från och med slutet av 1970-talet började det i Sverige spridas en uppfattning om att grundskolereformen hade misslyckats i sin strävan att via skolan skapa ett mer jämlikt samhälle. Undersökningar fastslog att andelen barn till arbetare bland dem som gick vidare till högskoleutbildning inte hade ökat från grundskolans införande 1962 till 1977.63 Efter-som det totala antalet studenter ökat dramatiskt så kunde emellertid Torsten Husén baserat på samma statistik påvisa att en elev av tio med arbetarbakgrund studerade vidare år 1977, jämfört med en på hundra tjugo år tidigare. Han menade att en avsevärd social utjäm-ning inom utbildningen skett i Sverige, som i detta avseende låg före de flesta europeiska länder inklusive de socialistiska.64 Pessimister-nas tolkning av utvecklingen var däremot mer politiskt användbar: den legitimerade en reform av Skolöverstyrelsen, som betraktades som en besvärlig myndighet.

I sin doktorsavhandling från 1986 hävdade Bo Rothstein att Skol-överstyrelsen i egenskap av traditionell byråkratiskt styrd organi-sation var illa lämpad att genomdriva samhällsförändringar. En kaderstyrd verksamhet, där medlemmarna förenades av en gemen-sam ideologi, hade däremot större möjligheter att lyckas förverkliga reformer. Den meritbaserade tjänstetillsättningen i Skolöverstyrel-sen gjorde det omöjligt att bygga upp en medarbetarstab som var handplockad på ideologiska grunder. Arbetsmarknadsverket, som ansågs verkställa politiska intentioner mycket mer effektivt, använde sig däremot av ”en speciell socialdemokratisk form av kaderrekry-tering”.65

Skolverkets förste chef Ulf P. Lundgren hade suttit som expert i utredningar som betonade att skolan skulle styras ideologiskt och inte juridiskt och ekonomiskt som tidigare. Det krävde dock ”atti-tydpåverkan, samförstånd och uppslutning kring bestämda mål och intentioner”.66 År 1991 blev samtliga anställda på Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna uppsagda, varefter en utvald femtedel åter-anställdes på den nya myndigheten Skolverket. Resten av de nya tjänsterna tillsattes med folk utifrån. Det fanns en rädsla för att andan från den gamla myndigheten skulle sitta i väggarna om för många ur den tidigare personalen blev kvar. Flera av de nya cheferna hade


en bakgrund från Lärarhögskolan i Stockholm, som var känd som ett fäste för progressiv pedagogik.67 Personalen vid Skolverket slöt upp bakom målstyrningen och blev rentav ”fundamentalister”, såsom det stod i en av Skolverkets egna rapporter.68

Formuleringarna i utredningar innan Skolverket grundades visar att syftet med att avskaffa detaljregleringen inte var att ge lärarna större frihet, utan tvärtom att öka den politiska kontrollen av hur de undervisade. Ansvaret för skolan skulle flyttas från förvaltande organ till politiker.69 Den gamla regelstyrningen hade bara lyckats inverka på skolans yttre former, medan lärarna inte bedrivit under-visning ”på det sätt som riksdag och regering har angivit i läroplaner och andra måldokument”. Lärarna hade påverkats av sina traditioner, sin utbildning och debatten på skolområdet, men nu skulle förbätt-rad utvärdering säkerställa att de uppnådde de uppställda målen.70 Kommunpolitiker och skolledare skulle se till att lärarna inte miss-brukade den ”formella frihet” som reformen gav dem, eftersom det kunde leda till att måluppfyllnaden försämrades.71

Exemplet Skolverket visar att de svenska socialdemokraternas införande av NPM inom offentlig förvaltning inte enbart var ett steg åt höger influerat av nyliberala strömningar från Reagans Förenta staterna och Thatchers Storbritannien. I hög grad var det även ett försök att göra om stora, byråkratiska och svårstyrda myndigheter till mer lättstyrda, ideologiska organisationer som effektivt verk-ställde socialdemokratins politiska mål.

Samma år som Skolverket inrättades förlorade socialdemokra-terna maktinnehavet. Under den borgerliga regeringen 1991–1994 skedde en decentralisering av skolan, som motiverades av den libe-rala ideologin. De nationella proven fick allt större betydelse och upptog allt mer lektionstid, och efter att det fria skolvalet infördes 1992 blev de offentligt publicerade utvärderingsresultaten allt vikti-gare vid val av skola.

Sverige har en lång tradition av nationella prov i grundskolan. Under det relativa betygssystemets tid fram till mitten av 1990-talet användes proven som hjälpmedel för att sätta likvärdiga betyg, men efter marknadiseringen av skolan började de användas i reklamsyfte av skolor som vill locka till sig elever och deras skolpengar. Proven utvärderar nu alltså skolorna och lärarna snarare än eleverna. Denna


tyngdpunktsförskjutning har ibland betraktats som en oavsiktlig konsekvens av flera samverkande reformer, men som det ovan fram-kommit önskade sig Isling en förändring i den här riktningen redan 1980. En konsekvens av detta har emellertid blivit ökad segregation inom skolsystemet, eftersom elever från resursstarka familjer söker sig till skolor som klarar sig väl i utvärderingarna.

År 1991 gjorde Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet en gymnasiereform som syftade till ökad jämlikhet genom att alla praktiska och teoretiska utbildningar blev treåriga och högskoleför-beredande. År 2009 tog den borgerliga regeringen ett steg i motsatt riktning, med minskade teoretiska inslag på de praktiska program-men. Av oppositionspartierna var det bara Vänsterpartiet som argu-menterade emot förslaget utifrån ett jämlikhetsperspektiv.72 Jäm-likhetsargumentet har uppenbarligen förlorat mycket av sin tyngd i svensk utbildningspolitik.

NPM fick generellt sett ett mycket starkt genomslag inom den finska statsförvaltningen,73 men skolan kom att utgöra ett undantag och bli ett reservat där de nya idéerna inte fick fritt spelutrymme. Även om utbildningsväsendet i Finland på ytan genomgick en lik-nande övergång till målstyrning och decentralisering som det i Sve-rige, ledde flera viktiga skillnader till att reformerna fick diametralt olika resultat i de två länderna.

I Finland verkar införandet av målstyrning och nedskärning-arna i den centrala byråkratin inte ha grundat sig på en ambition att röja hinder ur vägen för en ideologisk reformpolitik, utan mer ensidigt inriktat sig på ekonomisk effektivitet och konkurrenskraft i en globaliserad värld. Även om det från och med 1970-talet blev vanligt att tjänstemän i centralförvaltningen utnämndes baserat på sina politiska sympatier, så kom arbetet vid ministerierna i högre grad än tidigare att styras av tjänstemän. Själva politiken förlorade alltså mycket av sin ideologiska dimension, och fick karaktären av förvaltning.74

Det finländska skolväsendet började i jämförelse med det i Sverige centraliseras mycket sent. Det var egentligen först lagen om skolsyste-met från 1968 som i detalj reglerade hur kommunerna skulle bedriva skolverksamhet. Denna centrala kontroll behölls också bara till mit-ten av 1980-talet, varefter en ny period av decentralisering inleddes.


Vid mitten av 1980-talet hade anställda vid universitet och högskolor i Finland kvar en hög grad av sin traditionella akademiska frihet, medan lärarna i grundskolan styrdes av regleringar från Skolstyrel-sen och övervakades av granskarna i skoldistrikten. I dag är förhål-landet det omvända; universitetens verksamhet kontrolleras med hjälp av ekonomistyrning och genomgår ständiga utvärderingar och självvärderingar.75 I grundskolan är NPM genomfört bara till hälf-ten, målstyrning har införts men utan systematiska utvärderingar som kontrollerar om målen uppfylls. Grundskollärarna i Finland har därmed en i europeisk jämförelse unikt fri ställning, eftersom de varken kontrolleras av en äldre regelstyrning och inspektion eller av ett nytt centralt utvärderingssystem.76

En rad andra faktorer har samverkat till att det statliga utvärde-ringssystemet blivit svagt i den finländska grundskolan. Finlands Kommunförbund driver till exempel linjen att kommunallagen från år 1995 inte ger de centrala myndigheterna rätt att utvärdera kom-munernas skolor, och har därför ett eget utvärderingssystem.77 Dess-utom har det funnits en bred enighet över hela det politiska spektret om att undvika uppkomsten av rankinglistor över grundskolor base-rade på utvärderingar eller nationella prov. De enstaka röster som höjts till förmån för sådana listor har kommit från näringslivet.78 Det faktum att utvärderingar av skolor endast används för internt bruk kan hänga samman med en finsk förvaltningstradition där tjänstemannakåren har en stark självständig ställning, såväl mot den politiska makten som mot medborgarna, i motsats till Sverige som domineras av en samhällsorienterad demokratisyn där offentlighet är ett centralt begrepp.79

Det enda ”nationella provet” i Finland är studentexamen som avslutar gymnasiet. Det är dock tveksamt om den kan betraktas som ett statligt utvärderings- och styrinstrument. Den kontrolleras av Studentexamensnämnden, en myndighet som inte ens finansieras av staten utan genom avgifter och vars medlemmar utses på förslag av universitet, högskolor och Utbildningsstyrelsen.80 Tillsammans med inträdesproven till universiteten fungerar studentexamen sna-rast som en dörrvakt till kunskapsprofessionerna.

En grundförutsättning för att lärarna i Finland fått så stort hand-lingsutrymme är utan tvekan att de åtnjuter stort förtroende i sam-


hället. Den direkta statliga kontrollen över lärarkåren var som star-kast i samband med grundskolans införande, då lärarna betraktades med viss misstänksamhet som potentiella bakåtsträvare. När de skol-politiska motsättningarna avtog under 1980-talet fick emellertid de finländska lärarna tillbaka en del av sin handlingsfrihet, med början i grundskolans läroplan från 1985. Eftersom fokus i politiken förflyt-tades från samhällsreform till förvaltning var inte konservatismen i lärarskrået längre ett problem. De som hårdast gick åt lärarna under 1990-talet var representanter för näringslivet, men de höll sitt sista skolkritiska seminarium i november 2000. Ett par veckor senare publicerades resultaten av OECD:s första Pisaundersökningar, som placerade finländska elever i toppklass och effektivt punkterade all kritik mot skolväsendet.81 Pisaundersökningarna måste betraktas som en del av OECD:s kampanj för att införa NPM i offentlig för-valtning, men kom när det gäller Finlands skolväsende ironiskt nog att få direkt motsatt effekt.

Först i samband med den ekonomiska krisen tio år senare bör-jade det finländska skolväsendet återigen utsättas för ett visst för-ändringstryck.82 Den senaste trenden i Finland är att försöka lösa skolans och samhällets problem med hjälp av ökad användning av informationsteknologi i undervisningen.

En aspekt av decentraliseringen under 1990-talet var att större inflytande över undervisningen flyttades till elever och föräldrar. I Finland skedde detta framför allt genom att fler valfria ämnen inför-des på högstadiet och att gymnasiet blev kursbaserat, så att varje elev kan plocka ihop sin egen utbildning. Möjligheten att välja mellan skolor med olika profil ökade också något,83 men inte alls lika mycket som i Sverige där valfriheten i hög utsträckning kom att handla om val av skola. Den borgerliga regering som tillträdde 1991 ville genom det fria skolvalet ge föräldrar och barn största möjliga frihet att välja skola. Genom friskolereformen förenklade man samtidigt inrättandet av privata skolor. Det krävdes inte längre att de skulle ha någon speciell pedagogisk profil eller inriktning, och de garante-rades bidrag från varje elevs hemkommun. Reformen motiverades med att möjligheten att välja skola är viktig i ett fritt samhälle, och att Sverige anslutit sig till en rad internationella konventioner där denna rättighet garanterades.84


Få friskolor grundades i Sverige under 1990-talet och de utgjorde år 1999 fortfarande endast 3 procent av skolorna. Sedan dess har utvecklingen varit kraftig, främst på grund av att flera stora skol-koncerner dykt upp på marknaden, och läsåret 2015–2016 gick 26 procent av gymnasieeleverna och 15 procent av grundskoleeleverna i friskolor.85 De långtgående svenska valfrihetsreformerna förknip-pas i dag med ett antal problem, till exempel ökad segregation och betygsinflation, som upplevs ha urholkat jämlikheten och likvär-digheten i skolan.86

I Finland var det framför allt framväxten av privata läroverk som svarade för den kraftiga tillväxten i antalet läroverkselever under efterkrigstiden. Antalet privata skolor minskade radikalt i mitten av 1970-talet, då det blev upp till kommunerna att avgöra om privat-skolor skulle tillåtas. Konst- och idrottsgymnasier växte fram under 1980-talet, följda av en våg av IB-gymnasier och andra specialgymna-sier under 1990-talet, varefter utvecklingen avstannade. I synnerhet IB-gymnasierna har varit starkt socialt segregerade med en kraftig överrepresentation av barn till högre tjänstemän.87 I jämförelse med Sverige har ändå de finländska privata skolorna och specialgymna-sierna en mycket liten betydelse.

Det har påpekats att 1990-talets decentralisering inte skall sam-manblandas med 1960-talets vurm för lokal demokrati, eftersom NPM-tänkandet byggde på idén att ny teknologi minskar kostna-derna för informationsförmedling så mycket att effektivitetsvinsterna med decentraliserat beslutsfattande går att kombinera med bibehål-len central kontroll.88 Erfarenheterna från den svenska skolan visar emellertid att utvärderingssystemen medför höga kostnader i form av arbetstid, då lärare tvingas förse de centrala instanserna med infor-mation, samtidigt som kontrollfunktionen förblir osäker då tillför-litligheten i den inrapporterade informationen ofta kan ifrågasättas. Den mer eller mindre oavsiktligt införda styrmodellen för den fin-ländska skolan – ”halvfärdig” NPM utan utvärderingsmekanismer – påminner mer om traditionell närdemokrati och framstår i en jämfö-relse som oerhört mycket mer effektiv. Ett system med så svag central kontroll kunde emellertid knappast ha uppstått ens av misstag i den svenska politiska kulturen, som starkt betonar vikten av en gemen-sam samhällsideologi och skolans roll som förmedlare av densamma.


Från värdenihilism till värdegrund

Idén att organisationer behöver en gemensam ideologi eller vision att samlas kring för att skapa tillit och laganda bland medarbetarna var en del av det managementpaket som överfördes från närings-livet till offentliga organisationer.89 Att begreppet värdegrund slår igenom i svenskan och finskan under 1990-talet är delvis en effekt av denna internationella strömning. Inom utbildningsväsendet kom värdegrundsarbetet att smälta samman med den redan tidigare vik-tiga fostrande aspekten av skolans uppdrag. De olika politiska kultu-rerna i Finland och Sverige ledde emellertid till avgörande skillna-der i vad begreppet värdegrund kom att innebära i de två länderna.

I den svenska läroplanen för grundskolan 1994 var värderings-målen centralt fastslagna, medan kunskapsmålen skulle fastställas lokalt. Det har påpekats att detta kan ha bidragit till en nedvärde-ring av kunskapens betydelse i skolan.90 Läroplanen inleddes med ett avsnitt om värdegrunden, och den allra första meningen löd: ”Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund”, följt av ett citat ur skollagen som stödde detta. En snarlik mening har inlett alla svenska läroplaner sedan dess. Finländska läroplaner tar också upp begreppet värdegrund, men det diskuteras först i ett senare avsnitt. Dessutom har begreppet demokrati en avsevärt mer undanskymd roll i den finländska värdegrunden, och nämns alltid efter mänskliga rättigheter. Begreppet mänskliga rättigheter används första gången i de senaste svenska läroplanerna från 2011, som citerar skollagen från 2010.91 Den finländska betoningen av rättsstatsperspektivet och den svenska fokuseringen på demokrati framkommer alltså tydligt även i läroplanerna.

Det finns uppenbara likheter mellan värdenihilismens syn på demokrati och den svenska skolans betoning av värdegrund. Ut ifrån den värdenihilistiska principen att värdeomdömen är logiskt meningslösa, hävdade filosofen Ingemar Hedenius i boken Nordisk demokrati (1949) att ingen kan övertygas om demokratins fördelar enbart genom rationell argumentation. Man kan kanske leda i bevis att demokrati leder till frihet och jämlikhet, men argumentet funge-rar bara om den man försöker övertyga värderar frihet och jämlikhet som något positivt. Även andra inflytelserika svenska intellektuella


inspirerade av den värdenihilistiska Uppsalaskolan, som Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal, betonade betydelsen av gemensamma värderingar för en fungerande demokrati. Trots detta förekom under de första årtiondena efter andra världskriget så gott som ingen värde-grundsdebatt, eftersom de flesta likt Hedenius menade att de nord-iska folken erhållit en grundmurad demokratisk värdegemenskap genom sina historiska erfarenheter.92 Det var först när denna värde-gemenskap kom att upplevas som hotad – av globaliseringen, kriti-ken av folkhemmet och invandringen – som värdegrundsfrågorna verkligen hamnade i fokus i Sverige.

Den värdenihilistiska insikten att det inte finns några absoluta värden är en tillgång för en ung revolutionär rörelse som vill riva ner de gamla värden som står i dess väg, men blir en belastning för en mogen rörelse vars värden kommit att genomsyra samhällsbyg-get. Föga förvånande har värdenihilismen därför sedan länge förlorat sin tydliga roll som filosofisk bas för svensk socialreformistisk poli-tik. Kopplingen mellan värdenihilismen och dagens värdegrunds-begrepp är alltså inte direkt i så måtto att moderna beslutsfattare är väl införstådda med Uppsalaskolans filosofi och medvetet imple-menterar den. Däremot har de fostrats i en politisk kultur som i stor utsträckning formats av Axel Hägerströms lärjungar. Medan kunskaperna om Uppsalaskolan som filosofi har bleknat, så har dess syn på behovet av gemensamma värderingar förvandlats till en säl-lan ifrågasatt norm – som tas för ännu mer självklar just för att dess ursprung fallit i glömska.

Enligt den svenska demokratitolkningen, som är influerad av vär-denihilismen, är det alltså omöjligt för människor med olika grund-läggande värderingar att förstå varandra. Avsaknaden av en gemen-sam värdegrund skulle leda till demokratins och samhällets kollaps, eftersom det inte skulle gå att föra några meningsfulla diskussio-ner. Det förklarar varför värderingar prioriterats så starkt inom det svenska skolsystemet: saknas en gemensam värdegrund så kan dis-kussioner om samhällsfrågor aldrig leda till enighet, oberoende av hur logiskt korrekt och väl underbyggd av fakta argumentationen än är.

I en rättsstat med maktdelning upplevs inte skapandet av enhet-liga demokratiska värderingar som lika avgörande för samhällets


överlevnad, eftersom förvaltningen och rättsväsendet förväntas slå vakt om medborgarnas grundläggande rättigheter även om det poli-tiska systemet infiltreras av extremister eller lamslås av splittring. Ur ett renodlat rättsstatsperspektiv har medborgarna däremot rätt att ha vilka värderingar de vill, en rättighet som staten har en skyldig-het att värna om.

Skillnaderna tydliggörs av hur begreppet pluralism använts i svenska och finländska utbildningspolitiska texter. I svenska Skol-verkets skrift Ständigt. Alltid! från 1999 hävdas det att det i ett plura-listiskt samhälle är särskilt viktigt att låta ”de oförytterliga värdena” genomsyra läroplanens alla delar och den vardagliga praktiken i skolan.93

Ordet pluralism användes också flitigt i finländska utbildnings-politiska kommittébetänkanden från och med slutet av 1960-talet, men där var slutsatsen den rakt motsatta: i ett pluralistiskt samhälle ansågs det omöjligt att fastslå några gemensamma värden.94 Begrep-pet pluralism lanserades i Finland i slutet av 1960-talet av Samlings-partiets ungdomsförbund, som använde sig av Ralf Dahrendorfs teo-rier om överbryggande av klasskonflikter för att motverka vänsterns frammarsch. Eftersom det inte längre fanns enighet om att hålla fast vid skolans tidigare nationellt konservativa, kristna värdegrund blev pluralismen ett användbart alternativ till kraven på en socialistisk värdegrund. De unga samlingspartisterna förespråkade också kri-tisk dualism, separation av fakta och värderingar.95 Den ideologiska kampen inom finländsk utbildningspolitik på 1970-talet ledde alltså fram till ett avideologiserat skolsystem som betonade vetenskaplighet och kunskapsförmedling, medan fostran och värderingsförmedling hamnade i bakgrunden.

Det finländska skolsystemet har lagt mindre vikt vid att skapa en enhetlig värdegrund än det svenska. Medborgarfostran har betydligt mindre utrymme på schemat, olika religiösa konfessioner får sepa-rat religionsundervisning eller icke-religiös livsåskådningskunskap, och den finländska läroplikten innebär att eleverna inte ens behöver bege sig till skolan över huvud taget, om de kan inhämta kunska-perna på annat håll. Det sistnämnda faktumet har utnyttjats av en liten ström ”skolflyktingar” från Sverige till svenskspråkiga områden i Finland. Föräldrar väljer att lämna Sverige eftersom de vill undervisa


sina barn i hemmet, något som den svenska skolplikten inte tillåter. Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige driver linjen att den svenska skolplikten strider mot de mänskliga rättigheterna.96

Slutdiskussion

Trots att Sverige och Finland liknar varandra i mycket, och även reformerna och ambitionerna inom utbildningsväsendet till det yttre påminner om varandra, så har resultaten blivit mycket olika. Till en viss del kan skillnaderna förklaras av historiska sammanträffanden. Många processer som i Sverige sträckte sig över flera årtionden – grundskolans införande, industrisamhällets uppgång och fall samt studentrevolten – komprimerades i Finland till en kort period med kulmen i början av 1970-talet. Samtidigt nådde det sovjetiska ideolo-giska och kulturella inflytandet över finländskt samhällsliv sin topp. Det extremt politiserade klimatet under grundskolans införande kan ha bidragit till att utbildningsfältet försökte frigöra sig från politiskt inflytande, vilket lyckades rätt väl med hjälp av det starka lärarfack som grundades under denna period.

Man måste också komma ihåg att såväl de politiska ambitionerna att förändra samhället i grunden med hjälp av skolan och den centra-lisering av skolväsendet som detta krävde är en parentes i finländsk utbildningshistoria, som sammanfaller med åren runt grundskolans införande. Före och efter den perioden har skolväsendet i huvudsak formats av tjänstemän och lärare med liten inblandning av politi-ker eller företrädare för andra samhällsintressen som näringslivet.

I Sverige har däremot folkvalda politiker kontinuerligt använt skolan som ett verktyg för att åstadkomma önskvärda samhällsför-ändringar. Övergången från regelstyrning till målstyrning är enbart en förändring i synen på vad som är det effektivaste sättet att uppnå målen. Under den långa socialdemokratiska hegemonin framhäv-des framför allt skolans demokratiserande uppgift. Det borgerliga regeringsinnehavet 1976–1982 innebar inget brott i detta avseende.97 Sedan 1990-talet har borgerliga regeringar tagit avstånd från denna ”flumskola” och i stället lyft fram skolans kunskapsförmedlande upp-drag. De har ändå inte tagit avstånd från den statliga styrningen av skolan, utan har under sina mandatperioder försökt använda skol-


systemet för att driva igenom sin vision av ett borgerligt samhälle. Den svenska samhällscentrerade demokratisynens inflytande över utbildningspolitiken består alltså. Numera finns dock konkurrerande visioner om vilket typ av samhälle som eleverna skall socialiseras in i, vilket i kombination med regeringsskiftena bidragit till ryckigheten i reformerna. Lärarkårens splittring har också försämrat dess möjlig-het att motverka och rida ut de tvära kasten i utbildningspolitiken.

När de väl hamnade i maktposition själva försökte alltså de bor-gerliga politikerna detaljstyra på samma sätt som de tidigare ankla-gat socialdemokraterna för att göra. Detta ger visst stöd åt Jörgen Hermanssons tes att den svenska högerns användning av rättighets-argument mot utbyggnaden av socialstaten inte bottnade i någon principiell motsättning mellan rättsstaten och ett demokratibegrepp som också innefattar sociala rättigheter. I stället var den ”en strategi från den potentielle förloraren […] att frånkänna majoriteten rätten att fatta ett politiskt avgörande”.98 Oberoende av om motsättningen mellan demokratin, i synnerhet i utvidgad betydelse, och rättssta-ten är av principiell natur eller enbart uppmålas som sådan av stra-tegiska skäl, så har strategin bättre utsikter att lyckas i ett samhälle där den politiska kulturen är djupare rotad i ett rättsstatstänkande. Det kan bidra till att förklara varför den finländska lärarkåren mer framgångsrikt än sina svenska kolleger lyckades försvara sin auto-nomi såväl mot 1970-talets vänstervåg som mot 1990-talets högervåg.

Det byråkratisk-meritokratiska tänkandet inom svenska Skolöver-styrelsen betraktades från socialdemokratiskt håll som ett så allvar-ligt hinder för en demokratiserad skola att myndigheten förbigicks när försöken med grundskola inleddes 1949, och 1991 upplöstes den helt och ersattes med en ideologiskt styrd organisation, Skolverket. Finländska progressiva politikers försök att göra Skolstyrelsen till ett effektivt ideologiskt redskap för skolans demokratisering i bör-jan av 1970-talet, bland annat genom radikal skoldemokrati, mötte däremot så stort internt motstånd att många av tjänstemännen inom Skolstyrelsen gick med i en hemlig organisation, VKTS, som mot-arbetade den utbildningspolitik regeringen och Skolstyrelsens ord-förande bedrev.

Det finländska skoldemokratiexperimentet och VKTS är helt okända för en internationell läsekrets, trots det betydande intres-


set för det finländska skolväsendet under de senaste 15 åren. Publi-kationer om Finlands skola riktade till en internationell publik har haft karaktären av framgångssagor, som försökt förklara de goda fin-ländska skolresultaten med progressiv eller konservativ pedagogik.99 Dessa skrifter är partsinlagor i en anglosaxisk eller svensk utbild-ningspolitisk debatt snarare än försök att förstå Finlands utveckling i grunden. Utbildningshistorisk forskning om Finlands komplice-rade 1970-tal har inte passat in i den exportinriktade framgångs-sagan, utan har så gott som uteslutande publicerats på finska för en inhemsk publik.100

I ett avseende genomdrevs grundskolereformen grundligare i Fin-land än i Sverige, då man inrättade en mer enhetlig lärarutbildning där lärare för samtliga stadier fick en magisterexamen vid univer-sitetet. I Sverige fick regionalpolitiska skäl vinna över den uttalade politiska målsättningen att skapa en enhetlig lärarutbildning, och de flesta av de tidigare seminarierna omvandlades till lärarhögsko-lor för grundskollärare. En förklaring till detta kan vara att läraren i Sverige inte betraktades som en lika betydelsefull del av skolan som i Finland. Medan den pedagogiska forskningen i Finland med dess decentraliserade skolsystem till stor del ägnat sig åt lärarens arbete och andra lokala faktorers inverkan på undervisningen, så har man i det mer centraliserade svenska skolsystemet fokuserat på att forska kring förhållandet mellan statliga styrmedel och resultatet av under-visningen. I det svenska politiska systemet med sin samhällsorien-terade demokratisyn var det också naturligt att anamma en pedago-gisk ideologi som betonade skolans roll för att förändra samhället.

I såväl Sverige som Finland fanns ett brett stöd för tanken att genom grundskolan skapa ett mer jämlikt samhälle. I en utpräg-lad meritokratisk och byråkratisk rättsstat är emellertid det enda sättet att skapa bättre möjligheter för större delar av befolkningen att förse dem med meriter i form av betyg och examina. Efter de misslycka de angreppen på det finländska meritokratiska systemet i början av 1970-talet är det också denna väg som de finländska demo-kratiseringssträvandena tagit. Resultaten har varit goda såtillvida att grundskoleelevernas kunskaper i en internationell jämförelse är höga och jämna. I Sverige fanns däremot en starkare tendens att betrakta meritokrati som ett hot mot demokratin, och betydelsen av formella


meriter tonades ner. De svenska insatserna för att demokratisera skolan har i stället främst inriktat sig på att förändra värderingar.

Eleverna agerar rationellt i de system där de verkar. Om Finlands historia frambringat en politisk kultur där ett byråkratiskt ideal med tjänstetillsättningar genom formella meriter är starkare än i Sverige, så är det inte förvånande att rationellt agerande finländare lägger ner stor energi på att meritera sig utbildningsvägen. Om den poli-tiska kulturen i Sverige i stället har producerat ett större inslag av kaderstyrda organisationer där tjänstetillsättningar sker på ideolo-gisk grund, så är det helt rationellt för svenskar att lägga större vikt vid att demonstrera uppslutning bakom den gemensamma värde-grunden och mindre vikt vid att skaffa sig formella meriter. Inga meriter i världen räckte till exempel för att säkra nyanställning vid Skolverket för dem som sagts upp vid Skolöverstyrelsen om de inte ansågs dela myndighetens ideologi.

Finländska skolelever har uppvisat jämna, höga kunskapsnivåer i internationella kunskapsmätningar, medan internationella attityd-mätningar som World Values Survey visar att svenskarna har de mest progressiva värderingarna i världen.101 Finland och Sverige har alltså lyckats väl med att demokratisera skolan och samhället utifrån de ideal och demokratidefinitioner som rått i respektive land.

Tabell 1 visar hur idealtypiska rättsstater och demokratier skiljer sig från varandra vad gäller rättsfilosofi, politikens relation till för-valtningen, vilka egenskaper som premieras vid rekrytering, sko-lans målsättning och reformtakten i samhället. I Finland, som lig-ger betydligt närmare idealtypen för en rättsstat än vad Sverige gör, har genomgripande reformer inom utbildningssektorn ansetts nöd-vändiga och varit möjliga att genomföra bara i samband med djupa geopolitiska, ekonomiska eller samhälleliga kriser, som efter Krim-kriget på 1860-talet och under 1970-talet, då reformerna genomför-des radikalare än i Sverige. Det är tänkbart att den långvariga från-varon av reformer med tiden skapar ett undertryckt reformbehov, som vid en framtida krissituation kan få utlopp i en ny revolutione-rande omvälvning av skolsystemet.

I Sverige har i stället ett ständigt rullande reformmaskineri drivits på av den samhällscentrerade demokratiska politiska kulturen, som betraktat skolan som ett medel för att skapa ett idealt samhälle. I ske-


net av denna gränslöst ambitiösa målsättning har resultaten av alla skolreformer tett sig misslyckade, vilket lett till att den senaste refor-men alltid snabbt följts av en ny. Förespråkare för nya reformer har också av taktiska skäl medvetet överdrivit svagheterna med tidigare reformer, vilket lett till en återkommande kritisk debatt som med tiden bidragit till att underminera legitimiteten för hela skolsystemet.

Såväl rättsstaten som den samhällscentrerade demokratin har de senaste årtiondena utmanats, då marknaden har kommit att fungera som modell för hur staten skall organiseras. Sveriges och Finlands historiskt rotade politiska kulturer, liksom de särdrag som utvecklats just på utbildningsområdet, har emellertid haft ett avgörande infly-tande över hur internationella trender slår igenom i skolväsendena i respektive land. Rättsstatsidealet med starka, självständiga tjänste-män verkar ha överlevt angreppet från NPM bättre inom skol sektorn än inom andra delar av den finska statsapparaten.

Vissa aspekter av den politiska kulturen kan ha mycket djupa röt-ter. I det här kapitlet har jag argumenterat för att den starka tonvik-ten på gemensam värdegrund i Sverige på 1990-talet påverkats av värdenihilismen under mellankrigstiden. Frågan är dock om inte dessa strömningar kan bottna i en longue durée av konformism i svensk politisk kultur, med ursprung i den lutherska kyrkans roll som överideologi under stormaktstiden. Den ständigt närvarande konformistiska underströmningen har manifesterats i handfast ideo-logisk mobilisering kring gemensamma mål under tidsperioder då statsmakten genomdrivit stora reformer. Exempel på detta hittar vi i

Tabell 1. Stat och utbildningsystem i idealtypiska rättsstater och demokratier

Demokrati (samhällscentrerad) Rättsstat

Rättsfilosofi Värdenihilism Naturrätt

Politik/förvaltning Byråkratin är politiserad Politiken är byråkratiserad

Organisationer präglas av kaderstyre byråkrati

Vid rekrytering premieras uppslutning bakom värdegrunden formella meriter

Skolan är ett medel för samhällsförändring att trygga allas rätt till utbildning

Därför förmedlar skolan värderingar kunskaper

Reformer sker ofta sällan


början av 1600-talet när stormaktstidens krig tvingade fram en cen-tralisering av statsmakten med hjälp av luthersk fundamentalism, när välfärdsstaten började byggas upp under mellankrigstiden med hjälp av värdenihilismen, och när den reformerades enligt NPM-modellen på 1990-talet med hjälp av värdegrundstänkandet.

Under sin tid som en del av det svenska riket genomsyrades utan tvekan också Finland av samma politiska kultur, men åren 1809–1917, som en del av ett multinationellt imperium, förändrade kulturen på ett grundläggande sätt. Pluralismen inom imperiet var en förutsätt-ning för att Finlands egenart skulle bevaras, och man åberopade rättsstatsprinciper för att kunna upprätthålla ett relativt oberoende. Den därigenom uppkomna skillnaden i politisk kultur förklarar var-för de svenska och finska statsapparaterna och utbildningssystemen, som till sin yttre struktur i mångt och mycket är kopior av varandra, ändå fungerar olika i väsentliga avseenden.


Noter

1 Piketty, Kapitalet i tjugoförsta århundradet, s. 246, 248, 304.2 Rothstein et al. (red.), Demokrati som dialog. Demokratirådets rapport 1995,

s. 87–91; Olsen, Demokrati på svenska, s. 26–33; Hermansson, ”Demokrati i västerländsk mening”, s. 258–259; Holmström, ”The Judicialization of Politics in Sweden”, s. 153–164.

3 Sipponen, ”Julkinen valta ja yksilö”, s. 752.4 Strang, ”Why ’Nordic Democracy’?”, s. 109. Strang talar om ett skandinaviskt

undantag inkluderande Danmark och Norge, men de flesta av hans konkreta exempel är svenska.

5 Strang, ”Arvet efter Kaila och Hägerström”, s. 259, 266.6 Holmström, ”The Judicialization of Politics in Sweden”.7 Paaskoski, ”Vanhan Suomen koululaitos”, s. 160–162.8 Larsson, En lycklig mechanism.9 Bertilsson, ”Lärarutbildning”, s. 193–195; Rothstein, Den socialdemokratiska

staten, s. 125.10 Kommittébetänkande 1863:1, s. 137.11 Paulston, Educational change in Sweden, s. 78.12 Paulston, Educational change in Sweden, s. 88, 96 f.13 Rothstein, Den socialdemokratiska staten, s. 163.14 Holmén, Den politiska läroboken, s. 58–64.15 Kommittébetänkande 1948:1, s. 13–24, 85–99.16 Buchardt, Markkola & Valtonen, ”Introduction: Education and the making of

the Nordic welfare states”, s. 11.17 Kärenlampi, Taistelu kouludemokratiasta, s. 77, 79 f.18 Kärenlampi, Taistelu kouludemokratiasta, s. 182.19 Kärenlampi, Taistelu kouludemokratiasta, s. 183.20 Kärenlampi, Taistelu kouludemokratiasta, s. 14, 51 f, 63.21 Kärenlampi, Taistelu kouludemokratiasta, s. 27, 223.22 Kärenlampi, Taistelu kouludemokratiasta, s. 185.23 Isling, Kampen för och emot en demokratisk skola 1; Szymczak, Grupp mot

grupp i skolan.24 Se t.ex. Englund, Läroplanens och skolkunskapens politiska dimension.25 Suutarinen, ”Vapaan koulutuksen tukisäätiö”, s. 30.26 Leskinen, Tulevaisuuden turvaksi, s. 375–377; Suutarinen, ”Vapaan koulutuk-

sen tukisäätiö”, s. 30 f; Okkonen, Vapaan koulutuksen tukisäätiö koulutuspoliit-tisena taustavaikuttajana vuosina 1973–1983.

27 Leskinen, Kohti sosialismia!, s. 189, 393 ff.28 Jakobson, Vallanvaihto, s. 120, 130.29 Suutarinen, ”Vapaan koulutuksen tukisäätiö”, s. 32 ff.30 Vesikansa, Salainen sisällissota, s. 284–287.31 Suutarinen, ”Vapaan koulutuksen tukisäätiö”, s. 34.32 Leskinen, Tulevaisuuden turvaksi, s. 9; Leskinen, Kohti sosialismia!, s. 10.33 Strang, ”Why ’Nordic Democracy’?”, s. 105 f.34 Isling, Kampen för och emot en demokratisk skola 1.35 Husén, En obotlig akademiker, s. 78; Husén, Skolan i fokus, s. 347.


36 Husén, En obotlig akademiker, s. 206 f.37 Isling, Kampen för och emot en demokratisk skola 1, s. 22 f.38 Szymczak, Grupp mot grupp i skolan; Söderberg, Avskaffa betygen?; Caspar &

Jalander, Konkurrensskola.39 Isling, Kampen för och emot en demokratisk skola 1, s. 42 f.40 Isling, Kampen för och emot en demokratisk skola 1, s. 57.41 Isling, Kampen för och emot en demokratisk skola 1, s. 355.42 Kommittébetänkande 1969:A13, s. 14. Liknande tankegångar finns i Kommitté-

betänkande 1970:A11, s. 114.43 Kommittébetänkande 1969:A13, s. 137, 141.44 Rentola, ”Suomen Teiniliiton nousu ja tuho”.45 Höjeberg, Utmaningarna mot demokratins skola, s. 134 ff.46 Isling, Kampen för och emot en demokratisk skola 1, s. 35747 Rothstein, Den socialdemokratiska staten, s. 173–175.48 Se avsnittet ”Lärarens roll i pedagogiken”.49 Ringarp, Professionens problematik, s. 159–164, 171–174; Stenlås, En kår i kläm, s. 42.50 Simola, ”Educational science, the state and teachers”, s. 75–77.51 Simola, Kivinen & Rinne, ”Professionalization and pedagogical knowledge in

Finnish teacher education”, s. 115–133.52 Du Rietz, Lundgren & Wennås, Ansvarsfördelning och styrning på skolområdet,

s. 240, 244–245; Stenlås, En kår i kläm, s. 36–38; Ringarp, Professionens proble-matik, s. 184 f.

53 Koskenniemi, ”Kasvatuksentutkimus Ruotsissa ja Suomessa ikääntyvän kasva-tustieteilijän näkökulmasta”, s. 303–305.

54 Rothstein, Den socialdemokratiska staten, s. 180–182.55 Persson, Läraryrkets uppkomst och förändring, s. 328; Persson, ”Lärarkåren som

agent på skolarenan”, s. 89.56 Kommittébetänkande 1975:75, s. 54. 57 Ringarp, Professionens problematik, s. 39, Montin, Moderna kommuner, s. 11 f;

SOU 1979:31.58 Jalava, Simola & Varjo, ”Hallinnosta hallintaan”, s. 175–181; Varjo, Kilpailukyky-

valtion koululainsäädännön rakentuminen, s. 79.59 Yliaska, Tehokkuuden toiveuni, s. 103–106.60 Simola, Varjo & Rinne, ”Against the flow”, s. 241.61 SOU 1985:40.62 Ringarp, Professionens problematik, s. 175 f.63 Rothstein, Den socialdemokratiska staten, s. 99–102.64 Husén, Jämlikhet genom utbildning?, s. 66 f.65 Rothstein, Den socialdemokratiska staten, s. 211, 193, citat på s. 199.66 Du Rietz, Lundgren & Wennås, Ansvarsfördelning och styrning på skolområdet,

s. 228.67 Hjorth, Statens kaka, s. 112, 128.68 Kursplanernas historia på Skolverket. Skolverkets arbete med kursplaner

1991–2000. En sammanställning av intervjuer med 15 personer som deltog i arbe-tet med gymnasieskolans kursplaner, s. 5, intern rapport, handling nr 210, dnr. 60-2003:1767, Skolverkets arkiv.


69 Du Rietz, Lundgren & Wennås, Ansvarsfördelning och styrning på skolområdet, s. 316.

70 SOU 1988:20, s. 9–11, citat på s. 9.71 SOU 1988:20, s. 13.72 Adman, Försummas gymnasieskolans demokratiuppdrag?, s.3, citat på s. 16.73 Yliaska, Tehokkuuden toiveuni.74 Jalava, Simola & Varjo, ”Hallinnosta hallintaan”, s. 78.75 Jalava, Simola & Varjo, ”Hallinnosta hallintaan”, s. 99 f.76 Jalava, Simola & Varjo, ”Hallinnosta hallintaan”, s. 96 f.77 Jalava, Simola & Varjo, ”Hallinnosta hallintaan”, s. 97.78 Jalava, Simola & Varjo, ”Hallinnosta hallintaan”, s. 98.79 Simola et al., ”Quality assurance and evaluation in Finnish compulsory

schooling”, s. 60; Olsen, Demokrati på svenska, s. 26–27.80 Studentexamensnämndens webbplats, https://www.ylioppilastutkinto.fi/sv/

(hämtad 19.12.2017).81 Uusikylä, Vastatulia. Inhimillisen kasvatuksen ja koulutuksen puolesta, s. 54.82 Antikainen & Rinne, ”Ylikansalliset paineet, pohjoismainen malli ja suomalai-

nen koulutus”, s. 478.83 Jalava, Simola & Varjo, ”Hallinnosta hallintaan”, s. 89 f.84 SOU 2013:56, s. 130 f.85 Stenlås, En kår i kläm, s. 78; Ekonomifakta, http://www.ekonomifakta.se/

Fakta/Valfarden-i-privat-regi/Skolan-i-privat-regi/Elever-i-friskola/ (hämtad 16.2.2016).

86 Stenlås, En kår i kläm, s. 82 f.87 Rinne, ”Koulutetun eliitin erottautuminen”, s. 384, 387.88 Yliaska, Tehokkuuden toiveuni, s. 177.89 Betydelsen av värden för skolans funktion diskuteras i Rothstein, ”Varför är

vissa skolor mer framgångsrika än andra?”, s. 67–80.90 Stenlås, En kår i kläm, s. 54.91 Lpo-94, Lpf-94, Lpo-11, Lgy-11, Gfgyl-15, Gflgu-14, Gfgyl-85, Gfgyl-94, Gfgyl-03,

Gflgu-04, Gfgrl-94, Gfgrl-85, SFS 2010:800.92 Strang, ”Why ’Nordic Democracy’?”, s. 90 f, 96, 104.93 Lundgren, ”Förord”, s. 1; Hörnqvist & Lundgren, ”Värdegrunden – de oför-

ytterliga värdena”, s. 7.94 Se t.ex. kommittébetänkanden 1968:B100, s. 12 f och 1989:26, s. 61.95 Kärenlampi, Taistelu kouludemokratiasta, s. 163 f; Suvanto, Konservatismi

Ranskan vallankumouksesta 1990-luvulle, s. 311, 315; Kolbe, Eliitti, traditio, murros, s. 425.

96 Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige (ROHUS), www.rohus.se/ (hämtad 8.11.2016).

97 Till exempel kom det verkliga genombrottet för progressivistiska undervis-ningsformer, som grupparbeten, i och med Lgr-80, s. 50–52.

98 Hermansson, ”Demokrati i västerländsk mening”, s. 259.99 Progressiv: Aho, Pitkänen & Sahlberg, Policy Development and Reform

Principles of Basic and Secondary Education in Finland since 1968; Sahlberg & Hargreaves, Finnish lessons. Konservativ: Heller Sahlgren, Real Finnish Lessons.

https://www.ylioppilastutkinto.fi

http://www.ekonomifakta.se/Fakta/Valfarden-i-privat-regi/Skolan-i-privat-regi/Elever-i-friskola/


294

100 Exempel på sådan forskning är Kärenlampi, Taistelu kouludemokratiasta, Leskinen, Kohti sosialismia! och Suutarinen, ”Vapaan koulutuksen tukisäätiö”.

101 World Values Survey, http://www.worldvaluessurvey.org/WVSContents.jsp (hämtad 24.2.2016).

http://www.worldvaluessurvey.org/WVSContents.jsp

295

HENRIK MEINANDER

Inrikes utrikespolitik?Dubbelspel, finlandisering och demokratins gränser

Sveriges och Finlands demokratiskt valda institutioner nådde under de tre första årtiondena efter andra världskriget höjden av sin tro-värdighet när det gällde att leverera det man lovat inför de politiska valen. Tack vare den snabba ekonomiska tillväxten och en skärpning av skatteprogressionen kunde de båda ländernas regeringar driva igenom reformer som röjde vägen för internationellt sett ovanligt generösa välfärdstjänster med påtagligt klassutjämnande effekter. Vid sidan av dessa socialpolitiska reformer skedde en betydande utvidgning och demokratisering av ländernas utbildningssystem och kultursektorer. Medborgarnas bildningsnivå och samhällsenga-gemang ökade markant, och tillsammans med det statliga radio- och tv-monopolet bidrog allt detta till att 1960- och 70-talen i realiteten blev en guldålder för ländernas enhetskulturer och nationella offent-ligheter. Inte för inte har den danske forskaren Uffe Østergård därför betecknat 1900-talets nordiska välfärdsstat som den mest avancerade formen av nationalstat man kan tänka sig. Aldrig förr eller senare har statsmakterna förmått bygga upp och finansiera ett så heltäck-ande system för en klassutjämnande omvårdnad av medborgarnas vardagsliv. Och aldrig förr eller senare har detta varit möjligt att verkställa i en nationell offentlighet, där kommunikationen mellan medborgarna och deras demokratiskt valda beslutfattare har varit så rak och samlad.1

Men fungerade ländernas representativa demokratier i alla avse-enden bäst under dessa årtionden? De starka nationalstaternas fram-växt på 1900-talet var nämligen inte enbart produkten av ett utvidgat


folkvälde. De var även en konsekvens av att staterna både av ekono-miska och militära skäl skärpte sina grepp om samhällsapparaten, i synnerhet från och med 1930-talet och andra världskriget. Eftersom det efterkrigstida Europas säkerhetspolitik i så hög grad präglades av de två blockens upprustning och ideologiska krigföring, krävde detta en balansgång av statscheferna för de militärt alliansfria Sverige och Finland. Denna balansgång var ofta svår att förena med prin-cipen om att de folkvalda beslutsorganen skulle vara informerade om och införstådda med den förda säkerhets- och utrikespolitiken.

Det fanns ett brett parlamentariskt stöd för den neutralitetspolitik som Sveriges och Finlands statschefer och regeringar bedrev. Men hur gick de förtegna och ofta undertryckta säkerhetspolitiska riks-dagsdebatterna ihop med demokratins spelregler? Var de verkligen en oundviklig konsekvens av ländernas utsatta position mellan kalla krigets två militärblock och deras ekonomiska sfärer? Eller utnytt-jade ländernas statsledningar de säkerhetspolitiska spänningarna för att bevara sina politiska positioner genom att utpeka oppositio-nen som ansvarslös och enfaldig? Och sist men inte minst, fanns det väsentliga skillnader mellan den svenska och finska balansgången i denna fråga? I det följande analyserar jag hur dessa spänningar och dolda agendor i de säkerhetspolitiska linjedragningarna påverkade ländernas inrikespolitik och formade deras parlamentariska kulturer under andra hälften av 1960-talet. Inledningsvis avtecknar jag kon-texten och utvecklingen under de två första efterkrigsdecennierna.

Balanspolitik och maktkamp

Andra världskrigets erfarenheter utgjorde i många avseenden grun-den för ländernas säkerhetspolitik fram till kalla krigets slut. I mot-sats till de flesta andra småstater i Europa lyckades både Sverige och Finland undvika en sovjetisk eller tysk ockupation, vilket innebar att deras demokratiskt valda beslutsorgan och nationella suveräni-teter i princip hölls intakta genom hela kriget. Balansgången hade dock sitt pris. I Finlands fall förutsatte detta en militär allians med Tyskland åren 1941–1944, vilket medförde att landets riksdag endast ytligt fick kännedom om de avgörande beslut som fattades av rege-ringens inre krets och att det offentliga ordet var strängt censurbe-

Inrikes utrikespolitik? 297

lagt. Även om Sverige tack vare sin geografiska position undgick att bli indraget i kriget intog dess regering en flexibel attityd gentemot Tyskland, eftersom man var beroende av energi- och råvaruimport från det tyskockuperade Europa. Följaktligen exporterade Sverige järnmalm till den tyska vapenindustrin under en stor del av kriget och anslöt sig aldrig officiellt till den allierade sidan, även om sam-arbetet med västmakterna gradvis ökade.2

Denna säkerhetspolitiska balansgång fick nya former när Europas efterkrigstida tudelning blev ett faktum i slutet av 1940-talet. Hösten 1944 slöt Finland ett stilleståndsavtal med segrarmakten Sovjetunio-nen, i vilket man avträdde en tiondel av sitt territorium och förband sig att betala ett stort krigsskadestånd. Dessa beslut bekräftades i fredsavtalet i Paris 1947, men på grund av att Centraleuropa kort därefter snabbt polariserades i två militärblock krävde Stalin redan våren 1948 att Finland skulle sluta ett nytt fördrag med Sovjetunio-nen. Enligt detta fördrag om vänskap, samarbete och bistånd (VSB-fördraget) var Finland förpliktat att med alla medel avvärja väpnade anfall riktade mot dess territorium eller via det mot Sovjetunionen. Vid behov kunde landet vid avvärjningen få militärt bistånd från Sovjetunionen, men därom borde båda parter vara eniga. Detta var avsett att förhindra att den sovjetiska armén tågade in i Finland utan tillstånd. Fördraget förnyades tre gånger (1955, 1970, 1983) och stabiliserade på ett avgörande sätt de tidigare så ansträngda finsk-sovjetiska relationerna. Men samtidigt kastade det en lång skugga över Finlands militära alliansfrihet och de neutralitetsdeklarationer som landets regering började framhäva, i synnerhet från och med 1960-talet. Något som också ständigt gav näring åt de västliga ana-lytikernas misstro gentemot Finlands neutralitet, var de finländska mediernas återhållsamma bevakning av östblocket och det politiska etablissemangets uppenbara flexibilitet gentemot Moskva.

Sveriges efterkrigstida neutralitetspolitik var i detta avseende mer övertygande, men med tiden skulle även denna balansgång utsättas för kritik för antingen inkonsekvens eller falskhet. Skälet till detta var den svenska regeringens ambivalens i förhållande till NATO, som Danmark och Norge hade anslutit sig till genast vid grundandet 1949, men som Sverige med hänvisning till sin sedan 1812 framgångsrikt bedrivna militära alliansfrihet inte ville ansluta sig till. Trots Sveri-


ges starka ekonomiska och kulturella band till Västeuropa och För-enta staterna framhävde den svenska regeringen systematiskt sin neutralitet i internationell politik och kritiserade regelbundet båda supermakterna för deras militära ingrepp och påtryckningar. Sam-tidigt etablerades redan under första hälften av 1950-talet i all hem-lighet ett långtgående teknologi- och spionagesamarbete mellan de svenska och amerikanska försvarsmakterna. Efter kalla krigets slut fortsatte samarbetet mer öppet. Denna militära koppling erkändes dock aldrig i offentligheten och förorsakade flera gånger politisk friktion i riksdagspolitiken mellan de länge makthavande social-demokraterna och deras borgerliga oppositionspartier.

En mer träffande karakterisering av Finlands och Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik under kalla kriget vore därför att beteckna den som en fortsättning på ländernas krigstida balanspolitik, men i nya geopolitiska förhållanden. De diplomatiska nyckelorden – deklara-tionerna och ställningstagandena som på olika sätt markerade län-dernas neutralitet – förnyades till följd av Europas skarpa tudelning i två konkurrerande maktblock. Men i realiteten kom dessa utfäs-telser endast delvis och ofta även direkt missvisande att beskriva den balanspolitik som ländernas regeringar bedrev under kalla kri-get. Den finländska historikern Johanna Rainio-Niemi har beteck-nat detta öde som tämligen typiskt för kalla krigets neutrala stater: ”Neutraliteten ifrågasattes kraftigt och böjde sig ofta för inhemsk och utländsk påtryckning.”3 En annan ofta använd definition av Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska balansgång är att den präglades av en ”småstatsrealism”, det vill säga av en kallt kalkylerande strävan att så långt som möjligt hålla sig utanför krig och kriser. Enligt detta synsätt rubbades ländernas balanspolitik i realiteten inte märkbart av den neutralitetsretorik som deras regeringar odlade i inhemsk och internationell politik.4

Denna retorik var emellertid inte problemfri. Redan på 1950-talet åstadkom den stark friktion i båda ländernas riksdagar, eftersom det var svårt att hålla isär den säkerhetspolitiska fasaden och ideo-logiska och maktrelaterade motsättningar i inrikespolitiken. I Sve-rige kulminerade detta i en öppen schism mellan statsminister Tage Erlander och moderatledaren Jarl Hjalmarson. Den sistnämndes krav på en tydligare kritik av den sovjetiska kväsningen av det ung-


erska upp roret 1956 ledde till att Erlander utelämnade honom från en parlamentarikerdelegation som besökte FN:s högkvarter hösten 1959. Enligt Erlander hade Hjalmarsons antisovjetiska agitation ska-dat Sveriges strävan att bedriva en fredlig samarbetspolitik. Seder-mera har det framkommit att minst lika avgörande för näpsten var Hjalmarsons hotelser om att bevisa det förljugna i den socialde-mokratiska regeringens neutralitetsretorik genom att för riksdagen blotta valda delar av det militära samarbetet med NATO, som trots allt hemlighetsmakeri var tämligen känt bland partiledarna.5

Så långt gick Hjalmarson aldrig. När han i riksdagsdebatten tonade ner sin kritik och i stället föreslog att Sverige endast skulle förbereda sig att ta emot hjälp av NATO för den eventualitet att landet blev angripet, var det en tillräckligt vag formulering som också Erlander kunde godkänna. Det är emellertid värt att notera att Erlander dessförinnan hårdnackat hade förnekat existensen av det redan inledda militära samarbetet med NATO, vilket nu utmyn-nade i ett ställningstagande av Erlander som skulle förbli Sveriges officiella linje långt in på 1990-talet: ”Förberedelser och överlägg-ningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsalli-ans är således uteslutna.” Även om schismen därefter snabbt bilades, avslöjade den att socialdemokraterna i allt mindre grad var beredda att dra upp riktlinjerna för landets säkerhetspolitik i samråd med de övriga riksdagspartiernas ledare, vilket hade varit fallet speciellt under andra världskriget då landets leddes av en samlingsregering. Sedan dess hade känsliga säkerhetspolitiska beslut beretts i riks-dagens utrikesnämnd, som sammankallades av regeringen. Men då regeringen gav allt mindre information till nämnden, och i ett allt senare skede av beslutsprocessen, ökade detta oundvikligen friktio-nen och misstron mellan socialdemokraterna och oppositionen.6

Följaktligen beskyllde den liberale oppositionsledaren Bertil Ohlin i sina memoarer Erlander för att medvetet ha utnyttjat ”utrikespoli-tiken som slagträ i inrikespolitiken”. Inte överraskande förnekades detta i Erlanders egna politiska hågkomster och i stället beskyllde han oppositionen för samma sak. Allra värst blev detta inrikes-politiskt infekterade läge dock under Olof Palmes två statsminis-terperioder (1969–1976, 1982–1986), då den socialdemokratiska rege-ringen regelbundet av oppositionsledarna beskylldes för att bedriva


in rikespolitiska kampanjer på bekostnad av landets säkerhetspoli-tiska trovärdighet. Fränast i denna kritik var antagligen moderat-politikern Gösta Boman, som i en politisk pamflett 1970 ansåg att Palmes Vietnamkritik i och för sig var motiverad, men driven av ett omoraliskt röstfiske.7

Även i Finland blossade en maktkamp upp i slutet av 1950-talet. I den blev utrikes- och inrikespolitiken så tätt sammanvävda att konfliktens lösning kom att diktera landets presidentval och rege-ringsbaser fram till 1980-talet. Mot varandra stod å ena sidan den nyvalde presidenten Urho Kekkonen, stödd av Agrarförbundet och yttervänstern, och å andra sidan hans politiska antagonister, till vilka hörde både socialdemokrater och flera borgerliga partier. Kekkonens väg till presidentämbetet hade jämnats av hans goda och resultat-bringande relationer med sovjetledningen. Hans kritiker ansåg att relationerna till Sovjetunionen hade utvecklats alldeles för långt och mot presidentens inrådan bildades därför på sensommaren 1958 en blocköverskridande majoritetsregering. Syftet var onekligen att skapa en politisk front som skulle förhindra Kekkonens omval vid följande presidentval 1962, men efter att Sovjetunionen hade avbru-tit all handel och inlett ett intensivt propagandakrig mot den finska regeringen såg sig regeringen tvungen att avgå under senhösten 1958 för att ge plats åt en Kekkonentrogen minoritetsregering.8

Sättet på vilken denna så kallade nattfrost i de finsk-ryska relatio-nerna avvecklades försvagade onekligen Finlands trovärdighet som en neutral och parlamentariskt styrd demokrati och förstärkte ytter-ligare den Kekkonenkritiska oppositionens strävan att fälla honom i följande presidentval. Men precis som under nattfrostkrisen fick Kekkonen också nu ett avgörande flankstöd från Kreml. I en not till den finska regeringen föreslog Sovjetledningen i oktober 1961, med hänvisning det skärpta stormaktspolitiska läget i Tyskland och till VSB-fördraget, militära konsultationer mellan länderna. Samtidigt lät man förstå att noten föranleddes av att det fanns politiska krafter i Finland som ville frångå den av Kekkonen företrädda vänskaps-fulla utrikespolitiken. Detta stack effektivt hål på den Kekkonenkri-tiska oppositionen, som hade ställt sig bakom en obunden president-kandidat, nämligen före detta justitiekansler Olavi Honka. Denne drog sig ur spelet redan innan Kekkonen hade mött Sovjetledaren


Nikita Chrusjtjov i Novosibirsk, där man enats om att det räckte att Kekkonen höll Kreml informerat. Några månader senare omvaldes Kekkonen med stor marginal till president och under hans långa maktperiod (1956–1981) utsågs ingen regering som saknade antingen hans eller Kremls förtroende. Av samma orsak gjordes därefter hel-ler inga försök att hitta allvarliga motkandidater till Kekkonen i pre-sidentvalen 1968 och 1978. Vårvintern 1973 drev riksdagen igenom en undantagslag med vilken Kekkonens mandatperiod förlängdes utan val med fyra år (1974–1978).9

Valfeber och Vietnamkrig

Det var ingen slump att Gösta Bomans kritiska pamflett om Olof Palmes starka profilering i Vietnamfrågan publicerades våren 1970. Samma år frångick Sverige tvåkammarsystemet och ordnade för första gången allmänna riksdagsval. Inför valet utmanades de makt-havande socialdemokraterna och deras föregående år tillträdda ordförande Olof Palme från exceptionellt många håll och ovanligt hårt. Ett skäl till detta var att socialdemokraterna hade vunnit en jordskredsseger i föregående val hösten 1968 och med stöd av sin ensamma majoritet (50,1 %) kunde styra även inrikespolitiken i suve-rän stil. Men minst lika viktigt var att studentungdomens snabbt växande intresse för världspolitiken under de föregående åren hade ökat det allmänna intresset för den svenska utrikespolitikens reto-riska betoningar och moraliska budskap.

I denna turbulenta samhällsatmosfär hade det inte varit politiskt klokt att påminna medborgarna om att det folkvalda parlamentet enligt gällande grundlag inte hade ett särdeles starkt inflytande på utrikespolitiken. Trots diverse tillägg styrdes beslutsprocessen såle-des ännu vid ingången till 1970-talet av en moderniserad tolkning av 1809 års regeringsform, som dikterade att makten i utrikesfrågor innehades av den sittande regeringen. I slutet av 1930-talet tillsattes den sedan dess verksamma utrikesnämnden, vars reella inflytande dock har förblivit marginellt fram till våra dagar. Att så är fallet fram-går av den alltjämt giltiga regeringsformen från 1974:


Regeringen skall fortlöpande hålla utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden, som kan få betydelse för riket, och överlägga med nämnden om detta så ofta det erfordras. I alla utrikes-ärenden av större vikt skall regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske.10

Notera verbet ”överlägga” och tillägget ”om det kan ske”. Det råder ingen tvekan om att dessa formuleringar gör det möjligt för rege-ringen att fortsättningsvis tämligen fritt avgöra vad utrikesnämnden kan och bör underrättas om. Till saken hör också att den makt som fråntagits kungen i hög grad har koncentrerats till statsministern, eftersom regeringsbeslut enligt regeringsformen inte kan avgöras genom omröstning. Detta har inneburit att statsministerns stånd-punkt väger ytterst tungt i landets utrikespolitik.11

Att detta strider mot principen om demokratisk öppenhet har påtalats av flera svenska statsvetare. Det finns emellertid åtminstone tre skäl till varför riksdagen inte har krävt en korrigering av denna brist på insyn. För det första förutsätter effektiva och förtroliga för-handlingar i utrikes- och säkerhetsfrågor på internationell nivå en sekretess som svårligen går att upprätthålla om riksdagen är fullt informerad, eftersom uppgifter då lätt läcker ut och försvårar hela processen. För det andra är det ett tämligen allmänt accepterat fak-tum att staternas säkerhetspolitiska strategier och planläggning inte kan ske för öppen ridå. Det kan rent av hota statens existens eller åtminstone skapa allvarliga motsättningar i samhället ifall ideolo-giska bevekelsegrunder aktiveras. För det tredje har det inte heller funnits ett tillräckligt brett folkligt opinionstryck för en sådan bredd-ning av den utrikespolitiska makten, eftersom väljarna i första hand är intresserade av frågor som mer direkt och konkret berör deras eget vardagsliv.12

De breda folklagrens nog så begripliga prioritering av välfärd och sysselsättning framom den nationella säkerheten och internatio-nell konkurrenskraft var därför något som också partierna tog fasta på i sina valkampanjer. Allra effektivast gjordes detta av de länge makthavande socialdemokraterna, som med framgång saluförde sin neutralitetspolitiska doktrin som en garanti för ökad välfärd och jämlikhet. Till detta bidrog framför allt landets snabba ekonomiska


tillväxt under 1950- och 1960-talen, vilket stärkte trovärdigheten i den socialdemokratiska devisen om att välfärd och neutralitet går hand i hand och att socialdemokratisk politik kunde betecknas som en folkhemspolitik i Per Albin Hanssons anda.

Trots att framför allt studentrörelsen allt intensivare krävde att Sverige skulle axla ett större ansvar för världsfreden och tredje värl-dens angelägenheter, fokuserade samtliga partier i sina slagord inför andrakammarvalet 1968 på inhemska samhällsfrågor. Mot social-demokraternas devis ”Erfarenhet och förnyelse” stod moderaternas påminnelse om att ”Det är du som ska vinna på valet” och de libe-rala folkpartisternas ”Rösta ungt”, med vilken man lät förstå att den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander med sina 67 år på nacken inte hade tiden på sin sida.13

Ett generationsskifte var således hur som helst i antågande. Och eftersom de flesta antog att den då 41-årige utbildningsministern Olof Palme skulle bli socialdemokraternas nästa partiordförande, insåg både den borgerliga oppositionen och kommunisterna att det uttryckligen inför valet i september 1968 gällde att utpeka social-demokraterna som ett maktfullkomligt och passivt etablissemang utan framtidsvyer. Att kommunisterna hade vind i seglen inför detta val hade framgått redan vid kommunalvalet 1966, då partiet under ledning av sin nye ordförande C.-H. Hermansson gick starkt framåt, medan socialdemokraterna tappade närmare en femtedel av sitt understöd. En betydande del av dessa rörliga röster hade kommit från studentungdomen, som vid denna tid allt häftigare började kri-tisera socialdemokraterna för deras konsensuspolitik med storkapi-talet och undfallenhet gentemot den amerikanska utrikespolitiken. På borgerligt håll framstod framför allt det liberala Folkpartiet och dess likaså nyvalde ordförande Sven Wedén som en reell utmanare, i synnerhet då han i motsats till kommunisterna ettrigt kritiserade socialdemokraterna för att de tvärtom var för undfallande gente-mot Sovjetunionen.14

Allt detta bidrog till att socialdemokraterna hösten 1967 beslutade att skärpa sin kritik av amerikanernas engagemang i Vietnam kriget. Till retorisk spjutspets valdes Olof Palme, som sedan tidigare var engagerad i frågan och som 1965 hade uttalat sig kritiskt om ameri-kanernas Vietnampolitik. I jämbredd med Nordvietnams Moskva-


ambassadör marscherade Palme i spetsen för en stor Vietnam-demonstration den 21 februari 1968. På Sergels torg höll han sedan ett uppmärksammat tal, i vilket han betecknade amerikanernas krig-föring som en attack mot vietnamesernas demokratiska rättighet att välja sin egen väg. Reaktionerna blev dock inte riktigt de önskade. Visserligen kallades Förenta staternas ambassadör strax därpå hem för ”konsultationer”, vilket kunde tolkas som ett bevis på social-demokraternas självständiga neutralitetspolitik. Men i den inhem-ska debatten betecknades initiativet närmast som ett försök att locka tillbaka anhängare från kommunisterna och de vänster radikala frak-tioner som växte fram i studentkretsarna.

Som Kjell Östberg har noterat, var det inte enbart den borgerliga pressen och riksdagsopinionen som betecknade Palmes framträ-dande som rent och skärt röstfiske. Även den radikalare falangen av Vietnamrörelsen förhöll sig skeptiskt till Palmes engagemang och betecknade det som ett nytt exempel på socialdemokraternas cyniska maktspel, vilket gjorde att man fortsatte att kritisera regeringen för att vara alltför undfallen gentemot Förenta staterna och krävde att den skulle ingå diplomatiska relationer med Nordvietnam. I takt med att valfebern började stiga utmynnade detta i allt fränare utfall både i riksdagen och bland studenterna. I maj 1968 ockuperade de, enligt central europeisk förebild, Stockholms studentkårshus och buade ut Palme när han vågade sig dit för att försvara den representativa demokratin. Samtidigt serverades den svenska allmänheten drama-tiska tv-reportage om raskravaller i Förenta staterna och den snabbt accelererande frihetsrörelsen i det socialistiska Tjeckoslovakien.15

Den finske ambassadören Ralph Enckells rapporter till Fin-lands statsledning vårvintern 1968 erbjuder en intressant inblick i detta laddade debattklimat i Stockholm. I början av januari skrev Enckell att den svenska regeringens strävan att profilera sig som baner förare för en mer aktiv och moraliskt medveten neutralitets-politik även bottnade i en strävan att förbättra landets internatio-nella an seende. Enckell beskrev den nya neutralitetsretoriken som ett försök att skingra den sedan världskrigen segt fortlevande upp-fattningen om att Sveriges neutralitet handlade om själviskhet och ignorans av omvärlden. Här hänvisade han till en intern promemo-ria från Utrikesdepartementet skriven av den svenske diplomaten


Gunnar Hägglöf, äldre broder till Ingemar Hägglöf, Sveriges dåva-rande ambassadör i Helsingfors. Som motvikt till detta hade Hägg-löf uppmanat den svenska ambassadörskåren att framhäva att den svenska neutraliteten var något som gynnade freden och stabiliteten i hela Europa och inte minst det expanderande EEC, som Sverige just då önskade nå ett fördelaktigt handelsavtal med.16

Dubbelspelets dynamik

I slutet av mars 1968 levererade Ralph Enckell en ingående analys av den hetlevrade riksdagsdebatt som den 21 mars hade förts om Palmes Vietnamtal på Sergels torg. Än en gång dök den utrikes-politiska duellen mellan Tage Erlander och oppositionsledaren Jarl Hjalmarson hösten 1959 upp på agendan. Enckell noterade att bägge lägren citerade det ställningstagande som Erlander då hade gjort med anledning av Hjalmarson kritik av den sovjetiska kväsningen av det ungerska upproret. Oppositionen tog fasta på det avsnitt i vilket Erlander slog fast att intensiva utfall mot någotdera av de två konkurrerande militärblocken var både skadliga och farliga för Sve-rige. För det första minskade de landets möjlighet att fungera som fredsmäklare. För det andra tärde de allvarligt på trovärdigheten i den svenska neutralitetspolitiken, som förutsatte att man kunde lita på den svenska politiken och dess avsikter: ”Måttlösa angrepp av inflytelserika politiker mot andra staters politik motverkar den neutralitetspolitik som vi officiellt ansluter oss till.”

Regeringens talesmän återgav däremot den del av Erlanders linje-tal från 1959 i vilken han betonade att neutralitetspolitiken inte fick väcka misstankar hos någon av stormakterna, eller förhoppningar hos en annan. Stormakterna måste kunna lita på att Sverige, även om landet vid ett stormaktskrig själv förblev oantastat, inte skulle ansluta sig till någondera av de krigförande parterna ens vid hård utomstående utpressning. Till detta hade regeringen dock tillagt att landets neutralitet inte gick ut på att förbli passivt och undvika ställ-ningstaganden i omstridda frågor.17

Enckells beska kommentarer till den sistnämnda markeringen berodde antagligen på att han drog slutsatsen att man med denna undfallande neutralitet hade avsett Finlands linje. Enligt honom


avspeglade detta en nationell självgodhet som bottnade i övertygel-sen om att Sveriges neutralitet var en för alltid uppnådd rättighet, som oberoende av svenskarnas agerande och under alla omständig-heter skulle respekteras av omvärlden. Enckell citerade därför en vass kommentar publicerad i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tid-ning inför den aktuella riksdagsdebatten. I den ironiserade tidning-ens ledarskribent över regeringens benägenhet att odla en aktions-krävande retorik, vars konsekvenser man dock inte var beredd att axla: ”Helige Göran kan inte vara neutral men hos oss vill man tro att han kan vara det. Denna bluff har nu till den grad börjat domi-nera opinionsbildningen i Sverige att vi önska en gnutta sanning.”18

Enckell genomskådade dessa retoriska dimridåer, men underskat-tade de inrikespolitiska drivfjädrar som låg bakom den uppblossade debatten om Sveriges neutralitetspolitik. Av Tage Erlanders dag-boksanteckningar angående debatten (21.3.1968) framgår nämligen att regeringen redan i hög grad var fokuserad på höstens riksdags-val: ”För partiet blev torsdagens debatt en så enorm framgång att även de mest pessimistiska börjar tro på valseger.”19 Att detta hade varit det egentliga motivet bakom Palmes Vietnamtal hade Erlan-der bestridit energiskt två veckor tidigare, då han träffade den upp-bragte amerikanske ambassadören William Heath. Indirekt var det dock just det han medgav när han för ambassadören urskuldade Palmes ordvändningar med att kommunisternas kampanj måste avvärjas proaktivt: ”Enda metoden att ta vinden ur seglen för dessa kretsar är för regeringen att se till att demonstrationerna leds in på mer positiva vägar.”20

Två dagar senare, den 8 mars 1968, förde den påfallande frustre-rade ambassadören en uppföljande diskussion med en högt uppsatt UD-tjänsteman, i vilken han ännu tydligare än för statsministern fördömde Palmes Vietnamtal som ett svek: ”While abusing us, you go to bed with our enemy.”21 Heath kallades således hem för kon-sultationer och trots att ländernas diplomatiska relationer började normaliseras redan under hösten 1968 kom Palmes fortsatta kritik av Vietnamkriget även framöver att irritera den amerikanska stats-ledningen. Inget tyder dock på att denna tidvis nog så färgstarka retorik på något sätt skulle ha rubbat det systematiska militära sam-arbete som länderna hade bedrivit sedan början av 1950-talet. Samma


dag som ambassadör Heath avreagerade sig på den tålmodige UD-tjänstemannen, erhöll Utrikesdepartementet och svenska flygvapnet information om ett stundande Sverigebesök av experter för det ame-rikanska flygvapnet. Liksom vid tidigare visiter önskade experterna gå igenom ett antal tekniska detaljer med sina svenska kolleger på SAAB och SFA (Svenska Flygmotor). I mitten av augusti 1968 mot-tog man en förfrågan om huruvida en amerikansk generalstabs-officer kunde besöka nämnda flygplansbolag och underleverantö-rer i oktober samma år.22 Allt detta fick konsekvent stöd av Palme, som enligt den dåvarande försvarsstabschefen Stig Synnergren hade framhållit följande: ”Nu när jag bråkar med amerikanerna, se nu för Guds skull till att vi har gott samarbete med amerikanerna på för-svaret i alla fall.”23

Något som också ökade socialdemokraternas optimism inför riks-dagsvalet i september 1968 var Palmes modiga försvar av den repre-sentativa demokratin vid hans improviserade framträdande under kårhusockupationen. Ställningstagandet hade tydligt uppskattats av den tysta majoritet av väljare som precis som på andra håll i Europa började få nog av ungdomens skrikiga revolutionssloganer. Hur valet skulle utfalla var ändå som vanligt ytterst svårt att förutse. I juni 1968 publicerade Sifo en opinionsundersökning som till mångas överraskning avslöjade att studentrörelsen och dess radikalisering ingalunda var ett uttryck för en massiv generationsklyfta bland väl-jarna. Tvärtom visade mätningen att en knapp majoritet av de yngsta väljarna ämnade rösta borgerligt och att de dessutom i ännu högre grad än 1966 års väljarkår (17,9 %) nu sympatiserade med Folkpar-tiet (24,3 %). Folkpartiets medvind och de inrikespolitiska motiven bakom Palmes aktion uppmärksammades även i Finlands ledande politiska veckojournal Suomen Kuvalehti. Folkpartiets ”ungdom är radikalare än socialdemokraterna, och i deras ögon verkar säkert också Palme själv vara mera moderat än en modig vägvisare”.24

På sensommaren 1968 skedde emellertid en snabb omsvängning i opinionerna till följd av den eskalerande förtroendekrisen mellan Tjeckoslovakiens och de övriga socialistländernas statsledningar. Den 21 augusti tågade Warszawapaktens styrkor in i landet och kväste den tjeckiska frihetsrörelsen. Veckorna före detta dramatiska intåg hade Folkpartiets ordförande Sven Wedén krävt att den svenska


regeringen skulle protestera mot Sovjetunionens hotfulla retorik gentemot Tjeckoslovakien, eftersom den så tydligt stred mot prin-cipen om suveräna staters territoriella integritet. Detta avvisades kraftigt av regeringen som ett klumpigt initiativ och även efter att ockupationen hade inletts höll regeringen en tämligen låg profil i sina offentliga ställningstaganden. Några veckor senare lade rege ringen fram en hemligstämplad rapport till riksdagens utrikesnämnd, där man försvarade sitt handlande och förklarade varför en svensk kri-tik inte hade gagnat någon part.25

Följden av denna geopolitiska vändning var att oppositionen plötsligt kom att framstå som den part som försökte utnyttja utri-kespolitiken i inrikespolitiskt syfte. Och när de borgerliga parti-erna därtill misslyckades i valkampanjens slutspurt, och Erlander i de avgörande tv-debatterna utstrålade lugn och stabilitet, vann social demokraterna sin genom tiderna största valseger med enkel majoritet i andra kammaren (50,1 %). Tillsammans med kommunis-ternas tre mandat räckte det väl till för en fortsättning för den social-demokratiska regeringen. Valets stora förlorare blev i stället folkpar-tisterna och kommunisterna, vars trovärdighet av diametralt olika orsaker hade raserats av den tjeckoslovakiska krisen. Om Wedéns Sovjetkritik hade stämplat folkpartisterna som dumdristiga äventy-rare, innebar Sovjetunionens ingripande en katastrofal imageförlust för de svenska kommunisterna. Den kunde inte korrigeras ens av det kraftiga fördömande som deras ordförande C.-H. Hermansson riktade mot invasionen. Till samma slutsats kom även Dagens Nyhe-ter, som i sina första kommentarer till valresultatet gjorde gällande att Sovjetunionen hade avgjort det svenska valet.26

Det låg mycket i detta beska omdöme, men det bottnade onekligen också i den frustration som den nära Folkpartiet stående dagstid-ningen kände över valresultatet. Tidningens politiska ledarskribenter hade nämligen under våren 1968 sällat sig till den borgerliga opini-onsfront som kritiserade Palmes ”brist på omdöme”. Den 31 mars varnade tidningen för att Palmes ensidiga kritik av Förenta staterna skulle leda till en neutralitetspolitik som påminde om den finska modellen. Det betydde ”i klartext ett ökat beroende av Moskva”, vil-ket gjorde att de som inte önskade se ”vårt folkstyre censurerat av Moskva” hade skäl att rösta på något annat parti än socialdemokra-


terna. Tidningens andre ansvarige utgivare, kulturjournalisten Olof Lagercrantz, hade dock fortsatt att stöda Palmes starka profilering i Vietnamfrågan. Han utpekades därför i slutet av september 1968 som skyldig till DN:s otydliga linje, som enligt Folkpartiets ledning hade bidragit till partiets brakförlust i valet, och han fick därefter bära ansvar endast för tidningens kulturredaktion.27

Följderna av detta turbulenta sommarhalvår i svensk in- och utri-kespolitik blev långtgående. Socialdemokraternas valseger medförde att partiet trots de stora förändringarna i samhällsklimatet lyckades behålla sin ledande ställning i rikspolitiken långt in på 1970-talet, vilket banade vägen för Olof Palmes statsmannagärning och den av honom introducerade moraliskt argumenterande retoriken i svensk utrikespolitik långt in på 2000-talet. Sättet på vilket oppositionen utmanövrerades i detta val kom också att sätta sina spår. Trots att oppositionen även därefter tidvis pekade på det inkonsekventa i social demokraternas geografiskt selektiva världssamvete, skedde detta utan emfas och alltmer sällan med systematiskt stöd från den borgerliga pressen. När detta kombinerades med socialdemokrater-nas alltmer tillknäppta kommunikation i riksdagens utrikesnämnd gällande försvarsmaktens samarbete med Förenta staterna hade den borgerliga regeringen, som tillträdde efter maktskiftet 1976, endast en vag uppfattning om landets reella säkerhetspolitiska strategi.28

Detta skapade oundvikligen en latent men ständigt förnimbar friktion i den säkerhetspolitiska debatt som sedan 1970-talet har pågått om Sveriges militära alliansfrihet. På borgerligt håll har det pejorativa nyckelordet för den socialdemokratiska strategin därför blivit ”dubbelspel”. På den rödgröna sidan har man i stället ofta sett högerns önskan att mer helhjärtat delta i den västeuropeiska inte-gration som trojansk häst, vars verkliga syfte är att skuffa Sverige bakvägen in ett NATO-medlemskap. Liknande ideologiska under-strömmar existerar självfallet i de flesta säkerhetspolitiska debatter på nationell nivå. Frågan är dock om inte de svenska underström-marna har varit så komplicerade att de har förblivit oklara även för många av landets ledande politiker och diplomater.


Presidentval och Pravda

Som redan har framgått hänvisade svenska politiker ofta till Fin-lands geopolitiska läge då de under kalla kriget argumenterade för sin sak i säkerhetspolitiken. Det mest etablerade och över block-gränsen accepterade var det så kallade Finlandsargumentet, som gick ut på att Sveriges alliansfrihet även bottnade i en omsorg om Finlands utsatta situation. Hade Sverige anslutit sig till den västliga militäralliansen skulle detta ha ökat spänningen i den norra Öster-sjöregionen och lett till att Sovjetunionen med hänvisning till VSB-fördraget hade skärpt sitt grepp om Finland. Som Olof Kronwall har visat underlättade denna tolkning märkbart en bred politisk accep-tans av Sveriges alliansfria kurs. Samtidigt var argumentet inkaps-lat i en central tvist i svensk säkerhetspolitik. Man kunde nämligen dra två olika slutsatser av vilka konsekvenser Sverige på grund av sagda omsorg borde dra av en sovjetisk ockupation eller ökad kon-troll över Finland. Den borgerliga opinionen uppfattade argumen-tet som en påminnelse om att Sverige vore tvunget att frångå sin alliansfrihet om Sovjetunionen sköt fram sina positioner i Finland. Den socialdemokratiska eliten var däremot ovillig att framhäva en sådan konsekvens, eftersom det hade bekräftat misstankarna om att alliansfrihet var något man ändå ämnade avstå från om ett stor-maktskrig utbröt. Därför användes Finlandsargumentet av svenska diplomater för att bakom kulisserna blidka västmakterna, men säl-lan av regeringen i offentligheten. När de finsk-sovjetiska relatio-nerna skärptes under notkrisen hösten 1961, konstaterade Sveriges dåvarande utrikesminister Östen Undén krasst inför sina regerings-kolleger att egentligen hade landets neutralitetslinje ”aldrig moti-verats med Finland”.29

Allt tyder på att den finska statsledningen insåg att den svenska regeringen använde Finlandsargumentet på detta instrumentella sätt. Enligt diplomaten Max Jakobson, president Urho Kekkonens främste utrikespolitiska rådgivare under 1960-talet, utgick man ald-rig från att Sveriges alliansfrihet skulle ha varit avhängig Finlands öde. Men som Jakobson medgav i sina memoarer tjänade det ändå samtidigt också Finlands intressen, eftersom man med hänvisning till Sveriges prioriteringar varsamt kunde avvärja sovjetiska inviter


om ett mer systematiskt militärt samarbete. Om Finlands neutrali-tet rubbades, skulle Sverige glida in i NATO.30

Om dessa frågor var komplicerade att debattera i Sverige, var de ännu svårare att ventilera uppriktigt i offentligheten i Finland. Ett skäl därtill var att Finlands militära förpliktelser i VSB-fördraget med Sovjetunionen var svåra att sammanjämka med en verkligt tro-värdig neutralitetspolitik. Saken blev inte heller enklare av att presi-dent Kekkonen hade knäckt sina inrikespolitiska motståndare under maktkampen åren 1958–1961 med indirekt stöd från Sovjet unionen. Det utmynnade i att Kekkonen därefter aldrig utsåg rege ringar som ogillades i Moskva, och i gengäld kunde räkna med ryssarnas sym-patiyttringar och politiska lobbning när han ställde upp för omval. Detta gav begripligt nog näring åt västeuropeiska misstankar om att Finlands parlamentarism och representativa demokrati haltade och att landets säkerhetspolitik ytterst dikterades av Sovjetunio-nens intresse.

Den österrikiske politikern Karl Gruber hade redan 1953 myn-tat begreppet Finnlandisierung som en varning för hur det kunde gå om ett litet och neutralt land stegvis tvingades böja sig för en angränsande stormakts intressen.31 När begreppet under 1960-talet fick vidare spridning i Västeuropa började Kekkonen och hans dip-lomatkår energiskt bekämpa denna pejorativa beteckning med tesen om ”den finska paradoxen”, som gick ut på att ju bättre relationer Finland hade med Sovjetunionen, desto lättare gick det att knyta ekonomiska och kulturella band västerut. Som konkreta exempel på denna balansgång anfördes vanligtvis Finlands fördelaktiga fri-handelsavtal med EFTA och sedermera även med EEC, som vardera hade föregåtts av Kekkonens förtroliga samtal med makt havarna i Kreml. Parallellt med detta ökade Finlands engagemang i FN och andra internationella organisationer, vilket landets statsledning skyn-dade att betecknade som ett uttryck för dess alltmer ”aktiva neutra-litetspolitik”.32

Trots denna profilhöjning på den internationella arenan, som nådde sin symboliska kulmen sensommaren 1975 då president Kekkonen stod värd för den Europeiska säkerhetskonferensens slut-akt i Helsingfors, sipprade det regelbundet ut uppgifter om sovje-tisk inblandning i finsk politik. Talande exempel på detta erhölls på


vårvintern 1968 då Kekkonen med betryggande majoritet omval-des till president för en tredje mandatperiod och landet fick en ny regering. Denna gång ställde sig även socialdemokraterna bakom honom, vilket var en följd av att de under våren 1966 hade vunnit en betydande valseger och med Kekkonens stöd hade ställt sig i spetsen för en blocköverskridande majoritetsregering. Inför elektorsvalet i januari 1968 gick således hela den politiska vänstern tillsammans med Kekkonens moderparti Centern hårt ut mot hans främste mot-kandidat, bankdirektören och högermannen Matti Virkkunen. De beskyllde honom både för en ogin inställning till sociala reformer och för ovilja att komma överens med Sovjetunionen.

Kekkonen och hans valförbund trappade upp denna kritik veck-orna och dagarna före elektorsvalet. I det sovjetiska partiorganet Pravda ingick den 11 januari 1968 en artikel där det finska valet kommenterades utgående från ett uppmärksammat tal som hölls av social demokraternas partisekreterare Erkki Raatikainen i Moskva strax före nyår 1968. Enligt tidningen stod Virkkunen för samma antisovjetiska attityder som Västtysklands nynazister och han hade ”redan länge gjort sig känd för sin särskilt fientliga inställning till Sovjetunionen och Finlands framstegsvänliga krafter”.33 Detta tol-kades självfallet som en sovjetisk inblandning i den finska valkam-panjen och kritiserades öppet av de finska högertidningarna Uusi Suomi och Aamulehti, vilket delvis bidrog till att elektorerna bakom Kekkonens två motkandidater, Virkkunen och det stigande protest-partiets ordförande Veikko Vennamo, till mångas överraskning fick en tredjedel av alla röster. Det främsta skälet till deras relativa fram-gång var dock att socialdemokraterna inte hade ställt upp en egen kandidat. Många av deras anhängare kunde inte förmå sig att rösta på en borgerlig kandidat och lät därför bli att rösta. Dessutom hade de flesta ännu i färskt minne den utdragna maktkamp mot Kekko-nen som socialdemokraterna hade förlorat. Den hade visserligen utmynnat i en försoning och ett socialdemokratiskt regeringsansvar, men inte skingrat den misstro som många alltjämt kände gentemot ”Kekkonens konster”.

Den sovjetiska uppbackningen av Kekkonen noterades även i svensk press, vars kommentarer allmänt taget var kritiska, obero-ende av politisk åskådning. Högerns språkrör Svenska Dagbladet


betecknade den som helt omotiverad och taktiskt dum, medan det socialdemokratiska Aftonbladet torrt konstaterade att Kekkonens valförbund säkert helst hade sett att Pravda inte alls hade ”delat ut sina betyg”. Till samma slutsats kom Sveriges Helsingforsambassa-dör Ingemar Hägglöf i sina ingående rapporter till UD i Stockholm. Valutgången hade återigen visat vilka risker som var förknippade med den ”den finska ovanan att bekämpa sina inrikespolitiska mot-ståndare med utrikespolitiska beskyllningar”.34

Enligt Hägglöf kunde man dock bakom dessa överdrifter skönja också verkliga skillnader mellan de två huvudkandidaternas defi-nitioner av Finlands neutralitetspolitik. Virkkunen framhävde att den inte borde vara bunden till vissa personer och syftade själv-fallet på Kekkonens, enligt många, riskabelt förtroliga relationer till Kreml. Men framför allt efterlyste han en opartisk neutralitet i syfte att i linje med begreppets folkrättsliga definition hålla landet utanför militära konflikter. Främmande makter skulle kunna lita på att Finland både ville och förmådde upprätthålla sin neutralitet i en väpnad konflikt.

Kekkonens åsikt att ”Finland endast kan upprätthålla sin neutra-litet, så länge fred råder i Europa” gav däremot, enligt Virkkunen, VSB-fördraget en ny innebörd. Kekkonens ställningstagande beto-nade nämligen mer fördragets militära utfästelser än dess formule-ring om att Finland strävade efter att hålla sig utanför stormakter-nas intressemotsättningar. Hägglöf noterade även Kekkonens vassa replik om att Virkkunens kritik var ett uttryck för en mycket snäv och omodern neutralitetsuppfattning. Enligt Kekkonen krävde staternas starka beroende av varandra i världspolitiken att man utvecklade neutraliteten även under fredstid, men detta måste ske utgående från varje lands specifika förutsättningar och behov, som i Finland var ”att de goda och vänskapliga grannskapsförhållandena med Sovjet-unionen bevaras”.

För att uppväga denna blottläggning av meningsskiljaktigheterna om finsk utrikespolitik skyndade sig Hägglöf att beskriva hur Kek-konen sedan mitten av 1960-talet hade gjort mycket för att över-brygga gamla motsättningar i landets politik. Men symptomatiskt nog utmynnade hans rapport ändå i spekulationer om huruvida Kek-konens kommande sexårsperiod som president verkligen skulle bli


den sista. Den reella makten i finsk inrikespolitik skulle nämligen även i fortsättningen innehas av presidenten. Enligt den sedan 1919 giltiga regeringsformen utsåg presidenten regeringen och hade även rätt att vid behov utlysa nyval, vilket gav presidenten många möjlig-heter att oberoende av förskjutningar i riksdagens politiska styrke-förhållanden styra vilka partier och personer som axlade regerings-ansvar.35

Finlandiseringens skepnader

Att presidentens maktbefogenheter var svåra att förena med par-lamentarismens princip om att ”regeringen bör åtnjuta riksdagens förtroende,” hade framgått redan flera gånger under Kekkonens två första presidentperioder. Efter att Kekkonen hade svurit sin presi-dented och, som traditionen föreskrev, skulle utse en ny regering, testades än en gång i vilken mån han styrde processen enligt sitt och Sovjetunionens gottfinnande. Inget talade för stora föränd-ringar av regeringsbasen. Men som alltid väckte personvalen starka politiska känslor. Enligt uppgifter som sipprade ut till diplomat-kåren i Helsingfors och den vägen till utlandet, hade den sovjetiske ambassadören Andrej Kovalev under en lunch med den avgående stats ministern Rafael Paasio avrått denne från att låta sitt parti utse Olavi Lindblom eller Kaarlo Pitsinki till regeringsbildare. De räk-nades båda till den högerfalang inom partiet som en gång i tiden hade motarbetat Kekkonen. Huruvida rådet verkligen kom från den sovjetiska statsledningen gick inte att påvisa, men redan det faktum att ett sådant rykte hade kommit i omlopp visade att det utländska förtroendet för Finlands parlamentarism inte var det bästa. Eller som Hägglöf summerade saken i sitt strängt förtroliga brev till en kollega på UD: ”Här används ju flitigt ryska uttalanden i det inri-kespolitiska spelet. Ingen kan kontrollera dem, och om de fällts vet man icke om de har täckning i Moskva. Annars talar ju incidenten för sig själv.”36

Mycket tyder på att dessa rykten om en sovjetisk inblandning i regeringsbildningen i Finland snabbt fick spridning även i svenska politikerkretsar. Den 21 mars 1968 utsågs socialdemokraten Mauno Koivisto till statsminister för en majoritetsregering, i vilken varken


Lindblom eller Pitsinki ingick. Samma kväll utkämpades i Sveriges riksdag den tidigare nämnda hetsiga debatten om Palmes Vietnam-tal. Under debatten beskyllde Folkpartiets ordförande, Sven Wedén, Palme för att hans kritik mot Förenta staterna höll på att skada Sve-riges anseende till den grad att man riskerade att hamna i en finsk position: ”Då kanske hr Palme måste fara till Moskva för att bli godkänd som statsråd.” Samma budskap levererades en dryg vecka senare i en ledare i Dagens Nyheter. Om Palme blev ny statsminister fanns det en stor risk att de infekterade relationerna med Förenta staterna även skulle förändra landets neutralitetspolitik. Då kunde det gå som för Finland, det vill säga att man blev mer beroende av Moskva: ”Vi skulle i många sammanhang få föra in kalkylen ’vår stora granne i öst’ liksom finnarna får göra det idag.” Kanske man då rent av fick höra att Sven Wedén var för Amerikavänlig för att kunna godkännas som regeringsmedlem av Moskva, tillade ledar-skribenten syrligt.37

Palme fördömde båda dessa uttalanden och betecknade det som kränkande för Finland att påstå att landets samma dag utnämnda regering hade bildats med Moskvas godkännande. Han fick emel-lertid genast svar på tal av det andra polemiskt sinnade folkpar-tistiska språkorganet Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, som påminde honom om att det var allmänt känt att ”en finsk regering fallit på rysk onåd och att Sovjet i praktiken är bisittare när Finland väljer president”. Som bekant hörde det också till spelets regler att man förteg eller helt enkelt förnekade denna inblandning i Finland: ”I beroendet ingår att skyddslingen skall bestrida detta. Det är för-bluffande att Hr Palme inte drar sig för falskheten att instämma i detta fast ingen tvingar honom.”38

Därmed hade man i Sverige förbrukat det varnande exemplet Finland, och den svenska debatten drev åter in i spekulationer om huruvida utfallen och demonstrationerna mot Vietnamkriget hade rubbat landets västrelationer. I sak fanns det dessutom inget särdeles radikalt i dessa beskyllningar om Finlands undfallenhet gent emot Sovjetunionen. Även om begreppet Finnlandisierung hade myntats redan på 1950-talet, var det uttryckligen under andra hälften av 1960-talet som det fick internationell spridning också i sin engelska form, Finlandization. Det främsta skälet därtill var dock inte rapporterna


om det sovjetiska inflytandet på Finland, utan diverse försök att dämpa motsättningarna mellan militärblocken i Centraleuropa. Det fick många därtill kritiskt inställda västeuropeiska politiker att varna för en finlandisering av Västeuropa.39

I hemlandet väckte beteckningen ingen större debatt. En krass orsak till detta var att man, precis som den göteborgska tidningen framhävde, inte gärna ville erkänna detta för många helt uppenbara beroende av Sovjetunionen. Det hade nämligen automatiskt inne-burit en kritik av Kekkonen, som mycket lätt hade kunnat förstöra partiets eller personens politiska framtid. När Kekkonen på vårvin-tern 1970 i en tidningsintervju tillfrågades om hur han förhöll sig till beskyllningarna om Finlands finlandisering, konstaterade han att detta snart skulle falla i glömska och dessutom inte skadade landets anseende särdeles mycket. När dessa avvärjningar inte riktigt över-tygade omvärlden försökte han i stället 1973 ge begreppet en positiv innebörd, det vill säga använda det som en beskrivning av hur ett litet land som förlorat sitt krig lyckas behålla sin självständighet och nationella värdighet, och dessutom återhämta sig av egen kraft.40

Det finns inga tecken på att denna förklaring märkbart skulle ha förändrat de västeuropeiska mediernas bild av Finlands östrelatio-ner, även om landets utrikesförvaltning under Kekkonens ledarskap vid den här tiden rönte uppskattning som ett balanserat agerande i FN och i beredningen av Europeiska säkerhets- och samarbets-konferensen (ESSK), vars slutakt i Kekkonen regi skulle komma att undertecknas i Helsingfors på sensommaren 1975. Skälet till att beskyllningarna om finlandisering började avta på 1970-talet var snarast att många av de spänningar som hade rått mellan de två militärblocken började lätta, vilket dämpade spridningen av anti-sovjetiska slagord och skräckscenarier i Västeuropa. Något som också bidrog till denna opinionsförändring var den västeuropeiska nyvänsterns alltmer marxist-leninistiska åskådning. Det fick indi-rekt luften att gå ur beskyllningarna om att Finlands undfallenhet gentemot Sovjetunionen var problematisk, eftersom man kunde se finlandiseringen som ett uttryck för sund respekt gentemot det kommunistiska samhället.

Det fanns de facto många tecken på att Finlands finlandisering tvärtom ökade på 1970-talet, eftersom många av de drag som upp-


fattades som typiska för den förstärktes i landets offentliga liv. Det mest uppenbara exemplet på detta var den alltmer okritiska hållning som medierna och partifältet intog gentemot president Kekkonen och hans toppstyrning av landets östrelationer. Partifältets försiktig-het bottnade inte enbart i den kärva insikten om att ett regerings-ansvar inte kunde uppnås om man trotsade Kekkonen och hans liturgi om Finlands och Sovjetunionens förtroendefulla relationer. Genast efter att Kekkonen 1968 hade blivit vald till en ny och, som man då antog, sista sexårsperiod som president, började centrala politiska aktörer gruppera sig inför följande presidentval. Detta krävde att de höll sig på god fot med både Kekkonen och Sovjet-unionen.

Inom Centerpartiet var det framför allt Kekkonens nära förtrogne, utrikesminister Ahti Karjalainen, som nu vädrade morgonluft och på olika sätt försökte visa för Moskva att han kunde bli en ny Kekko-nen. Även bland socialdemokraterna fanns en liknande framförhåll-ning, vilket tydligast framkom av att man ställde sig bakom Kekko-nen i presidentvalet 1968 och då med ett nyvaknat patos kritiserade högerns kandidat för utrikespolitisk opålitlighet. Ett led i denna kampanj var även den socialdemokratiska partiledningens besök i Moskva i maj 1968. Pressen uppmärksammade avmätt besöket som en fortsättning på den canossavandring som partiets veteran Väinö Leskinen gjort till Moskva redan 1966. Finurligast kommenterades detta i Kari Suomalainens politiska karikatyr ”Hemkomst” i dags-tidningen Helsingin Sanomat, i vilken partiets ledartrojka Paasio-Leskinen-Raatikainen kraftigt nedböjda men illmarigt leende lun-kar hemåt från Moskva.41

En annan konsekvens av denna omgruppering på det politiska fältet var att kontakterna med de sovjetiska diplomaterna och under-rättelsemännen antog alltmer etablerade former, vilket självfallet också ökade Moskvas möjligheter att påverka Finlands politik och näringsliv. Spindeln i nätet var som tidigare president Kekkonen, vars viktigaste kontaktman i regel var Helsingforsambassadens KGB-chef. I Kekkonens efterföljd knöt i praktiken alla ledande politiker dylika inofficiella kontakter, som visserligen kunde förbättra deras politiska karriär men samtidigt krävde att de undvek att kritisera Kekkonen och Sovjetunionen. Att detta hade utvecklats till landets


sed bekräftas av att dessa kontaktpersoner av den politiska eliten gemytligt kallades ”husryssar”. Den finska säkerhetspolisen gjorde sitt bästa för att övervaka att kontakterna inte alltför mycket skadade landets intressen. Men när det 1973 visade sig att säkerhetspolisens egen chef Arvo Pentti upprätthöll hemliga förbindelser med KGB blev Kekkonen inte informerade om saken, utan Pentti isolerades i all tysthet. Uppenbarligen var man inte säker på hur involverad Kekkonen var i denna KGB-förbindelse.42

Ett annat uppenbart uttryck för Finlands finlandisering var den självcensur i bevakningen av Sovjetunionen som både pressen och de statligt kontrollerade television- och radiomedierna, efter pre-sident Kekkonens envetna krav, hade börjat skärpa redan i mitten av 1960-talet. Redan under det första efterkrigstida decenniet hade statsmakten krävt stor försiktighet gällande offentliga utsagor. Under Chrusjtjovs mer liberala regim blev de sovjetiska mediernas bevak-ning friare, vilket även gav de finländska medierna större spelrum. Efter Chrusjtjovs fall 1964, som i många avseenden föranleddes av partiledningens irritation över den frimodighet som både landets intellektuella och satellitstaterna hade börjat ge uttryck för, åter-infördes en strängare bevakning av medierna i Sovjetunionen och dess buffertzoner, till vilka Finland trots allt räknades.43

Enligt Timo Vihavainen inföll en motsvarande vändning i opi-nionsbildningen i Finland också åren 1966–1968. En orsak till detta var onekligen den sovjetiska Helsingforsambassadens växande irri-tation över allt som uppfattades som antisovjetisk propaganda i Fin-land. De finländska korrespondenterna i Moskva fick vänja sig vid att deras verksamhet och reportage synades allt noggrannare i söm-marna av de sovjetiska myndigheterna, de inhemska chefredaktö-rerna och den finska statsledningen. Men denna förskjutning i opi-nionsklimatet berodde minst lika mycket på att en rekordstor och bättre än någonsin utbildad generation av finländare vid denna tid nådde vuxen ålder och på ett helt annat sätt än äldre årgångar var mottaglig för nya synsätt på relationerna mellan Finland och Sov-jetunionen. Konkret handlade det om en distansering från den ofta patetiska vinterkrigsanda som fram till dess hade präglat samhälls-klimatet i Finland. Typiskt nog var en av stridsfrågorna inför pre-sidentvalet 1968 huruvida Finland kunde ha undvikit vinterkriget


om relationerna till Sovjetunionen hade varit bättre. Kekkonen och hans valförbund lät förstå att så var fallet och krävde ”en andlig fri-görelse från 1930-talets anda”. Till detta replikerade Matti Virkku-nen och högerkrafterna att det trots allt inte var Finland som inledde vinterkriget.44

Som ett led i denna omvärdering av Finlands historia lyfte man i mitten av 1960-talet också fram den vita sidans brutala ingrepp under och efter inbördeskriget 1918. Kombinerat med Vietnam-rörelsens snabba uppsving även i Finland, jämnade detta vägen för en nytolkning av den kommunistiska världsrevolutionen. Det var i sin tur orsaken till att studentrörelsen i Finland, i stark kontrast till den svenska, förhöll sig så okritiskt till Sovjetunionen åren 1968–1975. Plötsligt ”insåg” man att de finländska rödgardisterna hade varit sin tids frihetskämpar, som i likhet med nordvietnameserna hade kämpat mot den globala kapitalismen och imperialismen.45 Eftersom kritik av dylika omtolkningar av de finsk-sovjetiska rela-tionerna lätt stämplades som antisovjetisk propaganda, undvek de flesta att kommentera dem, vilket förstärkte slagsidan i de finländska mediernas bevakning av stormaktspolitiken.

Konklusioner

En försiktighet var påtaglig i de finländska mediernas bevakning av Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien i augusti 1968. Moskvakorrespondenten för Finlands Rundradio levererade repor-tage som var till den grad överslätande att situationen blev pinsam för bolagets ledning, eftersom det samtidigt vällde in information om invasionen via de västliga medierna. Äreräddningen blev bola-gets Pragreporter Lieko Zachovalová, vars finsk- och svenskspråkiga radiorapporter från den ockuperade staden väckte stor uppskatt-ning.46 Men allmänt taget var nyhetsbevakningen i Finland, enligt en intern rapport av Sveriges Helsingforsambassadör Ingemar Hägglöf, betydligt snävare än den svenska, vilket gav honom anledning att påminna om önskemålet att svensk radio skulle vara hörbar även i Finland: ”Att så sker kan i en annan krissituation berörande Norden vara av svenskt intresse – utöver andra skäl.”47 Med andra ord – det gynnade Sverige att man i Finland var så välunderrättad som möj-


ligt om förhållandena i östblocket eftersom detta minskade risken för, eller i varje fall dämpade, finlandiseringen i Finland.

Men som denna analys av de utrikespolitiska debatterna i Sve-rige och Finland under året 1968 har visat, styrdes och formades debatterna inte enbart av vilken information som var tillgänglig. I bägge länderna fanns ett antal säkerhetspolitiska frågor som man av sekretesskäl inte ville dryfta i offentligheten, men som ändå skym-tade fram inför val eller i samband med internationella kriser. Varje gång så skedde hade de makthavande partierna och aktörerna en uppenbar fördel av att de med hänvisning till landets säkerhet kunde peka ut sina politiska motståndare som oansvariga äventyrare, som riskerade ländernas neutralitetspolitik och samhällsfred. Samtidigt blottades i samband med dessa halvkvädna debatter indirekt den bild av deras militära alliansfrihet och neutralitet som ländernas statsledningar ville förmedla till Sovjetunionen. I Sverige framhävde den socialdemokratiska eliten att neutraliteten var något man strä-vade att hålla fast vid även om krig utbröt, i Finland konstaterade Kekkonen däremot att neutraliteten kunde upprätthållas endast så länge fred rådde.

Dessa markeringar var avsedda närmast för att underlätta länder-nas balanspolitik i det kalla krigets Europa. Sveriges militära upprust-ning och krigsförberedelser fortgick i gott samförstånd med Förenta staterna, helt oberoende av Palmes Vietnamretorik. Även i Finland fortsatte man att förbereda sig för att avvärja en sovjetisk invasion, eftersom det fanns skäl att misstänka att Sovjetunionen vid ett krigs-utbrott ändå skulle strunta i de spelregler som hade utstakats i VSB-fördraget. Att detta pågick samtidigt som ländernas statsledningar ständigt framhöll sin neutralitet, var något som i stort sett varje bevä-ring i ländernas värnpliktsarméer insåg under sin militära skolning. Det medförde att det fanns en medborgerlig beredskap att acceptera den dubbla retoriken som ett nödvändigt ont.

Samma pragmatism präglade även de ekonomiska eliternas inställning till ländernas neutralitetsdeklarationer. Ur det svenska näringslivets synvinkel fanns det uppenbara fördelar med att i det tysta utveckla försvarsindustrin i nära samarbete med Förenta sta-terna, samtidigt som landet som en neutral stat kunde sälja sina produkter till både socialistiska och andra neutrala stater. I Finland


hade Kekkonen och hans flexibla östpolitik ett starkt stöd hos lan-dets industriella elit, som tack vare hans insatser erhöll långsiktiga och ytterst lönsamma beställningar av Sovjetunionen parallellt med att exporten västerut tryggades genom frihandelsavtal med EFTA och EEC.

Hur mycket kringskar då detta säkerhetspolitiska dubbelspel den makt som Sveriges och Finlands parlament enligt ländernas kon-stitutioner hade? Statsvetarna har redan länge diskuterat huruvida det är inrikespolitiken som formar utrikespolitiken eller om det är det omvända som gäller, det vill säga att det är utrikespolitiken som ytterst dikterar inrikespolitikens gränser. Robert Putnam har gestal-tat denna dynamik som ett spel på två nivåer, där de nationella makt-havarna ständigt måste balansera mellan de ofta motstridiga intres-sen som finns inom och mellan dessa nivåer.48 Om man applicerar detta perspektiv på de politiska kulturerna i det kalla krigets Finland och Sverige, kan man se särdrag som bottnade i deras olika positio-ner i europeisk säkerhetspolitik och ekonomi.

I Finland kom de utrikes- och handelspolitiska lösningarna att tydligt styra maktutövningen inom landets inrikespolitik samt hur den i praktiken utövades och fördelades. Landets statsöverhuvud hade enligt landets semipresidentiella regeringsform (RF 1919) en nyckelroll inte enbart i utrikespolitiken, utan också i regeringsbild-ningen och i beslut om förtida nyval. Detta gav ämbetets innehavare stora möjligheter att ingripa i inrikespolitiken och att med hänvis-ning till det 1948 undertecknade säkerhetspolitiska fördraget med Sovjet unionen driva igenom beslut som var gynnsamma inte enbart för presidentens egen maktställning, utan också för Finlands öst-handel. Den långvarige presidenten Urho Kekkonen skyggade inte heller för att vid behov söka stöd från Sovjetunionen, vilket Moskva i sin tur utnyttjade för att påverka offentligheten i Finland och lan-dets övriga politiska aktörer. Med andra ord – även om Finland fin-landiserades och landets representativa demokrati sviktade, skedde det till ett rimligt pris då det resulterade i stabila östrelationer och en snabbt växande ekonomi.

I Sverige kunde regeringsmakten däremot utnyttja sina utrikes-politiska maktbefogenheter och därav följande auktoritet i inrikes-politiken, utan att detta märkbart återverkade på landets säker-


hetspolitik eller handelspolitiska intressen. Trots landets formella alliansfrihet var Sverige nämligen så starkt militärt och ekonomiskt förankrat i västlägret att den långvariga socialdemokratiska regimen kunde profilera sig som en moralisk stormakt och ettrig kritiker även av Förenta staterna. Det gav utmärkt utdelning i riksdags valen fram till mitten av 1970-talet, men lade samtidigt grunden för den borger-liga oppositionens återkommande beskyllningar om ett ”dubbelspel” med utrikespolitiken som ett cyniskt tillhygge i in rikespolitiken.


Noter

1 Østergård, ”Lutheranism, nationalism and the universal welfare state”, s. 78–101; Östberg & Andersson, Sveriges historia 1965–2012, s. 211–262; Meinander, Republiken Finland i går och i dag, s. 354–404.

2 Åmark, Att bo granne med ondskan, passim. 3 Rainio-Niemi, The Ideological Cold War, passim.4 Johansson, Den nazistiska utmaningen, s. 259–276; Mattsson, Neutralitetens tid,

passim.5 Östberg, I takt med tiden, s. 166.6 Bjereld, Johansson & Molin, Sveriges säkerhet och världens fred, s. 174–180,

citatet från s. 177.7 Bjereld, Johansson Molin, Sveriges säkerhet och världens fred, s. 33–34; Boman,

Inrikes utrikespolitik.8 Meinander, Republiken Finland i går och i dag, s. 326–353.9 Kallenautio, Suomi kylmän rauhan maailmassa, s. 116–318.10 Bjereld & Demker, Utrikespolitiken som slagfält, s. 123.11 Sveriges regeringsform 1974: www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/doku-

ment/svensk-forfattningssamling/kungorelse-1974152-om-beslutad-ny-rege-ringsform_sfs-1974-152.

12 Goldmann, ”Democracy is Incompatible with International Politics”, s. 1–44.13 Andrakammarvalet 1968: https://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_

Sverige_1968 (hämtad 14.5.2016).14 Östberg, I takt med tiden, s. 261–263.15 Östberg, I takt med tiden, s. 282–297.16 Ralph Enckell till utrikesministern 3.1.1968, R-23/10, Stockholm: R-brev 1968,

UMA. 17 Ralph Enckell till utrikesministern 22.3.68, R-1180/442, Stockholm: R-brev

1968, UMA.18 Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 20.3.1968.19 Erlander, Dagböcker 1968, s. 26.20 Polchefen till Washington DC 7.3.1968, Inkommande och avgående chiffertele-

gram 1968, E2:7, UD:s arkiv, SRA.21 Wachtmeisters PM av samtalet med ambassadör Heath 8.3.1968 (HP1:875), UD

HP-dossier, UD:s arkiv, SRA.22 FATT, WDC till UD 8.3.1968, Inkommande och avgående chiffertelegram

1968, E2:7, UD:s arkiv, SRA; FATT, WDC till UD 14.8.1968, Inkommande och avgående chiffertelegram 1968, E2:7, UD:s arkiv, SRA.

23 Östberg, I takt med tiden, s. 298–315, citatet från s. 311.24 Suomen Kuvalehti 23.3.1968; Ralph Enckell till utrikesministern 2.7.1968,

R-2411/925, Stockholm: R-brev 1968, UMA.25 Oredsson, ”Attacken mot Wedén största skandalen”, s. 21.26 Dagens Nyheter 17.9.1968.27 Dagens Nyheter 31.3.1968; Dagens Nyheter 27.9.1968; Ambassadsekreterare

Anders Huldén till UM 27.9.1968 (3375/1314) och 2.10.1968 (3450/1338), 94B: Ruotsi lehtikirjoitukset, UMA; Lagercrantz, Ett år på sextiotalet, s. 230–234.

28 Östberg, I takt med tiden, s. 312–313; Holmström, Den dolda alliansen, passim.

324

29 Kronwall, Den bräckliga barriären, s. 351–363; Wahlbäck, Jättens andedräkt, s. 302.

30 Jakobson, Vallan vaihto, passim.31 Rainio-Niemi, The Ideological Cold War, s. 30–65.32 Kallenautio, Suomi kylmän rauhan maailmassa, s. 101–301; Meinander,

Republiken Finland i går och i dag, s. 405–448.33 Pravda 11.1.1968.34 Svenska Dagbladet 15.1.1968; Aftonbladet 15.1.1968; Ingemar Hägglöf till UD

18.1.1968 (HP1:195), UD HP-dossierer UD:s arkiv, SRA.35 Ingemar Hägglöf till UD 18.1.1968 (HP1:195), UD HP-dossier, UD:s arkiv, SRA.36 Ingemar Hägglöf till Ole Jödahl 2.3.1968 (HP1:195), UD HP-dossier, UD:s arkiv,

SRA. 37 Förtrolig promemoria: Finske ambassadören angående uttalande om Finland

under utrikesdebatten, W. Wachmeister 28.3.1968 till statsministern (HP1:195), UD HP-dossier, UD:s arkiv, SRA; Dagens Nyheter 31.3.1968.

38 Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1.4.1968.39 Kallenautio, Suomi kylmän rauhan maailmassa, s. 305–309.40 Kallenautio, Suomi kylmän rauhan maailmassa, s. 313–314.41 Helsingin Sanomat 22.5.1968.42 Rentola, ”Oliko suojelupoliisin päällikkö KGB:n agentti?”, s. 3–10.43 Cohen, Gulagista selvinneet, s. 113–174.44 Vihavainen, Kansakunta rähmällään, s. 99–107; Uskali, ”Älä kirjoita itseäsi

ulos”, s. 203–251.45 Hyvärinen, ”Huuto symbolina 1970-luvun opiskelijaliikkeessä,” s. 99–100.46 Uskali, ”Älä kirjoita itseäsi ulos”, s. 273–277.47 Ingemar Hägglöf till utrikesminister Torsten Nilsson 27.8.1968 (HP1:96), UD

HP-dossier, UD:s arkiv, SRA.48 Pursiainen & Forsberg, Ulkopolitiikkaa norsunluutornista, s. 323–333.

325

EVA BLOMBERG

Att söka rättvisaKönsdiskriminering och jämställdhet i Finland och Sverige

Varför tror ni inte på mig? Ett år av helvete och tomhet! En rolig historia för honom och förödmjukelse för mig. Är det rättvisa?1

År 1995 blev lärarvikarien Harriet sexuellt trakasserad av rektorn Edvin. Trakasserierna började när Harriet anställdes som vikarie på vintern. Edvin skickade otaliga e-brev, började följa henne hem, trängde sig på och var påstridig. Harriet värjde sig, först milt senare allt tydligare. Hon ville inte ha besök av Edvin. Hon ville inte ha något förhållande med honom. Under påsken trappades trakasse-rierna upp när Edvin skickade ett paket med underkläder till Harriet – kläder som hon inte bett om, som hon inte ville ha och som hon uppfattade som kränkande. På hösten åkte hela lärar kåren på en tjänsteresa utomlands. Edvin trängde sig in i Harriets rum under förevändning av något viktig arbetsrelaterat. Hon lyckades få ut honom men innan han gick stal han hennes trosor, som hängde på tork i badrummet. På kvällen när de väntade på att flyga hem blev Edvin berusad. Harriet fotograferade honom när han dansade omkring inför hela lärarkollegiet, med hennes trosor på huvudet och ett glas whisky i näven.

Detta var droppen. Harriet anmälde Edvin för sexuella trasserier till sin fackförening.2 Lärarfacket utredde ärendet och kom fram till att hon inte var diskriminerad, efter några mycket korta samtal med Harriets kolleger och vänner. Harriet kontaktade då en advokat som skrev ett svavelosande brev till lärarfacket:


Ert fega ställningstagande för dessa former av kränkande vidrigheter och trakasserier mot en icke-svensk kvinna vittnar om den den [sic] låga etiska och moraliska nivå som Lärarnas riksförbund numer synes besitta.3

Harriet skrev också ett brev (se citat ovan) och tog kontakt med Jämställdhetsombudsmannen i Sverige. Som bevis hade hon e-brev, underkläder och fotografiet.

Jämställdhetsombudsmannen tog upp ärendet och gjorde en ny grundlig utredning. Edvin fick förklara sitt beteende skriftligen men han förklarade aldrig varför han skickade underkläderna. Han fram-höll att han månade om Harriet, han tyckte synd om henne, ensam i landet som hon var. Incidenten med trosorna förklarade han med att han måste låna Harriets hotelltoalett, eftersom det inte fanns någon toalett på hans rum. Han hade då fått syn på trosorna och tog dem i syfte att påminna lärarkollegiet om att inte glömma kvar saker på hotellrummen.

När anmälan blev känd på orten och de lokala medierna visade bilden på Edvin med whiskyglas och trosor, agerade kommunen snabbt och erbjöd Edvin en förmånlig pensionsavgång – men han avböjde bestämt.

Jämställdhetsombudsmannens utslag föll i december 1995: Harriet var diskriminerad. Edvin var i en chefsposition och Harriet hade klart och tydligt avvisat hans inviter. Hon var dessutom i en beroen-desituation till honom och Edvins förklaringar föreföll undvikande och ihåliga. Jämställdhetsombudsmannens beslut innebar att Harriet skulle få skadestånd av kommunen.

Kommunen agerade nu omgående och sade sig vilja omorgani-sera skolsystemet. Alla över 62 år fick gå med pension och Edvin tillhörde den gruppen. Harriet däremot fick vänta ett halvår på sitt skadestånd – som utbetalades först efter påtryckningar från Jäm-ställdhetsombudsmannen.

Detta exempel blixtbelyser hur en diskriminerad med tung bevis-börda kunde få upprättelse genom diskrimineringslagen och Jäm-ställdhetsombudsmannens agerande. Det ankom på den klagande att visa att diskriminering ägt rum, vilket Harriet lyckades med. Hon fick upprättelse och rättvisa skipades.

Att söka rättvisa 327

* * *

Jämställdhetslagar och Jämställdhetsombudsmän (JämO) inrättades i Sverige 1980 och i Finland 1986. I Sverige kunde JämO driva ären-den till Arbetsdomstolen. I Finland däremot begränsades JämO:s uppgift till rådgivning. Klagande fick driva sina fall själva.

Instiftandet av jämställdhetslagar och Jämställdhetsombudsmän var ett led i samhällenas demokratisering. Tankar om människans lika värdighet och lika rättigheter började utvecklas mer substanti-ellt mot slutet av 1700-talet.4 Efter andra världskriget expanderade det individuella rättighetstänkandet och FN:s mänskliga rättigheter inkluderade allt fler grupper. FN:s konventioner ledde till att lagar instiftades i nationalstaterna och olika institutioner inrättades för att garantera rättigheterna. I demokratiska samhällen skulle inte invånarna vara diskriminerade – inte utan att staten agerade med rättsliga åtgärder.5

I detta kapitel behandlar jag de mänskliga rättigheter som gäller jämställdhet och könsdiskriminering. De övergripande frågorna är hur jämställdhet och könsdiskriminering har institutionaliserats, utformats och hanterats i Sverige och Finland. Vad för sorts jäm-ställdhet respektive könsdiskriminering skapades i och med inrät-tandet av Jämställdhetsombudsmän, i synnerhet efter inträdet i EU?

Kapitlet inleds med en kortfattad teoretisk diskussion, där efter gör jag en kort historisk återblick över de senaste hundra årens jämställd-hetsreformer och formeringen av kvinnorörelser. Vidare behandlar jag institutionaliseringen av jämställdhetspolitiken efter 1972 med jämställdhetsreformer och Jämställdhetsombudsmännens införande. Tyngdpunkten i kapitlet ligger på hur jämställdhets frågorna för-ändrades i nyliberal riktning efter inträdet i EU 1995. Tanken är att resonera över gemensamma och olikartade problem som gäller hur diskriminering och jämställdhet har hanterats i en institutio-naliserad ram.

Nyliberala utmaningar

Jan-Werner Müller behandlar i Contesting Democracy hur de nya systemen för att begränsa majoritetsdemokratin byggdes upp med


hjälp av domstolar, rättighetsskydd och internationella konventioner, skydd som i dag kan uppfattas som formaliserade och styrande och ibland provocerar fram motstånd. Han visar att de nyliberala idé-erna blev en stark drivkraft i den europeiska politiken efter Berlin-murens fall. Den fria marknadens politik skulle vara allenarådande.6

Filosofen Nancy Fraser analyserar andra vågens feminism och de västeuropeiska samhällenas förändring i nyliberal riktning och hur de sammanföll som ett globalt massfenomen.7 Hon menar att kraven på erkännande av olikhet inneburit att klassintresse alltmer ersatts av gruppidentiteter som grund för politisk mobilisering. En förskjutning har ägt rum och frågor om sexualitet och våld domine-rar delar av den internationella agendan, snarare än fattigdom och ekonomisk orättvisa. Fraser anser att nyliberalism och andra vågens feminism var för sig bidragit till att förskjuta jämställdhetspolitiken från omfördelningspolitik till erkännandepolitik.8 De kvinnorörelser som var framgångsrika på 1970-talet tenderade att vända sig bort från omfördelningsproblem för att i stället lyfta fram frågor som våld mot kvinnor, prostitution, människohandel och sexualitet, det vill säga erkännandefrågor.9 Joyce Outshoorn och Johanna Kantola har studerat dessa frågor ur ett bredare, internationellt perspektiv och funnit ett tyst accepterande av ett nyliberalt tankegods.10

Flera forskare som analyserar institutionaliseringen av antidiskri-minerings- och jämställdhetspolitiken efter 1995 lyfter fram de nyli-berala tendenserna och visar att politiken har blivit något adminis-trativt, byråkratiskt, teknokratiskt och formaliserat. Samtidigt har EU med lagar och ombudsmän blivit en transnationell aktör som legiti-merar antidiskriminerings- och jämställdhetsarbetet, som påverkar och påskyndar processer samt skapar nya verktyg.11

Min utgångspunkt är att de nyliberala idéerna öppnade för en vassare jämställdhetspolitik, men samtidigt skapades en paradoxal motsättning. I och med att staten fick en starkare roll genom EU och lagstiftningen, utformade JämO jämställdhetsarbetet med kvotering, lönekartläggning och jämställdhetsplaner. Staten fortsatte som aktör trots att de nyliberala idéerna vann anklang men det medförde att JämO fick klä skott för det missnöje som så småningom artikule-rades.


Bakgrund: Från kvinnofråga till jämställdhet

Kampen för det ekonomiska och politiska medborgarskapet inleddes 1884 när både Finsk Kvinnoförening (Suomen Naisyhdistys) och Fred-rika Bremer Förbundet i Sverige grundades. Rösträttskampen inled-des av Kvinnosaksförbundet Unionen (Naisasialiitto Unioni) redan 1892 och Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt först 1903.12 I Finland infördes rösträtt för kvinnor 1906 och i Sverige först 1921.13

Efter rösträttsreformen kunde kvinnor i Finland arbeta politiskt på ett helt annat sätt, och vid valet året 1907 valdes 19 kvinnor in i lantdagen. Dessa initierade reformer gällande äktenskapslagstift-ningen. En skandinavisk familjerättskommission tillsattes 1909 och nya äktenskapslagar infördes i Sverige 1915/1920. I Finland hejdades reformeringen av äktenskapslagarna av de geopolitiska omständig-heterna: första världskriget, trycket från Ryssland och inbördeskri-get 1918. Lagen infördes först 1929.14 Den nya äktenskapslagen regle-rade rättsförhållandet mellan makarna i fråga om arv och egendom, relationen till barnen och skilsmässor. Lagen konsoliderade således kärnfamiljen och relationen mellan könen likställdes. Parterna var individer och rättssubjekt och båda hade familjeförsörjaransvar.15 En hierarkisk maktstruktur upphävdes trots att lagen underförstått utgick ifrån kvinnan som hemarbetande och mannen som löne-arbetande.16 I Sverige och Finland underströks tydligare kvinnors individuella rättigheter inom och utom familjen, till skillnad från lagstiftningen i Norge och Danmark.17 Kvinnor i Finland fick poli-tiskt medborgarskap före det ekonomiska medborgarskapet. I Sve-rige ägde detta rum som parallella processer.18

Efter inbördeskriget i Finland tynade debatterna om kvinnans ställning, behörighet till tjänster och utomäktenskapliga barns rät-tigheter. Fristående, politiska och partibundna kvinnoorganisatio-ner marginaliserades och få kvinnor valdes till poster där de kunde politisera arbetet. Mot denna bild kan anföras den finländska indu-strins behov av kvinnlig arbetskraft som gjorde att frågan om barn-omsorg och rätten till arbete diskuterades.19

Också i Sverige hade kvinnoorganisationerna få möjligheter att påverka rikspolitiken, men särorganiseringen gav möjlighet till mot-offentlighet och samarbete över politiska och fackliga gränser.20


Under 1930-talet blev kvinnor mer aktiva i de politiska processerna på lokal nivå.21 I samband med 1930-talets ekonomiska kriser dis-kuterades i Finland och Sverige kvinnors rätt till arbete. Någon lag-stiftning som begränsade kvinnors rättigheter infördes inte i Finland, och i Sverige instiftades 1939 en lag om gift kvinnas rätt till arbete. I Finland infördes till och med särbeskattning under en kort period 1935–1943. Efter kriget började kvinnoorganisationer föra fram egna kandidater till högre poster.22

Den demografiska och ekonomiska förändringen i Finland och Sverige, med stora barnkullar födda på 1940-talet och en industri som behövde arbetskraft, möjliggjorde en förändring av rådande könsroller, för att använda 1960-talets begrepp.23 Det nya begrep-pet försköt tyngdpunkten från kvinnofrågor till könsrollsfrågor.24

I början av 1960-talet uppkom nya typer av föreningar grundade av akademiker, bestående av liberaler och socialdemokrater, men inte uteslutande: Grupp 222 i Sverige och Förening 9 i Finland.25 De inspirerade till och kom att påverka de reformer som utarbe-tades under 1970-talet, även om de redan mot slutet av 1960-talet upphörde med sin verksamhet. De lyfte upp frågor om könsroller, barnomsorg, pappors deltagande i både hushållsarbete och barn-omsorg och drev frågor om kvinnors rätt till arbete och lika lön. De formulerade ett jämlikt ideal som med 1970-talets nya begrepp – jämställdhet – skulle bli till ett nytt politikområde.26

Den radikala kvinnoorganisationen Grupp 8 i Sverige blev en öppen sammanslutning 1970/71. I Finland bildades radikala kvinno-organisationer 1973.27 Dessa förde med kraft och vrede i lika delar upp frågor om barnomsorg, lika lön och abort på dagordningen. P-piller fanns redan och när den fria aborten infördes först i Finland, sedan i Sverige uppstod det ingen större debatt.28 Däremot väckte sambeskattningsfrågan stor uppmärksamhet i Sverige och diskus-sionerna blev intensiva. År 1971 infördes särbeskattning i Sverige och 1974 i Finland.29

Konflikterna kring barnomsorgen

Med begreppet jämställdhet skapades således ett nytt politikområde som skulle fyllas med innehåll och nya politiska konflikter skapades


kring detta. Några frågor blev till särskilda konfliktfrågor: barnom-sorg och föräldraförsäkring.

En av de viktigaste frågorna var hur barnomsorgen skulle ord-nas. Mödrarnas ökade tillträde till arbetsmarknaden gjorde att också frågan om fädernas deltagande i familjen aktualiserades.30 Det blev tydligt att statsmakten önskade se att bägge föräldrarna tog ansvar för barnen, även om samhällsdebatten i båda länderna ibland indi-kerade andra möjligheter eller farhågor.31 I både Sverige och Fin-land infördes föräldraförsäkringar som successivt utökades. Frågan hur barnomsorgen skulle lösas och hur relationen i familjerna skulle se ut har skurit tvärs genom alla politiska partier, i båda länderna.

I Finland blev debatten om daghem eller barnomsorg i hemmet, till exempel i form av vårdnadsbidrag, stormig och intensiv. Den socialdemokratiska regeringen införde kommunala daghem 1973, med Centerpartiet som stark motståndare till reformen. Barnom-sorgsdebatten fortsatte med oförminskad styrka i Finland och en kompromiss ingicks så småningom mellan socialdemokrater och centerpartister: 1985 infördes också ett vårdnadsbidrag. Utbyggna-den av daghem gick långsamt i Finland vilket möjliggjorde kom-promissen. Den lagstiftning som utarbetades innebar att från 1990 skulle kommunerna stå som garanter för någon sorts barnomsorg: antingen daghem eller vårdnadsbidrag till föräldrar med barn under tre år.32 År 1996 utökades denna rätt till barnomsorg för alla barn under skolåldern. Kompromissen mellan partierna gjorde att frå-gan kunde avföras från dagordningen och blev inte heller i fortsätt-ningen någon politiskt het fråga.

I Sverige beslutades om kommunal daghemsutbyggnad 1973. Sub-ventionerad barnomsorg hade förvisso funnits tidigare men med reformen inleddes den kommunala utbyggnaden.33 Det gick dock långsamt och under 1980-talet påbörjades en strid om rätten till pri-vata alternativ. Efter politiska beslut med förbud för privata alterna-tiv som senare upphävdes, avslutades debatten 1991 med att privata alternativ tilläts. En expansion av privata och kooperativa daghem blev resultatet.34

Vårdnadsbidraget var ett annat problem i Sverige. Under 1960-talet gjorde alla politiska partier, förutom Centerpartiet, rockader i frågan om vårdnadsbidrag. Först med Kristdemokraterna i riks-


dagspolitiken blev vårdnadsbidraget etablerat som det gemensamma borgerliga alternativet, och infördes för första gången 1994 av en borgerlig regering. Efter valet samma år avskaffades det av social-demokraterna, som då kom till makten. När den borgerliga Alli-ansen kom till makten återinfördes vårdnadsbidraget 2008. Under 2014 märktes en allt större splittring inom Alliansen gällande vård-nadsbidraget och Folkpartiet ändrade ståndpunkt under pågående mandat period. Den socialdemokratiska ”feministiska” regeringen som intog taburetterna 2014 avskaffade vårdnadsbidraget i decem-ber 2015.35 I Sverige har således vårdnadsbidraget varit en tvistefråga som man aldrig kunnat enas eller kompromissa om.

Resultatet av barnomsorgsfrågan har blivit att finländska möd-rar i större utsträckning tar hand om sina barn i hemmet, medan svenska mödrar använder den offentliga barnomsorgen.36 Finland skiljer sig markant från övriga Norden och bara 74 procent (2015) av alla barn har barnomsorg. I Sverige har nästan alla barn (92–98 procent) någon form av barnomsorg.37

I Sverige användes vårdnadsbidraget framför allt av unga mödrar med svag arbetsmarknadsanknytning. Den ekonomiska krisen under 1990-talet förstärkte denna tendens att unga kvinnor tog ut vårdnads-bidrag och stannade hemma med sina barn.38 Av dem som tog ut vårdnadsbidrag 2013 i Sverige var 91 procent kvinnor, med en tydlig överrepresentation för utrikes födda kvinnor med låg utbildning.39

Konflikten om föräldraförsäkringen

Föräldraförsäkringen byggdes ut utifrån den äldre formen av möd-raförsäkringar. År 1971 var mödraledigheten i Finland 72 dagar och utökades successivt. Fäder fick rätt till tolv pappadagar 1978 och senare fick de rätt att använda fyra veckor av mödraledigheten, men bara efter medgivande av modern. Därefter har fäders rättigheter stärkts genom att modern kunde föra över sin del till fadern, maxi-malt under sex månader. En ”pappakvot” på två veckor infördes 2003.40 År 2006 önskade regeringen få fäderna att ta ut mer i för-äldraledighet och introducerade ett förslag som väckte ett veritabelt ramaskri i samhällsdebatten:


Den fråga som kanske väckte mest bestörtning under året var rege-ringens proposition om delning av kostnaderna för familjeledighet, som gick ut på att pappor genom lag skulle få högre föräldrapenning än mammor. Propositionens syfte var att locka pappor att i större omfatt-ning ta ut familjeledighet och den vägen främja jämställdheten mellan könen i samhället. Särskilt bestörta var vanliga kvinnor som ställde sig helt främmande för tanken att pappor skulle få ett högre bidrag än mammor för att sköta sina barn hemma. Mannens arbetsinsats hemma skulle alltså ha varit mer värdefull än kvinnans motsvarande insats.41

Förslaget föll efter att finska JämO gav ett utlåtande och konstate-rade att förslaget var diskriminerande. År 2007 gjordes en revision och fäder fick då rätt till två veckors ledighet. År 2009 tillsattes en ny arbetsgrupp med arbetsmarknadsparter, regeringsrepresentanter och frivilligorganisationer men de kunde inte nå en överenskommelse. Först 2013 fattades beslut om att fäder skulle få bonusledighet – hela nio veckors föräldraledighet och de fick själva bestämma uttaget.42 Minna Salmi och Johanna Lammi-Taskula anser att bakgrunden till finländska fäders lägre uttag av föräldraförsäkring beror på dels det kollektiva förhandlingssystemet på arbetsmarknaden, dels den så kallade fria val-processen vilket lett till att traditionella könsrela-tioner upprätthålls.43 År 2016 var den totala föräldraledigheten 50 veckor och några veckor var kvoterade för fäder. Fädernas uttag av föräldraledigheten var emellertid endast 30 dagar.

I Sverige introducerades en föräldraförsäkring 1974 som utökades under åren. En reserverad pappamånad infördes 1995 och förlängdes till två månader 2002.44 Efter att den borgerliga regeringen kommit till makten 2006 förändrades delvis förutsättningarna för fäders ökade uttag av föräldrapenning. Myndigheter som Försäkringskassan skulle inte längre aktivt medverka till fäders uttag, vilket varit vanligt tidigare. I stället betonades familjernas valfrihet (såsom i Finland) och staten skulle inte längre försöka påverka familjerna. Samtidigt infördes en jämställdhetsbonus. Diskussioner om en tredje kvoterad pappamånad blev till en särskilt infekterad fråga som ännu inte fått sin lösning.45

År 2016 var föräldraledigheten i Sverige 70 veckor och pappors uttag av föräldraledigheten 110 dagar.46 Från 2016 har vardera för-äldern 195 dagar samt 90 dagar som reserveras för ”vardera föräld-ern”. I och med detta har en förskjutning ägt rum från kärnfamilj


till stjärnfamilj. Politikens fokus är nu stjärnfamiljen som kan se ut lite hur som helst och kan fungera flexibelt på arbetsmarknaden.47

Med dessa exempel vill jag visa hur den politiska kulturen med aktiva kvinnoorganisationer och de ekonomiska förutsättningarna i respektive land har påverkat utformningen av barnomsorg och föräldraledigheter. I Finland har viktiga kompromisser gjorts som fungerat enande för nationen samtidigt som andra kompromisser fungerat splittrande eller fallit. I Sverige har man däremot använt vårdnadsbidraget som slagträ i debatten, medan föräldraförsäkringen levt ett något stillsammare liv – med undantag för pappamånaderna. Forskningen har visat att de nordiska länderna med kvoterade pappa-månader har lett till att fäder ökat sitt uttag, även om detta förstås också kan kompliceras.48

De transnationella aktörerna: FN och CEDAW

Reformerna i Finland och Sverige på 1970-talet kan också länkas till utvidgningen av mänskliga rättigheter där FN, ILO och EU har varit huvudaktörerna. År 1951 antogs ILO:s konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. I Sverige visade arbetsmarknadsparterna sitt tydliga motstånd mot likalönsfrågan vilket fick genomslag i riksdag och regering. Först 1962 ratificerades konventionen och lika lön infördes i kollektivavtalen. Liknande mot-stånd fanns i Finland och konventionen ratificerades 1963.49

År 1972 lanserade FN idén om ett internationellt kvinnoår och en världskvinnokonferens. Samma år inrättades först i Norge och därefter i Finland och Sverige jämställdhetsdelegationer. I Finland benämndes den Delegationen för jämställdhetsärenden (Tasa-arvo-asiain neuvottelukunta TANE) och i Sverige Delegationen för jäm-ställdhet mellan män och kvinnor, så kallade stora jämställdhetsdele-gationen (den lilla kom till strax därefter). Delegationerna i Finland och Sverige tillsattes parlamentariskt, var direkt underställda ett statsråd och hade i stort sett liknande uppgifter. De skulle initiera jämställdhetsärenden och reformer. I Finland fortsatte delegationen att vara underställd ett statsråd.50

År 1975 hölls FN:s första världskvinnokonferens i Mexiko. Där antogs en världsaktionsplan med rekommendationer att öka jäm-


ställdheten mellan män och kvinnor. Avsikten var att intensifiera jämställdhetsarbetet och sätta press på medlemsstaterna. Ett av de viktigaste resultaten från kvinnokonferensen var att FN skulle utarbeta en särskild konvention mot diskriminering av kvinnor och världskonferenser skulle hållas vart femte år.51

År 1979 inrättade FN Committee on the Elimination of Discri-mination Against Women (CEDAW) och underströk därigenom att kvinnors rättigheter var en del av de mänskliga rättigheterna. Några år senare skapades en expertkommitté för att övervaka efterlevnaden och driva frågor om kvinnors rättigheter.52 Sedan 1975 har således jämställdhetspolitiken fått internationellt genomslag och institutio-nalisering har ägt rum i de flesta demokratiska stater.

FN:s världskvinnokonferens i Peking 1995 kan sägas utgöra höjd-punkten för jämställdhetsarbetet.53 Medlemsstaterna förband sig då att använda det handlingsprogram som utarbetades och den nya strategin var jämställdhetsintegrering eller gender mainstreaming. Tanken var att jämställdhetsfrågor skulle administreras av tjänste-män snarare än skötas av glada entusiaster.54 Efter 1995 har inte någon uppföljande världskvinnokonferens ordnats. De allt intensi-vare motsättningarna mellan medlemsstaterna och en föreställning om bakslag för det internationella jämställdhetsarbetet har föranlett kvinno organisationer att ligga lågt. Så länge som ingen konferens hålls gäller 1995 års beslut, handlingsprogram och strategi.55

Jämställdhet kontra könsdiskriminering

Bildandet av CEDAW gav startskottet för ett mer intensifierat jäm-ställdhetsarbete. Det första nordiska jämställdhetsprogrammet lanse-rades 1982 och lagar mot könsdiskriminering stiftades först i Norge, därefter i Sverige och i Finland. För att bevaka lagarnas efterlevnad inrättades Jämställdhetsombudsmän: i Sverige 1980 och i Finland 1987.56 Med CEDAW som överordnad instans utökades medbor-garnas individuella rättigheter genom att också de kunde överklaga könsdiskriminering till CEDAW.57

Att införa lagar och Jämställdhetsombudsmän var inte en okom-plicerad process. Orsakerna kan sökas i olika politiska kulturer men också i mer övergripande idéer om politik och stat. Sedan 1970 hade


liberaler i Sverige drivit frågan om en könsdiskrimineringslag. Lika mycket som de var för lagstiftning, lika mycket var arbetsmarknads-parterna, socialdemokraterna, Vänsterpartiet och radikala kvinno-organisationerna emot lagstiftning på detta område.58 Efter tio år kunde lagen införas av en borgerlig regering. Den blev en kompro-miss och stod på två ben: dels skulle jämställdhetsarbetet främjas, dels skulle könsdiskriminering motarbetas. Lagen gjordes tämli-gen undfallande gentemot arbetsmarknadsparterna och JämO fick inte någon kontrollmöjlighet på arbetsplatser med kollektivavtal.59

I Finland påbörjades lagstiftningsarbetet 1981 och en lag om köns-diskriminering väckte ett ännu hårdare motstånd från arbetsmark-nadsparterna än i Sverige.60 1986 års lag om jämställdhet mellan kvin-nor och män skilde sig något från den svenska. I all korthet var den bredare eftersom den inte enbart gällde arbetsmarknaden. Lagen sti-pulerade att jämställdhet skulle främjas men i Finland kom jämställd-hetsarbetet att huvudsakligen bedrivas via TANE som hade en rådgi-vande funktion och diskrimineringsarbetet via JämO, även om vissa förändringar ägde rum under åren. Jämställdhet som kunde kopp-las till lagstiftningen, såsom lönekartläggningar och jämställdhets-planer, låg under JämO:s egid. År 2001 inrättades en jämställdhets-enhet (Tasa-arvoyksikkö TASY) som fick en koordinerande funktion och ansvarar för regeringens jämställdhetspolitik och lagstiftning.61 I de båda länderna har Jämställdhetsombudsmännen flyttats mel-lan olika departement och ministerier, oftare i Sverige än i Finland.

Vad handlade motståndet mot jämställdhetsombudsmän och lagstiftning om? Jämställdhet brukar delas upp i reell och formell jämställdhet, vilket har haft betydelse för hur olika politiska partier har använt begreppet. Den formella jämställdheten uttrycks genom negativa insatser, som förbud mot diskriminering. Den utgår från liberala individuella rättighetsprinciper och betonar jämställda för-utsättningar eller som det kallas: jämställdhet i början. Den andra principen, den reella jämställdheten, betonar däremot jämställda rättigheter och syftar till likhet i resultat. Det uttrycks genom posi-tiva åtgärder, som till exempel reformer. Den reella jämställdheten syftar till att skapa en kollektivt betonad jämställdhet, genom stat-lig styrning och aktiva insatser.62 Det är således synen på hur staten ska agera som är den särskiljande faktorn.


I både Finland och Sverige kan arbetsmarknadsparternas age-rande och deras motstånd mot jämställdhetslagstiftning ses i ljuset av konflikten mellan individuella rättigheter och erkännande av identi-teter å ena sidan och föreställningar om fördelningspolitik, kollektiv och klass å andra sidan. Även om paragrafer om jämställdhet inför-des i kollektivavtalen hade de fackliga organisationerna svårigheter med att hantera frågor om individens rättigheter – i synnerhet när medlem stod mot medlem. Arbetsgivarsidan motsatte sig lagstift-ningen eftersom den gav arbetsgivare särskilt ansvar för jämställd-heten på den enskilda arbetsplatsen.63

Jämställdhetslagstiftningen innebar således dels ett slags statlig miniminivå, dels en expansiv jämställdhetspolitik: gränserna skulle flyttas med lagliga medel och sociala reformer. Det var inte några djärva omstörtningsidéer som låg till grund för förslagen, utan sna-rare var det en blandning av liberalt rättighetstänkande och social-demokratiskt reformtänkande.

Lagarna stipulerade att jämställdheten skulle främjas mellan kvinnor och män och särskilt skulle kvinnors ställning i arbets-livet förbättras. I båda länderna strävande man efter att motarbeta könsdiskriminering vid nyanställning, avsked, omplacering, i arbets-förhållanden, löner och liknande. Den finska lagstiftningen inklu-derade redan från början förbud mot könsdiskriminering i reklam. Privatlivet och relationerna mellan familjemedlemmar samt relig-ionsutövning i religiösa samfund uteslöts i båda ländernas lagar.64 Man gjorde halt vid något som sannolikt uppfattades som alltför privat och kontroversiellt. Också religionen ansågs som något pri-vat – det vill säga själva religionsutövningen – men jämställdhets-lagarna gällde för kyrkans anställda och för dem som sökte arbete inom kyrkan (dock inte andra trossamfund än kristna).65

Vändpunkten 1995: EU

Med Finlands och Sveriges inträde i EU förändrades inriktningen på jämställdhetspolitiken och EU kom att bli en mycket viktig aktör i utformandet av antidiskrimineringslagar och jämställdhetspolitik. Inför anslutningen påbörjades en förändring – en så kallad harmo-nisering – av bägge staternas lagstiftning, och jämställdhetslagarna


från 1994 respektive 1995 innebar en inte obetydlig skärpning som bland annat gällde könsdiskriminering och jämställdhetsplaner. I Sverige kunde den svenska JämO utnyttja den förvirring som rådde angående hur lagstiftningen skulle harmoniseras och började på ett helt nytt sätt driva olika diskrimineringsärenden gällande arbetsvär-dering och löner till Arbetsdomstolen – men förlorade nästan alla mål. Avsikten var att förändra värderingen av kvinnors arbete och därigenom lönesättningen.66

EU:s jämställdhetslagstiftning har haft karaktären av soft law vil-ket inneburit en relativt stor frihet för staterna själva att utforma sin politik. I andra fall användes hard law och lagstiftningen förändrades då genom nya EU-direktiv, till exempel direktivet om bevisbörda vid mål om könsdiskriminering 1997 som flyttade plikten att bevisa dis-kriminering från anmälaren (jämför Harriets fall i början av detta kapitel) till arbetsgivaren. Arbetsgivaren skulle bevisa att diskrimi-nering inte ägt rum.67 EU utarbetade också jämställdhetsprogram med prioriterade områden, och gender mainstreaming anammades som strategi i både Finland och Sverige, fast i lite olika utsträckning. Sammantaget innebar detta att EU bidrog till utarbetandet av vad som brukar benämnas som ett genusmaskineri och nya områden uppmärksammades – inte minst sexuellt våld.68

Diskriminering i lagens mening

Lagen gav således individerna rätt att klaga på könsdiskriminering. Det var också individen som skulle driva processen. Men sedan skiljer sig den svenska och finska JämO åt. I Sverige gjordes en kort utredning huruvida anmälan var att se som diskriminering eller inte. I de flesta fall blev svaret: ”Du kan inte visa att du är diskriminerad.” De få fall som svenska JämO valde att föra vidare till Arbetsdomsto-len var av principiellt intresse – helt i enlighet med lagen. I Finland däremot kunde anmälaren få rådgivning, men det vilade på anmä-larens axlar att driva en civilrättslig process själv utan hjälp från ett jämställdhetsombud.69

Hur behandlades anmälningar om könsdiskriminering i Sverige 1980–2008? Cirka 150 diskrimineringsärenden inkom och behand-lades per år, förutom 1995 då 960 anmälningar om könsdiskrimi-


nering inkom. Spännvidden var med andra ord stor och varierade kraftigt över åren. I Sverige vilade beslutet om att driva fallet vidare till Arbetsdomstolen, senare också tingsrätten, på den enskilde, men det var JämO som väckte talan mot företaget X och agerade som företrädare och var kärande i den rättsliga processen.70

Vilka var det då som ansåg sig diskriminerade? Ja, i första hand var det kvinnor. Under perioden 1980–2008 var cirka 80 procent av alla anmälare i Sverige kvinnor och i Finland cirka 60 procent. I bägge länderna var de vanligaste diskrimineringsfallen, cirka 40 procent, anställningsärenden: kvinnan X i offentlig tjänst som sökte en anställning och blev förbigången av mannen Y. Med tiden blev avsked vid graviditet en allt vanligare anledning till anmälan, i syn-nerhet efter de ekonomiska kriser som länderna gick igenom under 1990-talet. I Sverige utgjorde lönediskriminering cirka 30 procent av alla anmälningar, sexuella trakasserier cirka 10 procent (ökade under hela perioden och var 2008 uppe i 15 procent). Diskrimine-ring kunde också gälla omplacering, avsked, uppsägning, arbetsled-ning, yrkespraktik, graviditet eller föräldraledighet med mera och dessa utgjorde tillsammans cirka 20 procent av alla anmälningar.71

Min undersökning av svenska JämO:s agerande i diskriminerings-fall visar att myndigheten sällan ifrågasatte de bedömningar som arbetsgivare gjorde.72 Statsvetaren Mari Teigen som undersökt dis-krimineringsfall i Norge tar upp tre återkommande argument som genomsyrar arbetsgivares resonemang. Det första var att verksamheten krävde kontinuitet och därför behövdes en person som redan fanns – en man. Det andra argumentet var att verksamheten var i behov av förnyelse och därför behövdes en ny kraft utifrån – en man. Det tredje var att den kvinnliga sökanden inte passade in i verksamheten eftersom hon ansågs olämplig på personliga grunder. Teigen visar hur svårt det var att bedöma och avgöra om anställnings kriterierna och arbetsgivarargumenten baserades på könsdiskriminering och könsste-reotyper eller på högst legitima och rimliga krav för verksamheten.73

Detta visar en del av problemen med institutionaliseringen av könsdiskrimineringen. Det första problemkomplexet gällde hur lagen var skriven, hur den tolkades och hur utredningarna utför-des. Handläggarna kunde inte resonera över bakomliggande orsaker till könsdiskriminering, som till exempel könsstereotyper, eftersom


lagen såsom den var formulerad gällde en individ som blev diskri-minerad av en annan individ i en specifik situation. Det andra pro-blemkomplexet gällde meritokratins kärna: om formella meriter inte avgjorde utfallet utan personlig lämplighet, hur skulle då en myndig-het kunna göra gällande att könsdiskriminering ägt rum? Jämställd-hetsombudsmän konstruerades i en 1970-talsvärld när lönegrader och formella meriter var vanligt. Med den individuella lönesätt-ningen sattes i stället fokus på individens kompetens och personlig lämplighet, som alltmer ersatte formella kvalifikationer. Sociologen Richard Sennett tar upp hur arbetstagarna började bedömas på ett helt annat sätt: det var deras personligheter och potentiella förmågor som var intressanta. Erfarenhet och formella meriter var inte längre attraktiva – de tillhörde historien.74

Eftersom diskrimineringslagen var baserad på individens rättig-heter skulle bedömningen vara individuell och situationell. Det var individen som var könsdiskriminerad, inte en hel grupp. De mänsk-liga rättigheterna utgick förvisso ifrån att vissa grupper och mino-riteter var diskriminerade i samhället men underströk samtidigt de individuella rättigheterna, inte grupprättigheterna, som väsent-liga.75 Lagens utformning innebar en bedömning av huruvida den enskildas rättigheter hade kränkts av enskilda personer i en speci-fik omständighet.

Utifrån detta vill jag hävda att Sveriges sätt att garantera de mänsk-liga rättigheterna blev till en ytterst formell rättighet, en sorts lägsta nivå. Få ärenden klassificerades som könsdiskriminering. Arbets-domstolens tolkning av lagen gav litet utrymme för JämO att ana-lysera generella mönster. Diskriminering blev till något partikulärt – ett undantag.76 Könsdiskriminering vid anställning och omplace-ring blev särskilt svår att hantera eftersom Arbetsdomstolens domar förtydligade att personlig lämplighet var viktigare än meriter. På detta sätt bidrog Arbetsdomstolen och JämO till att arbetsmarkna-den förändrades i nyliberal anda.77

I Finland behandlades cirka 400–500 diskrimineringsärenden per år, utöver de ärenden som omedelbart lades ned, telefonrådgiv-ning och besök.78 Att antalet är så pass stort i relation till de svenska siffrorna, särskilt med tanke på folkmängden, beror på att det fanns flera diskrimineringsgrunder i Finland, inte minst gällande könsdis-


kriminerande reklam. I Finland kunde ombudsmannen väcka talan, men gjorde det inte i praktiken. JämO agerade inte som företrädare. Det var den enskildas beslut att driva sitt ärende vidare till Förvalt-ningsdomstolen, Arbetsdomstolen eller till tingsrätten. Myndighe-ten gav ett skriftligt utslag till anmälaren men tolkade lagen mycket försiktigt och föreslog sällan att anmälaren skulle gå vidare, för att inte väcka orimliga förhoppningar hos den enskilda. Tingsrätten kunde tolka lagen helt annorlunda än ombudsmannen och hovrät-ten kunde i sin tur tolka på annat sätt.79 Enligt Anja Nummijärvi visar detta att jämställdhetslagen tog hänsyn till arbetsmarknadens parter och de kollektiva förhandlingssystemen – det var ett utslag av den kollektiva rättvisemodellen.80 Det här innebär också att det är svårt att få fram uppgifter om hur många som har drivit sina fall vidare eller vad det resulterat i. Det är också svårt att se några gene-rella mönster i de få fall som forskare refererar till.81

Anledning till att anmälarna tog kontakt med finska JämO var sannolikt att de hoppades att deras ärende skulle bedömas såsom ett entydigt diskrimineringsfall och att det i så fall skulle få betydelse för den fortsatta rättsliga processen. Emellertid är det ingen som vet huruvida JämO:s bedömning hade någon betydelse för dom-stolarnas tolkning och bedömning. JämO:s svar var ofta juridiskt tillkrånglat, så pass invecklat att en del klagande ringde och frågade hur svaret skulle tolkas. Den finska JämO hade således en mer råd-givande funktion än den svenska. Vad hände med anmälarna efter att de konsulterat JämO? Väckte de talan? Eller tappade de modet?82

Utifrån detta bör frågan ställas hur de mänskliga rättigheterna garanterades i Finland när inte ens JämO kände till hur de olika domstolarna tolkade lagen och bedömde anmälningarna. Rättshist-orikern Anu Pylkkänen anser att de legala sätten att hantera diskri-minering haft en svagare ställning i Finland än i andra länder även om vissa förstärkningar gjorts sedan 1990-talet.83 Anja Nummi järvi understryker hur arbetsmarknadens kollektivistiska karaktär för-svårat för de individuella rättigheterna, något som också ligger i linje med hur ärenden blev bedömda i svenska Arbetsdomstolen.84

Om behandlingen av könsdiskrimineringen kom till korta i bägge länderna fast på olika sätt – hur såg det då ut med jämställdheten? Hur hanterade JämO jämställdhet efter 1995?


Staten och jämställdheten

Från 1991 drabbades både Finland och Sverige av djupa kriser. Den ekonomiska åtstramningen, recessionerna och arbetslösheten ska-pade ett omvandlingstryck som gjorde att det blev lättare att driva igenom förändringar och reformer, såsom inträdet i EU 1995. Väl-färden stramades åt med nedskärningar och privatiseringar och trycket på förändring av den offentliga sektorn ökade i båda län-derna.85 Till krisen bidrog Sovjetunionens sönderfall och krigen i forna Jugoslavien.

Men redan före kriserna hade nyliberala tankar vunnit ökad gen-klang, som på sikt bidrog till att förändra politikens och förvaltning-ens grundvalar i båda länderna.86 Ekonomernas ökande inflytande inom ministerier/departement och regeringskanslier bidrog till att formulera nya krav, kontroller och rutiner i termer av produkti-vitet, marknad, effektivitet och utbud-efterfrågan.87 Införandet av new public management i statsförvaltning och myndigheter gjorde att allt fler samfällt började tillägna sig tankar om effektivisering, modernisering och valfrihet – runt om i Europa. Det var inte några speciella idéer som skulle införas, utan institutionerna och en del idébärare började uppfatta statsförvaltningen som ett problem som kunde lösas genom vissa typer av effektivisering. I Finland gick några sektorer i bräschen.88

Med de förändrade jämställdhetslagarna 1994 i Sverige och 1995 i Finland tog dock staten ett fastare grepp över arbetsmarknads-parterna med hårdare krav på att de skulle leva upp till lagens vill-kor och kontrolleras effektivare av JämO. Det betydde att markna-den inte tilläts styra hur jämställdhet skulle utarbetas – utan det blev snarare en statlig angelägenhet i form av myndighetsutöv-ning. Detta gick tvärs emot de nyliberala tendenserna om mark-nadens primat. Förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden och JämO förändrades när myndigheten blev en överordnad kon-trollinstans för jämställdhet. I lagarna infördes skrivningar som ställde högre krav på arbetsgivare gällande jämställdhetsplaner och lönekartläggningar.89 De tidigare lagarna hade stipulerat att arbetsgivare skulle upprätta jämställdhetsplaner, men nu fick JämO utökade befogenheter att övervaka efterlevnaden. En statlig kon-


trollapparat skapades och myndigheten axlade rollen som statens jämställdhetspolis.90

Detta var en del av den nya integreringsstrategin från 1995 års Pekingkonferens. Jämställdhetsplaner och lönekartläggning på arbetsplatserna skulle nu utföras av administratörer. Även om sta-ten utökade kontrollen blev själva utformningen av jämställdhets-planer och lönekartläggningar influerad av new public management och nyliberala idéer om mål- och resultatstyrning, där redovisning och utvärdering stod i förgrunden.91 När jämställdhet kopplades samman med lönsamhet fick utformandet av jämställdhetsplaner en annan stringens.92 Handböcker gavs ut om jämställdhetsarbete, lönediskriminering och arbetsvärdering där det ekonomiska synsät-tet lanseras under begreppet jämställdhetsekonomi. Med formule-ringar som ”… att knyta jämställdhetsarbetet tydligare till lönsam-het, kvalitet och produktutveckling” kom jämställdhet att länkas till lönsamhet.93

Anna Elomäkis undersökning visar hur EU:s övergripande jäm-ställdhetspolicy förändrades och ”såldes in” med ekonomiska argu-ment och nyliberalism. Den globala trenden var att jämställdhets-frågor övergick från rättvisebaserade argument till ekonomiska argument och tankar om effektivitet. Jämställdhet har egentligen alltid kopplats till frågor om tillväxt och arbetsmarknad men det skifte som ägde rum knöt jämställdheten till tydligare ekonomiska mål. Med ekonomiska argument kunde ekonomer börja omhulda jämställdhet som ett sätt att öka företagsvinsterna, och en del kvinno-organisationer utvecklade nyliberala tankar om kvinnors entrepre-nörskap – allt för att främja jämställdhet. Detta, menar Elomäki, gjorde jämställdheten kompatibel med nyliberalism.94 Johanna Kantola och Judith Squires behandlar hur femokraterna inom stats-byråkratin började omfatta den nyliberala trenden och blev vad de kallar marknadsfeminister. Det nyliberala anammandet ledde suc-cesivt till både professionalisering och transnationalisering. Med detta avser Kantola och Squires de nya professionerna som skapades inom ramen för en europeiserad och marknadiserad jämställdhets-politik, med nya genusentreprenörer och genuskonsulter inom jäm-ställdhetsområdet. Transnationaliseringen är enligt dem två paral-lella processer inom den äldre kvinnorörelsen. Delvis blev rörelsen


mer eller mindre osynlig och förlorade inflytandet, samtidigt som delar av den tillsammans med nya aktörer transformerades till en statsinvolverad, mer moderat och nyliberal rörelse.95

En detaljstudie i jämställdhetsarbetet: planer och kalkylering

Finska JämO:s befogenheter utökades när jämställdhetslagen 1995 införde en bestämmelse om att företag med minst trettio anställda skulle upprätta årliga jämställdhetsplaner. För att genomföra detta skapade JämO en ”verktygssats”. Den var tänkt att hjälpa företagen att tänka och agera jämställt. Det viktiga var att arbetsgivaren först gjorde en statistisk kartläggning av hur förhållandena på arbetsplat-sen var, därefter kunde själva arbetet med att upprätta en plan för att förbättra förhållandena påbörjas. JämO gjorde också besök hos större betydande arbetsgivare för att få dessa att fungera som draglok.96

Jämställdhetsplanen blev metoden för ökad jämställdhet och vägen dit gick över jämställdhetsekonomin. På samma sätt som före-tag investerade i nya maskiner skulle de nu upprätta ekonomiska kal-kyler för jämställdheten. En modell utvecklades där antalet anställda efter kön redovisades: deras närvaro respektive frånvaro på arbets-platsen, övertid, personalrörlighet, anställningstid, tjänstledigheter, utbildningsbakgrund, lön, ålder och så vidare. Redovisningen skulle användas till att beräkna till exempel vad personalomsättningen kostade och det hela skulle ingå i jämställdhetsplanen.97 Ledorden var just effektivitet, kontroll och tankar om utbud-efterfrågan, i linje med new public management.

I både Finland och Sverige skulle kartläggningen vara konkret och anpassad efter lokala behov. Man ville till exempel veta hur många kvinnor respektive män som arbetade i en organisation och på vilka nivåer. Därtill ville man samla in uppgifter om sjukfrånvaro, arbets-moment, psykosocial miljö, men också språkbruk och attityder. När kartläggningen väl var gjord påbörjades analysmomentet: vad beror skillnaderna på? Därefter skulle målen med jämställdhetsarbetet formuleras. Utan mätbara mål gick det inte att bedöma utfallet av jämställdheten. Åtgärderna skulle uttryckas konkret, man skulle inte skriva ”verka för” eller ”stimulera till” utan ange exakt vad som skulle göras. De skulle också vara tidsbestämda för att kunna utvärderas.98


Under 2000-talet utökades insatserna med jämställdhetspla-nerna. Ombudsmännen i Sverige och Finland gjorde massutskick och razzior.99 Inom myndigheterna försköts arbetet mot lönekart-läggningar och jämställdhetsplaner, även om anmälningar om dis-kriminering fortsatte att komma in och behandlas.100 I båda län-derna utvidgades lagarna betydligt och stipulerade om skyldigheter att främja jämställdhet. Det var i det framåtsyftande arbetet som ombudsmännen kunde påverka så mycket bättre än i det reak-tiva.101 Finska JämO valde ut och besökte strategiska arbetsplatser, som kunde verka som förebilder. En del år valdes vissa kommuner ut, andra gånger gällde det olika branscher. År 2007 besöktes staden Riihimäki och ombudsmannen träffade personalchefen, huvudför-troendemän och arbetarskyddschefen. Jämställdhetsplanen hade för-beretts av en partssammansatt utvecklingskommission med personer från arbetsgivar-, arbetstagar- och arbetarskyddssidan. I Rovaniemi visade lönekartläggningen att männen hade större personliga löne-tillägg än kvinnorna. Jämställdhetsombudsmannen besökte staden och ordnade informationsmöten och Rovaniemis nya jämställdhets-mål blev att göra bedömningen av arbetsuppgifterna enhetlig och könsneutral. Ombudsmannen fortsatte också med att kommuni-cera med arbetsmarknadens parter om den könssegregerade arbets-marknaden.102

Samtalen och besöken åskådliggjorde lönediskriminering, men framför allt var de ett tecken på att det fanns en vilja till föränd-ring.103 Samtalen innebar att orättvisa förhållanden blev synliga och gav incitament till att förändra organisationerna. Jag vill sär-skilt understryka att samtalen om jämställdhetsplaner och löne-kartläggningar innebar att nya insikter gjordes som ledde till nya sätt att tänka om orsaker, nya rutiner, förändrade löneförhandlingar och ny praxis.

Motståndet artikuleras

Men det var inte bara applåder som hördes. Ett visst motstånd kunde märkas och kritik började riktas mot myndighetsutövningen och jämställdhetspolitiken. Kommuner, landsting och företag började motsätta sig jämställdhetsplaner, kvoteringar och lönekartläggningar.


En undersökning om kommuner i svensktalande områden i Fin-land visar att medan en del kommuner försökte driva ett aktivt jäm-ställdhetsarbete med ambitiösa jämställdhetsplaner och lönekart-läggningar, negligerade andra jämställdhetsarbetet. De ointresserade kommunerna använde sig av sex argumentationslinjer: allt i från myten om den redan jämställda kommunen till att det inte fanns något intresse att förändra förhållandena. Malin Gustavsson visar hur kommunernas motstånd inte artikulerades tillräckligt tydligt, i stället poängterades kritiken av jämställdhetsplanernas innehåll och utförande.104

Även den kvotering som infördes i lagen 1994 och utgjorde en del av jämställdhetsintegreringen i Finland kritiserades starkt.105 Bland kommunalpolitiker och -tjänstemän kanaliserades motståndet i två grupper, där den ena accepterade kvotering. Den andra grup-pen däremot kritiserade kvoteringslagen med ilska och frustration eftersom de ansåg att den försämrade kvaliteten på beslutsfattandet och därmed försvagade demokratin.106

Det tysta accepterandet kan också tolkas som att motståndet tog sig nya uttryck. I en studie över jämställdhetsimplementeringen i svenska kommuner framkom det passiva motståndet på olika sätt. Jämställdhetsfrågor hindrades från att komma upp på agendan, de möttes med tystnad, aktivt ointresse (mötesdeltagarna gjorde demonstrativt något annat, suckade, stönade, skramlade med kop-par, pratade och störde), ”glömdes bort”, eller formulerades så i en jämställdhetsplan att de inte påverkade verksamheten i övrigt. Det förekom också att man minskade på resurserna eller såg till att de som hanterade jämställdhetsfrågor förlorade i auktoritet och miss-tänkliggjordes.107

Jämställdhetsarbetet kunde också upplevas som att det ”förlorat sin själ” när det konkreta arbetet skulle utföras på ett neutralt sätt och med neutrala metoder, det vill säga när jämställdhetsintegre-ringsstrategin introducerades. Jämställdhetsarbete blev till något förpliktande formellt. De eldsjälar som tidigare hade tagit på sig att driva jämställdhetsarbete fasades ut till förmån för dem som blev mer eller mindre ålagda att arbeta med frågorna.108 Å ena sidan knöts jämställdhetskonsulter och -experter till organisationerna vilket gav jämställdhetsarbetet ökad tyngd och legitimitet. Å andra sidan blev


jämställdheten något som kunde göras till administrativa rutiner men dessa fick inte åsidosätta organisationens mål, vare sig det hand-lade om lönsamhet eller effektivitet. Därigenom neutraliserades jäm-ställdhetsfrågorna och blev till ett koncept för konsensus där frågan om makten inom organisationen reducerades.109

I Sverige ökade kritiken mot jämställdhetsplaner och lönekart-läggning från företagarnas håll under 2000-talet. Företagare ansåg att JämO lade en orimligt stor börda på dem och att ”pappersarbe-tet” tog för mycket tid i anspråk. Med rubriker som ”JämO dränker företagare i papper” framställdes JämO:s krav som orimliga.110 År 2006 inledde JämO sin miljongranskning av företag och det ledde till upprörda känslor. Den bistra slutsatsen av granskningen blev att bara 6 procent av företagen uppfyllde kraven på jämställdhet. I samma veva gjorde den statliga myndigheten Nutek en rapport över hur mycket det kostade företagen att årligen upprätta JämO:s jäm-ställdhetsplaner – en halv miljard kronor. Det var inga småpengar. Företagare och arbetsgivare fick nu i klartext reda på, inte bara att själva arbetet tog tid, utan också hur mycket det kostade dem i reda pengar. Tonläget var upprört – särskilt inför det förestående valet hösten 2006.111

Sexualiserat våld och nya diskrimineringsgrunder

I både Finland och Sverige fick jämställdhetsfrågorna en ny rikt-ning under 2000-talet då mäns våld mot kvinnor, samkönat våld och hedersrelaterat våld började diskuteras. Det hade tagit lång tid innan våld på allvar sågs som en del av jämställdhetsfrågan. Redan under krigen i forna Jugoslavien under det tidiga 1990-talet hade frågan om sexuellt våld mot kvinnor lyfts upp, och särskilt inom FN, CEDAW och EU uppmärksammades frågan alltmer. Flera fors-kare visar hur svårt det var för frågan om sexualiserat våld att vinna anklang i både Finland och Sverige, delvis för att den försköt ansva-ret för våldet till män som blev ifrågasatta som grupp, delvis för att det sexualiserade våldet lyftes fram som en politisk och demokra-tisk fråga. CEDAW kritiserade särskilt Finland för den höga graden av sexualiserat våld och hedersvåldet blev en konfliktfråga som skar rakt igenom alla feminismer.112


För att motsvara EU:s lagstiftning skärptes diskriminerings lagarna under 2000-talet med allt fler diskrimineringsgrunder, ofta relate-rade till olika identiteter, och begreppet sexualiserat våld fördes in. I Finland tillsattes en Minoritetsombudsman 2001 och flerfaldig dis-kriminering inkluderades 2008 och gällde särskilt romska kvinnor, kvinnor med funktionshinder och sexuella minoriteter.113 Tanken bakom de nya lagförslagen var att de som var särskilt utsatta var dis-kriminerade på olika grunder och inte enbart för att de var kvin-nor. Det intersektionella eller multipla perspektivet hade gjort sitt intåg. Däremot innehöll lagen inget om diskriminering på grund av fattigdom eller klass. En kommission tillsattes för att ta fram en ny jämlikhetslag som bättre skulle harmoniera med diskriminerings-förbudet.114 Jämställdhet som begrepp blev alltmer problematiskt: sättet att tänka i två binära könskategorier ansågs uteslutande.

Sverige hade till skillnad från Finland inrättat ett flertal olika dis-krimineringsombudsmän efter 1986 och stiftat nya diskriminerings-lagar.115 De nya ombudsmännen löste en del problem genom att allt fler diskrimineringsgrunder inkluderades, men samtidigt skapades nya problem när kategorier ställdes mot varandra.

CEDAW och EU ökade påtryckningarna att lagstiftningen i Fin-land och Sverige borde förändras i linje med den i EU. Nordiska rådet mer eller mindre krävde att de nordiska länderna utformade likartade institutioner och lagstiftning eftersom rådet ansåg att det annars blev svårare att driva gemensamma frågor i EU.116 JämO fick allt oftare ta itu med nya typer av ärenden som inte lät sig inrym-mas under gällande lagstiftning, såsom frågan om transpersoners rättsliga ställning. Kraven om likabehandling av olika minoriteter fördes också fram.117

I båda länderna aktualiserades frågan om en enda gemensam lag-stiftning och endast en diskrimineringsombudsman. Emellertid var JämO i både Finland och Sverige kritiska till att lägga ned myndighe-ten och slå ihop olika typer av diskriminering. ”Jämställdhet mellan könen har inget att göra med diskriminering av minoriteter”, skrev ombudsmannen i Finland.118 År 2007 avgick den svenska ombuds-mannen i protest när förslaget om sammanslagning blev antaget av en borgerlig regering.119 År 2009 inrättades den nya Diskrimine-ringsombudsmannen i Sverige.


I Finland löstes frågan om multipla diskrimineringar på ett annat sätt än i Sverige. Den 1 januari 2015 började en ny diskrimineringslag att gälla och den tidigare Minoritetsombudsmannen lades ned och i stället tillsattes en Diskrimineringsombudsman. Däremot bibehölls Jämställdhetsombudsmannen som en separat myndighet, men över-fördes från Social- och hälsovårdsministeriet till Justitieministeriet, där också Diskrimineringsombudsmannen verkade.120

Detta medförde en tyngdpunktsförskjutning i Finland och skyddet för mänskliga rättigheter stärktes, inte minst för att JämO nu har-moniserades med FN:s Parisprinciper (1993). Det innebar att myn-digheten fick en mer fristående ställning i förhållande till regeringen och att budgeten kontrollerades av riksdagen, inte regeringen. År 2012 inrättades dessutom ett Human Rights Centre (Människorätts-centret) för att ytterligare förstärka de mänskliga rättigheterna.121

Varför inlemmades inte finska JämO i Diskrimineringsombuds-mannen? En av anledningarna kan vara den politiska kultur som utvecklats under många år i Finland och som byggde på ett aktivt samarbete mellan kvinnoorganisationer, kvinnliga politiker och JämO. Sedan 1980-talet har riksdagskvinnor samarbetat över parti-gränserna och de engagerade sig starkt för att behålla JämO som separat myndighet. Utifrån de norska och svenska erfarenheterna var man orolig för att frågor om jämställdhet och könsdiskrimine-ring skulle reduceras i Finland om JämO avvecklades. De ansåg att en särskild myndighet behövdes för att lyfta fram dessa frågor och de var tillräckligt starka för att politiskt driva igenom detta.122 I Sve-rige däremot avstannade allt riksdagssamarbete över partigränserna med den borgerliga regeringen 2006. Tidigare hade samarbete över partigränser kunnat förändra utgången av en fråga.123

När den nya Diskrimineringsombudsmannen tillsattes i Sverige 2009 förändrades anmälningarna, och inte bara på grund av att anta-let diskrimineringsgrunder blev så många fler: etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, kön, könsidentitet och könsuttryck, föräld-raledighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och också ålder. Åren 2009–2015 inkom i genomsnitt cirka 2 000 anmälningar (inte individer) per år.124 En anmälan kunde gälla flera diskrimineringsgrunder. Något fler män än kvinnor anmälde (51 procent). 3–4 procent uppgav inte kön i sina anmälningar. De flesta


anmälningar gällde diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, därefter funktionsnedsättning och på tredje plats kön. På fjärde plats kom åldersdiskriminering. Diskriminering på grund av könsidenti-tet och könsuttryck låg genomgående på en relativt låg nivå, drygt 20 anmälningar per år, medan diskriminering på grund av sexuell läggning renderade mer än dubbelt så många anmälningar.125 De flesta anmälningar gällde arbetslivet.126

Våren 2016 beslutade regeringen i Finland att JämO skulle slås ihop med Diskrimineringsombudsmannen men de olika diskrimi-neringslagarna skulle behållas separata. Hösten 2016 avgick Jäm-ställdhetsombudsmannen.127 När jag intervjuade överinspektören vid jämställdhetsmannens byrå våren 2016 var han inställd på att alla de olika diskrimineringsgrunderna borde integreras. Han önskade framför allt få tillgång till de verktyg som en Diskrimineringsom-budsman har och som gör att man kan agera samfällt med övriga nordiska diskrimineringsombudsmän och driva ärenden rättsligt.128 Det är emellertid tveksamt om detta kommer att genomföras då regeringsbeslutet vilar på antagandet att lagen om jämställdhet mel-lan kvinnor och män inte ska ändras.129

Hösten 2016 deklarerade den svenska regeringen att den inrät-tar en helt ny myndighet med liknande koordinerande uppgifter som finska TASY: Jämställdhetsmyndigheten.130 Det kan ses som en misstroendeförklaring mot Diskrimineringsombudsmannen där jämställdhetsfrågorna kommit i skymundan.

Slutsatser

I detta kapitel har jag lyft fram jämställdhet och antidiskrimine-ring som exempel på hur begreppet demokrati får nya innebörder, praktiker och hur det inkluderar allt fler. Vilken jämställdhet har då JämO:s verksamhet lett fram till i Finland respektive Sverige? Jag har resonerat över hur jämställdhetsombudsmännen utfor-mades i Finland och Sverige och hur myndigheten alltmer kom att strömlinjeformas i en transnationell process med CEDAW och EU – särskilt gällande kvotering, jämställdhetsplaner och löne-kartläggning. Jag har fokuserat på ekonomiska och geopolitiska förändringar, med EU och CEDAW som starka aktörer, som på


olika sätt kom att bidra till hur ombudsmännens verksamhet för-ändrades efter 1995.

Denna förändring har skapat en teknokratisk, administrativ, for-mell och juristifierad jämställdhet. Med detta menar jag att det är genom olika tekniker som jämställdhet ska formuleras (statistik, kvo-ter och lönekartläggning), administrativ genom att den kan göras av vilken tjänsteman som helst, formell för att den handlar om vad som formellt har uppfyllts i en jämställdhetsplan (det som hamnar utanför finns inte) och slutligen juristifierad, för att jämställdhet (diskriminering) har blivit något som ska rättas till med lagar, rätts-processer, jurister eller ombud på ett ytterst formalistiskt sätt. Detta knyter an till diskussionen om den formella och reella jämställdhe-ten som den stora skiljelinjen i utformningen av jämställdhetspoli-tiken och hur diskursen om mänskliga rättigheter gällt individuella rättigheter. Å ena sidan har denna nya rättighetsdiskurs inneburit att demokratin har utvidgats och inkluderar allt fler, å andra sidan har frågor om maktrelationer, fattigdom och klass kommit i skym-undan och därigenom reducerat innebörden i begreppet demokrati.

Genom att det nyliberala tänkesättet slagit igenom med kraft har den tidigare kollektivt utformade jämställdhetsmodellen med sociala reformer och förhandlingar fått stryka på foten för en liberalt utfor-mad modell byggd på individuella rättigheter – och med ett starkare konfliktperspektiv. I Sverige har denna sistnämnda modell kommit att dominera efter 1995, medan Finland bibehållit bägge modellerna parallellt – åtminstone än så länge. Finska JämO har kunnat agera med bland annat jämställdhetsplaner men däremot inte fått driva några rättsliga processer.

Oavsett modeller måste man fråga på vilka sätt jämställdhets-arbetet gått framåt. I båda länderna har staten gjort aktiva åtgärder inte minst genom sociala reformer som barnomsorg och föräldra-försäkring. Men den nya individualiserade rättighetsdiskursen som tog form i Europa, och som i dag möts av allt starkare motstånd, innebar en paradox. Nyliberala idéer innebar att statens inflytande skulle reduceras och marknaden skulle tillåtas spela större roll. Vad som blir tydligt är att det är staten som går in och styr över både arbetsmarknad och individ på ett ganska hårt sätt – men på en allt-mer begränsad och uppdelad arbetsmarknad där papperslösa, svart


arbetskraft, tillfällighetsarbetare hos underentreprenörer, vikarier med flera hamnar utanför. Slutsatsen blir att varken en individuell rättighetsmodell eller ett kollektivt system har kunnat utmana tra-ditionella könsrelationer eller förändra lönesättningen.131

Detta leder vidare in på Jan-Werner Müllers och Nancy Frasers diskussioner om de nyliberala idéerna med en allt större kontrollap-parat och det motstånd detta väckt i både Finland och Sverige – och i andra länder. På så sätt har den politiska kulturen kommit att påverka hur jämställdhetsarbetet och myndigheterna har utformats. I både Finland och Sverige har staten fått en förändrad roll som pådrivare av jämställdhet. Identitetsfrågor har fått en större genomslagskraft för politisk mobilisering, och kvinnorörelser, politiker och stats-feminister har medverkat till detta. Identitetspolitiken skapar i sig nya konfliktytor när identiteter ställs mot varandra – ibland på ett oförsonligt sätt.132 Det finns stor risk för att diskrimineringslagen ökar konfliktytorna vilket kan leda till ökad polarisering i samhäl-let. Med Susanne Franssons och Eberhard Stübers ord: ”Införandet av diskrimineringsförbud inom helt nya samhällsområden har för-stärkt individ- och konfliktperspektivet.”133


Noter

1 Handlingar (YC 1995), Jämställdhetsombudsmannens arkiv, SRA. Av etiska skäl och sekretessbestämmelser kan jag inte redovisa källmaterialet närmare.

2 I första hand skulle anmälare vända sig till sin fackförening, som utredde ärendet. De som inte var med i en fackförening anmälde direkt till Jämställd-hetsombudsmannen (JämO), som då utredde. De som var missnöjda med fackföreningens beslut kunde gå vidare till JämO. Fackföreningar fick således karaktären av en myndighet.

3 Handlingar (YC 1995), Jämställdhetsombudsmannens arkiv, SRA.4 Donnelly, International Human Rights; Hunt, Inventing Human Rights.5 Roth, Vad är mänskliga rättigheter? 6 Müller, Contesting Democracy, s. 236.7 Fraser, ”Feminism, Capitalism and the Cunning of History”, s. 107–109.8 Fraser, ”Feminism, Capitalism and the Cunning of History”, s. 112–113.9 Bergqvist, Olsson Blandy & Sainsbury, ”Swedish State Feminism”, s. 242.10 Outshoorn & Kantola, ”Assessing Changes in State Feminism over the Last

Decade”, s. 272 f.11 Krizsan, Skjeie & Squires, Institutionalizing Intersectionality; Tollin, Sida vid

sida; Kantola, Gender and the European Union; Holli & Kantola, ”State Femi-nism Finnish Style”.

12 Rönnbäck, Politikens genusgränser, s. 11; Wikander, Feminism, familj och medborgarskap, s. 14–15; Manns, Den sanna frigörelsen, s. 206–211; Mickwitz, ”Pionjärtiden och rösträtten”, s. 12–13.

13 Melby et al., Inte ett ord om kärlek, s. 9–14.14 Melby et al., Inte ett ord om kärlek, s. 17. I Norge och Danmark infördes rösträt-

ten 1913 och äktenskapslagarna i Norge 1918/1927 och i Danmark 1922/1925.15 Melby et al., Inte ett ord om kärlek, s. 14–19.16 Melby et al., Inte ett ord om kärlek, s. 23, 183, 185–186.17 Melby et al., Inte ett ord om kärlek, s. 189.18 Melby et al., Inte ett ord om kärlek, s. 13–14.19 Melby et al., Inte ett ord om kärlek, s. 82–83; Lähteenmäki, Mahdollisuuksien

aika, s. 341–343; Mickwitz, ”Pionjärtiden och rösträtten”, s. 14–21.20 Östberg, Efter rösträtten, s. 200–203.21 Björk, Att förhandla sitt medborgarskap, s. 297–301.22 Pylkkänen, Trapped in Equality, s. 139; Lähteenmäki, Mahdollisuuksien aika,

s. 343–347; Frangeur, Yrkeskvinna eller makens tjänarinna?; Frangeur, ”30-talets kvinnorörelser och dagens”; Mickwitz, ”1960-talet i blixtbelysning”, s. 30.

23 Olsson, Kön i förändring, s. 39–43; Blomberg & Niskanen (red.), Arbete & jämställdhet, s. 7.

24 Olsson, Kön i förändring, kapitel 1; Florin & Nilsson, ”Något som liknar en oblodig revolution …”, s. 53; Mickwitz, Nordgren & von Essen (red.), 100 år av jämställdhet?, s. 36–38.

25 Bergman, The Politics of Feminism, s. 134–137; Florin & Nilsson, ”Något som lik-nar en oblodig revolution …”, s. 50–56; Mickwitz, Nordgren & von Essen (red.), 100 år av jämställdhet?, s. 36–40, 50.


26 Pylkkänen, Trapped in Equality, s. 126; Bergman, The Politics of Feminism, s. 138–140; Florin & Nilsson, ”Något som liknar en oblodig revolution …”.

27 Bergman, The Politics of Feminism, s. 144–153; Elgan, Att ge sig själv makt, s. 62; Isaksson, Kvinnokamp, s. 44–49; Schmitz, Systerskap som politisk handling.

28 Elgan, Att ge sig själv makt, s. 139–142.29 Bergman, The Politics of Feminism, s. 138–139; Florin & Nilsson, ”Något som liknar

en oblodig revolution …”, s. 74; Mickwitz, Nordgren & von Essen (red.), 100 år av jämställdhet?, s. 106.

30 Pylkkänen, Trapped in Equality, s. 128–129; Lindvert, Feminism som politik, s. 67, 225; Bergqvist, Kuusipalo & Styrkarsdottir, ”The debate on childcare policies”, s. 145–146.

31 Bergqvist, Kuusipalo & Styrkarsdottir, ”The debate on childcare policies”, s. 145–151.32 Bergqvist, Kuusipalo & Styrkarsdottir, ”The debate on childcare policies”, s. 145–151.33 Stanfors, Mellan arbete och familj, s. 98–102.34 Nyberg, ”Hur gick det sen?”, s. 164–165.35 Ds 2015:19 (Departementsskrivelse), Det kommunala vårdnadsbidraget

av skaffas; SFS 2015:757, Lag om upphävandet av lagen om kommunalt vårdnads-bidrag; Nyberg, ”Hur gick det sen?”, s. 218–221.

36 Haataja & Nyberg, ”Tvåförsörjarmodellen i Finland och Sverige”, s. 199–216.37 Nordic Gender Equality in Figures 2015, Nordiska ministerrådet ANP 2015:733,

s. 11, www.norden.org/sv/publikationer.38 Haataja & Nyberg, ”Tvåförsörjarmodellen i Finland och Sverige”, s. 199–216.39 Regeringens proposition (Sverige) 2014/15:147, Det kommunala vårdnads-

bidraget avskaffas.40 Pylkkänen, Trapped in Equality, s. 148; Haataja & Nyberg, ”Tvåförsörjar modellen

i Finland och Sverige”, s. 202. 41 Årsrapport 2006, Jämställdhetsombudsmannens arkiv (Finland), s. 3–4.42 Salmi & Lammi-Taskula, ”Policy goals and obstacles for fathers’ parental leave in

Finland”, s. 313–315.43 Salmi & Lammi-Taskula, ”Policy goals and obstacles for fathers’ parental leave in

Finland”, s. 318–320.44 Nyberg, ”Hur gick det sen?”, s. 164.45 Klinth, ”Den svenska pappapolitiken i historisk belysning”, s. 252–254.46 Nordic Gender Equality in Figures, Nordiska ministerrådet ANP 2015:733, s. 11,

www.norden.org/sv/publikationer.47 SFS 2015:760, Lag om ändring av föräldraledighetslagen; Strandhäll, ”Anpassa

föräldraförsäkringen till det moderna arbetslivet”.48 Duvander & Lammi-Taskula, ”Föräldraledighet”, s. 29–62.49 Fransson & Stüber, Diskrimineringslagen, s. 28–29; Pylkkänen, Trapped in

Equality, s. 126–127; Xu, Sex discrimination in the Swedish labor market, s. 31; NIKK, Finland, www.nikk.no/fakta/land/finland.

50 Hirdman, Vad bör göras?, s. 30–39; Hugemark & Roman, Nya problem, nya lös-ningar, s. 22; Schöpp-Schilling & Flinterman (eds.), The Circle of Empowerment, s. 11; Näslund, I en värld av män, s. 102–106; NIKK, Finland, www.nikk.no/fakta/land/finland.

51 SOU 1975:58, Målet är jämställdhet, s. 79–81; Freeman, Chinkin & Rudolf, The UN Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women, s. 6–7.

http://www.nikk.no/fakta/land/finland




52 Annan, ”Message on CEDAW’s Twenty-Fifth Anniversary”, s. 1.53 Freeman, Chinkin & Rudolf, The UN Convention on the Elimination of All

Forms of Discrimination against Women, s. 6.54 Squires, The new politics of gender equality, s. 1–19.55 Jämställdhetsombudsmannens verksamhet åren 1995–2000, Jämställdhets-

ombudsmannens arkiv (Finland), s. 15; Gertrud Åström, ordförande för Sveriges Kvinnolobby i en paneldebatt under konferensen Global Gender Equality Politics, Stockholm september 2013.

56 Nousiainen & Pentikäinen, ”Rise and fall of the CEDAW in Finland”, s. 565–569.

57 Intervju med Jämställdhetsombudsman Pirkko Mäkinen, JämO (Finland), 28.4.2016.

58 Hugemark & Roman, Nya problem, nya lösningar.59 Blomberg, Det går an, kapitel 2.60 Nousiainen & Pentikäinen, ”Rise and fall of the CEDAW in Finland”,

s. 570–571; Pylkkänen, Trapped in Equality, s. 143; Mäkinen, ”The Finnish Act on Equality”, s. 330–331. Också i Danmark var motståndet hårt och där tillsattes aldrig någon Jämställdhetsombudsman.

61 Statsrådets redogörelse om jämställdheten mellan kvinnor och män, Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 2010:9, s. 77–78; Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män (8.8.1986/609).

62 Pylkkänen, Trapped in Equality, s. 174–176; Lerwall, Könsdiskriminering, s. 74–77. Samma linjer finns inom positiv särbehandling, se Åsard & Runblom (red.), Positiv särbehandling i Sverige och USA, s. 15.

63 Nummijärvi, ”The implementation of the equal pay principle and gendered pay structures”, s. 77–80.

64 Finland: 1–2 §, Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män (8.8.1986/609); Sverige: 1 §, SFS 1979:1118, Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet.

65 Nousiainen & Pentikäinen, ”Rise and fall of the CEDAW in Finland”, s. 571–572; Jämställdhetsombudsmannens verksamhet åren 1995–2000, Jäm-ställdhetsombudsmannens arkiv (Finland), s. 17.

66 Olsson Blandy, The Europeanisation of Gender Equality, s. 75–105.67 SOU 2006:022, En sammanhållen diskrimineringslagstiftning, s. 399.68 Kantola, Gender and the European Union, s. 12–19.69 Blomberg, Det går an, kapitel 4. De norska förhållandena och bedömningarna

var likartade som de svenska, se Teigen, ”Documenting discrimination”, s. 91–105.

70 Blomberg, Det går an, kapitel 4.71 Blomberg, Det går an, bilaga tabell 2, s. 198; Årsrapport 2002, Jämställdhetsom-

budsmannens arkiv (Finland), s. 58; Årsredovisningar 1980–2008, Jämställd-hetsombudsmannens arkiv, SRA; Jämställdhetsombudsmannens verksamhet åren 1995–2000, Jämställdhetsombudsmannens arkiv (Finland), s. 17; Jäm-ställdhetslagens första år. Jämställdhetsombudsmannens ställningstaganden och utlåtanden i årsberättelserna från åren 1987–1990, Jämställdhetsombudsman-nens arkiv (Finland); Statsrådets redogörelse om jämställdheten mellan kvinnor och män, Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 2010:9.


72 Blomberg, Det går an, kapitel 3–4.73 Teigen, ”Documenting discrimination”, s. 91–105.74 Sennett, Den nya kapitalismens kultur, s. 12–13, 34–36, 42–44, 70; Sennett, När

karaktären krackelerar, kapitel 1, s. 69–74, 127–130, 146.75 Roth, Vad är mänskliga rättigheter?, s. 54.76 Här kan det vara läge att inflika att JämO:s ombudsmän var oerhört missnöjda

med Arbetsdomstolens tolkning av lagen och kontinuerligt arbetade för för-ändring av lagstiftningen.

77 Blomberg, Det går an, s. 98–105; Teigen, ”Documenting discrimination”.78 Årsredovisningar 1980–2008, Jämställdhetsombudsmannens arkiv, SRA;

Jämställdhetsombudsmannens verksamhet 1995–2000, Jämställdhetsombuds-mannens arkiv (Finland), s. 17; Jämställdhetslagens första år. Jämställdhets-ombudsmannens ställningstaganden och utlåtanden i årsberättelserna från åren 1987–1990, Jämställdhetsombudsmannens arkiv (Finland); Statsrådets redogörelse om jämställdheten mellan kvinnor och män, Social- och hälsovårds-ministeriets publikationer 2010:9.

79 Intervjuer med Jämställdhetsombudsman Pirkko Mäkinen och överinspektör Miko Lempinen, JämO (Finland), 28.4.2016; Pylkkänen, Trapped in Equality, s. 175; Nummijärvi, ”The implementation of the equal pay principle and gende-red pay structures”, s. 88–91.

80 Nummijärvi, ”The implementation of the equal pay principle and gendered pay structures”, s. 90.

81 Nummijärvi, ”The implementation of the equal pay principle and gendered pay structures”, s. 87–88.

82 Intervjuer med Jämställdhetsombudsman Pirkko Mäkinen och överinspektör Miko Lempinen, JämO (Finland),28.4.2016.

83 Pylkkänen, Trapped in Equality, s. 175.84 Nummijärvi, ”The implementation of the equal pay principle and gendered

pay structures”, s. 92–93.85 Meinander, Finlands historia, s. 297–299; Schön, En modern svensk ekonomisk

historia, s. 477, 490–93, 495, 503, 506–507.86 Nevalainen, Virastosta liikeyritys, s. 304–316; Hirvonen, Habitus and Care,

s. 15–16; Eräsaari, ”Sosiaalityö ja New Public Management”, s. 11–16; Julkunen, Suunnanmuutos; Julkunen, Kuka vastaa?; Waldemarson, Mellan individ och kollektiv, s. 272–276; Ekdahl, Välfärdssamhällets spegel, s. 195–206.

87 Eräsaari, ”Sosiaalityö ja New Public Management”, s. 11–16; Hugemark & Roman, Nya problem, nya lösningar, särskilt kapitel 7.

88 Nevalainen, Virastosta liikeyritys, s. 304–316; Ivarsson Westerberg, ”New Public Management och den offentliga sektorn”, s. 85–119; Eräsaari, ”Sosiaalityö ja New Public Management”, s. 11–16.

89 Fransson & Stüber, Diskrimineringslagen, s. 39; Pylkkänen, Trapped in Equality, s. 165, 179–180; JämO:s ”Testamente”2008, Diskrimineringsombudsmannen (Sverige), s. 6; Nummijärvi, ”The implementation of the equal pay principle and gendered pay structures”, s. 91–92.

90 Finland: Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män (8.8.1986/609); Blom-berg, Det går an, kapitel 6.

91 Pylkkänen, Trapped in Equality, s. 179; 10, 11, 13 §, SFS 1991:433, Jämställd-


hetslag; Jämställdhetsombudsmannen (Sverige), JämO:s handbok om aktivt jämställdhets arbete; Verksamhetsberättelser/årsredovisningar 1995–2008, Jämställdhets ombudsmannens arkiv, SRA.

92 Kantola & Squires, ”From state feminism to market feminism?”; Jämställdhets-ombudsmannen (Sverige), JämO:s handbok om aktivt jämställdhetsarbete, s. 6.

93 Jämställdhetsombudsmannen (Sverige), JämO:s handbok om aktivt jämställd-hetsarbete, s. 6. Handboken från 1999 användes också i Finland.

94 Elomäki, ”The economic case for gender equality in the European Union, s. 288–302; Wottle & Blomberg, ”Feminism och jämställdhet i en nyliberal kontext 1990–2010”, s. 97–116.

95 Kantola & Squires, ”From state feminism to market feminism?”, s. 387–389.96 Årsrapport 2002, Jämställdhetsombudsmannens arkiv (Finland), s. 58; Jäm-

ställdhetsombudsmannens verksamhet 1995–2000, Jämställdhetsombudsman-nens arkiv (Finland), s. 8.

97 Jämställdhetsombudsmannen (Sverige), JämO:s handbok om aktivt jämställd-hetsarbete, s. 9–15.

98 Jämställdhetsombudsmannen (Sverige), JämO:s handbok om aktivt jämställd-hetsarbete, kapitel ”Att göra en jämställdhetsplan”.

99 Årsrapport 2002, Jämställdhetsombudsmannens arkiv (Finland), s. 58; Jäm-ställdhetsombudsmannens verksamhet 1995–2000, Jämställdhetsombudsman-nens arkiv (Finland), s. 8; Blomberg, Det går an, kapitel 6.

100 Årsrapport 2003, Jämställdhetsombudsmannens arkiv (Finland), s. 32.101 Årsrapport 2007, Jämställdhetsombudsmannens arkiv (Finland), s. 6–8; 2008,

s. 8–9. 102 Årsrapport 2007, Jämställdhetsombudsmannens arkiv (Finland), s. 6–8.

Se också årsrapporten från 2008, s. 8–9.103 Årsrapport 2008, Jämställdhetsombudsmannens arkiv (Finland), s. 10–11.104 Gustavsson, ”En plan för jämställdhet borde kanske utarbetas, men förekommer

det ett behov?”, s. 88–90.105 Holli, Luhtakallio & Raevaara, ”Quota trouble”, s. 169–193.106 Holli, Luhtakallio & Raevaara, ”Quota trouble”, s. 176–177.107 Pincus, The Politics of Gender Equality; Pincus, Manligt motstånd och ambiva-

lens till jämställdhetsreformer. 108 Angervall, Jämställdhetsarbetets pedagogik, s. 101–106.109 Angervall, Jämställdhetsarbetets pedagogik, s. 120–133, 207.110 Fri Köpenskap 15.5.2003, http://fri-kopenskap.se.111 Aktuellt i media 31.10.2006–3.11.2006, Jämställdhetsombudsmannens arkiv,

SRA.112 Hirdman, Vad bör göras?, s. 111–112; Nousiainen & Pentikäinen, ”Rise and

fall of the CEDAW in Finland”, s. 582–584; Gender Equality Barometer 2012, Finnish Ministry of Social Affairs and Health, Publications 2013:7; Pylkkänen, Trapped in Equality, s. 165, 177–182, 183–184; ”National Report Gender Violence in Finland. From the perspective of women”, Gender Violence Effects Indica-tors, European Institute for Gender Equality, Daphne Project, http://www.surt.org/gvei/docs/national_report_finland_def.pdf, u.å., troligen 2008; Edvards, Förbjuden handling, kapitel 5–6; Wendt Höjer, Rädslans politik.

113 Minoritetsombudsmannen verkade åren 2001–2014.

358

114 Årsrapport 2008, Jämställdhetsombudsmannens arkiv (Finland), s. 5; Pylkkänen, Trapped in Equality, s. 237–247.

115 Diskrimineringsombudsmannen verkade åren 1986–2008, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning 1999–2008 och Handi-kappombudsmannen 2003–2008.

116 Intervju med Carita Peltonen, Nordiska rådet, 24.9.2012.117 Årsrapport 2007, Jämställdhetsombudsmannens arkiv (Finland), s. 5.118 Årsrapport 2007, Jämställdhetsombudsmannens arkiv (Finland), s. 5.119 Årsredovisning 2008, Jämställdhetsombudsmannens arkiv, SRA.120 Justitieministeriet (Finland), http://www.oikeusministerio.fi/sv/index/aktu-

ellt/tiedotteet/2014/09/tasa-arvovaltuutettulapsiasiavaltuutettujayhdenver-taisuusvaltuutettuoikeusministerionhallinnonalalle.html.

121 Intervju med Jämställdhetsombudsman Pirkko Mäkinen, JämO (Finland), 28.4.2016; Human Rights Centre, http://www.ihmisoikeuskeskus.fi/in-english/who-we-are/human-rights-centre/.

122 Intervju med Jämställdhetsombudsman Pirkko Mäkinen, JämO (Finland), 28.4.2016; Nousianen & Pentikäinen, ”Rise and fall of the CEDAW in Finland”, s. 570–571, 580–581.

123 Samtal mellan jämställdhetsminister Maria Arnholm och f.d. jämställdhets-minister Margareta Winberg i Linköping 8.3.2013.

124 Uppgifterna är inte riktigt tillförlitliga bland annat beroende på att Diskrimi-neringsombudsmannen värderar om vissa anmälningar i efterskott. År 2015 respektive 2013 anges antalet anmälningar antingen till 1 795 respektive 2 346. Detta är svårförklarligt och kräver en mer ingående analys än vad jag kan göra här.

125 Årsredovisning 2011, Diskrimineringsombudsmannen (Sverige), s. 16–17; 2013, s. 14–15; 2015, s. 43, 47.

126 Tillsynsverksamhet i siffror 2015, Diskrimineringsombudsmannen (Sverige).127 Intervju med Jämställdhetsombudsman Pirkko Mäkinen, JämO (Finland),

28.4.2016. Hon annonserade redan då att hon skulle avgå – före beslutet om sammanslagning, se Justitieministeriet, Yhdenvertaisuus – ja tasa-arvoval-tuutettujen yhdistäminen, arviomuistio, 30.5.2016, http://oikeusministerio.fi/material/attachments/om/valmisteilla/kehittamishankkeet/6iAG1Cvm5/YV_TV_OM_arviomuistio.pdf.

128 Intervju med överinspektör Miko Lempinen, JämO (Finland), 28.4.2016.129 Justitieministeriet, Yhdenvertaisuus-ja tasa-arvovaltuutettujen yhdistäminen,

arviomuistio, s. 3, http://oikeusministerio.fi/material/attachments/om/val-misteilla/kehittamishankkeet/6iAG1Cvm5/YV_TV_OM_arviomuistio.pdf.

130 Ekot P1, Sveriges Radio, 15.9.2016; Regeringskansliet (Sverige),”Regeringen avser att inrätta en ny jämställdhetsmyndighet”, http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/09/regeringen-avser-att-inratta-en-jamstalldhets-myndighet/.

131 Salmi & Taskula, ”Policy goals and obstacles for fathers’ parental leave in Finland”, s. 318–320.

132 Jag tänker här på några fall i Sverige där en del muslimska män inte skakar hand med kvinnor.

133 Fransson & Stüber, Diskrimineringslagen, s. 51.

http://www.oikeusministerio.fi/sv/index/aktuellt/tiedotteet/2014/09/tasa-arvovaltuutettulapsiasiavaltuutettujayhdenvertaisuusvaltuutettuoikeusministerionhallinnonalalle.html



http://www.ihmisoikeuskeskus.fi/in-english/who-we-are/human-rights-centre/


http://oikeusministerio.fi/material/attachments/om/valmisteilla/kehittamishankkeet/6iAG1Cvm5/YV_TV_OM_arviomuistio.pdf



http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/09/regeringen-avser-att-inratta-en-jamstalldhetsmyndighet/



359

ANU KOIVUNEN

Bortom nationella medieoffentligheter? Mediepolitik och demokratins framtid

Enligt historikern Benedict Anderson (1936–2015) är den moderna europeiska nationalismens historia starkt sammanbunden med medie historia. I sin berömda studie från 1983, Den föreställda gemen-skapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning, dri-ver han tesen att nationer i 1700-talets Västeuropa blev tänkbara och betydelsebärande tack vare romanen och tidningen som nya kulturella former. Det revolutionära var att romanen och tidningen ändrade tidsuppfattningen, skiljde åt kosmologi och historia, och avbildade samtidighet som ”handlingar som utförs under samma av klocka och almanacka uppmätta tid men av aktörer som till stor del kan vara omedvetna om varandra”. På samma sätt som romanen beskriver karaktärer som kanske aldrig möter varandra men som i läsarens medvetande är sammanbundna, gestaltas på dagstidningens sidor en värld där olika nyhetshändelser i läsarnas medvetande fram-besvärjer en ”sociologisk organism” eller en ”föreställd gemenskap”.1

I sin banbrytande bok studerar Anderson nationalism som ”nationlighet” – en kulturell form lik släktskap eller religion – i stället för att se den som jämförbar med idétraditioner som liberalism eller fascism. Att diskutera begreppet nation som en föreställd gemenskap och kulturell form innebär emellertid inte en nedvärdering av nation-lighetens betydelse. Tvärtom framhävs hur teknologi (boktryck), ekonomi (kapitalism), kultur (roman, dagstidning) och samhälls-


form (nation) hänger samman. Andersons syn på såväl nationalism som dagstidningar är materialistisk: ”Kapitalismens och trycktek-nologins sammanfall i det mänskliga språkets ödesdigra mångfald skapade möjlighet för en ny form av föreställd gemenskap, som i sin grundläggande morfologi bäddade för den moderna nationen.”2

Dagstidningens betydelse för nationligheten grundade sig länge på det Anderson kallar för en ”märkvärdig massceremoni”: ”den näs-tan exakt samtidiga konsumtionen (’föreställandet’) av tidningen-som-fiktion.” Han påpekar att dagstidningar konsumerats vid så precisa tidpunkter att filosofen Hegel ansåg att för den moderna människan ersatte tidningar morgonbönen. I Andersons beskriv-ning framstår tidningsläsning som exemplariskt deltagande i natio-nen som föreställd gemenskap:

Men varje kommunikant är väl medveten om att den ceremoni han ut -övar samtidigt upprepas av tusentals (eller miljontals) andra vars exis-tens han är säker på men vars identitet han inte har minsta aning om … Kan man tänka sig en mer levande symbol för den sekulariserade, histo-riskt tidsbestämda föreställda gemenskapen? På samma gång försäkras tidningsläsaren, som iakttar hur exakta kopior av samma tidning kon-sumeras i tunnelbanan, i frisersalongen eller i bostadskvarteret, oupp-hörligt om att den föreställda världen är tydligt rotad i vardagslivet.3

Med etermediernas frammarsch under 1900-talet etablerade sig broadcasting som en ny kulturell form för nationlighet, och radio och tv blev centrala teknologier för sociala och kulturella fantasier (imagination), som skapar ett imaginärt men likväl politiskt effek-tivt ”vi”.4 Medan dagstidningar och morgonläsning behöll sin status blev broadcasting, som var av nationalstater reglerad masskommu-nikation, den sociala och kulturella teknologi som bäddade för det som Eric Hobsbawm och Tony Judt beskriver som den västeuropei-ska nationalstatens guldålder.5 Under åren med en eller ett fåtal tv-kanaler, som John Ellis benämnt ”knapphetens tid” (era of scarcity), skapade tv-tablån ”ett privatliv för nationen”, en bokstavlig samtidig-het i andersonsk bemärkelse. Medborgarna sitter i sina hem framför radio- och tv-apparater, med en upplevelse av att delta i en nationell gemenskap i realtid.6

Bortom nationella medieoffentligheter? 361

Under 1900-talet tog broadcasting – masskommunikation – som teknologi och som public service i synnerhet, en central roll som nationalstatens agent: radio och tv ”i allmänhetens tjänst” länkade samman den imaginära nationella gemenskapen med statliga struk-turer och politiska system.7 Med den avreglering som i många euro-peiska länder började på 1970-talet, men som i Sverige och Finland tog fart först på 1980-talet, avvecklades emellertid nationella medie-monopol och -duopol. Tv- och radioutbudet ökade och diversifie-rades, och med John Ellis svepande termer ersattes knapphetens tid med tillgänglighetens (availability) eller överflödets (abundance) epoker. I Sverige beskrivs radions och televisionens historia som ”kampen om monopolet”, där politiska och kommersiella krafter återkommande förhandlar om sina intressen och rör sig från samför-stånd (1925–1956) via ifrågasättandeperioden (1956–1977) och upp-lösningsperioden (1977–1987) till mångkanalsperioden (1987–1997).8 I Finland handlar berättelsen om Yleisradio/Rundradion (Yle)9 om hur bolaget startade såväl radio- som tv-verksamhet i samarbete med kommersiella aktörer, 1926 respektive 1957. Från 1964 till 1993 rådde en ömsesidigt gynnsam symbios mellan det licensfinansierade public service-bolaget Yle och det kommersiella tv-bolaget Reklam-tv (MTV), som fram till 1986 tillsammans hade monopolställning på tv-kanaler. Efter att MTV fick sin egen kanal förvandlades sam-varon till en konkurrenssituation.10

Massmedialt konstruerade nationella gemenskaper har förvisso aldrig varit hermetiska eller omfattat alla – ”enhetskulturer” är kraft-fulla politiska fantasier, men alltid relativa och utmanade av mot-offentligheter. Medielandskapets fragmentisering och globalisering innebär emellertid att på 2010-talet är 1900-talets idé om ett gemen-samt nationellt privatliv ett minne blott. Stora mediehändelser – idrottsevenemang, nationella valdagar, Eurovision Song Contest och andra tävlingsprogram, kungliga bröllop i Sverige, självständighets-dagens slottsbal i Finland, exceptionella nyheter och livehändelser av olika slag – skapar förvisso en tillfällig nationell masspublik och en känslogemenskap med högt deltagande i olika åldrar, men de är att betrakta som avbrott i den i övrigt alltmer fragmenterade medie-vardagen.11 Linjär tv lever vidare som massmedium, med 66 procent av svenskarna (155 minuter/dag) och 72 procent av finländarna (179


minuter/dag) som tittar dagligen, men samtidigt blir mediekonsum-tionen alltmer nischad med ålder och generationstillhörighet som en tydlig skiljelinje i medieanvändningen. Äldre tittar mer på linjär tv – genomsnittsåldern för den som tittar på kvällsnyhetssändningar är över 60 – medan ungdomar och unga vuxna ser mer på online-tv och streamar (1–1,5 timme/ dag).12

Upplagorna för dagstidningar dalar i alla nordiska länder: åren 2005–2014 tappade svenska dagstidningar 30 procent av sin upp-laga, och hälften av de svenska dagstidningarna gick på minus.13 I Finland minskade dagstidningarnas totala upplaga med 11 pro-cent mellan åren 2012 och 2014.14 Personer under 55 år läser nyhe-ter främst på webben, och över hälften av denna nyhetsanvändning skedde 2015 på mobila enheter.15 Mest använder såväl finländarna som svenskarna de stora globala webbtjänsterna, Google, YouTube och Facebook, men också de inhemska kvällstidningarnas (Afton-bladet, Ilta-Sanomat, Iltalehti) webbplatser och appar.16 Två av tre svenskar i åldern 26–55 använder internet varje dag för att ta del av nyheter, och internet har blivit den i genomsnitt viktigaste nyhets-källan för hela befolkningen, inte bara för de unga. Sociala medier är allt viktigare som nyhets källor: för unga mellan 16 och 25 är Face-book en viktigare nyhetskälla än tv, radio och dagstidningar eller internet.17 Alla under 25 år använder YouTube och en stor majoritet av dem gör det dagligen.

Förändringarna i medievanorna är snabbast bland yngre: mellan åren 2011 och 2015 rörde sig den generation som de så kallade SOM-undersökningarna kallar ”dotnets” (födda 1977–1995) bort från tradi-tionella nyhetsmedier samtidigt som deras internetanvändning blev mobil.18 I Sverige diskuteras även fenomenet ”nyhetsundvikarna”: enligt Nordicoms Mediebarometer 2013 valde sex av tio svenskar bort tv-kanalernas nyhetsprogram, och fyra av tio läste ingen mor-gontidning, vare sig på papper eller på nätet.19 År 2016 dominera-des svenska medier av nyheter om lokajournalistikens kris och om stora mediehus med grava ekonomiska svårigheter.20

Siffror och statistik gällande förändringar i medielandskapet föråldras snabbt, de är ofta sinsemellan ojämförbara och delvis att betrakta som branschinformation och PR-material.21 Därutöver väcker de olika mätmetoderna frågor om pålitlighet och relevans.


Brasklapparna till trots är den övergripande bilden emellertid sam-stämmig. För det första befinner sig medierna i en institutionell kris: såväl medie produktion, distribution som reception förändras och följ-derna är drastiska för både etablerade medier och för idéerna om en gemensam samhälls- och kulturoffentlighet.22 För det andra är det allt svårare att identifiera de nationella medieoffentligheterna som – uttalat eller outtalat – finns inbakade i förståelsen av demokratier och med-borgarsamhällen. I Finland och Sverige utgår alla diskussioner om demokrati från ett givet antagande om ett delat rum eller en gemen-sam sfär där information sprids, makthavare granskas, samhälleliga frågor avhandlas och olika, ofta motsatta åsikter, bryts mot varandra och medborgarskap utövas genom deltagande.23 Premissen omfat-tas av såväl de ”smala” som de ”breda” definitionerna av demokrati: det finns en gemensam uppfattning om offentlighet som ett delat rum, oberoende av om demokrati uppfattas som ett institutionellt arrangemang av fria, återkommande val där makthavarna ställs till svars (valdemokrati, konkurrensdemokrati) eller som värdegrund och strävan mot folkligt deltagande, intresse och engagemang vid sidan av fria, rättvisa val (deltagardemokratin, samtalsdemokratin).24

Både demokrati- och offentlighetsteorier konceptualiserar den moderna offentligheten inom nationella ramar,25 men i dag – i ett landskap som av mediebranschen gjorts alltmer fragmentiserat och individualiserat – ställs frågan om den bärande idén alls gäller längre. Är den adekvat eller relevant – vad består den nationella medie-offentligheten av, var går dess gränser, vilka deltar och vad har den för roll och effekt?26 Enligt Hannu Nieminen är offentlighet som politiskt begrepp förankrad i nationalstatens historia. Han beskri-ver ”nationell offentlighet” som ”ett för moderna stater karakteris-tiskt verktyg och form för kulturell och politisk integration”.27 Även om medier förvisso inte kan reduceras till sin demokratifunktion, eller etiketteras enbart som nationell teknologi, har den medierade offentligheten historiskt sett varit en viktig ram för en delad verk-lighetsbild samt för samhörighet och tillit olika medborgare emel-lan. Det är därför som Manuel Castells skriver om ”den nationella offentlighetens kris” som en av globaliseringens effekter, en kris i förhållandet mellan medborgarsamhället och staten som är demo-kratins grundsten.28


I detta kapitel studeras frågan om den nationella offentlighetens – och därmed den nationella politiska kulturens, en av demokratins centrala drivkrafters – framtid utgående från de samtida mediepoli-tiska utredningarna och debatterna i Finland och Sverige. Medierna i de båda länderna befinner sig mitt i en digitaliseringsprocess som har genomgripande effekter för branschen: för såväl produktion, dist-ribution och medieanvändning som för förståelsen av vad media är. Mediepolitiska utredningar och debatter analyseras och tolkas som de nationella politiska kulturernas svar – utifrån sina specifika tra-ditioner – på medielandskapets förändringar och framtidsvisioner.

I det följande kartläggs först hur utredningarna och debatterna i respektive land analyserar medielandskapet, dess framtid samt nationalstatens och mediepolitikens roll i detta sammanhang. Där-efter följer ett avsnitt om vilka konsekvenser de pågående föränd-ringarna och framtidsscenarierna har för medborgarsamhället och demokratin. Avslutningsvis diskuteras nationalstatens roll i medie-politiken, närmare bestämt huruvida förändringarna påverkar den mediemodell av ”demokratisk korporatism” som Daniel C. Hallin och Paolo Mancini tillskrivit de nordiska länderna. Vid sidan av Tyskland, Schweiz och Nederländerna representerar de nordiska länderna, enligt Hallin och Mancini, en modell som känneteck-nas av högkvalitativ press med stor räckvidd, journalistisk profes-sionalism samt medial mångfald och pluralism. Modellen vilar på allmänhetens stora intresse för offentlighet och politik samt på olika samhällsgruppers och partiers strävan efter konsensus och det ”allmänt goda”. Staten ses som en garant för, inte ett hot mot, offentligheten.29 En del forskare beskriver den nordiska medie-modellen som ett system i sig: privatägd press med en historiskt sett stor läsekrets, en jäm förelsevis sen avreglering av kommer-siell radio och tv, public service-radio och -tv med jämförelsevis stora publiksiffror samt en reglering av mediemarknaden som de berörda parterna deltar i.30 Andra kallar det nordiska mediesys-temet för ”medial välfärdsstat” (media welfare state) vars känne-tecken är strävan efter konsensus och samarbete mellan staten, media, kommunikationsindustrin och publiken.31 I och med att kopplingen mellan medier och demokrati utmanas kan man fråga sig huruvida modellen håller på att förändras och konsensus och


samarbete riskerar att krackelera samt hur nationalstater genom sin mediepolitik agerar i situationen.

På jakt efter upplysta ”medieborgare”: den svenska mediepolitiska debatten

Den svenska Medieutredningen (2015–2016) diskuterar medie politik explicit som en demokratifråga utifrån ett medborgarperspektiv, enligt regeringens och Kulturdepartementets kommittédirektiv: ”En utgångspunkt för analysen ska vara de demokratiska utmaningar som följer av medieutvecklingen och den förändrade medieanvänd-ningen. Allmänhetens behov av allsidig information och individens möjlighet att vara demokratiskt delaktig oberoende av bostadsort ska stå i fokus.” Förslag till nya mediepolitiska verktyg ”bör syfta till att främja möjligheterna för allmänheten att ta del av journalistik som präglas av mångfald, allsidig nyhetsförmedling, kvalitet och fördjup-ning, oavsett var i Sverige man bor”.32 Kultur- och demokratiminis-ter Alice Bah Kuhnke utsåg vd Anette Novak till särskild utredare, och tillsatte en referensgrupp med företrädare för riksdagens par-tier samt en grupp med medieexperter, liksom en rad kansliråd, en huvudsekreterare och en forskningsledare.

Utredningens utgångspunkter ekar av ”breda” demokratiteorier, exempelvis Robert A. Dahls kriterier för pluralistisk demokrati, som också förespråkas av 2014 års svenska Demokratiutredning Låt fler forma framtiden!.33 Enligt Dahl förutsätter pluralistisk demokrati möjligheter till effektivt deltagande, politisk jämlikhet, makt över dagordningen, inklusion och ”upplyst kunnande”. I Demokrati-utredningen kopplas detta till offentlighetsprincipen, yttrandefri-heten och medias möjligheter ”att granska och förmedla allsidig och opartisk information”.34 Därmed bottnar också Medieutredningen i vad Nancy Fraser beskrivit som ”den westfaliska politiska föreställ-ningsvärlden” (imaginary), där offentlighet korrelerar med moderna nationalstater och deltagarna konceptualiseras som medlemmar av tydligt avgränsade politiska samfund med ett eget territorium och som medborgare i en demokratisk stat.35

Som paradigmatiskt exempel på detta tankesätt använder Fraser filosofen Jürgen Habermas 1962 utgivna verk Borgerlig offentlighet.


Kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, som hon anser har ”en nationell subtext”.36 I Habermas historiska betrak-telse spelar dagstidningen en nyckelroll för den borgerliga offentlig-het som under 1700-talet växte fram i England, Tyskland och Frank-rike. Dagstidningen var viktig som forum för politisk viljebildning, för formandet av ”allmän opinion” och resonemang med statsmak-ten. Habermas beskriver den borgerliga offentligheten som en ideal-typ: ett socialt område där fria, aktiva och informerade medborgare resonerar och bildar politisk vilja i motvikt till staten och i dialog med såväl marknaden (företag) och det Habermas kallar ”intim-sfär” (känslor, religion, moral).37 Trots att förståelsen av offentlighet som neutralt rum saknar empirisk och historisk grund, har idealet om en upplyst allmänhet genomsyrat både medie- och demokrati-teorier samt den mediehistoriska fasen, som efter första världskri-get i de flesta europeiska länder resulterade i etableringen av natio-nella radio- och tv-monopol.38 Såväl Sverige som Finland följde den brittiska modellen, enligt vilken regeringen beviljade allmännyt-tiga företag sändningsrätten med uppdrag att ”verka i allmän hetens tjänst” – ”to inform, educate and entertain”, enligt BBC:s förste chef John Reiths berömda ord. AB Radiotjänst fick ensamrätt till radio-sändningar i Sverige 1925, Yleisradio/Rundradion i Finland 1926. Från början fanns idealet om det allmännyttiga mediets oberoende ställning gentemot såväl kommersiella påtryckningar som staten och andra maktcentra, även om kommersiella, politiska och ideella intressen historiskt sett överlappat varandra och stater sett rund-radiomonopolet som ett maktinstrument.39

Samtidigt som Medieutredningen tydligt utgår ifrån denna tradi-tion av demokrati- och offentlighetsteorier och ställer nyhetsjour-nalistiken och den upplysta medborgarens ideal i centrum, bygger den på en samhällsanalys om en pågående, radikal förändring där vi ”på historiskt ytterst begränsad tid rört oss från en kollektiv identitet i ett relativt homogent, analogt samhälle, förankrat i likartade vär-deringar, till vad sociologerna kallar för nyindividualism, i en plu-ralistisk, i hög grad mobil och globaliserad värld”.40 I denna värld har skillnaden mellan medieproduktion och -konsumtion utrade-rats och medborgaren omvandlats till en medieborgare. Detta nyord, myntat och etablerat av delbetänkandet Medieborgarna & medierna.


En digital värld av rättigheter, skyldigheter – möjligheter och ansvar, framhäver medborgarperspektivet och den positiva, demokratiför-stärkande potentialen i den pågående mediala omvälvningen:

När allt fler medborgare producerar och distribuerar samhällsrelevant innehåll […] ökar också sannolikheten att vi lyckas skapa tillgängliga och relevanta medier i demokratins och allmänhetens tjänst. Medier som rapporterar kring samhällets mångfald och som inspirerar till kon-struktivt deltagande och bidrar till att skapa ett bättre närsamhälle och en bättre värld.41

Medieutredningen tecknar en positiv bild av det nya medielandska-pet som potentiellt gynnsamt för pluralistisk demokrati med politisk jämlikhet, inkludering, kunskap och information samt deltagande och mobilisering som centrala värderingar. Men den beskriver också de negativa effekterna av den ”demokratisering av sanningen” som digitalisering och fragmentisering innebär: det är allt svårare att ”sär-skilja fakta från rykten, oberoende rapportering från desinformation eller ren propaganda” samtidigt som samtalsarenorna riskerar att bli tillhåll för vissa grupper som med sitt digitala försprång ”domine-rar på svagare gruppers bekostnad”.42 Det är uppenbart att en kri-tisk syn på medier blir alltmer påfallande under utredningens gång, i takt med världspolitiska händelser och geopolitiska spänningar. I slutrapporten uppmärksammas hatretorik på nätet samt hot mot journalister som allvarliga demokratiproblem. Politisk, ideologisk, intressedriven och kommersiell desinformation diskuteras som ett akut och tilltagande problem, som hotar både medborgarens rättig-heter till information och den nationella säkerheten. Som motåtgär-der föreslås ”ett stärkt medialt civilförsvar” i form av en ”nationell kraftsamling för medie- och informationskunnighet”, som skulle öka medborgarnas resistens mot fejkade nyheter (fake news) och informationspåverkan.43

Maktperspektiv och intressekonflikter diskuteras i Medieutred-ningen som ”ojämlikheter”, ”balanspunkter” och ”disharmonier”. I detta nyspråk identifieras såväl ekonomiska som politiska, ideolo-giska och samhällsfilosofiska konflikter mellan granskare och grans-kade, öppenhet och integritet, land och stad, offentligt finansierade


och fria, kommersiella medieföretag, dominanta medieaktörer och övriga, medieproduktion och -distribution, nationella och globala medier, medieföretag och medborgare, information och desinfor-mation, marknad och publicistik samt staten och de olika medie-aktörerna.44

En av de mest politiskt laddade konfliktfrågorna är den mellan public service-media och kommersiella medieföretag.45 Trots att utredningen uttryckligen inte hade som uppdrag att utreda public service-media, dristade sig Medieutredningen till en pregnant mar-kering och myntade uttrycket ”offentligt finansierade medier” för public service-media, i stället för den historiska beteckningen ” i allmänhetens tjänst”. Begreppet definierades om för att markera att såväl ”de offentligt finansierade medierna” som de kommersiella medierna är verksamma ”i allmänhetens tjänst”.46 Den nya beteck-ningen kan tolkas som en taktisk kompromiss och öppning mot den tolkning av public service som funktion – inte institution – som föreslås av den Public service-kommission som en rad kommersiella mediebolag och organisationer (Bonnier, MTG Sverige, Schibsted Sverige, Mittmedia, Bauer Media Group och Tidningsutgivarna) grundade som motdrag till att en utvärdering av public service-media inte ingick i Medieutredningens uppdrag. Den konkurrerande plattformens explicita syfte var att komma med förslag som möjlig-gör ”en public service-verksamhet med ett tydligare uppdrag och mindre marknadsstörande effekter”. Public service-kommissionens explicita mål var att ”undersöka om det finns några problem med dagens definition, funktion, reglering och tillsyn av public service”, vilket kan tolkas som ett uppdrag att omdefiniera public service.47 Rapportens underrubrik ”från analog institution till digital funktion” sammanfattar dess centrala förslag att grunda en public service-fond där också kommersiella medieföretag, produktionsbolag och oberoende publicistiska projekt skulle kunna ansöka om nationellt verksamhetsstöd för produktion av public service-material.48 Med andra ord omdefinieras public service här för att föreslå en ekono-misk omfördelning. Sam tidigt förordar mediebranschen ett snä-vare uppdrag för Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildnings radion (UR) samt en hårdare kontroll för att förhindra missbruk av deras ”dominerande ställning” på mediemarknaden.


Dessa frågeställningar dryftas inom den parlamentariska ”kommit-tén om radio och tv i allmänhetens tjänst”, som regeringen tillsatte inför förnyandet av public service-bolagens sändningstillstånd för 2020 och framåt.49 Hösten 2017 föreslog gruppen en övergång från licensmodellen till en skatte modell lik den som används i Finland. Frågor om hur public service-mediers uppdrag ska definieras i ett medielandskap i förändring och hur deras verksamhet i fortsätt-ningen ska kontrolleras, debatteras under 2018 då även lagförslaget om ett nytt mediestöd behandlas i riksdagen.50

Medieutredningens delbetänkande och slutrapport handlar uttryckligen om mediepolitiken och ställer därmed statens roll och ansvar i fokus. Utredningen konstaterar öppet att statens möjlig heter att påverka har minskat i takt med globaliseringen och fragmenti-seringen av medielandskapet och menar att ”en alltför hög grad av statlig styrning” inte heller är önskvärd. Samtidigt tillskriver den staten skyldigheten att verka ”möjliggörande för att åstadkomma ett så fritt samhälle som möjligt” genom att säkra tillgången till en mångfald av fria, oberoende medier. Trots principiell försiktighet tolkar utredningen mediepolitiken som ett ambitiöst tvärsnitt av infrastrukturpolitik, skattepolitik, utbildningspolitik, näringspolitik, utrikes politik samt försvars- och beredskapspolitik.51 I en mediali-serad värld beskrivs mediepolitik som ett brett område, som inte begränsar sig till kulturpolitik utan går tvärs över flera politik - om råden. ”Medie politiken har aldrig haft en viktigare roll än nu”, skriver utredaren i slutrapporten som – vid sidan av förslaget till mediestöd för allmänna nyhetsmedier – rekommenderar en rad åtgärder för att förstärka tillgången till allsidig nyhetsbevakning samt journalistikens förutsättningar till kritisk granskning, medborgar-nas integritet och deras förtroende för samhällsinstitutioner och medier. Utredningen förordar en kamp mot desinformation och sats-ningar för att förbättra medie- och informationskunnigheten i olika åldersgrupper. Därtill framhävs behovet att övervaka och förbättra medieborgarnas användarskydd och personliga integritet i den nya medieverkligheten.52 I en separat promemoria lyfts ytter ligare för-slag fram, exempelvis ökad öppenhet i offentlig förvaltning (öppna data och transparenta algoritmer) och en ökad serviceskyldighet för myndigheterna att kostnadsfritt assistera journalister.53


Medieutredningens samtliga förslag utgår ifrån att det finns en medieverklighet som överlappar landets gränser. Det globala medie landskapet behandlas endast förbigående då det gäller den konkurrensförmån som innehas av globala medier och plattfor-mar utan egen innehållsproduktion och utan skatteplikt. Den exploatering av användardata som dessa globala aktörer – i stället för svenska företag eller andra aktörer – får genom allmänhetens medie användning, behandlas likaså endast ytligt. I Medieutred-ningen tecknas den nationella medieverkligheten och de svenska medieanvändarna som koloniserade och ”exploaterade” av globala digitala giganter:

Samtidigt som traditionella lokala, regionala och riksmedier tappar prenumeranter och annonsintäkter växer de globala medieaktörernas intäkter exponentiellt. De svenska medierna – som med egenskapat, kvalitativt innehåll bidrar till att stärka demokratin – beskattas i flera led. De digitala giganterna – som inte bekostar produktion av något eget innehåll – lyder inte under svensk skattelagstiftning och åderlåter därmed Sverige och svenskt medielandskap via flera kanaler. […] De digitala giganterna gör användarna till produkten som exploateras utan deras vetskap eller möjlighet att påverka. Ett fungerande medielandskap som tjänar medborgarna behöver konstrueras med villkor som skapar likvärdiga förutsättningar för nationella och internationella aktörer.54

Det svenska språkområdet beskrivs som en begränsad marknad, men det förs exempelvis ingen diskussion om framtiden för medie-innehåll på svenska och minoritetsspråk. Tvärtom finns varken svenska språket eller distribution inom Sverige med bland kriteri-erna för det föreslagna nya mediestödet: för att få mediestöd behöver medieinnehållet vara riktat ”till en svensk målgrupp” som kan vara utlandssvenskar eller olika språkliga minoriteter i Sverige. Vare sig det handlar om majoritets- eller minoritetsmedier förutsätts ”en god användarförankring”.55 Samtidigt som Medieutredningen kringgår alla problematiska, inklusive språkmässiga, definitioner av nationell medieoffentlighet, antyder den en verklighetsbeskrivning där spän-ningen mellan nationella medieaktörer och globala digitala jättar är central. Utredningen efterlyser en rad nationella satsningar för att föra in Sverige i ”en digital upplysningstid” och understryker sam-


hällsansvaret för säkerställandet av ”en hälsosam demokrati”.56 Sam-tidigt som frågan om nationell offentlighet inte behandlas explicit och lokaljournalistiken står i fokus, förblir nationalstaten den enda politiskt ansvariga och potenta aktören. ”Det är väldigt svårt att tänka sig att något annat land skulle ta sig an att skapa svensk lokaljour-nalistik”, konstaterade utredaren Anette Novak vid överlämnandet av slutrapporten.57

Idealet om rättvis konkurrens: den mediepolitiska debatten i Finland

”Det värsta scenariot för mediebranschen omfattar Yle som produce-rar innehåll med skattemedel och Google som samlar in reklampeng-arna”, konstaterade Centerledaren Juha Sipilä i en politikerpanel i november 2014. Inför mediebranschens samlade representanter med-delade Finlands blivande statsminister att Yles uppdrag bör omvär-deras och definieras noggrannare. Att vara marknadsledande inom nyheter, aktualiteter och barnprogram är godtagbart, men exem-pelvis ”såpor” borde Yle, enligt Sipilä, inte sända. Samlingspartiets Sanni Grahn-Laasonen utpekade Yle som skyldig till de regionala tidningarnas ekonomiska svårigheter, och Sannfinländarnas parti-ledare Timo Soini undrade om skattefinansieringen gör att Yle ”fjär-mar sig från verkligheten”. Emellertid tyckte Soini att det ändå hör till Yles uppdrag att sända sport, till och med travtävlingar, trots att rundradiolagen förbjuder Yle att sända sponsrade evenemang.58

Politikerpanelen, en av många inför riksdagsvalet i april 2015, bjöd på bekanta frågeställningar och argument gällande finländsk medie-politik – och synliggjorde en historisk grundkonflikt mellan public service-media, det vill säga Yle och kommersiella medie företag som är densamma som i Sverige.59 Också i Finland föregick de kommer-siella medieföretagen statlig mediepolitik: före riksdagsvalet pub-licerades en rapport Ylen suuri tehtävä (”Yles stora uppdrag”) som finansierades av de stora kommersiella mediebolagen och intresse-organisationerna (Sanoma, Keskisuomalainen, Turun Sanomat, MTV, Alma Media, Mediernas centralförbund) och likt Public ser-vice-kommissionen i Sverige, förespråkade ett snävare uppdrag och ökad kontroll.60 Också tankesmedjan Libera publicerade en pam-flett som kritiserade statliga företagssubventioner samt regleringen


av enstaka branscher – där jämställdes public service-media med taxiverksamhet, apotek och spelmonopol. I pamfletten visionera-des om ”ett Finland utan Yle”.61

Kort efter att Juha Sipiläs regering tillrätt 2015 tillsatte kommuni-kationsminister Anne Berner en arbetsgrupp med ”uppgift att utvär-dera den inhemska mediemarknaden”. Eftersom kommittéväsendet avskaffats i Finland och stora utredningar inte är praxis, förlitar sig statsrådets beredningsarbete på enmansutredningar eller arbets-grupper. Den av Berner tillsatta gruppen leddes av Anssi Vanjoki, tidigare Nokiachef, och bestod av seniora personer med förankring i PR-branschen och med bakgrund i Yle (Mikael Jungner), Helsingin Sanomat (Reetta Meriläinen) och andra företag (Kalle Isokallio). Gruppens rapport Pätevät pärjäävät (Vinn eller försvinn) publice-rades i december 2015.

Till skillnad från den svenska Medieutredningen antar rappor-ten Vinn eller försvinn ett tydligt marknads- och konsumentper-spektiv. Den korta 18-sidiga rapporten redovisar varken empiriska eller samhällsfilosofiska analyser av medielandskapet, utan utgår ifrån ett tydligt konkurrensperspektiv: ”I en föränderlig medievärld som präglas av global konkurrens kan konsumenterna inte styras in på vissa medier eller på vissa sätt att använda medier.” Statens roll beskrivs som en facilitator – ”Mediemarknaden bör få fungera så fritt och teknikneutralt som möjligt” – och medborgarna ses som konsumenter: ”Det är konsumenterna som väljer hur mycket tid de lägger ned på olika medier samt vilka medier och vilka tjänster de använder.” Medie landskapet tolkas som en global marknad och ”att säkerställa en rättvis konkurrensmiljö” betecknas som mediepoliti-kens viktigaste uppgift.62

Utifrån detta marknadsperspektiv föreslår rapporten en avregle-ring av kommersiell media gällande framför allt annonsmarknaden, ändrad skattepolitik samt noggrannare reglering och styrning av public service-media: ”Hela den finländska mediemarknaden skulle gynnas av att även Rundradion övergick till mer konkurrensinriktad verksamhet genom att minska på sin egen produktion.” Som kon-kreta åtgärder föreslås ”en mer detaljerad definition av Yles uppdrag”, att Yle borde fungera som ”distributions- och upphandlingsorgani-sation”, att ”kvoten för oberoende produktioner bör uppgå till 30 %


av Yles alla utgifter” och att Yle blir ”en nationell content platform och förses med ”en oberoende övervakning”.63

Rapportens förslag låg till grund för arbetet inom den parlamenta-riska arbetsgrupp som regeringen tillsatte i oktober 2015 för att fort-sätta traditionen av breda lösningar gällande public service-media.64 Gruppen leddes av ordföranden för Samlingspartiets riksdagsgrupp, Arto Satonen, och rapporten lämnades in i juni 2016.65 Trots flera drastiska utspel i offentligheten och hot om stora nedskärningar, nådde Satonen-gruppen en konsensuslösning som säkrar Rund-radions finansiering sju år framåt tack vare den så kallade Yle-skat-ten (rundradioskatt) som ersatte tv-licensavgiften i början av 2013. Andra alternativet, initialt föreslaget av Sipiläs regering, att inkorpo-rera Yles finansiering i ramarna för statsfinanserna, bedömdes som riskabelt för Yles oberoende. Som en del av den årliga statsbudgeten skulle public service-media riskera ökad politisk styrning. Samti-digt och i strid med kritiken mot politisk styrning föreslog gruppen att ställningen för Yles förvaltningsråd skulle stärkas, vilket också genomfördes genom en ändring av rundradiolagen våren 2017. Enligt den nya lagen är det förvaltningsrådet (som enligt praxis består av riksdagsledamöter) som i stället för bolagets styrelse med utomstå-ende representanter beslutar om Yles strategi.66 I övrigt antog den parlamentariska gruppen flera av Vanjoki-gruppens förslag för att stöda den ekonomiskt trängda mediebranschen: Yle bör upphandla mer program från oberoende producenter samt öka samarbetet.67

I och med mediepolitikens valda fokus på konkurrens, mark-nad och konsumentskap, fokuserar den finländska mediepolitiken på reglering av Rundradion, medan regeringen, till skillnad från i Sverige, inte överväger några nya initiativ till allmänt mediestöd. Det nationella presstödet avskaffades redan 2007, och i dag finns endast innovationsstöd att ansöka om hos Business Finland. Också det omstridda beslutet från 2012 att höja mervärdesskatten på tid-ningsprenumerationer har stått sig. För att reparera skadan föreslog utredaren Tuomas Harpf 2014 för Kommunikationsministeriet infö-randet av ett mediestödssystem som enligt dansk modell skulle dela ut 30 miljoner euro i produktions- och innovationsstöd.68 Som ett resultat av detta beslutade man om ett innovationsstöd på 20 miljo-ner euro för åren 2015–2018. I övrigt avvisade Vanjoki-gruppen alla


förslag till statliga stöd till mediemarknaden. Denna hållning till stat-ligt stöd utmanas dock av den parlamentariska gruppens explicita uppmaning till Yle att köpa tjänster från Finska Notisbyrån STT–FNB och därmed stöda bolaget i dess ekonomiska trångmål. Den utmanas också av den arbetsgrupp, tillsatt av trafik- och kommuni-kationsminister Berner, som i mars 2017 föreslog ett treårigt direkt-stöd åt kommersiella tv-nyheter, i praktiken det bolag som produce-rar nyheter och aktualiteter till den kommersiella kanalen MTV3.69 I september fastslog regeringen stödmodellen för 2017–2019.70

I dessa diskussioner om Yles finansiering och det som kan tol-kas som företagsstöd till namngivna aktörer, förespråkas mångfald och konkurrens som marknadsprincipen. Den enda gången rappor-ten Vinn eller försvinn nämner begreppet ”demokrati” förekommer ordet med hänvisning till inhemskt medieutbud, det vill säga natio-nell medieoffentlighet:

Arbetsgruppen är medveten om att såväl public service-media som kommersiell media har en stark samhällelig funktion. Tillgång till finländsk media är viktigt i synnerhet ur ett demokratiperspektiv. I medias journalistiska uppdrag ingår att informera medborgarna om såväl nationella som lokala frågor, att väcka och upprätthålla offentlig debatt, att kritiskt granska beslut som berör medborgarna, en fakta-baserad nyhetsförmedling, att tillgodose de behov som specialgrupper och -publik har samt att skapa gemenskap [fi. yhteisöllisyys]. På grund av deras samhälleliga betydelse kan finländsk media och produktion av finländskt medieinnehåll som uppfyller dessa funktioner stödas med en tydligt definierad public service samt genom ett säkerställande av rätt-vis och teknologineutral konkurrens.71

Den kortfattade kommentaren kring demokratifrågan vittnar om att mediepolitik ses som näringspolitik. Demokratifrågan och frågan om nationell offentlighet behandlas som en fråga om konkurrens-miljö. Den svenska Medieutredningens medborgarperspektiv eller retorik om ”en gränsöverskridande mediepolitik” existerar inte i Fin-land. Vanjoki-gruppen gör ingen koppling till vare sig kulturpolitik eller försvarspolitik. Inte heller behandlas frågan om informations-påverkan eller regeringens demokratipolitiska handlingsprogram (2016–2019), vars temaområden inkluderar främjandet av jämlikt


deltagande och nya deltagandeformer, utvecklandet av demokra-tifostran samt förbättrandet av diskussionsklimatet i samhället. Hatretorik, extrema attityder och starka motsättningar försvagar tilliten, som beskrivs som en ”central beståndsdel i en demokrati”. Justitieministeriet gör utredningar och inleder kampanjer mot hat-retorik, men beaktar inte mediepolitiken eller kulturpolitiken.72 Samma ministerium följer demokratins tillstånd och utveckling i Finland med hjälp av valundersökningar och demokratiindikato-rer, och publicerar forskningsresultat om stora skillnader i hur med-borgarna upplever att de förstår och kan påverka de politiska pro-cesserna.73 Upp till 40 procent av finländarna anser att politik är så komplicerad att den är svår att förstå, vilket bör tolkas som ett dra-matiskt resultat. Välutbildade och ekonomiskt välbeställda är mer informerade, liksom de äldre, och dessa grupper upplever i högre grad att de kan göra sig hörda i beslutsfattandet. Även i dessa stu-dier saknas kopplingar till mediepolitiken. Att en övergripande ram för mediepolitiken saknas, kan delvis förklaras med historisk tradi-tion – överenskommelser gällande Rundradion har alltid förberetts i slutna rum, till skillnad från i Sverige. Finland saknar en tradition av offentliga debatter och utredningar på medieområdet, kanske delvis på grund av att mediepolitik i Finland inte ligger hos Kultur-departementet utan hos Kommunikationsministeriet och därmed inte diskuteras som en kultur- eller samhällspolitisk fråga.

Den finländska mediepolitiken kännetecknas av paradoxer, såväl gällande synen på oberoende vs. politisk styrning, som avseende synen på fri konkurrens vs. företagsstöd. Å ena sidan tillskrivs natio-nalstaten den snäva rollen som facilitator, det vill säga att inneha ansvaret för att minimera Rundradions marknadsstörande effekt och att säkerställa en rättvis konkurrensmiljö för marknadsaktörer som verkar på den globala mediemarknaden. I denna modell finns inga medborgare, utan endast konsumenter som gör individuella val. Frågan om samhällsansvar för nyhetsjournalistik eller övrig medieproduktion tas endast upp gällande minoriteter och special-grupper. Å andra sidan detaljstyrs public service-media av politiker på ett sätt som saknar motstycke i svensk mediepolitisk diskussion. Den parlamentariska arbetsgruppens konsensusbeslut går ända in på detaljnivå och rör nyhetsproduktionen utan att vidkännas poli-


tisk styrning eller se denna styrning som ett hot mot journalisti-kens oberoende.74

Såväl den finländska som den svenska mediepolitiska debatten reflekterar Europeiska unionens riktlinjer, som med hjälp av konkur-rensdirektiv begränsar olika nationella stödformer men samtidigt ger medlemsstaterna stort utrymme och nationell självständighet gäl-lande public service-media. Amsterdamprotokollet befäster kopp-lingen mellan nationalstaten, demokratin, den ”nationella gemen-skapen” och medierna då det slår fast att ”systemet för radio och TV i allmänhetens tjänst i medlemsstaterna har ett direkt samband med de demokratiska, sociala och kulturella behoven i varje sam-hälle och med behovet att bevara mångfalden i medierna”.75 Denna linjedragning har väckt kritik hos kommersiella mediebolag, men som den svenska Public service-kommissionens förslag exempli-fierar, gör linjedragningen också ”public service”-statusen åtråvärd och gör att offentligt stöd kan bli möjligt också för kommersiella medieproducenter. Den arbetsgrupp som i Finland föreslår direkt-stöd till kommersiella tv-nyheter hänvisar explicit till deras funk-tion som public service.76

Media och demokrati i framtidsscenarier

På ett retoriskt plan skiljer sig den finländska och svenska medie-politiska debatten markant från varandra, och som politiska proces-ser är de vitt skilda. Det som är gemensamt är grundproblemen gäl-lande finansiering, branschreglering och demokratiuppdrag. Varken den finländska eller den svenska mediepolitiska debatten diskuterar explicit nationell medieoffentlighet som ett tema eller mål. Krav på innehållsproduktion på minoritetsspråk nämns, likaså global kon-kurrens som en omständighet på mediemarknaden, men ingenstans i rapporter eller forskartexter lyfts frågan om hur en nationell offent-lighet för information, deltagande och deliberation kan eller bör se ut i den digitala, globaliserade medievärlden. Både den finländska och den svenska mediepolitiska debatten kännetecknas av en given men icke-problematiserad koppling mellan demokrati, offentlighet och nationalstat. Det framstår som om den westfaliska ordningen med nationalstater som kontrollerar sitt territorium alltjämt gäller för


offentligheten, trots att varken medieproduktion eller -konsumtion längre respekterar landsgränser. Det Habermaska idealet om rationell opinionsbildning bland välinformerade, engagerade medborgare är fortfarande levande, trots att gapet mellan offentlighetsteorins ideal och den sociala verkligheten verkar bli allt större och trots att den demokratiska politikens konturer suddas ut.77 Att idealet fort farande dominerar kraftigt, blir synligt då offentlighets- och demokratiteo-rier oftast begränsar diskussionen till nyheter och aktualiteter och konceptualiserar deltagande utifrån den representativa demokra-tins och väljarbeteendets rationalitet.78 Samtidigt tenderar diskus-sionerna om medial förändring att ge en nostalgisk bild av det för-flutna som den upplysta, resonerande allmänhetens guldålder och att förbise historier om exkludering och konflikter.

Slavko Splichal påminner om den viktiga skillnaden mellan offentlighet (Öffentlichkeit, public sphere) som en infrastruktur och allmänheten (Publikum, Öffentlichkeit) som social kategori. Media-liserad offentlighet är den infrastruktur som möjliggör uppkomsten av en resonerande, opinionsbildande allmänhet: ett medborgarsam-hälle. För att fungera som en social kategori, behöver deltagarna bli inkluderade samt känna tillhörighet och en vilja att vara med.79 Emellertid är det just detta som utmanas i det nya medielandskapet. Forskningen har pekat på hur diversifierade och sköra medborgar-nas sätt att delta i offentligheten är, hur utmanande det är för den genomsnittliga goda medborgaren att värna om intresset för offent-liga ärenden, att tro på betydelsen av deltagande och att lita på sina möjligheter att påverka.80 Demos som demokratins grund är utma-nad, anser Wendy Brown som menar att nyliberalism som den domi-nerande liberala ideologin egentligen hotar den liberala demokratins grundläggande ideal. Frihet och jämlikhet som universella värden samt ett styre av och för folket är ideal som är svårförenliga med ny liberalismens syn på människor som konkurrerande entreprenö-rer.81 Zizi Papacharissi hävdar att den offentliga sfären inte längre är den enda eller ens den huvudsakliga arenan för medborgarskap och demokratiska samtal. Medborgaraktiviteter har flyttat in i den privata sfären, och det är utifrån hemmen och andra privata rum som medborgarna skapar och deltar i sociala gemenskaper, utövar yttrandefrihet med integritetsskydd. Deltagandet via det privata är


ett nytt landskap för medborgerligt deltagande och deliberation.82 Papacharissi är kritisk till rationalitetsidealet, som styr diskussio-ner om politiskt deltagande och medieoffentlighet. Hon identifie-rar ”affektiva allmänheter” som nya politiska konstellationer i den digitala kulturen, exempelvis de nätverkande allmänheter som den arabiska våren och Occupy-rörelsen gav upphov till.83 I den digi-taliserade, globala medievärlden och med förändrade medievanor frågar sig medieforskarna huruvida den liberala demokratin med stark förankring i en medierad offentlighet är förlegad som nor-mativt ideal.84

Framtidsscenarierna gällande medieanvändning är dramatiska, vilket dock historiskt sett inte är något nytt, utan snarare ett bestå-ende drag i mediesammanhanget. De nederländska scenarier gäl-lande journalistikens tillstånd år 2025 som den svenska medieutred-ningens delbetänkande citerar, belyser utmaningarna för demokratin och medborgarsamhället.85 Många av de frågor som Nederländer-nas journalistfond SVDJ i sin scenarioplaneringsprocess ställde till traditionella medieföretag, branschorganisationer och andra insti-tutioner antyder en brytpunkt: Kommer den informerade medbor-garen att existera i någon bemärkelse? Kommer oberoende media fort farande att ha en viktig roll i samhället? I vilken grad kommer (kvalitets)media att erbjuda rum för offentlig debatt? Kommer jour-nalisterna att bidra till politisk läskunskap år 2025? Kan demokratin fungera utan professionella, oberoende journalister? Hur kan nya nyhetsplattformar organisera sig så att makt alltjämt granskas både nationellt och regionalt/lokalt? Hur kommer maktbalansen att för-ändras mellan journalister och dem vars arbete det är att ge infor-mation? I vilken grad känner regeringen/myndigheter att den har ett ansvar att stöda (i någon form) ett upprätthållande av oberoende journalistik som når alla befolkningsgrupper? I vilken grad ser sam-hället ett behov för detta?86

Frågorna konkretiserar gapet mellan demokratiteoriernas anta-ganden om existensen av en medialiserad offentlighet och medie-branschens framtidsvisioner. De fyra framtidsscenarier som rap-porten presenterar erbjuder dyster läsning.

Ett möjligt framtidsscenario bottnar i en bred misstro mot eta-blerade medieföretag. I stället uppstår en användardriven ”gör det


själv-kultur” där användargenererad, individualiserad och geo-anpassad information utbyts på sociala plattformar. Detta scenario skulle erbjuda en mångfald av röster, men oberoende massjournalis-tik skulle inte längre finnas. Statens roll är övervakarens, och risken finns för polariseringar bland mer eller mindre aktiva och kunniga användare. Det andra scenariot är det förstas motsats: de stora glo-bala jättarnas dominans. Här produceras personaliserad informa-tion av stora globala medieföretag som Google, Facebook, Apple och Rosneft, och de mindre nationella aktörerna har inte överlevt konkurrensen. I detta scenario kontrollerar globala företag både nyhetsinnehåll och distributionen av information som samlats in med hjälp algoritmer, och som också finansierar deras verksamhet. ”Är det gratis är det du som är produkten”, lyder principen.87 Ingen oberoende journalistik på nationell eller lokal nivå skulle existera och det finns en risk både för så kallade filterbubblor och för att underhållningen skulle dominera.

De två övriga scenarierna är mer skeptiska gällande den tekno-logiska utvecklingen. Ett tredje möjligt framtidsscenario målar upp visioner av ett medielandskap som består av regionala eller lokala sajter och mötesplatser bortom statens kontroll. Information utbyts med jämlika, i stil med delningskultur och uteslutande av mellan-nivåer eller existerande institutioner (myndigheter, företag). Nyhe-ter utbyts på tematiskt organiserade sajter där såväl medborgare och journalister som PR-byråer, talespersoner, intresseorganisationer, fri-villigorganisationer, lokala föreningar och bolag är aktiva. Risken för ekokammare och filterbubblor är stor. Ett fjärde scenario utgår där-emot från ett återvunnet förtroende av allmänheten hos etablerade medieföretag, som därigenom överlever i den digitaliserade tidsål-dern. Detta förutsätter att de lyckas erbjuda innehåll som bedöms vara relevant, adekvat personalisering samt transparens och kon-struktivitet hos den information de producerar och distribuerar.88

Dessa fyra scenarier framstår som tidstypiska framtidsscenarier och inbegriper en rad frågetecken gällande hur fort det nuvarande medielandskapet förändras, hur snabb den teknologiska utveck-lingen är hos den äldre generationen som nu skiljer sig från den yngre generationen och de diginativa, samt hur användarna förhål-ler sig till diversifieringen av medieinnehåll, integritetsfrågor och


algoritmernas makt. Emellertid innebär samtliga föreslagna scena-rier möjligheter och risker för demokratin: framför allt aktualiseras frågan var finns och hur skapas den offentlighet där deltagande med effekt är möjligt och meningsfullt.

Mediernas olika roller i demokratimodeller kan beskrivas som i olika grad aktiva och agendasättande, i olika grad pluralism-befrämjande och i olika grad stödjande och utmanande för den rådande maktordningen. Hannu Nieminen har betecknat medias roller i olika demokratiteorier enligt följande:89

Demokratiform Mediernas roll

Elitdemokrati(Walter Lippman)

Passiv informationskanal; aktivering av väljarna för att stöda det politiska systemet

Pluralistisk demokrati(Robert A. Dahl)

Informativ, tolkande, vakthund; organisering av offentlig deliberation

Deltagande demokrati(Carole Pateman)

Agendajournalistik, arrangör av kritiska debatter; medborgerlig assistans

Deliberativ demokrati(James Fishkin)

Facilitator, advokat och domare; aktiv iscensättare av utvalda deliberationer

Radikal demokrati(Chantal Mouffe)

Plattform och arrangör av sammandrabbningar mellan samhällskrafter

James Fishkin identifierar i sin delvis annorlunda klassificering fyra idealtyper av demokrati som på olika sätt värderar politisk jämlikhet, deliberation, massdeltagande och skydd mot majoritetsvälde. Kon-kurrensdemokrati värdesätter fungerande val och skydd inför majo-ritetens tyranni, och den stämmer överens med framtidsscenarier där statens roll är övervakarens. De tre övriga typerna av demokrati ställer högre krav på politisk jämlikhet och massdeltagande, om än i varierande grad. Elitdeliberation betonar namnenligt deltagande via representativitet, medan deltagardemokrati framhäver massdel-tagandets värde som grund för politisk jämlikhet och ser deltagar-demokratin som folkbildning. Deliberativ eller samtals demokrati däremot tar avstånd från massdeltagandet och lyfter fram ansikte mot ansikte-möten som ett sätt att praktisera politisk jämlikhet och deliberation via representation men utan elitstämpel. 90


Men också demokratiteorierna står vid ett vägskäl. Debatterna om ”demokratiskt underskott”, sviktande valdeltagande och bristande tillit till demokratiska institutioner, pågår sedan 1990-talet och har intensifierats till följd av tecken på starkare antidemokratiska ten-denser i Europa.91 Beteckningen ”post-demokrati” uppmärksammar en växande misstro mot såväl samhällsinstitutioner som media, och mot de globala storföretagens allt större makt som överstatliga sta-ter.92 För Christopher Achen och Larry Bartels är Fishkin ett exem-pel på en idealistisk demokratiteoretiker, medan de själva efterlyser ”demokrati för realisterna”: utifrån långvariga studier om väljar-beteende avfärdar de den upplysta, engagerade medieborgaren som norm och argumenterar för en grupp- och identitetsbaserad förstå-else av medborgaraktiviteter.93 Enligt deras modell handlar medbor-garskap mer om delaktighet i bemärkelsen grupptillhörighet än om rationella val av de bästa argumenten.

Slutdiskussion: Det nordiska mediesystemet i förändring?

Vem som publicerat en nyhet och var är allt mindre tydligt och rele-vant för många användare. Användarna rör sig mellan medier – och obemärkt över landsgränser – och lämnar digitala spår efter sig: i denna nya mediala geopolitiska världsordning utför demokratiska nationalstater inga gränskontroller utan tillåter, även om de över-vakar i varierande grad, fri trafik över gränserna. Nationella och globala medieföretag tävlar om att locka trafik och inloggningar, samlar information och säljer den vidare till annonsörer och andra intressenter. I detta landskap är globala medie jättar att betrakta som stater över stater: de utövar territorial kontroll över fysiska gränser, på samma sätt som geoekonomi existerar vid sidan av territorial geopolitik. Samtidigt kritiseras deras makt alltmer både nationellt och internationellt: som globala företag befinner sig dessa ”över-statliga stater” bortom all demokratisk reglering av transparens och insyn, och utnyttjar möjligheter att undvika skatter. Ekonomiska men också säkerhetspolitiska skäl har aktualiserat konflikten mel-lan nationella medieoffentligheter och globala mediebolag. Rap-porter om rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet 2016 via sociala medier har förändrat hur man diskuterar medier och


demokrati. Under 1990- och 00-talet sågs medier som en möjlighet till ökad demokrati, nu beskrivs de allt oftare som en plattform för informationskrig, som därför behöver ökad reglering och kontroll. I många länder försöker nyhetsbyråer och -medier tvinga Facebook, Twitter och Google att betala för det innehåll som de utnyttjar i sina tjänster.94 EU-kommissionen undersöker möjligheten att beskatta dessa bolag samtidigt som den försöker få dem att frivilligt bekämpa falska nyheter och ”trollverksamhet”, hindra olaglig informations-påverkan och motarbeta nättrakasserier.95 Tyskland har stiftat en nationell lag för att få bukt med hatretorik på webben och har också utmanat Facebook gällande företagets datainsamling.96

I detta läge är nationalstaten samtidigt både allt osynligare och alltmer viktig, den är både maktlös och mäktig. Alla beskrivningar om medias nutid och framtid intygar att nationella offentligheter krackelerar men samtidigt är nationalstaterna – vid sidan av Euro-peiska unionen och dess direktiv – aktörer med makt och resurser att reglera och styra. I det politiska språket figurerar nationalsta-ten som facilitator för medborgarsamhället (demokratiteorier med betoning på tillgång till information, deltagande och deliberation), marknaden (som garanterar konkurrens, det vill säga motverkar monopol och tyranni, men inte bryr sig om deltagande, eller lik-ställer det med konsumentbeteende) eller för känslogemenskapen (som betonar mobilisering och normerar deltagande, inkluderande/exkluderande). I mediala framtidsscenarier är nationalstaten i bästa fall en betrodd reglerare och möjliggörare eller en garant för obero-ende journalistik och nationellt, lokalt innehåll. I sämsta fall är den en förlegad och onödig instans mellan det lokala och globala eller en potentiellt repressiv makt. Medieutvecklingen i Ungern och Polen har också inom den europeiska värdegemenskapen ökat oron över den politiska maktens intentioner.

Nationlighet som en kulturell form och effekt av mediepraktiker, som Benedict Anderson skriver om, riskerar att förlora sin materiella bas i det nya landskapet. Individualiseringen av medievanor utmanar den upplevelse av samtidighet och samfundskänsla som Anderson betonar då gemenskap upplevs dels i lokala eller tematiska grupper, dels iscensätts i globala forum. Med individualiserade, jag-centre-rade sociala medier och nyhetsappar har den drivande dynamiken


mellan dagstidningen eller broadcast-tv som kulturella former och den föreställda gemenskapen (mötesplats och lägereld) ifrågasatts. Den användarupplevelse som etablerade nationella medieföretag i dag söker ter sig som en nödvändig men ytterst omöjlig kombina-tion av ett vi som ett jag: att förse varje användare med en föreställd gemenskap – där alla finns närvarande när det händer och som för-ankrar och sammanbinder individen med en social gemenskap – och en känsla av uppfyllelse av just hens behov och önskemål.

Man kan visionera om den nationella offentlighetens framtid som ett förlängt nuläge med etablerade medieföretag som kämpar för sina positioner. En del av dem överlever, en del försvinner, och alla utmanas av diverse mindre aktörer, inhemska och globala. Natio-nell offentlighet fortsätter då att existera som en pluralistisk men krympande arena, där kvalitetsjournalistik, dokumentärer, fiktion och annat innehåll produceras för en relativ masspublik med offent-lig finansiering, med privata donationer och fondpengar eller med prenumerationer. I ett litet språkområde accentueras den offentliga finansieringens betydelse, men även globala aktörer kan experimen-tera med lokala produktioner (Netflix som ett exempel). Scenariot kan tolkas som en gradvis urgröpning av den demokratiska arenan, en krympning av kvalitetsjournalistik och innehållsproduktion på grund av sviktande ekonomi och ett minskande antal användare/deltagare på grund av fragmentisering. Det kan också tolkas som en välkommen pluralism och ökad konkurrens, och möjlighet till motoffentligheter. För medborgare kan den nationella offentligheten i framtiden framstå alltmer som en deloffentlighet – ett modererat åsiktstorg, en diskussionssajt (Suomi 24 i Finland), en rad Facebook-grupper eller liknande tematiska eller lokala grupper. Alternativt uppstår en nationell offentlighet som en effekt av algoritmer: sum-man av en konsuments digitala spår och ett utbud av individualiserat innehåll som man exponeras för utifrån ens tidigare konsumtion. I scenariot där globala mediejättar tar över är nationella offentlighe-ter att betrakta som ett slags filterbubblor – algoritmiska effekter som reproducerar och förstärker ens tidigare val. Nationell offentlighet kan också konceptualiseras som en hashtag: en explicit men valbar etikettering och rubricering av innehållet. Den säkerhetspolitiska diskursen om informationskrig antyder däremot en ny medvetenhet


om nationsgränser också i den digitaliserade medievärlden: det finns tecken på en brytpunkt. Då återuppstår idén om nationell offent-lighet, men varken som ett etno- eller kulturnationalistiskt projekt eller som en deliberativ medborgararena, utan som en motreaktion mot uppfattade externa hotbilder.

Medan mediesystemteoretikerna Daniel C. Hallin och Paolo Man-cini tecknar en positiv bild av den nordiska demokratiskt-korpora-tistiska modellen, har exempelvis flera forskare uppmärksammat det demokratiska underskott som är karakteristiskt för finländsk medie-politik. Kompromisser förhandlas fram och intressen sammanjäm-kas mellan politiker, medieaktörer och intressegrupper utan offent-lig debatt och allmänhetens inblandning.97 Det är samhälls eliterna som hörs och bestämmer, och medborgarna – eller ”folket” – får stå längre bort, såsom Nieminen uttrycker det historiska arvet i sin studie av finländskt mediesystem.98 Den mediepolitiska debatten i Finland åren 2015–2017 hyste starka politiska passioner, men slut-resultatet av de olika arbetsgruppernas arbete följer ”den nordiska modellens” tradition: ett pragmatiskt konsensusbeslut där man ser spåren av de traditionella spänningarna och där en större vision gäl-lande mediernas framtid saknas. Också när statsrådet beslutat att initiera en mediepolitisk utredning, behandlas mediepolitik utan samordning med demokratipolitik eller säkerhetspolitik. Trots att nättrakasserier, hatretorik och informationspåverkan diskuteras fli-tigt i samhällsdebatten, utvecklas mediepolitiken utan bred samhälls-politisk beredning. Samtidigt ger allt fler politiker i Finland, som i många andra europeiska länder, uttryck för misstro mot media och betraktar medier som politiska motståndare.99

Gällande den svenska Medieutredningen kan valet av medbor-garperspektiv tolkas som en insikt om det demokratiska underskot-tet som den korporatistiska modellen historiskt sett har inneburit – och som ett led i det demokratitänkande som under 2000-talet blivit dominerande och där medborgerligt deltagande betonas. Foku-seringen på medborgarperspektiv kan ses som ett sätt att undvika den sedvanliga polariseringen mellan kommersiell vs. allmännyt-tig/public service-media. Medborgarperspektivet kan ses som ett avståndstagande till public service-medias normativa ställning – en verklighetsbeskrivning som inte utgår från det liberala idealet utan


från faktiska medievanor – men också som en ytterligare legitime-ring av de demokratiska jämlikhetsideal som bär upp public ser-vice-medierna. De kommersiella mediebolagens skuggutredning, Public service-kommissionen, innebär en kritik och utmaning av den demokratiska korporatismens tradition: branschen visar sin misstro mot regeringen som part i mediepolitiken och sätter press på framtida kompromisser genom att föregå Medieutredningens förslag. I Sverige föreslås staten behålla en viktig roll i medie politiken: Kulturdepartementet ansvarar för både mediepolitik och demo-kratipolitik som politikområden, och definierar samt kopplar ihop dessa. Medie branschens skuggkommission utmanar å ena sidan denna strategi genom att tvinga fram frågan om public service mot de partementets vilja, och fortsätter å andra sidan i den demokratiska korporatismens fotspår och presenterar sin egen kompromiss. Para-doxalt nog vill branschen samtidigt både framhäva sin särart och sin av staten oberoende ställning och kvalificera sig som public service för att kunna ta del av statlig finansiering. Huruvida de kommersi-ella bolagen vore villiga att lyda under den strikta regleringen och det redovisningskrav som gäller för public service-media är emeller-tid en öppen fråga.

De sinsemellan mycket olika politiska processerna och vokabu-lärer till trots fortsätter både Finland och Sverige tills vidare på den demokratiskt-korporatistiska modellens linje. Politiska beslut om medie stöd – public service, mediestöd, skattesatser – och reglering är viktiga för de nationella offentligheternas överlevnad, men politiker-nas förhållande till media och journalistik spelar också en stor roll. Politiker som öppet misstror etablerade medier, har mediemotstån-det på sin politiska agenda och de politiker som väljer bort debatter och intervjuer för att i stället kommunicera via presskonferenser och sociala medier, rubbar villkoren för det offentliga samtalet som fun-dament för demokrati i såväl smal som bred bemärkelse. Samtidigt beror den nordiska mediemodellens fortlevnad minst lika mycket på huruvida det innehåll som medier producerar tilltalar användare, vinner deras förtroende, upplevs relevant som av tillräckligt många och därmed skapar ramar och en horisont som många vill dela också i den postmass mediala framtiden. Tilliten diskuteras alltmer som den avgörande faktorn, och där framträder en dyster bild: tilliten till


medierna dalar globalt, i synnerhet i Sverige. Medan 69 procent av finländarna i en stor jämförande undersökning för det mesta litar på nyheter är motsvarande siffra för svenskarna 42 procent. Ännu färre litar på journalister och nyhetsorganisationer, och endast 34–36 procent av svenskarna anser att medierna är fria från politiska eller kommersiella intressen.100 Också i förtroendemätningar i Finland hamnar politiker och medier längre ner på listan. Utmaningen för nationalstater, politiker och medier är gigantisk. Utan medborgar-nas tillit och vilja att delta dör demokratin.


Noter

1 Anderson, Den föreställda gemenskapen, s. 45–46.2 Anderson, Den föreställda gemenskapen, s. 55.3 Anderson, Den föreställda gemenskapen, s. 43–44.4 Kantola, ”Miten meistä tuli me?”, s. 37–60.5 Hobsbawm, The Age of Extremes; Judt, Postwar.6 Ellis, Seeing Things, s. 46–51.7 Murdock, ”Public Broadcasting and Democratic Culture”, s. 179–181; Syvertsen,

Mjøs & Moe, The Media Welfare State, s. 82–86.8 Hadenius, Kampen om monopolet. 9 Förkortningen Yle används numera huvudsakligen i stället för bolagets namn

Yleisradio, på svenska Rundradion. Den svenska enheten inom Yle kallas numera Svenska Yle.

10 Hellman, From Companions to Competitors; Hellman, ”The Formation of Television in Finland”; Hellman, Koko illan ilo?

11 För exempel på diskussionen i Finland, se ”Rituaalikatsomisen aika on ohi”.12 Medietrender i Norden.13 Lehtisaari et al., Uutismedian uudet liiketoimintamallit Pohjoismaissa. 14 Sanomalehtien Liitto: Levikit. 15 Förvaltningsrådets berättelse till riksdagen om Rundradions verksamhet 2015,

s. 20.16 Digital News Report 2017.17 Svenskarna och internet 2016.18 SOU 2015:94, Medborgarna & medierna, s. 67, 115–116.19 Nordicoms Mediebarometer 2013. Om ”nyhetsundvikare”, se Strömbäck,

”Demokratin och det förändrade medielandskapet”.20 ”Lokaljournalistikens död hotar demokratin”.21 Detta gäller också public service-medier och deras årsredovisningar.22 Fenton, ”Deregulation or democracy?”; Mancini, ”Media Fragmentation, Party

System, and Democracy”; Trappel et al., ”What Media Crisis?”.23 Castells, ”The New Public Sphere”, s. 78–93.24 Om smala (t.ex. Joseph Schumpeter) och breda (t.ex. Robert A. Dahl)

demokrati teorier, se Strömbäck, Den medialiserade demokratin, s. 50–71; Norris, Making Democratic Governance Work, s. 51; Achen & Bartels, Democracy for Realists, s. 2–4.

25 Som undantag bör nämnas Castells, ”The New Public Sphere”; Nash (ed.), Transnationalizing the Public Sphere.

26 Gripsrud & Moe, ”The Digital Public Sphere”, s. 9–19; Fraser, ”Transnational-izing the Public Sphere”, s. 10–13.

27 Nieminen, Kansa seisoi loitompana, s. 23 (min övers.). Om epistemic commons – media, uppfostran, skola, kultur, konst, religion – som grund för demokrati, se Nieminen, ”Tiedollisten yhteismaiden lyhyt historia”.

28 Castells, ”The New Public Sphere”, s. 80. 29 Hallin & Mancini, Comparing Media Systems, s. 68.30 Lund & Edelvold Berg, ”Denmark, Sweden and Norway”, s. 40.31 Syvertsen, Mjøs & Moe, The Media Welfare State, s. 16–20. För analyser av


finskt mediesystem i förändring, se Herkman, ”The Structural Transforma-tion of The Democratic Corporatist Model”, Hellman, ”Liberal turn in media policy” och Nieminen, ”Tiedollisten yhteismaiden lyhyt historia”.

32 Regeringskansliet, Dir. 2015:26: En mediepolitik för framtiden. Utredningens specifika uppdrag handlade om presstödets omformning och framtid, sedan stödformen blivit icke-adekvat p.g.a. det förändrade medielandskapet och sedan EU först bedömt det svenska systemet som sneddrivande konkurrens men sedan, efter omförhandlingar och ändringar, gett tilläggstid till 2019.

33 2014 års Demokratiutredning var i sitt slag en tredje statlig utredning med uppdrag att analysera allmäntillståndet i demokratin. Den första hade titeln Maktutredning (SOU 1990:44) och den andra Demokratiutredning (SOU 2000:1). Utredningen genomfördes i Kulturdepartementets regi och leddes av utredaren Olle Wästberg, biträdd av en parlamentarisk referensgrupp. Enligt kommittédirektivet hade de i uppdrag att ”analysera behovet av och utarbeta förslag till åtgärder för att öka och bredda engagemanget inom den representa-tiva demokratin och för att stärka individens möjligheter till delaktighet i och inflytande över det politiska beslutsfattandet mellan de allmänna valen”.

34 SOU 2016:5, Låt fler forma framtiden!, s. 74.35 Fraser, ”Transnationalizing the Public Sphere”, s. 10–14.36 Fraser, ”Transnationalizing the Public Sphere”, s. 13.37 Habermas, Borgerlig offentlighet.38 Lunt & Livingstone, ”Media studies’ fascination with the concept of the public

sphere”; Fenton & Titley, ”Mourning and longing”.39 Om oberoende som begrepp, se Karppinen & Moe, ”What We Talk About

When We Talk About ’Media Independence’”.40 SOU 2015:94, Medborgarna & medierna, s. 12.41 SOU 2015:94, Medborgarna & medierna, s. 149.42 SOU 2015:94, Medborgarna & medierna, s. 14–15.43 SOU 2016:80, En gränsöverskridande mediepolitik, s. 386 ff.44 De är även föremål för diskussion i Medieutredningens forskarantologi, som i

sin underrubrik uppmärksammar ”en demokrati i förändring”. SOU 2016:30, Människorna, medierna & marknaden.

45 Regeringskansliet, Dir. 2016:111: Radio och tv i allmänhetens tjänst.46 SOU 2015:94, Medborgarna & medierna, s. 13. Uttrycket lanserades också i en

promemoria till Kultur- och demokratidepartementet, där utredaren skriver om avsikten att undvika ”värdeladdade ord som leder tanken till att bara [SR, SVT och UR] verkar i allmänhetens tjänst”. Medieutredningen, ”De offentligt finansierade medierna”, s. 4.

47 Public service-kommissionen, Framtidens public service; Snickars, ”Debunk-ing Public Service”.

48 Public service-kommissionen, Framtidens public service, s. 6.49 Regeringskansliet, Dir. 2016:111: Radio och tv i allmänhetens tjänst; Regerings-

kansliet, Dir. 2017:73: Tilläggsdirektiv till kommittén om radio och tv i allmän-hetens tjänst.

50 SOU 2017:79, Finansiering av public service.51 SOU 2015:94, Medborgarna & medierna, s. 21, 39.52 SOU 2016:80, En gränsöverskridande mediepolitik, s. 25.


53 Medieutredningen, ”Mediepolitiska slutsatser och visioner”.54 SOU 2015:94, Medborgarna & medierna, s. 344.55 SOU 2016:80, En gränsöverskridande mediepolitik, s. 342–348.56 SOU 2016:80, En gränsöverskridande mediepolitik, s. 25.57 Video på Regeringskansliets webbsida med pressmeddelanden: ”Pressträff

med överlämning av Medieutredningens slutbetänkande till Alice Bah Kuhnke”.58 Viestinnän keskusliitto. Vuosikertomus 2014, s. 29; Luukka, ”Keskustan Sipilä”. 59 Ala-Fossi, ”Julkisen palvelun yleisradiotoiminnan nykyhaasteet”.60 Tapaninen, Ylen suuri tehtävä.61 Pursiainen, ”Suosi yhtä, syrjit toista”.62 Pätevät pärjäävät.63 Pätevät pärjäävät.64 Lösningar för Finland. 65 LVM/1955/05/2015, Asettamispäätös.66 Regeringens proposition (RP 13/2017) som föreslog en lagändring och ny

arbetsfördelning mellan styrelse och förvaltningsråd behandlades i riksdagen och godkändes i juni 2017 (Lag om ändring av lagen om Rundradion Ab. För-fattning 436/2917).

67 Parlamentaarisen työryhmän muistio.68 LVM 6.3.2014, ”Utredningsman Harpf skulle dela ut mediestöd och sänka

tidningarnas mervärdesskatt”.69 Moniarvoinen uutistoiminta vaatii tekoja; Parlamentaarisen työryhmän muis-

tio 16.6.2016.70 Statsrådet, ”En stödmodell för nyhets- och aktualitetsverksamhet vid

tv-kanaler som betjänar allmänintresset har fastställts” (pressmeddelande 28.9.2017).

71 Pätevät pärjäävät, s. 6. Min övers.72 Oikeusministeriö, Demokratiapoliittinen toimintaohjelma.73 Grönlund & Wass, Poliittisen osallistumisen eriytymyinen; Borg,

Kestilä-Kekkonen & Westinen, Demokratiaindikaattorit 2015.74 Parlamentaarisen työryhmän muistio 16.6.2016.75 Meddelande från kommissionen om tillämpningen av reglerna om statligt stöd

på radio och tv i allmänhetens tjänst 2009/C 257/01.76 Moniarvoinen uutistoiminta vaatii tekoja.77 Fraser, ”Publicity, Subjection, Critique”, s. 130.78 Koivunen & Lehtonen, ”Joskus on kiva olla vähemmän aikuinen”, Koivunen &

Lehtonen, “Kansalainen minä”. Se också Snickars, ”Debunking Public Service”.79 Splichal, ”Eclipse of ’the Public’”.80 Couldry, Livingstone & Markham, Media Consumption and Public Engage-

ment. Se även Grönlund & Wass, Poliittisen osallistumisen eriytymyinen.81 Brown, Undoing the Demos, s. 35–45.82 Papacharissi, A Private Sphere.83 Papacharissi, Affective Publics, s. 125–136.84 Lunt & Livingstone, ”Media studies’ fascination with the concept of the public

sphere”; Fenton & Titley, ”Mourning and longing”.85 SOU 2015:94, Medborgarna & medierna.86 Kasem, van Waes & Wannet, What’s New(s)?, s. 13.

390

87 Formulering ur SOU 2015:94, Medborgarna & medierna.88 Kasem, van Waes & Wannet, What’s New(s)?.89 Nieminen, ”Media and Democracy from a European Perspective”.90 Fishkin, When the People Speak, s. 65.91 Norris, Democratic Deficit; Foa & Mounk, ”The Democratic Disconnect”;

Inglehart, ”How much should we worry?”; Pappas, ”Distinguishing Liberal Democracy’s Challengers”.

92 Crouch, Post-Democracy; Meier & Trappel, ”Grappling with Post-Democracy”.93 Achen & Bartels, Democracy for Realists, s. 299–303.94 AFP, ”Net giants ’must pay for news’ from which they make billions”.95 European Commission, A Fair and Efficient Tax System in the European Union

for the Digital Single Market; European Commission, ”Next steps against fake news”

96 Bundesministerium, Network Enforcement Act; Chazan, ”German antitrust watchdog warns Facebook over data collection”.

97 Nieminen, Kansa seisoi loitompana; Hellman, From Companions to Competi-tors; Hellman, ”Kuinka demokraattista on demokraattinen korporatismi?”.

98 Nieminen, Kansa seisoi loitompana. Se även Nieminen, ”Raportti Yleisradion televisio-ohjelmiston tarjontarakenteen uudistuksen 2017 yhteiskunnallisia vaikutuksia koskevasta ennakkoarvioinnista”.

99 Flera ledande politiker – inklusive statsminister Juha Sipilä – har öppet ifråga-satt den granskande journalistikens egenvärde och tolkat kritisk granskning som en politisk hållning, något som tidigare var förbehållet högerpopulisterna. Sipilä hamnade i en öppen konflikt med Yle i november 2016, då Yle rappor-terade om att det statsägda gruvbolaget Terrafame gett ett företag som ägs av statsminister Sipiläs släktingar en beställning på en halv miljon euro. Nyheten samt Sipiläs starka reaktion utlöste en kris såväl i statsministerns förhållande till media som inom Yles nyhets- och aktualitetsredaktion. Krisen kulmine-rade i mars 2017, då Opinionsnämnden för massmedia (ONM) i ett historiskt beslut kritiserade statsministern för att ha idkat påtryckning på Yle och även fällde Yle för att ha låtit sig påverkas. Om det s.k. Sipilägate, se Koivunen, ” Sipilägate and the break-up of the political bromance”.

100 Digital News Report 2017, s. 20–21, 66–67, 94–95; Truedson, Misstro mot medier.

Skribenten vill rikta ett varmt tack till professor Pelle Snickars (Umeå universitet), profes-sor Hannu Nieminen (Helsingfors universitet) och docent Heikki Hellman (Tammerfors universitet) samt de två anonyma granskarna för generös feedback på mitt kapitel.

391

K JELL ÖSTBERG

När ingen längre kokar kaffe – eller vad har hänt folkrörelsepartierna?

Under arbetet med detta kapitel besökte jag socialdemokraternas partihögkvarter i Helsingfors. De hade nyligen lämnat det påkos-tade hus som under 1970-talet byggdes i det röda bältet i Hagnäs, mitt emot Folkets hus och nära de fackliga organisationernas, arbe-tarbankens och kooperationens stora komplex. Huset hade nyligen sålts till ett bostadsaktiebolag och partiet hyrde nu mindre lokaler i en kommersiell fastighet i närheten. Flera av ”den röda maskinens” flaggskepp har seglat färdigt och Folkets hus, där en avgörande sam-mandrabbning med de vita stod våren 1918, omvandlats till ett ele-gant konferenscentrum. Chefen för tankesmedjan som tar emot mig sammanfattar: Det långa 1900-talet är över. Socialdemokraterna är ett parti som andra. En ombudsman med lång erfarenhet av cen-tralt partiarbete fyller i: När jag ansvarade för partiets kampanj inför EU-valet härom året gjorde jag en smärtsam erfarenhet – för första gången saknades det i flera avdelningar någon som kunde koka kaffe till våra valmöten. Då har det hänt något.

Samtalet belyser en mer allmän trend inom internationell parti-forskning som hävdar att det traditionella masspartiet har ersatts av professionella organisationer, utan tidigare självklara band till sin bas. Traditionella masspartier har av bland andra Maurice Duverger beskrivits som stora partier med förankring bland viktiga samhälls-grupper och i nära kontakt med det civila samhället, baserade på engagerade medlemmar i aktiva lokala organisationer med en fung-erande lokal demokrati.1


I detta kapitel diskuteras denna utveckling ur ett svensk-finskt perspektiv med särskild inriktning på de partier som dominerat politiken under 1900-talets andra hälft, nämare bestämt Social-demokraterna och Centern, som i bägge länderna ofta beskrivits som folkrörelsepartier. De generella trenderna analyseras på natio-nell nivå, men jag kommer också att uppmärksamma förändringen av den lokala politiska kulturen.2 Den övergripande frågan är vad som återstår av de traditionella folkrörelsepartierna och deras för-måga att mobilisera för att uppnå politisk förändring.

Det finns en underliggande periodisering i texten som knyter an till antologins fyra faser. Att människor sluter sig samman i mer eller mindre fasta rörelser och deltar i kollektivt handlande i syfte att uppnå förändringar är någonting som sker kontinuerligt. Det kan röra sig om allt ifrån spontana protester till mer långsiktigt arbete i etablerade organisationer. Men är det också möjligt att urskilja en rytm i utvecklingen av social kamp och rörelser? Frågan om radika-liseringsvågor är ett fenomen som under senare tid tilldragit sig ökat intresse från historiker, historiskt inriktade sociologer och ekonomer. En viktig bakgrund till detta är att många av de forskare som intres-serat sig för sådana vågor, och dit räknar jag mig själv, menar att det finns en tydlig koppling mellan väsentliga samhällsförändringar och sociala rörelsers styrka och utveckling. Att studera de perioder då dessa rörelser är som starkast kan bidra till att förstå vad som krävs för att uppnå radikala samhällsförändringar.3

De internationella radikaliseringsvågor som forskningen har identifierat är av varierande längd, djup och utbredning, och bry-ter ut i ojämna intervaller. Några perioder som har pekats ut är sekelskiftet 1900 med en viss kulmen kring 1905, de revolutionära åren efter ryska revolutionen 1917, det polariserade 1930-talet samt 1960- och 70-talsradikaliseringen.4 En ofta ställd fråga i dag är huru-vida de proteströrelser som vuxit fram i finanskrisens spår är inled-ningen till ännu en period av internationell radikalisering, eller sna-rare polarisering.

När ingen längre kokar kaffe 393

Vad är ett folkrörelseparti?

Politiken i Sverige och Finland dominerades under efterkrigstiden och fram till sekelskiftet av två partier: Socialdemokraterna och Cen-tern. De har ofta beskrivits som statsbärande. I Sverige kom, med korta undantag, samtliga statsministrar under sextio år, mellan 1932 och 1991, och från 1994 till 2006 i ytterligare tolv år, från dessa två partier. I Finland var förhållandet detsamma under större delen av mellankrigstiden, liksom med korta undantag åren 1948–1987 och från 1991 i ytterligare tjugo år. Vad gäller presidentposten domine-rade de nämnda partierna mellan 1956 och 2012. Partiernas relativa inflytande har minskat, men också när detta skrivs är statsminist-rarna i de båda länderna social demokrat respektive centerpartist. Sett ur vårt perspektiv är det intressant att notera att dessa partier har sina rötter i förra sekelskiftets folkliga rörelser, de är vad man ofta kallar folkrörelsepartier. Man kan på goda grunder hävda att även de partier som vuxit fram ur den kommunistiska traditionen är folkrörelsepartier, liksom i Finland troligtvis också Svenska folk-partiet. Dessa behandlas emellertid inte i denna text.

Vad är då ett folkrörelseparti, och hur har ett sådant vuxit fram? Utvecklingen av det svenska partisystemet, och den svenska poli-tiska kulturen, kännetecknas av två relaterade fenomen. För det första kännetecknas det av en unik kontinuitet. De fem partier som fanns etablerade vid det demokratiska genombrottet var, med smärre undantag, de enda partierna i riksdagen under 65 år, och de finns fortfarande kvar. För det andra kännetecknas partierna av sitt ursprung i de svenska folkrörelserna. De var folkrörelsepartier.

De moderna politiska partierna sådana vi i dag känner dem är i huvudsak ett 1900-talsfenomen. De liberala och konservativa ström-ningar som kunde urskiljas under 1800-talet existerade som organi-sationer i huvudsak i riksdagen. De klassiska svenska folkrörelserna – arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen, som länge var starkast – utvecklades vid förra sekelskiftet till en kulturell och social miljö som på ett avgörande sätt kom att bidra till att forma den politiska kulturen för lång tid framåt.5

Det var en process som ägde rum på flera nivåer. Det skedde kulturellt. De gamla kulturella strukturerna, till exempel skola och


utbildning, kunde inte ge de framväxande nya samhällsklasserna vad de behövde för att fylla de funktioner de krävde. Genom folk-bildningen försökte man skapa det alternativ som behövdes. Soci-alt ersatte denna folkrörelsemiljö andra strukturer som den kapita-listiska samhällsomvandlingen slagit sönder, och kanske också den supkultur som en ny fas av industriproduktion inte kunde accep-tera. Det innebar både ett accepterande av en skötsamhetskultur och skapande av en ny social gemenskap. Men folkrörelserna utvecklade också en umgängesform som organisatoriskt var väl avpassad till den delaktighet dessa organisationer gjorde anspråk på och som sam-tidigt stod i samklang med de nya former som det frambrytande parlamentariska statsskicket krävde.

Framför allt är det emellertid viktigt att se hur fyllda av poli-tik dessa miljöer var. Allt från missionshus och nykterhetsloger till Folkets hus var forum för politiska initiativ och aktioner, som krävde allt från totalförbud till allmän rösträtt. Nykterhetsrörelsen var, trots sina stadgar, inte någon politiskt neutral rörelse. Fram till början av 1910-talet angav i huvudsak det liberala partiet tonen, därefter ökade det socialdemokratiska inflytandet över nykterhetsrörelsen.6

Den samhällssyn som dominerade folkrörelserna befäste upp-fattningen att samhällskonflikter kan och bör lösas i harmoni, utan klasskonflikter, i de politiska institutioner som det borgerliga sam-hället anvisade. Parlamentet blev ett forum för rationella överlägg-ningar till det allmännas bästa. I parlamentarismen integrerades åtskilliga av folkrörelsernas – inklusive arbetarrörelsens – viktigaste krav, framför allt kravet på politisk demokrati. De moderna parla-mentariska institutionerna kom att sammanfalla med folk rörelsernas vision om demokratins ideala utformning.7 Ur dessa grupper upp-stod de moderna politiska partierna – socialdemokraterna och så småningom kommunisterna ur arbetar- och nykterhetsrörelsen. Det liberala partiet byggdes i huvudsak upp av dess frisinnade med-lemmar, alltså av frikyrkorörelsens och nykterhetsrörelsens folk. När Bondeförbundet bildades under åren kring första världskriget fick också böndernas rörelser sitt politiska parti. Bara högern stod i huvudsak utanför folkrörelsesfären.

Det betyder inte att klasskonflikter eller sociala konflikter upp-hörde. Arbetarrörelsen utvecklade en parallell praktik, där kollektiva


massaktioner baserade på klass utmanade en samhällelig konsensus. Sverige låg i topp i den internationella strejkstatistiken vid sekelskif-tet 1900, den svenska hungerrevolten 1917 föregick den finska revo-lutionen och det tidiga 1930-talet kännetecknades likaså av skarpa klasskonflikter, som kulminerade i Ådalen 1931.8

Länge bidrog emellertid den i både bildlig och bokstavlig mening gemensamma dagordningen som ovan skisserats till att utveckla en gemensam politisk kultur med betydelse för en stor del av 1900-talet. Basen för de partier som uppstod i denna process var inte bara det egna partiet och dess sidoorganisationer, såsom kvinno- och ung-domsförbund. I basen ingick också en betydligt bredare sfär av soci-ala rörelser som, beroende på parti, kunde inkludera religiösa och nykterhetsorganisationer, fackföreningar, jordbrukets sammanslut-ningar, kulturella organisationer och bildningsorganisationer samt kooperativa verksamheter. I den meningen är det relevant att refe-rera till dem som folkrörelsepartier.9

Detta är intressant nog inte bara ett historiskt fenomen. Även de nya partier som från slutet av 1980-talet tagit plats i Sveriges riksdag har sina rötter i olika sociala rörelser. Kristdemokraterna framför allt i frikyrkorörelsens nya och gamla grenar, Miljöpartiet i miljö-rörelsen och 1970-talets alternativrörelser och, med en mer kon-troversiell tolkning, till och med Sverigedemokraterna, som vuxit fram ur rasistiska och främlingsfientliga rörelser. Huruvida också de nyaste partierna kan ses som folkrörelsepartier är naturligtvis beroende av hur man definierar begreppet folkrörelse. Enligt en klassisk modell (t.ex. Hilding Johansson) är demokrati, både i form av intern demokrati och demokratiska grundvärderingar, en viktig beståndsdel i folkrörelserna.10 Om man i stället utgår från moder-nare definitioner av sociala rörelser, kan man hävda att också de nya partierna är folkrörelser.

Sammanfattningsvis ses folkrörelsepartier i denna text som socialt inbäddade institutioner med en specifik politisk kultur. De studeras utifrån partiets förankring i sociala miljöer och utifrån hur de rela-terar till olika sociala nätverk. Av särskilt intresse är att undersöka partiets medlemmar som politiska aktörer inom ramen för dessa politiska och kulturella institutioner. Här finns uppenbara kopp-lingar till Robert Putnams teser om att ett fungerande civilsamhälle


baserat på frivilligorganisationer är centralt för hållbarheten i en fungerande demokrati.11

Men begreppet ”folkrörelseparti” innehåller också en föreställning om en vidgad demokratisk potential utöver en begränsad parlamen-tarisk och representativ. Även om partierna i viss mening snabbt integrerades i det omgivande samhället, innefattade de en form av deltagande demokrati som kunde leva kvar i de rörelser som parti-erna byggde på. I dessa rörelser kunde förslag formuleras och beslut diskuteras, kritiseras och utmanas även mellan valen och de parla-mentariska strukturerna. Det gav utrymme för diskussioner om ett vidgat demokratibegrepp, som inkluderade sociala frågor, jämlik-hets- och jämställdhetsfrågor och i förlängningen en mer aktiv stat.12 Deltagarna i dessa processer stimulerades till en vidare samhällelig aktivitet och skolades att tänka och handla politiskt. De deltog också ofta i politikens implementering på lokal nivå.13

Partier och folkrörelser i Finland

Utvecklingen i Finland har många paralleller med den svenska, inte minst när det gäller folklig organisering, även om ekonomi och geo-politik också gav andra utslag vid utformningen av den politiska kulturen.

Som Henrik Stenius påpekat mötte inte rätten att organisera sig i massorganisationer vare sig i Sverige eller i Finland någon omfat-tande repression. Till exempel infördes aldrig något strejkförbud.14 Också i Finland uppstod en första våg av nya folkliga rörelser i slu-tet av 1800-talet. Inledningsvis skedde utvecklingen i hägnet av den snabbt växande fennomanska rörelsen. Bildandet av Folkupplys-ningssällskapet (fi. Kansanvalistusseura) 1875 ledde snart till att lokalavdelningar grundades över hela landet. Efter 1880 bildades nykterhetsföreningar, filantropiska ”fruntimmersföreningar”, bild-ningsorganisationer och arbetarföreningar, i början med liberal led-ning. Under 1890-talet växte sig ungdomsföreningar starka och efter arbetarrörelsens ”röda år” 1896 också fackföreningar och ett social-demokratiskt parti.

Även i Finland var åren efter sekelskiftet folkrörelsernas stora stund. Deras sammanlagda medlemsantal ökade från 100 000 till


500 000 på fem år. Nykterhetsrörelsen var fortsatt stark och kvinno-rörelsen, särskilt Martharörelsen, växte kraftigt, liksom idrottsrörel-sen. En särskild betydelse hade en rik flora av kooperativa föreningar bland arbetare, men än viktigare var producent- och konsument-kooperationer knutna till jordbruk och landsbygd. Socialistiska arbe-tarföreningar byggde på samma sätt som i Sverige sina Folkets hus i nästan varje socken och bildade, som i Sverige, sina medlemmar kulturellt och skolade dem till aktiva samhällsmedborgare. Sam tidigt gav de omfattande mobiliseringarna under storstrejken hösten 1905 en föraning om att arbetarrörelsen också kunde välja en mer mili-tant väg för att ge eftertryck åt sina krav. Att kraftmätningen spelade en avgörande roll för det demokratiska genombrottet gav ytterligare ammunition åt dem som förespråkade en sådan taktik.15

Nu tog också partiväsendet form i Finland, pådrivet av införan-det av allmän rösträtt 1906. Precis som i Sverige uppvisar partierna i Finland en påtaglig kontinuitet över tid. Antalet har varit relativt begränsat. De flesta partier har fortsatt sin verksamhet in i våra dagar. Uppkomsten av nya partier har varit måttlig och de nya partierna har ofta varit kortlivade. Men skillnaderna har också varit bety-dande – ekonomiskt och framför allt geopolitiskt. Såväl massrörelser som politiska partier var i Finland underställda det allt överordnade projektet: nationsbygget. Alla borgerliga partier, med ett naturligt undantag för Svenska folkpartiet, blev mer eller mindre fennoman-ska nationalister. Detta gjorde att trycket att undvika splittring av de nationella krafterna var starkt. Den finska kyrkan kunde i betydande utsträckning behålla greppet över den frikyrkliga väckelsen. Inte heller uppstod den rad av politiserande nykterhetsordnar som känne-tecknade den svenska utvecklingen. Frivilligföreningarna skulle vara en del av bygget av nationalstaten.16

De borgerliga fennomanska partier som bildades, reflekterade framför allt olika strategier i relation till det ryska kejsardömet. Däremot var varken liberaler eller konservativa partier förankrade i folkrörelser eller i lokala aktiviteter. Det fanns en tydlig tendens att försöka undvika en alltför öppen politisering av samhällsdebatten eftersom det kunde försvaga nationsbygget.17 Undantagen var i viss mån agrarerna och framför allt socialdemokraterna. Det sistnämnda partiet blev den stora segraren i de första riksdagsvalen och upp-


nådde egen majoritet 1916. Industriarbetarklassen var fortfarande mycket svag i Finland, och framgångarna får framför allt tillskrivas styrkan i den politiska organiseringen. Till skillnad från i Sverige var fackföreningsrörelsen betydligt svagare än partiet, vars bas i bety-dande utsträckning återfanns på landsbygden, bland torpare och lantarbetare. Partiet var på så sätt det enda som vid denna tid kan beskrivas som folkrörelseparti enligt den diskussion som fördes ovan.

Successivt skedde en polarisering mellan denna rörelse och det borgerliga Finland, och den kom att kulminera åren 1917–1918. Det är uppenbart att de sociala och politiska rörelserna i Finland vid denna tid inte hade skapat samma former för konfliktlösning som de svenska. En viktig orsak till att den svenska ”potatisrevolutionen” våren 1917 kunde avvecklas under fredliga former var att arbetarrörel-sen koopterades i de lokala kommunala krisorganisationerna och på så sätt fick ta ansvar för att lösa den uppkomna livsmedelsbristen.18

Mellankrigstiden

När den allmänna rösträtten genomfördes i Sverige efter första världskriget hade den svenska arbetarrörelsen vunnits för den par-lamentariska demokratin och lämpat över socialiseringsdrömmarna till statliga utredningar. Till en början axlade socialdemokraterna och högern eller det folkrörelsebaserade frisinnade partiet turvis regeringsansvaret. Från 1932 tog socialdemokraterna regeringsmak-ten och behöll den i 44 år. Men sett ur vårt perspektiv är det kan-ske mer intressant att studera vad som hände på lokal nivå. Den lokala demokratin utformades så att den underlättade samarbete och kompromisser i nämnder och kommittéer. Successivt lärde sig de socialdemokratiska lokalpolitikerna det politiska hantverket. Men framför allt stärktes den socialdemokratiska rörelsevärld ur vilken partiet hämtade sin styrka, legitimitet och många gånger sina idéer och program.

1930-talet var en period av kraftig politisk och social polarisering. I Sverige skedde en omfattande radikalisering, i början i form av omfattande strejker som fick sin tragiska kulmen i Ådalen 1931. Men det som framför allt kännetecknar den fortsatta utvecklingen var en mobilisering av gamla rörelser och kraftig tillväxt av nya. Fackföre-


ningsrörelsen ökade under decenniet sitt medlemsantal från 655 000 till 980 000. Inte minst skedde ett genombrott för den fackliga tjänste mannarörelsen. De svenska ”pinnebergarna” valde folkrörelse-modellens mittfåra framför högerradikala lösningar.19

Flera andra nya folkrörelser växte också starkt under denna tid –hyresgästernas och pensionärernas kan nämnas här. De flesta hade goda relationer till den socialdemokratiska rörelsesfären och många av dess medlemmar kom under denna tid att få politiska uppdrag på lokal och central nivå.

Den svenska kvinnorörelsen genomgick en tillväxt utan mot-stycke. De politiska kvinnoförbundens medlemsantal mångdubb-lades. De kvinnliga fackliga organisationerna hade tiotusentals med-lemmar. Kännetecknande för de kvinnliga organisationerna var deras starka nätverk. Om man vill studera folkrörelsepartiernas dynamik och samhällsomvandlande potential är få processer mer fruktbara än arbetarkvinnornas förmåga att mobilisera lokalsamhällets olika beståndsdelar för att lägga grunden till det moderna välfärdssam-hället. Och om man vill undvika att ge en alltför idylliserad bild av detta folkrörelsekosmos bör man samtidigt notera den bristande entusiasm, och det ibland öppna motstånd, som kvinnornas aktivi-teter väckte bland arbetarrörelsen män.20

Finland efter inbördeskriget

I Finland försvagades arbetarrörelsen kraftigt till följd av nederlaget i inbördeskriget.21 En betydande del av den revolutionära falangen gick i exil och det socialdemokratiska majoritetspartiet orienterade sig politiskt mot den parlamentariska mitten. Men också arbetar-rörelsens organisatoriska strukturer tenderade att slitas sönder. Bil-den av det tudelade vita och röda Finland levde länge vidare. Redan före kriget hade arbetarrörelsen inlett processen att skapa ”mot-offentligheter”, inte bara i form av ett parti och fackföreningar utan också genom tidningar och kooperationer. Nu skapades också egna idrottsföreningar, bildningsorganisationer och kulturella samman-slutningar.22

Denna arbetargemenskap eller ”lägerideologi”, ofta med Folkets hus som viktig symbolisk mötesplats, försvagades emellertid grad-


vis. En orsak var naturligtvis den politiska splittringen. En annan det vita Finlands repression. Kommunisterna förbjöds och deras försök att upprätthålla semilegala organisationer utsattes för uppre-pade attacker och slutligen totalförbud. Fackföreningarna var fort-satt svaga och arbetsgivarna erkände inte deras förhandlingsrätt. Strejkbryteri var vanligt. Fackföreningarna var dessutom politiskt splittrade med kommunisterna som den starkare strömningen under hela 1920-talet. Socialdemokraterna valde under trycket av ökad kommunistisk radikalism och den tilltagande antikommunismen att bilda en egen fackföreningsrörelse. Strax därpå upplöstes den kom-munistledda organisationen genom domstolsbeslut. Under sådana omständigheter är det knappast förvånande att svårigheterna att bygga folkrörelsepartier var betydande.

Också den sociala utvecklingen på landsbygden bidrog till att arbetarrörelsen försvagades. Under 1920-talet tillkom 100 000 nya jordbruksenheter. Jordreformerna, framför allt torparfrigörelsen, innebar att socialdemokratin förlorade en viktig social bas. I stäl-let kunde agrarerna vinna stora framgångar bland dessa skikt och utvecklingen bidrog till att förborgerliga landsbygden – även om kommunisterna i norra Finland inte utan framgång kunde bjuda visst motstånd.

Det borgerliga Finlands politiska karta fixerades vid krigsslutet: det högerinriktade Samlingspartiet, de liberala Framstegspartiet och Svenska folkpartiet samt Agrarförbundet. Agrarerna hade från bör-jan en tydlig social förankring på landsbygden och inte minst deras engagemang för jordreformer kopplade partiet till den lokala poli-tiska arenan. Landsbygdens kooperativa rörelser, både konsument- och producentrörelser, bidrog till att befästa en lokal politisk kultur som dominerades av partiet. Agrarförbundet kännetecknades av en viss social radikalism och inte minst av att föra periferins talan gentemot centrum. Partiets ställning i den politiska mitten gav par-tiet en nyckelroll i det parlamentariska spelet – få regeringar kunde bildas utan agrarernas deltagande. Men inte minst intog partiet lokalt i stora delar av Finland en snarast hegemonisk ställning. Dess roll som folkrörelseparti stärktes. Detta kan också avläsas i den kraftiga tillväxten av lokalavdelningar, som under mellankrigstiden ökade från 500 till över 1 300.23


1930-talets första år kom emellertid att domineras av en betyd-ligt mer spektakulär politisk rörelse med stark förankring på lands-bygden – inte minst bland agrarernas kärntrupper. Den tilltagande politiska polariseringen i den internationella ekonomiska krisens kölvatten ledde till uppkomsten av en högerradikal rörelse med fas-cistiska inslag. Lapporörelsen hade sina rötter bland veteraner och i antikommunistiska skydds kårer, men hade sin sociala bas bland bönder på landsbygden. Rörelsens aktioner och program bejaka-des inledningsvis av agrarer och många av dess lokala företrädare rekryterades från partiet och dess periferi. Partiets centrala före-trädare försökte länge undvika att ingripa mot rörelsens utomlag-liga verksamhet och var pådrivande i genomförandet av djupgå-ende inskränkningar i kommunisternas demokratiska rättigheter.24 Lappo rörelsen kunde så småningom kuvas, men de högernationalis-tiska och fascistiska idealen levde kvar, bland annat i Fosterländska folkrörelsen (fi. Isänmaallinen kansanliike, IKL). Det kan noteras att även i det svenska Bondeförbundet fanns vid denna tid sympatier för högerextrema strömningar.

1930-talets samhällsmotsättningar tog sig alltså i Finland betydligt mer extrema former än i Sverige och periodvis befann sig de bägge folkrörelsepartierna på var sin sida av stupet. Mot slutet av decen-niet slöt de emellertid upp bakom den modell som redan prövats i andra delar av Norden. Rödmylleregeringen var inte bara en i raden av många finska koalitionsregeringar. Den kunde också, på samma sätt som i krisuppgörelsen 1932 i Sverige, tolkas som ett försök av de samhällsgrupper som drabbats hårdast av krisen att gemensamt utforma ett program som kunde gynna deras anhängare. Med hjälp av en mer aktiv statlig politik togs de första stegen mot skapandet av ett välfärdssamhälle. Men lika viktigt var det symbolvärde som låg i att de partier som representerade de två dominerande samhälls-grupperna, arbetare och bönder, å ena sidan lovade att ”försvara den lagliga samhällsordningen för att lugna dem som ännu misstrodde socialdemokraternas agerande” och å andra sidan utfärdade en var-ning till de krafter till höger ”vars respekt för den parlamentariska demokratin inte alltid varit övertygande”.25 Det krävdes uppenbarli-gen partier med djupa folkliga rötter för att förankra en sådan politik.


Masspartiernas tid

Om mellankrigstiden på många sätt var en krisfylld prövotid för demokratin, förändrades förhållandena drastiskt efter andra världs-kriget. De dramatiska geopolitiska omvälvningarna bidrog till detta. De auktoritära och fascistiska idealen var komprometterade. I stora delar av den industrialiserade världen härskade socialliberal kon-sensus. Det rådde ett slags symbios mellan kapitalets önskan om massproduktion och folkets önskan om massdemokrati. Ekonomins styrka var beroende av lönearbetarnas välstånd, kunde det heta.26

Om mellankrigstidens demokrati hela tiden riskerade att kvävas av återkommande ekonomiska kriser bars efterkrigstidens demokrati fram av de gyllene trettio åren, det längsta och kraftigaste ekono-miska uppsving den internationella kapitalismen skådat. De fordis-tiska välfärdssamhällena byggdes med understöd från den ekono-miska högkonjunkturen.27 Tesen om att det finns ett samband mellan ekonomisk tillväxt och stärkt demokrati verkade bekräftas. Nu accep-terades en betydligt mer aktiv stat. Den skulle kunna ta en större roll i skapandet av den infrastruktur som det moderna industri- och välfärdssamhället krävde. Staten tog också på sig ett ökat ansvar för medborgarnas välfärd och trygghet, inte minst när denna hotades av de kraftiga strukturomvandlingar som efterkrigstidens rekordår förde med sig.

Välfärdsstaten blev således under efterkrigstiden något som från en rad olika politiska ståndpunkter uppfattades som ett legitimt sätt för staten att aktivt ingripa i utvecklingen mot ökad demokrati, social trygghet och effektiva marknader. Den sågs som lösningen på kapi-talismens och industrisamhällets problem. Välfärdsstat och offentlig service blev dessutom en viktig del av själva demokratiseringspro-cessen. Sociologen T. H. Marshall menade att medborgarnas rätt till sociala tjänster blev ett uttryck för demokrati, på samma sätt som rösträtten en generation tidigare.28

Forskare har beskrivit efterkrigstiden som massdemokratins och masspartiernas tid.29 Uppkomsten av efterkrigstidens välorganise-rade välfärdsstat var inte något som kan förknippas bara med social-demokratin. Också tyska kristdemokrater, engelska tories, franska gaullister – och finländska agrarer – byggde välfärdssystem och


accepterade, i olika utsträckning och med olika politiska motiv, ett ökat statligt ingripande i den ekonomiska politiken. Och alla byggde starka partiorganisationer. Dessa partier bidrog också till att ge efter-krigstidens samhällen en unik legitimitet.

Nu var naturligtvis verkligheten bakom efterkrigstidens demo-kratiska ideal lite mer komplicerad än så. Det fanns viktiga intressen och påtryckningsgrupper som inte rymdes inom modellen. Och den ekonomiska sfären stod till stora delar utanför demokratins kontroll.

Demokratierna disciplinerades på olika sätt. Parlamenten hade ingen oinskränkt makt, ofta fick välfärds- och planeringsbyrå-kratierna stort inflytande. På många håll i Europa skedde en juridi-fiering, påskyndad av den tilltagande europeiska integrationen. I såväl Sverige som Finland kom de korporativa strukturerna att spela en framträdande roll.

Detta var folkrörelsepartiernas stora stund, i Sverige symboliserad av ett parti som självmedvetet började tala om ”Rörelsen” i bestämd form singularis. Det socialdemokratiska partiet hade som mest 1,23 miljoner medlemmar i ett land med en total befolkning på drygt 8 miljoner. De flesta var fram till 1990 kollektivanslutna genom Landsorganisationen i Sverige (LO).30 Partiets ungdomsförbund SSU hade som mest över 100 000 medlemmar och dominerades länge av arbetarungdom. Studentförbundet fick ett kraftigt uppsving under det tidiga 1960-talet. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet hade på 1950-talet 70 000 medlemmar. De kristna socialdemokra-terna var organiserade i Broderskapsrörelsen. Den socialdemokra-tiska tidningskoncernen A-pressen samlade de socialdemokratiska tidningarna, som mest ett trettiotal.

Men ”Rörelsen” var större än så. Viktigast var naturligtvis LO. Organisationsgraden låg mellan 80 och 90 procent och medlems-antalet passerade miljonstrecket i början av 1970-talet. Arbetar-nas bildningsförbund (ABF) organiserade tusentals studiecirklar – 1980 var de omkring 100 000 till antalet – och föreläsningar, och ett tiotal folkhögskolor var också knutna till rörelsen. Som mest fanns det tusen Folkets hus och flera hundra Folkets parker runt om i landet. Organisationer som Pensionärernas riksorganisation och Hyresgästföreningen räknades som självklara delar av rörelsen. I nära samarbete med socialdemokratin fanns även en omfattande


konsumentkooperation som också hade en betydande egen produk-tion, försäkringsbolaget Folksam, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening (HSB), bostadskooperativa Riksbyggen, rese-byråkedjan och hotellkoncernen Reso, filmbolag, reklambyråer och en hel del annat – ja, till och med en nationell kedja med begrav-ningsbyråer. Att man kunde leva med rörelsen från (barnorganisa-tionen) Unga Örnar till (begravningskoncernen) Fonus var ett ofta hört skämt. Formellt stod de flesta av dessa organisationer självstän-diga gentemot det socialdemokratiska partiet och var öppna för med-lemskap även för andra. Ändå har ingen tvekan rått om att de har ingått i den socialdemokratiska rörelsesfären. Partiet har inte tvekat att slå vakt om ledarskapet för till exempel de fackliga organisatio-nerna eller hyresgästföreningen om det utmanats av kommunister eller andra oppositionella grupper.

Medlemmar och aktivitet

Att skilja myten om folkrörelseepoken, alltid i ett förklarat skim-mer, från den många gånger tröga verkligheten, är ett kroniskt pro-blem för rörelseforskare. Vad kan man säga om arbetarrörelsen som folkrörelse under dess glansdagar? För att kunna mäta rela-tionerna mellan rörelse och medlemmar är det viktigt att notera att det som mest fanns 2 700 arbetarkommuner, 1 700 SSU-klub-bar och 1 400 kvinno klubbar. Ett antal av dessa var säkert sovande eller hade låg aktivitet, men i omkring 5 000 kommuner och klub-bar skulle det väljas styrelse, revisorer, valberedning, representan-ter till ABF och Folkets hus samt till krets- och distriktsårsmöten. Vid samma tid fanns det 8 000 fackavdelningar inom LO. Och på styrelseposterna i rörelsens alla andra grenar, från barn- och ung-domsorganisationen Unga Örnar till hyresgästföreningarna, satt i dominerande utsträckning aktiva socialdemokrater. Till detta måste vi lägga alla de kommunala uppdrag som var besatta av socialdemo-krater. I början av 1950-talet fanns det 25 landsting, 133 städer och över 2 000 köpingar och landskommuner. Även om primärkom-munernas antal 1952 minskade till 1 037 fanns fortfarande betydligt mer än 100 000 kommunala uppdrag att tillsätta, bortåt hälften av de tillsatta var socialdemokrater.


Hundratusentals partimedlemmar hade uppdrag i eller för rörel-sen. Och till dessa ska vi sedan lägga alla dem som nöjde sig med att gå på medlemsmöten, demonstrera på första maj eller dela ut partimaterial under valrörelsen. Socialdemokratin var verkligen en socialt inbäddad institution med djupa rötter i de miljöer där den verkade.

Agrarer och socialdemokrater i Finland

Också för Finland innebar efterkrigstiden en kraftig expansion för de politiska partierna – forskare har talat om ”en andra tillväxtprocess”.

Välfärdssamhällets tillväxt, uppkomsten av en stark offentlig sek-tor och urbanisering innebar betydande förändringar av väljar basen. Arbetarklassen ökade i betydande utsträckning, vilket gynnade soci-aldemokrater (och kommunister), som var det enda partiet med klar massorganisering redan före kriget. Arbetarrörelsen var emellertid fortsatt splittrad mellan socialdemokrater och kommunister, men också interna splittringar förekom i de bägge partierna.

Vid krigsslutet ökade socialdemokraterna sitt medlemsan-tal från 64 000 till som mest 100 000 i mitten av 1980-talet. 1970-talet var ”den röda maskinens” stora stund, inkluderande fackföre-ningsrörelse, banker och kooperation.31

Men det var ändå Agrarförbundet, som 1965 bytte namn till Cen-terpartiet, som var det stora folkliga partiet. Partiet flerdubblade sitt medlemsantal, till som mest 300 000 på 1980-talet. Partiets styrka låg fortsatt på landsbygden, framför allt i norra och östra Finland. I takt med urbaniseringen lyckades partiet bygga starka lokalavdel-ningar också i de medelstora städerna, även om genombrottet i södra Finland dröjde. Partiets lokala styrka speglas också i det stora anta-let lokalföreningar – som mest närmare 4 000 jämfört med social-demokraternas 1 700. Det betyder att man i genomsnitt hade när-mare tio lokalföreningar per kommun.32 Det är uppenbart att detta gav potential för att bygga upp en lika stark lokal social närvaro på den finska landsbygden som någonsin de svenska socialdemokra-terna kunde på bruksorter och i industricentra. Styrkan i de demo-kratiska strukturerna illustreras av en strid som utkämpades inom partiet under 1950-talet. För att kunna leda och kontrollera partiets


valarbete och nomineringar byggde partiledningen upp en parallell valstruktur, direkt underställd den centrala ledningen. Detta väckte emellertid starkt missnöje i de lokala och regionala avdelningarna, och fick därför avskaffas.33

Folkrörelser, byråkrati och institutionalisering

Svenska socialdemokrater och finländska centerpartister intog under dessa år stundtals en närmast hegemonisk ställning i det politiska systemet. Dessa folkrörelsebaserade välfärdsregimer var ingalunda oproblematiska ur demokratisk synvinkel.

De sökte sin kraft i strukturer organiserade för och av massorna, men de leddes av byråkratier. Det byråkratiska styret var nödvän-digt för att partierna skulle fungera som massorganisationer, för att knyta kontakter med massorna – men också för att kunna fylla sina funktioner i parlamentariska och korporativa strukturer. Med åren, och i takt med att folkrörelsernas inflytande ökade i olika samhälls-organ, växte också kritiken mot en tilltagande maktfullkomlighet. Några faktorer förstärkte dessa tendenser.

De korporativa strukturer som var ett så påtagligt inslag i den svenska modellen var en faktor. Begreppet ”Harpsundsdemokrati” har kommit att symbolisera de informella överläggningar och över-enskommelser som ägde rum på Harpsund mellan staten och de viktiga intresseorganisationerna, framför allt arbetsmarknadens par-ter. Dessa överläggningar försvagade riksdagens ställning, men ska-pade också en situation där regeringen, som också bestod av social-demokratins reella ledning, band upp sig för uppgörelser som inte kunde underställas rörelsens demokratiska prövning.34 Välfärds-statens expansion på central nivå skapade behov av ett stort antal nya tjänstemän i departement och ämbetsverk. Spåren av dessa ofta kompetenta och effektiva sociala ingenjörer, i regel med socialdemo-kratisk partibok, kunde avläsas i ett kraftigt ökat statligt ingripande och medföljande förordningar och statliga riktlinjer.35

I Finland visade Kekkonens regim tydliga tendenser till motsva-rande självrådighet. Agrarförbundet/Centerpartiet lyckades under 1960-talet ”samla makten i sin hand på ett sätt som var utan mot-stycke i Finlands historia”, konstaterar Jukka Nevakivi.36 Utveck-


lingen mot formaliserade masspartier bejakades av statsmakten. I slutet av 1960-talet infördes ett snabbt växande partistöd, som successivt gjorde partierna allt mindre beroende av sina medlem-mar. Redan 1979 kom 43 procent av de finländska partiernas intäkter från partistödet och bara 6 procent från medlemsavgifter. I Finland genomfördes dessutom en partilag som stipulerade ett antal orga-nisatoriska villkor för erkända politiska partier vad gäller stadgar, organisation och krav på målsättningar (och som dessutom olaglig-förklarade utländska partimedlemmar).37

Samtidigt skedde en centralisering av viktiga organ, såväl i sam-hället överlag som i folkrörelserna. De svenska kommunerna, som så sent som i början av 1950-talet varit fler än 2 000, minskade till drygt 1 000 och från 1970-talet till 270. En rad kommunala förtro-endeuppdrag försvann och makten koncentrerades till färre per-soner.

Det skedde omfattande sammanslagningar inom arbetarrörelsens lokala föreningsliv. Inom LO minskade till exempel antalet lokala fackföreningar från 8 000 till 1 700 under 1970-talet. Vidare tilltog professionaliseringen. Större kommuner och ökade statliga bidrag till politik och föreningsliv skapade förutsättningar för att kraftigt öka antalet heltidsanställda, något som i betydande utsträckning kom socialdemokratin och dess olika beståndsdelar till del.

Den lokala utvecklingen i Finland blev här något annorlunda. De politiska uppdragen kom även i fortsättningen att i huvudsak utföras av fritidspolitiker, än i dag saknas ofta motsvarigheten till de svenska kommunalrådsposterna.

Modellen utmanas

Som en följd av detta blossade debatten om ”pampen”, både kommu-nalpampen och fackpampen, upp. Denna kritik var ett uttryck för en utmaning som från olika håll riktades mot efterkrigstidens välfärds-samhällen och konsensuskultur. Utmaningen kom först från vänster.

Den samhälleliga rörelse som kommit att sammanfattas med ”1968” vitaliserade den demokratiska diskussionen. Kritik av byrå-krati och korporativa strukturer var vanligt. Det restes krav på att demokratin borde utvecklas till att omfatta nya områden som skolor


och universitet och inte minst ekonomin.38 Också folkrörelsernas klassiska representativa demokrati kom att ifrågasättas. Det expe-rimenterades friskt med direktdemokrati, stormöten och mer anti-auktoritära organisationsformer. I Sverige kom intressant nog det andra stora folkrörelsepartiet, Centern, att bli en aktör i denna debatt. Decentralisering och närdemokrati blev en viktig del i partiets poli-tiska arsenal vid denna tid.

68-radikaliseringen knöt an till folkrörelsetraditionen i den meningen att den hade sitt ursprung i uppkomsten och mobilise-ringen av sociala rörelser. I viss utsträckning sökte aktivisterna förnya rörelsernas demokratiska strukturer, i andra aspekter var de tydligt inspirerade av de äldre rörelserna, även om de ansåg att dessa i alltför stor utsträckning stelnat och integrerats i det omgivande samhället.

De nya rörelserna knuffade de gamla framför sig. Tydligast kan detta kanske studeras i kvinnorörelsen. Grupp 8, arketypen för ett nytt slags radikal och antiauktoritär rörelse, påverkade kraftigt de etablerade kvinnoförbunden. Indirekt genom att gruppens mediala och sociala genomslag fick andra kvinnoorganisationer och -grup-per att radikalisera sin politik, men också direkt. Kvinnorna lyckades bygga breda samarbetsfronter över politiska och sociala gränser, till exempel kring kraven på att bygga fler daghem eller för att stoppa en kvinnofientlig sexualbrottslagstiftning.39

När radikaliseringen nådde arbetarrörelsen gick man in i ett nytt skede. För första gången väckte den svenska fackföreningsrörelsen – genom förslaget om löntagarfonder – på allvar frågan om demo-kratins utvidgning till ekonomi och näringsliv. Med tanke på per-spektivet i denna text är det också viktigt att peka på att de omfat-tande sociala reformer som genomfördes under 1970-talet – kanske de mest omfattande någonsin, åtminstone i Sverige – bara kan för-stås utifrån den gemensamma mobilisering av nya och gamla sociala rörelser som ägde rum under denna tid.

I Sverige blev den politiska utgången av denna kraftiga radikali-sering paradoxalt nog att socialdemokraterna efter 44 år förlorade regeringsmakten och ersattes av en borgerlig regering. Orsakerna var flera, inte minst de som pekats på ovan, det vill säga att den socialdemokratiska rörelsen ansågs ha förstenats och byråkratise-rats. Men det är samtidigt intressant att notera att Olof Palme 1976


ersattes av ledaren för det andra stora folkrörelsepartiet, Centerns Thorbjörn Fälldin. Hans parti hade kunnat dra politisk fördel av att vara det parti som mest konsekvent kritiserat samhällets centralis-tiska tendenser. Särskilt i partiets ungdomsförbund frodades omfat-tande idéer om närdemokrati och byalag. Och inte minst – Centern hade lyckats få ett starkt inflytande över den just då viktigaste av de nya rörelserna, miljörörelsen, och framför allt Folkkampanjen mot kärnkraft.

I Finland ägde en parallell utveckling rum. Fredsrörelsen, soli-dariteten med Vietnam och kvinnorörelsen var viktiga uttryck för ungdomsradikaliseringen, och liksom i Sverige kulminerar student-rörelsen med att studenterna ockuperar sitt eget kårhus.40 Effekterna på partisystemet blev emellertid begränsade. I Sverige försökte den marxistiskt inspirerade studentrörelsen bygga egna maoistiska och leninistiska partigrupperingar. I Finland däremot anslöt sig åtskil-liga till den stalinistiska fraktionen av det kommunistiska partiet. En intressant parallell är att ländernas centrala politiska gestalter, Palme och Kekkonen, inledningsvis försökte få till stånd en viss dialog med de upproriska studenterna. Framgångarna uteblev emellertid, och i Sverige återupprättades aldrig relationerna mellan 68-generationen och socialdemokratin.41

Den finska välfärdsstaten växte som snabbast från och med slu-tet av 1970-talet när de bägge folkrörelsepartierna var som starkast och när 60-talisterna, till skillnad från i Sverige, påbörjat sin långa marsch genom institutionerna. Och även om skiftet inte var lika dra-matiskt som i Sverige ersattes epoken Kekkonen av epoken Koivisto.

Demokratin i nyliberalismens tid

Men den stora utmaningen för efterkrigstidens fordistiska välfärds-stater kom inte från vänster utan från höger. En viktig bakgrund till det stora ideologiska skifte som skedde under 1970-talet var att efter-krigstidens långa gynnsamma konjunktur gick mot sitt slut. Kapita-lismen gick in i ett mer normalt tillstånd av kriser som den ännu inte övervunnit. Detta undergrävde i sin tur en del av välfärds statens eko-nomiska fundament.42 Efterkrigstidens starka välfärdsstater sågs av såväl näringslivets företrädare som av de snabbt växande ny liberala


strömningarna bland de alltmer inflytelserika nationalekonomerna som ett hinder, ja som en orsak till den ekonomiska krisen, kanske den viktigaste. Politiken hade fått för stort inflytande på markna-dens bekostnad, nu förespråkades marknadens primat och som ett särskilt problem identifierades den fordistiska välfärdsstatens mass-demokrati.43 Friedrich Hayeks uppfattning att varje försök att styra människors liv ovillkorligen är förtryckande, kombinerades med uppfattningen att demokrati oundvikligen leder till irrationella eko-nomiska beslut, slöseri och skuldsättning – väljarna kan om de ges chansen inte motstå att ta ut så mycket som möjligt.

Denna påstådda nödvändighet av en omsvängning i den eko-nomiska politiken är inte okontroversiell, men det ligger utanför temat för detta kapitel. I fokus står däremot såväl de demokratiska konsekvenserna av denna utveckling som följderna för folkrörelse-partierna.

Politik och marknad

Frågan om relationerna mellan marknad och demokrati har under de senaste åren fått stor uppmärksamhet och kritiskt granskats av några av våra ledande samhällsforskare. Deras kritik och oro följer några linjer.44

En handlar om en gradvis förskjutning från en omfördelande massdemokrati till vad de beskriver som en kombination av rättsstat och offentligt underhåll. Politikens utrymme har minskat av flera skäl. Välfärdsstaten har krympt och i betydande utsträckning inte-grerats i marknadsekonomin, en rad av de sociala regleringar som infördes efter kriget har upphävts.

En annan faktor som diskuteras är konsekvenserna av den ökade samhälleliga skuldsättningen, som ges en central roll när det gäl-ler det minskade rörelseutrymmet för demokratin. En allt mindre del av statens resurser kan användas till nya reformer. Om demo-krati också handlar om att kunna påverka den inhemska politiken och att kunna rösta om nationella prioriteringar, är det ett problem om det inte finns några alternativ att rösta om. Det är uppenbart att detta inskränker politikers och politiska partiers möjligheter att företräda, eller ens ta hänsyn till väljarnas krav. I stället är deras


manöverutrymme beroende av andra institutioner än de nationellt demokratiska.

En annan tendens som också pekar i samma riktning är en ökad regelstyrning av den politiska verksamheten med syfte att inskränka handlingsutrymmet för vad som setts som ansvarslösa och klåfing-riga politiker. Den svenska riksdagens budgetlag och att en del makt har flyttats från riksdagen till regeringen och från regeringskans-liet till statsministern är några uttryck för detta. EU-anslutningen 1994 innebar att ytterligare ett stort antal beslut flyttades utanför de folkvaldas egid.

New public management låter marknadsimporterade effektivitets- och lönsamhetskalkyler bli styrande för organiseringen av offent-lig verksamhet. Genom introduktionen av begreppet governance har man skapat amorfa nätverk som inkluderar stat, marknad samt andra intressenter och informella aktörer med syfte att gemensamt hitta praktiska lösningar på tekniska problem. Måttstocken är vil-ken lösning som gynnar marknaden.

Om statens uppgift blir att i samarbete med marknaden garan-tera ekonomisk tillväxt och ett gott investeringsklimat, reduceras det demokratiska fältet till ett ekonomiskt räkneverk. På så sätt upplöses själva idén om folket, menar den amerikanska statsvetaren Wendy Brown.45

Politikerna har också avhänt sin makt över den ekonomiska poli-tiken. I Sverige inleddes utvecklingen genom några symbolmättade beslut om avveckling av bank- och valutaregleringar under andra hälften av 1980-talet. År 1990 beslutades att ett inflationsmål på 2 procent skulle överordnas målet om låg arbetslöshet. När Riks-banken formellt fick sin självständighet från politiskt styre 1999, över-lät politikerna avgörande delar av den makroekonomiska politiken till ekonomer, ofta rekryterade från banksektorn.46 Just uppkomsten av en rad organ som inte står under demokratisk kontroll är särskilt märkbar på internationell nivå, exempelvis olika EU-institutioner som Europeiska centralbanken eller Europadomstolen, Internatio-nella valutafonden och Världsbanken. EU:s konstruktion står vidare i motsättning till den typ av parlamentariska demokratier som länge utgjort idealet för den liberala demokratin. Det förstärks av att EU består av en rad olika institutioner utan något klart maktcentrum.


De politiska partierna, som under efterkrigstiden byggt upp de natio-nella demokratierna, har ingen självklar maktställning i detta kong-lomerat av institutioner. Visst finns de direkt eller indirekt represen-terade i många av organen, men inte på ett samordnat sätt.47

Det är uppenbart att denna utveckling sammantaget fått särskilda konsekvenser för det vi här kallat folkrörelsepartier.

Partidemokratins svanesång?

Ett återkommande påstående från ledande statsvetare är att det upp-stått en ökad klyfta mellan medborgarna och den politiska eliten. Partierna har fortfarande en roll i det parlamentariska systemet, men styrkeförhållandena är annorlunda.

Det som medlemmarna förut behövdes till – att välja ledning, finansiera verksamheten, ge input i politiken och föra ut den – behövs inte längre. Statliga partibidrag och sponsring har lett till att med-lemsavgifter i dag utgör en obetydlig del av partiernas budget. Opi-nionsundersökningar ersätter information från medlemsorganisa-tionerna. Medier och PR-konsulter för ut partiernas budskap mer effektivt och riktat än vad medlemmarna är i stånd till. Och par-tiernas ledningar rekryteras i allt mindre utsträckning från med-lemsbasen och i allt större utsträckning genom självrekrytering eller handplockning.

Partiledningarna rekryteras också från ett allt snävare socialt skikt, som skiljer sig från medlemmarnas och väljarnas. Partiledningarna har professionaliserats och karriärvägarna är ofta gemensamma för de olika partierna. Lojaliteten i partiledningen ligger också i ökad utsträckning hos den politiska klassen. Att det finns en möjlighet att göra karriär inom näringsliv eller lobbyorganisationer, gör att behovet av återkoppling till partiet ytterligare minskar. Personval och politikens individualisering gör att ledarna också står alltmer självständiga gentemot sina partier.48

Dessa tendenser till en ny politisk klass förstärks när det råder en grundläggande konsensus om den generella politiken, eller åtmins-tone när utrymme för mer omfattande politiska kursändringar inte föreligger. Kampen om mitten är ju vad som kännetecknat politiken de senaste decennierna. De täta regeringsskiftena, eller som i Fin-


land breda samlingsregeringar, leder också till att alla stora partier förr eller senare får ta ansvar för politiken. Återställarpolitik, där ett regeringsskifte också innebär väsentliga politiska kursändringar, är numera ovanligt och ibland omöjligt.

Den andra sidan av detta mynt är att medborgarnas uppslutning bakom partierna minskar. Röstningsdeltagandet har sjunkit i hela Europa de senaste årtiondena, liksom förtroendet för politiken och politikerna. Partiernas medlemsantal har minskat drastiskt och enga-gemanget sjunkit. Väljarnas lojalitet mot partierna har också blivit väsentligt svagare, partibyten mellan val är betydligt vanligare i dag än tidigare. Detta innebär inte att medborgarnas politiska engage-mang nödvändigtvis minskat, bara att det tar sig andra uttryck. Men det har också bidragit till att efterkrigstidens masspartier har utveck-lats i riktning mot professionella catch all-partier, alltså partier med svagare medlemsförankring och vagare ideologisk profil som syftar till att nå ut till bredare väljargrupper.

Och folkrörelsepartierna?

Om det ovannämnda stämmer även för Sverige och Finland får det särskilda konsekvenser för de partier som här kallats folkrörelse-partier.

Det är uppenbart att stora delar av den rörelsesfär som den svenska socialdemokratin utgjort har försvagats, eller till och med eroderat. Det finns flera orsaker till det.49 En har att göra med förändringar i klasstruktur och social sammansättning. Den industriarbetarklass som utgjort den sociala basen för socialdemokratin har kraftigt för-svagats. Klassröstningen, där 70–80 procent av LO:s medlemmar röstat på socialdemokratin, har tunnats ut till den grad att Sverige-demokraterna utmanar Socialdemokraterna som det största par-tiet inom LO. LO har tappat en halv miljon medlemmar de senaste tio åren. Kooperationen har kommersialiserats, Folkets hus i bety-dande utsträckning sålts ut eller lagts ner, A-pressen gått i konkurs och Aftonbladet sålts till mediekoncernen Schibstedts.

Det socialdemokratiska partiets medlemsantal har rasat. En avgö-rande förändring inträffade när LO i början av 1990-talet upphävde kollektivanslutningen. Innan dess hade partiet över 1,2 miljoner med-


lemmar. År 1992 var antalet fortfarande en kvarts miljon. I dag har medlemsantalet sjunkit till under 100 000, och medelåldern ligger på över sextio år. Genom ungdomsförbundet SSU:s partiella upplösning har partiet förlorat den traditionellt viktigaste källan för rekrytering av ledarskap på olika nivåer. Medlemskårens sociala sammansätt-ning har också förändrats. Det råder en kraftig underrepresentation av arbetare i de politiska församlingarna och det blir mer påtagligt ju högre upp i hierarkin man kommer. Andelen ”politiska broilrar”, alltså ledande företrädare som saknar yrkeserfarenhet utanför poli-tiken, har kraftigt ökat.

Länge dominerade värderingar som grundade sig på arbetarrörel-sens egalitära ideal även inom de högre skikten av det socialdemo-kratiska partiet. Detta har luckrats upp i takt med att rekryterings-basen förändrats och möjligtvis också som en följd av att partiets politik blivit mer marknadsanpassad. De senaste decenniernas social demokratiska finansministrar – Feldt, Persson, Åsbrink, Nuder, Östros – har med få undantag efter fullgjort värv sökt sig till välbe-talda uppdrag inom näringsliv och konsultbolag. En liknande karriär för deras företrädare, som Sträng eller Wigforss, är svår att tänka sig.

Partiet har också genomgått en kraftig politisk omvandling. Det har i väsentliga delar accepterat grunddragen i den nyliberalt influ-erade grundsyn som i större eller mindre utsträckning är gemensam för alla ledande europeiska politiska partier. Denna anpassning mot mitten har föga belönats av väljarna. Länge hade partiet ett väljar-understöd på 45 procent, fram till sekelskiftet ytterst sällan lägre än 40. I dag ligger opinionssiffrorna kring 25 procent.

Det svenska Centerpartiet har i än högre grad, i takt med lands-bygdens avfolkning, drabbats av tillbakagång i medlemsantal och väljarstöd. Medan det gröna Centerpartiet under 1970-talet hade 25 procent av väljarkåren, har det de senaste valen legat kring 5–7 pro-cent. Den politiska omsvängningen har också varit betydande. Som en ödets ironi hamnade partiet, bland annat på grund av sin organi-satoriska svaghet, åtminstone ideologiskt under inflytande av ”Sture-planscentern”, en storstadsbaserad nyliberal riktning som i väsent-liga frågor placerade partiet långt till höger på den politiska skalan.


Läget för Centern i Finland

Utvecklingen för Centern i Finland har kartlagts genom intervjuer med företrädare på nationell och lokal nivå.

Intervjuer med några centralt placerade politiker, en före detta partisekreterare och Centerminister och nuvarande riksdagsleda-mot samt en ung nyvald parlamentariker, ger följande bild.50 Partiet har fortfarande en stark fältorganisation över hela landet, även om medlemsantalet har sjunkit från 300 000 till 100 000 sedan 1980-talet och antalet lokalföreningar från 4 000 till 2 000. Centern har närmare 300 kommunföreningar, kvinnoförbund, ungdomsförbund, studentförbund och en formellt självständig barnorganisation. Geo-grafiskt har partiet lyckats väl med att bygga starka organisationer i många medelstora städer. Partiets svaga områden är fortfarande Helsingforsområdet, Åbo och Tammerfors. Centern är inte längre något renodlat intresseparti för bönder, bara 5 procent av väljarna är jordbrukare. De traditionellt starka banden till jordbrukets orga-nisationer, framför allt Centralförbundet för lant- och skogsbruks-producenter MTK, har försvagats och delvis utmanats av Samlings-partiet. Partiet har en hel del fackligt aktiva medlemmar och, inte minst efter valet av Juha Sipilä som ordförande, ett ökat inflytande bland småföretagare.

Mötesverksamheten har tunnats ut. De intervjuade menar att det har skett en elitisering och medialisering av verksamheten också inom Centern i Finland. En viktig förändring som drivit på i denna riktning har att göra med personvalen. De flesta kandidater har byggt upp sina egna stödorganisationer. En av de intervjuade har över tusen personer som stöder honom. Ett problem är de snabbt ökade kost-naderna för att driva valkampanjer. Den yngre intervjuade riksdags-ledamoten genomförde en egen valkampanj, som kostade 26 000 euro. Trots att hon fick anslag från ungdomsförbundet, kvinnoför-bundet, sin egen kommunorganisation, några företag och enskilda var hon ändå tvungen att ta ett banklån.

Kandidaternas stödorganisationer blir alltså en form av parallella strukturer, knutna till individer, inte till partiet och alla inom stöd-organisationerna är inte heller partimedlemmar. En av informan-terna skickar varje vecka ett digitalt veckobrev till sina stödpersoner,


en annan byggde inför valet upp en egen stab på ett tiotal personer som arbetade ideellt, mer eller mindre på heltid. Samtidigt är fort-farande de flesta kandidater nominerade av partiorganisationerna.

Ett tecken så gott som något på partiets förändrade karaktär var valet av den nye partiledaren Sipilä. För första gången valdes en parti-ledare utanför partiet. Sipilä valdes till riksdagsledamot utan att tidi-gare ha varit aktiv i partiet. En viktig orsak till hans framgång, säger en av de intervjuade, är just att han stod utanför partipolitiken och därmed var opåverkad av den skepsis som fanns mot proffspolitiker.

Även om Centern fortfarande är det parti i Finland som bäst beva-rat sina drag av folkrörelseparti är det uppenbart att det utvecklats mot ett catch all- och kartellparti, på samma sätt som SDP och Sam-lingspartiet. Som framgår av inledningen till detta kapitel är uppfatt-ningen, åtminstone på central nivå bland socialdemokraterna, att partiet i högre grad än Centern förlorat sin karaktär av folkrörelse-parti. Att Centern är det parti som lyckats bäst med att upprätthålla folkrörelsestrukturerna och sin identitet visar de kulturella faktorer-nas betydelse och seghet – de är viktigare än klass i politiken, menar en ledande socialdemokratisk ideolog. Kanske ligger lösningen i att hitta nya organisationsformer som inte är lika krävande som de tra-ditionella. Hans uppfattning är att folkrörelseidén kan vara ett men-talt hinder för en sådan utveckling.51

Ett lokalt perspektiv

Den generella bild som tecknats ovan bekräftas av de intervjuer av oral history-karaktär som genomförts med ett antal medlem-mar på lokal nivå i såväl Sverige som Finland, och som kommer att redovisas mer utförligt i annan form. Här bara några illustre-rande nedslag.

För finska Centerns del berättar många medlemmar om den omfattande lokala verksamhet som bedrevs under efterkrigstidens guldålder. I ett särskilt förklarat skimmer framstår de traditionella stugkvällarna som kunde samla en stor del av bygdens invånare till kaffe eller en bit mat hos någon partimedlem, och där stort och smått kunde avhandlas under gemytliga former. I dag har verksam-heten tunnats ut.


”Vissa grundläggande saker är som de alltid har varit”, kan det heta. ”Partiets verksamhet baserar sig förstås på medlemskap och männis-kor är via det ganska bundna. I väldigt stor grad är det fråga om fri-villigt arbete, människor ger av sin tid och till och med sina pengar för att se till att verksamheten fungerar. Den här före ningsbaserade verksamhetsmodellen finns där som grund och så fattar man beslut och enligt det kör vi.” I takt med att samhället har förändrats, lands-bygden börjat avfolkas och partiet etablerat sig i städerna har före-ningarnas antal minskat. ”Den aktiva kärntruppen är inte särdeles stor och sedan finns den bredare gruppen där folk inte är lika aktivt med och lite beroende på situation och tillställning är man flera eller färre på plats. Och aktivitetsnivån följer lite valrytmen. De som har kommunala förtroendeuppdrag har ju förstås ett regelbundet schema även under perioderna mellan val. Och de saker som är aktuella där diskuterar man ju förstås också med de andra inom partiet.”

Den sociala sammansättningen har förändrats. Länge var det mesta dels medelålders och äldre män som ledde verksamheten, kan det heta. Många var jordbrukare. Nu har kvinnornas andel vuxit och fler med högre utbildning har anslutit sig. Misstron mot ”brödpräs-ter” som gör karriär kan ibland anas bland äldre medlemmar. Det finns en stor oro för att dessa saknar Centerns politiska idéer och urholkar den traditionella centerideologin. Men tilltron till folk-rörelseidéernas framtid är ändå i allmänhet stor bland informan-terna. ”Partiets stöd går i vågor, man kan inte alltid vara där på top-pen, det kommer och går. Men det finns en god grund för att stiga igen sen om det börjar dala.”

De svenska informanterna ger en liknande bild. I en talande åter-blick gör en ledande socialdemokrat i ett av partiets traditionellt starkaste områden en jämförelse mellan situationen på 1970-talet och i dag. Då fanns det sjutton arbetarkommuner i kommunen, tolv kvinno klubbar, sex SSU-föreningar, Unga Örnar, hyresgästföre-ningar, pensionärsorganisationen PRO och ett tiotal fackföreningar som alla sågs som en del av den socialdemokratiska rörelsen. Det fanns dessutom sju Folket hus och en stor Folkpark. ABF hade en livlig studieverksamhet och ett halvt dussin anställda. Det byggdes ett nytt stort Domusvaruhus. Ett årsmöte med de större arbetarkom-munerna kunde samla 200–300 deltagare.


Min informant noterar att nästan alla delar av rörelsen finns kvar också i dag: ABF, Hyresgästföreningen, Konsum, de flesta fackföre-ningar, men verksamheten har tynat bort, kanske kan man säga mumifierats. Det finns bara två partiföreningar kvar. Den större hade trettio deltagare på sitt senaste årsmöte, vilket ansågs vara mycket. Den andra har ett par glest besökta möten per år. Nästan alla kvinno-klubbar har lagts ner, SSU blommar upp då och då, men avtynar när eldsjälarna lämnar kommunen för studier någon annanstans. Bara PRO har ökat sin verksamhet. Medelåldern är hög, svårig heterna att rekrytera ungdomar påtagliga.

Den intervjuade uttrycker också, som så många av dem jag inter-vjuar, en besvikelse över partiets politiska utveckling. De ideologiska diskussionerna blir alltmer sällsynta. Men samtidigt är partiet ohotat störst i den lokala politiken. En allt mindre lokal elit styr fortfarande.

Avslutning

Jag har i denna översiktliga text drivit tesen att partiväsendet i Sve-rige och Finland under 1900-talet dominerats av folkrörelsepartier, masspartier med en betydligt bredare social bas än traditionella par-tier och med en djup förankring i de lokala miljöer de verkar. Detta har skapat förutsättningar inte bara för ett mer omfattande delta-gande i politikens utformning och implementering, utan också kun-nat bidra till att vidga synen på demokratins gränser.

Denna speciella politiska kultur har inte utvecklats i ett natio-nellt vakuum. Den har exempelvis stått i nära relation till under-liggande ekonomiska drivkrafter. Den formativa perioden kring förra sekelskiftet inföll parallellt med en första större industriali-seringsvåg. Folkrörelsepartiernas gyllene år sammanföll med efter-krigstidens ekonomiska uppsving, som skapade förutsättningar för den fordistiska välfärdsstaten och samtidigt flyttade fram politikens positioner på marknadens bekostnad. På samma sätt innebar det sena 1900-talets mer turbulenta ekonomiska utveckling en återgång till marknadens primat och därmed en begränsning av de klassiska masspartiernas manöverutrymme.

De senaste årtiondenas individualisering, medialisering och pro-fessionalisering av politiken, till en del en konsekvens av skiftet i


tidsandan, och den ökade klyftan mellan politiker och väljare har ytterligare underminerat grunden för traditionella partistrukturer.

Vittnesmålen från finländska centerpartister belyser väl konse-kvenserna i ett lokalt perspektiv. Hos de gamla aktivisterna finns en övertygelse om hållbarheten i idén om folkrörelsepartier och för-hoppningar om möjligheterna att gjuta ny kraft i gamla strukturer. I de ledande skikten finns inga sådana drömmar. Där bejakar, eller åtminstone accepterar, man de nya tidernas professionella catch all-partier.

Betyder det att loppet är kört för folkrörelsepartierna? Ett viktigt delsvar är att de klassiska sociala massrörelser som utgjorde basen har eroderat och bara delvis kompletterats med nya. Det gäller sär-skilt den socialdemokratiska rörelsesfären, som dessutom fått betala ett högt pris för sin oförmåga att formulera en politik som i någon väsentlig utsträckning skiljer sig från en nyliberal konsensus. Vi har under de senaste åren, framför allt i södra Europa, sett uppkomsten av en ny typ av breda partier. De bygger på nya sociala rörelser, som ofta uppkommit till följd av protester mot försöken att implementera EU:s nyliberalt inspirerade åtstramningspolitik. I till exempel Grek-land har de också burits upp av äldre folkliga rörelser, framför allt fackliga. Med valet av Jeremy Corbyn till ledare för brittiska Labour har dessa idéer nått en av den traditionella arbetarrörelsen starkaste fästen. Också inom den svenska socialdemokratin har strömningar som vill bryta med huvudriktningen för de senaste årtiondenas ekonomisk-politiska utveckling blivit alltmer synliga. De som ville hind ra fortsatta privatiseringar och vinster inom välfärdssektorn torde ha utgjort en majoritet av ombuden på den senaste social-demokratiska kongressen. Folkrörelsepartiet verkar inte helt dött.

I Finland har Agrarförbundet/Centerpartiet historiskt snarare samspelat med alternativt varit utsatt för tryck från populistiska rörelser till höger. Huruvida Sannfinnländarna kan tolkas som en motsvarande vitalisering av en sådan tradition undandrar sig min bedömning.

Samtidigt – den globala marknad som flyttat fram sina positio-ner under de senaste decennierna har gjort det med en kraft och en omfattning som har få historiska motsvarigheter. Kombinationen av försvagningen av de kraftfält som utgjort folkrörelsepartiernas livs-


luft och den globala marknadens kraftigt stärkta ställning, har lett till helt andra förutsättningar för politisk mobilisering och handling än de som präglade 1900-talets historia.

Så frågan är, finns det utrymme för en ny fusion mellan vad som återstår av de traditionella folkrörelsepartierna och nya former av sociala rörelser? Och skulle en sådan fusion på ett avgörande sätt kunna öka politikens inflytande på marknadens bekostnad – och på så sätt försöka att åter vidga demokratins ramar? (Om det är önsk-värt är som bekant en helt annan historia.)


Noter

1 Duverger, Les partis politiques. För en aktuell forskningsöversikt, se Statsveten-skaplig Tidskrift nr 2, 2010 och Östberg, ”Politikens förändrade villkor”.

2 För generella uppgifter om den politiska utvecklingen i de bägge länderna hänvisas för Sveriges del till Norstedts Sveriges historia, band 6–8 och för Fin-land till Jussila, Hentilä & Nevakivi, Finlands politiska historia 1809–2009 samt Meinander, Republiken Finland i går och i dag.

3 Östberg, ”Radikaliseringsvågor i Sverige”.4 Katsiaficas, The Imagination of the New Left.5 Om de svenska folkrörelsernas utveckling, se Lundkvist, Folkrörelserna i det

svenska samhället 1850–1920; Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren.6 Lundkvist, Politik, nykterhet och reformer.7 Östberg, Byråkrati och reformism.8 Olsson & Ekdahl, Klass i rörelse.9 Östberg, ”Politikens förändrade villkor”.10 Johansson, Folkrörelserna i Sverige.11 Putnam, Den fungerande demokratin.12 Se t.ex. Rosanvallon, Motdemokratin, s. 23, för en motsvarande diskussion.13 Östberg, Kommunerna och den svenska modellen.14 Stenius, ”Nordic associational life in a European and an inter-Nordic

perspective”.15 Stenius, Frivilligt jämlikt samfällt; Stenius, ”Nordic associational life in a

European and an inter-Nordic perspective”; Jussila, Hentilä & Nevakivi, Finlands politiska historia 1809–2009, s. 73 ff., 99 ff.

16 Stenius, ”Nordic associational life in a European and an inter-Nordic perspective”, s. 74.

17 Puntila, Finlands politiska historia 1809–1966, s. 84 ff.; Jansson, Från splittring till samverkan, s. 78 f.

18 Stenius, ”Nordic associational life in a European and an inter-Nordic perspective”, s. 75; Östberg, Kommunerna och den svenska modellen, kap 2.

19 Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?20 Östberg, ”Radikaliseringsvågor i Sverige”.21 Om utvecklingen generellt, se Jussila, Hentilä & Nevakivi, Finlands politiska

historia 1809–2009 och Meinander, Republiken Finland i går och i dag.22 Meinander, Republiken Finland i går och i dag, s. 101 ff. 23 Genomgången bygger på Jansson, Från splittring till samverkan, kap. 4 och 5.24 Meinander, Republiken Finland i går och i dag, s. 74 ff.25 Meinander, Republiken Finland i går och i dag, s. 134.26 Crouch, Postdemokrati.27 För mer om denna utveckling, se Judt, Postwar, kap. VIII–X och Muller,

Demokratins tidsålder, kap. 4.28 Marshall, Citizenship and social class.29 Mair, Ruling the Void.30 För mer om detta, se Östberg, ”Politikens förändrade villkor”.31 Djupsund, ”Organisationsstrukturen i finländska politiska partier”, s. 18 och

passim.

422

32 Sundberg, ”Lokala partiavdelningar och medlemsinsatser i valarbete”.33 Sundberg, ”Lokala partiavdelningar och medlemsinsatser i valarbete”, s. 227.34 Rothstein, Den korporativa staten.35 Östberg, ”Vad har hänt med den fordistiska välfärdsstatens ingenjörer”.36 Jukka Nevakivi i Jussila, Hentilä & Nevakivi, Finlands politiska historia

1809–2009. Citatet från s. 325.37 Sundberg, Partier och partisystem i Finland, särskilt kap. I och IV.38 Östberg, 1968 när allting var i rörelse, s. 121 och passim.39 Thomsson Myrvang, Systerskapets strategier.40 Om det finländska samhället 1968, se Meinander, Republiken Finland i går och i

dag, s. 391–397.41 Meinander, Republiken Finland i går och i dag; Östberg, 1968 när allting var i

rörelse.42 Se Judt, Postwar, kap. XVII för en översiktlig beskrivning.43 Streeck, Köpt tid.44 Detta avsnitt bygger bl.a. på Mair, Ruling the Void; Streeck, Köpt tid; Crouch,

Postdemokrati; Schäfer & Streeck (eds.), Politics in the age of austerity.45 Brown, Undoing the demos.46 Östberg, ”Politikens förändrade villkor”.47 Moschonas, ”Reformism In a ’Conservative’ System”.48 Erlingsson & Brommesson, ”Partier i förändring?”; Östberg, ”Politikens för-

ändrade villkor”.49 Nedanstående bygger på Östberg, ”Swedish Social Democracy after the Cold

War”.50 Intervjuer med Katri Kulmuni och Seppo Kääriäinen.51 Intervjuer med Mikko Majander och Seppo Kääriäinen.

423

PETRI K ARONEN & K JELL ÖSTBERG

Avslutning

När denna bok går ur tryck förbereds som bäst minnet av demo-kratins genombrott på många håll i Nordeuropa. Finland fick sin självständighet i december 1917 och sin första egna författning 1919. I Sverige kommer parlamentarismens genombrott och den allmänna och lika rösträttens genomförande åren 1917–1921 att uppmärksam-mas. I en rad andra länder genomfördes omfattande demokratiska reformer likaså vid denna tid.

Enligt Samuel Huntingtons något vaga karakterisering hörde Sve-rige och Finland tillsammans med de övriga nordiska länderna, ett antal angloamerikanska stater och Schweiz till den första vågen av demokratier (”the first wave of democracy”).1 Baserat på analyserna och slutsatserna i denna bok kan det tilläggas att Sverige och Fin-land i det här avseendet var både lika och olika: demokratiseringen avancerade i stort sett samtidigt och ländernas geopolitiska kontexter påminde trots allt överraskande mycket om varandra. Som Henrik Meinander samt Matti Roitto, Petri Karonen och Jari Ojala påvisar i sina bidrag oroade man sig i båda länderna under hela den utfors-kade perioden mer eller mindre över Rysslands, Sovjetunionens och sedermera återigen Rysslands stormaktspolitiska agerande. Jämför man ländernas koppling till den globala marknaden och utveck-lingen av deras inhemska näringsliv kan man i båda fallen tala om en omvandling från en fattiglapp till en rikeman.

Dessa yttre faktorer bidrog tydligt till att den inhemska stabili-teten och konsensusberedskapen förstärktes, vilket i sin tur ökade den representativa demokratins legitimitet. Såsom Ojala, Roitto och Karonen påpekar i kapitlet ”Tillväxt och demokrati” råder det


nämligen ingen tvekan om att ländernas relativt sett utmärkta eko-nomiska tillväxt är en väsentlig förklaring till stabiliteten i län-dernas demokratiska styrelseformer. Visserligen hade Sverige ett försprång i förhållande till Finland tack vare sin lugnare inre och yttre utveckling, starkare infrastrukturer, industriella traditioner och naturrikedomar, men som Janne Holmén bland annat på visar i sin jämförelse av ländernas utbildningsreformer gällde detta inte på alla fronter.

I början av vår undersökningsperiod (1890) var båda länderna utpräglade agrarsamhällen, som bedrev handel med endast ett fåtal exportvaror. Därefter vidtog i synnerhet inom den svenska industri-sektorn en produktivitetsökning som mellan 1910- och 1970-talet var av världsklass. Också Finlands utveckling kom att vara relativt snabb, trots att landet rycktes med i båda världskrigen och alla deras destabiliserande följder.

Men inför och under de nu pågående mångskiftande hyllning-arna av våra länders demokratier och politiska kulturer i allmänhet har en omfattande internationell debatt om demokratins kris brutit ut. En sådan diskussion är sannerligen inget nytt fenomen. Tvärtom har den demokratiska krisen varit föremål för en återkommande diskussion under det gångna seklet, och självklart inte minst mot bakgrund av en långsam men tydlig återgång till mer totalitära sys-tem både nära och fjärran. Utvecklingen mot ökad demokrati, som de senaste decennierna varit påtaglig i delar av Asien, Afrika och östra Europa, har avstannat och delvis gått i motsatt riktning. Den arabiska vårens löften om folkligt styre har avstannat och ersatts av nya auktoritära regimer, eller av förödande inbördeskrig. I vårt när-område har de demokratiska rättigheterna i länder som Ryssland, Polen, Ungern eller Turkiet inskränkts.

Utvecklingen har skett i symbios med utvecklingen av höger-populistiska och främlingsfientliga strömningar, för vilka traditio-nella demokratiska värderingar är underordnade nationalistiska och illiberala strävanden. Men tendensen att undergräva demokratiska strukturer är inte begränsad till populistiska fenomen, och inte bara till auktoritära regimer. Den italiensk-amerikanska statsvetarpro-fessorn Nadia Urbinati beskriver i stället populismen som ett av demokratins tre självskadebeteenden.2 Att som populisterna anse sig

Avslutning 425

själva företräda folket utarmar demokratin som en arena för möten mellan olika idéer och intressen. Det andra självskadebeteendet är en tilltagande tendens att överlåta hanteringen av besvärliga sam-hällsproblem åt teknokratiska experter. Det tredje är att låta en liten grupp politiker mötas i mitten för att hitta gemensamma lösningar över huvudet på väljarna. Gemensamt för de tre förhållningssätten är att medborgarna reduceras till åskådare.

Framväxten av detta ”självskadebeteende” har skett parallellt med institutionella förändringar av politikens villkor, som utvecklats i samma riktning. Hit hör dels försvagningen av partidemokratin, dels politikens toppstyrning, som i denna antologi belyses av Kjell Östberg. Enligt honom utmynnar detta i en försvagning av det civila samhället. Hit hör också framväxten av övernationella organ – ofta med bristande demokratisk genomskinlighet – samt förskjutningen från politik till marknad och den åtföljande begränsningen av poli-tikernas handlingsfrihet. Och självfallet har även den globala mark-nadens drivkrafter, inte minst i form av kapitalets allt friare rörlig-het, påtagligt försämrat nationalstaternas möjligheter att bedriva en självständig ekonomisk politik.

Hur stabilt grundad är då demokratin i Finland och Sverige? Som kapitlen i denna antologi visat, har vägen mot demokrati i våra län-der inte varit någon enkel resa från mörkret mot ljuset. Demokra-tins former, så som vi känner dem i dag och så som de institutio-naliserades under åren efter första världskriget – en parlamentarisk demokrati byggd på allmän och lika rösträtt, var ingalunda givna eller okontroversiella. I själva verket fanns det en rad divergerande uppfattningar om demokratins funktion och gränser – till och med om den över huvud taget var önskvärd.

Varken liberalism eller konservatism var inledningsvis pådrivande då det gällde att införa demokrati i dess bokstavliga bemärk else, folkvälde. Dessa politiska strömningar verkade för konstitutionella statsskick med begränsat folkligt deltagande och stor makt åt byrå-kratier och andra eliter, i Sverige också åt monarken. Det är uppen-bart att det krävdes revolutioner och hot om revolution för att på allvar aktualisera ett mer omfattande folkstyre, inkluderande både män och kvinnor. Vissa länder, som Finland och Norge, hade gjort betydande framsteg redan innan första världskriget, men även där


var dessa erövringar en produkt av folkliga mobiliseringar för natio-nell självständighet.

I Sverige var den politiska högern av princip emot den allmänna rösträtten, och inte minst kvinnornas. Den accepterade rösträtten endast under galgen, under trycket från den tyska och den hotande svenska revolutionen hösten 1918, men försökte införa garantier mot ett alltför kraftigt genomslag. Några av dessa krav, som på olika sätt genomfördes också Sverige, var skötsamhetsvillkor som begränsade rösträtten för delar av underklassen, ett tvåkammarsystem med ett mer konservativt överhus, monarkins fortlevnad och krav på kvali-ficerad majoritet för alltför stora kommunala utgiftsökningar. Även liberalerna var länge tveksamma till att ta bort alla spärrar för folkligt inflytande. In i det längsta ville de begränsa den kommunala röst-rätten. Och i den författningsreform som genomfördes 1918–1919 inskränktes den kommunala rösträtten för en begränsad grupp, exem-pelvis för den som hade mer omfattande skatteskulder eller den som dömts att förlora sitt medborgerliga förtroende.3 Dessa inskränk-ningar slopades emellertid slutgiltigt i Sverige på 1930-talet. I Fin-land levde de kvar fram till 1960-talet, vilket framgår av Karonens, Roittos och Ojalas analys av ländernas politiska kulturer, i denna bok.

I Finland hade den allmänna rösträtten genomförts redan före första världskriget, men i den diskussion om en ny författning som bröt ut efter inbördeskriget 1918, fanns det på grund av både de inhemska motsättningarna och risken för att på nytt dras med i ryska revolutionen bland de konservativa en stark misstro mot att folket var moget för demokrati.4 Tydligast kom detta till uttryck i strävan-det att genom införande av monarki skapa en stark statsmakt som kunde balansera de parlamentariska församlingarna. Ja, vissa gick till och med så långt att de lekte med tanken att införa begränsningar i rösträtten. En sådan infördes också för en viss tid genom att många från den förlorande sidan berövades sitt medborgerliga förtroende, men i början av 1920-talet hade största delen av deltagarna i det röda upproret återfått sina medborgerliga rättigheter. En betydligt mer långvarig inskränkning av riksdagens kontroll över regeringsmak-ten blev de facto de betydande maktbefogenheter som republikens president enligt 1919 års regeringsform erhöll i regeringsbildning-arna och utrikespolitiken.

Avslutning 427

Som bekant hade det i Finland våren 1918 funnits också helt andra alternativ till den parlamentariska demokratin. Revolutionen i Fin-land var nära förknippad med bolsjevikernas makt övertagande i Petrograd och påminde om de arbetar- och soldatråd som strax därefter skulle sprida sig som en löpeld över Europa. I dag bedöms och utmönstras dessa alternativ i ljuset av sovjetsystemets urartning i Sovjetunionen. Men även om bolsjevikledaren Lenin gärna såg det som sin förtjänst, var varken de ryska sovjeterna eller de tyska sol-dat- och arbetarråden någon medveten skapelse av politiska ström-ningar. De uppstod i den våg av strejker och demonstrationer som svepte över det krigströtta Europa, och bland de soldater och arbe-tare som gjorde uppror mot sina överordnade för att få slut på det tröstlösa kriget och den därav föranledda livsmedelsbristen.

I de sönderfallande auktoritära politiska strukturer som känne-tecknade de romanovska, wilhelminska och habsburgska imperierna utvecklades råden snart mot lokala och centrala maktorgan. I Fin-land, som ju strikt taget var en del av det sönderfallande romanov-ska imperiet, hade man i januari 1918 återigen drivit in i en situation, där landets senat på grund av att den förlorat sitt våldsmonopol inte längre var kapabel att hålla de alltmer hätska kontrahenterna isär. Pertti Haapala har därför konstaterat att det finländska samhället säckade ihop från toppen, och som både Jari Ehrnrooth och Pasi Ihalainen har framhållit underlättades situationen inte precis av den råa hatretorik som hade börjat frodas i det ryska imperiet inklusive Finland genast efter marsrevolutionen 1917.5

De röda i Finland hann aldrig anta någon egen konstitution. De utkast som utarbetades, framför allt av O. W. Kuusinen, pekade emel-lertid på en samhällsmodell i vilken principen om en parlamenta-risk demokrati på nationell nivå kombinerades med en socialistisk planekonomi. Samtidigt som den accepterade ett flerpartisystem, skulle den vara ett verktyg för att kunna ingripa också i den eko-nomiska sfären. Inget tyder dock på att en sådan balansgång hade kunnat lyckas. Numera är de finländska forskarna eniga om att de rödas seger skulle ha inneburit uppkomsten av ett Sovjet-Finland, det vill säga en total förlust av landets självständighet.

Även om arbetarråd som statsbärande institutioner formellt fort-satte att fungera endast i Sovjetunionen, fördes omfattande en dis-


kussion om ekonomisk och industriell demokrati runt om i Europa, inte bara av Sovjetanhängare. Diskussionen satte djupa spår även i Sverige. För Vänsterpartiet, som 1919 anslöt sig till Komintern, blev propagandan för en sovjetisk demokratimodell ett viktigt, men föga övertygande argument. Mer betydelsefull blev diskussionen inom socialdemokratin, där olika förslag om industriell och ekonomisk demokrati ingående penetrerades. På partikongressen 1920 pläde-rade partisekreteraren Gustav Möller för den modell som utarbe-tats i Österrike, medan Ernst Wigforss var djupt inspirerad av den engelska gillesocialismen. Efter valförlusten 1920 avmattades grad-vis socialdemokratins intresse för industriell demokrati i allmänhet och som redskap för en övergång till socialism.

Men inte heller för den liberala parlamentariska demokratin, som segrade i större delen av Europa, var folkväldet något entydigt. All-män rösträtt uppnåddes och javisst, vanligtvis också parlamentarism. Den ekonomiska sektorn, den kapitalistiska marknaden, lämnades däremot oinskränkt. Frågan om man verkligen kunde överlåta mak-ten till folket, fortsatte också att vara en övergripande fråga. Skräcken för den oregerliga massan var djupt förankrad hos den tidens makt-eliter. ”När massorna samlas försvinner deras moraliska kvaliteter. Folk slutar tänka, glömmer förnuft och styrs enbart av sina känslor”, sammanfattade Sigmund Freud mångas tankar.6

Massorna gjordes också ansvariga för det politiska förfall som drabbade många av de unga demokratierna. Totalitära rörelser är möjliga varhelst massorna – de som saknar röst och säte i det demo-kratiska systemet – fått aptit på politiken, menade Hanna Arendt. Ledande forskare, från Max Weber till Joseph Schumpeter, fångade upp denna oro. Visst skulle folket inkluderas, men kanske inte själva utöva makten. Parlamentet kunde bara till en viss grad utvecklas till ett ledande forum för nationell politik. Det krävdes motvikter: byråkratin, marknaden, ett starkt politiskt ledarskap. Begrepp som ”ledarskapsdemokrati” eller ”konkurrenselitism” fångade in dessa uppfattningar och beredde därmed mentalt marken för kommande inskränkningar av den politiska demokratin.

Parallellt med dessa teoretiska resonemang kunde man, trots den borgerliga frontens och i synnerhet kapitalkretsarnas rädsla för nya uppror, skönja en fortsättning av den gamla patriarkaliska ledarstilen

Avslutning 429

inom flera svenska och finländska företag – en ledarstil som dämpade motsättningen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Patronernas och de gamla ägarsläkternas under flera generationer etablerade makt förblev länge stark. Men detta förhindrade inte ett för svensk-finska samfund typisk interaktivt handlingsmönster, och även denna växel-verkan var i högsta grad asymmetrisk, det vill säga föga demokra-tisk. I det patriarkatiska systemet var arbetsgivaren och arbetstaga-ren tydligt separerade från varandra. Den förstnämnda svarade till stor del för arbetstagarens liv och bedrev ofta en påträngande och även i privatlivet inträngande social kontroll.

Vardera parten hade rättigheter och förpliktelser, men trots de fackliga organisationernas uppkomst i slutet av 1800-talet förblev deras förmåga att stöda de enskilda arbetstagarna rättigheter länge svag. Enligt Karl Molins bedömning uppfattade en stor del av Sve-riges arbetstagare långt in på 1930-talet den patriarkala ordningen som ett ”bra system”, som var värt att hålla fast vid. Detta grepp om arbetskraften passade självfallet arbetsgivarna, men efter att det soci-alt utjämnande välfärdsprojektet på 1930-talet hade inletts försköts en del av denna kontroll indirekt till statsmakten genom ett antal kor-porativa lösningar mellan arbetsmarknadens motparter under rege-ringens beskydd. I detta avseende bidrog etableringen av den poli-tiska demokratin till en centralisering av den ekonomiska makten.7

I Finland skedde motsvarande maktförskjutning långsammare än i Sverige. Men under vinterkriget 1939–1940 uppnåddes, som Henrik Meinander visar i sin översikt ”Det långa 1900-talet”, en så kallad januariförlovning, genom vilken arbetsmarknadens mot poler erkände varandra som förhandlingsparter. De därpå följande krigs-åren bidrog också på ett bestående sätt till denna ömsesidiga sam-arbetsvilja – även om strejkbenägenheten förblev högre än i Sve-rige ännu under flera årtionden framöver, var motivet bakom dessa arbetsstrider inte i första hand ekonomiska utan politiska.

Mot bakgrunden av detta är det kanske inte så märkligt att sjö-sättandet av och de första seglatserna för den parlamentariska demo-kratin blev en tidvis nog så skakig historia. Den radikala vänstern propagerade för socialism och sovjetmakt. Stora delar av högern var långt in på 1930-talet skeptiska mot den parlamentariska demokra-tin. De politiska motsättningarna var djupa efter krigsslutets revo-


lutionära strider och ovanan att överbrygga dem inom ramen för de parlamentariska strukturerna påtagliga. Två kraftiga lågkonjunktu-rer – efterkrigsdepressionen i början av 1920-talet och 30-talskrisen, kombinerat med de förhärskande ekonomiska doktrinerna – klav-band politikernas manöverutrymme. I många länder, till vilka även Finland och Sverige hörde, var partiväsendet ostadigt och under upp-byggnad, vilket försvårade uppkomsten av stabila parlamentariska majoriteter. Allt detta bidrog till en fortsatt skepsis mot den liberala demokratin från såväl höger som vänster. Särskilt märkbart var detta i Finland, märkt av inbördeskrigets efterdyningar, vilket återspeglas i Oula Silvennoinens och Ainur Elmgrens bidrag.

Situationen förändrades efter andra världskriget. Den senare hälf-ten av 1900-talet kan beskrivas som den liberala marknadsbaserade demokratins höjdpunkt. Perioden kan indelas i två hälfter. Under den första hälften, som fortgick fram till 1970-talet, började Finland steg för steg knappa in på det ekonomiska och sociala försprång som Sverige, tack vare att landet hade undgått både första och andra världskriget, hade fått i sin samhällsutveckling. Att så skedde, trots att den svenska tillväxten även internationellt sett var utmärkt under denna epok, berodde inte minst på Finlands tämligen omfattande och lukrativa handel med Sovjetunionen. Till saken hörde emellertid också att Finland, oaktat sina tunga krigsår och återuppbyggnads-projekt, relativt sett hade kommit mycket lindrigare undan i andra världskriget än Östersjöregionens övriga randstater.

Den första hälften, då den fordistiska välfärdsstaten byggdes upp, innebar inte minst i Sverige och Finland en bred socialliberal konsen-sus då det gällde att sluta upp kring nationalstaten och dess demo-kratiska institutioner som pådrivare för å ena sidan industrisamhäl-lets utveckling, å andra sidan välfärdssamhällets kraftiga expansion. De politiska partierna sågs som centrala fundament i det parlamen-tariska systemet, samtidigt som korporativa strukturer skapades en dialog mellan politik och näringsliv. Det rådde ett slags symbios mellan kapitalets önskan om massproduktion och folkets önskan om massdemokrati, konstaterar Kjell Östberg i kapitlet om folk-rörelsepartierna. Ekonomins styrka var beroende av lönearbetar-nas välstånd. Som Eva Blomberg visar i sitt bidrag blev jämställdhet mellan könen också ett viktigt politikområde.

Avslutning 431

Den andra hälften innebar en förskjutning från politikens primat till demokrati mer på marknadens villkor. En del forskare ser denna förskjutning som en följd av ideologiska betoningar och därav föl-jande inrikespolitiska beslut. Andra ser skiftet snarast som en kon-sekvens av att de västerländska ekonomierna efter tre decennier av rekordsnabb tillväxt började tappa fart, vilket ökade utlokaliseringen av många industribranscher till länder och regioner med lägre pro-duktionskostnader och även trycket att röja undan diverse hinder för kapitalets fria rörlighet.

Politiken ansågs ha fått för stort inflytande på marknadens bekost-nad. Lösningen låg i att släppa loss kapitalismens självläkande kraf-ter. Demokratins former kom åter att i stor utsträckning bestämmas av den globala ekonomiska utvecklingen. Och här sågs den breda massdemokratin, som förknippats med välfärdsstaterna, som ett särskilt problem.8 Tankarna har tillspetsat sammanfattats av natio-nalekonomen och bankmannen Björn Wahlroos: Marknaden bör – både av effektivitetsskäl och på moraliska grunder – ges prioritet framför olika former av politiskt eller statligt agerande. Politiskt styre kan inte undvikas helt eftersom det finns vissa varor som markna-den helt enkelt inte kan hantera. ”Men eftersom demokratin jämfört med marknader tenderar att vara ganska ineffektiv och/eller kostsam, är det bara sunt förnuft att föreslå att den bör tillämpas sparsamt.”9

Införandet av marknadsinspirerade styrprocesser inom politik och förvaltning har bidragit till att försvaga den demokratiska kont-rollen. Genom att ersätta traditionell politisk styrning med begrep-pet governance har man ytterligare löst upp gränserna mellan politik och marknad. New public management är ett näraliggande fenomen, där marknadsimporterade effektivitets- och lönsamhetskalkyler styr organiseringen av offentlig verksamhet. Om statens uppgift blir att i samarbete med marknaden garantera ekonomisk tillväxt och ett gott investeringsklimat, reduceras det demokratiska fältet till ett ekono-miskt räkneverk. På så sätt upplöses själva idén om folket, menar den amerikanska statsvetaren Wendy Brown.10

I sitt inledande kapitel diskuterade Henrik Meinander relatio-nen mellan demokrati och nationalstat, och han menar att den till-tagande uppslutningen kring nationalstaten var en avgörande orsak till att kritiken mot demokratins tillkortakommanden kom att avta.


Samtidigt har de senaste årtiondenas globalisering och ekonomiska kriser lett till ett ifrågasättande av nationalstatens förmåga att skapa en hållbar grund för demokratisk konsensus, eller åtminstone en plattform för hållbara kompromisser. Ett viktigt inslag i de populis-tiska partiernas nationalistiska retorik är ju för övrigt att återskapa en sådan men, som Nadia Urbinati påpekat, underordnad det egna projektet, inte som ett möte mellan olika idéer och intressen.11

Samtidigt har de nya geopolitiska styrkeförhållandena med obän-dig kraft pressat den politiska och ekonomiska eliten att försöka skapa bärkraftiga styrformer på övernationell nivå. Många av dem, knutna till försöken att reglera och samordna en global marknad med uppenbara dysfunktionella drag, som Internationella valuta-fonden eller Världsbanken, saknar varje form av reell demokratisk kontroll, eller är ens genomskinliga.

Annorlunda förhåller det sig med Europeiska unionen, som har en ambition att vara både ett ekonomiskt och ett politiskt projekt. Stora ansträngningar har här lags ner på att försöka återskapa många av nationalstatens kännetecken på europeisk nivå: en paneuropeisk identitet, en gemensam marknad och politiska beslutsorgan som vill efterlikna de nationella. Medan unionen varit relativt framgångsrik i sina strävanden att driva igenom en gemensam marknad baserad på en nyliberalt färgad, ekonomisk politik, kodifierad i Maastricht- och Lissabonfördragen, är det uppenbart att man misslyckats med att ge legitimitet åt sina politiska ambitioner.

I själva verket står hela EU:s konstruktion i motsättning till den typ av parlamentariska demokratier som länge utgjort idealet för den liberala demokratin. En viktig utgångspunkt för EU är att vara ett konsensusinriktat, konserverande system, där beslut fattas i sam-förstånd. Det förstärks av att EU består av en rad olika institutioner utan något klart maktcentrum. Det finns ett ministerråd, en kom-mission med en omfattande och mäktig byråkrati, och vidare Euro-paparlamentet, Europeiska centralbanken, EU-domstolen och de 28 medlemsländernas regeringar och nationella parlament – alla med inflytande över unionen och dess beslut.

Därmed blir EU det tydligaste exemplet på Urbanis två andra ”demokratiska självskadebeteenden”. Att låta en mindre grupp cen-trala politiker mötas i mitten för att hitta lösningar över huvudet på

Avslutning 433

väljarna och att överlåta besvärliga samhällsproblem åt byråkrati och tekniska experter.

Sammanfattningsvis har antologins texter bekräftat den inledande tesen att tre av demokratins drivkrafter – de politiska kulturerna i de båda länderna, geopolitiken och världsekonomin – varit djupt sammanflätade med varandra. Ingen av dessa drivkrafter kan ensam förklara de obestridliga framsteg som demokratin genomgått i både Sverige och Finland under den undersökta tidsperioden.

Ekonomiskt befann sig Finland i slutet av 1800-talet långt efter Sverige. Inte heller Sverige var då ännu fullt utvecklat, men landet hade under århundraden samlat på sig erfarenheter av storskalig internationell verksamhet på allt viktigare världsmarknader. Sam-tidigt skulle effekterna av relationerna till de globala marknaderna komma att bli likartade för de båda länderna. Både Sverige och Fin-land befinner sig trots allt långt ifrån världens ekonomiska centrum. Ländernas konkurrensfördelar måste därför bestå av annat än natur-resurser eller goda geografiska lägen.

Geopolitiken har påverkat den interna politiska kulturen i båda länderna. I Finland har läget mellan öst och väst varit en avgörande utgångspunkt. Men också i Sverige fruktade man redan i slutet av 1800-talet en möjlig invasion från Ryssland och ett liknande hot levde kvar i synnerhet under kalla kriget. Östersjön verkar knappast ha varit det ”fredens hav”, som den sovjetiska propagandan fram-gångsrikt proklamerade. Som ett traditionellt neutralt land har Sve-rige kunnat profilera sig mer aktivt än Finland i internationell poli-tik. I jämförelse har Finland uppträtt som en passiv aktör – delvis på grund av den svåra relationen med grannen i öst. Av samma orsak höll finsk försvarspolitik länge en mycket låg profil, men bland annat genom den allmänna värnplikten förblev landets försvarsförmåga (och därmed förmågan att överleva som en suverän stat) trovärdig. Detta motiverades med bestämmelserna i VSB-pakten med Sovjet-unionen 1948. Därför blev försvarsväsendet och dess storlek ingen viktig eller kontroversiell politisk fråga i Finland. Sverige och Fin-land välkomnade i detta avseende slutet på kalla kriget på olika sätt. I motsats till Finland, minskade Sverige gradvis sin militära kapaci-tet. Trots det omvandlade såväl Finland som Sverige sitt försvar så att det blev kompatibelt med NATO. Under 2010-talet har säkerhets-


situationen i Östersjöregionen åter blivit aktuell, vilket också har för-ändrat Sveriges inställning till Europas geopolitiska konstellationer.

Demokratisering är ingen rätlinjig process och de externa faktorer som påverkat den har under denna period varit delvis olika på de två sidorna av Bottniska viken. Tack vare den fredliga utvecklingen i Sverige har landets politiska kultur länge varit stabil. I Finland där-emot gick en stor andel av tillgängliga resurser och politiskt kapital åt till att lugna den sociala situationen i landet till följd av inbördes-kriget och andra världskriget. Framför allt under 1960- och 1970-talen drevs anpassningen till Sovjetunionens intressen alltför långt i finsk inrikespolitik. Ändå har regeringens och det politiska syste-mets legitimitet i båda länderna varit fortsatt stark, och bekräftats av effektiv och tillförlitlig administration och byråkrati. Förklaringar till detta kan hittas inte minst i den långa gemensamma historien.

Även om åren kring 1917 utgör en självklar klimax i de bägge län-dernas demokratiseringsprocesser har bokens bidrag lyft fram och bekräftat några andra perioder där förutsättningarna för den demo-kratiska utvecklingen definierats. Det handlar om 1890-talets kraftiga industrialisering och samtidiga formering av starka folkliga rörelser med ambitioner att vara demokratins bärare. På 1930-talet förekom stora utmaningar för den sköra demokratin, vilket i bägge länderna utmynnade i formerandet av nationella samlingsstrukturer. 1970-talet var sedan höjdpunkten för efterkrigstidens starka välfärdsstater med stor demokratisk legitimitet. Och slutligen 2010-talet, vår tid. I vårt avslutande kapitel har vi pekat på att demokratin, sådan som vi har känt den, är utmanad av starka interna och externa krafter. I vilken utsträckning de drivkrafter som skapat demokratin i våra länder förmår möta dessa utmaningar och utveckla dem till en vita-lisering av de demokratiska strukturerna är en öppen fråga, men låt oss instämma i Anu Koivunens credo: utan medborgarnas tillit och vilja att delta dör demokratin.

Avslutning 435

Noter

1 Huntington, The Third Wave, s. 15.2 Näsström, ”Demokratin måste bli mer upprorisk mot makthavare”; Urbinati,

Democracy disfigured.3 För mer om denna utveckling, se Andrén, Sveriges riksdag 9.4 För mer om utvecklingen i Finland, se Seppo Hentilä i Jussila, Hentilä & Neva-

kivi, Finlands politiska historia 1809–2009.5 Haapala, Kun yhteiskunta hajosi; Rantatupa, ”Elintarvikehuolto ensimmäisen

maailmansodan aikana”, s. 265–269, 275–279; Ehrnrooth, Sanan vallassa, vihan voimalla, passim; Ihalainen, The Springs of Democracy.

6 Jonsson, Crowds and democracy.7 Se t.ex. Kettunen, Suojelu, suoritus, subjekti; Ericsson, ”Vi är alla delar av

samma familj”; Sundell, Patriarkalism och föreningsrätt; Molin, Den moderne patriarken; Rostgaard & Wagner (red.), Lederskab i Dansk Industri; Karonen, Patruunat ja poliitikot, kap. 10; Raiskio, Henkilöstön johtaminen.

8 Streeck, Köpt tid.9 Wahlroos, Marknader och demokrati.10 Brown, Undoing the demos.11 Urbinati, Democracy disfigured.

437

Källor och litteratur

HENRIK MEINANDER: INLEDNING, s. 9–24

Litteratur

Acemoglu, Daron & James A. Robinson, Why Nations Fail. The Origins of Power, Prosperity and Poverty, London: Profile Books 2013.

Bühlmann, Marc, Wolfgang Merkel & Bernhard Wessels, ”The Quality of Demo-cracy. Democracy Barometer for Established Democracies”, (Revised Version 20.03.2008), National Center of Competence in Research. Challenges to Demo-cracy in the 21st Century. Working Paper No. 10a. Citatet från www.democracy-ranking.org/downloads/basic_concept_democracy_ranking_2008_A4.pdf (hämtad 6.4.2017).

Coleman, William D. & Alina Sajed (eds.), Fifty Thinkers on Globalization, London & New York: Routledge 2013.

Diamond, Larry, ”Facing Up to the Democratic Recession”, Journal of Democracy 26, 2015:1 (January), http://muse.jhu.edu/journals/journal_of_democracy/v026/26.1.diamond.pdf (hämtad 7.11.2017).

Fukuyama, Francis, The End of History and the Last Man, New York: Free Press 1992.

Fukuyama, Francis, Political Order and Political Decay. From the Industrial Revolu-tion to the Globalization of Democracy, New York: Farrar, Straus and Giroux 2014.

Helleiner, Eric, The Making of National Money. Terrorial Currencies in Historical Perspective, Ithaca, NY: Cornell University Press 2003.

Helleiner, Eric, States and the Reemergence of Global Finance. From Bretton Woods to the 1990s, Ithaca, NY: Cornell University Press 1994.

Inglehart, Ronald, ”The Renaissance of Political Culture”, The American Political Science Review 82, 1988:4, s. 1203–1230.

Lipset, Seymor Martin, ”Some Social Requisites of Democracy. Economic Deve-l opment and Political Legitimacy”, The American Political Science Review 53, 1959:March, s. 69–105.

Müller, Jan-Werner, Demokratins tidsålder. Politiska idéer i 1900-talets Europa, Göteborg: Daidalos 2013.

Nolan, Mary, The Transatlantic Century. Europe and America, 1890–2010, Cam-bridge: Cambridge University Press 2012.

Norris, Pippa, Making Democratic Governance Work. How Regimes Shape Prospe-rity, Welfare, and Peace, Cambridge: Cambridge University Press 2012.

http://www.democracyranking.org/downloads/basic_concept_democracy_ranking_2008_A4.pdf

http://www.democracyranking.org/downloads/basic_concept_democracy_ranking_2008_A4.pdf

http://muse.jhu.edu/journals/journal_of_democracy/v026/26.1.diamond.pdf

http://muse.jhu.edu/journals/journal_of_democracy/v026/26.1.diamond.pdf


Piketty, Thomas, Capital in the Twenty-First Century, Cambridge: Belknap 2014.Schön, Lennart, ”40-årskriser, 20-årskriser och dagens ekonomiska politik”, Ekono-

misk Debatt nr 1, 1993, s. 7–18.Schön, Lennart, Tankar om cykler. Perspektiv på ekonomin, historien och framtiden,

Stockholm: SNS Förlag 2006.Schön, Lennart, Vår världs ekonomiska historia. Del II: Den industriella tiden,

Stockholm: SNS Förlag 2010.Tarrow, Sidney G., Power in Movement. Social Movement and Contentious Politics,

Cambridge: Cambridge University Press 1998.Östberg, Kjell, ”Vågor i historien?”, opublicerat utkast 2016.

HENRIK MEINANDER: DET LÅNGA 1900-TALET, s. 25–64

Litteratur

Agrell, Wilhelm, Fred och fruktan. Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918–2000, Lund: Historiska media 2000.

Alapuro, Risto, Suomen synty paikallisena ilmiönä 1890–1933, Helsinki: Tammi 2001.Alapuro, Risto et al. (toim.), Kansa liikkeessä, Helsinki: Kirjayhtymä 1987. Anderson, Benedict, Imagined Communities. Reflections on the Origin and Spread

of Nationalism, London: Verso 1991.Bourguignon, François, ”Inequality and Globalisation. How Rich Get Richer and

the Poor Catch Up”, Foreign Affairs nr 1, 2016.Clark, Christoffer, The Sleepwalkers. How Europe Went to War 1914, London:

Penguin Books 2012. Ehrnrooth, Jari, Sanan vallassa, vihan voimalla. Sosialistiset vallankumousopit ja

niiden vaikutus Suomen työväenliikkeessä 1905–1914, Helsinki: Suomen Histo-riallinen Seura 1992.

Engman, Max, Ett långt farväl. Finland mellan Sverige och Ryssland efter 1809, Stockholm: Atlantis 2009.

Engman, Max, Lejonet och dubbelörnen. Finlands imperiella decennier 1830–1890, Stockholm: Atlantis 2000.

Finlands grundlag 731/1999, http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1999/19990731Gay, Peter, The Cultivation of Hatred. The Bourgeois Experience. Victoria to Freud,

London: Fontana Press 1993.Götz, Norbert, Ungleiche Geschwister. Die Konstruktion von nationalsozialistischer

Volksgemeinschaft und schwedischen Volksheim, Baden-Baden: Nomos Verlag 2001.

Hietala, Marjatta, Service and Urbanization at the Turn of the Century. The Diffu-sion of Innovations, Helsinki: Suomen Historiallinen Seura 1987.

Hirdman, Yvonne, Sveriges historia 1920–1965, Stockholm: Norstedts 2012.Hjerppe, Riitta & Jukka Jalava, ”Economic Growth and Structural Change. A Cen-

tury and a Half of Catching-up”, Jari Ojala, Jari Eloranta & Jukka Jalava (eds.), The Road to Prosperity. An Economic History of Finland, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006, s. 33–63.

http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1999/19990731


Ihalainen, Pasi, ”The 18th-Century Traditions of Representation in a New Era of Revolution. History Politics in the Swedish and Finnish parliaments, 1917–1919”, Scandinavian Journal of History 40, 2015:1, s. 70–96.

Ilmjärv, Magnus, ”Kahden diktatuurin välissä”, Henrik Meinander (toim.), Histo-rian kosto. Suomen talvisota kehyksissään, Helsinki: Siltala 2015, s. 104–136.

Jansson, Torkel, Rikssprängningen som kom av sig. Finsk-svenska gemenskaper efter 1809, Stockholm: Atlantis 2009.

Judt, Tony, Postwar. A History of Europe Since 1945, London: Penguin Books 2005.Jäntti, Markus, ”Income Distribution in the 20th Century,” Jari Ojala, Jari Eloranta

& Jukka Jalava (eds.), The Road to Prosperity. An Economic History of Finland, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006, s. 245–260.

Kern, Stephen, The Culture of Time and Space, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press 1983.

Keränen, Seppo, Vallan leppymättömät. Urho Kekkosen ja Veikko Vennamon taiste-lujen vuodet, Helsinki: Auditorium 2015.

Klinge, Matti, Finlands historia 3. Kejsartiden, Helsingfors: Schildts 1996.Krantz, Olle, ”Industrialisation in Three Nordic Countries. A Long-Term Quanti-

tative View”, Hans Kryger Larsen (ed.), Convergence? Industrialisation of Denmark, Finland och Sweden 1870–1940, Helsinki: Finnish Society of Sciences and Letters 2001, s. 23–66.

Kuisma, Markku, ”Suomi taloutena – ajopuu vai älykäs perässäkulkija?”, Historialli-nen Aikakauskirja nr 3, 1992, s. 215–233.

Kujala, Antti, Neukkujen taskussa? Kekkonen, suomalaiset puolueet ja Neuvostoliitto 1956–1971, Helsinki: Tammi 2013.

Leiden, Dominic, Towards the Flames. Empire, War and the End of Tsarist Russia, London: Penguin Books 2015.

Lindroth, Bengt, Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden, Stockholm: Carlsson 2016.

Maier, Charles S., ”’Malaise’. The Crisis of Capitalism in the 1970s,” Nial Ferguson et al. (eds.), The Shock of the Global. The 1970s in Perspective, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press 2010, s. 25–48.

Meinander, Henrik, ”Integration, separation, diffusion”, Historisk Tidskrift nr 4, 2000, s. 701–706.

Meinander, Henrik, Nationalstaten. Finlands svenskhet 1922–2015, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2016.

Meinander, Henrik, Republiken Finland i går och i dag, Helsingfors: Schildts & Söderströms 2012.

Myllyntaus, Timo, Electrifying Finland. The Transfer of a New Technology into a Late Industrialising Economy, Helsinki: ETLA 1991.

Nolan, Mary, The Transatlantic Century. Europe and America, 1890–2010, Cambridge: Cambridge University Press 2012.

Norris, Pippa, Making Democratic Governance Work. How Regimes Shape Prospe-rity, Welfare, and Peace, Cambridge: Cambridge University Press 2012.

Norris, Pippa, Sacred and Secular. Religion and Politics Worldwide, Cambridge: Cambridge University Press 2004.

Piilonen, Juhani, ”Det inre uppbyggnadsarbetet”, Ohto Manninen (red.), Finland 1917–1920. 3: En stat tar form, Helsingfors: Tryckericentralen 1995, s. 134–251.


Piketty, Thomas, Capital in the Twenty-First Century, London: The Belknap Press 2014.

Pohjanpalo, Jorma, 100 vuotta Suomen talvimerenkulkua, Helsinki: Valtion paina-tuskeskus 1978.

Rainio-Niemi, Johanna, The Ideological Cold War. The Politics of Neutrality in Aust-ria and Finland, New York: Routledge 2014.

Rentola, Kimmo, Vallankumouksen aave. Vasemmisto, Beljakov ja Kekkonen 1970, Helsinki: Otava 2005.

Saari, Juho, ”Suomalainen konsensus – Korpilammen konferenssi (1977) käänne-kohtana”, Yhteiskuntapolitiikka 75, 2010:5, s. 469–487.

Savolainen, Raimo, Suosikkisenaattorit. Venäjän keisarin suosio suomalaisten senaattoreiden menestyksen perustana 1809–1982, Helsinki: Painatuskeskus 1994.

Savtschenko, Ritva, Kompuroiden korporatismissa. Eheytyneen SAK:n ristipaineet suomalaisessa korporatismissa 1968–1978, Helsinki: Helsingin yliopisto 2015.

Schön, Lennart, Maailman taloushistoria. Teollinen aika, Tampere: Vastapaino 2013.

Schön, Lennart, Tankar om cykler. Perspektiv på ekonomin, historien och framtiden, Stockholm: SNS Förlag 2006.

Siisiäinen, Martti, ”Two Concepts of Social Capital: Bourdieu vs. Putnam”, Confe-rence paper 2000, https://dlc.dlib.indiana.edu/dlc/handle/10535/7661.

Siltala, Juha, Lapuan liike ja kyyditykset 1930, Helsinki: Otava 1985.Soikkanen, Timo, Kansallinen eheytyminen – myytti vai todellisuus? Ulko- ja

sisäpolitiikan linjat ja vuorovaikutus Suomessa vuosina 1933–1939, Turku: Turun yliopisto 1983.

Stråth, Bo, Europe’s Utopias of Peace: 1815, 1919, 1951, London: Bloomsbury 2016.Stråth, Bo, Sveriges shistoria 1830–1920, Stockholm: Norstedts 2012.Stråth, Bo, ”The Swedish Demarcation from Europe”, Mikael af Malmborg & Bo

Stråth (eds.), The Meaning of Europe. Variety and Contention within and among Nations, Oxford: Berg 2002.

Stråth, Bo, ”Vienna 1815 in Perspective. Three Utopias of Peace and the European Search for a Political Economy”, Matti Koskenniemi & Bo Stråth (eds.), Europe 1815–1914. Creating Community and Ordering the World, s. 163–185, rapport från forskningsprojekt, Helsingfors 2014, http://www.helsinki.fi/erere/pdfs/erere_final_report_2014.pdf (hämtad 7.11.2017).

Torstendahl, Rolf, Bureaucratisation in Northwestern Europe, 1880–1985, London: Routledge 1991.

Wegner, Bernd, ”Die Welt aus der Balance. Europa im internationalen System der 1930er-Jahre,” Michael Jonas, Ulrich Lappenküper & Bernd Wegner (Hrsg.), Stabilität durch Gleichgewicht? Balance of Power im interantionalen System der Neuzeit, Paderhorn: Schöningh 2015.

Wuokko, Maiju, ”Tammikuun kihlaus ja työnantajapolitiikan murros”, Henrik Meinander (toim.), Historian kosto. Suomen talvisota kehyksissään, Helsinki: Siltala 2015, s. 281–300.

Väistö, Janne, Maailma muuttuu – ”pakkoruotsi” pysyy. Ruotsin kieli pakollisena aineena peruskoulussa ja ylioppilaskirjoituksissa. Argumentit puolesta ja vas-taan vuosina 1967–2011, otryckt avhandling pro gradu, Turun yliopisto 2012.


Åmark, Klas, Vem styr marknaden? Facket, makten och marknaden 1850–1990, Stockholm: Tiden 1994.

Östberg, Kjell, 1968 när allting var i rörelse. Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna, Stockholm: Norstedts 2002.

Östberg, Kjell & Jenny Andersson, Sveriges historia 1965–2012, Stockholm: Norstedts 2012.

Österberg, Mirja, Socialism, nation, folkvälde. Norden och fosterlandet som strategi för K.-A. Fagerholm och finländsk socialdemokrati 1930–1950, manuskript till doktorsavhandling våren 2016.

Østergård, Uffe, ”Lutheranismen og den universelle velfærdsstat”, J. H. Schiørring (red.), Kirken og velfærdsstaten, København: Anis Forlag 2005.

Östling, Johan, Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning, Stockholm: Atlantis 2008.

PETRI KARONEN, MATTI ROITTO & JARI OJALA: POLITISKA KULTURER 1430–1930, s. 65–98

Tryckta källor

1864 års strafflag, http://wisberg.se/wisberg.se/pdf/strafflagen1864.pdf (hämtad 19.11.2017).

Pääpiirteet Suomen väestötilastosta vuosina 1750–1890 (1899), http://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/67354/vara29_1_1750-1890.pdf?sequence=1 (hämtad 19.11.2017).

Serien Historisk statistik för Sverige, Stockholm: Statistiska centralbyrån, http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Historisk-statistik/Digitaliserat---Statistik-efter-serie/Serien-Historisk-statistik-for-Sverige/, (Svensk historisk statistik I, hämtad 19.11.2017).

Historisk statistik för Sverige. Statistiska översiktstabeller utöver i del I och II publice-rade t.o.m. år 1950, Stockholm: Statistiska centralbyrån 1960,

http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/ Statistiska-oversiktsabeller-utover-i-del-I-och-del-II-publicerade-tom-ar-1950.pdf (hämtad 19.11.2017).

Databaser

Suomen talouselämän vaikuttajat, https://www.kansallisbiografia.fi/talous-vaikuttajat

Litteratur

Ahtiainen, Pekka & Jukka Tervonen, ”Muokattavia alamaisia vai ajattelevia kansa-laisia? Kansa historioitsijoiden silmin”, Historiallinen Aikakauskirja 90, 1992:4.


Alapuro, Risto, ”The construction of the voter in Finland, c. 1860–1907”, Pasi Ihalainen, Kari Palonen & Tuija Pulkkinen (eds.), Redescriptions. Yearbook of political thought and conceptual history 10, Münster: LIT 2006, s. 41–64 .

Alapuro, Risto & Henrik Stenius, ”Kansanliikkeet loivat kansakunnan”, Risto Ala-puro et al. (toim.), Kansa liikkeessä, Helsinki: Kirjayhtymä 1987.

Almond, Gabriel & Sidney Verba, The Civic Culture. Political Attitudes and Demo-cracy in Five Nations, Princeton: Princeton University Press 1963.

Andræ, Carl Göran, Revolt eller reform. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917–1918, Stockholm: Carlsson 1998.

Aronsson, Peter, Bönder gör politik. Det lokala självstyret som social arena i tre smålandssocknar, 1680–1850, Bibliotheca Historica Lundensis 72, Lund: Lunds universitet 1992.

Aronsson, Peter, ”Swedish Rural Society and Political Culture. The Eighteenth- and Nineteenth-Century Experience”, Rural History 3, 1992:1.

Aston, Nigel, ”Patriotism, Pressmen and Political Culture in the French Revolu-tion”, Historical Journal 33, 1990:4.

Baker, Keith Michael, ”Introduction”, Keith Michael Baker (ed.), The French Revolution and the Creation of Modern Political Culture. Volume 1: The Political Culture of the Old Regime, Oxford: Pergamon 1987.

Baker, Keith Michael, Inventing the French Revolution. Essays on French Political Cul-ture in the Eighteenth Century, Cambridge: Cambridge University Press 1990.

Berndtson, Erkki, Politiikka tieteenä. Johdatus valtio-opilliseen ajatteluun, Helsinki: Edita 1993.

Bonney, Richard, The European dynastic states 1494–1660, The Short Oxford history of the modern world, Oxford: Oxford University Press 1991.

Brown, Archie, ”Political culture”, Adam Kuper & Jessica Kuper (eds.), The Social Science Encyclopedia, 2:a uppl., London: Routlegde 1996.

Bulst, Neithard, ”Rulers, Representative Institutions and their Members as Power Elites: Rivals or Partners?”, Wolfgang Reinhard (ed.), Power Elites and State Buildning. The Origins of the Modern State in Europe, 13th to 18th Centuries, Oxford: Clarendon Press 1996.

Carlsson, Sten, ”Tvåkammarriksdagens första skede (1867–1921)”, Nils Stjernquist (red.), Riksdagen genom tiderna, Stockholm: Sveriges Riksdag, Riksbankens Jubileumsfond 1985.

Dahl, Robert A., On democracy, New Haven: Yale University Press 1998.Eng, Torbjörn, Det svenska väldet. Ett konglomerat av uttrycksformer och begrepp

från Vasa till Bernadotte, Studia Historica Upsaliensia 201, Uppsala: Uppsala universitet 2001.

Engman, Max, Ett långt farväl. Finland mellan Sverige och Ryssland efter 1809, Stockholm: Atlantis 2009.

Engman, Max, Språkfrågan. Finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 702:3, Helsingfors 2016.

Engman, Max & Nils Erik Villstrand (red.), Maktens mosaik. Enhet, särart och själv-bild i det svenska riket, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 715, Helsingfors, Stockholm: SLS, Atlantis 2008.

Ericsson, Peter, ”Mordet på fogden Wahrenberg. Våldsam interaktion mellan stat och lokalsamhälle i Karl XII:s Sverige”, Peter Ericsson et al. (red.), Allt på ett


bräde. Stat, ekonomi och bondeoffer. En vänbok till Jan Lindegren, Studia Histo-rica Upsaliensia 249, Uppsala: Uppsala universitet 2013.

Ericsson, Peter, Stora nordiska kriget förklarat. Karl XII och det ideologiska tilltalet, Studia Historica Upsaliensia 202, Uppsala: Uppsala universitet 2002.

Ericsson, Peter et al. (red.), Allt på ett bräde. Stat, ekonomi och bondeoffer. En vänbok till Jan Lindegren, Studia Historica Upsaliensia 249, Uppsala: Uppsala universitet 2013.

Eskola, Seikko, ”Valtiollinen korkeakoulu- ja tiedepolitiikka 1900-luvulla”, Päiviö Tommila & Aura Korppi-Tommola (toim.), Suomen tieteen vaiheet, Helsinki: Yliopistopaino, Tieteellisten Seurain valtuuskunta 2003.

Granlund, John, ”Disting”, Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid III, Helsingfors: Akademiska Bokhandeln 1958.

Gustafsson, Harald, ”The conglomerate state. A perspective on state formation in early modern Europe”, Scandinavian Journal of History 23, 1998:3–4.

Gustafsson, Harald, ”De överlappande pusslen. Om partikularistiska och multi-etniska konglomeratstater i det tidigmoderna Europa”, Max Engman & Nils Erik Villstrand (red.), Maktens mosaik. Enhet, särart och självbild i det svenska riket, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 715, Helsingfors, Stockholm: SLS, Atlantis 2008.

Gustafsson, Harald, Political Interaction in the Old Regime. Central Power and Local Society in the Eighteenth-Century Nordic States, Lund: Studentlitteratur 1994.

Haapala, Pertti, Kun yhteiskunta hajosi. Suomi 1914–1920, Helsinki: Painatuskeskus 1995.

Haapala, Pertti et al. (toim.), Kansa kaikkivaltias. Suurlakko Suomessa 1905, Hel-sinki: Teos 2008.

Habermas, Jürgen, Borgerlig offentlighet. Kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, 4:e, rev. uppl., Moderna klassiker, Lund: Arkiv 2003.

Hadenius, Stig, Fosterländsk unionspolitik. Majoritetspartiet, regeringen och unions-frågan 1888–1899, Studia Historica Upsaliensia 13, Uppsala: Uppsala universitet 1964.

Halila, Aimo, ”Porvoon valtiopäivät ja autonomian alkuaika”, Suomen kansanedus-tuslaitoksen vaiheet 1850-luvun puoliväliin. Suomen kansanedustuslaitoksen historia I, Helsinki: Eduskunta 1962.

Harnesk, Börje, ”Den svenska modellens tidigmoderna rötter?”, Historisk Tidskrift 122, 2002:1.

Hentilä, Seppo, ”Miksi vielä poliittista historiaa?”, Seppo Hentilä & Timo Turja (toim.), Poliittinen historia, Suomi ja muut, Oulu: Pohjoinen 1991.

Herlitz, Nils, Grunddragen av det svenska statsskickets historia, 6:e uppl., Stock-holm: Norstedt & Söner 1967.

Huntington, Samuel P., The Third Wave. Democratization in the Late Twentieth Century, Oklahoma: University of Oklahoma 1991.

Ihalainen, Pasi, ”The 18th-century traditions of representation in a new age of revo-lution. History politics in the Swedish and Finnish parliaments, 1917−1919”, Scandinavian Journal of History 40, 2015:1.

Ihalainen, Pasi, Agents of the People. Democracy and Popular Sovereignty in British and Swedish Parliamentary and Public Debates, 1734–1800, Studies in the His-tory of Political Thought. Volume 4, Leiden: Brill 2010.


Ihalainen, Pasi, Protestant Nations Redefined. Changing Perceptitions of National Identity in the Rhetoric of the English, Dutch and Swedish Public Churches, 1685–1772, Studies in Medieval and Reformation Traditions 109, Leiden: Brill 2005.

Ihalainen, Pasi, The Springs of Democracy. National and Transnational Debates on Constitutonal Reform in the British, German, Swedish and Finnish Parliaments, 1917–1919, Studia Fennica Historica 24, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2017.

Innes, Joanna, ”Representative Histories. Recent Studies of Popular Politics and Political Culture in Eighteenth and Early Nineteenth-Century England”, Jour-nal of Historical Sociology 4, 1991:2.

Jansson, Torkel, Rikssprängningen som kom av sig. Finsk-svenska gemenskaper efter 1809, Stockholm: Atlantis 2009.

Jary, David & Julia Jary (eds.), Collins Dictionary of Sociology, 2:a uppl., Glasgow: HarperCollins 1995.

Johnson, Allan G., The Blackwell Dictionary of Sociology. A User’s Guide to Sociolo-gical Language, Cornwall: Wiley-Blackwell 1995.

Julkunen, Martti, ”Tutkimusprosessi”, Timo Soikkanen (toim.), Poliittisen historian tutkimusopas, Turun yliopisto. Poliittinen historia C: 24, Turku: Turun yli-opisto 1986.

Jutikkala, Eino, Pohjoismaisen yhteiskunnan historiallisia juuria, Porvoo: WSOY 1965.

Jutikkala, Eino, ”Säätyedustuslaitoksen kokoonpano, työmuodot ja valtuudet”, Suomen kansanedustuslaitoksen historia IV, Helsinki: Eduskunta 1974.

Jutikkala, Eino, ”Vapaudenaika”, Arvi Korhonen (toim.), Suomen historian käsikirja I, Suomen tiedettä 1:1, Porvoo: WSOY 1949.

Jyränki, Antero, ”Kansanedustuslaitos ja valtiosääntö 1906–2005”, Suomen edus-kunta 100 vuotta 2, Helsinki: Edita 2006.

Karonen, Petri, ”De finska borgarna och begreppet ’Finland’. Om borgarståndet och dess krav på ständertidens riksdagar”, Max Engman & Nils Erik Villstrand (red.), Maktens mosaik. Enhet, särart och självbild i det svenska riket, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 715, Helsingfors, Stockholm: SLS, Atlantis 2008.

Karonen, Petri, ”Kansalaisluottamus ja sen menettäminen seurauksineen” (manu-skript 2017).

Karonen, Petri, Patruunat ja poliitikot. Yritysjohtajien taloudellinen ja yhteiskunnal-linen toiminta Suomessa 1600–1920, Historiallisia Tutkimuksia 217, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2004.

Karonen, Petri, Pohjoinen suurvalta. Ruotsi ja Suomi 1521–1809, Helsinki: Suomalai-sen Kirjallisuuden Seura 2014.

Karonen, Petri & Matti Roitto, ”Demokratia-käsitteen muutokset 1800- ja 1900-luvulla” (manuskript 2017).

Karonen, Petri & Antti Räihä (toim.), Kansallisten instituutioiden muotoutuminen. Suomalainen historiakuva Oma Maa -kirjasarjassa 1900–1960, Historiallisia Tutkimuksia 267, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2014.

Karvonen, Lauri, Demokratisering, Lund: Studentlitteratur 1997. Katajala, Kimmo (ed.), Northern Revolts. Medival and Early Modern Peasant Unrest


in the Nordic Countries, Studia Fennica Historica 8, Helsinki: Finnish Litera-ture Society 2004.

Kekkonen, Jukka, Suomen oikeuskulttuurin suuri linja. Suomalainen lakimiesyh-distys 100 vuotta, Suomalaisen lakimiesyhdistyksen julkaisuja. C-sarja 32, Helsinki 1998.

Keskisarja, Teemu, Vääpeli T:n tapaus ja muita kertomuksia suomalaisesta ter-rorista, Jyväskylä: Atena 2010.

Klami, Hannu Tapani, The Legalists. Finnish Legal Science in the Period of Auto-nomy 1809–1917, The History of Learning and Science in Finland 1828–1918, 2, Helsinki: Societas Scientiarum Fennica 1981.

Klami, Hannu Tapani, Oikeustaistelijat, Helsinki: WSOY 1977.Koskinen, Jussi, ”… ja lisäksi tuomitaan menettämään sotilasarvonsa.”. Rikoslain

2 luvun 14A §:ää (L 21.4.1995/578) koskeva oikeustieteellinen tutkimus, Acta Universitatis Lapponiensis 207, Rovaniemi: Lapin yliopisto 2011.

Koskinen, Seppo et al., Suomen väestö, Helsinki: Gaudeamus 2007.Kurunmäki, Jussi, Representation, Nation and Time. The Political Rhetoric of the

1866 Parliamentary Reform in Sweden, Jyväskylä Studies in Education, Psycho-logy and Social Research 170, Jyväskylä: University of Jyväskylä 2000.

Kurunmäki, Jussi, ” Rhetoric against Rhetoric. Swedish Parliamentarism and the Interwar Crisis of Democracy”, Kari Palonen, José Maria Rosales & Tapani Turkka (eds.), The politics of dissensus. Parliament in debate, Santander [Mad-rid]: Cantabria University Press, McGraw-Hill Interamericana de España 2014.

Kurunmäki, Jussi & Johan Strang (eds.), Rhetorics of Nordic Democracy, Studia Fennica Historica 17, Helsinki: Finnish Literature Society 2010.

Lagerroth, Fredrik, Frihetstidens författning. En studie i den svenska konstitutiona-lismens historia, Stockholm: Bonnier 1915.

Lagerroth, Fredrik, Levande och dött i frihetstidens statsskick. En principutredning, Det levande förflutna. Svenska Historiska Föreningens Folkskrifter 10, Stock-holm: Geber 1947.

Lagerroth, Fredrik, Sveriges riksdag. Historisk och statsvetenskaplig framställning. Band 6: Frihetstidens maktägande ständer 1719–1772, Stockholm: Sveriges riksdag 1934.

Landberg, Georg, Sveriges riksdag. Historisk och statsvetenskaplig framställning. Band 7: Den svenska riksdagen under den gustavianska tiden, Stockholm: Sveriges riksdag 1932.

Larsson, Torbjörn, ”Regeringens och regeringskansliets organisationsstruktur, berednings- och beslutsformer under 150 år”, Att styra riket. Regeringskansliet 1840–1990. Departementshistoriekommittén, Uddevalla: Allmänna Förlaget 1990.

Leith, James A., ”The French Revolution: The Origins of a Modern Liberal Political Culture?”, Journal of the Canadian Historical Association 2, 1991:1.

Lewin, Leif, Ideologi och strategi. Svensk politik under 100 år, Stockholm: Norstedts 1984.

Lilius, Patrik, ”Säätyvaltiopäivien työmuodot. Säätyedustuslaitoksen kokoonpano, työmuodot ja valtuudet”, Suomen kansanedustuslaitoksen historia IV, Helsinki: Eduskunta 1974.

Lindegren, Jan, ”The Swedish ’Military State’, 1560–1720”, Scandinavian Journal of History 10, 1985:4.


Lindström, Dag, ”Om konsten att inte säga nej. Kungliga resolutioner på städers besvär under 1680-talet”, Peter Ericsson et al. (red.), Allt på ett bräde. Stat, eko-nomi och bondeoffer. En vänbok till Jan Lindegren, Studia Historica Upsaliensia 249, Uppsala: Uppsala universitet 2013.

Lundkvist, Sven, Folkrörelserna i det svenska samhället 1850–1920, Studia Historica Upsaliensia 85, Uppsala: Uppsala universitet 1977.

Lönnroth, Erik, Från svensk medeltid. Kyrkofurstar och riksbyggare i frihetskamp och ekonomisk maktsträvan från vikingatid till Gustav Vasa, Stockholm: Aldus/Bonniers 1959.

Lövgren, Britta et al., Svensk politisk historia. En kommenterad litteraturöversikt, Brytpunkt, Stockholm: Humanistisk-samhällvetenskapliga forskningsrådet 1993.

Malmström, Carl Gustaf, Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, 1–6, 2:a, rev. uppl., Stockholm: Norstedts 1893–1901.

Marshall, Gordon (ed.), The Concise Oxford Dictionary of Sociology, Oxford: Oxford University Press 1994.

Meinander, Henrik, ”Ryska tiden i dag. En forskningsöversikt”, Nina Edgren-Hen-richson et al. (red.), I trädgården, i biblioteket, i världen. Festskrift till Rainer Knapas den 19 februari 2006, Helsingfors, Stockholm: Söderströms, Atlantis 2006.

Melkersson, Martin, Staten, ordningen och friheten. En studie av den styrande elitens syn på statens roll mellan stormaktstiden och 1800-talet, Studia Historica Upsa-liensia 184, Uppsala: Uppsala universitet 1997.

Metcalf, Michael F., ”Frihetstidens riksdag (1719–1772)”, Riksdagen genom tiderna, Stockholm: Sveriges Riksdag, Riksbankens Jubileumsfond 1985.

Mickelsson, Rauli, Suomen puolueet. Historia, muutos ja nykypäivä, Tampere: Vastapaino 2007.

Mylly, Juhani, Edustuksellisen kansanvallan läpimurto. Suomen eduskunta 100 vuotta 1, Helsinki: Edita 2006.

Mylly, Juhani, Traditio, järjestelmä, symbolit. Tutkielmia Suomen poliittisesta kult-tuurista 1800- ja 1900-luvuilta, Turun yliopiston julkaisuja. C: 76, Turku: Turun yliopisto 1989.

Möller, Tommy, Svensk politisk historia 1809–1975, Lund: Studentlitteratur 2008.Nevakivi, Jukka, Seppo Hentilä & Lauri Haataja, Poliittinen historia. Johdatus tutki-

mukseen, Helsinki: Finn Lectura 1993.Nilsson, J. E., ”Borgarståndet”, Fredrik Lagerroth, J. E. Nilsson & Ragnar Olsson,

Sveriges riksdag. Historisk och statsvetenskaplig framställning. Band 5: Frihetsti-dens maktägande ständer 1719-1772, del 1, Stockholm: Sveriges riksdag 1934.

Nilsson, Sven A., De stora krigens tid. Om Sverige som militärstat och bondesam-hälle, Studia Historica Upsaliensia 161, Uppsala: Uppsala universitet 1990.

Nilsson, Torbjörn, Elitens svängrum. Första kammaren, staten och moderniseringen 1867–1886, Acta Universitatis Stockholmiensis 50, Stockholm: Stockholms universitet 1994.

Nilsson, Torbjörn, ”Högern 1900–1940. En historisk vandring mot demokrati”, Rösträtten 80 år, Stockholm: Justitiedepartementet 2001.

Nousiainen, Jaakko, Suomen poliittinen järjestelmä, Helsinki: WSOY 1998 [1959].Nousiainen, Jaakko, ”Suomen poliittinen kulttuuri”, Politiikka 25, 1983:1.


Ohlander, Ann-Sofie, ”’Mina herrar!’ Mansrepresentationen i Sveriges riksdag”, Rösträtten 80 år, Stockholm: Justitiedepartementet 2001.

Paloheimo, Maare, Business life in pursuit of economic and political advantages in early-nineteenth-century Finland, Jyväskylä studies in humanities 195, Jyväskylä: University of Jyväskylä 2012.

Palonen, Kari, Tekstistä politiikkaan. Johdatusta tulkintataitoon, Jyväskylä: Jyväs-kylän yliopisto 1988.

Pekonen, Onni, Debating ”the ABCs of Parliamentary Life”. The Learning of Parlia-mentary Rules and Practices in the Late Nineteenth-Century Finnish Diet and the Early Eduskunta, Jyväskylä studies in education, psychology and social research 505, Jyväskylä: University of Jyväskylä 2014.

Pitkänen, Kari, ”Väestörakenteen muuttuminen ja väestönkehitys”, Suomen talous-historia 1. Agraarinen Suomi, Helsinki: Tammi 1980.

Pollari, Mikko et al., ”Alamaisjärjestyksen konkurssi ja avoin tulevaisuus”, Pertti Haapala et al. (toim.), Kansa kaikkivaltias. Suurlakko Suomessa 1905, Helsinki: Teos 2008.

Premfors, Rune, Sveriges demokratisering. Ett historiskt-institutionalistiskt perspek-tiv, SCORE Rapportserie 1999:3, Stockholm: SCORE 1999.

Pye, Lucian W., ”Political culture”, Seymour Martin Lipset (ed.), The Encyclopedia of Democracy. Vol. III, Washington D.C.: CQ Books 1995.

Renvall, Pentti, ”Ruotsin vallan aika”, Suomen kansanedustuslaitoksen vaiheet 1850-luvun puoliväliin. Suomen kansanedustuslaitoksen historia I, Helsinki: Eduskunta 1962.

Reuterskiöld, C. A., ”Riksdagssessioner och kammarplena efter 1866”, C. A. Reuterskiöld & Einar J:son Thulin, Sveriges riksdag. Historisk och statsveten-skaplig framställning. Band 10: Riksdagssessioner och kammarplena efter 1866, Stockholm: Sveriges riksdag 1935.

Rosén, Jerker, ”Landsting”, Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikinga-tid till reformationstid. Band X, Helsingfors: Akademiska Bokhandeln 1965.

Rueschemeyer, Dietrich, ”Democratization”, Edwin Amenta, Kate Nash & Alan Scott (eds.), The Wiley-Blackwell Companion to Political Sociology, London: Blackwell 2012.

Rueschemeyer, Dietrich, Evelyne Huber Stephens & John D. Stephens, Capitalist Development and Democracy, Chicago: University of Chicago Press 1992.

Rustow, Dankward, ”Sweden’s Transition to Democracy. Some Notes toward a Genetic Theory”, Scandinavian Political Studies 6, 1971:A6.

Rustow, Dankward, ”Transitions to Democracy. Toward a Dynamic Model”, Com-parative Politics 2, 1970:3.

Savolainen, Raimo, ”Keskusvirastot, virastot ja laitokset 1809–1917”, Raimo Savo-lainen (päätoim.), Suomen keskushallinnon historia 1809–1996, Helsinki: Edita 1996.

Savolainen, Raimo (red.), Vår förvaltning. Nationen växer fram 1809–2009, [Helsingfors]: Edita 2010.

Schiller, Bernt, Storstrejken 1909. Förhistoria och orsaker, Studia Historica Gotho-burgensia IX, Göteborg: Akademiförlaget 1967.

Sjödell, Ulf, ”Det historiografiska 1930-talslandskapet i Sverige”, Lychnos. Lärdoms-historiska Samfundets Årsbok 1981–1982.


Sjödell, Ulf, ”Kungamakt och aristokrati i svensk 1900-talsdebatt. En studie i dua-listisk historiesyn”, Historisk Tidskrift nr 1, 1965.

Skuncke, Marie-Christine & Henrika Tandefelt (red.), Riksdag, kaffehus och predikstol. Frihetstidens politiska kultur 1766–1772, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 649, Stockholm, Helsingfors: SLS, Atlantis 2003.

Sköld, Lars & Arne Halvarson, ”Riksdagens sociala sammansättning under hundra år”, Samhälle och riksdag. Historisk och statsvetenskaplig framställning utgiven i anledning av tvåkammarriksdagens 100-åriga tillvaro, Almqvist & Wiksell: Stockholm 1966.

Soikkanen, Hannu, Kohti kansan valtaa. 1: 1899–1937. Suomen Sosialidemokraat-tinen Puolue 75 vuotta, Helsinki: SDP 1975.

Soikkanen, Hannu, Kunnallinen itsehallinto kansanvallan perusta. Maalaiskuntien itsehallinnon historia, Helsinki: Maalaiskuntien liitto 1966.

Stenlås, Niklas, ”Demokratins vedersakare? Högerns kamp för och emot demo-krati”, Rösträtten 80 år, Stockholm: Justitiedepartementet 2001.

Stjernquist, Nils, ”Riksdagen i vår tid: perioden från 1921”, Nils Stjernquist (red.), Riksdagen genom tiderna, Stockholm: Sveriges Riksdag, Riksbankens Jubi-leumsfond 1985.

Stråth, Bo, Sveriges historia 1830–1920, Stockholm: Norstedts 2012. Sulkunen, Irma, ”Suomalaisten naisten äänioikeus kansainvälisessä kehyksessä”,

Irma Sulkunen, Maria Lähteenmäki & Aura Korppi-Tommola, Naiset edus-kunnassa. Suomen eduskunta 100 vuotta 4, Helsinki: Edita 2006.

Suodenjoki, Sami, Kuriton suutari ja kiistämisen rajat. Työväenliikkeen läpimurto hämäläisessä maalaisyhteisössä 1899–1909, Bibliotheca Historica 129, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2010.

Thomson, Michael, Richars Ellis & Aaron Wildavsky, ”Political Cultures”, Mary Hawkesworth & Maurice Kogan (eds.), Encyclopedia of government and poli -tics I, London: Routledge 1992.

Tiihonen, Seppo & Heikki Ylikangas, Virka valta kulttuuri. Suomalaisen hallinto-kulttuurin kehitys, Helsinki: VAPK-kustannus/Valtionhallinnon kehittämis-keskus 1992.

Tikka, Marko, Kun kansa leikki kuningasta. Suomen suuri lakko 1905, Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 1247/Tieto, Helsinki 2009.

Tikka, Marko & Petri Karonen, ”Säätyjen edustajat, parlamentarismin puolustajat”, Petri Karonen & Antti Räihä (toim.), Kansallisten instituutioiden muotoutumi-nen. Suomalainen historiakuva Oma Maa -kirjasarjassa 1900–1960, Historialli-sia Tutkimuksia 267, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2014.

Tommila, Päiviö, Suomen autonomian synty 1808–1819, Helsinki: Edita 2008. Tommila, Päiviö, Suuri adressi, Helsinki: WSOY 1999.Tommila, Päiviö & Aura Korppi-Tommola (toim.), Suomen tieteen vaiheet, Hel-

sinki: Yliopistopaino, Tieteellisten Seurain valtuuskunta 2003.Tuominen, Uuno, ”Autonomian ajan yksikamarinen eduskunta 1907–1916”, Suo-

men kansanedustuslaitoksen historia V, Helsinki: Eduskunta 1958.Tuominen, Uuno, Suomen kansanedustuslaitoksen historia III. Säätyedustuslaitos

1880-luvun alusta vuoteen 1906, Helsinki: Eduskunta 1964.Uola, Mikko, ”Seinää vasten vain!”. Poliittisen väkivallan motiivit Suomessa 1917–18,

Helsinki: Otava 1998.


Valentin, Hugo, Frihetstiden inför eftervärlden. Med en kompletterande efterskrift av Birger Sallnäs, Stockholm: Proprius 1968.

Vallinder, Torbjörn, I kamp för demokratin. Rösträttsrörelsen 1866–1900, Stock-holm: Natur och Kultur 1962.

Vares, Vesa, ”Demokratian haasteet 1907–1919”, Kansanvalta koetuksella. Suomen eduskunta 100 vuotta 3, Helsinki: Edita 2006.

Vares, Vesa, Kuninkaan tekijät. Suomalainen monarkia 1917–1919. Myytti ja todelli-suus, Helsinki: WSOY 1998.

Vattula, Kaarina (toim.), Suomen taloushistoria 3. Historiallinen tilasto, Helsinki: Tammi 1983.

Villstrand, Nils Erik, ”Stormaktstidens politiska kultur”, Jakob Christensson (red.), Signums svenska kulturhistoria. Stormaktstiden, Lund: Signum 2006.

Villstrand, Nils Erik, Sveriges historia 1600–1721, Stockholm: Norstedts 2011.Virrankoski, Pentti, Anders Chydenius. Demokratisk politiker i upplysningens tid,

Helsingfors: Söderströms 1995.Wirilander, Kaarlo, Herrskapsfolk. Ståndspersoner i Finland 1721–1870, Nordiska

museets handlingar 98, Stockholm: 1982.Åselius, Gunnar, The ”Russian menace” to Sweden. The belief system of a small power

security élite in the age of imperialism, Stockholm studies in history 51, Stock-holm: Stockholms universitet 1994.

Östberg, Kjell, ”Att institutionalisera demokratin. Socialdemokratin och kommunalpolitiken under mellankrigstiden”, Arkiv för studier i arbetar-rörelsens historia nr 63–64, 1995.

Östberg, Kjell, ”Att institutionalisera en revolution. Kommunerna och 1917”, Lars Nilsson & Kjell Östberg (red.), Kommunerna och lokalpolitiken, Studier i stads- och kommunhistoria 11, Stockholm: Stads- och kommunhistoriska institutet 1995.

Östberg, Kjell, ”Demokratiskt genombrott med förhinder. Kvinnorna och det demokratiska genombrottet under mellankrigstiden”, Rösträtten 80 år, Stock-holm: Justitiedepartementet 2001.

Östberg, Kjell, Kommunerna och den svenska modellen. Socialdemokratin och kommunalpolitiken fram till andra världskriget, Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion 1996.

Österberg, Eva, ”Folklig mentalitet och statlig makt. Perspektiv på 1500- och 1600-talets Sverige”, Scandia 58, 1992:1.

Österberg, Eva, ”Svenska lokalsamhällen i förändring ca 1550–1850. Participation, representation och politisk kultur i den svenska självstyrelsen. Ett angeläget forskningsområde”, Historisk Tidskrift 107, 1987:3.

Österberg, Eva, ”Vardagens sträva samförstånd. Bondepolitik i den svenska modellen från vasatid till frihetstid”, Gunnar Broberg, Ulla Wikander & Klas Åmark (red.), Tänka, tycka, tro. Svensk historia underifrån, Stockholm: Ord-front 1993.

Österbladh, Kaarlo, ”Suomen papiston edustus Ruotsin vallan aikuisilla valtiopäivillä”, Suomen kirkkohistoriallisen seuran vuosikirja 19–20, Helsinki: Suomen kirkkohistoriallinen seura 1936.


MATTI ROITTO, PETRI KARONEN & JARI OJALA: GEOPOLITIK OCH IDENTITET 1890–1930, s. 99–150

Källor

British Library Newspapers, Part II: 1800–1900.British Library Newspapers, Part III: 1780–1950.Eduskunnan pöytä- ja asiakirjain sisällysluettelo. Asiahakemisto. 1917–1927,

Helsinki: Eduskunta 1955.Evening Telegraph and Star and Sheffield Daily Times, Sheffield, England. Forsberg Tuomas et al., Nordic Security Competence: Bibliography on the Foreign

and Security Policy of the Nordic Countries, Norsk Utenrikspolitisk Institutt 2009, https://www.researchgate.net/publication/265190733.

The Huddersfield Daily Chronicle, England.Kjellén, Rudolf, Rösträttsfrågan 1869–1909. Ett bidrag till den svenska statsförfatt-

ningens historia. Politiska handböcker II, Stockholm: Hugo Gebers förlag 1915.Kjellén, Rudolf, Stormakterna. Konturer kring samtidens storpolitik (I–IV), 2:a, rev.

uppl., Stockholm: Hugo Gebers förlag 1911–1913.Kjellén, Rudolf, Suurvallat. Piirteitä nykyajan suurpolitiikasta I. Entisiä suurvaltoja

sekä Itävalta-Unkari ja Italia, Porvoo: WSOY 1917.Kjellén, Rudolf, Suurvallat. Piirteitä nykyajan suurpolitiikasta II. Ranska ja Saksa,

Porvoo: WSOY 1918.Kjellén, Rudolf: Suurvallat. Piirteitä nykyajan suurpolitiikasta III. Britannian maail-

manvalta, Porvoo: WSOY 1914.Kjellén, Rudolf, Suurvallat. Piirteitä nykyajan suurpolitiikasta IV. Yhdysvallat.

Venäjä. Japani. Johtopäätöksiä. Asiakirjoja, Porvoo: WSOY 1918.Kjellén, Rudolf, Valtio elinmuotona. Politiikan käsikirja, Suuria kysymyksiä 6,

övers. Aarne Anttila, Hämeenlinna: Karisto 1919.Kjellén, Rudolf, Världskrigets politiska problem, Stockholm: Bonniers 1915.Manchester Times, Manchester, England.The Morning Post, London, England.Register till Riksdagens protokoll med bihang för tiden från och med år 1867 till och

med år 1899, II–IV, Stockholm: Riksdagen 1900–1901 (RDP).Register till Riksdagens protokoll med bihang, 1900–1930, Stockholm: Riksdagen

(RDP).Ruuth [Ruutu], Y. O., recension av Kjelléns Valtio elinmuotona, Historiallinen

Aikakauskirja nr 2–3, 1919.Jarmo Taskinens bibliografi över finländska och svenska doktorsavhandlingar åren

1890–2015.Valtiopäivien avajaispuheet 1907–2006. Öppningsanföranden vid riksmötena

1907–2006, Eduskunnan kirjaston tutkimuksia ja selvityksiä 8, Helsinki: Edus-kunnan kirjasto 2006.

Valtiopäivät 1919–1930. Pöytäkirjat, Helsinki: Eduskunta.


Litteratur

Ahlund, Claes (ed.), Scandinavia in the First World War. Studies in the War Experience of the Northern Neutrals, Lund: Nordic Academic Press 2012.

Alvstam, Claes-Göran, ”Kjellén som geograf ”, Bert Edström, Ragnar Björk & Thomas Lundén (red.), Rudolf Kjellén. Geopolitiken och konservatismen, Stock-holm: Hjalmarson & Högberg 2014.

Browning, Christopher & Marko Lehti, ”Geographic Centrality and Marginality. East, West and North in Finnish Symbolic Geography”, Alexander Maxwell (ed.), The East-West Discourse. Symbolic Geography and Its Consequences, Bern: Peter Lang AG, International Academic Publishers 2011.

Bull, Hedley, The Anarchial Society, 4:e uppl., New York: Columbia University Press 2012.

Craig, Gordon, A. & Felix Gilbert, The Diplomats 1919–1939, ny utg., Princeton, NJ: Princeton University Press 1994.

Dahl, Robert A., ”Democracy”, International Encyclopedia of the Social & Behavioral Sciences, Amsterdam: Elsevier 2001.

Dahl, Robert A., On democracy, New Haven: Yale University Press 1998.Diez, Thomas, ”Europe’s Others and the Return of Geopolitics”, Cambridge Review

of International Affairs 17, 2004:2.Elmgren, Ainur, ”The Socialist Soviet Republic of Scandinavia”, Ajalooline Ajakiri

153, 2015:3. Eloranta, Jari, ”Finnish Military Spending Policy, 1920–1938. A Question of

Responding to Russian/Soviet Threat or Domestic Pressures?”, Heikki Roiko-Jokela (ed.), Images and Mutual Perceptions of the Finns, the Estonians and the Russians in the 20th Century. A Symposium on the 23.–25.11.1998 at the University of Jyväskylä, Jyväskylä: Department of History 1998.

Eloranta, Jari, ”Sotien taakka. Makrotalouden ongelmat ja julkisen talouden kipu-pisteet maailmansotien jälkeen”, Petri Karonen & Kerttu Tarjamo (toim.), Kun sota on ohi. Sodista selviytymisen ongelmia ja niiden ratkaisumalleja 1900- luvulla, Historiallinen Arkisto 124, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006.

Eng, Torbjörn, Det svenska väldet. Ett konglomerat av uttrycksformer och begrepp från Vasa till Bernadotte, Studia Historica Upsaliensia 201, Uppsala: Uppsala universitet 2001.

Engman, Max, ”Kuinka keisarikuntaa puretaan?”, Petri Karonen & Kerttu Tarjamo (toim.), Kun sota on ohi. Sodista selviytymisen ongelmia ja niiden ratkaisumal-leja 1900-luvulla, Historiallinen Arkisto 124, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuu-den Seura 2006.

Falkemark, Gunnar, ”Kjellén och första världskriget”, Bert Edström, Ragnar Björk & Thomas Lundén (red.), Rudolf Kjellén. Geopolitiken och konservatismen, Stockholm: Hjalmarson & Högberg 2014.

Falkemark, Gunnar, ”Rudolf Kjellén – vetenskapsman eller humbug?”, Gunnar Falkemark (red.), Statsvetarporträtt. Svenska statsvetare under 350 år, Stock-holm: SNS Förlag 1992.

Fingerroos, Outi, ”’Karelia issue’. The politics and memory of Karelia in Finland”, Tiina Kinnunen & Ville Kivimäki (eds.), Finland in World War II. History,


memory, interpretations, History of warfare, vol. 69, Leiden: Brill Academic Publishers 2012.

Fletcher William, A., ”The British navy in the Baltic, 1918–1920. Its contribution to the independence of the Baltic nations”, Journal of Baltic Studies 7, 1976:2.

Gerner, Kristian, ”North Eastern Europe and Swedish Great Power Policy. Reflec-tions on Historical Consciousness”, Journal of Baltic Seas Studies 33, 2002:4.

Griffiths, Martin, Terry O’Callaghan & Steven C. Roach, International Relations – The Key Concepts, 2:a uppl., New York: Routledge 2008.

Gustafsson, Harald, ”De överlappande pusslen. Om partikularistiska och multi-etniska konglomeratstater i det tidigmoderna Europa”, Max Engman & Nils Erik Villstrand (red.), Maktens mosaik. Enhet, särart och självbild i det svenska riket, Helsingfors, Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland, Atlantis 2008.

Haapala, Pertti et al. (toim.), Kansa kaikkivaltias. Suurlakko Suomessa 1905, Helsinki: Teos 2008.

Harle, Vilho & Sami Moisio, Missä on Suomi? Kansallisen identiteettipolitiikan historia ja geopolitiikka, Tampere: Vastapaino 2000.

Hentilä, Marjaliisa & Seppo Hentilä, Saksalainen Suomi 1918, Helsinki: Siltala 2016.Hobson, Rolf et al., ”Introduction”, Claes Ahlund (ed.), Scandinavia in the First

World War. Studies in the War Experience of the Northern Neutrals, Lund: Nordic Academic Press 2012.

Holmén, Hans, Försvar och samhällsförändring. Avvägningsfrågor i svensk försvars-debatt 1880–1925, Meddelande från Historiska institutionen i Göteborg 29, Göteborg: Göteborgs universitet 1985.

Hroch, Miroslav, Social Preconditions of National Revival in Europe, Cambridge, New York: Cambridge University Press 1985.

Hyvämäki, Lauri, Suomalaiset ja suurpolitiikka. Venäjän diplomatia Suomen sanoma lehdistön kuvastimessa 1878–1890, Porvoo: WSOY 1964.

Häggman Bertil, ”Rudolf Kjellén and modern Swedish geopolitics”, Geopolitics 3, 1998:2.

Ihalainen, Pasi, ”The 18th-century traditions of representation in a new age of revo-lution. History politics in the Swedish and Finnish parliaments, 1917−1919”, Scandinavian Journal of History 40, 2015:1.

Ihalainen, Pasi, The Springs of Democracy. National and Transnational Debates on Constitutional Reform in the British, German, Swedish and Finnish Parliaments 1917–1919, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2017.

Ihalainen, Pasi, Cornelia Ilie & Kari Palonen (eds.), Parliaments and Parliamenta-rism. A Comparative History of European Concept, New York: Berghahn Books 2016.

Ihalainen, Pasi & Satu Matikainen, ”The British Parliament and Foreign Policy in the 20th Century. Towards Increasing Parliamentarisation”, Parliamentary History 35, 2016:1.

Jonas, Michael, ”Activism, Diplomacy and Swedish-German Relations during the First World War”, New Global Studies 8, 2014:1.

Jonasson, Axel E., ”The Crimean War, the beginning of strict Swedish neutrality, and the myth of Swedish intervention in the Baltic”, Journal of Baltic Studies 4, 1973:3.


Kalela, Jorma, Grannar på skilda vägar, Borgå: Söderströms 1971.Kalela, Jorma, ”Näkökohtia pohjoismaisesta yhteistyöstä Suomen ulkopolitiikassa

maailmansotien välisenä aikana”, Historiallinen Aikakauskirja nr 3, 1971.Karemaa, Outi, Vihollisia, vainoojia, syöpäläisiä. Venäläisviha Suomessa 1917–1923,

Bibliotheca Historica 30, Helsinki: Suomen Historiallinen Seura 1998.Karonen Petri, ”Kun rauha tuo omat ongelmansa. Sodan päättymisen ja rauhaan

palaamisen normatiiviset ongelmat”, Petri Karonen & Kerttu Tarjamo (toim.), Kun sota on ohi. Sodista selviytymisen ongelmia ja niiden ratkaisumalleja 1900-luvulla, Historiallinen Arkisto 124, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006.

Karonen, Petri, Patruunat ja poliitikot. Yritysjohtajien taloudellinen ja yhteiskunnal-linen toiminta Suomessa 1600–1920, Historiallisia Tutkimuksia 217, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2004.

Karonen, Petri, ”The Peace Treaty of Hamina and its Aftermath in Sweden and in Finland”, Sjuttonhundratal. Nordic Yearbook for Eightteenth-Century Studies, vol. 7, 2010.

Karonen, Petri, Pohjoinen suurvalta. Ruotsi ja Suomi 1521–1809, Helsinki: Suoma-laisen Kirjallisuuden Seura 2014.

Karonen, Petri & Matti Roitto, ”Demokratia-käsitteen muutokset 1800- ja 1900-luvulla” (manuskript, 2017).

Karonen, Petri & Antti Räihä (toim.), Kansallisten instituutioiden muotoutuminen. Suomalainen historiakuva Oma Maa -kirjasarjassa 1900–1960, Historiallisia Tutkimuksia 267, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2014.

Karonen, Petri & Kerttu Tarjamo (toim.), Kun sota on ohi. Sodista selviytymisen ongelmia ja niiden ratkaisumalleja 1900-luvulla, Historiallinen Arkisto 124, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006.

Karvonen, Lauri, Demokratisering, Lund: Studentlitteratur 1997. Kemiläinen, Aira, ”Onko Suomen kansa ’epähistoriallinen’? Hegelin ja Engelsin

jalanjäljillä”, Aira Kemiläinen (toim.), Kansallisuuskysymyksiä ja rotuasenteita, Yleisen historian tutkimuksia 6, Jyväskylä: Jyväskylän yliopiston historian laitos 1986.

Kennedy, Paul, The Realities Behind Diplomacy. Background Influences on British External Policy 1865–1980, 3:e uppl., Glasgow: Fontana Press, William Collins Sons & Co. Ltd. 1989.

Klami, Hannu Tapani, The Legalists. Finnish Legal Science in the Period of Auto-nomy 1809–1917, The History of Learning and Science in Finland 1828–1918, 2, Helsinki: Societas Scientiarum Fennica 1981.

Klinge, Matti, Vihan veljistä valtiososialismiin. Yhteiskunnallisia ja kansallisia näke-myksiä 1910- ja 1920-luvuilta, Porvoo, Helsinki: WSOY 1972.

Koss, Stephen, The Rise and Fall of the Political Press in Britain. Volume II: The Twentieth Century, Chapel Hill: University of North Carolina Press 1984.

Kuldkepp, Mart, ”Hegemony and Liberation in World War I. The Plans for New Mare Nostrum Balticum”, Ajalooline Ajakiri 153, 2015:3.

Kuldkepp, Mart, ”Swedish political attitudes towards Baltic independence in the short twentieth century”, Ajalooline Ajakiri 157–158, 2016:3–4.

Kurunmäki, Jussi, ”Rhetoric against Rhetoric. Swedish Parliamentarism and the Interwar Crisis of Democracy”, Kari Palonen, José Maria Rosales &


Tapani Turkka (eds.), The politics of dissensus. Parliament in debate, Santan-der [Madrid]: Cantabria University Press, McGraw-Hill Interamericana de España 2014.

Kurunmäki, Jussi & Uffe Jakobsen, ”The Formation of Parliamentarism in the Nordic Countries”, Pasi Ihalainen, Cornelia Ilie & Kari Palonen (eds.), Parlia-ments and Parliamentarism. A Comparative History of European Concept, New York: Berghahn Books 2016.

Kurunmäki, Jussi & Johan Strang (eds.), Rhetorics of Nordic Democracy, Studia Fennica Historica 17, Helsinki: Finnish Literature Society 2010.

Lackman, Matti, Jääkäreiden tuntematon historia. Suomen vai Saksan puolesta? Jääkäriliikkeen ja jääkäripataljoona 27:n (1915–1918) synty, luonne, mielialojen vaihteluita ja sisäisiä kriisejä sekä niiden heijastuksia itsenäisen Suomen ensi vuosiin saakka, Helsinki: Otava 2000.

Lamberg, Juha-Antti, Taloudelliset eturyhmät neuvotteluprosesseissa. Suomen kauppa sopimuspolitiikka 1920–1930-luvulla, Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 154, Helsinki: Suomen Tiedeseura 1999.

Lauerma, Matti, Kuninkaallinen Preussin Jääkäripataljoona 27. Vaiheet ja vaikutus, Helsinki: WSOY 1966.

Lewin, Leif, Ideologi och strategi. Svensk politik under 100 år, Stockholm: Norstedts 1984.

Lindberg, Folke, Scandinavia in Great Power Politics, 1905–1908, Stockholm: Almquist & Wiksell 1958.

Lipset, Seymour Martin (ed.), The Encyclopedia of Democracy. Vol. III, Washington D.C.: CQ Books 1995.

Lundén, Thomas, ”Geopolitik och politisk geografi. Kjellén och Ratzel ur kultur-geografisk synvinkel”, Bert Edström, Ragnar Björk & Thomas Lundén (red.), Rudolf Kjellén. Geopolitiken och konservatismen, Stockholm: Hjalmarson & Högberg 2014.

Lähteenmäki, Maria, ”Arktinen käänne politiikassa ja tutkimuksessa”, Ennen ja Nyt nr 2, 2015.

Lähteenmäki Maria, ”The Making of a Barrier Between Two Worlds: Finnicization on the Finno-Russian Border in the 1910s–1920s”, Eurasia Border Review 3, 2010:1.

Lähteenmäki, Maria, ”Sense of Terijoki. The Discourse of Karelia in the Karelian Borderlands”, Journal of Finnish Studies 16, 2013:2.

Lähteenmäki, Maria, Väinö Voionmaa. Puolue- ja geopoliitiikko, Helsinki: Suoma-laisen Kirjallisuuden Seura 2014.

Marklund, Carl, ”Stor är stark, men liten är listig. Kjelléns baltiska program och geopolitikens lärdomar för en perifer ’mellanstat’”, Bert Edström, Ragnar Björk & Thomas Lundén (red.), Rudolf Kjellén. Geopolitiken och konservatismen, Stockholm: Hjalmarson & Högberg 2014.

Marklund, Carl, ”A Swedish Drang nach Osten? Baltic-Nordic Pendulum swings and Swedish conservative geopolitics”, Ajalooline Ajakiri 153, 2015:3.

Mead, Walter Russel, ”The Return of Geopolitics. Revenge of the Revisionist Powers”, Foreign Affairs May/June 2014.

Moisio, Sami, ”Synnystä häpeän kautta uudelleenpolitisoitumiseen – Viisi näkö-kulmaa geopolitiikkaan”, Tieteessä tapahtuu 19, 2001:4.


Morgenthau, Hans, Politics Among Nations. The Struggle for Power and Peace, 5:e uppl., New York: Alfred A. Knopf 1978.

Mylly, Juhani, Kansallinen projekti. Historiankirjoitus ja politiikka autonomisessa Suomessa, Turku: Kirja-Aurora 2002.

Newman, David, ”On Borders and Power. A Theoretical Framework”, Journal of Borderlands Studies 18, 2003:1.

Nummela, Ilkka, ”Haupitseilla ja haulikoilla”, Henrik Meinander (toim.), Historian kosto. Suomen talvisota kehyksissään, Helsinki: Siltala 2016.

Nummela, Ilkka, ”Taloudellisen puolustusvalmiuden suunnittelu Suomessa 1920- ja 1930-luvuilla”, Jorma Keränen (toim.), Historioitsija – Taaksepäin katsova profeetta. Mauno Jokipiille omistettu juhlakirja, Studia Historica Jyväskyläensia 30, Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 1984.

Nye, J. S. Jr., ”Soft Power”, Foreign Policy nr 80, 1990.Orsi, Roberto, ”Order and Change in Global Politics: Assessing the ’Return of Geo-

politics’”, E-International Relations 4.11.2014, http://www.e-ir.info/2014/11/04/order-and-change-in-global-politics-assessing-the-return-of-geopolitics/.

Paasi, Anssi, ”Boundaries as Social Practice and Discourse. The Finnish‐Russian Border”, Regional Studies 33, 1999:7.

Paasi, Anssi, Territories, boundaries and consciousness. The changing geographies of the Finnish-Russian border, Belhaven Studies in Political Geography, Chichester: John Wiley 1995.

Paloheimo, Maare & Petri Karonen, ”Raja taloudellisena mahdollisuutena. Venäläiset kauppiaat Suomessa vuosina 1808–1820”, Lähde. Historiatieteellinen aikakauskirja: Rajat – Borders, Boundaries, Frontiers nr 12, 2016.

Pekonen, Onni, Debating ”the ABCs of parliamentary life”. The learning of parlia-mentary rules and practices in the late nineteenth-century Finnish Diet and the early Eduskunta, Jyväskylä studies in education, psychology and social research 505, Jyväskylä: University of Jyväskylä 2014.

Premfors, Rune, Democratization in Scandinavia. The Case of Sweden, SCORE Rapportserie 8, Stockholm: SCORE 2003.

Premfors, Rune, Sveriges demokratisering. Ett historiskt-institutionalistiskt perspek-tiv, SCORE Rapportserie 3, Stockholm: SCORE 1999.

Pye, Lucian W., ”Political culture”, Seymour Martin Lipset (ed.), The Encyclopedia of Democracy. Vol. III, Washington D.C.: CQ Books 1995.

Renouvin, Pierre, Histoire des relations internationales. T. 6, Le XIXe siècle, P. 2, de 1871 à 1914 l’apogée de l’Europe, Paris: Hacette 1955.

Renouvin, Pierre & Jean-Baptiste Duroselle, Introduction à l’histoire des relations internationales, Paris 1964.

Roiko-Jokela, Heikki, Ihanteita ja reaalipolitiikkaa. Rudolf Holstin toiminta Baltian maiden kansainvälisen de jure -tunnustamisen ja reunavaltioyhteistyön puolesta 1918–1922, Studia Historica Jyväskyläensia 52, Jyväskylä: University of Jyväskylä 1995.

Roiko-Jokela, Heikki, ”Suomen ja Viron suhteiden käännekohtia 1860–1991”, Heikki Roiko-Jokela (toim.), Virallista politiikkaa – epävirallista kanssakäymis - tä. Suomen ja Viron suhteiden käännekohtia 1860–1991, Jyväskylä: Atena 1997.

Roitto, Matti, Dissenting Visions. The Executive, Parliament and the Problematic Anglo-American Atomic Collaboration in the Changes of British Atomic Foreign


Policy 1945–6, Jyväskylä studies in humanities 268, Jyväskylä: University of Jyväskylä 2015.

Rueschemeyer, Dietrich, ”Democratization”, Edwin Amenta, Kate Nash & Alan Scott (eds.), The Wiley-Blackwell Companion to Political Sociology, London: Blackwell 2012.

Salmon, Patrick, Scandinavia and the Great Powers 1890–1940, Cambridge, U.K.: Cambridge University Press 1997, EBSCOhost eBook Collection 1997.

Saville, John, The Politics of Continuity. British Foreign Policy and the Labour Government 1945–1946, Verso: London 1993.

Scerbinskis, Valters, ”Neutrality, Democracy and Kings. The Political Image of Sweden in the Latvian Press before the Second World War”, Ajalooline Ajakiri 139–140, 2012:1–2.

Sejertsted, Francis, The Age of Social Democracy. Norway and Sweden in the Twentieth Century, Princeton, NJ: Princeton University Press 2011.

Seppinen, Ilkka, Ulkopolitiikan puolustuspoliittiset tavoitteet. Tutkielma sotilaal-lisista näkökohdista Suomen ulkopolitiikassa 1919–1939, Helsingin yliopiston poliittisen historian laitoksen julkaisuja 1, Helsinki 1974.

Siltala, Juha, ”Dissolution and Reintegration in Finland, 1914–1932. How did a Disarmed Country Become Absorbed into Brutalization?”, Journal of Baltic Studies 46, 2015:1.

Stoker, Donald J. Jr., ”Unintended consequences. The effects of the Washington Naval treaties on the Baltic”, Journal of Baltic Studies 31, 2000:1.

Stråth, Bo, Sveriges historia 1830–1920, Stockholm: Norstedts 2012.Stråth, Bo, Union och demokrati. De förenade rikena Sverige och Norge 1814–1905,

Sverige och Norge under 200 år, Nora: Nya Doxa 2005.Sundbäck, Esa, Finland in British Baltic Policy. British political and economic

interests regarding Finland in the Aftermath of the First World War, 1918–1925, Helsinki: Academia Scientiarum Fennica 2001.

Taylor, A. J. P., The Struggle for Mastery in Europe 1848–1918, 11:e uppl., Oxford: Oxford University Press [1952] 1992.

Tervonen, Miika, ”Historiankirjoitus ja myytti yhden kulttuurin Suomesta”, Koti-seutu ja kansakunta. Miten suomalaista historiaa on rakennettu, Pirjo Mark-kola, Hanna Snellman & Ann-Catrin Östman (toim.), Historiallinen Arkisto 142, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2014.

Tikka, Marko, Kun kansa leikki kuningasta. Suomen suuri lakko 1905, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 1247/Tieto, Helsinki 2009.

Tilly, Charles, Coercion, Capital and European States, AD 990-1990, Oxford, UK: Basil Blackwell 1990.

Trönnberg, Stefan, Nedrustning under mellankrigstiden. Sverige och nedrustnings-konferensen i Genève 1932, Göteborg: Göteborgs universitet, Seelig (distrib.) 1985.

Tunander, Ola, ”Diskurs, identitet och territorialitet. Kjelléns tankar om ett euro-peiskt statsförbund”, Bert Edström, Ragnar Björk & Thomas Lundén (red.), Rudolf Kjellén. Geopolitiken och konservatismen, Stockholm: Hjalmarson & Högberg 2014.

Tunander, Ola, ”Geopolitics of the North: Geopolitik of the Weak. A Post-Cold War Return to Rudolf Kjellén”, Cooperation and Conflict 43, 2008:2.


Tunander, Ola, ”Swedish Geopolitics. From Rudolf Kjellén to a Swedish ’Dual State’”, Geopolitics 10, 2005:3.

Tunander, Ola, ”Swedish-German Geopolitics for a New Century Rudolf Kjellén’s ’The State as a Living Organism’”, Review of International Studies 27, 2001:3.

Tuomi, Osmo, Uusi geopolitiikka. Geopoliittisen perspektiivin soveltuvuus kansain-välisen politiikan tulkintaan maailman ja ajattelutapojen muuttuessa, Helsinki: Gaudeamus 1996.

Vares, Vesa, Kuninkaan tekijät. Suomalainen monarkia 1917–1919 – myytti ja todelli-suus, Helsinki: WSOY 1998.

Wolke, Lars Ericson, Svensk militärmakt. Strategi och operationer i svensk militär-historia under 1 500 år, ny, rev. uppl., Stockholm: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, Försvarshögskolan 2009.

Väyrynen, Tarja, ”Valtioiden sisäiset konfliktit ja rauhaanpalaamisen ongelmat. Rauhantutkimuksen teoreettiset ja eettiset lähtökohdat”, Petri Karonen & Kerttu Tarjamo (toim.), Kun sota on ohi. Sodista selviytymisen ongelmia ja niiden ratkaisumalleja 1900-luvulla, Historiallinen Arkisto 124, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006.

Ylikangas, Mikko, Mainio pikku sota. Brittilentäjät Suomessa 1919, Jyväskylä: Atena 2016.

Åselius, Gunnar, The ”Russian menace” to Sweden. The belief system of a small power security élite in the age of imperialism, Stockholm: Stockholms universitet 1994.

JARI OJALA, MATTI ROITTO & PETRI KARONEN: TILLVÄXT OCH DEMOKRATI, s. 151–188

Litteratur

Abramovitz, Moses, ”Catching up, forging ahead, and falling behind”, The Journal of Economic History 46, 1986:2.

Acemoglu, Daron & James A. Robinson, ”Why did the West extend the franchise? Democracy, inequality, and growth in historical perspective”, The Quarterly Journal of Economics 115, 2000:4.

Acemoglu, Daron & James A. Robinson, Economic origins of dictatorship and democracy, Cambridge: Cambridge University Press 2005.

Acemoglu, Daron & James A. Robinson, ”Paths to Inclusive Political Institutions”, Jari Eloranta et al. (eds.), Economic History of Warfare and State Formation, Singapore: Springer 2016.

Acemoglu, Daron, James A. Robinson & Dan Woren, Why Nations Fail: The Ori-gins of Power, Prosperity and Poverty, New York: Crown Business 2012.

Allen, Robert C., ”The Great Divergence in European Wages and Prices from the Middle Ages to the First World War”, Explorations in Economic History 38, 2001:4.

Allen, Robert C., ”American exceptionalism as a problem in global history”, The Journal of Economic History 74, 2014:2.


Arola, Mika, Foreign capital and Finland. Central government’s first period of reli-ance on international financial markets, 1862–1938, Helsinki: State Treasury 2006.

Bantrafik 2015, https://www.trafa.se/globalassets/statistik/bantrafik/bantrafik/ 2009-2015/2015/bantrafik-2015.pdf.

Baten, Joerg & Matthias Blum, ”Why are you tall while others are short? Agri-cultural production and other proximate determinants of global heights”, European Review of Economic History 18, 2014:2.

Baten, Joerg & Matthias Blum, ”Human height since 1820”, Jan Luiten van Zanden et al. (eds.), How Was Life? Global Well-being since 1820, Paris: OECD 2014.

Bergholm, Tapio, SAK:n historia, Helsinki: SAK 2013.Bolt, Jutta, Marcel Timmer & Jan Luiten van Zanden, ”Gdp per Capita since 1820”,

Jan Luiten van Zanden et al. (eds.), How Was Life? Global Well-being since 1820, Paris: OECD 2014, s. 57–72.

Bueno de Mesquita, Bruce & George W. Downs, ”Development and democracy”, Foreign Affairs 84, 2005:5.

Cappelli, Gabriele, ”One size that didn’t fit all? Electoral franchise, fiscal capacity and the rise of mass schooling across Italy’s provinces, 1870–1911”, Cliometrica 10, 2016:3.

Chandler, Alfred D. Jr., Scale and Scope. The dynamics of industrial competition, Cambridge, MA: Harvard University Press 1990.

Chandler, Alfred. D. Jr., ”Organizational capabilities and the economic history of the industrial enterprise”, The Journal of Economic Perspectives 6, 1992:3.

Clark, Gregory & Ysbrand van der Werf, ”Work in Progress? The Industrious Revolution”, The Journal of Economic History 58, 1998:3.

Clio Infra-projektet, https://www.clio-infra.eu/ (hämtad 13.9.2016).Crafts, Nicholas F.,”The Human Development Index and changes in standards of

living. Some historical comparisons”, European Review of Economic History 1, 1997:3.

David, Paul. A., ”Clio and the Economics of QWERTY”, The American Economic Review 75, 1985:2.

Dribe, Martin & Bart van de Putte, ”Marriage seasonality and the industrious revo-lution: southern Sweden, 1690–1895”, The Economic History Review 54, 2012:3.

Edvinsson, Rodney, Growth, Accumulation, Crisis: With New Macroeconomic Data for Sweden 1800–2000, Stockholm: University of Stockholm 2005.

Edvinsson, Rodney, ”Testing the demand approach to reconstruct pre-industrial agricultural output”, Scandinavian Economic History Review 64, 2016:3.

Eloranta, Jari & Jari Kauppila, ”Guns and Butter. Central Government Spending in the 20th Century”, Jari Ojala, Jari Eloranta & Jukka Jalava (eds.), The Road to Prosperity. An Economic History of Finland, Helsinki: Suomalaisen Kirjalli-suuden Seura 2006.

Eloranta, Jari & Jari Ojala, ”Suomen talous kansainvälisessä vertailussa”, Pertti Haapala & Matti Hannikainen (toim.), Suomen rakennehistoria. Näkökulmia muutokseen ja jatkuvuuteen (1400–2000), Tampere: Vastapaino 2018.

Esping-Andersen, Gøsta, The Three Worlds of welfare capitalism, Princeton, N.J.: Princeton University Press 1990.

Fellman, Susanna, ”Growth and investment: Finnish capitalism, 1850s–2005”,


Susanna Fellman et al. (eds.), Creating Nordic Capitalism. The Business History of a Competitive Periphery, New York: Palgrave Macmillan 2008.

Fellman, Susanna et al. (eds.), Creating Nordic Capitalism. The Business History of a Competitive Periphery, New York: Palgrave Macmillan 2008.

Ferguson, Niall, The Cash Nexus: Economics and Politics from the Age of Warfare Through the Age of Welfare, 1700–2000, London: Basic Books 2002.

Finlands järnvägsstatistik 2010, Helsingfors: Banförvaltningscentralen 2010.Foldovari, Peter & Katalin Buzasi, ”Political institutions since 1820”, Jan Luiten van

Zanden et al. (eds.), How Was Life? Global Well-being since 1820, Paris: OECD 2014.

Freeman, John, Glenn R. Carroll & Michael T. Hannan, ”The liability of newness: Age dependence in organizational death rates”, American Sociological Review 48, 1983:5.

Friedman, Milton, Capitalism and freedom, Chicago: University of Chicago Press 2009.

Fritz, Martin, ”Shipping in Sweden, 1850–1913”, Scandinavian Economic History Review 28, 1980:2.

Fukuyama, Francis, Political order and political decay: from the industrial revolution to the globalization of democracy, London: Macmillan 2014.

Galambos, Louis, ”The emerging organizational synthesis in modern American history”, Business History Review 44, 1970:3.

Galambos, Louis, ”Technology, political economy, and professionalization: central themes of the organizational synthesis”, Business History Review 57, 1983:4.

Gat, Azar et al., ”Which Way Is History Marching? Debating Authoritarian Revival”, Foreign Affairs 88, 2009:4.

Gerschenkron, Alexander, Economic backwardness in historical perspective: a book of essays, Cambridge, MA: Harvard University Press 1962.

Giddens, Anthony, The consequences of modernity, Stanford, CA: John Wiley & Sons 1990.

Glete, Jan, Nätverk i näringslivet: ägande och industriell omvandling i det mogna industrisamhället 1920–1990, Stockholm: SNS 1994.

Haapala, Pertti, Tehtaan valossa. Teollistuminen ja työväestön muodostuminen Tampereella 1820–1920, Tampere: Vastapaino 1986.

Hannikainen, Matti & Sakari Heikkinen, ”The labour market, 1850–2000”, Jari Ojala, Jari Eloranta & Jukka Jalava (eds.), The Road to Prosperity. An Economic History of Finland, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006.

Heikkinen, Sakari, Paperia maailmalle. Suomen paperitehtaitten yhdistys – Finnpap 1918–1996, Helsinki: Otava 2000.

Hemminki, Tiina, Vauraus, luotto, luottamus. Talonpoikien lainasuhteet Pohjan-lahden molemmin puolin 1796–1830, Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 2014.

Henrekson, Magnus & Mikael Stenkula, ”Swedish Taxation since 1862. An Intro-duction and Overview”, Magnus Henrekson & Mikael Stenkula (eds.), Swedish Taxation. Developments since 1862, New York: Palgrave Macmillan 2015.

Hjerppe, Riitta, Suurimmat yritykset Suomen teollisuudessa 1844–1975, Helsinki: Suomalainen Tiedeakatemia 1979.

Hjerppe, Riitta, Suomen talous 1860–1985. Kasvu ja rakennemuutos, Helsinki: Suomen Pankki 1988.


Hjerppe, Riitta & Jorma Ahvenainen, ”Foreign Enterprises and Nationalistic Control. The Case of Finland Since the End of the Nineteenth Century”, Alice Teichova, Helga Nussbaum & Maurice Lévy-Leboyer (eds.), Multinational Enterprise in Historical Perspective, Cambridge: Cambridge University Press 1988.

Hjerppe, Riitta & Jukka Jalava, ”Economic growth and structural change. A cen-tury and a half of catching-up”, Jari Ojala, Jari Eloranta & Jukka Jalava (eds.), The Road to Prosperity. An Economic History of Finland, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006.

Hutchison, Ragnhild, ”An Industrious Revolution in Norway?”, Scandinavian Journal of History 39, 2014:1.

Inglehart, Robert & Christian Welzel, ”How Development Leads to Democracy”, Foreign Affairs 88, 2009:2.

Iversen, Martin Jes & Lars Thue, ”Introduction”, Susanna Fellman et al. (eds.), Creating Nordic Capitalism. The Business History of a Competitive Periphery, New York: Palgrave Macmillan 2008.

Johansson, Egil, The History of Literacy in Sweden: in comparison with some other countries, Umeå: Umeå universitet 1977.

Karonen, Petri, Pohjoinen suurvalta: Ruotsi ja Suomi 1521–1809, Helsinki: WSOY 1999.

Karvonen, Lauri, Demokratisering, Lund: Studentlitteratur 1997.Kaukiainen, Yrjö, ”The transition from sail to steam in Finnish shipping,

1850–1914”, Scandinavian Economic History Review 28, 1980:2.Kauppinen, Timo, The Transformation of Labour Relations in Finland, Helsinki:

Finnish Labour Relations Association 1994.Kauppinen, Timo, Suomen työmarkkinamalli, Helsinki: WSOY 2005.Kettunen, Pauli, ”The Nordic welfare state in Finland”, Scandinavian Journal of

History 26, 2001:3.Kivinen, Jussi, Sisävesien mikrotonnisto. Pienet höyrylaivat Suomen ja erityisesti

Kainuun sisävesiliikenteessä 1870-luvulta 1960-luvulle, Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 2016.

Kokkinen, Arto, On Finland’s Economic Growth and Convergence with Sweden and the EU15 in the 20th Century, Helsinki: University of Helsinki 2012.

Kranz, Olle, Utrikeshandel, ekonomisk tillväxt och strukturförändring efter 1850, Stockholm: Liber 1987.

Kryger Larsen, Hans (ed.), Convergence? Aspects on the industrialisation of Denmark, Finland and Sweden 1870–1940, Helsinki: The Finnish Society of Sciences and Letters 2001.

Kuisma, Markku, ”Government action, cartels, and national corporations – the development strategy of a small peripheral nation during the period of crisis and economic disintegration in Europe (Finland 1918–1938)”, Scandinavian Economic History Review 41, 1993:3.

Kunnas, Jan, ”Human capital in Britain, 1760–2009”, Scandinavian Economic History Review 64, 2016:3.

Kuusi, Pekka, 60-luvun sosiaalipolitiikka, Porvoo: W. Söderström 1961.Kuusterä, Antti & Juha Tarkka, Suomen Pankki 200 vuotta. Keisarin vallasta keskus-

pankiksi I, Helsinki: Otava 2011.


Lamberg, Juha-Antti, Taloudelliset eturyhmät neuvotteluprosesseissa. Suomen kauppasopimuspolitiikka 1920–1930-luvulla, Helsinki: Suomen Tiedeseura 1999.

Lamberg, Juha-Antti & Jari Ojala (toim.), Uusi institutionaalinen taloushistoria. Johdanto tutkimukseen, Jyväskylä: Atena 1997.

Layton, Ian G., The Evolution of Upper Norrland’s Ports and Loading Places 1750–1976, Umeå: Umeå universitet 1981.

van Leeuwen, Bas & Jieeli van Leeuwen-Li, ”Education since 1820”, Jan Luiten van Zanden et al. (eds.), How Was Life? Global Well-being since 1820, Paris: OECD 2014.

Lindert, Peter H., Growing Public. Social Spending and Economic Growth since the Eighteenth Century, Volume 1: The story, Cambridge: Cambridge University Press 2004.

Lindmark, Magnus & Lars Fredrik Andersson, ”An historical wealth assessment – measuring the Swedish national wealth for the nineteenth and twentieth centuries”, Scandinavian Economic History Review 64, 2016:2.

Lipset, Seymour Martin, ”Some social requisites of democracy: Economic develop-ment and political legitimacy”, American Political Science Review 53, 1959:1.

Lipset, Seymour Martin, Political man: The social bases of politics, New York: Doubleday & Company 1963.

Maddison, Angus, The World Economy: A Millennial Perspective, Paris: OECD 2001.Magnusson, Lars, An Economic History of Sweden, London: Routledge 2000.Marklund, Carl, ”A Swedish Drang nach Osten? Baltic-Nordic Pendulum Swings

and Swedish Conservative Geopolitics”, Ajalooline Ajakiri 153, 2015:3.Marttila, Juuso, ”Social structures defined by occupation: Contemporaries’ experi-

ences of social boundaries in 20th-century ironworks in Finland and Sweden”, Scandinavian Journal of History 39, 2014:5.

McCloskey, Deirdre N., ”The Great Enrichment: A Humanistic and Social Scientific Account”, Scandinavian Economic History Review 64, 2016:1.

McNeill, William, ”The Rise of the West after Twenty-Five Years”, Journal of World History 1, 1990:1.

Moatsos, Michail et al., ”Income inequality since 1820”, Jan Luiten van Zanden et al. (eds.), How Was Life? Global Well-being since 1820, Paris: OECD 2014.

Mokyr, Joel, ”Preface: Successful Small Open Economies and the Importance of Good Institutions”, Jari Ojala, Jari Eloranta & Jukka Jalava (eds.), The Road to Prosperity. An Economic History of Finland, Helsinki: Suomalaisen Kirjalli-suuden Seura 2006.

Murmann, Johann Peter, Knowledge and competitive advantage. The coevolution of firms, technology, and national institutions, Cambridge: Cambridge University Press 2003.

Myllyntaus, Timo, ”Luku- ja kirjoitustaito teollistuvassa Suomessa – tilasto-harhako?”, Historiallinen Aikakauskirja 89, 1991:2.

Myllyntaus, Timo, ”The Transfer of Electrical Technology to Finland, 1870–1930”, Technology and Culture 32, 1991:2.

North, Douglass C., ”Location theory and regional economic growth”, The Journal of Political Economy 63, 1955:3.

North, Douglass C., Institutions, institutional change and economic performance, Cambridge: Cambridge University Press 1990.


North, Douglass C. & Robert P. Thomas, The rise of the western world. A new eco-nomic history, Cambridge: Cambridge University Press 1973.

North, Douglass C., John J. Wallis & Barry R. Weingast, Violence and social orders. A conceptual framework for interpreting recorded human history, Cambridge: Cambridge University Press 2009.

Northrup, David, ”Globalization and the Great Convergence. Rethinking World History in the Long Term, Journal of World History 16, 2005:3.

Nummela, Ilkka, ”Income inequality during the 19th Century”, Jari Ojala, Jari Eloranta & Jukka Jalava (eds.), The Road to Prosperity. An Economic History of Finland, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006.

Nummela, Ilkka & Antti Penttinen, ”Antropometrinen sovellus kutsuntakäytän-töön ja asevelvollisten fyysisiin ominaisuuksiin 1800-luvun lopun Suomessa”, Jukka Jalava, Jari Eloranta & Jari Ojala (toim.), Muutoksen merkit. Kvantita-tiivisia perspektiivejä Suomen taloushistoriaan, Helsinki: Tilastokeskus 2007.

O’Brien, Patrick, ”Historiographical Traditions and Modern Imperatives for the Restoration of Global History”, Journal of Global History 1, 2006:1.

Ogilvie, Sheilagh, Markus Küpker & Janine Maegraith, ”Household Debt in Early Modern Germany: Evidence from Personal Inventories”, The Journal of Eco-nomic History 72, 2012:1.

Ojala, Jari, Pirita Frigren & Jari Eloranta, ”Lönade det sig att gå till sjöss? Arbe-tarnas löner till sjöss och på land i 1800-talets Sverige och Finland”, Historisk Tidskrift 134, 2014:3.

Ojala, Jari & Petri Karonen, ”Business: rooted in social capital over the centuries”, Jari Ojala, Jari Eloranta & Jukka Jalava (eds.), The Road to Prosperity. An Econo-mic History of Finland, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006.

Ojala Jari & Juha-Antti Lamberg, ”The Challengers: Kymmene, United Paper Mills, and Metsäliitto”, Juha-Antti Lamberg et al. (eds.), The Evolution of Competitive Strategies in Global Forestry Industries: Comparative Perspectives, Dordrecht: Springer 2006.

Ojala, Jari et al., ”Hyvä paha sosiaalinen pääoma”, Pertti Jokivuori, Raija Latva- Karjanmaa & Arja Ropo (toim.), Työelämän taitekohtia, Helsinki: Työministeriö 2006.

Ojala, Jari & Ilkka Nummela, ”Feeding Economic Growth: Agriculture”, Jari Ojala, Jari Eloranta & Jukka Jalava (eds.), The Road to Prosperity. An Economic History of Finland, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006.

Ojala, Jari & Jaakko Pehkonen, ”Ammattiryhmittäiset palkat, palkkahajonta ja teknologiamuutokset: havaintoja kolmelta vuosisadalta”, Kansantaloudellinen aikakauskirja 109, 2013:2.

Ojala, Jari, Jaakko Pehkonen & Jari Eloranta, ”Desertions in nineteenth-century shipping: modelling quit behaviour”, European Review of Economic History 17, 2013:1.

Olson, Mancur, The logic of collective action, Cambridge, MA: Harvard University Press 1965.

Osinsky, Pavel & Eloranta, Jari, ”Longitudinal comparative historical analysis: challenges and possibilities”, Yasushi Tanaka et al. (eds.), Comparing post war Japanese and Finnish economies and societies, London: Routledge 2015.


Piketty, Thomas, Capital in the Twenty-First Century, Cambridge, MA: Harvard University Press 2014.

Pomeranz, Kenneth, The Great Divergence: China, Europe, and the Making of the Modern World Economy, Princeton: Princeton University Press 2000.

Porter, Michael E., Competitive advantage of nations: creating and sustaining superior performance, New York: Simon and Schuster 1990.

Przeworski, Adam, Capitalism and social democracy, Cambridge, MA: Cambridge University Press 1985.

Przeworski, Adam, Democracy and the market. Political and economic reforms in Eastern Europe and Latin America, Cambridge, MA: Cambridge University Press 1991.

Przeworski, Adam, ”Democracy and Economic Development”, Edward D. Mans-field & Richard Sisson (eds.), The Evolution of Political Knowledge, Columbus: Ohio State University Press 2004.

Przeworski, Adam & Fernando Limongi, ”Political regimes and economic growth”, The Journal of Economic Perspectives 7, 1993:3.

Reis, Jaime, ”How poor was the European periphery before 1850? The Medi-terranean vs Scandinavia”, Sevket Pamuk & Jeffrey G. Williamson (eds.), The Mediterranean Response to Globalization Before 1950, London: Routledge 2000.

RICardo (Research on International Commerce), databas för världshandeln ca 1800–1938, http://ricardo.medialab.sciences-po.fr (hämtad 8.11.2016).

Rothstein, Bo, ”Corporatism and Reformism. The Social Democratic Institutional-ization of Class Conflict”, Acta Sociologica 30, 1987:3–4.

Rothstein, Bo, ”State structure and variations in corporatism. The Swedish Case”, Scandinavian Political Studies 14, 1991:2.

Rothstein, Bo, ”Explaining Swedish corporatism. The formative moment”, Scandi-navian Political Studies 15, 1992:3.

Rothstein, Bo, The Social Democratic State: The Swedish Model and the Bureaucratic Problem of Social Reforms, Pittsburgh: University of Pittsburgh Press 1996.

Rönnbäck, Klas, ”An Early Modern Consumer Revolution in the Baltic?”, Scandi-navian Journal of History 35, 2010:2.

Salmon, Patrick, Scandinavia and the Great Powers 1890–1940, Cambridge: Cambridge University Press, 1997.

Sanders, Andreas Dugstad, Pål Thonstad Sandvik & Espen Storli, ”Dealing with globalisation. The Nordic countries and inward FDI, 1900–1939”, Business History 58, 2016:8.

Schumpeter, Joseph A., Capitalism, socialism and democracy, New York: Harper & Brothers 1942.

Schön, Lennart, En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel, Stockholm: SNS förlag 2000.

Schön, Lennart, Maailman taloushistoria. Teollinen aika, Tampere: Vastapaino 2015.

Singh, Jitendra V., David J. Tucker & Robert J. House, ”Organizational legitimacy and the liability of newness”, Administrative Science Quarterly 31, 1986:2.

Sjögren, Hans, ”Welfare capitalism. The Swedish economy, 1850–2005”, Susanna Fellman et al. (eds.), Creating Nordic Capitalism. The Business History of a Competitive Periphery, New York: Palgrave Macmillan 2008.

http://ricardo.medialab.sciences-po.fr


Skippari, Mika, Evolutionary patterns in corporate political activity. Insights from a historical single case study, Tampere: Tampere University of Technology 2005.

Stenkula, Mikael, ”Taxation of Goods and Services in Sweden (1862–2013)”, Magnus Henrekson & Mikael Stenkula (eds.), Swedish Taxation. Developments since 1862, New York: Palgrave Macmillan 2015.

Stenlås, Niklas, Den inre kretsen: den svenska ekonomiska elitens inflytande över partipolitik och opinionsbildning 1940–1949, Uppsala: Arkiv förlag 1998.

Swenson, Peter, Capitalists against markets. The making of labor markets and welfare states in the United States and Sweden, Oxford: Oxford University Press 2002.

Söderpalm, Sven Anders, Storföretagarna och det demokratiska genombrottet, Lund: Gleerups 1969.

Teece, David J., ”Explicating dynamic capabilities: the nature and microfounda-tions of (sustainable) enterprise performance”, Strategic Management Journal 28, 2007:13.

Thompson, Edward P., The Making of the English Working Class, New York: Victor Gollancz Ltd 1963.

Tilly, Charles, Coercion, Capital and European States AD 990–1992, Oxford: Blackwell 1990.

Turunen, Riina, Konkurssi 1800-luvun suomalaisissa kaupungeissa, Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 2017.

Uljas, Päivi, Hyvinvointivaltion läpimurto, Helsinki: Helsingin yliopisto 2002.Uotila, Merja, Käsityöläinen kyläyhteisönsä jäsenenä. Prosopografinen analyysi

Hollolan käsityöläisistä 1810–1840, Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 2014.Waldenström, Daniel, ”The national wealth of Sweden, 1810–2014”, Scandinavian

Economic History Review 64, 2016:1.Weingast, Barry R., ”Economic role of political institutions”, Journal of Law, Eco-

nomics, and Organization 11, 1995:1.Weingast, Barry R., ”Exposing the neoclassical fallacy: McCloskey on ideas and the

great enrichment”, Scandinavian Economic History Review 64, 2016:3.Whitley, Richard (ed.), European business systems. Firms and markets in their

national contexts, London: Sage 1992.Williamson, Jeffrey G., ”Globalization, Convergence, and History”, The Journal of

Economic History 56, 1996:2.Williamson, Jeffrey G. & Kevin O’Rourke, Globalization and History. The Evolution

of a Nineteenth Century Atlantic Economy, Cambridge: MIT Press 1999.Voutilainen, Miikka, Poverty, Inequality and the Finnish 1860s Famine, Jyväskylä:

Jyväskylän yliopisto 2016.de Vries, Jan, ”The Industrial Revolution and the Industrious Revolution”, The

Journal of Economic History 54, 1994:2.de Vries, Jan, The Industrious Revolution. Consumer Behavior and the Household

Economy, 1650 to the Present, Cambridge: Cambridge University Press 2008.Väyrynen, Raimo, Globalisaatio ja Suomen poliittinen järjestelmä, Helsinki: Sitra

1999.van Zanden, Jan Luiten et al. (eds.), How Was Life? Global Well-being since 1820,

Paris: OECD 2014.


OULA SILVENNOINEN: DEMOKRATINS FRAMGÅNGSHISTORIA?, s. 189–224

Arkivkällor

Serlachiusmuseerna (SM), MänttäGösta Serlachius arkiv, brevväxling

Tryckta källor och källskrifter

Kontio, Erkki, ”Korporatismin perusajatuksia”, AKS:n tie. Akateemisen Karjala-Seuran vuosikirja III, Helsinki 1939, s. 149–161.

Vapaussodan Rintamamiesten Liitto 1929–1939, Tampere: Vapaussodan Rintama-miesten Liitto 1939.

Tidningar och tidskrifter

Suomen Heimo 1936Työn Voima 1933

Litteratur

Bar-On, Tamir, ”A critical response to Roger Griffin’s ’Fascism’s new faces’”, Roger Griffin, Werner Loh & Andreas Umland (eds.), Fascism Past and Present, West and East: An International Debate on Concepts and Cases in the Comparative Study of the Extreme Right, Stuttgart: Ibidem-Verlag 2006.

Berg, Jan O., På spaning efter en svensk modell: Idéer och vägval i arbetsgivarpoliti-ken 1897–1909, Stockholm: Stockholms universitet 2011.

Berg-Schlosser, Dirk & Jeremy Mitchell (eds.), Authoritarianism and Democracy in Europe, 1919–39. Comparative Analyses, Houndmills & New York: Palgrave Macmillan 2002.

Day, Donald, Framåt Kristi stridsmän, Stockholm: Europa Edition 1944.Flink, Ingvar, Strejkbryteriet och arbetets frihet: En studie av svensk arbetsmarknad

fram till 1938, Stockholm: Almqvist & Wiksell 1978.Glete, Jan, Nätverk i näringslivet: Ägande och industriell omvandling i det mogna

industrisamhället 1920–1990, Stockholm: SNS Förlag 1994.Griffin, Roger, ”Fascism’s new faces (and new facelessness) in the ’post-fascist’

epoch”, Roger Griffin, Werner Loh & Andreas Umland (eds.), Fascism Past and Present, West and East: An International Debate on Concepts and Cases in the Comparative Study of the Extreme Right, Stuttgart: Ibidem-Verlag 2006.

Haarla, Rafael, Taistelu työehtosopimuksista. Silmäys politikoiviin ammatillisiin järjestöihin, Helsinki: Otava 1929.

Heikkinen, Sakari, Paperia maailmalle. Suomen Paperitehtaitten Yhdistys – Finn-pap 1918–1996, Helsinki: Otava 2000.

Häggman, Kai, Metsän tasavalta. Suomalainen metsäteollisuus politiikan ja mark-kinoiden ristiaallokossa 1920–1939, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006.


Kalela, Jorma, Taistojen taipaleelta. Paperityöläiset ja heidän liittonsa 1906–1981, Tampere: Paperiliitto 1981.

Knox, MacGregor, To the Threshold of Power, 1922/33. Origins and Dynamics of the Fascist and National Socialist Dictatorships. Volume 1, Cambridge: Cambridge University Press 2007.

Koivuniemi, Jussi, ”Isänmaan asialla vai petturin tiellä? Lakonmurtajat Suomessa 1920-luvun lopun lakoissa”, Kirsi-Marja Tuominen, Jussi Koivuniemi, Sakari Oikarinen (toim.), Kansa ja kumous. Modernin Euroopan murroksia 1880–1930, Helsinki: Suomen Historiallinen Seura 1998.

Kuisma, Markku, Metsäteollisuuden maa. Suomi, metsät ja kansainvälinen järjes-telmä 1620-1920, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006.

Kujala, Antti, Paperiliiton historia 1906–2005. Paperiteollisuuden työmarkkina-suhteet ja suomalainen yhteiskunta, Helsinki: Paperiliitto 2006.

Lamberg, Juha-Antti et al. (eds.), The Evolution of Global Paper Industry. A Compa-rative Analysis, Dordrecht: Springer, 2012.

Lundbak, Henrik, Staten stærk og folket frit. Dansk Samling mellem fascisme og modstandskamp 1936–47, Köpenhamn: Museum Tusculanums Forlag 2001.

Lundberg, Victor, En idé större än döden: En fascistisk arbetarrörelse i Sverige, 1933–1945, Möklinta: Gidlunds Förlag 2014.

Michelsen, Karl-Erik, Viides sääty. Insinöörit suomalaisessa yhteiskunnassa, Hel-sinki: Tekniikan Akateemisten Liitto – Suomen Historiallinen Seura 1999.

Mussolini, Benito, Über den Korporativstaat. Mit einem Anhang, enthaltend die Carta del Lavoro, die hauptsächlichsten Gesetzestexte und einige Angaben über die syndikalistisch-korporative Einrichtung, Firenze: Vallecchi 1936.

Norrmén, Pehr Henrik, Politiska essäer, Helsingfors: Söderströms 1941.Passmore, Kevin, Fascism: A Very Short Introduction, New York: Oxford University

Press 2002.Pihkala, Martti, Minkälainen Suomi meidän on luotava?, Jyväskylä: K. J. Gummerus

1918.Rondinone, Troy, The Great Industrial War: Framing Class Conflict in the Media,

1865–1950, New Brunswick: Rutgers University Press 2010.Salimäki, Harri, Isänmaan ja urheilu-uskon mies. Lauri Pihkala modernin urheilu-

aatteen esitaistelijana, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2000.Savtschenko, Ritva, Kompuroiden korporatismissa. Eheytyneen SAK:n ristipaineet

suomalaisessa korporatismissa 1968–1978, Helsinki: Helsingin yliopisto 2015.Schivelbusch, Wolfgang, Three New Deals. Reflections on Roosevelt’s America,

Mussolini’s Italy, and Hitler’s Germany, 1933–1939, New York: Picador 2006.Siltala, Juha, Lapuan liike ja kyyditykset, Helsinki: Otava 1985.Silvennoinen, Oula, Pappershjärtat. Gösta Serlachius liv, Helsingfors: Siltala 2012.Silvennoinen, Oula, Marko Tikka & Aapo Roselius, Suomalaiset fasistit. Mustan

sarastuksen airuet, Helsinki: WSOY 2016.Smith, Robert Michael, From Blackjacks to Briefcases. A History of Commercialized

Strikebreaking and Unionbusting in the United States, Athens: Ohio University Press 2003.

Sweeney, Dennis, Work, Race, and the Emergence of Radical Right Corporatism in Imperial Germany, Ann Arbor: University of Michigan Press 2009.

Tooze, Adam, The Wages of Destruction. The Making and Breaking of the Nazi


Economy, London: Penguin Books 2007.Turner, Henry Ashby Jr., German Big Business and the Rise of Hitler, New York:

Oxford University Press 1985.Virkamäki, Markku, Tehdas, paperityöläiset ja Mänttä: Mäntän paperiammatti-

osaston 80-vuotishistoriikki, Mänttä 1986.Wuokko, Maiju, ”Tammikuun kihlaus ja työnantajapolitiikan murros”, Henrik

Meinander (toim.), Suomen talvisota kehyksissään, Helsinki: Siltala 2015.

AINUR ELMGREN: MEDBORGERLIGA RÄTTIGHETER?, s. 225–256

Arkivkällor

Finska Litteratursällskapets arkiv (SKS), Helsingfors Erkki Valas arkivIhmisoikeuksien liitto [Förbundet för mänskliga rättigheter], 1935, publikations-

arkivet Doria (http://urn.fi/URN:NBN:fi-fd2012-pp00000903)Riksarkivet, Helsingfors

DC-Stapo IUrho Kekkonens arkiv (UKA), Orimattila Personliga dokument, signum 2, 25Urho Kekkonens publicerade verk, publikationsarkivet Doria (http://www.doria.

fi/ukk)

Tryckta källor: tidningar och tidskrifter

Finsk TidskriftHelsingin SanomatHufvudstadsbladetItsenäinen SuomiKirjallisuuslehtiKurikkaLakimiesPohjatuuliPääskynenRauhaa kohtiSosialistinen AikakauslehtiSuomalainen SuomiSuomen HeimoSuomen SosialidemokraattiTulenkantajain aikakauslehtiTulenkantajatTähystäjäValvoja-AikaYlioppilaslehti


Tryckta källor och litteratur

Alanen, Aulis J., Taisteleva sanomalehti I. Ilkka Alkion aikana (1906–1930), Seinä-joki: Ilkka 1981.

Alapuro, Risto, Akateeminen Karjala-Seura. Ylioppilasliike ja kansa 1920- ja 1930-luvulla, Porvoo: WSOY 1973.

Alapuro, Risto, Suomen älymystö Venäjän varjossa, Helsinki: Hanki ja jää 1997.Björne, Lars, ”… syihin ja lakiin eikä mielivaltaan …”. Tutkimus Turun hovioike-

uden poliittisista oikeudenkäynneistä vuosina 1918–1939”, Vammala: Suoma-laisen lakimiesyhdistyksen julkaisuja 1977.

Bobbio, Norberto, ”Gramsci and the conception of civil society”, Chantal Mouffe (ed.), Gramsci and Marxist Theory, London: Routledge 1979.

Carey, John, The Intellectuals and the Masses. Pride and Prejudice Among the Lite-rary Intelligentsia, 1880–1939, Chicago: Academy Chicago Publishers 2002.

Fontana, Benedetto, ”Liberty and Domination: Civil Society in Gramsci”, Boundary 33, 2006:2.

Hakanen, Yrjö, Kansallinen etu ja eheyttäminen. Urho Kekkosen yhteiskunnallisen ajattelun lähteillä, Helsinki: Tutkijaliitto 1982.

Hall, Patrik, Den svenskaste historien. Nationalism i Sverige under sex sekler, Stock-holm: Carlsson 2000.

Hall, Stuart, ”The Spectacle of the Other”, Stuart Hall (ed.), Representation. Cultural Representations and Signifying Practices, London: Sage 1997.

Harjula, Minna, ”Köyhä, kelvoton, kansalainen? Köyhäinapu yleisen äänioikeuden esteenä Suomessa”, Janus 18, 2010:1.

Hunt, Lynn, Inventing Human Rights. A History, New York: W. W. Norton & Co 2007.

Jacobsson, Santeri, Taistelu ihmisoikeuksista. Yhteiskunnallis-historiallinen tutkimus Ruotsin ja Suomen juutalaiskysymyksen vaiheista, Jyväskylä: Gummerus 1951.

Karkama, Pertti, ”The individual and national identity in J. V. Snellman’s Young-Hegelian theory”, Michael Branch (ed.), National History and Identity. Approaches to the Writing of National History in the North-East Baltic Region, Nineteenth and Twentieth Centuries, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1999.

Kekkonen, Urho, Demokratian itsepuolustus, Porvoo: WSOY 1934.Kettunen, Pauli, ”Tekniikka, kulttuuri ja työläisen sielu. Kasvatustieteilijä Aksel

Rafael Kurjen reaktionääri modernismi”, Pertti Karkama & Hanne Koivisto (toim.), Ajan paineessa. Kirjoituksia 1930-luvun suomalaisesta aatemaailmasta, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1999.

Kivimies, Yrjö (toim.), Pidot Tornissa, Helsinki: Gummerus 1937.Kivimäki, T. M., Suomalaisen poliitikon muistelmat, Porvoo: WSOY 1965.Kolumäki, Juha, Jakautunutta vapaamielisyyttä. Kansallisen Edistyspuolueen sisäi-

set ristiriidat ja Kivimäen hallitus 1934–1936, avhandling pro gradu, Tampere: Tampereen yliopisto 2013.

Kosunen, Janne & Matti Mieskonen, ”Unohtunut tulenkantaja Erkki Vala”, Tie-teessä tapahtuu 33, 2015:4.

Kurjensaari, Matti, Hyvä ja paha Pariisi – suomalaisessa valokeilassa, Helsinki: Tammi 1950.


Kurjensaari, Matti, Loistava Olavi Paavolainen, Helsinki: Tammi 2009.Lackman, Matti, Esko Riekki. Jääkärivärväri, Etsivän keskuspoliisin päällikkö, SS-

pataljoonan luoja. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2007.Lackman, Matti, Taistelu talonpojasta. Suomen Kommunistisen Puolueen suhde talon-

poikaiskysymykseen ja talonpoikaisliikkeisiin 1918–1939, Oulu: Pohjoinen 1985.Langkau-Alex, Ursula, Deutsche Volksfront 1932–1939. Erster Band, Berlin: Akade-

mie Verlag 2004.Laurila, K. S., Taistelu taiteesta ja siveellisyydestä, Helsinki: WSOY 1938.Leffler, Marion, Böcker, bildning, makt. Arbetare, borgare och bildningens roll i

klassformeringen i Lund och Helsingborg 1860–1901, Lund: Lund University Press 1999.

Mieskonen, Matti, Toinen tulenkantajuus. Tulenkantajien kulttuuriliikkeen aatteel-linen ja käsitteellinen muutos 1929–1939, avhandling pro gradu, Turku: Turun yliopisto 2011.

Mikkeli, Heikki, ”Tornin pidot – korkokuva 30-luvusta?”, Pertti Karkama & Hanne Koivisto (toim.), Ajan paineessa. Kirjoituksia 1930-luvun suomalaisesta aate-maailmasta, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1999.

Mikkilä, Timo, Pohjanmaan patriootti – Artturi Leinonen eteläpohjalaisena vaikut-tajana ennen talvisotaa, Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 2000.

Moyn, Samuel, Human rights and the uses of history, London: Verso 2014.Nygård, Stefan, ”Filosofen och det offentliga samtalet”, Johan Strang & Thomas

Wallgren (red.), Tankens utåtvändhet. Georg Henrik von Wright som intellek-tuell, Helsingfors, Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland, Appell Förlag 2016.

Paavolainen, Jaakko, Olavi Paavolainen – keulakuva, Helsinki: Tammi 1991.Palmgren, Raoul, Kapinalliset kynät – Itsenäisyysajan työväenliikkeen kaunokirjalli-

suus. II: Pulan, fasismin ja sodan varjossa (1930–44), Helsinki: WSOY 1984.Palomeri, R., 30-luvun kuvia, Helsinki: Tammi 1953.Popper, Karl, The Open Society and its Enemies. Vol. I, The Spell of Plato, London:

Routledge 1947.Saarenheimo, Kerttu, Tulenkantajat – Ryhmän vaiheita ja kirjallisia teemoja

1920-luvulla, Helsinki: WSOY 1966.Sallamaa, Kari, Kansanrintaman valo. Kirjailijaryhmä Kiilan maailmankatsomus

ja esteettinen ohjelma vuosina 1933–1943, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1994.

Sevänen, Erkki, ”Ensimmäisen tasavallan poliittinen tilanne ja kirjallisen älymystön toimintastrategiat”, Pertti Karkama & Hanne Koivisto (toim.), Ajan paineessa. Kirjoituksia 1930-luvun suomalaisesta aatemaailmasta, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1999.

Sevänen, Erkki, Vapauden rajat. Kirjallisuuden tuotannon ja välityksen yhteiskun-nallinen sääntely Suomessa vuosina 1918–1939, Helsinki: Suomalaisen Kirjalli-suuden Seura 1994.

Siltala, Juha, Lapuan liike ja kyyditykset 1930, Helsinki: Otava 1984.Tuikka, Timo J., ”Kekkosen konstit”. Urho Kekkosen historia- ja politiikkakäsitykset

teoriasta käytäntöön 1933–1981, Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 2007.Tynni-Haavio, Aale, Olen vielä kaukana. Martti Haavio – P. Mustapää 20-luvun

maisemassa, Helsinki: WSOY 1978.


Uino, Ari (toim.), Sankarillinen Känä. Urho Kekkosen tie politikkaan 1921–1939, Helsinki: Otava 2000.

Vala, Erkki, Leijonajuhlat, Porvoo: WSOY 1930.Vala, Erkki, ”Tulenkantajat ja tulenkantajat”, Ritva Haavikko (toim.), Kirjailijat

puhuvat. Tulenkantajat, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1976.Virtanen, Matti, Fennomanian perilliset. Poliittiset traditiot ja sukupolvien dyna-

miikka, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2002.Vuokila, Hanna-Leena, Ihmisoikeuksien ja demokratian puolesta! Ihmisoikeuksien

liitto 1935–1939 ja 1946–1952, avhandling pro gradu, Helsinki: Helsingin yli-opisto 1999.

Wahlberg, Marja, Syyllisiä kunnes toisin todistetaan. Etsivä keskuspoliisi ja kulttuuri liberaalit 1934–1937, Suojelupoliisi, tutkimusraportti 2012:2.

JANNE HOLMÉN: DEN DEMOKRATISKA SKOLAN, s. 257–294

Officiellt tryck

Sverige

Statens offentliga utredningar

SOU 1979:31, Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter. Betänkande av byråkratiutredningen.

SOU 1985:40, Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning. Huvud-betänkande från Verksledningskommittén.

SOU 1988:20, En förändrad ansvarsfördelning och styrning på skolområdet. Betän-kande från beredningen för ansvarsfördelning och styrning på skolområdet.

SOU 2013:56, Friskolorna i samhället. Betänkande av friskolekommittén.

Svensk författningssamling

SFS 2010:800, Skollag.

Läroplaner (Skolöverstyrelsen, efter 1991 Skolverket)

Lgr-80: Läroplan för grundskolan. Inledning. Mål och riktlinjer, 1980.Lgy-11: Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskola

2011, 2011.Lpf-94: Läroplan för de frivilliga skolformerna. Gymnasieskolan, gymnasiesärskolan,

den kommunala vuxenutbildningen, statens skolor för vuxna och vuxenutbild-ningen för utvecklingsstörda, 1994.

Lpo-94: Läroplan för det obligatoriska skolväsendet. Grundskolan, sameskolan, specialskolan och den obligatoriska särskolan, 1994.

Lpo-11: Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011, 2011.


Finland

Statens kommittébetänkanden

Kommittébetänkande 1863:1, Utlåtanden och förslag rörande folkskolewäsendet i Finland.

Kommittébetänkande 1948:1, Kommittébetänkande angående fastställandet av de allmänna principerna för skolväsendets nyorganisation.

Kommittébetänkande 1968:B100, Betänkande avgivet av lärarutbildningens läro-planskommission.

Kommittébetänkande 1969:A13, Utbildningsstrukturkommitténs betänkande.Kommittébetänkande 1970:A11, Gymnasiekommitténs betänkande.Kommittébetänkande 1975:75, Betänkande av 1973 års lärarutbildningskommission.Kommittébetänkande 1989:26, Lärarutbildning i utveckling. Betänkande av kom-

missionen för utvecklande av lärarutbildningen.

Läroplaner (Skolstyrelsen, efter 1992 Utbildningsstyrelsen)

Gfgrl-85: Grunderna för grundskolans läroplan 1985, 1985.Gfgrl-94: Grunderna för grundskolans läroplan 1994, 1994.Gfgyl-03: Grunderna för gymnasiets läroplan 2003, 2004.Gfgyl-85: Grunderna för gymnasiets läroplan 1985, 1986.Gfgyl-94: Grunderna för gymnasiets läroplan 1994, 1994.Gfgyl-15: Grunderna för gymnasiets läroplan 2015, 2016.Gflgu-04: Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2004, 2004.Gflgu-14: Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014, 2015.

Arkivmaterial

Skolverkets arkiv, dnr. 60-2003:1767, handling nr 210: Kursplanernas historia på Skolverket. Skolverkets arbete med kursplaner 1991–2000. En sammanställning av intervjuer med 15 personer som deltog i arbetet med gymnasieskolans kurs-planer, intern rapport, Stockholm: Skolverket 2004.

Övriga referenser

Adman, Per, Försummas gymnasieskolans demokratiuppdrag? En kvalitativ textana-lys av 2009 års svenska gymnasiereform, Stockholm: Institutet för arbetsmark-nads- och utbildningspolitisk utvärdering 2014:3, http://www.ifau.se/globalas-sets/pdf/se/2014/r-2014-03-forsummas-gymnasieskolans-demokratiuppdag.pdf (hämtad 19.12.2017).

Aho, Erkki, Kari Pitkänen & Pasi Sahlberg, Policy Development and Reform Prin-ciples of Basic and Secondary Education in Finland since 1968, Washington D.C.: The World Bank 2006.

Antikainen, Ari & Risto Rinne, ”Ylikansalliset paineet, pohjoismainen malli ja suomalainen koulutus”, Pauli Kettunen & Hannu Simola (toim.), Tiedon ja osaamisen Suomi. Kasvatus ja koulutus Suomessa 1960-luvulta 2000-luvulle, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2012, s. 441–479.

http://www.ifau.se/globalassets/pdf/se/2014/r-2014-03-forsummas-gymnasieskolans-demokratiuppdag.pdf




Bertilsson, Emil, ”Lärarutbildning”, Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (red.), Utbildningshistoria. En introduktion, Lund: Studentlitteratur 2015.

Buchardt, Mette, Pirjo Markkola & Heli Valtonen, ”Introduction: Education and the making of the Nordic welfare states”, Mette Buchardt, Pirjo Markkola & Heli Valtonen (eds.), Education, state and citizenship, Helsinki: Nordic Centre of Excellence NordWel 2013.

Caspar, Christian & Claes Jalander, Konkurrensskola, Stockholm: Tidens förlag 1969.Du Rietz, Lars, Ulf P. Lundgren & Olof Wennås, Ansvarsfördelning och styrning på

skolområdet: ett beredningsunderlag, Stockholm: Allmänna förlaget 1987.Ekonomifakta, http://www.ekonomifakta.se/Fakta/Valfarden-i-privat-regi/Skolan-

i-privat-regi/Elever-i-friskola/ [2016-02-16].Englund, Tomas, Läroplanens och skolkunskapens politiska dimension, Göteborg:

Daidalos 2005.Heller Sahlgren, Gabriel, Real Finnish Lessons. The true story of an education super-

power, London: Center for Policy Studies 2015.Hermansson, Jörgen, ”Demokrati i västerländsk mening”, Statsvetenskaplig tidskrift

89, 1986:4, s. 253–264.Hjorth, Sonja, Statens kaka: om nedläggningen av Skolöverstyrelsen och Länsskol-

nämnderna, Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria 2006.Holmén, Janne, Den politiska läroboken. Bilden av USA och Sovjetunionen i norska,

svenska och finländska läroböcker under Kalla kriget, Uppsala: Uppsala univer-sitet 2006.

Holmström, Barry, ”The Judicialization of Politics in Sweden”, International Politi-cal Science Review 15, 1994:2, s. 153–164.

Husén, Torsten, Jämlikhet genom utbildning?, Stockholm: Natur & Kultur 1977.Husén, Torsten, En obotlig akademiker: en professors memoarer, Stockholm: Natur

& Kultur 1981.Husén, Torsten, Skolan i fokus. Kritiska betraktelser, Stockholm: Almqvist &

Wiksell läromedel 1989.Höjeberg, Per, Utmaningarna mot demokratins skola. Den svenska lärarkåren,

nazismen och sovjetkommunismen 1933–1945, Lund: Lunds universitet 2016.Hörnqvist, Berit & Ulf P. Lundgren, ”Värdegrunden – de oförytterliga värdena”,

Ständigt. Alltid!, Stockholm: Skolverket 1999.Isling, Åke, Kampen för och emot en demokratisk skola 1. Samhällsstruktur och

skolorganisation, Stockholm: Sober 1980.Jakobson, Max, Vallanvaihto. Havaintoja ja muistiinpanoja vuosilta 1974–92,

Helsinki: Otava 1992.Jalava, Marja, Hannu Simola & Janne Varjo, ”Hallinnosta hallintaan”, Pauli

Kettunen & Hannu Simola (toim.), Tiedon ja osaamisen Suomi. Kasvatus ja koulutus Suomessa 1960-luvulta 2000-luvulle, Helsinki: Suomalaisen Kirjalli-suuden Seura 2012, s. 175–181.

Kolbe, Laura, Eliitti, traditio, murros. Helsingin yliopiston ylioppilaskunta 1960–1990, Helsinki: Otava 1996.

Koskenniemi, Matti, ”Kasvatuksentutkimus Ruotsissa ja Suomessa ikääntyvän kasvatustieteilijän näkökulmasta”, Kasvatus 11, 1980:5, s. 303–308.

Kärenlampi, Paavo, Taistelu kouludemokratiasta. Kouludemokratian aalto Suo-messa, Helsinki: Suomen historiallinen seura 1999.




Larsson, Esbjörn, En lycklig mechanism. Olika aspekter av växelundervisningen som en del av 1800-talets utbildningsrevolution, Uppsala: Historiska institutionen vid Uppsala universitet 2014.

Leskinen, Jari, Kohti sosialismia! Pirkkalan peruskoulun marxilainen kokeilu 1973–1975, Helsinki: Siltala 2016.

Leskinen, Jari, Tulevaisuuden turvaksi. Sotavahinkoyhdistyksen ja irtaimiston sotavahinkoyhdistyksen sotavahinkovakuutustoiminta 1939–1954. Sotavahinko-yhdistyksen säätiö ja sotavahinkosäätiö 1954–2004, Helsinki: Sotavahinkosäätiö 2004.

Lundgren, Ulf P., ”Förord”, Ständigt. Alltid!, Stockholm: Skolverket 1999.Montin, Stig, Moderna kommuner, 3 uppl., Malmö: Liber 2007.Okkonen, Ville, Vapaan koulutuksen tukisäätiö koulutuspoliittisena taustavaikutta-

jana vuosina 1973–1983, Turku: Turun yliopisto 2011.Olsen, Johan P., Demokrati på svenska, Stockholm: Carlsons 1990.Paaskoski, Jyrki, ”Vanhan Suomen koululaitos”, Jussi Hanska & Kirsi Vainio-

Korhonen (toim.), Huoneentaulun maailma. Kasvatus ja koulutus Suomessa keskiajalta 1860-luvulle, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2010.

Paulston, Rolland G., Educational change in Sweden: planning and accepting the comprehensive school reforms, New York: Teacher College Press 1968.

Persson, Sofia, Läraryrkets uppkomst och förändring: en sociologisk studie av lärares villkor, organisering och yrkesprojekt inom den grundläggande utbildningen i Sverige ca. 1800–2000, Göteborg : Göteborgs universitet 2008.

Persson, Sofia, ”Lärarkåren som agent på skolarenan”, Maria Jarl & Jon Pierre (red.), Skolan som politisk organisation, Malmö: Gleerups 2012, s. 81–99.

Piketty, Thomas, Kapitalet i tjugoförsta århundradet, Stockholm: Karneval 2015.Rentola, Kimmo, ”Suomen Teiniliiton nousu ja tuho”, Pauli Kettunen & Hannu

Simola (toim.), Tiedon ja osaamisen Suomi. Kasvatus ja koulutus Suomessa 1960-luvulta 2000-luvulle, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2012, s. 175–181.

Ringarp, Johanna, Professionens problematik: lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling, Lund: Lunds universitet 2011.

Rinne, Risto, ”Koulutetun eliitin erottautuminen”, Pauli Kettunen & Hannu Simola (toim.), Tiedon ja osaamisen Suomi. Kasvatus ja koulutus Suomessa 1960-luvulta 2000-luvulle, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2012, s. 175–181.

Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige, www.rohus.se/ (hämtad 8.11.2016).

Rothstein, Bo, Den socialdemokratiska staten: reformer och förvaltning inom svensk arbetsmarknads- och skolpolitik, Lund: Lunds universitet 1986.

Rothstein, Bo et al. (red.), Demokrati som dialog. Demokratirådets rapport 1995, Stockholm: SNS 1995.

Rothstein, Bo, ”Varför är vissa skolor mer framgångsrika än andra?”, Maria Jarl & Jon Pierre (red.), Skolan som politisk organisation, Malmö: Gleerups 2012, s. 67–80.

Sahlberg, Pasi & Andy Hargreaves, Finnish lessons: what can the world learn from educational change in Finland?, New York: Teachers College Press 2011.

Simola, Hannu, ”Educational science, the state and teachers. Setting up the cor-porate regulation of teacher education in Finland”, Hannu Simola (ed.), The

http://www.rohus.se/


Finnish Education Mystery. Historical and sociological essays on schooling in Finland, New York: Routledge 2015, s. 69–94.

Simola, Hannu, Osmo Kivinen & Risto Rinne, ”Professionalization and pedagogi-cal knowledge in Finnish teacher education”, Hannu Simola (ed.), The Finnish Education Mystery. Historical and sociological essays on schooling in Finland, New York: Routledge 2015, s. 115–133.

Simola, Hannu et al., ”Quality assurance and evaluation in Finnish compulsory schooling. A national model or just unintended effects of radical decentrali-zation?”, Hannu Simola (ed.), The Finnish Education Mystery. Historical and sociological essays on schooling in Finland, New York: Routledge 2015, s. 48–66.

Simola, Hannu, Janne Varjo & Risto Rinne, ”Against the flow. Path dependence, convergence and contingency in understanding the Finnish QAE model”, Hannu Simola (ed.), The Finnish Education Mystery. Historical and sociological essays on schooling in Finland, New York: Routledge 2015, s. 224–251.

Sipponen, Kauko, ”Julkinen valta ja yksilö”, Jaakko Numminen & Raimo Savolai-nen (toim.), Suomen keskushallinnon historia 1809–1996, Helsinki: Edita 1996.

Stenlås, Niklas, En kår i kläm: läraryrket mellan professionella ideal och statliga reformideologier, Stockholm: Finansdepartementet 2009.

Strang, Johan, ”Arvet efter Kaila och Hägerström”, Stefan Nygård & Johan Strang, Mellan idealism och analytisk filosofi. Den moderna filosofin i Finland och Sverige 1880–1950, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2006, s. 237–266.

Strang, Johan, ”Why ’Nordic Democracy’?”, Jussi Kurunmäki & Johan Strang (eds.), Rhetorics of Nordic Democracy, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2010, s. 83–113.

Studentexamensnämndens webbplats, https://www.ylioppilastutkinto.fi/sv/ (hämtad 19.12.2017).

Suutarinen, Sakari, ”Vapaan koulutuksen tukisäätiö. Koulukasvatuksen, opetta-jankoulutuksen ja tutkimuksen näkymätön vaikuttaja 1973–1991”, Kasvatus & Aika, 2008:2, s. 29-52.

Suvanto, Pekka, Konservatismi Ranskan vallankumouksesta 1990-luvulle, Helsinki: Suomen historiallinen seura 1994.

Szymczak, Jan, Grupp mot grupp i skolan. Ideal och verklighet vid vidgat inflytande, Uppsala: Uppsala universitet 1981.

Söderberg, Erik, Avskaffa betygen?, Falköping: LT:s förlag 1975.Uusikylä, Kari, Vastatulia. Inhimillisen kasvatuksen ja koulutuksen puolesta, Jyväs-

kylä: PS-kustannus 2003.Varjo, Janne, Kilpailukykyvaltion koululainsäädännön rakentuminen. Suomen edus-

kunta ja 1990-luvun koulutuspoliittinen käänne, Helsinki: Helsingin yliopisto, 2007.

Vesikansa, Jarkko, Salainen sisällissota: työnantajien ja porvarien taistelu kommu-nismia vastaan kylmän sodan Suomessa, Helsinki: Otava 2004.

World Values Survey, http://www.worldvaluessurvey.org/WVSContents.jsp (hämtad 24.2.2016).

Yliaska, Ville, Tehokkuuden toiveuni: Uuden julkisjohtamisen historia Suomessa 1970-luvulta 1990-luvulle, Helsinki: Helsingin yliopisto 2014.

https://www.ylioppilastutkinto.fi

http://www.worldvaluessurvey.org/WVSContents.jsp


HENRIK MEINANDER: INRIKES UTRIKESPOLITIK?, s. 295–324

Arkivkällor

Utrikesministeriets arkiv (UMA), HelsingforsStockholm: R-brev 1968Ruotsi lehtikirjoitukset (3450/1338; 94B)

Riksarkivet (SRA), ArningeUtrikesdepartementets arkiv (UD:s arkiv)

Inkommande och avgående chiffertelegram 1968 (E2:7)UD HP-dossier 1968 b (HP1:96, HP1:195, HP1:875)

Tryckta källor: tidningar och tidskrifter

AftonbladetDagens NyheterGöteborgs Handels- och Sjöfarts-TidningHelsingin SanomatPravda Suomen KuvalehtiSvenska Dagbladet

Elektroniskt material

Andrakammarvalet 1968:https://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_Sverige_1968 (hämtad

14.5.2016)Sveriges regeringsform 1974:https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssam-

ling/kungorelse-1974152-om-beslutad-ny-regeringsform_sfs-1974-152

Tryckta källor och litteratur

Bjereld, Ulf & Marie Demker, Utrikespolitiken som slagfält. De svenska partierna och utrikesfrågorna, Stockholm: Santérus 1995.

Bjereld, Ulf, Alf W. Johansson & Karl Molin, Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget, Stockholm: Santérus 2008.

Boman, Gösta, Inrikes utrikespolitik. Det handlar om Vietnam, Stockholm: AWG 1970.

Cohen, Stephen F., Gulagista selvinneet, Helsinki: Like 2013.Erlander, Tage, Dagböcker 1968, utgivna av Sven Erlander, Hedemora: Gidlunds 2015.Goldmann, Kjell, ”Democracy is Incompatible with International Politics. Reconsi-

deration of a Hypothesis”, Kjell Goldmann, Sten Berglund & Gunnar Sjöstedt (eds.) Democracy and Foreign Policy. The Case of Sweden, Aldershot: Gower 1986.


Holmström, Mikael, Den dolda alliansen. Sveriges hemliga NATO-förbindelser, Stockholm: Atlantis 2015.

Hyvärinen, Matti, ”Huuto symbolina 1970-luvun opiskelijaliikkeessä,” Ulla-Maija Peltonen & Kirsti Stenvall (toim.), Myytit ja symbolit. Kirjoituksia suomalai-sista kulttuuritulkinnoista, Helsinki: Työväen historian ja perinteen tutkimuk-sen seura 1991.

Jakobson, Max, Vallan vaihto. Havaintoja ja muistiinpanoja vuosilta 1974–1992, Helsinki: Otava 1992.

Johansson, Alf W., Den nazistiska utmaningen, Stockholm: Norstedts 2000. Kallenautio, Jorma, Suomi kylmän rauhan maailmassa. Suomen ulkopolitiikka

Porkkalan palautuksesta 1955 Euroopan jäsenyyteen 1995, Helsinki: Suomalai-sen Kirjallisuuden Seura 2005.

Kronwall, Olof, Den bräckliga barriären. Finland i svensk säkerhetspolitik 1948–1962, Stockholm: Försvarshögskolan 2003.

Lagercrantz, Olof, Ett år på sextiotalet, Stockholm: Wahlström & Widstrand 1990.Mattsson, Britt-Marie, Neutralitetens tid. Svensk utrikespolitik från världssamvete til

medgörlig lagspelare, Stockholm: Forum 2010.Meinander, Henrik, Republiken Finland i går och i dag, Helsingfors: Schildts &

Söderströms 2012.Oredsson, Sverker, ”Attacken mot Wedén största skandalen”, Nu, nr 5/oktober

2006.Pursiainen, Christer & Tuomas Forsberg, Ulkopolitiikkaa norsunluutornista,

Tampere: Chan Puma House 2015.Rainio-Niemi, Johanna, The Ideological Cold War. The Politics of Neutrality in Aust-

ria and Finland, New York: Routledge 2014.Rentola, Kimmo, ”Oliko suojelupoliisin päällikkö KGB:n agentti? Tiedustelututki-

muksen metodologiaa”, Tieteessä tapahtuu nr 6, 2014.Uskali, Turo, ”Älä kirjoita itseäsi ulos”. Suomalaisen Moskovan-kirjeenvaihtajuuden

alkutaival 1957–1975, Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 2003.Wahlbäck, Krister, Jättens andedräkt. Finlandsfrågan i svensk politik 1809–2009,

Stockholm: Atlantis 2011.Vihavainen, Timo, Kansakunta rähmällään. Suomettumisen lyhyt historia,

Helsinki: Otava 1991.Åmark, Klas, Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazi-

tyskland och Förintelsen, rev. uppl., Stockholm: Bonniers 2016.Østergård, Uffe, ”Lutheranism, nationalism and the universal welfare state – Natio-

nal churches and national identity after the Reformation and the development of the welfare state in the Nordic nation states”, Katharina Kunter & Jens Holger Schjørring (Hrsg.), Europäisches und Globales Christentum/European and Glo-bal Christianity. Herausforderungen und Transformationen im 20. Jahrhundert/Challenges and Transformations in the 20th Century, Arbeiten zur Kirchlichen Zeitgeschichte Reihe B Band 54, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht 2011.

Östberg, Kjell, I takt med tiden. Olof Palme 1927–1969, Stockholm: Leopard 2008.Östberg, Kjell & Jenny Andersson, Sveriges historia 1965–2012, Stockholm: Nor-

stedts 2012.


EVA BLOMBERG: ATT SÖKA RÄTTVISA, s. 325–358

Arkivkällor

Riksarkivet (SRA), Stockholm Jämställdhetsombudsmannens arkiv

Verksamhetsberättelser/årsredovisningar 1980–2008Handlingar 1980–2008Aktuellt i media 2006JämOs handbok om aktivt jämställdhetsarbete, Stockholm 1999

Diskrimineringsombudsmannen (Sverige), StockholmJämO:s ”Testamente” 2008 (opublicerat)

Årsredovisningar 2011–2015Tillsynsverksamhet i siffror 2015

Jämställdhetsombudsmannens arkiv (Finland), Helsingfors Årsrapporter 2001–2008

Årsberättelser 2010–2013Jämställdhetslagens första år. Jämställdhetsombudsmannens ställningstagande och utlåtanden i årsberättelserna från åren 1987–1990, Jämställdhetspublika-tioner, Serie B: Rapporter 4/1993Jämställdhetsombudsmannens verksamhet åren 1995–2000, Jämställdhets-publikationer 2002:3

Elektroniskt material

European Institute for Gender Equality (EIGE), Daphne Project, ”National Report Gender Violence in Finland. From the perspective of women”, Gender vio-lence Effects Indicators, http://www.surt.org/gvei/docs/national_report_fin-land_def.pdf (hämtad 30.4.2016).

Fri Köpenskap 15.5.2003, http://fri-kopenskap.se (hämtad 3.12.2014).

Human Rights Centre (Finland), http://www.ihmisoikeuskeskus.fi/in-english/who-we-are/human-rights-centre/ (hämtad 2.5.2016).

Justitieministeriet, ”Jämställdhetsombudsmannen, barnombudsmannen och diskrimineringsombudsmannen till justitieministeriets förvaltningsområde”, pressmeddelande 4.9.2014, http://www.oikeusministerio.fi/sv/index/aktuellt/tiedotteet/2014/09/tasa-arvovaltuutettulapsiasiavaltuutettujayhdenver-taisuusvaltuutettuoikeusministerionhallinnonalalle.html, (hämtad 27.4.2016).

Justitieministeriet, ”Ny diskrimineringslag träder i kraft i början av 2015”, press-meddelande 30.12.2014, http://www.oikeusministerio.fi/sv/index/aktuellt/

http://www.surt.org/gvei/docs/national_report_finland_def.pdf

http://www.surt.org/gvei/docs/national_report_finland_def.pdf

http://fri-kopenskap.se






http://www.oikeusministerio.fi/sv/index/aktuellt/tiedotteet/2014/12/uusiyhdenvertaisuuslakivoimaanensivuodenalusta.html


tiedotteet/2014/12/uusiyhdenvertaisuuslakivoimaanensivuodenalusta.html (hämtad 2.3.2015).

Justitieministeriet, Yhdenvertaisuus – ja tasa-arvovaltuutettujen yhdistäminen, arviomuistio, 30.5.2016, http://oikeusministerio.fi/material/attachments/om/valmisteilla/kehittamishankkeet/6iAG1Cvm5/YV_TV_OM_arviomuistio.pdf (hämtad 30.5.2016).

NIKK (Nordisk information för kunskap om kön), www.nikk.no/fakta/land/fin-land (hämtad 23.3.2016).

Nordic Gender Equality in Figures 2015, Nordiska ministerrådet ANP 2015:733, s.11, www.norden.org/sv/publikationer (hämtad 15.3.2016).

Regeringskansliet (Sverige), ”Regeringen avser att inrätta en ny jämställdhetsmyn-dighet” pressmeddelande, 15.9.2016, http://www.regeringen.se/pressmed-delanden/2016/09/regeringen-avser-att-inratta-en-jamstalldhetsmyndighet/ (hämtad 14.11.2016).

Intervjuer och muntliga källor

Ekot P1, Sveriges Radio, 15.9.2016.Miko Lempinen, JämO (Finland), 28.42016.Pirkko Mäkinen, JämO (Finland), 28.4.2016.Carita Peltonen, Nordiska rådet, 24.9.2012.Gertrud Åström, konferensen Global Gender Equality Politics, september 2013.

Samtal mellan jämställdhetsminister Maria Arnholm och f.d. jämställdhetsminister Margareta Winberg, 8.3.2013.

Offentligt tryck

Sverige

Ds 2015:19 (Departementsskrivelse), Det kommunala vårdnadsbidraget avskaffas.Regeringens proposition 2014/15:147, Det kommunala vårdnadsbidraget avskaffas.SFS 1979:1118, Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet.SFS 1991:433, Jämställdhetslag.SFS 2015:757, Lag om upphävandet av lagen om kommunalt vårdnadsbidrag.SFS 2015:760, Lag om ändring av föräldraledighetslagen.SOU 1975:58, Målet är jämställdhet. En svensk rapport med anledning av FN:s kvin-

noår [Elisabeth Sandlund].SOU 2006:022, En sammanhållen diskrimineringslagstiftning.

http://www.oikeusministerio.fi/sv/index/aktuellt/tiedotteet/2014/12/uusiyhdenvertaisuuslakivoimaanensivuodenalusta.html





http://www.norden.org/sv/publikationer




Finland

Gender Equality Barometer 2012 [Nelli Kiianmaa], Finnish Ministry of Social Affairs and Health, Publications 2013:7.

Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män (8.8.1986/609), www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1986/19860609.

Statsrådets redogörelse om jämställdheten mellan kvinnor och män, Social- och hälsoministeriets publikationer 2010:9.

Litteratur

Angervall, Petra, Jämställdhetsarbetets pedagogik. Dilemman och paradoxer i arbetet med jämställdhet på ett företag och ett universitet, Göteborg: Göteborgs universitet 2005.

Annan, Kofi A., ”Message on CEDAW’s Twenty-Fifth Anniversary”, Hanna Beata Schöpp-Schilling & Cees Flinterman (eds.), The Circle of Empowerment. Twenty-five years of the UN Committee on the Elimination of Discrimination Against Women, New York: The Feminist Press at the University of New York 2007.

Bergman, Solveig, The Politics of Feminism. Autonomous Feminist Movements in Fin-land and West Germany from the 1960’s to the 1980’s, Åbo: Åbo Akademi 2002.

Bergqvist, Christina, Tanja Olsson Blandy & Diane Sainsbury, ”Swedish State Feminism: Continuity and Change”, Joyce Outshoorn, & Johanna Kantola (eds.), Changing State Feminism, Basingstoke: Palgrave Macmillan 2007.

Bergqvist, Christina, Jaana Kuusipalo & Audur Styrkarsdottir, ”The debate on childcare policies”, Christina Bergqvist (ed.), Equal Democracies? Gender and Politics in the Nordic Countries, Oslo: Scandinavian Univ. Press in co-operation with the Nordic Council of Ministers 1999.

Björk, Gunnela, Att förhandla sitt medborgarskap. Kvinnor som kollektiva politiska aktörer i Örebro 1900–1950, Lund: Arkiv 1999.

Blomberg, Eva, Det går an. Jämställdhetsombudsmannen i Sverige 1980–2008, Malmö: Universus Academic Press 2015.

Blomberg, Eva & Kirsti Niskanen (red.), Arbete & jämställdhet. Förändringar under femtio år, Stockholm: SNS förlag 2013.

Donnelly, Jack, International Human Rights, Boulder, CO: Westview Press 2013.Duvander, Ann-Zofi & Johanna Lammi-Taskula, ”Föräldraledighet”, Ingólfur V.

Gislason & Guðný Björk Eydal (red.), Föräldraledighet, omsorgspolitik och jämställdhet i Norden, Köpenhamn: Nordiska ministerrådet 2010.

Edvards, Maud, Förbjuden handling. Om kvinnors organisering och feministisk teori, Malmö: Liber 2002.

Ekdahl, Lars, Välfärdssamhällets spegel. Kommunal 1960–2010, Stockholm: Premiss 2010.

Elgan, Elisabeth, Att ge sig själv makt. Grupp 8 och 1970-talets feminism, Göteborg: Makadam 2015.

Elomäki, Anna, ”The economic case for gender equality in the European Union. Selling gender equality to decision-maker and neoliberalism to women’s organisation”, European Journal of Women’s Studies 22, 2015:3.


Eräsaari, Leena, ”Sosiaalityö ja New Public Management”, Camilla Granholm, Tarja Juvonen & Maija Jäppinen (toim.), Tutkiva sosiaalityö, Helsinki: Talentia 2011.

Florin, Christina & Bengt Nilsson, ”Något som liknar en oblodig revolution …”. Jämställdhetens politisering under 1960- och 1970-talen, Umeå: Jämställdhets-kommittén, Umeå universitet 2000.

Frangeur, Renée, Yrkeskvinna eller makens tjänarinna? Striden om yrkesrätten för gifta kvinnor i mellankrigstidens Sverige, Lund: Arkiv 1998.

Frangeur, Renée, ”30-talets kvinnorörelser och dagens. Svensk feminism i med-gång”, Häften för kritiska studier 2001:1.

Fransson, Susanne & Eberhard Stüber, Diskrimineringslagen. En kommentar, Stockholm: Norstedts Juridik 2010.

Fraser, Nancy, ”Feminism, Capitalism and the Cunning of History”, New Left Review 56, 2009.

Freeman, Marsha A., Christine Chinkin & Beate Rudolf, The UN Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women. A commentary, Oxford: Oxford University Press 2012.

Gustavsson, Malin, ”En plan för jämställdhet borde kanske utarbetas, men före-kommer det ett behov?”. En kartläggning av 26 svenskspråkiga kommuners främjande av jämställdhet, Helsingfors: Helsingfors universitet 2006.

Haataja, Anita & Anita Nyberg, ”Tvåförsörjarmodellen i Finland och Sverige. Försvagades den av ekonomisk kris och familjepolitik under 1990-talet?”, Arbetsmarknad & Arbetsliv 4, 2005.

Hirdman, Yvonne, Vad bör göras? Jämställdhet och politik under femtio år, Stock-holm: Ordfront 2014.

Hirvonen, Helena, Habitus and Care. Investigation Welfare Service Worker’s Agency, Jyväskylä: University of Jyväskylä 2014.

Holli, Anne Maria & Johanna Kantola, ”State Feminism Finnish Style: Strong Policies clash with Implementation Problems”, Joyce Outshoorn & Johanna Kantola (eds.), Changing State Feminism, Basingstoke: Palgrave Macmillan 2007.

Holli, Anne Maria, Eeva Luhtakallio & Eeva Raevaara, ”Quota trouble. Talking about gender quotas in Finnish local politics”, International Feminist Journal of Politics 8, 2006:2.

Hugemark, Agneta & Christina Roman, Nya problem, nya lösningar. Om tillkom-sten av fyra ombudsmän mot diskriminering. Arbetsrapport 1. Projekt Från rörelsekrav till myndighetsansvar. Kön, etnicitet, handikapp och sexualitet i behovstolkningens politik, Örebro: Örebro universitet 2011.

Hunt, Lynn, Inventing Human Rights. A History, New York: W. W. Norton & Co 2007.Isaksson, Emma, Kvinnokamp. Synen på underordning och motstånd i den nya

kvinnorörelsen, Stockholm: Atlas 2007.Ivarsson Westerberg, Anders, ”New Public Management och den offentliga

sektorn”, Ivarsson Westerberg, Anders, Ylva Waldemarson & Kjell Östberg (red.), Det långa 1990-talet. När Sverige förändrades, Umeå: Boréa 2014.

Julkunen, Raija, Suunnanmuutos. 1990-luvun sosiaalipoliittinen reformi Suomessa, Tampere: Vastapaino 2001.

Julkunen, Raija, Kuka vastaa? Hyvinvointivaltion rajat ja julkinen vastuu, Helsinki: Stakes 2006.


Kantola, Johanna & Judith Squires, ”From state feminism to market feminism?”, International Political Science Review 33, 2012:4.

Kantola, Johanna, Gender and the European Union, Basingstoke: Palgrave Mac-millan 2010.

Klinth, Roger, ”Den svenska pappapolitiken i historisk belysning”, Eva Blomberg & Kirsti Niskanen (red.), Arbete & jämställdhet. Förändringar under femtio år, Stockholm: SNS förlag 2013.

Krizsan, Andrea, Hege Skjeie & Judith Squires, Institutionalizing Intersectionality. The changing Nature of European Equality Regimes, Basingstoke: Palgrave Macmillan 2012.

Lerwall, Lotta, Könsdiskriminering. En analys av nationell och internationell rätt, Uppsala: Iustus 2001.

Lindvert, Jessica, Feminism som politik. Sverige och Australien 1960–1990, Umeå: Boréa 2002.

Lähteenmäki, Maria, Mahdollisuuksien aika. Työläisnaiset ja yhteiskunnan muutos 1910–30-luvun Suomessa, Helsinki: Suomen Historiallinen Seura 1995.

Manns, Ulla, Den sanna frigörelsen. Fredrika-Bremer-förbundet 1884–1921, Eslöv: B. Östlings bokförlag Symposion 1997.

Meinander, Henrik, Finlands historia, Helsingfors: Schildts & Söderströms 2014.Melby, Kari et al., Inte ett ord om kärlek. Äktenskap och politik i Norden ca 1850–1930,

Göteborg: Makadam i samarbete med Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet 2006.

Mickwitz, Margareta, ”Pionjärtiden och rösträtten”, Margareta Mickwitz, Elisabeth Nordgren & Agneta von Essen (red.), 100 år av jämställdhet?, [Otalampi]: Sahl-grens förlag 2006.

Mickwitz, Margareta, ”1960-talet i blixtbelysning”, Margareta Mickwitz, Elisabeth Nordgren & Agneta von Essen (red.), 100 år av jämställdhet?, [Otalampi]: Sahl-grens förlag 2006.

Mickwitz, Margareta, Elisabeth Nordgren & Agneta von Essen (red.), 100 år av jämställdhet?, [Otalampi]: Sahlgrens förlag 2006.

Müller, Jan-Werner, Contesting Democracy. Political Ideas in Twentieth-Century Europe, New Haven, Conn.; Yale University Press 2013.

Mäkinen, Pirkko, ”The Finnish Act on Equality”, Hanna Beata Schöpp-Schilling & Cees Flinterman (eds.), The Circle of Empowerment. Twenty-five years of the UN Committee on the Elimination of Discrimination Against Women, New York: The Feminist Press at the University of New York 2007.

Nevalainen, Pasi, Virastosta liikeyritys. Posti- ja telelaitoksen muutosprosessi 1930–1994, Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 2014.

Nousiainen, Kevät & Merja Pentikäinen, ”Rise and fall of the CEDAW in Finland: time to reclaim its impetus”, Anne Hellum & Henriette Sinding Aasen (eds.), Women’s human rights. CEDAW in international, regional and national law, Cambridge: Cambridge University Press 2013.

Nummijärvi, Anja, ”The implementation of the equal pay principle and gendered pay structures”, Laura Kalliomaa-Puha (ed.), Perspectives of Equality. Work, Women and Family in the Nordic Countries and EU, Copenhagen: Nordic Council of Ministers 2000.

Nyberg, Anita, ”Hur gick det sen? Femtio år av offentligt finansierad barnomsorg”,


Eva Blomberg & Kirsti Niskanen (red.), Arbete & jämställdhet. Förändringar under femtio år, Stockholm: SNS förlag 2013.

Näslund, Lena, I en värld av män. En biografi över Gertrud Sigurdsen, Stockholm: Hjalmarson & Högberg 2000.

Olsson, Jenny-Leontine, Kön i förändring. Den svenska könsrollsforskningen 1959–1979, Lund: Sekel 2011.

Olsson Blandy, Tanja, The Europeanisation of Gender Equality. The Unexpected Case of Sweden, Uppsala: Uppsala universitet 2010.

Outshoorn, Joyce & Johanna Kantola, ”Assessing Changes in State Feminism over the Last Decade”, Joyce Outshoorn & Johanna Kantola (eds.), Changing State Feminism, Basingstoke: Palgrave Macmillan 2007.

Pincus, Ingrid, The Politics of Gender Equality. A Study of Implementation and Non-Implementation in three Swedish Municipalities, Örebro: Örebro univer-sitet 2002.

Pincus, Ingrid, Manligt motstånd och ambivalens till jämställdhetsreformer, Örebro: Kvinnovetenskapligt forum, Örebro högskola 1997.

Pylkkänen, Anu, Trapped in Equality. Women as Legal Persons in the Modernisation of Finnish Law, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2009.

Roth, Hans Ingvar, Vad är mänskliga rättigheter?, Stockholm: Natur & Kultur 2007.Rönnbäck, Josefin, Politikens genusgränser. Den kvinnliga rösträttsrörelsen och kam-

pen för kvinnors politiska medborgarskap 1902–1921, Stockholm: Atlas 2004.Salmi, Minna & Johanna Lammi-Taskula, ”Policy goals and obstacles for fathers´

parental leave in Finland”, Guðný Björk Eydal & Tine Rostgaard (eds.), Father-hood in the Nordic Welfare States. Comparing Care Policies and Practice, Bristol: Policy Press 2015.

Schmitz, Eva, Systerskap som politisk handling. Kvinnors organisering i Sverige 1968 till 1982, Lund: Department of Sociology, Lund University 2007.

Schön, Lennart, En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel, Stockholm: SNS förlag 2007.

Schöpp-Schilling, Hanna Beata & Cees Flinterman (eds.), The Circle of Empower-ment. Twenty-five years of the UN Committee on the Elimination of Discrimina-tion Against Women, New York: The Feminist Press at the University of New York 2007.

Sennett, Richard, Den nya kapitalismens kultur, Stockholm: Atlas 2007.Sennett, Richard, När karaktären krackelerar. Människan i den nya ekonomin,

Stockholm: Atlas 2006.Squires, Judith, The new politics of gender equality, Basingstoke: Palgrave Mac-

millan 2007.Stanfors, Maria, Mellan arbete och familj. Ett dilemma för kvinnor i 1900-talets

Sverige, Stockholm: SNS förlag 2007.Strandhäll, Annika, ”Anpassa föräldraförsäkringen till det moderna arbetslivet”,

[DN Debatt], Dagens Nyheter, 4.2.2016.Teigen, Mari, ”Documenting discrimination: a study of recruitment cases brought

to the Norwegian Gender Equality Ombud”, Gender, Work and Organization 6, 1999:2.

Tollin, Katharina, Sida vid sida. En studie av jämställdhetens genealogi 1971–2006, Stockholm: Atlas Akademi 2011.


Xu, Jia, Sex discrimination in the Swedish labor market. Present situation and legal practices, Stockholm: Institutet för social forskning, Stockholms universitet 1997.

Waldemarson, Ylva, Mellan individ och kollektiv. Kommunal 1960–2010, Stockholm: Premiss 2010.

Wendt Höjer, Maria, Rädslans politik. Våld och sexualitet i den svenska demokratin, Malmö: Liber 2002.

Wikander, Ulla, Feminism, familj och medborgarskap. Debatter på internationella kongresser om nattarbetsförbud för kvinnor 1889–1919, Göteborg: Makadam 2006.

Wottle, Martin & Eva Blomberg, ”Feminism och jämställdhet i en nyliberal kontext 1990–2010”, Tidskrift för genusvetenskap, 2011:2–3.

Åsard, Erik & Harald Runblom (red.), Positiv särbehandling i Sverige och USA, Stockholm: Carlsson 2000.

Östberg, Kjell, Efter rösträtten. Kvinnors utrymme efter det demokratiska genom-brottet, Eslöv: B. Östlings bokförlag Symposion 1997.

ANU KOIVUNEN: BORTOM NATIONELLA MEDIEOFFENTLIGHETER?, s. 359–390

Litteratur

Achen, Christopher H. & Larry M. Bartels, Democracy for Realists. Why Elections Do Not Produce Responsive Government, Princeton: Princeton University Press 2016.

AFP, ”Net giants ’must pay for news’ from which they make billions”, Yahoo! News 13.12.2107, https://uk.news.yahoo.com/net-giants-must-pay-news- billions-185123237.html (hämtad 15.12.2107).

Ala-Fossi, Marko, ”Julkisen palvelun yleisradiotoiminnan nykyhaasteet”, Kari Karppinen et al. (toim.), Kenen media?, Tampere: Vastapaino, s. 148–175.

Anderson, Benedict, Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning, Sven-Erik Torhell (övers.), Göteborg: Daidalos 1993.

Borg, Sami, Elina Kestilä-Kekkonen & Jussi Westinen, Demokratiaindikaattorit 2015, Oikeusministeriö, Selvityksiä ja ohjeita 26/2015.

Brown, Wendy, Undoing the Demos. Neoliberalism’s Stealth Revolution, New York: Zone Books 2015.

Bundesministerium, Act to Improve Enforcement of the Law in Social Networks (Network Enforcement Act), Bundesministerium der Justiz und für Verbraucher schutz, https://www.bmjv.de/SharedDocs/Gesetzgebungsver-fahren/Dokumente/NetzDG_engl.pdf (hämtad 15.12.2017).

Castells, Manuel, ”The New Public Sphere. Global Civil Society, Communication Networks, and Global Governance”, The Annals of the American Academy of Political and Social Science 616, 2008:1, s. 78–93.


Chazan, Guy, ” German antitrust watchdog warns Facebook over data collection”, Financial Times 19.12.2017, https://www.ft.com/content/35e4dbfc-e4ad-11e7-97e2-916d4fbac0da (hämtad 20.12.2017).

Couldry, Nick, Sonia Livingstone & Tim Markham, Media Consumption and Public Engagement. Beyond the Presumption of Attention, Basingstoke and Hound-mills: Macmillan 2010.

Crouch, Colin, Post-Democracy, Cambridge: Polity 2004.Digital News Report 2017, Reuters Institute for the Study of Journalism, University

of Oxford 2017, http://www.digitalnewsreport.org/survey/2017/overview-key-findings-2017/ (hämtad 15.11.2017).

Ellis, John, Seeing Things. Television in the Age of Uncertainty, London: I. B. Tauris 2002.

European Commission, A Fair and Efficient Tax System in the European Union for the Digital Single Market, Communication from the Commission to the Euro-pean Parliament and the Council, 21.9.2017, https://ec.europa.eu/taxation_ customs/sites/taxation/files/1_en_act_part1_v10_en.pdf (hämtad 15.11.2017).

European Commission, ”Next steps against fake news: Commission sets up High-Level Expert Group and launches public consultation”, press release 13.11.2017, http://europa.eu/rapid/press-release_IP-17-4481_en.htm (hämtad 15.11.2017).

Fenton, Natalie, ”Deregulation or democracy? New media, news, neoliberalism and the public interest”, Continuum. Journal of Media & Cultural Studies 25, 2011:1, s. 63–72.

Fenton, Natalie & Gavan Titley, ”Mourning and longing: Media studies learning to let go of liberal democracy”, European Journal of Communication 30, 2015:5, s. 554–570.

Fishkin, James, When the People Speak. Deliberative Democracy and Public Consul-tation, Oxford: Oxford University Press 2011.

Foa, Roberto Stefan & Yascha Mounk, ”The Danger of Deconsolidation. The Democratic Disconnect”, The Journal of Democracy 27, 2016:3, s. 5–17.

Fraser, Nancy, ”Publicity, Subjection, Critique. A Reply to My Critics”, Kate Nash (ed.), Transnationalizing the Public Sphere, Cambridge: Polity 2014, s. 129–156.

Fraser, Nancy, ”Transnationalizing the Public Sphere. On the Legitimacy and Efficacy of Public Opinion in a Post-Westphalian World”, Kate Nash (ed.), Transnationalizing the Public Sphere, Cambridge: Polity 2014, s. 8–42.

Förvaltningsrådets berättelse till riksdagen om Rundradions verksamhet 2015, Hel-singfors: Rundradion 2016, https://www.eduskunta.fi/SV/vaski/JulkaisuMeta-tieto/Documents/B_7+2016.pdf (hämtad 10.10.2016).

Gripsrud, Jostein & Hallvard Moe, ”The Digital Public Sphere. Challenges for Media Policy”, Jostein Gripsrud & Hallvard Moe (eds.), The Digital Public Sphere. Challenges for Media Policy, Göteborg: Nordicom 2010, s. 9–19.

Grönlund, Kimmo & Hanna Wass (toim.), Poliittisen osallistumisen eriytymyinen. Eduskuntavaalitutkimus 2015, Oikeusministeriö, Selvityksiä ja ohjeita 28/2016.

Habermas, Jürgen, Borgerlig offentlighet. Kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, Joachim Retzlaff (övers.), Lund: Arkiv 2003.

Hadenius, Stig, Kampen om monopolet. Sveriges radio och TV under 1900-talet, Stockholm: Prisma 1998.

Hallin, Daniel C. & Paolo Mancini, Comparing Media Systems. Three Models of


Media and Politics, Cambridge: Cambridge University Press 2004.Hellman, Heikki, ”The Formation of Television in Finland. A Case in Pragmatist

Media Policy”, Sirpa Leppänen & Joel Kuortti (toim.), Inescapable Horizon. Culture and Context, Publications of the Research Unit for Contemporary Culture, Jyväskylä: University of Jyväskylä 2000, s. 79–101.

Hellman, Heikki, From Companions to Competitors. The Changing Broad casting Markets and Television Programming in Finland, Tampere: University of Tampere 1999.

Hellman, Heikki, Koko illan ilo? Kolmoskanava ja television kaupallistuminen Suomessa, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2012.

Hellman, Heikki, ”Kuinka demokraattista on demokraattinen korporatismi? Vies-tintäpolitiikan pitkä linja ja kamppailu Kolmostelevisiosta”, Kari Karppinen & Janne Matikainen (toim.), Julkisuus ja demokratia, Tampere: Vastapaino 2012, s. 239–264.

Hellman, Heikki, ”Liberal turn in media policy. The case of Finland’s digital tele-vision”, International Journal of Digital Television 1, 2010:2, s. 193–213.

Herkman, Juha, ”The Structural Transformation of The Democratic Corporatist Model. The Case of Finland”, Javnost – The Public 16, 2009:4, s. 73–90.

Hobsbawm, Eric, The Age of Extremes. The Short Twentieth Century, 1914–1991, London: Michael Joseph 1994.

Inglehart, Robert. F., ”How much should we worry?”, The Journal of Democracy 27, 2016:3, s. 18–23.

Judt, Tony, Postwar. A History of Europe after 1945, New York: Penguin 2005.Kantola, Anu, ”Miten meistä tuli me? Julkinen elämä sosiaalisena mielikuvituk-

sena”, Kari Karppinen & Janne Matikainen (toim.), Julkisuus ja demokratia, Tampere: Vastapaino 2012, s. 37–60.

Karppinen, Kari & Hallvard Moe, ”What We Talk About When We Talk About ’The Market’. Conceptual Contestation in Contemporary Media Policy Research”, Journal of Information Policy vol. 4, 2014, s. 327–341.

Karppinen, Kari & Hallvard Moe, ”What We Talk About When We Talk About ’Media Independence’”, Javnost – The Public 23, 2016:2, s. 105–119.

Kasem, A., M. J. F. van Waes & K. C. M. E. Wannet, What’s New(s)? Scenarios for the Future of Journalism, SVDJ 2015, http://www.journalism2025.com/bundles/svdjui/documents/Scenarios-for-the-future-of-journalism.pdf (hämtad 10.10.2016).

Koivunen, Anu, ”Sipilägate and the break-up of the political bromance. Crisis in the relationship between Finnish media and politicians”, Nordicom-Informa-tion 39, 2017:1, s. 44–51.

Koivunen, Anu & Mikko Lehtonen, ”’Joskus on kiva olla vähemmän aikuinen’. Kulttuurisen määrittelyvallan siirtymät ja julkisen puhuttelun areenat”, Tiedo-tustutkimus 28, 2005:1, s. 4–27.

Koivunen, Anu & Mikko Lehtonen, ”Kansalainen minä. Median ihannesubjektit ja suostumuksen tuottaminen”, Petteri Pietikäinen (toim.), Valta Suomessa, Helsinki: Gaudeamus 2010, s. 231–252.

Lag om ändring av lagen om Rundradion Ab. Författning 436/2017, https://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2017/20170436.

Lehtisaari, Katja et al., Uutismedian uudet liiketoimintamallit Pohjoismaissa, Vies-


tinnän tutkimusraportteja 1/2016, Helsinki: Helsingin yliopisto, Viestinnän tutkimuskeskus CRC 2016, http://blogs.helsinki.fi/crc-centre/files/2016/08/Uutismedian_uudet_liiketoimintamallit_pohjoismaissa.pdf (hämtad 10.10.2016).

”Lokaljournalistikens död hotar demokratin”, svt.se 26.10.2014, http://www.svt.se/agenda/lokaljournalistikens-dod-ett-demokratiskt-problem/ (hämtad 10.11.2016).

Lund, Anker Brink & Christian Edelvold Berg, ”Denmark, Sweden and Norway. Television Diversity by Duopolistic Competition and Co-Regulation”, The International Communication Gazette 71, 2009: 1–2, s. 19–37.

Lunt, Peter & Sonia Livingstone, ”Media studies’ fascination with the concept of the public sphere. Critical reflections and emerging debates”, Media, Culture & Society 35, 2013:1, s. 87–96.

Luukka, Teemu, ”Keskustan Sipilä: Ylen roolia pitää arvioida kriittisesti”, Helsingin Sanomat 12.11.2014, http://www.hs.fi/kotimaa/a1415767031144 (hämtad 4.5.2016).

LVM 6.3.2014, ”Utredningsman Harpf skulle dela ut mediestöd och sänka tidningarnas mervärdesskatt”, https://www.lvm.fi/-/utredningsman-harpf-skulle-dela-ut-mediestod-och-sanka-tidningarnas-mervardesskatt-794904 (hämtad 10.11.2016).

LVM/1955/05/2015, Asettamispäätös: Yleisradio Oy:n julkisen palvelun tehtä-vää ja rahoitusta arvioiva parlamentaarinen työryhmä, http://www.lvm.fi/lvm-site62-mahti-portlet/download?did=184647 (hämtad 6.5.2016).

Lösningar för Finland. Strategiskt program för statsminister Juha Sipiläs regering 29.5.2015, Regeringens publikationsserie 11/2015, http://valtioneuvosto.fi/docu-ments/10184/1427398/Ratkaisujen+Suomi_RUOTSI_YHDISTETTY_netti.pdf/159cf517-d936-493c-8e47-b52912a8f824 (hämtad 10.2.2018).

Mancini, Paolo, ”Media Fragmentation, Party System, and Democracy”, The Inter-national Journal of Press/Politics 18, 2013:1, s. 43–60.

Meddelande från kommissionen om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på radio och tv i allmänhetens tjänst. 2009/C 257/01, Europeiska unionens officiella tidning C 257/1, 27.10.2009, http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52009XC1027(01)&from=SV (hämtad 10.2.2018).

Mediapoliittinen ohjelma, Liikenne- ja viestintäministeriö LVM052:00/2017, http://valtioneuvosto.fi/hanke?tunnus=LVM052:00/2017 (hämtad 15.11.2017).

Medietrender i Norden. Nyhetsbrev från Nordicom nr 1, april 2016, http://www.nordicom.gu.se/sites/default/files/mediefakta-dokument/Nyhetsbrev_ Norden/nordicom_medietrender_1-2016.pdf (hämtad 10.5.2016).

Medieutredningen, ”De offentligt finansierade medierna – frågeställningar som bör utredas inför nästa tillståndsperiod”, Promemoria av Medieutredningen lämnad till Kulturdepartementet i mars 2016, Statens offentliga utredningar, Stockholm 2016, http://www.medieutredningen.se/pm-om-de-offentligt-finansierade-medierna/ (hämtad 10.10.2016).

Medieutredningen, ”Mediapolitiska slutsatser och visioner”, Promemoria av Medieutredningen lämnad till Kulturdepartementet i november 2016, Statens offentliga utredningar, Stockholm 2016, http://www.medieutredningen.se/ pm-om-mediepolitiska-slutsatser-och-visioner/ (hämtad 10.11.2016)


Meier, Werner A. & Josef Trappel, ”Grappling with Post-Democracy”, Josef Trappel, Jeanette Steemers & Barbara Thomass (eds.), European Media in Crisis. Values, Risks and Policies, London: Routledge 2015, s. 220–229.

Moniarvoinen uutistoiminta vaatii tekoja. Kaupallisen television uutistoimintaa tar-kastelevan työryhmän raportti, Liikenne- ja viestintäministeriö, Raportit ja selvi-tykset 3/2017, https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/79303/Raportit%20ja%20selvitykset%203-2017.pdf?sequence=1 (1.3.2017).

Murdock, Graham, ”Public Broadcasting and Democratic Culture. Consumers, Citizens, and Communards”, Janet Wasko (ed.), A Companion to Television, Oxford: Blackwell 2005, s. 174–198.

Nash, Kate (ed.), Transnationalizing the Public Sphere, Cambridge: Polity 2014.Nieminen, Hannu, Kansa seisoi loitompana. Kansallisen julkisuuden rakentuminen

Suomessa 1809–1917, Tampere: Vastapaino 2006.Nieminen, Hannu, ”Media and Democracy from a European Perspective”, Oxford

Research Encyclopedia of Communication (online), Oxford University Press 2016, DOI: 10.1093/acrefore/9780190228613.013.66 (hämtad 10.10.2016).

Nieminen, Hannu, ”Raportti Yleisradion televisio-ohjelmiston tarjontarakenteen uudistuksen 2017 yhteiskunnallisia vaikutuksia koskevasta ennakkoarvioin-nista”, 17.10.2016, https://drive.google.com/file/d/0B-v6fV6ewetZcVZzOG9D-QTlSSHlaV1BpVlFFampPTWFnaGNJ/view (hämtad 11.11.2016).

Nieminen, Hannu, ”Tiedollisten yhteismaiden lyhyt historia. Tiemerkkinä Suomi”, Mikko Lehtonen, Katja Valaskivi & Hanna Kuusela (toim.), Tehtävä kulttuu-rille. Talouden ja kulttuurin muuttuvat suhteet, Tampere: Vastapaino 2014, s. 39–67.

Nordicoms Mediebarometer 2013, http://www.nordicom.gu.se/sv/mediefakta/nyheter/mediebarometern-2013 (hämtad 5.5.2016).

Norris, Pippa, Democratic Deficit. Critical Citizens Revisited, Cambridge: Cambridge University Press 2011.

Norris, Pippa, Making Democratic Governance Work. How Regimes Shape Prosperity, Welfare, and Peace, Massachusetts: Harvard University Press 2012.

Oikeusministeriö [Justitieministeriet], Demokratiapoliittinen toimintaohjelma, http://oikeusministerio.fi/julkaisu?pubid=URN:ISBN:978-952-259-561-4 (hämtad 15.12.2017).

Papacharissi, Zizi, Affective Publics. Sentiment, Technology, and Politics, Oxford: Oxford University Press 2015.

Papacharissi, Zizi, A Private Sphere. Democracy in a Digital Age, Cambridge: Polity 2010.

Pappas, Takis S., ”Distinguishing Liberal Democracy’s Challengers”, Journal of Democracy 27, 2016:4, s. 22–36.

Parlamentaarisen työryhmän muistio. Yleisradio Oy:n julkisen palvelun tehtävät ja siihen liittyvät uudistukset 16.6.2016, https://www.lvm.fi/lvm-site62-mahti-portlet/download?did=207240 (hämtad 30.6.2016).

Public service-kommissionen, Framtidens public service – från analog institution till digital funktion, 2016, http://www.publicservicekommissionen.se/wp-con-tent/uploads/2016/04/160406_PSK_Rapport_Webb.pdf (hämtad 10.9.2016).

Pursiainen, Heikki, ”Suosi yhtä, syrjit toista. Kolme näkökulmaa yrittämisen tasa-arvoon Suomessa”, Libera-analyysi 25.6.2015, http://www.libera.fi/analyysi/

http://oikeusministerio.fi/julkaisu?pubid=URN:ISBN:978-952-259-561-4


suosi-yhta-syrjit-toista-kolme-nakokulmaa-yrittamisen-tasa-arvoon-suo-messa/ (hämtad 10.6.2016).

Pätevät pärjäävät. Kotimaisia mediamarkkinoita arvioivan työryhmän raportti, Liikenne- ja viestintäministeriö 7.12.2105, Raportit ja selvitykset 2/2015, http://www.lvm.fi/-/patevat-parjaavat-kotimaisia-mediamarkkinoita-arvioivan-tyoryhman-raportti-859711 (hämtad 10.6.2016).

Regeringskansliet, Dir. 2015:26: Kommittédirektiv. En mediepolitik för framtiden, http://www.regeringen.se/rattsdokument/kommittedirektiv/2015/03/dir.-201526/ (hämtad 10.10.2016).

Regeringskansliet, Dir. 2016:111: Kommittédirektiv. Radio och tv i allmänhetens tjänst, http://www.regeringen.se/4afec2/contentassets/8f777458658b47e78d83ce21260b558c/radio-och-tv-i-allmanhetens-tjanst-dir-2016111 (hämtad 10.1.2017).

Regeringskansliet, Dir. 2017:73: Tilläggsdirektiv till kommittén om radio och tv i allmänhetens tjänst, http://www.regeringen.se/rattsdokument/kommittedirek-tiv/2017/06/dir.-201773/ (hämtad 15.11.2017).

Regeringskansliet, ”Pressträff med överlämning av Medieutredningens slutbetän-kande till Alice Bah Kuhnke”, 7.11.2016, http://www.regeringen.se/pressmed-delanden/2016/11/presstraff-med-overlamning-av-medieutredningens-slutbe-tankande-till-alice-bah-kuhnke/ (hämtad 10.1.2017).

”Rituaalikatsomisen aika on ohi”, Yleisradio ja journalismin tulevaisuus: joukko-istettu raportti, syksy 2015, https://drive.google.com/file/d/0B-v6fV6e-wetZSTZnV3JHV2tENDg/view?pref=2&pli=1 (hämtad 10.6.2016).

RP 13/2017, ”Regeringens proposition till riksdagen med förslag om ändring av lagen om Rundradion Ab”, http://www.finlex.fi/sv/esitykset/he/2017/20170013.pdf (hämtad 10.4.2017).

Sanomalehtien Liitto: Levikit, http://www.sanomalehdet.fi/sanomalehtitieto/levikki (hämtad 10.9.2016).

Snickars, Pelle, ”Debunking Public Service? Meta-academic and Personal Reflec-tions from Inside the Swedish Public Service Broadcasting Commission”, MedieKultur 32, 2016:61, s. 162–177.

SOU 2015:94, Medborgarna & medierna. En digital värld av rättigheter, skyldig-heter – möjlighter och ansvar, Delbetänkande av Medieutredningen, Statens offentliga utredningar, Stockholm 2015, http://www.medieutredningen.se/wp-content/uploads/2015/11/SOU_2015-94.pdf (hämtad 10.11.2015).

SOU 2015:96, Låt fler forma framtiden! Forskarantologi, Bilaga till betänkande av 2014 års Demokratiutredning – Delaktighet och jämlikt inflytande, Statens offentliga utredningar, Stockholm 2015, http://www.regeringen.se/48ef3b/con-tentassets/d07d9de947cf4709bdb8feb527bfec45/sou_2015_96_webbpublicer-ing.pdf (hämtad 10.11.2016).

SOU 2016:5, Låt fler forma framtiden!, Betänkande av 2014 års Demokratiutredning – Delaktighet och jämlikt inflytande, Statens offentliga utredningar, Stockholm 2016, http://www.regeringen.se/contentassets/16dfd1fed76e42dd9f40c9229637e44b/lat-fler-forma-framtiden-sou-20165-del-a.pdf, http://www.regeringen.se/contentassets/16dfd1fed76e42dd9f40c9229637e44b/lat-fler-forma-fram-tiden-sou-20165-del-b.pdf (hämtad 10.11.2016).

SOU 2016:30, Människorna, medierna & marknaden. Medieutredningens forsknings-


antologi om en demokrati i förändring, Statens offentliga utredningar, Stock-holm 2016, http://www.medieutredningen.se/wp-content/uploads/2016/04/SOU_2016_30_webb.pdf (hämtad 10.4.2016).

SOU 2016:80 En gränsöverskridande mediepolitik. För upplysning, engagemang och ansvar, Slutbetänkande av Medieutredningen, Statens offentliga utred-ningar, Stockholm 2016, http://www.medieutredningen.se/wp-content/uploads/2016/11/SOU_2016_80_webb.pdf (hämtad 8.11.2016).

SOU 2017:79, Finansiering av public service – för ökad stabilitet, legitimitet och stärkt oberoende, Delbetänkande av Parlamentariska public service-kommittén, Sta-tens offentliga utredningar, Stockholm 2017, http://www.regeringen.se/4a9767/contentassets/c557ad42ef7245daa0b9f60a8fe54769/finansiering-av-public-service--for-okad-stabilitet-legitimitet-och-starkt-oberoende-sou-201779 (hämtad 15.11.2017).

Splichal, Slavko, ”Eclipse of ’the Public’. From the Public to (transnational) Public Sphere. Conceptual Shifts in the Twentieth Century”, Jostein Gripsrud & Hallvard Moe (eds.), The Digital Public Sphere. Challenges for Media Policy”, Göteborg: Nordicom 2010, s. 23–38.

Statsrådet, ”En stödmodell för nyhets- och aktualitetsverksamhet vid tv-kanaler som betjänar allmänintresset har fastställts”, pressmeddelande 28.9.2017, http://valtioneuvosto.fi/artikkeli/-/asset_publisher/yleisen-edun-kanavien-uutis-ja-ajankohtaistoiminnan-tukimalli-vahvistettiin?_101_INSTANCE_3wyslLo1Z0ni_languageId=sv_SE (hämtad 15.11.2017).

Strömbäck, Jesper, ”Demokratin och det förändrade medielandskapet. Mot ökade kunskapsklyftor och deltagandeklyftor?”, SOU 2016:5, Låt fler forma fram-tiden!, Betänkande av 2014 års Demokratiutredning – Delaktighet och jämlikt inflytande, Statens offentliga utredningar, Stockholm 2016, s. 1–55.

Svenskarna och internet 2016. En årlig studie av svenska folkets internetvanor, Inter-netstiftelsen i Sverige, http://www.soi2016.se/ (hämtad 15.11.2016).

Syvertsen, Trine, Ole J. Mjøs, & Hallvard Moe, The Media Welfare State. Nordic Media in the Digital Era, Ann Arbor: The University of Michigan Press 2014.

Tapaninen, Jaakko (toim.), Ylen suuri tehtävä, Helsinki: Franck Media Oy 2015.Trappel, Josef et al., ”What Media Crisis? Normative Starting Points”, Josef Trappel,

Jeanette Steemers & Barbara Thomass (eds.), European Media in Crisis. Values, Risks and Policies, London: Routledge 2015, s. 3–19.

Truedson, Lars (red.), Misstron mot medier, Stockholm: Institutet för medistudier 2017.

Valtioneuvosto [Statsrådet], Ratkaisujen Suomi: Puolivälin tarkistus. Hallituksen toimintasuunnitelma vuosille 2017–2019, Hallituksen julkaisusarja 5/2017, Hel-sinki: Valtioneuvoston kanslia, http://vnk.fi/documents/10616/4610410/Toimintasuunnitelma+H_5_2017+280417.pdf (hämtad 15.12.2017).

Viestinnän keskusliitto. Vuosikertomus 2014, http://www.vkl.fi/files/3071/VKL_2014_vuosikertomus.pdf (hämtad 4.5.2016).


KJELL ÖSTBERG: NÄR INGEN LÄNGRE KOKAR KAFFE, s. 391–422

Litteratur

Ambjörnsson, Ronny, Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930, Stockholm: Carlsson 1988.

Brown, Wendy, Undoing the demos. Neoliberalism’s stealth revolution, New York: Zone Books 2015.

Crouch, Colin, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos 2011.Djupsund, Göran, ”Organisationsstrukturen i finländska politiska partier”, Lars

Svåsand & Göran Djupsund (red.), Partiorganisasjoner. Studier i strukturer og prosesser i finske, norske og svenske partier, Åbo: Åbo Akademi 1990.

Duverger, Maurice, Les partis politiques, Paris: Colin 1954.Erlingsson, Gissur Ó & Douglas Brommesson, ”Partier i förändring?”, Statsveten-

skaplig Tidskrift 112, 2010:2, Lund: Fahlbeckska stiftelsen 2010.Fallada, Hans, Hur ska det gå för Pinnebergs?, ny utg., Stockholm: Lind & Co 2015.Hirdman, Yvonne, Jenny Björkman & Urban Lundberg, Sveriges historia. 1920–

1965, Stockholm: Norstedts 2012.Jansson, Jan-Magnus, Från splittring till samverkan. Parlamentarismen i Finland,

Helsingfors: Söderströms 1992.Johansson, Hilding, Folkrörelserna i Sverige, Stockholm: Sober 1980.Judt, Tony, Postwar. A history of Europe since 1945, ny utg., London: Vintage 2010.Jussila, Osmo, Seppo Hentilä & Jukka Nevakivi, Finlands politiska historia

1809–2009, 3:e uppl., Helsingfors: Schildts 2009.Katsiaficas, George, The Imagination of the New Left. A Global Analysis of 1968,

Boston: South End Press 1987.Lundkvist, Sven, Folkrörelserna i det svenska samhället 1850–1920, Uppsala: Uppsala

universitet 1974.Lundkvist, Sven, Politik, nykterhet och reformer. En studie i folkrörelsernas politiska

verksamhet 1900–1920, Uppsala: Uppsala universitet 1974.Mair, Peter, Ruling the Void. The Hollowing of Western Democracy, London: Verso

2013.Marshall, Thomas Humphrey, Citizenship and social class and other essays,

Cambridge: University Press 1950.Meinander, Henrik, Republiken Finland i går och i dag. Finlands historia från

inbördeskriget till 2012, rev. och utökad uppl., Helsingfors: Schildts & Söder-ströms 2012.

Moschonas, Gerassimo, ”Reformism In a ’Conservative’ System. The European Union and Social Democratic Identity”, Callaghan, John (ed.), In search of social democracy. Responses to crisis and modernization, Manchester: Manches-ter University Press 2009.

Olsson, Lars & Lars Ekdahl, Klass i rörelse. Arbetarrörelsen i svensk samhällsutveck-ling, ny uppl., Stockholm: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 2014.

Puntila, Lauri, Finlands politiska historia 1809–1966, Helsingfors: Schildts 1972.Putnam, Robert D., Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien,

Stockholm: SNS Förlag 1996.


Rosanvallon, Pierre, Motdemokratin. Politiken i misstrons tid, Hägersten: Tanke-kraft 2010.

Rothstein, Bo, Den korporativa staten. Intresseorganisationer och statsförvaltning i svensk politik, Stockholm: Norstedts juridik 1992.

Schäfer, Armin & Wolfgang Streeck (eds.), Politics in the age of austerity, Cambridge: Polity 2013.

Stenius, Henrik, Frivilligt jämlikt samfällt. Föreningsväsendets utveckling i Finland fram till 1900-talets början, med speciell hänsyn till massorganisationsprincipens genombrott, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 1987.

Stenius, Henrik, ”Nordic associational life in a European and an inter-Nordic perspective”, Risto Alapuro & Henrik Stenius (eds.), Nordic Associations in a European Perspective, Baden-Baden: Nomos 2010, s. 29–86.

Streeck, Wolfgang, Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris. Adornoföreläsningar i Frankfurt 2012, Göteborg: Daidalos 2013.

Stråth, Bo, Sveriges historia. 1830–1920, Stockholm: Norstedts 2012.Sundberg, Jan, ”Lokala partiavdelningar och medlemsinsatser i valarbete”, Lars

Svåsand & Göran Djupsund, Partiorganisasjoner. Studier i strukturer og prosesser i finske, norske og svenske partier, Åbo: Åbo Akademi 1990.

Sundberg, Jan, Partier och partisystem i Finland, Esbo: Schildts 1996.Thomsson Myrvang, Ulrika, Systerskapets strategier. Om kvinnopolitiska praktiker i

svensk demokrati, Stockholm: Stockholms universitet 2015.Östberg, Kjell, 1968 när allting var i rörelse. Sextiotalsradikaliseringen och de sociala

rörelserna, Stockholm: Prisma i samarbete med Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola 2002.

Östberg, Kjell, Byråkrati och reformism. En studie av svensk socialdemokratis politiska och sociala integrering fram till första världskriget, Diss., Stockholm: Stockholms universitet 1990.

Östberg, Kjell, Kommunerna och den svenska modellen. Socialdemokratin och kommunalpolitiken fram till andra världskriget, Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion 1996.

Östberg, Kjell, ”Politikens förändrade villkor”, Anders Ivarsson Westerberg, Ylva Waldemarson & Kjell Östberg (red.), Det långa 1990-talet. När Sverige föränd-rades, Umeå: Boréa 2014.

Östberg, Kjell, ”Radikaliseringsvågor i Sverige. Rytm och allianser i den sociala kampen”, Arbetarhistoria 29, 2005:1/2 (= 113/114), s. 14–21.

Östberg, Kjell, ”Swedish Social Democracy after the Cold War. Whatever happened to the movement?”, Ingo Schmidt & Bryan Evans (eds.), Social Democracy after the Cold War, Edmonton, AB: AU Press 2012.

Östberg, Kjell, ”Vad har hänt med den fordistiska välfärdsstatens ingenjörer”, Håkan Blomqvist & Werner Schmidt (red.), Efter guldåldern. Arbetarrörelsen och fordismens slut, Stockholm: Carlsson 2012.

Östberg, Kjell & Jenny Andersson, Sveriges historia. 1965–2012, Stockholm: Norstedts 2013.


Intervjuer

SDP:s partihögkvarter, Helsingfors 25.4.2016:Mikko Majander, chef för tankesmedjan Kalevi Sorsa Tero Shemeikka, internationell sekreterare SDP

Riksdagshuset, Helsingfors 26.4.2016:Katri Kulmuni, riksdagsledamotSeppo Kääriäinen, rikdagsledamot

Intervjuer med lokala företrädare för Centern i Finland, utförda våren 2016 av fil.kand. Johanna Rehn

Intervjuer med lokala företrädare för den svenska socialdemokratin, utförda 2014–2016 av Kjell Östberg

PETRI KARONEN & KJELL ÖSTBERG: AVSLUTNING, s. 423–436

Litteratur

Andrén, Georg, Sveriges riksdag. Historisk och statsvetenskaplig framställning. Bd 9, Tvåkammarsystemets tillkomst och utveckling, Stockholm: Riksdagen 1937.

Brown, Wendy, Undoing the demos. Neoliberalism’s stealth revolution, New York: Zone Books 2015.

Ehrnrooth, Jari, Sanan vallassa, vihan voimalla. Sosialistiset vallankumousopit ja niiden vaikutus Suomen työväenliikkeessä 1905–1914, Historiallisia Tutkimuksia 167, Helsinki: Suomen Historiallinen Seura 1992.

Ericsson, Christer, ”Vi är alla delar av samma familj”. Patronen, makten och folket vid Nyby bruk 1880–1940, Stockholm: Carlsson 1997.

Haapala, Pertti, Kun yhteiskunta hajosi, Helsinki: Painatuskeskus 1995.Huntington, Samuel P., The Third Wave. Democratization in the Late Twentieth

Century, Norman: University of Oklahoma Press 1991.Ihalainen, Pasi, The Springs of Democracy. National and Transnational Debates on

Constitutonal Reform in the British, German, Swedish and Finnish Parliaments, 1917–1919, Studia Fennica Historica 24, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2017.

Jonsson, Stefan, Crowds and democracy. The idea and image of the masses from revolution to fascism, New York: Columbia University Press 2013.

Jussila, Osmo, Seppo Hentilä & Jukka Nevakivi, Finlands politiska historia 1809–2009, 3:e uppl., Helsingfors: Schildts 2009.

Karonen, Petri, Patruunat ja poliitikot. Yritysjohtajat taloudellisina ja poliittisina toimijoina Suomessa 1600–1920, Historiallisia Tutkimuksia 217, Helsinki: Suo-malaisen Kirjallisuuden Seura 2004.

Kettunen, Pauli, Suojelu, suoritus, subjekti. Työsuojelu teollistuvan Suomen yhteis-

https://helka.finna.fi/Search/Results?lookfor=%22Historiallisia+tutkimuksia%22&type=Series


kunnallisissa ajattelu- ja toimintatavoissa, Historiallisia Tutkimuksia 189, Helsinki: Suomen Historiallinen Seura 1994.

Molin, Karl, Den moderne patriarken. Om arbetsledarna och samhällsomvandlingen 1905–1935, Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm Studies in History 56, Stockholm: Stockholms universitet 1998.

Näsström, Sofia, ”Demokratin måste bli mer upprorisk mot makthavare”, Respons nr 5, 2016.

Raiskio, Kaj, Henkilöstön johtaminen Valkeakosken tehdasyhteisössä Rudolf ja Juuso Waldenin aikakaudella 1924–1969, Jyväskylä Studies in Humanities 193, Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 2012.

Rantatupa, Heikki, ”Elintarvikehuolto ensimmäisen maailmansodan aikana”, Matti Peltonen (toim.), Suomen maatalouden historia II. Kasvun ja kriisien aika 1870-luvulta 1950-luvulle, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2004.

Rostgaard, Marianne & Michael F. Wagner (red.), Lederskab i Dansk Industri og Samfund 1880–1960, Historiestudiet. Institut for Samfundsudvikling og Planlaegning, Aalborg: Aalborg Universitet 2000.

Streeck, Wolfgang, Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris. Adornoföreläsningar i Frankfurt 2012, Göteborg: Daidalos 2013.

Sundell, Åke, Patriarkalism och föreningsrätt. Om produktion och facklig kamp inom handelsträdgårdsnäringen i Malmö med omnejd fram till 1936, Bibliotheca Historica Lundensis 88, Lund: Lunds universitet 1997.

Urbinati, Nadia, Democracy disfigured. Opinion, truth, and the people, Cambridge: Harvard University Press 2014.

Wahlroos, Björn, Marknader och demokrati. Uppbrott från majoritetens tyranni, Stockholm: Atlantis 2012.

494

Medverkande

EVA BLOMBERG är professor i historia vid Södertörns högskola. Hennes forskning är inriktad på genushistoria och hon har skrivit om gruvindustrin och maskulinitet samt om kropp, kläder och kön inom filmindustrin. Under de senaste åren har hon forskat i jämställdhet och diskrimineringsfrågor. Den senaste boken är Gender Equality on a Grand Tour (2017).

AINUR ELMGREN är historiker och forskare vid Helsingfors universitet. Hon har tidigare forskat i nationella och politiska identiteter, fiendebilder och politiska ismer, och är numera inriktad på minoritetshistoria och de medborgerliga och mänskliga rättigheternas begreppshistoria. Hon arbetar för närvarande på en biografi om journalisten Erkki Vala.

JANNE HOLMÉN är docent i historia, verksam vid Uppsala universitet och Åbo Akademi. Han har i sin forskning främst ägnat sig åt komparativa studier, företrädesvis av nordisk nutidshistoria. Holméns specialområden är utbildningshistoria, historiografi, öforskning och mentala kartor.

PETRI KARONEN är professor i Finlands historia vid Jyväskylä universitet. Han har i sin forskning behandlat Finlands och Sveriges gemensamma historia från många synvinklar och hur samhällen på lång sikt återhämtar sig från krig.

ANU KOIVUNEN är professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet. Hon har forskat i finsk film- och tv-historia, genus och makt i media, nya dokumentärfilmer i Finland samt medierade känslokulturer. Hennes pågående forskning handlar om intimitetens estetik i Jörn Donners filmer (1963–1973).

HENRIK MEINANDER är professor i historia vid Helsingfors universitet. Han har i sin tidigare forskning fokuserat på idrotts- och utbildningshistoria, historiografi, krigshistoria och nordisk 1900-talshistoria. Hans följande monografi är en bred analys av det sena 1960-talets Finland och Sverige.

JARI OJALA är professor i komparativ affärsverksamhetshistoria vid Jyväskylä universitet. Han har i sin forskning koncentrerat sig på kommersiell verksamhet och sjöfart under olika epoker. Hans undersökningar har publicerats i branschens mest prestigefulla vetenskapliga tidskrifter.

495

MATTI ROITTO är filosofie doktor verksam vid Jyväskylä universitet. Hans doktorsavhandling behandlar det angloamerikanska atomenergisamarbetets inverkan på brittisk utrikespolitik 1945–1946 (2015). Hans nuvarande forskningsintresse är bland annat finsk och europeisk geopolitik under 1900-talet.

OULA SILVENNOINEN är docent i historia vid Helsingfors universitet och akademiforskare vid Finlands Akademi. Han har i sin forskning fokuserat på fascismens utveckling i Finland och det finsk-tyska samarbetet under andra världskriget. För närvarande utforskar han anti-semitismens historia i Finland och landets deltagande i Förintelsen.

KJELL ÖSTBERG är professor vid Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola. Hans forskning har varit inriktad på nya och gamla sociala rörelser, särskilt socialdemokratin. Just nu arbetar han med en bok om demokratiseringsprocesser och social mobilisering.

496

Personregister

Acemoglu, Daron 13, 155Achen, Christopher 381 Ahlman, Einar 224Ahlström, Walter 207 Ahmavaara, Yrjö 270Aho, Erkki 264, 265von Alfthan, Bertil 197, 198 Allen, Robert 164 Almond, Gabriel 92Anderson, Benedict 44, 359, 360, 382Antikainen, Toivo 235, 238, 241Anttila, Aarne 101, 140Aragon, Louis 252Arendt, Hanna 428

Bah Kuhnke, Alice 365Baker, Keith Michael 70Bartels, Larry 381Benda, Julien 252Berg-Schlosser, Dirk 195 Berner, Anne 372, 374von Bismarck, Otto 126Bobrikov, Nikolaj 85Boman, Gösta 300, 301Bonaparte, Napoleon 231von Borsig, Ernst 202Bréton, André 252 Brown, Wendy 377, 411, 431Browning, Christopher 116Bull, Hedley 102Buzasi, Katalin 156Bühlmann, Marc 11

Carey, John 226Carlsson, Ingvar 261Castells, Manuel 363Chandler, Alfred D. 156Chrusjtjov, Nikita 301, 318Corbyn, Jeremy 419Cygnaeus, Uno 261

Dahl, Robert A. 100, 365, 380, 387Dahrendorf, Ralf 284Dewey, John 262Diamond, Larry 10Dimitrov, Georgij 237, 238Duroselle, Jean-Baptiste 102Duverger, Maurice 391

Edén, Nils 87, 88Ehrnrooth, Jari 427Ellis, John 360, 361Elmgren, Ainur 140Elomäki, Anna 343Eloranta, Jari 122, 128–130Enckell, Ralph 304–306Englund, Tomas 265Engman, Max 29, 94, 126, 134Enäjärvi-Haavio, Elsa 232Erlander, Tage 60, 298, 299, 303, 305,

306, 308

Falkemark, Gunnar 111, 141, 142Farley, James 206, 207 Feldt, Kjell-Olof 414

497

Fellman, Susanna 162Fishkin, James 380, 381Fletcher, William A. 141Foldovari, Peter 156Forsman, Jaakko 241Forsström, Petter 199, 204, 205, 212, 213,

218, 224Fransson, Susanne 352Fraser, Nancy 328, 352, 365Freud, Sigmund 428Friedman, Milton 154Fryxell, Anders 83Fukuyama, Francis 10, 13, 14Furugård, Birger 211Fälldin, Thorbjörn 409

Geijer, Erik Gustaf 82, 83Gerner, Kristian 139, 145Gide, Charles 227Grahn-Laasonen, Sanni 371Gramsci, Antonio 228Griffin, Roger 202Gruber, Karl 311Grönwall, K. O. 237Guérin, Daniel 252Gummerus, Herman 241Gunnarson, Gunnar 261, 262Gustaf V, svensk kung 83Gustafsson, Harald 69, 76, 84, 94Gustav III, svensk kung 83Gustavsson, Malin 346Gylling, Edward 150Götz, Norbert 39

Haanpää, Pentti 236Haapala, Pertti 89, 427Haarla, Rafael 204, 205, 210, 211, 224Haavio, Martti 232, 234, 245Habermas, Jürgen 92, 365, 366Hackman, Henry 224Halonen, Tarja 54Hallin, Daniel C. 364, 384Hansson, Per Albin 39, 216, 245, 303Happonen, Onni 228Harle, Vilho 103, 131, 132, 140, 141Harpf, Tuomas 373Hašek, Jaroslav 236

Haushofer, Karl 102Hayek, Friedrich 410Heath, William 306, 307Hedenius, Ingemar 282, 283Hegel, Friedrich 360Helleiner, Eric 17Hermansson, C.-H. 303, 308Hermansson, Jörgen 286Hitler, Adolf 38, 193, 200–203, 214, 236,

237, 243Hjalmarson, Jarl 298, 299, 305Hjärne, Harald 107Hobbes, Thomas 102Hobsbawm, Eric 360Holsti, Rudolf 119, 143, 146, 148Honka, Olavi 300Hroch, Miroslav 150Huhtala, K. V. 204Hunt, Lynn 242Huntington, Samuel 423Husén, Torsten 268, 269, 276Hägerström, Axel 259, 268, 283 Hägglöf, Gunnar 305Hägglöf, Ingemar 305, 313, 314, 319Hämeen-Anttila, Väinö 101

Ihalainen, Pasi 122, 427Isling, Åke 261, 265, 268–271, 274, 278Isokallio, Kalle 372

Jacobsson, Santeri 243Jakobson, Max 267, 310Jansson, Torkel 28, 29Johansson, Hilding 395Judt, Tony 360von Julin, Jacob 207, 224Jungner, Mikael 372Jutikkala, Eino 95Järnefelt, Arvid 227

Kaikko, Iiro 232, 233Kalela, Jorma 120, 125, 129, 149Kantola, Johanna 328, 343Karemaa, Outi 150Karjalainen, Ahti 317Katarina II, rysk kejsarinna 260Kauppinen, Timo 178


Kekkonen, Urho 22, 46, 50, 51, 229–232, 234, 243–247, 249, 250, 267, 300, 301, 310–314, 316–318, 320, 321, 406, 409

Kemal, Mustafa 231Kemiläinen, Aira 150Kennedy, Paul 148Kivimäki, T. M. 231, 237, 240, 241, 245,

247, 250 Kjellén, Rudolf 21, 101, 102, 104, 105, 107,

108, 110–113, 117, 118, 120, 121, 126, 131–133, 139–144, 149

Klinge, Matti 29, 150Koivisto, Mauno 54, 314, 409Korpi, Walter 269Koskenniemi, Matti 273Kosola, Vihtori 210Kotilainen, V. A. 189–191, 224Kovalev, Andrej 314Kronwall, Olof 310Kuldkepp, Mart 113Kurjensaari, Matti 252Kuusi, Matti 202Kuusinen, O. W. 427Kuusterä, Antti 176Kärenlampi, Paavo 265

Lagercrantz, Olof 309Lagerroth, Fredrik 83, 95Lamberg, Juha-Antti 157Lammi-Taskula, Johanna 333Lampén, Aleksander 224Lehti, Marko 116Lenin, Vladimir 201, 427 Leskinen, Jari 268Leskinen, Väinö 317Limongi, Fernando 156Lindert, Peter 156, 183Lindblom, Olavi 314, 315Lindholm, Sven Olov 212, 219Linkomies, Edwin 94Lipset, Seymor Martin 13, 167Lundberg, Victor 199, 200Lundgren, Ulf P. 273, 276Lundkvist, Sven 86Lähteenmäki, Maria 101, 140, 142

Mackinder, Halford 102

Magnusson, Lars 169Mahan, Alfred Thayer 102Mancini, Paolo 364, 384Mannerheim, Gustaf 42, 125Marklund, Carl 104, 109, 110, 113, 120,

121, 123, 132, 137, 143, 148Marshall, T. H. 402 Marx, Karl 18Meriläinen, Reetta 372Merkel, Wolfgang 11Mieskonen, Matti 227Mitchell, Jeremy 195Moisio, Sami 103, 131, 132, 140, 141Mokyr, Joel 26Molin, Karl 429Moore, Barrington 76Moyn, Samuel 242Munck af Fulkila, Bror 205Mussolini, Benito 192, 200–202, 213, 227Müller, Jan-Werner 9, 327, 352Myrdal, Gunnar 268, 283Möller, Gustav 428

Nevakivi, Jukka 406Newman, David 142Nieminen, Hannu 363, 380, 384Nikolaj II, rysk kejsare 79, 84Nilsson, Torbjörn 75Nolan, Mary 16, 27Norris, Pippa 12, 30Norrmén, P. H. 193, 197, 205, 213North, Douglass C. 155Nousiainen, Jaakko 69Novak, Anette 365, 371Nuder, Pär 414Nummela, Ilkka 158Nummijärvi, Anja 341Nye, Joseph 103

Ohlin, Bertil 299Oscar I, kung av Sverige och Norge 108Outshoorn, Joyce 328Oxenstierna, Axel 90

Paasi, Anssi 140, 142Paasio, Rafael 314, 317Paavolainen, Olavi 232

Personregister 499

Palme, Olof 22, 47, 267, 299–301, 303–309, 315, 320, 408, 409

Palmgren, Raoul 233, 237–239Papacharissi, Zizi 377, 378Paulston, Rolland G. 261, 262Pekonen, Onni 93, 96Pentti, Arvo 318Penttinen, Antti 158Persson, Göran 272, 414Pihkala, Lauri 207Pihkala, Martti 189, 191, 192, 196, 207,

208, 210–213, 218Piketty, Thomas 17, 58, 257Pinkerton, Allan 207Pitsinki, Kaarlo 314, 315Pomeranz, Kenneth 183Popper, Karl 248Premfors, Rune 87Przeworski, Adam 156Putnam, Robert 59, 321, 395 Pylkkänen, Anu 341

Raatikainen, Erkki 312, 317Rainio-Niemi, Johanna 298Ratzel, Friedrich 102Reagan, Ronald 277Reith, John 366Renouvin, Pierre 102Riekki, Esko 234–236, 239, 240, 250Ripatti, Aukusti 227, 252Ritavuori, Heikki 228 Robinson, James A. 13, 155Roosevelt, Franklin D. 201, 202Rothstein, Bo 276Rueschemeyer, Dietrich 65, 89Rustow, Dankward 94Ruutu, Yrjö 101, 141, 241, 262

Salazar, António de Oliveira 214Salmi, Minna 333Salonen, Matti 232, 246Sallamaa, Kari 239Sarlin, Emil 224Satonen, Arto 373Schauman, Eugen 85Schumpeter, Joseph 387, 428Schön, Lennart 17–19, 26, 166, 169, 185

Sennett, Richard 340Seppinen, Ilkka 125, 127, 129, 141, 150Serlachius, Gösta 189, 191, 199, 203, 206,

207, 211Sevänen, Erkki 227Siisiäinen, Martti 59Simola, Hannu 272Sipilä, Juha 371–373, 390, 415, 416Sjögren, Hans 162Snellman, J. V. 226, 261Soini, Timo 371Splichal, Slavko 377Squires, Judith 343Stalin, Josef 201, 237, 297Stenius, Henrik 396Stjernquist, Nils 87Stoker, Donald J. Jr. 148, 149Strang, Johan 291Stråth, Bo 36Sträng, Gunnar 414Stüber, Eberhard 352Sundbäck, Esa 109, 110, 123Suomalainen, Kari 317Suutarinen, Sakari 267, 268Synnergren, Stig 307Szymczak, Jan 265

Tanner, Väinö 87Tarkka, Juha 176Tarrow, Sidney G. 18Taskinen, Jarmo 139Tattari, Tauno 242Taylor, A. J. P. 106Teigen, Mari 339Teljo, Jussi 229, 232, 234, 250, 252Tervonen, Miika 149Thatcher, Margaret 277Thyssen, Fritz 203Tiitu, Kustaa 210Tilly, Charles 93, 107, 125, 129Tingsten, Herbert 283Topelius, Zacharias 83, 95Trotskij, Lev 237Tunander, Ola 104, 105, 113, 115, 123,

124, 137

Undén, Östen 310


Urbinati, Nadia 424, 432

Wahlberg, Maria 235Wahlroos, Björn 431Vala, Erkki 22, 225–228, 231–236,

238–245, 247–250, 252Vala, Katri 226Walden, Rudolf 207, 211, 224Waltari, Mika 238, 239Vanjoki, Anssi 372Weber, Max 428Wedén, Sven 303, 307, 308, 315Weingast, Barry R. 156Vennamo, Veikko 312Verba, Sidney 92Wessels, Bernhard 11Whitehead, Jack 206Whitley, Richard 156, 157Wigforss, Ernst 414, 428Vihavainen, Timo 318

Viljanen, Lauri 232Viljanen, V. M. J. 116Virkkunen, Matti 312, 313, 319Woionmaa, Eino 101Voionmaa, Väinö 101, 132, 140, 142, 150de Vries, Jan 170Wästberg, Olle 388Väyrynen, Tarja 132

Yrjö-Koskinen, G. Z. 87

Zachovalová, Lieko 319

Åsbrink, Erik 414Åselius, Gunnar 109, 143

Östberg, Kjell 18, 304Østergård, Uffe 295Östros, Thomas 414