Biskop Thomas Söderbergs herdabrev 2011

1

...alltså arbetar vi vidareHerdabrev till Västerås stift

Thomas Söderberg

2

3

4

Produktion: Stiftsinformationen i VästeråsISBN: 978-91-979840-0-3

Redigering: Pelle SöderbäckGrafisk form: Åke PaulssonTryck: Edita Västra Aros AB

© Thomas Söderberg & Västerås stift 2011

5

6

7

…alltså arbetar vi vidare

Herdabrev till Västerås stift

Thomas Söderberg

8

Innehåll

9

Till församlingarna i Västerås stift 12

Prolog: Känn ingen oro och tappa inte modet 16

Uppdraget 20

Låt ditt rike komma... 24

Folkkyrkan 30

Kristen tro omfattar hela livet 36 En annan värdegrund 40 Trons omvärldsanalys 42

Samling eller splittring av gemenskaper 44 Folkkyrklig gemenskap? 48

Kyrka och stat 52 Det enhetliga samhället och kyrkan 54 Massmedias viktiga roll i enhetssamhället 58

Samhälle i förändring 62 Familjen och förskolebarnen 64

Skolan 68 1986 års perspektiv på kyrka-skola 70 Kyrka-skola idag 72 Några slutsatser om familjen och förskolebarnen 75

Kyrkotillhörigheten 78 Dop och dopfrekvens 80 Dopfrekvensen i Västerås stift 1930-2008 81 En förhandsbedömning av dopfrekvensen efter en skilsmässa stat-kyrka 82 Utträdenas bakgrund och konsekvenser 83

10

Några ord om religionsfriheten i Sverige 90

Vigselfrågan som böjningsmönster 94

Problem i kyrkans ekonomi 98

Våra kyrkor nu och i framtiden... 104

...och kyrkoantikvarisk ersättning 110

Några vägar framåt 116 Ett perspektiv på kyrkan och omvärlden 118 Lokalt och centralt i samhälle och kyrka 120 Svenska kyrkan och Sverige ett problem? 122 Begränsat kyrkligt perspektiv 124 Risken för orealism inom Svenska kyrkan 130 Kyrkans självkritiska ovana 132

Vad väntar? 134 Några mål för framtiden 136 Kyrkan och politiken 138 De kyrkotillhöriga är en stor mänsklig resurs i samhälle och kyrka 140 Svenska kyrkan i debatten 141 Fortsatt samverkan mellan kyrka och stat 142 Den fortsatta vandringen med människor i Sverige 145

Epilog: Att välja vapen 148

11

12

Till församlingarna i Västerås stift

13

Det var med glädje och tacksamhet för det förtroende som visats mig och med stor bävan inför uppgiften som jag 2008 tog på mig uppdraget att gå in i den långa raden av biskopar i Västerås stift. Mitt Herdabrev kommer först tre år efter tillträdet som biskop. Det hör i hög grad sam-man med att jag haft en önskan om att tillsammans med medarbetare i församlingar och på stiftskansliet, liksom förtroendevalda på olika ni-våer, reflektera över Svenska kyrkans situation idag och inför framtiden. Det har hänt mycket för Svenska kyrkan under de senaste årtiondena, och jag har haft förmånen att få delta i mycket av det arbete som ligger till grund för den nuvarande kyrkliga organisationen. Också det ger anledning till personliga reflektioner inför framtiden. Jag har fått arbeta med flera utredningar om organisatoriska frågor, men jag behöver stän-digt påminna mig själv och andra att organisationen inte är ett själv-ändamål. Den har bara ett syfte: att ge stadga och förutsättningar för det uppdrag som kyrkan har. Jag vill därför inbjuda till fortsatt gemen-sam reflektion om detta uppdrag.

Genom att studera vår historia förstår vi bättre, vilka vi är och varför det är som det är idag. Vi som nu lever och det som nu finns är resultatet av den utveckling som har varit. Det gäller även Svenska kyrkan och hennes förhållanden. Vill vi veta något om vår kyrkas omvärld idag, behöver vi studera det som lett fram till den miljön. Samtidigt ger det en god grund för att rätt tyda tidens tecken och därmed söka vägar framåt.

Det är med stor tacksamhet till alla som jag mött genom åren, och inte minst efter mitt tillträde som biskop, som jag skriver detta brev. Jag har fått lära mig mycket om det gedigna arbete som utförs i stiftets försam-lingar och om de visioner och det framtidshopp som präglar arbetet trots återkommande hotbilder om Svenska kyrkans läge och framtid.

14

Detta tack går också till mina nära medarbetare. Jag vill gärna nämna några särskilt. Det är min vän sedan många år, f. stiftsadjunkten Stig Jansson, som hjälpt mig med tankar om innehåll och framtagande av mycket bakgrundsmaterial. Ett tack går också till biskopens personliga adjunkt, Magdalena Sjöholm, som jag under de här åren fått ”bolla” mina reflektioner med, liksom till stiftets pressekreterare, Pelle Söder-bäck, som tillsammans med Magdalena granskat detta Herdabrev och kommit med kreativa infallsvinklar. Jag är också tacksam för att jag fått ha ett ”miniseminarium” om frågor i brevet med Urban Claesson och Johanna Gustafsson Lundberg vid högskolan Dalarna i Falun. Jag vill även tacka Åke Paulsson, stiftets informatör och kreatör, för formgiv-ningen av detta brev.

Det är en stor förmån och glädje att få vara biskop i Västerås stift. Det uttrycktes gång på gång av min företrädare Claes-Bertil Ytterberg, och jag håller med helt och fullt.

Västerås i trefaldighetstid 2011Thomas Söderberg

15

16

Prolog: Känn ingen oro och tappa inte modet

17

I Första Samuelsboken 7:12 berättas om hur de israeliska kungarnas föregångare Samuel utbrister ”Ända hit hjälpte oss Herren”. Det var ett uttryck för hur han upplevde Guds närvaro i historien.

Så var det från början, när Gud skapade himmel och jord. Över jor-den svepte en gudsvind över vattnen. Ur denna gudsvind växte liv, och genom evolutionens årmiljarder blev människan till som en del av detta liv. Med sina särskilda förmågor kom människan att inta en ställning som tjänande förvaltare av livets gåvor. Livet, som ett tecken på Guds kärlek och nåd, som Gud fortsätter att bevara och stödja.

Men det finns faror. Bibeln berättar om hur girighet och själviskhet kor-rumperar människor och får oss att glömma Gud och vår plats i tillvaron. Det får oss att vända oss bort från Gud, våra medmänniskor och det nätverk av liv som vi är en del av – det som kallas att leva i synd. Det här tycks följa generation efter generation. Vi ställs ofta inför frågan: vad gör Gud när allt det onda sker? Har Gud själv vänt sig bort? Nej, Gud fortsät-ter att låta sin vind gå över jorden: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud – och Ordet blev människa och bodde bland oss” (Joh. 1). Där är han – Jesus – för att övervinna synden och dess resultat och för att älska oss tillbaka till Gud och det nätverk av kärlek som världen är byggd av. Många av dem som mötte honom upplevde Guds när-varo i denna människa. De var beredda att följa honom – att bli lärjungar.

Och så; efter döden på korset och efter Jesu uppståndelse började de vittna om Guds nåd och kärlek, om möjligheten att leva i denna nåd – inte tack vare något vi själva kan göra utan tack vare Guds kärlek som blivit synlig i livet självt och genom Jesus Kristus. Skapelsens återupp-rättelse blir tydlig.

Där är han – Jesus – för att övervinna synden och dess resultat och för att älska oss tillbaka till Gud och det nätverk av kärlek som världen är byggd av.

18

Var finns då jag själv i detta? Om det är Guds kärlek och nåd som är kraften, har det då något med mig att göra? Jo, jag är kallad att vara lärjunge – kallad att låta Guds ande genom Jesus Kristus kämpa med korruptionen inom mig, så att jag kan växa som människa och älska Gud och mina medmänniskor.

Därför har Gud en kyrka på jorden – som ett verktyg för Guds mis-sion, Guds uppdrag. För att berätta om Guds kärlek och nåd döper vi, vi möts vid nattvardsbordet, vi läser Bibelorden och vi ber. Vi försöker tolka livet – på gott och ont – utifrån en tro på Guds närvaro. Vi. Inte jag, först och främst. Att säga vi och inte bara jag är också en kamp med den korrumperade insidan av mig. Men vi är kyrkan. Vi berättar om och får vara tecken för Jesus i ord och handling. Vi gör det för rätt-visa, fred, kärlek och skapelsens helighet. Det är en kamp som inte står oemotsagd. Det är en kamp ”trots allt”.

Vi kan göra det med Samuels ord i minne: ”Ända hit hjälpte oss Her-ren” och med Jesu löfte: ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt. 28:20). Dessa ord ger kraft och hopp. Gud går före oss in i en okänd framtid. Det är därför jag också vilar i Jesu ord: ”Känn ingen oro och tappa inte modet” (Joh. 14:27). Jag ber om och hoppas att också andra kan vila i denna tillit.

För att berätta om Guds kärlek och nåd döper vi, vi möts vid nattvardsbor-det, vi läser Bibelorden och vi ber. Vi försöker tolka livet – på gott och ont – utifrån en tro på Guds närvaro.

19

20

Uppdraget

21

Som nyvald biskop ställdes jag ofta inför frågan: Vilka är dina visioner? Det enklaste svaret var ”business as usual” - att arbeta på som vanligt. I det ligger min långa erfarenhet av vad det innebär att vara församlingspräst och kyrkoherde. Visionerna för hur prästen tillsammans med andra medar-betare ska nå ut till människor med det som är församlingens grundläggande uppgift; gudstjänst, undervisning, diakoni och mission, har formulerats på olika sätt i olika tider. Även jag har fått arbeta med församlingsinstruk-tioner och pastorala program. Tillsammans med andra har jag reflekterat över vilka aktiviteter församlingen ska erbjuda ”för att folk ska komma”. När det inte ger efterlängtat resultat ligger tröttheten och missmodet nära. Ibland har jag varit så upptagen av att fundera över detta att frågan om ”varför” har kommit i skymundan. Så kan det bli för en kyrka som lever på en konkurrensutsatt marknad i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Det ligger snubblande nära att använda marknadens uttryck: vad ska vi göra för att kunna klara konkurrensen? Jag har dock blivit mer och mer övertygad om att när en kyrka (eller en idéburen organisation över hu-vud taget) börjar använda marknadens och företagsamhetens språk gör det något med organisationen. ”Lönsamhet” kan bli ett kriterium, vilket sätter en hel del av kyrkans verksamhet i fråga. Hör bara: Kan det vara lönsamt att fira gudstjänst, när det är så få som kommer? Ska vi kanske göra något annat? Då är det viktigt att fokusera på uppdraget, på syftet med varför verksamheten i organisationen pågår. För mig hör kyrkans uppdrag sam-man med ordet mission – sändning.

Det finns många tankar förknippade med ordet mission. Min tidigaste erfarenhet är en sparbössa som stod på pastorsexpeditionen i Skinn-skattebergs prästgård. På sparbössan satt en liten gipsbild av en afri-kansk pojke. Varje gång jag lade en femöring i sparbössan nickade pojken ett tack med huvudet. Det är en 1950-talsbild av mission.

För mig hör kyrkans uppdrag samman med ordet mission – sändning.

22

Men perspektiv kan förändras och vidgas. Jag hittar uttrycket Missio Dei, Guds mission. Det öppnar nya djup och horisonter. Det är Gud som har en vision för en trasig värld och sargade människor. I Jesus kom detta till uttryck som en berättelse om himmelriket, Guds rike. Det är berättelsen om en framtid buren av det Gud själv gör. Det är också en berättelse om närvaro i denna värld. För denna berättelses skull har Gud en kyrka – människor som kallas att vara ögon, öron, händer och fötter i kampen för Gudsrikesvisionen, i kampen för upprättandet av det goda, kärlekens makt mitt under det ondas segertåg. Kyrkan lever i tro på detta och i hoppet om kärlekens slutliga seger – när och hur det än kommer att ske. Missio Dei uttrycker att Guds tanke med världen är större än mänskliga framgångar och tillkortakommanden. Vi får vila i det, mitt i allt det som ger trötthet och resignation. Vi får också vila i och känna engagemanget av att vara kallade till att ta del i kyrkans liv, på Guds uppdrag.

Till de vidgade perspektiven hör också det vi kan lära från andra kyrkli-ga traditioner i den världsvida kyrkan. I den anglikanska gemenskapen har man länge arbetat med kännetecken på mission, en sorts varumär-kesarbete1. När jag läser och med min egen översättning försöker tolka detta arbete känner jag igen mig i det som bör vara det vanliga försam-lingsarbetets förutsättningar: • Att förkunna de goda nyheterna om Guds rike • Att undervisa, döpa och vårda människors tro • Att svara på människors behov av kärleksfull tjänst • Att försöka förändra orättvisa strukturer i samhället • Att sträva efter att värna om skapelsens integritet och upprätthålla och förnya liv på jorden.

1 ”The Five Marks of Mission” har utvecklats under många år. De har dock inte antagits formellt av den anglikanska gemenskapen. Mer om detta kan läsas på www.anglican.ca/help/faq/marks-of-mission/

I Jesus kom detta till ut-tryck som en berättelse om himmelriket, Guds rike. Det är berättelsen om en framtid buren av det Gud själv gör. Det är också en berättelse om närvaro i denna värld.

23

I Svenska kyrkans eget sammanhang har ändamålet med församlingens verksamhet, och därmed hela kyrkans, formulerats i den kyrkordning som gäller från år 2000. Där läser vi i inledningstexten till andra avdel-ningen att syftet med församlingens verksamhet är • Att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro • Att en kristen gemenskap skapas och fördjupas • Att Guds rike utbreds • Att skapelsen återupprättas

Här möter människors visioner Guds vision med tillvaron: att Gud en gång ska bli allt i alla när Gud skapar nya himlar och en ny jord där rättfärdigheten bor – där kärleken segrar. För den sakens skull firar kyr-kan gudstjänst, bedriver undervisning och utövar diakoni och mission. Så ser uppdraget ut.

24

Låt ditt rike komma...

25

Vid begravningsgudstjänster har de anhöriga ibland valt att få sjunga psalmen: ”O, hur saligt att få vandra hemåt vid vår Faders hand” (Sv.ps 300). I denna 1800-talspsalm berättas om den verklighet många upplever att vi lever i: som en ökenvandring med tårar, nöd, synd och plåga, sorg och strid. Målet lyser: ”uti den gyllne staden snart vi mötas får i frid”, ”där finns ingen djävul, ingen död”.

Det är bilder som kan kännas främmande för många i vår tid. Det är en utmaning för varje tid att hitta de symboler, det bildspråk som står för det innersta innehållet. Tanken är ändå stor: någonstans i en för oss okänd framtid kommer Guds tanke, så som den en gång var med skapelse och mänsklighet, att bli verklighet. Psalmen handlar då inte bara om en enskild människas vandring genom jordelivet, utan om hela mänsklighetens pilgrimsvandring in i denna framtid. Tanken om Guds rike, eller himmelriket, återkommer gång på gång i Bibeln. Det gäller inte minst i det Jesus gör och säger. Berättelsen om Jesus är också en Gudsrikesberättelse. Här möter vi tanken på befrielse och upprättelse. Mitt under det som tycks vara det ondas segertåg upprättas också det goda. När vi ser döden kan vi också våga tro på uppståndelsen. För mig har det blivit en allt viktigare och central tolkningsram: Guds rike är på väg, ja, det finns redan här – och ändå inte. Gudsrikeskampen, om jag får kalla det så, pågår fortfarande och i hoppet ser jag fram emot den dag när Guds rike träder fram helt och fullt.

I några anteckningar från maj 2007 sparar jag ord av professor Werner Jeanrond: ”Kyrkan är en inklusiv gemenskap av kvinnor, män och barn som tillsammans och med alla människor av god vilja är kallade att svara på Guds inbjudan i Jesus Kristus att ingå i ett flerfaldigt kärleks-nätverk (= Guds kommande rike).” Det innebär ”att älska Gud som

Berättelsen om Jesus är också en Gudsrikesberät-telse. Här möter vi tanken på befrielse och upprättelse.

26

Gud, att älska medmänniskorna, att älska Guds skapelse och att älska det egna framväxande jaget”.

Visionen om Guds rike gäller inte bara människor utan hela skapelsen. Det är så lätt att ta skapelsen för given. I min konfirmationsundervisning ställdes frågan ”på vilket sätt ger sig Gud till känna?” Svaret var: Genom skapelsen, samvetet och framför allt genom Jesus. Det har funnits tider när bara samvetet eller Jesus stått i kyrkans centrum. Den risken finns alltid. Att glömma eller bortse från Gud som Skaparen och Nyskaparen, från Guds fortgående verk här i världen och genom historien är en förkortning av tron och verklighetssynen. Jag tänker att vi bör börja i skapelsen, i det liv vi alla får och delar. Jag finner en fascination i livets alla delar, i den utveckling av livet som evolutionsteoretikerna berättar om och i vilket jag anar Guds närvaro, den tillvarons grund utan vilket allt som finns till inte kan finnas. Redan i Gamla Testamentets berättelse om Mose möte med Gud, då han frågar efter Guds namn, svarar Gud ”Jag är”.

Jag tror också att det är denna kraft som är grunden för universums tillvaro, den som håller allt samman. Det är denna Gud, som jag tror ger sig till känna genom det liv som ständigt förnyas i varje vitsippa och i varje människoliv, som kommer till denna jord. Jag fascineras stän-digt över hur livet utvecklas, och vilken fantastisk kraft livet självt är i möjligheten att ge bröd på bordet och hur människor är beredda att ge av sin egen förmåga för andra människors bästa. Men dessa möjligheter som är en gudagiven gåva hotas ständigt av andra krafter.

I kristen tro erbjuds jag att förstå Guds rike som en gåva. Det kom-mer en gång att förverkligas helt och fullt genom Guds kärlek, men också här och nu kan vi gång på gång se det förverkligas i våra liv

Att glömma eller bortse från Gud som Skaparen och Nyskaparen, från Guds fortgående verk här i världen och genom his-torien är en förkortning av tron och verklighets-synen.

27

och i livet omkring oss – trots allt. Det innebär att jag behöver fråga mig: Är Guds rike något som endast händer efter döden? Eller är Guds rikes närhet något som handlar också om våra liv, våra rela-tioner. Mitt ibland våra tillkortakommanden är det därför en etisk uppgift: Guds rike är mitt ibland er. Det är en utmaning för våra val och vårt sätt att leva tillsammans. Hoppet om Guds rike är ett framtidshopp som kan hjälpa oss att se nutidens möjligheter, trots dess svårigheter. Det är som ett frö gömt i jorden, men finns helt och fullt i detta hopp. Annars riskerar det att bli, med Karl Marx ord, ”ett opium för folket” eller med Joe Hills sång ”you´ll get pie in the sky when you die”.

I dopet inbjuds vi att bli medlemmar i Guds rike. Att i tro kunna få dela hoppet om detta rike är också en befrielse från de krafter som bryter ner och förstör. Det är också en kallelse till att bli delaktig i den kamp som står mellan Guds rike och de destruktiva krafterna i tillvaron.”Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid”. ”Fattiga ger han sin rikedom, / läker de slagnas sår. Den som var bunden och trött och tom / frihet och glädje får. / himmelriket är nära” (Sv.ps. 39). Vilken utmaning för kyrkan att levandegöra dessa psalmens ord i sin egen tid! Gudsrikesbe-rättelsen är alltså inte i första hand ord utan kraft till delaktighet i livet (1 Kor. 4:20). Jag tänker på Martin Luthers förklaring i Lilla Katekesen till Gudsrikesbönen i ”Vår Fader”: ”Guds rike kommer väl av sig självt, utan vår bön, men vi ber i denna bön att det skall komma också till oss. Det sker när den himmelske Fadern ger oss sin heliga Ande, så att vi ge-nom hans nåd tror på hans heliga ord och lever med honom, här i tiden och sedan i evigheten.”

Hoppet om Guds rike är ett framtidshopp som kan hjälpa oss att se nutidens möjligheter, trots dess svårigheter.

28

Per Larsson har i boken ”Skapelsens frälsning”2 visat hur också ekoteologi hör till kyrkans utmaningar i vår tid. Vi delade, tillsammans med några andra präster i Västerås stift, uppgiften att till 1992 års prästmöte i stiftet arbeta med frågor om kyrka och miljö. När vi började mötte vi ganska stor förvåning: Ska kyrkan hålla på med sådant? När vi 1992 presenterade avhandlingen ”… så ock på jorden”3 märkte vi en förändring i attityderna. Nu kunde också miljöteologi ses som en viktig del av det som rör skapelse och frälsning. För min del har det blivit allt viktigare. Ansvaret för klimat- och miljöutvecklingen är en utmaning rakt in i en kristen människas liv: Hur klarar vi det tjänande förvaltarskap som ligger i att vara människa med de möjligheter och frestelser som människan har i relation till den övriga skapelsen? Jag ställs också inför frågan: Är jag en del av den väv som livet på jorden är uppbyggt av, eller står jag vid sidan av? Om jag är en del av livsväven såras även jag när andra delar av skapelsen såras! Och naturligtvis handlar det om en relation till människor i andra delar av värl-den. En solidaritet med skapelsen i sin helhet är också en solidaritet med människor som saknar det jag har i överflöd: mat, vatten och annat som behövs för livets uppehälle. Det ställer oss i västvärlden även inför frågan hur den standard vi vant oss vid, ska ställas i relation till det framväxande kravet från andra delar av världen, att kunna nå samma standard. Kan jorden bära det? Vilken livsstil behövs i vår del av världen för att världen ska kännas rättvis? Ekoteologi är, som Per Larsson påpekar, en socialetik. Den utmanar.

Gudsrikesvisionen kan alltså vara ett tolkningsmönster för livet och det som står livet emot. För mig har denna vision blivit allt viktigare med åren. Av kraften i det hoppet arbetar jag vidare.

2 Per Larsson, ”Skapelsens frälsning” Ekoteologi i miljö- och klimathotens tid”, Artos och Norma Bokförlag 20103 Söderberg m.fl. ”...så ock på jorden”, Verbum 1992

Jag ställs också inför frå-gan: Är jag en del av den väv som livet på jorden är uppbyggt av, eller står jag vid sidan av?

29

30

Folkkyrkan

31

För nästan hundra år sedan skrev Einar Billing (biskop i Västerås 1920-1939) att kyrkan ska vara organiserad så att hon bär syndernas förlå-telse till människor – ja, till hela Sveriges folk. Vad det betydde beskrev han i boken ”Den Svenska folkkyrkan”4. Han beskrev en ”religiöst motiverad folkkyrkotanke” med utgångspunkt från sin tids utma-ningar5. Han skilde detta från statskyrkoformen, som snarast sågs som en lämplighetsfråga. Han betonade starkt ”den förekommande nåden”, Guds kärlek, som gäller alla. Till det knöt han också en förståelse av evangeliets frihet, ingen kan tvingas tillhöra en kyrka. Detta kom också till uttryck i den första kyrkomötesmotionen 1929 om fritt utträde ur kyrkan, för vilken biskop Billing var en drivande kraft.

Mot en framväxande syn på församlingen som en gemenskap av de sant troende, ”föreningskyrklighet”, ställde Billing ”territorialförsamlingen”. Den ger inte uttryck för hur många kyrkotillhöriga det finns, eller hur deras tro gestaltas, utan är ett tecken för att Guds nåd och kärlek gäl-ler alla. Typiskt för Billing är också att själva sockenkyrkan av honom uppfattas som en gudomlig handling med alla på orten, oberoende av de religiösa kvalifikationer som dessa människor kan ha. Framför sig ser han även bilden av sockenprästen som under bön med fingret följer namn efter namn på dem som finns i kyrkböckerna – på den tiden alla folkbokförda. Från altaret ut till socknens geografiska gränser når bud-skapet om Guds närvaro och kärlek.

Detta är en vision som fortfarande lever i Västerås stift. Samtidigt be-höver vi följa Billings råd om att som kyrka vara beredda till föränd-ring – för uppdragets skull. En sådan förändring kan ligga i vetskapen

4 Einar Billing: ”Den svenska folkkyrkan”, 19305 För närmare förståelse av detta se Gustaf Wingrens bok “Einar Billing: En studie i svensk teologi före 1920”, Lund Gleerup 1968

Från altaret ut till sock-nens geografiska gränser når budskapet om Guds närvaro och kärlek.

32

om att socknen inte längre överallt är den sociala gemenskapen, det sammanhang där människor befinner sig mest under sin vakna tid. Här finns fortfarande, tror jag, en skillnad mellan stad och land. Vi är olika! Det betyder att Svenska kyrkans former kan se olika ut, också över ett stift. En folkkyrka behöver leva med i samhällsförändringen. Jag tror också att vi med Billings betoning av barndopet och syndernas förlåtelse kan vidga perspektiven till att handla om skapelsen och livet. Är Guds första kontakt med en människa i dopet eller vid födelsen? För mig är svaret på den frågan att det sker vid ingången till det liv som vi delar med alla, men att dopet sätter in oss i det kärlekens nät-verk som kyrkan utgör i hoppet om Guds rikes ankomst. Med Billings tanke om folkkyrkan som Guds handlande med människor följer också att det är flytande gränser för vem som tillhör kyrkan. Till folkkyrkans öppna egenart hör att kunna härbärgera olikheter. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg, att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en gudstjänstgemenskap. Det är inte alltid lätt, men det som kan hålla samman är den gemensamma viljan att vara nära Kristus. En bild för detta är den uppståndne Jesus möte med Petrus (Joh. 21:17 ff.) Je-sus berör inte med ett ord Petrus tidigare svek. Han ställer inga frågor om Petrus tro. Han frågar bara: ”Älskar du mig?”. Det ger också en annan betydelse av begreppet ”gudstjänstgemenskap”. Då handlar det inte bara om att gå i kyrkan på söndagen (även om jag själv ser det som en självklar del av mitt liv även när jag är ”ledig”) eller delta i mässan för att det bör göras. När frågan ställs ”älskar du mig” hand-lar det om relationer – till den Gud som möter mig genom Jesus och de människor jag möter. På det sättet blir gudstjänsten något större än en timme på söndagen. Dess uppgift blir snarare ett sätt att flytta guds-tjänsten från den stunden ut till den vardag, där resten av livet pågår. Det blev mycket klart för mig för många år sedan, när en person sa till

På det sättet blir guds-tjänsten något större än en timme på söndagen. Dess uppgift blir snarare ett sätt att flytta guds-tjänsten från den stunden ut till den vardag, där resten av livet pågår.

33

mig: ”Jag har svårt att förstå hur folk går till gudstjänsten på söndagen och sedan på måndagen fortsätter att slå hästen i skogen”. Gudstjänst handlar alltså om relation – för hela livet.

På en punkt känner jag efter mina rätt många år som församlingspräst en nostalgisk gemenskap med Billing. Det gäller den ensamma socken-prästens bön för sina sockenbor. Med mitt förnuft inser jag att detta lätt leder till en ”prästkyrka”, där prästen är den som ensam förkroppsligar kyrkans närvaro. Så har det nog varit här och där. En utvidgning av detta sätt att se på kyrkan kan också i relativt goda ekonomiska tider innebära att ”prästkyrkan” blir ”de anställdas kyrka”, även om det då är något fler som företräder kyrkan. I vilket fall kan vi lätt hamna i en situation där vi talar om ”vi” och ”dom”. Det gäller både kyrkotillhö-riga som talar om de anställda som ”dom” och tvärtom för anställda.

Vem är då folkkyrkan? I anslutning till tanken om det allmänna präs-tadömet kan jag inte komma ifrån att kyrkan är alla döpta som ser sig som kyrka. Det innebär i sin tur att ”kyrkan” med sina (fortfarande) många tillhöriga inte alltid behöver fundera över: Hur ska vi nå ut? Kyrkan är redan där! Överallt där människor möts är kyrkan närva-rande genom sina tillhöriga. Utmaningen är snarare hur den som har ett särskilt uppdrag för kyrkan (som förtroendevalda, vigda, anställda och volontärer) ska kunna stödja dessa människor att vara kyrka där de är. Det är prästers och andra medarbetares stora uppgift.

Därför kan folkkyrkoteologi idag formuleras inte bara som ”vägen ut” utan också ”vägen in”: inte bara från altaret ut till gränserna utan också från gränserna in till altaret där människor möts; alla skillnader upphävs. I mötet med nådemedlen möter också den yttersta verklighe-

I vilket fall kan vi lätt hamna i en situation där vi talar om ”vi” och ”dom”.

34

ten. För Billing var folkkyrkan inte ett demokratiskt projekt. Jag är väl medveten om att i vilken organisation som helst, inte minst av Svenska kyrkans storlek, är det viktigt med demokratiska processer för att beslut ska kunna fattas. Billings syn på folkkyrkan hade ändå sin grund i ett rent religiöst sätt att se på kyrkan.

Det som idag kan arbetas vidare med, jämsides med en demokratisk beslutsprocess, är att vinna ”folket” som subjekt, inte som objekt. En sådan folklighet kan ge utrymme för en lokal formulering av kyrkans uppdrag. Folklighet och demokrati i nära och förtroendefullt samarbete med präster och andra kyrkliga medarbetare kan ständigt finna nya former för påverkan och inflytande. Det medför också en utmaning att vara beredd att tydligt lämna den kyrkliga organisationskultur som framför allt under 1900-talet hämtat sin självbild från utvecklingen av Sveriges kommuner och landsting.

När jag på 1970- och 1980-talen tillfrågades om folkkyrkans känne-tecken brukade jag svara: Det är en kyrka med flytande gränser, som är öppen för alla som vill tillhöra den, som inte likt en avgränsad gemen-skap utestänger någon men har respekt för den som står utanför kyrkans sammanhang. Jag anser att detta på ett bra sätt gäller också i vår tid, med ett samhälle som är både mångkulturellt och mångreligiöst. Inte desto mindre kan uppdraget att med Guds ögon se alla gälla också nu. Är detta en särskild ecklesiologi (lära om kyrkan)? Kanske, men det utesluter inte andra sätt att berätta om kyrkans väsen. Däremot kan jag klart urskilja folkkyrkotanken som ett arbetsprogram också inför framtiden.

Några nedslag i det som hör till dagens utmaningar tänker jag beröra i herdabrevets fortsättning.

Det som idag kan arbetas vidare med, jämsides med en demokratisk beslutspro-cess, är att vinna ”folket” som subjekt, inte som objekt.

35

36

Kristen tro omfattar hela livet

37

”Jag är visserligen inte religiös, men jag tror på…” De orden har jag många gånger mött hos människor som ser sig själva som vanliga, sekula-riserade svenskar. De ger kanske uttryck för en inneboende känsla av att vara del av ett större sammanhang. Att det skulle ha att göra med Gud, eller med en religiös tro, är det svårare att se ett samband med. Ändå tänker jag att det är just så det börjar. Vem är jag och vad är min plats i universum? Det är just om detta Bibeln, på sin tids språk, berättar. De berättelserna har förts vidare, med mindre eller större framgång. Ibland har berättelserna fördunklats av en bokstavstolkning som låser fast dem i en många gånger obegriplig historisk dåtid. Ibland har berättelserna gett en människa tanken att ”det handlar ju om mig och oss, här och nu!” Då har också berättelsen kunnat engagera människan, ge henne förtröstan och tillit till att Gud faktiskt går vid min sida hela tiden – även när jag inte känner det själv. Olov Hartman har uttryckt det i en bön:

”Endast detta återstår mig; att lita på ditt löfte, tills dagen gryr och mor-gonstjärnan går upp. Du har uppfyllt natten med din närvaro, gjort min ångest till din ångest, min ensamhet till din ensamhet, mitt rop till ditt rop. Jag tror det, inte därför att det känns så, utan för att du har sagt det”.

”Inte för att det känns så…” Min upplevelse är att ”tro” för somliga män-niskor skulle handla om en känsla. Kan man inte uppnå denna känsla, så kan man inte tro. Nog finns det stunder när jag kan uppfyllas av Guds närvaro på ett starkt sätt, men det finns också stunder när jag utbrister: Jag tror – hjälp min otro. Det har sin grund i Guds löfte genom Jesus, att vara med oss alla dagar till tidens slut. Alltså ”…utan för att du har sagt det”.

Kristen tro är inte heller bara en enskilds intresse bland andra intressen utan är också ett liv. Christina Grenholm uttrycker det så här: ”Egentligen

Nog finns det stunder när jag kan uppfyllas av Guds närvaro på ett starkt sätt, men det finns också stun-der när jag utbrister: Jag tror – hjälp min otro.

38

föredrar jag att uttrycka det just så, ’att leva sin tro’. ’Att leva med tron’ kan få tron att framstå som ett tillägg till livet. ’Att leva i tron’ kan få den att framstå som ett annat liv, åtskilt från det liv som alla lever. Tron handlar om det liv alla lever och gör en tolkning av det som kan delas både med andra troende och med dem av annan eller ingen tro. Det är olika i hur hög grad vi uppfattar våra liv som trons liv. För en del präglar tron varje dag, för andra levs trons liv vid en julnattsmässa eller ett dop”.6

Det omfattar livet i dess helhet och viktiga delar av livet är dess början, barn- och ungdomstidens viktiga formande och inriktning av person-ligheten. Var och en växer in i ett sammanhang. I den processen är ofta anknytningen till det lokala samhället och barndomens församling vik-tig. Denna naturliga anknytning bör ansvariga i alla församlingar aktivt främja och stödja, något som givetvis blir särskilt viktigt för dem vars ursprungliga barndomsförsamling (genom sammanläggning) inte längre finns kvar som egen organisatorisk storhet. Den mindre församling som lagts samman med en större lever trots detta kvar i de tidigare försam-lingsbornas hjärtan och sinnen. Och hos dem är den församlingskyrkan och kyrkogården även i fortsättningen viktiga anknytningspunkter.

Att kristen tro är ett liv i dess helhet behöver givetvis återspeglas i vår kyrkas församlingsliv och verksamhet. Detta är det angeläget att påminna om i kyrkans nya, reformerade situation efter millennieskiftet. Vår kyrka har som statskyrka och folkkyrka varit starkt präglad av de offentliga former, inom vilka hon verkat. Sedan reformationen har vår kyrkas uppgifter setts och uttolkats utifrån den offentliga rättens kate-gorier (vilket för en evangelisk-luthersk kyrka ryms inom hennes syn på de två regementena). Men den offentligrättsliga utvecklingen under

6 Christina Grenholm, ”Levande teologi”, Verbum 2010

Att kristen tro är ett liv i dess helhet behöver givetvis återspeglas i vår kyrkas församlingsliv och verksamhet.

39

senare delen av 1800-talet och särskilt under 1900-talet kom att succes-sivt tränga undan kyrkan från område efter område av det organiserade samhällets liv till en alltmer avgränsad ”religiös” sfär.

Svenska kyrkans företrädare och kyrkfolk, trogna den evangelisk-lutherska synen, blev genom denna utveckling vana att anpassa sig till sin del av det hela och att med trofasthet förvalta ansvaret ”att sköta det religiösa”, som man ofta beskrev kyrkans uppgift på allmänpolitiskt håll. Statens styrande skikt blev samtidigt under moderniseringens gång alltmer främmande för den religiöst bestämda samhällssyn som var grunden för det svenska samhällets samverkan mellan det världsliga regementet och det andliga regementet.

Denna begränsande vana sitter uppenbarligen fortfarande, även efter 2000, ganska djupt i våra kyrkotillhörigas sinnen och nog även på sina håll bland kyrkans anställda. Vanan förstärks av att de styrande kraf-terna i staten, makterna i media och i omvärlden i övrigt uppenbarligen uppfattar vår kyrkas uppgift vara att sköta kyrkorna och hålla guds-tjänster för dem som är intresserade av sådant. Om kyrkan gör annat anses den gå utanför ”sitt område” och lägga sig i sådant som den inte har att göra med och inte heller har kvalifikationer att sköta. Denna rättsliga utdefiniering, bit för bit, av kyrkans ”område” har - märkligt nog - fortsatt under det första decenniet av 2000-talet.

Alltså: Om ett liv i Kristus är ett verkligt liv, bör Svenska kyrkan och hennes församlingar anpassa sig till det. Det betyder att vara en plats och en miljö för ett sådant liv och att ge dem som hör dit och vill gå den vägen kunskaper, förmåga, stöd och redskap att också kunna leva det livet – även i dagens och morgondagens mycket komplicerade svenska samhälle. Om, som jag hävdar, hela livet tillhör Kristus är det en del av

Alltså: Om ett liv i Kristus är ett verkligt liv, bör Svenska kyrkan och hen-nes församlingar anpassa sig till det.

40

kyrkans ansvar. Jag skriver detta, smärtsamt medveten om att det inte är enkelt i ett samhälle som sekulariserats kraftigt under 1900-talet.

Det betyder i så fall att vår kyrka måste bredda sin verksamhet till att omfatta hela livet, inte bara det som tidigare betraktades som ”kyrklig verksamhet”, ett begränsat område. Det blir då en miljö dit man söker sig och där man vill vara och verka.

En annan värdegrund?En ganska ny utveckling är den ateistiska väckelse - det förefaller lämpligt att beskriva den så - som drar fram över landet, närmast via massmedia, och som har centrum och motor i Förbundet Humanisterna. Här är inte platsen för att försöka reda ut de komplicerade frågorna om tro och vetan-de, religion och vetenskap, som är centrala frågor i mötet mellan livsåskåd-ningar. Jag begränsar mig till några noteringar om företeelsen som sådan.7

Som alla vet är frågeställningarna ingalunda nya. De har förföljt den lärda världen de senaste århundradena. Senaste stora offentliga tumult i frågan i vårt land var tro-vetandedebatten omkring 1950 med filosofiprofessorn Ingmar Hedenius som primus motor. Den nu uppblossande debatten kan ses som något av en fortsättning eller återuppståndelse av 50-talsdebatten.

Till detta kom arbetet med värdegrundsfrågorna för skolan inom den dåvarande socialdemokratiska regeringskretsen och ledande kretsar i folkpartiet under senare delen av 1990-talet. Det var i och för sig konse-kvent. Principbeslutet om stat-kyrkareformen var redan taget 1995 och tidtabellen för genomförandet fastlagd. Det var läge att äntligen avskaffa

7 Idéhistorikern Nils Uddenberg, docent i psykiatri och empirisk livsåskådning, har berört en del av denna problematik på ett fruktbart sätt i sin bok ”Själens Schamaner: Personliga essäer om psykiatri”. Natur och Kultur 2010.

Det betyder i så fall att vår kyrka måste bredda sin verksamhet till att omfatta hela livet, inte bara det som tidigare betraktades som ”kyrklig verksamhet”

41

statskyrkan, något som starka politiska krafter arbetat för i mer än ett århundrade. Det var också helt följdriktigt anledning och tillfälle att planera för vad som skulle komma i stället för kristendomen. Hur skulle den nya värdegrunden i samhället och i skolan se ut och hur skulle den införas utan att man fick en vildvuxen livsåskådningsdebatt på halsen?

Kort och gott: Hur får man ett folk och en stat att lämna en månghund-raårig värdegrund? (Den frågan ansågs redan vara besvarad genom principbeslutet i stat-kyrkafrågan.) Och hur ger man ett folk och en stat en helt ny värdegrund? (Det var den aktuella frågan.) Så ungefär gick väl tankarna och frågorna i de ledande politiska kretsarna i senare delen av 90-talet och början av 00-talet.

Det märkliga är att jag inte kan minnas att den här frågan om att byta vär-degrund över huvud taget diskuterades offentligt i samband med stat-kyr-kareformen. Att det dock faktiskt fanns en politisk komplikation av sådant slag framgår av förhållandet, att regeringens beslut i maj 1995 om en skri-velse till kyrkomötet och en proposition till riksdagen om principerna och tidtabellen för en ”skilsmässa mellan stat och kyrka” kunde tas först efter det att frågan om en folkomröstning i den frågan hade undanröjts strax innan. Den politiska risken var uppenbar, att en sådan folkomröstning inte bara skulle besvara frågan om skilsmässan mellan stat och kyrka utan även skulle väcka tankar och frågor i befolkningen om vilken värdegrund man ville ha i stället. Den risken måste internt inom flera riksdagspartier ha bedömts som högst påtaglig. En stor del av den svenska befolkningen tillhörde ju dessutom fortfarande Svenska kyrkan vid relationsändringen. Därför måste alternativet folkomröstning lyftas ur bilden.Men därigenom fick svenska folket inte heller tillfälle att ta ställning till det byte av värdegrund som skulle kunna hävdas skedde år 2000. Det

Men därigenom fick svenska folket inte heller tillfälle att ta ställning till det byte av värdegrund som skulle kunna hävdas skedde år 2000.

42

är dessutom fortfarande (2011) oklart, vilken värdegrund vårt svenska samhälle vilar på idag och varifrån den grunden har kommit.8 Med en positiv syn på utvecklingen av en sekulär – men inte sekularistisk – stat kan jag tänka mig att det finns en ”demokratisk värdegrund”. I den mån detta omfattar en syn på alla människors lika värde och rättigheter liksom tilltro till människors förmåga att ta ansvar, och inte bara en styrel-seform, ser jag goda förutsättningar för att också kristen tro även i fram-tiden kan bidra med värdefulla inslag i ett lands värdegrund. Ett sätt att uttrycka en sådan gemensam värdegrund är att värna respekten för livet.

Trons omvärldsanalysDet är ofta svårt att se och förstå det som sker runtom en i det egna samhäl-let. Man är ju själv en del av det. Jag har för min del funnit, att den kristna tron i sig ger – förutom mycket annat – goda redskap och perspektiv för att bättre förstå vad som verkligen sker runtom oss. Det gäller inte minst för-mågan att uppmärksamma de djupgående förändringarna i samhället. Den vägen till djupare förståelse sammanhänger med att den kristna tron omfat-tar livet i dess helhet och har en helt annan utgångspunkt än sekulär tro. I kristen tro utgör inte den egna individen den centrala utgångspunkten utan förankringen ligger utanför, i något som är annorlunda och oberoende både av mig själv och av de materiella och inomvärldsliga villkoren. Den kristna tron kan därför ge ett annorlunda perspektiv på samhällsförändringarna. Jag rekommenderar en användning av det perspektivet för den som söker förstå vårt samhälle idag och varför det har blivit som det är.

8 Det verkar för närvarande fungera så, att varje departement utformar sin egen formule-ring av Sveriges nya värdegrund i samband med förslag till lagstiftning i någon större fråga (exempelvis skollagen). När sedan riksdagen antagit lagen, verkar man anse att den nya svenska värdegrunden därmed är införd och fastlagd inom departementets ansvarsområde. En sådan process skulle innebära, att när alla departement på så vis fastlagt sin syn på vär-degrunden, så utgör summan av dessa Sveriges nya värdegrund. Är det en rimlig ordning?

Den kristna tron kan därför ge ett annorlunda perspektiv på samhälls-förändringarna.

43

44

Samling eller splittring av gemenskaper

45

Kyrkan, liksom samhällets aktörer i övrigt, kan beskrivas som gemenskaper av skilda slag. På detta område sker stora och snabba förändringar. Den norske professorn Thomas Hylland Eriksen gör 1997 några intressanta reflexioner och preciseringar om den svenska samhällsutvecklingen i en uppsats om massmedierna och den sociala integrationen. Han pekar bl.a. på statens förändrade roll i förhål-lande till medborgarna och dess nära samverkan med massmedia.9

Han karakteriserar först helt kort det tidigare, äldre samhället som ”de lokala gemenskaperna och de löst integrerade dynastiska stater som föregick moderniteten”. De kännetecknades av ”konkreta förpliktelser till konkreta människor”.

Under senare delen av 1800-talet, påpekar Eriksen vidare, kom så det moderna genombrottet på bred front i samhället. Bakom förändringarna låg djupgående förändringar i samhällsstrukturen: snabb industrialisering, ökad folkomflyttning från landsbygd till städer och tätorter, stark utveckling och utbyggnad av kommunika-tionerna, de moderna folkrörelsernas framväxt, och journalistiskt mer avancerade dagstidningar.

Detta medförde också ett genombrott för en ny människosyn och sam-hällssyn, som framför allt baserades på naturvetenskap och positivistisk filosofi och som hade sina rötter inom biologi, fysiologi och medicin.10 Denna syn och utveckling har hos oss varit dominerande sedan dess.

9 Hans inlägg har rubriken ”Skapar global kultur globala människor? Massmedierna och den sociala integrationen” och ingår i antologin ”Medialiseringen av Sverige” med Anders Björnsson och Peter Luthersson som redaktörer. Carlsson förlag 199710 Uttryckssättet är hämtat från NE, artikeln Det moderna genombrottet.

46

Den naturalistiska synen är utan tvivel starkare företrädd nu än någon-sin tidigare i vårt land.

Professor Eriksen konstaterar en del konsekvenser av denna 150-åriga utveckling. ”Under moderniteten har vi alla blivit abstrakta med-borgare i stater och medlemmar av abstrakta, tänkta gemenskaper.” Denna modernitet har dessutom ”en rörelse i riktning mot mer ab-strakta former, vilka i allt större grad är förmedlade och beroende av informationsteknologi”.11

Han pekar således på ett utmärkande drag hos den moderna staten, dess abstrakta karaktär, och ser det samman med dess starka beroende av informationsteknologin och massmedia för sin funktion. Den sidan av saken betonas redan i förordet till antologin, där det framhålls att det politiska beslutsfattandet och mediernas spegling av detta ”tenderar att växa samman. Mediestressen är stor i de ledande skikten. Det gäller att ha rätt strategi.”

Eriksen ser också en omvandling av den nya informationsteknologins roll. Den var till en början integrerande men samtidigt också standardi-serande, vilket gjorde läsarna/lyssnarna/tittarna/medborgarna kulturellt allt mer lika. Men efterhand har massmedias roll, till följd av ökad mångfald, blivit splittrande och fragmenterande. ”År 1995 har vi … passerat en punkt där teknologierna för längesen har börjat verka rakt emot sitt ursprungliga sätt med avseende på kulturell och social integra-

11 Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström ger uttryck för denna insikt mer precist, då han pekar på krav som ofta framförs i den allmänna debatten i olika frågor från statens sida. Han säger om statsmakten: ”att begära att en individ ska offra sig för kollektiva syften, det strider mot ett grundläggande moraliskt imperativ. En stat bör inte använda individer som redskap för Systemet” (DN Kolumn 2010-06-10).

”Under moderniteten har vi alla blivit abstrakta medborgare i stater och medlemmar av abstrakta, tänkta gemenskaper.”

47

tion.” Han beskriver den nya situationen som en fortgående uppdel-ning av befolkningen i stamliknande grupperingar, var och en med sina lojaliteter och favoriter och sin agenda. Det finns således både samlande och splittrande drag i medieutvecklingen. Men han anser sig kunna kon-statera, att ”de centrifugala tendenserna som leder till upplösning och förlust av sammanhang är de mest djupgående”.

Detta var 1995. Sedan dess har Internet, den virtuella världen i övrigt och andra former av kommunikationsteknologin vuxit till och spritt sig ytterligare och blivit än mäktigare makter.

Professor Eriksen, som skriver om global kultur och globala människor, konstaterar avslutningsvis: ”Global systemintegration inträffar när alla människor står i förbindelse med varandra genom nätverk av handel, arbete och kommunikation; social integration inträffar däremot bara när de också erkänner att de tillhör en ömsesidigt, förpliktande gemen-skap … Det första skapar inte det andra.”

Professor Eriksens perspektiv på statens förändrade förhållande till medborgarna och deras gemenskaper – och medias centrala roll i den förändringen – är ett användbart instrument även vid vår kyrkas analys av sin omvärld.

En annan aspekt på detta förhållande, som jag kort berör i avsnittet om den successiva utökningen av den politiska maktens sfär, är insikten om den moderna statens absoluthetsanspråk. Den anser sig uppenbar-ligen ha obegränsad makt till sitt förfogande. Frågan blir därför i varje läge hur mycket av det maktutrymmet som den använder sig av. I det sammanhanget blir det särskilt viktigt med balansen mellan de enskilda

48

medborgarnas egna förhållanden och statsmaktens behov och krav. I den balansakten är de mänskliga fri- och rättigheterna särskilt viktiga.

Därtill kommer ett förhållande som framhållits av flera omvärldsana-lytiker: auktoritetstron, lättheten att acceptera auktoriteten, har varit ett utmärkande drag hos svenskar i gemen. I den svenska kontexten torde denna auktoritetstro vara ett arv från enhetssamhällets gemen-skap. Samtidigt ger aktuella analyser vid handen att det kan finnas en minskad tilltro till auktoriteter och en minskad lojalitet till etablerade institutioner och organisationer bland yngre människor. Individualismen har blivit allt starkare. I boken ”Är svensken människa?”12 ligger fokus på det författarna kallar en svensk teori om kärlek: det är viktigare för en svensk att vara fri och oberoende än att vara underordnad familjen och andra täta gemenskapsformer.

Folkkyrklig gemenskap?Mot den bakgrunden finns det skäl att fundera över vad det innebär att en kristen gemenskap skapas och fördjupas, vilket är ett av syftena med kyrkans verksamhet enligt Svenska kyrkans kyrkoordning. Det är inte alla förunnat att läsa utredningar – vare sig statliga eller kyrkliga. Men där kan det finnas guldkorn för reflektionen. I 2011 års betänkande från den s.k. strukturutredningen kan vi läsa13: ”Ingen kyrka kan verka utan gemenskap. Gemenskap kan aldrig vara ett extra ’plus’ i en församling eller något en församling kan mista och ändå vara en församling, Det går överhuvudtaget inte att förstå begreppet församling utan att tänka i

12 Henrik Berggren och Lars Trägårdh, ”Är svensken människa?”, Norstedts 200613 ”Närhet och samverkan”, Betänkande från den av kyrkostyrelsen tillsatta strukturut-redningen, Svenska kyrkans utredningar 2011:2 sid. 229f.

Det är viktigare för en svensk att vara fri och obe-roende än att vara under-ordnad familjen och andra täta gemenskapsformer.

49

termer av gemenskap. Så har det varit sedan kyrkans äldsta tid och så är det idag. Församlingen består bland annat av människor som aktivt svarat ’ja’ på Guds kallelse. Som firar gudstjänst, tar del av Guds Ord och sakrament. Som ser de andra delarna i församlingen som nödvän-diga, utvecklande och Gudagivna. Som ser sitt beroende till de andra delarna och som bär när andra inte orkar, och blir buren när den egna kraften är för svag. Målet nås sällan eller aldrig – men viljan till en sådan gemenskap är varje församlings grund … Om ingen församling kan klara sig utan gemenskap, är det andra – men lika viktiga – upp-draget det utåtriktade. Risken att sluta sig inom den egna gruppen är alltid stor. Men målet med gemenskapen i Svenska kyrkans försam-lingar är att ge kraft och möjlighet att leva i och med Guds skapelse – inte avskilda från den.”

Även en kyrka som vill vara folkkyrka kan riskera att hamna i en situation med, i sig själv, inkrökta gemenskaper. Det kan också gälla en gudstjänstgemenskap, även om det är många som deltar. Därför behö-ver kyrkans företrädare ständigt påminna sig hur tid och andra resurser används i församlingsarbetet.

Jerker Alsterlund har i en spännande och uppfordrande bok14 lyft fram de risker det finns för en kyrka att lägga de stora resurserna på den lilla ”innegruppen”. Där arbetar han med en ”balansbräda” som en folk-kyrkomodell. Det innebär att också se de många kyrkotillhöriga, för vilka Svenska kyrkan är viktig, men som söker sina sociala gemenskaper i andra sammanhang. Han tar stöd i sociologen Ferdinand Tönnies be-skrivning av olika former av gemenskap: ”Gemeinschaft” och ”Gesell-schaft”. ”Gemeinschaft” är en gemenskap av människor som söker just

14 Jerker Alsterlund, “Svenska kyrkan - en gemenskap för vem då?”, Västerås stift 2011

Målet nås sällan eller aldrig –men viljan till en sådan gemenskap är varje församlings grund.

50

en social sådan. Det kan vara körer, ungdomsgrupper eller syföreningar. ”Gesellschaft” har en annan karaktär. Här handlar det mer om en vär-degemenskap, en samhörighet. På vilket sätt bemöter kyrkans företräda-re dessa olika grupper? Det är en utomordentligt viktig fråga, och Jerker Alsterlunds ”balansbräda” kan med fördel användas i alla församlingar vid reflektion om vad det innebär att vara folkkyrka på just den orten.

Församlingen behöver synliga gemenskaper, där Bibelns berättelser berättas på nytt och på nytt. Det är viktigt för traditionsöverföringen. Det är lika viktigt att dessa gemenskaper är öppna mot människor, sam-hälle och skapelse. Öppenhet tillhör en folkkyrkas egenart. En luthersk kristen kan ingå i en stark gemenskap utan att andra är exkluderade. Till det hör också respekten för och glädjen över alla dem som vid olika skeden i livet – vid dop, konfirmation, vigsel och begravning – knyter sitt liv till kyrkans berättelser. Det är också gemenskap!

En luthersk kristen kan ingå i en stark gemenskap utan att andra är exklu-derade.

51

52

Kyrka och stat

53

1980 gällde fortfarande 1686 års kyrkolag - om än ”i ruiner”, som lagkloka uttryckte det - som en grundförutsättning för relationen mellan staten och Svenska kyrkan. Senare lagstiftning om kyrkliga förhållanden var anpassningar genom århundradena till nya samhällsförhållanden. 1900-talets legala anpassningar återspeglade en efterhand allt mer motsträvig statsmakts växande motvilja mot relationen till kyrkan och njugghet inför hennes behov. 1980 hade det dessutom sedan mer än två decennier pågått ett omfattande utredningsarbete för att skilja kyrka och stat åt. Därtill kom mer än ett århundrade av ständigt ifrågasät-tande av folkkyrkan och statskyrkosystemet från flera politiska krafters och övriga trossamfunds sida.

En av följderna av detta var att Svenska kyrkans organisation och verk-samhetsförutsättningar 1980 fortfarande i många avseenden var gammal-dags, oreformerade och bristfälligt anpassade till de samhällsförhållanden som gällde. Den grad av anpassning av kyrkan som trots detta ändå skett sedan seklets början hade huvudsakligen gjorts inom den frivilliga (icke lagreglerade) sektorn och med frivilligt insamlade medel.

1980 hade emellertid en annan viktig förändring i förhållandet mellan kyrka och stat redan skett. 1974 års regeringsform (RF) ersatte 1809 års re-geringsform. I den nya RF placerades den äldre RF:s bestämmelser om kyr-kan i övergångsbestämmelserna som ett uttryck för statsmaktens intention att sträva efter en större åtskillnad i förhållandet mellan stat och kyrka.

Sedan 1980 har mycket skett på detta område. Nu (2011) är det som då utreddes genomfört och större delen av Svenska kyrkans förhål-landen vilar numera på en annan grund än statlig lag och reglering om kyrkan. Ett viktigt steg i vår kyrkas reformering och anpassning

Svenska kyrkans för-hållanden vilar numera på en annan grund än statlig lag och reglering om kyrkan.

54

till nutiden togs strax efter 1980 i och med 1982 års kyrkomötesre-form och kyrkans vidgade inflytande över sina inomkyrkliga förhål-landen som reformen medförde. Reformen avsåg en reformering av Svenska kyrkan inom ramen för ett bevarat samband mellan kyrka och stat. Den lade grunden för en demokratisk reformering av kyr-komötet, inrättandet av en kyrklig centralstyrelse utsedd av kyrko-mötet, (genom 1988 års riksdagsbeslut) en motsvarande reformering av stiftsstyrelsen samt införande av en stiftsavgift som gav en eko-nomisk stadga åt stiften som inte funnits sedan medeltiden. I denna reformprocess spelade vårt stifts dåvarande biskop, Arne Palmqvist, en mycket viktig roll.

80-talets reformer kom att bestå fram till millennieskiftet. 1995 lade reger-ingen ett - för kyrkan och kyrkomötet kanske något överraskande - förslag till ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Kyrkomötet kunde dock efter långa förhandlingar ge ett positivt svar till regeringen. Här framträdde några viktiga punkter för det fortsatta arbetet; en grund-läggande lagstiftning för Svenska kyrkan, statlig hjälp vid uppbörd av kyrkoavgiften, säkerställande av den kyrkliga egendomen, fortsatt huvud-mannaskap för begravningsverksamheten och statlig kyrkoantikvarisk ersättning till Svenska kyrkan i ansvaret för kyrkoantikvariskt värdefulla byggnader. Efter ett flerårigt gemensamt utredningsarbete ledde detta fram till den stora reform som trädde i funktion år 2000.

Det enhetliga samhället och kyrkanSom ett andra steg i denna bakgrundsbeskrivning vill jag peka på några viktiga förändringar av det svenska samhället som uppenbarligen haft stor betydelse för vår kyrka och hennes verksamhet under tiden från 1980 fram till idag.

55

Ett utmärkande och välkänt drag hos nutidens svenskar som en folkge-menskap är att vi har varit enhetligt präglade genom en lång historia, de senaste 200 åren i fred och efter hand med ökande välstånd. Enhet-lighetens villkor och prägling har därför i betydande grad varit bestäm-mande även för vår kyrkas villkor och förutsättningar. Jag vill påminna om några konsekvenser av detta.

Ett förhållande som i mycket hög grad återspeglat vårt samhälles enhetlighet är, givetvis, själva relationen mellan staten och Svenska kyrkan. Även om den relationen ifrågasatts sedan mitten av 1800-talet och förutsättningarna i betydande grad förändrats genom den om-fattande invandringen de senaste decennierna, bär den stora stat-kyrkareformen vid millennieskiftet åtskilliga drag av denna enhet och enhetlighet. Det kanske tydligaste uttrycket för detta är att reformen förbereddes och utformades i nära samförstånd mellan Svenska kyr-kan och statsmakten.

Till det vill jag anknyta några ord om stat-kyrkafrågan idag och i fort-sättningen. I den allmänna debatten i frågor som direkt rör Svenska kyrkan förekommer det numera ofta att man, uttryckt eller underför-stått, betraktar stat-kyrkafrågan som en historisk fråga, avgjord och avslutad genom statsmaktens beslut åren 1997-99 med ikraftträdande år 2000. Det ger mig anledning att påminna om att stat-kyrkafrågan fortfarande kvarstår som en viktig fråga för vår kyrka. Vi bör också ha i åtanke, att den stora stat-kyrkareformen avsåg att vara en för lång tid framåt gällande reglering av förhållandet mellan Svenska kyrkan och staten, inte minst med hänsyn till statens intressen inom det kyrkliga området. Den avsikten är klart uttalad i förarbetena, i regleringen och i samband med genomförandet.

Det ger mig anledning att påminna om att stat-kyrkafrågan fortfarande kvarstår som en viktig fråga för vår kyrka.

56

Relationen mellan staten och Svenska kyrkan har varit och är givetvis en av grundfrågorna för kyrkan och dess verksamhet. Relationen mellan sta-ten och religionerna är emellertid viktig också för statsmakten, inte minst att döma av dagens svenska samhällssituation och debatt. Den svenska staten förefaller dock vara tämligen vilsen, när det gäller dess relation till de i vårt land företrädda religionerna. Tanken hos starka krafter på statlig sida med utredningen om en skilsmässa mellan kyrka och stat var ju, att när den väl var genomförd skulle den relationen vara färdig och klar och kunna läggas till de historiska handlingarna. Men det blev nog inte så. Visserligen blev relationen till Svenska kyrkan ordnad på ett genomtänkt och varaktigt sätt. Men nya frågor har nu uppstått i förhållande till stora grupper med annan religion, och den svenska statsmakten har visat sig ha svårt att tänka sig ge dem full religionsfrihet. En bakgrund till detta kan vara statsmaktens vaktslående om samhällets enhetlighet under politi-kens ledning. Vi får se hur det går framöver i den frågan. Jag återkommer senare nedan till religionsfrihetsfrågan.

Ett annat viktigt och utmärkande drag för de senaste decenniernas sam-hällsutveckling – som också har som förutsättning det enhetliga samhäl-let – är den fortgående utökningen av den politiska maktens sfär. Allt fler områden av medborgarnas liv har blivit beroende av politiska beslut. Ut-vidgningen av det offentligrättsliga området av samhället har pågått länge och kan beskrivas på flera olika sätt. En beskrivning av detta som på sitt sätt talar för sig själv är en redovisning av skatternas utveckling under de senaste hundra åren. (Den offentliga sektorn drivs ju till helt övervägande del med skatterna.) Den följande sammanställningen anger de samlade skatternas andel av bruttonationalprodukten (BNP).15

15 Uppgifterna är hämtade från webbsidan ekonomifakta.se. ”Skattetryck är det samlade skatteuttagets andel av ett lands årliga produktion (BNP). Ett skatteuttag på 400 miljarder och en BNP på 1000 miljarder ger till exempel ett skattetryck på 40 procent.”

Allt fler områden av med-borgarnas liv har blivit beroende av politiska beslut.

57

Den andelen var: 1900 7,7 % 1920 9,8 1930 10,1 1950 21,0 1960 28,3 1970 40,2 1980 50,0 1990 55,7 2000 51,8 2005 49,5 2008 47,2

En så stor andel av vår gemensamma bruttonationalprodukt är det alltså som är föremål för politiska beslut och styrning av statsmakten på olika nivåer för ändamål inom den offentliga sektorn. Det innebär samtidigt att övriga icke-statliga ändamål och behov i samhället får samsas om resten.

Den i stort sett enda gemensamt organiserade samhällssfär som under det senaste århundradet har behållit sin relativa frihet är det ideella föreningsområdet. Det är fortfarande, efter mer än ett sekel, en fredad zon som är relativt fri från politiska ingripanden genom lagstiftning. Samtidigt är det, motsägelsefullt nog, just inom denna samhällssektor som det som kallas politisk makt verkligen finns, utformas och beslu-tas. De politiska partierna är samtliga ideella föreningar. Så är också fackföreningarna. De andra stora, landsomfattande intresseorganisa-tionerna inom olika samhällsområden är likaså i de flesta fall ideella föreningar. Det har självfallet varit ett gemensamt intresse för alla dessa

58

att samverka till och stödja upprätthållandet av den ideella sektorn som ett från statlig inblandning och reglering relativt fredat område. De har också haft makten att driva igenom den linjen, eftersom de själva utgjort den politiska maktens centrum och motor. Så är det fortfarande idag, hundra år senare.16

Det behöver påpekas i sammanhanget, att Svenska kyrkan inte har varit någon del av denna fredade sektor utan tvärtom varit mer reglerad än någon annan motsvarande verksamhet. Numera, sedan år 2000, räknar uppenbarligen staten in även Svenska kyrkan bland de ideella förening-arna. Även om vår kyrka själv inte betraktar sig som en ideell förening, kan vi ändå konstatera att vi inom Svenska kyrkan ännu inte tagit till oss statens nuvarande syn på kyrkan och därför inte heller i nämnvärd grad sökt göra bruk av den. På många sätt präglas tyvärr Svenska kyr-kans beslutsorganisation, enligt min mening, fortfarande av ett stats-kommunalt tänkande.

Massmedias viktiga roll i enhetssamhälletEn av de viktigaste samhällsförändringarna under de senaste trettio åren har utan tvekan varit den kraftiga tillväxten av massmedias inflytande över folkopinion och samhällsfrågor. Den utvecklingen har den folkliga enhetligheten som en av sina förutsättningar och det svenska språket som sitt medium och sin gränssättare. Svenska medier når ut så långt som vårt språk talas, men svenskan sätter därigenom också en faktisk opinionsgräns. Dessa förhållanden sammantagna innebär samtidigt att det blivit möjligt att i betydande grad styra folkets åsikter och avgränsa opinionens innehåll. Resultatet av den processen brukar numera kall-

16 Den politiska striden om statlig reglering av den ideella föreningssektorn påbörjades under 1900-talets första decennium och pågår fortfarande. Den blossar upp på förekom-men anledning då och då, men alltmer sällan.

På många sätt präglas tyvärr Svenska kyrkans beslutsorganisation, enligt min mening, fortfarande av ett statskommunalt tänkande.

59

las ”det politiskt korrekta”, vilket dock inte är ett helt adekvat uttryck när det gäller opinionsbildningen. Politiken styr visserligen genom sina beslut, men det som dagligen når de enskilda i gemen är medias tolk-ningar och åsikter - även när det gäller politikens arbete, förslag och beslut. Det är inte orimligt att anse att media därför numera kan anses viktigare än den organiserade politiken, när det gäller det reella inflytan-det över folk och opinion. Så var det knappast för femtio år sedan men är nu uppenbarligen ett faktum. En av de sakkunniga på området har beskrivit processen som en medialisering av medvetandet och menar då, ”att vår samhällsuppfattning, vår verklighetsuppfattning och därmed säkert också i allt högre grad vår självförståelse påverkas och skapas av medierna” och att ”det är först nu/1997/ som den utvecklingen har nått spektakulära dimensioner”.17

Vi kan i förbigående konstatera att på detta svenska politiska och mediala innanhav är Svenska kyrkan som en kork på vattnet, utsatt för alla vindar och vågor men själv utan nämnvärt inflytande på dessa det postmoderna samhällets naturkrafter. En del har visserligen gjorts de senaste decennierna för att förbättra kyrkans politiska och mediala förmåga. Men här återstår mycket att göra inom vår kyrka för att hon och hennes tillhöriga skall få en plats, en röst och en roll i samhällspro-cesserna som något så när svarar mot hennes omfattning.

Jag har redan framhållit, att kyrka-statfrågan kvarstår som en av huvudfrågorna för kyrkan. Den har inte försvunnit. Men den kan inte längre behandlas av vår kyrka som ett avgränsat maktförhållande. Den måste nu och i fortsättningen ses samman med en annan maktfråga av samma dignitet, nämligen frågan om Svenska kyrkan och hennes

17 Göran Sommardal i boken ”Medialiseringen av Sverige” s. 77f. Carlsson förlag 1997

Det är inte orimligt att anse att media därför numera kan anses vikti-gare än den organiserade politiken, när det gäller det reella inflytandet över folk och opinion.

60

förhållande till den massmediala makten, eftersom medierna de senaste decennierna utvecklats till en dominerande, månghövdad samhällskraft av första ordningen. Kyrka-statfrågan och kyrka-mediefrågan behöver således från kyrkans sida i fortsättningen behandlas samtidigt för att Svenska kyrkan skall kunna se och begrunda den egentliga maktverklig-heten i sin omvärld.

61

62

Samhälle i förändring

63

Övergången från lokalsamhälle till nationellt och internationellt/glo-balt samhälle utgör en annan sida av den egentliga maktverklighetens utveckling. Det är en process som pågått i århundraden.

1900-talet innebar att den nationella nivån i samhället i ökande grad växte till. Allt mer makt fördes över, direkt och indirekt och i ökande grad, från framför allt det lokala samhället till det centrala och övergri-pande. Det gällde inte bara det politiska området utan även andra sam-hällsområden; näringslivet, arbetslivet och media är exempel på detta. Utvecklingen sammanhängde bl.a. med den tekniska utvecklingen som ersatte manuellt arbete med maskiner och informationssystem. Denna förändring medförde krav på ökade centrala resurser på nationell nivå. Utvecklingen tog ny fart efter Andra världskrigets slut och kom sedan att sätta sin prägel seklet ut.

Denna utveckling berörde också Svenska kyrkan djupt. Hon levde i samma samhälle. Men förändringen från lokalt till nationellt och de nya krav som den ställde gick kyrkan förbi utan att sätta några nämn-värda spår i fråga om ökade resurser på stiftsnivå och rikskyrklig nivå. Resursmässigt och organisatoriskt förblev vår kyrka lokal ända fram till 1980-talets organisatoriska reformer som innebar en kraftig utveckling av stiftsplanet, en samordnad kyrka på nationell nivå med ett nydanat kyrkomöte med inomkyrkliga befogenheter, en kyrklig styrelse på natio-nell nivå och en egen kyrkofondsstyrelse.

Problemet var att det mått av inre frihet och självstyre i egna angelä-genheter som Svenska kyrkan fick på 1980-talet hade hon behövt 60-70 år tidigare för att ha resurser att möta det moderna samhällets nya förhållanden och behov, vilka genomgående präglades av koncentra-

”det mått av inre frihet och självstyre i egna an-gelägenheter som Svenska kyrkan fick på 1980-talet hade hon behövt 60-70 år tidigare”

64

tion, centralisering och medialisering. Grundorsaken till förseningen var, att fram till 1983 var kyrkans stifts- och riksplan för sina resurser helt beroende av regeringens och riksdagens beslut och där fanns det inte någon majoritet för förståelse av Svenska kyrkan och hennes behov. De resurser som kyrkan då faktiskt hade fanns därför, liksom tidigare, huvudsakligen på lokal nivå. Nu tycks situationen vara omvänd: medan resurser tillförts de centrala nivåerna har de ekonomiska förutsättning-arna minskat för många lokala enheter.

Familjen och förskolebarnenEn annan stor förändring sedan 1980, av stor betydelse för kyrkan och dess verksamhet, gäller förskolebarnen och därmed också familjen. Detta hängde nära samman med de samhällsförändringar som skett ett decen-nium tidigare. Jag hänvisar till min företrädare, Claes-Bertil Ytterbergs sammanfattning av en sida av dessa förändringar som fick stor betydelse för familjernas liv och vår kyrkas verksamhet. I ett föredrag våren 200818 påpekade han att det omkring 1970 var flera olika krafter och förhållan-den som samverkade och drog åt samma håll. Han pekade främst på fyra samverkande krafter som, ur vårt perspektiv, viktigast.

Den första kraften var det svenska näringslivets och framför allt de stora industriföretagens skriande behov av arbetskraft. En del av dessa företag hade sedan 50-talet aktivt rekryterat invandrare från Italien och andra sydeuropeiska länder. Men det räckte inte i den starka utveck-ling som det svenska näringslivet haft efter andra världskrigets slut och fortfarande upplevde 25 år senare. Uppenbarligen måste därför ny

18 Föredraget hölls den 1 april 2008 vid en stiftshistorisk dag i Västerås. Han talade över ämnet ”Förändringens vindar. Västerås stift 1958-2008”. Föredraget trycktes hösten 2009 och ingår som nummer 1 i den av Stiftshistoriska sällskapet i Västerås stift utgivna skrift-serien. (Häftet kan erhållas från Stiftskansliet i Västerås.)

65

arbetskraft hämtas inom landet. I samverkan mellan det politiska syste-met och näringslivet löstes detta problem genom att i ökad grad bereda kvinnorna möjlighet att ta arbete utanför hemmet.

Den andra kraften var till stor del en konsekvens av och en lösning på det första problemet, nämligen den kraftiga utbyggnaden av den kol-lektiva barnomsorgen. När kvinnorna lämnade hemarbetet och ställde sig till förfogande på den allmänna arbetsmarknaden, behövde barnen tas om hand av andra under arbetstiden. Det blev i Sverige det allmänna (stat och kommun) som gjorde detta, vilket stämde väl överens med de starkaste politiska krafternas strävan och målsättning. 1968 tillsat-tes den statliga barnstugeutredningen (med slutbetänkande 1975), som bl.a. utarbetade förslag till en förskolelag. Den kommunala förskolan byggdes sedan ut efter hand. 1985 fastställde riksdagen rätt för alla barn att från 1½ års ålder delta i förskoleverksamhet. För verksamheten fastställde riksdagen vissa grundläggande principer.

En tredje kraft utgjorde frågan om jämställdhet som under tidigt 70-tal tog ny och stark fart och samtidigt begränsades till att avse relationen mellan könen. Jämställdhet blev ett politiskt mål i sig. Min personliga reflektion i detta sammanhang är att detta mål också innebär strävan efter ett bättre samhälle. Lika möjligheter för kvinnor och män när det gäller utbildning, arbete, lön och ledarskap är förutsättningar för detta.

Den fjärde kraften utgjorde en integrerad del av de två första. Famil-jebeskattningen förändrades från och med 1972. Den tidigare sambe-skattningen hade tagit hänsyn till familjeförhållandena, främst barnen. Äkta makar som levde tillsammans behandlades som en inkomsttagare. Denna sambeskattning togs nu bort. Den nya särbeskattningen blev

När kvinnorna lämnade hemarbetet och ställde sig till förfogande på den allmänna arbetsmarkna-den, behövde barnen tas om hand av andra under arbetstiden.

66

individuell, inte hushållsbunden, vilket gynnade hushåll där alla vuxna hade anställning utanför hemmet.

Biskop Claes-Bertil konstaterar att dessa stora samhällsförändringar, var och en för sig, och som en samlad kraft, ställde kyrkan inför helt nya förutsättningar för sin verksamhet. Det visade sig då, att Svenska kyr-kan var dåligt rustad även för detta. Kyrkan har genom hela sin historia arbetat med familjen – i dess olika historiska former – som grunden för mänsklig gemenskap. När denna samhälleliga grundordning under 1900-talets gång och särskilt genom den oerhört snabba förändringen under 70-talet genomgripande rubbades och halvvägs upplöstes till följd av ekonomiska, politiska och mediala opinioners tryck och efter hand ersattes av nyskapade samlevnadsformer, så rubbades samtidigt en av grundvalarna för församlingarnas och kyrkans funktion.

Jag tror att detta är viktiga insikter i en omvärldsanalys. De nya för-utsättningar som gavs genom utvecklingen på 70-talet gav också ny energi till framväxten av och uppsvinget för samboförhållandet som ny samlevnadsform. Den ökade rörligheten socialt och på arbets-marknaden, den höjda allmänna utbildningsnivån, karriäryrkenas och de politiska engagemangens utveckling samt internationalise-ringen visade sig för allt fler inte längre gå att förena med äktenskap, familj och barn. Det blev för många svårt att för längre tid göra sig helt beroende av en annan människa, lova trofasthet och binda sig känslomässigt och juridiskt för ett liv tillsammans, ta ansvar för barn och dela den dagliga vården om barn och familj. Omkring 1970 när de gamla, traditionella värdena och samlevnadsformerna alltmer sattes ifråga och kritiserades, vidgades möjligheterna till nya sociala experiment. Ett av de viktigaste och bestående av dessa visade sig

Det visade sig då, att Svenska kyrkan var dåligt rustad även för detta.

67

vara samboförhållandet. Min erfarenhet är dock att detta av många upplevs lika seriöst som att leva i äktenskap.

Obundenheten, i meningen att inte vara beroende av långvarigt bindan-de löften till närstående vare sig i äktenskap (med många skilsmässor som resultat) eller i samboskap (där det inte finns någon skilsmässosta-tistik) tycks ändå höra samman med det postmoderna livet. Ett allvar-ligare drag av detta är att konsumism (att allt är utbytbart) tycks ha kommit att också gälla människor i detta postmoderna liv.

Utvecklingen på 1980-talet förstärkte de krafter och följde de utveck-lingslinjer som fastlagts under decenniet innan. Medvetenheten om detta är en utmaning för en folkkyrka, där samhällets förändring ställer för-väntningar på kyrkans föränderlighet. Hur ska folkkyrkan finnas med i ett allt rörligare samhälle? En grund för kyrkan måste vara att stå emot de krafter som vill förytliga tro och förtingliga människor.

68

Skolan

69

När det gäller den svenska skolan är det fråga om ett långvarigt förhål-lande och ett omfattande område att beröra. Här kan endast några få viktiga drag av detta skeende beröras. Av historiska skäl behöver först något sägas om kyrkans roll i sammanhanget.

Barnens fostran och utveckling är av grundläggande betydelse för varje familj, samhälle och folk. Barnen är framtiden. Därför är skolans karak-tär, kvalitet och utformning av största betydelse för familj, kyrka och stat. Allt sedan Jesu tid och apostlarnas dagar har undervisning varit en viktig del av kyrkans verksamhet. Kristen undervisning röjde väg för evangeliet. Där kristendomen fattade fäste i ett samhälle och ett folks liv, kom den kristna undervisningen att få som följd folkundervisning och folkuppfostran. Det hade sitt ursprung i kallelsen, tjänsten åt nästan och synen på människovärdet. I den medeltida kyrkan utvecklades bl.a. lär-domsskolan. Reformationen på 1500-talet utgjorde på flera vägar en väl-dig insats för folkundervisningen. Motivet låg inneslutet i reformationens religiösa budskap. I 1686 års kyrkolag angavs att församlingsprästen skulle svara för katekesundervisningen och klockaren för läsundervis-ningen. Lärdomsskolan byggdes ut och reglerades genom skolordningar, den första som en del av Laurentius Petris kyrkoordning 1571.

Den svenska skolan var ursprungligen kyrkans skola. De kyrkliga församlingarna utgjorde samhällets lokala organisation (socknarna) på landet, i städerna i delat ansvar med stadsstyrelsen. Folkundervisningen utgjorde en del av församlingens verksamhet och utfördes genom präs-ternas undervisning i samband med dopet, undervisningen av de unga i den kristna tron, förkunnelsen vid gudstjänsterna och husförhören samt genom klockarnas undervisning av barnen.

Reformationen på 1500-talet utgjorde på flera vägar en väldig insats för folkundervisningen.

70

En av skolans grundläggande uppgifter är att till nya generationer överföra kulturarvet, dvs. traditioner och värderingar som anses vara värdefulla för samhället. Samtidigt har skolans mål hela tiden varit och är en klart politisk fråga, där sociala, ekonomiska och kulturella frågor är starkt sammanvävda med pedagogiska och organisatoriska.19 Därtill kommer den komplicerade religionsfrihetsfrågan och de politiska orga-nens uppfattning om denna mänskliga frihets och rättighets innebörd och omfattning och statsorganens beredskap att upprätthålla den.

En betydelsefull del av vårt kulturarv utgörs utan tvivel av det andliga arv som Svenska kyrkan burit med sig genom det senaste millenniets svenska historia. Vi kan samtidigt konstatera, att vidareförandet inom skolan av detta arv har varit politiskt omstritt alltsedan 1800-talets första hälft, och detta i växande grad. Svenska kyrkan hade långt in i vår egen tid ett delansvar för den svens-ka skolan och en nära kontakt med skolan. Om utvecklingen av förhål-landet kyrka-skola fram till år 1986 ges en god översiktlig redovisning i en avhandling till prästmötet i Västerås stift det året. Jag ber att få hänvisa till den framställningen.20

1986 års perspektiv på kyrka-skolaFör att något belysa vad som skett på skolans område från 1980-talet fram till nu kan vi jämföra bedömningar av några välinformerade före-trädare för vår kyrka då och nu. Först återges en kort karakterisering av det gångna seklets relation mellan kyrka och skola av en dåvarande kyrkohistoriker. Sedan kommer några sammanfattande ord om situatio-

19 Se Sixten Marklunds ”Vår skola & historik, reformverksamhet, dagens utbildningssys-tem, utvecklingstendenser”. Bonniers 1974, s 1220 ”Kyrkan och skolan” av Arne Palmqvist och Rolf Larsson (1986). Se särskilt sid. 11-33.

En betydelsefull del av vårt kulturarv utgörs utan tvivel av det andliga arv som Svenska kyrkan burit med sig genom det se-naste millenniets svenska historia. Vi kan samtidigt konstatera, att vidare-förandet inom skolan av detta arv har varit poli-tiskt omstritt alltsedan 1800-talets första hälft, och detta i växande grad.

71

nen kyrka-skola 1986 av stiftets dåvarande biskop. Detta jämförs med en belysande och träffsäker tolkning av den nutida relationen, hämtad ur en motion till 2009 års kyrkomöte. Därefter dras några slutsatser om konsekvenserna av utvecklingen för förskolebarnen och deras familjer.

Professorn i kyrkohistoria Sven Göransson framhöll om ”de senaste hundra årens” (ca 1880-1980) utveckling av förhållandet mellan kyrkan och skolan, att seklet präglats av ”en medveten sekulariseringspolitik på undervisningens område” och att detta haft följder för kyrkans arbete.

Särskilt från och med 1960-talets skolreformer hade en radikal sekula-risering av skolan kunnat genomföras. Han påpekade också, att denna utveckling i mångt och mycket hade ägt rum i tysthet. Flertalet männis-kor i landet var omedvetna om vad som faktiskt skedde.21

Samtidigt som biskop Palmqvist i sin bedömning vid prästmötet i Väs-terås 1986 i mycket kunde instämma i professor Göranssons teckning av det dåtida läget, var stiftets satsning på kyrka-skolaområdet inriktad mot ett nära och förstärkt samarbete. En grundläggande motivering till detta gavs utifrån kyrkans uppdrag:

”Evangelisation betyder att aktualisera och påminna om Kristus- och kyrkotillhörigheten bland dem som hör till kyrkan och lever i ett land, där kristna värderingar finns och ’där det är nära till kyrkan’. I de en-skildas och familjernas tillhörighet till Svenska kyrkan ligger vidare ett krav och ansvar på kyrkan att bistå dem med hjälp till kristen fostran och undervisning i kyrkans tro – på samma sätt som medlemmar i an-dra trossamfund har berättigade anspråk på stöd och hjälp i dessa

21 Återges efter beskrivningen i skriften “Kyrkan och skolan” s. 19f

72

avseenden från sina respektive kyrkor. Detta är också den primära anledningen till att Svenska kyrkan måste sträva efter en fungerande relation till skolan och dess elever och personal: att det i skolan finns människor som tillhör henne och att kyrkan har ett andligt ansvar för dessa.” Han påpekade vidare: ”Bland alla dem som arbetar på en skola tillhör merparten Svenska kyrkan. Skolan är också en av de största arbetsplatserna i församlingen. Det finns starka skäl för kyrkan att söka kontakt med skolan och söka vägar till ett förtroendefullt samarbete.”

Kyrka-skola idagBedömningen av kyrka-skolaförhållandet 2009 hämtas från den välformu-lerade kyrkomötesmotionen 2009:86 av ledamoten Britt-Louise Agrell som har rubriken ”Undervisning i kristen tro för barn upp till tolv år”. Motionä-ren ger följande bild av tillståndet och pekar också avslutningsvis i sin moti-vering på konsekvenserna av detta för vår kyrka och hennes verksamhet.

”Svenska kyrkans möjligheter att möta barn och ungdomar har de senaste åren begränsats framför allt på grund av att så gott som alla barn vistas i förskola från tidig ålder och inte har möjlighet att delta i grupper som tidigare kyrkans barntimmar. Denna verksamhet har minskat och den viktigaste mötesplatsen idag är den öppna förskolan dit föräldrar kommer med sina barn när de är föräldra lediga.

Samtidigt har undervisningen om kristen tro minimerats för att inte säga borttagits från den svenska skolan.

Detta innebär att många barn och ungdomar helt saknar kunskap om kristen tro och Bibelns budskap. Det medför i första hand att de inte har någon möjlighet att ta ställning vare sig för eller emot, eftersom de inte

Samtidigt har undervis-ningen om kristen tro minimerats för att inte säga borttagits från den svenska skolan.

73

vet vad de kan ta ställning till. Dessutom blir de handikappade i förhål-lande till sina muslimska kamrater som inte förstår att svenska ungdomar inte känner till någonting om den religion som i ett drygt årtusende varit den största i landet. Ytterligare en effekt är, att de inte kan anknyta till och förstå den svenska kulturen som både i litteratur, konst och musik i stor utsträckning anspelar på bibliska berättelser och uttryck.

Det är kyrkans ansvar att ge barn och ungdomar denna kunskap. Detta ansvar har inte Svenska kyrkan kunnat ta i tillräcklig omfattning trots alla försök att närma sig skolans värld. Dessa insatser måste komplet-teras med en regelrätt undervisning i kyrkans egen regi. För att detta ska vara möjligt krävs en satsning på motsvarande sätt som riktlinjer för konfirmandarbetet.”

Konsekvenserna av denna utveckling för kyrkans del överensstämmer nära med professor Göranssons tolkning av förhållandet kyrka-skola från 1980-talet. Den bild som tecknas i motionen av utvecklingen på förskolans och skolans område stämmer också ganska väl med den tidigare beskrivningen av förändringen i den statligt styrda offentliga verksamhetens omfattning. På 1960-talet fanns fortfarande ett utrymme för, exempelvis, kyrklig verksamhet i form av kyrkans barntimmar. Detta mötte också ett faktiskt behov. När sedan den statligt styrda verk-samheten vuxit ut, exempelvis genom införandet av för kommunerna obligatorisk förskola, har utrymmet för bl.a. kyrkans barntimmar vid sidan om denna minskat.

Det är också viktigt för vår kyrka att notera att den nya skollagen har valfrihet som ett av sina grundmotiv och att de fristående skolorna och förskolorna tydligare än tidigare blir en etablerad och naturlig del av

Dessutom blir de handi-kappade i förhållande till sina muslimska kamra-ter som inte förstår att svenska ungdomar inte känner till någonting om den religion som i ett drygt årtusende varit den största i landet.

74

skolväsendet. Därmed ställs starkare än tidigare frågan även till vår kyrkas föräldrar och församlingar om viljan att ansöka om rätten att bli huvudmän för både förskolor och grundskolor. Jag menar att en sådan utveckling delvis svarar mot den problembild som framställs i den nyss nämnda kyrkomötesmotionen 2009:86. Enligt min mening bör därför frågan aktualiseras runt om i församlingarna och då naturligtvis i nära gemenskap med förskoleföräldrar och skolföräldrar (såväl kyrkotillhö-riga som andra intresserade). Allra helst skulle jag dock se att alla sko-lor erbjuder en öppenhet gentemot kyrkor och samfund (oavsett religiös bakgrund) för att bidra till en kunskap om och förståelse av vad trons liv kan innebära. Det ger också en god grund för att förhindra religiösa motsättningar i ett alltmer mångreligiöst samhälle.

Till detta vill jag också lägga en reflektion om en ständigt återkom-mande fråga: Kan man ha skolavslutningar och liknande samlingar i en kyrka? Kyrkobyggnaderna har i all tid varit öppna för lokala samlingar, så länge de inte strider mot kyrkorummets karaktär av ”heligt rum”. De är också i många fall bärare av en lokal historia. Detta borde vara skäl nog för att kunna förlägga skolsamlingar i en kyrka även i ett sekulärt och mångkulturellt samhälle. Hur sådana samlingar ska genomföras bör vara föremål för samtal mellan ansvariga för skola respektive försam-ling. Jag har själv varit med vid många skolavslutningar och samlingar i anslutning till kyrkliga helger. Det har kunnat ge tillfälle till att berätta om livet som människa, om ett kulturarv som kyrkan förvaltar och samtidigt med stor respekt för den som inte delar kristen tro undvika rent konfessionella inslag, som t.ex. bön. Detta bör även i framtiden kunna ses som en självklar möjlighet. I det kraftiga ifrågasättandet av detta kan jag ana en utveckling i sekularistisk riktning – en utveckling som tidigare setts i ideologiskt sekularistiska stater. Det bygger på en

Det ger också en god grund för att förhindra religiösa motsättningar i ett alltmer mångreligiöst samhälle

75

politisk åskådning, som önskar minska religionens betydelse över huvud taget, att göra religionen till en rent privat angelägenhet – om den ens ska få finnas. Det är till sist ett samhälle med en religionsfientlig håll-ning, som i dessa stater inneburit att alla religiösa uttryck förbjudits i det offentliga rummet. Var kommer då gränserna att dras? Vid utövan-det av riter? Ska religiösa människor över huvud taget få vara synliga som just religiösa i det offentliga rummet? Förnekas möjligheten att delta i samhällsdebatten? Det finns många frågor till ett sekularistiskt samhälle. Min farhåga är att ett samhälle kan riskera att hamna i den positionen med de små stegens utveckling – utan att det skett någon egentlig reflektion över vad det kan komma att innebära.

Statsvetaren Marie Demker tar upp frågan i en artikel i Dagens Nyhe-ter den 14 juni 2011 ”Därför blir 2000-talet religionens århundrade” där hon bl.a. konstaterar att ”Religion kan fungera som inspiration, förståelse och norm för medborgarna i varje demokratiskt samhälle. Det är formerna för samverkan mellan religion och politik som bör vara föremål för debatt och diskussion i en gemensam offentlig diskussion, inte förekomsten av religion i ett samhälle. Idén att det finns ett sekulärt samhälle kan bara uppkomma hos personer som antingen inte förstår religionens politiska betydelse globalt eller som förespråkar en repres-sion av en typ som vi knappt hittills sett i något land.”

Några slutsatser om familjen och förskolebarnenJag berörde tidigare några drag i den utveckling under 1970-talet som ledde fram till förändrade förhållanden för familjer och barn. Det kunde konstateras, att de krafterna stärktes och utvecklingslinjerna följdes under det följande decenniet.När det gäller de mindre barnen var 1980 förskolan ännu inte helt

Ska religiösa människor över huvud taget få vara synliga som just religiösa i det offentliga rummet?

76

reglerad. Sedan dess har utvecklingen gått vidare i den riktningen, så att de flesta förskolebarn numera från och med tidig ålder tillbringar en betydande del av sin dagtid under veckan i en förskola och med en läroplan som utformats av riksdag, regering och statliga myndigheter. Familjernas inflytande över sina förhållanden har därigenom minskat ytterligare. Detta innebär onekligen en grundläggande förändring av det svenska samhället i fråga om både föräldraskapet och barnens fostran.

Den förändringen blir än starkare nu när den nya skollagen införts och förskolan blir en egen skolform inom det offentliga skolväsendet. Förskola ska erbjudas barn från och med ett års ålder i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller om barnet har ett eget behov på grund av familjens situation i övrigt. Statens skolinspektion handlägger ärenden om godkännande av enskild som huvudman för förskoleklass.22

Denna politiskt styrda förändring av barns fostran och undervisning från ett års ålder fram till skolåldern, som Barnstugeutredningen lade grunden till i början av 1970-talet, har således lett till att nu även förskolebarnen helt inordnas i skolsystemet. Med en så omfattande, lagreglerad och skattefinansierad förskolesektor som den nya skollagen innebär blir det mindre utrymme för fristående och genom frivilliga medel finansierad verksamhet bland förskolebarn. Denna fria sektor skall ju dessutom delas av många fristående organisationers verksamhet.

22 Om begreppet ”enskild” anges i författningskommentaren till skollagen: ”Aktiebolag och handelsbolag, ekonomiska och ideella föreningar samt stiftelser och registrerade tros-samfund, dvs. juridiska personer, definieras som enskilda i lagens mening. Även enskilda individer, dvs. fysiska personer, omfattas av begreppet enskild.” (Prop. 2009/10:165 s. 631)

77

Slutsatsen av den här utvecklingen blir således, att även den kyrkliga verksamheten bland barn, för att fungera, till stor del behöver inordnas i den offentligt reglerade och skattefinansierade sektorn. Men därmed blir den också beroende av det utrymme för sådan verksamhet som den po-litiska regleringen tillåter. När det gäller kyrklig verksamhet bland barn, blir det viktigt vad den nya skollagen faktiskt medger om sådan verksam-hets målsättning och karaktär, dvs. främst lagens inledande bestämmelser om syfte med och utformning av den offentliga förskoleverksamheten.

Med andra ord förefaller – åtminstone på det här området – ett ökat kyr-ka-statberoende ha återuppstått, men under nya och mer statliga förut-sättningar. Nu är detta statsmaktens beslut och vår kyrka har att anpassa sin verksamhet till de förändrade ordningarna och förutsättningarna.Det är samtidigt nyttigt att notera i detta sammanhang, att just reli-giös (konfessionell) verksamhet i skollagen har belagts med särskilda restriktioner, något som inte har någon direkt motsvarighet inom skolan på andra ideologiskt bestämda områden. Här finns det inkonsekven-ser i det politiska tänkandet och lagarnas utformning. Den här frågan, liksom en del andra, behöver belysas närmare ur ett religionsfrihetsper-spektiv. Några sidor av den saken tas upp i ett kommande avsnitt.

Med andra ord förefaller ett ökat kyrka-statbero-ende ha återuppstått, men under nya och mer statliga förutsättningar.

78

Kyrkotillhörigheten

79

Frågan om tillhörigheten till Svenska kyrkan har en statlig sida som behöver beröras. Ordningen för tillhörigheten till Svenska kyrkan var reglerad i statlig lag ända till utgången av statskyrkoförhål-landet, alltså till och med den 31 december 1999. Därefter ersat-tes denna ordning av en inomkyrklig reglering, tillkommen genom beslut av kyrkomötet och med giltighet från och med den 1 januari 2000. Även den nya ordningen är emellertid, liksom den tidigare, starkt beroende av den tolkning av religionsfriheten för trossamfund som den svenska staten gjort.

Förändringen genomfördes stegvis. Inom ramen för den tidigare gäl-lande statskyrkliga ordningen blev det, efter kyrklig utredning och riksdagsbeslut, nya tillhörighetsbestämmelser för Svenska kyrkan med giltighet från och med den 1 januari 1996. De infördes som en tredje avdelning i 1992 års kyrkolag och ersatte därmed föreskrif-terna om medlemskap i Svenska kyrkan i 1951 års religionsfrihets-lag. Inför den stora kyrka-statreformen beslutade sedan riksdagen att upphäva kyrkolagen – och därmed också de gällande bestäm-melserna om kyrkotillhörighet – med giltighet från och med millen-nieskiftet. Samtidigt trädde motsvarande bestämmelser i kraft genom kyrkomötets beslut och inom den reformerade ordningens ram. De togs in som en del av den nya kyrkoordningen för Svenska kyrkan och på de nya kyrkliga förutsättningarnas grund.

En fråga av grundläggande betydelse vid förändringen av kyrkotill-hörighetsbestämmelserna var givetvis vad som i fortsättningen skulle gälla för alla dem som tillhörde Svenska kyrkan vid förändringstill-fället, dvs. större delen av det svenska folket. Genom en övergångs-bestämmelse till 1992 års kyrkolag, som trädde i kraft samtidigt som

80

de nya tillhörighetsbestämmelserna, bekräftade statsmakten att den som vid utgången av år 1995 tillhörde Svenska kyrkan ”tillhör kyr-kan även i fortsättningen så länge han eller hon inte har anmält sitt utträde”. Kyrkomötet lämnade senare en motsvarande bekräftelse att gälla för tiden från och med den 1 januari 2000 genom en över-gångsbestämmelse till Kyrkoordningen: ”Den som den 31 december 1999 tillhör Svenska kyrkan kvarstår som tillhörig när kyrkoord-ningen träder i kraft.”

Jag gör här inte någon ytterligare genomgång av de nya tillhörighets-bestämmelserna men tänker stanna vid några reflexioner över vad som skett med tillhörigheten till Svenska kyrkan de senaste två decennierna och över vilka krafter och förhållanden som kan antas ha påverkat den utvecklingen. Det är då naturligt att först tänka på hur kyrkotillhörighet uppstår och sedan hur den upphör.

Dop och dopfrekvensInom den nya tillhörighetsordningens ram upptas de flesta i Svenska kyrkan genom dopet, vanligtvis som barn. Det finns också en möjlighet att upptas genom anmälan i väntan på dop eller enbart genom anmälan för den som redan är döpt. Låt oss se på den långa utvecklingslinjen. Vi tar som exempel vårt eget stift.

81

Dopfrekvensen i Västerås stift 1930-200823

Döpta i Svenska kyrkans ordning i Västerås stift i procent av levande födda under året

1930 1940 1945 1952 1958 1964 1970 1982 198676,1 81,2 82,3 76,9 75,7 75,8 79,9 78,1 76,6

1990 1995 1998 2000 2005 2008 2009 2010

74,6 83,6 78,6 81,8 69,5 63,1 61 57,3

samma siffror i diagramform

I handlingarna från 1992 års prästmöte i Västerås görs en jämförelse av dopfrekvensen 1930 och 1990: ”Beaktar man, att befolkningens sam-mansättning 1990 var annorlunda jämfört med 1930 och att andelen till-höriga Svenska kyrkan i befolkningen var betydligt mindre 1990 än 1930 (en skillnad på drygt 10%), torde dopfrekvenssiffran 1990 återspegla en något förstärkt dopsed, om man jämför med situationen 1930.”24

23 Siffrorna för åren 1930-1990 är hämtade från 1992 års prästmötes handlingar. Siff-rorna för perioden 1995-2008 är hämtade från den kyrkliga statistikdatabasen.Siffrorna för perioden 1930-1986 och den första siffran för 1990 avser under året barndöpta enligt Svenska kyrkans ordning i procent av antalet levande födda under året. Från och med den andra siffran 1990 avser uppgiften barn-, ungdoms- och vuxendöpta under året enligt Svenska kyrkans ordning i procent av antalet levande födda under året.24 Hämtat från häftet ”Jag kan icke räkna dem alla. Ämbetsberättelse för Västerås stift 1992. Del 3 Den kyrkliga statistiken” s. 16.

40%

60%

80%

100%

”torde dopfrekvenssiffran 1990 återspegla en något förstärkt dopsed, om man jämför med situationen 1930”

82

Vad gäller den senaste utvecklingen kan vi konstatera, att siffrorna pekar nedåt från millennieskiftet fram till idag. De visar samtidigt på den angelägna uppgiften för församlingar och stift att satsa än mer på doparbetet så brett och konstruktivt som möjligt. Det visar också dopstatistiken från 1995. Inför de nya tillhörighetsbestämmelserna arbetade varje församling med ”Pastoralt program för dopet”. Det gav resultat, men det krävs också uthållighet.

En förhandsbedömning av dopfrekvensen efter en skilsmässa stat-kyrkaDen statliga Kyrkoberedningen gjorde i sitt slutbetänkande (mars 1994) vissa allmänna bedömningar av utvecklingen av antalet tillhöriga i Svenska kyrkan efter en stat-kyrkareform av den genomgripande omfattning som beredningen föreslog.25 Den framhöll i den delen bl.a. följande (sid. 75f):

”Några alldeles bestämda förutsägelser om den framtida utvecklingen av antalet personer som kommer att tillhöra Svenska kyrkan går givetvis inte att göra … År 1992 tillhörde 92 procent av medborgarna denna. Detta skall samtidigt ses i relation till befolkningsökningen i landet och att denna befolkningsökning på senare tid i stor utsträckning beror på invandring … Enligt vår bedömning kommer utvecklingen av antalet per-soner som tillhör Svenska kyrkan inte att i nämnvärd grad påverkas av de reformer som vi nu föreslår … Några skäl att reformen som sådan skulle framkalla en våg av utträden ur Svenska kyrkan kan vi inte se.”Kyrkoberedningen konstaterade vidare (sid. 76): ”Samtidigt är vi med-vetna om att en kraftig minskning i antalet personer som tillhör Svenska kyrkan skulle medföra ekonomiska svårigheter för denna. Detta förhål-lande föreligger emellertid oavsett relationer till staten och utgör en

25 ”Staten och trossamfunden” (SOU 1994:42). Kyrkoberedningen var parlamentariskt sammansatt med hovrättspresidenten Carl Axel Petri som ordförande.

Vad gäller den senaste utvecklingen kan vi kon-statera, att siffrorna pekar nedåt från millennieskiftet fram till idag.

83

utmaning för Svenska kyrkans verksamhet i framtiden.” Denna be-dömning före reformen av tillhörighetsutvecklingen efter genomför-andet är en intressant referens vid bedömning av vad som sedan blev verkligheten.26

Utträdenas bakgrund och konsekvenserUtvecklingen av inträdet i och utträdet ur Svenska kyrkan under de se-naste decennierna framgår av kyrkostatistiken. Uppgifterna kan hämtas från kyrkokansliets senaste redovisning på Svenska kyrkans hemsida på internet.27 Jag citerar några rader ur kansliets kommentar:

”År 1978 utträdde relativt många. I Sverige pågick debatten om kvin-noprästmotståndet, men kyrkoutträden var vanliga även i andra euro-peiska länder denna tid. Det skulle tyda på en mer allmän förändring i människors relation till de stora lutherska kyrkorna …År 1999 var utträdena många i traditionellt frikyrkliga regioner. ”Dub-belanslutna” frikyrkomedlemmar valde att utträda ur Svenska kyrkan inför de förändrade relationerna mellan kyrkan och staten som trädde i kraft den 1 januari år 2000 …Åren 2001-2006 utträdde många i samband med deklaration och skattebesked.”

Så långt de faktiska siffrorna. När det gäller bakgrund och orsaker till de enskildas utträde ur Svenska kyrkan, har det redan undersökts och

26 Jag hänvisar i första hand till två tänkvärda skrifter av Jonas Bromander: ”Utträden som utmanar” (Svenska kyrkans utredningar 2003:2) och ”Medlem i Svenska kyrkan. En studie kring samtid och framtid”. Verbum 2005.27 Svenska kyrkans statitiskdatabas finns för närvarande på webbadressen statistik.svenskakyrkan.se/statistik. Underlaget för ovanstående reflektioner har bl.a. varit ett tabellmaterial på kyrkans hemsida men framför allt, givetvis, Jonas Bromanders värdefulla bearbetningar och kommentarer till kyrkostatistiken.

84

kommenterats en hel del av sakkunniga, bl.a. Jonas Bromander..28 Jag går inte in i detalj på detta utan hänvisar till de undersökningar som gjorts. Jag vill dock lyfta fram och reflektera över några särskilt intres-santa och berikande tolkningar av undersökningsmaterialet.

Först vill jag då ta upp en förklaring av det ökade antalet utträden utifrån kyrkotillhörigas uppfattning av den kyrkliga verksamheten. Bromander pekar på två olika perspektiv på Svenska kyrkans verksamhet, vilka är användbara vid tolkningen av utträdesbenägenheten. Han skriver:29

”Å ena sidan är kyrkan en religiös organisation som erbjuder ’religiösa tjänster’ till enskilda individer i form av gudstjänst, dop, vigsel och begravning. Å andra sidan är den en social institution som tillämpar sina trosföreställningar i samhällslivet. I den bemärkelsen sträcker sig kyrkans agerande utanför de avgränsade religiösa tjänsterna … De flesta individer håller för självklart att Svenska kyrkan ägnar sig åt, och så ska göra, de direkt religiösa områdena. Däremot är kyrkans roll som social institution mindre tydlig, inte minst eftersom det många gånger finns andra organi-sationer som har dessa områden som sin specialitet. I det differentierade samhället är det därför svårt för kyrkan att kommunicera och vinna ge-hör för det som ligger utanför de direkt religiösa tjänsterna. Kommunika-tionsproblemet för kyrkan torde alltså inte gälla den religiösa arenan utan snarare den arena som har att göra med kyrkan som social institution i allmänhet, där kyrkan inte är en självklar specialist eller har en självklart enhetlig uppfattning … Ingen ifrågasätter att Svenska kyrkan ska bedriva gudstjänstverksamhet, förrätta vigslar och dop etc. Mindre entydig blir responsen om kyrkans företrädare, med utgångs-

28 För en djupare bedömning av bakgrund och orsaker hänvisar jag i första hand till de två nyss nämnda skrifterna av Jonas Bromander. 29 ”Utträden som utmanar” s. 16.

Kommunikationsproble-met för kyrkan torde alltså inte gälla den religiösa arenan utan snarare den arena som har att göra med kyrkan som social institution

85

punkt i sin religiösa övertygelse, tar ställning i frågor som rör världspo-litiken … Ovanstående resonemang har betydelse för förståelsen av hur människor relaterar till Svenska kyrkan. I analysen av dem som väljer att utträda ur organisationen är det angeläget att undersöka hur man förhåller sig till båda dessa fält.”

I sina slutsatser konstaterar Bromander30 på den här punkten: ”Redan inledningsvis diskuterades kyrkornas svårighet att vinna gehör för och kommunicera sådant som ligger utanför de direkt religiösa tjänsterna. Detta är en direkt effekt av det differentierade samhället, där en rad experter framträtt på områden där kyrkan vill visa på sina alternativ. Kyrkans roll som social institution är således relativt otydlig, inte minst eftersom det finns andra organisationer som många gånger har samma områden som sin specialitet. Detta har bekräftats av de berättelser som föreliggande studie har redovisat. Kyrkans roll som religiös institution …har dock inte ifrågasatts på samma sätt.”

Till detta vill jag foga en kort kommentar. Det som Bromander belyser på ett intressant sätt är kyrkotillhörigas uppfattning av den kyrkliga verksamheten. Den uppfattning av samhället som träder fram i undersök-ningsmaterialet innebärande en uppdelning i ett religiöst område och ett allmänt socialt område, idag ”det differentierade samhället”, är närmast en väckelsekyrklig tolkning som kommit att omfattas av stora delar av den allmänna opinionen i landet. Den synen är främmande för Svenska kyrkan och dess evangelisk-lutherska uppfattning av samhällslivet som en samverkan av de två ”regementena” inom en gemensam enhet. Denna lutherska tanke utgår från att Gud leder även dem som har ansvaret att styra samhället. Kyrkans uppgift är att förmedla evangelium – försoning,

30 ”Utträden som utmanar” s. 74.

Denna lutherska tanke utgår från att Gud leder även dem som har ansva-ret att styra samhället.

86

förlåtelse och livsmod. Den kristne lever i båda och ser båda som delar av Guds verk ibland oss. Kyrkans uppgift i samhället kräver en ständig anpassning och nytolkning av sina uppgifter utifrån de samhällsföränd-ringar som hela tiden sker. Det innebär dock inte att kyrkan okritiskt ska anpassa sig till det statsmakten beslutar. När statens beslut kränker livet är det en uppgift för kyrkan att med en ”profetisk röst” tala för livet och människans okränkbara värde. Andra ”aktörer” i samhällsarbetet må uppträda som konkurrenter till den kyrkliga verksamheten men är enligt detta sätt att se i själva verket medverkande i Guds ständigt pågående verk ibland oss – vare sig de vet det eller inte. På motsvarande vis är det med den enskilde som utträder ur kyrkan: han eller hon träder därmed inte ur Guds verk här i världen. Det valet ligger inte i vår hand.

Jag vill även kommentera något om de ekonomiska incitamenten till utträde ur Svenska kyrkan. Bromander redovisar en del statistik om detta från de första åren i den nya ordningen.31 Han återger de allmänna förutsättningarna för utträdet och kommenterar sedan konsekvenserna av den bild och verklighet som framträder i siffermaterialet:

”Den första november är sista dagen för att anmäla utträde om man avser att stå som icke-medlem under nästkommande kalenderår. An-mäls utträdet senare kommer man att bli skyldig att betala medlems-avgift ytterligare ett år till Svenska kyrkan. Detta förhållande gör det rimligt att oktober månad står för de absolut flesta utträdena, såväl år 2000 som år 2001. I övrigt är kurvorna för de två åren olika. Under tiden januari-mars var det till och med fler utträden år 2000.

31 Den tabell som Bromander kommenterar är hämtad från s. 22 i hans häfte (”Utträden som utmanar”) och visar utträdenas variation, månadsvis, över året. Jämförelsen görs mellan åren 2000 och 2001, det första och andra året av den reformerade ordningen.

87

Skiftet sker i april 2001, där utträdena blir betydligt fler än normalt, för att sedan accelerera ytterligare under maj månad. Det är under denna period (april-maj 2001) som det för första gången framgår på deklara-tionsblanketten hur mycket som betalas i kyrkoavgift. Detta talar för att de ekonomiska frågorna har en avgörande betydelse för människors val att ställa sig utanför medlemskapet i Svenska kyrkan … Det som år 2000 utgjordes av en topp i oktober, verkar under 2001 ha dragits ut till en utträdesperiod som sträcker sig från augusti till november. Förutom att sista dag att anmäla utträde fortfarande var den första november ser jag två faktorer som kan ha bidragit till detta. Dels börjar slutskattebeskeden distribueras i augusti. Detta aktualiserar ytterligare kyrkoavgiftens storlek för den enskilde individen. Dels finns det skäl att fundera över på vilket sätt kyrkovalet, som ägde rum i september 2001, påverkat utträdesbenägenheten … Att inför valet erhålla ett röstkort blir en påminnelse om att man faktiskt är medlem i organisationen. För den som inte varit medveten om detta kan utträdet bli en naturlig följd.”

I sina slutsatser om undersökningen och dess resultat återkommer Broman-der till den ekonomiska frågan i sammanhanget och konstaterar:32 ”Män-niskors medvetande om kyrkoavgiftens storlek fungerar sannolikt som en viktig katalysator när de med ett utträde avslutar den kyrkoalieneringspro-cess som pågått under flera år.” Till detta vill jag knyta några reflexioner.

Den senare statistiken från åren 2002-2009 förefaller i stort bekräfta de sakliga orsakssamband som Bromander pekar på.

Vidare: Onekligen är det så, att varje vuxen som utträder ur Svenska kyrkan därmed minskar sina personliga utgifter i större eller mindre

32 ”Utträden som utmanar” s. 77.

Detta talar för att de eko-nomiska frågorna har en avgörande betydelse för människors val att ställa sig utanför medlemskapet i Svenska kyrkan.

88

grad beroende på den taxerade inkomstens storlek. Naturligtvis är det i många fall en del av drivkraften för utträde.

Som en viktig orsak till utträdena måste till detta också läggas de uppre-pade kampanjerna från organiserade intressegrupper och de starka och återkommande mediekampanjerna för utträde ur Svenska kyrkan. De är oftast starkt kopplade just till de ekonomiska skälen för utträde och till den årliga uppbörden av kyrkoavgiften som Bromander pekar på.

Slutligen kan vi konstatera, att den av Skatteverket utsända förtryckta deklarationsblanketten med detaljerad specifikation i april och slutskat-tebesked senare under året (juni, augusti respektive december, beroende av deklarationens komplexitet) uppenbarligen också fungerar som effektiva utmaningar till utträde ur Svenska kyrkan. De som tillhör kyrkan får därigenom med statens hjälp anledning två gånger per år att ompröva sin kyrkotillhörighet. Så var överenskommelsen om reformen mellan stat och kyrka inte tänkt att fungera! Och så bör inte heller en demokratisk stat med ansvar för religionsfriheten handla. Det är en ad-ministrativ ordning som Skatteverket enligt uppgift självt har utformat.

I den uppföljande medlemsundersökningen ” Svenska kyrkans med-lemmar” bekräftas bilden av de utmaningar Svenska kyrkan står inför, inte minst ekonomiskt. Undersökningen visar dels att kyrkan har ett stort förtroendekapital och upplevs som öppen, närvarande och hoppingivande. Samtidigt har en majoritet av våra medlemmar en svag personlig relation till kyrkan. Jonas Bromander återkommer i sin analys till begreppet relevans. Han har funnit att få upplever kyrkan som relevant samtidigt som kyrkan bör kunna vara relevant i en tid med stora sociala problem och där det finns en stor längtan att

Så var överenskommelsen om reformen mellan stat och kyrka inte tänkt att fungera!

89

finna livsmening. Undersökningen Medlem 2010 har visat att kyrkligt engagemang, tro och religiositet kan fungera som ett meningsbärande system även i vår egen samtid.

Under mina första tjugo år som präst var det inte tillåtet att fråga någon om anledningen till utträde ur Svenska kyrkan. Efter år 2000 är situa-tionen annorlunda. Nu kan vi med stor respekt för den enskilde ändå ställa frågan. Svaren kan ge vägledning i reflektioner om kyrkans liv och verksamhet. Än viktigare är ändå uppgiften att berätta om möjligheten att inträda i kyrkan, liksom om vad kyrkoavgiften faktiskt betyder för enskilda och samhälle. Vid något tillfälle fick jag frågan: ”Varför ska jag vara med i kyrkan?” Mitt svar var en motfråga: ”Kan du tänka dig denna bygd utan kyrka – med allt vad den står för?”

90

Några ord om religions-friheten i Sverige

91

Det känns naturligt att i anslutning till behandlingen av utträdesfrågan ta upp några aktuella frågor om religionsfrihetens villkor i vårt land. Detta är så mycket mer motiverat eftersom ju den nya relationen mellan vår kyrka och staten ytterst bygger på religionsfrihetens grund – inte som den tidigare relationen, före år 2000, på en statlig kyrkolag. Religionsfrihetens utformning och reella tillämpning i ett land är dessutom av stor betydelse både för medborgarna och för de trossamfund som verkar där.

Här i detta sammanhang kan det naturligtvis bara bli fråga om några korta reflektioner om ett komplicerat samhällsområde, religion och religionsfrihet i Sverige.

Religionsfriheten har sedan århundraden upplevts som ett ganska litet problem i Sverige. Det beror bl.a. på att vårt folk är ett litet folk som varit tämligen homogent intill nyligen och som levt med ett starkt arv av enhetssamhälle.

Den historiska bakgrunden innebar under 1700- och 1800-talen, att hu-vudfrågan var de s.k. dissidenternas ställning och rättigheter. Det gällde alltså rätten för dessa från enhetssamhället och enhetskyrkan avvikande personerna och familjerna att få utöva sin religion och rätten för deras samfund att få verka i landet (den positiva religionsfriheten) men också att få åtnjuta statens skydd mot tvång och förföljelse för sin tros och trosutövnings skull (den negativa religionsfriheten). Det var såtillvida det religiöst bestämda samhället och staten som utgjorde huvudproble-met fram till utgången av 1800-talet.

1900-talet kom på det här området att uppvisa en mer splittrad och komplicerad bild. Det blev också en skiftning av fokus. När man gick

Religionsfriheten har sedan århundraden upp-levts som ett ganska litet problem i Sverige.

92

in i 1900-talet var religionsfrihetsproblematiken - rätten till religion och religionsutövning och skyddet mot religiöst tvång – brännande aktuell att ta itu med, inte minst som en följd av de frireligiösa väckelsernas framväxt och styrka. Viktiga steg hade visserligen redan tagits i den riktningen, senast med 1873 års dissenterlagstiftning, men de visade sig inte svara mot den följande problematiken och kraven.

Skiftningen av fokus förde emellertid samtidigt fram andra stora frågor som rörde religionsförhållandena i samhället, men som var av annorlunda slag och som kom att ta över den politiska agendan under 1900-talets första decennium. Jag tänker på de politiska kraven från socialistiskt/kommunistiskt och liberalt håll om en genomgripande organisatorisk och ekonomisk åtskillnad mellan den svenska staten och den stora, så gott som hela folket omfattande evangelisk-lutherska folkkyrkan. Det är ingen överdrift att påstå, att denna politisk-religi-ösa strid sedan kom att dominera detta samhällsområde under resten av 1900-talet – och gör så än i denna dag, trots reformen vid millen-nieskiftet 2000.

Skiftet av fokus i 1900-talets början – att de politiska och ekonomiska motsättningarna kom att prägla detta samhällsområde – gjorde att de egentliga religionsfrihetsfrågorna i sammanhanget sköts åt sidan och fördröjdes. De många frågorna om evangelisk-luthersk folkkyrklighet i förhållande till frikyrkliga väckelser trängdes tillbaka och i stället blev huvudfokus frågan om förhållandet mellan statskyrkan och den socialistiskt och liberalt dominerade statsmakten. De stora reformerna under 1990-talet och år 2000 är också starkt präglade av detta poli-tiska kraftfält. Det är också mot denna bakgrund som delar av det här herdabrevet utformas.

De många frågorna om evangelisk-luthersk folk-kyrklighet i förhållande till frikyrkliga väckelser trängdes tillbaka och i stället blev huvudfokus frågan om förhållandet mellan statskyrkan och den socialistiskt och liberalt dominerade statsmakten.

93

Vad gäller religionsfrihetens innehåll vill jag kort beröra det som man med fog kan hävda har varit en av de stora förändringarna av religi-onsfrihetens innebörd i vårt land det senaste halv-seklet. Jag tänker på föräldrarnas rätt att fostra sina barn i sin tro.

Den rätten har från statsmaktens sida sedan 1950-talet alltmer begrän-sats och förslaget till ny skollag – som givetvis är central i det samman-hanget – har utformats så att den rätten i praktiken försvåras. Denna begränsning skapar ytterligare problem för vår kyrkas dopundervisning och konfirmandundervisning.

Som jag redan framhållit är den svenska synen på religionsfriheten och den allmänna debatten i frågan påtagligt begränsad och tendentiös. Även inom Svenska kyrkan har den levt på sparlåga. Det finns därför all anled-ning för vår kyrka och hennes tillhöriga att mer aktivt än tidigare arbeta med de grundläggande religionsfrihetsfrågorna och att inom kyrkan intensifiera den debatten, som ju i vår nya situation är mer angelägen än någonsin tidigare. Samtidigt menar jag att ett aktivt deltagande i debatten om religionsfrihet inte bara är en fråga som berör Svenska kyrkan. Den berör i hög grad alla religionsutövare, oavsett konfessionell tillhörighet – liksom förutsättningarna för dem som inte har någon religiös hemhörig-het alls. Det handlar helt enkelt om att säkerställa religionens plats i det offentliga samhället. För en luthersk kyrka är det viktigt att ta ett sådant ansvar – inte bara för sin egen skull, utan också för andras.

Samtidigt menar jag att ett aktivt deltagande i debat-ten om religionsfrihet inte bara är en fråga som berör Svenska kyrkan.

94

Vigselfrågan som böjningsmönster

95

Vigselrättsfrågan och dess historia är ett utomordentligt tydligt exempel på den problematik som jag försökt beskriva och uttolka tidigare i her-dabrevet, när det gäller det senaste seklets förhållande mellan kyrka och stat och Svenska kyrkans nya situation efter millennieskiftet. Den kyrkliga vigseln och vigselrätten är en utpräglad kyrka-statfråga (även om den moderna svenska statsmakten inte varit beredd att se den så). Kyrkans ställningstagande i vigselfrågan berör samtidigt även Svenska kyrkans karaktär av folkkyrka. Att vara folkkyrka innebär bl.a. att följa och betjäna det svenska folket i deras förehavanden.Statsmakten beslutade våren 2009 om de ordningar som gäller i fortsättningen för dem i den svenska befolkningen som avser att ingå äktenskap. Den fråga som Svenska kyrkan därmed ställdes inför var, om hon är beredd att fortsätta att betjäna de kyrkotillhöriga som önskar ingå sitt äktenskap i kyrkans ordning, så som vår kyrka gjort under århundraden.

Jag är övertygad om att det var klokt av vår kyrka att klart svara ja på den frågan i medvetenhet om att hon har ett fortsatt ärende till vårt folk även på detta samhällsområde. Jag är också övertygad om att det är väl förenligt med hennes uppdrag. Det är även förenligt med en luthersk teologisk tradition att pröva nya former för ett traditionellt innehåll. För mig var det viktigt att pröva såväl människosyn som synen på ”de två regementena” (det statliga och det kyrkliga) vid behandlingen av frågan. Det måste alltid finnas ett teologiskt svar på de utmaningar som samtiden ställer.

Inför beslutet i kyrkomötet arbetade kyrkomötets läronämnd mycket med detta. Där fanns olika perspektiv företrädda. Majoriteten kom fram till att den skapelseförankrade könskomplementariteten (man och kvinna)

Jag är övertygad om att det var klokt av vår kyrka att klart svara ja på den frågan i medvetenhet om att hon har ett fortsatt ärende till vårt folk även på detta samhällsområde.

96

behöver belysas och nyanseras. Den bekräftar en grundläggande mänsklig erfarenhet av den kraft och glädje som finns i den heterosexuella kärle-ken. Med detta sagt behöver ändå mer sägas. Skapelsen är mångfaldig. Vi skapas inte bara som män och kvinnor, utan även med olika egenska-per och drivkrafter. Vi relaterar till varandra inte bara som ”hand och handske” eller som föreningar av motsatser som stark och svag eller aktiv och passiv. Den mänskliga och kyrkliga gemenskapen är som kroppsdelar som tack vare sin olikhet bildar en helhet. Individuella olikheter är större än olikheter mellan kvinnor och män som grupper. Därför kunde Läro-nämnden istället för ett ensidigt betonande av könskomplementariteten också betona personkomplementaritetens värde för äktenskapet. Det är två personers val av varandra som unik livspartner som är centralt för äktenskapet. Personkomplementariteten är inte beroende av kön33.

Jag konstaterar också att frågan om den kyrkliga vigseln och vigsel-rätten har varit föremål för diskussion de senaste århundradena. Den politiska behandlingen av frågan sedan 1910-talet är, tyvärr, ett exempel på det växande främlingskapet mellan Svenska kyrkan och statsmakten. Jag konstaterar däremot samtidigt, att detta inte gäller relationen mel-lan Svenska kyrkan och svenska folket.

Synen på vigselfrågan är även insatt i ett större ideologiskt samman-hang, grundsynen på förhållandet mellan vår kyrka och hennes om-värld. Jag vill därvid varna för ett synsätt inom vår kyrka som skymtat fram under de gångna årens kyrkodebatt i vigselfrågan.

Det har från en del håll framförts en argumentering som verkar ge ut-tryck för uppfattningen, att i de svåra val som 1900-talets svenska

33 Se i övrigt Läronämndens yttrande 2009:12 y

Den mänskliga och kyrk-liga gemenskapen är som kroppsdelar som tack vare sin olikhet bildar en helhet.

97

samhällsutveckling och de senaste fyra decenniernas radikalisering har ställt Svenska kyrkan inför bör kyrkan steg för steg skilja sig från staten och samhället och gå sin egen väg.

Som kristen med en tro formad inom den evangelisk-lutherska kyrko-traditionen tror jag inte att detta successiva skiljande mellan stat och kyrka och mellan samhälle och kyrka är vägen att gå för vår kyrka nu och framöver. Svenska kyrkans långa relation till det svenska folket bör bestå även under de reformerade förhållandena och anpassas till de samhällsförändringar som skett och sker. Nu gäller det äktenska-pet, nästa gång något annat. Kyrkan bör vårda, värna och fördjupa de former och möjligheter till tjänst som redan finns. I nuvarande kompli-cerade, mångkulturella samhälle bör Svenska kyrkan självklart stödja och försvara kyrkomedlemmarnas hittillsvarande rättigheter, till vilka hör rätten att ingå äktenskap i kyrkans ordning med full legal giltighet. Kyrkan är till för människorna och folket, inte tvärtom.

Kyrkan är till för män-niskorna och folket, inte tvärtom.

98

Problem i kyrkans ekonomi

99

Några problemställningar för den kyrkliga ekonomin under 1900-talet har nämnts eller antytts tidigare i herdabrevet. Det ekonomiskt händelserika 1990-talet och konsekvenserna för den kyrkliga ekonomin under decenniet – av vilka flera fortfarande starkt påverkar dagens kyrkliga ekonomi – togs upp i biskop Claes-Bertil Ytterbergs föredrag vid ett symposium i Västerås våren 2008. Jag hänvisar till den analysen.34 Här vill jag lämna några korta synpunkter på en del uppenbara huvudproblem i den nya kyrkliga ekono-miska situationen under det första decenniet av millenniereformen.

Den dominerande frågan under decenniet blev det omfattande utträdet ur kyrkan. En så pass stor del av den kyrkliga ekonomin vilar på de kyr-kotillhörigas kyrkoavgifter att ett större antal utträdda tämligen snabbt medför betydande påfrestningar på ekonomin. Så har också skett. Det har medfört bl.a. sammanläggning av församlingar och administration, indragna tjänster på alla nivåer, på en del håll även kyrkobyggnader tagna ur bruk och annat liknande. Detta skedde samtidigt som det var omfattande mediala angrepp på allt vad religion heter i vårt land – mer eller mindre sakliga. Tyvärr har vi inom kyrkan framstått som tämligen handfallna i den blåsten, dels beroende på omedvetenhet och överrask-ning, dels – och enligt min mening huvudsakligen – därför att kyrkans företrädare inte haft nära tillgång till de slagkraftiga medierna; svårt att komma fram i motvinden, helt enkelt.

Jag har tidigare i brevet behandlat utträdesfrågan en del och då pekat på de förhållanden och svårigheter som varit och är i den saken, men

34 Föredraget hölls den 1 april 2008 vid en stiftshistorisk dag i Västerås. Han talade över ämnet “Förändringens vindar. Västerås stift 1958-2008”. Föredraget trycktes hösten 2009 och ingår som nummer 1 i den av Stiftshistoriska sällskapet i Västerås stift utgivna skrift-serien. (Häftet kan erhållas från Stiftskansliet i Västerås.)

Den dominerande frågan under decenniet blev det omfattande utträdet ur kyrkan.

100

också pekat ut vikten av kraftfulla och konstruktiva insatser på områ-det. Jag vill särskilt betona begreppet konstruktiva insatser. Det är helt uppenbart ett stort behov av att i utträdesfrågan tänka i nya banor och pröva nya vägar - inom den ram och de förutsättningar som reformlag-stiftningen anger. En del är förvisso redan på gång i den riktningen men mer kreativitet behövs.

En annan sida av samma problematik har jag också berört ovan (i av-snittet om utträdenas bakgrund och konsekvenser), nämligen Skattever-kets utsända, förtryckta deklarationsblankett med detaljerad specifika-tion i april, som uppenbarligen kommit att även fungera som en effektiv uppmaning till utträde ur Svenska kyrkan. Självfallet har den kraftigt medverkat både till ökat utträde och därmed till en försämrad kyrklig ekonomi. Jag hänvisar till det jag redan tidigare nämnt om detta.

En bredare bild av Svenska kyrkas ekonomiska situation nu och de när-maste åren framöver kan hämtas från kyrkomötets bedömning. Jag väl-jer att hämta underlaget från utgången av det tionde året av den stora millenniereformen, läget hösten 2009. Mötets budgetutskott gjorde i sitt betänkande (B 2009:1) vid kyrkomötets sammanträde det året en nyttig översikt över situationen och prognoserna. Det som tecknas är en djupt allvarlig, realistisk bild av den kyrkliga ekonomin.

Utskottet pekar främst på följande förhållanden: ”De senaste progno-serna visar att låg-konjunkturen och dess konsekvenser kommer att medföra minskade kyrkoavgiftsintäkter.

Det finns inte heller några tecken som tyder på att den negativa med-lemsutvecklingen kommer att brytas de närmaste åren, tvärtom blir ut-

101

trädena år 2009 sannolikt högre än vad som tidigare beräknats. Härtill kommer en vikande dopfrekvens.”

Budgetutskottet drar sedan slutsatser av resultatet av de överläggningar mellan staten och Svenska kyrkan som föreskrevs i samband med den stora millenniereformen och som då hade ägt rum: Regeringen har valt ”att inte föreslå riksdagen någon förlängning av Svenska kyrkans skattefrihet på avkastningen från prästlönetillgångarna. Om skattefriheten upphör innebär det för de församlingar som äger andelar i prästlönetillgångarna en lägre utdelning på cirka 60 miljoner kronor årligen från och med 2011.”

Utskottet konstaterar de allvarliga konsekvenserna: ”År 2011 och 2012 bedöms påfrestningarna bli extra stora för församlingarna, eftersom kyrkoavgifterna bedöms minska med 600 miljoner kronor mellan 2010 och 2011 samt ytterligare 1 000 miljoner mellan 2011 och 2012. Det råder för utskottet ingen tvekan om att Svenska kyrkan under lång tid framöver kommer att få leva under helt andra ekonomiska förutsätt-ningar än tidigare. Detta ställer stora krav på insikt och omställning hos såväl församlingar och stift som den nationella nivån.”

Så långt kyrkomötets budgetutskott.35 Det finns all anledning att följa kom-mande nya uppgifter och bedömningar på det här området med största uppmärksamhet. Någon egentlig skilsmässa mellan samhällsekonomin och kyrkoekonomin har inte skett. Kyrkan är, och kommer att vara, starkt beroende av vad som sker och görs i dess omvärld på detta område.

35 En mer resonerande framställning om dessa frågor gavs i kyrkostyrelsens svar på två frågor i 2009 års kyrkomöte: Svar på frågorna 2009:6 och 2009:7. Vidare kan hänvisas till Svenska kyrkans hemsida på Internet, där det ges en omfattande aktuell information även om kyrkans ekonomiska frågor.

Det råder för utskot-tet ingen tvekan om att Svenska kyrkan under lång tid framöver kom-mer att få leva under helt andra ekonomiska förut-sättningar än tidigare.

102

Det är självklart att alla med ansvar för den kyrkliga verksamheten och ekonomin känner oro inför framtiden. Å andra sidan känner jag själv en oro för att enbart de ekonomiska bedömningarna kan bli grundläg-gande riktningsgivande. Svenska kyrkan är fortfarande en av världens rikaste kyrkor. I tacksamhet för det, och med noggrannhet i ekonomiska ställningstaganden, är det ändå inte i ekonomin och dess begränsningar en kyrka bör börja sina avväganden. Det måste utgå från frågan: ”Vad vill vi?” och därefter frågan ”Vilka resurser har vi?”

Det måste utgå från frågan: ”Vad vill vi?” och därefter frågan ”Vilka resurser har vi?”

103

104

Våra kyrkor nu och i framtiden...

105

Kyrkobyggnaden är viktig för många människor, även för många som inte går i kyrkan, och den upplevelsen är uppenbarligen en bestående relation livet igenom. Även om de flyttat från församlingen och levt sitt liv på annat håll, förefaller för dem känslan av samhörighet med barndomens hemkyrka bestå och vara stark. Det är inte alltid lätt för en församlingsbo att flytta över sin upplevelse av samhörighet med barndo-mens församlingskyrka till en annan församlings kyrka. Den känslomäs-siga bundenheten bakåt finns kvar. Det handlar för många om identitet, ett viktigt rum för riter och en plats för kollektiva minnen. Jag vill också påminna om Einar Billings tanke om kyrkobyggnaden som ett tecken på Guds närvaro.

Redan i tidig medeltid byggdes en rad kyrkor i vårt land. Det blev efterhand viktigt för byborna att den egna bygden hade en egen kyrka. Därmed uppstod samtidigt frågan om underhållet av denna kyrka och täckandet av kostnaderna för detta. Så småningom uppkom även frågan om övertaliga kyrkor. Övertalighetsproblemet uppträdde periodvis men av olika orsaker: Redan på 1200-talet uppstod problemet på en del håll till följd av bristande ekonomiska resurser. Under reformationstiden uppkom det i städerna, där man ansåg sig behöva endast en försam-lingskyrka; dessutom avvecklades och övergavs flera klosterkyrkor. På 1700-talet krävdes det strukturreformer på församlingsplanet till följd av för många förfallna gamla kyrkor. De som ansågs övertaliga revs eller övergavs. Den stora övertalighetsperioden och kyrkoraseringen var dock 1800-talet. Orsakerna var flerfaldiga; skiftesreformerna, folkom-flyttningar, industrialiseringen och dess följder, ökad samfärdsel, befolk-ningsökning, en fortgående upplösning av gamla sedvänjor, av bysam-hällets traditioner och av den kollektivistiska livssynen, en begynnande åtskillnad mellan kyrkans organisation och den borgerliga ordningen

Det handlar för många om identitet, ett viktigt rum för riter och en plats för kollektiva minnen.

106

samt därtill ändrade kyrkopolitiska och allmänpolitiska synsätt. Perio-den blev emellertid samtidigt också i viss utsträckning en kyrkobyggan-de period, då det på flera håll byggdes stora kyrkor som kunde härbär-gera hela socknens befolkning (de s.k. ”Tegnér-ladorna”).36

I vår egen tid uppträdde övertalighetsproblemet ganska nyligen och för många av oss överraskande. En statlig utredning så sent som 1986 konsta-terade, att det bortsett från några få undantag då inte fanns några överta-liga kyrkor men att det sannolikt skulle bli vissa kyrkobyggnader övertaliga i framtiden.37 Redan 1992 konstaterade emellertid en kyrklig utredare i samma ämne att hans samlade intryck var ”att övertalighetsproblemet är en närgången realitet inom Svenska kyrkan redan nu och – förmodligen – än mer påtagligt inom en överblickbar framtid. Det är därför angeläget att gripa sig an frågan i ett så tidigt skede som möjligt och inte förneka eller bagatellisera den”.38 Det skedde således en vändning i bedömningen omkring 1990. Att frågan senare blev högaktuell i andra halvan av 90-ta-let i samband med de stora kyrka-statutredningarna, är självklart. Den blev också central i överenskommelsen mellan Svenska kyrkan och staten, framför allt när det gällde den statliga kyrkoantikvariska ersättningen efter millennieskiftet. Nu, 2011, kan vi konstatera att profetian från 1992 om övertalighetsproblemets realitet håller på att uppfyllas i förfärande grad.

Kyrkobyggnaderna är nära knutna till historia och samhällsliv. De är därför till stor del direkt eller indirekt reglerade i lag och därmed

36 En utförligare sammanfattning av övertalighetsproblemets skiftande öden finns i boken ”Fädrens kyrkor - till varje pris?”, ett diskussionsbetänkande (1992) av 1990 års kyrko-byggnadsutredning, tillsatt av Svenska kyrkans centralstyrelse, s. 17ff.37 Betänkande från 1984 års kyrkobyggnadsutredning: ”Kulturhistorisk tillsyn över den kyrkliga miljön (Ds C 1986:11).38 Det nämnda diskussionsbetänkandet från 1990 års kyrkobyggnadsutredning s. 10.

Nu, 2011, kan vi konsta-tera att profetian från 1992 om övertalighetsproble-mets realitet håller på att uppfyllas i förfärande grad.

107

beroende av kyrkans relation till omvärlden. Vi behöver se på frågorna ur dessa två aspekter: som omvärldsfrågor (kyrka-statfrågor inom den reformerade ordningens ram) och som inomkyrkliga frågor.

En viktig del av kyrkobyggnadsfrågornas relation till omvärlden är såle-des Svenska kyrkans fortsatta förhållande till statsmakten. Den består hu-vudsakligen av lagstiftning och ekonomi. Lagstiftningen är i första hand reformlagstiftningen i dess helhet, där bl.a. kyrkobyggnaderna bekräftas höra till kyrkan och förvaltas av kyrkan. Viktig är givetvis därutöver grundlagsregleringen av religionsfriheten och annan lagstiftning som i nå-got avseende berör kyrkobyggnaderna, kyrkogårdarna och den historiska egendom, vars avkastning är destinerad till underhåll av dessa.39 Ekono-min gäller dels den kyrkoantikvariska ersättningen (som jag återkommer till), dels möjligheten och framförhållningen att inför nästa period åter-komma till regeringen med kompensationskrav för sådant som det blev avslag på i regeringens förslag och riksdagens beslut om kyrkoantikvarisk ersättning för perioden 2010-2014.40 Kyrkostyrelsen har i ersättningsfrå-gan bland annat konstaterat att Svenska kyrkan inte fått, och inte heller under den nya perioden får full ersättning, om man ställer den i relation till de antikvariska krav som angavs i reformuppgörelsen.

Kyrkobyggnaderna som inomkyrklig fråga har många dimensioner. En av dessa dimensioner är att den inomkyrkliga behandlingen av frågan

39 Se fr.a. lag (1998:1592) om införande av lagen om Svenska kyrkan (1998:1591).40 Det som kyrkostyrelsen kämpade för vid förhandlingarna om ny period efter 2009 var bl.a. att få en uppräkning av den kyrkoantikvariska ersättningen med hänsyn till inflatio-nen, fortsatt skattefrihet för avkastningen på prästlönetillgångarna och fortsatt rätt till tjänstledighet för förtroendevalda (som är viktig för kyrkans demokrati och folkkyrklig-het). Vad kyrkan fick var enbart fortsatt kyrkoantikvarisk ersättning, men utan uppräk-ning med hänsyn till inflationen.

108

om övertaliga kyrkor har knutits samman med kravet på sammanlägg-ning av församlingar. En teckning av den samhälleliga och kyrkliga bak-grunden till detta och en motivering av förslag till en sådan förändring av församlingsstrukturen gavs av 1993 års kyrkobyggnadsutredning i dess slutbetänkande 1996. Stora delar av detta program genomfördes sedan under det första decenniet av det nya seklet. Till detta vill jag lägga några reflexioner.

Den lokala kyrkan är central även för en liten församlings liv; ja, den är nog det ofta i högre grad än i den större. Församlingen är något som pågår. Den är i sig en omsorg om det lokala och en plats för lokal gemenskap, samråd och samverkan. Den är en del av ett gemensamt samhällsliv med rötter som sträcker sig långt ned i tiden.

En lokal församlingsorganisation måste därför under alla förhållanden finnas kvar även vid strukturförändringar som behöver göras för att nå personal- och ekonomiadminstrativa fördelar. Det bör då finnas former med flera alternativ för en sådan fortsatt lokal ordning i den mindre församlingen. Den s.k. strukturutredningen har 2011 lämnat ett förslag, ”Närhet och samverkan”, som innebär att det för det lokala arbetet i en församling ska kunna finnas ett församlingsråd. Dess uppgift är främst att ta ansvar för det lokala gudstjänstlivet. Ett alternativ kunde bestå av de lokala kyrkvärdarna i samråd med kyrkoherden och några lokalt rekryterade ledamöter, flexibelt ordnat efter förhållanden och förutsätt-ningar. Ett sådant lokalt församlingsorgan utgör givetvis samtidigt en naturlig lokal kontakt för den nya sammanlagda församlingens eller pastoratets olika verksamheter. Utformningen av sådana ordningar skiftar naturligtvis mellan stadsförsamlingar och landsförsamlingar be-roende på skilda förhållanden och förutsättningar. Det är då angeläget

Den lokala kyrkan är central även för en liten församlings liv; ja, den är nog det ofta i högre grad än i den större.

109

att de lokala rådens uppdrag blir brett och berör inte bara församling-ens lokala verksamhet utan även lokalkyrkan och kyrkogården och till detta även relationen till de från den tidigare församlingen utflyttade. Där finns utan tvivel både stor omtanke och gammal kärlek att hämta och förmedla.

Dessa förhållanden behöver räknas in vid sammanläggning av mindre församlingar med större, eftersom sammanläggningar framför allt moti-veras av ekonomi, organisation och verksamhetsförutsättningar.

I detta sammanhang kan det vara lämpligt att beröra en annan sida av saken. En hittills hos oss sällan använd form för stöd till församlings-kyrkorna och den kyrkliga verksamheten är uppmuntran till dona-tioner och testamenten till kyrkliga ändamål från enskilda, grupper, företag och institutioner. Det finns all anledning att aktualisera frågan, på tillgängliga vägar peka på dess möjligheter och informera kyrkans tillhöriga om de stora behov av stöd som finns hos församlingarna i det reformerade läget. Det är också naturligt att öppna denna som en av vägarna för från församlingen utflyttade att behålla en naturlig anknyt-ning till sin barndoms församling. Detta vore församlingsvård i en ny dimension, i tidens och ursprungets perspektiv. Det kan ske oavsett om ansvaret för underhållet av kyrkorna ligger på lokal nivå, som nu, eller hos stiftet, som strukturutredningen föreslår.

110

...och kyrkoantikvarisk ersättning

111

I kulturminneslagens avsnitt om kyrkliga kulturminnen anges, att Svenska kyrkan har rätt till viss ersättning av staten för kulturhis-toriskt motiverade kostnader i samband med vård och underhåll av dessa kulturminnen. Bestämmelsen som fördes in i lagen 1999, utgör en fundamental del av den stora kyrka-statreformen och innebär ett långsiktigt åtagande i samförstånd mellan stat och kyrka. Den kyr-koantikvariska ersättningen har utan tvivel stor betydelse vid finan-sieringen av vården av det kyrkliga kulturarvet och täcker ungefär en fjärdedel av kostnaden för underhåll och investeringar när det gäller de berörda kyrkorna.

Efter undersökning om behoven, utredning och överläggningar mel-lan parterna fastställde riksdagen en plan för sådan ersättning för den första tioårsperioden, åren 2000-2009.41 Planen innebar dock en kraftig prutning jämfört med Statskontorets föregående undersökning och redovisning av de faktiska behoven. Efter förnyade överläggningar mel-lan kyrka och regering skulle sedan 2009 en ny plan fastläggas för den kyrkoantikvariska ersättningen för den följande tioårsperioden.

Denna kontrollstation 2009 avsåg en avstämning av hur det kyrko-antikvariska arbetet fungerat under de gångna tio åren, samt en omför-handling av storleken på den kyrkoantikvariska ersättningen inför den nya perioden. Staten önskade dock korta av denna andra period till fem år. Besked om den kyrkoantikvariska ersättningens storlek, 460 miljoner

41 Lag (1988:950) om kulturminnen m.m. Bestämmelsen om statens ersättning till kyrkan (4 kap. 16 §) återfinns i lag (1999:304) om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Undersökningen om behoven gjordes av Statskontoret. Kyrkostyrelsen framhåller om denna: ”För att kunna vidmakthålla det kyrkliga kulturarvet långsiktigt är Statskon-torets beräkning från mitten av 1990-talet central.”

112

per år, för den kommande femårsperioden 2010-2014 kom i september 2009 och beslut om detta fattades av riksdagen i december 2009.I en redovisning till Kulturdepartementet i mars 2010 om användningen av den kyrkoantikvariska ersättningen under 2009 lämnar kyrkosty-relsen även uppgifter om användningen inom kyrkan av den kyrko-antikvariska ersättningen under hela perioden 2000-2009.

Ett annat förhållande som direkt påverkar kyrkans möjligheter till effek-tivt arbete för att bevara de kyrkoantikvariska värdena är villkoren för de så kallade prästlönetillgångarna och deras skattefrihet. Prästlönetillgång-arna (framförallt jord- och skogsmark), vilkas historia går tillbaka till den tid då Sverige kristnades, har huvudsakligen tillkommit genom gåvor och donationer från enskilda eller genom andra tillskott från församlingsbor. Med hänsyn till detta har egendomarna ansetts ha stiftelsekaraktär och därför varit skattebefriade. Detta gällde också under perioden 2000-2009. Kontrollstationen 2009 och det följande riksdagsbeslutet i december inne-höll emellertid även ett beslut att skattefriheten för prästlönetillgångarna skulle upphöra den 31 december 2009. Skatt på dessa tillgångar kommer alltså att tas ut under den nya perioden 2010-2014.

Intäkterna av prästlönetillgångarna är alltjämt betydelsefulla för kyr-kan, särskilt i glesbygdsförsamlingarna. Denna avkastning är en viktig del av de medel som Svenska kyrkan kan använda för den kontinuerliga vården av det kyrkliga kulturarvet och som sin egeninsats för de kyrko-antikvariska merkostnaderna.

Kyrkostyrelsen kommenterar konsekvenserna av den minskade kyrko-antikvariska ersättningen från staten och den samtidiga minskningen av avkastningen av prästlönetillgångarna: ”Att den tidigare skattebefriade

Riksdagsbeslutet i decem-ber innehöll emellertid även ett beslut att skatte-friheten för prästlönetill-gångarna skulle upphöra den 31 december 2009

113

avkastningen från prästlönetillgångarna varit särskilt betydelsefull för just glesbygdens kyrkor och utgjort en viktig del av egeninsatsen gör att frå-gan om församlingars egeninsats i framtiden sannolikt kommer att aktua-liseras än mer. Nya strategier, för att hantera att den kyrkoantikvariska ersättningen inte räknats upp till dagens penningvärde samt borttagandet av skattefriheten för prästlönetillgångarna, kan komma att behövas för att hantera de kyrkoantikvariska åtagandena framöver.”42

Detta är alltså väsentliga frågor för framtiden för Svenska kyrkan. Det kyrkoantikvariska ansvaret och ersättningsfrågan kräver en aktiv och kontinuerlig bevakning på samtliga nivåer i kyrkan (församling, stift och på nationell nivå). Det innebär att klart och entydigt slå vakt om de bärande delarna av millennieskiftets kyrka-statreform, som den kyrkoantikvariska ersättningen är en del av, att i direkt samverkan med de ansvariga för dessa frågor på statlig sida informera om kyr-kans arbete på det kyrkoantikvariska området och samtidigt påminna om bakgrunden till reformlagstiftningen och vikten av långsiktiga beslut om ersättning och villkor.

Jag konstaterar därför med tillfredsställelse föredragande statsrådets uttalanden i samband med kulturbudgetens avlämnande i september 2009: ”Det kyrkliga kulturarvet är en omistlig del av vår historia och vårt kulturella arv. Det har byggts upp under nära ett årtusende och representerar stora kulturhistoriska, konsthistoriska och arkitektoniska värden.” och vidare: ”Att bevara det kyrkliga kulturarvet är ett gemen-samt ansvar - för Svenska kyrkan, för staten och för oss alla. För att

42 ”Svenska kyrkans redovisning för år 2009 angående de kyrkliga kulturvärdena och användningen av den kyrkoantikvariska ersättningen. Rapport till Kulturdepartementet” (2010-03-22, Kyrkostyrelsen, Dnr KAE 2010/0006)

”Att bevara det kyrkliga kulturarvet är ett gemen-samt ansvar - för Svenska kyrkan, för staten och för oss alla.”

114

kunna ta detta ansvar behövs både långsiktighet och förutsägbarhet.”43

Det är en god grund att stå på för framtiden. Men det statliga stö-det till finansieringen av vården av det kyrkliga kulturarvet måste samtidigt bevaras på en hög nivå, eftersom den kyrkoantikvariska ersättningen uppenbarligen har en avgörande betydelse för Svenska kyrkans möjligheter att upprätthålla en god vård av detta arv. Svenska kyrkan kan inte klara av att på egen hand svara för en fortsatt ökande andel av finansieringen.

43 Debattartikel av kulturministern i Uppsala Nya Tidning den 11 september 2009.

115

116

Några vägar framåt

117

Det är tid att samla upp vad som sagts och att sammanfatta dagens läge. Det har varit och är fortfarande i grunden en fråga om vår kyrkas förhållande till människor i Sverige.

I Nya testamentet läser vi om Jesu Kristi uppdrag till sina lärjungar och sin kyrka att förkunna evangeliet för alla folk. För tusen år sedan hade det nått även Sverige och svenskarna. Efter ett par århundraden blev kristen tro och kristet liv, kyrkan och församlingarna en fast integrerad del av det svenska samhället. Så har det förblivit in i vår egen tid. Sam-hörigheten mellan Svenska kyrkan och människor i Sverige är gammal. Jag har ovan försökt beskriva några av de förhållanden som har utgjort större eller mindre problem liksom möjligheter under det gångna seklet och i början på det nya. Vår kyrkas grunduppdrag är idag detsamma som tidigare: att föra budskapet om Jesus Kristus vidare till nya genera-tioner.

Jag har tidigare redan berört några viktiga frågor om förhållandet mel-lan Svenska kyrkan och människor i Sverige, mellan kyrka och samhälle i vårt land och mellan kyrka och stat, den reglerade delen av samhället. Jag har försökt att kort beskriva och motivera den svenska kyrkans karaktär och roll som folkkyrka.

I den delen vill jag också påminna om avsnittet med rubriken ”Kristen tro omfattar hela livet”. Alldeles särskilt vill jag peka på frågan om kyrkans marginalisering i det nutida svenska samhället som behandlas i de sista styckena i det avsnittet. Där framhöll jag att vi i kyrkan alltför ofta själva medverkar till en fortsatt kyrklig marginalisering, då vi fortsätter acceptera att kyrkan skall hålla sig till ”det religiösa” område i samhället som den nu-mera sedan länge tilldelats. Kristet liv är ju inte bara en tilldelad hörna av

Kristet liv är ju inte bara en tilldelad hörna av tillvaron, utan ett helt och fullt liv som rör alltsammans.

118

tillvaron, utan ett helt och fullt liv som rör alltsammans. Läs och begrunda!Jag återkommer nedan till marginaliseringsfrågan, då det blir dags att försöka svara på målfrågorna: Vad gör vi då åt det? Hur borde det vara?

Jag har tidigare också talat om den evangelisk-lutherska regementsläran som en viktig faktor i vår kyrkas historia och menar att den även ger ett användbart perspektiv på det nutida och framtida förhållandet mellan folk och kyrka, samhälle och kyrka och stat och kyrka.

Ett perspektiv på kyrkan och omvärldenJag har även kortfattat försökt karakterisera några omständigheter och krafter i vår svenska samhällshistoria under senare delen av 1900-talet och första decenniet av 2000-talet som jag uppfattat mer eller mindre starkt har påverkat vårt stift och vår kyrka som helhet – och därmed också förutsättningarna för kyrkans liv och verksamhet idag. Det är samtidigt, givetvis, bara ett litet urval av betydelsefulla företeelser i ett samhälle i stark förändring.

Detta kortfattade identifierande av några viktiga samhällsförändringar och deras påverkan på kyrkan bör räcka till för att göra tydligt varför våra församlingars, vårt stifts och vår kyrkas situation är som den är idag. Frågan är nu, hur vi går vidare?

Några reflektioner man kan göra mot den bakgrunden är: Har vår kyrka helt missat de flesta viktiga förändringsturer som avgått de senaste åren? Är Svenska kyrkan helt akterseglad? Lever hon i en tid som inte längre är? Svaren på frågorna är inte självklara. De är obetingat ja, om fråge-ställningen gäller samhällsförändringarna i stort. Vår kyrka har i det

Frågan är nu, hur vi går vidare?

119

stora hela missat viktiga delar av både modernitetens och postmo-dernitetens samhällen – alldeles oavsett vad vi tycker om dessa nya samhällsförutsättningar.

Men vår kyrka har inte helt missat människorna i dessa samhällen. Människan är och förblir en lokal varelse som i varje ögonblick av sitt liv bara finns på ett ställe och i sina egna gemenskaper: hem, familj, skola, arbete och fritid – även om hon nu är bättre informerad om sin omvärld än någonsin tidigare. Det lokala livet är det verkliga livet. Och där har vår kyrka funnits nära henne intill nyligen. I det avseendet är de pågående sammanslagningarna av församlingar till större enheter olyckliga, eftersom de riskerar att förlänga avståndet mellan männis-kornas verkliga liv och kyrkan. Det är min djupaste förhoppning att de nödvändiga åtgärder som behövs för kyrkan i avsikt att ha en tydlig och ändamålsenlig ekonomisk och administrativ organisation kan ge utrymme för detta lokala liv.

Kyrkans, församlingens, familjens och den enskildes egentliga liv och gudstjänst är lokalt alltsedan begynnelsen för 2000 år sedan. Detta präglar fortfarande kyrkans utformning, organisation och verksamhet. Vi brukar uttrycka det så, att kyrkans verkliga liv levs i församlingens gemenskap.

Samtidigt har vårt svenska samhälle under 1900-talets gång övergått från att vara ett huvudsakligen lokalt samhälle till en ordning där samhällets kollektiva överbyggnader på regional, nationell och inter-nationell nivå fått en allt starkare och dominerande ställning. Mot den bakgrunden betraktas därför Svenska kyrkan numera som gammaldags och utan anpassning till nutidens samhällsordningar och synsätt. Det har kyrkan inte anledning att skämmas för, eftersom hon funnits – och

Mot den bakgrunden betraktas därför Svenska kyrkan numera som gam-maldags och utan anpass-ning till nutidens samhälls-ordningar och synsätt.

120

viss utsträckning fortfarande finns – lokalt närvarande hos människor-na. Men vår kyrka måste samtidigt söka anpassa sig till det nya svenska samhälle som vuxit fram och dess ordningar och förutsättningar.

Detta starka kyrkliga behov av anpassning till modernitetens och post-modernitetens nutida svenska samhälle är angeläget även ur andra syn-punkter. Jag berörde det helt kort ovan när jag försökte karakterisera medias ökande betydelse som maktfaktor. Mer behöver sägas i saken.

Lokalt och centralt i samhälle och kyrkaDet jag skriver om här är Svenska kyrkans relation till det omgivan-de samhället; vår kyrka, hennes tillhöriga, församlingar och övriga delar av kyrkan såsom liv, verksamheter och organisation i en geo-grafisk och social miljö i början av 2000-talet. Utmaningen för mig är att försöka förstå och beskriva viktiga och för kyrkan och hennes liv och verksamhet betydelsefulla förhållanden i denna miljö och för denna relation.

Som jag redan tidigare framhållit är en av de viktigaste av dessa miljöförhållanden de grundläggande samhällsförändringar under det gångna seklet och vårt nya sekel som rubbat, och i flera avseenden helt kastat om, relationen mellan det lokala och det nationella/inter-nationella. Den här processen har resulterat i en samhällssituation idag, där det nationella i stort sett är självgående och i allt väsentligt för sin verksamhet är oberoende av det lokala. Bara skatterna flyter in och lagar och förordningar beslutas och träder ikraft inom statsor-ganisationen (statsmakten med verken, landsting och kommuner), de stora centrala media (rikstidningar, radio, TV, Internet) fungerar som de tänkt sig, medlemskapet och organisationen fungerar inom de stora

121

organisationerna, bank- och finansväsendet och de stora företagen fungerar så går det centrala Sverige sin gilla gång och allt fungerar.44

Det är först när dessa centrala ordningar av någon anledning får starkt försämrade funktioner eller helt brakar samman – exempelvis vid större naturkatastrofer, andra nödlägen eller beredskap – som den lokala verk-ligheten, opinionen och intressena får en möjlighet att reellt påverka de centrala/nationella och internationella systemen.

Det lokala spelar annars inte någon egentlig roll i förhållande till dessa sys-tem. Och till detta lokala hör, som jag nyss berörde, huvuddelen av Svenska kyrkan och hennes verksamhet. På Svenska kyrkans hemsida på Internet be-tonas det att ”församlingen är grunden” och att ”församlingen är en gemen-skap”. ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Allt annat som församlingen utför är ett stöd för, och en konsekvens av, denna grundläggande uppgift. Församlingen har ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla som vistas i församlingen.” Det förefaller däremot inte anses nödvändigt att Svenska kyrkan fungerar för att det svenska samhälle som numera finns skall fungera.

Det som jag nu tagit upp tillsammans med det jag tidigare i herdabre-vet framfört i dessa frågor – om det nu har fog för sig – visar på ett av grundproblemen idag för vår kyrka. Kyrkans syn på sina grundläggande uppgifter och huvudinriktningen av hennes verksamhet är, som jag nyssframhöll, inriktade på det lokala och på de sammanhang där männis-kor faktiskt lever och bor. Men detta är samtidigt långt borta från där

44 För att nämna ett par aktuella exempel på detta skulle jag vilja ta upp tillkomsten av den nya skollagen och delar av dess innehåll (främst de inledande bestämmelserna om de övergripande målen) samt frågan, vilken värdegrund som nu anses finnas i vårt samhälle och varifrån den i så fall har kommit.

Allt annat som försam-lingen utför är ett stöd för, och en konsekvens av, denna grundläggande uppgift.

122

makten bor: den politiska makten, de opinionsbildande makterna, den folkuppfostrande makten, de finansiella makternas centra. Det är där som de verkliga besluten fattas, inte hos medborgarna, inte av de lokala krafterna och allra minst i de lokala församlingarna.

Skulle vår kyrka motsvara de krav som idag ställs på en stor organisation, om den vill ”följa med sin tid”, behövde därför kyrkans organisation vän-das upp och ned, så att riksplanet blev det stora, resursstarka, opinions-påverkande och bestämmande i alla väsentliga frågor och församlingarna fick klara sig på resten så gott de kunde. Någon sådan förändring av vår kyrka är dock enligt min mening givetvis otänkbar. Det är i församlingen som människorna finns, evangeliet förkunnas och sakramenten förvaltas.

Jag lämnar dessa frågor öppna. Men klart är under alla omständigheter, att vår kyrka behöver förstärka sin närvaro, delaktighet och bevakning på stiftsplanet och nationellt plan, dvs. i de centrala sammanhang som det här avsnittet handlar om. Svenska kyrkan har varit och är fortfa-rande alltför svagt utvecklad på regional (stifts-) nivå och nationell nivå för att ens kunna hävda sina mest grundläggande intressen i det nya samhällets sammanhang och under nuvarande förutsättningar. Eller prioriteras kanske fel frågor?

Svenska kyrkan och Sverige ett problem?Svenska kyrkan finns till allra största delen i Sverige. Detta självklara förhållande är i vanliga fall inte något problem. Men i vissa fall och under speciella förutsättningar kan det bli ett problem och en risk.

Vår kyrka är till sin organisatoriska karaktär en folkkyrka. Att den hör nära samman med folk, nation och stat, följer naturligt av vår kyrkas bekännelse,

Men klart är under alla omständigheter, att vår kyrka behöver förstärka sin närvaro, delaktighet och bevakning

123

särskilt den evangelisk-lutherska synen på de två regementena som delar av Guds verk ibland oss: det andliga regementet och det världsliga regementet. Svenska kyrkan har dessutom intill alldeles nyligen varit omfattande lag-reglerad. Jag är övertygad om att denna nära samverkan mellan kyrka och stat varit till stor välsignelse för vårt land och utgjort en god grund i tidigare århundraden för det svenska folkets och samhällets sammanhållning.

En sådan nära samverkan mellan ”regementena” förutsätter givetvis, att båda parter ser det så och finner det vara av godo. Så var också fallet, åtminstone fram till någon gång omkring förra sekelskiftet. 1900-talet kom dock att bli annorlunda. Under seklets gång svalnade alltmer ”det världsliga regementets” entusiasm för denna syn på samhället och dess ordningar. Den gemensamma historien och dess börda bar man dock vidare på sina axlar, och gör så fortfarande. Det förgångna och dess konsekvenser finns kvar, även om man omvärderat det.

Det förgångna ger en ömsesidig bundenhet, men bär också på risker. En risk i en nära relation uppstår när den ena vänder sig mot den andra och då kan tillfoga henne stor skada. Biskop John Cullberg gjorde i sin principiella genomgång av stat-kyrkaförhållandet följande tänkvärda reflektion: ”Det organisatoriska beroendet av staten kan … innebära en allvarlig risk för kyrkan, därest statsmakten kommer i händerna på en för kyrkan likgiltig eller rent av mot densamma fientlig maktgrupp, som vill kväva kyrkan eller utnyttja henne för politiska syften.”45 Att Svenska kyrkan huvudsakligen finns i Sverige, innebär samtidigt ett starkt bero-ende av svensk lag och svensk politisk makt. En svensk statsmakt som så vill kan således, direkt eller indirekt, behärska kyrkan såväl organisa-toriskt som verksamhetsmässigt och ekonomiskt.

45 Hämtat från Nordisk Teologisk Uppslagsbok för kyrka och skola (1957), band III, spalt 665.

En sådan nära samverkan mellan ”regementena” förutsätter givetvis, att båda parter ser det så och finner det vara av godo.

124

En mot kyrkan direkt fientligt inställd statsledning har till och med möjlighet att, genom ett skickligt utnyttjande av lagstiftningsinstrumentet och sin ekonomiska makt, medvetet underminera och slutligt tillintetgöra Svenska kyrkan. I den meningen kan Sverige bli ett problem för kyrkan.

Mot den bakgrunden och med erfarenheterna idag från det första decen-niet efter den stora reformen finns det anledning att undra en del över vad som gjorts i det avseendet. Detta kommer visserligen att i sinom tid bli föremål för den kyrkohistoriska vetenskapens forskning. Men redan nu, när historien sker, är det skäl att försöka förstå det som sker i det som synes ske – för att sedan, förhoppningsvis, också kunna främja det som är gott och uppbyggande och motverka det som är nedrivande.

Som jag redan framhållit om den stora reformen vid millennieskiftet, förbereddes den, utreddes och genomfördes i stort samförstånd mellan Svenska kyrkan och statsmakten. Man var överens om att den skulle bestå i sina grunddrag under lång tid framöver och att båda parter öns-kade fortsatt samförstånd, samråd och samarbete. En fråga som infinner sig nu, tio år senare, är denna: Har statsmakten verkligen kommunice-rat detta till landets medborgare och - inte minst - till efterkommande politiker? En del av det som skett efter reformens genomförande ger rent av anledning till frågan: Har staten själv redan glömt bort vad vi kom överens om? Det förefaller rent av vara så, att många ledande företrädare för statsmakten inte ens känner till vad staten lovade för drygt tio år sedan.

Begränsat kyrkligt perspektivDet finns risk för ett försnävat tänkande om vårt gemensamma arbete med kyrkans nutid och framtid, som det finns anledning att peka på. För att genom ett exempel visa vad jag syftar på tar jag min utgångs-

Det förefaller rent av vara så, att många ledande fö-reträdare för statsmakten inte ens känner till vad staten lovade för drygt tio år sedan.

125

punkt i en skrivelse till kyrkomötet 2010. I det fallet är det uppenbarli-gen vårt statskyrkliga förflutna som ger något av en synstörning.

Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2010:7 rör kyrkliga ”arbetsformer i förändring” men handlar mer explicit om rätten till kyrklig närings-verksamhet. För att undvika missförstånd vill jag säga, att jag här inte tar ställning till skrivelsen som ärende och förslag utan enbart använder den som ett arbetsmaterial för att peka ut en allmän problematik som ligger i vår kyrkliga resas riktning.

Sammanfattningen av innehållet i skrivelsen inleds så: ”I skrivelsen föreslås en ändring i kyrkoordningen som klargör att en församling får bedriva näringsverksamhet bara om den har naturlig anknytning till församlingens grundläggande uppgift. För sådan verksamhet gäller lik-som för övrig församlingsverksamhet att den ska rikta sig till den egna församlingens medlemmar och alltså vara territoriellt begränsad.” (I KO anges som församlingens grundläggande uppgift: ”att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.”)46

Formuleringen i skrivelsens sammanfattning väcker funderingar. Först och främst är det gott och väl att församlingarnas möjlighet att bedriva näringsverksamhet ges stöd och skydd. Det kan säkert komma till pass på flera håll. I dagens kyrkliga läge behöver många nya vägar prövas.

Men då måste man också noga tänka igenom förutsättningarna. En be-gränsning som anges är: ”… bara om den har naturlig anknytning till för-samlingens grundläggande uppgift”. Det låter i förstone ganska självklart.

46 I 1992 års kyrkolag angavs motsvarande stadgande så: “främjande av kyrkans guds-tjästliv och undervisning samt diakoni och evangelisation” (11 kap 1 §). Mer om detta nedan.

en församling får bedriva näringsverksamhet bara om den har naturlig anknytning till försam-lingens grundläggande uppgift.

126

Problemet är, emellertid, att hänvisningen syftar på en uppräkning från den statskyrkliga tiden, som inte självklart täcker dagens behov i dess helhet. Dagens behov är uppenbarligen större och vidare. Uppräkningen av församlingens grundläggande uppgifter i 1992 års kyrkolag angav i realiteten det område inom vilket församlingen kunde använda sin församlingsskatt. Därigenom gjordes en avgränsning i förhållande till den kommunala verksamheten, som betalades med kommunalskatten.

En sådan kyrklig avgränsning är inte längre motiverad. Dagens kyrko-avgift (med undantag för den del som utgör begravningsavgift) bör kunna användas friare av församlingarna. Ur detta perspektiv tenderar således den angivna begränsningen att framstå både som anakronistisk till sin karaktär och som inskränkande till sin funktion. I det här fallet hade det väl ur den synpunkten räckt att klargöra att en församling får bedriva näringsverksamhet, dvs. bekräftat att den näringsfrihet som råder i vårt land gäller även inom kyrkan.47

Vad jag vill peka på är, som jag redan berört, dels att kristet liv är ett liv i dess helhet och behöver församlingens och kyrkans stöd på alla livets områden, dels att dagens och morgondagens behov av kyrklig verksamhet är betydligt större och vidare än tidigare, dels också att vi inte längre kan ta för givet, som förr, en gemensam grundsyn och organisk samverkan mellan församling och kommun och mellan kyrka och stat. Därtill kommer, att alla tre nivåerna i kyrkans organisation och verksamhet (församling, stift och nationell nivå) måste utvecklas och anpassas till dagens och morgonda-gens samhällsförhållanden för att rätt kunna möta de behov som uppstår.

47 Sedan 1864 års näringsfrihetsförordning har det ansetts finnas näringsfrihet i vårt land. Den rätten finns numera även för landets församlingar - även om de hittills inte använt sig av den i någon högre grad. Varför skulle Svenska kyrkan nu finna anledning att inskränka den rätten inom kyrkan?

Församling, stift och natio-nell nivå måste utvecklas och anpassas till dagens och morgondagens sam-hällsförhållanden för att rätt kunna möta de behov som uppstår.

127

Att fortsätta vara folkkyrka kräver ökad lyhördhet för människors behov och blick för möjligheter, hjälp och stöd.

Det ligger ännu en risk i resans riktning. Det här berörda fallet och liknande inskränkningar senare av kyrkans och församlingarnas verk-samhetsområden och verksamhetsmöjligheter begränsar och försvårar den nödvändiga utvecklingen av vår kyrkas liv och verksamhet och det ökade engagemang av de kyrkotillhöriga som nu så sakteliga börjat komma igång. Det får inte bli så, att den nödvändiga utvecklingen och förnyelsen av våra församlingars verksamhet successivt försvåras eller förhindras genom beslut av kyrkomötet.

Här kan vi lära oss mycket av våra systerkyrkor i andra delar av värl-den. Låt mig ge två exempel som jag mött på plats:

Sommaren 2010 hade jag förmånen att besöka den lutherska kyrkan i Tanzania. Ett av många bestående intryck är kyrkans sociala roll och ansvarstagande i samhället, inte minst i det nordvästra Karagwe-stiftet. Där finns skolor, sjukhus, barnhem, hälsovårdsarbete, verksamheter för att förebygga och minska effekterna av HIV/AIDS – allt med den lutherska kyrkan som huvudman. För en del verksamheter är staten del-finansiär och en samverkan är självklar. Kyrkan bedriver verksamheten i tjänst för människor och samhälle.

Ett annat exempel hämtar jag hos den evangelisk-lutherska kyrkan i Betlehem. Med en alltmer minskande kristen befolkning i Betlehem och allt färre medlemmar i den lutherska församlingen ställdes kyrkan inför en utmaning: Ska vi som kyrka dra oss tillbaka, eller ska vi lyfta blicken och se vad som ger människor och det omgivande samhället liv? Mitri

För en del verksamheter är staten delfinansiär och en samverkan är självklar.

128

Raheb, som är präst i församlingen, har vid ett av mina besök berättat att församlingen ser som sitt uppdrag att bygga land, sten för sten, och att ge kraft till samhället och varje enskild människa i detta land. I det ligger att skapa verksamheter som ger ”liv i överflöd”, vilket är mottot. Utöver den församlingsverksamhet som finns i den lutherska kyrkan idag, driver församlingen därför en omfattande verksamhet, där både kristna och muslimer från det lokala samhället deltar. I ett center intill kyrkobyggnaden erbjuds hantverkskurser, ledarkurser, media-produk-tion, hälsoprogram, utbildningsgrupper i kreativa ämnen och omvård-nad av äldre – bara för att nämna några inriktningar. Allt detta har växt fram ur en omvärldsanalys och bedömning av vad som behöver göras för att ge ”liv i överflöd” till människor och samhälle.

De dagens och morgondagens behov av kyrklig verksamhet som jag nämnt ger mig också anledning att påminna om något som, enligt min mening, är viktigt för våra församlingar i det läge vi nu befinner oss i. Jag tänker på be-tjänandet av och utrymmet för församlingens tillhöriga, något som jag redan har berört ovan ur annat perspektiv. Jag anknyter nu till några övervägan-den som gjordes inför den stora kyrka-statreformen vid millennieskiftet.

Tidigare gjorde man inom vår kyrka en skillnad mellan evangelisation och mission. En uttolkning av skillnaden var, kortfattat, att evangelisa-tion avsåg kyrkans och församlingens verksamhet som riktade sig till dem som redan var döpta (gudstjänstliv, andlig fördjupning, undervis-ning i kristen tro och kristet liv, själavård osv.). Mission var då den verksamhet som inriktades på dem som inte var döpta.48

48 Jag nämnde nyss ovan förändringen av ordalydelsen om församlingens angelägenheter från 1992 års kyrkolag till nu gällande Kyrkoordning. Formuleringen i Kyrkolagen har sin närmaste upprinnelse i den grundlagstiftning som möjliggjorde det reformerade och demokratiserade kyrkomötet i början av 1980-talet (se regeringens skrivelse till allmänna

I ett center intill kyrko-byggnaden erbjuds hant-verkskurser, ledarkurser, media-produktion, hälso-program, utbildningsgrup-per i kreativa ämnen och omvårdnad av äldre.

129

I utredningsarbetet och förarbetena inför millenniereformen kom man fram till en annan tolkning på den här punkten. Där ges följande uttolk-ning av innebörden i den nya skrivningen om församlingens uppgifter och motiveringen till att ordet evangelisation ersatts med mission: Be-greppet mission ”anses bättre teologiskt stämma överens med kyrkans uppdrag” och ”också innefatta det något snävare begreppet evangelisa-tion”. Samtidigt konstateras: ”Beskrivningen av församlingens grund-läggande uppgifter skall alltså ses som en sammanfattning av det som församlingen skall ägna sig åt”, inte som en exakt och uttömmande uppräkning av dessa uppgifter.49

Den reviderade lydelsen av församlingens uppdrag infördes sedan i den kyrkoordning som beslutades av kyrkomötet 1999.

Vad jag nu vill peka på är vikten av att i det kyrkliga arbetet inte tappa bort det som begreppet evangelisation står för, dvs. behovet av för-samlingsvård.50 Det är en av huvudangelägenheterna i detta herdabrev. Jag vill också anknyta detta till något jag tidigare berört ur en annan synvinkel. Det blir samtidigt ett exempel på en konkret utveckling av evangelisation i denna mening.

kyrkomötet, Skr 1982:7 s. 62f, och SFS 1982:942). Ordalydelsen om församlingens an-gelägenheter infördes sedan i församlingslagen (1988:180, 1 kap. 3 § p. 1 (se regeringens skrivelse till kyrkomötet 1987:1 s. 150 och 344).49 Jag hänvisar till redovisningarna av remisser och förslag i RegSkr 1997:2 till kyrkomötet och övriga förarbeten till den nya lagen om Svenska kyrkan (SFS 1998:1591)50 En rad inomkyrkliga remissinstanser, bland annat Västerås stiftssamfällighet, fram-förde då vid behandlingen av dessa frågor, att församlingens uppgifter i förslaget till lag om Svenska kyrkan borde ha kompletterats med “evangelisation, själavård, församlings-vård eller något liknande uttryck”. Jag känner mig därför ha gott stöd i denna sak sedan tidigare från vårt stifts förtroendevalda och dem de är ombud för.

130

Är det inte egentligen så att Svenska kyrkan fortfarande sitter alltför djupt fast i åtskillnaden mellan religiöst och profant: uppfattningen att församlingarna, enkelt uttryckt, i stort sett har att göra med det som för-siggår i kyrkan (gudstjänster, dop, vigsel, begravning osv.) och med sådant som är direkt sammanlänkat med detta (den kyrkliga organisationen, kyrkans vardagsverksamhet i form av kyrkans barntimmar, juniorarbete, ungdomsarbete, konfirmandundervisning, diakonalt arbete, bibelstudier, kyrklig kursverksamhet osv.)? Den samhälleliga omgivningen ger benägen hjälp till detta. Men om församlingen går utanför stängslet, blir omvärl-den snabbt orolig och ifrågasättande. Det snäva stängslet gjordes och förstärktes under 1900-talets gång. Äldre än så torde det inte vara.

I stället, som jag redan sagt, bör vår kyrkas verksamhet vidgas till att omfatta hela livet som människor lever, och då börja med att ge dem som är kyrkotillhöriga ett direkt stöd till att leva sina liv, var och en i sin kallelse. Jag tror fullt och fast, att kyrkans tillhöriga blir en stor del av vår kyrkas framtid, om kyrkans ledarskap och ansvariga öppnar sig för detta och medvetet vidgar verksamheten i den riktningen. De tillhöriga behöver dessutom göras medvetna om de stora behoven och möjligheterna men också om sitt medansvar.

Detta förutsätter samtidigt, att det förblir högt i tak i Svenska kyrkan även i fortsättningen. Blir det för lågt och för trångt och för kvavt ryms inte den stora variation som lyckligtvis fortfarande finns bland de kyrkotillhöriga.

Risken för orealism inom Svenska kyrkanSedan länge är det inom vår kyrka ett antal grupper – stora och små – som driver en strävan bort från den nuvarande staten och som har en längtan till ett samhällstillstånd av stor frihet från statsmakten för

Är det inte egentligen så att Svenska kyrkan fortfarande sitter alltför djupt fast i åtskillnaden mellan religiöst och profant

131

människorna och deras egna sammanhang; ett tillstånd där då även vår kyrka och hennes tillhöriga får ökad möjlighet att finnas, leva och verka enligt sin egen övertygelse och ordningar. Dessa grupper hade tidigare ett begränsat inflytande inom kyrkan men har de senaste decennierna fått en starkare ställning, inte minst till följd av det långvariga utredningsarbetet i kyrka-statfrågan. Deras längtan rör ju just det förhållandet.

Jag menar för min del, att denna grundinställning är orealistisk. Den svarar inte mot den svenska samhällssituation vi lever i. Den moderna statens hand är stark och kommer under överblickbar tid att så förbli.

En sådan utveckling ställer självfallet stora krav på anpassning till det svenska samhällets ordningar och förändringar för såväl kyrkotillhöriga som församlingar och kyrka (och utgör ett av huvudskälen för en fort-löpande kyrklig omvärldsanalys). Vår kyrka har redan under sitt första decennium av reformerad ordning fått ta ställning till flera sådana frågor, som har stark kyrka-statkaraktär. Jag vill påminna om att vår kyrka upp-lever sig ha ett folkkyrkligt uppdrag. För en sådan kyrka är ställningsta-gandet i sådana frågor av stor vikt. För henne blir kyrka-statförhållandet till stor del en fråga om kyrkans relation till folket och dess liv.

En annan uppgift som följer av detta uppdrag – och som blivit än mer aktuellt efter reformens genomförande – är vår kyrkas uppgift att värna, skydda och försvara de kyrkotillhörigas rätt till sin kristna tro och till att få leva i denna tro och fostra sina barn i enlighet med de rättigheter och skyldigheter som följer av de konventioner som Sverige åtagit sig att följa. Vår kyrkas ordningar bör respektera församlingarnas rätt och möjlighet att ge sina kyrkotillhöriga ett hållbart stöd till deras liv i sin helhet.

132

Kyrkans självkritiska ovanaVanan inom kyrkan och i media har varit och är, att tolka och förklara Svenska kyrkans svaghet och marginalisering genom att främst söka orsakerna inom kyrkan själv. Den förklaringen stämmer nog bara till en mindre del. Huvudorsakerna är snarare att söka i den omvärld som vår kyrka levt i de senaste århundradena och hos de krafter som verkat där.

Därför behöver förmodligen Svenska kyrkans historia, framför allt under 1900-talet, skrivas om en del och kompletteras med djupare analyser av inte bara samhällsförändringarna utan även av politiska krafters spel och beslut och av medias ökade påverkan på allt och alla, inte minst på kyrkan. Då träder nog en mer realistisk bild fram av vad som faktiskt har skett av betydelse för Svenska kyrkan och hennes verk-samhet och förutsättningar. Att söka orsakerna till vår kyrkas skada huvudsakligen inom kyrkan själv är inte realistiskt. Inte heller torde boten av den skadan stå att finna enbart inom kyrkan själv. Svenska kyrkans relation till omvärlden är och förblir en viktig del av den kyrkliga framtidsanalysen. Tankeföreställningen att vår kyrka kunde ha ett skyddat, eget område i samhället där vi kristna kan leva trons liv i lugn och ro, med ordning och reda och enligt kyrkans ordningar, är inte verklighetsförankrad.

Att söka orsakerna till vår kyrkas skada huvudsakli-gen inom kyrkan själv är inte realistiskt.

133

134

Vad väntar?

135

Jag har i detta brev försökt mig på en enkel analys av delar av vår kyrkas omvärld. Vad kan då kyrkan göra i dagens situation och mot den bak-grunden? Låt oss försöka konkretisera och målinrikta det som har sagts!

Först bör det dock göras några allmänna konstateranden. Mot bakgrund av omvärldsanalysen framstår det som närmast självklart, att kyrkan måste hålla sig väl och fortlöpande informerad om vad som sker i omvärlden, särskilt om de krafter, förhållanden, planer och åtgärder som verkar och sker i samhället och som är av vikt och betydelse för kyrkans och församlingarnas liv och verksamhet. Även om denna bevakning är ett stort åtagande, räcker det dock inte med detta. Kyrkan måste också vara en aktiv medverkande i det som sker i den samhälleliga omvärlden. Svenska kyrkans rättmätiga behov, liv, verk och intressen kan bara kyrkan själv bevaka, värna och främja; och det bör ske i samverkan med andra goda krafter i samhället. Det gäller på alla nivåer i kyrkan.

Den som betvivlar det behovet och sammanhanget bör bläddra tillbaka till den sida som anger den offentliga sektorns andel av bruttonational-produkten i vårt land. Ingen större icke-statlig organisation kan fungera i ett land, där den offentliga sektorn tar i anspråk ungefär hälften av BNP, utan ett mycket starkt beroende av statsmaktens reglering och dess direkta politiska inflytande över landets ekonomi. Dessutom innebär lagstiftningen på varje samhällsområde en omfattande reglering av både enskildas och organisationers liv. Det sista gäller även Svenska kyrkan efter år 2000. Sådan är den svenska verkligheten. Inte minst av den an-ledningen behöver vår kyrkas liv och verksamhet anpassas till det som omvärldsanalysen försökt beskriva.

Svenska kyrkans rättmä-tiga behov, liv, verk och intressen kan bara kyr-kan själv bevaka, värna och främja

136

Men den kyrkliga bevakning och det samhällsengagemang som det här gäller kräver också betydande resurser samtidigt som vår kyr-kas ekonomi försämras – en till synes omöjlig ekvation. Ändå är den nödvändig att lösa. Inte minst på det här området borde de kyrkotill-höriga kunna engagera sig. Det måste ju finnas en djup kunskap om sådana frågor bland de tillhöriga att ta tillvara i genomtänkta former och för vår kyrkas bästa.

Några mål för framtidenEn av de övergripande målsättningar som analysen anvisar för ut-vecklingen av vår kyrkas verksamhet är den som nyss nämndes: att anpassa sig till de förutsättningar och förhållanden som gäller för det svenska samhället idag och det närmaste decenniet framöver. När jag sommaren 2010 blev ledamot i ”strukturutredningen”, som 2008 på-börjat sitt arbete med att finna lämpliga strukturer för kyrkans arbete inför framtiden, stod det klart att inga strukturinsatser i världen kan ge svaret på Svenska kyrkans framtid. Strukturer och organisation har bara ett syfte: att vara ett stöd för den verksamhet som är det egentli-ga uppdraget. Gång på gång i detta brev har jag återkommit till syftet med Svenska kyrkans arbete, till behovet av pastoralt arbete och ett gemensamt ansvarstagande för kyrkan i hennes uppdrag. Det innebär beredskap till föränderlighet för kyrkan, som biskop Einar Billing också underströk.

En annan lika självklar målsättning som analysen anvisar för vår kyrka är att slå vakt om det hon redan har. Ingen annan gör det åt henne. Svenska kyrkan kan inte fortsätta att bygga många av sina förhållanden och sin verksamhet enbart på allmän välvilja från omvärlden. En del av den är inte välvilligt inställd utan snarare motsatsen.

Det innebär beredskap till föränderlighet för kyrkan, som biskop Einar Billing också underströk.

137

En tredje målsättning som analysen anvisar är ingen nyhet men behöver upprepas: kyrka och församling skall givetvis samverka nära med sam-hällets övriga delar och organ. Det är och förblir en folkkyrkas särskil-da kallelse. Kyrkan skall inte bygga upp ett eget samhälle vid sidan om.

En fjärde målsättning har också redan nämnts: att församling och kyrka ger sina tillhöriga ett om möjligt handfast stöd i deras liv och verk. Den kyrkotillhörige bör inte känna sig främmande för sin församling och kyrka utan samhörig, helst även delaktig. Jag upprepar: kristen tro och kristet liv omfattar livet i dess helhet. Det moderna samhällslivet är både krävande och slitsamt, för många komplicerat och svårförståeligt – och dessutom snabbt föränderligt. Den kyrkotillhörige behöver sin kyrkas stöd i hela sitt liv. Den saken har behandlats som en kyrkans evangelisa-tionsuppgift, där den kristnes kall är en central fråga.

En femte målsättning, som hör nära samman med den sistnämnda, är att uppmana de kyrkotillhöriga att som en följd av sin församlingstillhörighet föra sina barn till dopet i sin kyrka och föra dem in i församlingens gemen-skap, att (när det blir aktuellt) vigas till äktenskap i sin kyrkas ordning, att ta ansvar i sin församling och att begrava sina döda i vår kyrkas ordning.

Stiftets organ, församlingarna, präster och andra medarbetare bör på-minna de kyrkotillhöriga om och ge reella möjligheter för deras med-ansvar för församlingens och vår kyrkas liv nu och i framtiden. Vi kan inte längre förutsätta, att andra (inte minst anställda) ska sköta kyrkans angelägenheter åt oss som församlingsmedlemmar, utan vi själva måste i ökad grad ta ett medansvar för detta – var och en utifrån sina egna förutsättningar, förhållanden och gåvor.

Kyrkan skall inte bygga upp ett eget samhälle vid sidan om.

138

Samtidigt måste det klargöras att ett sådant myndiggörande av dem som tillhör vår kyrka inte står i motsättning till den folkkyrkliga inrikt-ningen av kyrkans arbete och uppdrag. I inledningen till kyrkoordning-en (KO) anges detta klart:

”En huvuduppgift för kyrkoordningen är att ange de strukturer och beslutsformer som ger de bästa förutsättningarna för Svenska kyrkan att fullfölja sin kallelse. Härtill kommer uppgiften att bevara och stärka enheten och gemenskapen bland dem som tillhör Svenska kyrkan, mel-lan församlingar och stift och med hela den världsvida kyrkan.”

I inledningen till KO:s första kapitel anges sedan i klartext det folkkyrk-liga uppdraget:

”Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär. Svenska kyrkan inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv.”

Kyrkan och politikenEn viktig del av dagens kyrkliga situation är kyrkans förhållande till politiken, Jag har tidigare i herdabrevet berört det området ur olika perspektiv. Mer behöver sägas.

Kyrkan och församlingarna bör bedriva ett politiskt, samhällsengagerat arbete – men inte uppträda som ett politiskt parti. Insatsen bör vara ett ge-nuint samhällsengagemang. Förutsättningarna för detta finns redan genom de nomineringsgrupper inom kyrkan som förbereder valen till de kyrkliga organen och genom de förtroendevalda som får sina uppdrag genom valen. Denna relation mellan kyrka/stift/församlingar och politiken finns sedan århundraden, så den delen av samhällsengagemanget är urgammal och väl

Kyrkan och församlingar-na bör bedriva ett politiskt, samhällsengagerat arbete – men inte uppträda som ett politiskt parti.

139

beprövad och stöds av den evangelisk-lutherska regementsläran och kallelse-tanken. Men relationen är också lika självklart komplicerad och färgad av varje tids särskilda förhållanden. Det vet vi alla.

Trots den långa, välbeprövade relationen kyrka–politik förefaller det här området ändå vara ganska outvecklat, om man ser till de tydliga krav som numera ställs på vår kyrkas förhållande till sin omvärld och de faktiska kyrkliga insatser som görs på området. En utveckling av kyrkans, stiftens, församlingarnas och de enskilda kyrkotillhörigas samhällsansvar och poli-tiska engagemang är starkt påkallad. Inom kyrkan och på alla dess nivåer bör vi arbeta målmedvetet med dessa uppgifter och anpassa oss till de nya förutsättningar som gäller för vår kyrka även på detta område.

Under våren 2011 blev detta tydligt för mig på ett annat sätt. En stor grupp diakoner, med stöd av präster och biskopar, berättade offentligt vad de sett och hört. Denna gång gällde det livssituationen för människor som utför-säkrats. Jag ställdes gång på gång inför frågan: ”Ska kyrkan ägna sig åt politik?” Med min syn på Gudsrikesvisionens betydelse för ett gott sam-hälle även i vår tid, kunde jag med gott samvete svara ”ja”. Vi berättar vad vi ser och lägger detta i problemlösarnas, i vårt land de politiska partiernas, händer. Samtidigt kunde jag för många förvånade journalister berätta, att kyrkan till sitt förfogande har människor som är något mer än ”tjänste-män”. Det är diakoner, präster och biskopar som utifrån sina vigningslöf-ten och samveten, på eget ansvar, har att berätta om det som står Guds rike och det goda emot. Jag hoppas på fortsatt frimodighet!

Det bör också framhållas, att denna relation kyrka–politik är ömsesi-dig. De kyrkligt förtroendevalda och de kyrkotillhöriga som samtidigt är medlemmar i ett politiskt parti bör också inom partiet försöka vara

140

goda kristna, se och tolka samhällsfrågorna i trons ljus och försvara församlingarnas och vår kyrkas rätt, när så behövs.

De kyrkotillhöriga är en stor mänsklig resurs i samhälle och kyrkaDå jag i detta avsnitt återkommer till frågan om vår kyrkas tillhöriga som en resurs, tänker jag inte i första hand på deras ekonomiska bidrag som en resurs för församlingens och kyrkans verksamhet. Vad jag främst syf-tar på är de kyrkotillhöriga som mänskliga resurser: engagerade kristna som i samverkan med andra fullgör Guds verk både i samhället och i kyrkan – ett förvaltarskap således. Jag vill peka på en del av detta gemen-samma ansvar som nära berör vår kyrka idag och åren framöver.

Jag har nämnt Svenska kyrkans starkt lokala karaktär och att den först de allra senaste decennierna kunnat skapa en organisation med något så när ekonomiska och organisatoriska resurser på stiftsplan och nationell nivå. Samtidigt har det skett en demokratisering av vår kyrkas organisa-tion även på dessa nivåer, varigenom de kyrkotillhöriga i ökad grad fått möjlighet att delta i besluten om vår kyrkas verksamhet.

Vad jag vill peka på är, att denna utveckling de senaste decennierna har lagt ett stort medverkansansvar på de kyrkotillhörigas axlar. De behövs i sin kyrka och inte minst i den nya situation vår kyrka står i efter den stora millenniereformen.

Jag vill också påminna om att viktiga delar av uppgifterna på stiftspla-net och nationell nivå till stor del legat för fäfot under det förra seklet, inte minst till följd av en skriande brist på resurser på dessa nivåer. Den enorma utvecklingen av vårt samhälle under 1900-talet ställde helt nya

141

och omfattande krav på initiativ, nytänkande och resurstillväxt hos stat och kyrka. Staten växte starkt, framför allt under andra halvan av seklet, för att svara mot de nya kraven. Kyrkans resurser däremot, förblev lokala. På det regionala och nationella planet förblev resurserna desamma som vid seklets början, trots att många av de krav som det moderna svenska samhället ställde förutsatte kraftig resursutveckling framför allt regio-nalt, nationellt och till slut även internationellt. Jag har redan utvecklat den här tanken i ett tidigare sammanhang och hänvisar dit.

Svenska kyrkan i debattenJag har också pekat på Svenska kyrkans svaga relation till media och dåliga genomslag i den allmänna debatten. Så har det varit i ett århundrade och särskilt svagt har förhållandet varit de senaste decennierna. Jag har redan understrukit vådan av detta och vikten av att satsa på en förbättring.

En av de viktigaste uppgifterna på det här omvärldsområdet är att mer medvetet förstärka och utveckla vår kyrkas engagemang i den offentliga debatten.51 På grund av områdets speciella karaktär är det knappast meningsfullt att göra detta genom en utbyggnad av den kyrkliga organi-sationen. Den har redan sin informerande roll på det här området, men kan inte samtidigt – annat än i undantagsfall – även vara en aktiv del-tagare i den offentliga debatten. Utbyggnaden på debattområdet måste huvudsakligen ske genom enskilda kyrkotillhörigas ökade engagemang. Jag har tidigare redan noterat behovet.

Däremot behöver ett ökat enskilt engagemang i debatten stödjas aktivt från den kyrkliga organisationens sida. Att delta i offentlig debatt är en

51 Jag tänker på den allmänna debatten överlag: den skriftliga som förs via Internet och i tidningarna såväl som den muntliga vid möten och andra sammankomster och i de talade media (radio och TV).

En av de viktigaste uppgifterna på det här omvärldsområdet är att mer medvetet förstärka och utveckla vår kyrkas engagemang i den offent-liga debatten.

142

svår och krävande uppgift i många avseenden. För att kunna göra en positiv och fruktbärande insats i debatten behöver den enskilde kyrko-tillhörige kunskaper på det aktuella området, god och löpande oriente-ring och aktiv bevakning av skeende och debatt på det samhällsområde det gäller samt förmåga att utveckla sitt eget tänkande om de berörda frågorna. Till allt detta bör den kyrkliga organisationen kunna ge hjälp och aktivt stöd. Intresset för ämnen bör då inte begränsas enbart till de traditionellt kyrkliga frågorna.

Svenska kyrkans huvudsakliga roll på den offentliga debattens område bör således vara indirekt: att uppmuntra, stödja och stärka de kyrkotill-höriga som är beredda att delta i den offentliga debatten. Hur detta ska göras, bör bli en av framtidsuppgifterna för vår kyrka i den nya situa-tion och omvärld som vi nu står mitt uppe i.

Den övergripande målsättningen för stiftets insats på detta område är att ge de kyrkotillhöriga ett stöd till att vara goda kristna och aktiva medverkande i Guds fortgående verk i det svenska samhället.

Fortsatt samverkan mellan kyrka och statKyrkans väsen och verk är ett fortgående vittnesbörd om Guds verk genom Jesus Kristus och dess betydelse för människorna och den värld vi lever i. Församlingarna och kyrkan är därför nödvändiga delar av det svenska samhället även i framtiden. En väl ordnad samverkan mellan å ena sidan samhället och dess olika delar och å andra sidan församling-arna och kyrkan behöver fortsätta och utvecklas. Den uppgiften blir självklart svårare, om de båda sidorna glider isär eller kommer i kon-frontation med varandra. För en kyrka med det trosarv som vår svenska kyrka har kommer det även i fortsättningen att vara angeläget att sträva

143

efter samförstånd och samverkan med statsmakten i dess olika former och med andra bärande delar av det svenska samhället.

Det finns i det här sammanhanget också anledning att ta upp ett avsnitt i EU:s nya fördrag (Lissabonfördraget) som inte berörts tidigare men som bör kunna stimulera och ge stöd till ett fortsatt genomtänkt förhållande mellan Svenska kyrkan och staten. I fördraget om EU:s funktionssätt (som utgör en del av Lissabonfördraget) anges i Artikel 17 följande:52

1. Unionen ska respektera och inte påverka den ställning som kyrkor och religiösa sammanslutningar och samfund har i medlemsstaterna enligt den nationella lagstiftningen.

2. Unionen ska även respektera den ställning som filosofiska och konfes-sionslösa organisationer har enligt den nationella lagstiftningen.

3. Unionen ska upprätthålla en öppen, tydlig och regelbunden dialog med dessa kyrkor och organisationer varvid deras identitet och specifika bidrag ska erkännas.

Vid 2009 års kyrkomöte hölls ett seminarium om kyrkorna i Europa och EU och där var det flera sakkunniga inledare som pekade på just denna artikel som särskilt intressant och viktig för oss. Man framhöll, att ”religionens roll har vuxit till större förståelse” inom unionen och att ”EU mer än någonsin är beredd att lyssna på kyrkan”. Särskilt framhölls kravet i den tredje punkten, att EU skall upprätthålla en regelbunden dialog med trossamfunden.53

52 “Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”, Första delen, Avdelning II Allmänna bestämmelser, i den konsoliderade versionen av EU:s fördrag.53 Seminariet refereras i kyrkomötestryckets del ”Kyrkomötet 2009 Anföranden” på s. 9ff.

Man framhöll, att ”religio-nens roll har vuxit till större förståelse” inom unionen och att ”EU mer än någon-sin är beredd att lyssna på kyrkan”

144

Punkten 1 i artikel 17 ger, enligt min bedömning, ett klart och hållfast stöd för Svenska kyrkans nuvarande relation till staten och för överens-kommelsen mellan kyrkan och den svenska statsmakten och för den lagstiftning som denna millenniereform vilar på. Det ger den stadga som kyrka-statreformen avsåg och som parterna var överens om.

Det är också intressant att notera en del av punkten 3 i artikeln. Där fast-slås bl.a. att unionen – och därmed uppenbarligen även medlemsländerna – skall erkänna dessa kyrkors, andra religionssamfunds och organisationers identitet, vilket rimligen bör inbegripa dessa samfunds syn på sig själva.

Ett sådant otvetydigt statligt erkännande av ett samfunds identitet är något ganska nytt för Sverige. Sverige hade som stat sedan 1900-talets första decennium haft svårt att som en integrerad del av religionsfrihe-ten klart och entydigt erkänna trossamfundens syn på sig själva och res-pektera den. Visserligen var Svenska kyrkan uttryckligen angiven som ett trossamfund i 1951 års religionsfrihetslag och hennes församlingar utgjorde kyrkokommuner, men någon legal rikskyrklig styrelse fanns inte förrän 1983 som en följd av 1982 års kyrkomötesreform.54

Däremot har den svenska staten inte haft några svårigheter att erkänna vare sig de trossamfund som juridiskt vilar på en föreningsmässig grundval eller de icke-konfessionella organisationer som har liknande juridisk grund. Orsaken kan vara, att statens och demokratins inre liv sköts av politiska partier som även de samtliga är organiserade som ideella föreningar.

54 Andra trossamfund i Sverige med svårigheter att få sin identitet erkänd var Romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och de islamska trossamfunden.

Ett sådant otvetydigt statligt erkännande av ett samfunds identitet är något ganska nytt för Sverige

145

Men vad betyder då artikel 17 konkret i Sverige idag? För Svenska kyrkans del bör det väl åtminstone betyda, som jag nyss framhöll, att överens-kommelsen 1999 mellan staten och Svenska kyrkan och de utfästelser och den lagstiftning som stadfäste den överenskommelsen kommer att bestå framöver, så länge som Sverige finns kvar i EU. Den osäkerhet från statens sida om vad saken gäller, som visade sig inledningsvis vid kontrollstationen 2009 och vid utvärderingen av det första decenniet med kyrka-statreformen och inför den följande perioden, behöver då inte uppstå igen. Därmed är en del vunnet för båda parter.

Ett annat konkret resultat borde bli en ökad respekt och hänsyn hos statsmakten till trossamfundens identitet och självsyn. Det gamla svenska enhetstänkandet och den starka betoningen av integration innehåller alltför mycket av bristande respekt och hänsyn av det slaget. Detta gäller alla religionsutövares rätt, oavsett konfessionell hemhörig-het. Sammantaget med Europakonventionens och EU:s fördrags bestäm-melser om religionsfrihet bör detta medföra en betydligt vidgad, faktisk religionsfrihet i Sverige.

Den fortsatta vandringen med människor i SverigeSvenska kyrkan har varit här i landet och följt detta folk sedan tidigt 1000-tal. Varför skall inte vår kyrka nu, i tidigt 2000-tal, fortsätta den vandringen med människor i Sverige? Omvärlden har starkt förändrats under de tusen åren tillsammans. Också folkets villkor och ledarskap har förändrats genomgripande, och så kommer att ske även framdeles.Självklart har det skett och kommer det att ske stora förändringar som ställt och ställer medborgare och kyrkotillhöriga, stat och kyrka inför nya stora utmaningar och krav på anpassning av liv, livsvillkor och sociala förhållanden. Inte minst kommer kyrkans förkunnelse och tjänst

146

åt medmänniskorna att utmanas, att låta ”nya tankar tolka Kristi bud” och ”nya stämmor prisa Kristi Gud”.Det är enkelt sagt men svårt att möta. Vi har redan under detta nya millennium ställts inför stora och svåra frågor, och det har redan visat oss svårigheterna för kyrkan att tolka det nya och snabbt föränderliga. Vi har en svår läxa att lära framför oss. Men vandringen med Sveriges folk skall fortsätta, det är Svenska kyrkans grundläggande kallelse. Vi är satta här, här är vår uppgift.

Som några av mina företrädare uttryckt det: ”Alltså arbetar vi vidare!”

Alltså arbetar vi vidare!

147

148

Epilog: Att välja vapen

149

En kort tid efter att Västerås stift valt mig till ny biskop fick jag ett telefonsamtal från en representant för Svenska Heraldiska Föreningens grupp för kyrkoheraldik. Han ställde frågan: ”Har du valt vapen?”. Jag blev först förvirrad inför frågan, eftersom min ögonblickliga association gick till möten med jägare som jag haft under min tid som församlings-präst. Så insåg jag, att det hör till traditionen att en ny biskop väljer ett personligt sköldemärke som fogas till stiftets eget. Ett sådant skölde-märke – vapen – ska på något sätt knyta an till den personliga bakgrun-den. Till vapnet ska också fogas ett personligt motto.

Detta gav anledning till att reflektera över de nära sextio år av liv som fö-regick tillträdet som biskop. Jag är visserligen född i Stockholm 1948, men av det och dagarna i Stockholm har jag inget minne. Mina första minnen är knutna till Örebro, där jag bodde intill skolstarten, Grängesberg, där jag ofta tillbringade tid hos mina gammelmorföräldrar och Skinnskatteberg där jag gick mina första fem skolår. Då bodde jag i prästgården med farmor och farfar, mångårigt kyrkoherdepar i Skinnskatteberg. Tillbaka i Gränges-berg gick jag realskola där, för att 1968 ta studenten vid Högbergsskolan i Ludvika. I Ludvika mötte jag också Lillemor, som till min glädje var be-redd att leva sitt liv tillsammans med mig. Vi ingick äktenskap 1974. Under 1970-talet bodde vi i Västerås, där våra två söner är födda, för att sedan under några år vara bosatta i Karbenning och Krylbo. Därifrån flyttade vi till Svärdsjö, där jag var kyrkoherde i femton år. Sedan jag kallats till direk-tor i Förbundet S:t Lukas sattes våra bopålar ner i Falun, där vi fortfarande har ett hem jämsides med Biskopsgården i Västerås. Västmanland och Dalarna är alltså i huvudsak den geografiska bakgrunden.

”Att kallas till…” är ett numera sällan använt uttryck – åtminstone utan-för kyrkan. Jag vill ändå använda det för att beskriva människors sätt

150

att söka och finna en livsuppgift. Jag tänker att det hör ihop med det beroendeförhållande av varandra som vi alla är insatta i. Att vara kallad till gruvarbetare – som var mycket tydligt i Grängesberg på den tiden gruvdriften där pågick – är ett sätt att beskriva en livsuppgift som gav både identitet och känslan av att utföra en viktig samhällsuppgift. Det har ju traditionellt hört samman med yrken som sjuksköterskor, lärare och präster. I min värld, präglad av en lutherskt färgad kristen tro, gäl-ler det likaväl alla andra yrken som sammantagna får ett samhälle att fungera. Därför skulle jag önska att alla kunde känna en stolthet över sin livsuppgift, även om det i vår tid kan skifta för den enskilda männis-kan. Yrkesbyten är också en del av att söka sin kallelse.

En sådan kallelse är ibland också fråga om en personlig perspektiv-förskjutning. En inre längtan möts av en yttre förväntan. Ibland kan det ske plötsligt, ibland under lång tid. Vi påverkas av de samman-hang där vi finns och de människor vi möter. För min del var det min farmor som gav ord åt en kallelse: ”Du ska bli präst!”. Det blev som en självklarhet de första tonåren. Närheten till kyrkligt liv var också en självklarhet. Samtidigt kände jag en stor glädje över musi-ken – både i och utanför kyrkan. Min morfar var kapellmästare, och jag fick tidigt dela den tidens populärmusik. Därför stod hågen till att bli kyrkomusiker, och under några år i slutet av 1960-talet var jag orgelspelare i Malingsbo kyrka. Ändå var det något som gnagde i min tanke. Det kändes som om kyrkans uppgift var att berätta om att ”det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången”, för att använda Dan Anderssons ord. Men här då? Hur ska vi ta ansvar för människor och skapelse i vår egen tid? Detta var samti-digt som studentupproren i Europa och den sociala ”väckelsen” i den världsvida kyrkan. Drivkrafterna var att göra världen bättre.

151

Vilka vapen väljer man för det? För min del blev det orsaken till att välja ett nytt vapen: det politiska arbetet. Det ledde till att jag under några år i början av 1970-talet var ombudsman i Centerpar-tiet i Örebro län, och därefter i Västmanlands län. Jag anförtroddes också några förtroendeuppdrag, bland annat som landstingsledamot i Västmanland. Jag är glad och tacksam för denna tid, då jag fick göra min ”politiska värnplikt”. Jag skulle önska att alla medborgare fick samma möjlighet. Det var också en tid, då jag fick en insikt i det politiska arbetets möjligheter och svårigheter samtidigt som jag lärde mig mer om olika samhällsfunktioner.

Inte desto mindre: jag kände nära samhörighet med kyrkan, och var un-der hela tiden lekmannapredikant med biskopens venia. För att kunna fördjupa min förståelse av livet och kristen tro läste jag teologi jämsides med mitt arbete som ombudsman. Detta gladde min farmor, och på hen-nes fråga om varför det tog så lång tid svarade jag att ”jag lovade som barn att jag skulle bli präst och viga dig till den eviga vilan – men ingen av oss har någon brådska med det”.

Så, i slutet av 1970-talet, var jag så långt i mina studier att jag på nytt stod inför situationen att ”välja vapen”. Skulle jag välja politiken eller kyrkan? Då stod jag på nytt inför den fråga som tio år tidigare fått mig att gå in i politiskt arbete. Vid den tidpunkten hade jag en ny förståelse av Svenska kyrkans situation. Under lång tid hade statskyrkan priva-tiserats och andliga frågor upplevdes i hög grad handla om det som är ”bortom”. När jag läste psaltarpsalmen 24, ”Jorden är Herrens, och allt den rymmer” insåg jag att kyrkans uppdrag berör såväl livet här och nu som det som är bortom vår fattningsförmåga. Då bestämde jag mig: om kyrkan vill ha mig så väljer jag ”Andens svärd” (Ef. 6:17). Så blev

152

det, och när jag prästvigdes i januari 1982 sade min farmor: ”Nu är du präst, men jag hoppas att jag får leva ännu en tid”.

Jag har alltså, bortsett från de sju åren i S:t Lukas, varit församlings-präst i Skerike, Folkärna, Svärdsjö och Enviken. Det är ett uppdrag som vilar djupt i mitt hjärta, också sedan jag fått förtroendet att vara biskop i det stift till vilket jag vigdes som präst. I båda uppdragen ligger en stor glädje och tacksamhet över att få vara del i Guds tanke med livet och att i ord och handling efter bästa förmåga få ge uttryck för detta.

Det är mot dessa bakgrunder som jag sedan kom att välja vapen på uppmaning av Svenska Heraldiska Föreningens , vars grupp för kyrko-heraldik komponerade vapnet vilket tecknades av kyrkoheraldikern Davor Zovko. Där ser vi i blått två korslagda dalpilar av guld med spetsar av silver över ett treberg av guld, belagd med en röd påsklilja och med tre flammor av guld brinnande från spetsarna.

Pilarna och de flammande bergen anknyter till mitt ursprung i Dalarna och Västmanland, de båda landskap som också ingår i Västerås stift. Berget är bilden för den grund som kyrkan står på, samtidigt som det ger uttryck för Guds skapelse. Påskliljan symboliserar Kristi uppstån-delse, och dess röda färg står för den heliga Andens närvaro.

Som motto har jag valt Jesu ord: ”Känn ingen oro och tappa inte modet” (Joh. 14:27).

153

154

155

156

157

158

159

160

En folkkyrkoteologi idag formuleras inte bara som ”vägen ut” utan också ”vägen in”: inte bara från altaret ut till grän-serna utan också från gränserna in till altaret där människor möts; alla skillnader upphävs. I mötet med nådemedlen möter också den yttersta verkligheten.

Är det inte egentligen så att Svenska kyrkan fortfarande sitter alltför djupt fast i åtskillnaden mellan religiöst och profant: uppfattningen att församlingarna, enkelt ut-tryckt, i stort sett har att göra med det som försiggår i

kyrkan och med sådant som är direkt sammanlänkat med detta? Den samhälleliga omgivningen ger benägen hjälp till detta. Om församlingen går utanför stängslet blir omvärlden snabbt orolig och ifrågasättande. Det snäva stängslet gjordes och förstärktes under 1900-talets gång. Äldre än så torde det inte vara.

I stället bör vår kyrkas verksamhet vidgas till att omfatta hela livet som människor lever, och då börja med att ge dem som är kyrkotillhöriga ett direkt stöd till att leva sina liv, var och en i sin kallelse. Jag tror fullt och fast att kyrkans tillhöriga blir en stor del av vår kyrkas framtid, om kyrkans ledarskap och ansvariga öppnar sig för detta och medvetet vidgar verksamheten i den riktningen.

”…alltså arbetar vi vidare!” är biskop Thomas Söderbergs herdabrev till Västerås stift.