Bebådelsebilder - om bildbruk under medeltiden

Sällskapet Runica et MediævaliaScripta minora 19

BebådelsebilderOm bildbruk under medeltidenMia Åkestam

BebådelsebilderOm bildbruk under medeltiden

Mia Åkestam

Sällskapet Runica et Mediævalia

Stockholm 2010

Innehåll

Förord 9

Inledning 11

De dominerande synsätten i avhandlingen 13Syften och frågeställningar 15Teoretiska perspektiv och tidigare forskning 17Ikonografisk forskning och bebådelsemotivet 24Text, skrift och ord 35

Undersökningens uppläggning och metod 37Undersökningsmaterial och avgränsningar 39

Avhandlingens disposition 42Ursprunget 44

Jungfru Marie bebådelsedag 45Platsen 46Bilderna 47

I. 1150–1225. Motivets mångfald 55

Kyrkan organiseras 55Altare och biskopsskrud – manifestationer av en ny kristen provins 57

Ett gyllene altare från Broddetorp 58Korkåpan från Biskopskulla i ärkestiftet 63

Undersökningsmaterialet från perioden 1150–1225 67Attribut och symboler 69Klädedräkt 73Färg 74

Motivets gestaltning – bildretorik och gestik 75Gestik 76Profil och frontalitet 79Placering och kommunikation – ängeln till höger 83Attribut och symbol i Sanda – ett exempel 84Två bebådelsebilder på en dopfunt i Eskelhem? 87

Placeringen i bildprogram 89Sammansatta bildkoder 90

Betraktarens perspektiv 96

Sällskapet Runica et Mediævalia vill främja forskning om runor och om medel-tidens språk, kultur och samhällsliv främst genom utgivning av skriftserienRunica et Mediævalia, uppdelad på serierna Scripta maiora, Scripta minora,Opuscula och Lectiones.

Redaktionskommitté: Kjell Blückert, Olle Ferm, Staffan Nyström och MiaÅkestam.

Redaktionens adress: Runica et Mediævalia, c/o Centrum för medeltidsstu-dier, Historiska institutionen, Stockholms universitet, SE-106 91 Stockholm.

Hemsida: www.medievalia.nu

Bidrag till tryckningen av Bebådelsebilder – Om bildbruk under medeltiden harutgått från Gunvor och Josef Anérs stiftelse, Konung Gustaf VI Adolfs fondför svensk kultur, Stiftelsen Lars Hiertas minne, Letterstedtska föreningen,Kungl. Patriotiska sällskapet, Samfundet Pro fide et christianismo, Stock-holms Universitet, Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelser och Berit Wallen-bergs stiftelse.

Vinjettbild: Koret i Strängnäs domkyrka, ca 1440. Foto: förf.

© Författaren

ISSN: 1103-7989ISBN: 978-91-88568-46-5

Typografi: Günter HartstockSatt och tryckt med Berling Antikva avMandarin AB, Södertälje 2010

Bild och text i altarskåpet från Tjällmo 196Privat andakt och handledning 201Kalkmåleri i Tensta kyrka – andakt och avlat 203Placering av bilden 206

Ego sum Regina celi mater Dei – Ett motiv för några få utvalda 210Fem bebådelsebilder – Maria med krona 210

Kalkmåleri i Järstad kyrka 211Vadstenanunnornas kapitelsal 212Målade altarskåpsdörrar från Norra Fågelås kyrka 213Altarbrun från Linköpings domkyrka 216Uppsala domkyrkas västportal 219

Heliga Birgittas uppenbarelser 221Jag är himladrottningen, Guds moder. . . 223Höviskhet och ödmjukhet 225

Möten med bildkulturer 227Pilgrimsresan till Santiago de Compostela 227Magister Mattias 232Klosterprojekt i Vadstena, Rom och Neapel 232

IV. 1450–1550. Bild och berättelse i brytningstid 239

Undersökningsmaterialet från perioden 1450–1550 240Specialfallet Södermanland 243Bebådelsemotivets gestaltning under senmedeltiden 245Kommunikation och dominans 247Bildrum 249

Nya bildbruk 254Kettil Karlssons (Vasa) biskopsmitra 255Andakt och bön: credo och rosenkransen 257Allegorin om jungfrun, enhörningen och enhörningsjakten 260

Iscensättning i kalkmåleri och stjärnvalv 262Stjärnvalv och Albertus Pictors måleri 264

Iscensättning i altarskåp 269Altarskåp från Flandern – Strängnäs I och Frustuna 274Att bevittna en bebådelse, betraktare i bilden 275

Senmedeltidens ideal – den flandriska bebådelsebilden i Strängnäs domkyrka 278

Strängnäs domkyrka och biskop Kort Rogge 284

Palmen från paradiset – Varför finns det en palmbärande bebådelseängel på Gotland? 100

Materialet 101Motivet och bildprogrammet 103

Palmsymbolik och ikonografikritik 105Bildprogram 109

Den palmbärande bebådelseängeln 117En benediktinsk kontext 121Cisterciensorden 122Sigraf och Danmark 125Biskopar, benediktiner och cistercienser 131

Korsfarartider 133

II. 1225–1350. Idealbilden av bebådelsen 143

Bakgrund – fjärde Laterankonciliet 1215 143Kyrkomöte i Sverige 144

Undersökningsmaterialet från perioden 1225–1350 147Motivets gestaltning 148Gestik 149Attribut och symboler 149Färg 150Bildkontext och tolkningsramar 151

Betraktarens perspektiv – narrativitet i gotländska Egypticusportaler 156

Nu skall en kyrka ha ny skrud 165

Sakramentskåpet i Alskog 167Liturgiska kärl 170

III. 1350–1450. Från kyrklig prakt till andliga och litterära ideal 179

Nya tider, nya tankar 179Undersökningsmaterialet från perioden 1350–1450 181

Bildernas gestaltning 184Fadern, Sonen och Helige Ande 185Bildrum 186Bildkontext och tolkningsramar 187

Höviskhet och ödmjukhet 188Visualisering av höviskhet och det höviska knäfallet 192Visualisering av ödmjukhet 194

Förord

Under flera års tid har jag haft förmånen att få ägna mig åt medeltidabilder och medeltida bildkultur vid konstvetenskapliga institutionen iStockholm. Nu återstår att tacka alla dem som gjort arbetet möjligt,och en bestående känsla finns kvar: Tänk så roligt det har varit! Såmycket kunskap och klokskap jag fått ta del av.

Mitt första tack går till mina två handledare professor MargarethaRossholm Lagerlöf och professor emeritus Thomas Hall och min biträ-dande handledare fil. dr. Margareta Kempff Östlind. Thomas var densom hjälpte mig att formulera projektet och stakade ut ramarna förarbetet. Margaretha övertog handledarskapet i ett senare skede ochhar varit ett stort stöd när det gällt teoretiska överväganden och i dis-kussioner om bildtolkning. Margareta (Meg) har varit med mig frånbörjan och har läst texten i de olika skepnader den antagit under åren.Megs kloka ord och humor har också förgyllt tillvaron i många andrasammanhang. Alla tre tackas varmt! Professor emeritus Jan Svanbergvar min handledare på kandidat- och magisternivå, och har varit enengagerad i mitt arbete även under avhandlingstiden. Tack Jan, utandin entusiasm, din kunskap och dina seminarier hade jag aldrig fast-nat för medievistiken som forskningsfält.

Docent Carina Jacobsson var en kunnig och insiktsfull granskare avtexten som opponent vid mitt slutseminarium och gav mig många klo-ka synpunkter. Tack Carina!

Doktorandseminariet vid Konstvetenskapliga institutionen har variten ovärderlig hjälp och stimulans. Där har texten vid olika tidpunkterinsiktsfullt granskats av fil. dr. Pia Melin, fil. dr. Herman Bengtssonoch adjunkt Evert Lindkvist. Tack Pia! Tack Herman! Tack Evert! Tackockså för hjälp med bilder och råd och dåd i de mest skiftade frågor.Doktorandkorridoren på plan åtta i Frescati har varit en hemvist ochen plats jag kommer att sakna. För glada tillrop, delad deppighet ochlånga samtal i köket: Tack alla!

Medeltidsseminariet och Centrum för Medeltidsstudier på Stock-

9

Om bebådelsemotivet och trolovning – Bildbruk i Mälardalen 289

Del 1: Altarskåpet i Överselö 290Materialet 290Bebådelsen 292Ett rum 292En utsikt 293Två par avtagna patinor 295

Omgivningen 303Del 2: Marie trolovning i tre flandriska altarskåp 306

Materialet 307Bebådelsen 309Trolovningsbilder i Strängnäs III, Jäder och Skepptuna 310Trolovningsbilder i olika traditioner 313Altarskåpens bildprogram 317Stiftare 319Placering i kyrkorummet 321Trolovning – Vad sade texten och kyrkan? 321Världsligt giftermål och kyrklig trolovning 323Sammanfattande kommentar 325

Slutord 328

Summary 343

Bilaga 354

Bibeltexter och apokryfa texter 354Medeltida texter 357Gamla testamentets profetior och förebilder 363Trolovningen 365

Noter 367

Verkförteckning 405

Register 417

Käll- och litteraturförteckning 425

Skrifter utgivna av Runica et Mediævalia 446

Inledning

Bilder kan användas för att manifestera idéer, trosåskådningar, socialordning och makt. Det gäller idag och det gällde under medeltiden.Den stora skillnaden är arenan. Medan vi idag tar del av bilder genommassmedier, på gatan eller på högprofilerade konstmuseer, var undermedeltiden kyrkan den självklara platsen, det offentliga rummet. Där-för är de motiv och de föremål som förekom i kyrkorummet kärnan imedeltidens bildkultur.

Människorna som betraktade dessa bilder var av olika ursprung ochhade olika bevekelsegrunder. Kyrkan var en plats både för enskild an-dakt och gemensam gudstjänst och den var en livsuppgift och arbets-plats för prästerskapet, för munkar och nunnor, bröder och systrar iolika klosterordnar och konvent. Hög som låg var närvarande undermässan, men alla hade inte tillträde till varje del av kyrkorummet. Detinnebär att vissa bilder inte var tillgängliga för samtliga.

Inte heller innebörden av bilderna var självklar. De vanligaste bib-liska motiven var välkända och kunde förstås av de flesta, men denfulla betydelsen var tillgänglig för ett fåtal invigda. Genom bildsprå-ket förmedlades betydelser på flera nivåer. Ett välkänt motiv kundeåterges på många vis och kunde tilldelas utökade betydelser genomsymboler och avancerade bildprogram. Allt berodde på i vilket sam-manhang bilden fanns. På ett tympanonfält till en katedrals västpor-tal ger ett motiv ett annat budskap än samma motiv gör om det bärsdolt i en medaljong om halsen, eller om det återfinns i det liturgiskarummet.

Kyrkorummet var även en social arena där man kunde betona sinfromhet och visa sin rikedom genom gåvor. På så vis uppstod ett sam-spel mellan de kyrkliga och de världsliga sfärerna i den medeltida kul-turen. Det världsliga intresset gav också konkreta avtryck i bildvärl-den: profana motiv som jakt, krig och kärlek förekommer vid sidan avde bibliska.

11

holms universitet har varit en fast punkt. Där har medeltidsforskareinom olika ämnen breddat mina kunskaper inom medievistiken. Vän-nerna i Runica et Mediævalia har piggat upp tillvaron och bjudit in ennovis i de högre akademiska sfärerna. Professor Olle Ferm, som är enmotor i dessa sammanhang, har läst hela texten och gett mig mångavärdefulla kommentarer både när det gäller innehåll och hur detta börförmedlas. Tack Olle! Professor Staffan Nyström har läst hela textenoch lärt mig språklig hyfs. Tack Staffan! Docent Claes Gejrot och fil.dr. Sara Risberg har med aldrig sinande tålamod hjälpt mig med latins-ka översättningar. Docent Rune Palm har rått mig i frågor som gällerrunskrift och fornsvenska. Tack!

Fil. dr. Markus Dahlberg hjälpte mig med karteringen. Det var ovär-derligt. Docent Lennart Karlsson har bidragit med sina stora kunska-per om medeltida bilder, han har därutöver ställt en stor del av foto-grafierna i denna bok till förfogande. Tack!

Under de år avhandlingsprojektet pågått har jag vistats på bibliotek,i arkiv, på museer och i kyrkor. Många har hjälpt mig, och jag vill spe-ciellt tacka personalen vid Vitterhetsakademiens bibliotek, ATA ochHistoriska museet. Tack alla!

I färdigställandet av boken har Günther Hartstock och Kaj Lindforsmed sin stora erfarenhet ställt upp vid alla tidpunkter och med storttålamod, tack för det!

Avhandlingen har tryckts med generösa bidrag från Gunvor ochJosef Anérs stiftelse, Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur,Stiftelsen Lars Hiertas minne, Letterstedtska föreningen, Kungl. Pat-riotiska sällskapet, Samfundet Pro fide et christianismo, StockholmsUniversitet, Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelser och Berit Wal-lenbergs stiftelse.

Till sist vill jag tacka dem som betytt allra mest. Göran, Nina ochKalle – tack för ert oändliga tålamod. Tack för våra animerade diskus-sioner och för våra långa middagar. Tack för insiktsfull läsning av tex-ten och kloka kommentarer. Tack för råd och dåd vad gäller fotogra-fering och bilder. Tänk, att ni har stått ut. Det är något att vara tack-sam över att ha en sådan familj.

Frescati i oktober 2010.

10

De dominerande synsätten i avhandlingenMedeltidens bildvärld har vanligen utforskats med ikonografisk metodoch i förbindelse med text, men denna avhandling kommer att under-söka bebådelsemotivet utifrån delvis andra förutsättningar. Att biblis-ka motiv har sin upprinnelse i Bibelns texter är en truism och en själv-klar utgångspunkt, men att från detta förutsätta att det till varje varia-tion bör finnas en textförlaga som ett facit för bildtolkningen, är enalltför begränsande utgångspunkt. Ikonografin som metod kan å enasidan bli för vid, därför att den inte hanterar anakronismer. Den tillå-ter forskaren att använda sig av texter som snarare visar den enskildesintresseområde och beläsenhet än motivets anknytning till det histo-riska sammanhang där bilden skapades och brukades. Å andra sidanblir den för snäv därför att den inte tar hänsyn till bildens uppenba-ra gestaltning, dess materialitet och funktion i bildsviter och bildpro-gram.2 Bilderna verkar ofta ha mer att förmedla, ett visuellt överskottsom inte fångas upp.

13

Samma motiv som användes i kyrkorummet kunde förekomma äveni världsliga sammanhang. Det innebär att man kan tala om en bådeandlig och profan användning av ett givet motiv, även om gränsernadäremellan är flytande. Den andliga aspekten betonar att motivet äruttryck för föreställningar, trossatser och religiösa attityder medan ettprofant bildbruk kan sägas vara för handen då samma motiv användsför att manifestera social tillhörighet och makt. Båda dessa aspekterkunde göras aktuella antingen av en biskop eller en kung, en kloster-orden eller en stad. Bilderna hade på så vis en grundläggande betydel-se i det sociala samspelet.1

I den rika och myllrande medeltida bildkulturen var bebådelsemo-tivet ett av de mest centrala. Bilden av jungfru Maria och ärkeängelnGabriel var, och är antagligen fortfarande, så välbekant att den kundekännas igen av de flesta (fig. 1). I konsthistorisk handbokslitteraturförmedlas de mest kända bilderna: Maria och Gabriel återgavs ståen-de, som i stenskulpturen på de stora katedralernas fasader i Frankrike.Maria framställdes tronande som i de italienska kyrkorummens mosai-ker. De knäböjer inför varandra i altartavlor och muralmåleri i Italien.Ibland återgavs de helt ensamma, utan rum och sammanhang medande i andra fall placerades i mycket detaljerade bildrum som i det tidi-ga nederländska måleriet. Vi ser bebådelsemotivet ömsom helt isole-rat från andra bilder ömsom som en del i omfattande bildsviter ochbildprogram. Men trots att bebådelsen är ett så välkänt och vanligtmotiv har ingen specialundersökning gjorts i Sverige.

Mot denna bakgrund kommer undersökningen att handla om bebå-delsemotivet, eller snarare bilden av det, så som det förekom undermedeltiden i det område som vi idag kallar Sverige. Den föreliggandeavhandlingen är en motivundersökning, vilket innebär att den koncen-treras på bebådelsebildens ämne och betydelse. Materialet omfattaralla bevarade medeltida bebådelsebilder i nuvarande Sverige, totalt 399enskilda bilder från tiden mellan ca 1150 och 1550. Undersökningenomfattar därmed en historiskt sett avgränsad period. Vid mitten av1100-talet var kristendomen i dess romersk-katolska form fast rotad iSverige. 400 år senare, vid undersökningens slut, hade reformationenbrutit igenom och en ny kyrka växte fram.

12

Fig. 1. Leonardo da Vinci, Annunciation 1472, Andy Warhol 1984 (the AndyWarhol museum, Pittsburgh). © The Andy Warhol Foundation for the VisualArts/Artists rights society (ARS) New York.

Syften och frågeställningar

Min utgångspunkt är således att stora material är användbara om deaktiveras och problematiseras. Ett stort material kan visa vad som ärallmänt förekommande och vad som är unika företeelser, och bara enlång undersökningsperiod kan visa vad som är konstant över tid ochvad som är föränderligt. Avsikten här är att slå en bro mellan dettaövergripande perspektiv och avgränsade, mer fokuserade och analyse-rande studier som utgår från enskilda fall. Det stora materialet, denlånga tidsperioden samt fördjupade studier i enskilda avsnitt innebärockså att avhandlingen förenar en diakron och en synkron behandlingav materialet.

Genom att betrakta bebådelsemotivet, som är både dogmatiskt cen-tralt och allmänt förekommande, på ett övergripande plan är syftet attfå fram en åskådlig bild av det kristna kärnbudskapets visualiseringöver tid. Detta huvudsyfte sönderfaller i två delsyften. Det första äratt genom en mer komplex tolkningsmetod – en utvidgad motivanalys– få fram olika funktioner i medeltida bilduttryck. Avhandlingens and-ra delsyfte är att genom bebådelsemotivet belysa hur varierat bild-bruket var under medeltiden och att enskilda motiv kunde gestaltaspå många vis och tilldelas olika betydelser. För att uppnå dessa syftenhar jag valt att kartlägga samtliga medeltida bebådelsebilder i Sverigesamt undersöka motivet i alla dess bevarade varianter och följa detunder fyra sekel i en vidgad motivundersökning. En bakomliggandeavsikt är att presentera ett förslag till metod för hantering av stora,heterogena material som tar hänsyn till behovet av en utvidgad motiv-analys och att etablera ett analysschema för detta.

Min huvudsakliga hypotes är att fler alternativa variabler för motiv-tolkning fordras än de texter och attribut som allmänt eftersöks då detgäller förklaring av medeltida motiv. Hypotesen rör alltså den ikono-grafiska metoden och huruvida den är tillräcklig vid studier av medel-tidens bildvärld. Många har redan visat på brister inom den ikonogra-fiska forskningen och verktygen jag använder i min analys är delvis ut-arbetade av andra forskare i anslutning till enstaka fall. Frågan är omdessa analysverktyg kan kombineras och istället användas på ett stortmaterial och en lång period? Denna undersökning prövar om en utvid-gad motivstudie och ett stort material kan ge resultat som inte går att

15

Det är fråga om motivforskning i ett vidare perspektiv; frågan omvad bebådelsemotivet som enstaka bild hade för innehåll är av under-ordnad betydelse. Undersökningen gäller motivets övergripande ge-staltning där bildspråket, det valda materialet och tekniken är fakto-rer som påverkar bildens karaktär och uttrycksformer. Undersökningenkoncentreras kring frågor om hur bilder kommunicerade och hur bil-der användes i sina ursprungliga sammanhang och den inriktas på för-ändringar i reception och bildbruk. Relationen mellan bild och text äralltså inte huvudsaken. Det har inte heller varit avsikten att spåra till-verkare eller uppkomst av motiv, utan att visa de ramar inom vilket ettmotiv kunde förstås vid en given tid och plats. Vid sidan av motivetsgestaltning gäller det var och hur motivet användes i ett medeltidabildbruk. Den strategiska frågan är: I vilka sammanhang förekom be-bådelsebilden?

Kontext aktualiseras på tre nivåer. Förutom de rent språkliga sam-manhangen, och den snäva definition som innebär att kontext betyder’med-text’ eller ’åtföljande text’, använder jag ordet för att definierasammanhang av andra slag och jag betraktar det som ett sätt att avgrän-sa tänkbara tolkningsramar. Motivets bildkontext avser de bildprogrameller bildsviter där motivet ingår. Rumslig kontext åsyftar motivets pla-cering på föremål och i kyrkorum. Slutligen gäller det en historisk kon-text: de vid en tid och en plats givna (kulturella) sammanhang där enbild brukades eller där en viss text var använd. Med andra ord: Under-sökningen betonar bildanalys och kontexttolkning.

En sådan utvidgad motivundersökning innebär att de analyskatego-rier som kommer att uppmärksammas är a) gestaltningen av figurer,gester, blickar, kläder, attribut, symboler, föremål, färg och bildrum, b)placeringen av bilden både i förhållande till andra bilder och i det om-givande rummet på platsen och i förhållande till människor med olikaintressen och befogenheter och c) en nära kontext som avser idéer ochtexter som varit kända där och då, i en given historisk och kulturellsituation. Inom det konstvetenskapliga fältet har genomgångar av storamaterial inte varit frekventa under senare år, men forskningsområdetvisuella kulturstudier har aktualiserat ett sådant behov. Stora och di-vergerande material behöver göras forskningsbara. Detta reser i sin turfrågor av metodisk och teoretisk art.

14

formning eller frekvens knytas till specifika tankar eller historiskaomständigheter? Hur utslagsgivande var t.ex. den kyrkliga stiftsorga-nisationen?

För att uppnå syftet, och i möjligaste mån svara på de frågor somrestes ovan, har jag valt ett angreppssätt som fokuserar på bildretorik,brukarperspektiv och historisk kontext. Avsikten är att göra en kart-läggning av samtliga bebådelsebilder i Sverige från medeltiden, att un-dersöka motivet i alla dess bevarade varianter och följa det under fyrasekel, och därefter att behandla enskilda resultat i fyra djupstudier.

Teoretiska perspektiv och tidigare forskning De förutsättningar jag skisserade ovan tangerar det konstvetenskapligaforskningsfält som under senare år hämtat viss inspiration från detbildsemiotiska fältet, men med en reservation. Det är inte fråga om attanvända fältets omfattande begreppsapparat eller att positionera siginom det lingvistiskt orienterade forskningsområdet.3 Parallellt harreceptionsestetiken bidragit till möjligheter att hantera frågor kringtolkning, betraktare och rum. Dessa båda inriktningar tillhandahållerbegrepp och metoder fokuserade på hur mening skapas i bilden, på re-ceptionen av bild, samtidigt som de betonar kontextens betydelse.

Några exempel på denna tolkningsforskning följer närmast. Underrubriken ”Ikonografisk forskning” återfinns sedan speciella texter sombehandlar medeltidsmaterial och texter som har bebådelsen som ut-gångspunkt. Därefter följer några kommentarer kring skriftliga källorjag använt. Sist sammanfattar jag det i en diskussion av metod, mate-rial och avgränsningar.

Meyer Schapiros var bland de första att fullt ut pröva bildsemiotis-ka utgångspunkter i konsthistorisk forskning. I Word, Script and Pic-tures, Semiotics of Visual Language (1973) är utgångspunkten att bild-konventioner tillsammans med tidens idéer och värderingar styr ut-formningen av en bild. Det gäller allt från figurernas ställning, gestik,kläder och storlek till placering och inordning av bilden i olika sam-manhang.4 Även om ett motiv blir avläsbart genom gestaltningen blirden fulla betydelsen klargjord bara med kunskap om den specifika his-toriska situationen. Detta kan förefalla självklart, men ska ställas i re-lation till textstyrd bildtolkning utan hänsyn tagen till tid och plats.

17

upptäcka med sedvanliga avgränsningar. Jag har valt ett av västvärl-dens vanligaste kristna motiv därför att allmänt förekommande och isin kultur självklara bilder borde kunna ge annan information än unikaföremål tillverkade av de största mästarna. Ett vanligt motiv som be-bådelsen med en mångfald av motivvariationer och placeringar lämparsig för en studie av bildernas betydelse och av hur dessa bilder upp-fattades och brukades.

Fem övergripande frågeställningar, eller kluster av frågor, har verkatstyrande på undersökningens uppläggning. Den första gäller frågorkring den kvantitativa delen och användandet av dateringar, proveniensoch föremålskategorier som variabler i analysen. Vad kan man få redapå av en sådan undersökning? Frågan är om man med dess hjälp kanbemästra anakronismer och belägga eller ifrågasätta tidigare forskning?Delfrågorna är grundläggande: Hur vanligt var motivet, var fanns det,inom vilka geografiska områden? När? Vilka förändringar kan vi seöver tid?

Det leder över till kategorierna för den utvidgade motivanalysen.Det gäller gestaltningen av motivet och frågorna aktualiserar bild-retoriska överväganden. Hur känner man igen en bebådelsebild? Vadförmedlar figurerna och bildrummet? Hur kan man se att mening kon-strueras i bilden? Kan mer specifika slutsatser dras om relationen tilltext?

Den tredje gruppen av frågor utgår från motivets placering. I rela-tion till omgivande bilder är frågan huruvida bebådelsebilden alltidbetydde samma sak, eller om betydelsen förändrades med dess bild-kontext? Kan undersökningen besvara frågan om bebådelsemotivetverkligen var ett narrativt Mariamotiv som det ofta beskrivs?

Den fjärde frågan gäller vem verket vänder sig till. Material, formatoch var det bildbärande föremålet befann sig i rummet ger en förstaanvisning om bildbruk och betraktare. Vem kunde se bilden, och när?

Det femte övergripande frågeklustret gäller bildens socio-kulturellakontext, en aspekt som huvudsakligen utvecklas i djupstudierna. Medutgångspunkt i de frågor som formulerades ovan försöker undersök-ningen besvara frågan i vilka sammanhang motivet förekom, hur detkunde förstås och hur det brukades. Vilka specifika slutsatser kandras om relationen mellan text och bild i meningen att motivet kanknytas till samtidigt aktuella texter? Kan förändringar i motivets ut-

16

och tolkning. Med ”bild” menar jag här den konkreta och avgränsadebildytan, medan ”motiv” är vidare och kan inbegripa föreställningarom bebådelsen.

”Bildspråk” används när det gäller visuell bild, men inte när det gäl-ler text, även om det är vedertaget i andra sammanhang. Då använderjag istället ”språklig bild” eller motsvarande omskrivningar för att klar-göra att det gäller text. När det gäller ”inre bilder” har jag föredragitatt använda ord som föreställning, idé och uppfattning.

”Bildretorik” – det sätt som bilden kommunicerar på – gäller intebara figurernas gestik och hållning eller vad bilden föreställer. Ävensymboler och attribut har en viktig funktion och utöver det bidrarandra bildelement, färger och bildrum gemensamt till att skapa meningutöver en rent ikonografisk tolkning. Termen ”bildretorik” är RolandBarthes, som knyter bildanalysen av en reklambild till klassisk retorikoch språkligt tolkningsarbete.9 Det är inte min avsikt att följa en sådanstrikt läsning av bebådelsemotivet, men ”bildretorik” är det ord sombäst sammanfattar att en bild är uppbyggd av delar som var för sig ochtillsammans är meningsskapande, och termen har fått allmän accep-tans. Den används oproblematiskt om bildspråkliga grepp som t.ex.skaparna av tidningar, reklambild eller propagandaaffischer tillgripernär de till en text vill addera positiva eller negativa åsikter om perso-ner eller händelser. Genom att det rör sig om bilder som vill kommu-nicera, övertala och väcka känslor finns det vissa gemensamma dragmed medeltidens bilder och bildbruk. I undersökningen kommer jagockså att använda begreppen ”bildspråk” och ”bildanalys”. I anslutningtill det ”utvidgad motivanalys” och ”utvidgad motivtolkning”. Förutomatt de är mer neutrala signalerar de att stil, material och föremål be-traktas som meningsbärande.

I detta sammanhang använder jag inte ”tecken” som något konkretsom alltid finns, utan som en händelse i en historiskt och socialt spe-cifik situation, vilket är i enlighet med Mieke Bals och Norman Bry-sons uttryck. Deras ståndpunkt är att tecken uppstår under specifikaförhållanden och är beroende av en given social ram.10 ”Kod” tillhörsamma område. Här uppfattar jag det som ett system av betydelsersom omfattar mänskliga tecken som text, bilder och handlingar, och denormer och konventioner som gör tecknen förståeliga inom en grupp.11

Med ”sammansatta bildkoder” avser jag här två eller flera bilder med

19

En av de specifika frågorna hos Schapiro är att profil och frontalitetkunde användas som narrativt grepp för att illustrera händelseförloppoch kommunikationsvägar.5 Det är ett konstaterande som är värt attuppmärksamma eftersom medeltidsforskningen ofta hävdat att profilhar negativ laddning och använts för att illustrera ondskefulla ellerlägre stående individer, medan frontalitet fungerat som tecken förupphöjdhet och helighet.6 I själva verket är sammanhanget avgörande.För mina utgångspunkter har detta blivit bärande för både formule-ringen av analyskategorierna och för de följande diskussionerna.

Lena Liepe tar fasta på delar av Schapiros resonemang i Den medel-tida kroppen (2003), där hon undersöker medeltidens kroppsdiskurser.Hennes resonemang utvecklas kring bildernas ickeverbala nivå från enbildsemiotiskt och receptionsestetiskt inspirerad synvinkel där honundersöker hur långt rent bildspråkliga faktorer skapar mening. Liepevill skilja bildens ickeverbala nivå från de följande i tolkningsförfaran-det. Utgångspunkten är att först söka betydelse i det visuella språketdär gestik och kroppsställning är centrala kategorier. Hon lanserar be-greppen ”lågikonografi” och ”högikonografi” för att skilja den ickever-bala nivån från de följande i tolkningen. Lågikonografi ”söker betydel-se i det visuella språket, i formspråket: kroppens form och volym, ko-derna för gestik och beröring, den rumsliga relationen mellan figurer-na i en konposition; alltså en ikonografi som inte kan beläggas lexika-liskt med hänvisning till text.”7 Lågikonografi är således den nivå därbilden kommunicerar med gester och igenkänning och där mening ska-pas visuellt. Högikonografin kontextualiserar lågikonografin, den för-klarar innebörden av motivet i ett visst sammanhang. En ytterligarefördel med Liepes termer är att de uppenbart anknyter till bild ochbildforskning och inte till verbalspråklig forskning.8

Det finns metodiska fördelar med ett sådant synsätt, som blir äntydligare när man tar sig an ett större material: att inledningsvis göraschematiserade och uttömmande beskrivningar säkerställer att bilder-na behandlas likvärdigt på en grundläggande analysnivå, innan urvaletav exempel och innan de verbala formuleringarna tar över tolkandetoch därigenom seendet.

Innan jag övergår till att diskutera kontext ska något sägas om degrundläggande begreppen ”bild” och ”motiv”. Orden har redan kom-menterats och använts. Men de är inte helt oproblematiska vid analys

18

mellan bildernas två funktioner som image och historia. Detta är, häv-dar han, beroende av framställningssätt och placering. Kaspersen beto-nar att kristendomen utvecklade en ny kommunikationsform, där bil-den eller texten inte bara gav den bokstavliga betydelsen utan ävenden andliga.17 Det innebär att vi har, i ett bildplan, en bildstruktur somi sidled, i höjdled och i djupled förmedlar berättelse och mening.

Att ta fasta på ett betraktarperspektiv förutsätter enligt sammeWolfgang Kemp att det finns en idealbetraktare. I sin receptionseste-tik inbegriper han två föreställningar: alla konstverk är menade för nå-gon och verket förutsätter vidare att det finns en ideal betraktare, enimplicit beholder. Det gäller inte de eventuella direkta kontakterna mel-lan tillverkare och betraktare, utan en abstraherad relation där bådaparter projicerar sina föreställningar om den andre genom verket.18

Kemp poängterar att placering ur ett receptionsestetiskt perspektivgäller den ursprungliga platsen, inte verkets senaste placering som oftaär på ett museum. Viktiga beståndsdelar i Kemps tolkningsmodell äralltså verkets förståelsekontext och dess historia.19

Margaretha Rossholm Lagerlöf vill utvidga tolkningen av konstensläsbarhet. Hon företräder den forskningsinriktning som fokuserar be-traktarens roll, och som därför betonar att konstverket verkligen vän-der sig till en betraktare. Men till skillnad från Kemp är Rossholm La-gerlöf mer fokuserad på akten. Hennes teori är att tolkningen är enmental akt som ger effekter genom att mening blir iscensatt i bildennär denna betraktas som helhet. Hon betonar att de visuella objektenär gjorda för att kommunicera och skapa inlevelse. Genom att bildenhar dessa meningsskapande egenskaper aktualiseras betraktarens rolli processen.20 I Inlevelse och vetenskap (2007) är hennes avsikt att for-mulera en performativ tolkningsteori.21 Bilden intar en mellanställ-ning där bildspråkliga tecken fungerar som annat språk, men där bil-dens tecken också står nära verkligheten i och med att de väcker reak-tioner som om de vore illusioner.22 De ordlösa effekterna gäller simu-lering, igenkänning och association. Intuitiv igenkänning spelar in i av-läsningen av bild, och de är avläsbara. Därför är inte heller det bildre-toriska, lexikaliskt avläsbara närmandet till bilden tillräckligt. För attskilja detta från Kemps implicite betraktare använder Rossholm Lager-löf betraktaren B för att tolka konstverket. Med ett sådant vidgat mo-tivstudium aktualiseras också idén att spelet med betraktaren finns

21

var sin individuell betydelse och som ingår i var sitt kodsystem mensom när de sätts samman får en tredje betydelse som de inte har varoch en för sig.12

Med ”bildbruk” avser jag hur bilder användes i den medeltida bild-kulturen. Det handlar om aktivt användande. Bildbruket gäller var ochför vilket ändamål man väljer en bild. Det gäller således inte hantver-karen i första hand, utan den avsändare som har en intention med bil-den och den betraktare som från sin horisont använder bilden.

Ordet ”bildkultur” använder jag för att avgränsa studien mot visuel-la kulturstudier, som kan innefatta många fler kategorier, och för attsamtidigt betona att undersökningsmaterialet är brett och omfångs-rikt.

*Förutom bilden i sig är det nära sammanhanget avgörande för förståel-sen av den. Wolfgang Kemp koncentrerade sig mindre på bildretorikenoch motivens gestaltning och betonade istället relationen mellan ma-terial och formala egenskaper och hur dessa adderar mening genomatt sammanbinda motiven i ”systematic narration” i The Narratives ofGothic Stained Glass (1997).13 Han visar hur det i glasmåleriet under1200-talet utvecklades en fristående narrativ form som inte var be-roende av text utan jämlik med text, jämförbar och läsbar som text.Genom den geometriska uppbyggnaden kunde berättelsen läsas somhistoria (i sidled) och som argument (i höjdled). I den historiska berät-telsen läggs scen till scen medan argumentet sätter motiv (tecken) avolika typ i relation till varandra i ett visuellt kluster. Han uppfattarglasmåleriet som ett kommunikativt medium och hävdar att det är denenda konstform med monumentala proportioner som kunde visualise-ra utökade bildprogram med flera tolkningsnivåer.14 Kemp påpekar attglasmålningarnas visuella berättande växte fram samtidigt som poesioch berättelser på folkspråk och de vände sig till samma människor.Det har mindre att göra med latin och historia.15 Genom detta aktua-liseras ett problem med den textbundna bildtolkningen, nämligen attmedeltidens kultur i stor utsträckning var visuell och oral.

Även Sören Kaspersen diskuterar formal uppbyggnad av verk i arti-keln Narrative modes in the Danish golden frontals (2006).16 För Kas-persen gäller det dels nivåer i bilder och bildserier, del skillnaderna

20

tolkning kan anses legitim enbart genom att en association väcks. Hanhävdar att det endast är i en större kontext som det går att avgöra denegentliga betydelsen (av en text) och göra en valid tolkning.27 ÄvenMichael Baxandall hävdar den historiska kontextens relevans, menhans kritik gäller ikonografins metodologi och direktkopplingar mellantext och bild. I sitt ställningstagande kritiserar han en alltför lärdtolkning, som visar uttolkarens bildning men som leder till anakronis-mer. Han argumenterar därför för bildtolkning i historisk kontext.28

Övertolkning och anakronismer har varit en av invändningarna motikonografin. Både Eco och Baxandall betonar att bildtolkningar i rim-lig grad bör ta hänsyn till vad som kan ha varit känt vid tiden för ver-kets tillkomst.29

Georges Didi-Huberman påpekar att även en given historisk situa-tion härbärgerar anakronismer och att parallella företeelser inte alltidkan förklaras med samma modell. Ett sådant exempel är Fra Angelicosbebådelsebild i dominikanklostret San Marco i Florens från 1440, varsmedeltida måleri är utfört samtidigt som Alberti satt och skrev renäs-sanstexter några hundra meter från klausuren i konventet där mål-ningen kom till. Bebådelsen i San Marco kan inte förstås utifrån Alber-tis texter om konst, men däremot genom dåtidens många strömningaroch idéer med rötter i det förflutna.30 Didi-Huberman framhäveristället skolastikens betydelse för fra Angelicos bebådelsemotiv.31 Hurrelevant kopplingen är mellan skolastikens tänkare och individen fraAngelico kan diskuteras, men texterna var välbekanta i klostret SanMarco. Didi-Huberman lägger mer än Baxandall och Eco vikt vid bild-analysen och bildens materialitet. Poängen är att det berättande mo-mentet inte är huvudsaken och att de temporala aspekterna upphävsmedvetet genom fra Angelicos användning av yta och färg. Dessa fun-gerar som fixeringspunkter i meditation.32 Att bilder har tidlösa kvali-teter menar även Didi-Huberman. Som han ser det är problemet medkonsthistorisk tolkning antingen det för nära, när objektet blir en ”pro-jektionsyta för drömmar”, eller det för avlägsna då det blir en postumkvarleva ”bragd om livet i sin objektivitet”. Lösningen han förespråkarär ett perspektiv där både bildanalys och historiska sammanhang iväxelverkan bidrar till förståelse av verket.33

Även om man med Shearman kan hävda att infallsvinklarna i en ellerannan form tillhört konstvetenskapens klassiska domäner har denna

23

implicit i varje situation. Placeringen av verket är helt avgörande förreceptionen av det och hur signalerna i motivet förstås.

En annan position tar John Shearman som undersöker dels var ver-ket placerar betraktaren rent fysiskt i rummet genom gestalternas ges-ter och blickriktningar, dels hur betraktaren placeras inne i bilden idet som kallas för donatorsbild och hur mening iscensätts där.23 Sam-tidigt som det bidrar till tolkning av ett verk är det alltså ett sätt attavgränsa sammanhangen att utgå från en betraktarposition.

Shearman ser betraktarperspektivet som en pragmatisk position somleder till resultat, men han vill inte systematisera sina studier i en teo-ri, även om han poängterar att Kemps Rezeptionsgeschichte är ett av demer intressanta bidragen till konstvetenskapen. Han påpekar också attbetraktaren hade aktualiserats redan av bl.a. Alois Riegel och MaxFriedländer.24 Shearmans teorikritik går ut på att infallsvinklarna inteär nya och att de i en eller annan form tillhört konstvetenskapens klas-siska domäner. Mot detta kan man invända att det är först när forsk-ningen har artikulerat en mer fullständig modell för tolkning och defi-nierat gränserna för den som den blir generellt användbar och kanprövas.25 Jag menar att fasta teoretiska och metodiska utgångspunk-ter är nödvändiga då uppgiften är att hantera stora och heterogenamaterial.

*Detta aktualiserar tolkningsramar. Problemen med avgränsningar ochkontextualiseringar har varit en del i kritiken mot ikonografisk ochikonologisk metod. Det har då gällt vad som är en rimlig tolkningsnivåav historiskt bildmaterial. Här innebär det en betoning på nära kon-text, dvs. var bilden fanns rent fysiskt och på idéer som varit kändapå platsen och vid tiden. Oavsett den teoretiska diskussionen om fram-ing – termen saknas på svenska men inramning är ett adekvat ersätt-ningsord – kan det allmänt konstateras att det hör samman med kon-textbeskrivning.26 För att kunna uttala sig om bilders mening och ombildbruket är en sådan inramning till hjälp.

Bland de forskare som ägnat sig åt frågor kring tolkning och kon-texttolkning kan Umberto Eco nämnas. Mot bakgrund av frågan huru-vida intentionen finns hos avsändaren/verket eller enbart är betrakta-rens, har Eco kritiserat den stora frihet betraktaren tillskrivs om en

22

befolkas av en mängd gestalter, djur och föremål som väcker associa-tioner. Frågan är om dessa associationer är olämpliga och stör det av-sedda budskapet, eller om de kan betraktas som avsiktliga motbilder?Han menar att den medeltida kulturen i huvudsak var performativ ochförmedlades via det talade ordet, och att det måste tvinga forskarentill andra läsningar än ikonografiska.36 Wolfgang Kemps bidrag gällermedeltida bildsystem. Han utvecklar där resonemanget om narrativaoch tematiska ordningar (se ovan) och han reserverar i denna senareartikel ”systematisk ordning” för samspelet mellan dessa bägge. Inteheller Kemp sätter bilderna i relation till text, utan till andra typer avexeges med muntligt framförande och han påminner om att den fyr-faldiga tolkningsmodellens paradigm måste gälla även bilder.37 V. A.Kolve, som är litteraturforskare, vänder på den ikonografiska fråge-ställningen. Kolve hävdar att medeltida text måste läsas ikonografiskt,dvs. att språkliga bilder också kan och ska uppfattas konkret.38

Förutom de forskare som framhållits ovan som företrädare för av-handlingens teoretiska utgångspunkter kan avhandlingen ses mot bak-grund av motivforskningen i Norden. En samlande arena har varit Nor-diska Ikonografiska symposiet och dess tidskrift Iconographisk Post,som verkat sedan tidigt 1970-tal. Där har både bred och djup kunskapom medeltidens bildvärld i Norden samlats och publicerats. Artiklarfrån symposier och från tidskriften refereras i anslutning till avhand-lingstexten. Mot den bakgrunden har under senare år en ny motiv-forskning vuxit fram som relaterar till ett internationellt konstveten-skapligt fält och antologin Tegn, symbol og tolkning, om forståelse og for-tolkning af middelalderens bilder (2003) undersöker och sammanfattaräldre och nyare metoder och ståndpunkter med nordisk forskning ommedeltid som utgångspunkt.39

Även bruket av bilder inom historisk forskning har kommit att ak-tualiseras från nya utgångspunkter. Kritiken har gällt dels att historie-forskningen tidigare betraktat bilder som direkta reproduktioner av enhistorisk verklighet, dels att man betraktat bilden som textberoende.Det är ett stort område och aktuellt hos många tongivande forskare.Detta är väl dokumenterat i History and Images, Towards a New Icon-ology (2003), men infallsrika artiklar av Jean Claude Schmitt, MichaelCamille m.fl.40

Två relativt nya avhandlingar som tar sig an motivforskning behand-

25

forskningsinriktning, enligt min åsikt, artikulerat en mer fullständigmöjlighet för bildtolkning och bättre definierat gränserna för den. Denämnda forskarna betonar enskilda aspekter av en helhet som går attsammanfatta i en enkel modell:

sändare – kanal – kod – budskap – betraktare – kontext

Som synes är detta en rensad och enkel kommunikationsmodell. Vil-ken del som fokuseras är inte givet och modellen är inte hierarkisk. Detskiljer den från synsätt som kommer till uttryck i termer som indike-rar nivå, t.ex. ikonografi och ikonologi eller lågikonografi och högiko-nografi. Det är just kommunikativa aspekter som definierar den forsk-ning jag utgår från.34

Ikonografisk forskning och bebådelsemotivetEftersom jag utgått från problemen med textberoende ikonografiskastudier och argumenterat för en utvidgad motivstudie bör bakgrundenkommenteras. Under 1980-talet kom tillämpningen av den ikonogra-fiska och ikonologiska metoden i Erwin Panofskys efterföljd att ifråga-sättas. Kritikerna sökte också på andra sätt positionera sig gentemoten äldre konstvetenskaplig forskningstradition och tonläget var högt.Man betonade att tidigare forskning sett alltför ensidigt på relationenmellan verk och betydelse. Man kritiserade tanken om verkets inne-boende mening. Textens primat framför bilden och forskningens brukav skriftliga källor kom att ifrågasättas. Kritiken var inte alltid relevant,men konflikten har resulterat i nya infallsvinklar och nya metoder förkonstvetenskapen. Erwin Panofskys verk och ståndpunkter fick dess-utom en djupare genomlysning.

Det polemiska tonläget övergavs så småningom och i antologin Icono-graphy at the Crossroads (1993) sammanfattade Brendan Cassidy arvetefter Panofsky och forskningens nya ståndpunkt. Han betonar nya in-fallsvinklar på motivforskning och att ikonografin har ompositioneratsig.35 Tre av artiklarna har haft principiell betydelse för min avhand-ling. Michael Camille argumenterar för existensen av en ”anti-ikono-grafi” i samtiden, med andra ord en tolkning av bilder som inte utgårfrån text utan från det faktum att den medeltida bildvärlden också

24

undersökning (1999). Där behandlas spåren av en hövisk kultur i bild-konsten och Bengtsson sätter dem i relation till diktning och socialastrukturer. Pia Melin studerar kalkmåleri specifikt i Fåfängans för-gänglighet (2004) och tar där hänsyn till arkeologiskt material och sät-ter in de studerade motiven i en större internationell kontext. Det ärmed andra ord motivforskning i vidare bemärkelse som kommit att fåbetydelse för avhandlingen.

Det betyder inte att det inte funnits och finns betydelsefull forsk-ning kring ämnet bebådelsen specifikt ur konstvetenskaplig synvinkel.Ibland kan man få intrycket att det var Erwin Panofsky som började dethela. I ett antal artiklar, t.ex. Jan van Eyck’s Arnolfini Portrait (1934)och The Friedsam Annunciation and the Problem of the Ghent altar-piece (1935) men framför allt i boken Early Netherlandish Painting(1953) beskriver och tolkar han det nederländska 1400-talsmålerietikonologiskt. Dessa studier har haft sådant genomslag att hans tolk-ningar av bebådelsemotivet har kommit att gälla generellt oavsett näroch var det har förekommit. Men Panofsky var inte först.

Den omfattande och grundläggande ikonografiska forskningen i bör-jan av 1900-talet koncentrerades kring att återuppväcka och omvärde-ra glömda kunskaper och visa det religiösa idéinnehållet i medeltidabilder. Den första specialstudien av bebådelsemotivet hette såvitt jagkunnat finna Iconographie de l´Annonciation (1898).46 Bland standard-verken intar Yrjö Hirns Det heliga skrinet (1909) en speciell plats.47

Hirn behandlar jungfru Maria i tro och kult och sätter dessa i relationtill konst och litteratur. I första delen behandlas konsten och kyrko-rummet med altare, relikvarier, monstrans och tabernakel, medan denandra delen är ägnad åt dogmen om Maria och legenden om hennesliv. Där har bebådelsen och inkarnationen getts var sitt kapitel. Bokenär i stycken aktuell, men texten speglar en äldre forskningstraditionmed personliga värderingar som är främmande idag. Bland fördelarnakan framhållas helhetssynen på det medeltida kyrkorummet, dess konstoch kult. Det gäller då betraktaren, verket och rummet med betoningpå de estetiskt-religiösa aspekterna av rummets iscensättning.48 Musi-kaliskt, poetiskt, dramatiskt, arkitektoniskt, i skulptur och måleri ärkyrkorummet ett Gesamtkunstwerk med altaret som centrum.49

Grundläggande forskning gjordes av David M. Robb, The Iconon-graphy of the Annunciation in the Fourteenth and Fifteenth Centuries

27

lar Maria och Elisabeths möte och Kristi Födelse, dvs. de två hän-delser som följer efter bebådelsen. Ira Westergård har i ApproachingSacred Pregnancy. The Cult of the Visitation and Narrative Altarpeicesin Late Fifteenth-Century Florence (2007) utgått från visitatiomotivet,Maria och Elisabets möte, i ett litet urval florentinska altartavlor. Wes-tergård menar att motivet gavs enskild status under 1400-talet för attunderstödja påvliga maktsträvanden och att det handlar om ett med-vetet bildbruk för att föra fram en ideologi.41

Cecilia Hildeman Sjölin behandlade Kristi födelse i Bilden, textenoch kyrkorummet. En studie av scener kring Jesu födelse och Kristoffer-motivet i Sydskandinaviens medeltida kalkmåleri (2006). Hon koncen-trerar sin undersökning kring relationerna mellan bild och text, bild-serie och verbal berättelse och den medvetenhet med vilken kalkmå-leriets bilder placerades i kyrkorummet och diskuterar skillnader mel-lan bokens och bildsvitens berättande. Hon betonar att ”kalkmålning-arnas sviter byggs upp som ett självständigt medium som aldrig upp-repar böckernas versioner utan kompletterar dem”.42 I avhandlingensförsta del finns en värdefull genomgång av forskningsläget och aktuel-la teorier.43

Det nämndes inledningsvis att även världsliga inslag givit konkretaavtryck i kyrkorummets bildvärld. Søren Kaspersen visade hur bibliskamotiv kunde användas för att ge legitimitet åt kunglig makt. I två stör-re artiklar, Regnum et Sacerdotium I (1981) och Regnum et SacerdotiumII (1985), gäller det hur Majestas Dominimotivet spelade en avgöranderoll för iscensättning av kunglighet och användningen av motivet i in-vestiturstriden. Han hävdar där att gränserna mellan religiös ochvärldslig användning av motiv är diffusa.44 Kaspersen återkommer tilltemat i artikeln Framing history with salvation. Då gäller det senme-deltiden och hur sambanden mellan den profana och den religiösa sfä-ren hade förändrats. Som titeln anger är det fråga om att etablera för-ståelseramar på två nivåer: dels hur det faktiskt utfördes i ett medel-tida bildbruk, dels som metod för forskare inriktade på historiskt ma-terial.45

Profana motiv som jakt, krig och kärlek förekommer vid sidan av dereligiösa. Bland de forskare som med andra utgångspunkter än de text-förklarande och teologiska har undersökt kyrkorummets bilder finnsHerman Bengtsson i Den höviska kulturen i Norden, en konsthistorisk

26

skåp görs av Sven Lüken i Die Verkündigung an Maria im 15. und frü-hen 16. Jahrhundert (2000).55 Utifrån detta stora material behandlarhan konstverks och mästares förflyttningar inom ”konstlandskapet”.56

Lükens diskussion om bildernas rumslighet och deras värde som kul-turhistorisk källa gäller rummen som interiör med tidstypiska inred-ningsdetaljer.

I övrigt avhandlar litteraturen i huvudsak italienskt och neder-ländskt måleri med koncentration på de stora mästarna och utvaldaverk.57

*Bebådelsemotivet är framför allt ett ofta använt exempel i studier medannat huvudärende. Bland de forskare som redan nämnts är GeorgesDidi-Huberman och V. A. Kolve. Men även Meyer Schapiro använderen medeltida bebådelse som exempel i en diskussion om text i bild ochanvändandet av bokstäver i bild. (fig. 48). Lena Liepe inledde bokenDen medeltida kroppen med just bebådelsen i Tensta, Uppland (fig.94). 58 Hon använder även bebådelsen i en längre diskussion om gestik,och gestikens olika funktioner med altarfrontalet i Ølst som utgångs-punkt.59

Michael Baxandalls analys av bebådelsemotivet i Painting and Ex-perience in Fifteenth Century Italy (först utg. 1974) var banbrytande.Den utgår från en samtida predikan över bebådelsen. I den beskrivshändelseförloppet och bebådelsen förklaras som en räcka av händelserdär Marias reaktioner vägs in. För Baxandall är sambandet med densamtida italienska konstens framställningar av bebådelsen uppenbar,och hans ärende är att visa att predikan i ord förklarar samma momenti händelseförloppet som konsten gestaltar visuellt.60 I ett vidare per-spektiv är Baxandall ute efter att visa bildens och ordets ömsesidigaförhållande i en given social kontext. Det är en tidig illustration avBaxandalls krav på snäv kontext i tolkning och av hans begrepp periodeye som han sedan utvecklar i The Limewood sculptors of RenaissanceGermany (1980). Vad som verkligen förmedlades muntligt av en ner-skriven predikan vet vi inte, men poängen är att predikotexten och bil-derna finns i samma sammanhang. Med andra ord uppfyller de kravetpå nära kontext och belyser därför ömsesidigt varandra.

Moshe Barasch diskuterar bebådelsens gestik i Giotto and the Lan-guage of Gesture (1987). Hans utgångspunkter är att konventionella ges-

29

(1936). Artikeln refereras sällan, men den presenterar resultat somnumer ingår i en konstvetenskaplig kanon. Robb diskuterar rumslig-hetens betydelse (till skillnad från enstaka arkitektursymboler) ochkunde genom att gruppera och systematisera ett stort antal bilder visahur bebådelserummet gestaltas olika i Italien, Frankrike och Neder-länderna. Han visade att i italiensk konst betonas förhållandet mellanutomhusscenerier och inomhusmiljöer och att rummet Maria befinnersig i är spartanskt och har loggiakaraktär. I Frankrike förläggs bebådel-sescenen till en kyrklig miljö, medan det i den nederländska konstenutvecklas till ett profant, hemliknande rum. I artikeln fastställs attden förändring som sker av bebådelsemotivet under 1300-talet gerupphov till en ny tradition som ersätter den gamla och att detta skeröver hela det västeuropeiska området.50 Ett annat betydelsefullt resul-tat är att Robb identifierade ett franciskanskt bebådelsemotiv.51

Lucien Rudrauf behandlade istället bebådelsemotivet i en radikaloch systematisk formstudie rubricerad l’Annonciation. Étude d’un thè-me plastique et de ses variations en peinture et en sculpture (1943). Stu-dien var så rigoröst inriktad på plastisk form och strikt i sin systema-tisering att han blev nödsakad att förklara för kritikerna att han intevar ateist utan bekännande kristen protestant. För konstvärlden fickhan förklara att han på inget vis bortsåg från verkens estetiska kvali-teter eller konstnärens momento creativo.52

Wolfgang Braunfels Die Verkündigung (1949) är en klassisk ikono-grafisk studie och historisk översikt av berömda bebådelsebilder därstörre delen av bebådelsescenens attribut diskuteras och förklaras.Han utgår bl.a. från Karl Künstles och Emile Mâles ikonografiska upp-slagsverk och från Robb. Genom att han låter studien utgå från Divinacommedia, och de passager som där beskriver bebådelsen, befäster hanforskningen kring Dantes inflytande på sin tids bildkultur. Braunfelsbetonar också starkt att text alltid föregår bilden.53

Två senare avhandlingar problematiserar med andra utgångspunk-ter. Don Dennys The Annunciation from the Right (1977) utgår från ettbredare material och en lång tidsperiod, och diskussionen rör de be-bådelsebilder där ängeln är framställd till höger. Han hävdar att pla-ceringen till höger (betraktarens höger) är förknippad med en makt-position.54

En inventering av bebådelsemotivet i senmedeltida nordtyska altar-

28

Claire Sahlin är professor i genusvetenskap och kunde i sin avhand-ling Birgitta of Sweden and the voice of prophecy: a study of gender andreligious authority in the later Middle Ages (1996) med heliga Birgittaoch hennes biktfäder som exempel klargöra hur samarbete mellankvinnor och män och könsrelaterade maktstrukturer fungerade vid1300-talets mitt och slut i ett samhälle där lagstiftning och kutym re-glerade handlingsutrymmet.66

För V. A. Kolve gäller frågan förhållandet mellan bild och texttolk-ning i artikeln The Annunciation to Christine: Authorial Empower-ment in The Book of the City of Ladies (1993). Kolve vänder på denikonografiska frågeställningen och hävdar att en ikonografisk läsningav medeltida texter är nödvändig för att de alls ska kunna läsas, i be-tydelsen förstås. Hans utgångspunkt är att en påtaglig medvetenhetom symboliska koder styrde medeltidens uppfattning av såväl text sombild och hans kritik går ut på att den textorienterade forskningenvarit blind för det konkreta bildspråk som Christine de Pisan använ-der sig av. Inte heller har man, enligt Kolve, beaktat att hennes ärendevar medvetet kvinnligt. Kolve visar hur Christine de Pisan sätter sig iMarias ställe i bebådelsen och gör en medveten och mycket utförligmetafor när hon skriver in sig i sin egen historia Cité des Dames. Dethandlar om medeltida kvinnors bruk av Mariagestalten.67

*Efter denna genomgång av utgångspunkter för bildtolkningsstrategieroch kommentarer kring forskningen ska något sägas om det valda per-spektivet på historisk kontext. Det har inneburit en räcka av val som,liksom alltid, lett till att något utelämnas medan annat lyfts fram.68

För undersökningen i stort är utgångspunkten att kyrkan var be-stämmande för enskilda människor och för samhället. Vidare att före-trädare för makten, kyrklig och världslig, hade en avgörande betydelsenär det gällde utsmyckningen av kyrkorummen. En mer specifik kon-text tecknas i var och en av djupstudierna.

Kyrkan formulerade världsbilden. Där både utvecklades och avgrän-sades tanken och där bestämdes vad som var rätt och fel. Inom denramen utvecklades vetenskapen och lagar stiftades i enlighet med den-na tankevärld. Kyrkan angav i stort vad som var möjligt att tänka ochveta vid en given historisk tidpunkt, plats och miljö. I princip är det

31

ter är en produkt av en kultur, där den officiella gestiken hade storbetydelse inom rättsväsendet och inom kyrkan. När det gäller just be-bådelsen hävdar han att det finns en specifik bebådelsegest.61

Michael Ann Holly använder sig av Mérode-altarets bebådelsescensom utgångspunkt då hon diskuterar den nutida forskarens/betrakta-rens roll och bildtolkningens gränser i Past Looking (1996).62 Motivethar uppenbarligen egenskaper som gör det lämpat som exempel.

*Att vidga studien av bebådelsemotivet till att gälla Mariagestalten ärinte syftet här, men en kommentar är påkallad. Det är uppenbarligenlätt att tro att avhandlingen handlar om Maria, men däremot har ingenfrågat om jag skriver en avhandling om änglar. Eftersom Mariabildeninternationellt har fått förnyad aktualitet med genusforskning ochfeministiska utgångspunkter är frågan befogad. Marialitteraturen äroöverskådligt stor och aktuell men till saken hör att bebådelsen inteavhandlas i någon större utsträckning om ens alls.63 Det senaste stör-re verket är Miri Rubins Mother of God (2009). Det är en på många visintressant Mariastudie men när det gäller bebådelsen behandlas moti-vet ur traditionell synvinkel med välkända verk och med refererat tilltexter utan påtagligt samband med bild.64 Bebådelsemotivet behandlasi övrigt företrädesvis i encyklopedisk litteratur men en redogörelse fördetta faller utanför min litteraturöversikt.

Självklart aktualiserar bebådelsemotivet relationer mellan både man-ligt–kvinnligt och himmelskt–jordiskt. Men som framgått är det intemin infallsvinkel här. Med mitt fokus på bildbruk har genusundersök-ningar med andra infallsvinklar varit av större betydelse. Kvinnornasroll vid kristnandet och deras konkreta betydelse för kristendomensetablering i Sverige har diskuterats i flera artiklar av arkeologen Anne-Sofie Gräslund. Hon behandlar det tidigaste skedet och kvinnornas ak-tiva roll. De kristna kors som återfunnits i Birka har påträffats i kvin-nogravar och Maria bör ha varit en viktig gestalt under övergångenfrån en panteistisk religion med kvinnliga gudar till kristendomensenda Gud.65 Det kvinnliga engagemanget i kyrkan var starkt och kvin-nor förekommer som initiativtagare, kyrkobyggare och donatorer me-deltiden igenom. Men kvinnor förekommer sparsamt i de skriftliga käl-lorna.

30

evigheten och uppfyllelsen, sensus anagogicus, anagogía. Detta nämnsi många sammanhang.71

Medeltidens syn på världen kan inte förstås utan referenser till denheliga historien. Från skapelsen, händelserna i Gamla och Nya testa-mentet och till mänsklighetens frälsningsorienterade historia hängdeallting samman. Den yttre verkligheten; naturen, tingen och kyrko-rummet hade olika betydelseskikt, och skulle betraktas symboliskt, tol-kas som tecken. Alf Härdelin, teolog och kyrkohistoriker, framhåller idetta sammanhang att ”vi har rätt att helt allmänt tala om en medel-tida symbolism.”72

Intresse för symboler och allegorier var stort under hela perioden.Att försöka fastställa allmängiltiga, exakta och enkla betydelser i enmedeltida kontext är däremot inte meningsfullt. Symboltänkandet varinte fast knutet till filosofiska system eller inriktningar. Även om mannormalt använde en tankemodell som byggde på orsak–verkan kundeman i andra sammanhang se relationen mellan ting helt utan kausal-samband. Ett grundläggande drag var att symboliserande och allego-riska funktioner sågs som allt annat än arbiträra eller subjektiva. Istäl-let ansågs de uttrycka olika aspekter av ett universum som uppfatta-des som djupt meningsfullt. Det är med andra ord stor skillnad mel-lan nutidens ”symbol” med rötter i romantiken eller naturliga symbo-ler i antropologisk mening och medeltidens symboltänkande, hävdarkonsthistorikern och medievisten Gerhard B. Ladner. Han utgår frånutsagor om symboler i texter av medeltida kyrkofäder och tänkare fin-ner att de intressantaste moderna tolkningarna likställer symboler medmyter, medan symboler i den medeltida förståelsen och traditionen ihuvudsak motsvarade realiteter och händelser. Symbolen framstår somett tecken med djup mening och dess funktion är att vara en bro mel-lan människans sinnen och det överjordiska. Det som framför allt kän-netecknar medeltida symbolik är att allting är beroende av den gudom-liga planen och frälsningen.73

Umberto Eco diskuterar istället symbolik och allegoriskt tänkandei samband med medeltida estetik och teorier om skönhet. Enligt ho-nom gäller det således inte bara ett antikt arv och en textkultur utanförhållandet att den medeltida symbolismen var ett uttryck för denestetiska uppfattningen av världen.74 Intresset för symboler och sym-bolspråk, metaforer och allegorier var stort, allmänt och högt utveck-

33

fråga om det som Michel Foucault lägger in i sitt begrepp epistème.69

Innebörden är alltså att kyrkan formulerade det epistème som ytterstbestämde det möjligas ram och förutsättning i den medeltida före-ställningsvärlden. Det hindrar inte att kyrkan levde i symbios med ochdärmed var beroende av det världsliga samhället, inte minst ekono-miskt. Medel till kyrkobyggen, finansiering av skulptur, altarskåp ochannat kom från det världsliga samhället och dess främsta företrädare.

För att begränsa det vida fält som detta perspektiv öppnar har jagvalt att fokusera på den kyrkliga organisationen och dess samband medden världsliga makten på olika nivåer i samhället. Inom denna avgrän-sade struktur betraktar jag det individuella initiativet, enstaka perso-ner och grupper, som avgörande för vad som verkligen händer och sker.

*Ytterligare en teoretisk infallsvinkel är nödvändig här och den gällermedeltidens egen tolkningsteori. En förutsättning var att det finns enannan värld av vilken den här världen bara är ett blekt återsken. Ur-sprunget är antik filosofi, och Platon. I den kristna uppfattningenspeglas denna filosofi i Första Korintierbrevet 13:11: ”Ännu ser vi engåtfull spegelbild: då ska vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kun-skap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap ommig.”

I den medeltida uppfattningen om världen hade alla ting en djuparebetydelse som kunde tolkas på flera nivåer. Allting kunde förutom sinhistoriska existens och innebörd också ha en moralisk och en mystiskaspekt.70 För tolkning av Bibelns texter utvecklades tolkningsmodellensensus quadruplex scripturarae, skriftens fyrfaldiga mening. Ursprung-ligen formulerades den i kristna texter under senantiken. Traditionenfördes vidare in i medeltiden genom kyrkofäderna Augustinus ochGregorius den store och fixerades i västkyrkan av karolingiska teolo-ger. Den första av de fyra nivåerna var den historiska och bokstavligabetydelsen, sensus historicus eller história. Den andra nivån gällde denallegoriska, bildliga betydelsen där varje bild (eller ord) har en under-liggande mening, och fungerade som en utvidgad metafor, sensus alle-goricus, allegoría. Den tredje kategorin gällde det goda exemplet, ochlärdomen av det i den moraliska tydningen i sensus moralis, tropolo-gía. Slutligen fanns den eskatologiska dimensionen som syftade mot

32

om den fyrfaldiga tolkningsmodellen, om typologiska förebilder, me-ningslager och moraliska implikationer. Likaledes var man bekant medsymboliskt och allegoriskt tänkande. Detsamma gällde skönhet, per-fektion och ändamålsenlighet som värderades högt.

Det förutsatte en motsvarande kunskap hos betraktaren, kyrkobesö-karen, åtminstone på grundläggande nivå. Bilden var djupt meningsfulloch kunde läggas ut och förstås på flera plan, liksom texten. Vi harsåledes ett samtida sätt att förstå och uttolka bild som är så genom-gripande att det behöver aktualiseras parallellt med andra utgångs-punkter när det gäller bildtolkning och bildbruk. Helhetssynen karak-täriserar medeltiden.

Text, skrift och ordI avhandlingen betraktas det som en förutsättning att det går att finnamotsvarigheter till den visuella bildens iscensättning i den kristnakulturens omfattande textproduktion. Meningar liknande ”Maria är såsom.. .” eller ”Gud är så som.. ” kunde avslutas på tusentals sätt. Bi-belns rika språkliga bilder var en outtömlig källa som tillsammans medkyrkofädernas omfattande kommentarer och tolkningar låg till grundför alla senare författare. Text betraktas här som en beståndsdel i enbildrik kultur där de bildspråkliga och verbalspråkliga områdena fun-gerade självständigt.82

Min ikonografikritik går således inte ut på att utesluta text som för-klaring. Men det måste göras sannolikt att texten var känd och rele-vant vid tiden och på platsen. Allmänna hänvisningar till ”medeltiden”eller ”kristendomen” är inte tillfyllest i tolkning av bild och text. Ombildmotivet däremot kan knytas till en given text som författades ellerförekom explicit vid samma tid och plats kan text och bild komplet-tera varandra. Alternativet är text som är flerfaldigad och så allmäntkänd att den var bekant även utanför de bildades och läsandes skara.En glossa ordinaria (en kommenterad bibeltext) ger en bild av hur ettvisst bibelställe uppfattades vid en viss tid. En allmänt känd medita-tionshandledning eller mönsterpredikan kan ge motsvarade informa-tion. Som exempel på en specifik nära text kan nämnas Heliga Birgit-tas uppenbarelser. Med andra ord: text utgör ett komplement till bil-den och kan förklara den bara om de båda finns i en gemensam, närakontext.

35

lat. Det var en intellektuell, filosofisk nödvändighet för att förklaravärlden och samtidigt också ett stort och utbrett nöje.75 Enligt Eco ärdet klassiska arvet föralldel vid handen under medeltidens början, mendet är efter år 1000 och med en stabilare politisk ordning och en sys-tematisk teologi som den medeltida estetiken blev en ”filosofi för denkosmiska ordningen”.76 Eco visar att det hos Thomas av Aquino finnsen medveten och utvecklad estetik även om den inte är formuleradunder egen rubrik. Uppfattningen av det sköna var mer direkt närva-rande.77 Utan att gå in på estetiken som forskningsområde kan mankonstatera att symboler och allegorier alltså förknippades med upp-fattningen av världen, och att det under medeltiden saknades fast-ställda scheman för deras mening.

Varje betydelse hade sin motsats, och innebörden berodde på kon-texten: ett lejon kunde symbolisera både Kristus och Satan. Svart kun-de vara konungens färg och i annat sammanhang dödens färg. Det gickatt utan motivering bestämma att vitt, rött och grönt var fördelaktigafärger medan svart och gult signifierade botgöring och sorg. I andrafall kunde grönt framhållas som djävulens färg. Pelikanen användessom Kristussymbol, därför att den ansågs föda sina ungar med sitt egetblod. Enhörningen kunde bara fångas av en jungfru i vars knä den vila-de sitt huvud, därför blev även den en symbol för Kristus. Vissa tolk-ningar var naturligtvis allmänt kända och spridda, medan andra varmer exklusiva.

De symboliska tolkningarna gällde även kyrkorummet, bilderna däroch de pågående händelserna i andakt, mässa och ceremonier.78 Denmest inflytelserika skriften om detta skrevs av franske biskopen Vil-helm Durandus (d. 1298). I Rationale Divinorum Officiorum från mit-ten av 1200-talet behandlar han bl.a. kyrkobyggnadens symbolik. Därförklarar han katedralens beståndsdelar symboliskt alltifrån takpan-norna till murbruket.79 I ett mer sällan citerat kapitel avhandlar Du-randus bilder och avbildningar. Han diskuterar dels bildernas värde ochanvändning i och utanför kyrkan, dels hur många motiv symboliseras.80

Durandus ger uttryck för samma positiva inställning till bilder ochhänvisar till kyrkofadern Gregorius: bilder tillbes inte, men däremotförefaller röra sinnet mer än beskrivningar. Tingen, säger han, kan läsasäven om bokstäver är okända.81

De medeltida bilderna tillkom i en kontext där man var medveten

34

Undersökningens uppläggning och metodFör att bli hanterbara har studier inom det konsthistoriska fält somstuderar medeltiden ofta kommit att behandla enskilda konstnärereller en föremålsgrupp i ett landskap eller ett stift. Denna undersök-ning prövar om en motivstudie på ett stort material kan ge resultatsom inte går att upptäcka med sedvanliga avgränsningar. Till detta harjag utformat förslag på metod som skiljer sig från tidigare konstveten-skaplig forskning, och den tar sin utgångspunkt i de förutsättningarsom skisserades ovan. Bebådelsemotivet är valt för att det är ett av devanligaste och dogmatiskt viktiga motiven under medeltiden.

Det första antagandet är alltså att en lång undersökningsperiod ochett stort material har ett eget värde och inte kan ersättas. Den långatidsperioden, det stora geografiska området och de olika föremålska-tegorierna betraktas som nödvändiga för en diskussion om tidens bild-kultur, vad som kunde vara känt i samtiden i stort, och vad som mås-te betraktas som exklusiva bilder för några få utvalda betraktare. Där-efter skulle det gå att närmre identifiera kontext och relevant text.Dessutom skulle det långa tidsperspektivet ge en bakgrund mot vilkenjag kunde pröva det som ofta tagits för givet i bildtolkning och beskriv-ningar i konstvetenskaplig litteratur. Jag kunde också minska det god-tyckliga momentet i valet av djupstudier genom att bygga på en vissstatistisk signifikans. För att kunna hantera samtliga föremålsgrupperoch motivets variationer konstruerade jag ett analysschema med ettantal variabler som täcker ett specialstudium av bebådelsemotivet.86

Detta schema återfinns i bokens slut tillsammans med tabeller och re-gister. Användbarheten för de olika kategorierna beror förstås på vadsom fokuseras, gränserna är inte absoluta, men i stort sett kan de delasupp enligt följande:

Bilden/motivet: Gestalternas inbördes förhållande och placering,gestik, dominans, kommunikation. Attribut, föremål och symboler. Bildrum. Färg. Skrift.

Bilden/föremålet: Placering i bildsvit och bildprogram. Teknik, material, yta.

Betraktaren/rummet: Bildens retoriska grepp, föremålskategorier, placering i rummet.

Kontexten: Text. Tid och plats. Aktörer.

37

I medeltida bilder förekommer konkret skrift både som förklarandeinskrifter och i språkband som vanligen betecknar det talade ordet.Skriften behandlas som en del av verket vilket, enligt Schapiro, kanvara en utmaning för oss som nutida betraktare, eftersom vår bild-uppfattning är grundad i senrenässansen och Vasari, som betraktadeord i bilder som något för de olärda. Dessutom kan vi dra parallellertill serieteckning. Ett sådant synsätt är inte självklart applicerbart påmedeltida skrift och bild.83

De arbiträra tecknen, bokstäverna, användes som bärare av symbo-lisk mening. Den ontavvärjande SATOR/AREPO-kvadraten är ett talan-de exempel på det som har rötter i första århundradet.84 Kvadratenförekommer också i mitt material, på baksidan av altarskåpet frånTjällmo. I de sakrala sammanhang det här gäller kunde författare häv-da att alfabetet kunde betraktas symboliskt eftersom det innehöll helabibeln. Bokstäver applicerades ofta som dekor på heliga personers klä-dedräkter. Symbolisk användning av skrift var rak och direkt: tillexempel A och O som tecken för Gud: ”Jag är Alfa och Omega”, vil-ket innebär att Gud är början och slutet på världen och tiden.

Utöver text och skrift är det betydligt mer svåråtkomliga talade or-det av avgörande betydelse i en kultur som till stor del var muntlig, därläsningen var högläsning och där ceremonierna i kyrkorummet var cen-trala. I en av Heliga Birgittas uppenbarelser kommer ett medeltida för-hållningssätt till bild, tal och text till uttryck. Exemplet är från bok5, Frågornas bok. Där talar Kristus till Gudsmodern:

Dina öron voro högst rena och öppna som de fagraste fönster, när Gab-riel kungjorde dig min vilja och jag, Gud, blev kött i dig.85

Citatet illustrerar en uppfattning om ord och bild som både hörbaraoch synliga; att se, att höra och även att inse. Metaforen med öron somfönster är både talande och poetisk. Och att det just är en uppenba-relse om bebådelsen är naturligtvis en poäng. En allmänt accepteradteori om det faktiska skeendet hävdade att bebådelsen och Guds in-karnation som människa skedde genom örat. Maria trodde det honhörde.

36

Undersökningsmaterial och avgränsningar

I undersökningen behandlas måleri och skulptur i form av stenrelieferpå dopfuntar och portaler, glasmåleri, träskulptur och måleri i retabel,altarskåp och helgonskåp. De kyrkliga textilierna representeras av kor-kåpor, antemensalen och en mitra. Liturgiska kärl som kalkar, paténeroch dopfat ingår, och enstaka andra metallarbeten. Kalkmåleriet intaren särställning i och med att det utan tvivel finns kvar på den platsoch i den bildsvit eller det bildprogram det en gång avsågs för.88 Medviss reservation kan man anta att merparten av kapitälband och fasad-skulptur suttit kvar på sin plats.89 Många föremål är importerade, hu-vudsakligen från Tyskland, Flandern och Frankrike.

Bokmåleri har inte tagits med i undersökningen. Det beror på att såytterst få illuminerade handskrifter kan beläggas i Sverige under me-deltiden.90 Varken i samlingarna i Carolina Rediviva eller KB finns be-bådelsen i böcker som kan visas ha varit i svensk ägo under medelti-den. Det innebär inte att det inte har funnits, det är snarare troligt attså är fallet och att man genom vidare forskning kan återfinna bilderoch påvisa provenienser.91 Nationalmuseets samling av medeltida bok-måleri bygger på inköp av internationella, högklassiga verk och dennasamling är alltså av senare datum och inte aktuell inom denna under-söknings ramar.92 Ett stort antal fragment av handskrifter finns beva-rade genom projektet MPO – Medeltida Pergamentsomslag, vid Riks-arkivet. Det är rester av medeltida böcker som fanns i Sverige men somstyckades upp under Gustav Vasa för att användas som pärmomslagtill fogdarnas räkenskaper, de flesta är gudstjänstböcker. Men därfinns idag inget material som belyser de bilder det här gäller.

I Antikvarisk Topografiska Arkivets (ATA) Ikonografiska registeröver medeltida konst finns 351 bebådelsebilder registrerade. Samtligade föremålsgrupper som nämndes ovan ingår där. Genom min under-sökning har antalet bilder kunnat utökas och idag omfattar mitt pri-märmaterial 396 bebådelsemotiv. I den siffran räknar jag också in de21 föremål där enbart bebådelsetexten återges. Materialet har kontrol-lerats mot publicerade inventeringar inriktade på föremålsgrupper,mot ikonografiska översiktsverk och annan litteratur. Förutom ATA harmaterialet kontrollerats mot det ikonografiska registret Princeton In-dex of Christian Art (Vatikanen), och det nederländska registret över

39

Modellen bygger på ett schema upprättat av Eco och är anpassad tillen tolkningsmodell som tar fasta på hur mening förmedlas. Då detgäller själva bilderna inbegriper de valda kategorierna iscensättning,kommunikation och inbördes förhållande mellan ängeln och jungfrun,samt attribut, symboler, föremål och bildrum.87 Här har även före-målskategorier, material, format, datering och proveniens som ingårvid traditionell inventering och verkförteckning använts som aktivavariabler.

Brukarperspektivet och bildens sociala sammanhang kommer i fo-kus genom metoden för bildanalys som utgår från gestaltning, gestik,iscensättning, bildbruk. Den textorienterade tolkningen, som histo-riskt har varit utmärkande för motivforskningen, aktiveras i ett sena-re skede. Relationerna mellan text och bild återfinns i de enskildaexemplen och i djupstudierna. Bibeltexter, apokryfa texter, kommen-tarer, predikningar och meditationshandledningar är några exempel påtexter som diskuteras i samband med bebådelsebilden och som före-kommer både i kapitlen och i djupstudier.

Undersökningen har genomförts i två steg med en kvantitativ ochen kvalitativ del. Genom den kvantitativa delen vill jag garantera enacceptabel, grundläggande tolkningsnivå. Jag utgick från hypotesen atten datainsamling av ett stort material skulle kunna vara intressant ochanvändbar om den schematiserades och analyserades. Jag antog att detdärigenom skulle gå att bygga en bro mellan en inventering och en rik-tad undersökning med kvalitativ ansats. Ett analysschema för invente-rat bildmaterial kunde därmed konstrueras och borde kunna ge tillför-litlig information; schemat har sedan legat till grund för bildtolkningoch kontextdiskussion. Den kvantitativa delen ger en bild av motivetsförändring över tid, klarlägger långa linjer och avslöjar vad som ärenstaka fenomen och vad som är återkommande genom århundradena.

Fyra djupstudier, en per tidsperiod, utkristalliserade sig ur resulta-ten av den kvantitativa delen. De motiveras således av undersöknings-materialet. Djupundersökningarna tjänar syftet att belysa de genom-gående frågeställningarna och att vara exempel på hur ett brett un-dersökningsmaterial kan användas. I dessa diskuteras tolkningsramar,bildens betydelse i olika kulturella sammanhang, bildbruk och motiv-vandring. Genom att djupstudierna tillåter större flexibilitet kan dege en helhetsbild av komplexa fenomen.

38

internationellt men inte nationellt. Kulturella sfärer där kontakternavar intensiva fanns däremot, bl.a. hade Gotland en särställning underhögmedeltiden. Därför är det inte meningsfullt att avgränsa studientill det som brukar kallas det medeltida Sverige, vilket innefattade Åbostift men inte Skånelandskapen.97 För det andra följer undersökningendärmed de geografiska områden som Riksantikvarieämbetet, ATA ochSveriges Kyrkor har inom sina ansvarsområden. Traditionen sträckersig till de första riksantikvarierna vid 1600-talets mitt. Jag har ansettdet vara av intresse att de föremål som ingår i undersökningen har om-fattats av gemensamma bevarande- och restaureringsprinciper.98

*Slutligen några kommentarer om det skriftliga material jag använt; Förmedeltidens bildvärld är Bibelns texter en självklar utgångspunkt.Här har använts den latinska Biblia Sacra Vulgata och översättningenav den medeltida texten i Douay-Rheims Bible. I svensk översättningåterges formuleringarna i Bibel 2000, om de inte avviker påtagligt frånVulgata. Den bibliska berättelsen utvecklades under de första århund-radena e.Kr. med detaljer i de apokryfa texterna i Pseudo Matteusevangelium och Jakobs protevangelium och dessa kom att få betydelseför medeltidens visuella gestaltningar. För dessa har jag litat till över-sättningar och kommentarer av Bertil Gärtner som givit ut ett urvalav Jakobs protevangelium, och för Pseudo Matteus har Knud Banningsutgåva använts.99 Till dessa ska läggas de senare engelska översätt-ningarna i det internetbaserade Catholic Encyclopedia.100 För medel-tida författares originaltexter har Patrologia Latina anlitats i digitali-serad form i Patrologia Latina The Full Text Database, baserad på denförsta utgåvan av Jaques-Paul Migne.101

I övrigt har jag medvetet valt att relatera till texter som hade storspridning och kan antas varit kända för det stora flertalet, som t.ex.en allmänt spridd bibelglossa. Det ligger i linje med behovet av en närakontext att det är sannolikt att texternas innehåll var bekant vid tidenoch på platsen. I och med att Legenda Aurea och Meditationes VitaeChristi tillkom på 1200-talet spreds tolkningar och utläggningar i stör-re omfattning. Båda dessa berättade den bibliska historien och åter-gav legendmaterial med stor detaljrikedom. Bibliska motiv broderadesut med detaljer och kommentarer om hur de skulle förstås och hur de

41

altarskåp KIK-IRPA. De nordiska databaserna Medeltidens bildvärldoch Danske Kalkmalerier har också konsulterats.93 Efter genomgångoch systematisering av materialet kan jag konstatera att materialet iATA:s ikonografiska register är representativt och statistiskt använd-bart. Mina kompletteringar och jämförelser har inte lett till föränd-ringar av det allmänna intryck man får av ATA:s register.

Idag befinner sig bilderna i varierande skick och det var länge sedande fanns i sina ursprungliga sammanhang, under den andra hälften av1500-talet förändrades mycket genom reformationen. Många av demhar därefter blivit utsatta för omild behandling. En del har blivit med-vetet ruinerade, andra undanställda i lador och på kyrkvindar där kli-mat och småkryp har gått illa åt dem. Åter andra har gjorts om elleråteranvänts i andra sammanhang. Figurer har bytt identitet. Kalkmål-ningar har överkalkats, tagits fram igen och restaurerats efter varie-rande principer. Många av de kulturskatter som riskerade att slås sön-der, grävas ner, ställas undan på vindar och i lador, säljas eller på and-ra vis förstöras räddades kring sekelskiftet 1900 och återfinns idag påmuseer, men ytterligare många fler har återförts till det kyrkorum deen gång var avsedda för.

*Bara en lång undersökningsperiod kan ge en uppfattning om vad somär konstant och vad som är föränderligt. Granskningen omfattar där-för tiden mellan 1150 och 1550, alltså de 400 år som i stort sett räk-nas som svensk medeltid. Årtalet 1150 är en approximativ bortre gränssom bygger på att de första svenska bebådelsebilderna dateras till dentiden. Ungefär vid den tiden kan också Norden betraktas som kristnatmed en fastare kyrklig organisation.94 Undersökningens hitre gräns ärockså ungefärlig. Den är satt till 1500-talets mitt därför att vardags-kulturen inte radikalt förändrades genom Gustav Vasas makttillträde,och den begynnande reformationen efter riksmötet i Västerås 1527.95

1500-talets första hälft är en gräns som täcker in dateringen av samt-liga bilder i undersökningen, och de föremål som har ett innehåll ochett formförråd som kan betraktas som senmedeltida.96

Undersökningsområdet är avgränsat till nuvarande Sverige av tvåskäl: För det första var varken den kyrkliga bildkulturen eller den pro-fana knuten till nationsgränser, det medeltida samhället var lokalt och

40

ceras i ett betraktarsammanhang och i en nära kontext. Varje kapitelavslutas med en djupstudie.

Perioden 1150–1225, motsvarar ungefär den romanska perioden ochtäcker in de tidigast daterade föremålen. Första kapitlet inleds medtvå exempel som i korthet aktualiserar avhandlingens utgångspunkteroch några grundläggande drag i förståelsen av bebådelsemotivet. Där-efter fokuseras diskussionen på gestik och bildretorik varefter motivoch relationen till den närmsta kontexten, dvs. bildprogram diskuterasmed exempel. Djupstudien heter ”Palmen från paradiset” och disku-terar motivet på dopfuntar och föreslår en tolkning och ett historisktsammanhang för motivet.

Kapitel två omfattar ca 1225–1350. Där aktualiseras placering påföremål och i rummet och betraktarpositioner. Djupstudien ”Nu skakyrkan ha ny skrud” behandlar bildbruk på liturgiska kärl i omedelbarnärhet till mässfirandet.

Kapitel tre sträcker sig mellan 1350 och 1450 och kan räknas till hög-gotiken och sengotikens första skede. Där fokuseras idébakgrund ochrelationer mellan bild och text. Även individuellt bildbruk aktualise-ras. Djupstudien ”Ego sum regina celi mater dei – en bild för några fåutvalda” är undersökningens pilotstudie.

Kapitel fyra, den avslutande perioden, 1450–1550, svensk senmedel-tid, innefattar det största materialet och är heterogen både när detmotivets gestaltning och relationen till stora bildsviter. Att diskuteramotivet i relation till kyrklig organisation och motivisk bredd faller signaturligt. Djupstudien ”Makthavare i Mälardalen, bebådelse och tro-lovning” aktualiserar profant och kyrkligt bildbruk.

De texter som historiskt har ansetts betydelsefulla för bebådelse-motivet är samlade i en bilaga i slutet av boken. Där finns också verk-förteckning.

43

hade tolkats av kända exegeter och av dem är Bernhard av Clairvauxden mest omtalade. Helt legendära motiv lades till berättelserna ochman har velat se både Legenda Aurea och Meditationes Vitae Christisom underlag för bildkonsten. Båda dessa ansluter till de apokryfatexterna.

Heliga Birgittas uppenbarelser är den bästa källa vi har som ger englimt av vad samtiden trodde, tyckte och kände. Källan är normativ.Den säger alltså en hel del om vad man ansåg och hur saker och tingborde ha varit enligt fru Birgitta Birgersdotter och den elit hon till-hörde. Som historiskt vittnesbörd bör den därför hanteras med för-siktighet. Ett skäl att använda uppenbarelserna här är att de kommen-terar sin samtid både när det gäller det andliga, det profana och detpolitiska livet. Samtidigt fick deras innehåll och teologi snabbt storoch väldokumenterad spridning över landet och i sockenkyrkorna ochde var således relevanta under en stor del av undersökningsperioden.Här används Tryggve Lundéns översättning (1956–1959).102 Det är denenda fullständiga översättningen som finns tillgänglig och mitt intres-se gäller innehållet i uppenbarelserna, inte de språkliga aspekterna avdem. I de avsnitt som direkt berör undersökningen har Lundéns över-sättningar jämförts med de latinska textutgåvorna.103

Svensk Diplomatariums medeltidsbrev i Riksarkivet och Vadstena-diariet har använts för att belägga dateringar, men jag har också använtdem för att utforska något om estetiska preferenser och för att sökaspråkliga omdömen och utsagor om bildbruk.104 Landskapslagar ochmanualen har använts för att jämföra bilders utformning med verklig-hetens förmodade praxis. En unik källa som belyser iscensättning idet liturgiska rummet, reception och bildbruk finns i Nils Ragnvalds-sons berättelse om St. Katarinas skrinläggning i Vadstena 1489.105

Avhandlingens dispositionI en introduktion nämns några förutsättningar som gäller bebådelsenoch motivets historia. Undersökningen är därefter indelad i fyra hu-vudkapitel. Dessa är uppdelade kronologiskt och i varje kapitel be-handlas en tidsperiod och ett övergripande tema. De inleds med enredogörelse för undersökningsmaterialet i stort och därefter diskute-ras bebådelsemotivets gestaltning utifrån enskilda exempel som pla-

42

tänksamhet svarade hon: Ecce ancilla domini fiat mihi secundum ver-bum tuum (’Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske mig så som du harsagt’) och detta medgivande var en förutsättning för den nya tiden.Det var nådens tid, men den hade föregåtts av syndafallet och Lagenstid. Inkarnationen markerade inledningen på detta nya tidevarv somskulle sluta med Yttersta domen så som den beskrivs i Uppenbarelse-boken (Johannes Apokalyps).

Förutom att vara ett tecken för Guds inkarnation, en symbol och ettnarrativt motiv med grund i Lukas evangelium, har bebådelsebildenett speciellt förhållande till texten: Gud är Ordet, och det är Ordetsom inkarneras i Maria för att ta mänsklig gestalt. Det relaterar tillskapelseberättelsen i Johannes evangelium då Ordet tog skepnad ochGud skapade människan till sin avbild, (Joh 1:1): in principio erat Ver-bum et Verbum erat apud Deum et Deus erat Verbum (’I begynnelsenfanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud’). (Joh.1:14) et Verbum caro factum est et habitavit in nobis et vidimus gloriameius gloriam quasi unigeniti a Patre plenum gratiae et veritatis (’OchOrdet blev kött och bodde i oss, och vi såg hans härlighet, en härlig-het som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd ochsanning’).107

Inget annat motiv illustrerar så tydligt att den synliga utsidan, i dethär fallet bilden, är tecken för en inre verklighet: signum och res.108

Motivet har både andliga och materiella aspekter som är en förutsätt-ning för tolkningar av det. Ordet blev enligt medeltida föreställningbokstavligen bild. Ordet i sin konkreta betydelse användes metaforisktav teologer och filosofer i skrifter som behandlade bebådelsen och in-karnationens mysterium. Den korta bibeltexten inspirerade exegeteroch författare medeltiden igenom till utläggningar och poesi med ettrikt bildspråk som kunde tolkas visuellt. Men så gott som varje betrak-tare förstod bildens omedelbara betydelse och kunde textraderna: Avegracia plena. . . och Ave Maria. . .

Jungfru Marie bebådelsedagOm Kristus var sann Gud ända från bebådelsen, måste Maria ha föttGud till världen. Vid kyrkomötet i Efesos år 431 bekräftades att Mariavar gudaföderska, Theotókos. Sådana dogmatiska överväganden fick

45

UrsprungetBebådelseögonblicket är det ögonblick då Ordet – Gud – inkarnera-des på jorden i mänsklig gestalt. Det är den kristna trons och kultu-rens fundament. Utan ärkeängeln Gabriels besök och jungfru Mariasaccepterande svar hade det inte kunnat ske. Bebådelsescenen är en bildför denna genomgripande händelse med ärkeängeln Gabriel och jung-fru Maria som aktörer. Scenen berättar också en historia: hur det gicktill när ängeln kom till Maria, vad som hände då och vad de sade tillvarandra. Den korta bibeltexten som återger händelsen finns i Lukasevangelium (Luk. 1:26–38).

26/27 I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till enung flicka i staden Nasaret i Galiléen. Hon hade trolovats med en manav Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. 28 Ängeln kom in till henne och sade: ’Var hälsad du högt benådade!Herren är med dig.’ 29 Hon blev förskräckt över hans ord och undradevad denna hälsning skulle betyda. 30 Då sade ängeln till henne: ’Var interädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. 31 Du skall bli havande ochföda en son, och du ska ge honom namnet Jesus. 32 Han ska bli stor ochkallas den Högstes son. Herren Gud ska ge honom hans fader Davidstron, 33 och han ska härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skaaldrig ta slut.’ 34 Maria sade till ängeln: ’Hur ska detta ske? Jag har jualdrig haft någon man.’ 35 Men ängeln svarade henne: ’Helig ande skakomma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig. Därför ska bar-net kallas heligt och Guds son. 36 Elisabeth, din släkting, väntar ocksåen son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjät-te månaden. 37 Ty ingenting är omöjligt för Gud.’ 38 Maria sade: ’Jag ärHerrens tjänarinna. Må det ske mig så som du har sagt.’Och ängeln läm-nade henne.

När ängeln kom från Gud till jungfrun med hälsningen som under me-deltiden återgavs på latin: Ave gratia plena Dominus tecum benedictatu in mulieribus (’Var hälsad, du full av nåd, Herren är med dig. Väl-signad är du bland kvinnor’) levde mänskligheten fortfarande i detgamla förbundet, som formulerades i Gamla Testamentet.106 Det nyaförbundet skulle instiftas och inleda den nya tiden och Nya Testa-mentet. Berättelsen tar sin början i bebådelsen: utan bebådelsen hadeGud aldrig tagit mänsklig skepnad. Ordet hade aldrig blivit kött.

Marias svar byggde på den fria viljan. Om hon hade svarat nej hadevi fortfarande levt kvar i profeternas och lagens tid. Efter en del be-

44

främst berodde på att Nasaret låg avsides och oländigt till, men detomnämns som pilgrimsmål av samma dignitet.

År 1170 förstördes kyrkan i en jordbävning och ett omfattande pro-jekt tog vid med ny plan för byggnaden. Katedralen i Nasaret följdesamma mönster som de katedraler och klosterkyrkor i väst som i be-nediktinsk regi uppfördes eller omgestaltades vid stora pilgrimsmåloch längs pilgrimsvägarna. Planen för Bebådelsekyrkan i Nasaret över-träffade katedralerna i Jerusalem och Betlehem.114 Det krävdes själv-klart stora och samlade insatser för att utforma en korsfararkyrka pådet vis som gjordes med Bebådelsekyrkan i Nasaret. Jaroslav Folda an-ser att arbetet påbörjades relativt snart efter jordbävningen 1170, menatt det avbröts vid Jerusalems fall 1187. En andra jordbävning in-träffade 1202, och 1229 återerövrades så Nasaret av korsfararna.115

Efter 1244 var Nasaret den enda betydande heliga plats som kontrol-lerades av de kristna, men staden föll 1263 och Bebådelsekyrkan för-stördes.116

Den 10 maj 1291 hämtades så Marias kammare från Nasaret av äng-lar och fördes först till Jugoslavien och därefter till Loreto i Italien därSanta Casa sattes ner den 2 december 1295. Dessa historiska faktaengagerade inte bildkonsten i nämnvärd utsträckning. Bebådelsen hadeandra dimensioner än att vara en händelse i en ung flickas liv.

BildernaDe tidigaste bilderna i denna undersökning är daterade till 1100-taletsmitt, men bebådelsemotivet uppstod tidigt och är nästan lika gammaltsom kristendomen. Alltså hade motivet en nästan 1000-årig historianär det nådde Norden och Sverige. I de ikonografiska uppslagsverkenfinns ett stort antal bilder samlade i kronologisk ordning, men här skajag inte redogöra för denna utveckling.117 Några exempel får iställetbelysa vissa allmänna aspekter på bebådelsemotivet och dess utform-ning. Först påvisas genom två exempel att bebådelsemotivet formule-rades tidigt och att det gestaltades på olika vis och tilldelades olikafunktioner redan i fornkyrkan. Nästa exempel är från den tid då un-dersökningen tar sin början och belyser tolkningsnivåer genom typolo-gi och inskrifter. Ett fjärde exempel representerar slutet av undersök-ningsperioden men är även ett belysande exempel på konsthistorisk

47

återverkningar på riterna i kyrkorummet och kyrkofesterna. Inte långtdärefter infördes firandet av bebådelsen som religiös festdag och kyr-kofesten Conceptio Domini (Herrens bebådelse) kom att firas 25 mars.Den är tidigast omnämnd i ett homilium från Konstantinopel 446 me-dan den i västkyrkan nämns första gången i ett påvligt sakramentariumfrån 400-talets andra hälft. Efterhand fick 25 mars karaktär av Maria-fest och kallades då Annunciatio Mariae (Marie bebådelse). Tidigabenämningar på festdagen är Festum Incarnationis (Inkarnationsfesten),Initium Redemptionis (Återlösningens inledning), Conceptio Christi(Kristi avlelse), Annuntiatio Christi (Kristi bebådelse) och AnnunciatioDominica (Härskarinnans bebådelse).109 Jungfru Marie bebådelsedagfirades med hög festgrad i alla nordiska stift. Annuntiatio beate Mariæ,eller som dagen kallades på folkspråket: ”Mariumässa”, ”Varfru dag ifasto” eller ”Jomfru Maria bebudhilsa dagher”, betraktades samtidigtsom en Kristusfest. Den förekom även under beteckningarna Annun-tiatio Domini eller Conceptio Christi.110 De olika benämningarna illu-strerar i viss mån de olika betydelser som motivet blev bärare av.

PlatsenBebådelsen ägde rum i Nasaret. På den antagna platsen uppfördes islutet av 300-talet en bysantinsk kyrka. Den återupptäcktes av kors-fararna när de intog Nasaret 1099, och redan 1106 hade man byggt enny romansk kyrka kring det förmodade bebådelserummet.111 Av arkeo-logiska undersökningar och av dåtida pilgrimers beskrivningar fram-går att Jungfruns hus fanns inne i katedralen vid den norra väggen.Det var i två våningar och försett med baldakin. Utanför grotton i nor-ra transeptet utmärktes platsen där ängeln stod av ett svart kors i detvita marmorgolvet.112 Ovanför ingången fanns, enligt ett vittnesmålfrån 1100-talet:

en målad bild av en bevingad ängel från skyn som hälsar Jungfrumodernmed glada nyheter, som han finner hårt arbetade vid en [. . .] och han äravbildad som om han talade med henne. Men jungfrun som är skräck-slagen av den oväntade synen har snabbt vänt sig om och har tappat pur-purtråden ur sina händer.113

Som pilgrimsmål var Bebådelsekyrkan i Nasaret inte lika besökt somden Heliga graven i Jerusalem eller Födelsegrottan i Betlehem vilket

46

bred tronstol mot skimrande guldgrund, bredvid henne står en korgför det purpurgarn hon håller i sina händer. I litteraturen sägs vidareatt Maria håller en slända under armen.124 Men vid närmare gransk-ning har det visat sig att det är en flik av manteln som hålls samladunder höger arm och det är en gest som understryker hennes upphöj-da position.125 Det uppsatta och pärlsmyckade håret, klädseln som ärpraktfull med pärlbesatt halskrage och bälte betonar alla hennes högaställning. Furstligheten understryks ytterligare av att hon omges av etthov av änglar, som en hedersvakt. Vilken av dem som är ärkeängelnGabriel är svårt att avgöra, eventuellt är det den ängel som är på vägfrån skyn tillsammans med den helige Andes duva. Till höger om ängla-vakten står Josef som involveras i skeendet genom att ängeln närmastriktar sig mot honom. Det för över till nästa scen, där ängeln stillarJosefs tvivel på det gudomliga ingripandet.

49

tolkningstradition. Det är en av de mest omskrivna bebådelsebildernai västerländsk konsthistoria.

Den tidigaste kända bebådelsebilden finns i Priscillakatakombernai Rom och brukar dateras till 200–250 (fig. 2).118 Där framställs Mariasittande på en tron, som en kvinna ur härskande klass, medan ärkeäng-eln Gabriel står till höger om henne (från betraktaren sett) med han-den lyft i en antik talgest. I den då nya, kristna religionen var ett antalhändelser där änglar ingrep centrala motiv och förutom i bebådelseningrep Gabriel också i bebådelsen för herdarna, i Josefs dröm och i Ab-rahams offer av Isak. Inledningsvis hade änglar framställts utan vingaroch det var inte förrän under 300-talet som de återgavs med vingar ibildkonsten. Ungefär vid samma tid omnämns de också i litteraturendå Tertullianus, kyrkofader i Kartago, skrev: ”Varje själ har vingar, såär det med änglar och så är det med demoner”.119 Denna första bebå-delsebild är en isolerad scen. De omgivande bilderna är inte organise-rade kronologiskt eller tematiskt utan symboliskt och komplext på ettvis som är utmärkande för katakombernas måleri.120

I samband med kyrkomötet i Efesos tillkom det första kristna mo-numentala bildprogrammet i basilikan Santa Maria Maggiore i Rom.121

Det har daterats till 432–440, alltså kort efter konciliet (fig. 3).122 Re-ligionshistorikern Per Beskow har dock framfört tanken att bildpro-grammet i Santa Maria Maggiore i stället utformades omkring 425 somen programförklaring inför konciliet och för att förekomma beslu-tet.123 Hela kyrkorummet i Santa Maria Maggiore är prytt med guld-mosaiker med motiv från Gamla och Nya testamentet. På triumfbågeni öster framställs bebådelsen som första scen i en bildsvit som betonarJesu människoblivande. I bebådelsescenens mitt sitter Maria på en

48

Fig. 2. Priscillakatakomberna, Rom. Bebådelsen,fresk 200–250. Efter: Pravoslavieto.com

Fig. 3. Santa Maria Maggiore, Rom. Mosaik ca 430. Efter: Santa Maria Mag-giore, 2003.

ovanför bebådelsescenen. Omskriften kring bilden lyder Ex te nasce-tur quo lapsus homo redimetur, (’Genom dig ska han födas som ska fräl-sa den fallna människan’) under bilden finns texten Annunciatio Do-mini (Herrens bebådelse). Bebådelsen sammanställs med Abraham somfår besök av de tre änglarna som bebådar Isaks födelse (Genesis 18:1f.),som är en typologisk prefiguration för bebådelsen och samtidigt enuppenbarelse av treenigheten. Den andra förebilden är ängelns löftetill Manoas hustru. Denne ängel förebådar att Simsons styrka ska an-vändas för att befria Israels folk (Domarboken 13:2–5) och Simson be-traktas därigenom som en prototyp för Kristus. Att bilderna på altaretska tolkas just så klargörs genom att abboten i Klosterneuburg ocksåförfattade en speciell inskrift som talar om hur och i vilken ordningman ska titta på bilderna för att förstå dem.

Fler exempel behövs inte för att vi ska kunna konstatera att be-bådelsemotivets gestaltning var fastställt redan i fornkyrkan, och attbildsviter och tolkningsnivåer etablerades tidigt samt att bilden kundeanvändas i olika sammanhang.

*En fjärde bild, dock, belyser ytterligare en aspekt. Bebådelsebilden påMérodealtaret representerar slutet på undersökningsperioden och detmedeltida bildberättandet. Tolkningar av bilder som denna, och spe-cifikt just denna, har format vår uppfattning om bilden av bebådelsen.Mérodealtaret är en liten altartavla tillverkad i Flandern 1425, och ettstort konstverk i ämnets kanon (fig. 5). 1957 köptes det in till Clois-

51

Själva bebådelsescenen innehåller många detaljer som senare komatt ingå i motivet: den helige Andes duva, den bevingade ängeln, Mariasom sitter tronande med purpurgarnet i händerna och en garnkorg vidsidan. Man kan också notera änglarnas gestik, och hur de är framställ-da i en serie, där först Maria bebådas, hur ängeln till höger sedan visarpå henne, och genom de två avslutande änglarnas riktning och gestiktar de budskapet vidare till den tvivlande Josef. Under bebådelsebil-den finns scenen med Magernas tillbedjan, det motiv som under me-deltiden kom att transformeras till heliga tre konungar och senare harkommit att kallas de tre vise männen. Här sitter Jesusbarnet ensampå en tron medan två kvinnor återfinns på ömse sidor. Om detta visarMaria före födelsen som jungfru och därefter svept i dok och mantelsom moder, eller Maria med kvinnlig uppvaktning, ska inte diskuterashär. Ovanför Jesusbarnets korsprydda gloria syns Betlehemsstjärnan.En stad finns angiven i scenen och de avslutande bilderna i triumfbå-gens svicklar framställer enligt inskrifterna städerna Jerusalem ochBetlehem. Arkitekturelement kom att åtfölja bebådelsebilden också ifortsättningen. Däremot återfinns inte själva födelsescenen bland mo-tiven i triumfbågen. Det understryker att den dominerande idén bak-om bildprogrammet är att betona Kristi gudomliga natur.

*I det typologiska tänkandet betraktades händelser i Gamla Testamen-tet som förebud för det som sedan skedde i det Nya Testamentet. Ibild återgavs detta med sammanställningar av scener från Gamla ochNya Testamentet. Ett huvudmonument när det gäller typologisk sam-manställning är Mariaaltaret i Klosterneuburg (Österrike), tillverkat1181 av Nicolaus av Verdun, alltså ungefär samtidigt som de första bil-derna i denna undersökning är daterade (fig. 4). Materialet är förgylldkoppar och blå emalj. Varje scen från Kristi historia motsvaras av tvåparallella scener ur Gamla Testamentet.

I bebådelsebilden återges mellan ängeln och Maria ett språkbandmed texten Ave Maria och en uppslagen bok på en pulpet. I självascenen finns referenser till Gamla Testamentet; både genom strålarnafrån Gabriels hand till Marias öra (Habakkuk 3:4) och i orden frånkung Davids psalm 45:11 ”Lyssna dotter, och böj hit ditt öra . . .” Davidoch Jeremias namnges genom inskrifterna DAV och IERE i svicklarna

50

Fig. 4. Klosterneuburg, bebådelsen med typologiska förebilder, Nicolaus av Ver-dun 1181. © Stiftmuseum, Stift Klosterneuburg.

har gett upphov till hundratals artiklar. Även senare tids forskning be-handlar Mérodealtaret med entusiasm. Michael Ann Holly är belysan-de för denna tradition då hon tar Mérodealtaret som exempel i ”Wit-nessing an Annunciation”:

… that could help us make sense of what have been going on when seve-ral generations of learned scholars attempted to decipher and announ-ce ’meaning’ in an altarpiece dedicated to the sacred secret of the preg-nancy of the virgin Mary.129

Denna tradition och detta verk har i alltför hög utsträckning formatuppfattningen om bebådelsemotivet. Här behövs ett korrektiv och för-hoppningsvis kan denna undersökning fungera som ett sådant.

53

ters i New York, från att tidigare ha varit i privat ägo hos familjenMérode.126 Huvudmotivet i tavlans corpus är bebådelsen. Scenen ut-spelar sig i ett möblerat rum av synbarligen profan karaktär där Mariasitter och läser, av allt att döma omedveten om ängelns närvaro. Varjedetalj i detta bebådelserum har tillskrivits symbolisk betydelse av vis-sa forskare medan andra har menat att det endast återger ett borger-ligt flandriskt rum. På den vänstra flygeln avbildas en man och en kvin-na knäböjande i en inhägnad trädgård, de har identifierats som tav-lans beställare och ägare.127 Paret Inghelbrecht i Malines är avbildadei stort format (fru Inghelbrecht är tillfogad i efterhand), med en stadi bakgrunden och en man som står vid muren med hatten i hand ochbetraktar dem. På motstående sida återges Marias make Josef (?) arbe-tande i sin verkstad. Fönsterluckorna är uppfällda och utsikten är mottorget i en medeltida stad. Den anonyme ”Flémallemästaren” som tidi-gare hade angetts som tillverkare genom stilattribuering identifierades1909 som Robert Campin.128 Den lilla bildytan i museets dunkla rum

52

Fig. 5. Mérode-altaret, Robert Campin ca 1425. © Metropolitan Museum ofart, Cloisters, New York.

I. 1150–1225. Motivets mångfald

Kyrkan organiserasVid 1100-talets mitt, den tid som de första bebådelsebilderna i mate-rialet har daterats till, hade en konsolideringsfas i kristnandet inletts.De kyrkliga stiften fick en fastare organisation och ett nytt ärkestiftinrättades i Uppsala 1164. Under den följande perioden byggdes hund-ratals sockenkyrkor, domkyrkoprojekt påbörjades och klosterordnaretablerades. Inget av detta hade kunnat ske utan det omgivande sam-hällets stöd, inte minst från de världsliga makthavarna som hade ettdirekt intresse av att samverka med kyrkan. Deras respektive tillgång-ar var olika men ömsesidigt attraktiva. Stormän och kungar förfogadeöver ekonomiska och politiska resurser, lokalt och regionalt förankra-de. Kyrkans resurser var ideologiska och symboliska, förankrade i eninternationellt verksam organisation.

Bakgrunden var att ett reformprogram för kyrkan hade anlagts vidandra Laterankonciliet 1139. Till planerna hörde att en norsk och ensvensk kyrkoprovins skulle inrättas som var självständiga från Lund.Redan samma år samlade ärkebiskopen Eskil i Lund sina danska, svens-ka och norska suffraganer till synod. Sverige representerades av biskopGisle i Linköping och det bör ha varit i samband med detta möte somman beslöt att etablera cisterciensorden i Sverige. Bara fyra år senare,1143, grundades de första cisterciensklostren i Alvastra i Östergötlandoch Nydala i Småland av munkar från Clairvaux.130 Initiativet kom frånärkebiskop Eskil i Lund och biskop Gisle i Linköping tillsammans medkung Sverker och hans gemål Ulvhild. Alvastra kloster grundades avUlvhild och kung Sverker, medan Nydala grundades av biskop Gisle.131

Även i Skara stift sökte man etablera ett cisterciensiskt kloster, menetableringen gick inte lika lätt. Efter två misslyckade försök grundadescisterciensklostret i Varnhem 1150, också det med stöd av kung Sver-ker. Marken donerades av ”en högättad kvinna vid namn Sigrid”. Re-lationen mellan munkarna och Sigrids släkt var konfliktfylld och pro-blemen fortsatte efter Sigrids död då kung Eriks gemål drottning Kris-

5554

kom studenterna från Norden i kontakt med den blomstrande bildkul-turen i katedraler, kyrkor, bibliotek, kapitelsalar och lärosalar. De för-de med sig hem intryck, avskrivningar och skisser, och troligen inköp-tes också böcker och föremål under dessa resor.

De många resorna innebar sannolikt att nyheter förmedlades utannämnvärd fördröjning. Förutom att kyrkans organisation, kungahusensambitioner och behovet av utbildning ledde till täta kontakter medkontinenten var pilgrimsväsendet betydelsefullt för bildkulturen. Attfå kännedom om motiv och nyheter, att införskaffa enstaka föremåleller att knyta kontakter med yrkesmän och göra beställningar bör där-igenom ha varit förhållandevis enkelt för de personer som på olika visvar engagerade i det internationella utbytet.

I och med den kampanj som skisserats ovan fördes en ny bildvärld ini Sverige och Norden. Den internationella romaniken var till både formoch innehåll ett avståndstagande från senantikens naturalistiska formoch serieberättande.136 Romanikens formförråd etablerades i Skandi-navien under 1100-talet samtidigt som det kristna motivförrådet intro-ducerades på bred front.

När detta skedde hade bebådelsemotivet en nästan tusenårig histo-ria. Bildkonventioner för hur scenen skulle gestaltas var utarbetade ochformerna för hur innebörden i Bibelns budskap kunde kommunicerasgenom bild var väl utvecklade. Generella diskussioner om bild ochbildanvändning var bekanta och hade fått förnyad aktualitet genomBernhard av Clairvaux och cisterciensorden och i tidens intellektuelladebatt ställdes ett asketiskt ideal mot ett mer praktfullt och dekore-rat. Båda hållningarna kunde försvaras med andliga argument och medstöd i Bibelns texter.137

Altare och biskopsskrud – manifestationer av en ny kristen provins Två praktföremål, båda från senare hälften av 1100-talet, får företrä-da denna första fas. Geografiskt representerar föremålen två kristnakärnområden i Sverige: Västergötland och Uppland – inom den kyrk-liga organisationen innebär det Skara stift respektive Uppsala stift. Detvå föremålen är ett altarfrontale från Broddetorp i Västergötland ochen korkåpa från Biskopskulla i Uppland.

57

tina försökte återta Varnhem, som hon ansåg var hennes arv. Munkar-na gick slutligen i exil i Vitskøl på Jylland men återvände i början av1160-talet då situationen hade förändrats.132 Stöd från en redan eta-blerad klosterorden var önskvärd när ett nytt ärkestift skulle grund-läggas.

Åren 1152–1153 besökte kardinalen Nicolas Breakspear Sverige ochNorge för att genomföra Laterankonciliets beslut. I Nidaros (Trond-heim) inrättades ett nytt ärkesäte 1153, men i Sverige gjorde motstri-diga intressen att man inte kunde enas. De städer som var aktuella varSkara i Västergötland och Linköping i Östergötland, där kardinal Ni-colas Breakspear mötte svenska biskopar och stormän. Förhandlingar-na om ett nytt ärkestift lades där på is, vilket gjorde det möjligt förmaktgrupperingar i Uppsala och Svealand att agera. Tio år senare, 1164,inrättades den nya kyrkoprovinsen med nuvarande Gamla Uppsala sommetropol.

I ett av de brev som påven Alexander III utfärdade till biskoparna iSverige sägs att Uppsalas biskop Stefan är i Rom för att hämta palliumsom ärkebiskop. Av brevet framgår att kung Karl Sverkersson, Ulf jarloch landets biskopar tidigare hade vänt sig till kurian i ärendet och fåttgodkännande av den dåvarande påven. I ett andra brev som är daterat8 augusti 1164 beslutas att Uppsala skulle vara metropol i provinsenSverige som då omfattade Linköping, Skara, Strängnäs och Västeråsstift. Växjö och Åbo stift inrättades senare. Ärkebiskopen i Lund skul-le vara primas och han skulle viga biskopen i Uppsala och hans efter-följare. Den förste ärkebiskopen i Uppsala, Stefan, var cisterciensmunkfrån Alvastra.133

Behovet av bilder och liturgiska föremål ökade i snabb takt när nyastift etablerades. Sockenkyrkor byggdes och tillverkningen krävde spe-cialistkunskaper. Den kyrka som etablerades var i hög grad interna-tionell, och detsamma gällde kultföremålen. De mer exklusiva tillver-kades vid centra i Frankrike, Tyskland och Italien.

Kravet på utbildning bidrog till internationaliseringen. Undervis-ningen hade skett vid kloster- och katedralskolor på kontinenten, mensituationen förändrades då behovet av formell utbildning ökade.134

Till Nordfrankrike och främst Paris for studenter från Norden redanunder 1100-talet, men från början av 1200-talet blev det nyinrättadeuniversitetet i Paris en alleuropeisk studieort.135 Genom sina studier

56

tad från någon annan text, i all sin korthet är den troligen författadför sitt unika tillfälle. Texten ingår i den omskrift som löper runt helaantemensalet och är inkomponerad i det dekorativa listverk som om-ramar varje scen.

Utöver omskriften och det faktum att det är en ängel med spira ochen kvinna med täckt huvud som återges är gestik och kroppshållningytterligare en faktor som identifierade bebådelsescenen och gjordeden begriplig för dess samtid: Gabriel och Marias gester tyder på attde samtalar, händerna är betonade och överdimensionerade. Ängelnpekar mot Maria med sin högra hand med en gest som utmärker hen-ne. Den är inte så entydigt välsignande som Kristus välsignande gest iMajestas Domini. På Broddetorpsaltaret är det dock inte ängelns hand-rörelse som är central, det är i stället den vänstra armen som lyfterfram en trebladig spira mot Maria som betonas. Maria välkomnar, lyss-nar och begrundar vilket vi kan utläsa av gestiken med ena handen

59

Ett gyllene altare från Broddetorp

Broddetorpsaltaret och dess bebådelsemotiv får tjäna som utgångs-punkt, ty redan här aktualiseras frågor som kommer att återkommagenom undersökningen (fig. 6). Det är ett ”gyllene altare” av en typ somi Norden främst återfinns i Danmark.138 Antemensalets ytskikt är ut-fört i förgylld koppar och har som övriga gyllene altare en gång varitbesatt med ädelstenar eller målade imitationer av sådana. Till altar-uppsättningen hör ett krucifix och ett lågt retabel i samma teknik.Krucifixets motiv relaterar till eukaristin och altaret: under den krön-te Kristus finns en kalk återgiven, som direkt anspelar på den kalksom lyftes i mässan av den officierande prästen vid altarbordet nedan-för. På altarets retabel finns jaktmotiv som återger biskop Hubertusjakt och där finns även en inskrift som räknar upp de heliga relikersom fanns i kyrkan.139 Altaret är troligen tillverkat i södra Sverige ellerDanmark i en guldsmidesverkstad som också utfört relikskrin. Det da-teras till tiden omkring 1150.140

Huvudmotivet är en tronande Kristus i mandorla, Majestas Domini,som bärs av fyra änglar. Utöver detta är antemensalet indelat i mindrekvadratiska fält med scener som illustrerar Kristi människoblivandeoch passion. Över Majestas Domini återger bildfälten symboliska re-presentationer av solen och månen medan de tolv apostlarna återfinnsi den nedersta raden. Runt om löper en inskrift som relaterar till vis-sa av de återgivna motiven. Symboler för de fyra evangelisterna är pla-cerade i rundlar i antemensalets fyra hörn.141 Bebådelsescenen åter-finns till vänster i det övre registret.

Ärkeängeln Gabriel och jungfru Maria står något vända mot var-andra under rundbågiga arkader med en mittkolonn (fig. 7). Maria bärett dok spänt slätt över pannan, hennes mantel är löst svept runt över-kroppen och under den skymtar en klänning med snäva ärmar ochmed pärlbård nedtill.142 Gabriel är barhuvad med långt, mittbenat hår.Även han bär mantel och en vinge skymtar till vänster. Gabriel hålleren kort spira med trebladig avslutning, medan Maria saknar attribut.Båda är försedda med glorior. Det finns inga språkband i bilden, mendäremot en omskrift på ramen. Texten som åtföljer bebådelsebildenlyder: +ANGELUS DOMINI NUNCIAVIT MARIE.143 I översättning: ”Gudsängel bebådade Maria”. Den är inget bibelcitat och är inte heller häm-

58

Fig. 6. Broddetorp, Västergötland. Antemensale ca 1150. Foto: Lennart Karlsson.

hand nästan möts framför den. Det är ett medvetet användande av ra-men som upphäver bildrummet och spelet med rumsliga relationerdrar in betraktaren i skeendet.145

Den centrala bilden på frontalet, dess imago, illustrerar hur Kristusska komma åter på den yttersta dagen som domare. Han sitter tro-nande med högra handen lyft i välsignelsegest och livets bok uppsla-gen med bokstäverna A och O (Jag är Alfa och Omega). KungakronanKristus bär är ett tecken för kungavärdigheten och den kosmiska mak-ten. Den kosmiska aspekten förstärks av att fyra änglar bär mandor-lan och betonas ytterligare i översta registret där personifikationer avsolen och månen kör varsitt hästspann över himlavalvet enligt antiktmönster.146

Berättelsen om Guds människoblivande är det centrala temat ochillustreras i Broddetorp genom scenerna bebådelsen, Jesu födelse, heli-ga tre konungars tillbedjan av barnet, Herodes gästabud med S:t Ste-fanus och barnamordet i Betlehem och flykten till Egypten. Dessa ärplacerade i narrativ följd som man läser en bok: uppifrån och ner, ochfrån vänster till höger. På andra sidan om mandorlan finns passions-motiven; offerdöden representeras av judaskyssen, fängslandet, kors-fästelsen där Kristus tillfogas sitt femte sår och nedtagandet från kor-set medan uppståndelsen illustreras av de tre kvinnorna vid graven ochslutligen Kristi himmelsfärd. Läsriktningen i fyra av passionsscenernaär den motsatta, vilket Søren Kaspersen understryker. Det innebär attde scener som på ömse sidor omger mandorlan alla, konkret och vi-suellt, syftar mot Majestas Domini. Särskilt tydligt markeras det ge-nom den uppståndne Kristus som återges i rörelse mellan himmel ochjord på väg upp mot evigheten.147 Det gäller således inte enbart läs-ordningen utan även figurernas inbördes orientering i bildrummet.

Genom att Majestas Domini dominerar kompositionen hävdar Kas-persen att motivet bestämmer tolkningsramen för de övriga moti-ven.148 Samtidigt som den dominerande imago visualiserar huvudtan-ken och bestämmer relationen till berättelsen, historia, anger struktu-ren med en stor centralbild ingen tydlig läsriktning, menar Kaspersen.Istället ges betraktaren möjligheter att relatera olika motiv till varand-ra och därigenom frilägga flera betydelseskikt. Den yttre formen gavdärigenom möjlighet att utläsa de historiska, allegoriska och moraliskabetydelserna i bildprogrammet och i de enskilda motiven.

61

mot bröstet och den andra lyft med handflatan vänd utåt och sträck-ta fingrar.144

Bildens enda attribut är en spira, vilket är ett allmänt attribut somidentifierade såväl bibliska som världsliga kungar. Figurerna är storaoch fyller utrymmet i de arkadbågar de står under. Kolonnen mellandem döljs delvis genom att den spira som Gabriel håller och Marias

60

Fig. 7. Broddetorp, Västergötland. Detalj bebådelsen ca 1150. Foto: LennartKarlsson.

författade för tillfället tyder på en bildad programgivare. Det gör ävende kosmiska och antika referenserna kring Majestas Domini. Ett välut-bildat prästerskap, kanske en biskop, hade de kunskaper som krävdes.

För en församling som betraktade altaret från långhuset, och ävenför finansiären kanske en annan aspekt var tydligare. Förgyllningentillsammans med den ornamentala inramningen gav dessa altaren enspeciell status. Sådana föremål skulle lyfta anden och ge ett återskenav den högre andliga verklighet som illustrerades i bilderna. Omskrif-ten på det gyllene altaret i Stadil, Danmark, belyser just detta förhål-lande:

Den tavla du ser här, som strålar glänsande gul,den skiner mer genom igenkännandet av den heliga berättelsen.

Den återger nämligen Kristi mysterier, vilka mer än guldstrålar med sin glans över de renhjärtade.

Du som läser detta bör alltså rena ditt sinne genom tron, om du vill se det gudomliga ljusets glädje.154

Även i Skandinavien återfinns alltså ett konkret uttryck för tanken omdet dyrbara och glänsande som ett verktyg i Guds tjänst och som hjälp-medel för den troendes övertygelse.155 Men vi kan samtidigt konsta-tera att texten är författad på latin och alltså vänder sig till en inter-nationellt utbildad elit.

Det förefaller sannolikt att satsningarna i Skara hade samband meddiskussionerna om ett nytt ärkestift och att införskaffandet av Brodde-torpsaltaret ska förstås i detta sammanhang. Frontalets bildprogrampassar väl in i den historiska situationen. Den krönte Majestas Domi-ni och konungarnas tillbedjan utgör tillsammans med omskrifterna enillustration av hur Regnum et Sacerdotium, samverkan mellan kunga-makt och kyrklig makt, gavs uttryck i bildprogrammen.156

Korkåpan från Biskopskulla i ärkestiftetKorkåpan från Biskopskulla i Uppland (nu i SHM, Stockholm) är en godrepresentant för det nya ärkestift som inrättades i Uppsala. Den be-står av 24 broderade rundlar vilka är utförda helt i guld- och silver-tråd. Ytorna har därefter hamrats så att det blivit kompaktare än van-ligt. Motiven illustrerar Kristi inkarnation, mirakel och passion. Samt-liga scener omges av en gyllene ram med omskrifter på latin, och ut-

63

Omskriften som löper längs ramen på frontalet understryker denkonungsliga aspekten. Kristus beskrivs som ”den högste konungen” och”den jungfrufödde konungen”.149 Heliga tre konungars tillbedjan åtföljsav inskriften ”Kaldéerna ger mystiska gåvor till den högste kungen”.150

Detta är motiv som återkommer, och diskuteras närmre i djupstudien.

*Härnäst är frågan för vem detta altare var ämnat. I stiftstaden Skarapågick från ca 1130 ett intensivt domkyrkobyggande och omkring 1150”var S:ta Maria kyrka fullkomnad”.151 Därefter vidtog omfattandeinrednings- och restaureringsarbeten. Vid denna tid omnämns ocksåett gyllene altare i en notis som gäller Skara domkyrka. Det har iden-tifierats med altaret från Broddetorp, och man har antagit att det bli-vit flyttat från domkyrkan till sockenkyrkan då det var dags att för-nya högaltarets utsmyckning. Markus Dahlberg framhåller dock möj-ligheten att antemensalet tillverkades direkt för kyrkan i Broddetorp,som var av stormannakaraktär med stenskulptur och hade portal medfrihuggna kolonner i sandsten. I en sådan kyrka kan man förvänta sigatt även föremålen i interiören var exklusiva. Dahlberg påpekar ävenatt merparten av de danska gyllene altarena är tillverkade för socken-kyrkor.152 Han poängterar vikten av ekonomiska resurser och natur-tillgångar, och framhåller Husaby kyrkas exceptionella betydelse ochKinnekulles sociala och ekonomiska ställning. Inte minst sandstens-brottet var en källa till rikedom som kan antas ha varit i central, kan-ske kunglig, ägo.153

Här aktualiseras problemet med ursprunglig placering: det blir enviss skillnad om altaret i stod i högkoret i Skaras nyligen ombyggdadomkyrka eller om det, som Markus Dahlberg föreslår, var ämnat förden stormannakyrka i finhuggen sandsten som fanns i Broddetorp.Vem skulle förstå det som har sagts ovan om inkarnation, om betydel-seskikt och om betoning av kunglighet? Vem kunde se bildprogrammetoch dess många detaljer? Vem hade äran av den storartade donationen?

Oavsett i vilken av kyrkorna altaret fanns var altaruppsättningenplacerad längst fram i koret, skilt från församlingen av triumfbågenoch korskrank och kanske med flera trappsteg. Från långhuset kundeknappast de mindre motivens detaljer urskiljas, medan den tronandeKristus kunde uppfattas på långt håll. Att inskrifterna är på latin och

62

ka glasmåleriet, och vill hävda att det ledde till ett bildspråk med enegen dialekt.161 De exempel Kemp anför är bl.a. glasmålningen i Saint-Denis där temat är Kristi födelse (vilket jag återkommer till i djup-studien s. 122), och en I-initial i Stavelovbibeln (MS 28106/7). På bådadessa återfinns bebådelsen längst ner som grundläggning av den histo-ria som sedan berättas i höjdled, nerifrån och upp. Huvudsscenerna imittaxeln förstärks av bimotiv vid sidorna. I Stavelovbibeln kröns mit-taxeln av Kristus som världsdomare. I Saint-Chapelle är den tronandemadonnan mittscen.162 Bildprogrammets narrativa system i Biskops-kulla skulle kunna vara konstruerat på motsvarande vis. En korkåpa tersig dock som ett komplicerat företag i förhållande till de tvådimensio-nella fönstren, i en initial i en handskrift och till Broddetorpaltaretmed det centrala Majestas Domini-motivet. Läsordningen var sannoliktnerifrån och upp. Huvudaspekten bör ha varit mittmotiven på bak-sidans längdaxel. Kring detta kan motiv ha fördelats i meningsbärandekluster. Också de främre kantande rundlarna bör ha inneburit promi-nenta placeringar, och även dessa bör ha kunnat relateras till varandra.

Samtliga rundlar på Biskopskullakåpan har förklarande, kommente-rande omskrifter. I födelsescenen lyder omskriften sordida fulgentemcapuint presepia regem. Iosep. S. Maria. I översättning: ’Den simplakrubban omsluter den strålande konungen’. Och ärkeängeln Gabrielåterkommer i denna scen med ett språkband som säger: gloria in exel-

65

över denna text som beledsagar varje motiv finns språkband i mångaav dem. Korkåpan har antagits vara tillverkad i Frankrike. Den har da-terats till 1170–1200 och är den äldsta bevarade liturgiska klädnadeni Sverige.157

I bebådelsescenen står jungfru Maria och ärkeängeln Gabriel, någotvända mot varandra med gester och blickar som i samtal (fig. 8). Äng-elns gest är närmast en talgest medan Maria bejakar genom att lyftasin högra hand med handflatan utåt. Gabriel har kort hår, stora vingarsom sveper över huvudet och är klädd i löst draperad mantel med hals-krage dekorerad med ädelstenar. Maria har slätt dok med ett kors ipannan och även hon bär en stor och löst draperad mantel. Under denanas en fint plisserad kjortelfåll. Båda har glorior och håller språkbandmed text. På Gabriels språkband kan läsas: Ave Maria, G. Därefter ärbandet ihoprullat i hans hand. Helt utrullat ska texten på detta bandfortsätta: . . . Gratia plena, (dominus tecum). Marias svar på språkban-det lyder Ecce ancilla dom . . . och ska fortsätta med . . . domini. Fiatmihi secundum verbum tuum. Språkbanden understryker det pågåendesamtalet, vilket betonas ytterligare genom upprullningen och den av-brutna texten. Rundeln behandlas som ett rum där de båda befinnersig, ängeln stiger med bara fötter ner längs ramen medan Maria stårmed ena foten över kanten. Vidare försvinner det vänstra språkbandetin bakom ramen liksom Gabriels vinge, återigen exempel på en åter-givning som upphäver bildrummets slutenhet.158 Omskriften kring be-bådelsescenen lyder: CONCIPIT AURE DEUM PROMISSI CREDULAUIRGO GABRIEL S. MARIA, dvs. ’Troende löftet, blir jungfrun genomörat havande med Gud’.159 Det är alltså den bokstavliga tankegångenatt Logos, ordet, blev kött. Inkarnationen skedde genom det hörandeörat (conceptio per aurem) i samma ögonblick som ängeln uttalade sinaord. Tanken var välbekant; hos Augustinus sägs att jungfrun befrukta-des genom örat (Et virgo per aurem impregnabatur) och samma tankeåskådliggörs t.ex. hos Bernhard av Clairvaux.160

Bildprogrammet där bebådelsen ingår är en ovanligt fullständig ochväl genomtänkt illustration till evangeliet, helt utan legendariska ele-ment, vilket framhålls av Agnes Branting och Andreas Lindblom. Hurmotiven ursprungligen varit fördelade på korkåpan är obekant, rekon-struktionen utgår från den kronologiska bibliska berättelsen. WolfgangKemp diskuterar den narrativa systematik som utvecklades i det frans-

64

Fig. 8. Biskopskulla, Uppland.Bebådelsen, detalj korkåpa 1170–1200. © SHM, foto: GabrielHildebrand.

ägor (väl Kulla i Biskops-Kulla socken), nämns uttryckligen i skydds-brev för Uppsalakyrkan som påven utfärdade på ärkebiskopens begä-ran.168 Dateringen av korkåpan stämmer väl överens med den försteärkebiskopens ämbetsperiod som varade 1164–1185, och med den för-modade tiden för S:t Eriks skrinläggning.169

*Bebådelsebilderna i Broddetorp och i Biskopskulla ingår båda i kristo-logiska bildsviter. Omskrifter anger den teologiska ram inom vilkenden enstaka scenen kunde förstås. Urvalet av motiv och sammanställ-ningarna av dem är genomtänkta och scenerna var placerade så att dekunde tolkas med olika utgångspunkter av en utbildad elit. Dennakyrkliga elit kan vi förutsätta var väl förtrogen inte endast med bibel-texter utan även med exeges och den fyrfaldiga tolkningsmodellen.

Föremål som dessa var ytterst dyrbara och måste beställas från spe-cialister i god tid. Både altaret och biskopsskruden, som är utförda iguld och koppar respektive guld och silver, representerar sin samtidsbildbruk och estetiska preferenser på högsta nivå. Däremot ingår deinte i de konsthistoriska huvudkategorierna skulptur och måleri – förinte så länge sedan räknades föremål som dessa till ”hantverk och små-konst”. Nu är det dags för måleri och stenskulptur, i det följande skaförst undersökningsmaterialet presenteras i sin helhet och därefterföljer en diskussion om attribut och symboler.

Undersökningsmaterialet från perioden 1150–1225Av de 62 bebådelsebilder som finns bevarade från perioden 1150–1225är åtta kalkmålningar. Bäst bevarade, om än hårt restaurerade, ochmest kända är målningarna från 1200-talets början i Bjäresjö i Skåneoch Kräklingbo på Gotland. De ingår båda i stort upplagda bildsviter(se nedan fig. 12, 13, 33). I Hofterup, Lyngsjö och Sireköpinge i Skånefinns fragmentariska scener. Så är det också i Torpa i Södermanland,där målningen finns ovanför ett senare slaget valv. I Söne i Västergöt-land finns plastiska glorior formade i puts bevarade och de kan när-mast jämföras med Bjäresjö. Söne kyrka har dendrokronologiskt date-rats till 1197, vilket ger samma dateringsintervall av de två målnings-sviterna.170

67

cis. De tre konungarnas roll förklaras genom omskriften: donorumgerulis apertitvr sidere sidus, ’För dem som bära gåvorna, röjer stjär-nan genom stjärnan’. Ett sådant budskap kunde också förstås allego-riskt och riktat till kyrkans donatorer: genom gåvor kunde man hop-pas på insikt och frälsning. Omskriften kring scenen frambärandet itemplet betonar den himmelska makten: qui templum celeste regit ter-restre frequentat dvs. ’Den som styr det himmelska templet besökerdet jordiska’, medan Jesus vid tolv års ålder beskrivs med orden interdoctorvm verus sedet agmina doctor, ’Bland lärarnas skaror sitter denrätte läraren’.163 Omskrifterna är tydliga och medvetet formulerademen inte heller dessa är citat ur Bibeln. Här visas istället hur respek-tive händelse ska förstås och tolkas. Språkbanden, som betecknar dettalade ordet, innehåller däremot fler bibelcitat: som t.ex. bebådelse-texten ur Lukasevangeliet (Luk. 1:28) Ave Maria och lovsången i mäs-san Gloria in exelcis.164

Bilder som prydde en biskops korkåpa kunde inte betraktas i detaljav en större församling. Att tyda och studera det stora bildprogramsom biskopen bar i ämbetet, med alla dess bilder och latinska texter,var bara möjligt för en liten skara vid tillfällen när kåpan inte bars.Rundlarna är stora, de mäter 40 cm. i diameter, och korkåpan måstevarit tung att bära. I processioner och i mässfirandet kunde ingen sepå detaljerna i motiven, och knappast heller överblicka bildprogram-met. Men det praktfullt lysande guldet och silvret mot karmosinrödbakgrund måste ha varit en imponerade syn. Genom att ytorna varhamrade framstod de på lite håll som guldsmedsarbeten. Innan silvretsfärg förändrades och blev till en bakgrund med mörk, distinkt avvi-kande färg måste figurerna ha framträtt lite otydligt skimrande som isolsken. Det kunde föra tankarna till den sanna, högre verklighetenoch budskapet fanns nedlagt i bilderna och texterna. På det världsligaplanet inspirerade de också genom sin prakt till donationer för själensfrälsnings skull.165

Branting och Lindblom har antagit att korkåpan har använts av ärke-biskopen i Gamla Uppsala domkyrka, för att senare överlämnas i Bis-kopskulla kyrkas ägo.166 Det finns ingen anledning att betvivla derasslutsatser: kyrkan i Biskopskulla var inte en vanlig sockenkyrka utantillhörde ärkebiskopen i Gamla Uppsala, som i ämbetet ägde en gårdbelägen ungefär där nuvarande prästgården ligger.167 Collem med till-

66

I de två inledande exemplen framställdes ängeln och jungfrun stå-ende i trekvartsprofil, med en lätt vändning mot varandra. Sammaåtergivning finns även i kalkmåleriet i Bjäresjö. Det är ett gängse sättatt återge scenens aktörer, och det är den kroppsställning som är van-ligast både internationellt och i det svenska materialet. Men det finnsmånga undantag; på nästan häften av dopfuntarna används profil ochfrontal, vilket jag kommer att diskutera nedan och återkomma till idjupstudien. Det förekommer också att Maria framställs sittande påen tronstol under denna period, Två exempel på det finns på dopfun-tarna i Stenkyrka på Gotland och Simris i Skåne (fig. 12). Däremot sak-nas bilder där någon av aktörerna knäfaller. Gestalterna är vanligenlika stora och placerade så att deras utrymme i bildfältet är likvärdigt,men skillnader förekommer och i dessa fall är det Gabriel som domi-nerar bildrummet genom vingföringen. Kommunikationen är ofta be-tonad genom att händerna överdimensionerats i förhållande till figu-rerna i deras helhet. Stånga kyrkas dopfunt på Gotland är ett belysan-de exempel, där också svicklarna upptas av gestikulerande händer (fig.13). Något bildrum där scenen utspelar sig anges egentligen inte annatän genom arkadbågar.

Attribut och symbolerIdentifikationen av motiv kan ske på flera vis. Ett av de vanligare närdet gäller medeltidskonst är att undersöka attribut och symboler. Des-sa är och var betydelsefulla faktorer för förståelsen av bilden.

Bebådelsebilden i Gerum på Gotland (fig. 9) inrymmer större delenav de kännetecken som vanligen förknippas med bebådelsen: HeligaAndes duva, gloriorna, ängelns välsignande gest och språkband ochMaria, som står klädd i dok och mantel med en bok i handen och enläspulpet bredvid sig, bidrar samtliga till att definiera scenen. Korta,kraftiga kolonner och en rundbågig arkad omger motivet. En sådandetaljrik framställning är alltså typisk och lätt att identifiera, menovanlig.

I huvudsak är bilderna 1150–1225 sparsamt försedda med attribut.Då de förekommer håller Gabriel oftast ett språkband, medan Mariasvanligaste attribut är en bok. Mer sällan återges Gabriel med en spira,medan språkband är ovanligare i samband med Maria. En pulpet bred-

69

Situationen är bättre när det gäller stenreliefer på dopfuntar.171 På52 av Sveriges figurfuntar finns bebådelsescener. Av dessa finns 28 påGotland, alltså drygt hälften. Det är en stor andel, på Gotland finnsinalles 44 romanska figurfuntar.172 Av Skånes mer än 350 bevarademedeltida dopfuntar har åtta en bebådelsescen. Flera av dessa har till-verkats av mästare/verkstäder som varit verksamma i eller handlat medbåde Skåne och Gotland.173 Västergötland är det svenska landskapsom har flest romanska dopfuntar men endast en av de 376 funtarnahar en bebådelseframställning.174 Även Småland har många bevaradefuntar, men av något färre än 200 funtar finns bara en med bebådelse-motiv och den är importerad från Gotland.175 I Östergötland finns 11romanska figurfuntar bevarade. En enda av dessa har en bebådelse-framställning – också den är från Gotland. Totalt har landskapet 74medeltida funtar inklusive fragment.176 Av Upplands drygt 160 medel-tida funtar är många senare tillverkade och få har därför figurscener.Två av de romanska har bebådelsebilder och även dessa båda är frånGotland. Motivet fördelar sig alltså ojämnt landskapsvis. Procentenbevarade funtar är ungefär liknande i landet; man räknar med att ca80 % av det ursprungliga beståndet återstår. Anledningen till variatio-nerna kan alltså inte vara ojämn bevarandegrad mellan landskapeneller inom dem.

På dopfuntarna i Vä i Skåne och Pjätteryd i Småland finns ingenbebådelsebild, men väl texten, änglahälsningen, inhuggen runt cup-pans kant. På den i övrigt palmettornamenterade funten från Vä finnsinskriften MARIA GRATIA PLENA DOMINUS TECU(M) BENED.. .177

Också på latin men skrivet med runor finns samma text på dopfuntenfrån Pjätteryd i Småland.178 Förklarande omskrifter finns på dopfun-tarna i Åkirkeby och Gumlösa, där texten i Åkirkeby är skriven medrunor och på fornnordiska medan omskriften i Gumlösa är på latinmed latinska bokstäver. Vi återkommer till dessa två, Gumlösa här ne-dan och Åkirkeby i djupstudie 1. Broddetorpsaltaret och Biskopskulla-kåpan nämndes tidigare. Namnen Maria och Gabriel förekommer ienstaka fall. De fåtaliga språkbanden saknar text numer, förutom påBiskopskullakåpan. Det kan konstateras att det inte förekommer dubb-lering av bibeltext och bildmotiv. Omskrifterna är alltid tolkande ochde är sinsemellan olika. När änglahälsningen som i Lukas evangeliumåterges i skrift är det utan åtföljande bild.

68

ta på att Marias accepterande gest gäller att hon ska bli redskap förGuds inkarnation på jorden, är jag benägen att ansluta mig till FrançoisGarnier. Samtidigt är spiran ett allmänt attribut för både himmelskaoch jordiska konungar. Jan återkommer till denna diskussion längrefram i undersökningen.

Om ärkeängeln Gabriel i Simris i sin hand bär en spira, en lilja, enkvist eller om det aktuella föremålet närmast kan identifieras som enkort stav krönt av en fleur de lis är svårt att fastställa och kanske ärden exakta identifieringen inte avgörande. Liljestaven betraktadesäven som en gren av livsträdet.182 En kraftig korsstav återfinns i Frid-hem (fig. 30) och en likaledes lång och kraftig stav med växtornamentser vi i Barlingbo (fig. 14).

Den bok Maria håller i bebådelsebilderna betraktas som en återgiv-ning av Skriften och en symbol för kunskap. Pulpeten vid hennes sidahar motsvarande funktion. Bokens symboliska betydelse är omfattandeoch den kan även syfta på inledningen av den historia som börjar medbebådelsen och slutar med Kristi himmelsfärd. En öppen bok, som iStenkyrka, kan betraktas som en betoning av den läsande Maria, menäven som en referens till profetorden i Jesajas 7:14 eller 29:11–12. And-ra texter från Gamla Testamentet är tänkbara, en av de paralleller somdrogs var t.ex. bebådelsen av Simson i Domarboken 13:2–3. Den typo-logiska sammanställningen förekom i Klosterneuburg, som beskrevs iföregående kapitel. En sådan mer historisk tolkning stämmer väl medatt hennes händer är lyfta i adorantställning i denna bild. Boken är encentral symbol för kunskap och vishet, och hela världen kunde betrak-tas som en bok, en Liber mundi. Boken har alltså en vidare betydelseän den ovan skisserade. I detta sammanhang kan boken förstås på fle-ra nivåer: konkret, som en referens till profetorden, men också som enrepresentation för den heliga skrift, Bibeln, Nya Testamentet, det gu-domliga budskapet. Vidare är boken en symbol för hela den kristnaläran och vårt tidevarv som inleddes med att boken öppnades vid be-bådelsen och kommer att avslutas med den kommande yttersta domendå boken stängs och nästa tid tar vid.

Växter förekommer då och då i bildrummet. Utformningen av demär olika och här finns både blomranka och stiliserad palmett repre-senterad. En vanlig tolkning är att växter indikerar att bebådelsen skerutomhus, och tolkningen åsyftar en händelse som återges i Jakobs prot-

71

vid henne förekommer i två fall. Heliga Andes duva återges på endastsju ställen. Ljuset, treenigheten och det gudomliga ljuset, skildras i ettpar fall.179

Ängelns trebladiga spira (liljestav eller liljespira) har i ikonografisklitteratur ansetts anspela på Marias renhet.180 François Garnier menarefter omfattande, semiotiskt och bildretoriskt grundade undersök-ningar istället att dessa entydigt pekar mot att liljestaven i Gabrielshand under denna period primärt betecknar inkarnationen och är ensymbol för Kristus.181 I Broddetorpsaltarets bebådelsebild (fig. 7) åter-finns spiran i handen på ärkeängeln Gabriel som är Guds utsände. Denåterges tillsammans med Marias öppna accepterande hand framförkolonnen som utgör bildens brännpunkt. Det bör förstås som ett cen-tralt motiv. Att Maria är jungfru kan inte ifrågasättas och behöver där-med inte bekräftas. De tvivel som förekommer i Bibeln tillskrivs Josef,och de bemöttes av en ängel som uppenbarade sig och bekräftade attallt var så som det hade sagts (Matt. 1:18–25). En medeltida åskådninginnefattade knappast tvivel på Bibelordet. Därför, om vi istället tar fas-

70

Fig. 9. Gerum, Gotland. Bebådelsen, dopfunt, Majestatis 1150–1175. Foto: Len-nart Karlsson.

Ängeln i Simris är återgiven i profil, med svepande vingar. Han hål-ler upp en kort liljestav och gör en välsignelsegest med högerhandenriktad mot Maria som sitter tronande. I detta enda exempel ses honbarhuvad med långa flätor. Ingenting i Marias gestik eller hållning ty-der på att hon uppmärksammar Gabriel vid sin sida. Hon sitter majes-tätiskt frontal och allvarligt blickande med gestiken koncentrerad påden stängda boken som hon håller i sitt knä. Den Helige Andes duvasyns till höger på väg ner mot Marias öra. På tronens armstöd, mellanängeln och jungfrun, sitter ytterligare en fågel och till den saknas mot-svarigheter, annat än i systerfunten i Stenkyrka på Gotland där en fågeli motsvarande position förekommer i födelsescenen.188 Även i övrigtfinns stora likheter mellan Simris och Stenkyrka, fortsatta studier skul-le kanske kunna förklara fågelns närvaro.189

Attribut och symboler är således inte entydiga identifikationsobjekt.De som används i bebådelsen förekommer också i andra sammanhang.Funktionen är snarare att de bidrar till tolkning och till en vidare för-ståelse av motivet, och det är tillsammans med flera andra faktorersom de identifierar motivet.

KlädedräktFörutom attribut kan klädedräkt bidra till identifikation. Vad dräk-ten beträffar består den för både Gabriels och Marias del av löst fal-lande, fotsida plagg. Båda bär en klädnad med lång ärm sammandra-gen i midjan, och över denna en mantel. Undantagsvis framställs Gab-riel klädd i enbart tunika som är något vidare, prydd med bårder ochmed vid ärm, som i Gerum ovan. Det förekommer även att Gabrielbär kort tunika som slutar mitt på vaden, något som var förbehålletden manliga dräkten vid denna tid.190 Huvuddoket Maria bär är enspecifik kvinnlig dräktdetalj, som vanligtvis består av en undre hätta,eller maphorion, ibland med haklin, och däröver en slöja eller ett kraf-tigare dok. Mantlarna arrangeras på olika vis. Ängelns mantel är van-ligen draperad över ena axeln och runt kroppen i midjehöjd på antiktromersk och manligt manér så att den lämnar ena armen fri, vilket till-låter rörelse och retoriska gester. Maria höljs i sin mantel som täckeraxlarna och som lämnar endast händerna eller en del av underarmenfri. Då den är slätt draperad över båda axlarna och faller i en V-form

73

evangelium (11) och Pseudo-Matteus (kap. 9), där ängeln besöker Mariavid brunnen dit hon gått för att hämta vatten (se textbilagan): ”Ochhon tog krukan och gick ut för att hämta vatten. Då sade en röst tillhenne: Var hälsad du benådade. Herren är med dig. Välsignad är dubland kvinnor. Och Maria såg sig om till höger och till vänster för attupptäcka varifrån rösten kom.”183 Om bildsammanhanget är Maria-legenden eller bilden finns i en bysantinsk diskurs är den tolkningenrimlig. Ofta återges också då brunnen eller källan. Men om samman-hangen är andra måste frågan ställas om inte växter istället syftar pålivsträdet och den symbolik som tillskrevs det. Som Gerhard Ladneroch visar är livsträdet en betydligt starkare och mer allmän medeltidasymbol. Detta menar även Gotfredsen och Frederiksen.184

Det förekommer också celesta symboler för himlen, solen och må-nen som kan vara tydligt återgivna eller mer svårtydda som den cir-kelrunda skiva som finns på dopfunten i Vall på Gotland (fig. 22). Be-bådelsescenen i Simris i Skåne (fig. 12) återger tre representationer avhimlen.185 Bakom ängeln, uppe till vänster, återfinns ett första him-melskt segment med ett ansikte som sannolikt återger ett Gudsansik-te. (En välbevarad bild för jämförelse finns i Stenkyrka på Gotland däransiktet är försett med korsgloria.) Mellan ängeln och jungfrun finns idet andra segmentet solen och månen och från dessa utgår ett strål-knippe mot Maria.

En av de många aspekter sol och måne kunde tilldelas var att varabild för Kristi två naturer, den gudomliga och den mänskliga.186 Denmänskliga naturen uppfattades då filosofiskt som ett blekt återsken avden gudomliga. Då solen var en metafor för Kristus som det nya lju-set, symboliserades den gamla tiden av månen. Strålarna från himmels-bågen är i en vidare bemärkelse symbol för det gudomliga ljuset, menmer specifikt slog idén att Jesusbarnet är det inkarnerade ljuset ige-nom i väst under 1000-talet. Strålarna kopplades till kraften i Ordet:Ordet är ljus och genom bebådelsen tar det sanna ljuset skepnad.187

Den andra himmelsbågen bör alltså, av flera skäl, vara en representa-tion av Kristus och inkarnationen. Vid den tredje himmelsbågen fram-ställs en flygande fågel på Marias andra sida och den representerarföljaktligen den Helige Ande. Genom dessa tre gestaltningar av Fadern,Sonen och den Helige Ande betonas treenigheten i bebådelsescenen iSimris i en unik framställning.

72

Att attributen är förhållandevis få, att klädedräkten inte är utmär-kande för Gabriel och Maria och att färgerna varierar tyder på att mo-tivet var lätt att identifiera även utan sådana kännetecken. Variations-rikedomen är påfallande när det gäller symboler och attribut, och desom vanligen förknippas med bebådelsemotivet används i liten omfatt-ning. I den medeltida bildkulturen är det inte möjligt att ge korta ochexakta omdömen om vad enskilda attribut och symboler innebär. Bety-delse och symbolvärden är ambivalenta och svårbestämda och varierarmed sammanhanget. Bebådelsemotivets utformning ansluter sig såle-des till detta generella förhållande. Trots det, och trots att variationenär stor, är motivet lätt att identifiera. Dess främsta kännetecken mås-te vara något annat. Det kärva bildspråket bör därför av allt att dömaha mer att bidra med.

Motivets gestaltning – bildretorik och gestikUndersökningen kommer i det följande att koncentreras kring andra as-pekter av bildanalys: bildretorik, gestik och kontextualisering. Främstkommer stenskulpturen att användas för analyser eftersom dopfun-tarnas bilder är tillräckligt många och välbevarade för att de ska kun-na säga något om hur jungfru Maria och ärkeängeln Gabriel generelltframställdes.

I det som närmast följer ska det gälla bebådelsebildens gestik och

75

mitt fram markerar det troligen upphöjdhet; man kan se motsvarandedrapering i helgonframställningar från samma tid. Figurerna är likastora med neutrala ansikten och klädedräkterna kan förefalla könsneu-trala, men manliga respektive kvinnliga aspekter markeras genom hurklädedräkten bärs.191 Dräkterna återges inom ramen för hur heligapersoner framställdes och skiljer inte Maria och Gabriel från andra.

FärgFärgsymbolik är något som är bekant för de flesta och många gångerutgår man från att det finns fasta scheman för deras användning. Detvanligaste påstående jag mött gäller Marias mantel: den är ju blå, ellerhur? Låt oss därför se hur det ligger till.

Spåren av ursprunglig färg på de romanska figurfuntarna är för fåför att det ska gå att dra några säkra slutsatser, och kalkmålerietsexempel är få, men klart är att färganvändning varierar. I Bjäresjö (fig.10) och i Kräklingbo (fig.11) använder man sig av helt olika färgackord.Det förefaller som om Gabriel vanligen framställts klädd i vit albamed besättning runt hals och ärmavslut, ibland med en mantel i rött,grönt eller blått över denna. Maria var oftast klädd i vitt dok, medgrön, röd eller vit mantel över en klänning som kunde vara vit ellerröd. Utöver dessa förekommer fler färger i enstaka fall. Gloriornakunde vara av guld, eller ljust gula, men också röda. Det finns ocksåmånga spår av förgyllning, både på dopfuntarna och i kalkmåleriet.Dopfunten i Vall har sekundär bemålning men den anses ligga näraorginalbemålningen (fig. 22–25). I djupstudien förekommer två illumi-nationer från handskrifter som referensmaterial, och de ger en god bildav färgsättningen (fig. 48 och 52). Glasmåleriet bevarar färger väl ochtill det återkommer vi nästa kapitel.

Gloriorna, förgyllningen och den dyrbara blå bakgrundsfärgen un-derstryker den himmelska dimensionen och lägger till aspekter utöverattribut och symboler, men förutom det kan vi inte dra några specifi-ka slutsatser om färg i bebådelsen. En fastställd kod och färgsymbo-lik finns inte.192 Ett är säkert. Rött och grönt dominerar under dennaförsta period. Det var färger som ansågs vackra och värdefulla.

*

74

Fig. 10. Bjäresjö, Skåne.Bebådelsen, kalkmålning ca 1200. Foto: Mats Lars-son.

Fig. 11. Kräklingbo, Gotland. Bebådelsen,Maria och Elisabets möte, födelsen ochkonungarnas tillbedjan. Kalkmålning 1211.Foto: Lennart Karlsson.

risk tradition som hade uppstått under antiken och passerade medel-tiden in i tidigmodern tid.195 Till saken hör vidare att ordet gest dykerupp först i början av 1200-talet som en direkt referens till klassisk re-torik och latinets gestus. Det äldre begreppet, på fornfranska conte-nance, fortsatte att vara det vanligaste genom medeltiden och den in-nefattade ett sätt att vara, inte bara händernas gestik.196 Kroppshåll-ning, handrörelser, huvudrörelse och blick bildar tillsammans conte-nance, hållning eller uppträdande, med positiva konnotationer.197

Innebär det att bildernas handrörelser under denna tidiga epok inteomedelbart kan inordnas i ett retoriskt schema under rubriken ”ges-tik”? Om så är fallet kan det förklara varför Gabriels och Marias hand-rörelser varierar i så stor utsträckning – det var gestaltens contenancesom gav mening åt bilden, inte dess enskilda lemmar.

Även François Garniers stränga strukturalistiska behandling av me-deltidens bildspråk ger upphov till frågor om betydelser av gestik. Handelar in kroppsspråket i ett antal moment, och det övergripande in-trycket samlar han under l’expression, dvs. uttrycket. Genom att sam-la och systematisera ett stort antal exempel påvisar han med önskvärdtydlighet att gesters betydelse varierade med sin kontext.198

Ambivalensen i ängelns gest har föranlett Barasch att särskilja denbebådande gesten från andra tal- och välsignelsegester. Den välsignan-de Benedictio latina är i sin ursprungliga, rituella funktion en frontalgest.199 Han beskriver ”den bebådande handen” som en annan typ avtalgest. Det är en friare gest som inte är riktad ut mot betraktaren,handen är istället profilställd och framåtriktad med något böjda fing-rar.200 Gotfredsen och Frederiksen beskriver samma gest men ger denallmän betydelse och betonar den som en auktoritativ gest, ”med vil-ken man kan uträtta mirakler”.201 Det kommer att framgå i det följan-de att ängelns hand som pekar, hälsar, talar, välsignar, beordrar, över-talar eller bebådar återges med många variationer.202 Handrörelsernafår sin mening genom ängelns contenance.

Också Marias gestik varierar. Under den första perioden är det van-liga att vi ser henne med lyft arm, med handen utsträckt mot ängeln,handflatan vänd utåt och fingrarna raka i en instämmande gest. Ävendetta var ett arv från antik retorik, där gesten hade inneburit rop ellertal och bifall, acclamatio. Under medeltiden gavs den utökad betydel-se och innebar instämmande, bejakande och accepterande. I dessa be-

77

bruket av profil och frontalställda gestalter. Under rubriken ”Under-sökningsmaterialet . . .” framgick det att händerna ofta är överdimen-sionerade och att profil och frontal kroppsställning återfinns på näs-tan hälften av dopfuntarna. Dessa faktorer bör därför beaktas i bild-analysen.

Under senare år har flera forskare inspirerats av retorisk och recep-tionsestetisk diskussion i undersökningar av medeltidskonst. Visst harfigurernas gestik och kroppshållning alltid beaktats inom bildtolkningeftersom det onekligen är ett verkningsfullt kommunikationsmedel; attpåpeka det kan tyckas trivialt. Men forskare som Schmitt, Garnier,Schapiro och Liepe har visat värdet med att problematisera och syste-matisera dessa inslag.

GestikUpphovet till den medeltida gestiken finns i antikens retoriska system,men den utvecklades och gavs ny innebörd. Bebådelseängelns gestikanses ha sitt ursprung i den antika romerska talgesten som i kristenkontext utvecklades till ett tecken för välsignelse: benedictio latina ivästkyrkan och benedictio graeca i Bysans. Gesten kom att behålladenna dubbla betydelse – tal och välsignelse – under medeltiden, denförstods i vidare mening som överförandet av Ordet från Gud tillmänniskan.193

Moshe Barasch formulerar några allmänna utgångspunkter för ges-tik i medeltidskonst och betonar att gester är en produkt av en kulturoch de är utformade som ett medel för kommunikation. I juridiskasammanhang fick gestiken bindande karaktär. I liturgi krävdes stora,enkla gester vars innebörd alla var överens om för att de skulle varaförståeliga. Detsamma gällde den religiösa teatern som iscensatte denbibliska historien. Muralmåleri och dopfuntarnas stenplastik har sam-ma förutsättningar: de betraktas från långt håll och måste vara tydli-ga för att uppfattas. Gestik innebär dock inte att det med automatikär en avbildning av verklighetens praxis. Bilder är i stor utsträckningberoende av bildkonventioner.194

Jean Claude Schmitt betonar vidare att det är viktigt att göra skill-nad mellan det vi idag benämner ”icke verbal kommunikation” och me-deltida gestik. Den senare var signifierande och ingick i en lång reto-

76

da handen var ett tecken på makt och auktoritet enligt Schapiro.208

Av Garniers undersökning framgår dock att detta förhållande inte ärgenerellt och inte gäller en höjd hand i allmänhet.209

Jean Claude Schmitt framhåller att gester utan ord är ovanliga un-der medeltiden, och det är också tal utan gester. Vissa ord i monas-tiska kulturer och i riter motsvarades av exakta gester. Gestiken kun-de jämställas med tal, och det är inte ljudet man uppmärksammar utankommunicerandet. När det gällde klostren handlade tystnaden ochtysthetslöftet om att inte heller överdriva gestikulerandet. Alltför ani-merade diskussioner blev löjeväckande.210 Även språkbandet har endel i detta kommunicerande. I bild representerade språkbandet alltiddet talade ordet, men de behöver inte åtföljas av gester utan kan självgenom sin riktning och form betraktas som en gest för tal.211

Profil och frontalitetFörutom en varierad gestik är profil och frontalställda figurer ett åter-kommande tema. Dopfunten i Gerum nämndes ovan som ett osed-vanligt illustrativt exempel på bebådelsemotivet (fig. 9). Gabriel åter-

79

tydelser är den öppna handflatan med utsträckta fingrar en gest sombetonar Marias hörsamhet under det samtal som återgavs enligt Lukas-evangeliet.203 Motsvarande betydelse bör de öppna händerna förmedlaäven då båda händerna är samlade framför kroppen. Med båda hän-derna samlade är det ett tecken för bön och ursprunget till denna bö-negest är, enligt Schapiro, den fornkristna orantgesten med höjda,öppna händer.204 Gotfredsen och Frederiksen skiljer den samlade ges-ten från orantställningen och ger den betydelsen ”andaktsfull under-kastelse”.205 Också detta bör ställas i relation till Marias contenance,hennes hållning, i bilden.

Utpekandet som fäster betraktarens uppmärksamhet på moment ibilden är karaktäristiskt. I Simris återges Maria pekande på boken honhåller i knät (fig. 12). Enligt Garnier pekar den horisontella gesten intealltid ut något specifikt, utan den används oftare för att karaktärise-rar talaren och kommunicerar idéer.206

Ett på flera vis talande exempel är dopfunten i Stånga (fig. 13) därhänderna är många och överdimensionerade. Vid sidan av Maria, isvickeln, återges en ängel som håller om sin handled i en gest sominnebär oförmåga att handla annorlunda, att man ställs inför omöjligaval.207 Maria lyfter båda sina händer, med den ena lyft framför brös-tet gör hon en närmast välsignande gest med tre fingrar. Från himlenkommer Guds hand ner i en tal- och välsignelsegest som uttryckligenförmedlar ordet. Gabriel (eller eventuellt evangelisten Lukas?) håller isin tur fram språkbandet medan han pekar uppåt mot Gud. Den höj-

78

Fig. 12. Simris, Skåne. Bebå-delsen, dopfunt 1170–1200.Renritning: ATA.

Fig. 13. Stånga kyrka, Gotland. Bebådelsen, Hegvald, dopfunt 1150-1175. Foto:Lennart Karlsson.

hennes gestalt koncentreras på den praktfulla ängeln som med utbred-da vingar och stor häroldsstav står frontalt med blicken riktad ut motrummet, medan han pekar på Maria. Ett stort antal andra exempel,bl.a. dem som jag återkommer till i djupstudien, talar för att använd-ningen av profilställda figurer alternerande med frontala är medvetetgenomförd i den gotländska stenskulpturen.

Trekvartsprofil är annars den vanliga och neutrala kroppsställning-en i bildkonsten under både antik och medeltid. Det innebär att pro-fil och frontal, en face, följaktligen användes för att markera något spe-ciellt.212 Djävulsfigurer, fiender och onda eller grova människor medlåg social status avbildades i profil för att förstärkta de negativa kon-notationerna. Om det är forskningen enig.213 Mot bakgrund av det kanfrågan ställas varför ängeln Gabriel framställs i profil på nästan hälf-ten av de romanska dopfuntarna? Profilens negativa konnotationer kanju omöjligen gälla varken ängeln eller jungfru Maria och orsaken tillatt de avbildas i profil måste vara en annan.

Att profil användes som markör för negativa egenskaper har lett tillatt man bortsett från, eller tonat ner, att profilen också brukades somen bildspråklig kod för aktivitet och rörelse. Men att profil används vidhandling i tid och i rum har visats av Meyer Schapiro och av François

81

ges där i strikt profil med lång hårpiska och klädd i praktfull tunika.Med handen höjd i välsignande talgest och med språkband är han påväg mot Maria. Marias frontalitet är betonad och mantelns draperingunderstryker hennes upphöjdhet. Med ena handen öppen accepterarhon och i den andra håller hon en bok. Språkbandet, boken, pulpetenvid sidan och duvan understryker Ordets betydelse.

I Vall återfinns en liknande iscensättning, men här utan avgränsadearkadbågar (fig. 22). Ängeln bär mantel som hålls samman i ett elegantmantelgrepp med ena handen, som en romersk senator. Med den andrahanden pekar han uppåt, och markerar därigenom varifrån kraften ochmakten kommer. Duvan är på väg nedåt mot Maria och den är fram-ställd så nära att den har passerat glorians yttre ram och närmar sigMarias öra. Hon står frontalt, stilla och samlat, och blickar med storaögon ut mot betraktaren, som i Gerum. I nästa scen, där Maria besö-ker Elisabet, framställs hon i profil och ingår alltså som en deltagare iett historiskt skeende.

På dopfunten i Barlingbo är förhållandet det omvända, ängeln fram-ställs frontalt medan Maria återges i strikt profil (fig. 14, 15, 26). Gab-riel och Maria återges där som solitära figurer. Maria står med dokoch mantel tätt draperade runt kroppen med en bok i handen. Hela

80

Fig. 14. Barlingbo, Gotland. Gabrieldetalj, dopfunt 1150–1160. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 15. Barlingbo, Gotland.Maria, dopfunt 1150–1160.Foto: ATA.

Placering och kommunikation – ängeln till högerEnligt Don Denny är det inte av en händelse eller ett misstag somGabriel framställs till höger i bild; han hävdar att det innebär en do-minerande ställning.217 Styrkeförhållandet mellan jungfrun och ängelnblir annorlunda och vad vi ser i dessa bilder är inte en underställdbudbärare utan ängeln som himmelsk härold. Bilden är därigenom inteberättande i samma utsträckning, inte läsbar som en serie. Detta åter-finns i 15 fall från perioden 1150–1225, tre är kalkmålningar och tolvåterfinns på dopfuntar, vilket är påfallande många i förhållande tillundersökningsperiodens material i stort.

I de fragmentariska kalkmålningarna i Lyngsjö och Hofterup i Skånesamt i Torpa i Södermanland är bebådelsescenen placerad på koretsnorra vägg. Att Gabriel då är placerad till höger kan därför relaterastill kyrkorummet. Gabriel är placerad i öster, där det gudomliga finnsrepresenterat i koret och varifrån det gudomliga ljuset strömmar in.

Bebådelsen i Gumlösa i Skåne är ett belysande exempel (fig. 17). Däråterges Maria framställd i den omarkerade trekvartsprofil som nämn-des ovan. Hon hukar något och lyfter båda sina händer mot Gabriel.Han i sin tur återges frontalt, men aktiv, med handen höjd i en utåt-riktad välsignelsegest. Vingarna får knappt plats under arkaden. Arki-volternas omskrifter har förklarande karaktär och är författade på

83

Garnier. Det är t.ex. lätt att konstatera att sångare, krigare i strid ellerdisputerande lärda återgavs så.214 Profil kom att innebära historisksekvens, aktivitet och rörelse, medan den frontalt avbildade gestaltenkommunicerar ut i rummet mot en tänkt betraktare och hejdar berät-telsen.215 Här innebär det att när ärkeängeln Gabriel, jungfru Mariaeller Jesusbarnet framställs i profil ska de förstås som deltagare i etthistoriskt skeende (fig. 16).

Vad gäller tanken om en upphöjd, fullständig och orörlig frontali-tet utesluter det en annan aspekt som är uppenbar här: en kommuni-kativ frontalitet, där riktning och rörelse i bildrummet markeras avt.ex. fötternas ställning men där den riktade kommunikationen, medhuvud, blickriktning och handrörelser entydigt adresserar en betrak-tare. Både profil och frontalitet kan, enligt min mening, också illust-rera pågående handling.

Skillnaden mellan profil och frontal kan uttryckas som språk. Profi-len är vänd från betraktaren och tillhör en kropp i rörelse, i bildrum-met. Den är, enligt Meyer Schapiro, som tredje person inom gramma-tiken, ”han” eller ”hon” med ett tillhörande verb. När ansiktet är väntutåt har innebörden laddats med uppmärksamhet. En latent eller po-tentiell blick mot betraktaren ger innebörden ”jag” som kan kommuni-cera med ”dig”.216 Profil blir alltså en motsvarighet till ”han går” me-dan den frontalt avbildade blir ett ”jag” som tilltalar betraktaren ”dig”.Gabriels profil i Gerum, Vall och Simris markerar handling, händel-seförlopp, och därigenom också den historiska tolkningsnivån av moti-vet. Han är på väg, utsänd med ett budskap från Gud till jungfrun.

I och med att inte bara den bebådande ängeln och ”vanliga” män-niskor, såsom Josef och herdarna, framställs i profil utan även Jesus-barnet, Maria och heliga tre konungar återges så kan inte profilen för-stås som en markering av lägre social status. Enligt min mening visardetta att profilen användes som ett bildretoriskt grepp på de gotländs-ka dopfuntarna, och stod för ett medvetet bildbruk för att illustreraaktivitet, rörelse och ett moment i en pågående berättelse. En på för-hand känd social rangordning kan understrykas av profil, men oftast isamband med just aktivitet. För att profilen ska betraktas som nega-tiv krävs ytterligare markörer för lägre status som gapande mun, för-vridna anletsdrag, yviga och pejorativa gester eller löjliga kläder.

82

Fig. 16. Grötlingbo, Gotland. Mariamed Jesusbarnet, flykten till Egypten,Sigraf, dopfunt 1200–1225. Foto: Lennart Karlsson.

zantiosfuntar, men ett par detaljer i Sanda har gjort att den bilden hardiskuterats mer än andra (fig. 18). De ikonografiska tolkningarna harutgått från bebådelsen enligt Jakobs protevangelium (se bilaga 1). Detär främst två detaljer som har föranlett referensen till Bysans och tillprotevangeliet: först gäller det den lilla växten som finns bakom Maria.Roosval anser att den avser att illustrera hur Maria befann sig i träd-gården, upptagen med att spinna, då bebådelsen ägde rum, ett apo-kryfiskt motiv typiskt för den bysantinska konsten.221 Åsikten delasav både Tore Stenström och Folke Nordström som hävdar att växtenmarkerar att scenen tilldrar sig utomhus, och den skulle följaktligenunderstryka det faktum att det är bebådelsen enligt bysantinsk legendsom återges.222 Harriet Sonne de Torrens kallar den kort och gott fören buske.223

Låt oss återvända till bilden. Den växt som finns avbildad tillsam-mans med ärkeängeln och jungfrun på dopfuntscuppan i Sanda är enpalmett, en stiliserad vegetativ form, som är en generell symbol förparadiset och även en bild för livsträdet.224 En sådan markerar intemed automatik en utomhusscen och den är inte ett bevis för ett direktbysantinskt samband, palmetten var allmänt förekommande vid dennatid. Liknande palmetter återfinns t.ex. i bebådelsescenen på brons-portarna i västportalen i Monreale på Sicilien vilka är signerade ochdaterade 1186 av en mästare från Pisa i Toscana.225

Det andra föremålet står på marken mellan ängeln och Maria. Dethar av forskningen identifieras som en garnkorg, vilket är ett motiv som

85

hexameter. Ovanför bebådelsemotivet lyder den: +MITTITUR: E: CELIS:TIBI: VIRGO: VOX: GABRIELIS: vilket översätts ’Från himmelen sändestill dig, jungfru, Gabriels budskap’.218 Gabriels utåtriktade frontalitetoch dominerande av bildrummet illustrerar att det är en mäktig Gab-riel vi ser. Och det är ju också vad inskriften säger; det är budskapetfrån himlen som är centralt. Här förefaller placeringen till höger varaavsiktlig och indikera ett maktförhållande enligt Dennys resonemang.Sätter man däremot bebådelsebilden i relation till den omgivande bild-sekvensen blir resultatet ett annat.219 I Gumlösa berättas den bibliskahistorien medsols runt funtens cuppa, vilket innebär att Gabriel tillhöger kan betraktas som den som inleder en berättelse. Högerställ-ningen kan därför inte självklart tas som tecken för dominans i dettaexempel, men tillsammans med ängelns storlek, hans frontalitet ochde svepande vingarna understryker det att det är ängeln och det Gu-domliga budskapet som dominerar scenen.

Attribut och symbol i Sanda – ett exempelInnan det är dags att övergå till de bildprogram där bebådelsen före-kommer ska ett problem som diskuterats av forskningen belysas utifrånde ovan beskrivna aspekterna. Dopfunten i Sanda ingår i en störregrupp funtar tillverkade av en verkstad som på grund av sin bysantini-serande stil går under anonymnamnet Byzantios. Den dateras till 1150–1175.220 Själva bebådelseframställningarna är rätt likartade i alla By-

84

Fig. 17. Gumlösa, Skåne.Bebådelsen, Tove Sten-mästare, dopfunt 1191.Foto: ATA.

Fig. 18. Sanda, Gotland.Bebådelsen, Byzantios,dopfunt 1150–1175. Foto: Lennart Karlsson.

återger. Är det en narrativ sekvens ur Marias legend? Vi återkommertill det. I det följande ska en dopfunt från samma verkstad tjäna somexempel för att belysa tolkning av bilder utan kännetecken.

Två bebådelsebilder på en dopfunt i Eskelhem?Svårigheten med dopfunten i Eskelhem är att där finns två bebådelse-bilder som är sinsemellan olika, men som var och en för sig kan tolkassom bebådelsen av Maria (fig. 21). De forskare som tagit sig an proble-met har lämnat olika lösningar. Roosval har föreslagit att de båda ärframställningar av Marie bebådelse.231 Även Nordström utgår från att

87

även det är typiskt för bysantinskt konst.226 Garnkorgen hör sammanmed fortsättningen av Jakobs protevangelium: ”Och hon blev rädd ochgick in i huset, ställde ner krukan, tog det purpurröda och börjadespinna. Se, då stod plötsligt en ängel framför henne. . .”227 Sonne deTorrens ser en dubbel mening: hon tolkar garnet som det blod som ut-gjuts och samlas upp i kalken liksom garnet samlas i korgen.228 Denrelation till ett givet textställe som ikonografisk forskning har etable-rat är alltså fast förankrad. Men om antagandena stämmer – att detstår en garnkorg på marken mellan ängeln och jungfrun – håller jung-frun följaktligen i en slända och är i färd med att spinna, och gestalt-ningen av garn och korg i Sanda är i så fall unik. Garnet och korgen ärofta återgivna i fornkristna och bysantinska framställningar och moti-vet förekommer även i väst långt fram i tiden, men de återges då tyd-ligt just som en korg, en tråd och en slända.229

Vad är det bilden visar? Det föremål som tolkats som en garnkorgär format som en kalk som står mellan ängeln och jungfrun. Det somtolkats som garn, eller blod, är en lodrät, bred och kraftig linje, olikövriga framställningar av Marias purpurgarn eller av blodstrålar. Avformen att döma skulle det kunna vara ett språkband. Jungfruns handsom förutsätts hålla garnet gör inte det, utan är öppen med handfla-tan utåtvänd, hon håller följaktligen inte i något eftersom det lodrätabandet fortsätter bakom hennes hand (fig. 19).

Det är möjligt att kalken på marken verkligen är avsedd att vara enkalk, medan bandet är ett språkband som går från ängelns hand nermot kalken. Ett nedåtriktat språkband utmärker romanska bebådelse-bilder, t.ex. förekommer det på funtarna i Gerum och Lokrume ochkalkmålningen i Bjäresjö. Marias hand bryter in framför detta språk-band på samma vis som i illuminationen i Glazier Hachette (fig. 20).230

Min mening är följaktligen att bilden inte relaterar till texten i Ja-kobs protevangelium som tidigare forskning velat göra gällande. En till-räcklig tolkning av bebådelsebilden i Sanda skulle vara att språkban-det symboliserar Ordet; den öppna handen innebär att Maria bejakardet, kalken symboliserar eukaristin och palmetten är en symbol förinkarnationen, för Kristus och för paradiset. Kalken i Sanda och detspråkband ängeln håller i innebär på ett allegoriskt plan att Ordet in-karneras i eukaristin. De referenser som sedan kunde göras var bero-ende av uttolkarens beläsenhet. Frågan är vad övriga motiv i Sanda

86

Fig. 19. Sanda, Gotland. Språkband ochMarias hand, Byzantios, dopfunt 1150–1175.Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 20. Glazier Hachette,MS G 25 001v. Språkbandoch Marias hand, bok-illumination ca 1220.© Pierpont Morgan library,New York.

ria och imago.239 Bilderna innehåller således en del information, ochRoosvals försiktiga identifikation skulle mot bakgrund av det vara rik-tig, medan Nordströms och Tuulses tolkningar skulle kräva mer detal-jer i bilden. Jag avstår från att ta ställning men är tilltalad av Sonne deTorrens förslag om medveten oklarhet.

Mot bakgrund av det ovan sagda kan konstateras att floran av attri-but och symboler är rik, men de vanligaste tecknen som identifierarbebådelsemotivet, språkband, spira, duva, är inte så vanliga som mankan förvänta sig. Istället utmärks perioden av stor variation och bild-rikedom på många plan. Motivet i sig var lätt att identifiera, även utanattribut. Bebådelsemotivets stora variation gör att det inte kan ges enentydig tolkning. I det närmast följande gäller det att undersöka debildsammanhang motivet ingår i, den ram som jag menar ytterligarepreciserar hur ett givet motiv kunde förstås.

Placeringen i bildprogramRunt dopfuntscuppan i Vall alternerar profilbilder med frontala bilderi en obruten följd i en svit som återger motiv ur Kristi barndoms-historia. Låg relief och stela, samlade rörelser ger ett högtidligt intryck.Maria, som i bebådelsen möter betraktaren frontalt, framställs i nästascen i profil i mötet med Elisabet (fig. 22). Scenerna som sedan av-löser varandra är Kristi födelse med den tvivlande Josefs dröm, därsamtliga gestalter är återgivna i profil (fig. 23). Därefter framställsHerodes frontalt tronande med ett stort svärd höjt. Herodes följs avkonungarnas tillbedjan med Maria åter framställd frontalt medan Je-

89

det är två Maria-bebådelser och sätter dem i samband med bysantinsklegend, enligt honom är motiven således en illustration av Jacobs pro-toevangelium i två scener. Där berättas hur Maria först hör en röst närhon går till källan, hur hon blir rädd, går hem och återigen hör och nuockså ser ängeln.232 Armin Tuulse argumenterar för att det första mo-tivet är Marie bebådelse och det andra, till höger, är Josefs första drömdär en bebådande ängel uppenbarar sig för att bekräfta riktigheten idet skedda vid bebådelsen. Han utgår från bibeltexten i Matteus evan-gelium (Matt. 1:19).233 Enligt Harriet Sonne de Torrens är den förstabilden till vänster antingen den händelse som föregår Marie bebådelsei Lukasevangeliet, där prästen Sakarias bebådas i templet (Luk. 1:11–14), eller bebådelsen för Simsons mor, Manoas hustru, i vilken hon fårveta att hon ska föda en son (Dom. 13:2–3), alltså istället en typologisksammanställning med ett motiv från Gamla Testamentet. Den högraär då följaktligen Marie bebådelse.234 Sonne de Torrens kan vidaretänka sig att de dubbla bebådelsebilderna är avsiktligt oklara, och attdetta öppnar bilderna för flera tolkningar.235

Frågan är vad gestik och placering kan tillföra i just detta fall? Denförsta bilden, den till vänster, visar en ängel med kroppen i profil. Ste-get, den bebådande gesten och Maria, om det nu är hon, som står nå-got vänd mot ängeln med öppen högerhand, gör att kommunikationenutan svårighet kan uppfattas som samtal dem emellan. Samma sätt attbetona gestiken och ängelns vinge som förbinder dem återkommer påfler dopfuntar från samma verkstad (se nedan). Den följande bilden äristället statisk. Gabriel står nu placerad till höger, helt stilla, och visarmed öppen hand på Maria som är återgiven frontalt.236 Båda fram-ställningarna är karakteristiska för bebådelsemotivet. De två scenernakan innebära först en narrativ framställning av den historiska händel-sen och därefter Marias accepterande. Den andra scenen kan däreftertänkas symboliskt återge den moraliska innebörden av bebådelsen, därängeln placerad till höger visar upp Maria för betraktaren som densom accepterade att bli Guds moder och ta emot Ordet. Marias fron-talitet understryker detta.237 Enligt resonemangen ovan skulle detförsta fallet indikera rörelse och en läsriktning från vänster till höger,medan ängelns placering till höger i det andra fallet understryker detstatiska och representerande.238 Kontrasten mellan de två framställ-ningssätten skulle även kunna beskrivas som skillnaden mellan histo-

88

Fig. 21. Eskelhem, Got-land. Två bebådelsebilder,Byzantios, dopfunt 1150–1175. Foto: LennartKarlsson.

siga horn. Örnen, Johannes, sträcker sig uppåt, och står på sitt evan-gelium med ena klon. Figurernas glorior är försedda med runinskriftersom var avsedda att tala om vem som är vem, men Markuslejonet harinskriften ”Lukas” och i övrigt är runorna fragmentariska. Att Mariaär den hon är framgår dock tydligt av runinskriften. Helmer Gustav-son föreslår att texten i sin helhet var avsedd att lyda: Maria, Gab-riel, Sancti apostuli: Matthæus, Marcus, Lucas och Iohannes. De felsom finns förklarar Gustavson med att inskriften kan vara utförd avfuntmästaren själv och att denne troligen inte var runkunnig. Gusta-vson framhåller Tuulses och Svanbergs mening att funten är en solitärsom sannolikt tillverkades av en i övrigt okänd stenmästare som be-sökt ön.243

På funtens fot bildar huvuden i högrelief underliggare till de ståen-de pilasterfigurerna. Gabriel står på ett kvinnohuvud, sannolikt Eva,

91

susbarnet sitter i profil med handen höjd i en välsignande gest (fig. 24).Han är därigenom framställd som aktiv deltagare, enligt resonemangetovan. Frambärandet av Jesus i templet avslutar sekvensen. Genom detre frontala figurerna stoppas berättelsens flöde, och deras ställning iförhållande till de profilställda figurerna blir dominant. Vall har, tillskillnad från de flesta andra dopfuntscuppor, ett motiv som anger bild-programmets huvudaspekt. Majestas Domini i mandorla omgiven avtvå änglar med rökelsekar och symboler för de fyra evangelisterna do-minerar bildprogrammet (fig. 25).240

Samma princip följs även på dopfuntar i Gerum, Lokrume, Väskin-de och på samtliga de dopfuntar från Sigrafs verkstad som kommer attbehandlas i djupstudien. Sekvensen av bibliska motiv som återgavs påBroddetorpsaltaret, Biskopskullakåpan och i kalkmåleriets kronologis-ka bildsviter återkommer och återges i förkortad form på dopfuntar-nas cuppor. Scenerna är hämtade från i huvudsak Kristi människobli-vande, heliga tre konungars tillbedjan och i mindre omfattning pas-sionshistorien. Den extremaste förkortningen är bebådelsen och kors-fästelsen, den motivsammanställningen får väl betraktas som en kodför frälsningshistorien.

Sammansatta bildkoderBebådelsebilden ingick inte alltid i en berättande sekvens. Den kundeockså förekomma i symboliska sammanställningar av mycket varieran-de natur. Mest framstående är dopfunten i Barlingbo. Det är en väl-huggen praktfunt, tillverkad 1150–1170, utförd i ett enda stycke, ochutan motsvarighet i det övriga materialet (fig. 26).241

Den cylindriska cuppan omges av helfigurer i högrelief, som bildarfyra pilastrar. Gabriel och Maria utgör två av dessa stora figurer, vil-ket nämndes ovan i samband med diskussionen om profil och frontalgestaltning (fig. 14, 15). De två övriga pilasterfigurerna utgörs avKristus på korset samt en man och en kvinna som omfamnar varandra.Paret kan eventuellt tolkas som Marias föräldrar Joakim och Anna.242

De mellanliggande fältens låga reliefer fylls helt av var sin evangelist-symbol inflätad i intrikata rankverk. Mellan Gabriel och Maria åter-finns Markuslejonet med lockig man. Matteus, den bevingade männi-skan, håller en bok framför sig. Lukasoxen återges med stora och spet-

90

Fig. 22. Bebådelsen.

Fig. 24. Herodes, konungarnas till-bedjan.

Fig. 23. Kristi födelse.

Fig. 25. Majestas Domini.

Vall, Gotland. Majestatis, dopfunt 1150–1200. Foto: Lennart Karlsson.

vars flätor är virade runt funtens vulst och därefter fasthållna av hen-nes egna händer. Maria är placerad på ett framskjutande djurhuvudsom slukar en människa, bara underbenen är synliga. De övriga två ärett fågelhuvud och två kämpande lejon. De mellanliggande fälten i låg-relief utgörs av Agnus Dei, ett människoansikte som sannolikt är en”bladman” (greenman), samt en vädur med praktfulla horn och ett fyr-fota djur som samtliga är sammanflätade med fotens huvuden i hög-relief. Evald Gustafsson har tolkat motiven i relation till dopet ochhävdar att fotens motiv illustrerar fruktsamhet och livskraft och atthuvudena har apotropeisk funktion.244 Evert Lindkvist har istället upp-märksammat det faktum att samtliga motiv på foten är sammanfläta-de och att motiven därigenom illustrerar människans bindning till detjordiska.245 Framställningen av motiv i Barlingbo kan förstås i höjdledoch i djupled och de framstår som emblematiska framställningar avNya Testamentets evangelier och en sammanfattning av trosläran.

*Bebådelsebilden i Sanda ingår i ett annat sammanhang. Utöver bebå-delsen återfinns frambärandet i templet, samt en kalvariegrupp därden korsfäste Jesus omges av Maria och evangelisten Johannes. Möjli-gen ser vi även Kristi födelse, men scenen är svårtolkad. I övrigt åter-ges Simson brottandes med lejonet som gammaltestamentlig prototypför Kristus i dödsriket. Intill Simsons kamp finns en aspisryttare, vil-ket är en bild för den svaga människan. Därutöver finns två arkadermed lejon; det ena lejonet lyfter ett bytesdjur, det andra är bevingatoch biter över arkaden. Bildprogrammet som omger den kombinerarbibliska och antika, symboliska motiv, vilket kan tyda på att även bebå-delsemotivet hade en symbolisk gestaltning.

Bildprogrammet varieras på dopfunten i Hogrän, utförd av sammemästare.246 Här saknas nytestamentliga motiv förutom bebådelsen.Simson och aspisryttaren (fig. 28) återkommer. I de övriga arkadernaåterges en ensam ängel som hälsar betraktaren iklädd praktfull skrud,två helgon med korsstav, den stridande ängeln Mikael till häst (fig. 27)samt en törnutdragare, en naken man som drar en tagg ur sin fot. (fig.29) Törnutdragaren, Spinario, är en bild för mänsklig synd och svag-het. Den antika romerska figuren fick ny aktualitet under 1100-taletoch kom att uppfattas både som alstringskraft i månadsbilden för mars

9392

Fig. 26. Barlingbo, Gotland, Gabriel och evangelisten Markus, dopfunt 1150–1160. Foto: Lennart Karlsson.

det en bok Maria håller fram med övertäckta händer och armar. För-klaringen till de täckta händerna finns i den kristna ritualen där denheliga skriften inte skulle vidröras med bara händer.

Motiven i övriga arkader består av sex mansfigurer och en fjättraddjävul, den enda figur som är framställd helt i profil (fig. 31). En avmännen sitter på en pall och skriver i en bok med en stor stylus, allt-så en skrivare, eller en evangelist. Därefter följer en stående man meden våg. Möjligen är det Mikaels själavägning, men vingarna saknas. Påett mänskligt plan är det en bild för det goda och det onda och förvad man väljer att lägga i de båda vågskålarna. En våg alluderar juockså på rättvisan. I de två följande arkaderna kommunicerar männenmed varandra; den ene förefaller bära fram ett offerdjur, medan denandre håller en bok i ena handen och höjer den andra i en välsignelse-gest, som en präst. I näst sista arkaden framställs en man med en bokoch en fackla. Att Ordet ska brinna som eld, att det är ljus och upp-lysning som kommer genom Ordet är ett enkelt sätt att uppfatta moti-vets innebörd. Mannen är orienterad mot nästa arkad där en gestalt,kanske en Kristusfigur, sitter frontalt tronande med båda händernahöjda (fig. 32). Gesten är en antik och mycket spridd orantgest somav de kristna kunde omtolkas till en bild av Kristus på korset. Genomdenna gest efterliknade man Kristus.250

Sammanfattningsvis kan sägas att bebådelsen inte självklart ingår ien narrativ bildsvit. De bildsekvenser där bebådelsemotivet ingår i ennarrativ följd illustrerar utan undantag bibliska scener som återgerKristi människoblivande, kungarnas tillbedjan och i mindre utsträck-

95

och för Luxuria, kättjans dödssynd.247 Dessa två bildprogram har sce-ner som kan betraktas var för sig och varje motiv har sin innebörd.Sammanställda visar de hur Guds son föddes och dog, en mänsklighetsom måste brottas med faror och med sina egna svagheter och strävaefter att övervinna dem. Detta torde ha varit klart för åtminstone vis-sa betraktare av dopfuntarnas bildprogram och motiven gav möjlighettill associationer för den som lade ut texten kring motiven.

*Den enda dopfunt i Västergötland som har en bebådelsebild finns iFridhem och den ska uppmärksammas för att den hittills har varitoidentifierad och för att den ingår i ett bildprogram med ett tredjetema. Funten är tillverkad vid 1100-talets mitt, men motiven har inteidentifierats och diskuterats.248 Lennart Karlsson föreslår, dock medtvekan, att två av figurerna utgör en bebådelsescen.249 Det förefallervara en riktig bedömning.

Att den stora ängeln med den höga korsstaven och figuren i arka-den bredvid är avsedda att relateras till varandra råder det inget tvi-vel om (fig. 30). De är vända mot varandra, fötternas ställning beto-nar riktningen och kropparna är inte frontala. Ängelns gest med denhöjda handen riktas mot den ödmjukt hukande figuren i arkaden bred-vid. Handen vidrör mittkolonnen, medan han med allvarlig min blic-kar rakt ut. Också Maria blickar utåt medan kroppen är profilställdoch riktad mot ängeln. Hon böjer sitt huvud djupt, det är svårt att av-göra om hon har ett huvuddok, men det är inte otroligt. Sannolikt är

94

Fig. 30. Bebådelsen. Fig. 31. Fjättraddjävul.

Fig. 32. Man iorantställning.

Fridhem, Västergötland. Dopfunt ca 1150. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 27. Bevingad ryttare. Fig. 28. Aspisryttare. Fig. 29. Spinario.Hogrän, Gotland. Byzantios, dopfunt 1150–1175. Foto: Lennart Karlsson.

förändrade eller hårdhänt restaurerade, en uppfattning om hur färgeranvändes. Innan målningarna i Bjäresjö i Skåne utsattes för omfattan-de restaureringar hade de 1850 knackats fram av Nils Månsson Man-delgren. ”Sedan jag på detta sätt befriat målningen i choret och i chor-nischen från sin öfverkalkning, visade den sig på flera ställen så frisk,som om den varit ny; den hade en glans som om den varit gammal lac-kerad tempera eller oljemålning”, skriver han entusiastiskt. Mandel-gren berättar vidare att skor, manschetter och helgonsken (dvs. glorior)var upphöjda och räfflade samt att gloriorna var förgyllda med äktaguld.251 Kanske var entusiasmen överdriven, eftersom man sedan före-tog en ommålning av målningarna. Men det Mandelgren berättar ärinte unikt för Bjäresjö; guld har återfunnits även på de plastiska glo-riorna i Söne kyrka i Västmanland.252

Rekonstruktionen av målningarna i Bjäresjö är omfattande; de är istort sett nymålade, men färgerna kan antas ligga i närheten av de ur-sprungliga (fig. 33). Gloriorna är modellerade i putsen och förgyllda,de framträder tydligt mot den djupblå bakgrunden. Gabriel är kläddi vit tunika med bred halslinning i rött men bär inte mantel. Håret ärbrunt, mittbenat och flätat i nacken i en frisyr som återfinns även pådopfuntar från samma tid. Maria är klädd i vitt dok och kjortel ochhar en kort, svart-grön mantel draperad runt sig. Färgskalan är en an-nan i Kräklingbo på Gotland, där kalkmålningarna är utförda 1211 en-ligt inskription, men hårt restaurerade även de (fig. 13).253 Här an-vänds sepiagul bakgrund, mot vilken figurer huvudsakligen klädda ivitt och mörkt brunrött avtecknar sig.

Mandelgrens berättelse ovan stämmer också väl med Ulla Haastrupsundersökningar av det danska kalkmåleriet. Hon har kunnat konstate-ra att ytorna var glättade och färgerna framträdde klara med en inten-sitet som i bokmåleriet. Detaljer som glorior modellerades ofta plas-tiskt i putsen och kunde förgyllas eller markeras med mässingsbleck.254

Haastrups undersökningar gäller även stenplastiken. Färgspår på sten-skulptur och i kyrkornas exteriörer i Danmark visar att färg användesi stor utsträckning. Hennes analyser visar att färgskalorna hållits sam-man. Klarrött och klargult används tillsammans med svart och blått.Svalare blå och gröna toner kombineras med milda ockror och brunt.Kalla gröna och röda färger kombineras med vitt.255 Förgyllning använ-des även på stenskulptur.256

97

ning passionen och korsfästelsen. Exemplen ovan har visat att bebå-delsebilden sammanställdes med motiv för att förmedla sammanhangpå ett annat plan, symboliskt och allegoriskt. Det kan vara med ettintellektuellt anslag och abstrakt refererande till textens evangeliumsom i Barlingbo. Motivet kan även framställas med enskilda motiv därreferenser görs till antika föreställningar och övervinnandet av mänsk-liga svårigheter som i Sanda och Hogrän eller med betoning på kristenritual, mänskliga handlingar i kulten och hur man manifesterar sinövertygelse genom vördnad, offer och efterliknande som i Fridhem.

Betraktarens perspektivEn bidragande faktor till upplevelsen i kyrkorummet och receptionenav motiven var färgen. Våra nuvarande möjligheter till tolkning be-gränsas av det faktum att stenplastiken är vittrad och att färgen är bor-ta. Men kalkmåleriets färger ger, trots att målningarna kan vara slitna,

96

Fig. 33. Bjäresjö, Skåne. Bebådelsen och Kristi barndomshistoria, kalkmålning1175–1200. Foto: Mats Larsson.

färgprakt som kunde uppfattas i detalj i de dunkla kyrkorummen ärsvårt att avgöra, men sannolikt gick det bra att se huvuddelen så snartögonen hade ställt om sig från dagsljuset utanför.

Dopfunten var ett centralt liturgiskt föremål i en nybyggd och ny-invigd kyrka. Dopet var det första och grundläggande sakramentet.Ritualen var omfattande och innehöll angivelser för gudfars och gud-mors roller och för prästens vidkommande och stor vikt lades videxorcism och barnets räddning från mörkrets makter.262 Vid mittenav 1100-talet, där denna undersökning tar sin början, var barndop do-minerande. Den vuxna befolkningen var redan döpt i de kristna kärn-områdena. I långhuset, som var avsett för menigheten, placerades dop-funten väl synlig i höjd med ingången till kyrkan.263 Den stod fritt,ofta upphöjd på ett fundament så att besökaren kunde röra sig runtden och funten kunde betraktas från alla håll. Även bilderna och be-rättelserna på figurfuntarna kunde således ses alla dagar om året, oav-sett vad som pågick i kyrkan.

*De romanska dopfuntarnas bilder kan vid en hastig blick förefallaganska likartade med sina stela, stående figurer. Att de är huggna i lågrelief i grå, ofta vittrad sten, där alla färgspår är borta, bidrar till detenhetliga intrycket. Men vid närmre granskning är det snarare origi-nalitet än enhetlighet som präglar figurfuntarna. Undersökningen harvisat att bebådelsebilden förmedlades med stor variation under perio-den. Bildspråket hade uppenbarligen mycket att bidra med eftersomen scen som bebådelsen kunde identifieras och förstås även utan attri-but och symboler och utan sitt narrativa sammanhang.

Det har framgått att bebådelsemotivet var koncentrerat till Gotlandoch Skåne och att det i övriga landskap bara finns enstaka exempel.Den historiska kontext som tecknades betonade en övergripandestruktur och internationalisering som är betydelsefull för bildkultu-ren. Mot bakgrund av detta ska jag nu i en djupstudie diskutera ettenstaka motiv mer ingående både när det gäller dess ställning i bild-kulturen och den närmsta historiska kontext där bilden verkligen bru-kades. Motivet det gäller är en palmbärande bebådelseängel.

99

Även i Sverige var stenplastiken rikt bemålad i klara och kontraste-rande färger så att motiven framträdde tydligt.257 Här har inte gjortsnågra samlade undersökningar av färganvändning vare sig inom kalk-måleriet eller i stenskulpturen, men enstaka analyser visar att förhål-landet bör ha varit detsamma som i Danmark. Rester finns på mångafuntar och de visar att färgskalan har varit rik och varierad. Färgspå-ren visar gulockra, rött och rödbrunt, grönt och blått i olika nyanser,svart, vitt, rosa och ljust gult. Spår av krederingar vittnar om tekni-ken att lägga en vit grund för färgpigmenten.

Då det gäller bebådelsemotivet förefaller dopfunten i Vall på Got-land (se ovan) vara målad i anslutning till sin ursprungliga färgskala,även om målningen nu är sekundär (fig. 22–25).258 Där är Gabrielklädd i blå, kort mantel, med pärlbård. Dräkten under är vit och ävenden är försedd med en bård nedtill. Ängeln har brunt hår flätat i nac-ken och den stora vingen är mörkröd. Maria bär vitt huvuddok ochhaklin. Hennes mantel är brunröd med ljusare röd bård. Kjorteln un-der är svagt grön med röd bård. Boken hon håller i handen är svart.Gloriorna är ljust gula. På dopfunten i Barlingbo finns spår av ur-sprungligt guld på bebådelseängeln och många färgrester under dengrå övermålningen. Mariabilden har mörkröda färgspår på pannan ochtegelröda i glorian. Det finns också rester av vitt, svart, grönt och blåttpå funten.259 Guld och glans var uppenbarligen uppskattat, rester avförgyllning finns också på dopfunten i Hogrän.

Den miljö där dopfuntar och kalkmåleri återfinns var en annan änden som skisserades ovan för Broddetorpsaltaret och Biskopskullakå-pan, och de var tillgängliga i en annan omfattning. De sockenkyrkorsom uppfördes under 1100-talet var ofta stormannakyrkor, gårdskyrkorsom uppfördes på initiativ av stormän och kvinnor med lokal förank-ring. Ibland försågs de med västtorn med gallerivåning för patronusmed familj varifrån de kunde betrakta gudstjänsten och varifrån stor-män och kungligheter också kunde framträda i officiella, ceremoniellasammanhang.260 Men vanligen var de av mindre format. Koret i östervar avskilt från långhuset genom en trång triumfbåge och ett kor-skrank.261 Både i kor och i långhus förekom kalkmåleri i stort upplag-da bildsviter. Vissa bilder i koret kunde vara skymda för allmänheten,som t.ex. bebådelsen i Bjäresjö, men i långhuset kunde alla i kyrkan tadel av bildvärlden så snart kyrkan var öppen. Hur mycket av motiv och

98

Materialet

Det visade sig inledningsvis att en palmbärande bebådelseängel enbartförekommer på dopfuntar. Dessa har daterats till perioden 1175–1225och var spridda i undersökningsområdet men förekom mest i Skåneoch på Gotland. Av undersökningens kvantitativa del framgick vidareatt samtliga funtar är tillverkade av mästaren Sigrafs verkstad och atten palmbärande bebådelseängel inte förekommer i undersökningsma-terialet i övrigt, vare sig förr eller senare. Det är således inte fråga omen enstaka originell bild. Här gäller det istället en stor produktion avgotländska dopfuntar, där man upprepar samma motiv fjorton gånger.Det betyder att det fanns fjorton kyrkor med präster och sockenborsom beställt ett verk från en och samma verkstad med ett specifiktbebådelsemotiv. Det är ett betydande antal.

Eftersom dopfuntarna är tillverkade i gotländsk sandsten, och dengotländska runraden med helstungna runor, användes i inskrifterna,har man dragit slutsatsen att mästaren är gotlänning och att verksta-den var verksam på Gotland. Två verk (eventuellt tre) är signerade:dopfunten i Åkirkeby kyrka på Bornholm och en relief i Sproge kyrkapå Gotland.267 Man har på goda grunder antagit att Sigraf också varitbyggmästare.268 I en känd produktion om inalles 23 dopfuntar harSigraf försett 14 med detta speciella bebådelsemotiv.269 Ytterligarenågra svårt vittrade dopfuntar har attribuerats till verkstaden menbehandlas inte här då motiven är för skadade.

En stor del av de praktfulla figurfuntarna exporterades till svenskafastlandet, Danmark och norra Tyskland. Bebådelsemotivet återfinnspå dopfuntar i Hammenhög och Hannas i Skåne, Locknevi i Småland,Tingstad i Östergötland, Skogs-Tibble i Uppland, Mo i Hälsingland,Brunflo i Jämtland samt Eke, Grötlingbo, Lau, Silte och Othem påGotland. Ingen regel är ju utan undantag och palmkvisten saknas ibebådelsen på dopfunten i Trosa landsförsamling i Södermanland.Utanför undersökningsområdet återfinns bebådelsemotivet i Åkirke-by på Bornholm, Sankt Bendt i Ringsted och Ellinge kyrka i Danmarksamt i Mölln i norra Tyskland.

Dateringen av Sigrafverkstadens verksamhet varierar från ca 1175 till1225. Johnny Roosval argumenterar för en lång verksamhetstid mellan1175 och ca 1210 i Steinmeister Gottlands och ser ingen anledning att

101

Palmen från paradiset –Varför finns det en palmbärande bebådelseängel på Gotland?

Den djupstudie som nu följer kommer att gälla en bebådelsebild därängeln bär en palmkvist. Vid en första anblick förvånar det inte attängeln har detta attribut, men det tillhör inte det gängse sättet attframställa bebådelsen. Ovanliga framställningar av ett motiv kan iblandnär det gäller medeltidskonst förklaras som en missuppfattning av ettmotiv eller en förlaga, men i det här fallet har minst fjorton dopfuntartillverkade av den gotländske stenmästaren Sigrafs verkstad sammautformning av motivet, och de är spridda från Danmark till Norrland.Det är inte rimligt att samtliga dessa beställare skulle acceptera ett fel-aktigt motiv på sin dopfunt, speciellt inte beställare av sådana prakt-föremål som det är fråga om.

Mitt antagande är därför att det fanns en bestämd avsikt med attförändra bebådelsemotivet, och att denna avsikt kan avläsas genom attmotivet förankras i en nära kontext i tid och rum. Frågan är alltså var-för en palmbärande bebådelseängel återfinns på Gotland och varförman väljer att förändra bebådelsescenen så tydligt i förhållande tillandra, samtida återgivningar av motivet?

Den överordnade frågeställningen gäller om mitt antagande om enutvidgad motivanalys – så som jag skisserade i inledningen – ger kon-kreta resultat. Då gäller det först motivet i sig, och vad faktorer somgestik och bildretorik kan tillföra analysen.264 Därefter gäller det rela-tionen till omgivande bilder och bildprogram, vilket i mitt perspektivär en given tolkningsram.265 Den nära kontexten tillmäts alltså storbetydelse på bekostnad av texter valda ad hoc.266 Det föremål som ärbärare av bilderna och placeringen i kyrkorummet definierar bildernasbetydelse och funktion på ett konkret och grundläggande plan, vilketaktualiserar betraktarens roll. Denna infallsvinkel bör kunna ge rikt-ning åt frågan varför och i vilket sammanhang idén med en palmbä-rande bebådelseängel var relevant?

100

den gängse hantverkarorienterade och Sverige- kontra Gotlandscentre-rade som tidigare svensk forskning haft. Det perspektiv som Markusanlägger innebär också att både cisterciensorden, dominikanordenoch biskopskyrkan tillmäts betydelse och hon betonar det politiskasamarbetet i stället för konflikten.279 Sigrafverkstaden är inte Markushuvudärende, men hon betonar verkstadens närhet till cisterciensor-den.280 Orden betraktas som en viktig pusselbit i de stora satsningarsom gjordes på Gotland i slutet av 1100-talet och början av 1200-taletoch hon framhåller Sigrafverkstadens status.281

Motivet och bildprogrammetI verk attribuerade till Sigraf är den stränga figurteckningen och paral-lellismen påtaglig liksom den låga reliefen. Behandlingen av stenen ärsamtidigt minutiöst detaljerad och pärlor, plisserade veck och möns-ter är återgivna med stor skicklighet. Flätningen på en stol eller fran-sen på en filt är återgivna i detalj. Själva utförandet av relieferna är såexakt och så detaljrikt att även det talar emot en teori om missupp-fattning av motiv.

Ärkeängeln Gabriel återges rakryggad i strikt profil och är fångadmitt i ett steg. Den utsträckta armen med palmkvisten och de profil-ställda fötterna understryker rörelsen. Manteln samlas med vänsterhand snävt runt kroppen och vi ser hur handen håller den samman etttidstypiskt mantelgrepp. Dräkten under är fint veckad och förseddmed band och breda manschetter. Roosval beskriver hur Gabriel skri-der fram likt en assyrisk furste (fig. 34).282

Maria skildras istället frontalt, stående med händerna sammanfördaframför bröstet. Huvudet är något lutat åt sidan. Vi såg i exempletVerdunaltaret från Klosterneuburg (se s. 51) att bebådelsen åtföljs aven referens till Davids psalm (45:11) som lyder: ”Hör dotter och ge akt,och böj hit ditt öra”.283 Genom jämförelsen med Verdunaltaret kan detvara rimligt att föreslå att hörande och hörsamhet betonas genom ensådan visuell lösning. Marias står fristående med lätt avläsbar gestikdär händerna är betonade; de är sammanförda med handflatorna vän-da utåt i den gest som ansluter till den antika retoriska gesten accla-matio, och som i denna kristna kontext utöver bifallet är en orantgest,ett tecken för bön. Även Marias dräkt är minutiöst återgiven, huvudet

103

revidera den annat än marginellt i en senare artikel.270 Jan Svanbergförlägger tillverkningen något senare: 1190–1225.271 Lennart Karlssonplacerar Sigrafs dopfuntar i tidsspannet 1175–1200, medan HarrietSonne de Torrens ansluter sig till Tore Stenström som argumenterarför en senare datering för samtliga gotländska figurfuntar och förläg-ger Sigrafs produktion till 1200–1225.272 Den senare dateringen anslu-ter sig även Kersti Markus till.273 Det är ett stort tidsspann, men detär inte orimligt att en betydande verkstad har haft en lång verksam-hetstid.

Sigrafs produktion har inte behandlats av forskningen i samma ut-sträckning som andra gotländska stenmästare, men den ingår i de av-handlingar och konstvetenskapliga översiktsverk som behandlar ro-manska figurfuntar på Gotland.274 Det beror sannolikt på att bådemotivkretsen och utförandet är ensartat och stereotypt i jämförelsemed de många originellare alster från gotländska och skånska verk-städer som ”Majestatis” eller ”Hegvald” representerar.275 En utförliga-re behandling av Sigrafs verk ges dock av Jan Svanberg, som framkas-tar två tankar som vi ska återkomma till: för det första går ett avmotiven, heliga tre konungars dröm, tillbaka på ett kapitäl i Autun iBurgund, för det andra var ”kanske förlagor till Sigrafs arbeten för-medlade av beställare som hörde till kretsen runt ärkebiskop Absa-lon”.276 Harriet Sonne de Torrens är den som senast har behandlatskandinaviska dopfuntar i en ikonografisk studie. Hon sätter Kristibarndomshistoria i relation till kyrkoårets liturgi och till sakramen-ten. Då det gäller Sigraf blir det naturligt att en stor del av verkenkommer att ingå i undersökningen, på grund av bildprogrammen.277

Ur ett svenskt perspektiv har forskningen ofta utgått från Gotlandsom en unik social bonderepublik utan stormän och kungamakt. Det-ta har dock ifrågasatts av senare forskning, som menar att det tvärtomfanns en betydande stormannaklass, och även om den svenska kunga-makten vacklade var den danska desto betydelsefullare.278 Gotlandsläge i Östersjön och öns speciella ställning under medeltiden har inomkonstvetenskapen behandlats av Kersti Markus i avhandlingen FrånGotland till Estland (1999). Med utgångspunkt i arkitekturen diskute-rar hon vilka krafter som var i spel vid de stora etableringarna av kyr-kor och kloster i området. Genom att Markus tillför det estniska per-spektivet och den politiska aspekten blir helhetsbilden en annan än

102

talitet och som en representant för mänskligheten som mottagandeGudsordet.

Genom att ängeln återges i strikt profil, illustreras hans aktiva rolli en pågående handling, enligt det resonemang som fördes tidigare.Att han återges mitt i ett steg, gående på dopfuntens undre vulst, un-derstryker aktiviteten. Marias parallellställda fötter i spetsiga skormarkerar istället en stillastående frontalitet. Hon är vänd mot betrak-taren med både blick och gestik och hennes gestalt avbryter på så visdet narrativa flöde som initieras genom Gabriel.

Avståndet mellan ängeln och Maria är avsevärt och palmkvisten fårdärigenom en central roll i tomrummet mellan dem. Det rymliga bild-rummet ger värdighet och framhäver det statiska momentet i scenen,vilket kan jämföras med Marias aktivitet och närhet i nästa scen därhon återges i profil – alltså i handling – när hon möter Elisabet i ennära omfamning. Både palmkvistens storlek och den fria placeringenmellan Gabriel och Maria understryker att den ska tillmätas betydel-se. Men vilken betydelse kan palmen tillskrivas i detta sammanhang?

Palmsymbolik och ikonografikritikEnligt en samlad konstvetenskaplig litteratur brukar en palmkvist bä-ras fram av en ängel till Maria för att förebåda hennes död. Den är etttecken från det paradis som väntar henne.

Då det gäller bebådelsen på Sigrafs dopfuntar satte Roosval den irelation till Marias död i Mariasagan i Ett forn-svenskt legendarium,men han påpekar samtidigt att just upprepningarna av motivet bör in-nebära att Sigraf verkligen avsåg att återge bebådelsen.287 I handskrif-ter med urval av dessa samlade texter nämns en palmkvist i sambandmed Marias död på två ställen, i två handskrifter från 1400-talets bör-jan. Där skildras hur en ängel för med sig en palmkvist som hennes kä-re son sänt från Paradiset och ängeln meddelar att denna palmkvist skabäras framför Marias bår.288 De fornsvenska handskrifter som Roosvalhänvisar till ligger nära till hands från ett svenskt forskarperspektiv,men de är daterade betydligt senare än dopfuntarna och kan därförinte förklara varför en gotländsk tillverkare av dopfuntar på 1100-taletutformar bebådelsemotivet på ett visst sätt. Stenström ansluter sigtill tolkningen att palmkvisten (palma mortis) hos Sigraf symboliserar

105

är täckt av dok och hätta (eller maphorion) och hon är klädd i mantel,kjortel och en fint plisserad underklänning vars fåll är synlig. I Gröt-lingbo är dräkten försedd med ett smalt band, avslutat av en frans, vil-ket hänger ner under manteln och över kjorteln. Det har tolkats somen stola, som ingår i den prästerliga liturgiska klädnaden.284 Associa-tionen till prästerlig dräkt framhålls av Sonne de Torrens som anseratt Marias mantel är arrangerad som en mässhake över armar och ax-lar, hon sätter gestiken i samband med liturgi och prästernas gestik vidmässfirandet.285 Detta samband noterade även Stenström, men jagmenar att den V-formade draperingen av Marias dräkt i bebådelse-scenen är så generellt förekommande att den inte kan betraktas somett visuellt tecken för mässans firande. Gestikens betydelse nämndesovan, och jag ansluter mig där till Garnier.286 Däremot kan Maria i nå-gon mening alltid förstås inte bara som en jungfru som accepterarOrdet utan samtidigt som Maria Ecclesia i majestätisk, orörlig fron-

104

Fig. 34. Grötlingbo, Gotland. Bebådelsen, Sigraf, dopfunt ca 1190–1225. Foto:Lennart Karlsson.

Av texten framgår att det är vid inkarnationen som ängeln kommermed palmkvisten till Maria. Braunfels menade att detta motiv skapa-des av Dante och Ambrogio Lorenzetti, vilket Julia Liebrich bekräftar.Hon påpekar också att detta var en medveten handling i Siena stadsom var Jungfruns stad; man låg i strid med Florens som hade tagit lil-jan som symbol. Därför kunde man inte i Siena sätta fiendens teckeni handen på ängeln i bebådelsen.298 Figuren med palmen i sambandmed bebådelsen kan förvisso ha varit bekant då Dante i början av 1300-talet skrev dessa rader, men en text från 1300-talet är inte en förkla-ring till motivet på Sigrafs dopfuntar som är mer än 100 år äldre. Där-emot uppmärksammade Hirn att det i ”en äldre lauda från Italien”skildrades hur inkarnationen sker genom att ängeln överlämnar enpalmkvist och en skönt doftande frukt till Maria.299 Det är alltså inteomöjligt att palmkvistar som de förekommer i Divina Commedias be-bådelse eller i Marialegendens tröst för den sörjande Maria var bekan-ta vid tillkomsten av Sigrafs reliefer, även om vi inte har direkta sam-band, men de säger inget om bebådelsemotivet och hur det hade bli-vit aktuellt i slutet av 1100-talet på Gotland och i Skåne. Därför är frå-gan härnäst om palmkvisten som sådan, och den symbolik som omgär-dar den, kan ge andra infallsvinklar?

107

Marias död genom att hänvisa till Réau och till Legenda Aurea.289

Men Legenda Aurea är en senare tillkommen text och det var förstunder 1200-talet som bildmotivet togs upp i västkyrkan. I det svenskamaterialet har Lennart Karlsson endast funnit ett bildexempel frånmitten av 1400-talet, och där saknas palmkvisten.290 Motivet Mariedödsbebådelse är i övrigt mest bekant genom italiensk 1300-tals-konst.291

Även Sonne de Torrens betonar att palmkvisten är ett tecken förMarias död genom att referera till en mässa från 700-talet, författadav en patriark i Konstantinopel.292 Det är i analogi med Roosvals exem-pel, men de är båda avlägsna i tid och rum. Inte Roosvals, och sanno-likt inte heller Sonne de Torrens, exempel bör ha varit aktuella för bild-kulturen i 1100-talets Östersjöområde.

I diskussionen om Sigrafs bebådelsebild nämner Sonne de Torrenstvå Mariabilder där palmen förekommer, men ingen av dem gäller be-bådelsemotivet: den ena återger Maria som Ecclesia hållande en palm-kvist i en symbolisk iscensättning.293 Den kan t.ex. jämföras med Ma-ria som håller en palmkvist i kungarnas tillbedjan på Broddetorpsalta-ret (fig. 35). Den andra är en handskrift där Marias död återges i treilluminationer.294 Sonne de Torrens drar av detta slutsatsen att Sigrafsbebådelsebild åskådliggör Kristi inkarnation och Ecclesias ankomst.295

Slutsatsen är svår att motsäga. Bebådelsen är verkligen en bild förKristi inkarnation och Maria en bild för Ecclesia. Men utan exempelpå palmbärande bebådelseängel och utan gemensam kontext tillför detknappast något till analysen av Sigrafs bebådelsebild.

En palmbärande ängel i bebådelsemotiv är dock inte helt obekant.Ambrogio Lorenzettis bebådelsebild från 1300-talet (1344, PinacotecaNazionale, Siena), där ängeln knäböjer med en palmkvist, kunde kny-tas till Dante Alighieri och den samtida texten i Divina Commedia,Paradiso canto XXXII, 102–114.296 I svensk översättning lyder de aktu-ella stroferna:

Och han: ”Så mycken dristighet och glädjeen ängel eller människosjäl kan ägablev honom givna; och så är vår viljaty han är den som nedsteg till Mariamed palmen i sin hand, då Gudasonenville ta på sig människokroppens börda.297

106

Fig. 35. Broddetorp, Västergötland. Heliga tre konungars tillbedjan, detalj ante-mensale ca 1150. Foto: Lennart Karlsson

Jesus talar till palmträdet nästa dag och ger det privilegiet att en avdess kvistar ska hämtas av en ängel och bäras till Paradiset där det skaplanteras: ”Och den välsignelsen ska jag ge dig, att vem som än deltari tävling ska säga att det är du som har segerpalmen. Och som han tala-de kom en ängel från himlen och tog en gren och flög till himlen medden. Jesus fortsatte: varför är ni rädda? Det är ju denna palm, som jagjust sände till paradiset som ska finnas till för alla helgon.”306 Det ärden händelse då ängeln återkommer till Maria med en kvist från pal-men i paradiset som man sedan refererar till när motivet Marie döds-bebådelse blir aktuellt.

I en sammanställning av medeltida symbolik och liturgi utvecklaspalmkvistens funktion av Vilhelm Durandus. Palmbladet bärs av demsom återkommer från Jerusalem. Den visar att de varit soldater hosden kung (Kristus) som togs emot i Jerusalem med palmer och som se-dan i triumf steg in i det himmelska palatset med sina änglar där derättrådiga ska grönska som palmträd och stråla som stjärnor.307 När detre konungarna ska resa vidare och föra ut nyheten om Kristi födelseär kvistar det banér som symboliserar trons seger. Palmkvisten är allt-så ingen specifik symbol eller något särskiljande attribut. Den brukasi ett stort antal sammanhang där Marie död inte tillhör de vanligare.Palmkvisten kommer från paradiset som en symbol, men den växerockså i det Heliga Landet och förs hem därifrån. Den är segerteckenoch martyrsymbol, samtidigt också pilgrimstecken och korsfarartec-ken. Kan detta användas som utgångspunkt för att försöka ringa inbruket av motivet med den palmbärande bebådelseängeln på de got-ländska dopfuntarna? Palmkvisten i ängelns hand kan alltså ha flerabetydelser och syfta på olika företeelser, och även framställningen avMaria på Sigraffuntarna kan associeras till olika sammanhang utöverden historiska berättelsen. Frågan är vad de bilder som omger under-sökningens huvudmotiv kan bidra med?

BildprogramSom framgår av tabellen (fig. 36) finns det en gemensam struktur ibildprogrammen. Efter ärkeängeln Gabriels bebådelse av Maria följerMaria och Elisabets möte som illustreras genom en omfamning, ochdärefter Kristi födelse. Där framställs Maria liggande i en säng, medan

109

*Palmsymboliken är varken okänd eller komplicerad. Som symbol skullepalmkvisten ge synlig form åt osynliga företeelser och åt det som lig-ger bortom vår värld.300 I förkristen tid var den en fruktbarhetssym-bol och ett segertecken. De kristna tog sedermera över den romerskasegerpalmen som ett tecken på martyrernas triumf över döden. Somsådan används palmen som helgonattribut i bildframställningar. Denkristna symboliken baserade sig i första hand på Psaltaren (92:13) somlyder: ”De rättfärdiga grönskar som palmer.” Det grekiska ordet förpalm – phoinix – antyder att palmen var associerad med solen och He-lios/Apollon. Det är samma ursprungsord som för Fenix, odödlighe-tens och uppståndelsens fågel Fenix.301 På flera ställen i både Gamlaoch Nya Testamentet beskrivs hur man samlar palmkvistar, frukteroch grönskande grenar för att hälsa någon och för att fira högtid. Ettav paradisträden var en palm, palmkvistar kompletterar kristusmono-gram och änglar bär palmkvistar som segertecken. Den tidigaste åter-givningen av palmen som livsträd i en bebådelsebild är sannolikt frånPalestina och tillverkad på 700-talet.302 Den medeltida symbolik somrör träd är, vilket diskuteras av Ladner, komplex och överväldigande.303

Scientia – kunskapens dygd – kunde symboliseras av ett palmträd.Palmen var också symbol för kyskheten, Cástitas. Palmen står för segeroch för rex gloriae. Palmkvistar fördes hem från det heliga landet.Vidare kan man påminna om medeltidens helgonfester och palmsön-dagens processioner med palmblad. Stormäns och kungars intåg i stä-derna var noga iscensatta ceremonier, och palmprocessioner i sambandmed marknader ingick i denna kultur.304

Palmen från paradiset fick sin förklaring i Pseudo-Matteus evangeli-um som kompilerades under 800–900-talet, och som med stor sanno-likhet varit bekant för många i västkyrkan.305 Där återges i kap. 20 enepisod i berättelsen om flykten till Egypten: efter tre dagar på flyktvar Maria så utmattad av värmen i öknen att när hon såg ett palmträdbad hon att få sätta sig att vila i skuggan. I trädets topp fanns fruktersom Maria önskade få, men de satt för högt för att kunna plockas ochdessutom var Josef mer bekymrad över att de saknade vatten. Jesus-barnet, som satt i moderns knä, befallde då palmträdet att böja sig föratt ge Maria frukt, vilket också skedde. Men det är det följande kapit-let (21) som utvecklar varför palmkvisten sedan får sådan signifikans.

108

tåget i Jerusalem, medan funtarna i Åkirkeby, Lau och Hannas skild-rar scener ur passionshistorien.

Ingen av funtarna i Sigrafs produktion har ett markerat huvudmotiv,så som är fallet med Broddetorpsaltaret och Majestatis dopfunt i Vall.Scenerna i det löpande bildprogrammet är likvärdiga i storlek och inteheller höjdaxeln med grundläggande och krönande motiv utnyttjas.Därför blir det antalet scener som avgör vad som kan betraktas sombildprogrammets huvudaspekt.308

Heliga tre konungars historia dominerar bildprogrammen genom attden, förutom tillbedjan, återges med ytterligare tre separata scenerdär konungarnas dröm med den ängel som uppenbarar sig om nattenåterges på tio av dopfuntarna, medan konungarna till häst förekom-mer på sju. I kungascenerna avbildas kronologiskt tre praktfulla och

111

Josef sitter vid fotändan och håller hennes hand i en gest av närhetoch ömhet som skänker bilden en viss realism. Jesusbarnet ligger lin-dat i krubban och en ängel som ingriper ovanifrån svänger ett rökelse-kar (fig. 37). Därefter följer de tre konungarnas tillbedjan. Dessa sce-ner förekommer på i stort sett samtliga funtar. Utöver dessa motivåterges Jesu bad och flykten till Egypten upprepade gånger. Barna-mordet i Betlehem, som också hör till denna bildcykel, återges i trefall. Bland de enstaka scenerna kan nämnas att i Ringsted återges in-

110

Beb

ådel

sen

Mar

ia o

Elis

abet

s m

öte

Jesu

föd

else

Jesu

bad

Beb

ådel

sen

för

herd

arn

aK

onun

garn

as r

itt

Kon

unga

rnas

til

lbed

jan

Kon

unga

rnas

drö

mK

onun

garn

as r

itt

hem

Bar

nam

orde

tFl

ykte

n ti

ll E

gypt

enJe

su d

opIn

tåge

t i

Jeru

sale

mSi

sta

mål

tide

nG

issl

ande

tG

olga

tava

ndri

ngen

Kor

sfäs

tels

enK

rist

us i

död

srik

etM

ikae

ls s

trid

m d

rake

n

Ort Landsk. Kommentar

Aakirkeby DK x x x x x x x arkaderBrunflo Jä x x x x x x kyrkor o standarEke Go x x x x x x fragmEllinge DK x x x x x x x x Sigraf?Grötlingbo Go x x x x x x xHammenhög Sk x x x x x x fragm Sigraf?Hannas Sk x x x x x x Maria Ecclesia,

torn m korsLau Go x x x x x x scen 5 o 7 otydligaLocknevi Sm x x x x x x xMo Hs x x x x x x fragm, romansk kyrkaOthem Go ? x ? x arkader fragmRingsted DK x x x x x x x fragmSilte Go x x x x x x x fragm Sigraf?Skogs Tibble Up x x x x x x x x arkader

Graven i JerusalemTingstad Ög x x x x x x x xTorp ? Me ? xTrosa lfs/Vagnhärad Sö x x x x x x Graven i Jerusalem

Fig. 36. Tabell. Dopfuntar och deras motiv, Sigraf 1175–1225.

Fig. 37. Grötlingbo, Got-land. Kristi födelse, Sigraf,dopfunt 1175–1225. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 38. Tingstad, Östergötland. Heliga trekonungar följer Betlehems stjärna, Sigraf,dopfunt 1190–1225. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 39. Grötlingbo, Gotland.Heliga tre konungars tillbed-jan, Sigraf 1190–1225, dop-funt. Foto: Lennart Karlsson.

konungarna som pilgrimer, med korta tunikor, pilgrimsränsel och vand-ringsstavar.309 Genom Hegvalds något tidigare produktion av dopfun-tar på Gotland (1170–1200) framgår det således att heliga tre konung-ar verkligen förknippades med samtidens pilgrimstanke.

De heliga konungarnas dröm, där en ängel uppenbarar sig för demi sömnen är en betydligt ovanligare scen, även om den är vanlig justhär (fig. 45). I scenen med kungarnas dröm ligger de sovande sida vidsida under ett gemensamt täcke, medan ängeln som i drömmen sägeratt de inte ska återvända till Herodes visar sig i en molnkrans. Dettaåterges i samliga källor och både i Matteus evangelium (Matt. 2:12) ochi apokryfiska texter betonas att de sedan valde en annan hemväg.310

Som återvändande korsfarare framställs kungarna i Eke på Gotlandmed korskrönta kyrkobyggnader och vajande fanor i bakgrunden. Desitter tungt till häst, väl insvepta i rejäla mantlar som under en långoch mödosam ritt (fig. 41). I Hammenhög har den främsta hästen gjorthalt invid en liknande rund kyrkobyggnad krönt av ett kors (fig. 42).Rundkyrkan är den vanligaste byggnadstypen i Sigrafs bildvärld. Kyr-kotypens funktion har diskuterats och det har föreslagits att rundkyr-korna var biskopskyrkor med försvarssyfte och/eller kunnat användassom magasin. Sådana uppfördes på Bornholm, på Öland och i övrigaÖstersjöområdet under 1100-talet. I detta sammanhang kan det ocksåframhållas att den runda formen sannolikt var avsedd att efterliknaden Heliga Gravens kyrka i Jerusalem. På dopfuntarna är det förmod-

113

handlingskraftiga kungar först till häst (fig. 38), och därefter till fotstillbedjande den nye härskaren (fig. 39). Barnet i profil sitter i Mariasknä och tar emot konungarnas tillbedjan med en välsignande gest.

Framme vid målet tillber kungarna den nye konungen och bär framguld, rökelse och myrra likt de pilgrimer som bär fram sina votivgåvor.De skrider fram mot Maria med Kristusbarnet, alla klädda i fotsida,plisserade mantlar med hög krage som de håller samman med vänsterhand i ett höviskt mantelgrepp. Med den högra handen lyfts gåvornafram: guldet i form av en tvinnad ring och rökelse och myrra i kärlprydda med kors och kula. Från kronorna hänger korta, fransförseddaband ner i nacken. Kungarna är individualiserade genom sina olika fri-syrer, två av dem har spetsiga skägg av olika längd medan konungen imitten är slätrakad. Även mantlarnas bårder har varierats (fig. 40).Sigrafs framställning av konungarna som beridna aristokrater skiljersig från stenmästaren Hegvald som på dopfunten i Stånga framställer

112

Fig. 40. Grötlingbo, Gotland. Heliga tre konungars tillbedjan, Sigraf, dopfunt1190–1225. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 41. Eke, Gotland. Heliga tre Konungars ritt, Sigraf, dopfunt 1190–1225.Foto: Lennart Karlsson.

talt med utsträckta armar och korsgloria omgiven av två kvinnor (fig.44). De har huvuddok och strålglorior och är klädda i dräkter som hållssamman av praktfulla, pärlprydda bälten. Stolarna de sitter på är vac-kert snidade med armstöd och hög rygg. Allt tyder på att det är tvåhögättade kvinnor som återges. Den högtidliga iscensättningen och detkalkformade karet ger associationer både till eukaristi och till dop, vil-ket gör att den narrativa benämningen ”Jesu bad” inte är helt relevant.Harriet Sonne de Torrens menar att motivet avser att illustrera nam-ngivningsritualen som kristen initiationsrit tillsammans med dopet.311

Andra motiv är uppenbart symboliska. Mellan kungarnas återvän-dande, som avslutar den historiska berättelsen, och bebådelsen, sominleder den, återges en symbolisk illustration av kyrkans kamp mot demörka makterna i form av ärkeängeln Mikaels strid med draken pådopfunten från Tingstad (fig. 45). Om drakstriden börjar eller avslu-tar berättelsen är en öppen fråga, och motivet är sammanbundet medkungarnas dröm genom att den stora draken återges liggande underkungarnas nattläger. Kanske är skälen till detta estetiska eller praktis-ka men troligare är att draken är en symbol för den fara som ängelnvarnar kungarna för i drömmen. Arkitekturelementens symboliskafunktion nämndes i föregående kapitel, och i Sigrafs bilder utnyttjasdetta konsekvent. Motsvarande placering av ett samtidigt inledandeoch avslutande motiv är byggnaden och stadsmuren på Sigraffunten iTrosa landsförsamling som nämndes ovan.

Växlingarna mellan profilställning och frontal som diskuterades i

115

ligen just den Heliga Graven man avbildar, romanska kyrkor med koroch absid förekommer också, liksom stadsmurar med port.

I Eke, Hammenhög, Locknevi, Mo och Othem fullbordar de tre ko-nungarnas hemfärd bildsviten runt cuppan och ansluter därigenomdirekt till bebådelsescenen och den palmbärande ängeln. I Locknevi ärscenerna direkt sammankopplade genom att den främre hästens fram-ben och ängelns vinge överlappar varandra (fig. 43). De hemvändandetre konungarna på funten i Åkirkeby bär inte palmblad, men väl gröns-kande kvistar. Omskriften förklarar: ”Här red de bort, de tre konung-arna, sedan de hade offrat till vår herre” (se s. 126, fig. 51).

Heliga tre konungar återges som beridna aristokrater i Sigrafs bild-värld. När de tre kungarna rider fram vägledda av stjärnan kan de be-traktas både som korsfarare och pilgrimer på väg till ett pilgrimsmål.Att relatera kungascenerna till korståg och pilgrimsfärd ligger nära tillhands. Vördandet av heliga tre konungar var också speciellt aktuellt ge-nom att Köln hade blivit ett betydande pilgrimsmål efter att konung-arnas reliker förts dit från Milano 1164.

*I Grötlingbo betonas dophandlingen genom att de båda scenerna Jesubad och Jesu dop återges. Jesu bad skildras med barnet stående fron-

114

Fig. 42. Hammenhög, Skåne. Heligatre konungars ritt, Sigraf, dopfunt1190–1225. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 43. Locknevi, Småland. HeligaTre Konungars ritt och bebådelsen,Sigraf, dopfunt 1190–1225.Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 44. Grötlingbo, Gotland.Jesu bad, Sigraf, dopfunt1190–1225. Foto: LennartKarlsson.

Dopfuntens funktion som liturgiskt föremål understryks således integenom bildprogrammen, även om de självklart inte är i opposition tilldet liturgiska föremålet och dopritualen.313 Istället är det här enstakamotiv som Kristi bad och Kristi dop som mer direkt refererar till dop-handlingen.

Genom att bildprogrammen på Sigrafs dopfuntar med små varia-tioner är desamma utgör de en kontext inom vilken den palmbärandebebådelseängeln kan förstås: motiven återger utsnitt ur biblisk histo-ria och inga uttalade referenser till Marias legend återfinns på dessaSigraffuntar.314 Däremot betonas Marias gestalt genom sin frontaliteti bebådelsescenen och i konungarnas tillbedjan. Det är påfallande attbildsviterna domineras av de tre konungarna; deras ritt till Betlehem,tillbedjan av Kristusbarnet, deras dröm och slutligen ritten hem där-ifrån. Genom scenernas antal och i den omsorgsfulla utformningen avmän och hästar betonas deras betydelse. Berättelsen får relevans ut-över bibeltextens historia dels genom användning av symboliska motiv,som ärkeängeln Mikael och den Heliga Graven, och dels genom avan-cerat bruk av bildretorik.

Kristi inkarnation och heliga tre konungar är ett övergripande temasom avgränsar tolkningsmöjligheterna för bebådelsemotivet och ut-formningen av bildprogrammet talar inte emot att palmkvisten hadeen roll som pilgrims- och korsfararsymbol. Genom den ikonografiskaforskning som diskuterades ovan har Sigrafs bebådelsemotiv knutitstill Marialegenden och Marie död, något som jag menar motsägs avbildprogrammet. Frågan är om motivet är unikt, eller om det finns re-levanta paralleller?

Den palmbärande bebådelseängelnReferensmaterialet är magert. I mitt undersökningsmaterial finns ingamotsvarigheter och eftersökningar i internationellt material har integett många jämförelseobjekt. Men det finns trots allt några exempelsom inte uppmärksammats av forskningen. Princeton Index of ChristianArt (Vatikanens arkiv) har fyra exempel registrerade: tre är 1300-tals-målningar från Italien som inte är aktuella här därför att de är för senttillverkade. Men så finns där också en stenrelief daterad till 1100-ta-lets första hälft från klostret Saint-Fortunatus i Charlieu i Burgund.315

117

föregående kapitel används genomgående i Sigrafs produktion. Blandde frontala motiv som kan betraktas som imago finns Maria i bebå-delsen. Profilen som indikerar rörelse och aktivt ingripande brukasbl.a. för ärkeängeln Gabriel i bebådelsen, änglar med rökelsekar blandmolnen och de ridande och tillbedjande tre kungarna. Växelspeletdriver också scenerna rytmiskt runt cuppan. Som visades ovan är pro-fil eller frontal ställning inte förbehållna vissa gestalter. Både Maria,Kristusbarnet, änglar och heliga tre kungar återges på båda sätten. Ide tidiga funtarna avgränsas scenerna av arkader, och det blir en vissskillnad när scenerna i den senare produktionen är återgivna utan det-ta särskiljande med en berättelse som drivs runt cuppan utan avbrott.

Till dopfuntarnas bildprogram ska även motiven på foten räknas,och samtliga är fyrsidiga med hörnfigurer. På funtarna i Åkirkeby,Ringsted och Ellinge, samt i Othem återges fyra huvuden av djur ochmänniskor. På de övriga återges tronande i helfigur Madonnan medbarnet, S:t Petrus med nycklar, Abraham med själar i famnen samt enbiskop.312 Många av motiven är vittrade och fragmentariska, men omidentifikationerna är riktiga är det värt att observera att en biskopåterges bland de bibliska gestalterna.

*Ett bildprogram som återger Kristi inkarnation och passion är inte spe-cifikt relaterat till dop och dopliturgi. Med varierande antal scener ärdet den berättelse som återges i kyrkorummet och på många föremål.

116

Fig. 45. Tingstad, Östergöt-land. Ärkeängeln Mikaelsdrakstrid och konungarnasdröm, Sigraf, dopfunt 1190–1225. Foto: Lennart Karlsson.

Bilden är inskriven i en rundel där Gabriel och Maria återges stå-ende (fig. 47). Mellan deras huvuden återges änglahälsningen på ettspråkband och från ett moln närmar sig den Helige Andes duva Ma-rias huvud. Vid deras fötter avbildas abbot Suger själv. Han är kläddi en enkel kåpa och visas ödmjukt barhuvad. Namnet återges i textenovanför den knäböjande gestalten: SVGERIVSABB. Bildprogrammet ifönstret är uppbyggt i kluster, och det behandlar Kristi barndomshis-toria med ett antal motiv ur de tre konungarnas historia – däriblandde tre konungarnas dröm. Bebådelsen är den grundläggande händel-sen i nedre registret, omgiven av två profetior.325

Som kungens vän och abbot i klostret och som ledare för nybygg-nationen av kyrkan och dess utsmyckning var Suger väl medveten omgestaltningen, både i stort och i detaljer, vilket framgår av hans utför-liga beskrivningar av hur kyrkan omgestaltades, vad som utfördes ochde rika donationer man fick. Han var också väl insatt i typologiskt tän-kande och planering.326

Wolfgang Kemp ifrågasätter att glasmålningarna tillkommit i syftetatt illustrera figurrika, folkliga berättelser. Han menar att berättandetär en senare företeelse och att syftet under 1100-talet var att visuali-sera ett allegoriskt, symboliskt tänkande. Eftersom en stor del av detidiga glasmålningarna fanns i klosterkyrkor menar Kemp att en ska-pare av bildprogrammet inte såg glasmålningen som ett kommunika-tionsmedium i första hand.327

Man kan inte bortse från att Saint-Denis var de franska kungarnasgravkyrka och som sådan central i hävdandet av kungamakten i Ile deFrance. Motivet i ett fönster där abbot Suger förekommer som dona-tor är av största intresse eftersom det inte behöver betvivlas att moti-vet var medvetet valt och hade speciell signifikans. Oavsett avsikteninnebar placeringen av fönstret i det nybyggda gotiska koret att bildenmed abboten och den palmbärande bebådelseängeln sågs av de oerhör-da pilgrimsskaror som besökte Saint-Denis. Den innovativa konstruk-tionen innebar att man kunde leda pilgrimer in i ena tvärskeppet, runtkyrkans kor, och ut genom det andra skeppet. Enligt Sugers egen utsa-ga var det nödvändigt. De stora folkmassorna hade tidigare lett till attolyckor hade inträffat och folk klämdes.328

*

119

Bilden är omnämnd även hos Réau, som betraktar den som en Mariedödsbebådelse.316

På stenreliefen återges gestalterna stående under var sin arkad, Ma-ria i trekvartsprofil och Gabriel med ett stort palmblad (fig. 46). Efter-som det är ett fragment som återfunnits vid arkeologiska utgrävningarsaknas ett omgivande bildprogram att relatera till, men scenen omgesav ytterligare två arkader med mansfigurer. I intilliggande arkad åter-ges en sittande man, som förefaller begrunda situationen. Troligen ärdet en återgivning av Josef, vilket var vanligt under 1100-talet.

Reliefen är inte behandlad av forskningen, men den tillverkades san-nolikt i samband med en nybyggnad av kyrkan som inleddes 1135.317

Stilmässigt och tekniskt har utförandet av reliefen motsvarigheter bådei Cluny III318 och i Saint-Lazare i Autun. Omsorgen om detaljer, somborrade pärlornament, plisseringar och parallellismen i veck och figur-teckning är typiska för Burgund. Det är stildrag som också är typiskaför Sigrafs bildvärld.

Saint-Fortunatus tillhör de tidigt grundade klostren i området(872). Det är beläget nära Cluny och tillhörde kärnorganisationen efterden cluniensiska reformen.319 Både kloster och kyrkor är i ruiner, menvästfasadens narthex är delvis bevarad. Forskningen har i huvudsakgällt den tidiga byggnadshistorien och de tydliga sambanden med demånga och stora byggprojekten i området som inleddes i samband medatt Cluny III byggdes vid 1000-talets slut.320 Det förefaller som om mananvände gemensamma byggnadshyttor, och att specialister arbetat vidflera kyrkobyggnader samtidigt.321

Enligt en hypotes har bebådelsereliefen varit placerad i munkarnasrefektorium.322 Om detta är riktigt innebär det att en relativt slutenoch exklusiv krets haft tillträde och möjlighet att betrakta motivet.

*En bebådelsebild med palmkvist återfinns även i en glasmålning i denbenediktinska klosterkyrkan Saint-Denis utanför Paris.323 Fönstret till-verkades 1140–1150 för det gotiska koret som byggdes under abbot Su-gers ledning.324 Bebådelsebilden är hårt restaurerad, men tecknadesav i slutet av 1700-talet, och motivet som sådant med en palmkvist iängelns hand förefaller vara ursprungligt. Avgörande partier, som hu-vuden och språkband är originalglas.

118

det mindre troligt att palmkvisten i första hand skulle åsyfta Mariasdöd. Skälet till bebådelseängeln med palmkvisten i Saint-Fortunatus,Saint-Denis och Westminster Abbey måste vara ett annat. Palmkvis-ten betraktad som ett pilgrimsmotiv och korsfarartecken kan förklaranärvaron i Saint-Fortunatus i närheten av Cluny och placeringen i kor-omgången i Saint-Denis, medan det är mer osäkert om den även kansättas i samband med det engelska kungahusets engagemang i korstågvid 1200-talets början.

En benediktinsk kontextPilgrimsrörelsen var i huvudsak benediktinsk. Det var deras klosteroch kyrkor som kantade pilgrimsvägarna genom Frankrike och Spanienmot slutmålet Santiago de Compostela och det var inom benediktinor-den som stenskulpturens bildprogram utvecklades. Utöver den palm-bärande bebådelseängeln och stilmässiga överensstämmelser finns deten tydlig parallell som kopplar Sigrafs bildvärld till detta område. JanSvanberg framhåller att Sigrafs motiv med de tre konungarnas drömockså härstammar från denna krets och det finns nära överensstäm-melser med Gislebertus reliefer i katedralen i Autun från 1130.336 AttSonne de Torrens finner paralleller till återgivningen av heliga tre ko-nungar i både Frankrike och Spanien337 styrker antagandet att det ärinom en pilgrims- och korsfararkontext som motivet har sin hemvist(se vidare nedan).

Också i det Heliga landet byggdes katedraler, och ett av de mestambitiösa projekten vid denna tid var omgestaltningen av korsfararnasbebådelsekyrka i Nasaret, som nämndes tidigare. Korsfararna hadenått Nasaret 1099 och ärkebiskopssätet inrättades 1128. Bebådelse-kyrkan skadades illa i en jordbävning 1170. Enligt Jaroslav Folda beslötman då att förstora och omgestalta kyrkan i en ambitiös och genom-gripande plan. Till skillnad från kyrkorna i Betlehem och Jerusalemförsågs den i Nasaret med ett skulpturprogram som i kvalitet och stilnärmast kan jämföras med fransk skulptur i anslutning till Cluny ochpilgrimsorganisationen. Speciellt påtagliga är överensstämmelsernamed Sainte Foi i Conques.338 Det finns all anledning att tro att nyhe-ter om förödelsen i Nasaret snabbt nådde norra Europa, och det finnsögonvittnesskildringar av Bebådelsekyrkan och av grottan inne i den

121

Ett tredje exempel finns i ”the Glazier psalter”, ett psalterium somsannolikt är tillverkat i S:t Albans/London omkring 1220. Bebådelsenär den inledande helsidesilluminationen av sex (fig. 48).329 Palmkvistenframstår mot guldgrunden i bildens centrum där den bärs fram motMaria. Det centrala motivet är språkbandet som utgår från ängelnshand som är lyft i talgest. Marias öppna högra hand är placerad överspråkbandet och bokstäverna A – ve har skilts åt. I samband med dop-funten i Sanda (se ovan) diskuterades språkbandet och placeringen avMarias hand. Av illustrationen här framgår hur språkbandet med dettalade ordet utgår från ängelns hand.

Meyer Schapiro var den förste att behandla handskriften, och hanslogs av det politiska innehållet. Majestät och kunglighet framhävs, ochbland illuminationerna finns en scen där kung David kröns, som gårdirekt tillbaka på samtida engelsk kröningsceremoni.330 Nigel Morganvill se en biskop som beställare av handskriften och knyta detta till enbiskoplig, benediktinsk kontext.331 Enligt historikern Rosemary Muir-Wright talar illuminationerna i bildprogrammet istället för en kungligbeställare. Henrik III:s idéer om kunglig ikonografi gör att kretsenkring palatset och Westminster Abbey är det troliga ursprunget förpsalteriet.332 Paul Binski framhåller att S:t Edwards legend betonadekyskheten, och att hans helgonbild sammanställs med bebådelsemoti-vet i Westminster Abbey.333 Som kunglig begravningskyrka och somplatsen för helgonkungen S:t Edward bekännarens reliker var West-minster Abbey av särskild betydelse.334

Gemensamt för de tre exemplen är den benediktinska miljön: detförsta i ett kloster nära knutet till Cluny, de två senare återfinns iklosterkyrkorna Saint-Denis och Westminster Abbey som var knutnatill den franska respektive engelska kungamakten. Motiv som återfinnsi dessa miljöer är knappast slumpmässigt tillkomna. De bör vara motivutformade i nära samarbete med brukare och beställare.

Genom att motivet förekommer i en stenrelief, i en glasmålning samti en bokillumination framgår också att motivet med den palmbärandebebådelseängeln inte är föremålsberoende, vilket innebär att doplitur-gi och symboliska föreställningar gällande dop och dopfunt inte är av-görande för den specifika utformningen av bebådelsen. Miljöerna ut-märks inte av specifik Mariakult eller Mariafromhet och de tre bilder-na återfinns inte i bildprogram med mariologiskt tema.335 Detta gör

120

mang och menar vidare att det bör ha funnits en byggnadshytta vidRoma som fortsatte sin verksamhet med andra uppdrag.343

Med dessa utgångspunkter har forskningen understrukit cister-ciensordens betydelse även för bildkonsten på Gotland på flera områ-den. Monica Klass menar t.ex. att cistercienserna i Roma kloster är deenda möjliga skaparna av bildprogrammet på dopfunten i Grötlingbooch de övriga Sigraffuntarna.344 Markus betraktar cisterciensernasnärvaro på ön som avgörande för förmedling av motiv, inte enbartarkitektoniska sådana, och framhåller att det i en byggnadshytta somden i Roma bör ha funnits träsnidare likaväl som målare.345 Sigrafsätts i centrum för flera stora byggnadsprojekt och bildprogram medcisterciensiska förtecken. Bildprogrammet på Grötlingbo kyrkas fasadkan, enligt Markus, ha varit en produkt av cisterciensernas korstågs-ideologi.346

Det är obestridligt att med etableringen av nya kloster och cister-

123

från pilgrimer som besökte den både åren före och efter förödelsen.339

Det krävdes självklart stora och samlade insatser för att utforma enkorsfararkyrka på det vis som gjordes i Nasaret. Arbetet inleddes rela-tivt snart efter 1170, men avbröts då Jerusalem föll 1187. En andrajordbävning inträffade 1202.340

Det finns alltså skäl som talar för att motivet med en palmbärandeängel tillhör en benediktinsk kontext och att Sigrafs form- och motiv-förråd på ett eller annat vis haft anknytning till det burgundiska om-rådet.

Cisterciensorden Men benediktinorden var inte etablerad på Gotland, och den hade ing-en framskjuten ställning på svenska fastlandet. Här var istället cister-ciensorden aktuell. Cisterciensernas etablering på ön 1164 och byggan-det av Roma kloster har av forskningen betraktats som avgörande förförmedlingen av arkitektur, motiv och formförråd från kontinenten.Som exempel har Roosval periodiserat den gotländska stenplastikenstilistiskt och benämnt dem ”Lundatid” och ”cistercienstid”. Sigraf förstill den senare.341 Ingrid Swartling har ingående diskuterat cistercien-sisk arkitektur i Sverige, och det formförråd som fanns i Roma klos-ter.342 Kersti Markus ansluter sig till och utvecklar Swartlings resone-

122

Fig. 46. Saint-Fortunatus, Charlieu,Burgund. Bebådelsen, stenrelief ca1135.

Fig. 47. Saint-Denis, Paris. Bebå-delsen med donator abbot Suger,glasmålning 1140-tal. Foto: förf.

Fig. 48. Glazier Hachette,MS G 25 001v. Bebådelsen,bokillumination ca 1220.© Pierpont Morgan library,New York.

samlingskyrkan utan speciellt tillstånd. Sakramentsförvaltningen om-gärdades av särskilt stränga regler och dop fick bara förrättas av abbo-ten eller en klosterpräst om barnet låg på sitt yttersta och ingen annanpräst kunde uppbringas.352 Detta korresponderar med Sven Helandersmening att den monastiska liturgi som användes i Uppsala domkyrkainte var användbar i vanliga församlingar. Den stannade innanför dom-kyrkans väggar vilket innebar en liturgisk splittring i Uppsalastiftet,likt den i det benediktinska Odense.353 Variationerna var dock storaoch Helander betonar att sockenkyrkornas liturgi färgas av den lokalaförsamlingens förutsättningar.354

Diskrepansen mellan de skriftliga källornas ideal och den verklighetman var tvungen att hantera måste tas med i beräkningen, men ut-gångspunkten är att biskopen hade ansvaret, att hans ställföreträdareprosten döpte och att sockenkyrkor tilldelades doprätt. Biskopens an-svar och rätt gällde ”kyrkans fulla ämbete” och hans skyldigheter ochrättigheter var omfattande.355 Av praktiska skäl behövde utövandet avepiskopala handlingar överlåtas på andra, vilket Pernler framhåller dådet gäller Gotlands förhållande till Linköpings stift.356 Slutsatsen äratt biskopen i Linköping överlät sin ämbetsutövning på prostarna ellerpå andra biskopar som visiterade ön.357

Man kan tänka sig samarbeten och mindre strikta regler vid monas-tiska etableringar i perifera områden, men sockenkyrkorna stod underden biskopliga organisationen och byggnader och liturgiska föremålskulle uppfylla andra krav än i en cisterciensisk monastisk miljö. Dådet gäller den palmbärande bebådelseängeln på dopfuntar saknas intebara motivet och bildsekvenserna utan också föremålen i en cistercien-sisk kontext.

Sigraf och DanmarkI stället ska här en annan utgångspunkt prövas. De exempel med enpalmbärande bebådelseängel som redovisades ovan aktualiserade bene-diktinorden, och den fanns närmast i Danmark.358 Det finns inga tvi-vel om att en kontakt fanns etablerad som direkt kan knytas till dettamaterial: i de danska kyrkorna i Åkirkeby på Bornholm och i SanktBendt i Ringsted finns dopfuntar med en palmbärande bebådelseängelutförda av Sigraf.

125

ciensisk andlighet följde ordens internationella nätverk och hantverks-kunnande inom många områden. Brian Patrick McGuire betonar attkloster grundade på landsbygden fick betydelse för socknen och lands-bygden omkring.347 Men frågan är i vilken omfattning hantverkskun-niga lekbröder var nyskapande då det gäller liturgiska föremål ochbildprogram.

Som bekant var cisterciensorden kritiskt inställd till skulpturer ochall form av utsmyckning. Cisterciensisk konst har dock uppmärksam-mats under senare tid, och en serie studier har publicerats med Mere-dith Parsons Lillich som redaktör. De sex volymer som hittills publi-cerats bekräftar helhetsintrycket att den cisterciensiska bildvärlden ärmycket sparsam under 1100- och 1200-talen. Vid den tidpunkt vi härdiskuterar är det företrädesvis dekorativ bokillumination och arkitek-tur som karaktäriserar orden. Jag har inte funnit någon motsvarighettill de bebådelsebilder och bildsviter det gäller här, vare sig inom bok-måleriet eller inom stenplastiken.348 Att det långt senare förekomskulpturer och altartavlor i cisterciensiska kloster betyder inte att cis-tercienserorden som sådan hade betydelse som programgivare på Got-land vid 1100-talets slut. Därutöver förefaller det troligt abbotarna iAlvastra och Nydala kloster bekände sig till de strängare ideal somBernhard av Clairvaux argumenterade för. Trots allt var Bernhard ilivet då dessa två kloster etablerades och ärkebiskop Eskil och Bern-hard var goda vänner.349

Man kan även ställa sig tveksam till att tillmäta det faktum att Ma-riabilder tilläts relativt tidigt inom cisterciensorden avgörande bety-delse för den bildrikedom som utvecklades på Gotland.350 Om bygg-nadshyttornas skickliga hantverkare däremot fungerat mer friståendefrån ordens intellektuella liv än forskningen hittills gjort gällande ärdet möjligt att en byggnadshytta vid Roma kloster hade den storlekoch besatt de många färdigheter som Markus argumenterar för.351 Detbör ha funnits fler uppdragsgivare och man kan tänka sig att världsligaoch biskopliga intressen i missionen, korstågen och sockenbildningenkrävde större insatser.

Det förelåg full autonomi mellan cisterciensorden å ena sidan ochbiskopen och den sekulära kyrkan å den andra, vilket innebar att manfrån klostrets sida i princip var förbjuden att utöva församlingspräs-tens ämbetsgöromål. Klostrets präster kunde inte förrätta mässa i för-

124

Den avslutande meningen ”Betrakta detta” bör enligt Snædal iställetlyda ”Föreställ er detta”.361 Uppmaningen att förställa sig något är nå-got annat än att betrakta, mer abstrakt i bemärkelsen att tänka sig det-ta, alltså att inse och leva sig in i en händelse. Dessa två meningar av-bryter inskriftens berättelse och förklaringen av bilderna för att direktrikta sig till betraktaren/läsaren.

Som övergripande bildprogram är det alltså scener ur Kristi inkar-nation och passion som återges. Förutom att den palmbärande bebå-delseängeln återges för första gången i Åkirkeby betonas heliga tre ko-nungar i två motiv fördelade på fem arkader. I scenen konungarnas till-bedjan återges de till fots under två arkader. Därefter följer tre arka-der med kungarna till häst och bärande grönskande kvistar. Runtexteni arkadbågarna redogör för deras färd till Betlehem. Den betonar kung-arnas offergåvor och dessutom understryker den hemfärden efter attde tillbett den nye härskaren. I och med att inskriften är skriven medrunor på folkspråk kan vi dra slutsatsen att texten inte är avsedd ute-

127

Dopfunten i Åkirkeby på Bornholm betraktas som den först tillver-kade (fig. 49–51). På den finns Sigrafs namn och titeln ”mästare” skri-vet med helstungna gotländska runor.359 Funten är försedd med arkad-bågar med inskrifter som även här – liksom i Broddetorp, Biskopskullaoch Gumlösa – inte är bibelcitat utan förklarande kommentarer till debilder som återges. Den senaste översättningen av texten har gjorts avRune Palm:

Detta är Sankt Gabriel och [han] sade till Sankta Maria att hon skulleföda barn – detta är Elisabet och Maria och [de] hälsar varandra – Härvilar Maria [just] som hon födde barnet, himmels och jords skapare,som oss förlöste. – Detta är de tre konungarna, som först gjorde offertill Vår Herre – Här tog han emot konungarnas offer, Vår Herre – Härred de bort, de tre konungarna, sedan de har offrat till Vår Herre – Dåär det här berättat(?). Judarna togo Vår herre och band(?) honom vidträdet och vaktade [honom]. – Sedan ledde de bort honom därifrånbunden. – Och här naglade judarna Jesus på korset. Betrakta detta.Sigraif mästare [gjorde].360

Thorgunn Snædal menar i sin avhandling om gotländska runinskrifteratt meningen som följer efter konungarnas hemfärd efter sina offer ly-der: ”Då är detta berättat (Då har berättelsen kommit så långt)”. Detär en markering av att ett stort stycke ur berättelsen har utelämnats.

126

Fig. 49. Åkirkeby, Dan-mark. Bebådelsen, Sigraf,dopfunt 1175–1200.Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 50. Åkirkeby, Danmark. Heliga Tre ko-nungars tillbedjan, Sigraf, dopfunt 1175–1200.Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 51. Åkirkeby, Danmark. Heliga Tre Konungar återvänder, Sigraf 1175–1200. Foto: Lennart Karlsson.

Närvarande i Ringsted var också Sveriges cisterciensiske ärkebiskopStefan i Uppsala med suffraganer. Ärkebiskop Stefan hade nyligen varitsändebud i Rom i två viktiga ärenden för det danska kungahusets räk-ning. Han hade engagerat sig i helgonförklaringen av Knut Lavard, ochdet var han som tillsammans med en cisterciensisk diplomat skötte delyckosamma förhandlingarna i Rom.365 Han hade också varit i Rom1169 för att söka stöd för det danska kungahuset och deras ambitioneratt behärska södra Östersjön och Baltikum genom korståg. De danskaanspråken på Rügen konfirmerades och kunde läggas under Roskildesbiskopssäte vilket Absalon (Hvide) då innehade. Också detta hade gåttlätt att få igenom.366 Stefan befann sig vid denna tid i exil i Danmark,han hade sannolikt lämnat Uppsala redan 1167 efter kung Karl Sver-kersson fall. Det danska kungahuset och ärkestiftet i Lund var däremotväl etablerade.

*Till den kungliga miljön tillverkades även en prakthandskrift, Køben-havnspsalteriet eller ”Folkungapsalteriet”. Enligt Patricia Stirnemannskedde det sannolikt just till den stora manifestationen i Ringsted.367

Bebådelsescenen har inget att göra med motivet här, men den är ty-pisk för sin tid. Den återger ängeln och jungfrun stående i var sitt bild-rum, inbegripna i ett stillsamt samtal gestaltat genom gestiken och demjukt fallande nedåtgående språkbanden. Ängelns bebådande och ar-gumenterande gest, Marias accepterande öppna hand och ängelnsspråkband som vrider sig framför kolonnetten över i Marias bildrumgestaltar mötet mellan två världar. Helige Andes duva är på väg ochbryter igenom Marias gloria. Scenen omges av arkader burna av slan-ka, spiralvridna kolonnetter med gröna växtkapitäl och kröns av ar-kitektur. Bebådelsen är inte originell, men av högsta internationellakvalitet (fig. 52). Bilden är värd att uppmärksamma i detta samman-hang därför att den visar att man vid det danska hovet och i Lundsstift var på det klara med hur en grundläggande bebådelsebild skulleutformas.

Istället är det en annan bild som tilldrar sig intresset. I intåget tillJerusalem återges hur Kristus tas emot med en palmkvist samtidigtsom han välsignar denna och de personer som tar emot honom genomatt breda ut kläder i hans väg (fig. 53). Palmkvistens storlek och cen-

129

slutande för kyrkans män – de skrev och läste latin med romerskt alfa-bet. Texten här är avsedd för läsare ur en annan kategori.

Även dopfunten i den benediktinska kyrkan Sankt Bendt i Ringstedär tidigt daterad.362 Den är svårt vittrad numera, men det råder ingatvivel om att där återges en bebådelsescen. Att dopfuntarna återfinnsi just dessa kyrkor är av intresse därför att Åkirkeby kyrka var en bis-kopskyrka belägen intill kungsgården på Bornholm, medan Sankt Bendtvar de danska kungarnas gravkyrka och tillhörde benediktinorden. Denvar också centrum för kulten av Knut Lavard som hade dödats utan-för Ringsted 1131. Ett nytt benediktinkloster grundades därefter 1135,en tegelkyrka uppfördes och man sökte att få Knut Lavard helgonför-klarad.

*Även om den benediktinska miljön så långt förefaller vara en gemen-sam nämnare var både biskopar, cisterciensmunkar, kungahus och fräl-se engagerade. Uppmärksamheten var stor kring den stora kyrkofesteni Ringsted 1170 då Knut Lavard (Sanctus Canutus Dux) skrinlades ochkung Valdemars unge son Knut VI kröntes till hans medkonung iSankt Bendt.363 Inför evenemanget samlades stormännen i Ringsted.

Den främste företrädaren för kyrkans män, ärkebiskop Eskil i Lund,hade då återvänt efter flera års exil i Frankrike efter kontroverser medkung Valdemar där biskopen hävdade kyrkans rätt i investiturstriden.Eskil hade även varit nära vän till Bernhard av Clairvaux och vistadeshos cistercienserna där under perioder. Sju år senare, 1177, lämnadehan ärkebiskopsstolen till förmån för Absalon (Hvide) och drog sigtillbaka som munk i Clairvaux. Eskils avgörande betydelse för utveck-lingen av den nordiska kyrkoprovinsen, och ett svenskt ärkestift nämn-des ovan, liksom att han stod bakom cisterciensernas etablering i Al-vastra 1143.

Absalon, som vid denna tid var biskop i Roskilde, stod mycket närakung Valdemar I. De hade växt upp tillsammans och samarbetadenära, bl.a. för den danska expansionen i Östersjöområdet. De lycko-samma erövrings- och korstågen mot venderna i öster anses till stordel vara Absalons verk. Han var Danmarks ärkebiskop mellan 1177 och1201.364 Också Absalon stödde cistercienserna och begravdes i Sorøkloster som ursprungligen varit benediktinskt men övergick till cister-cienserna.

128

föras bara tack vare ärkebiskop Eskils nära kontakter med Saint-Victoroch goda förbindelser med St. Albans och Westminster Abbey i Eng-land.368 Att alfabetet och Pater Noster finns i handskriften talar för attden var avsedd för en yngre person som skulle lära sig läsa och Stir-nemann menar att denna handskrift beställdes till kröningen av denunge tronarvingen Knut VI i Ringsted den 25 juni 1170.369 Stirnemannsslutsatser är övertygande och handskriften är sannolikt även ett ut-tryck för att relationerna mellan kung Valdemar och ärkebiskop Eskilvar normaliserade när biskopen återvände till Danmark och på attEskils position var betydelsefull. Förutom att den innehåller en illu-mination som understryker korstågstanken, är handskriften ett exem-pel på att experter anlitades och att medeltidens samarbeten gick ut-över kyrkliga organisationer och nationer.

Biskopar, benediktiner och cistercienserTrots de benediktinska kyrkornas betydelse som gravkyrkor och krö-ningskyrkor för kungamakten i Danmark var det inte benediktiner utanden sekulära biskopskyrkan och cisterciensorden som dominerade iNorden. Som nämndes ovan stod ärkebiskop Eskil nära cisterciensor-den, var god vän med Bernhard och dog som munk i Clairvaux. Ärke-biskop Stefan i Uppsala var cistercienser och kom närmast från klost-ret i Alvastra. Även Eskils efterträdare i Lund, Absalon, stödde i höggrad orden och begravdes i Sorø kloster 1201, vilket då hade transfor-merats från benediktinskt till cisterciensiskt kloster. Det benediktins-ka klostret i Odense, som fungerade som domkapitel, och det i Ring-sted, som blev centrum för kulten av Knut Lavard, kvarstod inom be-nediktinorden och hade starka kungliga och biskopliga band. Flera and-ra kloster övergick däremot successivt till att bli cisterciensiska under1160–1170-talen.370 Inledningsvis nämndes att i Linköpings stift hadecistercienskloster grundats i Alvastra och Nydala redan 1143, och 1164grundades Roma cistercienskloster på Gotland. Även Vreta kloster iÖstergötland kom sedermera att övergå till cisterciensorden.371

Cisterciensernas framgångar var internationella och berodde bådepå deras organisationsförmåga och på Bernhard av Clairvaux som ka-rismatisk företrädare.372 Som andlig ledare för en reformrörelse kriti-serade han det äldre etablissemanget och vände sig både mot universi-

131

trala, friliggande placering direkt under det stora korset som bärs framav en nedstörtande ängel framhäver deras betydelse. Till yttermeravisso är ängeln med korset på väg mot en skräckslagen skara inringadi en byggnad innanför den stadsmur där mottagandet av Kristus ut-spelar sig. Bilden har således två parallellställda motiv: ett undre somåterger Kristi intåg i Jerusalem och ett övre som symboliskt visar hurkorset ska (åter)erövra Jerusalem. Bilden sammanför Bibelns ”då” ochkyrkans ”nu” genom karaktäristisk medeltida bildretorik där korsetoch palmen som centrala symboler i illuminationens mittaxel talar sitttydliga språk och där det grundläggande motivet återges i ett nedreregister.

Folkungapsalteriet är en prakthandskrift av yppersta klass även medinternationella mått. Troligen har arbetet brådskat, och det förefallerenligt Patricia Stirnemann som om både augustinerna i Saint-Victor iParis och flera olika engelska illuminatörer har arbetat med manu-skriptet. Stirnemann menar vidare att ett sådant projekt kunde genom-

130

Fig. 52. Folkungapsalteriet/Thott 1432° fol 1v. Bebådelsen, bokilluminationca 1170. © Kongelige Bibliothek,København.

Fig. 53. Folkungapsalteriet/Thott 1432° ol 13 v. Intåget i Jerusalem, bok-illumination ca 1170. © KongeligeBibliothek, København.

viktigt. Även relationen till den svenska kungamakten var god ochSverker d.y. Karlsson var gift med Benedikta, en brorsdotter till biskopAndreas.379

I Uppsala var förhållandena annorlunda. Stefans efterträdare döda-des av hedniska sjörövare vid ett anfall mot Sigtuna. Biskopsstolen varvakant under perioder och i början av 1200-talet var åter en biskoplandsflyktig i Danmark. Lundastiftet och Danmark i samarbete medLinköpingskyrkan och Sverkerätten framstår alltså som ett stabilt när-verk som arbetar för att Uppsala stift ska upprätthållas och det skerinitialt i samarbete med cisterciensorden. Gotlands läge i Östersjönvar strategiskt betydelsefullt. Ur denna synvinkel kan Uppsala betrak-tas som en utpost och en gränsetablering gentemot det hedniska Fin-land, Estland och Baltikum.

KorsfarartiderAtt perioden 1170–1225 är korsfarartider och att korstågen i Öster-sjöområdet hade stor betydelse har många framhållit. Här är inte plat-sen att redogöra för frågor gällande politik, handel, krig och mission,men vi kan konstatera att perioden sammanfaller med Sigrafverksta-dens verksamhetstid och att det därför finns anledning att uppmärk-samma dem även av detta skäl. Undersökningen har ju ovan aktualise-rat korstågsideologi och pilgrimstanke vid flera tillfällen. Det har gälltbåde dopfuntarnas bildprogram med Heliga Tre Konungar, ärkeängelnGabriel med palmkvisten och den internationella kontext där motivetförekommit. Nästa steg är att undersöka om resultaten kan knytas merkonkret till en nordisk miljö. Hur ställde man sig till korståg?

Trots sin kritik mot pilgrimsväsendet var Bernhard en glödande för-kämpe för korsfarartanken. Benediktinernas företrädare abbot Sugerdäremot avrådde franske kungen från att delta i nya korståg. På påvensuppdrag proklamerade Bernhard det andra korståget 1146 i en glödan-de predikan och under det följande året var han djupt engagerad i attfå såväl andliga och världsliga ledare som allmoge i olika länder att an-sluta sig.380

I Spanien fanns ett visst motstånd mot korståg till Jerusalem. Därgällde det istället att säkra pilgrimsvägen mot Santiago de Composte-la och trycka tillbaka morerna i El Andaluz från den iberiska halv-

133

tetens bildningsideal och mot benediktinordens rikedom och utsmyck-ningar. Att parisprofessorn Pierre Abélard och Bernhard var motstån-dare och att abbot Suger i Saint-Denis hade andra estetiska ideal änBernhard är bekant.373 I Sorø kloster skrevs en apologia som behandlarkonverteringen enligt typiskt cisterciensiskt mönster och den kritise-rar det tidigare dåliga ledarskapet och ineffektiviteten. James Francebetraktar deras högstämda retorik som en bidragande orsak till fram-gångarna.374

Conrad Rudolph menar att Bernhards argumentation inte gälldebiskopskyrkan och dess organisation utan munkar som svurit kloster-löfte. Dessa borde, argumenterade Bernhard, ha en intellektuell kal-lelse och en kapacitet så stark att de inte förleds av vackra föremål.375

Kritiken av pilgrimsväsendet och pilgrimskonsten gäller överdrifternaoch girigheten hos klostren, som använde konstföremål för att påverkapilgrimer att göra donationer. Måltavlan var främst benediktinerna ochdärigenom också abbot Suger i Saint Denis i Paris.376 Det var inte ovan-ligt att cistercienserna tog över äldre klosteranläggningar och då hademan naturligtvis tidigare utförda romanska figurkapitäl och reliefer isin miljö. Intellektuella debatter är dock inte en spegel av och ett facitför den materiella verkligheten. Övergången från benediktisk till cis-terciensisk dominans i Skandinavien förefaller inte ha besvärats avstörre allmänna meningsmotsättningar.

Kyrkligt var Lundastiftet med sina långvariga och starka biskoparsamt Linköpings stift betydelsefulla, medan Uppsala ärkestift var merinstabilt. Den danska kungamakten, den sverkerska kungaätten i Sve-rige och biskoparna i Lund och Linköping samarbetade och hade närarelationer.377 Det täta samarbetet mellan Lund och Linköpings stift var,enligt Herman Schück, påtagligt och gällde inom alla områden. Fram-för allt framstår biskop Gisle i Linköping som en betydelsefull sam-arbetspartner till ärkebiskop Eskil. 1139 nämns han som ende svenskedelegaten vid Eskils provinsialsynod i Lund samma år. Sex år senarefick han äran att inviga ett altare vid invigningen av Lundadomen. Detvar också under Gisles tid som Gotland frivilligt underkastade sigLinköpings stift.378 Och, som nämndes ovan, var det i Linköpings stiftsom Alvastra och Nydala grundades. De goda relationerna bestod ochKersti Markus framhåller ärkebiskop Andreas Sunesens samarbete medbiskoparna Karl och sedan Bengt i Linköping under 1200-talet som

132

Vid denna tid utfärdades också det första avlatsbrevet som gällernordiska furstars korståg i Estland. Brevet är utfärdat 1171/72 och därsägs att man

ska rusta sig och strida mot kyrkans fiender för att utbreda den krist-na tron, och i synnerhet ta till vapen mot esterna och andra hedningarför att därigenom beviljas ett års avlat i likhet med besökarna vid denheliga graven om de strider tappert, eller fullständig syndaförlåtelse omde dör.389

Brevet uppmanar alla att ta till vapen, det gäller med andra ord intefredlig mission, och det jämställer korståg mot esterna med besök vidden heliga graven i Jerusalem.390 Brevet ger uttryck för ett synsätt somvisualiseras genom de ridande Tre Konungarna med standar invid kors-krönta rundkyrkor i Eke på Gotland och i Hammenhög i Skåne (seovan fig. 44 och 45).

En god illustration till Gotlands betydelse och en bekräftelse påDanmarks närvaro på ön är ett brev utfärdat av kung Valdemar ochriktat till Knutsgillets bröder på Gotland, ett handelsgille.391 Av brevetframgår att gillet är under uppbyggnad och att kung Valdemar avser attbli medlem. Brevet är utfärdat i Ringsted där kulten av Knut Lavardhade sitt centrum. Lauritz Weibull vill datera det till tiden omkring1180, och kung Valdemars och Fredrik Barbarossas belägring av Lü-beck. 392 I senare forskning har Lind m.fl. istället ansett att brevet till-kommit något tidigare i samband med Knut Lavards helgonförklaring1170 (se ovan). Knut Lavard framställdes efter erövringen av Rügen iallt högre grad som korsriddare och hans status som korsfararhelgonfick påvligt erkännande samtidigt som Rügen lades direkt under Ab-salons biskopsstol i Roskilde.393

Ett tredje exempel visar att även om korstågen samlade starka kraf-ter var pilgrimsresandet samtidigt av största vikt för individen. I ettbrev 1181 från påven Alexander III till Sveriges ärkebiskop Stefan utlo-vas en pilgrimsavlat som är graderad efter avståndet till bostadsor-ten.394 Det var alltså inte nödvändigt att resa långt för att göra en pil-grimsvandring och en inre pilgrimsfärd var ett gott alternativ för densom inte kunde ge sig iväg alls. Därför kunde dopfuntarnas bildpro-gram vara relevanta även i ett personligt perspektiv.

*

135

ön.381 I Spanien proklamerades således korståg inom landet för åter-erövringen, reconquista. Både i Spanien och i det Heliga Landet varfredlig pilgrimsfärd och stridande korståg parallella företeelser, somibland hamnade i konflikt. Det medförde praktiska problem att bådehantera fredliga pilgrimsskaror och stridande trupper, vars uppgift varatt bekämpa morerna och erövra landområden.382

Inte heller i norr var man odelat för tanken på ett nytt korståg tillJerusalem. Både andliga och världsliga företrädare för Danmark ochSachsen argumenterade istället för korståg mot venderna i områdetmellan Elbe och Oder, där man hade problem vid gränserna i öst ochville expandera. Även detta korståg fick Bernhards välsignelse.

Avsikten med korstågen till det Heliga Landet och Spanien var eröv-ring och återerövring av landområden och att trycka tillbaka fiende-styrkor. I de baltiska områdena kom dock korstågen att anta en annankaraktär. Där gällde det inte bara att säkra vägen till Jerusalem utanomvändelse av de hedniska folkslagen. De skulle omvändas och döpas,med våld och tvång om så krävdes. Lind m.fl. betonar att det innebaratt en ny typ av korståg, missionskorståg, etablerades.383

Vid tiden för dopfuntarnas tillkomst var korstågen till Jerusalemåter dagsaktuella och tredje och fjärde korståget hade proklamerats1185 och 1198.384 I början av 1200-talet förändrades situationen. Jeru-salem hade fallit 1197, det fjärde korståget misslyckades och leddeslutligen till erövringen och plundringen av Konstantinopel 1204.385

Efter detta ändrade kurian sin politik, och länderna öster om Öster-sjön lyftes fram som nya pilgrimsmål. Markus framhåller att den endavägen till pilgrims- och korsfararmål i Livland gick sjövägen via Got-land, eftersom landvägen längs kusten spärrades av litauerna.386

Gotland var en central utpost i genomförandet av korståg och eta-blering av biskopar och kyrkliga stift i Livland. När korsfarare mobili-serades i Tyskland och Danmark var det via Gotland som styrkornafärdades. Det var en strategiskt välbelägen ö där man kunde mellan-landa och proviantera på väg till och från Ösel och Livland. Handelnvar av gammalt datum. Roma kloster är ett exempel på hur nya klosteretablerades som stödjepunkter i en fortsatt kristen expansion. SvenErik Pernler menar att biskop Gisles inflytande på Gotland måste havarit betydande.387 Markus betraktar cistercienserna i Roma klostersom en etablering för att möjliggöra danskarnas korstågspolitik.388

134

När det gäller dopfuntarnas funktionssammanhang och historiska kon-text skulle man önska att en snävare datering av dem var möjlig. Si-grafs tidigast antagna verksamhetstid, 1175, sammanfaller med Eskilstid som ärkebiskop i Lund och Absalon som biskop i Roskilde och där-efter Absalon som ärkebiskop medan Eskil levde i Frankrike fram till1181/81. De senare dateringarna, 1190–1220, innebär den period dåförst Absalon och därefter Andreas Sunesen var ärkebiskopar i Lund.En datering till 1200–1225 innebär att samtliga dopfuntar skulle hatillkommit under Andreas Sunesens tid som ärkebiskop. Det är äventänkbart att ett bildprogram som formulerades under den period dåEskil var ärkebiskop gavs ny aktualitet och ny skärpa när de missione-rande korstågen till Livland genomfördes och de nya kyrkoprovinsernaorganiserades.

Om Patricia Stirnemanns slutsatser angående Folkungapsalterietstämmer lyfter det fram Eskil som en estetiskt och innehållsligt med-veten beställare; det var han som kände det kungahus för vilket hand-skriften tillverkades och som beställde den på plats i Frankrike. Mar-kus betonar att Eskils exil innebar att han samtidigt knöt kontakterför Danmarks räkning. Eskil återvände till Frankrike 1177 och levdefram till 1181/82 då han avled i Clairvaux. Rent hypotetiskt är han allt-så en tänkbar förmedlande länk mellan Burgund och Gotland.

Vem Sigraf var, vilken utbildning han fått eller vilka länder han hadebesökt vet vi inte. Därför kan det inte uteslutas att motivet och bild-programmet skapats i ett verkstadssammanhang, även om det är mind-re troligt. Under 1100-talet kan man snarare räkna med att det i huvud-sak var teologiskt kunniga som konstruerade motivvariationer och bild-program.

Gotland tillhörde Linköpings stift. Frågan är om Östergötland ärden gemensamma nämnaren för hantverkare och bildprogram. Antag-ligen inte. Det finns bara två Sigraffuntar i hela stiftet och det saknasarkitektur som kan knytas till verkstaden. Därutöver är Gotland ochSkåne att betrakta som ett gemensamt område när det gäller romans-ka dopfuntar. Linköpings stift, biskoparna i Linköping och Sverkerättenär inte lika väl belagda som Lundabiskoparna och Valdemarerna, menderas situation var mindre stabil än danskarnas, och i samarbetet tor-de danskarna varit den starkare parten.

Intrycket blir att kretsen kring ärkebiskoparna i Lund och den kung-

137

Funtarna i Åkirkeby och Sankt Bent kan eventuellt ha tillkommit motslutet av ärkebiskop Eskils tid, dvs. mellan 1170 och 1177, då han hadeåterkommit från sin exil i Frankrike. Ärkebiskop Eskil betraktas sominitiativtagare till korstågen i öster, men det blev hans efterträdare påärkebiskopsstolen som genomförde dem.

Absalon var då biskop i Roskilde. Att Rügen efter erövringen 1169lades under hans episkopat nämndes ovan. Ärkebiskop blev han närEskil avgick 1177. Absalon fungerade också som regent för Danmarkunder ett tiotal år och slog ner flera uppror i Skåne. Under Absalonstid som ärkebiskop predikade Albert av Riga korståg i Tyskland ochDanmark och mobiliserade stora styrkor som landsteg på Gotland påsin väg mot Livland och Ösel.395

Framför allt var det Andreas Sunesen som fortsatte korstågspoliti-ken. Att Andreas Sunesen författade Mariahymner och var en aktadteolog har lett till att forskningen kommit att betrakta honom som enfridens man, i motsats till Absalon.396 Under senare år har dock hansengagemang i korstågen i öster uppmärksammats.397 Han efterträddeAbsalon 1201 och genomförde flera korståg i Baltikum: till Ösel 1202,1206 och 1219, och han landsteg bevisligen på Gotland på palmsönda-gen 15 april 1207.398 Andreas Sunesen var även påvlig legat i Öster-sjöområdet vilket innebar att han hade omfattande befogenheter. Handeltog därutöver i fjärde Laterankonciliet 1215.399

Sverige var till skillnad från Danmark ingen stark korsfararnation.Man hade genomfört ett missionerande korståg mot Finland vid mit-ten av 1100-talet,400 och det fanns planer på ett svenskt korståg i öster1197 i samarbete med danskarna.401 Men 1219 inledde kung Johan Sver-kersson och biskop Karl i Linköping samt en svensk jarl (Karl Döve?)ett korståg mot Estland. Biskop Karl och jarlen förde befäl i borgenLeal på Ösel, och där stupade de i augusti följande år efter ett för-ödande angrepp från Öselborna.402 Linköpingsbiskopen hade tillträtt1216, och som sådan hade han speciellt stöttat det cisterciensiskaklostret i Nydala, betonar Herman Schück.403 Stöd för de danska ex-pansionsplanerna fanns uppenbarligen i Östergötland och Linköpingsstift. Det är i detta sammanhang jag vill sätta in bebådelsemotivet ochden palmbärande bebådelseängeln på Sigraffuntarna.

*136

återfinns i Östra Hoby.407 Dopfunten i Löderup har nyligen varit före-mål för en artikel där Per Beskow argumenterar för att mordet påKnut Lavards mördare Magnus Nilsson, som dödades under ett land-stigningsförsök i Skåne, återges på den skrånade undersidan.408 Bes-kow tänker sig att motivvalet på dopfuntar som dessa kan vara en för-soningsgest av efterlevande till gärningsmännen som dräpt helgon.Dopfuntar av denna kategori kan, enligt hans resonemang, betraktassom offergåvor.409 Med tanke på detta och på den palmsymbolik somdiskuterades ovan bör man även för Sigrafverkstadens bildprogramkunna föreslå att de kunde ha andra konnotationer utöver de narrati-va bibliska och liturgiska.

Genom att korstågen i Baltikum hade missionerande karaktär kanen dopfunt sägas vara ett passande ställe för visuell argumentation.Dopet är ju det grundläggande sakramentet och den centrala hand-lingen i omvändelsen till kristendomen. En dopfunt kan också betrak-tas som ett passande ställe för den politiska ståndpunkt som man välkan anse att erövring och korståg är. Det kan vara en händelse men serut som en tanke att bildprogrammet i Grötlingbo inleds med bebådel-sen och avslutas med Kristi dop, så att de två motiven kommer att lig-ga intill varandra (fig. 54, 55). Andra exempel på en sådan användningnämndes ovan.

Dopfunten var placerad i kyrkans västra del, fristående och upphöjdpå ett podium. Dit hade alla tillträde, även hedningar, men så var detinte i resten av kyrkan och i koret. De praktfulla dopfuntarna med sinavackert bemålade reliefer kunde betraktas vad som än pågick i kyrkani övrigt och var synliga så snart kyrkan stod öppen.

En dopfunt var i första hand och vid denna tid avsedd för barndopinom socknen. Det hindrar inte att det i vissa kyrkor passerade främ-lingar från många länder. Av logistikskäl bör det ha krävts hamnar ochövernattningsmöjligheter under tiden då flottor uppbådades på Got-land. Det är troligt att man före avfärd samlades vid lämpligt belägnakyrkor till genensam mässa och att man även besökte kyrkorummet förenskild bön.

Om Roma kloster, som var beläget mitt på ön, var en samlingsplatsför korsfarare är ovisst. Men oavsett vad som var fallet bör åtminsto-ne några av Gotlands många kyrkor ha fungerat som mötesplatser, ochmässorna bör ha bevistats av de stora skaror av korsfarare som tog kor-

139

liga gravkyrkan Sankt Bendt i Ringsted är en tänkbar miljö där en poli-tisk idé kunde ges visuell form och biblisk förankring. Det vore intres-sant om vidare forskning skulle kunna formulera en exaktare dateringoch en kontext för Sigrafs verkstad, men det är inte uppdraget här.Analysen av den palmbärande bebådelseängeln och av Heliga Tre Ko-nungars historia och av bildbruket förändras sannolikt inte om date-ringarna kan göras exaktare.

*Det stora antalet mer eller mindre identiska dopfuntar talar för attdet är en motivkrets som skapats centralt och gällde en gemensam idé.Spridningen på Gotland och i Sverige, Skåne och Danmark samt Nord-tyskland tyder på att man gjorde riktade beställningar och inte hand-lade efter närhetsprincipen.

Att verkstaden är ensam om motivet och att det repeteras så mångagånger tyder på att meningen var tydlig och kontexten begränsad. Mo-tivet med den palmbärande bebådelseängeln förefaller ha sitt ursprungi den benediktinska ordens bildsfär, men varken benediktiner- ellercisterciensordnarna verkar vara huvudaktörer. Det ligger närmre tillhands att betona biskopskyrkans roll då det gäller bruket av dopfun-tar, formuleringen av bildprogram och spridningen av dem i Sverige,Danmark och Nordtyskland. Med tanke på dopfuntarnas funktion ochvikten av dopet i missionerade korståg förefaller det sannolikt att detär inom biskopskyrkan som motivets användning och bildprogrammethar tillmätts betydelse.

Kunskapen och traditionen att på dopfuntarnas cuppor framställabildprogram med flera betydelselager fanns sedan tidigare på Gotlandoch i Skåne. Det fanns också flera exempel på bildprogram med direk-ta referenser till samtiden. Vallebergafunten skildrar en kraftmätningmellan Petrus, Paulus och trollkarlen Simon och hans främste suppor-ter kejsar Nero, vilket utgör en symbolisk framställning av investitur-striden. Petrus och Paulus var biskoparnas speciella beskyddare. JanSvanbergs tes är att ärkebiskopen Eskil i Lund stod bakom bildpro-grammet.404 Lyngsjös dopfunt framställer mordet på Thomas Becket1170.405 Bildprogrammet på dopfunten i Tryde är knutet till kyrkofes-ten i Ringsted 1170 och kung Valdemar och Knut Lavard är bland depersoner som avbildas i högrelief.406 Motiv ur Knut Lavards legend

138

nungarnas dröm med ängeln och slutligen ritten hem. Genom att heli-ga tre konungar återges i ett större antal scener dominerar de bildpro-grammen. Jesu bad och Jesu dop är tillsammans med konungarnas be-rättelse den tolkningsram till vilken förändringen av bebådelsemotivetmåste relateras.

Med tanke på det omfattande symboltänkandet under medeltiden ärdet inte förvånande att palmkvisten används också i bebådelsebilder;om inte annat bör motivet ha aktualiserats då Nasaret 1170 skakadesav den jordbävning som raserade korsfararnas bebådelsekyrka. Proble-met är att den palmbärande bebådelseängeln är ett ovanligt motiv somfigurerar dels i en benediktinsk kontext, dels på Gotland. Men den his-toriska situationen kan, om inte förklara så i alla fall ge en anvisningom, varför motivet utfördes i så många exemplar av en gotländsk verk-stad. Jag menar att motivet inte skall förklaras som ett motiv från ma-rialegenden och som en sammanblandning med Marie dödsbebådelse-motivet, vilket är den sedvanliga ikonografiska tolkningen. Istället pe-kar motivanalysen här mot att palmen från paradiset mycket väl hörhemma i en bebådelsebild och att den i detta fall bar konnotationersom pilgrimstanke, mission och korståg.

I ett nordiskt sammanhang är den palmbärande bebådelseängeln allt-så ett motiv som kan sättas i samband med en missionerande korstågs-ideologi och med expansionen i Baltikum. Betydelsen av palmkvisteni bebådelsescenen bör här ha specificerats till att symbolisera kors-tågen i Livland, till det som helgades som jungfru Marias land 1202 ochsom stadfästes under fjärde Laterankonciliet 1215. Där upprepadesockså innebörden i avlatsbrevet från 1170, och det proklamerades attett korståg till Marias land skulle vara likvärdigt med ett korståg tillGuds sons land och att korsfararna till Marias land skulle erhålla sam-ma privilegier och avlat som om de farit till det Heliga Landet.

141

set på väg till Ösel och Livland. De stora och praktfulla kyrkorna iGrötlingbo, Eke och Lau var belägna på Gotlands sydöstra kust ochbör ha varit lämpliga att besöka.

*Missionerande korståg i Baltikum var en angelägenhet för både denandliga och den världsliga makten i Danmark. Bistånd hade man frånLinköpings stift och av den sverkerska kungaätten i Sverige. Korstågenmot vender och Livland handlade om omvändelse och erövring. Dopetvar således en viktig del i verksamheten, liksom viljan att installera bis-kopar och etablera kyrkliga stift. Det är i detta sammanhang jag villsätta in bebådelsemotivet på Sigraffuntarna.

Analogier mellan de bibliska kungarna och de jordiska tillhörde ti-den och heliga tre konungar framhölls som moraliska förebilder för dejordiska makthavarna. Konungarna betraktades som de första pilgri-merna och de skulle sprida Ordet över världen. I bild återges detta avSigraf. Först skildras deras ritt efter den vägledande stjärnan, därefterframbärandet av gåvor och tillbedjan av Jesusbarnet, sedan följer ko-

140

Fig. 54. Grötlingbo, Gotland.Kristi dop, Sigraf 1190–1225,dopfunt. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 55. Grötlingbo, Gotland. Bebådelsen,Sigraf, dopfunt 1190–1225. Foto: LennartKarlsson.

II. 1225–1350. Idealbilden avbebådelsen

I det föregående kapitlet konstaterades att bebådelsemotivet återgavsmed stor variation. Figurernas gestik, bildernas symboler och de bild-kontexter där motivet förekom uppvisade en förvånansvärd breddunder en förhållandevis kort tidsrymd. Framför allt var det på dop-funtar bilderna återfanns. Allt detta upphörde ca 1225 och i kapitletsom följer är förutsättningarna annorlunda. Vid tiden omkring 1225var bildvärlden och dess centrala motiv sannolikt bekant för de flestaoch den kyrkliga organisation som etablerades omkring 1150 utgjordeen del av samhället på ett mer självklart vis. Men innan jag diskuterarmaterialet finns det anledning att kort skissera den ram som varförutsättningen för förändringarna.

Bakgrund – fjärde Laterankonciliet 1215Det fanns uppenbarligen behov att åter se över kyrkans organisationoch ansvarsområden, varför påven Innocentius III sammankallade fjär-de Laterankonciliet i Rom 1215. Det var medeltidens största och mestbetydelsefulla kyrkomöte. Här drogs riktlinjer upp för kyrkans orga-nisation inom alla områden. Efter 1100-talets investiturstrid fanns detockså anledning att fastställa kyrkans befogenheter gentemot denvärldsliga makten.410 Som medeltidens mäktigaste påve kunde Inno-centius III samla 70 ärkebiskopar, 400 biskopar, 800 abbotar och störredelen av Europas kungar till konciliet.411

Tre beslutsområden framstår som speciellt betydelsefulla för detmaterial som kommer att behandlas i undersökningen. För det förstafattade man beslut om sakramentsläran och eukaristin, och formernaför hur mässan skulle firas reglerades. Besluten gällde också hur hos-tian skulle hanteras och förvaras. Det bestämdes att minst en gång omåret, vid påsktid, skulle församlingens medlemmar bikta sig inför soc-kenprästen och ta emot kommunionen.

För det andra formaliserades avlatssystemet. Det var en praxis som

143142

Fig. 56. Dädesjö, Småland. Bebådelsen, Sigmund 1275–1300, målning. Foto:Lennart Karlsson.

Skänninge 1248, där riktlinjer för att reformera den svenska kyrkopro-vinsen drogs upp. Sammankallande var påvens legat kardinalen Vil-helm av Sabina, som hade varit i Sverige sedan hösten 1247. Han hadehaft uppdrag i Norden tidigare och var väl förberedd. Hans förstauppgift i Sverige var att stifta fred.415

Mötesplatsen Skänninge var väl vald. Den låg centralt i Östergöt-land och var lätt att nå för tillresande från olika håll i riket. Menkanske viktigare var att Skänninge låg i det mäktiga Linköpings stiftoch bara några kilometer från folkungaättens anrika sätesgård i Bjälbo.Vid denna tid var Birger jarl deras främste företrädare och den som irealiteten styrde riket. Till saken hör också att två av Birgers äldrebröder hade varit biskopar i Linköping. Karl nämndes som korsfararei Baltikum i förra kapitlet. Han hade tillträtt som biskop 1216 och stu-pade i Leal på Ösel 1220. Efterträdare blev brodern Bengt. Under hanstid som biskop inrättades det första sekulära domkapitlet i Linköping1232, vilket innebar en modern organisation. Det var 15 år innan ettmotsvarande domkapitel inrättades i Uppsala. Samtidigt påbörjadesbygget av den nya katedralen i Linköping. Senare blev Birger Jarls sonBengt dess nye biskop. Ättens satsning på Linköpings stift var alltsåmassiv och solid och mötets lokalisering till Skänninge vittnar om Bir-ger jarls inflytande.

Vid Skänninge möte deltog ärkebiskop Jarler i Uppsala och bisko-parna i Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås och Växjö, medan bis-kopen i Åbo saknades. De mäktigaste av dem var utan tvekan bisko-parna i Linköping och Skara. Förutom de kyrkliga ledarna och präs-terna var Birger jarl och ett antal stormän närvarande.416 De världsligahade inte formell rätt att delta i kyrkomötets beslut, men det är svårtatt tänka sig en situation där besluten i Skänninge inte skulle ha fattatsi samråd mellan kyrka och frälse och med Birger jarls godkännande.

Mötet gällde den svenska kyrkans organisation. En ny lagsamling,Liber Extra, hade offentliggjorts 1234 och alla biskopar på mötet åla-des att anskaffa den. Frågorna gällde bland annat celibatskravet förpräster och reglering av prästers och biskoparnas ekonomiska rättig-heter och skyldigheter. Man förbjöd dem bland annat att låta lekmänta del av tiondet. Som alltid var verkligheten en annan än den som for-mulerades i dokumenten, och motståndet mot den påvlige legaten Vil-helm av Sabinas långtgående förändringar var massivt. Mycket skulle

145

hade sin grund i fornkyrkan och fungerade som en botgöring vid sidanav sakramentsystemet som gav syndaförlåtelse men var inte vare sigteologiskt eller kyrkorättsligt fastställt. I och med konciliets beslutformaliserades de yttre formerna för avlaten och man strävade eftergemensamma regler.412 I relation till bildbruket innebar det att avlatkunde beviljas för bön vid vissa av påven godkända bilder, och även förekonomiska bidrag till byggande och prydande av kyrkan.

För det tredje gjorde konciliet klart att det var biskoparnas ansvaratt det fanns goda predikanter och att dessa kunde predika på moders-målet. Då det gällde utbildning beslutades att skolade teologer skulletillsättas vid domkyrkorna för att leda prästernas utbildning. Man ladesåledes vikt vid att förmedla och diskutera Bibelns texter och denkristna idévärlden inför vanligt folk och man ville höja den allmännautbildningsgraden hos prästerskapet.

I denna nyorientering i början av 1200-talet uppstod också två men-dikantordnar, franciskanorden och dominikanorden. Trots att man un-der konciliet fått igenom ett beslut att inte tillåta nyetableringar, grun-dades mendikantordnarna strax efter som fria ordnar direkt under-ställda påven. dominikanorden (ordo fratrum prædicatorum) grunda-des 1216. franciskanorden (ordo fratrum minorum) grundades 1223.

Den intellektuella profilen och lärdomen var viktiga inslag och uni-versiteten i Europa kom efter hand att ledas av högt utbildade mänfrån dessa nya ordnar.413 Översättningarna av Aristoteles, som utför-des trots påvens uttryckliga förbud, och Parisskolastikens etableringvar ett resultat av detta. Bland de många intellektuella nydanare somkom från dominikan- och franciskanordnarna måste Thomas av Aqui-no, som var dominikan och professor i Paris från 1256, framhållas. Avstor betydelse för prästernas utbildning var att man också skapade enpraktiskt inriktad litteratur som var avsedd för dagligt bruk. Denskiljde sig, hävdar Härdelin, från den spekulativa, akademiska teologinsom formades vid universiteten.414 Vi har anledning att återkommatill detta i kapitel 3.

Kyrkomöte i Sverige Årliga provinsialkoncilier skulle garantera att reformarbetet fullfölj-des, men det tog sin tid innan ett sådant kunde genomföras i Sverige.I linje med fjärde Laterankonciliets intentioner hölls ett kyrkomöte i

144

på 1220-talet. I Visby på Gotland etablerades dominikanorden 1230,medan franciskanordens konvent grundades 1233. Dominikanernas fas-ta struktur och intresse för utbildning intresserade ärkebiskop Jarleroch ett dominikankonvent grundades i Sigtuna 1237 på mark som hadedonerats av ärkebiskopen. Han begravdes där vid sin död 1255.425 IStockholm grundades franciskanernas kyrka (nuv. Riddarholmskyrkan)av kung Magnus Birgersson (ladulås) och den uppfördes under perio-den 1285–1300. I slutet av 1200-talet fanns elva dominikanska ochtretton franciskanska konvent.426 Mendikantordnarna hade tillståndatt predika, höra bikt och utöva själavård utan tillstånd från lokalabiskopar och präster. Bröderna var folktalare och förkunnade utanförkyrkor, på marknadsplatser och i städerna. Många av dem drog storaåhörarskaror.427 De hade alltså snabbt blivit en maktfaktor som sam-arbetade med både kyrkligt och världsligt frälse, samtidigt som de fickstor betydelse för det folkliga fromhetslivet.

Förutsättningarna är alltså en stark kyrklig organisation i nära sam-arbete med en kungamakt under uppbyggnad. Strävandena koncentre-rades kring enstaka stora projekt i stiftstäderna och främst i Uppsala,Linköping och Skara. Men i kontrast till detta fanns dominikanernasoch franciskanernas predikande verksamhet. Även om det inte hadedirekt betydelse för antalet bilder eller utformningen av dem, bör deha lett till att liknelser och förklaringar av Bibelns innehåll snabbt blevkända. Det var något man kunde ta del av, återberätta och kommen-tera om man så ville. Det fanns ett krav på god predikan på folksprå-ket. Till saken hör också att utbildning av prästerskapet prioriterades.

Undersökningsmaterialet från perioden 1225–1350Från perioden som sträcker sig från ungefär 1225 till 1350 återstår 40bebådelsebilder. Dopfuntarna med figural utsmyckning försvinner ochnya föremålskategorier tillkommer. Bebådelsebilder i portalskulptur,glasmåleri och på liturgiska kärl har inte förekommit tidigare. Mate-rialet under denna period skiljer sig alltså mycket från den föregående.Av dessa 40 bilder är åtta kalkmålningar: sex finns i Skåne och två påGotland. I Dädesjö kyrka i Småland finns takmålningar på trä. Exem-pel på pannåmåleri finns i altarskåpet från Toresund i Södermanlandoch i ett sakramentsskåp i Alskog på Gotland. Träskulptur finns i Ma-

147

helt enkelt inte gå att genomföra. Celibatskravet var inte populärt ochförbudet mot våldgästning kombinerades med en rättighet för kungensfölje att gästa prästerskapet. Det viktigaste resultatet för kyrkans fort-levnad var att domkyrkorna reorganiserades och att sekulära domka-pitel infördes. Vilhelm av Sabina hade året innan sett till att ett seku-lärt domkapitel inrättades i Uppsala, inledningsvis bestående av fyraledamöter.417 Uppsala var ett bekymmer. I Gamla Uppsala hade dom-kyrkan brunnit, men man hade redan tidigare sett vikande besökssiff-ror som en följd av att Gamla Uppsala hade hamnat i periferin i för-hållande till det mer dynamiska Östra Aros (nuvarande Uppsala).418

Att flytta ärkesätet hade varit uppe till diskussion tidigare och avsik-ten var då att flytta det till Sigtuna. Men det var ett område som be-härskades av den rivaliserande kungaätten. Nu erbjöd Birger jarl istäl-let fortsatt stöd till utbyggnad av domkapitlet och mark för en ny dom-kyrka i Östra Aros. Där fanns platsen för Erik den heliges död ochman kunde dra nytta av den redan etablerade kulten.419 Detta innebaren tydligare satsning på ärkestiftet och man förefaller ha enats om attstärka dess position. År 1273 genomfördes den officiella flytten avärkesätet och Erik den heliges reliker fördes till den nya orten.420

Domkapitlet i Uppsala utökades framför allt med stöd av kung Valde-mar och kung Magnus, Birger jarls söner.421 Under 1200-talets sista år-tionden och fram till ca 1340 pågick byggandet av den nya katedralen.Till det hade man vid olika tillfällen kallat in byggmästare och arbets-kraft från Frankrike.422

I enlighet med konciliets krav på utbildning inrättades domkyrko-skolor även i Sverige.423 För högre utbildning krävdes dock resor tillutländska universitet. Utbildningen av det svenska högre prästerska-pet skedde från slutet av 1200-talet främst i Paris där domkapitlen iUppsala, Linköping och Skara förvärvade hus i Quartier Latin.424

Betydelsen av Skänninge möte när det gäller bilder och bildbruk äralltså inte uppenbar, men den nya organisationen gav möjligheter attgenomdriva besluten som fattades vid fjärde Laterankonciliet. En strä-van efter enhetlighet är tydlig och domkapitlens organisation ochmötets tydligare fördelning av ansvarsområden och rättigheter mellanbiskop, präst, kungamakt och frälse kan väl haft inverkan på satsning-arna i kyrkorummen.

Etableringen av dominikan- och franciskanordnarna hade påbörjats

146

na framför bröstet och handflatorna vända utåt. Både gesten och detnedböjda huvudet är ett kännetecken för hennes accepterande ochlyssnande. Växtrankor med rosor spirar mellan dem och bakom Maria.

GestikGestiken och dess variation känns i stort sett igen från föregående pe-riod. Men den öppna handen hos Gabriel är mer aktiv och tydligareåtergiven än tidigare. Det är en indikerande gest där hand och fingrarinte återges i en mjuk rörelse, utan istället med spänd öppen hand medsträckta fingrar och handryggen ut. En motsvarande aktiv gest finnsockså med tre framsträckta fingrar och handryggen upp (fig. 65). Ges-tiken indikerar riktning, om vi ska utgå från Garniers sammanställ-ningar, och Gabriel visar varifrån Ordet kommer med en höjd hand.429

Riktad mot Maria blir intrycket att gesten riktar treenighetens trestrålar mot Maria.

Att gripa om sin handled eller hand var en gest som signalerade oför-måga att göra något åt den situation man befinner sig i. Ofta var denförenad med sorg och förtvivlan.430 Vi ser Maria hålla om sin handledi glasmålningen från Silte (fig. 57). Det är som om Marias accepteran-de innehåller en vetskap om det ödesbestämda som komma skall, mengesten är inget vi vanligen möter i bebådelsebilder. Händerna fanns pådopfunten i Stånga (fig. 9) och återkommer också längre fram i en bildfrån Rönö, Östergötland, där en sorgsen Gabriel fattar om sin hand-led (fig. 108). Det är en gestik som, menar Lars Kennerstedt, har upp-stått i bildkonsten.431 Bönegester återkommer i bebådelsemotivet ochbåde höjda händer och händer korsade framför bröstet återges. Ges-ten för bön förändrades och under högmedeltiden kom den bedjandeatt återges med sammanförda handflator. Det var en gest som hadeförankring i verkligheten och som speglade en förändrad praxis.432

Attribut och symbolerFrån ”idealbilden” finns naturligtvis avsteg, även om de inte är stora.Gabriels viktigaste attribut är språkbandet, men ibland framställs hanockså med en hög och elegant spira. Det blir allt vanligare att Mariaåterges hållande en bok, men språkband förekommer bara undantags-vis. Under 1200-talet och fram till mitten av 1300-talet framställs Ma-ria med dok, därefter försvinner doket praktiskt taget. Kalkarna i Horn

149

riaskåpet från Fröskog i Dalsland och i S:ta Maria kyrka i Sigtuna iUppland. Fem glasmålningar, som ursprungligen suttit i gotländska kyr-kor, finns idag på olika museer. Den enda dopfunten med bebådelse-scen är från Okome i Halland; det är en av få bebådelsebilder frånVästsverige. Textilier representeras av ett franskt 1200-talsbroderi påen alba i Uppsala domkyrka och ett engelskt 1300-talsbroderi på ettaltarbrun i Strängnäs domkyrka. Bebådelsebilden på ett procession-skrucifix, och ett pilgrimsmärke från Notre Dame i Paris funnet i Vis-by, är enstaka föremål där motivet förekommer. Om det inte vore föratt det från 1300-talets första hälft finns 12 liturgiska kärl med bebå-delseframställningar och att jag fört 10 portaler på Gotland till dennaperiod skulle motivet förekomma mycket sparsamt.428

Motivets gestaltningÄven när det gäller själva bilden av bebådelsen sker en förändring somkan dateras till tiden omkring 1225, då scenen får en mer standardi-serad återgivning. Detta gäller både form, kroppsspråk, gestik, rums-lighet och attribut. Motivrikedomen försvinner; det blir ”rättning ileden” och motivet framställs på samma vis oavsett föremålskategori.

Bebådelsen i Dädesjö är en idealbild, och om perioden ska illust-reras med en enda bild är det så det ser ut (fig. 56). En typisk bebå-delsebild från tiden 1225–1350 är således höviskt vänlig, samlad ochelegant. Gabriel och Maria står ganska nära varandra i trekvartsprofil,Gabriel till vänster och Maria till höger. Gestalterna är jämställdaoch ingen av dem dominerar bildutrymmet. Båda är försedda med glo-rior, klädedräkterna är dyrbara och prydda med bandkanter och pär-lor. Gabriel har kort eller halvlångt lockigt hår och är klädd i mäss-skjorta och mantel som draperats så att den lämnar höger arm fri. Deoroliga veckfallen understryker känslan av en figur i rörelse. Han hål-ler ett språkband i vänster hand samtidigt som han håller samman sinmantel och lyfter höger arm i en gest med öppen hand mot Maria.Deras ansiktstuttryck är vänliga och framför allt Gabriels gestik ärtydlig och livlig. Maria återges betydligt stillsammare. Huvudet täcksav ett dok som lämnar en större del av pannan fri och som veckar signer mot axlarna. Hon bär en tygrik mantel som täcker båda armarnaoch faller djupt v-formad framför hennes bröst. Hon står med händer-

148

blå bakgrund (fig. 57). Gabriel är klädd i grön skjorta och har vit man-tel. Maria bär vit kjortel och röd mantel. Också i glasmålningen i Moraär Gabriel klädd i grönt och vitt, medan Maria är klädd i vitt dok ochvit mantel och bär en blå kjortel under den. I Lojsta återkommer fär-gerna grönt och vitt på Gabriel medan Marias dräkt varieras med enkjortel i gult och grönt med röd bård (fig. 58). Marias röda skor ochängelns bara fötter är något som återkommer ofta. I Hablingbo glas-målning är båda klädda i röda, pärlbesatta dräkter och stora mantlar.Gabriels mantel är mörkt purpurfärgad med gult foder. Hans vingarär flerfärgade och glorian röd. Maria är klädd i gul mantel och hargrön gloria.433 Orginalfärg som inte påverkats nämnvärt finns även imålningarna i altarskåpet från Toresund (fig. 59) och i sakramentsskå-pet i Alskog (fig. 68). Ängeln på altarskåpsdörren från Toresund i Sö-dermanland är klädd i en dräkt som skiftar i ljusgröna toner och ving-arnas färg går från mörkt purpur till rosa. I sakramentskåpet i Alskoghar ängeln röd skjorta med grön mantel. De röda vingarna har grönaoch vita vingpennor. Maria bär färgerna omvänt med grön kjortel ochröd mantel. Den ursprungliga färgen är relativt välbevarad också påen korstol av kalksten i Burs på Gotland. I bebådelsen finns rester avgrön färg både på Marias och på ängelns klädedräkt.434 Generellt kansägas att grönt, rött och vitt dominerar klädedräkterna fram till 1350,men färgsättningen är inte absolut. Gabriel är vanligtvis klädd i gröntmedan Marias klädedräkt varierar mer.

På grund av den stora variationen är det svårt att dra några slutsat-ser om symbolisk användning av färg. Blått, som vi idag gärna förknip-par med Marias mantel, var alltså inte en etablerad färg under perio-den. Grönt kunde betraktades som vårens färg och det var passandeför ängeln på bebådelsedagen den 25 mars. Den rena, vita dräkten för-de tankarna till prästernas vita alba. Rött var kärlek, jordisk natur ochblod. Men det är inte fråga om ett fastställt schema och färgsymbolikär inget framträdande drag.

Bildkontext och tolkningsramarBebådelsebilden framträder under perioden 1225–1350 alltså som stan-dardiserad idealbild i förhållande till den föregående bildrikedomen.Frågan är härnäst om standardiseringen också gäller bildkontexten?

151

(Östergötland) och Aringsås (Småland) är de tidigaste exemplen dären barhuvad Maria förekommer i detta material (se vidare i djupstu-dien). Den Helige Andes duva blir vanligare. Ett krus med blommorplacerat mellan Gabriel och Maria återfinns i något enstaka fall. Iblandfinns en stol eller tron placerad bakom Maria. Exempel på det finns iglasmålningen från Eksta (nu i Mora) och på kalkarna i Björksta, Rom-fartuna och Östervåla. Marias andra sedvanliga attribut, pulpeten,återfinns på en kalk i Västerås domkyrka. Allt detta är attribut sombrukar betraktas som typiska för bebådelsen, men de förekommer inteså ofta som man kan tro. Gabriels språkband, Marias bok och HeligeAndes duva är de återkommande igenkänningstecknen.

Intresset för typologi och symbolik är tydligast i kalkmåleriet. Denåttauddiga Kristusstjärnan förekommer, sammanställningar av motivsom t.ex. med kung David finns också. Symbolen för himlen, molnran-den i form av våglinjer, är ovanlig men den finns med.

Under 1300-talet visas också ett större intresse för det omgivandebildrummet, låt vara att exemplen är få. I kalkmålningen i Skurup iSkåne omges Gabriel och Maria av en baldakin och i glasmålningenfrån Hablingbo har de en hel stad bakom sig. På altarskåpsdörren frånToresund finns den första artikulerade naturåtergivningen med markoch träd som visar att händelsen tilldrar sig utomhus. I andra fall därväxter förekommer är det inte självklart att de avser att ange rumslig-het. I Dädesjö, Stora Köpinge och Östra Ryd finns växtrankor ochblommor som troligen ska förstås som symboler och inte som en nar-rativ lägesangivelse. I fråga om placering till höger och eventuell domi-nans kan vi konstatera att de båda återges stående och likvärdiga istorlek. Gabriel är placerad till höger i ett broderi från en alba i Upp-sala domkyrka (1270–1274), i en kalkmålning i Träkumla (1287) och påett ciborium av förgylld koppar från Nottebäck. Ingen av dessa ger and-ra signaler om dominans.

FärgBåde glasmålningar och pannåmåleri från tiden ger en betydligt bättreuppfattning om vilka färger som ursprungligen användes än vad dop-funtar och kalkmåleri kunde göra enligt föregående kapitel. Båda tek-nikerna bevarar den ursprungliga färgsättningen med förbehåll för vis-sa restaureringar. I glasmålningen från Silte framträder figurerna mot

150

som konkret inledning till den fortsatta berättelse som avslöjades dådörrarna öppnades och altarskåpets övriga scener blev synliga. På insi-dan av den bevarade dörren visas gisslandet av Kristus och korsbä-randet. Eventuellt tyder det på att mittpartiet, corpus, innehållit enskulpterad korsfästelsescen.

Bebådelsen som en scen i en stort upplagd bildsvit kan betraktas iDädesjö, där idealbilden som beskrevs ovan är placerad i ett bildpro-gram som täcker tak och väggar och innefattar hela frälsningshistorienfrån Gamla Testamentets Abraham och kung David till yttersta domensom är placerad på östra väggen (fig. 60). Taket är uppdelat i åtta sek-tioner, och bebådelsemotivet återfinns i en sekvens med motiv frånKristi födelsehistoria. Mereth Lindgren relaterar motiven i taket tillkyrkoåret: bebådelsen inleder julevangeliet och efter änglasången följerstenandet av den förste martyren Stefanus vars festdag inföll på an-nandag jul, därefter följer trettondagens heliga tre konungar. Serien av-slutas med motivet Marie rening (den 2 februari).436 Väggarnas bilderhar varit uppdelade i två register, passionshistorien berättas i den övreoch inleds med intåget i Jerusalem och avslutats med Kristus i döds-riket. I det undre registret har helgonbilder varit placerade under arka-

153

Kunskaperna om den kristna bildvärlden och om texter som på olikavis utlade Bibelns innehåll bör i allmänhet ha varit goda vid mitten av1200-talet. Man kan förutsätta att bildernas grundläggande innehållvar välkänt liksom deras betydelse och till det kom en förnyad predi-kotradition där både prästerskapet och mendikantordnarnas brödervar mer välutbildade och förmedlade utläggningar och betraktelser påfolkspråket.

Bebådelseängeln från Toresund är det tidigaste exemplet på hur be-bådelsen användes självständigt på utsidan av altarskåpens dörrar (fig.59). I ett vårlikt landskap står Gabriel klädd i grönt med svepandevingar i rosaröda toner och med en hög liljespira i handen. På den mot-stående dörren bör Maria ha varit avbildad i samma skala. Bara denvänstra dörren är dock bevarad och den är svårt skadad. Bilden är stor,den täcker hela dörren som har måtten 175 x 109 cm. Altarskåpet ärtillverkat av en westfalisk verkstad, troligen i Soest och dateras av Pe-ter Tångeberg till 1320–1330.435

Placeringen av motivet på utsidan av altarskåpets dörrar innebär attGabriel och Maria i nästan naturlig storlek var den bild som mötte be-traktaren då skåpet på altaret stod stängt. Motivet placerades alltså

152

Fig. 57. Silte, Gotland (GF).Bebådelsen, glasmåning 1250–1300. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 58. Lojsta, Gotland (GF).Bebådelsen, glasmåning 1250–1300.Foto: ATA.

son, jag har idag fött dig”, vilket är en referens till inkarnationstemat.De övriga bilderna i valvet återger tre andra profeter omgivna av sce-ner med Kristi människoblivande, så bilden är väl förankrad i en bild-kontext.

Förutom att vara en typologisk sammansmältning av två motiv harbilden också symboliska kvaliteter; lejonen vid kungens fötter kan i dethär sammanhanget tolkas Kristussymboler, som lejonet av Juda stam.Men lejon var också allmänna symboler för makt. Även växtrankornakan antas beteckna Kristus, som ett skott från Davids rot. Men rankorförekom generellt och kanske i första hand som symbol för livsträdet.Denna symbolik kunde i en kristen kontext utgå från kung Nebukad-nessars dröm (Daniel 4:7–25) där livsträdet var en allegori för en all-smäktig, kosmisk kunglighet. Utgångspunkten var att både kungen ochlivsträdet kunde blomstra, så länge kungen var en god härskare.439 Devita fåglarna har många möjliga tolkningar, och här kan de eventuelltvara heraldiska bilder som syftar på en donerande ätt.

Dessa tre exempel är kortfattat beskrivna men de visar att variatio-nen när det gäller bildkontext fanns kvar. De antika referenserna och

155

der. I Dädesjö befinner man sig, med Lindgrens ord ”mitt i frälsnings-historien: Kristi inkarnation, hans försoningsdöd och uppståndelse,avspeglingen i trosvittnenas liv och slutligen den yttersta dagen meden ny himmel och en ny jord. Men bilderna får sin mening först i guds-tjänsten: här speglas kyrkoåret åter och åter [. . .] här upprepas mässani en ständigt pågående bildens liturgi.”437 Vid triumfbågen finns bil-der av en drottning och en kung som möjligen kan vara stiftarbilder.438

Vid kungens fötter finns målarens namn, Sigmund, i runor. Ett tredje område för bebådelsemotivet ser vi i Stora Köpinge i Skå-

ne. Gabriel och Maria återges här på ömse sidor om en kung som sit-ter på en bred tron med en stor, trebladig spira i handen (fig. 61).Ovanför Maria är himlen markerad av en molnkrans varifrån HeligeAndes duva flyger ner. På ömse sidor om kungens tron ligger två lejonoch i svicklarna bakom Gabriel och Maria finns två stora, vita fåglar.Kungen som tronar mellan dem har tolkats som kung David, vars ättKristus tillhörde enligt Nya Testamentet. Här gäller det med andra orden typologisk sammanställning med profeten kung David och språk-bandet har sannolikt återgett Ps. 2:7: ”Herren sade till mig: Du är min

154

Fig. 59. Toresund, Söder-manland. ÄrkeängelnGabriel, utsida av altar-skåpsdörr ca 1320. (Foto: förf.)

Fig. 60. Dädesjö, Småland. Bebådelsen, Mariaoch Elisabets möte, evangelisten Markus samten tronande kung Sigmund 1275–1300. Taketsnordöstra hörn. Foto: ATA.

Fig. 61. Stora Köpinge, Skåne. Kung David omgiven av Gabriel och Maria,kalkmålning 1300–1325. Foto: Lennart Karlsson.

157

många symboler försvann, liksom spelet med betraktaren. Men de bib-liska bildsviterna och programmen kvarstod liksom typologiska sam-manställningar, och dessa utvecklades. Gestaltningen av bildens yttreomgivning är betydligt rikare än under föregående period. Men ärbetydelserna därmed fler och tolkningsutrymmet rikare? Det förefal-ler inte så. Snarare gäller det en ”rättning i leden” även när det gällerbildkontext.

Däremot har de nya föremålsgrupperna berett vägen för nya bild-bruk. Möjligheten till dramatisering illustreras genom altarskåpet därbebådelsebilden används som inledning till den bibliska historien, ellersom ridå framför en huvudscen. Det är en förändring och en nyhet.

Härnäst kommer jag att behandla när kontext och bildbruk och ut-går då från kapitälbanden på en grupp gotländska kyrkoportaler. Detär en av de två nya föremålsgrupper som dominerar materialet genomsitt antal. Den andra är liturgiska kärl och till dem återkommer jag iden djupstudie som följer.

Betraktarens perspektiv – narrativitet i gotländska EgypticusportalerKapitälbanden på en portal är bilder som i princip är tillgängliga föralla dygnet runt och veckans alla dagar. Benediktinmunken MatthewParis i S:t Albans ger en samtidig beskrivning av Westminster Abbey,som på Henrik III:s initiativ hade börjat byggas om 1245: ”Verket resersig storslaget och kungligt, skulpterade är stenarna, berättande ärfönstren, allt är utfört med skicklighet av gott och troget yrkeskun-nande.”440 En sådan beskrivning av ett kungligt kyrkobygge kunde haformulerats i Erikskrönikan i beskrivningen av Riddarholmskyrkan iStockholm, eller så kunde den ha gällt något av de stora domkyrko-byggena som pågick under perioden. Både i Uppsala och i Linköpingförsågs katedralerna med skulpterade portaler och glasmåleri.441 Menden kunde också ha beskrivit någon av de gotländska sockenkyrkorna,där inte bara fönstren var berättande utan också den skulpterade ste-nen (fig. 62).

De gotländska perspektivportaler det gäller här har kapitälband ifint skulpterad kalksten. På dem återges livliga figurscener som i obru-ten följd berättar biblisk historia, ibland interpunkterad av symbolis-

156

Fig. 62. Stånga, Gotland. Korportal, Egypticus ca 1350. Foto: Lennart Karlsson.

ländska kyrkorna finns masverk som överensstämmer med sådana iUppsala domkyrka, talar inte emot tesen om täta kontakter med Lin-köping. Det visar endast att de kyrkliga stiften inte var en avgränsningför förmedling av arkitektur, bildmotiv och föremål.

*Kapitälbanden är som sagt likartade men inte identiska. Både bildpro-gram och detaljer varierar. Låt oss först titta på bebådelsebilden i sigmed Stånga kyrkas sydportal som utgångspunkt (fig. 63). Där återgesbåde Gabriel och Maria stående och mellan sig har de ett språkband.Språkbandet är avsiktligt stort. Det har en framskjuten placering påpilastern och både Maria och Gabriel rör vid det. Marias högra handär lyft framför språkbandet på samma vis som när det gällde dopfun-ten i Sanda (fig. 19). Med övertäckt vänsterhand håller hon en bok, en-ligt samma kutym som t.ex. på dopfunten i Fridhem (fig. 30). Motivetvarieras i Martebo (fig. 64) där Maria istället håller boken med barhand och på kapitälbandet i Norrlanda där hon lyfter båda sina händermot Gabriel (fig. 66). I samtliga scener är hennes huvud täckt av ettdok med bård, lagt i mjuka veck. Ingen av dem vänder sig mot oss. De-ras blickar och gester ger intryck av en privat sfär och de framställs imer eller mindre betonad trekvartsprofil (fig. 65). Schemat går igen: ikapitälbandens reliefer är språkbanden stora, lika höga som gestalter-na, och har tilldelats en dominerande placering mellan Gabriel ochMaria. Erland Lagerlöf konstaterar att stenen har varit rikt bemåladoch att färgen underhölls så sent som på 1700-talet. Färgrester i Mar-tebo kyrka indikerar att Gabriels hår var brunt och att Maria bar grönmantel. I Bro kyrka finns textade språkband, där färgen förefaller varaursprunglig.450

Den kronologiska läsordningen av reliefernas berättelse är varkenfrån vänster till höger, eller motsols, som vi tidigare sett exempel på.Varför är det så? Precis som när det gäller Sigrafs dopfuntar är pro-duktionen så stor och hantverket så högklassigt att man måste fråga sigom det finns en avsikt. Frågan är varför bilderna inte kommer i ”rätt”ordning? Det är mindre sannolikt att det skulle bero på slump, oskick-lighet och okunskap. Står man framför portalen i Stånga och betraktarmotiven från vänster till höger inleds bildsviten med barnamordet iBetlehem och avslutas med konungarnas tillbedjan. Bilderna i Lye och

159

ka bilder och representerande motiv. Totalt är det femton portaler för-delade på tolv kyrkor.

Stenskulpturen är enhetlig och internationell i sitt motiv- och form-förråd och förs till en och samma verkstad, ”Egypticus”-verkstaden,som är ett välkänt begrepp i svensk konsthistoria.442 Erland Lagerlöfförde 1975 samman flera antagna mästarnamn, som hade myntats avtidigare forskning, under en och samma verkstadsbeteckning. Han ar-gumenterade för att denna verkstad troligen var belägen på södra Got-land och förutom stenmästare bör även träskulptörer, glasmålare ochmuralmålare varit engagerade där.443 Byggmästaruppdrag som att byg-ga nytt kor och att utvidga långhus ingick i verkstadens verksamhet. Isamband med ombyggnader kunde nya muralmålningar utföras och detfinns muralmålningar av verkstaden i sju kyrkor på ön.444 De kapitäl-band det gäller här är uteslutande tillverkade i gotländsk kalksten,men det förekommer sten både från norra och södra delen av ön. La-gerlöf drar slutsatsen att man hämtade stenen i det kalkstensbrott somlåg närmast byggplatsen.445 Markus vill förlägga verkstadens centrumtill Grötlingbo, som efterträdare till en tidigare hytta under Sigrafsledning och hävdar att verksamheten utgick därifrån.446 ”Egypticus”-verkstaden är snarast att betrakta som ett storföretag.

Dateringarna har varit föremål för diskussion. Lagerlöf anser attbyggnadshyttan varit verksam 1330–1380.447 I och med en omdateringav stora kapellet (f.d. Swartingska koret) i S:ta Maria i Visby till 1310–1340 fanns det anledning att åter granska dateringen även av ”Egyp-ticus”-verkstaden. Jan Svanbergs åsikt är att byggandet av kapellet iS:ta Maria påverkades av den franska byggnadshyttan i Uppsala. Hanmenar att det i sin tur påverkade den gotländska byggnadshyttan somuppstod omkring 1320 och han ansluter sig till Roosvals åsikt att verk-samheten upphörde i samband med den danska invasionen 1361.448 Ut-ifrån omdateringen av Swartingska koret förefaller det rimligt att tidi-garelägga verkstadens verksamhet. Lagerlöfs resonemang bygger dockpå att verksamheten knappast upphörde abrupt med den danska inva-sionen, vilket gör att osäkerheten kring dateringarna kvarstår. Det ver-kar rimligt att förlägga avvecklingen till ca 1370.

Carina Jacobsson betonar istället betydelsen av Linköpingsstiftetsfastlandsdel där betydande resurser och kunskaper samlades under1300-talet i och med domkyrkobygget i Linköping.449 Att det i de got-

158

ner och mänskliga uttryck är som gjorda för att användas vid predik-ningar, men hittills saknas skriftliga belägg för ett sådant användandeav portalerna på Gotland.

Det är bekant att det predikades framför kyrkportar vid den tiden.Stephen Murray har visat hur en predikan från 1200-talets andra hälftdirekt kan knytas till katedralen i Amiens. Han påpekar inledningsvisatt den predikotext som eftervärlden läser inte är en predikan utan entext: ”Ceci n’est pas un sermon”.452 Den predikan som Murray dis-kuterar var inte avsedd för en lärd publik. Det är uppenbart genomordvalet.453 Predikan börjar ”Bele douce gent”, dvs. ”Gott folk!”. Varpredikanten står och håller sin predikan blir klart efter ett par rader,han står på trappan vid sydportalens trymåskulptur. Vid Sainte Maried’Amiens talar han ”till dem som är där, eftersom han inte kan tala tillnågon som inte är där”.454 Med tanke på textens omfång bör predikanha tagit gott och väl en timme, och predikanten måste underhålla ochfånga sin publik. Murray visar hur skulpturerna i portalen illustreraroch förstärker denna predikan och hur de retoriska verktygen har pa-ralleller i predikan och i bilderna. Predikanten hade sitt ursprung inågon av mendikantordnarna, som båda var betydelsefulla vid kate-dralen i Amiens.

161

Norrlanda är placerade i samma ordning (fig. 66). Därmed kan pla-ceringen antas vara avsiktlig, vilket borde innebära att man hade tänktsig en läsning på ett annat vis än en serie.

Ska Jesu födelsehistoria berättas börjar man längst in vid portalensöstra post med bebådelsen. Därefter fortsätter man med Marias ochElisabets möte och Kristi födelse med Josef sittande vid sängens fot-ända. Avslutningsvis följer heliga tre konungar med sina gåvor till Je-susbarnet längst ut i portalen. För att fortsätta berättelsen kommerman att vända sig med ryggen mot portalen och därefter betrakta detvästra kapitälbandet där berättelsen fortsätter på den yttre postenmed barnamordet i Betlehem och avslutas med flykten till Egyptenvid ingången till kyrkan.451

*Med en grupp åskådare framför portalen blir det naturligt att en be-rättare och predikant står med ryggen mot öppningen, och kapitäl-banden är placerade så att berättelsen blir ”rätt” läst på detta vis. Medryggen mot dörren kan berättelsen berättas medsols från vänster tillhöger där bebådelsen inleder och flykten från Egypten avslutar när-mast kyrkdörren. Dessa portaler med sina fint huggna, detaljerade sce-

160

Fig. 63. Stånga, Gotland. Bebådelsen,Egypticus ca 1350. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 64. Martebo, Gotland.Bebådelsen, Egypticus, ca 1350.Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 65. Lye, Gotland. Bebå-delsen, Egypticus ca 1350.Foto: Lennart Karlsson.

tidigt uppstod också den narrativa predikan och det var där anekdoteroch exempla hörde hemma.459 Motsvarande situation beskriver Kempdå det gäller Frankrike: reformerandet av predikan och den nya pre-dikotradition som uppstod i början av 1200-talet ledde till en helt nypraktisk syn på texten och hur den skulle kommuniceras. Den svara-de också mot nya religiösa behov. Enligt Kemp kan denna kommuni-kation bäst jämföras med visuell kommunikation.460 Hans jämförelsemed predikan och utveckling av predikotext och typologier är inte all-deles självklara när det gäller det glasmåleri han behandlar. Våra got-ländska portaler är ett, enligt min mening, bättre exempel på det.

Resonemangen förblir hypotetiska, och det finns också argument attanföra mot hypotesen om det dominikanska inflytandet över Egyp-ticusverkstaden och bildprogrammet. Tidigare forskning har visat sti-listiska och innehållsliga överensstämmelser med ett retabel från detbenediktinska klostret i Cismar norr om Lübeck.461 Figurala kapitältillverkade i den gotländska verkstaden fanns även i cisterciensklostreti Kolbaz i Polen. Man har tidigare föreslagit att dessa kapitäl skullevara tillverkade på plats, men Lagerlöfs åsikt är att motiven är för all-männa för att en sådan slutsats ska kunna dras och hävdar att de ärtillverkade i gotländsk sandsten och bör ha utförts på Gotland för attsedan skeppas i färdigt skick.462 Också här visar det sig att det finnsolika samband att ta hänsyn till och att stilpåverkan kan komma frånflera håll. Jag menar dock att Lagerlöfs argument om motivens allmän-na karaktär och en central verkstad på Gotland är rimligt. I den före-gående djupstudien hävdade jag att de skarpa skillnaderna mellan oli-ka ordnar är konstruktioner som hade mindre förankring i verklighe-tens praxis än vad som tidigare gjorts gällande.

Man kan med fog hävda att en stor del av kapitälbanden är berät-tande: bebådelsebilderna är utan undantag placerade i en sekvens medKristi födelsemotiv; de enstaka bilderna är detaljrika och livliga, moti-ven är en sekvens sammanfogad i ett obrutet band där figurerna utanramar agerar oberoende av den bakomliggande arkitektoniska struktu-ren. Placeringen av kapitälbanden på ömse sidor om portalen inbjuderinte till en fast betraktarposition varifrån hela budskapet kunde tasin, som t.ex. antemensalet i Broddetorp. De krävde nästan en berät-tare. För såvitt man inte finner en predikotext som kan knytas till ti-den och till platsen är det inte möjligt att avgöra om denne var seku-

163

Frågan är om det är möjligt att alls komma närmre en lösning då detgäller de gotländska portalerna? Markus har framhållit dominikaner-nas betydelse för byggnadsskicket på ön, som efterträdare till cister-cienserna.455 Predikan var betydelsefull, vilket framhållits tidigare,och dominikanerna på Gotland hade redan 1243 fått påvens uppdragatt predika korståg inte bara i Visby utan också på landet.456 Domini-kanska influenser framhålls även av Lagerlöf som konstaterar att bild-programmet i Hablingbo avviker ikonografiskt från de övriga porta-lerna och de bildsekvenser som behandlades ovan: där finns ståendeapostlar med mer eller mindre tydliga attribut, och en bild av en tro-nande Kristus med en manlig figur som lutar sig mot hans knä.457 Detär alltså en illustration av Kristi och Johannes kärlek, ett motiv somuppstod som andaktsbild i dominikanska konvent i början av 1300-talet.

Både dominikanorden och franciskanorden var väl etablerade påGotland i början av 1300-talet. Konvent hade inrättats i Visby redan1230 resp. 1233 och det var därifrån ordnarnas arbete i Östersjölän-derna leddes. Visby var en knutpunkt och mendikantordnarnas inter-nationellt utbildade bröder bedrev en välorganiserad predikoverksam-het. Traditionen var väl etablerad. Med början vid universiteten ut-vecklades under 1200-talet predikan som talekonst och retorisk veten-skap, ars praedicandi. En mer tematisk predikan lanseras vid sidan avden äldre, mer textnära förkunnelsen, enligt Roger Andersson.458 Sam-

162

Fig. 66. Norrlanda, Gotland. Kapitälband, Egypticus, ca 1350. Foto: LennartKarlsson.

Nu skall en kyrka ha ny skrud

Inledningsvis argumenterade jag för att studier av bildkultur och bild-bruk måste vidgas till att omfatta fler föremålskategorier utöver måle-ri och skulptur. Exempel på det gavs i kapitlet som följde. Då gälldedet två unika föremål: textil i form av biskopens korkåpa och ett altar-frontale av metall. Nu gäller det inte det unika, utan istället varje kyr-kas viktigaste föremål vid sidan av krucifix och altarbord: de liturgis-ka kärlen. Kalk och patén var nödvändiga för att mässa skulle kunnafiras och den invigda hostian skulle förvaras i speciella kärl (fig. 69).Och som nämndes ovan hade bebådelsebilderna från denna epok varitfå om det inte var för att motivet förekommer i nio bilder och fjortoninskrifter på liturgiska kärl. Man kan fråga sig varför motivet alls före-kommer i sammanhanget? Dessa föremål omnämns i testamenten fråntiden, så frågan kan också ställas om det är möjligt att få en glimt avbildbruk, färg och kanske estetiska preferenser genom dessa vanligaoch ändå relativt dyrbara föremål. Ovan har det gällt bilder som varittillgängliga för alla, och många har varit stora. Nu gäller det under-sökningens minsta bilder placerade på föremål som få kunde betraktai detalj.

Jag har kallat föreliggande avsnitt för djupstudie men det är inte endjupstudie i samma mening som de övriga tre. Rubriken hade kunnatuteslutas och de liturgiska kärlen hade istället kunnat uppmärksam-mas med en annan underrubrik i detta kapitel. Av symmetriska skäl,och med tanke på omfånget finns det ändå skäl till att placera dem i ett eget avsnitt. En analys av det kvantitativa materialet ligger tillgrund också här, och det får betraktas som ett resultat i sig att ideal-bilden av bebådelsen dominerar alla framställningsformer. Det är ock-så ett resultat i sig att bilden var så förhållandevis vanlig på liturgiskakärl.

Övertygelsen om att Kristus var närvarande (realpresens) i eukaris-tin och mässan preciserades vid fjärde Laterankonciliet i dogmen omtransubstantiationen. Detta ledde till att flera förändringar i mässfi-randet genomfördes under 1200-talet och att respekten för eukaristins

165

lär präst, dominikan eller franciskan. Man kan tänka sig att en för-ändring av prästernas utbildning i kombination med krav på predikanpå folkspråket bidrog till en större förståelse för bilders innebörd ochbilders användning. I det perspektivet kan man betrakta portalreliefer-na på Gotland. Där kunde man predika och berätta alla veckans dagar.Även då kyrkan stod låst. Vågar man anta att de stora åhörarskarornarecenserade, jämförde och diskuterade såväl budskapet som predikan-ternas person och deras retoriska skicklighet? I den djupstudie som nuföljer ska jag behandla något diametralt motsatt: altarets liturgiskakärl.

Sammanfattningsvis kan konstateras att en idealbild av bebådelsenhelt dominerar framställningssättet under perioden. Gabriel och Ma-ria återges lugnt och stilla, alltid stående och i ett likvärdigt samtal.Symboler, attribut och bildkontext är starkt begränsade i förhållandetill den föregående perioden. Däremot tillkommer nya föremålsgrup-per: glasmåleri, kapitälband, liturgiska kärl och undersökningens förs-ta altarskåp.

164

sakrament ökade. Kalken gavs inte längre åt lekmännen och pliktenatt motta kommunionen reducerades till en gång per år. I stället öka-de tillbedjandet av hostian. Den skulle inte bara förvaras utan ocksåförevisas.463

För att ytterligare betona eukaristins betydelse instiftades en Helgalekamens fest och 1264 föreskrev påven Urban IV att den skulle firasi hela den västerländska kyrkan.464 I Uppsala stift finns den belagdsom festdag från 1320.

Fjärde Laterankonciliet uttalade sig också i praktiska frågor. Före-skrifter om sakramentens förvaring hade funnits sedan länge, men be-stämmelserna formaliserades av konciliet. Det beslutades att fastaskåp skulle inrättas i kyrkorna för sakramentens förvaring, så att inte”möss eller gudlösa människor” skulle kunna komma åt dem. Skåpenskulle inrättas antingen på altarets baksida, i korväggen eller inne i sak-ristian.465

Sakramentskåpet i AlskogI Alskogs kyrka på Gotland finns en nisch i korväggens mur, ett fastsakramentsskåp med brädfodring. Det är försett med en hög spetsbå-gig krönlist och ett dörrpar där bebådelsen framställs på insidan. Må-leriet är utfört på Gotland i slutet av 1200-talet eller omkring 1300(fig. 68).466 Överst på de spetsiga dörrarna finns två änglar på väg attknäböja med tända ljus. Huvudmotivet är bebådelsen och det är förs-ta gången motivet förekommer självständigt i undersökningsmateria-let. Altarskåpsdörren från Toresund är ca 20 år yngre.

När dörrarna står öppna vänder sig Gabriel och Maria från var-andra, och de två änglarna går åt var sitt håll. Såvitt jag känner till ärdenna bebådelsebild unik, men motsvarande placering och riktning avfigurer finns i sakramentskåpet i Gothem, där en celebrerande prästplacerats på dörrens insida.467 Motivet var således tänkt att fungeranär skåpet är stängt. Då knäböjer änglarna mot varandra och i vörd-nad inför den hostia som förvarades i skåpet. De är klädda som mäss-tjänare i korkåpa och alba. Den liturgiska dräkten använd i bild pådetta vis förenade prästerskapets hierarki med den himmelska hierar-kin och förband den himmelska verkligheten med den jordiska. Deljusbärande änglarnas funktion är att vara himmelska celebranter, ochmotivet förekommer t.ex. i S:ta Maria Maggiore, i de mosaiker som

167166

Fig. 67. Nottebäck, Småland. Ciborium, förgylld koppar, 1300–1350. Foto: SHM.

andra, och inte heller är vända ut mot betraktaren ger de ett behärs-kat och höviskt intryck utan aktivitet. Gabriel står med något böjthuvud och med svepande röda vingar med vita och svarta vingpennor.Han håller ett språkband med samma hand som samlar manteln ochgör sin bebådande gest. Maria saknar attribut, men identifieras avsammanhanget och av helige Andes duva.

Figurerna framträder mot svart bakgrund, som ursprungligen kan havarit blå, med treklöverblad i guld.468 Både ängeln och Maria är elegantklädda i grönt och rött med gyllene kantband vid halslinning, ärmlin-ning och mantelbård. Maria har grön kjortel och bär röd mantel. Fär-gen på Gabriels klädedräkt är omvänd: röd klädnad under en grönmantel. Änglarna är klädda i samma färger, grön korkåpa ovanför Ma-ria och röd ovanför Gabriel, sammanhållna av stora spännen i guldoch med breda guldbårder.

Dessa färger ansågs vara vackra. Grönt kunde anses som den värde-fullaste av färger eftersom den var en symbol för våren, och därigenomen bild för pånyttfödelse. Den kunde också betraktas som mest vär-defull i sin egenskap av färg för att den var i balans, mitt emellan svartoch vitt.469 I kung Magnus och drottning Blankas testamente från 1346räknas färger för mässkläder upp: vitt och grönt för Johannes evange-listens dag. Rött för apostladagar, helga korsdagar och fredagar. Gröntoch blått vid festgrad duplex och grönt vid semiduplex.470

Genom att bebådelsemotivet används betonas Kristus kroppsliganatur, Kristi lekamen, och inkarnationens förhållande till återupp-ståndelsen och till mässundret förtydligas. Den intrikata placeringenav figurerna gör motivet fullständigt bara bakom stängda dörrar. Denkonkreta betraktarpositionen är inifrån skåpet där hostian förvarades.Inget mänskligt öga kunde bevittna bebådelsebilden och änglarna. Urmänsklig synvinkel var den andliga betraktelsen det enda alternativsom gavs av detta skåp.

Sakramentskåpet i Alskog visar att den visuella kommunikationenvärderades högt och att bildretoriken var väl utvecklad. Den intrikatutförda bebådelsebilden blir fullständig först då dörrarna stängs. Detär också då änglarna, de himmelska celebranterna, kan knäböja införhostian med sina ljus. Bebådelsebilden skiljer sig inte från idealbilden,det är istället placeringen och användningen av den som gör den såtalande.

169

utfördes av Jacopo Torriti 1290. Diakonerna som knäböjer inför denmonstrans som biskopen lyfter fram på altarskåpet i Västerås dom-kyrka har motsvarande funktion i firandet av Kristi lekamen (fig. 117).

Då dörrarna är stängda och gestalterna är vända mot varandra äräven denna framställning av bebådelsen helt i enlighet med tidensideal. Maria och Gabriel står stillsamt på var sin dörr, på den förgyll-da ramen. Eftersom gestalterna inte kommunicerar direkt med var-

168

Fig. 68. Alskog, Gotland. Sakramentsskåp med öppna dörrar. Foto: Evert Lind-kvist.

än inom de andra föremålskategorierna vid samma tid. Ängeln Gab-riel och jungfru Maria återges stående, ängeln till vänster och Mariatill höger. Båda gestalterna är finlemmade och tunna, som i den hövis-ka konst som dominerar 1300-talet. Återgivningarna varierar till vissdel (fig 69–71).

I Björksta, Romfartuna och Östervåla står ängeln i profil med en lil-jestav i handen, men utan språkband. Maria håller en bok i handen. En

171

Liturgiska kärlDe kärl som användes i en medeltida mässa var av två kategorier. Vasasacra var kärl som direkt skulle vidröra det invigda vinet och hostianoch därför måste konsekreras innan de togs i bruk. Kalk, patén, cibo-rium (pyxis) (fig. 67) och monstrans räknas hit. Det var viktigt att kal-ken var av ädel metall, guld eller silver, men den kunde i nödfall varatillverkad i koppar och därefter förgylld. Till kalken hörde också paté-nen, som ofta utformades så att den kunde fungera som lock till bäga-ren. Inskriften runt brättet på en patén från Litslena i Uppland visaratt de bör räknas som en enhet: ”Lasse Torsson, guldsmed, gav dennakalk till S:ta Anna prebende.”471 Till vasa non sacra räknades kannorför vatten och okonsekrerat vin, akvamaniler och lavatorier för hand-tvagning under mässan och vidare oljekärl och rökelsekar.472

Den strävan efter större enhetlighet som har framhållits ovan visarsig också i lagstiftningen. Upplandslagens (1296) tredje balk rör kyr-kans utrustning och där sägs: ”Nu skall en kyrka ha ny skrud. Det ärmässkläde och altarkläde, kalk och corporale och alla tideböcker.”473

Det ansågs uppenbarligen angeläget att alla kyrkor hade textilier, litur-giska kärl och lämpliga handskrifter så att mässan kunde firas korrektoch värdigt. Året efter kompletterades kyrkobalken med en stadga förUppsala stift. I den betonas att vinet och oblaten ska vördas, där om-talas även pyxid för förvaring av corpus christi och att man ska instal-lera baldakin ovanför altaret till skydd.474 Det var ändå inte självklarthur man skulle gå tillväga för att leva upp till konciliets intentioner. Iett brev 1225 till ärkebiskopen i Lund skriver påven Honorius III attman kan göra hur man vill vid handhavandet av hostia och vinkalkunder mässfirandet bara det inte bryter mot kanonisk rätt.475

*Nio av de bevarade kalkarna från 1300-talet har en bebådelsefram-ställning. Därutöver återfinns texten, änglahälsningen, på 11 paténeroch på 3 kalkar.476 Utöver Aron Anderssons inventering tillkommer hären kalk från Östra Ryd, ett ciborium i Nottebäck och en ampulla iUppsala domkyrka.477 Samtliga kalkar och paténer är tillverkade i för-gyllt silver, och drygt hälften av dem har emaljinläggningar i blått,svart, rött eller grönt. Bebådelsen återges inte annorlunda på kalkarna

170

Fig. 69. Västerås, Västmanland.Detalj kalkfot, 1300–1325. Foto: ATA.

Fig. 70. Horn, Östergötland. Detaljkalkfot, 1300–1350. Foto: ATA.

Fig. 71. Östra Ryd, Uppland. Detalj kalkfot 1300–1350. Foto: ATA.

på samtliga kalkar med födelsen, gisslandet, korsbärandet, korsfästel-sen och/eller uppståndelsen. På de paténer och kalkar där bebådelse-texten återges varierar däremot de övriga bilderna. Vanligast i dengruppen är Majestas domini, följt av Agnus Dei, evangelistsymboleroch Marie kröning. Då rör det sig således inte om bibliska bilder utanom motiv av representations- eller imago-karaktär.

På kalkarna kodas bebådelsen (som bild eller text) med enstakaandra motiv, vanligtvis tillsammans med Kristi korsfästelse. Koppling-en till eukaristin är tydlig, både när det gäller kalken i sig och genomde omgivande motiven. Tidigare hade inte bebådelsebilderna så konse-kvent sammanställts med eukaristin, men tanken var inte främmandeför äldre perioder. Kyrkofäderna uppfattade den eukaristiska förvand-lingen som ett inkarnationsunder, och i äldre liturgi bad man om denHelige Andes bistånd i ögonblicket för mässundret.481

*Bebådelsemotivet förekommer också på icke konsekrerade kärl, vasanon sacra. Ampullan från Uppsala domkyrka tillhör denna kategori.Den är sannolikt från Paris och är tillverkad av jaspis och silver medröd och blå emalj (fig. 73). Carl af Ugglas har satt den i samband meden gåva till domkyrkan från hertiginnan Ingeborg 1318.482 På dess halsfinns bebådelsen med figurer som är ovanligt livliga för tiden, med sto-

173

stol bakom henne tyder på att hon har suttit, men just rest sig för attmöta ängeln. På kalkarna i Horn och Aringsås är figurerna än tunnare.De vänder sig utåt på dessa bilder, står nästan frontala. Gabriel hållerett språkband som ringlar uppåt mellan dem medan Maria håller enbok. Det är värt att notera att Maria är barhuvad. Så framställs honockså på kalkfoten i Veckholm, som i övrigt har ett helt annat uttryck.

Den tidigast daterade 1300-talskalken tillhör Västerås domkyrka.Denna kalk har sex sexpassformade figurscener fastlödda på foten,alla plastiskt återgivna och detaljrika. Den bebådande ängeln rör sigin mot Maria, med den yttre, högra handen lyft och med ett nedåtrik-tat språkband i den vänstra. Bokstäverna ave · ma är synliga, men res-ten av språkbandet är hoprullat i ängelns hand. Hoprullningen använ-des som bildretoriskt grepp på korkåpan från Biskopskulla (se s. 64,fig. 8), men här är dock frågan om det inte är bildens och bokstäver-nas storlek som begränsat hälsningens omfattning. Oavsett om det va-rit tillverkarens intention eller om det är en slump att hälsningen inteär avslutad tillåter det dock en betraktare att associera kring förhål-landet att det är en pågående händelse. Förutom bebådelsen återgesKristi födelse som illustration till människoblivandet. Kalkens övrigascener är Kristus inför Pilatus, gisslandet, korsfästelsen och Kristiuppståndelse och de är för en sentida betraktare motiv som är meruppenbart knutna till eukaristin.478

Ängelns budskap till Maria är en av de vanligaste inskrifterna påkalk och patén. Formuleringarna är standardiserade.479 På paténen iVadstena klosterkyrka finns den mest utförliga inskriften (fig. 72):

AVE·MARIA·GRATIA·PLENA·DOMINVS·TECVM·BENEDICTA·TV·IN·MULERIBVS·ET·BENEDICVS·FRVCTVS·VENTRIS·TVI·AMEN.480

Nästan lika lång är inskriften på Uppsala domkyrkas patén, medan kal-ken i Härnevi kyrka är försedd med den inledande raden: AVE·MARIA·

GRATIA·PLENA·DOMINVS·TECVM.

Det var ingen slump att bibeltexten och bilden inte förekom till-sammans; det uppmärksammades i föregående kapitel. Text och bilddubblerades inte heller på 1300-talets liturgiska kärl.

Även i detta diminutiva format återges alltså samma bildprogramsom i mer eller mindre förkortad form återges i de stora kalkmålnings-sviterna och runt dopfuntarnas cuppor. Bebådelsebilden sammanställs

172

Fig. 72. Vadstena klosterkyrka,Östergötland. Patén ca 1300–1325. Foto: ATA.

Magnus och drottning Blankas testamente som upprättades 1346. Därspecificeras ett stort antal guld och silverkalkar, vart de ska skänkasoch hur mycket de ska väga. Till högaltaret i Vadstena ger de alla tex-tilier som krävs för mässan och det anges hur var och en av uppsätt-ningarna ska vara broderad. Vissa med guldränder, andra ska vara bro-derade med ”Gul oc hwitom perlom”, dvs. guld och vita pärlor. Stolaoch handlin ska broderas med guld men utan pärlor. De färger somspecificeras i testamentet är grönt, blått, rött och vitt.483 Från dennatid finns många testamenten där donatorer, ofta man och hustru, skän-ker kärl och skrudar till olika kloster och kyrkor. Vanligen anges mate-rialet. Altarskrudar tillverkades i guldbroderi och silke, liturgiska kärlav förgyllt silver.484

Från Västerås domkyrka finns också ett brev där Västerås biskopnämner en guldkalk. Han hade anklagats för oegentligheter och i enredogörelse över de egendomar, skrudar, böcker och annat lösöre somhade köpts till domkyrkan under hans tid som biskop kan läsas: ”Itemin opere calicis de auro ecclesie cathedralis posuimus LXX Marchasdenar” (’Likaså har vi utgivit 70 mark penningar för arbetet med dom-kyrkans guldkalk’ ).485 Biskopen anger inga detaljer, varken vikt, utfö-rande eller storlek som i t.ex. kung Magnus och drottning Blankas tes-tamente från 1346. Där anges noga ”en calk af twa mark sylfs forgyl-tæn” till Uppsala domkyrka och till Lunds kyrka ”en calk af fæm markgull”.486 Aron Andersson anser att den befintliga kalken i Västerås ärtillverkad under tidigt 1300-tal, men bedömer att det inte är sammakalk som omnämns i brevet. Med tanke på formuleringen och på prisetär det troligen som Andersson hävdar, och kanske kom aldrig den om-nämnda guldkalken till Västerås domkyrka. Biskopens kalk finns intebevarad och omtalas inte som konfiskerad av Gustav Vasa.487

Kalkarna var dyrbara föremål men inte oöverstigligt kostbara. Ovannämndes en guldsmed som skänkt en kalk och privatpersoner testa-menterar kalkar till kyrkorna. Andra inskrifter vittnar om präster ochkaniker som bekostade liturgiska kärl (fig. 75). Namnen känner vi mensällan personerna bakom; presbytern Andreas i Östra Ny, Petrus i Sö-derbykarl, kaniken Ödinus i Uppsala.488 Kanske skänkte de kalken tillsin kyrka? ”Bed för den som skänkt kalken” är en återkommande in-skrift. Eller är det fråga om att ett semi-privat bruk utvecklades paral-lellt? En präst kan ju hypotetiskt ha haft sin egen kalk, som användes

175

ra gester och betonat kroppsspråk. Liksom i sakramentsskåpet i Alskogåterges Maria och Gabriel i var sitt bildrum och helt utan narrativasamband eller kodade med andra bibliska motiv. Däremot finns drôle-rier, i form av små blandväsen, på ampullans fot. Ampullans totala höjdär inte mer än 14 cm, så dessa små, livligt dansande figurer är knappastnågot man lägger märke till om man inte tittar noga efter (fig. 74).

I ampullan som är tillverkad i början av 1300-talet bär Maria dok.Detta att Maria framställs med utslaget hår är något som börjar före-komma vid 1300-talets mitt. Doket försvinner då ur bildkonsten föratt inte återkomma annat än undantagsvis.

*Uppenbarligen ansågs det gott att skänka dessa föremål av dyrbar me-tall till kyrkor och katedraler. De medeltidsbrev och testamenten därkalkar specificeras är just från 1300-talet. Mest omfattande är kung

174

Fig. 74. Uppsala domkyrka, Uppland.Detalj ampulla 1310–1320, jaspis, emaljoch förgyllt silver. Foto: förf.

Fig. 73. Uppsala domkyrka, Uppland.Ampulla 1310–1320, jaspis, emalj ochförgyllt silver. Foto: förf.

vid stöldräder. Tiden som följde var en oroligare period och det finnsflera påvliga brev från 1374–1375 till biskoparna i Lund och Uppsalasom behandlar framfarten bland våldsverkare i Linköping, Strängnäsoch Uppsala stad och stift. Utöver att det är regelrätta strider medkidnappningar och lösensummor, tortyr och mord man måste kommatillrätta med, nämns i breven att ogärningsmännen tar med sig böcker,kalkar, kors och heliga relikvarier.490

177

då han firade mässa även om den inte var privat i så måtto att den togsmed hem. En kyrka eller ett altare kunde ha många uppsättningar altar-kläde och liturgiska kärl.

Med tanke på den exklusivitet som utvecklades genom att kalkeninte gavs till lekmän och att man intensifierade och utvecklade ritenvid förevisandet av hostian skulle det inte vara märkligt om man komatt betrakta det som en mer intern angelägenhet. De liturgiska kärlensintrikata hantverk och många diminutiva bilder kunde bara beskådaspå nära håll och med skarpa ögon.

Kalk och patén beställdes av guldsmeder i städerna eller importera-des från Paris och Tyskland. Det är fullt tänkbart att kalkar var före-mål som man kunde diskutera och förevisa för sina kollegor och att envacker kalk som donerades skänkte glans åt sin brukare. En motsva-rande föremålsgrupp är böcker, som införskaffades på samma vis, ochvi vet att studenter i Paris vid den här tiden kunde göra av med sinastudiepengar genom att låta göra vackra illuminationer i sina böcker.489

Kalkarna var inte bara kostbara gåvor, de blev också värdefullt byte

176

Fig. 75. Östra Ny, Östergötland.Kalk, förgyllt silver och emalj till-verkad i Frankrike, skänkt 1341enl. inskrift. Sekundär skål 1600-tal. Foto: SHM, Gunnel Jansson.

III. 1350–1450. Från kyrklig prakt tillandliga och litterära ideal

Perioden 1350–1450 präglas av kulturella drag som kunde iakttas redani det föregående kapitlet men som nu blir dominerande. Det gällerbland annat tonvikten på utbildning, predikan och andakt, där domi-nikan- och franciskanordnarna hade avgörande betydelse för utveck-lingen. De ridderliga idealen och en internationell hövisk kultur hadevisserligen sin upprinnelse under tidigare skeden, men det är nu deger tydliga avtryck i bildkonsten och i bildbruket. Också bebådelse-bilden påverkas i hög grad av nya förhållningssätt, och vi ser återigenen påtaglig förändring av motivet.

Den politiska arenan under perioden var väsensskild från de andli-ga ideal som klosterordnar och predikarordnar förespråkade och för-sökte efterleva. Hela perioden präglades av inbördeskrig och läget ihela Östersjöområdet var oroligt. Biskopar och andra företrädare förkyrkan deltog aktivt i den kamp om makt som gällde både kyrkan ochriket. Vid kurian ledde konflikter mellan påven och kardinalerna tillatt det under en period fanns tre påvar.491 1347 drabbade digerdöden,Italien 1350 nådde farsoten Sverige.492 Pesten slog mot både hög ochlåg, men toppskiktet i samhället förefaller, enligt Janken Myrdal, haklarat sig bra under den första epidemin. Ett antal nya utbrott följdeunder 1300- och 1400-talet.493

Hur stor återverkan detta hade på kyrkokonsten är svårt att avgöra,men att andra halvan av 1300-talet innebar en nedgång när det gällerkyrkobyggande står klart.494 Politisk oordning och digerdöd till trotsgjordes stora satsningar på Vadstena kloster, och kapital styrdes ocksåtill domkyrkobyggen och profana anläggningar. Även detta kan ha bi-dragit till att sockenkyrkorna inte byggdes i samma takt och inte smyc-kades i samma utsträckning som tidigare.

Nya tider, nya tankarVid 1300-talets mitt skedde en mentalitetsförändring. Skolastiken iParis hade då stagnerat och följdes av en period av ifrågasättanden och

179178

Fig. 89. Tjällmo, Östergötland. Bebådelsen, detalj från altarskåp, Lübeck ca1435. Foto: Lennart Karlsson.

och den världsliga makten. Grundandet av S:ta Birgittas kloster i Vad-stena blev en riksangelägenhet. Idén var att en ny klosterorden skulleetableras i det svenska riket och det samlade företrädare för kyrkanoch för olika klosterordnar likaväl som för den profana maktens mänoch kvinnor i ett brett samarbete. Genom att kung Magnus och drott-ning Blanka testamenterade Vadstena kungsgård till det kommandeklostret 1346 lades den ekonomiska grunden. Kung Magnus planeradeen kunglig begravningskyrka efter internationell modell med all denhöviska prakt det innebar, detta framgår klart av testamentet.501 Bir-gittas ideal var ödmjuka och asketiska.502 Nu blev det inte som kungenhade tänkt sig, och när klosterbygget väl kom till stånd skedde det en-ligt Birgittas intentioner. Den politiska arenan hade då radikalt föränd-rats, Magnus hade avsatts som kung i Sverige 1363 men hade kvar sinnorska krona. Efter några års fångenskap i Stockholm tillbringade hanresten av sitt liv i Norge där han dog i en drunkningsolycka 1374.503

Efter det inledande skedet blev det drotsen Bo Jonsson Grips intresseoch aktiva stöd för Vadstena som blev avgörande för genomförandet.504

Samtidigt som Vadstena kloster byggdes upp i Sverige pågick detbirgittinska projektet i Rom och Neapel. Efter Birgitta Birgersdottersdöd i juni 1373 intensifierades ansträngningarna.505 Vid Birgittas kano-nisation 1391 var birgittinerna och Vadstena redan en maktfaktor atträkna med.

Biblioteket i Vadstena var ett av de största i riket, och de mest be-tydande översättarverkstäderna fanns i birgittinklostren i Vadstenaoch i Nådendal i Finland. I Vadstena utvecklades också en stark predi-kotradition som var inflytelserik inom den svenska kyrkan i stort ochbröderna var kända för sina medryckande, glödande predikningar ochsitt starka patos.506 Vadstena blev även ett av Nordens mest betydelse-fulla pilgrimsmål.

Undersökningsmaterialet från perioden 1350–1450Totalt finns det knappt 40 bebådelsebilder bevarade från denna hund-raårsperiod. Flertalet är daterade till tiden efter 1400 och materialetdomineras av kalkmålningar och altarskåp. 14 av bilderna återfinns ikalkmålningar. Till de mest kända och välbevarade hör de i Tenstakyrka i Uppland, där hela bildprogrammet är intakt, och de i Vadstena

181

ett sökande efter nya vägar.495 De universitet som grundades i norraEuropa vid 1300-talets mitt var centrum för förnyelsen. Mot slutet av1300-talet var Prag, där universitetet hade grundats 1348, den ledandestudieorten för studenter från Sverige och efter 1409 var det främsttyska universitet som var aktuella.496 Vid de nya universiteten möttesstudenterna av en ny typ av praktiskt inriktad andlig kunskap. Ledan-de i denna utveckling var dominikan- och franciskanordnarna. Genomfilosofer och teologer som Bonaventura, Robert Grossteste och DunsScotus betonades viljan och den religiösa uppenbarelsen som källa tillsanning om andliga ting. Efter William av Ockham utvecklades dettatill en ny skola i via moderna, där politik och naturvetenskapliga frå-gor skildes från trosfrågor.497

Den nya fromhet som utvecklades, devotio moderna, var en utgångs-punkt för det andliga livet under 1400-talet. Det kontemplativa livetblev ett ideal som påverkade lekmännens syn på andakt och fromhet,och man mediterade och bad för att något kompensera att man varbunden till det vardagliga livet. Hans Belting framhåller detta som enbidragande orsak till att bildbruket kom att privatiseras.498 Den enskil-da människans förhållande till Kristi liv och händelser och den indivi-duella bönen betonades framför det kyrkliga livet. Bönen uppfattadessom en andlig övning, och man hämtade inspiration från skolastiskametoder.499 I vilken mån det förekom privata andaktsbilder i Sverigeunder denna period är okänt, men den generella inställningen gälldeäven bilderna i kyrkorummet.

Till saken hör också att mendikantordnarna hade andra möjligheterän sockenprästerna att verka utanför kyrkorummet. De var inte knutnatill ett speciellt konvent eller en viss kyrka och de hade tillstånd attpredika på t.ex. marknadsplatser där mycket folk samlades.

En stor mängd böcker samlades vid de olika bibliotek som inrättades.Läskunnigheten var relativt utbredd och skolor fanns inte bara vid ka-tedralerna utan också i städerna för det framväxande borgerskapet.500

Etableringen av Vadstena kloster och birgittinorden är periodens en-skilt viktigaste händelse i Sverige, och den fick internationell betydel-se. I det birgittinska projektet sammanföll de kulturella ideal som ärutmärkande för perioden i stort. En ödmjuk religiositet med tydligafattigdomsideal, andakt och meditation förenades med hövisk, ridder-lig kultur och politiska strävanden som innefattade både den kyrkliga

180

183

nunnekloster i Östergötland. Välbevarade är även målningarna i Brön-nestad i Skåne som togs fram så sent som 1981–1982 (fig. 76). 14 av bil-derna finns i altarskåp och Mariaskåp, nio av dem är målade och femskulpterade. I materialet ingår även fyra textilier, varav tre är tillver-kade i Vadstena. Tre av motiven finns på föremål tillverkade av metall.En praktfull bronsdopfunt i Strängnäs domkyrka har text som endadekoration på cuppan. Den återger änglahälsningen och Elisabets häls-ning till Maria, och den är troligen tillverkad i Sverige (fig. 77).507 Fråndenna period finns också ett föremål som skulle kunna ha brukats iprofana sammanhang. Det är ett tennlock till en dosa avsedd för salt.På locket framställs bebådelsen och konungarnas tillbedjan.508 Dettredje metallföremålet är en kalk från Ängsö slott i Västmanland. Där-utöver finns en stenrelief på Uppsala domkyrkas västportal och enskulpterad korbänksgavel i Lunds domkyrka.

I Östergötland finns förhållandevis många bilder från denna period– elva stycken. Det är värt att notera att många av dessa är regionalttillverkade (fig. 78, 79). Gotland, som tidigare varit överrepresenterat,saknar helt bebådelsebilder, förutom ”Egypticus”-portalernas bilder

182

Fig. 76. Brönnestad, Skåne. Kalkmålning 1400-1425. Foto: Lennart Karlsson.Fig. 78. Klockrike, Östergötland. Träskulptur från altarskåp, regional till-verkning 1400-talets mitt. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 77. Strängnäs domkyrka,Södermanland. Dopfunt, inhemsktillverkning ca 1400. Foto: LennartKarlsson.

Fig. 79. Askeby, Östergötland. Trä-skulptur från altarskåp, regionaltillverkning 1400-talets mitt.Foto: Lennart Karlsson.

lan bilden och betraktarpositionen bjuder in betraktaren och gör detmöjligt att leva sig in i händelsen, menar Hans Belting. Han tar meddet en annan position än Schapiro och Liepe, som båda hävdar atttrekvartsprofilen är omarkerad.510 Och frågan är hur mycket man kanläsa in i trekvartsprofilen. Andaktsbilden har också andra kännetec-ken, även om man kan säga att både profil och frontala gestalter i nå-gon mening upphäver möjligheten till inlevelse. Trekvartsprofilen i sigförekommer i alla typer av bilder och även i de tidigaste bilderna pådopfuntar och i kalkmåleri.

Attributen får nu också en självklarare roll. Språkbanden ges en merframträdande plats än tidigare. De är ofta stora och böljande och pla-cerat i bildens centrum. Pulpeten vid Marias sida blir betydligt vanli-gare, liksom ett krus med blommor någonstans i bilden. En bok i Ma-rias hand råkar finnas i de två bilder från Tjällmo och Tensta som kom-mer att diskuteras nedan, men annars är boken som Marias attributovanligare än under den föregående perioden. Pulpeten får väl betrak-tas som en ersättning för den ensamma boken. En Maria som bär kro-na finns i nio exempel, fem av dem återkommer jag till i djupstudien.Däremot är ängelns spira mindre vanlig och en lilja i ängelns handfinns bara på en korbänk i Lund.

En annan påtaglig förändring är att Maria från och med 1350 i prin-cip återges barhuvad. Det är på sitt sätt ett större brott mot de tidi-gare bildkonventionerna än vad knäböjandet är. I övrigt förändras inteklädedräkten i någon nämnvärd utsträckning. Tygrika mantlar i gröntoch rött förekommer ofta. Samspelet mellan prästernas dräkter ochängelns har påtalats tidigare och Gabriel framträder klädd i enkel alba,eller med mönstrad mässhake som i Brönnestad i Skåne, det är ävenen av få bilder där Maria bär dok. Mer praktfulla kläder förekommerockså där mönstren imiterar guldbrokad, och enstaka elegant skurnamantlar finns t.ex. i altarskåpen från Askeby (fig. 79) och Tjällmo iÖstergötland.

Fadern, Sonen och Helige AndeDe bebådelsebilder där det lilla Jesusbarnet tillsammans med HeligeAndes duva flyger ner på ljusstrålar som utgår från en molnkrans därGud avbildas är typiska för tiden. Som Robb visar är det tidigasteexemplet på motivet tillverkat av Pacino da Buonaguida för franciskan-

185

som räknades in i föregående kapitel. I övrigt är fördelningen som mankan vänta sig i Mälarlandskapen och i Skåne. Västergötland och devästra landskapen är fortsatt underrepresenterat.

I vilken mån bilden skulle förändras om de trätak som sattes in ikyrkorna hade bevarats är svårt att spekulera om. Bevarandegraden ärockså svår att bestämma när det gäller kalkmåleri och altarskåp.Många av de bevarade kalkmålningarna är fragmentariska. Altarskåpenär ibland omgjorda och ibland finns bara en enstaka scen bevarad.Mot bakgrund av de stora inventeringarna under 1900-talets börjanframstår materialet som representativt. Det finns inga stora lakuner.Ett större material skulle rimligen inte kasta resultaten över ända ochdet bevarade är tillräckligt gott för att det ska kunna användas för attge en generell bild.

Bildernas gestaltningMitten av 1300-talet innebär åter en förändring i gestaltningen av be-bådelsemotivet. Den graciösa idealbilden av Maria och Gabriel ståen-de inför varandra, som var så tydlig under 1200-talet och det tidiga1300-talet, ändras till förmån för en mer varierad och detaljrik bild.

Den största förändringen är att Maria framställs antingen knäböjan-de på golvet vid en pulpet eller stående som en hövisk furstinna somtar emot en budbärare medan ängeln återges knäfallande eller knä-böjande. En ängel i halvstående ställning, som i pågående rörelse frånstående till knäfall, är en variation av temat som diskuterades av Pa-nofsky i samband med den nederländska konsten. Denna rörelse fö-rekommer också i mitt material, i t.ex. Tjällmo i Östergötland.509 Pla-ceringen av ängeln till (betraktarens) höger förekommer i sju av bil-derna, men kombineras inte med storlek, gestik eller andra markörerför dominans.

Kommunikationen mellan Maria och Gabriel är sällan direkt. Fron-talitet med utåtriktad gestik som i de tidigare romanska bilderna före-kommer inte. Däremot illustreras oftare ett pågående samtal markeratgenom händernas varierade gester, genom blickar och genom gestal-ternas kroppshållning. I princip är Gabriel riktad mot Maria och för-hållandevis aktiv, medan Marias roll är mer passiv. Trekvartsprofilenär fortsatt dominerande och deras blickar riktas snett nedåt vilket gerdem ett något inåtvänt och eftertänksamt uttryck. Fokuspunkten mel-

184

dominerar släta guldgrunder, vilket leder till att illusionen av rumslig-het motverkas och att motivet binds till ytan. Guldets glans och dyr-barhet illustrerar i konkret form föreställningar om det sanna ljusetoch bidrar till att bildens tolkningsutrymme koncentreras till moti-vets himmelska och symboliska aspekter. I kalkmåleriets bilder uppnåsen liknande effekt genom slingrande blomrankor eller schabloner ochstjärnmönster.

Bildkontext och tolkningsramarÄven placeringen av bilderna förändras jämfört med föregående pe-riod. I kyrkorummet tar det sig konkret uttryck i att bebådelsemotivettill 80 % förekommer i kalkmålningar och i altarskåp. Huvudsakligeninnebär det alltså bilder som är placerade så att de är tillgängliga föralla kyrkobesökare. Altarskåp, eller helgonskåp, med Maria som hu-vudfigur blir förhållandevis vanliga, men det sker inga egentliga för-

187

orden i Italien. Det har daterats till ca 1310. Motivet återfinns där i enframställning av livsträdet, Arbor vitæ.511 Förutom i altarskåpet frånTjällmo, som jag återkommer till nedan, förekommer motivet i kalk-måleriet i franciskanernas konventkyrka S:t Petri i Ystad samt i Odens-vi, Sölvesborg och Strängnäs domkyrka.512 Kalkmålningen i Strängnäsär speciellt intressant i relation till Robbs exempel, eftersom bebådel-sen med Helige Andes duva och Jesusbarnet där är placerad i ett livs-träd (fig. 80). Det finns även en enhörning vid Marias sida, ett allego-riskt motiv som jag återkommer till i nästa kapitel. Under trädet fram-ställs tolv män, alla utan gloria, som representanter för människor avolika kategorier. Mansfiguren närmast bebådelsen har tonsur och stårmed händerna lyftade i bön som han riktar direkt till Maria. Det kanväl tänkas vara en tiggarmunk. Den bibliska bebådelsescenen återfinnspå motstående vägg tillsammans med en bild av en biskop. I nedreregistret runt koret finns profeter och apostlar med språkband somåterger trosbekännelsen i en credo-svit.513 Trosbekännelsen binder sam-man motiven i Vårfrukoret och bönen och andakten betonas i hela ko-rets bildprogram.

Att Gud inkarneras i mänsklig gestalt betonas således visuellt underperioden. Det sanna ljuset, Gud, som tidigare markerats med symbo-ler eller strålar, illustrerades konkret som en mansfigur som sänder nerett diminutivt, naket Jesusbarn på strålar. Helige Andes duva före-kommer också oftare.

Bildrum Arkitekturelement och rumslighet förekommer sparsamt och standar-diserat i det svenska materialet från tiden. Det inskränker sig till om-ramningar i form av masverk eller arkader med pelare och kreneleradekrön. Någon gång markeras rumslighet och rymd genom ett golv lagt irutmönster. Att arkitektur som förekommer i dogmatiskt viktiga krist-na motiv kan tolkas symboliskt har påpekats tidigare. Däremot mot-svarar bara en bild i undersökningen ett användande av rumslighet somkan jämföras med de bebådelserum som förekom i Italien och i Frank-rike, Böhmen och Tyskland.514 På utsidan av dörrarna till altarskåpetfrån Kumla i Närke, daterat till 1439, återges bebådelsen i en kyrkligmiljö.515 I pannåmåleri och som bakgrund till skulpterade reliefbilder

186

Fig. 80. Strängnäs domkyrka, Södermanland. Bebådelsescen med naket Jesus-barn och Helige Andes duva. Jungfru Maria sitter i livsträdet med en enhör-ning. Kalkmålning ca 1440. Foto: förf.

fallande riddaren.518 ”Höviskhet” som konsthistorisk beskrivande termanvänds framför allt som kännetecknande för den höggotiska konstenunder 1300-talet. ”Ödmjukhet” och ”höviskhet” är också två termersom ofta används i samband med beskrivningar av bebådelsebilder påen gång eller var för sig och utan närmre åtskillnad. Det gäller då bil-der som återger knäböjande gestalter. Men höviskhet och ödmjukhetär inte utbytbara egenskaper. Höviskhet tar sig uttryck i bland annatriddarromanen och ridderliga dygder medan ödmjukhet kan beskrivassom ett allmänmänskligt förhållningssätt och ett religiöst ideal.

Den höviska kulturens litteratur koncentrerade sig på det glansful-la livet vid hovet och undvek det enkla och alldagliga. Genom littera-turen formulerades och spreds det nya riddaridealet. I riddarromaner,sånger och occitansk lyrik beskrevs hövisk kärlek, falkjakt, glatt um-gänge och stora fester. Både litteraturen och konsten ger en idealise-rad bild av ett förfinat liv.

*Jag har tidigare framhållit betydelsen av att gränser mellan de profanaoch religiösa sfärerna inte var skarpa under medeltiden. T.ex. är bebå-delsen en litterär modell för Christine de Pisan när hon skriver in sigi sin berättelse i Le livre de la cité des Dames (1405). Enligt V. A. Kol-ve placerar Christine sig i Marias situation, bildlikt och bokstavligen,när hon återger hur hon får ingivelsen att skriva om kvinnornas stad.519

I Cité des Dames finns även uppenbara paralleller mellan den gudom-liga, manliga Treenigheten och Christines tre kvinnliga personifika-

189

ändringar i bildkontexten. Av självklara skäl begränsas antalet bilderpå en altarskåpsdörr i förhållande till kalkmåleriets möjligheter. Mo-tivkretsarna är i princip desamma som på de romanska dopfuntarnaoch återger enstaka scener ur Kristi barndomshistoria och ur passio-nen. Bara i Mariaskåpet i Högby på Öland (fig. 81) ingår bebådelsen ien bildsvit med Marias tempelgång och trolovning. I kalkmåleriet finnsingen given placering av motivet. I västra valvet i Brönnestads kyrkaåterges dock bebådelsen med scener ur Kristi barndomshistoria. Ofta-re används bilden i andra sammanhang. I Sölvesborgs kyrka i Blekingeåterges Gabriel och Maria tillbedjande på ömse sidor om en nisch,medan bebådelsen i Tensta i Uppland ingår i ett större bildprogrammed representationsmotiv. Den sistnämnda ska jag återkomma till.

Höviskhet och ödmjukhetDet är dags att återknyta till förändringen av bilden och till Gabrielsoch Marias hållning, deras contenance (se s. 77). Det faller sig natur-ligt att diskutera i förhållande till höviskhet och ödmjukhet, det två lit-terära och etiska ideal som utmärker 1300-talet och 1400-talets början.

Eftersom undersökningen hittills har visat exempel på hur tydligden visuella kommunikationen var under medeltiden, är frågan huru-vida någon distinktion mellan ”höviskhet” och ”ödmjukhet” kan avläsasi bebådelsebilderna? Är det någon skillnad i gestaltningen, finns detdels höviska bebådelsebilder, dels ödmjuka bebådelsebilder? HermanBengtsson understryker att den gotiska bildkonsten inte bara var enmodebetonad stil, den gav också uttryck för ett välvilligt och leendeumgängesideal och detta ideal avspeglade sig i bildkonsten.516 Leen-det som förekommer i den gotiska konsten är en motsvarighet till detglada och vänliga ideal som kommer till uttryck i litteraturen. Men detär också ett uttryck för himmelsk glädje och kärlek – ofta är det äng-lar som ler. En av de mer berömda är den leende bebådelseängeln i ka-tedralen i Reims. Det gotiska leendet är ett höviskt leende, men somJan Svanberg konstaterar, kan det ge uttryck för olika känslor.517

Hövisk är även ett ofta använt ord när man vill beskriva en medel-tida bild av en förfinad, slank och långsträckt gestalt med återhållsamgestik, lugn och stilla kroppshållning och eleganta men inte pråliga klä-der. Till föreställningarna om denna konst hör också den höviskt knä-

188

Fig. 81. Högby, Öland.Mariaskåp 1400–1450.Foto: Lennart Karlsson.

191

tioner Förnuft, Rättrådighet och Rättvisa. Christine har ett öppetkvinnligt ärende och hennes Maria är drottning över det kvinnliga släk-tet i staden, inte som en ouppnåelig idealbild utan som en motviktmot tidens ökande misogyni, hävdar Kolve.520

En idealiserad bild av den lärda och belevade Maria var det exem-pel som kvinnor kunde följa. Maria som adelsfru, som litterat furstin-na är, som nordisten Jonas Carlquist påpekar, samtidens ideal. Dettakommer till uttryck i Mariadiktning och i de psalterier adelskvinnorägde. Maria betraktades också som kunnig i de sju fria konsterna, honvar en god moder som tog sin sjuårige son till skolan och hon varapostlarnas lärarinna. Carlquist betonar också att det fanns en samti-da debatt om vad som var lämpliga kvinnliga sysselsättningar både ioch utanför klostren och att kvinnors läsande blev starkt kritiserat.Han menar att det i grunden handlade om hur man antog att Gabrielfann Maria, läsande eller med textilarbete, vilket framgår också avfornsvenska texter. Samtidigt som det fanns många som förespråkadeläsning fanns det hos andra en starkt negativ syn på kvinnlig lär-dom.521 Detta visar sig inte i bildmaterialet. Inte en enda bild återgeren vävande eller spinnande Maria, dvs. bilden av den första bebådel-sen enligt de apokryfa evangelierna. Däremot finns det många bebå-delsebilder av en hövisk, läsande och studerande Maria.

Om någon enskild bild kan illustrera omgestaltningen av bebådelse-motivet är det Jean Pucelles illumination i L’heures de Jeanne d’Evreux,en tidebok tillverkad 1325–1328 (fig. 82). Tekniken anses banbrytandeoch ängelns knäfall, iscensättningen av rummet och perspektivet harframhållits som avgörande för den fortsatta utvecklingen av motivet.Gängse uppfattning betonar också att bilden har föregångare i italienskkonst och Duccios dödsbebådelse med en ödmjukt knäböjande ängelframhålls då.522 Föremålet i sig är intressant också därför att det äravsett för en dam vid hovet i Paris i den höviska kulturens centrumoch för att bebådelsebilden är sammanställd med profana motiv. Mar-ginalerna är fyllda med dansande och spelande figurer. I fönstren ibyggnadens mezzaninvåning framställs en änglakör. De änglar som bärfram Marias rum kan alludera på hur jungfruns hus, Santa Casa, för-des från Nasaret till Loreto 1295.523 I D-initialen avbildas bokens äga-re Jeanne d’Evreux, drottning av Frankrike. Att hon låter avbilda sigsom litterat furstinna vid bebådelsebilden är helt enligt tidens ideal

190

Fig. 82. Les Heures de Jeanne d’Evreux, fol 16r. Bebådelsen. Jean Pucelle, tide-bok 1325–1328. © Metropolitan Museum of art, Cloisters, New York.

193

och ett gängse sätt att avbilda aristokratins damer. Den lärda och hö-viska Maria var en förebild.

Är då Pucelles bebådelse en hövisk bebådelsebild? Jag menar att denär det. Maria dominerar bilden genom sin storlek och sin hållning, sincontenance. Ingenting i hennes sätt att hålla boken eller samla kläde-dräkten i eleganta veck tyder på undergivenhet. Ödmjukheten är avett annat slag. Som en vänlig och mild drottning tar hon emot ängeln.Gabriel å sin sida är hövisk, men inte underdånig. Med ett brett knä-fall, rak rygg och lyft hand meddelar han budskapet till Maria. Atti-tyden är annorlunda här än i den italienska konst som av forskningenframhållits som förebild för Pucelle.

Visualisering av höviskhet och det höviska knäfalletDet förefaller som om bebådelsebilden i större utsträckning än andramotiv faktiskt också kom att gestalta de ideal som utmärker 1300-talet. En jämförelse mellan gestaltningen av de riddare som i olika sce-ner illustreras i den omfångsrika Codex Manesse (fig. 83) och samti-da bebådelsemotiv ger ett tydligt exempel på hur visuella koder somgestik, blickar och kroppsspråk visar generella goda egenskaper medandet är symboler och attribut som specificerar sammanhanget som jor-diskt eller himmelskt.524

I Sverige finns flera exempel på en knäfallande hövisk ängel, menutan iscensättningen av miljön. I förhållande till det totala antalet be-bådelsebilder är knäfallet snarast överrepresenterat. En av dessa bilderfinns i Mariaskåpet i Högby på Öland, som är tillverkat i Nordtysk-land i början av 1400-talet (fig. 84) och en nästan identisk bild finns iS:t Lars kyrka i Söderköping.

Den höviska kulturens ideal har knappast verkat direkt i bildvalet,utan spelat en roll genom förmedling via böhmisk och nordtysk konstoch genom de altarskåp som köptes från Nordtyskland. Omedvetenom de moderna bilderna på kontinenten var man dock knappast. I Pragskapades en mer explicit hövisk bebådelsebild som skiljer sig från deitalienska ödmjuka bilderna och den franska tolkningen av den knäfal-lande ängeln. Skillnaden gäller dels Marias och Gabriels förhållnings-sätt, dels klädedräkterna och utformningen av det omgivande rum-met, som präglas av prakt och detaljrikedom (fig. 85).525 Miljön i Prag

192

Fig. 85. Prag, Böhmen. Vyssi bród/Hohen-furtmästaren 1350-tal.

Fig. 84. Högby, Öland. Bebådel-sen i Mariaskåp 1400–1450. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 83. Codex Manesse (Cod.Pal. germ. 848), fol. 181 v.Herr Engelhardt von Adeln-burg Illumination 1300–1340.©UniversitätsbibliothekHeidelberg.

sig högmod, och ger sin gunst till ödmjukheten.”528 För att få del avnåden och för sin frälsning skulle människan vara ödmjuk inför Gudoch de stora undren.

Don Denny framhåller att i S:t Bernhards utläggning över jungfrunssvar Ecce ancilla är ödmjukheten en abstrakt dygd och en kontrast tillMarias utomordentliga upphöjdhet:

’Se’, sade hon, ’Herrens tjänarinna, ske mig efter Hans vilja’. Det är sed-vänjan hos gudomlig nåd att vara vän med ödmjuk dygd. För Gud mot-sätter sig högmod, och ger sin gunst till ödmjukheten. Därför svaradehon ödmjukt, så att nådens tron kunde förberedas. ’Se’, sade hon, ’Her-rens tjänarinna’. Vilken ädel ödmjukhet, som accepterar en sådan ära,och ändå inte vet av ärans förmätenhet! Hon hade blivit utvald till mo-der åt Gud, ändå kallade hon sig tjänarinna. Detta var verkligen inte etttecken på vanlig ödmjukhet, för hon hade blivit utvald till stor ära ochkom ändå ihåg ödmjukheten.529

Det är en stor och sällsynt gåva att vara ödmjuk mitt i upphöjelsen.Denny menar vidare att Jean Gerson vänder på resonemanget ochframhäver en ödmjukhet som även den fattige och svage kan identifie-ra sig med.530 Även Millard Meiss tar upp Marias ödmjukhet och denkungliga Mariabilden och påpekar att de inte är i konflikt med var-andra utan två parallella egenskaper; det var tack vare sin ödmjukhetMaria kunde bli Jesu moder.531

En liknande tolkning av den bebådades undergivna ödmjukhet görsi den italienska 1400-talspredikan som Michael Baxandall uppmärk-sammar för att betona det nära sambandet mellan predikan och bild.Han visar att predikanter och målare använder samma grepp för attdramatisera budskapet. Fra Roberto Caracciolo di Lecce beskriverjungfruns humiliatio. I Baxandalls översättning:

What tongue could ever describe, indeed, what mind could contem-plate the movement and style with which she set on the ground her holyknees? Lowering her head she spoke: Behold the handmaid of the Lord.She did not say ’Lady’; she did not say ’Queen’. Oh! Profound humility!Oh extraordinary gentleness! Behold, she said, thye slave and servant ofmy Lord. And then, lifting her eyes to heaven, and bringing up her handswith her arms in the form of a cross . . .

Baxandall refererar till Fra Angelicos fresk i San Marcoklostret i Flo-rens som exempel på detta ögonblick och jungfruns ödmjukhet.532 En

195

präglades av kung Karl IV:s ambitioner och hovmiljön, och staden varett betydande konstcentrum. Där grundades som tidigare nämnts ock-så ett nytt universitet 1348. Kontakterna mellan Sverige, främst Lin-köpingsstiftet, och Prag under 1300-talets sista fjärdedel var omfat-tande.526

Det finns ett höviskt knäfall, som är utpräglat manligt, med detfrämre benet stående stadigt i 90 graders vinkel. Den knäfallande stårdå med upprätt överkropp och högburet huvud och ena handen höjd,medan den andra stöder på det böjda benet. Konsthistorikern Eliza-beth Valdez del Alamo sätter knäfallet i samband med den medeltidahovkulturen och menar att man genom att använda det i bild samti-digt fick en referens som betonade den kungliga närvaron i kyrkor ochkloster. Men knäfallet var inte bara profant, det användes också i litur-gin.527 Den höviskt knäfallande bebådelseängeln förekom i mitten av1100-talet i området kring hovstaden Burgos i norra Spanien, vilket jagkommer att återkomma till i djupstudien. En innovation är det såledesinte när man tar upp motivet under 1300-talet.

Höviskheten stod för ideal som sträckte sig utanför hovet och rid-dardikten. Den stod för goda egenskaper som vänlighet, måttfullhet,trofasthet och ödmjukhet, alltså egentligen grundläggande kristna dyg-der, och som sådana borde de gälla alla individer. Man kan väl tänka sigen bebådelse iscensatt i en fullkomligt hövisk miljö. Det är en helt an-nan Mariabild än den av en liten Herrens tjänarinna.

Närmast kommer det att gälla ödmjukhet, en egenskap som är starktförknippad med bebådelsemotivet.

Visualisering av ödmjukhetÖdmjukhet, humilitas, var en av de fyra kardinaldygderna och därmeden av de främsta andliga egenskaperna. Bebådelsen var en sinnebild förMarias goda egenskaper och stod framför allt för ödmjukhet som mot-sats till dödssynden högmod. Många, många texter handlar om detta.I bebådelsen är Marias ödmjukhet en extraordinär och värdefull egen-skap som står i kontrast till hennes upphöjdhet som utvald himladrott-ning. Att som Maria visa ödmjukhet i hennes mest upphöjda stund äreftersträvansvärt. Bernhard av Clairvaux skriver att ”det är sedvänjanhos gudomlig nåd att vara vän med ödmjuk dygd. För Gud motsätter

194

197

betydande del av medeltidens författare och konsthistorisk forskningär således överens om att ödmjukhet är Marias främsta egenskap. Ma-ria var en förebild att följa och identifiera sig med (Imitatio Mariae).

Marias ödmjuka och vördnadsfulla hållning och ängelns likaledesvördnadsfulla knäböjande i bebådelsescenen kom att bli vanligare un-der 1400-talets lopp. Det var ett generellt sätt att visualisera ödmjuk-het; den tillbedjande knäböjer, och det förekommer också i donators-bilder. Frågan är om det finns anledning att skilja på ängelns höviskaknäfall och det ödmjuka knäböjandet i bebådelseframställningarna?Kan det säga något om bildfunktion och vad bebådelsen är för sortsbild egentligen? Är det materialet eller motivet som bestämmer deteller är det andra faktorer? Det exempel som nu följer handlar om öd-mjukhet och inlevelse i bebådelsebilden i altarskåpet i Tjällmo. Förstgäller det relationen bild och text och därefter följer en kort diskus-sion om andaktsbild innan jag övergår till nästa exempel som är kalk-målningen i Tensta kyrka i Uppland.

Bild och text i altarskåpet från TjällmoAltarskåpet från Tjällmo i Östergötland är berömt inte främst för sinbebådelsebild utan för sina helgonbilder på utsidan av flyglarna. Därfinns en av de i litteraturen mest publicerade bilderna av Heliga Bir-gitta tillsammans med den norske helgonkungen S:t Olav på den vänst-ra dörren. På den högra framställs Sveriges helgonkung S:t Erik och S:tLaurentius (S:t Lars) (fig. 86, 87).533 Huvudmotiv är Kristus och Mariatronande sida vid sida i en skulpterad scen som går under den sam-manfattande om än missvisande benämningen ”Marie kröning” (fig.88).534 De omgivande skulpturerna föreställer Johannes döparen ochPetrus. På flyglarnas insidor finns fyra målade scener. Till vänster finnsbebådelsen. Under den framställs Kristi födelse i enlighet med Birgit-tas uppenbarelser. På den högra dörren framställs Kristus naken, bun-den vid en gisselpelare, och därunder korsbärandet under vandringentill Golgata. Altarskåpet är ett relativt litet Mariaskåp tillverkat i Lü-beck omkring 1435.535

I bebådelsebilden återges Gabriel knäböjande, som i en rörelse. Ges-tiken är också en annan än den som tidigare varit vanlig. Det är inteen bebådande gest eller en uttrycklig talgest som kräver uppmärksam-

196

Fig. 88. Marie förebedjande.

Fig. 86–88. Tjällmo, Östergötland. Altarskåp, Lübeck ca 1435. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 86.

Fig. 87.

Gud sittande på en upphöjd stol, med välvilligt ansikte, barmhärtig ochfaderlig som om han önskar eller redan har försonats när han talar. . .542

Även om Gud är okroppslig ska man visualisera honom sittande på enstol med vänligt, tålmodigt och faderligt ansikte. Vidare återges hurden allsmäktige Gud kallar till sig Gabriel och säger:

Gå till vår älskade dotter Maria, som är gift med Josef, och oss kärareän någon levande varelse, och säg henne att min son, som åtrår hennesskönhet, har valt henne till sin moder. Bönfall henne att ta emot honommed glädje, ty jag har beslutat att människans frälsning ska ske genomhenne och jag ska då glömma de oförrätter som gjorts mot mig.543

Författaren påpekar att allting sker samtidigt. När Gabriel därefter fly-ger till jorden och inom en minut står i mänsklig gestalt framför jung-frun, som befann sig i ett rum i sitt lilla hus, har Gud ändå hunnit ditoch treenigheten är närvarande, före budbäraren. Och endast en avdessa, sonen, inkarneras. Marias tvekan om sanningshalten i ängelnsbudskap och hennes ödmjukhet beskrivs ingående, men hon svararinte. Ängeln försöker övertyga henne med stor vältalighet, men honfrågar istället hur det ska ske, hur det kan vara möjligt. Läsarinnanuppmanas att meditera över hur hela treenigheten är där och väntarpå svaret från denna unika jungfru, och hur treenigheten med kärlekoch välbehag uppmärksammade jungfruns blygsamhet, hennes manéroch lyssnade på hennes ord. Hon ska också notera hur ängeln vägersina ord, när han sedan vördnadsfullt knäböjer framför sin härskarin-na för att övertyga henne. När hon till slut förstår ängelns ord knäbö-jer också Maria och knäpper sina händer och säger till sist: ”Se jag ärGuds tjänarinna; ske mig din vilja”. Vidare skriver författaren att So-nen från början är en hel fullkomlig människa, men väldigt liten. Hanskulle växa i moderlivet som andra barn, men själen och lemmarnafanns där redan från början och utvecklades inte senare.544

Så långt bebådelsebilden, som alltså i hög grad överensstämmer medoch kan läsas i relation till texten i Meditationes Vitae Christi. Menhur förhåller det sig med altarskåpets övriga motiv? Bilden av Kristifödelse, där Maria knäböjer inför barnet liggande i strålglans anses hasin upprinnelse i Birgittas uppenbarelse så som hon fick händelsenbeskriven för sig av Maria i den långa och detaljerade födelsevisioneni Betlehem under pilgrimsresan till det Heliga landet.545 Till en del

199

het, utan snarare en argumenterande gest med handflatan upp; somom han resonerade i ett akademiskt sammanhang: ”för det första . . . fördet andra… för det tredje…”. Maria knäböjer på en kudde vid en bön-pulpet helt i enlighet med tidens större betoning av ödmjukhet. Denskarpsynte ser att pulpetens andaktstavlor är utan motiv. Det är engiven visuell följd av att inkarnationen inte skett och frälsningshisto-rien inte tagit sin början. Därigenom är inte altartavlans bilder av fö-delsen, korsfästelsen, madonnan eller helgonbilder möjliga vid den tid-punkt då Maria var försänkt i bön. Ovanför Maria och Gabriel synsdet lilla Jesusbarnet, som en diminutiv men fullt utvecklad människa,flyga ner på ljusstrålar som utgår från himlen där Gud visar sig i enmolnkrans. Sättet att framställa motivet är välkänt, men i Sverige finnsingen helt motsvarande bild (fig. 89).536

Det är möjligt att hävda att bebådelsebilden i altarskåpet från Tjäll-mo kyrka är avsedd som meditationsbild och att det finns en specifiktext som handledning till meditationen i franciskanernas mest välkän-da meditationshandledning Meditationes Vitae Christi.537 Den behand-lar Kristi liv och inleds med Guds plan för frälsning av världen.538

Ursprungstexten författades någon gång under andra halvan av1200-talet av franciskanen Johannes de Caulibus från klostret San Ge-miniano i Toscana.539 Den riktar sig till en nunna i klarissorden (fran-ciskanernas kvinnliga gren) och är en handledning i meditation. Textenkom snabbt att få stor spridning och finns på många folkspråk, där-ibland fornsvenska.540

I Meditationes introduceras många narrativa detaljer och hela epi-soder som inte återfinns i evangelierna, i apokryferna eller i texter somt.ex. Legenda Aurea. Berättelsen avbryts då och då genom att förfat-taren ger instruktioner om hur den bibliska berättelsen ska förstås ochom meditationer kring de händelser som återges. Andra sektioner harpredikande karaktär.541 Här nedan kommer jag bara att diskutera detsom bebådelsemeditationen bokstavligen förmedlar och som kan rela-teras till bilden.

Det framgår fullkomligt klart att både författaren och den systerhan riktar sig till är på det klara med att personifikation och bildtän-kande är ett hjälpmedel i meditationen:

Sålunda kan du här tänka dig Gud, och föreställa dig honom så bra dukan, trots att han inte har någon kropp, betrakta honom som en stor

198

Privat andakt och handledningOm vi betraktar ”andaktsbild” i ett perspektiv som utgår från medel-tida bildbruk visar det sig att Marie förebedjande hade en tydlig funk-tion som bild för bön och meditation.

Jeffrey F. Hamburger lyfter fram ett sådant exempel där en hand-skrift illustrerar hur andaktsbilder används. Han betonar det konkretabildbruket och nödvändigheten av bild i dominikansk omsorg om nun-nornas andliga liv.552 Bildens titel är Les trois estaz de bones ames (dengoda själens tre tillstånd). Den är en handledning i den mystiska kon-templationens tre stadier och är hämtad från en fransk dominikansktraktat för nunnor (fig. 90). Illuminationen visar i första scenen huren nunna biktar sig inför sin dominikanske handledare. Därefter fram-ställs hon knäböjande i andakt framför ett altare där altartavlan fram-ställer just Marie kröning. Det första innefattade botgöringen och demuntliga instruktionerna, det andra meditationen eller andakten me-dan det tredje stadiet innebar en kontemplativ vision, dvs. en föreningmed det gudomliga under kontemplation av de kristna undren.553 Ialla tre stadierna var bilder en god hjälp. Det dominikanska ursprung-et gör motivets funktion som andaktsbild obestridlig.

Mariologiska bilder och bilder från passionen var enligt Belting kor-

201

hade Birgittas vision föregångare, och Henrik Cornell visar att detdessutom finns bilder i tidens italienska konst vilka pekar fram motden gestaltning som sedan kom att formuleras detaljerat av Birgitta.546

Det är också ett betonande av tidens ödmjuka ideal när den knäbö-jande Maria i vördnad inför barnet kom att ersätta den tidigare fram-ställningen där hon avbildas liggande i en säng.547 En parallell läsningav text och bild ger resultat även i fråga om födelsebilden, och bildoch text förklarar varandra. Men de två texternas ursprung är i tvåolika ordnar, den franciskanska bebådelsen och den birgittinska födel-sen. De två bilderna förekommer i ett gemensamt sammanhang i altar-skåpet.

* Huvudmotivet i skåpets corpus är en skulpterad bild där Maria ochKristus framställs sittande bredvid varandra (fig. 88). Maria är vänd itrekvartsprofil med händerna i bön medan Kristus sitter nästan fron-tal och välsignar delvis mot Maria, delvis utåt mot betraktarna. Bådaär krönta. Motivet brukar kallas Marie kröning, vilket strängt tagetinte är korrekt eftersom hon redan är krönt här, och det finns ett an-nat motiv där Kristus och Fadern verkligen sätter en krona på Mariashuvud. Marias egenskaper som den triumferande, som regina coeli,sponsa Christi eller Ecclesia brukar kopplas till motivet.548 ”Marie för-härligande” är ett samlingsnamn som täcker in dessa aspekter. Jan vonBonsdorff har dock invänt att benämningar som dessa knappast kananvändas för framställningar som snarare bjuder till fromt inkännan-de. I en stillsam bild som denna, där Maria redan är krönt och sitterbredvid Kristus i en bedjande ställning, är hon snarare förebedjande,det är frågan om intercessio, och scenen skulle då hellre kallas ”Marieförebedjande”.549 Kristus välsignande är inte riktat mot Maria utan uti rummet. De bådas riktning, sänkta ögon och gestik gör det möjligtför en betraktare att delta och begrunda, och välsignelsen kan väl varaavsedd för församlingen. Förebedjande har framhållits som en viktigfolklig kommunikationsform.550 Men trots att han utreder funktioner-na – och de möjliga vis som bilden kunde uppfattas på – drar sig vonBonsdorff för att kalla motivet för en andaktsbild med hänvisning tillSixten Ringbom, som inte nämner Marie kröning/förebedjande somandaktsmotiv.551

200

Fig. 90. British Library MS Add.39843, fol. 29. La Sainte Abbaye,ca 1330. Les Trois/trez estaz debones ames. © British Library.

Carina Jacobsson betraktar andaktsbilden som en aktiv bild som sö-ker etablera förbindelse med åskådaren. Jacobsson kräver vidare avandaktsbilden att motivet ska ge uttryck för kärlek, sorg eller smärta.Motiv som smärtomannen, pietá och den heliga graven, hade till upp-gift att väcka motsvarande känslor hos betraktaren, som skulle leva sigin i framställningen.558 Också Nisbeth understryker att valet av justdessa motiv styr. Pietá och smärtomannen är motiv som uppfyllercompassio, dvs. man kan förutsätta att de väcker medkänsla och manartill bön.559 Anders Piltz, som har motsatt åsikt, understryker att deplastiska skulpturerna är de egentliga andaktsbilderna och hävdar attkalkmåleriets funktion är predikande och pedagogisk.560

Jag ansluter mig närmast till Ringboms definition av devotional pic-ture och betraktar andaktsbilden som en bild lämplig för koncentra-tion i bön, meditation och inlevelse. Det ska helt enkelt vara möjligtatt förrätta enskild andakt och kontemplera framför en andaktsbild.Därför krävs det också en precisering av bildens placering i rummet,vilket Hans Belting framhåller.561 En andaktsbild bör vara placerad såatt den troende kan vara i fred och i omedelbar närhet av bilden. Detverkar osannolikt att bara ett fåtal motiv skulle vara lämpliga för det-ta eller att det bara skulle gälla träskulptur.

I små altarskåp gestaltas ödmjukhet i både måleri och skulptur. Ut-formningen av bebådelsemotivet gör dem passande som andaktsbilder,och föremålen i sig är lämpade för denna funktion. Frågan är om sam-ma resonemang kan föras när det gäller stora bilder och kalkmåleri?

Kalkmåleri i Tensta kyrka – andakt och avlatBebådelsebilden i Tensta kyrka i Uppland har ofta behandlats i denkonsthistoriska litteraturen och målningssviten med sina många mo-tivområden är ständigt under diskussion. Med en lätt överdrift kanman påstå att Tenstamålningarna och deras bebådelsebild är i Sverigevad Mérodealtaret är i internationell litteratur (fig. 91). Bebådelsenanvänds av Henrik Cornell som exempel på den sköna stilen.562 Denpryder omslaget till Anna Nilséns avhandling Program och Funktion(1986) och Lena Liepe inleder hela diskussionen i sin bok Den medel-tida kroppen (2002) med denna bild. Bebådelsescenen i Tensta be-skrivs av Liepe som ett motiv ur Marias liv. Liepe avläser därefter hela

203

responderande teman då det gällde andaktsbilder, vilket vi kunde se idet första exemplet där bebådelsen och födelsen på ena sidan och giss-landet och Golgatavandringen på andra sidan flankerar Marie förböni Tjällmo altarskåp.554 Det är således inte primärt en fråga om narra-tivitet. Istället uppmanar motiven betraktaren att kontemplera övermänniskoblivandet, offerdöden och själens upptagande till himlen.

Det är tydligt att olika traditioner och uppfattningar sammansmäl-te och förekom till synes problemfritt sida vid sida när det gäller bild-gestaltning. Om motiven i Tjällmo huvudsakligen grundar sig i francis-kansk, dominikansk eller kanske birgittinsk teologi och litteratur läm-nar jag till andra att diskutera. För den enskilde kyrkobesökaren var detsannolikt inte det primära. Det lilla formatet innebär att placeringen avaltarskåpet kan ha varit på kyrkans Mariaaltare. Skåpet med sina mångamotiv kunde i detta fall användas av vem som än besökte kyrkan ochbönerna inför det kunde behandla många ting. Om skåpet i stället varplacerat på kyrkans högaltare blev användningen av det delvis en annan.

*Begreppet ”andaktsbild” kräver en kommentar innan det är dags attövergå till nästa exempel. I sin snävaste betydelse användes ”andakts-bild” av konstvetenskapen om specifika föremål: mindre träskulpturmed expressivt uttryck tillverkat i Rhenlandet på 1300-talet. Bildtypenuppstod vid dominikanska konvent. Det är skulptur i modesta formatoch motiven är i huvudsak piéta, smärtomannen, lidandekrucifix ochKristus och Johannes kärlek.555 Men Sixten Ringbom vill istället an-vända devotional image för bilder han menar skiljer sig från andra bil-der i kyrkorummet genom sin funktion, inte genom sitt motiv. Det ärbilder som kan sättas i samband med ”privat uppbyggelse, bön och me-ditation”. Ringbom skiljer detta från Panofskys Andachtbild som kandefinieras utifrån formala och ikonografiska kriterier.556 Vidare menarRingbom att skillnaden mellan devotional image och publik bild pri-märt är en fråga om storlek och funktion. Devotional image hör till denprivata fromheten.557 Problemet är att båda termernas svenska över-sättning är ”andaktsbild”.

Andaktsbild används även om speciella motiv som i större utsträck-ning än andra anses ha manat till andakt och inlevelse, compassio.Främst har lidandet framhållits.

202

och välbevarade, dock restaurerade och delvis kompletterade, och deär ofta återgivna i litteraturen. Mest bekant är den stora svit med Bir-gittas legend som finns i väster. Beställaren och finansiären är en avmedeltidens mest bemärkta män: Bengt Jönsson (Oxenstierna) tillSalsta. Han är dessutom avbildad som donator klädd i riddarrustningmed vapensköld i koret (fig. 92). Bengt Jönsson var, som Olle Fermvisat, medveten om Vadstenas andliga och politiska betydelse och an-knöt medvetet till den birgittinska rörelsen genom bildsviten i Tens-ta.565 Sockenprästen vid tiden för deras tillkomst är känd; han hetteherr Olof. Sambanden med domkyrkan i Uppsala är väl utredda. Ett

205

bildprogrammet i Tensta som en kroppslighetens ikonografi alltifrånAdams och Evas fördömelse vid syndafallet, möjligheten till frälsninggenom inkarnationen och slutligen Kristi offerdöd och vördandet avKristi lekamen.563 Åke Nisbeth, som senast har analyserat hela mål-ningssviten, poängterar de scener där Maria är huvudpersonen ochderas kronologiska följd; berättelsen inleds med bebådelsen och avslu-tas med Marie kröning. Placeringen av motiven är självklar, enligt Nis-beth, eftersom det var platsen för kyrkans Mariaaltare.564

Kunskapen om Tensta kyrka är gedigen. Målningarna är signeradeoch daterade av Johannes Rosenrod 1437. De är osedvanligt kompletta

204

Fig 91–93. Tensta, Upp-land. KalkmålningarJohannes Rosenrod1437.

Fig. 91. Bebådelsen.Foto: förf.

Fig. 92. Bengt JönssonOxenstierna, donator.Foto: Gabriel Hilde-brand.

Fig. 93. Adoranter. Foto: Gabriel Hildebrand.

ti passion, och motivet bör ha varit en bild av smärtomannen, vilketNilsén har visat.570 På samma vägg återfinns även S:t Matteus med sis-ta raden ur Credo, Erasmus martyrium och överst mot valvet Mariasbegravning, Marias själ som förs till himlen och Marias kröning.571 Detillbedjandes identitet har diskuterats, men jag ansluter mig till Nis-beth som anser att de inte representerar historiska personer.572 Bebå-delsen ingår således inte i en narrativ bildsvit, och de övriga motiveni dess närhet är inte bibliska.

Smärtomannen, som var huvudmotiv, fanns där för att mana tillandakt inför Kristi lidande och bör ha varit en av kyrkans centralabilder. Den var placerad i omedelbar närhet till Mariaaltaret, denfrämsta platsen för enskild andakt. Speciella avlatsförmåner var dess-utom förknippade med böner inför bilden av smärtomannen, den s.k.Gregoriusavlaten, och man får förutsätta att kyrkobesökarna kände tilldet.573 En avlatsbild var knuten till ett specifikt kyrkorum och hadesanktionerats av påven eller ärkebiskopen. Vad den bedjande skullegöra för att komma i åtnjutande av avlaten var fastställt och förmå-nerna var specificerade.

Mot den bakgrunden kan vi återknyta till vad det är för sorts bild.Både Liepe och Nisbeth betraktar bebådelsen och Mariamotiven somnarrativa bilder i en serie som berättar Marias historia. Jag menar attbebådelsebilden i Tensta inte i första hand är ett Mariamotiv avsettatt tolkas på historisk nivå. Den ingår inte i en berättande bildsvit ochde omgivande Mariabilderna återger inte i första hand den historiskapersonen och berättelsen om Marias levnad. Bebådelsen är ett av flerabimotiv i ett bildprogram där Kristus som smärtoman varit huvudmo-tiv innan det nuvarande fönstret togs upp. Bebådelsebilden relaterartill den och finns där för att representera Kristi inkarnation. Tillsam-mans betonar de Kristi helga lekamen, Corpus Christi.

Men är bebådelsen i Tensta en andaktsbild? Är gestalternas ödmju-ka hållning och placeringen nära kyrkans Mariaaltare tillräckliga föratt hävda det? Avlaten som nämndes ovan tyder på det. Men man skul-le också kunna hävda att det är en offentlig bild och en representa-tionsbild, utifrån argumentet att den är stor och placerad relativt högtpå väggen. Jag menar att det nog är möjligt att bilderna runt Smärto-mannen var avsedda att vara och kunde fungera som bilder att kon-centrera tanken kring under sina avlatsböner. Sannolikt får vi accep-

207

bättre exempel på en hövisk miljö vid denna tid är svårt att uppbringai Sverige.

Stilistiskt har bebådelsebilden i Tensta sammanförts med västtym-panet i Uppsala domkyrka (se djupstudien nedan). De som först sattedem i samband med varandra var Gerda Boëthius och Axel Romdahl1935.566 Henrik Cornell och Kurt Wallin tog upp temat 1962 och tyck-te sig se en allmän överensstämmelse. Deras poäng var att tympanetsförlaga troligen är utfört av en målare.567 Nisbeth diskuterar hypote-sen något utförligare och ansluter sig till Cornell och Wallin.568 Enligtmin mening är överensstämmelserna mellan de båda bilderna trotsallt av så allmän karaktär att det är svårt att hävda något samband mel-lan dem.569 Det finns inte bara ikonografiska skillnader utan även olik-heter i gestaltningen av ansikten, linje, veckfall och bildens komposi-tion. Den konstvetenskapliga bildevidensen är tyvärr svag, det skulledärför vara värdefullt med vidare forskning i skriftligt källmaterialför en fortsatt diskussion. Västtympanet i Uppsala kommer att disku-teras med andra infallsvinklar i djupstudien som följer.

Placering av bildenI Tensta återges Gabriel knäböjande och Maria sittande (fig. 91). Ge-nom att deras blickar riktas snett nedåt och genom att gester ochkroppsspråk är återhållsamma får vi intryck av ett lugnt samtal mellantvå upphöjda individer. Ängeln talar medan Maria tar emot budbära-ren och lyssnar stillsamt. De är klädda i omfångsrika dräkter i gröntoch svartnat rött. Maria håller en uppslagen bok stödd mot sitt enaknä, medan ängeln har en liljespira med ringlande språkband i sin hand. Språkbanden och spiran upptar utrymmet mellan dem. Somnämndes ovan menar Belting att trekvartsprofilen med blickarnas ochgesternas fokuspunkt mellan bilden och betraktarpositionen bjuder inåskådaren och gör det möjligt för denne att leva sig in i händelsen.

Bebådelsebilden är placerad i stort format på nordväggen i långhu-sets östligaste travé. Bildprogrammet omfattar hela frälsningshistorienoch tar hela kyrkorummet i anspråk. Strax under bebådelsen finns enframställning av ett yngre och ett äldre par vända i tillbedjan mot denbild som varit i centrum på nordväggen, där nu ett stort fönster istäl-let är placerat (fig. 93). På andra sidan fönstret finns symboler för Kris-

206

Förändringen i bebådelseframställningarna förefaller i huvudsakvara kulturellt betingad och orsaken kan sökas i nya mänskliga ideal:i höviska riddarideal, i ödmjukhet och i individuell andakt och religi-ositet. Djupstudien som nu följer är ett konkret exempel på hur dessaegenskaper förenas.

209

tera att bilder i kyrkorummet kunde ha flera funktioner och att ettenda motiv kunde illustrera flera betydelseskikt.

Altarskåpet i Tjällmo och kalkmåleriet i Tensta är två exempel påödmjuka gestaltningar av bebådelsen, och de förekommer i samman-hang med meditation, andakt, bön och avlat. Jag menar att det fram-går att bebådelsen var ett motiv som väl lämpade sig för andakt ochatt det är bildkontexten och placeringen som till slut avgör hur en bildkan användas.

I Tjällmo kan bebådelsebilden fungera väl som andaktsbild. Gestalt-ningen, sammanställningen av motiv och det lilla formatet talar fördet. Därutöver finns det belägg för meditationen i den franciskanskatexten Meditationes vitae Christi och för huvudmotivet Marias för-bön som meditationsmotiv i det dominikanska traktatet Les tres estazde bon ames.

När det gäller muralmålningarna i Tensta är det mer osäkert hurväl bilderna kunde användas för privat andakt. Trots att de finns vidsidan av Mariaaltaret gör placeringen högt på väggen och bildernasstora format att kravet på avskildhet troligen var svårt att uppfylla.

*Det är dags att sammanfatta de huvudsakliga resultaten innan djup-studien tar vid. Gabriel och Maria återges i huvudsak på två vis: an-tingen står Maria som en aristokratisk fru och tar emot en hövisktknäfallande ängel eller så återges de båda ödmjukt knäböjande eller,för Marias del, sittande på golvet. Gestalterna är milda, linjerna mjuktböljande. Maria återges barhuvad, med långt, ofta ljust, hår. Inget sak-ralt motiv illustrerar tidens stilideal och höviska, ödmjuka uttrycktydligare än bebådelsescenen. Jag har framhållit att dessa två idealkommer till uttryck i två olika sätt att återge motivet. Bebådelsen bru-kas som form både i bild och text när en ridderligt par ska återges ochnär Christine de Pisan skriver in sig i sin berättelse.

Meditationshandledningar och exklusiva tideböcker synliggör ock-så ett kvinnligt bildbruk. Maria var ett eftersträvansvärt ideal attefterlikna och bilden av henne som hövisk, läsande adelsdam i bebå-delsescenen hörde till tiden. Samtidigt finns det tecken på misogyni itidens debatt om lämpliga kvinnliga sysselsättningar. Skulle man läsaeller ägna sig åt textilarbete?

208

tillverkade i Vadstena kloster och de fjärde fanns nästgårds, i Järstadskyrka. En femte bild hade flera likheter med dessa fyra, men det varen tympanonrelief i Uppsala domkyrka, tillverkad 1431, alltså betyd-ligt senare och på en annan plats.576

Kravet på en nära kontext var lätt att uppfylla eftersom det visadesig att motivet var tydligt koncentrerat både geografiskt och i tid. Detlåg närmast till hands att börja undersökningen med Vadstena klosteroch Heliga Birgitta. Därför blev också text omedelbart aktuellt genomHeliga Birgittas uppenbarelser.

Materialet gav utan tvekan upphov till frågor. Först är frågan om detfinns ytterligare gemensamma drag som förenar dessa bilder och skil-jer dem från andra? Därefter är frågan varför man i Vadstena väljerjust denna bild av bebådelsen? Finns någon motsvarighet i Birgittasuppenbarelser? Har vi en text som kan knytas till motivet och förkla-ra det? Om alls, hur förhåller sig reliefen i Uppsala till de övriga bil-derna?

Frågan om hur ett visst motiv kommer i bruk kan i det här fallet sesi två steg. Först gäller det Birgittas uppenbarelser och de inre bilderhon använder. Kan uppenbarelserna ha påverkats av ting hon kunnatse? Sedan gäller det personer inom birgittinorden, de som på olika visvar engagerade i klosterprojektet och kanonisationen, samt bilder des-sa valde att återge. Annorlunda uttryckt gäller det också text- kontrabildtolkning. Ska texten vara vägledande måste frågan ställas var Bir-gittas språkliga bilder kommer ifrån. Då är uppenbarelsernas dateringavgörande. Om vi istället fokuserar på föremålen blir tillverkning ochinfluenser av betydelse. Då är frågan vilka kulturella kontakter somvar aktuella i Vadstena mellan 1370 och 1400. Här föreligger ett geo-grafiskt och tidsmässigt problem.

Kalkmåleri i Järstad kyrkaDen tidigast daterade av dessa bilder finns i kyrkan i Järstad, näraSkänninge och någon mil från Vadstena. Målningarna frilades så sentsom 1988–1990 och de är mycket fragmentariska. Bebådelsebildenfinns i västra valvets södra valvkappa ovanför ingångsdörren till kyr-kan (fig. 94). Där återges Gabriel stående med ena handen lyft ochmed manteln snävt draperad runt kroppen. De hopslagna vingarna når

211

Ego sum Regina celi mater Dei – Ett motiv för några få utvalda

Djupstudien som nu följer är avhandlingens pilotstudie. Genom attden lade grunden för avhandlingsprojektet har vissa aspekter redanvarit uppe till behandling och smärre delar av texten är tidigare pub-licerade på annat håll.574 Här är dock infallsvinkeln en annan, och nyttmaterial har tillkommit. Om kap. I lade huvudvikten på motivtolk-ning och kap. II behandlade placering och bildbruk kommer i det föl-jande text att vara i fokus.

För den som är bekant med medeltidskonst kan det synas förvånan-de att det är ovanligt med bebådelsebilder där Maria bär krona. Ett avde vanligaste sätten att återge Maria under medeltiden är just somkrönt Madonna: den romanska tronande madonnan med Kristusbar-net på sitt knä, den stående madonnan i altarskåp eller Maria sittan-de bredvid Kristus i motiven Marie kröning och förebedjande är samt-liga vanliga och centrala motiv i medeltidskonsten. Icke desto mindrevisar det sig att då det gäller bebådelsemotivet förekommer en kröntMaria sällan.

Av undersökningens närmare 400 bilder finns 15 exempel där Mariabär krona, spridda över landet. Flera är tillverkade i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet och är av mer eller mindre provinsiellkaraktär. Samma intryck får man av de internationella exempel somfinns förtecknade i Princeton index of Christian Art och i ikonogra-fiska lexika. Motivet förekommer sporadiskt och det är inte bundet,vare sig i tid, geografiskt eller till någon speciell klosterorden ellerreligiös inriktning.575

Fem bebådelsebilder – Maria med kronaDet som fångade mitt intresse var att jag också kunde se att de fyratidigaste bilderna var från Östergötland. De var daterade mellan 1370och 1400; en kalkmålning, ett broderat altarbrun och ett altarskåp var

210

blonda håret täcks inte av någon slöja. Det röda och gröna i kläde-dräkterna återkommer också här. Mellan dem svävar språkbandet, pågolvet står ett liljekrus. Under bebådelsescenen finns en fragmenta-risk framställning av vad som förefaller vara Kristi födelse enligt Bir-gittas vision.582 Åke Nisbeth betonar att det finns stilmässiga paral-leller med böhmiskt måleri från tiden omkring 1360, men de gemen-samma dragen är inte tillräckliga för att man ska kunna hävda ett di-rekt samband. Hans åsikt är att målaren i kapitelsalen haft inspirationoch utbildning med kontinental bakgrund.583 Mycket talar för att dehär målningarna var färdiga till invigningen av Vadstena nunnekon-vent 1384. Eventuellt kan de vara utförda efter branden 1390, då delarav klostret skadades.

Nunnornas kapitelsal hade en central funktion i konventet. Bildersom fick en sådan placering bör ha varit helt i överensstämmelse medordens ideologi. De övriga väggfälten kröns av Kristi himmelsfärd,treenigheten, och Kristus och Maria tronande sida vid sida i motivetMarie förebedjande. Bilderna under det sistnämnda är svårt skadade,men forskarna är överens om att det är Birgitta som återges. Det ärsammanhanget som har diskuterats. Åke Nisbeth argumenterar för attbilden bör föreställa hur Birgitta överlämnar sina uppenbarelser tillen biskop, i enlighet med hur hon framställs i de handskrifter som till-verkades i Neapel.584 De bilder som Nisbeth avser är initialerna tillBok III i de tidigaste handskrifterna, som tillverkades inför kanonisa-tionsprocessen.585 Och här, i hjärtat av klostret, i en bildsvit som åter-ger Marias och Elisabeths möte, frambärandet i templet, Kristi födel-se och konungarnas tillbedjan ser vi ett nytt sätt att återge bebådelse-scenen.

Målade altarskåpsdörrar från Norra Fågelås kyrkaAltarskåpsdörrarna till Mariaskåpet från Norra Fågelås, Västergöt-land, har stora likheter med det kalkmåleri som presenterades ovan,såväl i fråga om teknik som till form och innehåll (fig. 96). Både Mariaoch Gabriel återges där stående. Dörrarnas yttre form har en tving-ande roll i hur bilden kan återges, och detta utnyttjas framför allt iåtergivningen av ängeln. Han ser ut att ha kommit rakt uppifrån ochnyss ha landat på det lilla podiet. Språkbandet fladdrar uppåt från

213

högt ovanför hans huvud. Maria är krönt och ovanför henne anas ettspråkband. Ljusstrålar når henne från ovan. Möjligen anas också enduva eller ett Jesusbarn, men måleriet är alltför fragmentariskt för attden specifika detaljen ska kunna identifieras. Mellan dem står ett krusur vilket en symmetrisk blomranka reser sig.

I den motstående valvkappan skildras Kristi födelse enligt den äldretradition som återger Maria nerbäddad i en säng med hög sänggavel.Krubban med det lindade barnet finns ovanför Maria och en oxe ochen åsna ser på. Josef sitter vid sängens fotände. Gestaltningen av moti-vet kom att ändras i slutet av 1300-talet som en följd av den födelse-vision Birgitta fick i Betlehem 1372 under sin sista pilgrimsresa. Moti-vet var då redan under förändring, bl.a. inom franciskanorden.577

I samma valv återfinns också S:t Erik, Sveriges skyddshelgon. och S:tPaulus samt en vapensköld med folkungavapnet. Järstads kyrka vargårdskyrka till Aspanäs och i långhusets östra valv finns Aspanäs-ättens vapen. Genom dessa vapensköldar daterar Åke Nisbeth Jär-stads målningar till 1360- eller 1370-tal. Folkungavapnet syftar på Ka-tarina Bengtsdotter, Heliga Birgittas moster och fru till Aspanäs.578

Katarina Bengtsdotter var en av de starka förespråkarna för Birgitta.Det var hon som hörde och återberättade de visioner som Birgitta hadesom flicka.579 Det har antagits att Birgitta och hennes syster växteupp i Aspanäs efter modern Ingeborgs död 1314.580 Dateringen av mål-ningarna enligt vapensköldarna i Järstad bekräftas av motivens ut-formning: en krönt Maria i bebådelsescenen medan födelsescenen där-emot är av äldre typ. I klostret i Vadstena finns kalkmålningar som harstilistiska likheter med dem i Järstad.581

Vadstenanunnornas kapitelsalKapitelsalen i Vadstena nunnekonvent är försedd med kalkmåleri påväggar och i valv. Väggfälten har varit rikt dekorerade med figuraltmåleri, medan valven visar spår av geometrisk utsmyckning. De kvar-varande målningarna är fragmentariska, men fältet med bebådelse-scenen på salens sydöstra vägg är relativt välbevarat (fig. 95). Där knä-faller en rakryggad Gabriel inför Maria med vingarna svepande överhuvudet och en överdimensionerad hand lyft till hälsning. Jungfrunåterges stående som krönt drottning. Hon har röd gloria och det långa

212

215214

Fig. 94. Järstad, Östergötland. Bebådelsen, kalkmålning 1360–1370. Foto: förf.

Fig. 95. Vadstena. Östergötland. Vadstena kloster, Bebådelsen i bildsvit, nun-nornas kapitelsal, kalkmålning 1384. Foto: förf.

Fig. 96. Norra Fågelås, Väster-götland. Bebådelsen, måleri ialtarskåp, regional verkstad ca 1400. Foto: SHM.

ka liljor (fig. 97 a–c). Bland vapensköldarna återfinns de för riddarenKnut Bosson (Grip) och riksmarsken Karl Ulfsson (Sparre till Tofta).Ett par andra sköldar har mer osäker proveniens.589 Det är alltså ettpraktfullt och dyrbart föremål, utfört med en teknik som kräver spe-ciell kompetens. Den fanns hos systrarna i Vadstena.

Bebådelsebilden på altarbrunet från Linköpings domkyrka kan jäm-föras med kapitelsalens målning, den är bara spegelvänd (fig. 97 a).Under en pelarburen arkad med arkitekturdetaljer och mot röd grundframställs scenen. Gabriel knäfaller djupt med svepande vingar som ärbroderade i guld och pärlor. Tunikan är guldbroderad. Han håller uppsin högra hand i samma bebådande gest som i kapitelsalen, och häls-ningen återges på språkbandet: Ave Maria gracia plena. Maria stårlika majestätisk och tar emot budskapet, och språkbandet återger sva-ret ecce ancilla domini. Hennes krona är pärlbroderad och hon är kläddi en gyllene mantel, vars veck är markerade med pärlor. Klänningensringning och ärmlinningar är också de pärlbesatta. Gloriorna är utför-da i guldtråd.590

På altarbrunet återges också födelsescenen enligt Birgittas uppen-barelse, förtydligat genom att Birgitta återges knäböjande med Mariai bilden, medan Josef saknas (fig. 97 b). Texten på språkbanden ärhämtade från Birgittas uppenbarelse. Från Gudsansiktet utgår textenhic est filius meus (’denne är min son’) och över Maria återger språk-bandet b[e]n[e] veneris fili mi d[eu]s meus et do[minus], (’var välkom-men min son, min Gud, min herre’).591 Den tredje scenen, pietá, åter-ger Maria sittande med sin döde son i famnen omgiven av Kristi pino-redskap (fig. 97 c).

Dessa fyra bilder har tydliga samband i fråga om motiv, plats ochdatering i det birgittinska Vadstena. Ytterligare några detaljer förenardem och skiljer dem från andra. Förutom att Maria är krönt utmärksde av gestalternas vänliga, samlade, höviska hållning, och de betona-de händernas tydliga gestik. I bilderna saknas också Gabriels spira ochMarias bok, och den Helige Andes duva förekommer inte i dem somär tillverkade i Vadstena. Detta skiljer dem från andra bebådelsesce-ner där Maria återges krönt.

En bildkontext med ridderliga förtecken är tydlig i Järstad, där mål-ningarna i kyrkorummet domineras av krönta figurer och riddare. Sam-ma sak i altarbrunet i Linköping, där de tre figurscenerna omges av

217

hans hand och vingarna står ännu rakt upp som om de var påverkadeav vinddraget. Vinrankorna bakom honom är också de påverkade avvinddraget. Även Maria står på ett podium. Rosrankan över henneshuvud slingrar lugnt och stilla, tungt i kontrast till rankorna bakomängeln och hans vindblåsta språkband och vingar.

Också färgvalet i målningarna är medvetet och fungerar som en vi-suell markering av deras olika ursprung. Den överjordiske ängelns glo-ria är klart blå, den jordiska jungfruns gloria är röd, som i kapitel-salsmålningen, som om färgvalet är avsett att illustrera deras olika ur-sprung och hur något överjordiskt kan bli synligt för det mänskligaögat. ”Som den skönaste man, men inte av kött”, säger Jungfrun i Bir-gittas uppenbarelse i Bok I:10, som vi återkommer till nedan. Den enk-la draperibehandlingen med mantlar stramt svepta runt kroppen, an-siktsteckning och hårbehandling har likheter med målningarna både iJärstad och i kapitelsalen i Vadstena. Färgerna är slitna, men troligenhar Gabriel och Maria varit klädda i rött och grönt: ängeln med rödmantel och grön tunika, Maria i grön mantel över röd kjortel.586 Bådegloriornas och klädedräkternas färger är använda kontrasterande påsamma vis som i kapitelsalen. Även placeringen på varsitt litet podiummarkerar deras upphöjdhet över det jordiska. Så kan himmel och jordmötas. Det gudomliga ska ta skepnad på jorden, men det jordiskamåste höja sig för att kunna ta emot gudomen.

Altarskåpet tillverkades omkring år 1400 och kom från Vadstenakloster till Norra Fågelås, eventuellt för att ersätta föremål som för-lorats i en brand. Som betalning fick Vadstena en gård och uppgörel-sen stadfästes av biskop Brynolf i Skara den 31 december 1405.587

Altarbrun från Linköpings domkyrkaAltarbrunet från Linköpings domkyrka är det äldsta bevarade Vadste-nabroderiet och har ansetts vara tillverkat för det Birgittaaltare sominvigdes år 1400. Stiftare till altaret var marsken Sten Bosson Natt ochDag, bror till Linköpings biskop Knut Bosson och syssling till Birgit-ta.588 Brunet är broderat i guldtråd och silke i rött och en klargrönnyans som bleknat till gul. Ursprungligen var det pärlstickat med småsötvattenspärlor. Det innehåller tre figurscener: bebådelsen, pietá ochKristi födelse. Mellan dem finns rundlar med donatorsvapen och frans-

216

vapensköldar och franska liljor. Inne i nunneklostret var bildvärldenåterhållen och koncentrerades på bibliska motiv och en bild av Birgit-ta överlämnande sina uppenbarelser till en biskop.

Den femte bilden, slutligen, är tillverkad 30 år senare och finns iUppsala. För att knyta den till de andra krävs en lite utförligare dis-kussion.

Uppsala domkyrkas västportalVästportalens tympanon i Uppsala domkyrka är tvådelat; där fram-ställs Kristi gisslande till vänster och bebådelsen till höger (fig. 98). Idet högra fältet framställs Maria sittande vid en pulpet. Hon bär enstor krona på huvudet och är klädd i en omfångsrik mantel. I det vänst-ra tympanonfältet står en plågad Kristus bunden vid en pelare, kläddi ett litet ländkläde. De stora figurerna fyller sitt utrymme. Tympanetär monumentalt den platta reliefen till trots. Under detta, på linteaun,flankeras två lejon av ärkestiftets vapen och rikets tre kronor. I ytter-kanterna finns inskrifter i minuskler: anno domini MCDXXXI factumest hoc opus (’år 1431 fullbordades detta verk’) och pax huic domui(’frid över detta hus’). Relieferna är alltså daterade år 1431.592 Inskrif-ten pax huic domui är ett citat ur liturgin för kyrkoinvigning. Där angesatt biskopen uttalar dessa ord tre gånger när porten till kyrkan öpp-nas och han träder in i kyrkan med sitt följe. Dessa inskrifter innebäratt kyrkan stod färdig för invigning detta år, men invigningen dröjdepå grund av inrikes motsättningar.593

Västportalen i Uppsala domkyrka är inte särskilt uppskattad i svenskkonsthistoria. Ett underliggande antagande som går igen hos dem somi olika sammanhang berört västportalen är att tympanet sattes upp istor tidsnöd och med knappa resurser. Detta skulle förklara varförman satte upp ett tympanon av vad som anses vara tvivelaktig estetiskkvalitet och med en besynnerlig motivsammanställning.594

Jag är av annan uppfattning. Det är svårt att tänka sig en mer pro-minent placering av en bild. Västportalen på ett lands ärkebiskopssäteär utan tvivel en officiell plats för både regnum och sacerdotium. Omman alls tänker sig att i bild göra en dogmatisk manifestation är dettaplatsen. Det bestämdes att just dessa motiv skulle placeras på tympa-net till västportalen, huvudingången till Uppsala domkyrka, i Sveriges

219218

Fig. 97 a-c. Linköpings domkyrka, Östergötland. Altarbrun, Vadstena nunne-kloster ca 1400. Foto: RAÄ.

a. bebådelsen.

c. Piéta.

b. Jesu födelse.

Vidare, dagen efter Sigfrid, det vill säga torsdagen efter söndagen Sep-tuagesima, i närvaro av kungen, rikets stormän och dessutom biskopeni Linköping invigde broder Jöns Håkansson, ärkebiskop i Uppsala, klost-ret i Vadstena till jungfru Maria och heliga Birgittas ära, utan att inviganågot altare.597

Dessa två notiser gör att jag vågar konstatera att man vid domkyrko-bygget i Uppsala kände till bebådelsebilderna från Vadstena och Lin-köping. Av den senare framgår också att rikets ledande män var sam-lade i Vadstena vid invigningen. Ett möte med deltagare av sådan dig-nitet sammankallades inte utan att det pågick i flera dagar och att mansamtidigt tog tillfället i akt att föra diskussioner och avhandla aktuel-la frågor.

Året därpå inleddes ett kyrkokoncilium i Basel. Under konciliet iKonstanz 1415 hade man ifrågasatt Birgittas kanonisation och kloster-orden. I Basel 1431 tog kritiken fart igen; ursprunget var en tvist mel-lan birgittinklostret Marienwold och staden Lübeck. Birgitta blevkraftfullt försvarad av den spanske dominikanen kardinal Juan Tor-quemada, och konciliet accepterade hans försvar.598

Det intensiva arbetet med att slutföra domkyrkobygget pågick alltsåsamtidigt som man under koncilierna i Konstanz och Basel diskutera-de Birgittas kanonisation och klosterorden. Västtympanet sattes slut-ligen upp samma år som Baselkonciliet inleddes – 1431. Johannes Ha-quini dog året därpå, men även hans efterföljare hade starka bandmed Vadstenakretsen. Också den femte bilden, den prominenta väst-portalen i Uppsala, ingår således i en gemensam kontext som formu-lerades i det birgittinska Vadstena (fig. 102).

Heliga Birgittas uppenbarelserBirgittaforskningen utgör ett stort, internationellt och livaktigt forsk-ningsfält som engagerar forskare från många ämnen, och det finnsdärför anledning att först säga något om det perspektiv jag har på up-penbarelserna just i det här fallet.599

Birgitta Birgersdotter och hennes förespråkare inom den kyrkligaoch världsliga eliten planerade att grunda en ny klosterorden i Sverige.Därför skulle Birgittas texter flerfaldigas och illustreras. Mässan hondikterade skulle läsas i ett kyrkorum. Klostrets kyrka skulle byggas

221

ärkebiskopssäte. Här framställs alltså Kristi gisslande till vänster ochbebådelsen till höger. Bebådelsescenen har likheter med den i Vadste-na kapitelsal, men den krönta Maria sitter här vid en pulpet och meden bok i ena handen. Ängeln närmar sig från höger, som i kapitelsalen.Han knäböjer djupt med vingarna hopslagna över huvudet. Språkban-det ringlar sig uppåt mellan dem med änglahälsningen ave Maria gra-cia plena. Stilen är en annan än den i de tidigare bilderna från Öster-götland. Det är innehållet som förenar denna relief med de övriga bil-derna. Ett samband mellan dem kan etableras.

År 1431, tympanets dateringsår, var Johannes Haquini (Jöns Håkans-son) ärkebiskop i Uppsala. Han hade invigts till Vadstenabroder 1411.Som en av Vadstenas mest framstående bröder hade han många upp-drag och fick också behålla sin status när han lämnade klostret för attbli ärkebiskop. Till yttermera visso vigdes han till sitt nya ämbete iVadstena klosterkyrkas brödrakor.595 I Vadstenadiariet antecknadesden 10 februari 1430:

Vidare, på den heliga Scholasticas dag begravdes här en av klostrets tjä-nare vid namn Tyrgils Murare. Han hade vistats en tid vid Uppsala dom-kyrka i sitt hantverk, men nyligen hade han återförts död.596

Sex dagar senare, den 16 februari 1430 skrevs:

220

Fig. 98. Uppsala domkyrka, Uppland. Bebådelsen och gisslandet, västportalenstympanon 1431. Foto: förf.

Jag är himladrottningen, Guds moder. . .Maria är en central gestalt och talar som Gudsmoder i en stor del avuppenbarelserna. Ängelns bebådelse av Maria är trots det inget vanligtmotiv, däremot förekommer inkarnationstemat frekvent.604 Det mestomfattande exemplet på ängelns bebådelse finns i första bokens tion-de kapitel. Bok I innehåller uppenbarelser som Birgitta mottog i Sveri-ge 1344–1349, då hon vistades i Alvastra kloster. Texten är granskadoch översatt till latin av Magister Mattias. Jungfrun talar till Birgittaoch hon inleder: Ego sum regina celi, mater Dei . . .

Jag är Himladrottningen, Guds moder [. . .] såg jag tre underbara ting:Jag såg en stjärna men icke en sådan som lyser på himlen, jag såg ettljus, men icke ett sådant som lyser i världen, jag kände en doft, icke somav örter eller något liknande, utan outsägligt ljuvlig, och den uppfylldemig helt så att jag jublade av fröjd. Därefter hörde jag genast en röst,men icke från en mänsklig tunga, och när jag hörde den bävade jag ochfruktade, att det kunde vara något bländverk. Strax visade sig för migen Guds ängel; han var som den skönaste man men icke iklädd kött, ochhan sade till mig: ”Hell dig, du högtbenådade!”. . .605

Gudsmodern talar sedan om hur hon reagerade då hon hade hört äng-elns ord, och återger scenen i anslutning till hur den beskrivs i Lukasevangelium. Därefter nämner hon i korthet sin sons födelse och berät-tar hur hon i samma stund såg hans kommande öde, och blev förtviv-lad. Maria fortsätter sin berättelse med att berätta om gisslandet:

. . . Så fördes han till gisselpelaren, och han tog själv av sina kläder. Hanlade själv sina händer runt pelaren, och hans fiender bundo dem utanskonsamhet. När han stod bunden hade han alls intet skylande på sigutan stod naken som han blivit född och led skammen av sin nakenhet.Hans vänner flydde, och hans ovänner kommo samman. . . såg jag hanskropp piskad och gisslad ända intill revbenen så att dessa syntes. Ochvad som var än bittrare – när gisslen rycktes ut, plöjdes hans kött somjord av plogen. . .606

Lika vackert som bebådelsen beskrivs, lika stark är skildringen avmänskligt lidande, där pinoredskapen, gisslandet, golgatavandringenoch korsfästelsen beskrivs i detalj. Marias berättelse slutar då den dö-de Sonen läggs i Moderns knä. Då är hans händer så stela,

223

enligt en given plan och bilder skulle utformas som stödde den birgit-tinska ideologin. Uppenbarelserna är alltså skrifter som är godkändaav en kyrklig elit som grund för en ny orden. De kan därför inte betrak-tas som privata på samma sätt som t.ex. texter av mystiker som Hil-degard av Bingen eller Katarina av Siena. Som jag ser det är det inteBirgittas spontana och osorterade inre upplevelser som är innehållet i uppenbarelserna, utan en av kyrkan och samhället accepterad ut-trycksform av dem.

Det betyder inte att uppenbarelserna inte är personliga. Birgitta varfrom och engagerad. Hon menade själv att Gud, Kristus och Jungfruntalade genom henne. Hon var en canal, en direkt förmedlare för derasbudskap. I uppenbarelsernas form behandlas teologiska spörsmål lika-väl som varningar till människor som inte lever sitt liv rätt. Samtidigtkrävde hon reformer inom kyrkan och hon hade ett större mål än denegna religiositeten.

Birgitta framstår också som en bildad, och troligen beläst, kvinna.Av hennes texter framgår att hon varit bekant med Legenda aurea,Meditationes Vitae Christi, den svenska Pentateukparafrasen som imycket bygger på Thomas av Aquinos Summa Theologica, likaväl sommed cisterciensisk religiositet.600 Birgitta samtalade kontinuerligt medsina biktfäder och uppenbarelserna skrevs ner och översattes till latin.Speciellt betydelsefull i det inledande skedet var hennes biktfader ochteologiske rådgivare magister Mattias som var kanik i Linköping. Hanvar en internationellt bemärkt teolog. Han hade utbildat sig i Paris,och det förefaller som om han återvänt dit under en period men åter-kommit till Sverige 1342.601 Då började troligen hans samarbete medBirgitta.

Heliga Birgittas Himmelska uppenbarelser omfattar ca 700 revela-tioner av olika längd. Flertalet är mellan en halv och två foliosidor, etttjugotal är betydligt längre.602 De uppenbarelser som behandlar var-dagliga ting har fått stor uppmärksamhet eftersom de har betraktatssom en källa som ger unik tillgång till kunskap om medeltidens var-dagsliv. Men det är tveksamt om det utifrån uppenbarelserna går attdra säkra slutsatser om den historiska situationen. Däremot får vi fårveta hur det enligt Birgitta borde vara.603 Källan är alltså normativ,men också det ger ju en glimt av verkligheten. Här är just idén ochnormen av intresse.

222

krönt för din höga värdighets skull [. . .] Ditt moderlivs plats var mig,både andligt och kroppsligt sett, så åtråvärd, och din själ var mig så väl-behaglig, att jag icke ryggade tillbaka för att stiga ner till dig från him-lens höjd och bo hos dig, nej fann det största behag däri. Därför, käras-te moder, skulle den krona, som förvarades hos mig (den kronan är jag,Gud, som tog mandom), icke sättas på någon annan än på dig, ty du ärsannerligen moder, jungfru och alla drottningars kejsarinna.609 [minkursivering]

Här beskrivs Fadern, Sonen och den Helige Ande som ett, utan bör-jan och utan slut. Kronan som Maria bär är utan början och utan slut,och hon bär kronan i sig, ty den krona som förvarades hos Gud skulleinte sättas på någon annan än modern. I uppenbarelsen är människo-blivandet och inkarnationen centrala. Det är en lovsång till Maria ochden skönhet som fick Gud att fatta kärlek till just henne. Inget anty-der att det är Marias kröning och död som åsyftas. Kronan nämns inteheller som ett tecken för jungfrulighet. Det är den inkarnerade gudo-men som är kronan, symbolen för en regerande auktoritet och en maktutan början och utan slut. Därför framställs Maria med krona i bebå-delsebilderna, och därför är den Helige Andes duva utesluten – denhar redan nått sitt mål.610 Och därför bär heller inte Gabriel fram lilje-spiran, symbolen för Kristus.611

Vi finner alltså belysande citat i Birgittas uppenbarelser, och textoch bild fanns fysiskt likaväl som intellektuellt i samma miljö.

Höviskhet och ödmjukhetDe bilder det har handlat om här återger alla en hövisk bebådelse, somden definierades i det föregående kapitlet. För att återknyta till dendiskussionen är Birgittas uppenbarelser en bra utgångspunkt. Birgittaoch Vadstenakretsen är, som redan framgått, tydliga företrädare förbåde höviska och ödmjuka ideal.

De ridderliga idealen och en hövisk hållning var inte i konflikt medödmjuka och djupt religiösa förhållningssätt. Ridderskapet och denhöviska kulturen stod på fast kristen värdegrund. De var av Gud in-stiftade, och i riddarens roll ingick att försvara och beskydda kyrkan,den kristna tron och dess värderingar. Cistercienserna hade en fram-trädande roll i Birgittas liv och verk. Bernhard av Clairvaux hade for-mulerat och skildrat det kristna riddaridealet under 1100-talet. I sin

225

. . . att de ej kunde böjas ned över bröstet utan över magen, ungefär vidnaveln. Så som han hängt på korset, så hade jag honom i knäet, och hanvar liksom förlamad i alla lemmar.607

Det är alltså som himladrottning, regina celi, Maria framträder. Detgör hon även i de två föregående kapitlen. Men i partiet som beskri-ver bebådelsen finns inget som antyder hennes kunglighet i form avmetaforer, det är snarare ödmjukheten och känslan av att vara ovärdigsom understryks. Födelsen beskrivs mycket kortfattat, och fortsätt-ningen på den långa uppenbarelsen visar att valet av pietá som tredjemotiv på altarbrunet i Linköping var följdriktigt (fig. 97 a–c, fig. 98).

*Det är inte ängelns hälsning till den lilla Maria som engagerar Birgitta.Mycket oftare behandlar uppenbarelserna inkarnationen. Det är Gudsbeslut att ta mandom som utgör kärnan, och Gudsmodern och Gudtalar till varandra genom Birgitta. I uppenbarelser med inkarnationste-ma återfinns kronmetaforiken.

Bok V, Liber Questionum (Frågornas bok), betraktas som en av decentrala texterna. Hela boken kom till i en och samma uppenbarelse,under en ritt till Vadstena slott. Och, som det står i introduktionen,skrev hon ”genast ner den på sitt språk, och hennes biktfader översat-te den till bokspråk, såsom han var van att göra.”608 Även den daterarsig alltså före 1349, och till tiden i Alvastra. I femte boken, fjärdeuppenbarelsen talar Sonen till Gudsmodern:

Jag är en krönt konung i min gudom, utan begynnelse och utan slut. Kro-nan, som varken har början eller slut, betecknar min makt som icke hadenågon begynnelse och ej heller ska hava något slut. Men jag hade ävenen annan krona i mitt förvar, och den kronan var jag själv, Gud. Denkronan var beredd åt henne, som hade den största kärleken till mig, ochdu, ljuvaste moder, vann den och drog den till dig med rättvisa och kär-lek. Ty änglar och andra helgon bära det vittnesbördet om dig, att duhyste en mer brinnande kärlek till mig än andra, och att din kyskhet varrenare än andras och behagade mig mer än alla andras. Sannerligen, ditthuvud var såsom skinande guld och dina lockar såsom solstrålar. Ty dinallra renaste jungfrulighet, som är i dig såsom alla dygders huvud, ochdin återhållsamhet från alla otillåtna begär behagade mig och strålade imin åsyn med all ödmjukhet, och därför kallas du med rätta en kröntdrottning över allt som är skapat; drottning för din renhets skull och

224

efterföljd ödmjukt tvätta de fattigas fötter, och Birgitta var en ödmjukkvinna inför Gud. Förödmjuka sig skulle hon däremot aldrig göra.

Hennes egen ödmjukhet var omvittnad av samtiden och underströksockså av hennes biktfäder. Både Magister Mattias och Alfonso Pechaframhöll Birgittas ödmjukhet och mildhet när de argumenterade föruppenbarelserna.618 Ödmjukhet och enkelhet bör ses som andliga egen-skaper hos Birgitta och ett ideal för ridderskapet att eftersträva. Att öd-mjuka sig var inte att förödmjuka sig utan att böja sig för Guds vilja.

Möten med bildkulturer Tidsspannet 1340–1430 och Birgitta och Vadstena som kulturell kon-text aktualiserar att några olika geografiska områden var aktuella idet birgittinska projektet vid skilda tider. Bilder spelade, som vi sett,en viktig roll för fromheten och för förmedling av ideologi. Många avdem var starka och avsedda att väcka känslor. Framför allt var väl destora pilgrimsmålens bilder uppmärksammade och laddade med bety-delse. Därför kan det finnas anledning att diskutera konkreta förebil-der och inspirationskällor som kan ha varit möjliga att känna till vidolika tidpunkter för Birgitta och för personer inom birgittinernas klos-terprojekt. Härnäst ska det gälla en möjlig sådan inspirationskälla förBirgitta.

Pilgrimsresan till Santiago de CompostelaEftersom de uppenbarelser som diskuterades ovan daterar sig till Bir-gittas tid i Sverige och Alvastra, kan inte en italiensk eller böhmiskbildkultur vara aktuell som inspiration. Den mötte Birgitta först efter1350. Däremot gjorde Birgitta med sin make Ulf och ett följe av kyrk-liga och världsliga företrädare en pilgrimsresa till Santiago de Com-postela 1341–1342.619 Resrutten är inte känd i detalj, men de olika vä-garna som förde till Santiago de Compostela förenades till en i Puen-te la Reina i nordöstra Spanien. Längs den fortsatta pilgrimsvägen lågKastiliens gamla hovstad Burgos, där man stannade. Bara någon milfrån Burgos ligger Benediktinklostret Santo Domingo de Silos. Klost-ret var ett betydelsefullt pilgrimsmål som hade öppnat sina portar förpilgrimer i större omfattning under 1100-talet. Vi vet inte om Birgittas

227

Mariadiktning beskriver han en Maria som är så upphöjd, så värdig,att Gud fattar kärlek till just henne med samma glöd som de höviskatrubadurerna talade om den jordiska kärleken. Bernhard talade omgudomlig kärlek som drar till sig den mänskliga själen som en längtan-de brud till den himmelske brudgummen.612 Samma inställning till detridderliga idealet och den himmelska kärleken har Heliga Birgitta.613

Texterna innehåller också uppenbarelser som riktar sig i huvudsaktill hennes egen klass. I en av dem förklarar Guds moder utförligt var-je del i riddarens utstyrsel – från skjorta, brynja och harnesk till svärd,sköld och häst – som symboler för kristna dygder.614 I bok II, som in-nehåller flera uppenbarelser riktade direkt till ridderskapet, talar tre-enigheten, Ordet, om hur en riddardubbning ska iscensättas som envärdig kyrklig ceremoni (bok II: 13). I de detaljerade anvisningarnanämns hur riddaren ska skrida fram till kyrkogården med häst och ifull rustning. Hästen ska lämnas där, och riddaren ska gå fram till kyr-kan föregången av sitt världsliga baner. Vid kyrkan ska han mötas avpräster och han ska lämna sitt världsliga baner utanför för att följakyrkans banér där Kristi lidande och hans sår ska vara målade. Av tex-ten framgår att det gäller dubbningen av Birgittas son Karl.615 Rid-dardubbningen i Birgittas version har motsvarigheter i de löften somavlades vid inträde i kloster. Man kan märka att i Birgittas klosterre-gel finns vissa paralleller mellan nunnornas invigning i klostret ochriddarvigningen. Också nunnan skulle följa Kristus och hans modersmålade baner då hon skred in i kyrkan.616

Den grundläggande inställningen till ridderskapet är att det inrät-tades samtidigt med klosterväsendet, för att riddarna skulle försvarakyrkan. Riddaren ska vara alltigenom måttfull och god, han ska göraväl mot änkor och faderlösa. Nuförtiden, säger Birgitta, har riddarnablivit förvända. De vill hellre dö i krig för vinningslystnads och hög-färds skull än ödmjukt tjäna Gud.617 I uppenbarelserna diskuterasäven änkeståndet och jungfruidealet, och slutsatsen är att en ödmjukänka är bättre än en högmodig jungfru. Av allmoge och bönder krävsandra dygder i den mån dessa grupper omnämns.

Birgitta såg ödmjukhet som en angelägenhet för ridderskapet. Honvarnar för högmod och den ödmjukhet hon kräver av ridderskapet ärinför Gud. Att vara undergiven och oansenlig i denna värld verkar intefinnas inom det tänkbaras gräns. Man kan göra bot genom att i Kristi

226

Frågan är om man inte också här ska tänka sig att kronan i bebå-delsescenen huvudsakligen representerar Guds inkarnation? Invid be-bådelsereliefen återfinns motivet Jesse träd, som tillsammans med denkrönta Maria i bebådelsen snarare understryker Guds människobli-vande än olika aspekter av Marias liv.

Placeringen av reliefen i den nedre klostergången gjorde att bebå-delsebilden var väl tillgänglig för pilgrimer som kunde förrätta sta-tionsandakt vid klostergångens åtta reliefer och kontemplera över deolika motiven på vandringen runt gården.

För att ytterligare bekräfta kronans symboliska betydelse kan detpåpekas att symbolen för Santiago de Compostela på Birgittas tid varen bild av en krona och en strålande stjärna som svävade ovanför Ja-kobs gravkista.625 Under resan hade också cisterciensmunken Sven-nung från Alvastra en vision där han såg sju kronor sväva ovanför Bir-gittas huvud (fig. 100). I samma uppenbarelse I en uppenbarelse talar

229

sällskap besökte Silos. Däremot vet vi att klostret var berömt, och attdess konst var vida känd. För en långväga pilgrim var Silos intressantatt besöka. Förutom dess ärorika historia som kristen utpost i gräns-trakterna mellan El Andaluz och Kastilien hade dominikanerna i säll-skapet anledning att besöka klostret. Santo Domingo de Silos var detkloster dit den helige Dominikus mor vallfärdade för att be om ettbarn. Hon blev bönhörd och döpte sin son efter klostrets berömdahelgon, abbot Santo Domingo.620

I bebådelsebilden sitter Maria och tar emot en ängel som knäfaller(fig. 100). Ängeln har inga attribut, varken spira eller språkband. Ovan-för Maria svävar två små änglar nedåt och placerar en krona på hen-nes huvud. Elizabeth Valdez del Alamo är den som senast och grund-ligast behandlat Silos och bebådelsereliefen. I anslutning till tidigareforskning tolkar hon motivet som sammansatt av dels bebådelsen, delsMarie kröning. Med andra ord menar hon att det är två sammansmäl-ta motiv som alluderar på Marias legend från bebådelseögonblickettill hennes död och kröning i himlen. Utöver det är kronan i bebådel-sen avsedd att ge en större och mer komplex bild av Marias natur, därkunglighet, triumf, äktenskapssymbolik och begravning är bestånds-delar.621

Bebådelsemotivet hade speciell signifikans i Silos. Jungfru Maria ochkronsymbolik var återkommande teman för klostrets titulärhelgonSanto Domingo. I slutet av livet hade han haft en vision (nedtecknadav hans samtida biograf Grimaldus) i vilken han såg tre väsen uppen-bara sig och alla tre bar fram fantastiska kronor. Några dagar efteråtdog han och i dödsögonblicket återkom de tre kronorna i en vision förbröderna som sörjde vid Domingos bädd. Kronan kan också ha påmintbesökare om att Silos var ett kungligt kloster, grundat av den visigotis-ke kungen Reccared.

Bebådelsemotivet med en krönt Maria hade sannolikt skapats i Silos,men det förekommer därefter på fler ställen. Reliefer finns i kyrkoroch kloster som ligger i området nära Silos och i Burgos, och som påolika vis är relaterade till klostret Santo Domingo.622 Dateringen avbebådelsereliefen har varit omtvistad623 men det faktum att Valdes delAlamo visar att Silos måste vara tidigast tillverkad av de krönta bådel-sebilderna i området leder till att relifen bör varit utförd i mitten av1100-talet.624

228

Fig. 99. Santo Domingo de Silos,Spanien. Bebådelsen, kloster-omgång 1150-1170. Foto: förf.

231

sedan Gud till Birgitta för att bekräfta att Svennungs sinne var allde-les rent, och att han därför fick se denna syn. Möjligen skedde detredan samma dag.626

En senare illustration av detta finns i altarskåpet från Appuna,knappt två mil från Vadstena. I samma altarskåp illustreras också hurBirgitta får sin kallelse. Över henne svävar en stjärna och en krona (fig.101). Kronan kan, som Lindgren framhåller, alludera på brudtemat ochBirgittas kallelse att bli Kristi brud.627 Men frågan är om inte brud-kronan var tydligt förknippad med jungfrulighet, och att den tillsam-mans med stjärnan kan betraktas ur ett annat perspektiv. Stjärnan fåringen förklaring av Lindgren, men den bör, satt i detta sammanhang,syfta på Compostela som fritt översatt betyder ’stjärnfältet’. Förutomstjärnan över graven hade kronan som symbol en speciell roll i San-tiago de Compostela. I pigrimsritualen, som omfattade en hel dagsstationsvandring och kontemplation, var fjärde stationen en krönings-ritual. Corona de Santiago hängde ovanför en stenskulptur, eller häm-tades från skattkammaren, och pilgrimer hade rätt att placera denkronan på sitt eget huvud. Det handlade om att ta del av det symbo-liska Jerusalem och en kallelse att dela helgonens eviga ära. I krönings-ritualen, Coronatio peregrini, var det sed att Teutonerna (nordborna)hade äran att gå först.628 Med familjens historia som pilgrimer, Birgit-tas höga börd och det stora följet är det också givet att sällskapet upp-märksammades och behandlades väl av domkapitlet.629 Stjärnan ochkronan är, menar jag, alltså snarare konkreta symboler än en allmänbrudmetafor. De svävar sannolikt över Birgittas huvud för att under-stryka sammanhanget då hon fick sin kallelse.

Exemplen visar att kronsymbolik och betonandet av kunglighet intebara var allmänt vid den aktuella tiden utan att det också var konkretnärvarande för Brigitta och hennes sällskap under pilgrimsresan ochatt motivet ingick i bildkulturen i norra Spanien. Pilgrimsresan hadeavgörande betydelse och kan betraktas som det tillfälle då planerna påen klosterorden konkretiserades.

*På hemvägen blev Ulf Gudmarsson allvarligt sjuk och man stannandei Arras. Under uppehållet hade Birgitta sina första uppenbarelser. Efterhemkomsten vistades Ulf hos cistercienserna i Alvastra, och säkert

230

Fig. 100. Appuna, Öster-götland. Cistercienser-munkens Svennungsvision, Birgitta med sjukronor, altarskåp 1450–1475. Foto: LennartKarlsson.

Fig. 101. Appuna, Östergötland. Birgitta motar sin kallelsevision, altarskåp1450–1475. Foto: Lennart Karlsson.

tias förefaller ha avlidit följande år. Dottern Katarina följde efter påsommaren 1350. Vid denna tid var Birgitta änka, ca 45 år gammal,hade varit gift sedan tonåren och hade fött åtta barn varav sex var ilivet. Hon levde därefter i Rom och bodde periodvis hos drottningJohanna i Neapel. Den längsta och sista pilgrimsresan gick till det He-liga Landet åren 1372–1373. Birgitta var sjuk och trött vid återkoms-ten till Italien. Sällskapet stannade en tid i Neapel, men återvände se-dan till Rom där Birgitta avled i juli 1373.

Omkring 1360–1370 hade det blivit aktuellt med klosteretablering-en i Vadstena kungsgård. Efter det inledande skedet var det drotsenBo Jonsson Grips intresse och aktiva stöd för Vadstena som blev avgö-rande för genomförandet.632 Vid Birgittas kanonisation 1391 var Vad-stena redan en maktfaktor att räkna med i Sverige.633

Prior Petrus i Alvastra och Petrus av Skänninge följde med till Romsom Birgittas biktfäder och översatte och vidarebefordrade Birgittasuppenbarelser till andra. Som nämnts var Birgitta hela tiden närvaran-de i arbetet och kontrollerade att slutprodukten blev som hon tänktsig.634 Prior Petrus kom att följa Birgitta hela hennes liv, han översattede flesta av uppenbarelserna och han skrev själv att han gjorde det di-rekt från Birgittas mun. Han var aktiv i kanonisationsprocessen, ochåtervände till Sverige 1380 med ett stort antal birgittinska texter, somhan lämnade till Vadstena kloster.

Kontakterna mellan Vadstena och Rom, liksom studier och uppdragi övrigt resulterade i många resor. Detta innebär att de resande hadeförstahandskunskap om både äldre och nyare byggnader och konstverk.Många betydande kyrkorum bör ha lämnat intryck, inte minst genomde liturgier som kunde upplevas på plats.635

*Sent i livet, 1368, mötte Birgitta Alfonso Pecha, tidigare biskop av Jaen.Han blev hennes biktfader de sista åren i Rom och fick Birgittas upp-drag att undersöka och redigera Uppenbarelserna för vidare spridningefter hennes död.

Kronan som symbol för både världslig och himmelsk makt användesav honom då han redigerade och sammanställde den åttonde boken,Liber celestis imperatoris ad reges. Där sammanförde Alfonso uppen-barelser med politiskt innehåll och som riktades till konungar och furs-

233

också Birgitta. Ulf dog 1344, och när Birgitta tagit hand om gods ochgårdar flyttade hon till Alvastra. Märk väl inte till det närbelägnaVreta, som var ett cisterciensiskt nunnekloster.

Magister MattiasEfter hemkomsten, och under tiden i Alvastra fram till 1350 när klos-terplanerna hade tagit fast form och Birgitta begav sig till Rom, var detmagister Mattias, kanik i Linköping, som var hennes främste teologis-ke rådgivare. Magister Mattias ord vägde tungt. Han var rikets mestnamnkunnige teolog och internationellt respekterad. Han var utbildadi Paris, och hörde intellektuellt till dem som sökte förnyelse och ifrå-gasatte de äldre skolastiska idealen. Eftersom han inte finns i de svens-ka källorna mellan 1333 och 1342 drar Bridget Morris slutsatsen atthan var tillbaka i Paris under dessa år.630

Mattias intellektuella hållning och teologi gör det osannolikt att hanskulle vara inriktad på visuella bilder. Snarare kan man, i enlighet medAnders Piltz, tänka sig att det var Birgitta som inspirerades och gavbild åt abstraktionerna och de teologiska diskussionerna.631 Upplevel-serna under pilgrimsresan kan dock inte ha sprungit ur teologiska re-sonemang, dem hade Birgitta med sig när arbetet med uppenbarelser-na började. De skulle ges språklig dräkt och förankras i teologin. Detkan ses som en växelverkan mellan visuella bilder och språkliga bilder,mellan konkret nivå och abstraktion.

Birgitta mottog en stor del av uppenbarelserna under denna tid. Deskrevs ner, redigerades och översattes till latin, först av magister Mat-tias och därefter av hans gode vän prior Petrus i Alvastra. Birgittas re-ligiösa inriktning hade klarlagts. Organisationen av det kommandeklostret hade fastställts i uppenbarelsens form, liksom klosterkyrkansutformning. Den ekonomiska grundplåten var lagd genom kung Mag-nus och drottning Blankas donation av Vadstena gård.

Klosterprojekt i Vadstena, Rom och NeapelI slutet av 1349 avreste Birgitta Birgersdotter till Rom. I sällskapetfanns hennes två biktfäder prior Petrus i Alvastra och Petrus av Skän-ninge, däremot inte magister Mattias. Det är obekant varför, men Mat-

232

verkstaden skred till verket. Det finns ingen bebådelsebild bland dem.Mig veterligen finns det heller inget i den Neapolitanska bildkulturensom anknyter till dessa bilder.640

*Birgittas dotter Katarina var aktiv i kanonisationsprocessen och grun-dandet av Vadstena kloster. 1374 var hon med i den procession somförde Birgittas reliker till Vadstena. 1375 reste hon till Rom igen föratt verka i kanonisationsprocessen. Året därpå var hon i Neapel hosdrottning Johanna.641 Var hon då inblandad i tillverkningen av hand-skrifter? 1380 återvände hon till Vadstena och avled där 1381, dagenföre Marie bebådelsedag.642 I praktiken, men inte till namnet, var honklostrets första abbedissa.

Katarinas många resor och långa utlandsvistelser gör henne till enav dem som verkligen kan tänkas ha tagit del av bildkulturen i t.ex.norra Tyskland och i Böhmen, förutom Italien som hon var väl bekantmed. Hon var omvittnat medveten om bildernas betydelse. Från Kata-rina har vi en notis från 1378, som hon själv har skrivit, om att detvore önskvärt med bilder av Birgitta i Sverige, eftersom det finns bil-der av henne i Neapel och i Rom. Den är tillfogad på baksidan av ettbrev från Alfonso till Vadstena.643

Bilderna i Vadstena har vissa paralleller med böhmiskt måleri fråntiden omkring 1360–1380, och Vadstena hade täta kontakter med Prag.I diskussioner om förebilder brukar även det nordtyska måleriet förasfram och Nisbeth diskuterar Meister Bertram von Minden i Hamburgoch även Konrad av Soest som tänkbara förebilder.644 Dessa likheterär dock av allmän karaktär de gemensamma dragen är inte tillräckligaför att man ska kunna hävda ett direkt samband.645 Däremot kan denböhmiska altartavlan från Vyssi Bród/Hohenfurt tjäna som jämförelse(fig. 86). Den tillverkades ca 1350, och har vissa drag som sammanfal-ler med den aktuella bildgruppen.

*Jag anser inte att man behöver söka förlagor till bebådelsebilderna i dethär materialet i någon annan klosterorden eller konstnärlig tradition.Enligt min mening bygger dessa bilder på en gemensam idé, snarare änpå en gemensam mästare, eller gemensamma förlagor. Motivet med en

235

tar.636 I det sammanhanget understryks återigen kronan som metaforför Gudomen och treenigheten. Större delen av innehållet i bok VIIIhärrör från Birgittas tid i Sverige. Det första kapitlet är en uppenba-relse som beskriver inkarnationen. Kristus talar till Birgitta:

Gudomen sände ju sitt ord till jungfru Maria, genom sin ängel Gabriel,men samme Gud som sände och var sänd av sig själv, var med ängelnGabriel, i Gabriel och före Gabriel hos jungfrun. Och sedan ordet sagtsav ängeln, blev ordet kött i jungfrun. Detta ordet är jag, som talar meddig [. . .] Denna gudom liknas med rätta vid en krona, ty kronan är utanbörjan och utan slut. Liksom man i ett rike gömmer kronan för denframtida konungen, så gömdes min gudom för min mandom som skullekrönas därmed.637

Alfonso Pecha väljer alltså att lyfta fram denna bild av gudomen i detförsta kapitlet. I sin egen prolog ansluter han till Birgittas ord. Denvärldsliga kronan och den himmelska möts där och han uppmanar kej-sare, kungar och drottningar att ödmjukt motta den dyrbara, him-melska kungakronan ur händerna på en furstlig Kristi brud. Här fram-håller han även hur avgörande Birgittas börd är. Just därför att hon är av kunglig ätt, passar det att Kristus tog just henne till brud, ochskickade henne till konungarna och kejsarna som sin särskilda bud-bärare.638

Genom Alfonso kan vi även återknyta till bildkulturen i norra Spa-nien och till Birgittas pilgrimsresa på 1340-talet. Alfonso Pecha föd-des i Kastiliens hovkretsar. Hans far var lagman och familjesätet fannsi Guadalajara.639 Miljön bland lagstiftare nära kungamakten hade be-röringspunkter med den Birgitta var van från Sverige. Mellan Burgos,som var hovstad, och Guadalajara ligger Santo Domingo de Silos ochvi kan förutsätta att Alfonso kände klostret väl. Det vore märkligt omhan inte hade besökt det många gånger, med tanke på Santo Domingosstora betydelse, det geografiska läget, Alfonsos biskopsvärdighet, ochatt han sedan var med om att grunda en eremitorden. Som hennes bikt-fader, teologiske rådgivare och vän kan vi förutsätta att Alfonso sam-talade med Birgitta om hennes erfarenheter i Spanien.

I uppdraget att sprida uppenbarelserna ingick att låta produceraprakthandskrifter med illuminationer och historierade initialer. Dessabeställdes i Neapel. Det var en nyskapad bildvärld så någon insatt per-son måste ha skissat, tänkt och förmedlat hur det skulle se ut innan

234

däremot som det nya sättet att visualisera den stora händelsen i denvästkristna världen. I födelsescenen är jungfrun ödmjuk: Ad meve(rt)eris dominus meus:deus meus:filius meus. ’Du vänder dig till mig,min herre, min Gud, min son’.646 Kanske passade bilden av en ödmjukjungfru senmedeltiden bättre än den av en hövisk himladrottning?

237

krönt jungfru och en hövisk ängel är inte unikt, men det är ovanligtäven i ett internationellt perspektiv. Att man i Uppsala domkyrka fin-ner en tympanonrelief vars motiv direkt kan relateras till Vadstenakloster och Heliga Birgittas uppenbarelser är inte förvånande, och detär sannolikt att man valde bildmotivet som en manifestation avuppenbarelsernas giltighet i anslutning till konciliet i Basel.

Heliga Birgitta och hennes uppenbarelser ingår i ett tydligt socialtsammanhang med ett uttalat mål. Hennes texter och bilder behandla-des med det målet i sikte. Även om de är unika och riktade i förstahand till en intellektuellt bevandrad elit kan man räkna med att sam-tiden både accepterade och förstod bildspråket. Birgitta skärper moti-vet, mejslar ut det och ger det en andlig och intellektuell bakgrundsom gör det till hennes eget. De birgittinska bilderna är utpräglat hö-viska och återger Maria som en vänlig och mild drottning och ängelnknäfallande inför henne. De var passande i miljön och för Birgittas hö-viska och ödmjuka ideal. Den birgittinska bebådelsebildens visuellauttryck var anpassat till sin samtid. Samtidigt var det exakt för densom var insatt i uppenbarelserna och som var bekant med Birgittasbetoning av inkarnationen.

Det vi något svepande kallar bebådelsen är i Birgittas tappning enbild för Guds inkarnation som människa på jorden. ÄnglahälsningenAve Maria. . . är också en fråga från Gud till mänskligheten, och ge-nom Maria är svaret är ecce ancilla… Detta återknyter till något somhar uppmärksammats flera gånger i undersökningen: det förefaller somom man i den medeltida bildkulturen betonade inkarnationen och ladetonvikt på föreningen mellan himmelskt och jordiskt i bebådelsebil-derna, och inte i första hand såg det som en berättelse och en scen somillustrerade Marias levnadshistoria.

Bebådelsemotivet togs upp och brukades av några få utvalda i denbirgittinska innersta kretsen i slutet av 1300-talet, men det fick intespridning som ett generellt motiv vare sig inom den birgittinska klos-terorden eller i den närmsta omgivningen i Sverige. Mycket talar föratt den birgittinska bilden av bebådelsen var noga vald, liksom födel-sescenen. Det är Gudaföderskan som berättar historien: Ego sum regi-na celi, mater dei . . . ’Jag är himladrottningen, Guds moder. . .’. Efter attha placerats i Uppsalas västtympanon försvinner detta specifika sättatt framställa bebådelsemotivet. Bilden av Kristi födelse accepterades

236

IV. 1450–1550. Bild och berättelse i brytningstid

Senmedeltiden är en period av genomgripande förändringar på mångaplan. Antingen kan man betrakta perioden som en nedgångstid ochhögmedeltiden som ett ”Paradise lost” i enlighet med den historiesynsom Huizinga gav uttryck för i Ur medeltidens höst (1927),647 eller såkan perioden betraktas som dynamisk och avgörande för det europeis-ka samhälle som komma skulle. Masstillverkning och specialiserat hant-verk, förlagor, boktryckeri, skråväsende, sockengillen och brödraskap,sekulär och allmän utbildning, en växande borgarklass, privatiseringoch individualisering, växande städer, renässansfursteideal och natio-nalstatsidéer samt nya former för religiositeten som utmanade denetablerade kyrkan. Detta är exempel på företeelser som kan användasför att karaktärisera perioden, men allt kan inte beaktas inom ramenför denna undersökning.

I Sverige var tiden runt 1450 fortsatt turbulent både kyrkopolitisktoch rikspolitiskt, men vid 1470-talets början märks tydliga förändring-ar. Vid ett provinsialkoncilium i Arboga 1474 fattades rikstäckande be-slut som gällde bl.a. en enhetlig liturgi, gemensamma helgondagar ochnya krav på prästernas utbildning. Dessa beslut koncentrerade makt tillUppsala ärkestift. Man beslöt att prästerskapet i riket skulle utbildasi Uppsala och ett universitet grundades där tre år senare på initiativav riksrådet. Mötet bestämde också att uppsalaliturgin skulle gälla ihela riket varigenom variationerna mellan och inom stiften minskade.En ny helgonfest instiftades tillägnad Sveriges skyddshelgon (Festumpatronum regni Suecie) och fick högsta festgrad. Enligt Sven Helanderär detta en av de mest betydelsefulla nyheterna under konciliet därföratt festen markerar både tanken på en nationalkyrka och på domkyr-kans roll som rikshelgedom.648 Konciliet i Arboga 1474 fastställde vida-re att Mariamässa skulle firas ”för rikets bestånd” varje lördag av allapräster som inte var ålagda att fira någon annan mässa. Samtidigt be-tonades eukaristin. Vissa sånger vid sakramentsprocessionen i sönda-

239238

Fig. 102. Västportalen, Uppsala domkyrka.

241

gens mässa gav avlat och Helga lekamenskulten förstärktes.649 Genomframhävandet av Uppsala ärkestift och en enhetlig kyrka är det ocksåpåtagligt att en nationell aspekt, svenskheten, accentuerades, t.ex. ge-nom att antalet lokala och inhemska helgon och altarstiftelser ökade.

Den enhetlighet man eftersträvade underlättades av ny teknik. Ge-nom boktryckerikonsten kunde liturgiska böcker mångfaldigas och gö-ra liturgin enhetlig. Ärkebiskopen Jakob Ulfsson lät 1484 trycka denförsta missaleupplagan för ärkestiftet.650 Något senare lät biskop KortRogge trycka ett missale (1487) och ett breviarium (1495) för Sträng-näs stift.651

Ett antal provinsialkoncilier under 1470-talet gjorde det möjligt attgenomföra omfattande strukturella förändringar. Dessa slår igenombrett och blir uppenbara i kyrkokonsten mellan 1475 och 1510. Mäng-der av bilder installerades över riket, in till minsta sockenkyrka, hund-ratals stjärnvalv slogs vilka försågs med kalkmålningar och ännu fleraltarskåp och helgonskåp införskaffades. Kvantiteten är imponerandeoch homogeniteten påfallande. För en sådan insats krävdes en starkoch vittförgrenad organisation med ekonomiska resurser.

Trots kyrkans strävan efter enhet tycks perioden samtidigt mer hete-rogen än tidigare. Ett bredare ägande och nya grupper av donatorer bi-drog till det och en privat religiositet växte sig stark. Hantverkspro-duktionen professionaliserades för att möta en ökande efterfrågan.

En följd blir således att detta sista kapitel avspeglar pluralismen,men det är trösterikt att vara i gott sällskap. Hans Belting konstateraratt: ”Vår berättelse kommer att bli svårare. Där det inte finns någonenhet kan vi inte sträva efter förenande argument” om senmedeltiden.Enligt honom är privatiseringen av bilden en del i detta och det inne-bar att gränserna mellan privat och sakral bild blev mindre tydliga.652

Gäller detta konstaterande även för det svenska materialet? Frågan ärom den typen av förändringar påverkade gestaltningen av bebådelsenoch användningen av motivet? Hur tar de sig i uttryck i kyrkorum i enkyrka som strävar efter enhet?

Undersökningsmaterialet från perioden 1450–1550Från perioden mellan 1450 och 1550 har drygt 200 bilder av bebådel-sen bevarats i Sverige. Det är många jämfört med föregående perioder,men orsaken är inte att motivet uppmärksammades mer, utan det kan

240

Fig. 103. Österåker/Storkyrkan, Uppland. Bebådelsen, Hermen Rode 1468.Foto Lennart Karlsson.

skåp från Bryssel och något senare Antwerpen.655 Måleri dominerar iden tyska (fig 103) och inhemska tillverkningen medan flertalet av deflandriska altarskåpens bebådelsebilder är skulpterade (fig. 104).656

Totalt finns 27 textilier med bebådelsescener bevarade. Motivet fö-rekommer i textilarbeten från Vadstena, och två har varit attribuera-de till Albertus Pictor. Exklusiva motivbroderier som kunde applice-ras på korkåpor och mässhakar importerades, de som kom från Flan-dern finns i stort sett i samma område som de flandriska altarskåpen.Även textilier från Tyskland och Italien förekommer. I en väv från Luc-ca repeteras bebådelsen i mönstret (fig. 105).

Metallföremålen från perioden representeras av en praktpokal till-verkad 1467–1469 av Franziskus Burmester för Ängsö slott657 och där-utöver en stor mängd standardiserade dopfat av mässing med bebå-delsemotivet. Dessa importerades från Nürnberg mellan 1500 och1550. Flera av dopfaten finns i Västsverige, som i övrigt har sju bebå-delsebilder tillkomna under denna period.

Specialfallet SödermanlandI Södermanland finns alltså förhållandevis många bebådelsebilder i al-tarskåp och de är geografiskt koncentrerade dels till kustområdet vidÖstersjön dels trakten kring Strängnäs.658 Av sexton bevarade bilderi altarskåp och helgonskåp kommer sex från Lübeckområdet och är

243

förklaras med att bildrikedomen över huvud taget är så mycket störreän under tidigare perioder. Kalkmåleri och altarskåp utmärker perio-den, de utgör 37 % resp. 39 % av det bevarade materialet.

Inom kalkmåleriet är bebådelsebilderna koncentrerade till Uppland,men också Gotland och Skåne är väl representerade. Totalt finns moti-vet i 73 bevarade kalkmålningar och genom avritningar, notiser ochfotografier är ytterligare elva kända. Av Upplands 32 bilder finns elvainom Albertus Pictors verkstadsproduktion.653 De övriga i Upplandfördelar sig ganska jämnt mellan de olika grupperna Mälardalsskolan,Tierpsskolan och sen Tierpstyp, Roslagsmästaren samt Renässanstypenligt Anna Nilséns gruppering och dateringar.654 Målaren Amund varverksam i flera landskap och har återgivit bebådelsen i credo-sviter.De gotländska bilderna är samtliga utförda av ”Passionsmästaren”.

Altarskåpens bebådelsemotiv återfinns inte i riktigt samma områ-den som kalkmåleriets. De är koncentrerade till Mälardalen, och ettområde som täcker Södermanland, Uppland och östra Västmanland. Iförhållande till det totala antalet altarskåp dominerar bebådelsemoti-vet i Södermanland, men även Östergötland är tämligen väl represen-terat. Totalt finns bebådelsemotivet bevarat i 78 senmedeltida altar-skåp och ytterligare fem är kända genom avritningar. Av de bevaradeär 31 av tysk tillverkning, 28 är sannolikt svenska och 19 kommer frånFlandern. Importen från Lübeckområdet och Nordtyskland är domi-nerande under 1460–1480-talen. Från 1490 och framåt tillkom altar-

242

Fig. 104. Årsunda, Gästrikland.Bebådelsen Antwerpen 1500–1525.Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 105. Frötuna, Uppland. Mäss-hake, väv från Lucca, Italien1475–1500. Foto: ATA.

och varifrån och av vem man beställde altarskåp eller målningssviter.I Södermanland, och Mälardalen, är det uppenbart att man tog in-

tryck från både Nordtyskland och Flandern. Det gällde inte bara denbetydande importen utan även den lokala tillverkningen (fig. 106, 107).En av de mest anlitade kalkmålarna var Albertus Pictor som kom frånImmenhusen i Tyskland.662 I altarskåpet i Härad i Södermanland för-enas influenser från Nordtyskland och Flandern i ett och sammakonstverk, och Carol Earl visar att tillverkaren hade direkt tillgång tillförlagor från båda områdena och bör ha studerat dem på plats iStorkyrkan i Stockholm och i Strängnäs domkyrka.663

Bebådelsemotivets gestaltning under senmedeltidenBebådelsemotivet under senmedeltiden kan generellt delas in i två ka-tegorier. Den ena är statisk, detaljfattig och saknar definierat rum me-dan den andra istället karaktäriseras av aktivitet, detaljer och ett beto-nat bildrum.

Den första gruppen kan snarast inordnas bland representerandemotiv och kultbilder, likt helgonbilder med ikonisk funktion.664 I derepresenterande bilderna står ängeln och jungfrun vanligen med en lättvändning mot varandra i trekvartsprofil. Typiskt för tiden är blickar-nas riktning snett nedåt, vilket ger dem ett lätt drömskt uttryck. Gab-riel framställs oftast med ett språkband medan Maria ibland håller enbok, mer sällan språkband. De kan också helt sakna attribut. Bildrum-

245

tillverkade 1470–1490. Målningar finns i skåpen från Sorunda, Salemoch Tuna vilka är från Hermen Rodes verkstad659 samt i Aspö ochÖverselö (se s. 291). En skulpterad scen finns i Västerljung (ursprung-ligen Ösmo). Fem altarskåp är av lokal svensk tillverkning: två finns iHärad, de andra är Strängnäs domkyrka II, Toresund II och Vansö. Avde fem altarskåp som kommer från Flandern är Strängnäs I (domkyr-kans högaltarskåp), Strängnäs III och altarskåpet i Jäder tillverkade iBryssel medan altarskåpen i Frustuna och Dillnäs är tillverkade i Ant-werpen.660 Altarskåp från norra Tyskland förekommer främst i kust-området och på Södertörn, medan de från Flandern är vanligare i Mä-larområdet och runt Strängnäs. Bebådelsemotivet var väl representerati domkyrkan i Strängnäs, under denna period tillkom där alltså trealtarskåp.

Södermanland utgjorde tillsammans med Närke (och en liten del avVästmanland) Strängnäs stift. Men medan 30 % av altarskåpen i Söder-manland har en bebådelse är motsvarande siffra 7 % i Närke. Om detvar liturgiska föreskrifter och stiftsadministrativa orsaker som avgjor-de motivval skulle fördelningen sannolikt vara mer jämn. Stiftsindel-ning är alltså inte avgörande här, vilket även framgick i avsnittet 1150–1225 då det gällde Lunds och Linköpings stift. Det är också så attmotivet är betydligt vanligare i altarskåpen i Södermanland än t.ex. iUppland där 13 % av altarskåpen innehåller en bebådelsebild, vilket ty-der på att motivvalet inte heller är materialbundet.661 Det är tydligtatt andra faktorer än stift, landskap och material avgör valet av motiv

244

Fig. 106. Löt, Öland. Regionalverkstad/Östergötland, 1450–1500.Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 107. Härad, Södermanland.Regional verkstad/Mälardalen,1475–1500. Foto: förf.

förlopp med andra medel och strikt frontalitet förekommer inte. I des-sa mer narrativt betonade bilder framställs Maria med återhållen menuttrycksfull gestik, vanligen knäböjande eller sittande, även om detockså förekommer att hon står. Gabriel framställs mer uttrycksfulltgestikulerande och argumenterande och alltifrån flygande och ståendetill djupt knäböjande.

De symboler och attribut som förknippas med bebådelsescener före-kommer i större utsträckning än tidigare och det blir vanligt att Gab-riel framställs med språkband och/eller spira, medan Maria håller enbok.

Klädedräkterna hos både Maria och Gabriel varierar från mycketenkel vit tunika eller kjortel till praktfulla brokadmantlar med ädel-stensbesättningar. Ängelns enkla, vita tunika associerar till den präs-terliga liturgiska dräkten och den alba som bars under mässhaken ochav lägre officianter vid mässan.665 Också färgerna varierar, även omman nu kan ana en viss dominans av blått då det gäller Marias mantel.

Kommunikation och dominansKroppsspråk, gestik och blickar riktas inte direkt mot en tänkt betrak-tare och strikt frontalitet förekommer inte. Kommunikationen är inteheller sluten inom bildrummet med aktörer i profil. Istället för dessa

247

met är inte definierat, annat än av ett rutmönstrat golv. Altarskåpet iSorunda är ett senmedeltida exempel på detta som jag återkommertill nedan.

I den andra bildgruppen är det händelsen som är i centrum; kropps-språk, gestik och inbördes placering varierar mer (fig. 108). Under denromanska perioden hade aktivitet och händelseförlopp betonats genomprofilställda och frontala figurer. Nu illustreras handling och händelse-

246

Fig. 110. Nordingrå, Ångermanland.Bebådelsen, Bryssel 1500–1525.Foto: ATA.

Fig. 108. Rönö, Södermanland.Regional verkstad/Östergötland,1475–1500. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 109. Silte, Gotland. Regional verkstad/Gotland, pannåmålningar 1475–1500 på altarskåp från 1300-talet. Foto: Lennart Karlsson.

riel och Maria. Istället störtar ängeln ner mot Maria som en himmelskhärold. Det är ängeln med spiran riktad mot Maria och den HeligeAndes duva svävande i en aura som är bildens huvudmotiv. Bilden ären representant för den medeltida konstens sista period och talarsamma språk som den betydligt mer berömda bebådelsen i flygelalta-ret från Isenheim, utfört av Matthias Grünewald ca 1515.668

BildrumI början av 1400-talet skapades de bildrum som kommit att förknippasmed bebådelsescenen i flandrisk och tysk bildkonst. Man återger ettfullständigt rum med många realistiska inslag, i de flesta fall bostads-rum, men av olika karaktär.669

Om bilderna i föreliggande undersökning kan generellt sägas att dei de flandriska altarskåpen återger ett slutet, privat bebådelserum,dominerat av en säng med fransprydd sänghimmel, fördrag och kud-de; detta är vanligast inom både måleri och skulptur.670 Bebådelse-rummen utformas i princip enligt de scheman som hade etablerats avde stora mästarna Robert Campin, Jan van Eyck och Rogier van derWeyden under 1400-talets början och mest betydelsefull för utform-ningen av en sängkammare som bebådelserum förefaller Rogier van derWeyden vara.671

David Robb menar att de nordtyska bildrummen är parallella medde flandriska och har samma borgerliga karaktär. Det stämmer dockinte överens med materialet i denna undersökning, en iakttagelse sombekräftas av Sven Lükens undersökning av nordtyska altarskåp, där enmindre andel återger en sängkammare med himmelssäng av flandrisktyp.672

Till skillnad från de flandriska bildrummen är de nordtyska bebå-delserummen mer varierade och både dessa och de svenska bildrum-men är rymligare och återger oftare ett bostadsrum, ett gemak, ellerett mer officiellt rum där pulpet och bokhylla dominerar. Det nord-tyska altarskåpet i Skuttunge i Uppland återger ett rum med sådanofficiell prägel (fig. 111). Det finns enstaka exempel på rum med log-giakaraktär, t.ex. i Husby Långhundra, men som vi har sett förekom-mer det knappast bilder av den typ som förknippas med italiensk konst,där Maria sitter i en inre kammare medan ängeln återges i en förhall.

249

bildretoriska grepp, som brukades under de tidigare perioderna ärbetraktarpositionen vag och åskådaren adresseras varken direkt ochuppfodrande eller stängs ute från händelsen (fig.109). Det är blickrikt-ningarna som tydligast åskådliggör detta. Deras nedåtriktade blickarriktas diagonalt ut ur bilden och korsar varandra vid en fiktiv punktnågon meter utanför bildytan. Hans Belting har hävdat att en sådanindirekt bildkommunikation bidrar till betraktarens möjlighet till inle-velse och reflektion.

I merparten av bilderna återges Maria och Gabriel i stort sett jäm-bördiga i storlek och det vanligaste under denna period är att bådaknäböjer. En tydlig tendens är dock att det sker en maktförskjutningmellan Maria och Gabriel i senmedeltidens bildkonst som blir tydli-gare efter 1500, bland annat genom att ängeln framställs stående, me-dan Maria knäböjer på golvet. Framförallt gäller det de flandriska al-tarskåpen, där ängeln ofta dominerar scenen både genom sin placeringoch genom sin storlek.

Att Gabriel placerades till höger i bild kom att bli vanligare både iTyskland och Nederländerna vid denna tid, och detta förstärker in-trycket av en alltmer dominant ängel.666 Det gäller även detta mate-rial där det finns 23 senmedeltida exempel på detta. Placeringen avgestalterna till höger eller vänster har som tidigare nämnt getts nar-rativ betydelse. Enligt Don Denny gäller det å ena sidan bildsekven-sernas läsordning från vänster till höger, där ängeln kommer in frånvänster som en aktiv gestalt och för berättelsen vidare till de följandehändelserna. En ängel placerad till höger innebär istället att berättel-sen stannar upp och att det temporala skeendet inte uppfattas som pri-märt. Å andra sidan påverkar placeringen dominans och maktförhål-lande: en ängel till vänster i bild är den korrekta placeringen om enbudbärare närmar sig en drottning. Relationen blir en annan om äng-eln placeras till höger, han uppfattas då som en talesman från Gudsom närmar sig en undergiven jungfru.667 Till skillnad från Denny kanjag inte av detta material dra slutsatsen att placeringen höger/vänstersom sådan indikerar ett maktförhållande om den inte samtidigt ärkopplat till figurernas storlek och hur de dominerar bildrummet, någotdet flandriska altarskåpet i Nordingrå ger prov på (fig. 110). Där ärängeln placerad till vänster. Rummet är knappt återgivet förutom denstora sängen och det försiggår ingen stillsam konversation mellan Gab-

248

åtskiljande element mellan ängeln och jungfrun. Nu är sådana symbo-ler, när de förekommer, oftare placerade vid sidorna och det blir van-ligare att närheten mellan Maria och Gabriel betonas.

Bildtypen uppstod under 1400-talet och Mérodealtaret som nämn-des i inledningen betraktas som det tidigaste exemplet på hur bebå-delsescenen återgavs i ett borgerligt rum. Den ikonografiska forsk-ningen har därvidlag intagit olika positioner, allt från att betrakta verk-en som realistiska avbildningar av borgerliga bostadsrum till att ge demen religiös, symbolisk tolkning.674 Jozef de Coo använde Mérodealta-ret för en diskussion om medeltida soffkonstruktion och ”vändbänk”och företräder därigenom ett realistiskt perspektiv.675 Sven Lüken un-dersöker bebådelserummet i nordtyska altarskåp med motsvarandeutgångspunkter. Han finner att det i tid sammanfaller med att bostads-rummen differentierades inom adeln och borgerskapet. Man gick frånstorstugan till fler rum med enskilda funktioner. Här kan nämnas atttvåvåningshus med en övre salsvåning med stor fönstervägg blev efter-strävansvärt. Ett inre rum där man kunde hålla värme vintertid varnödvändigt. Detta användes även som sovrum och som utställnings-

251

Inte heller uttalade kyrkorum, som framför allt var karaktäristiskt förbebådelserummet i fransk konst, förekommer i detta material.673

I de skulpterade bebådelsebilderna får scenen en mer narrativ ka-raktär med trängre, mer privata rum. I dessa är, vid sidan av en sängmed baldakin i bakgrunden, en pulpet med inbyggd bokhylla det van-ligaste rumsattributet, och i några fall sitter Maria på en stol (fig. 115).Blomsterkrus förekommer också, liksom böcker, duk och olika kärl.

I kalkmåleriet är det ovanligt med tydliga, avgränsade rum, men iDannemora, Härkeberga, Jumkil och Sånga i Uppland (fig. 113) finnssådana exempel. De är av en annan typ än i altarskåpen, och kan när-mast jämföras med hur motivet illustreras i bokmåleri och grafiskablad. I övrigt är rummet sällan artikulerat, figurerna framställs istäl-let mot schablonbakgrund eller bland blomrankor anpassade till valv-kappornas form. I dessa sitter Maria på marken och har en bok i sittknä, eller en pulpet bredvid sig medan Gabriel knäböjer.

Tidigare hade ett krus med liljor eller en pulpet kunnat fungera som

250

Fig. 111. Skuttunge, Uppland. Bebådelsen, måleri i altarskåp, Nordtyskland1475–1500. Foto: förf.

Fig. 112. Singö, Uppland. Bebådelsen,Skulptur i altarskåp, Nordtysklandca 1500. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 113. Sånga, Uppland. Bebådel-sen, kalkmåleri, Tierpsgruppen1450–1475. Foto: Lennart Karlsson.

dennes teologiska kunskaper att avgöra vilken infallsvinkel som skatillämpas. En sannolik orsak till att bebådelsescenen i ett rum med an-knytning till verkligheten blir vanlig är att det betonade det ständigtpågående mysteriet ”här och nu”. Någon kortfattad och entydig tolk-ning av detaljer är däremot inte möjlig att ge. Jag kommer att återkom-ma till bebådelserummet när det gäller altarskåpen i Frustuna och iSträngnäs I (domkyrkans högaltarskåp) samt i djupstudie 4.

*Utomhusscener är något vanligare än under tidigare perioder även omde inte är detaljrikt återgivna. Johannes Iwan återger bebådelsen somen utomhusscen i Vendels kyrka (fig. 114). Albertus Pictor antyderlandskap (se s. 263, fig. 125) med en böjd marklinje och grön färg, vil-ket är det enda som berättar att händelsen utspelas utomhus. Ettexempel på en bebådelsescen i ett landskap återfinns emellertid i al-tarskåpet från Möja i Uppland (fig. 115).680 Bebådelsen utspelas på enaltan med marmorgolv i rutmönster och stenbalustrad i en högre-ståndsmiljö. Platsen är högt belägen och nedanför den breder ett vid-sträckt landskap ut sig och långt bort vid horisonten anas silhuettenav en stad. Utomhusscener återfinns även i svensktillverkade altar-skåp, t.ex. i Vansö och i Junsele.

Detta är sparsamma exempel på en typ av motiv som är vanligare idet internationella materialet, främst inom bokmåleriet och på texti-

253

rum för en stor och påkostad säng. Privatkapell blev allmänt även inomöverklassen i städerna.676

Carla Gottlieb står för den sistnämnda infallsvinkeln. Hon ger var-je detalj i bilden en symbolisk tolkning och betraktar hela bebådelse-rummet som en helgedom.677 I en mer omfattande utredning om fönst-rens symbolik betonar Gottlieb speciellt Höga visan som en källa tillsymboliskt bildspråk. Barbara Lane diskuterar motivet med liturgiskaoch eukaristiska utgångspunkter. Hon utgår från att rummet är ettrealistiskt iscensatt, nederländskt rum. Men det är inte mindre ett sak-ramentalt rum, menar hon. Många symboliska detaljer identifierar detsom en helgedom. I Mérode-bebådelsen framhåller Lane nischen bak-om ängeln, vilken knappast har några likheter med ett tvättrum i etthem, utan måste förklaras som en piscina, en liturgisk nisch avseddför rituell handtvagning, och anknyter därmed till Gottlieb.678 Panofs-ky betonar att målarna som utförde dessa bilder levde i en värld sominte var fullt ut sekulariserad. När Gudsbilden inte längre återgavs ge-nomsyrades istället bådelserummet och dess detaljer med mening.679

Dessa två ståndpunkter utesluter inte varandra. Däremot uteläm-nar de en väsentlig aspekt. Det visuella bildspråket var högt utvecklatoch därigenom var också bildens tolkning möjlig på flera nivåer. Denprivata, vardagliga religiositeten som växte fram och en världsbild somvar grundad i Bibeln betonade inte dikotomier. Förekomsten av till sy-nes vardagliga föremål och verkliga rum överlåter till betraktaren och

252

Fig. 114. Vendel, Uppland.Bebådelsen, kalkmåleri,Johannes Iwan 1451. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 115. Möja, Uppland.Bebådelsen detalj Gabrielmed panoramavy, Lübeck1450–1475. Foto: SMH.

Kettil Karlssons (Vasa) biskopsmitraEtt exempel som representerar den turbulenta period som föregick1470-talets strävan efter enighet är den mitra som tillverkades i Vads-tena för biskopen i Linköping Kettil Karlsson (Vasa). Den pärlsticka-de festmitran, mitra preciosa, tillkom sannolikt i samband med hansbiskopsvigning 1459.681

På framsidan återges bebådelsen med ängeln i vänster fält och Mariai höger (fig. 116). Gestalterna är ganska stora och språkbanden tydliga.Ängeln och Maria står något vända mot varandra och deras återhållnagestik är typisk för representativa bebådelseframställningar. Som oftai Vadstenatillverkade ting är deras glorior i olika färg. Språkbanden in-nehåller bebådelsens texter i förtätad form: Ave gracia och Ecce an-cilla.

Bebådelsen är med andra ord den tidlösa bilden med Maria ochGabriel stående inför varandra utan attribut, utan bildrum och utanomgivande berättelse, men materialen är anmärkningsvärda. Hela mit-ran är täckt av guld-, silver- och pärlbroderi och prydd med olika ste-nar i silverinfattningar. Bakgrunden är broderad i guld med rött silkeoch gestalterna, språkbanden och blommande liljestänglar är utfördai pärlbroderi med små, små sötvattenpärlor. De runda medaljongernaav förgyllt silver och cloissoné-emalj är importerade från Venedig och

255

lier. Framställningar av Maria som den stängda trädgården, hortus con-clusus, och enhörningsjakten ligger nära ett ökat litterärt intresse förnaturframställningar och allegorier. Båda dessa teman anknöts till be-bådelsen.

*Då scenen ingår i ett övergripande bildprogram handlar det huvudsak-ligen om motivsammanställningar och bildsviter med Kristi barndoms-historia och passion. Typologiska sammanställningar av motiv blir van-ligare. Bildprogrammen där bebådelsebilderna ingår är aldrig helt iden-tiska, men det förefaller ha funnits en grundläggande överensstäm-melse när det gäller motivval och fördelning av bilderna på väggytoreller i stjärnvalvens trånga valvkappor liksom i altarskåpen. Inom vissagivna ramar varieras sedan budskapet.

Inom kalkmåleriet är bebådelsebilden ofta placerad i koret, men ock-så andra placeringar i kyrkorummet förekommer. I Mälardalsskolansmålningar i Uppland finns ingen helt dominerande plats för motivet ochinget gemensamt karaktäristiskt utförande av det. På Gotland är ”Pas-sionsmästarens” bebådelsebilder ofta placerade i långhuset. I AlbertusPictors produktion, däremot, återfinns motivet vanligen i koret i dennorra valvkappan eller på norra väggen vid ingången till sakristian.

Även om antalet Mariaskåp ökar och legendära Mariascener blir flerär det inte heller under senmedeltiden bland legendmotiven bebådel-sen återfinns. I altarskåpen, främst de nordtyska, finns bebådelsefram-ställningen ofta som fristående motiv målad på utsidan av flyglarna.Scenen kunde också förekomma som krönande friskulptur högst uppepå altarskåpens ram. I kalkmåleriet iscensattes samma idé genom attGabriel och Maria framställdes på var sin sida om en valvbåge eller ivar sitt bildfält. Principen är således densamma som i de tidigaste bil-derna från 1100-talet, där ängeln och jungfrun står utan omgivandebildrum med ett minimum av attribut.

Nya bildbrukOfta förekommer bebådelsen i motsvarande sammanhang som undertidigare period, även om motivet hade förändrats. Men de omdaningarsom skisserades i början av kapitlet ledde också till att bilden kom attanvändas i nya sammanhang.

254

Fig. 116. Linköping, Östergötland.Biskop Kettil Karlssons mitra, till-verkad i Vadstena omkr. 1459. Foto: SHM.

Andakt och bön: credo och rosenkransen I kontrast till biskopsmakt och detta exklusiva bildbruk innebar sen-medeltiden samtidigt att nya andaktsformer tillkom och att en privatreligiositet växte sig starkare. Det hade varit en lång process, men inteförrän vid mitten av 1400-talet förekommer böner tydligt visualisera-de i kyrkorummen i och med att trosbekännelsen, credo, och bönefor-men rosenkransandakten återges i kalkmåleriet. I credosviterna åter-ges trosbekännelsen steg för steg, där texten ansluts till bilder av detolv apostlarna och illustreras med bibliska motiv.

Liknande sätt att använda enskilda motiv återfinns också i återgiv-ningar av rosenkransen som bildsattes under 1470-talet i motivet ro-senkransmadonnan, där Maria tar platsen som kvinnan i Johannes apo-kalyps och framträder i strålglans, klädd i solen och med månen undersina fötter, omgiven av rosenkransen. I Dannemora kyrka i Upplandfinns den mest utvecklade illustrationen av andakten, där alla tre de-

257

dateras till tidigt 1200-tal.682 Om de är inköpta för detta ändamål,eller om de har flyttats från en tidigare Linköpingsbiskops mitra ärokänt. Men oavsett vad som är fallet tyder användandet av de gamlaemaljerna i den nytillverkade mitran på en medvetenhet om det sym-boliska värdet av historiska föremål och en uppskattning av deras este-tiska kvaliteter.

Mitran är ett dyrbart föremål som är utvalt, tillverkat och bekostatför den nye biskopen, och en praktfull symbol för makt. En mitra somKettil Karlssons kostade avsevärda summor och skänkte glans åt sinägare både bland gelikar och inför en stor publik i de rituella sam-manhang den bars. Motivet på framsidan kunde beundras på nära hållav vissa utvalda. En tolkning av motiven var också förbehållen en snä-vare krets. Men då monstransen visades upp och vid processioner kun-de en större församling se bebådelsemotivet (fig. 117). Eftersom det ärtydligt utfört bör det inte ha varit några problem att identifiera detpå några meters håll.

Att pärlorna fått vara kvar på denna mitra, och inte sprättades borti samband med reformationen, kan bero på den politiska utvecklingenoch ätten Vasas ställning. Det är sannolikt av samma orsak som bis-kopens mässhake med bebådelsemotivet broderat, kom att hamna påGripsholm och nu finns i Mariefreds kyrka.

256

Fig. 117. Västerås domkyrka, Väst-manland. Biskop höjer monstransenvid mässfirandet, utsidan av altar-skåpsdörr, Antwerpen 1516.Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 118. Dannemora, Uppland. Kalkmålning 1510–1520. Foto: Gunnar Ahl-bäck.

förefaller av den knäböjande gestaltens dräkt att döma att det är enkvinna med dok, mjuka skor och nyckel vid bältet.684

*Vördandet av Maria hade en central plats i den folkliga fromheten ochrosenkransandakten spreds med stor hastighet. Böneformen hade sittupphov i kartusianorden.685 Att den blev så populär, och att så mångarosenkransbrödraskap bildades, berodde på att andakten lanseradesav dominikanen Alanus de Rupe i en predikan i Rostock 1471. Genomatt en broder från Vadstena var närvarande där bidrog Vadstena tillden snabba spridningen i Sverige. Rosenkransbrödraskapen (MariePsaltares brödraskap) beskrivs som en massrörelse. De fanns i Vad-stena klosterkyrka och i Strängnäs domkyrka, och ett brödraskap varsannolikt verksamt i kartusianklostret i Mariefred.686

Mariabönen kunde bedjas där man befann sig, morgon, middag ochkväll: Heel Maria fwl mädh nadh härren är mädh tik wälsignadh es tuöffwer alla qwinnor och wälsignadh thins qwidz frukt ihesus christusAmen.687 Det var den populäraste av alla böner och jungfru Mariastidebok tillhörde de vanligaste böckerna för privat bruk (fig. 120).Den svenska versionen skrevs i Vadstena och i Jungfru Marie Psaltare

259

kaderna i bönen återges genom tre rosenkransar (fig. 118). Bebådelsenåterfinns i den första av de stora rosorna i den inre kransen, i dendekad där meditationerna över den glädjerika rosenkransen finns.683 ISödra Råda återges rosenkransen på ett annat sätt. Bilden ger en godsammanfattning av senmedeltidens synsätt och hur allt hängde sam-man: Kristus sitter tronande som Majestas Domini, medan den krön-ta Maria under språkbandet med änglahälsningen som Mediatrix för-medlar bönerna från en knäböjande man i världsliga kläder som bersin rosenkrans. Hela scenen är upphöjd och svävar i en yttre rosen-krans. På jorden därunder har en riddare i full rustning suttit av sinhäst och för samman händerna i bön inför den himmelska synen (fig.119). De två världsliga figurerna representerar ridderskapet, kanske enstiftare. Bilden återger också hur bönen skall bedjas. Den riddare somknäfaller med sin rosenkrans är elegant klädd, med tungt bälte, ochbär sin mantel över axeln.

En tillbedjare återges även invid bebådelsen i Almunge kyrka i Upp-land. Albertus Pictors bild på korets norra vägg är skadad men det

258

Fig. 119. Södra Råda, Värmland. Väggmålning Amund 1493. Foto: LennartKarlsson

Fig. 120. Horae de Domina, Vår frus tider, Vad-stena klostertryckeri 1495, fol. 34v, fol. 35r.© Uppsala universitetsbibliotek.

Fig. 121. Den svenskatideboken, tryckt 1500–1525. Efter Klemming1854.

bolvärdet var påtaglig.691 Den kristologiska tolkningen av enhörningengällde djuret som en sinnebild för Kristus och hornet som en symbolför hans okuvliga styrka. Ett citat från Honorius av Autun klargör var-för: ”Att djuret, då det lägger sig i jungfruns sköte, fångas av jägarnabetyder att han påträffas i mänsklig gestalt av dem som älskar ho-nom.”692 Den mariologiska tolkningen av enhörningsjakten delar Eds-man in i tre skilda motiv. Det första är enhörningen ensam tillsammans

261

ges även goda råd till dem som i sina predikningar vill propagera förrosenkransandaktens spridning. Där föreslogs att utgångspunkten förpredikan skulle vara Fader Vår och änglahälsningen, ty ”j them inne-lykis all laghen oc prophetanna spadhom”.688

Bönböcker, tidegärder och uppbyggelselitteratur blev tillgängliga ien annan omfattning än tidigare, även om betydelsen av boktrycketinte ska betonas för mycket. Upplagorna var små och böckerna dyra.Tryckerier inrättades i Vadstena och Mariefred, på båda ställen tryck-tes rosenkransandakten. ”Själens tröst” och ”Den svenska tideboken”(fig.121) är ytterligare exempel på tryckt andaktslitteratur med brettinnehåll.689

Allegorin om jungfrun och enhörningen Jungfrun med enhörningen och den mer utarbetade scenen enhör-ningsjakten är de enda allegoriska motiv som förekommer i sambandmed bebådelsen. Det kan därför finnas anledning att uppmärksammamotivet. Sammanhangen för bebådelsebilden är annars påfallande oför-ändrade över tid vilket undersökningen hittills har visat. Motivet före-kommer i huvudsak i kalkmåleriet inom Mälardalsskolan och 1500-ta-lets renässansmåleri.690

”Enhörningen och jungfrun” i Litslena kyrka i Uppland och ”Enhör-ningsjakten” i Ösmo kyrka i Södermanland representerar två aspekterav motivet och två sätt att intellektuellt införliva motivet i kyrkorum-mets kontext. I Litslena gäller det ett lärt klargörande mellan legend-material och bibliskt material och placering i en Mariasvit (fig. 122).I Ösmo är motiven sammansmälta till ett: en fullständig bebådelsescenkombineras med en hövisk jaktscen. Motivet är placerat i en kristolo-gisk kontext, i den östra valvkappan i det medeltida koret (fig. 123).

I Valö kyrka i Uppland återges motiven bredvid varandra i det nor-ra korvalvet (fig. 124). De två scenerna korresponderar mot varandragenom sin yttre form och genom placeringen av de två gestalterna ibildrummet. Dessutom betonas sambandet genom att både jägaren ochjungfrun i jaktscenen återges med glorior och att jägarens hatt är för-sedd med ett kors.

Religionshistorikern Carl Martin Edsman menar att begreppet ”en-hörning” inte har någon enhetlig tolkning och att dualismen i sym-

260

Fig. 122. Litslena, Uppland. Jungfrun ochenhörningen, Mälardalsskolan 1430–1460.Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 123. Ösmo, Söder-manland. Bebådelsen/en-hörningsjakten, AlbertusPictor 1470–1480. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 124. Valö, Uppland. Enhörningsjakten och bebådelsen, ca 1515. Foto: förf.

I Härnevi kyrka skildras bebådelsescenen på ett för senmedeltidentypiskt vis (fig. 125): Maria sitter på marken med en uppslagen bok.Blicken är ödmjukt nedåtriktad och högra handen är lyft som en mar-kering av att ängelns ankomst har uppmärksammats. Hon har långt böl-jande blont hår och är klädd i en blå mantel med rött foder som hållssamman av ett stort bröstspänne och därunder en vit kjortel. Ängelnsom knäfaller vid sidan av Maria är klädd i en enkel, vit tunika. I denvänstra handen håller han en lång, rikt utsirad spira kring vilken ettspråkband vindlar nerifrån och uppåt. Man får intrycket att scenentilldrar sig utomhus, trots att ingen rumslighet egentligen är definie-rad. Inga växter antyder detta, men genom den lätt svängda horisont-linjen ges intrycket av mark. Överst i bildfältet svävar Gud fader i enmolnkrans, och det är från honom Helige Andes duva utgår och på ettstrålknippe närmar sig Marias huvud.

I Härkeberga kyrka är bebådelsebilden av en annan typ (fig. 126). Bil-den är mycket nött och fragmentarisk, men det råder inget tvivel omatt bebådelsen utspelar sig inomhus i ett definierat rum med tak ochväggar. Eventuellt kan även en dörr och ett fönster anas. Den bakreväggen är en sten- eller tegelvägg vars ursprungliga färg sannolikt varitröd. Mot den är en konsol fäst som bär takvalven. Från vad som san-

263

med en kvinna som tydligt återges som Maria. Det andra är bebådel-sen framställd som en jaktscen som slutar i den omgärdade lustgår-den, hortus conclusus. Det tredje är enhörningsjakten inom medita-tionsmystiken, som främst varit knuten till nunnekloster, där ImitatioMariae och själen-brudens möte med den himmelska brudgummenvar viktiga teman.693 Edsman hävdar således att de kristologiska tolk-ningarna gäller enhörningen medan de mariologiska gäller jakten.

Motivet är ett exempel på strävan att förklara profana legender medreligiösa argument, och det suddar ut gränserna mellan profan och sak-ral bild. Som en allegori över Kristi människoblivande betonar enhör-ningsmotivet konceptionen och inkarnationen och genom metaforenmed den höviska jakten och Maria som hortus conclusus anknöts dentill bebådelsetemat.

*Hittills har det visat sig att en uppenbar förändring sker på 1470-taletoch att bebådelsebilden användes i andra sammanhang än tidigare. Bå-de trosbekännelsen, rosenkransandakten och enhörningsjakten blir såpass allmänna att vi kan tala om ett nytt bildbruk. De förändrade atti-tyderna kommer alltså till synes både i bildkontext och i bruket avbebådelsemotivet. Kalkmåleri och altarskåp var en förutsättning fören utveckling av bildspråket.

Iscensättning i kalkmåleri och stjärnvalvKalkmåleriet var en betydande del av kyrkorummet och en faktor sombidrog till hur detta upplevdes. Där fanns också de bildsviter ochbildprogram som alla hade tillgång till. När helst kyrkan var öppenkunde de betraktas och begrundas. Här gäller frågan dels hur bebå-delsemotivet återgavs, dels vilken funktion det hade i kyrkorummettillsammans med andra bilder. Typiskt för tiden är de stjärnvalv somslogs i kyrkorna i stor omfattning. Vilka skillnader innebar det för må-leriet och bildspråket i förhållande till muralmåleri på en vägg?

Två exempel ur Albertus Pictors stora produktion får belysa dennaomfattande konstart. Inledningsvis gäller det själva bilden som denåterges i Härnevi och Härkeberga kyrkor i Uppland. Härnevi daterasstilistiskt till 1470-tal och Härkeberga till 1480-talet.694

262

Fig. 125. Härnevi, Uppland.Bebådelsen, Albertus Pictor ca1480. Foto: Lennart Karlsson.

Samtidigt som enstaka motiv vart och ett för sig representerade enberättelse innebar de typologiska och allegoriska nivåerna att hela val-vet kunde betraktas som en helhet och därför är det snarare en iscen-sättning av en övergripande idé man ser. Motiven i de östra valvkap-porna var på grund av sin placering i kyrkans längdaxel synliga från enstörre del av rummet, och det bör ha gett dem en speciell betydelse,framför allt i korvalvet där östkappans motiv ju finns rakt ovanför alta-ret. För de övriga travéernas valv innebär det att man tänker sig enbetraktarposition från västpartiet och framåt, en processionsordningfrån västingången fram mot högaltaret. Men samtidigt var det så attsidoaltare och hela kapell var vanliga längs långväggarna och i kyrko-rummet gavs också möjlighet att relatera väggarnas bilder till dessa,som i Tensta kyrka.696 Den mittpunkt som finns är stjärnans slutsten.Valvet kräver att åskådaren rör sig och det finns ingen fast betraktar-position varifrån hela bildprogrammet kan uppfattas.

*Korvalvet i Härnevi kyrka i Uppland är ett belysande exempel på hurmålningarna i ett stjärnvalv disponeras för att ge bild åt en övergri-pande idé (fig. 127). Där återges i stjärnan i valvkappans mitt åtta pro-fetbröstbilder med språkband. Fyra av profetiorna i stjärnvalvets mittgäller bebådelsen och är hämtade från Biblia Paperum som användessom förlaga i Härnevi: Davids Psalm 71:6 (Herren stiger ner såsom regnpå en fäll), Jesaja 7:14 (Se en jungfru ska bli havande och föda en son),Hesekiel 44 kap. (Denna port skall vara stängd och inte öppnas), ochJeremia, 32 kap. (Herren har skapat något nytt på jorden, en kvinnaskall omsluta en man). Av de resterande fyra behandlar två profetordJesu födelse och ett vardera gäller kungarnas tillbedjan samt frambä-randet i templet.697

Den danske konsthistorikern Knud Banning tolkade korets målning-ar i Härnevi i relation till texterna på profeternas språkband och häv-dar att bebådelsen är det övergripande temat i valvet därför att fyraav dem syftar på bebådelsen. Vidare betonar han att motivet var intimtförknippat med Kristi födelse, död och uppståndelse och därigenommed altarets sakrament. Det var, hävdar han, en självklarhet under me-deltiden men associationen har inte varit uppenbar i nutid.698 Denmedeltida text han använder för att exemplifiera detta är författad av

265

nolikt varit ett fönster strömmar eldröda ljusstrålar (nu svarta) ochden Helige Andes duva mot Marias huvud. Maria återges knäböjandevid en pulpet där hon med ena handen kvar på boken vänder sig om,mot ängeln. Både Maria och ängeln bär mantlar som arrangerats i rikaveck och Maria har en elegant mönstrad kjortel. Hela iscensättningenhar en rumslighet som är främmande för det svenska muralmåleriet,medan den förekommer generellt i bokmåleri och i senmedeltida altar-skåp i norra Europa.695

Stjärnvalv och Albertus Pictors måleriDe nyslagna stjärnvalven i kyrkornas tak förtjänar att omnämnas förden visuella möjlighet som formen gav; det är en utmaning att målaföreställande bilder i stjärnvalv. Man kan istället välja att måla blom-mor, rankor eller geometriska mönster i valven, och att lägga uppbildsviter i serie på murytorna, och där redogöra för ett händelseför-lopp steg for steg. Stjärnformen innebär ett annat berättande än denserie bilder som kunde utföras på en vägg. Kodningen av bilderna kun-de utvecklas inte bara genom de direkta motivsammanställningarnautan också genom att de gavs olika placeringar i höjdled och i förhål-lande till väderstreck. Inom dess ramar varierade man sedan budska-pet i bild och skrift.

När man som betraktare tittar upp i ett stjärnvalv vandrar inte blic-ken efter någon given läsordning. I stjärnvalven finns ingen central bild.

264

Fig. 126. Härkeberga,Uppland. Bebådelsen,Albertus Pictor ca 1480.Foto: Lennart Karlsson.

genom sin placering ovanför kyrkans högaltare betraktas som valvetshuvudmotiv. I de övriga återges från Gamla Testamentet tre scener urSimsons liv, Domarboken 13–16. Han återges sovande hos Delila, somklipper hans hår, därefter när han bländas av filistéerna och slutligeni sin strid med lejonet. Scenen med Delila finns dock inte som proto-typ i Biblia Paperum och förekommer inte i bibeln. Där klipps Simsonshår av en manlig filisté. Herman Bengtsson betonar att Delila-motivetvar allmänt använt för att varna för kvinnlig makt och list och för kär-lekens fåfänglighet. Simsongestalten var förankrad i profan litteratursom en bland andra män vilka drabbats av olycka på grund av kär-lek.702 En fullkomlig bibliskt grundad iscensättning uppvisar bildpro-grammet således inte, men i sitt sammanhang i korvalvet sätts Delila-motivet i samband med Kristus kamp.

Bebådelsebilden är placerad i den norra valvkappan vid sidan avSimsons strid med lejonet, vilket var den typologiska förebilden förKristus i dödsriket och som förebådade hans seger över döden. I det

267

Bonaventura. Där jämförs mässundret när vin och bröd förvandlas tillKristi blod och lekamen med två stora under: när Gud skapade värl-den och när Herren inkarnerades på jorden.699

Nu har samtliga språkband och motiv utförda av Albertus Pictorsverkstad varit föremål för nya undersökningar, och de är publiceradei sin helhet av Christina Sandquist Öberg i Albertus Pictor. Målare avsin tid II (2009).700 Sandquist Öberg betonar kalkmåleriets pedago-giska funktion, och att Albertus användande av Biblia Pauperum somförlaga under 1400-talets sista del sammanfaller med krav på merutförliga predikningar och bättre utbildning för prästerskapet.701

Men frågan är på vilket sätt detta förmedlades i valvet och hur bil-derna relaterades till varandra? Bilderna av profeterna är individuelltutformade, och de vänder alla sitt ansikte mot öster och mot altaret.Under dessa, i nästa bildregister, är motiven fördelade i tredelade valv-kappor. I den östra valvkappan tronar Gud fader med den korsfäste,döde sonen framför sig i det symboliska motivet nådastolen. Det kan

266

Fig. 127. Härnevi, Uppland. Profeter med språkband, Korvalv, Albertus Pictorca 1480. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 128. Härnevi, Uppland. Simson och lejonet, bebådelsen, Gideon med fäl-len och Maria och Elisabets möte, norra valvkappan, Albertus Pictor ca 1480.Foto: Lennart Karlsson.

Iscensättning i altarskåpI altarskåpen är berättandet ett annat än i kalkmåleriet. De förutsät-ter en fast betraktarposition och de har ett tydligt huvudmotiv. Mitt-partiet, skåpets corpus, är skulpterat och uppbyggt så att det finns encentral bild, imago. Runt den associeras bibliska scener, evangeliskamotiv, gammaltestamentliga förebilder, profetbilder eller helgon. Bil-derna är arrangerade i kluster i stället för sekvenser, vilket, liksom istjärnvalven, ger möjlighet att tolka och berätta på flera nivåer. Genomatt altarskåpen var försedda med dörrar med målningar, ibland meddubbla dörrpar, gavs möjlighet till scenbyten och till dramatisering avberättelsen. Bakom de stängda dörrarna doldes det skulpterade ochförgyllda upphöjda motiv som var altarskåpets huvudtema: den kors-

269

andra sidofältet återges Marias och Elisabets möte samt domaren Gi-deon knäböjande med ullen bredvid sig, vilket är ett typologiskt motivför bebådelsen (Dom. 6:36–40). Guds ingripande betonas både i bebå-delsebilden, där han visar sitt anlete och sänder sin son, och ovanförGideon där Guds hand ger vägledning (fig. 128).

De fält som flankerar nådastolen i öster återger Kristi födelse ochherren som visar sig för Moses i den brinnande busken. I söder är hu-vudmotivet Simson som klipps av Delila, det omges av heliga tre kung-ars tillbedjan på ena sidan och Jesu omskärelse på den andra. I väster,slutligen, bländas Simson av filistéerna och scenen omges av kungHerodes, som låter mörda barnen i Betlehem, samt Josefs och Mariasflykt till Egypten. I svicklarna i norr och söder återges de fyra evan-gelisterna. Invid bebådelsen finns evangelisten Lukas med ett språk-band, vid Maria och Elisabet återges Markus.703

Med profeterna i valvstjärnans mitt och evangelisterna i svicklarnasammanbinds korvalvet, och såväl Gamla som Nya Testamentet är så-ledes representerat i både bild och ord. Betoningen ligger på Kristusinkarnation och Kristi lekamen. Delila-motivet och fantasterier ochmonstruösa figurer gav relief och varnande motbilder och förankradepå så vis den bibliska historien i den mänskliga verkligheten.

På norra väggen, under bebådelsen, är bildprogrammet koncentrerattill korsfästelsen och uppståndelsen och gammaltestamentliga proto-typer som förebådar dessa händelser. Där finns också det symboliskamotivet Pietá.704 Det innebär att bebådelsen återges vid dörren tillsakristian varifrån den invigda hostian i ciborium eller monstrans för-des fram till altaret vid mässfirandet. I Härkeberga kyrka framgår dettydligt. Där finns bebådelsen på norra väggen, med Jesu födelse ochkungarnas tillbedjan ovanför sakristidörren. Gåvan den yngste kungenbär fram har formen av ett ciborium (fig. 129).

Korvalvet i Härnevi är ett talande exempel i och med att temat ärbebådelsen, men motsvarande systematiska uppbyggnad av bildargu-mentation, associationer och text återfinns i många kyrkor.705 Stjärn-valven gav möjlighet till ett komplicerat associativt berättande i höjd-led och sidled och stora sammanfattningar. Men de var sämre lämpadeför sekvens och berättande av biblisk historia. Som sagt erbjuder deinga möjligheter att överblicka bildprogrammet från en fast positionutan de kräver att man som betraktare rör sig.

268

Fig. 129. Härkeberga, Uppland. Norra korväggen, Albertus Pictor 1480–1490.Foto: förf.

271

fäste Kristus omgiven av människomassor på Golgata, Maria och Kris-tus tronande sida vid sida eller Madonnan stående med barnet på ar-men.

I nordtyska och inhemska altarskåp återges ofta bebådelsen somenda motiv på utsidan av altarskåpens dörrar. Karaktäristiskt för dealtarskåp som importerades från Lübeckområdet är att Maria ochGabriel framställs på utsidan av var sin dörr till ett högt och smaltMariaskåp. I dessa bilder framställs de vanligen stående på ett stengolvlagt i rutor mot en stjärnbeströdd röd bakgrund. I övrigt finns ingenantydan till rumslighet. Maria kan hålla en bok eller Gabriel en spiraoch språkband förekommer, men attributen är generellt få. De är van-ligen enkelt men elegant klädda, med mantel som hålls samman medett stort spänne.

Mariaskåpet i Sorunda är representativt för denna typ. Det är till-verkat i Lübeck omkring 1480 och har tillskrivits Hermen Rode (fig.130–132).706 Ett altarskåp som detta skulle kunna förekomma var somhelst i östersjöområdet eller norra Europa där det fanns en beställaresom kunde bekosta ett skåp av sådan kvalitet. Bebådelsen finns pådörrarnas utsidor, Gabriel till höger och Maria till vänster. Det endasom antyder scenens rumslighet är ett rutmönstrat golv i grönt ochvitt. Bakgrunden är ljust röd, beströdd med guldstjärnor. Mot den av-tecknar sig de vita språkbanden med svart text och röda begynnelse-bokstäver. Övriga färger är rött, rosa, mörkt grönt i olika toner, vittmed grå schatteringar och guld. Maria bär ett tunt svart hårband. Ge-stalterna framställs mycket stillsamt, höviskt. Gabriel håller språk-bandet i ett tydligt grepp. Med dörrarna på glänt belyser Mariaskåpeti Risinge gamla kyrka (Östergötland) hur bebådelsen är porten ochövergången till de mysterier som altarskåpet illustrerar. Betraktarenanar Maria innan skåpet öppnas. Även detta är tillverkat i Lübeck detdateras till 1450–1475 och är därmed en relativt tidig Lübeckimport(fig. 133).707 När dörrarna slås upp möts så åskådaren av Maria ståen-de som en ung himladrottning med ett naket Jesusbarn på armen. Honomges i Sorunda av de fyra huvudjungfrurna, martyrerna S. Katarina,S. Margareta, S. Barbara och S. Dorotea vilka bär palmkvistar som tec-ken på sitt martyrskap.

Då bebådelsen är placerad på dörrarnas insida är den ett motivbland flera och den är då ofta placerad överst på den vänstra dörren

270

Fig. 131. Maria, detalj. Fig. 132. Gabriel, detalj.

Fig. 130–132. Sorunda, Söderman-land. Mariaskåp, Hermen Rode1470–1480. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 133. Risinge, Östergötland.Mariaskåp på glänt, Lübeck1450–1475. Foto: förf.

det crescendo som huvudmotivet innebär. De skilda placeringarna indi-kerar väl också att motivens betydelse och användning kunde variera.

*I grunden är det samma sätt att tematisera som hade funnits i 900-talets bokmåleri, som sedan utvecklades i det franska glasmåleriet ochsom förekom i det inledande exemplet i Broddetorpsaltaret från 1100-talet. Jag menar att också altarskåpen och stjärnvalven företräder detKemp kallar systematic narration.709 Kemp hävdar att det är en medel-tida kommunikationsform som upphör med glasmåleriet, men det vi-sar sig här att uttrycksformen var systematiskt använd i det kristnavisuella språket långt fram i tiden. Poängen med att använda två ord-ningar, en narrativ ordning och en tematisk, är att bildprogrammet an-

273

oavsett om det gäller pannåmåleri eller polykrom skulptur, som iHusby-Långhundra, Uppland (fig. 134). Läsordningen är vanligen, menlångt ifrån alltid, från vänster till höger. Berättelsen inleds med bebå-delsen på insidan av den vänstra flygeln i övre vänstra hörnet och kandärefter antingen fortsätta nedåt på samma dörr, eller på motståendedörr på andra sidan av huvudmotivet. Läsordningen kan därifrån vän-da nedåt så att det nedre registret läses istället från höger till vänster.Genom att läsa medsols, i cirkel, uppnår man en sammanfattning avt.ex. Kristi mänskliga liv varvid bebådelsen och korsfästelsen kommeratt samspela.708

I flandriska altarskåp återfinns motivet istället ofta i det skulptera-de och förgyllda corpus i nedre registret i en djup skulpturscen och ilitet format och vanligen är det i samband med motiv ur Kristi barn-domshistoria (fig. 135). I de flandriska skåpen är det vanligt att dennarrativa ordningen är i serieföljd på flyglarnas målade pannåer, me-dan man i corpus läser de skulpterade scenerna nerifrån och upp. Dågrundläggs historien i nedre registret och motiven samverkar upp mot

272

Fig. 134. Husby Långhundra, Uppland. Skulpterad bebådelsescen i altarskåp,1475–1500, Regionalt arbete/Mälardalen (SHM). Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 135. Frustuna, Södermanland. Altarskåp, Antwerpen 1500–1525. Foto:Lennart Karlsson.

riet och mästare som Robert Campin, Rogier van der Weyden och brö-derna van Eyck. I så måtto kommer undersökningen nu att handla ombilder som redan är förklarade av forskningen. Frågan är vad det storamaterialet, avhandlingens perspektiv och en utvidgad motivanalys kantillföra till ett område som är så väl undersökt?

Att bevittna en bebådelse, betraktare i bildenFöremål och detaljer i bebådelsemotivet har ofta varit i fokus vid iko-nografisk bildtolkning. Mitt första exemplet handlar därför om en de-taljrik, skulpterad bebådelsebild i Frustuna kyrka i Strängnäs prosteri.Altarskåpet är tillverkat i Antwerpen ca 1510 och har stadens stämpel(en hand) på flera ställen. Det införskaffades troligen till kyrkan isamband med stora ombyggnationer i början av 1500-talet. På en äldresakristidörr fanns vapnet för Mathias Gregersson (Lillie) som efter-trädde Kort Rogge och var biskop i Strängnäs 1501–1520.712 Det är enav undersökningens minsta bilder, 17 cm hög och 13 cm bred.

Vid en första anblick är bebådelsen i Frustuna lik andra små, skulp-terade och förgyllda flandriska bebådelser (fig. 136). I bebådelsenframträder en mycket stillsam Gabriel som står tveksamt tillbakadra-gen med nerböjt huvud och sneglar på jungfrun medan han överbring-ar sitt budskap. Maria sitter invid en pulpet med en uppslagen bok.Mantelns drapering och håret som faller fram bildar en mandorlaformrunt hennes mage som därigenom poängteras. Deras kroppsställningar,sänkta huvuden och milda ansiktsuttryck förmedlar ödmjukhet. Rum-met bakom dem är tydligt återgivet. Vi ser ett högt skåp bakom äng-eln, där det skymtar en kort vit duk med blå dekorbård. Ovanpå skå-pet står ett fat lutat och framför det en kanna och ett lägre kärl. Bak-om jungfrun finns en bänk med högt ryggstöd och en kudde.

I ikonografisk forskning har faten, kannan och den blå-vita dukenbetraktats som typiska symboler för jungfru Marias renhet. De be-nämns därför tvättkärl och handduk, med en förtydligande motivering:enligt dåtida nederländska inredningsideal. Miljön beskrivs i dennatradition som högborgerlig, och med detta något nedsättande epitetinnebär en antydan om att det kan betraktas som en profanering av ettreligiöst motiv. Kärlen som återges i inomhusmiljö anses också alluderapå livskällan som den beskrivs i Cantica Canticorum (’Höga Visan’).713

275

sluter sig till förståelse, associationer och liknelser där olika aspekterinte låter sig inordnas i ett serieberättade. Det ligger därigenom näradet muntliga framförandet och retoriken.

Det finns enstaka skriftliga källor som vittnar om altarskåpens an-vändning. Lynn Jacobs framhåller att i de få beskrivningar som finns,anges det vid vilka tillfällen dörrarna ska öppnas. Av detta drar honslutsatsen att altarskåpens dörrar vanligen stod stängda.710 Även Mar-jan Buyle framhåller att altarskåpen stod stängda och att de också kun-de skyddas av draperier.711

Antagandet att skåpen i normalfallet var stängda förefaller rimligtav flera skäl. Altarskåpets potential för dramatisering av Bibelns histo-ria och budskap är påtagligt. Corpus huvudmotiv relaterar till mäss-firandet vid altaret och till kyrkorummet och det är fyllt av scener ochfigurer omgivna av masverk som ansluter till kyrkorummets gotiskaarkitektur. Detta bildar en verkningsfull bakgrund till mässfirandet,elevationen och tillbedjandet av hostian. Med ständigt öppna dörrarförtas en del av denna effekt.

Om skåpets plats är ett högaltare är det alltså lätt att ansluta sig tillJacobs resonemang. Det kan ha förhållit sig annorlunda i kapell och vidsidoaltaren där tidegärdens bönestunder och den privata bönen ägderum varje dag. Altarskåpens användning reglerades inte likt monstrans,kalk och patén. Man bör utgå från att det fanns vissa friheter i iscen-sättningen av firandet i kyrkorummet, och att detta kunde variera frånkyrka till kyrka och var beroende dels av hur kyrkorummet var smyc-kat, dels av hur prästerna på plats utformade sin altartjänst. Mot den-na bakgrund framstår motivens placering som en viktig faktor.

Altarskåp från Flandern – Strängnäs I och FrustunaHögaltarskåpet i Strängnäs domkyrka och altarskåpet i sockenkyrkani Frustuna företräder varsin typisk flandrisk bebådelsescen. De repre-senterar produktionen i Bryssel och Antwerpen med en högt uppdri-ven specialisering, välkända konstnärer och verkstadsnamn och entillverkning för en öppen marknad och en internationell kundkrets ibåde norr och söder. I detta sammanhang markerar de två skåpen me-deltidens slut och den hitre tidsgränsen för avhandlingen. I tid före-gås dessa altarskåp av det mer exklusiva Nederländska 1400-talsmåle-

274

Det som gör Frustunas bebådelse unik är att det också finns två be-traktare i bebådelsescenen. Bakom Maria, och bakom den barriär sombildas av rummets möblering, med armbågarna på bänkens ryggstöd,ser vi två små figurer som av klädseln att döma är män. Deras blickarriktas inte mot oss utan ner mot Maria. De är båda framställda i bön,den ene med hopslagna händer och den andre med armarna korsadeöver bröstet.

När extra figurer som inte deltar i skeendet är placerade på dettavis i en bild har forskningen tolkat dem som vittnen (i juridisk mening)vilka intygar sanningshalten i det skedda. Det är ovanligt i bebådelse-scener, men det förekommer i enstaka fall från fornkristen tid ochframåt. Inte bara kärlen och handduken utan också männen i bak-grunden är där för att garantera Marias renhet – som om den över hu-vud taget skulle kunna ifrågasättas.714 Maria var det renaste rena, denstrålande stella maris, hon beskrevs som en klar kristall och ett för-gyllt skrin i alla former av texter. Metaforerna användes av författaresom Bernhard av Clairvaux, Dante och Heliga Birgitta likaväl som ifolktron och folkdikten. Marias renhet kunde självklart inte ifrågasät-tas, hon var bilden för den.

Vad bevittnar då kulissfigurerna om de inte är garanter för Mariasrenhet? Ur ett receptionsperspektiv kan det först konstateras att sce-nen vrids ett halvt varv genom de två deltagare som är försänkta i bönvid bänken. De två männen ser samma händelse som vi. De och vi be-vittnar från varsitt håll en annan verklighet. De är åskådare, de tittarin, och bebådelsen sker inför deras ögon. Genom att de representerardet personliga perspektivet företräder de även oss som närvarande be-traktare.715 Inför männen i bön framstår då kärlen och faten i förstahand inte som symboler för Marias renhet, utan de illustrerar iställetaltarets utrustning och liturgiska kärl. Den vita duken med sin bårdkan betraktas som en enkel altarduk av den sort som användes i kyrko-rummet likaväl som på husaltaret och som ofta avbildades i medelti-da konst.716 I det perspektivet blir bebådelsebilden ett konkret åskåd-liggörande av det mässunder som upplevdes vid altaret varje gång mäs-san firades.

Bebådelserummet i Frustuna är inte det enda i sitt slag. Utan andrajämförelser än just att det är en bebådelsescen med deltagare har JohnShearman fört en diskussion om det konkreta bildrummet och betrak-

277276

Fig. 136. Frustuna, Södermanland. Bebådelse med tillbedjande, Antwerpen1500–1525. Foto: Lennart Karlsson.

det till Bryssel. Strängnäs I antogs av Johnny Roosval vara tillverkat1490 på grund av en inskrift i skåpet.720 Målningarna har attribueratstill Colyn de Coter av Catheline Périer-D’Ieteren. Hennes analys avmålaren och hans verk motsäger inte den tidigare dateringen, skåpetmåste vara tillverkat mellan 1485 och 1493.721 Inga dokument som rörkommissionen är kända,722 men i Strängnäs martyrologium bekräftaren anteckning från april 1501 att ett altarskåp till domkyrkan anskaf-fades av biskop Kort Rogge.723 Hans eget vapen finns i scenen som åter-ger Ecce homo. Altarskåpet, som placerades i högkoret, var det förstaflandriska altarskåp som inköptes till Sverige. Det intar en framskjutenplats även med internationella mått och tillhör en liten, exklusiv gruppaltarskåp som, enligt Lynn Jacobs, exporterades med urskillning.724

Så till bebådelsescenen. Denna tilldrar sig i ett fullständigt rummed marmorgolv och trätak. Rummet är sparsamt inrett med prydligtbäddad säng med rött överkast, uppknutet förhänge och en vit, spets-prydd kudde. Vid sidan av sängen finns en sittbänk med kuddar. I fon-den ses ett fönster och bakom Gabriel finns en stadig, stängd dörr.Han framställs mitt i en rörelse; med vingarna över huvudet och spi-ran lyft är han på väg att knäfalla inför jungfrun.725 I scenen domine-rar ängeln rummet. Den långa, tunna spiran och de lyftade vingarnatar utrymmet i anspråk, men han framställs utan gloria. Ängeln ärpraktfullt klädd i en dalmatika av brun sammetsbrokad över halslinoch vit alba, hans dräkt ansluter därigenom till prästerskapets litur-giska skrud på en exklusivare nivå än den enkla vita alba i vilken äng-eln så ofta är klädd.726 De bara tårna sticker fram under dräkten somfaller tungt och veckar sig mot golvet.

Kontrasten mellan ängeln och Maria som knäböjer direkt på golvetär stor. Hon är enkelt klädd i en vit klänning med långa, mjuka linjeroch rika veckfall. Den ödmjuka hållningen som förstärks av knäböjan-det direkt på golvet och den enkla dräkten förmedlar ett helt annatideal än vad Maria som jämbördigt stående eller krönt drottning gör.I bilden förekommer varken pulpet eller bok. Med andra ord är detinte heller den läsande, studerande Maria som betonas utan snarare enung kvinna i ödmjuk bön.

Mellan Gabriel och Maria materialiseras Helige Andes duva somsvävar omgiven av strålglans. Bildens brännpunkt koncentreras till encirkel som beskrivs av ängelns höjda hand och blick, den Heliga Andes

279

tarpositionen i Filippo Lippis bebådelsebilder från 1440-talet, specielltden i Palazzo Barberini.717 Kanske är de donatorer, men de är inte iförsta hand gestaltade som sådana utan som deltagare i mässan ochsom reflexer av verkligheten.718 Bildrummet har i båda fallen dubblafunktioner som bebådelserum och som ett rum för bön.

I Frustuna är bebådelsescenen placerad i corpus nedre register,längst ner till vänster. Den inleder där en serie små scener som åter-ger Kristi människoblivande, där Kristi födelse och kungarnas till-bedjan för uppåt till huvudmotivet som är en Golgatascen. På ömsesidor om detta finns korsbärandet och nedtagandet från korset. Mindrescener med typologiska motiv från Gamla Testamentet är inkompone-rade i masverkens arkitektur. Motivkretsen i Frustuna är alltså sådanman kan förvänta sig i ett flandriskt altarskåp. På dörrarnas utsidaåterfinns de symboliska motiven gregorii mässa och sista måltiden,vilket innebär att man inte behöver tvivla på att skåpets bilder hareukaristin i fokus.719 Altarskåpets tema bekräftar således slutsatsenovan. ”Att bevittna en bebådelse” innebär här inte att man framställerfigurer som juridiska vittnen. Istället återges de som åskådare till in-karnationsundret och som deltagare i mässfirandet.

Senmedeltidens ideal – den flandriska bebådelse-bilden i Strängnäs domkyrkaSveriges största bebådelsebild finns på högaltarskåpet (Strängnäs I) iSträngnäs domkyrka (fig. 137). Då skåpet är stängt ses på flyglarnasutsida en bebådelsebild vars format är altarskåpets fulla höjd, 258 cm,och halva dess bredd, 170 cm. Förutom storleken finns det andra an-ledningar att uppmärksamma bilden i Strängnäs domkyrka. Den är entypisk representant för en senmedeltida bebådelsebild och altarskå-pets utformning med dubbla dörrpar gör det till ett gott exempel påiscensättning. Dessutom intar Strängnäs domkyrka och stift med bis-kop Kort Rogge (1479–1501) en viss särställning under perioden.

Först några yttre data om altarskåpet: det är osedvanligt stort, dessmått är 259 x 344 cm, och därigenom var altarskåpet det största i Sve-rige. Det är försett med dubbla dörrpar. Inskriften Istud faciebatur inBruxella (detta tillverkades i Bryssel) återfinns på altardukens bård iomskärelsescenen, och skåpet har också ett antal stämplar som knyter

278

281

duva riktad mot Maria och Marias blick som möter den, samtidigtsom huvudet, hennes kroppsställning och dräktens veckfall fortsättercirkelformen och för vidare till Gabriels sänkta hand. Cirkeln är ettsätt visualisera den osynliga kraften, och den formas här av de elementsom är en förutsättning för inkarnationen: ängelns hälsning, Mariaskropp och den Helige Ande.

Périer-D’Ieteren använder uttrycket ”liturgisk orörlighet” (immobilitéliturgique) för att beskriva bilden och betona att den inte är narrativ.Scenen utgör en enhet i sig själv och är inte beroende av närliggandemotiv för att förklaras.727

Bebådelsen i Strängnäs inordnar sig utan problem i den ikonogra-fiska tolkningstradition som utgår från nederländskt 1400-talsmåleri.Alla delar i en senmedeltida bebådelsebild kan tolkas som metaforeroch symboler, och några av de vanligaste som förekommer i litteratu-ren aktualiseras i Strängnäsbebådelsen. Fönstret kan ses som en bildför inkarnationen, fenestra incarnationis. Himlens fönster, fenestra coe-li, var stängt men skulle öppnas igen av jungfrun genom inkarnationen.Då skulle det nya ljuset, lux nova, som en symbol för kristen troströmma genom dem.728 Här står det stängt och har ett trepassformatöverstycke, men det är även vanligt att tre fönster återges, varav ettär öppet. Det stängda fönstret användes som en metafor för jungfru-lighet. Glaset var det rena, klara som solens strålar kan genomträngautan att krossa det liksom Helige Ande kunde ta plats i jungfruns mo-derliv. Även om ljusstrålen saknas är inte symboliken förlorad.729 Car-la Gottlieb menar att det inte är renhetsaspekten som ska framhållasutan att fönstret ursprungligen var en inkarnationssymbol knuten tillKristus. Hon refererar till Höga visan 2:9: ”Se, han står bakom vårvägg, tittar genom fönstret, tittar genom gallret”.730 Talet tre ankny-ter även de tre fönstren till treenigheten, och talet tre återkommer ide tre kuddarna på sittbänken. Inkarnationen kan också gestaltas i deljusstrålar som omger Marias huvud istället för den sedvanliga glorian:elden, som är en av treenighetens uppenbarelseformer, omger Maria ibebådelseögonblicket. Ängeln framställs barfota vilket vanligen tolkassom ett tecken för beträdande av helig mark.

Mot de två sista påståendena kan man göra prosaiska invändningar.Strålar i stället för gloria utmärker inte Maria utan är genomgåendeanvända i Strängnäs och kan betraktas som en bildkonvention och en

280

Fig. 137. Strängnäs domkyrka. Södermanland. Bebådelsen, Colyn de Coter1490. Foto: Lennart Karlsson.

men och vid hans sida stöter änglar i domedagsbasuner. På jordenunder frigör sig en man och en kvinna från sina svepningar då de åte-ruppstår från de döda. Maria återkommer i denna scen som förebed-jerska för mänskligheten tillsammans med Johannes döparen.736

Genom sammanställningen med yttersta domen illustreras en as-pekt av bebådelsen som inte blir uppenbar när man betraktar det en-skilda motivet. Enligt ett medeltida, kristet synsätt är bebådelsen ochyttersta domen gränser för det jordiska tidevarv som pågår. Med bebå-delsen upphörde lagens tid och den nya tiden, nådens tid, inleddes.Mellan den gamla tiden och de kommande yttersta tiderna försiggårdenna tid. Det är också den tid då Kristus gick som en människa påjorden. De två motiven sammanfattar frälsningshistorien.

När detta yttre dörrpar öppnas visas en andra motivkrets sominleds med Kristi födelse och som återger scener ur Kristi barndomoch vuxna liv. Måleriet är detaljrikt och ansluter till det tidiga neder-ländska måleriets stora mästare. Otto Pächt betonar Colyn de Cotersdirekta beroende av Rogier van der Weyden.737

Då även dessa dörrar slås upp framträder altarskåpets skulpterade

283

modernisering av bildspråket. Även ängelns bara fötter är ett konven-tionellt sätt att gestalta änglar och så återges även Kristus och helgon.I den följande djupstudien kommer detta att diskuteras utförligare.

Sängen och sängkammaren har i litteraturen setts som en anspelningpå en allegori som går tillbaka till tidigt 1100-tal. I en kommentar för-binder Ivo av Chartres psaltarens psalm 18:4–6 med bebådelsen. Därsägs: ”I solen har han rest sitt tabernakel och han kommer ut som enbrudgum ur sin brudkammare”.731 Den uppstigande solen liknas vidKristus och jungfrun vid tabernaklet och brudkammaren som solen/Kristus stiger ut ur.732 Mer konkret beskriver Bernhard av Clairvauxhur Maria dragit sig tillbaka till sitt rum för att be, och noga låst dör-ren för att ingen ska kunna störa. Ängeln Gabriel har, på grund av sittväsen, kunnat passera alla låsta portar och överraskar henne i andak-ten.733 I bild återges Maria i ett slutet rum med den stadiga dörrenstängd bakom ängeln. Också enligt Legenda aurea är Maria försänkt ibön då Gabriel uppenbarar sig.734 På symbolisk nivå alluderar denstängda dörren på paradisets port, som är stängd men ska öppnas igengenom jungfrun och inkarnationen.735

Tolkningarna ovan är representativa exempel, men redovisningengör på inget vis anspråk på att vara heltäckande. Det är inte uppdra-get här. Senmedeltida bilder som denna har ett avancerat bildspråk ochde väcker associationer, men huruvida det finns en bestämd avsikt ibilden svårt att avgöra.

Strängnäsbebådelsen är fattig på detaljer. I stort sett innehåller deninga av de attribut och symboler som man kan förvänta sig av en bebå-delsebild och av det senmedeltida måleriet. Här finns inget språk-band, ingen bok och inget krus med liljor. Rummet innehåller varkenpulpet, bokhyllor, kärl, ljus eller annan inredning utöver sängen ochfönsterbänken. Istället är scenen i sig så karaktäristisk att den låter sigidentifieras utan problem enbart genom rummet och gestalternas ges-tik och kroppsspråk.

*Det motiv som möter åskådaren då skåpet är helt stängt är bebådelsenoch yttersta domen (fig. 138). I den yttersta domen återkommer Kris-tus som domare vid tidens slut sittande på regnbågen med världsklo-tet under sina fötter. Han återges svävande som ett himmelskt feno-

282

Fig. 138. Strängnäs domkyrka. Södermanland. Bebådelsen och yttersta domen,Colyn de Coter 1490. Foto: Lennart Karlsson.

och ljusa koret öppnade för betraktande både från långhuset och frånsidoskeppen. Om man inte var bländad av morgonljuset genom de högalansettfönstren kunde altarskåpet ses så snart man steg in i kyrkansvästra del. Då skåpet var stängt kunde bebådelsen och yttersta domenmed sina stora former och klara färger identifieras på detta avståndäven i mörker och med minimal belysning. De skulpterade och för-gyllda scenerna i corpus krävde ett betraktande från närmre håll. Dethar givetvis spelat en roll i vilket sammanhang bebådelsemotivet pre-senterades (fig. 139).

Kort Rogge framstår som en man väl medveten om sitt kulturellakapital. Under sin tid som ärkedjäkne i Uppsala domkyrka doneradehan 1471 ett stort och dyrbart Mariaskåp från Lübeck till sin annex-kyrka i Bälinge. Det var ett av de första av den typen som inköptes tillSverige.740 Biskop Kort var högt bildad och hade bedrivit studier vidflera universitet på kontinenten. Doktorsgraden i kyrkorätt erhöll hani Perugia i Italien som har hans installationstal bevarat. 1479 vigdeshan till biskop i Strängnäs under kuppartade former, ty det fanns and-ra kandidater till bilskopsstolen. Titeln innebar att han även var riketskansler och förvaltare av rikets sigill. Han kvarstod i sitt ämbete framtill sin död 1501.741 Mariafromheten och den akademiska utbildningendelade han med sina föregångare.

I Strängnäs domkyrka och stift tog sig biskop Korts kulturella sats-

285

och förgyllda corpus. Huvudmotivet i den inre motivkretsen är enGolgatascen där den korsfäste Kristus omges av myllrande folkmassor,och kring vilken passionshistorien återges i sex stora scener. I dessafinns mindre scener inpassade i de gotiska masverkens arkitektur. Des-sa återger ytterligare andra händelser vid passionen som illustreras iinalles 28 bilder.

Typologiska referenser saknas liksom profetbilder, vilket är motiv-kategorier man kan vänta sig i flandriska altarskåp. Den detaljfattigabebådelsescenen, sammanställningen av den med yttersta domen ochaltarskåpets alltigenom nytestamentliga bildprogram talar tillsammansmed de konstnärliga kvaliteterna för att skåpet har kommissioneratsav en medveten beställare.

Altarskåpet Strängnäs I tillhör internationellt sett en liten, exklu-siv grupp altarskåp som samtliga är stora, har dubbla flyglar, är av högkvalitet både i måleri och skulptur och försedda med ett stort antalstämplar. Att skåpet har dubbla dörrpar tyder på att det är en special-beställning. Det finns få sådana altarskåp och Lynn Jacobs hävdar attde inte tillverkades annat än på önskemål från beställaren.738 I likhetmed Catheline Périer-D’Ieteren anser hon att de medvetet designadesoch placerades i olika områden för att fungera som marknadsföringför potentiella köpare.739 Det finns verkligen förhållandevis mångaskåp från Bryssel och Antwerpen i området kring Strängnäs och i Mä-lardalen. Men ”marknadsföring” är en term som indikerar en passivmottagare i Sverige för åtgärder beslutade i Bryssel och Antwerpen.

Det finns inget som talar för att biskop Kort Rogge i Strängnäs varpassiv i sådana sammanhang, tvärtom. Att Kort Rogges engagemangäven innebar ett intresse för arkitektur och konst är omvittnat.

Strängnäs domkyrka och biskop Kort RoggeBiskoparnas roll har kommit att aktualiseras i olika sammanhang i av-handlingen, men utan att behandlas närmare. Även om bebådelsemo-tivet hade använts tidigare också under 1400-talet i biskopliga sam-manhang, på Uppsala domkyrkas västportal på 1430-talet då JohannesHaquini var ärkebiskop och på biskop Kettil Karlssons (Vasa) mitrapreciosa och mässhake på 1450-talet, har inte heller domkyrkan sommiljö kommenterats hittills.

Domkyrkan i Strängnäs är stor, närmare 100 meter lång. Det breda

284

Fig. 140. Strängnäs domkyrka, Södermanland. Rekonstruktion, planritning1963. SvK ATA.

En altarskåpsinvigning var inte av samma dignitet som skrinlägg-ningen av ett helgon, men det är sannolikt att flera av rikets biskoparoch företrädare för frälset var inbjudna att övervara invigningen. Stu-rarna hade sitt nya, praktfulla gravkor i katedralen och tanken att herrSten och fru Ingeborg på Gripsholm deltog är därför inte orimlig.

Högaltarskåpet från Bryssel och det omgestaltade kyrkorummet varplanerat för stora församlingar och stora ceremonier och processioner.Domkyrkan var också en miljö där många vistades dagligen för firan-de och andakt vid olika altarstiftelser och i kapell eller för samtal, sam-manträden och besök. Det gäller domkyrkomiljön generellt. Men attaltarskåpet var avsett för just Strängnäs domkyrka hade betydelse ioch med att Strängnäs under denna tid var en central punkt inom kyr-kan och i riket. Vid sidan av ärkebiskop Jakob Ulfsson och Sten Stured.ä. var Kort Rogge en ledande gestalt. Det är uppenbart att Rogge harskapat en storslagen yttre miljö där han med magnificens kunde fram-träda som stiftets biskop och rikets kansler inför riddare och riksråd.

Motivvalet på flyglarnas utsida i högaltarskåpet Strängnäs I bör motdenna bakgrund ha varit medvetet och tillmätts betydelse av dem sombetraktade det.

287

ningar konkreta uttryck. Kyrkobyggnaden omgestaltades grundligt ochbiskopsborgen byggdes till under Rogges tid. Borgen utformades somen representativ byggnad med kostbara tegelväggar och blinderingar.742

Det omfattande bibliotek han byggde upp och som fortfarande finns idomkyrkan innehåller handskrifter med klassiska latinska författaresom Cicero och Caesar. Den italienska renässanslitteraturen var ocksårepresenterad, med verk av bl.a. Petrarca.743 Rogge utnyttjade ocksåtidigt den nya boktryckarkonsten och ett för stiftet gemensamt mis-sale trycktes, och även ett breviarium.744

När altarskåpet från Bryssel kom på plats var det kulmen på de sto-ra ombyggnaderna i domkyrkan. Ett nytt kor hade byggts på 1440-talet,och efter en brand 1473 som skadade delar av byggnaden utformadesen storslagen plan för att göra kyrkan enhetlig.745 På södra sidan bygg-des tre kor, varav ätten Stures gravkor var ett (fig. 141).746

Omgestaltningen av domkyrkan var avslutad 1490 och kröntes av attdet exklusiva altarskåpet införskaffades. Invigningen av altarskåpet varhelt visst en noggrant regisserad högtid med rikets ledande på plats.Rogge firade de kyrkliga högtiderna med stor omsorg och hans visita-tioner iscensattes med högtidlighet och prakt.747

Inga dokument är kända som omnämner när invigningen av skåpetskedde eller hur det gick till, men den sammanföll i tid med två andraextraordinära ceremonier i landet, vilka är beskrivna och kan kasta ettvisst ljus över händelsen. Heliga Birgittas dotter Katarina hade vör-dats i Vadstena och kulten av henne tilltog under 1400-talet. I augusti1489 hade S:ta Katarinas skrinläggning firats i Vadstena vid en storfest där både ärkebiskop Jakob Ulfsson och riksföreståndaren StenSture d.ä. var närvarande och hade ceremoniella uppdrag.748 Sten Stu-re d.ä. beskrivs likt en Guds ängel ljus och mild och klädd i brunsammet, med vit hermelin ända ner till fötterna.749 Sådana jämförelsermed änglar och det änglalika tillhörde den höviska kulturens återkom-mande metaforer.750 Berättelsen om skrinläggningen vittnar om hurman förberedde och gick till väga för att iscensätta en storslagen fest:man målade fanor, tillverkade ljushållare och hängde upp textilier. Pre-dikningar, läsningar, musik och sånger repeterades. Fem månader sena-re, på nyårsafton 1489, invigdes Sten Stures d.ä. och Ingeborg Åkes-dotters (Tott) altarstiftelse och S:t Göransgruppen i Storkyrkan (S:tNicolai) i Stockholm.751

286

Om bebådelsemotivet och trolovning– Bildbruk i Mälardalen

Denna avslutande djupstudie är tvådelad. Den börjar med en analysav bebådelsens bildrum i en målning på utsidan av flyglarna i det nord-tyska altarskåpet i Överselö kyrka i Södermanland. Den behandlarsedan skulptur i tre flandriska altarskåp. Ämnet är bebådelse och tro-lovning och frågan är hur och varför de två motiven användes tillsam-mans. De två studierna belyser ömsesidigt varandra och fokus för dis-kussionen är hur man i två olika sammanhang, världsligt och kyrkligt,kopplade samman bebådelsemotivet med trolovningen.

Frågan är om bebådelserummet alltid kan tolkas likadant? Som visett kan det tillskrivas symboliska betydelser, men samtidigt är detkänt att legendära motiv fick större plats i kyrkorummen, att privat-ägda bilder blev vanliga och att bilder fick en mer prosaisk utformningunder senmedeltiden. Detta har av vissa forskare betraktats som endegenerering, där en folklig, enkel berättarglädje trängt undan merupphöjda former och teman.752

Medan viss forskning har hävdat att det senmedeltida bebådelse-rummet enbart avbildar verkligheten, har andra sett det som en allt-igenom förandligad konst där varje detalj bär symbolisk betydelse.Ingendera ståndpunkten är rimlig därför att man dels förutsätter endikotomi mellan den sakrala och profana världen, dels låter en monas-tisk miljö definiera kyrkan istället för biskopskyrkan och de under-lydande sockenkyrkorna.753 Ett sådant synsätt rimmar inte heller medden medeltida uppfattningen att världen var en Guds skapelse somförklarades genom Bibelns texter. Man betraktade sig som en religiösindivid. Därför är tesen här att medeltidens bilder istället måste för-stås utifrån de omständigheter och tillfällen då de var föremål förbegrundan och andakt.

Mot den bakgrunden inställer sig några frågor. Hur kan det kommasig att det finns två par avtagna patinor i bebådelsen i det nordtyskaaltarskåpet i Överselö? Vilken funktion har bebådelserummet där? Kan

289288

Fig. 139. Strängnäs domkyrka, Södermanland. Långhuset mot koret. Foto: förf.

två pannåerna har olika färg och riktning och återgivningen av denmönstrade textilen på pulpeten och på säng och sänghimmel bakomMaria är inte utförda med samma elegans. Ingenting tyder dock på attde tillfogats i ett senare skede varför hypotesen får bli att kvalitets-skillnader och skillnader i perspektiv kan förklaras av att flera målarevarit verksamma vid färdigställandet och att det kanske tillkommitönskemål om utformningen under arbetets gång.758

Överselöskåpet är sannolikt tillverkat i Lübeck och dateras till ca1470. Det har satts i samband med det altarskåp som tillverkades iLübeck 1468 för Storkyrkan (S:t Nicolai) i Stockholm och vars målerihar tillskrivits Hermen Rode.759 Att det funnits artistiska förbindel-ser mellan Överselö sockenkyrka på Selaön i Strängnäs stift och Stor-kyrkan har påvisats även för kyrkobyggnaderna. Omkring 1470 bygg-des båda kyrkorummen om och i Överselö tillkom ett nytt helgonkorvars konstruktion och utformning visar stora överensstämmelser medvalven i Storkyrkan.760

291

mitt stora material belysa detta och stödja min diskussion? I tre fland-riska skåp återfinns bebådelsen som diminutiv bild, knappt synligovanför huvudmotivet Marie trolovning. Varför har man inverteratmotiven, när det varit naturligt att låta bebådelsen ha huvudrollen?Och avslutningsvis är frågan: finns det en gemensam värdegrund ochen gemensam kontext?

Del 1: Altarskåpet i Överselö Bebådelsen i Överselö är en god representant för bebådelsebilder inordtyska altarskåp från 1470-talet. Altarskåpet har inte behandlats inämnvärd grad av forskningen och de sparsamma kyrkobeskrivningar-na berättar inte stort mer än att det är tillverkat i slutet av 1400-talet.754

När det gäller skåpets bebådelsebild har man konstaterat att den in-nehåller ”kulturhistoriskt intressanta detaljer”,755 att färgerna är ljusaoch klara, att himlen är illusoriskt målad, och att det i landskapetfinns en stadssilhuett.756 Men den till det yttre standardiserade bil-den förefaller innehålla mer information utöver att det faktiskt är ”enmålad bild av bebådelsen”.757 Här återges ett större bebådelserum mednågra specifika detaljer som är värda uppmärksamhet: en utsikt, ettfönster, några möbler och två par avtagna skor – patinor för att varamer exakt.

MaterialetI storlek och prakt är bebådelsescenen en av de mer imponerande ochsom vanligtvis är fallet är Gabriel och Maria placerade på var sin pan-nå på flyglarnas utsida (fig.141). Bilderna är av ansenlig storlek: varjepannå är ca 140 cm hög och 62 cm bred. Målningarna är skadade ochavskavda, men det måleri som återstår är enligt konservator Ann Cath-rin Rothlind i huvudsak originalskick, osedvanligt välgjort och de fris-ka, klara färgerna är oförändrade. Ansiktenas karnation, dräkternasveckfall, glansdagrarna som är påmålade med små, små penseldraglagda som om det vore guldtråd och det brokadimiterande schablon-mönstret som är applicerat så att det följer veckbildningarna, röjeralla en mästarhand. Bilderna uppvisar vissa diskrepanser: golven i de

290

Fig. 141. Överselö, Södermanland. Bebådelsen, Lübeck ca 1470, utsidan avaltarskåpsdörrar. Foto: förf.

Gabriel och Maria är placerade i förgrunden och framför allt ängelnupptar större delen av sitt bildrum. Han står nästan på ramen nedtill,och språkbandet och spiran bidrar till att binda gestalten till bildytan.Ängeln är placerad under en arkad buren av ett väggkapitäl som anslu-ter målningen till den reella bildramen.763 I förgrunden, vid sidan avMaria, ger en låg balustrad, som är förbunden med baldakinen i bak-grunden, samma effekt. Genom arkitekturelementens spel med bild-ramen förstärks förbindelsen mellan bebådelsescenen, altarskåpetsmaterialitet och det omgivande rummet.

En utsiktUtsikten genom de öppna fönstren är vidsträckt och luftperspektivetförstärker illusionen. Bakom ängeln, längst till vänster bakom hansvinge, anas konturerna av en stad, men den skyms av valvbågen och ka-pitälet som inte hör till fönsterraden utan till förgrunden där ängelnbefinner sig. Fönstren bakom Maria är tydligare återgivna och betonasgenom den fria placeringen i verkets mitt. Genom det öppna fönstretsyns en grön äng och därefter tar en stor och tät skog vid. I fjärran sesen tydlig stadssilhuett med 5–6 byggnader. Dubbeltornen från en kyr-ka sticker upp högt över skogen och till höger om denna ses en lägrebyggnad med en spira på taket; därefter följer ytterligare ett kyrktornomgivet av två lägre torn och slutligen ett tredje, något lägre kyrktorn(fig. 143). Frågan är om bilden återger en allmän stadssilhuett eller om

293

BebådelsenFörst finns det anledning att betrakta bebådelsemotivet i dess helhet.I Överselö är Gabriel och Maria osedvanligt praktfullt klädda och tex-tiliernas struktur är omsorgsfullt återgivna.761 Den ljuslockige ängelnmed diadem är klädd i vit tunika med sammetskrage och en brokad-mönstrad mantel i rött och guld med bred pärlbesatt bård. Ett stortbröstspänne håller samman manteln. Marias klänning i motsvarandebrokadmönster är pälsfodrad med hermelin runt halslinning och ärm.Manteln är djupblå med guldbård runt om och en bredare, pärlbesattbård med blommönster över axlarna. Ängelns eleganta spira, språk-bandets mönster och boken på pulpeten är noggrant skildrade, till ochmed texten på baksidan av bokens blad är markerad.

Ett rumBakom bebådelsen återges ett ljust och osedvanligt djupt bildrum.Fönsterraden med sina sex fönster och bänkinredningen med dyna imönstrat tyg och kuddar anger att Gabriel och Maria befinner sig isamma rum, även om golvmönstrets färg och riktning skiljer sig mel-lan de två pannåerna. Alla fönster är öppna förutom ett. I det stäng-da fönstret invid sänghimlen har funnits tio individuellt utformadevapensköldar i blyinfattat glas. Måleriet är summariskt och ett par avvapensköldarna är skadade vilket gör dem svåridentifierade. Det ärdärför vanskligt att utan närmare undersökning beteckna dem somdonatorssköldar. Men att de markerar byggnadens status behöver intebetvivlas och det dyrbara glasmåleriet betyder att Maria och ängelnbefinner sig i en värdig miljö. Den knäböjande Maria omges av en sängmed sänghimmel i bakgrunden och en läspulpet i förgrunden. Vidsängens fotända står en ståndkista med skuren dekor på locket ochvid fönsterbänken finns en svarvad stol med röd dyna och högt rygg-stöd (fig. 142). Utformningen av både kistan och stolen var passande ien medeltida högreståndsmiljö och stolen som sådan hade en särställ-ning; det var en möbel som angav rang och värdighet.762 Även möb-lerna understryker alltså miljöns status och motsvarar prakten i klä-dedräkterna. Inget i detta rum återger en uttalat kyrklig miljö och deavbildade föremålen har konkreta motsvarigheter i den samtida pro-fana verkligheten.

292

Fig. 142. Överselö, Söder-manland. Detalj bebå-delserummet, Lübeck ca 1470. Foto: förf.

Två par avtagna patinorBåde bildrummet och utsikten anknyter till en jordisk verklighet, mengäller det även patinorna vid sängens fotände? Prydligt placerade pågolvet invid kistan står två par patinor bredvid varandra (fig. 144). Detstörre paret har tydliga och höga klackar av ljust trä och förlängt tå-parti medan det mindre paret har lägre, klädd sula, rundare tå och ettdekorativt spänne som håller samman remmarna över foten. Tydligenär det ett par mansskor och ett par kvinnoskor.

Patinorna i Överselö är såvitt jag kunnat utröna inte tidigare be-handlade av forskningen och det finns ingen motsvarighet i mitt under-sökningsmaterial. Det finns därför anledning att kommentera dem litemer utförligt, dels för att aktualisera problemet med textrelateradikonografisk tolkning, dels för att undersöka om en utvidgad motiv-tolkning kan säga något om det kyrkliga och sociala sammanhang i vil-ka just denna bebådelsebild införskaffades. Varför finns det två parpatinor i bebådelsebilden i Överselö?

Avtagna skor är ett återkommande motiv i 1400-talets bildvärld lika-väl som i den forskning som varken kan bortse från dem eller göra ettnummer av motivet. Den sedvanliga förklaringen är att de betecknarbeträdandet av helig mark. Den tolkningen lade Erwin Panofsky fram1934 i en av konsthistoriens mest omtalade och inflytelserika artiklarom ett av konsthistoriens viktigaste verk – Jan van Eyck’s ArnolfiniPortrait (1934) – bilden av Giovanni Arnolfini och hans maka Gio-vanna Cenami avbildade i en trolovningsscen i ett detaljerat återgivetrum.766 Även deras avtagna skor finns med. Mannens patinor ligger välbelysta i förgrunden, medan kvinnans broderade tofflor står vid enstol inne i rummet (fig. 145).

295

det är en illustration av en existerande stad? Verkets proveniens ärLübeck. Lübecks medeltida stadssilhuett finns återgiven av Bernt Not-ke i Lübecker Totentanz från 1463. Där illustreras ett vidstäckt pano-rama med utblick över staden, hamnen och det omgivande landskapetoch där finns två kyrktorn med samma silhuett som de som återges imålningen i Överselö. Tornen återfinns även i äldre kartor och grafis-ka blad över staden vilka är återgivna från samma utsiktspunkt som iNotkes panorama.764 Men placeringen av tornen är inte densamma iÖverselö, och kyrkor med dubbeltorn är inte unika, vilket kan tala föratt utblicken betecknar en stad i allmänhet. Det hör till saken att Lü-beck hade fyra stadsportar varav en, Holstentor, stod under uppföran-de vid den tid då målningen i Överselö tillkom. Om man betraktarstaden från vägen som leder mot Holstentor domineras Lübecks sil-huett av Marienkirche till vänster och Petrikirche till höger. Byggna-den i mitten skulle från en sådan utsiktspunkt kunna identifieras somstadsporten under dess byggnadsfas 1464–1478 utan de karaktäristis-ka tornhuvar som idag pryder den. Även rådhuset inne i staden hadeliknande silhuett. Lübecksilhuetten bör ha varit aktuell för mångaandra målare i staden efter Notkes verk och det är rimligt att anta attutblicken över staden kunde återges från olika väderstreck.765 Det äralltså möjligt att utsikten är realistisk, men även om så inte är falletär en exakt realism inte huvudsaken. Snarare är utsiktens funktion, ilikhet med rummet och fönstrens vapensköldar, att förbinda den heli-ga händelsen med en existerande nordeuropeisk verklighet.

294

Fig. 144. Överselö, Söderman-land. Detalj två par avtagnapatinor, Lübeck ca 1470. Foto: förf.Fig. 143. Överselö, Söder-

manland. Detalj fönster-utsikt och vapensköldar,Lübeck ca 1470. Foto: förf.

betraktaren om Guds ord till Moses vid berget Sinai (fig. 146).769 Deutförliga diskussionerna från 1934 inskränks då till kortfattade på-ståenden och förenklade tolkningar. Det är dessa som har fått stortgenomslag och generell tillämpning inom ikonografisk forskning. Motdenna bakgrund är en given reaktion inför bilden i Överselö att deavtagna patinorna tillhör Gabriel och Maria och att de symboliseraratt bebådelsen tilldrar sig på helig mark. Men är det en rimlig slutsats?

I motsats till Panofskys religiösa tolkning framhåller Craig Harbisonde avtagna skornas profana symbolik utifrån antropologisk utgångs-punkt och hävdar att de symboliserar äktenskap och fruktsamhet. Spe-ciellt kvinnor skulle ta av sig skorna och vidröra jorden för att blifruktsamma.770 Linda Seidel ser skorna i Arnolfiniporträttet som mar-körer för miljöernas status. Hon gör också en praktisk invändning motPanofsky och påpekar att det är en god idé att ta av sig träskorna inom-hus.771 Seidel invänder även mot Panofskys symboliska tolkning ochbetonar att skorna snarare bör ses som världsliga tecken som identi-fierar en hemmiljö, och att denna miljö i sig stod för värden som ren-het, bekvämlighet och antydan om erotisk aktivitet.772

Andra forskare betonar den konkreta återgivningen och den prak-tiska sidan av medeltida liv. Edwin Hall invänder mot de ikonografiskatolkningarna och betonar i stället föremålens realistiska och praktiskaanvändning i en samtidskontext. Därutöver påpekar Hall att det före-kom två sorters patinor: förutom de enkla träskorna blev exklusiva pa-tinor av kork och läder, avsedda för inomhusbruk, populära i höviskamiljöer.773 Hall hävdar vidare att patinor förekommer så ofta i sambandmed Josef i det flandriska 1400-talsmåleriet att de kan betraktas somhans ”kvasiattribut”.774 Enligt Seidel markerar de Josefs låga socialaställning i en arbetarmiljö där sådana skor krävdes.775

Hall anmärker också att många medeltida bilder återger knäböjandedonatorer som bär patinor i samband med avbildningar i direkt heligasammanhang, som t.ex. i återgivningar av Jesu födelse. Även i Rogiervan der Weydens altartavla De sju sakramenten förekommer patinor ide olika scenerna som utspelar sig i ett kyrkorum (fig. 147).776

Patinor förekommer även i helt andra artistiska sammanhang. Idanskt kalkmåleri finns ett primitivt måleri sammanfört under ano-nymnamnet ”Traeskomaleren” med en motivvärld som förutom träskorutmärks av enstaka symboler och utströdda motiv. Ulla Haastrup vill

297

Panofsky fastslår att blotta åsynen av ett par avtagna skor måste hafyllt den medeltida betraktaren med vördnad, varpå han oförmedlatoch utan att ange sin källa citerar: Solve calceamentum de pedibus tuis,locus enim in quo stas terra sancta est, vilket är den latinska ordalydel-sen i Vulgata 2 Mos. 3:5.767 Panofskys bildtolkning utgår från dennabibeltext där Moses ser en Herrens ängel uppenbara sig i en eldslåga– den brinnande törnbusken på berget Horeb (Sinai) – och Herrensäger: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, platsen du står på är he-lig.” I samband med diskussionen om skor tolkar Panofsky hela bild-rummet med dess enskilda detaljer symboliskt, som en brudkammareoch ett rum som välsignats genom en speciell Benedictio Thalami (Väl-signelse av den inre kammaren). Vidare knyter han det till Thalamusvirginis (Jungfru Marias kammare) och betonar att det rum som åter-ges i Arnolfiniporträttet är detsamma som i de många nederländskabebådelsebilderna från 1400- och 1500-talen.768 När Panofsky senareåterkommer till motivet i Early Netherlandish Painting (1953) konsta-terar han utan förbehåll att de avtagna skorna är avsedda att påminna

296

Fig. 145. Porträtt av GiovanniArnolfini och Giovanna Cenami,Jan van Eyck 1434. © The Na-tional Gallery, London.

Fig. 146. Detalj avtagna patinor,Jan van Eyck 1434. ©The Na-tional Gallery, London.

Invändningarna mot Panofskys ikonografiska tolkning av Arnolfini-porträttet har alltså varit många men varken Panofsky eller övriga fors-kare har uppmärksammat att det finns all anledning att skilja ”patinor”från ”skor” då det gäller medeltida visuell argumentation. Det ska bely-sas genom några exempel.

I Bibeln uppmanas både Moses och Josua av Gud att ta av sig sinaskor för de står på helig mark.780 Men för att verkligen stå barfotaräcker det inte att sparka av sig sina patinor utan det krävs av Mosesatt han tar av sig sina läderskor. Just så avbildas scenen med Mosesinför den brinnande busken på berget Horeb. I medeltidskonsten åter-ges han följaktligen sittande på marken med ena foten bar och i färdmed att ta av sig sin andra sko. Så är fallet t.ex. i det flandriska altar-skåpet Strängnäs III (fig. 148), och i uppsvenskt kalkmåleri (fig. 149).781

Nästa exempel gäller Jesu födelse. I Heliga Birgittas uppenbarelse iBetlehem 1372 berättas hur Maria inför Jesu födelse tar av sig sina skoroch sin mantel, drar slöjan av sitt huvud och därefter lägger plaggenbredvid sig. Sedan gör hon i ordning de små plaggen i lin och ull somska svepas om barnet.782 I uppenbarelsen ges en praktisk och kortfat-tad beskrivning av denna procedur, men utan kommentarer eller vär-dering av de olika plaggen. Dessa avbildas vid sidan av Maria där honknäböjer inför barnet i strålglans i Niccolò di Tommasos födelsescenfrån 1373. Läderskorna har ingen framträdande placering framför man-tel, slöja eller barnplagg (fig. 150).783

S:ta Birgittas vision finns också i Undlöse kirke i Danmark, men därhar Marias skor fått en framträdande plats i förgrunden. Søren Kasper-sen ansluter sig till den forskning som visat att S:ta Birgittas uppen-barelse bygger på hennes konkreta erfarenheter av barnafödande, menpå grund av de avtagna skorna betonar han samtidigt att Birgitta serhändelsen typologiskt i ljuset av profeternas ord.784 Kaspersen knyterepisoden till Herrens tal till Moses ur den brinnande törnbusken,som en typologisk förebild för jungfrufödseln under medeltiden. Mende betydelser han skriver in i S:ta Birgittas text överensstämmer sna-rare med målningen i Undlöse än med Niccolò di Tommasos födelse-bild. Birgittas uppenbarelse tillskriver inte skorna speciell betydelsevid sidan av manteln och slöjan som Maria också tar av sig, och detgörs i uppenbarelserna inga referenser som kan relateras typologiskttill den specifika bibeltexten.

299

se dessa träskor som symboler och inte bomärken. Hon anser att de idetta fall betecknar ”hantverkare”.777 Genom en kvantitativ bildanalysav danskt kalkmåleri ifrågasätter Axel Bolvig denna uppfattning. Hankonstaterar att då träskorna placeras i förhållande till andra ströddamotiv och då djur eller människor avbildas med patinor är konnotatio-nerna alltigenom negativa. Detta är uppenbart en lokal användning avträskon som symbol. Bolvig frågar sig om den användes som en sym-bol för uppror mot kyrka eller jordägare.778 I anslutning till detta finnsen alternativ bibelikonografisk tolkning av den avtagna skon. I Rut 4:7–8, sägs det att en uppgörelse om inlösen och ägarbyte förr i tiden stad-fästes genom att man tog av sig skon och ger den till sin motpart. Man-nen, Boab, tar av sig skon och bekräftar att han löser in mark och sam-tidigt tar Rut, den moabitiska änkan. Jean Claude Schmitt menar attdenna symboliska innebörd var levande.779

298

Fig. 147. De sju sakramentens altare, Rogier van der Weyden ca 1450. © Ko-ninklijk Museum voor Schone Kunsten, Antwerp.

terar för att Arnolfiniporträttet var en ”minnestavla”788 vilken genomsitt bildspråk direkt eller indirekt anknöt till religiös konst och till be-bådelsemotivet (något som Panofsky hävdar). Kan i det perspektivetbebådelsebilden i Överselö betraktas som en votivbild?

Enligt Panofsky var brudkammaren och den äktenskapliga bäddenhelgade. Det exemplifierar han med en illustration i Jean Mansels,Traités divers, där ett äkta par återges liggande i en säng med uppknu-tet förhänge av samma typ som är vanlig i bebådelsebilder. Ovanfördem sänder treenigheten ned ett barn till paret, på samma vis sombebådelsebilder återger hur Gud sänder den Helige Andes duva ochJesusbarnet. Invid sängen står två par skor.789 Med samma exempeldiskuterar Harbison skor som en i det närmaste universell symbol förfruktsamhet, men han förnekar därför inte de religiösa tolkningar somPanofsky pekar på.790 Inte heller bebådelsen i Mérodealtaret (se inled-ningen) var avsedd för ett kyrkorum utan är ett exempel på en privatbild, med de flandriska ägarna, paret Inghelbrecht i Malines, avbilda-de i stort format på en av flyglarna.791 Den beställdes sannolikt i sam-band med deras äktenskap.792 Bildbruket är inte unikt och bebådelsenförefaller vara ett motiv som användes i votivgåvor i samband med attman önskade eller hade fått en arvinge.793 Carla Gottlieb betonar tex-ternas betydelse och påpekar att genom alla äktenskapsmetaforer, Hö-ga visan och kommentarerna till den kom Marie kröning att bli ettmotiv som brukades i äktenskapliga sammanhang. Hon menar att bebå-delsen var ett motiv som på samma vis kunde betraktas som passandei samband med jordiska äktenskap.794

Bilder i privat ägo kunde givetvis utformas på annat vis än vad somvar fallet med föremål avsedda för kyrkligt bruk, men exemplen visaren vedertagen bildkonvention till vilken Överselö ansluter sig: för detförsta att avtagna patinor betecknade en privat sfär och sammanställ-des med äktenskap, för det andra att detaljer i bebådelseikonografinanvändes i dessa motiv och för det tredje att bebådelsebilder även hör-de hemma i privata miljöer. Människan var inte bara en världslig varel-se, utan samtidigt en religiös individ. Att be om förböner i kyrkan hör-de till livet. Altarskåpet i Överselö har just ett sådant tema. I detskulpterade och förgyllda corpuspartiet är motivet inte Marie krö-ning, men väl det näraliggande ”Marie förbön”. Maria med händernasammanförda ber för mänskligheten och Kristus med handen höjd till

301

En senmedeltida bildlösning liknande den i Undlöse finns även i al-tarskåpet i S:ta Maria i Hälsingborg, där de avtagna röda läderskornahar en framträdande plats bakom den knäböjande Maria inför Jesus-barnet i strålglans (fig. 151).785 I denna scen betonas det upphöjdaögonblicket genom närvaron av änglar; scenen är delad med skorna,krubban, oxen och åsnan i en världslig del utanför det rum som bildasav Maria, Jesus och änglarna. Naturligtvis ska S:ta Birgittas uppenba-relser förklaras i skenet av Bibelns texter. Det har framhållits i före-gående kapitel att Birgitta och birgittinorden höll sig till decorum, mentill skillnad från Kaspersen vill jag framhålla att det är det sena 1400-talets bilder i Undlöse och Helsingborg snarare än uppenbarelsenstext, som visar betydelsen av avtagna skor. Vanligen är det också medhelt bara fötter som Kristus, profeter, apostlar och ängeln Gabriel åter-ges i den medeltida konsten. Också då det gäller Maria ser vi alltså attdet är avtagna skor, inte patinor, som betecknar det heliga ögonblicketoch Kristi födelse.

Mot denna bakgrund återkommer vi till frågan om patinorna i Över-selö, och vad de betecknar och vem de tillhör. Patinor förekommeralltså i bilder med både sakralt och profant innehåll men de är alltidmänskliga attribut och därför är det osannolikt att de syftar på ärke-ängeln Gabriel och jungfru Maria. En sådan lösning skulle innebärabåde att en tränad mästare i Lübeck skulle förse bebådelseängeln medpatinor och att prästerskapet i Strängnäs med domprosten i spetsenskulle omfatta tanken. Ärkeängeln Gabriel framställs för övrigt bar-fota i de fall då hans fötter alls återges, även om enstaka undantag na-turligtvis förekommer; i den italienska 1400-talskonsten återges han inågra enskilda fall iförd vackert broderade tofflor eller tunna rem-sandaler av antikt utseende. Den jordiska jungfru Maria kan däremotåterges med skor och det finns också enstaka nordtyska exempel påframställningar med ett par avtagna patinor vid Maria i bebådelsen,men då alldeles invid henne som om de just tagits av för att göra detbekvämare då hon satt sig ner för att läsa.786 De tycks bekräfta Seidelsåsikt att de avtagna patinorna betecknar en privat sfär till skillnadfrån ett officiellt rum.787 Vi återkommer till detta, men närmast skabebådelsen i Överselö kommenteras.

Om det är så att patinorna inte tillhör gestalterna i bebådelsescenen– varför finns de då där? Vems är de? Seidel och Harbison argumen-

300

välsignelse sitter tronande sida vid sida omgivna av musicerande äng-lar.795 Bebådelsemotivet på dörrarnas utsida är praktfullt och hardetaljer som gör det troligt att skåpet haft en specifik beställare. Kanaltartavlan tänkas ha donerats till kyrkan av någon världslig person isamband med ett äktenskap?

OmgivningenÖverselö sockenkyrka ligger på Selaön i Mälaren norr om Strängnäs.Det är ett område som var starkt präglat av frälset men uppgifterna ärknapphändiga då det gäller sätesgårdar.796 För att förklara satsningar-na i Överselö kyrka ca 1470 är det dock inte nödvändigt att finna ensätesgård där tänkbara donatorer och ägare funnits, eftersom slottetGripsholm låg i socknen. Överselö tillhörde Gripsholms län och kyrk-ligt ingick den i Strängnäs prosteri, i socknen låg också Strängnäsbis-koparnas befästa borg Tynnelsö.797

Just vid den tid, omkring 1470, då sockenkyrkan fick ett nytt koroch altarskåpet tillkom, förvärvade Sten Sture d.ä. Gripsholm ochskrev sig där. Bytesbrevet är beseglat 1472 av landets alla sju biskoparoch 19 världsliga rådsherrar. Några år tidigare, 1467, hade Sten Stured.ä. och Ingeborg Åkesdotter (Tott) gift sig och herr Sten hade 1470förvärvat titeln riksföreståndare.798

Genom många bevarade notiser framgår det att flera personer inomSträngnäs högre prästerskap stod herr Sten och fru Ingeborg nära.Hans Magnusson, biskopen i Strängnäs och rikets kansler 1470, hadegoda kontakter med ätten Tott och han stödde öppet Sturarna införslaget vid Brunkeberg.799 Men framför allt tycks domprost Helge Pet-tersson (Helgo Petri) som tillträdde denna tjänst 1470, ha varit herrStens man. Han var berest och välutbildad, hade studerat i Rostockoch Greifswald, och var medlem i Helga Lekamens gille som var knu-tet till i Storkyrkan i Stockholm. Det framgår att när ny biskop skulleutses i Strängnäs verkade inflytelserika personer, bland dem riksföre-ståndaren, för att Helge Pettersson skulle utses samtidigt som manmotarbetade Kort Rogges kandidatur. Trots detta motstånd segradeKort Rogge.800

Anknytningar till Överselö kyrka och socken fanns också. Dom-prost Helge hade visitationsrätt i just Selebo härad, men efter segslit-

303302

Fig. 149. Härnevi, Uppland. Herrenuppenbarar sig för Moses i en brin-nande buske, kalkmålning AlbertusPictor ca 1480. Foto: Lennart Karls-son.

Fig. 148. Strängnäs, Södermanland.Herren uppenbarar sig för Moses ien brinnande buske, detalj Sträng-näs III, Jan Borman, Bryssel 1505–1509. Foto: förf.

Fig. 151. Helsingborg S:ta Maria,Skåne. Kristi födelse, Stralsund1449–1452. Foto: Lennart Karlsson.

Fig. 150. Vatikanen, Italien. Kristifödelse enligt helga Birgittas vision,Niccoló di Tommaso 1373–1376.©Vatican Museums.

na.808 Det nordtyska altarskåpet i Överselö passar onekligen in i dettasammanhang. Det kan t.o.m. ha införskaffats i samband med äkten-skapet mellan Ingeborg Åkesdotter (Tott) och Sten Sture d.ä.

*Ett andaktsskåp med ”Marie förbön” som huvudmotiv får anses varaen lämplig donation till en sockenkyrka och detaljen med patinorna ibebådelsescenen framstår som ett passande motivval för böner om av-komma i äktenskapet mellan fru Ingeborg och herr Sten, företrädareför de mäktiga släktgrupperna Tott och Sture (fig. 152). Det bör hafunnits anledning till bön och förbön för äktenskapet, som dock för-blev barnlöst. Som vi har sett var liknande bildbruk inte ovanligt påkontinenten. De personer som kan identifieras i skåpets närmiljö, fruIngeborg, herr Sten och det högre prästerskapet i Strängnäs, var inteobekanta med kontinentala strömningar i Nordtyskland och i Flandern.Ett Mariaskåp och en bebådelsebild var i det perspektivet en lämpliggåva från en kvinnlig donator.

Altarskåpet i Överselö har sannolikt beställts i samband med ettäktenskap, och med tanke på skåpets storlek är det troligt att det varitavsett för ett kyrkorum snarare än ett privat kapell. Med utgångs-punkten att de andliga dimensionerna ständigt var närvarande i denmedeltida världsbilden bör inte bebådelsebilden ha förbryllat betrak-taren i kyrkorummet. Snarare är det så att just för att bebådelsens bild-rum har påtagliga inslag av realistiska återgivningar, som t.ex. möbler-na och stadssilhuetten, öppnas möjligheter till tolkningar och betrak-telser i flera nivåer. Själva bebådelsescenen spelas upp i förgrundenoch de två gestalterna agerar strax innanför ramen. Bakom dem brederdet djupa bildrummet ut sig med realistiska detaljer och det är vidkistan i det stora och eleganta profana rummet som de ovan diskute-rade patinorna hör hemma.

Men är detta ett enstaka exempel på exklusivt bildbruk? Eller kanvi göra sannolikt att motivet var både förståeligt och passande i ettstörre sammanhang? De resonemang som forskningen fört om bebå-delsebilder har tagit sin utgångspunkt i profana trolovningsmotiv ochäktenskapssymbolik. Dessutom bygger de på ett urval högkvalitativamålningar av enastående artister ur konsthistoriens kanon. Mindreuppmärksamhet har man ägnat den stora produktion av måleri och

305

na förhandlingar ändrade Kort Rogge detta 1485 och rätten överför-des till biskopen.801 Senare skiftade domprosten till sig jord i Över-selö socken.802 Det framgår att även Sten Sture d.ä. och Ingeborg Åkes-dotter ägde mark i socknen.803 Det kan också nämnas att Sten Sture1490, i ett brev utfärdat på Gripsholm, tar domprosten Helge i Sträng-näs och ett tegelhus som denne byggt i sitt personliga beskydd.804 Hel-ge Petterson var domprost i Strängnäs fram till sin död 1494.

Mycket betrodd var också Magister Kristiarnus (Petri) Wise som vari herr Stens tjänst. Även han var utbildad i Greifswald. Han verkadesom lärare vid Strängnäs domskola, var kanik i domkyrkan och blevsenare munk i kartusianklostret Pax Marie (Mariefred) som anladespå Gripsholm av herr Sten och fru Ingeborg. Bland klostrets övrigatillskyndare märks främst ärkebiskop Jakob Ulfsson och biskop KortRogge. Det formella beslutet att inrätta klostret togs vid herredagen iSödertälje 1493.805 Ingeborg Åkesdotter förefaller ha varit specielltengagerad i klostrets verksamhet och bekostade tryckningen av rosen-kransandakten i det tryckeri som installerades i Mariefred.806 Dettaaxplock visar att det både geografiskt, administrativt, ekonomiskt ochpå ett personligt plan fanns förbindelser mellan Strängnäs, Gripsholmoch Överselö.

Sten Sture d.ä. och Ingeborg Åkesdotters förankring i området skul-le även kunna förklara det tydliga sambandet mellan Överselö kyrkaoch Storkyrkan i Stockholm. Giftermålet, riksföreståndarskapet ochförvärvet av Gripsholm ligger väl i tid med dateringen av altarskåpeti Överselö och det skulle även kunna förklara varför Överselö ochStorkyrkan byggdes om samtidigt och så likartat samt varför de bådakyrkorna fick altarskåp tillverkade i Lübeck vid samma tid (se fig. 103).Sten Stures engagemang och stöd till byggnadsverksamheten i Storkyr-kan är omvittnat.807 Att han hade nära personliga kontakter med dom-kapitlet i Strängnäs är uppenbart, och dessa hade i sin tur täta och di-rekta förbindelser med Nordtyskland. Det gäller inte minst domprostHelge, som bör ha haft anledning att visa handlingskraft och intressesom nytillträdd domprost. Genom att han tillhörde Helga Lekamensgille i Stockholm bör han ha haft nära insyn inte bara i ombyggnader-na i Överselö kyrka utan även i Storkyrkan. Att miljön var internatio-nell visar sig bland annat genom att kyrkvärden Renholt Lehusen, somvar ansvarig för ombyggnaden av Storkyrkan, kom från Nederländer-

304

mänt bildbruk. Med så få exempel behövs en kontext; den miljö däraltarskåpen funnits och tänkbara donatorer kan säga något om sam-band och om graden av exklusivitet medan kyrkans attityd och profanlagstiftning kan belysa mer generella uppfattningar.

Målningen på altarskåpet i Överselö kyrka har en bebådelsescenmed detaljer som anknyter till en profan sfär, trolovning, och ett bild-bruk med världsliga aspekter. I det följande är det tvärtom så att tro-lovningen mellan Maria och Josef utgör huvudmotivet medan bebådel-sen är ett bimotiv och knappt skönjbar annat än på mycket nära håll(fig. 153).810

Frågan är nu varför bebådelsen tilldelas en undanskymd plats medanett legendmotiv som trolovningen är placerat i centrum? Enligt MichaelCamille skulle den perifera placeringen av bebådelsen innebära attden befinner sig i marginalen och inte är delaktig i huvudtemat tro-lovningen.811 Men i stället för att betrakta perifera placeringar ochbilder i mindre storlek som en marginalisering kan man fråga om deinte i stället adderar mening till ett huvudmotiv?

Om dikotomierna mellan den världsliga och den kyrkliga sfärenbetonas kan placeringen betraktas som en marginalisering av ett tidi-gare centralt tema och en profanering av ett upphöjt motiv. Jag villistället betrakta bebådelsemotivet som en tolkningsram vilken begrän-sar möjligheterna till alltigenom profana tolkningar. De flandriska al-tarskåpens uppbyggnad ansluter till den medeltida visuella kommuni-kation som berörts tidigare. Detta anknyter dels till de diskussionerjag fört i anslutning till i Kaspersen, Liepe och Kemp om bilders upp-byggnad och dels till Svetlana Alpers uppfattning att det i den neder-ländska bildkonsten inte är fråga om att dölja text utan att i bild för-medla sin mening.812

MaterialetDe tre flandriska altarskåpen finns i Strängnäs och i Jäder i Söder-manland samt i Skepptuna i Uppland. Verken i sig är triptyker, för-sedda med öppningsbara flyglar med målningar, medan corpus ärskulpterat och förgyllt. Till den yttre formen är skåpen tredelade medförhöjt mittparti. Skulpturen i dem är på goda grunder attribueradetill Jan Bormans verkstad i Bryssel, medan pannåernas målningar ärutförda av olika mästare. I Strängnäs III attribueras målningarna till

307

skulptur som utgjorde den bildkultur inom vilken de stora mästarnaverkade.809 Den stora produktionen säger mer om allmänna uppfatt-ningar, så frågan är om det finns andra exempel där bebådelsen sam-mankopplas med äktenskap och trolovning?

Del 2: Marie trolovning i tre flandriska altarskåpEfter diskussionen om patinor och skor kan det vara på sin plats attpåminna om avhandlingens utgångspunkter: det stora materialet,hypotesen att det övergripande bildprogrammet avgör tolkningsramenför ett motiv och den nära kontexten.

Bebådelsebilden i Överselö är unik genom sina detaljer, men det sak-nas inte jämförelsematerial. Det visar sig nämligen att det finns trealtarskåp från Flandern där bebådelsen konkret är sammanställd medMarias och Josefs trolovning. Det är således inte fråga om något all-

306

Fig. 152. Överselö, Södermanland. Marie förbön, altarskåp, Lübeck ca 1470.Foto: förf.

Colyn de Coters verkstad, i Jäder har Jan van Coninxloo signerat, me-dan Skepptunas målningar har osäkrare härkomst. Engellau-Gullanderhar attribuerat dem till Valentin van Orley.813 Strängnäs III har date-rats till 1507–1509, men Périer-D’Ieteren menar att dörrarnas måleri ärutfört redan 1505–1506 (fig. 154).814 Jäder är tillverkat 1514.815 Skepp-tuna dateras på stilistiska grunder till 1515–1520 (fig. 161).816 Altar-skåpens format förefaller vara standardiserade och de är nästan iden-tiska i storlek.817 Skåpet i Jäder fanns ursprungligen i Storkyrkan (S:tNicolai) i Stockholm men flyttades vid mitten av 1600-talet till AxelOxenstiernas nya gravkapell i Jäders kyrka (fig. 155).818

Dessa tre flandriska altarskåp är inte helt unika. Det finns ett fåtalmed motsvarande motiv. Framför allt kan det hårt restaurerande Ma-riaskåpet som nu finns i Tongeren, Belgien (Antwerpen 1500–1510)framhållas, därför att trolovningen är huvudscen i dess corpus.819 Ettannat exempel är Mariaskåpet från Saluzzo (Saluce) som är tillverkati Bryssel, attribuerat till Jan Borman III verkstad och med skulptur da-terad till ca 1510. I det återges bebådelsen i stort format i corpus, me-dan trolovningen är placerad på dörren intill.820

BebådelsenÄven motiven förefaller standardiserade. En ikonografisk eller formellbeskrivning av det isolerade bebådelsemotivet skulle inte skilja det frånandra flandriska bebådelser, t.ex. i Strängnäs I, som är tillverkat i sam-ma stad och vid ungefär samma tid (se fig. 137) eller från bebådelseni Överselö. I bebådelsescenerna skildras Gabriel som aktiv och domi-nant i en rörelse mellan stående och knäfall. Även vingen, som sveperöver huvudet, den stora spiran och gesterna betonar aktiviteten. Mariaknäböjer med nedslagen blick och händerna sammanförda i bön fram-för en pulpet med en bok vars text är angiven med svart och rött. Ibakgrunden finns en bäddad säng med en låg träbalustrad som avgrän-sar rummet mot de omgivande masverken (fig. 156). En ikonografisktolkning skulle betona hur Maria överraskas av ängeln i sin lilla säng-kammare då hon sitter och läser med hänvisning till t.ex. Bernhard avClairvaux och Höga Visan. Stilistiskt är de svepande veckfallen, sombryts mot golvet, gestalternas ansikten och kroppshållning typiska förFlandern och senmedeltiden. Inget utmärker dessa tre bebådelsescenerframför andra.

309308

Fig. 153. Skepptuna, Uppland. Trolovningsscen i altarskåp, Bryssel 1515–1520.Foto: förf.

och stödd på sin käpp, medan Maria framställs med det gyllene håretutslaget och med krona på huvudet. Ett återkommande drag i flandris-ka bilder är betoningen av klänningslivet genom veckbehandlingen ochhanden som håller samman tygmassorna. Om detta avser att betonafertilitet eller om det enbart är en återgivning av samtida dräktmodeoch ett skönhetsideal som framhäver en rundad mage kan diskuteras.Men genom de två små änglarna vid Marias sida upphävs intrycket avatt detta skulle vara en alltigenom världslig händelse som återges.

I samtliga tre bilder är prästen den centrala gestalten, klädd i prakt-full, närmast biskoplig skrud. Den tvärställda mitran med öppen formoch rik utsmyckning markerar exotism och var en vedertagen bild-formel som åskådliggjorde en gammaltestamentlig överstepräst.821 ISträngnäs III och i Jäder (Storkyrkan) är dräkten mer fantasifullt utfor-mad, medan den i Skepptuna tydligare ansluter till samtida liturgisk

311

De mest påtagliga skillnaderna gäller istället bildstorleken och fram-för allt placeringen. Målningarna i Överselö har ansenliga mått, högal-tarskåpet Strängnäs I är den största bebådelsebilden i Sverige medande skulpterade och förgyllda bebådelsescenerna i de aktuella fland-riska skåpen är undersökningens minsta, undantaget liturgiska kärl. IÖverselö och Strängnäs I är bebådelsen placerad på dörrarnas utsida,medan bilderna här återfinns inne i skåpet inpassade i masverkenovanför huvudscenen och inte omedelbart synliga.

Trolovningsbilder i Strängnäs III, Jäder och SkepptunaI de tre altarskåpen kan den gamle Josef och den unga jungfru Mariaidentifieras utan svårigheter. De är båda framställda enligt senmedel-tidens bildkonvention och klädda i mantel. Josef återges med skägg

310

Fig. 155. Jäder, Söderman-land. Trolovningsscen ialtarskåp, målningar Jan van Coninxloo 1514.Foto: förf.

Fig. 154. Strängnäs, Södermanland. Altarskåpet Strängnäs III, Jan Borman,målningar Colyn de Coter. Bryssel 1505–1507. Foto: Lennart Karlsson.

Testamentet.823 I masverken ovanför rummet där trolovningen ägerrum återfinns bebådelsescenen samt Maria och Elisabets möte. Arki-tekturformerna är väl utarbetade både bakom och framför, så scener-na blir hängande under bågformer, svävande mellan de olika nivåernasarkitektoniska artikulering som i ett kyrkovalv. I Strängnäs, där självascenen är borta, framträder den kyrkliga arkitekturen extra tydligt(fig. 159). Masverken knyter samman bebådelsen med den omgivandearkitekturen och förgyllningarna som dominerar återgivningen bidrartill att bildrummets gränser upplöses.824

Trolovningsscenerna är folkrika och både män och kvinnor deltarsom bröllopsfölje snarare än som representanter för Israels stammaroch medtävlare till Josef. De är om inte elegant, så i alla fall flärdfulltklädda. Till höger står en kvinna med lång hårfläta. Hon vänder ryg-gen åt betraktaren och lyfter sin kjol i en svängande rörelse. En manmed hatt på andra sidan framställs även han bakifrån och i rörelse.Gestalterna är placerade som för att sluta bildrummet och de funge-rar som en signal till åskådaren. Det bildretoriska greppet gör att desamtidigt blir både deltagare i och betraktare av scenen och att defungerar som identifikationsobjekt. Därmed uppstår inte den direktakommunikation och uppmanande attityd som en frontal figur medblicken riktad mot betraktaren förmedlar.825 Deras uppgift kan jäm-föras med de tillbedjande männen i Frustuna altarskåp.

Trolovningsbilder i olika traditionerTrolovningsmotivet är inte så frekvent som man kan tro av handboks-översikter att döma, även om det kom att bli vanligare under 1400-ta-lets senare hälft i norra Europa såväl som i Frankrike och Italien. Somenstaka exempel på monumentala och i sin samtid betydelsefulla verkkan nämnas Giottos i detta sammanhang tidigt utförda, berättandebildsvit i Scrovegnikapellet (1303–1305). I Flandern återgavs Mariastrolovning annorlunda och de narrativa momenten tonades ner. I Ro-bert Campins version äger trolovningen rum i en folkmassa på trappantill en gotisk katedral som är under uppförande, medan undret medJosefs grönskande stav återges i bakgrunden i ett runt tempel med an-tika former (fig. 160).826 Motivet förefaller ha tilldelats större sym-bolvärde i början av 1500-talet och blir då vanligare.827 Rafaels målning

313

skrud (fig. 157). Genom att prästerna bär stola refereras till kristenritual i alla tre fallen. Själva akten, trolovningen, sker genom att präs-ten lägger sin stola över Marias och Josefs förenade högra händer sam-tidigt som han lyfter den andra handen mot sitt bröst.

Man skulle av Panofskys ikonografiska artikel om Arnolfinis tro-lovning och Harbisons antropologiskt inriktade studie kunna dra slut-satsen att Maria och Josef självklart avbildas utan patinor i trolov-ningsscenerna. Men så är det inte. I dessa tre bilder bär både Josef ochMaria patinor som tydligt återges där de sticker fram under mantlar-nas veckfall (fig. 158). I anslutning till det resonemang som fördes isamband med det privata rummet i Överselö skulle det innebära attpatinorna här markerar en officiell miljö.

Miljön där trolovningen äger rum kan identifieras som ett gotisktkyrkorum. I Strängnäs III och i Jäder sker trolovningen framför ett alta-re på vilket står en målad altartavla med förhängen. I Skepptuna ärscenen placerad framför en kyrkport med dubbla dörrar, där den enastår öppen. De höga fönstrens gotiska formspråk och masverket ovan-för scenen understryker att det är en kristen, sakral miljö som avses.822

På altartavlorna och kyrkportens tympanon återges scener ur Gamla

312

Fig. 156. Skepptuna, Uppland. Detalj bebådelsen samt Maria och Elisabethsmöte. Foto: Lennart Karlsson.

315314

Fig. 157. Skepptuna, Uppland. Detalj trolovningsscen. Foto: förf.

Fig. 158. Strängnäs, Södermanland. Detalj patinor i trolovningsscen. Foto: förf. Fig. 159. Strängnäs, Södermanland. Trolovningsscen. Foto: förf.

altare (fig. 147), tillverkat 1455 för Jean Chevrot, biskop i Tournai. Iett identifierbart gotiskt kyrkorum återges hur människor i livets olikaskeden tar emot kyrkans sju sakrament; äktenskap är ett av dem. Detär med små medel som Marias och Josefs trolovning i Strängnäs, Jäderoch Skepptuna skiljs från det världsliga parets äktenskap: de två småänglarna vid Marias sida ersätter korgossarna, prästernas praktfullaklädsel anspelar både på en överstepräst och på en biskop istället förden enklare utrustade vigselförrättaren. Josef framställs som en gam-mal man med käpp istället för den yngling som trolovas i Rogier vander Weydens version. Den unga kvinnan skulle kunna vara jungfruMaria, eller Giovanna Cenami – inflytandet från Jan van Eyck ansesvara tydligt.831 Ovanför de jordiska scenerna i Sju sakramentens alta-re svävar änglar med språkband i kyrkorummets valv.832

Det är med andra ord en helt annan referens än de bilder av bebå-delsen som återges i de skulpterade altarskåpens masverk. Vikten avkyrklig vigsel och äktenskapets sakrament betonas alltså visuellt, mennågon laglig förutsättning fanns inte. Äktenskapet var det enda sak-rament som inte behövde delas ut av en präst.833 Men i de tre altarskå-pen i Mälardalen är biskopen centralgestalt och den kyrkliga ritualenär bildens brännpunkt.

Som redan framgått var bebådelse och trolovning två motiv somsammanställdes även utanför den exklusiva krets som det tidiga ne-derländska måleriet utgjorde, och de kunde höra samman i en bådeprofan och kyrklig begreppsvärld. Men för att kunna säga något omderas funktion i relation till bebådelsen i Överselö krävs en kontext. Ivilket sammanhang förekommer de?

Altarskåpens bildprogramMittscenen i de tre altarskåpen är Kristi födelse som omges av på enasidan trolovningen och på andra sidan de tre konungarnas tillbedjan,men de krönande motiven skiljer sig åt. Strängnäs III kröntes av denapokalyptiska madonnan i strålglans och skåpen i Jäder och Skepptu-na återger den korsfäste Kristus i en Golgatascen (fig. 161). Även i detnedre registret är motiven olika. I Strängnäs III är den heliga familjenframställd, medan Jäder och Skepptuna istället återger Jesu sista mål-tid på denna plats. Det är således inte en berättande bildsvit utan sym-

317

lo Sposalizio är daterad 1504 (Pinacoteca Brera, Milano) och samma år,1504, publicerades Marie trolovning i Albrecht Dürers gravyrverk Ma-rienleben.828 I Sverige finns ett trettiotal exempel och merparten ärdaterade till tiden efter 1500.829

Trolovningsbilderna i Strängnäs III, Jäder och Skepptuna skiljer sigfrån andra genom att de saknar detaljer som ikonografiskt identifierarscenen som Marie trolovning. Av legendens medtävlande till Josef, ellerundret med Josefs grönskande stav och en duva finns inga spår. Där-emot finns det änglar vid Marias sida som markerar hennes upphöjd-het. Referenser till Lagens tid återfinns i tavlorna bakom prästerna,men inte i arkitekturen. Bebådelsen och Maria och Elisabets möte pla-cerar trolovningen i ett bibliskt sammanhang och dessa två scener un-derstryker trolovningens sakramentala betydelse. Det är således inte enprofan scen som återges även om igenkänningsfaktorn troligen var hög.

Bilderna ansluter sig närmast till Robert Campins uppfattning ommotivet med den skillnaden att de alltså undviker de legendära insla-gen och arkitekturreferenser till förkristen tid.830 Vissa detaljer kankännas igen. Det gäller t.ex. kvinnan med flätan och de två små kor-gossarna vid sidan av Maria, samt placeringen framför kyrkporten ochbilden av Moses med stentavlorna i tympanonfältet som har en senti-da motsvarighet i Skepptuna.

Att det är den sakramentala aspekten som avses understryks ytter-ligare vid en jämförelse med Rogier van der Weydens Sju sakramentens

316

Fig. 160. Trolovningen,Robert Campin 1428.© Museo del Prado, Madrid.

män och en grupp kvinnor avbildade i bön med Kristus och Mariasom förbedjare.

Strängnäs III skulle således kunna kallas ett Mariaskåp (fig. 154). Detvå andra refererar till eukaristi och mässfirande och har yttre pan-nåer som anknyter till dop, botgöring, bön och avlat. Att bildpro-grammen är olika talar för att trolovningsmotivet med bebådelsen till-skrevs en generell innebörd och placeringen av det tyder på att moti-vet betonats av andra skäl än narrativa. Därför är termen ”Mariaskåp”som använts om denna grupp, relevant för Strängnäs III men missvi-sande då det gäller Jäder (Storkyrkan) och Skepptuna.834

Eftersom Marialegenden med sina händelser och detaljer inte helleravspeglas – det finns inte ens en grönskande stav – kan det finnas an-ledning att anta att det istället är trolovningen som symbolhandlingsom är orsaken till utformningen av motivet. Det återkommer vi tilllängre fram, men först är frågan vem som beställde dessa verk och vil-ken funktion de kan ha haft. Var fanns altarskåpen och i vilka sam-manhang användes de?

StiftareMed tanke på att huvudtemat i altarskåpen i Jäder (Storkyrkan) ochSkepptuna är Kristi födelse, sista måltid och offerdöd är frågan omett Jungfru Marie brödraskap är den mest självklara beställargruppenav dem? Man har nämligen tidigare antagit att dessa tre altarskåp ärägnade jungfru Marias liv. För alla tre har framförts möjligheten attett gille har bekostat dem och det har ansetts troligt att Strängnäs III,Jäder och Skepptuna har beställts av olika Marie psaltares gillen, ro-senkransgillen.835

I Strängnäs var detta verkligen fallet. Sedan tidigare fanns en guds-tjänststiftelse som hade grundats av biskop Kort Rogge 1501 med av-sikten att avlöna sex präster för att sjunga Jungfru Marias tider i S:tEskils kapell varje dag i veckan utom lördagar.836 Donationsbrevet ärundertecknat i Stockholm på Marie bebådelsedag 25 mars 1501 ochbiskop Kort avled knappt två veckor senare, den 4 april.837 Kanske kän-de den gamle biskopen att det hastade.

Några år senare tillkom ett rosenkransbrödraskap,838 då biskop MatsGregersson Lillie 1509 stiftade en begängelse ”i jomfru Maries choor

319

boliska sammanställningar som anger corpus tema, och skulptursce-nerna är uppbyggda i kluster, med scener i olika storlekar och formatplacerade i register nerifrån och upp och från vänster till höger.

Även de målade pannåerna på dörrarnas utsidor skiljer SträngnäsIII från de andra. Mariatemat förstärks av att där finns diminutiva bil-der syftande på bebådelsen och inkarnationen: Moses som sitter ochtar av sig sin sko inför den brinnande busken på berget Horeb (fig. 148)och Gideon som knäböjer vid fällen. När dörrarna är stängda återgesscener ur Marias liv och Joakims och Annas legend, medan Jäder ochSkepptuna delar ett annat övergripande tema med Johannes döparenoch Maria Magdalena. Därutöver finns i de två sistnämnda en grupp

318

Fig. 161. Skepptuna, Uppland. Altarskåp, Bryssel 1515–1520. Foto: förf.

i socknarna och i t.ex. Helga lekamens gille i Stockholm, där det inval-des medlemmar ur skilda stånd från både Stockholm och Mälarda-len.848 Bara för Strängnäs III är det belagt en Marie tidegärd 1501 ochett Marie psaltares brödraskap 1509. Därför är det följdriktigt attSträngnäs III har en större betoning på Mariamotiv än de två andra.849

Bebådelsen och trolovningen kunde uppenbarligen anses vara relevan-ta motiv i båda fallen.

Placering i kyrkorummetÄven altarskåpens placering visar att de varit avsedda för en störrepublik. I Strängnäs domkyrka och i Storkyrkan i Stockholm har skåpenvarit placerade i sidokapell där det var möjligt att komma nära altaretför privat bön och andakt. I Skepptuna har skåpet troligen varit avsettför högaltaret och bildat bakgrund till mässfirandet, men sockenkyr-kans mindre format innebar att en kyrkobesökare kom betydligt närm-re och kunde betrakta även mindre motiv. Det var således inte för enexklusiv krets eller för slutna, monastiska miljöer som trolovningenoch bebådelsen i de flandriska altarskåpen i Strängnäs, Storkyrkan ochi Skepptuna var avsedda. Bilderna måste därför antas ha varit begrip-liga och meningsfulla för flertalet av kyrkobesökarna, och de måstevarit relevanta i sin samtid.

Trolovning – Vad sade texten och kyrkan?Trolovningen är en episod som hör intimt samman med bebådelsen ochsom omtalas kortfattat i de bibeltexter som behandlar bebådelsen. Detär i apokryfa texter som berättelsen utvecklas genom att Marialegen-den tar form. Från Jakobs Protevangelium, Pseudo Matteus och tillLegenda aurea hämtades inspiration till narrativa bildserier och iko-nografiska detaljer. Det är värt att notera att episoden berättas på tvåställen i Legenda aurea. I ”Bebådelsen av Herren” (kap. 51) nämns hän-delserna helt kort och där förklaras dess innebörd med hänvisningartill Bernhard av Clairvaux. Därefter hänvisar författaren Jacobus deVoragine till ”Den välsignade jungfru Marias födelse” (kap. 131) därläsaren kan få en utförligare beskrivning av själva händelseförloppet.850

Bebådelsen betraktad som tolkningsram har alltså sin motsvarighet i

321

fraternitatis” i domkyrkan, och kyrkans klerker skulle hålla själamässor”serlis for alle the i jomffru Marie brodherscap i hennis saltare aff-ledna äre eller framdelis afflida kunne”.839 Man har antagit att altar-skåpet införskaffades till detta brödraskap, men den tidiga dateringentill 1505–06 gör det svårt att avgöra när skåpet kom till domkyrkan.840

Colyn de Coter hade utfört målningarna i högaltarskåpet som skaffa-des till kyrkan 1490 av Kort Rogge och man vände sig alltså även den-na gång till brysselverkstaden med en beställning.

Situationen är en annan när det gäller Jäder (Storkyrkan). Altarskå-pet fördes till Jäders kyrka i samband med att Axel Oxenstiernas grav-kor färdigställdes och kyrkan omgestaltades för att tjäna som Oxen-stiernornas gravkyrka. Axel Oxenstierna hade förvärvat skåpet 1644.841

Enligt Johnny Roosval tillverkades altarskåpet ursprungligen för Stor-kyrkan i Stockholm och han anser att det då troligast var placerat iVårfrukapellet.842 Barbro Flodin ansluter sig till Roosval och menaratt det kan ha funnits ett Jungfru Marie psaltares brödraskap iStorkyrkan.843 Enligt Gottfrid Carlsson har dock inget Mariabrödra-skap kunnat beläggas i Stockholm vid tiden för skåpets tillverkning,och i Storkyrkan finns heller inget som tyder på att ett sådant brödra-skap har funnits där.844 Däremot fanns ju Helga lekamens gille somsamlade prominenta medlemmar från många håll i riket. Altarskåpetseukaristiska tema stämmer bättre med ett helga lekamens gille, ellernågon annan stiftelse. Här finns ju också, till skillnad från i Strängnäs,tillbedjande män och kvinnor avbildade (fig. 162, 163).

Altarskåpet i Skepptuna har inte diskuterats i samma utsträckningsom de två andra. Det är otvetydigt tillverkat i Brüssel och forskning-en har fört det till Jan Bormans III verksamhet där.845 I Skepptunafanns ett ”gilde oc broderscap” instiftat till Helga kors och S:ta Kata-rina. Stadfästelsebrevet från ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstier-na) är daterat 29 december 1452.846 Enligt Josephson och Wilcke ärdet med tanke på bönetemat och de manliga och kvinnliga stiftarfigu-rerna troligt att skåpet beställts av en sammanslutning, eventuellt det-ta gille, och inte en av privatperson.847

Det förefaller därför inte som om Jungfru Marie psaltares brödra-skap är beställare av altarskåpen i Jäder (Storkyrkan) och Skepptuna,men att de beställts av andra sammanslutningar. Gillen var betydelse-fulla organisationer för kyrkornas utsmyckning. Det gällde både lokalt

320

rättsliga normer, och goda råd, medan den andra delen avhandlar detandliga bröllopet.855 Tankar liknande dessa gavs visuell form. Det ärväl i stort sett i överensstämmelse med vad vi ser då vi betraktarbebådelsebilden i Överselö eller trolovningen och bebådelsen i deflandriska altarskåpen.

Världsligt giftermål och kyrklig trolovningUtöver predikningarna, som ger röst åt kyrkans ståndpunkt, kan lag-stiftning säga en del om de förutsättningar som gällde. Det profanagiftermålet hade som bekant alltid haft störst betydelse, medan det ihuvudsak varit en högreståndsangelägenhet att också vigas kyrkligt.I det äldre svenska samhället hade äktenskap ingåtts genom en profan,rättsligt bindande överenskommelse, som innefattade fästning, gifter-mål och sängledning. Vigsel var den kyrkliga angelägenheten.856 Histo-rikern Mia Korpiola konstaterar att i Sverige, liksom på andra håll, för-sökte kyrkan få större kontroll över äktenskap och äktenskapshinder.857

Under senmedeltiden genomgick den svenska äktenskapsprocessen vis-sa förändringar. Att inrätta trothplight, trolovning, var en del i kyrkanssträvan efter större inflytande över giftermålslagstiftningen, liksomförsöken att ersätta sängledningens juridiska betydelse med en välsig-nelseakt över brudkammare och brudpar.858 I de svenska lagarna be-

323

texterna. Den klara åtskillnaden mellan legendmotiv och biblisktmotiv bör ha varit fullkomligt klar både för dem som skapade trolov-ningsmotiven och för dem som önskade pryda ett kyrkorum med dem.

Äktenskapet uppvärderades av kyrkan under senmedeltiden. Här-delin betonar att de andliga dimensionerna av äktenskapet gav dennamöjlighet.851 Man betraktade äktenskapet som en symbol för Kristiförbund med kyrkan, själens förbund med Gud, och Guds förbundmed det utvalda folket. Relationerna beskrevs med termer som anknöttill jordiska äktenskap. Nina Sjöberg hävdar att den medeltida kyrkansmodell för äktenskap innebar ett försök att förlika de jordiska före-teelserna med den himmelska sfären och menar att endast ett full-bordat äktenskap betraktades som fullt sakramentalt.852

Men de teologiska ståndpunkterna skulle också förmedlas ut i sam-hället och det närmaste vi kan komma att veta vad som kan ha varitallmänt känt är genom nedtecknade predikningar och böner.853 Ävenom en predikan inte återgavs ord för ord innehåller de ett tankegodssom var gemensamt och som förmedlades genom kyrkan. Kulturen vari hög grad muntlig och visuell, och i mindre utsträckning skriftlig. Ipredikningar från Vadstena ges en uppfattning. De kan förutsättas för-medla allmängiltiga ståndpunkter i och med att de anknyter till inter-nationella förlagor och annan litteratur.854 I en av predikotexternaägnas den första delen åt undervisning om äktenskapets teologi och

322

Fig. 162. Jäder, Söder-manland. Manliga stiftare/ tillbedjande, 1514. Foto: ATA.

Fig. 163. Jäder, Söder-manland. Kvinnliga stiftare/tillbedjande,1514. Foto: ATA.

kunna alludera på sängledningen, det tredje lagliga steget, och den väl-signelse av brudkammaren som skulle ersätta den.

Den radikala upphöjelsen av motivet med Marie trolovning i börjanav 1500-talet kan sättas i samband med kyrkans strävan att en gång föralla göra äktenskapet till en kyrklig angelägenhet.867 Brucia Witthoftbetonar att framställningarna av trolovningsscenen i medeltids- ochrenässansbilder anknyter till samtida sedvänjor i brist på bibliska nar-rativa texter.868 Jag vill istället hävda att trolovningsmotivet lansera-des i större skala för att det från kyrkans sida var aktuellt att fram-hålla äktenskapet som sakrament och göra det till en kyrklig angelä-genhet. Genom att använda bebådelsemotivet som tolkningsram ochutesluta narrativa, legendära detaljer i huvudmotivet förstärkte manden visuella argumentationen.

Sammanfattande kommentarDet var oväntat, men givande, att i Överselö altarskåp hitta en bebå-delsebild som ansluter till en kontext där medeltida bilder i Sverigevanligtvis inte diskuteras.

En fråga som visade sig vara belysande på flera vis var hur det kankomma sig, att det finns två par avtagna patinor i bebådelsebilden iÖverselö kyrka? Jag har hävdat att avtagna patinor inte kan betraktassom tecken för beträdande av helig mark. Gällde det helig mark åter-gavs istället avtagna läderskor och bara fötter. Därvidlag är bildsprå-ket tydligt och konsekvent. Panofskys diskussion om Arnolfiniporträt-tet och teorin att en text måste föregå bilden har sannolikt varit orsaktill denna missuppfattning till vilken även det moderna språkbruk somanvänder ”skor” som samlingsnamn för medeltida fotbeklädnader harbidragit. Men den text/bild-relaterade tolkningen motsägs praktiskttaget av bilderna själva. Det är istället en medeltida bildkonvention däravtagna patinor markerar en privat sfär till skillnad från ett officielltrum. Bildrummet i Överselö kan betraktas som ett profant rum medmånga detaljer som hade motsvarigheter i sin samtid, och stolen, kis-tan och de eleganta fönstren måste ha associerats till en högrestånds-miljö. Jämförelsen med den alltigenom kyrkliga arkitekturen i de fland-riska altarskåpen understryker detta sammanhang.

Altarskåpet i Överselö var troligen avsett för ett speciellt äktenskap.

325

handlas kyrklig vigsel kortfattat i landskapslagarnas kyrkobalkar, ochav dem framgår att ljus donerades till kyrkan av brudparet,859 och attkyrklig vigsel kunde äga rum på kyrktrappan samt att vigseln fickrättslig kraft då brudparet förenade sina händer.860 Trolovningen iSkepptuna visualiserar en sådan kyrklig vigsel (fig. 153).

Men det är ärvdabalk och giftermålsbalk som utförligt och noggrantreglerar den profana delen med laglig fästning, bröllop och sängled-ning. Det framgår även att avkomman i äktenskapet värderades ochsattes i förgrunden därför att ”med avkomma av man och hustru bör-jar allt arv” och för att giftermål är hela släktens angelägenhet.861 Detvar lagstiftningen och de ritualer som omgav den profana uppgörelsensfästning, giftermål och sängledning som var betydelsefulla.862 Sängenvar en symbol för hushållet och stod för rättigheter i den svenska lag-stiftningen.863

Rörande en faktisk praktik är materialet mer begränsat och studiersom behandlar medeltida bröllop hänvisar till vidskepelse, folktro ochallmän sedvänja.864 För kungliga bröllop finns däremot idealiserandebeskrivningar i krönikor att tillgå.865 Kungliga bröllop var betydelse-fulla och säkert var de imponerande. Det var ju avsikten, men få hadeupplevt något sådant. Mer frekvent var bröllop inom frälset. Olle Fermuppmärksammar deras betydelse. Bröllopen var storslagna manifesta-tioner med många gäster som deltog i lekar och tävlingar och lyssna-de på gycklare och spelemän. Det var viktigt att vara på plats och denveckolånga festligheten utnyttjades också till att förhandla och knytakontakter. Det kunde gälla framtida äktenskap men också rikets affärernär biskopar och riksråd fanns på plats. Tillresta följen, ceremonieroch uppvisningar gjorde intryck runt omkring i trakten.866

Kyrkans betonande av de sakramentala gärningarna, den profana lag-stiftningen och frälsets bröllopsfirande under 1400-talet ger samman-taget en bild av den betydelse bröllopet tillmättes och av den miljö ivilken dessa altarskåp beställdes och donerades till kyrkorna, av hurprofan sedvänja associerades med kyrkliga mål. Allt detta utgör enkonkret bakgrund till bebådelsemotivet och trolovningstemat. När detgäller bebådelsebilden i Överselö stödjer lagliga aspekter och religiösaceremonier i samband med giftermål och trolovning antagandet att be-bådelsen återges med ett profant rum i bakgrunden. Därigenom skullebildrummet förstås som en brudkammare och de två paren patinor

324

som åtskilda entiteter.869 Mot den bakgrunden kan man hävda att be-bådelserummet i Överselö genom sin privata och profana återgivningåterspeglar den ständiga aktualiteten i Bibelns text och förhållandetmellan bibelns ”då” och medeltidsmänniskans ”här och nu”.870

*Den nordeuropeiska miljön förenade. Det var ett geografiskt och kul-turellt område med många beröringspunkter mellan Flandern och Tysk-land. ”Det gemensamma livets bröder” (Broeders en Zusters van hetGemene Leven) var etablerade i hela Flandern och i Tyskland vid 1400-talets slut, i deras stora skolor utbildades både lekmän och lekkvinnor.Brödraskapet stod för en privat, innerlig och vardaglig religiositet ge-nom devotio moderna och både Thomas à Kempis och Erasmus av Rot-terdam hade varit elever. Etablerandet av brödraskapet i tyska Rostockunderstöddes av kartusianorden. Det var samma kartusianer som kal-lades till Sverige för att grunda Pax Mariae (Mariefred) på Gripsholmmed den uttalade målsättningen att vara en motpol till andra kloster-ordnar i riket. Rosenkransbrödraskapen växte fort i Nordeuropa efterAlanus de Rupes predikan 1471, också den hölls i Rostock och i publi-ken fanns åtminstone en munk från Vadstena. Detta var även geogra-fiska områden där det svenska prästerskapet fick sin högre utbildningvid universiteten, ovan nämndes ju Strängnäs prästerskap. Sändebudensom reste i politiska och kyrkopolitiska ärenden var många. Man hadegemensamma angelägenheter som inte var avgränsade geografiskt.

Sambanden mellan de personer som nämnts här och deras samarbe-ten och motsättningar är välkända. Det gäller inte bara Sten Sture d.ä.,Ingeborg Åkesdotter (Tott) och Kort Rogge. Domprosten i Strängnäs,den tilltänkte biskopen Helge Pettersson, förefaller ha varit en centralperson och sannolikt även andra av Strängnäs prelater. I Strängnäs dom-kyrka och prosteri där Överselö låg, i Stockholm och dess bykyrka S:tNicolai (Storkyrkan) samt i Skepptuna finns altarskåp som vittnar omen medveten vilja till förändring hos Mälardalens makthavare.

327

Det är så originellt och sofistikerat med två par avtagna patinor i enbebådelsescen att det knappast är ett standardskåp beställt av ett soc-kengille. Huvudmotivet är Marie förbön. I bebådelsescenen antyderMarias och Gabriels praktfulla dräkter, och det profana bildrummet,att beställarna tillhörde det högsta frälset. Mitt förslag är att motivetkan vara knutet till äktenskapet mellan Sten Sture d.ä. och IngeborgÅkesdotter (Tott).

De flandriska altarskåpen är exempel på hur samma kombination avmotiv har kunnat få en helt annan utformning. Bildrummet är alltige-nom kyrkligt och scenerna återger en höggotisk katedralarkitektur. Attbebådelsen återfinns som diminutiv bild, knappt synlig i masverkenovanför huvudmotivet Marie trolovning, är det slags invertering avmotiv som utmärker den flandriska konsten. Bebådelsen som ram förtrolovningen betonas med visuell argumentation och trolovningen geseviga dimensioner genom sitt bibliska sammanhang. Motivet kan sät-tas i samband med kyrkans strävan att betona de sakramentala gär-ningarna och få större kontroll över äktenskapet. Det är uppenbart attmotiven ansågs passande både för altarskåp med eukaristiskt tema ochi Mariaskåp.

Till skillnad från i Överselö står sannolikt sammanslutningar somdonatorer till de flandriska altarskåpen. I Strängnäs III fanns både enMarie tidegärd och ett rosenkransbrödraskap instiftade av biskopar. IStorkyrkan och i Skepptuna fanns gillen instiftade till Helga lekamen.

I dessa flandriska altarskåp kan inte bebådelsen betraktas isolerat.Den hör samman med Marie trolovning och understryker motivets sak-ramentala karaktär. Inverteringen av motiven innebär i det här falletatt huvudmotivet Marie trolovning får en betydelse utöver Mariale-gendens berättelse genom bimotivet. Av betydelse för motivets inne-börd är också att trolovningen iscensätts som en samtida profan akt iett kyrkorum och inte som en scen i berättelsen om Maria.

Motiven hör otvetydigt hemma i en teologisk kontext. De finns i al-tarskåp avsedda för bruk i ett kyrkorum eller ett kapell. Bildprogram-men och enskilda motiv utformades i verkstäder av namnkunniga artis-ter. Men de människor som besökte kyrkorummen för mässa och bönvar inte teologer. De var lekmän och lekkvinnor som var bundna tilloch uppskattade den jordiska tillvaron samtidigt som de var religiöstorienterade individer. Det sakrala och det sekulära uppfattades inte

326

av stora och divergerande bildmaterial. I det följande har jag dispone-rat redogörelsen så att den följer de fem kluster av frågor som formu-lerandes i inledningen och som verkat styrande på undersökningensuppläggning.

KartläggningBebådelsemotivet dominerade på dopfuntar på Gotland och i Skåneunder perioden 1150–1225, däremot fanns det inte i Västergötland somockså var ett kristet kärnområde rikt på bildkonst. Under den följandeperioden förekom motivet sparsamt med glasmålningar, liturgiska kärlsamt portalskulptur på Gotland. Mellan 1350 och 1450 förekommermotivet främst Östergötland, Strängnäsområdet och Uppland, huvud-sakligen i altarskåp och kalkmåleri. Under den bildrika perioden 1450–1550 fanns det förhållandevis många bilder i Södermanland, men ävenmälarområdet var väl representerat. Skara stift utmärker sig genomhela medeltiden genom att ha påfallande få bebådelsebilder.

Redan kartläggningen visar alltså att det fanns skillnader mellan stif-ten i öster och väster. En undersökning begränsad till Skara stift skul-le ge helt andra resultat än de som föreligger här. Men vi ser också attstiftsgränser inte var avgörande, och inte heller landskapsgränser. Got-land tillhörde Linköpings stift och det svenska riket medan Skåne till-hörde Lundastiftet och var danskt. I Strängnäs stift, som Söderman-land tillhörde, ingick också Närke där bebådelsebilderna är fåtaliga.Det innebär att andra faktorer än liturgiska var avgörande för vilkamotiv som brukades. Man skulle redan här, med lite tur, kunna iden-tifiera en djupstudie. Så var inte fallet fullt ut i denna undersökning,men det gav en riktning och begränsade urvalet när djupstudierna be-stämdes.

Däremot var föremålskategori, datering och kartläggning produkti-va kategorier när de sammanställdes med en schematisering av moti-vets variationer, dess detaljer och uttryck. De motivkategorier somformulerades hade, som jag klargjorde i inledningen, semiotiska ochbildretoriska utgångspunkter. Förutom attribut och symboler tog jagsåledes hänsyn till gestik, kroppsställning (stående, tronande, sittan-de, knäböjande, flygande. . .), inbördes placering av figurerna (höger/vänster) och bildrum. Detta gäller alltså bilden i sig.

Resultaten föll ut så enkelt och i sådan omfattning att mycket dis-

329

Slutord

I den mängd medeltida bebådelsebilder som finns bevarade i Sverigefinns allt från summariska bilder ristade i sten till monumentala,praktfulla och detaljrika målningar. Sveriges största medeltida bild ären bebådelsebild: den är mer än 2,5 m hög och 1,7 m bred och finns iSträngnäs domkyrka. Den minsta finns på ett ciborium från Notte-bäck och är någon centimeter hög. Motivet förekommer i alla typer avmaterial: stenreliefer, kalkmålningar, träskulptur, pannåmåleri, textiloch metall. Man hittar det på alla typer av föremål: dopfuntar och kyr-koportaler, i valv och på väggar i kyrkorummet, i altarskåp och på kor-bänkar, på biskopliga och prästerliga skrudar, på altarbrun och på litur-giska kärl.

Bilden av jungfru Maria och ärkeängeln Gabriel var, och är antagli-gen fortfarande, så välbekant att den kunde kännas igen med ett mini-mum av igenkänningstecken. Undersökningen visar att det vanligastesättet att återge bebådelseögonblicket oavsett tidsperiod, stil, föremåleller geografisk tillhörighet, är en bild av ängeln och jungfrun ståendei trekvartprofil något vända mot varandra. Det är en bild utan detaljer,attribut eller uttalad rumslighet. Scenen innefattar hela tidsförloppetfrån ängelns ankomst och hälsningen Ave Maria gracia plena. . . tilljungfruns svar Ecce ancilla . . . Man kan också uttrycka det som att sce-nen upphäver de temporala aspekterna och gör historiska detaljerovidkommande. Det återger bebådelsen som tecken för inledningen avdet stora frälsningsverket.

I inledningen formulerade jag avhandlingens syfte: det har varit attstudera det medeltida bebådelsemotivet i nuvarande Sverige, och attgenom denna motivstudie kunna säga något om medeltidens bildbruk.I huvudsak har undersökningen gällt hur bilder kommunicerar mening,och den strategiska frågan har varit: I vilka sammanhang förekom be-bådelsebilden? Jag utgår nämligen från antagandet att bildens meningberor på den bildkontext och den historiska kontext den fanns i. Ettbakomliggande syfte har varit att presentera en metod för hantering

328

grafisk tillhörighet, är en bild av ängeln och jungfrun stående i tre-kvartprofil något vända mot varandra i en detaljfattig bild med ensta-ka attribut och utan uttalad rumslighet.

Gestiken är förvisso utmärkande och varierande, och detta upp-märksammades främst inledningsvis i avsnittet 1150–1225. Det finnsen bebådande gest hos ärkeängeln Gabriel som skiljer sig från bådehälsningsgest, talgest och välsignande gest. Men ofta används utpe-kande eller argumenterade gester i återgivningen av ängeln. Mariasgestik betonar accepterandet, det kan vara en tydlig acclamatio underden första perioden, men också bönegester av olika utformning ochgester av förvåning är vanliga. Utöver gestiken, som är nog så talande,är blickriktningar verkningsfulla kommunikativa medel. Det frontala,allvarsamma och uppfodrande blickandet mot betraktaren ersätts medtiden av en halvt nedslagen blick. Deras blickar korsar varandra en bitutanför bildrummet vilket gör att det inte upplevs som om de kom-municerar direkt med varandra.

Men det viktigaste resultatet, som jag ser det, är att man användesig av profil- och frontalställda figurer för att återge handling och hän-delseförlopp i de romanska dopfuntarnas stenreliefer. Inom medeltids-forskningen har tidigare hävdats att profil är ett kännetecken för lägrestående och onda gestalter. Även Meyer Schapiro och Lena Liepe somdiskuterat just profilen betydelse betonar detta. Här visar det sig dockatt ärkeängeln Gabriel, Maria och Kristus återges i profil och att mankonsekvent alternerar mellan profil och frontal och på så vis etableraren relation till betraktaren och driver berättelsen framåt. Det visaratt profilen i sig inte är ett tecken för lägre status, utan att det där-utöver krävs andra egenskaper hor den avbildade gestalten, som grovtkroppsspråk, ondskefull fysionomi eller löjliga kläder.

Formeln för hur bebådelsescenen skulle gestaltas fastställdes alltsåtidigt. Redan under den första perioden finns också detaljrika bildermed spira och språkband, bok, pulpet och huvuddok (Gerum). Sym-boler och motivvariation utmärker perioden 1150–1225. Men därefterblir det ”rättning i leden” och en ideal bebådelsebild blir förhärskan-de under den följande perioden. Analysen av bilden i sig kunde ocksåklargöra relationer och dominansförhållanden: Vi kan konstatera attgestalterna vanligen återges jämbördiga i storlek. Maria kan återgestronande under den första perioden (Simris), men inte senare. En

331

kussion kunde undanröjas redan här. De följande frågorna om anakro-nismer och belägg eller ifrågasättande av tidigare forskning fick en fastgrund som det gick att förhålla sig till.

Motivet per seHur känner man igen en bebådelsebild? Frågan var inte så naiv somden verkade i förstone. Gestalter i bild identifieras ofta genom kän-netecken som attribut eller klädedräkt. De attribut som vanligen för-knippas med Gabriel och Maria är spira och språkband, bok, pulpetoch huvuddok. Problemet är att dessa förekommer i många andra sam-manhang och är generella attribut för återgivningar av både heliga ochprofana personer, och alltså inte kan användas som identifikation avbebådelsemotivet utan att andra kriterier samtidigt är uppfyllda. Entänkt, ideal bebådelsescen återger en ödmjukt sittande Maria i blåmantel, en ängel med en liljestängel i handen och Helige Andes duva.Men någon sådan bild kan inte denna studie uppvisa. Liljestängelnmed tre blomklockor förekommer huvudsakligen i italiensk konst un-der senmedeltiden, och det finns bara fyra exempel i detta material.Man kan alltså inte betrakta liljan som en generell bebådelsesymbol iett medeltida bildbruk, och som François Garnier framhållit är denett tecken för Kristus och inte för Maria. Den Helige Andes duvaförekommer inte så frekvent som man kan tro, bara i 8 % av bilderna.Det ska också nämnas att Maria bär dok fram till ca 1350 för att där-efter återges barhuvad. De två gestalterna kan inte heller identifierasgenom sina klädedräkter. Dessa varierar alltför mycket. Maria i blåmantel förekommer något oftare under senmedeltiden, men inte ensdå dominerar den blå färgen.

Undersökningen har istället visat ett en bebådelsebild kan identifie-ras huvudsakligen genom Marias och Gabriels inbördes relationer. Detär gestalternas kroppsspråk och gestik, deras contenance med JeanClaude Schmitts term, som är avgörande för förståelsen och som fö-refaller vara det enskilt viktigaste igenkänningstecknet. Inte ens äng-elns vingar är nödvändiga för att identifiera motivet. Bilder helt utandetaljer och attribut finns redan i det tidigaste materialet, vilket visaratt formeln för hur bebådelsemotivet skulle visualiseras etableradestidigt och att det fungerade som ett tecken. Det vanligaste sättet attåterge bebådelseögonblicket oavsett tidsperiod, stil, föremål eller geo-

330

sin mest förkortade form återges detta genom bebådelsen och kors-fästelsen på liturgiska kärl. Den kunde också kodas med motiv sominte är bibliska utan har antikt ursprung och som tillsammans ger enmoraliserande innebörd. I samband med typologiska sammanställning-ar med motiv från Gamla Testamentet gavs ytterligare tolkningsut-rymme. I altarskåpen gäller bildsviten alltid Kristi människoblivande,men både den korsfäste på Golgata och Madonnan kunde vara det do-minerande motivet. Förutom de ovan nämnda fanns bebådelsen sombönemotiv i Rosenkransandakten. Den sammanställdes med Marie tro-lovning för att visuellt framhålla kyrklig vigsel och den förekom somallegoriskt motiv i legenden om enhörningen. Motivet fick därigenomvarierande innebörder. Olika aspekter av bebådelsemotivet betonadesalltefter en varierande bildkontext, och slutsatsen är att motivet där-för inte kan tolkas entydigt. Att bebådelsen därutöver förekommersom enskilt motiv i många sammanhang visar dock att det hade enegen innebörd och att denna var överordnad de olika bildkontextersom förekom.

En genomgående fråga var om undersökningen av bildkontext be-svarar frågan huruvida bebådelsen verkligen var ett narrativt Maria-motiv som det ofta beskrivs? Det korta svaret är nej. Bebådelsemoti-vet finns i en mängd sammanhang, men återfinns däremot inte i bild-sviter som berättar Marialegenden. I senmedeltidens Mariaskåp åter-ges inte bebådelsen bland de legendära Mariascenerna, utom i ett endafall. Istället är det placerat i samband med de bibliska och Kristolo-giska motiven. Detsamma gäller kalkmåleriet. Inte någon gång före-kommer bebådelsen i legendära sammanhang. Det framgår tydligt iLitslena kyrka där Jungfrun och enhörningen och Marialegenden upp-tar hela norra väggen, men bebådelsemotivet finns på den södra väg-gen intill Jesu födelse. Placeringarna i bildsviter, bildprogram och påföremål som t.ex. liturgiska kärl gör att bebådelsemotivet ur konstve-tenskaplig synvinkel inte kan kategoriseras som ett Mariamotiv.

Betraktarens positionFör att kunna belysa ett bildbruk är frågan också vem som kunde sebilden, och när? Men inte heller här gäller det personhistoria, utan av-sikten är att klarlägga bildbruk genom att uppmärksamma en betrak-tarposition. Material, format och var det bildbärande föremålet be-

333

höviskt knäfallande ängel eller ödmjukt knäböjande gestalter före-kommer under perioden 1350–1450 (Högby, Tjällmo och Vadstena).Först under 1500-talet uppträder en dominant ängel som störtar nermot Maria där hon sitter i sin kammare (Nordingrå). Också placeringtill höger eller vänster är relevant när det gäller dominans, menar DonDenny. Här återges ängeln till höger främst under den romanska pe-rioden och under senmedeltiden. Men det är inte frekvent, och flerfaktorer spelar in när det gäller att avgöra vem som dominerar en bild.

Denna allmängiltiga bild kunde sedan utökas med specifika attributoch symboler och på detta vis användas för att skilja ut och betona enviss idé. I undersökningen framkom flera bärande exempel på detta. Iden första djupstudien ställdes frågan varför det finns en palmbäran-de bebådelseängel på Gotland och varför bara Sigrafs verkstad använ-de motivet. Orsaken var att finna i korstågsideologi och missionspoli-tik som drevs gemensamt av kungamakt och kyrklig, biskoplig makt iSkåne och på Gotland. Den birgittinska bebådelsebilden med en kröntMaria är ett exempel på hur Vadstenakretsen använde sig av bildersom anknöt till heliga Birgittas uppenbarelser under 1300-taletas slutoch 1400-talets början. I den sista djupstudien hävdar jag att de sen-medeltida patinorna i bebådelserummet i altarskåpet i Överselö gavscenen en konkret anknytning till det mänskliga, medeltida livet genomatt alludera på äktenskap och trolovning. På denna nivå i motivanaly-sen fanns också frågan om mer specifika slutsatser när det gällde för-hållandet till text. Den återkommer jag till längre fram.

BildkontextDen tredje gruppen av frågor utgick från motivets placering i relationtill omgivande bilder. Frågan var huruvida bebådelsebilden alltid be-tydde samma sak, eller om betydelsen förändrades med dess bildkon-text? I undersökningen betonades vidare de bildsammanhang där mo-tivet förekom. Istället för att jämföras med ”alla bebådelsebilder” lös-ryckta ur sitt sammanhang har bilden relaterats till sin närmaste kon-text, dvs. omgivande bildsviter, bildprogram och förklarande inskrif-ter. Även dessa varierade. Det har resulterat i att nya meningslagerhar frilagts och kunnat diskuteras. Det visade sig att bebådelsebildenvanligen förekommer i mer eller mindre förkortade bildsekvenser därJesu födelse, konungarnas tillbedjan och Kristi offerdöd illustreras. I

332

vägandena. Här gäller det således den konkreta relationen mellan textoch bild, dvs. skrift i bild. Avhandlingen har visat att samtliga de om-skrifter som finns är texter författade för det specifika tillfället; detförekommer inga bibelcitat. Om omskriften lyder Mittitur e celis tibivirgo vox Gabrielis (Från himmelen sändes till dig, jungfru, Gabrielsbudskap), som på dopfunten i Gumlösa, är det är bebådelsen av Her-rens ankomst till jorden som betonas, och inte Mariaberättelsen. Lyderomskriften concipit aure deum promissi credula virgo, (Troende löftet,blir jungfrun genom örat havande med Gud), som på korkåpan frånBiskopskulla, tyder det på att författaren betonar Ordet och anslutersig till åsikten att Ordet inkarnerades genom örat, något som disku-terades i samtiden. Det talade ordet, dialogen mellan Maria och Gab-riel, återges konsekvent på språkband. Bruket av omskrifter för för-klaring och språkband för tal är genomgående och är en tydlig illust-ration av medeltidens medvetenhet om bildspråk. Det händer ocksåatt bebådelsen återges som bara skrift, på dopfuntar och på liturgiskakärl. Då återges Bibelns bebådelsetext, änglahälsningen, som inskriftistället för bilden. På dopfunten i Vä återgavs den med latinska bok-stäver, medan den i Pjätteryd var skriven på latin men med runor. Bildoch text dubbleras däremot aldrig. Slutsatsen av detta måste bli atttext och skrift brukades medvetet och sofistikerat. Man var väl bekantmed hur bildretorik fungerar. En annan slutsats är att bildspråket varutvecklat, läsbart och begripligt och att det förekom parallellt meddet skrivna och det talade språket.

Kritik av en ofta alltför lättvindig textrelaterad bildtolkning harföljt genom undersökningens exempel och djupstudier: det var ju i frå-gor runt just det som undersökningen uppstod. Undersökningen skadock inte uppfattas som kritik av textorienterad tolkning i sig. Istäl-let är det en plädering för en bildanalys där motivets gestaltning ochsammanhang beaktas innan de textrelaterande tolkningarna tar vid.Man kan här tala om två analysnivåer, och använda Liepes begrepplågikonografi och högikonografi för att markera detta. Jag har valt attsammanfatta de bildspråkliga övervägandena under begreppet utvid-gad motivtolkning.

Bebådelsen är otvivelaktigt en bild av Ordet som inkarneras på jor-den. Motivet återger händelsen som den beskrivs i Lukas evangelium.I ikonografisk litteratur är däremot referenser till apokryfa evangelier

335

fann sig i rummet ger en första anvisning om detta. Ett receptions-estetiskt perspektiv betonar att ursprunglig placering och bildens ma-terialitet bildrar till tolkningen ett motiv. Översatt till ett stort mate-rial och använt som grundläggande analyskategorier gav det möjlighetatt, förutom gestaltning och bildkontext, låta de föremål som var bä-rare av motivet ge relief åt betydelsen och bildbruket.

På en kyrkoportal kunde bilden beskådas alla dygnets timmar och ialla väder. Där kunde man titta, prata och lyssna till predikan på kyrk-trappan. Bilderna på dopfunten i kyrkans västra del var tillgängliga föralla så snart kyrkan var öppen. Funten stod fritt på golvet och allakunde gå runt den och ta del av hela bildprogrammet och de lysandefärgerna. I långhusets valv och på väggarna förekom bebådelsen mersällan, men då motivet återgavs där var det tillgängligt för alla på sam-ma vis. Måleri i koret, där bebådelsen oftast fanns på norra väggen varinte exponerat för församlingen på samma vis. Altarskåpens måladebilder var då lättare att se. Men möjligheten att studera bilderna pånära håll varierade efter placeringen i kyrkorummet. I ett kapell ellervid ett Mariaaltare var bilderna tillgängliga på ett helt annat vis än vidhögkoret i de stora kyrkorna. Den stora bebådelsebilden i Strängnäsdomkyrka kunde verkligen ses från ingången i väster (avståndet är ca75 m) även i dunkel belysning. Däremot var altarskåpens diminutivaskulpterade scener knappast synliga på avstånd och de krävde ett merkoncentrerat betraktande. Detsamma gällde förstås de många bildernapå liturgiska kärl och på biskopsskrudar. Många bilder var verkligenavsedda för ett fåtal.

Vi har också sett betraktaren iscensatt, i altarskåpet i Frustuna, därtvå tillbedjande gudstjänstdeltagare blev till spegelbilder av oss, somfrån vårt håll tittade in på bebådelsescenen. I de flandriska trolov-ningsbilderna pågick ett spel med betraktaren utanför genom rygg-figurer i förgrunden. I kalkmåleriet representeras istället betraktaren.Tillbedjande och människor och donatorer återges i Tensta kyrka ochi rosenkransmotiv i Dannemora och i Södra Råda.

Bild och textEn genomgående fråga i avhandlingen har varit om mer specifika slut-satser kan dras om relationen till text. Frågan kan besvaras på tvånivåer. Därför restes den först i samband med de bildretoriska över-

334

problemen med att lyfta ut ett enstaka motiv och förklara det utansamband med det bildprogram som omger det och det föremål som bärdem.

En text som bevisligen förekom vid samma tid och plats som enspecifik och avgränsad grupp bebådelsebilder var S:ta Birgittas uppen-barelser. Det finns några få bilder med en krönt Maria som skapadesi slutet av 1300-talet i Vadstena. Samma motiv återfinns därefter 30år senare på västportalen i Uppsala domkyrka. Genom att det var frå-ga om olika hantverkare och olika material bör den gemensamma näm-naren varit ideologisk. Det var det sociala och kulturella birgittinskasammanhanget som förenade dessa bilder och en gemensam text varaktuell genom att Birgittas uppenbarelser och birgittinorden var underdiskussion vid konciliet i Basel.

Historisk kontextDet har varit omöjligt att diskutera frågorna ovan utan att föregripavissa resultat av det femte och sista frågekomplexet. Dessa gäller bil-dens socio-kulturella kontext, en aspekt som huvudsakligen utvecklasi djupstudierna.

I undersökningen försöker jag besvara frågan i vilka specifika sam-manhang motivet förekom, hur det brukades där och hur det kan tol-kas. Vilka slutsatser kan dras om relationen mellan text och bild ommotivet kan knytas till samtidigt aktuella texter? Kan förändringar imotivets utformning eller frekvens knytas till specifika tankar ellerhistoriska omständigheter? Hur utslagsgivande var t.ex. den kyrkligastiftsorganisationen? Den sista frågan kunde ju delvis få en riktningredan i kartläggningen. Det har visat sig att varken stiftsgränser ellerlandskapsgränser var avgörande för var bilderna fanns och att motivetfördelar sig ojämnt mellan och inom de kristna kärnområdena. I frågaom bebådelsebilder intar Gotland och Skåne en speciell ställning underden första undersökningsperioden trots att de tillhörde Linköpingsrespektive Lunds stift och ingick i olika riken. Motivet är i övrigt säll-synt i Linköpings stift som Gotland tillhörde, och saknas i Skara stiftsom hade flest kyrkor och figurprydda dopfuntar. Under senmedelti-den är motivet vanligast i östra Mälarområdet och Södermanland. INärke, som tillsammans med Södermanland tillhörde Strängnäs stift,förekommer det sparsamt. Stiftsindelning förefaller inte vara avgöran-

337

vanliga, och man framhåller då gärna att Maria bebådades två gånger,en gång utomhus då hon hämtade vatten vid källan och nästa gång dåhon satt och arbetade med purpurgarnet. Det är i de apokryfa evan-gelierna Jakobs protevangelium och Pseudo-Matteus berättelsen finnsoch den återberättas i bl.a. Legenda Aurea. Jag menar här att refe-rensen har överutnyttjats för att betona de narrativa momenten i me-deltidskonsten, och att man dessutom bortser från att det i texternagörs tydlig åtskillnad mellan biblisk berättelse och berättelsen omMarias liv. Utöver det figurerar bibeltexter som tropologiska förebil-der i Gamla Testamentet och profetior som referenser. Citat från kyr-kofäder och medeltida tänkare och teologer ger förvisso relief och me-deltida lokalfärg åt händelsen och berättelsen. Referenser till mer fjär-ran texter vittnar om forskarens/författarens bildning, men de sägerlite om bilden i sig. Men om en specifik bild på en viss plats ska rela-teras till en specifik text bör det göras sannolikt att texten varit kändi tid och rum. Det är i analogi med denna ståndpunkt som bildernasbildkontext och historiska kontext diskuteras.

Det visade sig när det gällde den palmbärande bebådelseängeln påGotland att en korsfarar- och pilgrimssymbolik låg närmre till handsän de förklaringar som velat knyta palmkvisten till texter som återgerMarias dödsbebådelse. Det är en anakronistisk tolkning med en refe-rens som har sitt ursprung i italiensk 1300-talskonst, där AmbrogioLorenzettis bebådelsetavla har kunnat knytas till en passage i DantesDivina Commedia. Andra texter som refereras i sammanhanget åter-finns i senmedeltida andaktslitteratur.

Det lilla altarskåpet från Tjällmo, tillverkat i Lübeck 1425–1450, varett exempel på ett ikonografiskt vågspel, där bebådelsen kunde dis-kuteras utifrån den franciskanska meditationshandledningen Medita-tiones Vitae Christi. Att bebådelsescenen hade franciskanska rötter vi-sar sig genom att Gud fader i en molnkrans skickar ett diminutivt, menfullt utvecklat, Jesusbarn på ljusstrålar ner mot Maria. Det intillig-gande motivet Kristi födelse kunde i stället knytas till Heliga Birgittasuppenbarelser. Det gällde alltså två olika texter med olika karaktär; enmeditationshandledning riktad till en nunna i klarissorden och enuppenbarelse som var en del i etablerandet av en ny klosterorden.Huvudmotivet, den skulpterade bilden av Marie förbön, kunde istäl-let diskuteras utifrån en dominikansk kontext. Exemplet visar också

336

rumslighet. Inskrifter har noterats och även färg. Undersökningen harockså betonat att ursprunglig placering och materialitet bidrar tillbåde förståelse och upplevelse av ett motiv och har därmed anlagt ettreceptionsestetiskt perspektiv. Utifrån denna ganska fasta form hardet varit möjligt att presentera många del- och detaljresultat som gäl-ler bebådelsemotivet, men framför allt har det varit möjligt att dis-kutera och nå resultat som gäller bildkommunikation och bildbrukunder medeltiden.

Arbetet kan tyckas omfattande, men den tid som lades ner i detinledande skedet är försumbar i förhållande till de resultat som föll utenbart av detta, och de möjligheter till analys som det öppnar. Jag haromedelbart kunnat konstatera när och var vissa motivvariationer upp-träder och om de är generella eller unika. Ur detta har det varit lättatt identifiera och avgränsa djupstudierna och många möjliga misstagi det urvalet har redan varit undanröjda. Djupstudierna har utifråndetta använts för fördjupade diskussioner av motiv och historiska sam-manhang vilket har varit en viktig del när det gällt att belysa både mo-tivets mening och bildbruket. För att värdera ikonografiska tolkningari tidigare forskning har rimliga dateringar varit värdefulla redskap ochdet motiverar den långa undersökningsperiod som jag argumenteradeför i inledningen. Den har också varit nödvändig för att identifieravad som är generellt förekommande och vad som är unikt och tids-bundet.

Visuella kulturstudier och ett förnyat intresse för kulturella sam-band har aktualiserat att stora och divergerande bildmaterial behövergöras forskningsbara. Det var en poäng, ansåg jag, att undersöka ettav de vanligaste och mest centrala motiven under medeltiden. Det jagnu påstår om bebådelsemotivet och det medeltida bildbruket hade jaginte kunnat hävda utan det stora materialet och den utvidgade motiv-analysen som metod. Bildkulturens blandning av solitära, högkvalitati-va verk, allmängods och udda bilder gör det möjligt att spegla medel-tida föreställningar och medeltida bildbruk.

En motivstudie som sträcker sig över en lång period och som upp-märksammar bildkultur med vad detta innebär av olika konstnärligatekniker, föremålskategorier, material och kontexter kommer dock ock-så att aktualisera, utan att på djupet penetrera, flera olika forsknings-fält. Den långa perioden tillåter inte en parallell diskussion om tidens

339

de. Snarare än kyrkliga stift och landskap är det kulturområden ochsociala fält som i allt väsentligt haft betydelse.

Avsikten har inte varit att framhålla att bebådelsemotivet användesav biskopar i större utsträckning, men enskilda biskopars roll har kom-mit att aktualiseras vid flera tillfällen. Inledningsvis gällde det moti-vets användning på Broddetorpsaltaret i Skara stift och på ärkebisko-pens korkåpa i Biskopskulla. I första djupstudien var ärkebiskoparna iLund (Eskil, Absalon och Andreas Sunesen) och även biskopssätena iUppsala och i Linköping i fokus. Biskoparnas administrativa uppdragoch makt aktualiserades genom motivet med den palmbärande bebå-delseängeln på romanska dopfuntar i Östersjöområdet och korstågs-ideologi under 1100-talet. Den tredje djupstudien behandlade det bir-gittinska projektet och därmed aktualiserades ärkebiskopen Jöns Hå-kansson i Uppsala och katedralens västtympanon. Enskilda biskoparsroll kom att betonas även i sista kapitlet, denna gång genom Linkö-pings biskop Kettil Karlsson (Vasa)s mitra preciosa och det flandriskaaltarskåp som beställdes av Kort Rogge, Strängnäs biskop och riketskansler. Den sista djupstudien om bebådelsemotivet och trolovningenvisade förutom närheten mellan ett profant och ett kyrkligt bildbrukmed de två paren patinor i bebådelserummet i altarskåpet i Överselöockså biskopskyrkans strävan efter inflytande på den profana sfärensgiftermål och trolovning. Även om bebådelsemotivet – som illustra-tion av Guds ingripande på jorden via Maria som jordisk förmedlare– kan betraktas som en utmärkt metafor för biskopskyrkan är under-sökningsperioden lång, stiften fler och biskoparna många. De flestaanvände sig inte av bebådelsemotivet, men att motivet fördelar sig såojämnt tyder på ett medvetet bildbruk från vissa biskopars sida.

Metodisk positionUndersökningen har utgått från en vanlig inventering som varit varkenpåfallande stor eller speciellt liten: knappt 400 objekt. Kategorier somdatering, landskap (eller motsvarande) och föremålstyp är sådana somingår i en inventering. Metoden för utvidgad bildanalys har utgåttfrån bildsemiotiska och bildretoriska överväganden. Variabler har for-mulerats som gällt bebådelsemotivet och innefattat sådant som kropps-ställning, gestik, dominans och kommunikation. Vidare har attributoch symboler ingått i analysschemat liksom arkitekturelement och

338

att besvara: det gäller till exempel frågan om muntlig predikan ochbildbruk på Gotland i kapitel 2. Finns det en bevarad predikan somskulle kunna belysa bildsviterna? I kapitel 1 etablerades en kontextsom gällde korståg och mission i Östersjöområdet. Det ger riktning åtvidare frågor: Kan något i t.ex. Andreas Sunesens skrifter belysa moti-ven på de gotländska dopfuntarna och den palmbärande bebådelse-ängeln? Hur är det med räkenskaperna i anslutning till Sten Sture d.ä.och Ingeborg Åkesdotter (Tott)? Finns det något som kan tyda på attnågon av dem köpt ett altarskåp? Finns det jämförelsematerial för deavtagna patinorna i t.ex. Danzig?

Bebådelsebildens betydelseBebådelsen är en bild vars form fastställs tidigt. Den är sedan förvå-nansvärt oförändrad över tid, i förhållande till andra bibliska motiv.Detta talar för att bebådelsen var ett centralt och dogmatiskt bety-delsefullt motiv.

Också bildbruket talar för detta. Motivet förekommer i sambandmed kyrkans sakrament. Under den romanska perioden är det ett fre-kvent motiv på dopfuntar. Mycket tydligt framgår sambandet mellanbebådelsen och det eukaristiska undret i mässan, där vinet och brödetförvandlas till Kristi blod och lekamen. På kalkar och paténer sam-manställs bebådelsebilder med bilder av den korsfäste Kristus under1300-talet. De många altarskåp där den korsfäste Kritsus på Golgataär huvudmotiv understryker detta samband. Det gör även senmedel-tidens kalkmåleri, där bebådelsescenen vanligen placeras i koret, påden norra väggen ovanför ingången till sakristian.

Denna allmängiltiga bild kunde sedan utökas med specifika attri-but och symboler för att på detta vis skilja ut och betona en viss idé.Exempel på det är t.ex. den palmbärande ängeln på de gotländska dop-funtarna, den birgittinska bebådelsebilden med en krönt Maria, denfranciskanska bebådelsebilden från Tjällmo och de senmedeltida pati-norna i Överselö exempel på (se ovan).

Jag menar således att vi vid sidan av bildernas funktion i kyrko-rummets kult kan tala om en ideologisk användning av bebådelsemo-tivet. De romanska dopfuntarnas korstågsmotiv med den palmbäran-de bebådelseängeln är ett sådant. För att föra fram en specifik birgit-tinsk ideologi användes en krönt Maria inom en inre krets, när birgit-

341

strömningar då det gäller filosofi, teologi och andlighet annat än i all-männa termer. Kalkmåleri, altarskåp, stenskulptur eller tillverkningoch enskilda konstnärer är konstvetenskapliga områden som öppnarsig men som inte kan få adekvat behandling. Ett motiv som fokus blirmed nödvändighet ett sökarljus med vilket vissa aspekter belyses, me-dan andra förblir obeaktade. Det är förstås ett problem, och djupstu-dierna avser att ge exempel på att det kan hanteras med olika infalls-vinklar.

En fråga förblir hängande i luften: Vad är då bebådelsen för sortsbild? Det har undersökningen tangerat flera gånger men inte kunnat gesvar på. Motivet brukades alltför varierat, och något entydigt svar harjag inte kunnat ge. När det gäller kyrkans sakrament förkommer detbåde vid dop, vid mässfirandets eukaristiska under och i samband medvigsel.

Motivet kan heller inte delas in i funktionella aspekter som imagoeller historia. Termerna utgör inget problem så länge man jämför enberättande scen – t.ex. Heliga Tre Konungars ritt till Betlehem med enrepresenterande Majestas Domini i mandorla. Eller då man definierarkalkmåleriets kronologiska bildsviter som historia och en liten helgon-bild som imago. Sixten Ringbom och Hans Belting ger bilder i huvud-sak dessa två funktioner; narrativ historia eller representerande imago.Men bebådelsebilder användes i båda aspekterna.

Bebådelsen kan å ena sidan definieras som ett narrativt motiv blandandra därför att händelsen förekommer i Bibeln och där det är en epi-sod i en längre berättelse. Narrativt är det också genom att det iscen-sattes som en händelse med rörelse, personer, föremål och bildrum,Som enskilt motiv fungerar den å andra sidan som representerade bild,och tecken för Guds inkarnation. Men bebådelsen är trots det inte ettmotiv av samma art som Majestas Domini. Kraven på andaktsbild, An-dachtbild, är stränga och bebådelsen uppfyller dem inte, men motivetanvändes uppenbarligen som ett sådant. Det framgår av altarskåpetfrån Tjällmo och kalkmålningen i Tensta. Ett annat exempel är alabas-terreliefen i Nyköpings Allhelgonakyrka. Texten Meditationes Vitaechristi bekräftar hur den tillbedjande skall tänka sig och föreställa sigscenen.

Många nya frågor som rör bebådelsebildens betydelse och det me-deltida bruket av bild har väckts under arbetets gång. Mycket återstår

340

Summary

The starting point and focus of this thesis is an investigation of theAnnunciation motif and the need for and use of images in a medievalsocio-cultural context.

The meeting of the Archangel Gabriel and the Virgin Mary is a pic-ture of the meeting of the heavenly and earthly realms. Scrolls carrythe angelic salutation Ave Maria gratia plena and Mary’s answer Ecceancilla domini as it is told in Luke 1:26–36. It is a scene in a narrative,as well as a sign of the Incarnation and of the miracle of the virginbirth. The motif itself was readable and full of meaning, and we canpresume that it was familiar to almost every viewer in a Christianchurch. The Annunciation is one of the most common motifs in medi-eval art.

The image of the Virgin and Gabriel was, and still is, familiar andcan be recognized with a minimum of marks. Among the medievalimages of the Annunciation to be found in Sweden, there are briefsketches carved in stone as well as monumental, magnificent paintings.The largest medieval image in Sweden is actually depicting the An-nunciation. It is over 2,5 m. high and 1,7 m. wide, and can still be seenin place in the cathedral in Strängnäs. The smallest is found on a cibo-rium from Nottebäck and is one or two centimetres high.

Altogether, there are almost 400 medieval images of the Annun-ciation in Sweden today. It is found in on diverse materials; murals,baptismal fonts, paintings, wooden sculpture, stone reliefs, liturgicalvessels of silver and gold, textile works, like mitres and liturgical vest-ments, and altarpieces.

The aim of the thesis Bebådelsebilder – om bildbruk under medelti-den is not only to present this rich and varied material, but also torelate the images to the milieus where they were used and viewed asobjects of cult, and to elucidate the historical situation in which theywere used for communicative purposes.

My work started with a problem: The study included some 400images, but the existing literature did not seem to describe these

343

tinorden etablerades i riket. Det var frågan om ideologi också närbebådelsen och en profant iscensatt Marie trolovning sammanställdessom ett argument för ingåendet av kyrklig vigsel. Ett bildbruk sommer betonar makt än ideologi kunde vi se när det gällde biskop KettilKarlssons mitra preciosa från Vadstena och biskop Kort Rogges fland-riska högaltarskåp i Strängnäs.

Om det stämmer att den kristna religionen och kyrkan var bestäm-mande för medeltidens epistème, då måste också bilder betraktas i detljuset. Det bör innebära att tillverkaren, beställaren och betraktarendelade tanken att denna världen är djupt meningsfull, även om de meromfattande och komplicerade teologiska och filosofiska förklaringarnavar förbehållna ett fåtal välutbildade. Den fyrfaldiga tolkningsmodel-len, som var en texttolkningsmetod och ett sätt att förstå världen, till-lämpades också på bilder och tilldelade dem utökade betydelser. Dethar framgått av undersökningen att man under medeltiden var med-veten i sitt bildbruk och man var skicklig i att utnyttja bildretoriskagrepp. En bildretorik som bygger på att man uppfattar och lever efterdet starka sambandet mellan Gud och människan aktualiserar även ibilden den historiska nivån där bebådelsemotivet är en faktiskt histo-risk händelse, symboliska betydelser av motivet och även den person-liga efterlevnaden. Därför kan vi inte förutsätta att det fanns skarpagränser mellan profant och religiöst bildbruk.

Att man valde just kyrkorummet och en visuell argumentation föratt föra fram en specifik tanke är naturligt. Kyrkorummet var navet,ett helgat rum, ett rum för riter, bön och tankar. Där lyssnade hög ochlåg till samma ord och samma sång. Man betraktade samma bilder.Samtidigt var kyrkan en social arena. Där träffades man och där mani-festerade man sig själv, sin familj och sitt gille genom sin personliganärvaro och genom frikostiga donationer. Det fanns en aktiv strävanatt försköna kyrkorummet till Guds ära och att kommunicera medhjälp av bildspråkliga medel. Inte minst bebådelsemotivet var flitigt ut-nyttjat. Genom sin funktion som tecken för den kristna lärans grund-förutsättning, och med varierande utformning och placering var detbetydelsebärande på ett sätt som gick utanför den grundläggande bib-liska berättelsen och bebådelsemotivet förefaller av undersökningenatt döma ha spelat en viktig roll i bildbruket under medeltiden.

342

The thesis is presented in four chronological chapters, each one fol-lowed by a deep study. This outline allows a diachronic study ofchanges over time, and adds a synchronic perspective. The same goesfor my view of historical context: in the chronological chapters I stressthe importance of structural phenomenon like the international or-ganisation of the church, with the all-embracing councils and thetemporal power of the nobility and the kings. In the deep studies Iargue that within these fields the individual initiative and personalqualifications are of vital importance.

The manifoldness of the motif 1150-1225In the period 1150–1225 the Annunciation motif shows a wide rangeof gestures, attributes and symbols. It is also worth noting that theimage context includes motifs from classical antiquity, references tothe pious Christian worshiper, as well as symbolic staging of theGospels and Christian faith. More expected is the biblical history:the Annunciation, Mary’s and Elizabeth’s meeting, Nativity, the wor-ship of the Magi . . . The motif can also be displayed alone, or codedwith only the crucified Christ as a summary of the history of salva-tion. Hence, the relationship between image and text is not uncom-plicated. Text is also inscriptions; these are no biblical quotations butrather composed for the particular occasion when in relation with thepicture. Inscriptions in fonts without pictures, on the other hand,reproduces the Biblical text.

In the first chapter the discussion is focused on gesture, posture,feeling and communication. This can, according to Jean ClaudeSchmitt, be summed up in the medieval term contenace, a term thatsignify that the gestures of the hands cannot be interpreted alone.

A main result is that action and chain of events is communicatedthrough profile and frontal positions. While the frontal figure ad-dresses the viewer, the profile face acts within the picture. It is like“I” addressing “you” compared to the third person “she” or “he” whodoes something, as Meyer Schapiro puts it. Gabriel, the Virgin andChrist are sometimes depicted in profile. The profile can thus not bea sign of low status or evil as is sometimes suggested; other distinctivemarks like ugly faces, rude gesture or ridiculous clothing is needed.

345

images correctly. The images spoke another language, different fromthe distant texts that scholars of today refer to, except in the verybroad sense that the annunciation of course is an image of virgin Maryand the angel Gabriel, and that every church father and Christianwriter in the Middle Ages referred to this event. The iconographicmethod that search text for explanations was not enough. I am notcritical to text as a source and explanation of historical image, whichis obvious in chapter three. My point is rather “text in context” – if aspecific text is used for explanation of a specific motif, this textshould be known in the specific historical context.

Several scholars have worked out theories and methods based onsemiotics and rhetoric analysis of pictures and reception theory. Therelationship between history and image is an adjacent scholarly field.Some scholars have made contributions to this picture analysis byfocusing the rhetoric of the image, while others concentrate on thebeholder as a tool and reception of images. These studies are howeveroften made with a single example from the canon of art history. Moststudies focus on only one of the criteria under discussion. Does thesame method work on a large empiric material that includes disparatepictures and investigates a long period? I argue that a rich materialcan reveal other aspects than a specific study. Is it fruitful to use allthese aspects in the analysis and equally emphasize the rhetoric of theimage, the beholders part and the historical context?

To sum up the method of this study:– The first step was a mapping of time, place and object.– The second step: Interpretative categories such as composition,

gestures, body language, attributes, symbolism, eye line matches,costume, colour were used in the picture analysis. The results wereformalized in a scheme.

– Third: The picture programmes were used as a frame for interpreta-tion.

– Fourth: Using the socio-historical context to reveal further learn-ings from the material.

The first two steps were formalized and used on the investigation ma-terial as a whole, and the results were then used to identify deepstudies.

344

sion in the Baltic region. The relations between the archbishops inLund and Uppsala, the Danish royal court and the Swedish nobilityand the monastic orders, can be seen in this light. They shared theidea of crusade and mission and joined forces in the project.

The announcing angel with the palm in his hand can hence be re-lated to crusades and the expansion in the Baltic region, where Got-land played a crucial strategic role. The meaning of the palm in theannunciation scene is in this case a symbol for the crusades to Liv-land, which was consecrated as the land of the Virgin Mary in 1202.The Lateran Council confirmed this in 1215.

The ideal image of the Annunciation 1225-1350The period of 1225-1350 shows a noticeable change in the staging ofthe Annunciation motif. The variety in references is replaced by anideal image, predominant in all imagery and media. The Virgin Maryand the archangel Gabriel are depicted calm and collected, alwaysstanding in front of each other in a civil and attentive conversation.Symbols, attributes and the picture programmes are obviously re-stricted in comparison to the previous period. On the other hand newmedia is introduced. We can find the motif in stained glass windows,reliefs at church portals and on liturgical vessels and in this study’sfirst altarpiece.

In this chapter I try to shed some light upon the viewer’s position.The Dominican and Franciscan orders are established in the realmduring the period. This, together with a new focus on sermons in thevernacular, decreed in the Lateran Council in 1215, was of major im-portance to the congregations. The friars had permission to preachoutside the churches. In this context, I discuss reliefs in church por-tals made by the workshop Egypticus in Gotland. Their picture pro-gramme is reversed. They are not readable from left to right, but theycan easily be used as a stage, where a speaker can point out pictureswith his back to the door and an audience in front of him.

In the deep study I focus on liturgical vessels. New regulations formass and Eucharist is the reason as to why many of liturgical vesselswere adorned with pictures of the Annunciation or the Biblical textwith the Angel’s salutation. As in the previous period, the Biblical

347

In the deep study I put particular focus on one rare but importantattribute; the announcing angel with the palm in his hand. I claim thatit is used as a reference to crusade and mission in the Baltic region.The motif is found on baptismal fonts made on the island of Gotlandby Sigraf (and his workshop) between 1175 and 1225, but is not foundanywhere else in my study. Some of the fonts are in churches on theisland; others were exported to Scandinavia and northern Germany.This palm has been explained as confusion with and a reference toanother motif: the death of the Virgin. Scholars have previously usedanachronistic references to texts from the 15th century to explainthese 12th century images and pictorial references of the death of theVirgin.

The picture programme on the fonts, on the other hand, emphasizethe three Magi and depicts their ride to Bethlehem, their sleep on theway when the angel warns them, and their return with verdant brachesin their hands. They are thus depicted as kings and pilgrims. TheAnnunciation is closely related to them in some cases, and in Gröt-lingbo the Annunciation is closely connected to the baptism of Christ.The palm itself is a multivalent symbol. It is the tree from paradise,it was a symbol for Christian martyrs, and pilgrims carried palmbranches when they returned from the holy land.

The study also shows that the announcing angel with the palm isfound in a Benedictine context. The motif is rather exclusive, butthere are three examples: in Saint-Fortunatus in Charlieu, near Cluny,in the Infancy window with abbot Suger in Saint-Denis in Paris, andin a psaltery from Westminster Abbey in London. All of them areimportant monasteries and churches in the Benedictine order. Thetwo later were also royal funerary churches. The Benedictine orderwas not established in Gotland but in Denmark, and fonts from Sigrafcan be found in Ringsted, the royal funerary church and Benedictinemonastery, and in Åkirkeby, the archbishop’s church on Bornholm.While the Benedictines worked deliberately with images and art alongthe pilgrim’s routes and elsewhere, the Cistercians were hostile to im-agery. Hence it is more likely to see new motifs and picture program-mes in a Benedictine, and above all, in a Bishopric context.

The three archbishops in Lund, Eskil (1137–1177), Absalon (1177–1201) and Andreas Sunesen (1201–1228) promoted crusades and mis-

346

changed conditions; the plague hit Sweden hard, and there was severepolitical disturbance in the church and in the nation as a whole. Thisperiod was also a time of large infrastructural investments in castlesand the Vadstena monastery.

The Vadstena monastery and the Birgittine order was the nation’ssingle largest project, gathering nobility, intellectual ecclesiastical eliteand royal powers. The Birgittines brought about their ideas using pic-tures in all sorts of media: in books, mural paintings, panel painting,sculpture and textile. In the deep study I have identified one of thesemotifs, the crowned Virgin, which I claim was formulated in the Vad-stena community at the establishment of the monastery. In the studyEgo sum regina celi the point of departure is the observation that sixof the images in the investigation depict a crowned Mary and a chiv-alrous angel.

To portray the Virgin crowned in the Annunciation, along with theAngel courteously genuflecting before her in this scene, is uncommonthroughout Europe during the entire Middle Ages. Furthermore, theholy dove and the angel’s scepter is left out in this specific Swedishcontext. This separates them from most Annunciations with Marywearing crown (e.g. from Bohemia and Italy), although they have ap-parently similar depictions.

The study shows that the Annunciation with a crowned Virgin anda chivalric angel is used in a Birgittine context. This context is nar-row; the inner circle near St. Birgitta and the convent in Vadstena usesthe motif for some years during the end of the fourteenth century. Itis used once more in 1431 when the Annunciation reappears in a promi-nent and highly public place at the western tympanum of the UppsalaCathedral.

The way of depicting the Annunciation can be understood in rela-tion to its closest context. Both St. Birgitta’s Revelationes and the im-ages emphasize the Incarnation aspect of the scene rather than theAnnunciation. In other words, the motif is not Mary’s annunciation,but rather the annunciation of the Lord, as it is called in the LegendaAurea. The crown is a central theme, and three examples from theRevelationes have been pointed out as important for the visualizationand discussed in relation to the pictures: Book 1:10, Book V LiberQuestionum, and Book VIII. I argue that in the Vadstena Annuncia-

349

text and the image never occur together. The chalice became exclus-ively intended for the clergy and others who served at the altar whenthe communion for the laymen was restricted in the Lateran Council.The consequence is that no one but the clergy in fact could see thesmall pictures in gold, silver and enamel. The viewer also plays animportant role in the shrine for the sacrament in Alskog. The Annun-ciation is painted on the inside of the doors. When this shrine is open,the Annunciation scene and two attending angels are split. It is onlywhen the shrine is closed the picture is complete. Hence no one cansee the picture; it addresses the Eucharist inside the shrine, andopens for inner reflection.

From ecclesiastical splendour to spiritual ideals 1350-1450The period between 1350 and 1450 leaves relatively few images of theAnnunciation, but the motif keeps changing. One significant changeis that the Virgin after 1350 is depicted without a veil, but with herblonde hair let out. The formation also changed; the solemn stagingwas replaced with a more emotional expression. Chivalrous genuflec-tion and humble characters on their knees or sitting on the floor wereintroduced. The two characters were depicted slightly different fromeach other. The male, genuflecting angel and the refined, collected vir-gin were inspired by the notion of chivalry. Humbleness was depictedthrough Gabriel’s and the Virgin’s kneeling on the floor. The elegantyet friendly figures, as well as the lifelike details and surroundings,depicted a both heavenly and earthly presence. The Swedish materialfrom this period contains both types of images, but lack the elaboratesurroundings found on the European continent at this time. I meanthat these types of images can be parted, and that they rhetoricallyprocure different meaning.

The change in the image of the Annunciation and the use thereofseems to be mainly a result of a cultural context, and the explanationcan be found in new human ideals. The Annunciation can be seen asan excellent metaphor for the enlightened, un-selfish love and thegood will. Similar ideals were embraced by the chivalrous literature.The decreasing number of pictures in the period can be explained by

348

ciation room is stressed and carries objects that visually can be relatedto both ordinary life and liturgy.

The archangel could in the previous period be depicted kneeling asa humble servant who brings a message to a queen. This changed in thelater Middle Ages. The following period shows a more dominant angel,while Virgin Mary is transformed from a standing woman, equal tothe angel, to an obedient and surprised young girl.

It’s obvious that the Annunciation was of great importance to ordi-nary people, and that the motif was part of everyday life. The imageappears in new contexts: private books are more common. The confes-sion, credo suites, surrounds the ecclesiastical room and the privateceremony, the Rosary, was painted on the church’s walls.

The placement of the Annunciation in the pictorial programmes re-mains the same: it’s found in the Christological image suites, not aspart of the Legend of Virgin Mary.

The complicated narrative systems in the stellar vaults dominatedthe churches’ interiors. They can be described by Wolfgang Kemp’sterm “systematic narration” the visual language developed in stainedglass windows in the 12th century. It had its own form, parallel towriting language, closer to poetry and vernacular than biblical text.The study shows that this is the case in other media as well. In stellarvaults and altarshrines the display of motifs were used vertically andlaterally to visualize different layers of narrative and meaning.

The role of the beholder and the image’s relationship to the sur-rounding room was actualized in two concrete examples. The first isinserting the beholder into the image, as diminutive figures in theimage’s foreground. Depicted in prayer and awe of the wonder of theAnnunciation, they work as objects of identification. In the largechurch room of Strängnäs Cathedral, the role of beholder was ratherrepresented through the size and placement of the altarpiece motifs,as well as that of the altarpiece itself, in the room. It was planned forlarge congregations, ceremonies and processions. It was a room wherepeople daily celebrated mass and prayer in different chapels, in a spe-cific cathedral environment. It was also the natural place for a bishopof the late Middle Ages to display his power.

The last deep study is concentrated on image use and power, andconcerns both worldly and ecclesiastical power centres in the Mälar-

351

tions, the crowned Virgin denotes the Incarnation. The crown is Godincarnate, and subsequently the holy dove is left out. Gabriel is notcarrying the sceptre; instead the genuflecting angel adores the Wordincarnate.

In the study I focus on parallell analysis of the images in differentcontexts. Time and place is crucial to the discussion. The relation be-tween text and image is important when discussing visual represen-tations in a specific monastic context. I show that the Annunciationis supported in St. Birgitta’s revelations and explain what this specificvisual representation denotes in a Birgittine context. Finally, I pointout three geographical areas that were of importance at different timesto St. Birgitta and the Birgittines when the monastic order made thedecision to portray the Annunciation in this fashion. The pilgrimageto Santiago de Compostela was important to visualizations at an earlystage. St. Birgitta’s many years in Rome and Naples goes withoutsaying. The third significant geographical location is Bohemia andPrague. All of the influences discussed above were important to theBirgittine project and to Vadstena; the noble and courtly elementswere also familiar and desirable. St. Birgitta and the Birgittines werewell aware of decorum.

Image and narrative in a time of change 1450-1550The last period of this study is characterized by richness in images andpopular piety. The individual religiosity was developed, for example inthe Rosary. The period between 1470 and 1520 was very productive,and a large number of pictures were installed into the smallest parishchurch. Hundreds of stellar vaults were constructed and adorned withmural paintings. Even more altarpieces were consecrated. The quan-tity and homogeneity is impressive.

Two types of images of the Annunciation characterize the laterMiddle Ages. The first one is free from details. Gabriel and VirginMary are depicted standing in front of each other with a minimum ofattributes. This kind of image is of the same type as I described in thefirst examples of this study. The image is usually placed on the out-side of the altarpieces, and subsequently only visible when the doorswere locked. The other kind is an image richer in details. The Annun-

350

while being part of the reverence of that time. The sacred and thesecular were not seen as separate entities. Considering that, one canargue that the annunciation room in for example Överselö reflects theconstant relevance of the Biblical text, and the relationship betweenthat text and the people’s “here and now”. An outcome that must bementioned is that the Annunciation not is used in legendary suites orin narratives of the Virgin Mary.

The ideal Annunciation is a picture where Virgin Mary sits humblyon the floor with a book, dressed in a blue mantel, while the angelGabriel approaches her with a white lily in his hand and large colourfulwings. The Holy dove hovers over them. But such an image is not to befound in this study. Only in four pictures do the angel carry a lily. Theholy dove is seen in 8 % of the material. Neither can Mary and Gabrielbe indentified by their clothing. They vary too much in type, colourand patterns. The common attributes are general for holy persons.

Rather, the figures’ body language and their gestures, their conte-nace, is crucial for our understanding, and remains the most import-ant mark of identification. The motif can be identified even with anangel without wings. Hence, the Annunciation must be regarded as asign. The meaning of this universal picture could then be enlargedwith specific attributes and symbols with a purpose to emphasizespecific ideas.

If the Christian church and religion were the epistème of the MiddleAges, consequently images have to be considered from this aspect. Theartist, the commissioner and the beholder shared the idea that thisworld has a deep meaning, even if the more complicated theologicaland philosophical explanations were reserved for a few well-educated.The fourfold meaning, sensus quadruplex scripturae, was a method tointerpret the Holy Scriptures and a way to understand the world. Itwas also applied to imagery and assigned a wider and deeper meaningto them. As a consequence, the rhetoric of the image builds upon thefact that man understood and led a life with strong connection toGod. This brings forward the different layers of interpretation wherethe Annunciation is a historic event, has symbolic meanings inhabitedin the motif and is a personal example. The inquiry shows that peoplein the Middle Ages were fully aware of the use of pictures and skil-fully used the rhetoric of the image.

353

dalen area and the relationships between them. The study is dividedinto two sections, beginning with an annunciation staged in a profaneroom and the question “Why are there two pair of pattens in the An-nunciation image in Överselö?” In this image, the annunciation scenecan be seen in the foreground. In the room behind it there are severalrealistic elements, furniture, and a view of town silhouette. It’s natu-ral to wonder who the pattens may belong to. It’s out of the questionthat they would belong to Gabriel and Virgin Mary. Rather, I suggestthat the room implies marriage and betrothal. One hypothesis is thatit can be connected to the marriage of regent Sten Sture the Elder andIngeborg Åkesdotter (Tott).

In connection to this, there is also a discussion of the meaning ofremoved shoes. Since Panofsky’s generalization based on the Exodus,it has been considered a pictorial formula suggesting that a characteris walking on holy ground. It’s problematic, however, that scholars haveneglected to recognize the difference between pattens and thin leathershoes. I’m of the opinion that in medieval image rhetoric a line is drawnbetween bare feet and clad, and that there exist a difference in mean-ing between removed pattens and removed leather shoes. While barefeet represents visually holy ground, removed pattens refer to in-offi-cial or homely environments.

To clarify that the relationship between the Annunciation and be-trothal is relevant in a wider context, I used three pictures of Maryand Joseph’s betrothal where the Annunciation is depicted in diminu-tive size in the surrounding tracery. The pictorial room is altogetherecclesiastical and the scenes depict a high gothic cathedral architec-ture. These were found in three altarpieces from Brussels. They weremade somewhat later, but are found in the same social context andgeographical area as the altarpiece in Överselö.

The motif can is this case be related to the church’s aim to executelarger control over the constitution of marriage, and emphasize thesacred aspects of the ceremony. The altarpieces are also found incentral ecclesiastical environments: two of them in Strängnäs Cathe-dral and in Storkyrkan in Stockholm, the third in Skepptuna church inUppland.

The people visiting churches for mass and prayer were laymen (andwomen), living their earthly lives and enjoying earthly pleasures, all

352

Evangeliet enligt Matteus 1:18–2518 Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade bli-vit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visa-de det sig att hon var havande genom helig ande. 19 Hennes man Josef,som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skiljasig från henne i tysthet. 20 Men när han hade beslutat sig för det uppen-barade sig herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davidsson, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i hennehar blivit till genom helig ande. 21Hon ska föda en son, och du ska gehonom namnet Jesus, ty han ska frälsa sitt folk från deras synder.” 22Alltdetta skedde för att det som herren hade sagt genom profeterna skulleuppfyllas: 23Jungfrun ska bli havande och föda en son och man ska gehonom namnet Immanuel (det betyder: Gud är med oss). 24 När Josefvaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sintrolovade. 25 Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och hangav honom namnet Jesus.

Jakobs protevangelium 10–1110 Nu höll prästerna rådslag och sade: ”Låt oss förfärdiga en förlåt tillherrens tempel.” Och översteprästen sade: ”Kalla till mig de obefläcka-de jungfrurna ur Davids stam”. Och tjänarna gick och sökte, och defann sju jungfrur. Översteprästen kom då ihåg flickan Maria, att honvar av Davids stam och obefläckad inför Gud. Och tjänarna gick bortoch hämtade henne.

Sedan förde de dem in i Herrens tempel, och översteprästen sade:”Kasta lott åt mig vem som ska väva guldet, det vita, linet, silket, detmörkblå, det scharlakansröda och det purpurröda.” Och det purpur-röda och det scharlakansröda föll på Marias lott. Och hon tog dem ochbar dem hem till sitt hus. Vid denna tid blev Sakarias stum och Samuelintog tills vidare hans plats, tills Sakarias åter kunde tala. Men Mariatog det scharlakansröda och började spinna.11Och hon tog krukan och gick ut för att hämta vatten. Då sade en rösttill henne: ”Var hälsad du benådade. Herren är med dig. Välsignad ärdu bland kvinnor.” Och Maria såg sig om till höger och till vänster föratt upptäcka varifrån rösten kom. Och hon blev rädd och gick in ihuset, ställde ner krukan, tog det purpurröda och började spinna.

Se, då stod plötsligt en ängel framför henne och sade: ”Frukta inte,Maria, ty du har funnit nåd för den Allsmäktige. Du ska bliva havandegenom hans ord.” När Maria hörde detta, frågade hon sig själv och sade:”Skulle jag bli havande genom Herren, den levande Guden, och födasom alla kvinnor föder?”

355

Bilaga

Bibeltexter och apokryfa texterEvangeliet enligt Johannes 1:1, 9, 141 I begynnelsen fanns Ordet och Ordet fanns hos Gud, och Ordet varGud.9 Det sanna ljuset som ger alla människor ljus skulle komma in i världen.14 Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans här-lighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han varfylld av nåd och sanning.

Evangeliet enligt Lukas 1:26–3826/27 I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ungflicka i staden Nasaret i Galiléen. Hon hade trolovats med en man avDavids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. 28Ängeln komin till henne och sade: ”Var hälsad du högt benådade! Herren är meddig.” 29 Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna häls-ning skulle betyda. 30 Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria,du har funnit nåd hos Gud. 31Du skall bli havande och föda en son, ochdu ska ge honom namnet Jesus. 32 Han ska bli stor och kallas den Högs-tes son. Herren Gud ska ge honom hans fader Davids tron, 33 och hanska härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde ska aldrig ta slut.”34 Maria sade till ängeln: ”Hur ska detta ske? Jag har ju aldrig haft någonman.” 35 Men ängeln svarade henne: ”Helig ande ska komma över dig,och den Högstes kraft ska vila över dig. Därför ska barnet kallas heligtoch Guds son. 36 Elisabeth, din släkting, väntar också en son, nu på sinålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. 37Tyingenting är omöjligt för Gud.” 38 Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarin-na. Må det ske mig så som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.

I avsnittet här ovan ligger bibelöversättningen från 2000 nära texten iVersio Vulgata, den första bibelöversättningen till latin, och DouayRheims engelska ord-för-ord översättning av Vulgata från mitten av1500-talet.871

354

förskräckt och darrade. Herrens ängel tillade: Var inte rädd Maria. Fördu har funnit ynnest från Gud. Se, du ska bli havande och du ska födaen kung som inte bara uppfyller jorden, utan också himlen och somregerar i evigheters evighet.877

Motiven utvecklades i liturgi, musik och sång. Inom östkyrkan varAkathistoshymnen tongivande. I den latinska väskyrkans senare till-komna, och betydligt kortare, Mariahymn Salve Regina nämns inte be-bådelsen.878 Däremot behandlades motivet av exegeter och poeter i enomfattning som inte låter sig överblickas. Innehållet i bibeltexten, deapokryfa evangelierna, kyrkofädernas kommentarer och utläggningaroch de stora filosofernas och andliga ledarnas skrifter var i allra högstagrad levande. Man förhöll sig till sina föregångare som inom filosofin:man kommenterade, förklarade, hänvisade och utlade.

Medeltida texterBernhard av ClairvauxBernhard av Clairvaux texter var en ofta använd referens. Hans bety-delse som författare och mystiker var oomtvistlig.879 En viktig aspektär den starka Mariafromhet och poesi som cistercienserna förmedla-de.880 En passage i en predikan över bebådelsen illustrerar högmedel-tidens syn väl:

O Jungfru, du har hört om inkarnationen, så glädjefull och underbar.Gläd dig, O dotter av Zion: Ropa, O Jerusalems dotter.Och som du har hört att glädje och fröjd har blivit givet till dig, får vihöra från dig ditt jublande svar, så som vi önskar att höra. Du har hörtom inkarnationen, och har trott: Trott att det ska bli på det sätt du harhört. Du har hört att du ska få och bära en son. Du har hört att det skavara kommet inte av människa men av den Helige Ande. Ängeln väntar på ditt svar. Det är dags för honom att återvända till Gud, som sändehonom. Och vi väntar, O Vår Fru, på dina ord av förbarmande, som nå-defullt ska hejda fördömelsen. Se! till dig erbjuds vägen till vår fräls-ning, om du samtycker ska vi genast bli fria. . . . Hela världen faller nerpå sina knän, väntar på ditt svar. . . O Vår Fru, svara med det ord somjorden och riket över och riket under väntar. . .881

I S:t Bernhards utläggning över jungfruns svar Ecce ancilla är ödmjuk-heten en abstrakt dygd. Den är extraordinär, och en kontrast till Ma-rias utomordentliga upphöjdhet. I slutet av den långa passage som cite-rades ovan talar till slut den bebådade:

357

Och en ängel visade sig och sade till henne. ”Inte så, Maria, ty kraft frånHerren ska överskygga dig. Därför ska det heliga som blir fött kallas denHögstes son. Och du ska ge honom namnet Jesus, ty han ska frälsa sittfolk från deras synder.” Och Maria sade: ”Se, jag är Herrens tjänarinna.Ske mig efter ditt ord.”872

Både Lukasevangeliet och Jakobs Protevangelium berättar hur Mariareagerar och hur ängeln ger henne sitt budskap. Många utläggningaröver texten förtydligar och lägger till. Matteusevangeliet behandlar Jo-sefs perspektiv, ängeln uppenbarar sig också för honom och bekräftarGuds ingripande och helig ande. Matteus betonar också profetiornasbetydelse.

Pseudo MatteusPseudo Matteus evangelium bygger i stor utsträckning på Jakobs Prot-evangelium. Det är en text som användes allmänt under medeltiden imotsats till Jakobs- och Tomasevangelierna.873 Den inleds med kom-mentarer, som berättar att den är skriven på hebreiska av den välsig-nade evangelisten Matteus och att texten är översatt till latin av denvälsignade presbytern Hieronymus. Texten fick stor betydelse för detmedeltida tänkandet, genom t.ex. Legenda Aurea. En latinsk versionav Pseudo-Matteus fanns i Vadstena kloster, dit handskriften kom ge-nom klosterbrodern Thorirus Andreae (invigd 1392).874 Texten är kort-fattad när det gäller bebådelsen, den diskuterar tvivel kring jungfru-födsel, och speciellt Josefs reaktioner och erfarenheter i templet ochhur han och prästerna övertygas om att ett mirakel har skett. Den haröversatts till danska av Knud Banning.875 Den engelska översättningenär lättillgänglig via Catholic Encyclopedia på internet.876 Om bebå-delsen sägs i 9:e kapitlet:

Och nästa dag då Maria var vid källan för att fylla sin kruka uppenba-rade Herrens ängel sig för henne och sade: Välsignad är du, Maria, föri ditt moderliv har du förberett en boning för Herren. Se, ljuset frånhimlen ska komma och ta boning i dig, och genom dig ska det lysa överhela världen.

På den tredje dagen, då hon arbetade med purpurn med sina fingrarsteg en ung man av obeskrivlig skönhet in. Och när Maria såg honom,blev hon ytterst rädd och skälvde. Och han sade till henne: Var hälsadMaria, full av nåd, Herren är med dig; välsignad är du bland kvinnor,och välsignad är din livsfrukt. Och när hon hörde dessa ord blev hon

356

I Legenda Aurea lägger Jacobus de Voragine upp texten i nr 51,Herrens Bebådelse, enligt följande: Först berättas vad som hände påden historiska nivån, där stöder han sig på både bibeln och apokry-fiska Pseudo-Johannes och Pseudo-Matteus. Därefter förklaras genomcitat från Bernhard av Clairvaux hur dessa texter ska förstås. Jacobusde Voragine härleder sedan vissa passager till andra författare och filo-sofer: Petrus Ravennas, Augustinus, Ambrosius och Hugo av S:t Victor.Han tar också in kommentarer från en glossa och belyser på detta viscitat ur det kortfattade bibelstycket i Lukas. Genom denna metod för-klarar han ingående varför allting sker och hur vi ska förstå det somsägs. Inledningsvis redogör Jacobus de Voragine för tre anledningar tillatt det var passande att bebådelsen föregick inkarnationen, och att enängel var budbärare:

För det första för att detta att gottgörelsen, återställandet av ordningenska korrespondera mot syndens eller avvikelsernas ordning. Eftersomdjävulen frestade kvinnan och ledde henne att tvivla, genom tvivlet tillsamtycke och genom samtycket till synd, så förde ängeln med sig bud-skapet till jungfrun och förmådde henne att tro, och genom tron tillsamtycke och genom samtycket till att ta emot Guds son. Den andra or-saken har att göra med ängelns ämbete. Ängeln är Guds redskap och tjä-nare, och den välsignade jungfrun valdes att blir Guds moder, och efter-som det är rätt att tjänaren är i sin härskarinnas tjänst, så var det pas-sande att bebådelsen till den välsignade jungfrun skedde genom en ängel.Den tredje anledningen är gottgörelsen efter änglarnas fall. Inkarnatio-nen innebar gottgörelse inte bara för mänsklig synd utan också för defallna änglarnas fördärv. Därför skulle inte änglarna uteslutas; och efter-som kvinnligheten inte var utesluten från kunskap om inkarnationensoch uppståndelsens mysterier, så var inte heller änglarnas budbärare ute-sluten. Gud gjorde båda dessa mysterier kända genom änglar, inkarna-tionen till jungfru Maria och uppståndelsen till Maria Magdalena. . .. . . I de dagarna var det, som ängeln Gabriel, medan Maria var försänkt ibön, uppenbarade sig för henne och förkunnade att hon skulle bli mo-der till Guds son.

MeditationAtt läsa är gott och väl, och tränar intellektet. Det är början till läran-det. Men det är meditationen som fullbordar kunskapen, menadeHugo av Saint-Victor.

Två exempel på meditationer över bebådelsen illustrerar var sin yt-

359

’Se Herrens tjänarinna’, sade hon, ’ske mig efter hans vilja’. Det är sed-vänjan hos gudomlig nåd att vara vän med ödmjuk dygd. För Gud mot-sätter sig högmod, och ger sin gunst till ödmjukheten. Därför svaradehon ödmjukt, så att nådens tron kunde förberedas. ’Se’, sade hon, ’Her-rens tjänarinna’. Vilken ädel ödmjukhet, som accepterar en sådan ära,och ändå inte vet av ärans förmätenhet! Hon hade blivit utvald till mo-der åt Gud, ändå kallade hon sig tjänarinna. Detta var verkligen inte etttecken på vanlig ödmjukhet, för hon hade blivit utvald till stor ära ochkom ändå ihåg ödmjukheten.

Det är ingen stor sak att vara ödmjuk i motgång, men det är en storoch sällsynt gåva att vara ödmjuk mitt i upphöjelsen.

Bernhard av Clairvaux kommenterade det faktum att Ordet blevkött i en av sina predikningar, och anslöt sig där till conceptio per au-rem, dvs. ängelns uppgift var att genom jungfruns öra inplantera (eruc-taret) faderns ord i hennes sköte och sinne.882 Han beskriver också hurmadonnan i sin bibelläsning hade nått fram till det stället i texten sombilden visar: ”Så ska då herren själv ge er ett tecken: Se, den unga kvin-nan ska bliva havande och föda en son. . .” (Jesaja 7:14). I sitt hjärtasödmjukhet tänkte hon då på hur lycklig en sådan kvinna vore om vil-ken ett sådant ord kunde utsägas, då i detsamma ängeln trädde fram.”Bernhard kommenterar också rumsligheten och det rum där Gud vilarmed utgångspunkt i Höga visan 1:4: ”Ta mig med, låt oss skynda, förmig konung till ditt rum”. I detta parti ser Bernhard av Clairvaux attett av kungens rum som ett sovrum där Gud vilar, där han varken ärdomare eller lärare utan en brudgum.883 Både i Legenda Aurea och iMeditationes vitae Christi hänvisas till Bernhard av Clairvaux som enframstående auktoritet.

Legenda AureaLegenda Aurea sammanställdes av biskopen Jacobus de Voragine(1228–1298) omkring 1270 och den kom att bli medeltidens populä-raste samling av helgonlegender. Ursprungligen var texterna avseddasom underlag för predikningar och riktade sig till predikanter.884 Tex-ten föreligger i många översättningar och mellan 1470 och 1530 var Le-genda Aurea Europas mest tryckta bok.885 De många kommenteradehandskrifterna, översättningarna och tryckta utgåvor innebar att dessbeskrivningar och tolkningar fick stor spridning även utan de predi-kande prästernas förmedling och var allmänt kända.

358

I Meditationes berättas hur den allsmäktige Gud kallar till sig Gab-riel och säger ”Gå till vår älskade dotter Maria, som är gift med Josef,och oss kärare än någon levande varelse, och säg henne att min son,som åtrår hennes skönhet, har valt henne till sin moder. Bönfall henneatt ta emot honom med glädje, ty jag har beslutat att människans fräls-ning ska ske genom henne och jag ska då glömma de oförrätter somgjorts mot mig”.889 Treenigheten är den aktiva kraften i Meditationes.Meditationen fortsätter med att beskriva när Gabriel därefter flygertill jorden och inom en minut står framför jungfrun, som var i ett rumi sitt lilla hus, i mänsklig gestalt, hade ändå Gud hunnit dit och tre-enigheten var närvarande, före budbäraren. Och endast en av dessa,sonen, inkarnerades. Marias tvekan om sanningshalten i ängelns bud-skap och hennes ödmjukhet beskrivs ingående av författaren, och hanpåpekar att hon inte svarade. Ängeln övertygar henne då med stor väl-talighet, men hon frågar istället hur det ska ske, hur det kan vara möj-ligt. Systern uppmanas att meditera över hur hela treenigheten är där,och väntar på svaret och medgivandet från denna unika jungfru, påhennes blygsamhet, hennes manér och ord och över Treenigheten somlyssnar med kärlek och välbehag. Hon ska också uppmärksamma hurängeln väger sina ord, när han sedan vördnadsfullt knäböjer framför sinhärskarinna, för att övertyga henne. När Maria till slut förstår ängelnsord knäböjer också hon och knäpper sina händer och säger till sist: ”Se,jag är Herrens tjänarinna, ske mig efter din vilja”. Sonen inkarneras dåi moderlivet. Fadern och anden kompletterade därigenom den mänsk-lighet som hans mor står för. I Meditationes beskrivs Sonen som en frånbörjan hel fullkomlig människa, men väldigt liten. Han skulle växa imoderlivet som andra barn, men själen och lemmarna fanns där redanfrån början och utvecklades inte senare som hos andra barn. Slutligenknäböjer både Gabriel och Maria och när de rest sig bugar han igen.Han säger farväl och försvinner, återvänder till sitt hem. Författarenavslutar ”Herre visa oss ditt anlete för vår frälsnings skull [. . .] när hanser sin son växa upp till en man kommer han inte längre att vara arg”.890

Dante AlighieriDen bibliska berättelsen var inte förbehållen det sakrala området. Se-kulära författare behandlade motiven direkt eller som metaforer i sindiktning.

361

terlighet. Båda exemplen vänder sig till en kvinnlig elev. Det första ärav cistercensiskt ursprung och kommer från Aelred av Rievaux (1110–1167), och riktar sig till hans syster:

Gå först in i jungfru Marias rum och läs med henne de böcker med pro-fetior om jungfrufödseln och Kristus ankomst. Vänta där på ängelns an-komst, så att du kan se honom när han kommer in, höra honom när hanyttrar sin hälsning, och så, fylld av förundran och helt hänryckt hälsardu din ljuvligaste Fru tillsammans med ängeln. . . Oh, ljuvaste Fru duvar hänförd av behag, med vilken kärlekseld du flammade, när du i dittsinne och i ditt moderliv kände närvaron av majestätet.886

Hur bekant och allmänt spridd en sådan text var kan diskuteras. Dockär den följande meditationen en av medeltidens mest spridda texter.

Meditationes vitae ChristiUrsprungstexten Meditationes vitae Christi författades någon gång un-der andra halvan av 1200-talet av en franciskanbroder i Toscana.887 Denriktar sig till en syster i Klarissorden (Franciskanernas kvinnliga gren)och är en handledning i meditation. Texten kom snabbt att få storspridning, och den finns på många folkspråk, däribland fornsvenska.S:t Bernhards predikningar diskuteras i början, och S:t Franciskus ochS:ta Klara och S:ta Cecilia framhålls som förebilder. I övrigt finns detinga direkta referenser till andra författare i de textpartier som be-handlar inkarnationen.

Berättelsen behandlar Kristi liv, och inleds med Guds plan för fräls-ning av världen. Den introducerar många narrativa detaljer och helaepisoder som inte återfinns vare sig i evangelierna, i apokryferna elleri tidigare välkända och spridda texter som t.ex. Legenda aurea. Be-rättelsen avbryts då och då och författaren ger instruktioner till hurden bibliska berättelsen ska förstås, och instruerar om meditationerkring de händelser som återges. Vissa sektioner åter har predikandekaraktär. Det framgår fullkomligt klart av texten att författaren ocheleven han riktar sig till är på det klara med att personifikation ochbildtänkande är ett hjälpmedel i meditationen: ”Sålunda kan du härtänka dig Gud, och föreställa dig honom så bra du kan, trots att Haninte har någon kropp, betrakta honom som en stor Gud sittande på enupphöjd stol, med välvilligt ansikte, barmhärtig och faderlig som omhan önskar, eller redan har, försonats när han talar”.888

360

Gamla testamentets profetior och förebilderDet finns ett antal textställen i Gamla testamentet som var allmäntbetraktade som förebilder till bebådelsen. De intellektuella koppling-arna som gjordes i predikningar och utläggningar hade stor spännviddoch hög höjd. Därför får man utgå ifrån att när jag nu redovisar des-sa bibelställen är det inte heltäckande, men de var allmänt vedertag-na och kända.892 Texterna är återgivna efter Bibel 2000.

Jesaja 7:14: Då ska herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havan-de och ska föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanu El”Gud med oss”.29:11–12: För er har all profetia blivit som orden i en förseglad bokrul-le: ger man den till en som är läskunnig och ber honom läsa så svararhan: ”Det kan jag inte. Den är förseglad”. Och ger man den till en sominte är läskunnig och ber honom läsa, så svarar han: ”Jag kan inte läsa”.

Habakuck 3:4: Glansen är som solens ljus, som fått sina strålar av honom. Hansmakt är dold i den.

PsaltarenPsalm 19:6Där har han rest ett tält åt solen,Den liknar en brudgum som lämnat sin kammare, En hjälte som gläds åt att löpa sin bana.

Psalm 45:10–12 Kungadottern står bland dina skatter, i Ofirguld står bruden på din högra sida.Hör min dotter, lyssna och lär! Glöm ditt folk och din släkt.Kungen åtrår din skönhet,han är din herre, böj dig för honom!

Första MosebokenLivsträdet i paradiset:1 Mos 2:9: Herren lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som

363

Dante Alighieri behandlade inkarnationstemat i Divina Commedia,som avslutades strax före 1320. I och med att Dante var en interna-tionellt känd och mycket läst författare i sin samtid kan det vara rele-vant att ta upp Divina Commedia som exempel på en skrift med bety-delse för uppfattningen av bebådelsemotivet. Mer specifikt kan tvåpassager nämnas:

Skärselden X 3445Ängeln som nedsteg med det fridens budskap,så åtrått under så många år av tårar,som öppnade en länge tillstängd himmel,såg jag stå där så levande gestaltadmitt framför oss med mild och värdig hållningatt ej han liknade en bild som tiger.Man kunde ha svurit att han sade: ”Ave! ”Ty där var även hon, som vred om nyckelnoch öppnade Guds kärlek för oss, framställd,och hennes åtbörd uttalade orden”Ecce ancilla dei” lika tydligt som en figur som lämnar i vax sitt avtryck.

Paradiset XXXII 100114”Helige fader, du som velat kommaför min skull ned ifrån det ljuva ställesom tillföll dig i evighetens rådslut,vem är den ängel som i saligt jubelriktar sin blick in i vår drottnings ögonså kärleksfullt som om av eld han brunne?”Så tydde jag mig åter till den visesom återspeglade Marias skönhetlikt morgonstjärnan som får glans av solen.Och han: ”Så mycken dristighet och glädjeen ängel eller människosjäl kan ägablev honom givna; och så är vår viljaty han är den som nedsteg till Mariamed palmen i sin hand, då Gudasonenville ta på sig människokroppens börda.891

362

DomarbokenBebådelsen av Simsons födelse:Dom 13:2–3: Det fanns en man i Sora som var av danitisk släkt och het-te Manoach. Hans hustru var ofruktsam och hade inga barn. Herrensängel visade sig för henne och sade ”Du är ofruktsam och har ingabarn, men du kommer att bli havande och föda en son”Gideons fäll:Dom 6:36–38: Gideon sade till Gud: ”Vill du verkligen rädda Israelgenom mig som du har lovat? Jag lägger nu en ulltapp på tröskplatsen.Om daggen faller på ullen medan marken runtomkring är torr, då vetjag att du vill rädda Israel genom mig som du har lovat.” Och det varvad som hände.

Salomos elfenbenstronKon. 1:18: Kungen lät också göra en stor elfenbenstron, som han bela-de med äkta guld.

Höga VisanDen stängda trädgården (jungfrulighet):HV 4:12: En inhägnad trädgård är min syster och brud, en inhägnadträdgård, en förseglad källa. I din lustgård växer granatträd med här-liga frukter, henna och nardus, nardus och saffran, kalmus och kanel,alla slags doftrika träd, myrra och aloe och finaste kryddor. Du ärträdgårdens källa, en brunn med friskt vatten, bäckar från Libanon.

TrolovningenTrolovningen mellan Maria och Josef är en episod som ingår i de bibel-texter som behandlar bebådelsen. I Lukas 1:26 konstateras att ”Honhade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennesnamn var Maria”. I Matteus 1:18 berättas att ”Med Jesu Kristi födelseförhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, meninnan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havan-de genom helige ande.”893 Det är i de apokryfa Jakobs protevangeliumoch Pseudo Matteus evangelium som legenden om Maria utvecklasoch där skildras trolovningen och de händelser som föregick den.894 ILegenda Aurea behandlas episoden på två ställen, dels i kapitel 51

365

var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livetsträd och trädet som ger kunskap om gott och ont.

Bebådelsen av Isaks födelse:1 Mos 17:19: Abraham ler och tvivlar på Herrens ord att han och Saraska få en son. Men Gud sade: ”Din hustru Sara ska verkligen föda digen son, och du ska ge honom namnet Isak. Med honom ska jag upp-rätta mitt förbund: jag ska vara hans Gud och hans ättlingars Gud”. I Dahlby återges 1. Mos 18:1–15. Herren visar sig för Abraham i Mam-res lund och förebådar att Sara ska ha fött en son inom ett år. Då lerSara och tvivlar.

Jungfruligheten:1 Mos 24:16–18: Det var en mycket vacker flicka och hon var orörd,ingen man hade haft henne. Hon gick ner till källan och fyllde sin kru-ka, och när hon kom upp igen skyndade tjänaren fram och bad henne:”Låt mig få en klunk vatten ur din kruka” ”Drick herre” sade hon ochlyfte genast ner krukan på armen och lät honom dricka. (Det är teck-net på att Rebecka visar sig vara utvald då Elezier, Abrahams tjänaremöter henne vid brunnen.)

Andra MosebokenMoses och den brinnande busken:2 Mos 3:2: Där visade sig herrens ängel för honom i en eldslåga somslog ut ur en törnbuske. . . 5: Herren sade: ”Kom inte närmare! Ta avdig dina skor, du står på helig mark”.

Manna i den gyllene urnan:2 Mos 16:32–35: Mose sade: ”Herren har gett denna befallning. Sparaett omer av detta genom alla släktled, så att era efterkommande får sedet bröd som jag gav er att äta i öknen, när jag förde er ut ur Egyp-ten”. Och Moses sade till Aron ”Tag ett kärl och lägg ett omer mannai det, ställ det inför Herren och spara det genom alla släktled. ”Arongjorde som Moses hade befallt Mose: han ställde kärlet framför för-bundstecknet. Israeliterna åt manna i fyrtio år tills de kom till bebottland; de åt manna tills de kom till Kanaan.

364

Noter

Inledning s. 11–431 För denna ståndpunkt om interaktion se Duby 1967, Eco 1986, Schapiro 1996, Ca-

mille 2000. Ferm 2004, s. 194: ”Det är givet att artefakterna kunde tjäna flera syf-ten och att samma artefakt kunnat ha flera funktioner.”

2 Se Baxandall 1985, s. 122–125 och 136 för denna ståndpunkt.3 Grundläggande är studier utförda på enstaka verk av forskare som från andra in-

fallsvinklar intresserade sig för bild, Roland Barthes och Michel Foucaults analyserfrån 1960-talet betraktas som banbrytande. Barthes ”Rhétorique de l’image” (1964),övers. till svenska 1976, och Foucaults analys av Velasques Las Meninas i Les motset les choses (1966), eng. övers. Order of Things (1973).

4 Schapiro 1996, först utgiven 1973, t.ex. s. 69–73.5 Schapiro 1996, s. 55 och 73.6 Schapiro 1996, s. 87.7 Liepe 2003, s. 27.8 Liepe 2003, s. 25–29 samt s. 213 not 56 och 59. I sak ansluter jag mig till detta

utvidgade ikonografibegrepp, men hävdar att det är problematiskt. Dels för att iko-nografi och ikonologi har förblivit laddade termer sedan 1980-talets ikonologikritik,och dels för att Liepe ansluter till en terminologi som Michael Baxandall använderi Patterns of Intention (1985) men lägger andra betydelser i ordet lågikonografi.

9 Barthes 1964, (i svensk övers. 1976).10 Bal & Bryson 1991, s. 207.11 Holm 2002, s. 129.12 Eco 1971, s. 54.13 Kemp 1997, s. 6 f., s. 26 f. återger kommunikationsvägar inom glasmålningens struk-

tur, s. 43 f. ”för systematic narration” och jämförelse med bokmåleri.14 Kemp 1997, s. 115–128 och 220. 15 Kemp 1997, s. 220. Se vidare kap. 5, detta berättande fick en motsvarighet under

1400-talet i kalkmåleriets stjärnvalv och i flandriska altarskåp, 16 Kaspersen & Thunø 2006, s. 79–128.17 Kaspersen 2006, t.ex. s. 114 och 117.18 Kemp 1998, s. 183, 193.19 Kemp 1998, s. 185.20 Rossholm Lagerlöf 2007, s. 18 och 248 om performativ tolkningsteori.21 Rossholm Lagerlöf 2007, s. 18.22 Rossholm Lagerlöf 2007, s. 158.23 Shearman 1988, s. 38 och 75 ff.24 Shearman 1988, s. 6 ff. och 44.25 Eco 1971, s. 30.26 Culler 1992, Bal & Bryson 1991, s. 175.

367

”Bebådelsen av Herren” och dels i kapitel 131 ”Den välsignade jungfruMarias födelse”.895 I kapitel 51 diskuteras och förklaras trolovningenoch orsakerna till varför trolovningen är en viktig händelse med refe-renser till Bernhard av Clairvaux.896 Vill man däremot läsa berättel-sen, säger författaren Jacobus de Voragine, så hänvisas man till kapi-tel 131, ”Den välsignade jungfru Marias födelse”. Jacobus undvikeralltså att blanda bibelns texter och deras tolkning med legendernasberättelser.

Beskrivningen av händelseförloppet fram till bebådelsen är i stortsett detta: Maria levde i templet från det hon var tre till hon blev fjor-ton år (12 år) då det var dags att lämna templet och gifta sig. Maria,som hade lovat att leva i kyskhet, vägrade och därför kallade överste-prästen in de äldre för att rådgöra. Då de bad om vägledning sade enröst: ”Varje ogift men giftasmogen man av Davids hus ska ta en kvisttill altaret. En av dem kommer att grönska och den helige ande i enduvas gestalt kommer att sätta sig på dess spets, enligt profeten Je-saja. Mannen som äger den kvisten ska bli jungfruns trolovade.” Josefansåg sig för gammal och tvekade först att delta, men då ingen kvistgrönskat och översteprästen bett till Herren en andra gång lade ävenJosef sin kvist på altaret.897 Omedelbart klargjorde Gud sin vilja genomatt låta Josefs kvist grönska och en duva kom från himlen och satte sigpå den, vilket författaren Jacobus de Voragine nämner kort i kapitletom bebådelsen med hänvisning till att det förklaras utförligare i styc-ket om Marias födelse. Efter detta for Josef till Betlehem, sin födel-sestad, för att förbereda för trolovningen medan Maria återvände tillsina föräldrar i Nasaret. Det var i Nasaret som ängeln uppenbarade sigför henne, med hälsningen ”Ave Maria, gratia plena”.898

366

57 De många ikongrafiska uppslagsverk som redogör för motivets utveckling och histo-ria med större eller mindre noggrannhet ska inte diskuteras här. De jag till slut hu-vudsakligen har förlitat mig på är Reau 1956 och Schiller 1971.

58 Liepe 2003, s. 9 ff.59 Liepe 2003, s. 90–105.60 Baxandall 1984 (1974), s. 48–56.61 Barasch 1987, 4 ff. s. 22. Se vidare djupstudie 4.62 Holly 1996.63 Marina Warner Alone of all her sex (1983) diskuterar Lukas litterära grepp att låta

bebådelsen korrespondera med Joakim och Elisabets historia och Maria och Elisa-bets möte. Warner hävdar att Lukas två första kapitel syftar till att framhäva Kris-ti gudomliga natur för läsaren, syftet är inte att skriva hans biografi.

64 Rubin 2009, s. 342–345, benämner scenen ”kanske det vanligaste Mariamotivet”.65 Gräslund 1996, s. 313–334, 1998, s. 185–190.66 Sahlin 1996.67 Kolve 1993.68 Bal & Bryson 1991, s. 176 f.69 Foucault 2004 (1966), s. xxiii f. 70 Eco 1986 (1959), s. 52–64.71 Se t.ex. Härdelin 1996a, s. 84–92, Piltz 1998, s. 28 f.72 Härdelin 2005, s. 273 f.73 Ladner 1979, s. 223–233.74 Eco 1986 (1959), s. 56.75 Om detta se t.ex. Eco 1986 (1959), s. 53.76 Eco 1986 (1959), s. 116.77 Eco 1988 (1956).78 Härdelin 1996a, s. 75–92, 1998, s. 175 och 2005, s. 106. Utdrag ur Rationale fanns

i Vadstena kloster, vilket innebär texten var relevant även i ett svenskt medeltidasammanhang.

79 Durandus, bok I, kap. 3: 23-50, eng. övers. Neale & Webb 1893, s. 56–70.80 Durandus, bok I, kap. 3: 1–22, eng. övers. Neale & Webb 1893, s. 42–56.81 Durandus, bok I, kap. 3: 1, eng. övers. Neale & Webb 1893, s. 42.82 Kemp 1998, s. 220 f.83 Schapiro 1996, s. 118.84 Diebold 2000. De två tidigaste har återfunnits i Pompeji (ca 63 e.Kr.).85 Sv. övers. Lundén 1958, bd 3, bok 5:4, s. 274. Bergh 1971, s. 122: LIBRI QUINTI REV.

4, 9 Aures tue fuerunt mundissime et aperte tamquam fenestre pulcherrime, quandoprotulit tibi Gabriel velle meum et quando ego Deus factus sum in te caro.

86 En ikonografisk kategorisering av kalkmåleri per kyrka finns i Banning m.fl. 1976–1982, ”A Catalogue of Wallpaintings”.

87 Modellen bygger på Eco 1971, s. 185 f. och är en förenkling och praktisk tillämpningav Eco, där han klassificerar visuella koder. Eco påpekar dock att ”inte alla kom-munikationsfenomen vid en semiotisk undersökning kan förklaras med hjälp av ling-vistiska kategorier”, vilket receptionsestetiken visar. I Ecos modell gäller det denenstaka bilden i sig själv och dess relation till objektet och i förhållande till inter-pretanten.

88 För utförlig diskussion om detta se Hildeman Sjölin 2006, s. 15 f.

369

27 Eco 1992, s. 61 ff. Eco använder drastiska exempel: Är ”toalett” en fråga om klädselvid en större fest eller syftar det på rörmokeri?

28 Baxandall 1985, s. 122 ff. och s. 125, s. 136.29 Baxandall 1980 och Eco 1992, s. 45–66.30 Didi-Huberman 1990, s. 35–45, densamme 2003, s. 35, 40.31 Didi-Huberman 1995, t.ex. s. 17, s. 107 f., 118 f. och 183.32 Didi-Huberman 1990, se t.ex. s. 31–34, 112 f. Jfr Baxandall 1974 s. 55. (1990, s. 112)33 Didi-Huberman 2003, s. 41 f.34 Istället för ”mottagare” har jag i modellen använt ”betraktare” för att betona min

ståndpunkt att det är en aktiv roll och medskapande av mening, se Holm 2002, s. 137. Det är inte fråga om semiotisk modell för kommunikation som hos Eco 1971,s. 42 och dit hörande diskussion och inte heller som hos Sonesson 1992, s. 71–76som poängterar de semiotiska modellernas beroende av lingvistiken och uppdelningi två plan: uttryck och innehåll. Eco placerar ”signal” och ”brus” i sin modell men ärinte helt på det klara med deras funktion. I en allmän kommunikationsmodell, somär min utgångspunkt, är ”brus” inte en störning, utan så välbekant och redundantatt det inte uppfattas. Signalen är det som går igenom det ständiga bruset av redun-dant information. Närmast kan min utgångspunkt jämföras med modern marknads-kommunikation, se Holm 2002, s. 112–133. För störningar av avsedda budskap ipraktiken under medeltiden se Camille 1993, s. 51–54.

35 Cassidy 1993, s. 11.36 Camille 1993, s. 43–54.37 Kemp 1993, s. 122 ff.38 Kolve 1993.39 Danbolt & Liepe 2003, Bolvig & Lindley 2003.40 Bolvig 2003.41 Westergård 2007.42 Hildeman Sjölin 2006, s. 317.43 Hildeman Sjölin 2006.44 Kaspersen 1981 och 1985.45 Kaspersen 2003.46 Uppgiften från Réau 1951, s. 194. Författaren hette Gerebach. Boken har tyvärr inte

funnits att få tag på trots upprepade försök.47 Hirn 1909, på engelska 1959, den senaste upplagan på svenska 1987.48 Hirn 1909, s. 70 ff.49 Hirn 1909, s. 71 f.50 Robb 1936, s. 512.51 Robb 1936, appendix. Se vidare kapitel 1350–1450.52 Rudrauf 1943, s. 143. Merparten av de 150 bilder som ingår i studien är italienska

renässans- och barockbilder, men Rudrauf har också en hel del välkända exempelfrån medeltiden. Studien är inte begränsad till måleri, även reliefer, bokmåleri ochmosaik förekommer. Efter andra världskriget gavs valda delar av avhandlingen ut påengelska i Journal of Aestethics and Art Criticism (Rudrauf 1949, s. 325–348).

53 Braunfels 1949, s. vii ff., och x.54 Denny 1977.55 Lüken 2000.56 Lüken 2000, s. 69 f. och 96.

368

Ursprunget s. 44–53106 Vulgata: Have (aue) gratia plena Dominus tecum benedicta tu in mulieribus. Hirn

1909, s. 502, återger Mariabönen: Ave Maria gratia plena, Dominus tecum, Bene-dicta tu in mulieribus, Et benedicta fructus ventris tui.

107 Här avviker Bibel 2000 från Vulgata. Bibel 2000 säger: Och Ordet blev människaoch bodde bland oss . . .

108 Se Härdelin 2005, s. 448 ff. för en utläggning av res et signum och densamme s. 11kortfattat om dessa begrepp.

109 För bebådelsefesten se Hirn 1909, s. 165 och 175, se även Schiller 1971, s. 34 ochDenny 1977, s. 5. Dagen ansågs även vara Kristi dödsdag och den var också helgadåt Adams minne.

110 Johansson 1980a, KLNM 1:157 f.111 Folda 1986, s. 9.112 Folda 1986, s. 913, rekonstruktioner av planen: s. 7, s. 16–17. Folda 2008, s. 60 ff.113 Folda 1986, s. 11, ögonvittnesskildring 1177, (min översättning efter Folda).114 Folda 2008, s. 60.115 Folda 1986, s. 19 f. och 73, not 24.116 Folda 1986, s. 7 och 15.117 Se t.ex. Reau 1957, s. 174–193 och Schiller 1971, s. 33–55, bilder nr 66–129.118 Denny 1977, s. 6 daterar till 200-talet; jfr Schiller 1971, s. 34 som daterar till 300-

talet. För datering till 200-talet Nicolai, V., Bisconti, F. & Mazzoleni, D. 2002, s. 18samt vidare s. 88 och 100.

119 Berefelt 1968, s. 15 ff.120 Nicolai, Bisconti, Mazzoleni, 2002, s. 124 ff.121 För kommentarer till hela bildprogrammet se Gotfredsen & Frederiksen 1988, s.

149 ff.122 Santa Maria Maggiore är en av Roms fyra huvudbaslikor anlagd 352. Den utvidga-

des och fick sin nuvarande form under påven Sixtus III 432–40. Princeton Indexof Christian Art44/ R76/2,1/A daterar till 432–440. För bebådelsemotivet se Schil-ler 1971, s. 34 f.

123 Gotfredsen & Frederiksen 1988, s. 150. Se även Beskow 1991, s. 50 och not 13. Bes-kow påpekar också att Theotókos-dogmen mötte motstånd just i Rom och inte fickgenomslag där förrän på 600-talet.

124 Schiller 1971, s. 35 och övr. litteratur som anger att Maria håller en slända underarmen.

125 Marie Louise Franzén, SHM tackas för diskussion om motivet och för påpekandeom dräktskicket under antik/tidigkristen tid.

126 De Coo 1981, s. 114. 127 Panofsky 1953, s. 164.128 Identifikationen ansågs vara helt säker först av de Loo i en artikel i Burlington Ma-

gazine 1909, s. 206 ff. 1902 hade de Loo konstaterat att Daret var elev till Campin.Diskussionen kom framgent att gälla förhållandet mellan Campin, Rogier van derWeyden och bröderna van Eyck. Flemallemästarens verk ansågs av många vara tidi-ga verk av van der Weyden. För en utförligare redogörelse se Panofsky 1953, s. 419 f.Gottlieb 1957, s. 53–59.

129 Holly 1996, s. 166.

371

89 Jfr dock Forshems kyrka, Vg. Jfr även Dahlberg 1998, för diskussion om verkstäderbelägna vid stenbrott.

90 Lindqvist Sandgren 2006, s. 227–241.91 Tack till Eva Lindqvist Sandgren, som upplåtit databasen ”Illuminated Manuscripts

in Swedish Collections”.92 Nordenfalk 1979, s. 6.93 Materialet i ATA har kontrollerats mot följande arkiv, publicerade inventeringar

och litteratur: Kalkmåleri: http://medeltidbild.historiska.se/medeltidbild. Banningm.fl. (1972–1982) A Catalogue of Wallpaintings, Hernfjäll (1993) Medeltida kyrk-målningar i Gamla Skara Stift, Nilsén (1986) Program och funktion i senmedeltidakalkmåleri. Dopfuntar: http://medeltidbild.historiska.se/medeltidbild, Borg (2002)Smålands medeltida dopfuntar, Hallbäck (1963) Medeltida dopfuntar i Älvsborgslän, Hallbäck (1966) Medeltida dopfuntar i Sjuhäradsbygden samt Hallbäck (1971)Medeltida dopfuntar i Skaraborg, Roosval (1918) Steinmeister Gottlands, Sonne deTorrens (2003), De Fontibus salvatoris: A Liturgical and Ecclesiological Reading ofthe Representation of the Childhood of Christ on the Medieval Fonts from Scandi-navia, Tynell (1913–1921), Skånes medeltida dopfuntar. Altarskåp: http://medeltid-bild. historiska.se/medeltidbild. Register of Antwerp Altarpieces, Brussel, IKI IRPA,Andersson (1964–1980) Medieval Wooden Sculpture in Sweden, Höglund, red.(1998), Nederländsk prakt i Mälardalens kyrkor, Jacobs (1998) Early NetherlandishCarved Altarpieces 1380–1550, Jacobsson (1995) Höggotisk träskulptur i gamlaLinköpings stift, Jacobsson (2002) Beställare och finansiärer, träskulptur från 1300-talet i gamla ärkestiftet, Liepe (1995) Den medeltida träskulpturen i Skåne. Glas-måleri: Andersson (1964) Corpus Vitrearum Medii Aevie Die Glasmalerein des Mit-telalters in Skandinavien, Roosval (1950) Gotländsk vitriarius. Textil: Statens his-toriska museum, Arkivet textilavdelning, Branting & Lindblom (1928) Medeltidavävnader och broderier i Sverige. Metall: Andersson (1956) Silberne Abendmahls-geräte in Schweden aus dem XIV. Jahrhundert, af Ugglas (1948) Bidrag till den me-deltida guldsmedskonstens historia.

94 Pernler 1999, s. 15. 95 Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523, riksmötet i Västerås 1527. Fullt ekonomiskt

och juridiskt etablerad var inte den evangelisk-lutherska kyrkan förrän vid Upp-sala möte 1593.

96 Lindgren 1983, s. 1 samt verkförteckning.97 Liepe 1995, s. 236, Liepe 2003, s. 32. Härdelin 2005, s. 15 f. och 19 ff.98 Kemp 1998, s. 185 om denna inställning till materialets historia. 99 Gärtner 1972, Banning 1980.

100 http://www.newadvent.org/cathen/ 2010-02-07.101 Via Stockholms universitetsbibliotek.102 Bergh 1991, s. 403–405. Översättningen har varit utsatt för kritik. Birger Bergh har

dock konstaterat att den trots vissa fel går att använda och att den i stort är pålit-lig. Bergh påtalar att felen i Lundén kan intressera språkvetare men knappast and-ra. Se även Jönsson 2000, s. 239–254 samt Nynäs 2006, s. 19, för en diskussion omoch uppvärdering av Lundéns översättning.

103 Undhagen 1977, Bergh 1971, Aili 2002. 104 Gejrot 1996.105 Fritz och Elfving 2004.

370

149 Samtliga texter återges i Nørlund 1926.150 Sara Risberg tackas för översättningen. SVMO nedan bör vara SVMMO. Latinsk

inskrift efter Kaspersen 2006 s. 124. MISTICA CALDEI DANT SVMO MVNERAREGI.

151 Sigsjö 2005, s. 30, för biskopslängd och uppgifter ur krönikan.152 Dahlberg 1998, s. 241 f., 259.153 Dahlberg 2003, s. 242.154 Claes Gejrot tackas för översättningen. Radfallet är inget tryckfel utan återges

ovan i enlighet med inskriftens versmått. Den latinska ursprungstexten lyder enligtGejrot: QUAM CERNIS FULVO TABULAM SPLENDORE NITENTE(M), PLUSNITET YSTORIE COGNITIONE SACRE. PANDIT ENIM CHR(IST)I MYSTERIA,QVE SUP(ER) AURVM IRRADIANT MVNDIS CORDE NITORE SVO. ERGO FIDEMVNDES MENTE(M), SI CERNERE LVCIS GAUDIA DIUINE QUI LEGIS ISTAUELIS (med vissa avvikelser från Kaspersen 2006, s. 118).

155 Detta ligger i linje med det synsätt som vi har kunskap om genom abbot Suger ochi Vita Gauzlini. Se Rudolph 1990, t.ex. s. 23.

156 Kaspersen 1981, s. 83–145, densamme 1985, s. 24–72, speciellt s. 59 f.157 Branting & Lindblom, 1928, s. 15 not 2. Rundlarna har klippts ut från den ur-

sprungliga korkåpan och är nu monterade på tyg i samma karmosinröda färg somdet ursprungliga. Under 1600- och 1700-talen var de monterade på kyrkans ante-pendium enligt Biskopskullas inventarieförteckningar. (Branting & Lindblom 1928,s. 9–15. Estham & Nockert 1987, s. 10). Branting och Lindblom daterar till 1170–1200, med utgångspunkt från bl.a. kungakronornas utformning. Diametern på rund-larna är ca 28 cm.

158 Se Uspensky 1976, s. 39 ff. Se även Kemp 1998, s. 186, för estetisk kommunikation.159 Branting & Lindblom 1928, s. 11.160 Hirn 1909, s. 283 ff. Robb 1936, s. 523, Braunfels 1949, s. xiii. Också den höviske

minnesdiktaren Walter van der Vogelweide (ca 1170–1230) sjunger om ordet somnår jungfruns öra. Det är alltså knappast fråga om en unik och begränsad tolkningav motivet.

161 Kemp 1998, s. 220 f.162 Se Kemp 1998, s. 49 och 51, för schematisk återgivning av dessa två bildprogram.163 Branting & Lindblom 1928, s. 10, för återgivning av latinsk text och översättning.164 Lärjungarnas lovsång, Vulgata: . . . pax in caelo et gloria in exelsis. Bibel 2000 över-

sätter ”fred i himlen och ära i höjden” (Luk. 19:38). 165 Rudolph 1990, s. 23. Andrew of Fleury Vita Gauzlini 1042.44 beskriver inte så

mycket helgonet eller relikerna som det intryck konsten gör. Kung Robert gör enstor donation då han rörs av kyrkans skönhet. Rättfärdigandet av detta finns i Bi-beln. Andrew jämför med Judas Maccabeus som återställde templet i Jerusalem.Relikerna får en sekundär betydelse i förhållandet till konsten. Rudolph s. 26:Suger hade studerat i Fleury och var influerad av Gauzlin.

166 Branting & Lindblom 1928, s. 15.167 SDHK 260 (DS 96), SDHK 1134 (DS 698).168 Dahlbäck 1993, s. 139.169 Lundén 1973, s. 56, Fröjmark 1998, s. 193. Helgonet finns upptaget redan 1198 i

Vallentunakalendariet. Skrinläggningen av Erik den helige skedde antagligen underkung Knut Erikssons regering 1167–1196.

373

I. 1150–1225. Motivets mångfald s. 55–99130 France 1992a, s. 29–32. Alvastra var en kunglig donation, ev. Ulfhilds morgongåva.

Se densamme s. 33–35 för kungamaktens betydelse vid etableringen och behov avkyrkans internationella kontakter och organisation.

131 Schück 1959, s. 48 f., Swartling 1967b, s. 9 f. och densamma s. 91: Nydala klosteruppvisar i huvudsak inhemska arkitekturdrag, även om en del drag är cistercien-siska influenser.

132 France 1992, s. 35, 38 f., 161 f. samt 170 ff., citatet efter Sigsjö 2005, s. 31. 133 SDHK 139 (DS 50 är samma text) för tidigare påvens godkännande av pallium till

Sverige som åter beviljas. SDHK 202 (DS nr 49) utfärdat av påven Alexander IIIden 8 aug. 1164. Se Nilsson 1998, s. 14 ff. samt Helander 2001, s. 61 f.

134 Piltz 1998, s. 44 f., 49, 70, s. 105 ff. En bidragande faktor var Pierre Abélards ut-veckling av logik och teologisk metodlära och den fria föreläsningsverksamhet hanbedrev som drog studenter från hela Europa.

135 Rüegg & Ridder-Symoens 1992, s. 50 ff., 60.136 Kaspersen 2006, s. 117.137 Se exempel i Rudolph 1990, s. 32–39. Bl.a. Psaltaren 25:8 och Romarbrevet 14:1–5,

användes som ett godkännande av konst till Guds ära. I Romarbrevet finns ocksåargument mot askes. En tro på ömsesidigheten i materiellt och spirituellt välståndkännetecknade mångas syn. Guibert of Nogent konstaterade att när kärleken tilldet heliga livet svalnade minskade också det materiella välståndet. Tron på dennarelation mellan materiellt och andligt välstånd ledde till ett speciellt monastisktaccepterande av materiell rikedom till Guds ära för att smycka hans hus, som varskilt från världsligt välstånd. I många fall kom pilgrimsväsendet och klostren attfungera som vilket ekonomiskt företagande som helst, och det var detta som Bern-hard av Clairvaux vände sig mot.

138 Nørlund 1926 är standardverket. I Kaspersen & Thunø 2006 behandlar bl.a. Kasper-sen och Liepe gyllene altare utifrån aktuella konstvetenskapliga frågeställningar.

139 Nørlund 1926, s. 107 f. De tre föremålen bör ha kommit från samma verkstad ochtillverkats samtidigt.

140 Dahlberg 1998, s. 241 samt not 127, s. 249. Dendrokronologisk undersökning harvisat att den ekkärna kopparfrontalet är monterat på har vuxit i södra Sverige ellerVästergötland, men den kunde inte årsbestämmas. Lisbjergsaltaret, som är någotäldre, har kunnat dateras dendrokronologiskt till omkr. 1135.

141 Se Kaspersen 2006, s. 84, för en schematisk återgivning av bildprogrammet.142 Haklin och maphorion (hätta) betraktas som ett motiv med bysantinskt ursprung,

vilket förekommer i bebådelsebilder i väst t.o.m. 1100-talet (t.ex. i Saxtorp, Skåne).Förmedlingen av bysantinska motiv skedde i stor utsträckning via den ottonskakonsten.

143 Kaspersen 2006, s. 113.144 Gestiken behandlas längre fram i samband med motivets gestaltning.145 Om ramen som avgränsning se Uspensky 1976, s. 39 ff.146 Kaspersen 2006, s. 85 och 96.147 Kaspersen 2006, s. 112.148 Se Kaspersen 2006, s. 118. I detta intar han en ståndpunkt som motsvarar Kemps

diskussion om narrativ uppbyggnad av boksidor och glasmålningar.

372

är tillverkade omkring 1170 och tillskrivs ”Majestatis”.186 Dahlby 2002, s. 203.187 Schiller 1971, s. 42 f.188 Evert Lindkvist tackas för att ha gjort mig uppmärksam på detta och sänt bilder.189 Stora fåglar med uppenbart symbolisk funktion förekommer på dopfuntar, men

ingen i en bebådelsescen och ingen liknande denna lilla fågel. Det enda jämförel-sematerial jag hittills funnit är Franks Casket, Northumbria, ett skrin av valbenmed runskrift från ca 725 i British Museum. Där förekommer en fågel liknandedenna i kungarnas tillbedjan. Den kortfattade analys jag haft tillgång till beskriverfågeln som en uppenbarelseform för Valkyriorna.

190 Liepe 2003, s. 151 ff.191 Holly 1996, s. 153, ifrågasatte ängelns kön genom att sätta frågetecken ”Gabriel,

his(?) . . .”. Ängeln som androgyn himmelsk varelse kan vara en relevant reception(änglars främsta egenskap är ju att vara okroppsliga) inte minst då man refererartill romanskt och tidiggotiskt bildmaterial, men som jag visat markerar klädedräk-ten den maskulina aspekten. Jag känner inte till något exempel där en ängel harkvinnliga attribut eller framställs med kvinnliga drag. För änglar se Lundberg 1981.Det finns inte mycket i de kristna texterna som ger en ledtråd till hur änglar an-sågs uppenbara sig. De är strålande, har ansikten skinande som snö eller som solen.”En man av vördnadsfullt utseende, klädd i herdedräkt med vitt pallium” är enannan beskrivning. Vanligen är inte änglarna könsbestämda i bibeltexterna. ”Her-rens ängel” är det gängse uttryckssättet. Där en bestämning förekommer är ängelnmanlig, som i Malaki 3:1: ”Se, jag ska sända ut min ängel, och han ska bereda vägför er. . .”. Gabriel nämns i Daniel 9:21 som man: ”kom Gabriel, som jag förut sågi min syn . . . han kom fram och talade till mig”.

192 Se Kemp 1996, s. 65 för detta resonemang.193 Se Barasch 1987, s. 17, 22 ff., Garnier 1989, Kennerstedt 1991, s. 40, Liepe 2003,

s. 100–103, densamma 2006, s. 139 ff. om gesternas betydelse på Ølstfrontalet.194 Barasch 1987, s. 4–10.195 Schmitt 1990, s. 26.196 Schmitt 1990, s. 143 f.197 Per Förnegård tackas för information om fornfranskans betydelse av contenance. 198 Garnier 1982, s. 167–174.199 Barasch 1987, s. 37.200 Barasch 1987, s. 22 ff. och s. 28 ff.201 Gotfredsen & Frederiksen 1988, s. 76.202 Garnier 1982, s. 209 ff. för argumenterande gestik.203 Garnier 1982, s. 171–180. Se även Gotfredsen & Frederiksen 1988, s. 73 och Liepe

2003, s. 103.204 Barasch 1987, s. 59 ff., Schapiro 1996 s. 55 ff.205 Gotfredsen & Frederiksen 1988, s. 73 f.206 Garnier 1982, s. 170.207 Garnier 1982, s. 102–105.208 Schapiro 1996, s. 33.209 Garnier 1982, s. 167 f.210 Schmitt 1990, s. 57 och 256 f.211 Schmitt 1990, s. 258.

375

170 Hernfjäll 1993, s. 46 och s. 49.171 Om romanska stenskulptur som manifestation av världslig makt i Sverige se Svan-

berg (1995, 1998b, 2002), Markus (1998, s. 82–95 om Löderupsfunten i Skåne) ochLindkvist (1999, 2003a, 2003b om Majestatis på Gotland). Flera grundläggande in-venteringar och specialstudier av romanska dopfuntar har gjorts: Roosval 1918 DieSteinmeister Gottlands; Tynell 1913–1921 Skånes medeltida Dopfuntar, Rydbeck1936 Skånes stenmästare före 1200, Hallbäck 1963 Medeltida dopfuntar i Älvsborgsläns norra västgötadel, 1966 Medeltida dopfuntar i Sjuhäradsbygden, 1971 Medelti-da dopfuntar i Skaraborg, Fåhraeus 1974 Dopfuntarna, deras tillbehör och placeringpå Gotland under medeltiden; Nordström 1984 Mediaeval Baptismal Fonts – aniconographical study, Ullén & Ljungstedt 2003 Östergötlands medeltida dopfuntar.Harriet Sonne har nyligen behandlat de gotländska och skånska dopfuntarna ur ettliturgiskt perspektiv och koncentrerat sina studier på Kristi barndoms historia.Sonne de Torrens 2003 De Fontibus Salvatoris: a Liturgical and EccleseologicalReading of the Representation of the Childhood of Christ on the Medieval Fonts fromScandinavia.

Ännu har ingen ändrat den indelning och de bestämningar som Johnny Roosvalutarbetade för de gotländska dopfuntarna. De har diskuterats flitigt, och juste-ringar och tillägg har gjorts av senare forskare. De anonymnamn som Roosval myn-tade används alltjämt; trots brister är de accepterade och bekväma att använda.Några grupper bygger på att något enstaka föremål har namninskrift: Hegvald,Sigraf, Tove. Andra har namngetts efter utmärkande stilistiska drag: Byzantios,Semi-Byzantios medan Majestatis har namngetts efter ett återkommande motiv ochCalcarius efter sitt stenmaterial. Dessa benämningar ska inte uppfattas som egen-namn utan som benämning på en grupp föremål och deras verkstadssamband.

172 Fåhraeus 1974. Gotland har ett sjuttiotal dopfuntar varav 44 är romanska figur-funtar enligt Fåhraeus beräkningar (ikoniska funtar). I siffrorna finns också frag-ment och delar. Bilddatabasen Medeltidens bildvärld redovisar 68 st. totalt; se vida-re Roosval 1918, ATA samt Stenström 1975, s. 31 ff. för diskussion om Roosvals,Lundbergs och Tuulses dateringar och kronologier.

173 Tynell 1913–1921.174 Se ATA samt Lennart Karlsson, www.historiska.se/medeltidbild, med den svåriden-

tifierade reliefen i Fridhem. Jfr Hallbäck 1963, 1966, 1971 som inte identifierar mo-tivet som bebådelsen.

175 Borg 2002, s. 7 samt s. 284 f.176 Ullén & Ljungstedt 2003, s. 13 och katalogen.177 Tynell 1913–1921, s. 36 ff., Nordström 1984, s. 88 f. 178 Borg 2003, II s. 212.179 Attributen fördelar sig enligt följande: Språkband: Gabriel 10 (bokrulle: 1), Maria

3. Bok: Maria 9. Spira: Gabriel 4. Lilja/blomma: 0. Palmkvist: Gabriel 12, Pulpet:2. Enstaka växt/palmett: 5.

180 T.ex. Réau 1957, s. 183.181 Se Garnier 1989, s. 210.182 Gotfredsen & Frederiksen 1988, s. 93 f.183 Jacobs protevangelium 11, övers. Gärtner 1972, s. 70–73.184 Ladner 1973. Se även Gotfredsen & Frederiksen 1988, s. 88–96.185 Svanberg 1995, s. 180, se även Markus 2003 och Lindqvist 2003b, Båda funtarna

374

240 Schapiro 1996, s. 33. Den höjda högra handen är också ett tecken för makt. Dettahar sitt ursprung i den hebreiska bibeln och från hedniska gudar och härskare ochkom att överföras till Kristusframställningar. Lindkvist bl.a. 2003b, s. 265 f., dis-kuterar Majestasmotivet, som han anser framhåller det kungliga ämbetet.

241 Se Lindkvist 1994, Svanberg 1995, s. 204 f., samt Gustavson 2006. Barlingbo ärdaterad till 1150–1170, tillverkad av en engelsk/gotländsk stenhuggarskola. Dop-funten i Barlingbo, dess motiv och verkstadssamband är i övrigt grundligt behand-lade av forskningen, t.ex. Roosval 1918, Rydbeck 1936 och Gustafsson 1958.

242 Gustafsson 1958, s. 32, Lindkvist 1994, s. 47.243 Gustavson 2006, s. 11 ff.244 Gustafsson 1958, s. 44 f.245 Lindkvist 1994.246 Svanberg 1995, s. 182: Sanda, Eskelhem och Hogrän är tillverkade av ”Byzantios”

som utfört 11 funtar inalles. Alla har temat kampen mellan gott och ont. 247 Svanberg 1995, s. 185.248 Hallbäck 1971, s. 163–171 samt s. 269.249 www.historiska.se/medeltidbild. Sök: Västergötland Fridhem.250 Schapiro 1996, s. 59 beskriver gesten som en antik orantgest. Se även Kennerstedt

1991, s. 48.251 Mandelgren 1872–1873, s. 58. Målerisviterna i Bjäresjö och i Kräklingbo restaure-

rades/återställdes enligt 1800-talets restaureringsideologi av två konservatorer medsinsemellan olika stil. Bjäresjö restaurerades av Mandelgren i mitten av 1800-talet,medan Kräklingbo restaurerades 1908 av C.W. Petersson. Tack till Lennart Karls-son för dessa uppgifter.

252 Hernfjäll 1993, s. 46.253 Målningarna i Bjäresjö och Kräklingbo är hårt restaurerade av Nils Månsson Man-

delgren resp. C.W. Persson, vilket gör att alla detaljer inte kan vägas in, t.ex. deslutna ögonen, men motiven och deras sammanhang är inte förvanskade.

254 Se Haastrup & Egevang 1986, s. 28–38 samt Haastrup 1987, s. 26 f. för tekniker ikalkmåleriet.

255 Se Haastrup 2003, s. 109 ff., 113, 120, 123 och 128 för bilder.256 Haastrup 2003, s. 104–107.257 Tynell 1913, s. 159 f. framhåller bemålning av både stenskulptur, exteriörer och

dopfuntar.258 www.historiska.se/medeltidbild.259 Gustavson 2006, s. 4. Evert Lindqvist tackas för uppgifter om Barlingbo. 260 Redelius 1972, s. 42 f. betonar västverkens förankring i en social och politisk situa-

tion på svenskt område.261 Anglert 1998, s. 210 ff. Bjäresjö kyrka är ett skolexempel på denna anordning. Där

kan man också se de olika byggnadsfaserna. Koret fogades till en ursprunglig trä-kyrka, varefter långhus och västtorn byggdes. I början av 1300-talet var det intelängre aktuellt med gallerivåning. Denna sattes igen då långhuset valvslogs.

262 Se Fåhraeus, 1974, s. 18 f. 263 Fåhraeus 1974. För kyrkorummets funktion, utsmyckning och liturgi se Nilsén

1991, Kempff Östlind 2003b.

377

212 Liepe 2003, s. 97, Schapiro 1996, s. 73.213 Zeitler 1985, s. 119–122, Garnier 1982, Schapiro 1996, Liepe 2003, s. 97, densam-

ma 2006, s. 136.214 Garnier 1982, s. 125 f.215 Schapiro 1996, s. 73.216 Schapiro 1996, s. 73: ”It is, broadly speaking, like the grammatic form of the third

person, the impersonal ’he’ or ’she’ with its concordantly inflected verb; while theface turned outward is credited with intentness, a latent or potential glance di-rected to the observer, and corresponds to the role of ’I’ in speech, with its com-plemenatry ’you’.”

217 Denny 1977, visar hur man medvetet använde denna ikonografi från den tidigastekristna tiden och framåt.

218 Tynell 1913, s. 172. Gumlösa är tillverkad 1191 och utförd av stenmästaren Tove.219 Jfr Åkestam 2003a, s. 277, där bilden behandlas utan relation till bildsviten.220 Svanberg 1995, s. 182 f.221 Roosval 1918, s. 108 f. pl. XXXVI, även i Roosval 1942, s. 150.222 Stenström 1975, s. 82. Nordström 1984, s. 92.223 Sonne 2003, II s. 95. 224 Schiller 1971, s. 40, Ladner 1979, s. 236.225 Schiller 1971, fig. 78. Jfr densamma s. 38 som hävdar att det finns en slända och

en garnkorg i bronsdörrens bebådelse.226 Stenström 1975, s. 81. Nordström 1984 s. 92. I Åkestam 2003a, s. 271 f. ansluter

jag mig till den tolkningen, vilken här nedan alltså ifrågasätts.227 Jacobs protevangelium 11, övers. Gärtner 1972, s. 70–73.228 Se även Sonne de Torrens 2003, II s. 95 som vill se det som blod från Marias hand

till korgen/kalken.229 För ytterligare exempel se Schiller 1971, fig. 68, Pignattasarkofagen i Ravenna, med

flera exempel.230 Schapiro 1996, s 139 f. I bokilluminationen bryts änglahälsningens inledande AVE

av Marias hand, där står A – VE, och det bör vara avsiktligt. Det leder till en sym-bolisk läsning som var välbekant under medeltiden: A – VAE betyder ungefär ivägmed sorgen (olyckan) och förekommer med betydelsen att den olycka som Eva drogöver människan ska sonas genom Maria.

231 Roosval 1942, s. 210.232 Nordström 1984, s. 93. 233 Tuulse 1969, s. 181 ff.234 Sonne, 2003 II, s. 23.235 Sonne 2003 I, s. 130.236 Schapiro 1996, s. 51. Tidigaste tecken för bön är höjda händer och frontal ställning

– orantställning. Senare frontal och händerna ihop.237 För liknande resonemang se Schapiro 1996, speciellt s. 59 för diskussion av två illu-

minationer med Moses, Aron och Hur i handskriften i Oxford (Bodleian lib. 270b,fol. 51b).

238 Se Denny 1977, s. 20. I tidiga bysantinska psalterier är bebådelsen från höger enillustration till Psalm 45:9 ff. se även Denny 1977, s. 31. Motsvarande placering avängeln till höger finns också, t.ex. Stånga (Go), där Guds hand dominerar scenen.

239 Belting 1981, s. 69 ff., Kaspersen 2006, s. 117 ff.

376

285 Sonne de Torrens 2003 I, s. 219 ff. Stola finns i Åkirkeby, Brunflo, Ellinge, Gröt-lingbo, Locknevi, Skogs-Tibble.

286 Garnier I 1982, s. 174, fig. s. 176 f.287 Roosval 1918, s. 179.288 Handskrifterna är Codex Holm. D4 och Codex Holm. A 54, Kungliga biblioteket,

Stockholm. Carlquist 1996, s. 27 och 33 f. daterar A 54 till 1419–1434, D 4 till1420–1445. Densamme s. 61–65: Fornsvenska legendariet har Legenda Aurea somsin viktigaste förlaga. Roosval hade tillgång till Stephens 1847 s. 13 och s. 37.

289 Stenström 1975, s. 144. Legenda Aurea 1995, II, s. 77, utgår här från apokryfa Jo-hannesevangeliet, men nämner inte Pseudo-Matteus, a.a. s. 78, palmkvisten frånparadiset.

290 Karlsson 2009, s. 250 f.291 Réau 1957, II:2 s. 601 ff. (Duccio, 1308–1311, Maestàaltaret), Liebrich 1997, s. 81.292 Sonne de Torrens 2003 I, s. 223. 293 Sonne de Torrens 2003 I, s. 223: Pierpont Morgan library, M. 641, fol 6r. 294 Sonne de Torrens 2003 I, s. 221 f. ”York Psalter”. Handskriften som avses är Hun-

terian Museum, Glasgow, Hunterian Psalter, Sp Coll. MS Hunter U.3.2, fol. 17v.295 Sonne de Torrens 2003 I, s. 223.296 Braunfels 1949, s. ix. 297 Dante, Paradiset XXXII 109–114. Övers. Björkeson 1983, s. 410. 298 Detta återges t.ex. hos Liebrich 1997, s. 81.299 Hirn 1909, s. 287.300 Ladner 1979, s. 225 f. 301 Ferguson 1996, s. 19, Hall 1974, s. 231–239.302 Liebrich 1997, s. 79.303 Ladner 1979, s. 233, s. 249, fig. 1. Det föreligger inga samband, men Roosvals asso-

ciationer till en assyrisk furste är förståeliga och har en motsvarighet i Assurna-sirpals relief från palatset i Nimrod (nu i British museum) med två profilställdagestalter på var sin sida om ett heligt träd.

304 Markus 1999, s. 107.305 Banning 1980, s. 5–8.306 www.newadvent.com. Pseudo-Matthew, 20–21. Min översättning. Dansk översätt-

ning: Banning 1980, s. 52. 307 Durandus 1893, s. 52. Rationale Divinorum Officiorum bok 1, III:14. Rationale

skrevs 1286, men är en sammanställning av den medeltida symbolik och liturgi somi stort sett var gällande från och med 1000-talet. Härdelin 2005, s. 117, betonar attdå det gäller kyrkoinvigningsriten är den i stort sett densamma från 900-talet.

308 Kemp 1997, s. 43.309 Jfr Snaedal 2002, s. 10 för namnet Hegvaldr. Sonne de Torrens 2003 I, s. 157 hän-

visar till Prologen i Legenda Aurea, och menar att motivet kan sättas i sambandmed att en av pilgrimsperioderna inleddes vid Epifania.

310 Kempff Östlind 2002, s. 272, samt 263–279 för pilgrimsresandet under medel-tiden.

311 Sonne de Torrens 2003 I, s. 150 ff.312 I Knivsta i Uppland finns endast foten bevarad och på den återges heliga tre ko-

nungars tillbedjan.313 Fæhn 1980, KLNM 3: 414. Påsk och pingst var de högtider då dop helst förrätta-

379

Palmen från paradiset s. 100–141264 Schapiro 1996, s. 16, 22 och 33. Liepe 2006, s. 129–146.265 Kemp 1997, s. 42–65 för diskussion och exempel.266 Eco 1992, s. 45–66. Här ansluter jag mig till Umberto Ecos diskussion om den typ

av övertolkning som tillåter vida tolkningar och som Eco visar orimligheten i ge-nom att bemöta den med historisk validering. Han betonar sammanhanget och attendast en större kontext kan avgöra den egentliga betydelsen. Se även Baxandall1985 samt Kemp 1997.

267 Svanberg 1995, s. 205. Snædal 2002, s. 104 ff. säger om en gravsten i Eke kyrka:”Det är möjligt att det är stenmästaren Sigraiv själv som låtit göra denna gravstentill minne av sin hustru”.

268 Svanberg 1995, s. 213, Markus 1999, s. 114 f., s. 135.269 Svanberg 1995, s. 205: Verkstadens hela produktion omfattar 23 funtar varav 5 på

Gotland. Se även Sonne 2003.270 Roosval 1918, s. 187, 1925, s. 305.271 Svanberg 1995, s. 209.272 Roosval 1925, s. 305 f., Stenström 1975, s. 146 f., Svanberg 1980, s. 28, densamme

1995, s. 205 f., Karlsson se www.medeltidbild.historiska.se, Stenström 1975 ochSonne de Torrens 2003 I, s. 15, menar att fjärde laterankonciliet 1215 initierademotiv och bilder, och att de avancerade bildprogrammen inte kan ha formuleratstidigare. Min uppfattning är istället att enande beslut tvingades fram för att stäv-ja ytterligheter och formalisera redan etablerade bruk. Detta resonemang åter-kommer jag till i följande kapitel.

273 Markus 1999, s. 135.274 Roosval 1918, Nordström 1984, Fåhraeus 1974, Stenström 1975, Sonne de Torrens

2003.275 Se t.ex. Tuulse 1968, s. 88 och Stenström 1975, s. 35.276 Svanberg 1995, s. 206 ff.277 Sonne de Torrens 2003 I, s. 1.278 Murray 2001, samt Lind, Jensen, Jensen, Bysted 2004, Markus 1999, s. 88, redogör

för forskningsläget, se även Markus 2003, s. 187–208. 279 Markus 1999.280 Markus 1999, s. 86.281 Markus 1999, s. 115.282 Roosval 1918, s. 170.283 Schiller 1971, s. 42.284 Roosval 1918, s. 175, Klass 1998, s. 137–147, spec. s 147: ”Den gudomliga stolan”

(Pseudo-Dionysios) förekom som attribut för gudomliga och heliga personer, somen motivvariant på temat det gudomliga prästerskapet. En tronande Kristus medstola finns i Lunds domkyrka, och evangelisterna framställs med sådan i ett fler-tal tidiga handskrifter. Att Maria framställdes med liturgisk dräkt är exceptionelltovanligt. Lane 1984, s. 71 kommenterar detta för nederländska altarskåp. Mariasom präst, i liturgisk dräkt är en kontroversiell fråga. Medeltida författare prisadeMarias offer vid altaret vid frambärandet i templet, men hon omnämns aldrig sompräst. Enstaka bilder finns dock. Grötlingbofunten har knappast något sambandmed de få övriga exempel som finns. Se även Stenström 1975, s. 120.

378

344 Klass 1998, s. 148.345 Markus 1999, s. 54–57, 220.346 Markus 1999, s. 114 f., 220.347 McGuire 1982, s. 37.348 Lillich Parsons 1982–2005, France 1998.349 McGuire 1982, s. 258 ff.350 Jfr Johansson 1964, s. 136.351 Markus 1999, s. 52–57.352 Johansson 1964, s. 110.353 Helander 2001, s. 68.354 Helander 1991, s. 189–224.355 Pernler 1977, s. 217 f.356 Pernler 1977, s. 162.357 Pernler 1977, s. 260.358 Markus 2003, s. 200–203, 206. Argumenterar för att benediktinerna i Ringsted

och den danska kungamakten var programgivare till Majestatisfuntarna i Skåne.359 Palm 2010, s. 39. 360 Palm 2010, s. 38 f. 361 Snædal 2002, s. 108 ff. Snædal följer i övrigt Jansson 1984, s. 177–179.362 Roosval 1918, s. 56.363 Gad 1981, KLNM, 8:600 f. 364 Biskop i Roskilde 1158–1191, samt ärkebiskop i Lund 1177–1201. Absalon tillhörde

Hvide-ätten och var fosterbror till kung Valdemar.365 France 1992a, s. 66, Lind, Jensen, Jensen, Bysted 2004, s. 80.366 France 1992a, s. 102.367 Stirnemann 1999, s. 74. København, Kongelige Danske Bibliotek, Københavnspsal-

teriet (Folkungapsalteriet) Thott 143 2°.368 Stirnemann 1999, s. 76 f. 369 Stirnemann 1999, s. 74.370 Ahnlund 1945, s. 337, France 1992a, s. 54. 371 Lovén 2010, s. 201.372 Gunnes 1990, s. 7: vid mitten av 1100-talet hade orden nästan 350 kloster spridda

i Europa, det rörde sig om minst 10 000 munkar och lekbröder som var organise-rade.

373 Se Piltz 1998, s. 72 f. för konflikten mellan Abélard och Bernhard och Panofsky1955, 109–145 för abbot Suger och Bernhard.

374 France 1992a, s. 54.375 Rudolph 1990, s. 110.376 Rudolph 1990, s. 23 ff. 377 Markus 1999, s. 170 ff.378 Schück 1959, s. 47, samt i korta drag densamme 2005, s. 48 f.379 Markus 1999, s. 170.380 Setton & Baldwin 1969, s. 468–478. http://digital.library.wisc.edu/1711.dl/History.

CrusOne381 Setton & Baldwin 1969, s. 475 f.382 Setton & Baldwin 1969, s. 465.383 Lind, Jensen, Jensen, Bysted 2004, s. 51–58.

381

des, även om jul och epifania tillsammans med Jonsmäss och Mickelsmäss ocksåvar vanliga dophögtider.

314 Jfr Snædal 2002, s. 116 samt Sonne de Torrens 2003.315 Princeton Index of Christian Art: 20, C38, ChFoCl, Relief, Charlieu, Ch. Fortu-

natus, Cloister, 1st half XII. 316 Réau 1957 II, s. 602 (Bibliotheca Apostolica Vaticana).317 Actes des journées d’etudes d´histoire et d’archeologie 1973.318 Se Vingtain 1999 (?), s. 101.319 Erlande-Brandenburg 1996, s. 4.320 Sunderland 1939, s. 61–88.321 Armi 1986, s. 47–60.322 Actes des journées d’etudes d’histoire et d´archeologie 1973, s. 35.323 För glasmåleriet i Saint-Denis se Grodecki 1976, Cothren 1978, s. 74–75 samt

Cothren 1986, s. 396–420. 324 Cothren 1986, s. 399. En övertygande rekonstruktion av programmet gjordes av

Cothren i samband med att motivet de tre konungarnas dröm återfanns 1986.325 Cothren 1986, s. 413. Temat avslutas med avgudarnas fall och människorna i Soti-

nen som tar emot den heliga familjen i det översta. Cothren menar att vissa origi-nella detaljer i bildprogrammet bör ha sitt ursprung i Pseudo-Matteus texter. Hanrefererar speciellt till det ovanliga motivet ”Miraklet med palmträdet” som inträf-far då den heliga familjen flyr till Egypten, då ett palmträd böjer sig för Maria somkan plocka en frukt från det.

326 Kemp 1997, s. 46 ff. samt fig. 21 s. 49.327 Kemp 1997, s. 155.328 Se Gilmore Holt 1981, s. 22–48 för Sugers beskrivningar. Panofsky 1955, s. 122, häv-

dar att Bernhard av Clairvaux’ anklagelser fick Suger att, mot tidens vana, beskri-va sina insatser och värdera dem.

329 Schapiro 1960, s. 189. Pierpont Morgan library, MS G. 25, Glazier Psalter, dateringtill 1220.

330 Schapiro 1960, s. 179 och 183 f.331 Morgan 1987, s. 199 f. hävdar biskoplig benediktinsk kontext för handskriften. 332 Muir Wright 1993, s. 69–124.333 Binski 1995, s. 60 och 124 f.334 Binski 1995, s. 1 ff. samt 90 f. för avbildning på Bayeux-tapen av Edward bekänna-

rens död och begravning samt det romanska Westminster Abbey.335 Härdelin 1996b, s. 28 f. Även om en avancerad mariologi utvecklades av benedik-

tinska teologer var det Cisterciensorden som utmärktes av hängiven Mariafrom-het. Härdelin anmärker dock att det är påfallande sällan som Maria omtalas i Bern-hards skrifter. Johansson 1964, s. 115, betonar cisterciensernas många Mariamässor.

336 Svanberg 1995, 207 ff., spec. s. 208.337 Sonne de Torrens 2003 II, s. 297 f.338 Folda 1986, s. 7 ff., Folda 2008, s. 62.339 Folda 1986, s. 10 f.340 Folda 1986, s. 19 f. och 73, not 24.341 Roosval 1925, s. 306.342 Swartling 1967a, s. 57 f.343 Markus 1999, s. 23 ff., 27 f., 57.

380

411 Pernler 1999, s. 16.412 Se Andrén 1992, s. 89–104 för avlatsbrevens historiska bakgrund och funktion i

kyrkans verksamhet.413 För utförligare diskussion se Piltz 1998, s. 140 ff., 144 ff., 153 f. Se Härdelin 2005,

s. 201 f.414 Härdelin 2005, s. 205.415 Pernler 1999, s. 18.416 Pernler 1999, s. 16 ff. Vilhelm av Sabinas överenskommelse med biskopen i Uppsala

med suffraganer: SDHK 613 (DS nr 359).417 Dahlbäck 1977, s. 66–69, Jacobsson 2002, s. 57.418 Ferm 1986, s. 44, Helander 2001, s. 83, s. 85 f.419 Se Ferm 1986, s. 46. Birger jarl var den ledande politiska gestalten från 1248 fram

till sin död 1266. Därefter kom hans söner Valdemar (kung 1250–1276) och Mag-nus Ladulås (kung 1276–1290) att ta över makten. Mot Birger jarls parti stod and-ra stormannagrupper. Birger och hans anhängare hade sina rötter i Götalandska-pen, medan många av motståndarna hade sina sätesgårdar i Mälarbygden, några avde främsta var etablerade i Sigtunatrakten.

420 Jacobsson 2002, s. 44.421 Jacobsson 2002, s. 57.422 Uppsala domkyrka. Sveriges kyrkor vol. 227–232. Se Jacobsson 2002, s. 51.423 Jacobsson 1995, s 22, Schück 2005, s. 55.424 Jacobsson 2002, s. 63 f.425 Helander 2001, s. 84 f.426 Gallén 1980, KLNM 3:169, 178 f., densamme 1980, KLNM 4:559, 566.427 Pernler 1999, s. 16 f. Se Härdelin 2005, s. 201 f., 235 f., 481 för utförligare diskus-

sion.428 Det ligger väl i linje med antalet föremål inalles under perioden: 104 kalkar (och

patén), 93 kalkmålningssviter, 6 altarskåp, 82 dopfuntar varav 2 figurfuntar. Möj-ligen kan man förvånas något över att endast 9 bilder finns i kalkmåleriet, men detkan bero på senare övermålningar. Måleri kan även ha funnits i de trätak som intebevarats.

429 Garnier 1988.430 Garnier 1988, s. 102.431 Kennerstedt 1991, s. 40.432 Kennerstedt 1991, s. 46.433 Se Andersson 1964. Inte någon av glasmålningssviterna är intakt, bilderna är sprid-

da på olika museer. 434 Lagerlöf 1975, s. 209.435 Tångeberg 2005, s. 59.436 För utförlig beskrivning se Lindgren 1996, s. 341–357.437 Lindgren 1996, s. 342. 438 Lindgren 1996, s. 341, med ref. till Ullén 1979.439 Ladner 1979, s. 235 f.440 återges av Gilmore Holt 1981, s. 91, citatet s. 94. Matthew Paris var Munk i S:t

Albans (benediktinernas ledande kloster i England från 1217). Han blev chef förskriptoriets skrivare och målare 1236, och arbetade själv som målare, skrivare,illuminatör, guldsmed och skulptör.

383

384 Duby 2000, s. 28, Kempff Östlind 2002 s. 271. 385 Setton, Wolf & Hazard 1969, s. 182–185. http://digital.library.wisc.edu/1711.dl/

History.CrusTwo386 Markus 1998, s. 10.387 Pernler 1977, s. 61.388 Markus 1999, s. 147 ff.389 SDHK 210 (DS 55).390 Jfr Markus 1999, s. 144. Detta avlatsbrev motsäger att det var fråga om fredlig mis-

sion.391 Lind, Jensen, Jensen, Bysted 2004. s. 130.392 Weibull 1956, s. 7 f.393 Lind, Jensen, Jensen, Bysted 2004 s. 130.394 SDHK 250 (DS 52), Utfärdat i Viterbo 1181-07-26.395 Markus 2002, s. 213 f., Lind, Jensen, Jensen, Bysted 2004, s. 102, 173.396 Nielsen 2001, s. 100. Markus 2002, s. 214 f. Sonne de Torrens 2003 lyfter fram

Andreas bearbetning av Skånelagen, där dopet gavs förnyad innebörd genom attdet kom att innebära en förändring i arvsrätten.

397 Markus 1999, s. 170–174, Markus 2002, Nielsen 2001, s. 95–119.398 Weibull 1956, s. 15 ff., Pernler 1977, s. 108. Uppgiften finns i krönikan: HLC XI:1

Nielsen 2001, s. 108.399 Nielsen 2001, s. 110 f.400 Heikkilä 2009, s. 43–47. Med stor sannolikhet hade man från Sverige genomfört

ett krigståg mot Finland under mitten av 1100-talet med dels kyrkliga och missio-nerande, dels politiska motiv. Tuomas Heikkilä som senast diskuterat källor ochsammanfattat forskningsläget när det gäller S:t Eriks och S:t Henriks missioneran-de korståg för att kristna Finland vågar inte sträcka sig längre än så på grund avdet motsägelsefulla källäget.

401 Lindkvist 2001, s. 121, 130.402 Schück 1959, s. 54 f. Markus 1999, s. 170 ff. Lindkvist 2001, s. 122.403 Schück 1959, s. 53 f.404 Svanberg 2002, s. 362. Se även Markus 1999, s. 114.405 Svanberg 1995.406 Svanberg 1998b, s. 62.407 Markus 1998, s. 82, 90 och 53. Lindkvist 1999, magisteruppsats som betonar Ma-

jestatisgruppens och Gotlands koppling till det danska kungahuset. 408 Beskow 2008, s. 87 ff. I fallet med Löderupsfunten är Drottning Sofia, kung Val-

demars gemål, troligen beställaren. Magnus dog i ärlig strid, och man ville sättapunkt för tronstriderna.

409 Beskow 2008, s. 85.

II. 1225–1350. Idealbilden s. 143–164410 Innocentius III var påve 1198–1216. Han betraktas som medeltidens mäktigaste på-

ve. Under hans period stärktes påvedömets ställning mot de tyskromerska riketskejsare. Korståget 1204 och plundringen av Konstantinopel skedde utan Innocen-tius medverkan. 1209 utsåg han Dominicus (som senare grundade dominikanorden)till ledare i kampen mot katarerna och utropade korståget mot Albigenserna 1209(Albigenserkriget).

382

469 Eco, 1986, s. 46, 54. 470 SD 5307 (DS 4069). ”Jtem til sama altaræ eet fult par klæþæ grønt oc blat, strøt

med dyurum af gul, at hawa i, duplicibus. Jtem eet par af røþu kamuk at hawa iapostlæ messu daghum. Jtem eet par clæþæ grønt kamuk. at hawa i semiduplici-bus, Jtem eet par clæþæ af baldækin, til sunnudagha. oc festa simplicia Jtem eetsilke røklin.”

471 Ferm 1986, s. 232.472 Ferm 1986, s. 231, Lindgren 1996, s. 452.473 Ferm 1986, s. 224.474 SD 1727 (DS nr 1187). Ferm 1986, s. 225. För baldakinanordningar se Nilsén 1991,

s. 103.475 SD 435 (DS nr 234).476 Andersson 1956 I+II, Ekström 1976, Källström 1939. Forskningen kring medeltida

kyrksilver är inte omfattande och den är antikvariskt inriktad. Standardverket ärAron Anderssons Silberne Abendmahlsgeräte in Schweden aus dem 14. Jahrhundert(1956). Utöver det kan för Västerås stift nämnas Gunnar Ekströms undersökningKyrksilvret i Västerås stift genom tiderna 1–5 (1977–1980) och Olle Källström somundersökte skriftliga uppgifter om medeltida kyrksilver som förlorats genom Gus-tav Vasas reduktioner (1935 och 1939) med avsikten att söka rekonstruera bestån-det.

477 Andersson 1956 I+II katalogiserar 104 kalkar och paténer från 1300-talet. Utanförhans undersökning finns Östra Ryd 1275-1300 som återges i af Ugglas 1948, s. 213–251. Ciborium och ampullan i Uppsala ligger också utanför Anderssons avgräns-ning.

478 Banning 1978, s. 14–23.479 Andersson 1956 I, s. 231.480 Andersson 1956 II, s. 50.481 Hirn 1909, s. 110, 164, 452, Andersson 1956 I, s. 230 f.482 af Ugglas 1948, s. 332.483 SDHK 4069 (DS 3071).484 SDHK 2502 (DS 1853), SDHK 3656 (DS 2744), SDHK 5135 (DS 3911).485 SDHK 2807 (DS 2109). Claes Gejrot tackas för översättningen. 70 marker pen-

ningar var vid 1300-talets början värdet av en större stadsgård, enligt muntlig upp-gift från Bo Franzén. För konkreta exempel på värdering av gårdar vid 1300-taletsbörjan se Franzén 2006, t.ex. s. 230, s. 238.

486 SDHK 5307 (DS 4069).487 Ekström 1976, s. 64.488 Andersson 1956 I, s. 38, 1956 II, s. 10, 42, 47, 61.489 De Hamel 1994.490 SDHK 10614 (DS 8687), SDHK 10627 (DS 8703), SDHK 10645 (DS 265), SDHK

10646 (DS 264) m.fl.

III. 1350–1450. Från kyrklig prakt s. 179–209491 Pernler 1999, s. 98 ff.492 Myrdal 2003, s. 17, för pestens spridning.493 Myrdal 2003, s. 244 och 248. Densamme s. 212–216 för digerdödens följder och

för en kortfattad redogörelse för hur den svenska arkitekturen och kalkmåleriet

385

441 I sammanhanget är Matthew Paris kommentar av intresse också därför att den ut-tryckligen påpekar att det berättas historia i glasmålningarna. Vi kan alltså utgåfrån att det narrativa system som enligt Kemp hade utvecklats i det franska glas-måleriet var bekant för de mästare som arbetade med glas och troligen också förbeställarna på ort och ställe som hade rest och studerat i Paris, i Köln eller iOxford.

442 Se Lagerlöf 1975 s. 11–26 för utförlig redogörelse för tidigare forskning.443 Lagerlöf 1975, s. 20 f. samt s. 256 ff.444 Söderberg 1971, s. 164 f. samt Lindgren 1996, s. 415 ff., s. 340 om kyrkorna i Mar-

tebo, Dalhem, Garde, Lye, Lojsta, Grötlingbo och Öja.445 Lagerlöf 1975, s. 54.446 Markus 1999, s. 114 f.447 Se Lagerlöf 1975, s. 256 ff. för dateringen: Grupp 1 (1330-45) omfattar kyrkorna i

Hörsne, Gammelgarn, Martebo, Dahlhem, Kolbatz. Grupp 2 (1340-50) Lärbro,Lummelunda, Hablingbo. Grupp 3 (1345-60) Garde, Burs, Lye, Rone, Norrlanda,Stånga, Väte, Gothem, Grupp 4 (1360-80) Hablingbo, Grötlingbo, Öja, Roma. Allakyrkorna förs till en större verkstad med minst fem verksamma, ledande stenmäs-tare.

448 Svanberg 1996, s. 192.449 Jacobsson 1995, s. 252.450 Lagerlöf 1975, s. 208, 284.451 Lagerlöf 1975, s. 138 f. De stora relieferna vid sidan av portalen på sydväggen har

troligen varit avsedda att sitta på annan plats, kanske på ett planerat torn som inteblev av.

452 René Magrittes konstverk Ceci n’est pas un pipe från 1926 är en reflektion överförhållandet mellan ord och representation.

453 Murray 2004, s. 3 och 147.454 Murray 2004, s. 60.455 Markus 1999, s. 59. Hon framhåller på s. 70 det danska kungahusets betydelse för

Gotland och den tidiga etableringen av dominikanerna i Visby.456 Markus 1999, s. 67.457 Lagerlöf 1975, s. 103 ff.458 Andersson 2001, s. 28.459 Kilström 1990, s. 38.460 Kemp 1997, s. 156 f.461 Lagerlöf 1975, s. 228 ff.462 Lagerlöf 1975, s. 166.

Nu skall en kyrka ha ny skrud s. 165–177463 Lindgren 1998, s. 177. 464 Johansson 1980b, KLNM 2:594–595.465 Lindgren 1998, s. 167 f. påpekar att sakramentskåp omnämns redan under 800-

talet. 466 Tångeberg 2005, s. 115 f. För datering till 1200-talet se Andersson 1964, s. 87 och

152 f. Lindgren 1998, s. 174. 467 Lindgren 1998, s. 176.468 Tångeberg 2005, s. 117. Bakgrundsfärgen är grönaktigt svart.

384

513 Bohrn & Nisbeth 1982, s. 63–76, för schema över Vårfrukorets kalkmålningar, s. 78 ff. för credo-sviten och språkbandens innehåll.

514 Robb 1936, s. 485 och 500. I italiensk konst accentuerades förhållandet mellan inneoch ute, och Maria framställs ofta sittande i ett spartanskt rum eller i en loggia. IFrankrike betonades en kyrklig miljö. En mer profan, privat rumslighet var vanli-gare i Böhmen och Tyskland och i Nederländerna.

515 För symbolisk arkitektur i nederländskt måleri se Panofsky, The Friedsam Annun-ciation (1935) samt Panofsky 1953, t.ex. s. 132 f. och 134 f. Allmänt anses före-gångaren till denna bildtyp vara Melchior Broederlams bebådelsebild på Dijon-altaret i Champmol från 1397. Bebådelsescenen är placerad i ett synbarligen illu-soriskt landskap. Mörker ställs mot ljus genom arkitektoniska symboler. Lagens tidsymboliseras av rundbågiga arkaiska former med dunkla rum och nådens tid avgotiska spetsbågar, valv och ljusa rum. Samma grundidé – att ladda en till synes väl-bekant miljö med symbolisk mening – finns i Robert Campins Mérodealtare från1425. Där sker bebådelsen i ett borgerligt, alldagligt rum fyllt av föremål som kantolkas i en andlig och liturgisk kontext.

516 Bengtsson 1999, s. 95 ff.517 Svanberg 1994, s. 176 f.518 Bengtsson 1999, s. 19. Begreppet ”hövisk” ges en ganska vidsträckt betydelse och

innefattar både etiska och materiella aspekter av riddarkulturen i Herman Bengts-sons avhandling Den höviska kulturen. Det motsvarar de i fransk- och engelsk-språkig litteratur använda termerna chevalerie/chevaleresque och chivalry/chival-rous vilka kan betyda både ridderskap och ridderskapets normer och värderingar.

519 Kolve 1993, s. 175 och not 14.520 Kolve 1993, s. 185 f. och 188 f.521 Carlquist 2007, s. 69 ff. 522 För enskilda stilinfluenser och Pucelles betydelse se t.ex. Robb 1936 s. 493 f., Pa-

nofsky 1953, s. 23, 29–34 och 43, Denny 1977, s. 84 och 146, Kaspersen 1979, s. 148.523 Panofsky 1953, s. 30, Folda 1986. 524 Codex Manesse, Zürich 1305–1340, Cod. Pal. Germ. 848, Universitätsbibliothek

Heidelberg.525 Under Karl IV (1346–1378) skedde en betydande förnyelse av både det kulturella

och det politiska livet i Prag.526 Se Schück 1959, s. 441–448 och 452. 527 Valdez del Alamo 1990b, s. 175 f. 528 Min översättning efter Denny 1977.529 Migne PL 183, col 0084c (Homilia IV In Luc. Cap. I, V. 32–38) Ecce, inquit, ancilla

Domini, fiat mihi secundum verbum tuum. Semper solet esse gratiae divinae fami-liaris virtus humilitas. Deus enim superbis resistit, humilibus autem dat gratiam.Humiliter ergo respondet, ut sedes gratiae praeparetur. Ecce, inquit, ancilla Domini.Quae est haec tam sublimis humilitas, quae cedere non novit honoribus, insolesceregloria nescit? Mater Dei eligitur, et ancillam se nominat. Non mediocris reverahumilitatis insigne, nec oblata tanta gloria oblivisci humilitatem. Non magnum estesse humilem in abjectione; magna prorsus et rara virtus, humilitas honorata. Minöversättning till svenska efter Denny 1977, s. 142.

530 Denny 1977, s. 139–143. Enligt Denny vänder Jean Gerson på resonemanget i enpredikan och hävdar att det är de fattiga och svaga som är idealet.

387

dateras. Gårdar lades öde och byar avfolkades och just prästerna drabbades hårt.Det ingick ju i deras uppgifter att besöka de döende. Byggenskapens utveckling ochinvesteringar i konst följer en förväntad kurva med en nedgång i slutet av 1300-talet och en uppgång under 1400-talet, konstaterar Myrdal.

494 Jacobsson 1995, s. 10 anger digerdöden som trolig orsak till en produktionsnedgångpå Gotland, men poängterar att den ekonomiska åderlåtningen kanske inte var såomfattande och att den kan ske slumpmässigt. Liepe 1995, s. 119 f. hävdar att pest-vågorna måste ha inneburit omfattande störningar på samhället och bör ha drab-bat hantverkare i lika stor utsträckning som andra. Hon konstaterar att ingen trä-skulptur finns i Skåne från perioden och menar att det beror på agrarkrisen, trotsatt Skåne drabbades lindrigt.

495 Härdelin 1998, s. 121 f.496 För universitetsstudier på kontinenten se Ferm 2001, s. 93–129. Svenska studenter

reste till Leipzig, Köln och Wien och senare under 1400-talet till Rostock ochGreifswald. Universitetet i Prag grundandes 1348, det i Wien 1365, senare följdeKöln som grundades 1388, Leipzig 1409 och Rostock 1419.

497 Piltz 1998, s. 206–210.498 Belting 1994, s. 411.499 Piltz 1998, s. 205.500 Andersson 1999, s. 222 för de tidigaste beläggen för katedral- resp. stadsskolor.501 Fritz 1992, s. 115–129.502 Lundén 1957–1959, bd IV, s. 131. Bifogade uppenbarelser 26 och 27. I uppenbarel-

se 28 talar Kristus om hur klosterkyrkan ska byggas. Birgitta fick uppenbarelsernatill Frälsarens ordensregel 1345, alltså strax innan testamentet upprättades. I till-läggen till ordensregeln visar t.ex. Kristus för Birgitta hur en viss kung för sinasynders skull var ovärdig att bygga honom ett hus, dvs. Vadstena klosterkyrka.

503 Fritz 1992, s. 115–129, Ferm 2009, s. 10.504 Gejrot 1996, s. 41, VD 43:3. Gejrot 2008, s. 104 ff.505 För de prakthandskrifter som tillverkades på uppdrag av Alfonso Pecha i samband

med processen se Aili & Svanberg 2003,506 Andersson 2001, s. 26 f.507 Andersson & Unnerbäck 1978, s. 125.508 Tegnér 1984, s. 290. Locket återfanns vid en marinarkeologisk utgrävning i Kalmar

hamn, varför det inte går att bestämma användningsområdet närmre.509 Panofsky 1953, s. 254 och Denny 1977, s. 53, framhåller att rörelsen först fram-

ställdes av Rogier van der Weyden i Colombaaltaret 1428.510 Se kap. II.511 Robb 1936, s. 523–526, visar att bildtypen har franciskanskt ursprung, och att den

bygger på Bonaventuras Lignum Vitae. Arbor vitae-framställningen finns nu i Acca-demia, Florens. Hela bildprogrammet och dess omskrifter följer Bonaventuras text.Se även Schiller 1971, s. 45, ill. 99 och 100. Se även Wilson & Wilson 1984, s. 27och 43 samt Haastrup 1999, s. 136.

512 I Sölvesborgs kyrka finns en stor bildsvit med scener ur Marias liv, men bebådel-sen återges inte där utan i långhuset högt upp på nordväggen längst åt öster, vil-ket Hildeman Sjölin 2006 s. 231 f. diskuterar. Om placering av bebådelsemotivet irelation till Marialegenden se vidare om kalkmåleriet i Tensta kyrka och i kap. Vom Litslena kyrka.

386

564 Nisbeth 2004, s. 266 och 278.565 Ferm 2004, s. 158 f. Motsatt åsikt framförs av Nilsén 1986 som anser det troligt att

Bengt Jönsson intresserade sig för stiftarbilden, men inte för det övriga bildpro-grammet.

566 Boëthius & Romdahl 1935, s. 161 f.567 Cornell & Wallin 1962, s. 21. 568 Se Nisbeth 2004, s. 254–262 för utförlig redogörelse för denna diskussion.569 Se Åkestam 2004.570 Nilsén 1986, s. 466.571 Nilsén 1986, s. 144, Nisbeth 2004, s. 276 f.572 Nisbeth 2004, s. 276 ff. Motsvarande gestaltning återfinns i muralmålningarna i

Strängnäs domkyrkas högkor där en adorant ur det andliga ståndet tillber smärto-mannen. Cornell och Wallin 1933, s. 31 f. identifierar denne som Erik van Liepen,donator till målningarna som är daterade 1462–1463.

573 Nisbeth 2004, s. 278.

Ego sum Regina celi s. 210–237574 Åkestam 1999, 2004 och 2007. Att bebådelsen med en krönt Maria är ovanlig har

påpekats av Nisbeth 1995, s. 148 och Lindgren 1996, s. 359. 575 Princeton index of Christian art, Vatikanbibliotekets arkiv.576 Förutom dessa bilder finns tre bilder som ansluter till huvudbilderna; ett altarbrun

i Vadstena tillverkat ca 1425, en kalkmålning i Furingstad (Östergötland) från ca1450–75, förefaller ha samma utmärkande drag som bilderna i djupstudien, menär fragmentarisk, samt ett engelskt alabasterarbete i Nyköping (Sö), 1430–50, somsannolikt har samband med Vadstena via drottning Filippa och de omfattande kon-takterna med England genom etablerandet av Syon Abbey i London. Ytterligare sjubilder i materialet framställer Maria krönt, men utan andra överensstämmelser:en glasmålning, troligen av engelskt ursprung och tillverkad efter 1350, Gotlandsfornsal samt sex Kalkmålningar: Vendel (Uppland) målad 1451 och i Odensvi (Väst-manland) daterad 1450–1475, samt i Skåne en krönt Maria i Fulltofta, Hästveda,Skarhult och Skivarp, samtliga daterade ca 1500–1525.

577 Man övergick i konsten till att framställa Maria knäböjande framför Jesusbarnetsom ligger naket på marken, omgivet av strålglans. Cornell 1924, s. 1–45. Svanberg1997 och densamme 2003, s. 93.

578 Nisbeth 1995, s. 221 f.579 Petrus Olovsson från Alvastra och Petrus Olovsson från Skänninge: den Heliga Bir-

gittas liv, Lundén 1957–1959, bd I, s. 19 f.580 Klockars 1976, s. 36, 40 ff. Birgit Klockars menar att mostern kan ha tagit hand

om flickorna på något annan av familjens gods.581 Nisbeth 1995, s. 221 f. sätter bilden i samband med Vadstena kapitelsal.582 Detta framgår tydligare på äldre foton. Se ATA Vadstena klosterkyrka och Lind-

blom 1925, s. 38.583 Nisbeth 1995, s. 228 f. och 12–23 för kapitelsalens bildprogram.584 Nisbeth 1995, s. 20. 585 Aili & Svanberg 2003, s. 72, plates 13–15: initialerna till bok III, i handskrifterna

Warszawa, New York och Palermo.586 Jfr Åkestam 2004, där jag hävdar att ängelns tunika och Marias mantel är blå. Do-

389

531 Meiss 1978, s. 153. Migne, Pat. lat. vol. 176 col. 998 (Augustinus): Facta est certehumilitas Mariae scala coelestis per quam descendit Deus ad terra.

532 Baxandall 1982, s. 51 f. och 55. Jfr Didi-Huberman 1990, s. 112 f.533 Dessa fyra var rikets skyddshelgon. S:ta Birgitta, naturligt nog, den senast ut-

nämnda. 534 Se von Bonsdorff 1992, s. 7–25, och diskussion nedan.535 Tångeberg 1980, s. 6, 10 f. och 31 ff. Måleriet erinrar om Konrad von Soest, spe-

ciellt med bebådelsemotiven i Wildunger. Stora överensstämmelser finns även mel-lan bebådelsen i Marienkirche i Lübeck och Tjällmo.

536 Tångeberg 1980 går igenom och förkastar olika attribueringsförsök. Densamme s. 15 och 31 jämför bl.a. med altarskåpet i Niederwildungen.

537 Robb 1936.538 Ragusa & Green 1961. Meditationes var en av sin tids mest kända och översatta

texter.539 Carlquist 2007, s. 208. Se Ragusa & Green 1961, s. xxi f., för diskussion om den

felaktiga attribueringen till Bonaventura, och anonymnamnet Pseudo-Bonaventura.Se även Roelvink 1993, s. 114 ff. om Meditationes som poängterar att meditations-metoden är helt franciskansk, den appellerar inte så mycket till förståndet och tan-karna som till hjärtat och känslorna.

540 Carlquist 2007, s. 208 (Vadstenahandskriften A 3) och 213. 541 Ragusa & Green 1961, s. xxii f.542 Min översättning efter Ragusa & Green 1961, s. 15 f.543 Min översättning efter Ragusa & Green 1961, s. 15.544 Ragusa & Green 1961, s. 19.545 Heliga Birgitta, bok VII:21.546 Cornell 1924, s. 1–45, Svanberg 1997, s. 132 ff. samt senast Svanberg 2003 för ut-

förlig diskussion om tidigare forskning.547 Se Hildeman Sjölin 2006, s. 178 f. för Marias ödmjuka knäböjande i födelsescenen

och bebådelsescenen.548 von Achen 2003, s. 71 och 87.549 von Bonsdorff 1992, s. 22 f.550 von Bonsdorff 1992, s. 23.551 von Bonsdorff 1992, s. 23.552 Hamburger 1989, s. 22 ff. Handskriften det gäller är British Library MS Add.

39843, fol. 29. Les trois/trez estaz de bones ames. C 1330. Se även Belting 1994,s. 412 ff.

553 Belting 1994, s. 412, se även Härdelin 1998 s. 8 f. 554 Belting 1994, s. 412.555 Belting 1994, s. 414.556 Ringbom 1965, s. 57.557 Ringbom 1965, s. 53.558 Jacobsson 2002, s. 100 f.559 Nisbeth 2004, s. 272 ff. 560 Piltz 2007, s. 129.561 Belting 1994, s. 441.562 Cornell 1944, s. 134 f.563 Liepe 2003, s. 9 f.

388

1976 för Birgitta och hennes omgivning i de svenska källorna., Morris 1999 för Bir-gittas liv samt Nynäs 2006 för receptionen av Birgitta i forskning och litteratur.

600 Klockars 1966, France 1992b, Carlquist 2007.601 Morris 1999, s. 69.602 Heliga Birgittas Himmelska uppenbarelser. Lundén 1957–1959, bd I–IV är den enda

fullständiga översättningen av uppenbarelserna. I de avsnitt som direkt berör un-dersökningen används de latinska textutgåvorna parallellt.

603 se Åkestam 1999 och 2002, s. 165–179, samt 2004.604 Efter Klockars 1966, Registerbilaga: Bebådelsen 1:10, Sermo Angelicus 14, VI:59.

Inkarnationen I: 1, 10, 15, 28, 38, 41, 42, 50–52, 56, 58/ II: 5, 10, 12, 13, 15, 17, 25,29/ III: 8, 10, 13, 29, 30/ IV: 4, 11, 18, 22, 23, 39, 58, 61, 63, 64, 74, 75, 78, 87, 92,111, 116, 119, 129, 138, 140/ fsv: 142–143 o. 145/ V, rev. 4, 13 V, int. 9,1 int. 10,1–6,int 11,1 o. 4, int. 12,1–3, int. 14,3, int. 16,3 o. 4/ VI: 10, 12, 21, 23, 33 34, 44, 50, 54,56, 58, 59, 62, 65, 67, 81, 88, 108, 122/ VII: 1. 10, 12, 21–25, 27, 28, 30/ VIII: 1, 47,48, 56/ Regula Salvatoris: 11, 13, 27, 30/ Sermo Angelicus: 1–3, 7–17, 20/ Oratio-nes: I, II, IV/ Revelationes Extravagantes: 3, 21, 37, 47, 50, 51, 63.

605 Heliga Birgitta bok I:10, övers. Lundén 1957–1959, bd I, s. 87, Undhagen 1977, s. 264 f: Libri primi cap. 10: 1”Ego sum regina celi, mater Dei.”. . . 8 ”Et cum hecmirarer, vidi tria mirabilia. Vidi namque sydus, sed non quale fulget de celo. Vidilumen, sed non quale lucet in mundo. Sensi odorem, sed non qualis herbarum velaliquid tale, sed suauissimum et vere ineffabilem, quo tota replebar et pre gaudioexultabam. Inde statim audiui unam vocem, sed non de ore humano. Et ea auditasatis timui, reputans, ne forte esset illusio. 9 Et statim apparuit ante me angelus Deiquasi homo pulcherrimus, sed non carne vestitus, qui dixit ad me: ”Aue, gracia ple-na!” etcetera. Quod cum audissem, mirabar, quid significaret hoc, vel cur talem pro-ferret salutacionem. Sciebam enim me et credebam indignam ad aliquid tale vel adaliquid boni, Deo tamen non esse impossibile facere, quidquid vellet. 10 Tunc secun-do angelus ait: ”Quod nascetur in te, sanctum est, et vocabitur filius Dei, et siciuitei placuerit, sic fiet.” Nec tamen credebam me dignam nec quesiui ab angelo:”Quare’ vel’Quando fiet?”, sed quesiui: ”Quomodo fiet, qoud ego indigna sim materDei, que et virum non cognosco?” Et respondit michi angelus, siqut dixi, Deo nichilesse impossibile sed ”Quidquid ipse vult facere, fiet’ etcetera”. 11 Quo verbo angeliaudito, feruentissimum affectum habui esse mater Dei, et loquebatur anima mea preamore: ”Ecce ego, fiat voluntas tua in me!” Ad quod verbum illicio concipiebatur filiusmeus in utero meo cum ineffabili exultacione anime mee et omnium membrorum.

606 Heliga Birgitta bok I:10, Lundén 1957–1959, bd I, s. 88, Undhagen 1977: libri primicap. 10:15, Deinde ductus ad columpnam, personaliter se vestibus exuit et persona-liter maunus ad columpnam applicuit, quas inimici sine misericordia ligauerunt. 16Alligatus autem nichil omnio operimenti habebat sed, sicuit natus est, sic stabat etpaciebatur, erubescenciam nuditatis sue. Consurexerunt autem inimici eius, qui,fugientibus amicis suis . . . 17 vidi corpus eius verberatum et flaggelatum uscue adcostas, ita ut eius coste viderentur.

607 Heliga Birgitta bok I:10, Lundén 1957–1959, bd I, s. 91. Undhagen 1977, s. 270 f.:Libri primi cap. 10:34 Manus quoque sic diriguerant, quod non possent deponi nisicirca umbilicum. Siquit stetit in cruce, sic habui eum genu quasi hominem contrac-tum in omnibus membris.

608 Heliga Birgitta bok V: intr., Lundén 1957–1959, bd II, s. 259.

391

cent Lennart Karlsson och konservator Håkan Lindberg tackas för diskussion omfärgen och färgförändring.

587 SDHK 16614, SD 677. Kyrkan i Norra Fågelås erhöll en silverkalk, ett par präst-skrudar och två altarprydnader mot gården Björknäs i Hjo socken. Nisbeth 1995,s. 181, vill inte datera skåpet med anledning av brevet, men har samma datering till1400-talets första år.

588 Nisbeth 1995 s. 232 och 235–236.589 Se Estham 1991, s. 105, 109, samt densamma 2001, s. 108 f. Estham har på nytt un-

dersökt Linköpings medeltida textilier och lagt in en brasklapp att altarbrunetslängd tyder på att det möjligen varit avsett för högaltaret. Estham 2001 s. 109, sät-ter altarbrunet samband med målningarna i Risinge. Hon föreslår på goda grunderatt Risingemålaren har gjort förlagan till broderierna.

590 Estham 2001, s. 108, för denna beskrivning och en beskrivning av hela altarbrunet.591 Estham 2001, s. 108.592 Uppsala domkyrkas västra och södra delar drabbades av ett ras 1402 som medför-

de ombyggnader.593 Helander 2001, s. 174. Kyrkan invigdes 7 juni 1435. Om dessa konflikter se Ferm

2004, speciellt s. 84 ff., och även Nisbeth 2004, s. 248.594 Boëthius & Romdahl 1935, s. 161 f., beskriver den som besynnerlig och tympanet

som utfört med ”tafatt plattskärningsteknik”. De konstaterar också att de flackarelieferna har en ytaktig karaktär och att förlagorna antagligen är utförda av enmålare eller går tillbaka på träsnitt. De föreslår ett samband med Johannes Rosen-rods målningar i Tensta. Försonligare i sina omdömen är Cornell & Wallin 1962, s. 16, som tar upp och utvecklar Tenstaspåret från Boëthius & Romdahl och tyckersig se en allmän överensstämmelse mellan Uppsala västtympanon och Johannes Ro-senrods målningar i Tensta kyrka från 1437. Förslaget att en målare utfört förla-gan till tympanet förstärks av Lindahl 1992, s. 57, då han skriver att relieferna mestliknar valvmålningar från tiden. Tympanets reliefer är låga och ytmässiga, och harnågot av tyska träsnitt över sig, konstaterar Svanberg 1996, s. 169, mer analytisktåterhållsamt. Nisbeth 2004, s. 259, frestas av C & W förslag att Johannes Rosen-rod verkat i Uppsala domkyrka, men förhåller sig neutral. Densamme s. 261 f. an-för arkivaliska uppgifter som hypotetiskt skulle kunna innebära att en Målare Hansskulle ha kunnat finnas i Uppsala domkyrka i slutet av 1420-talet. En monografigällande Uppsala domkyrka är under utarbetande i Domkyrkoprojektet i Uppsalaoch kommer att tillföra ny kunskap.

595 Pernler 1999, s. 125.596 Gejrot (ed.) 1996, s. 198, Vadstenadiariet 410: Item, die beate Scolastice sepultus fuit

hic quidam servitor monasterii nomine Thurgillus Murator; qui alliquanto temporedemoratusapud ecclesiam Upsalensem in artificio suo, modo relatus est mortuus.

597 Gejrot 1996 s. 198, Vadstenadiariet 412: Item, crastino Sigfridi, scilicetquinta feriapostdominicam lxx, in presecia regis et procerum regni ac eciam episcopi Lincopen-sisdedicavit frater Iohannes Haquini, archiepiscopus Upsalensis, monasterium Wad-stenense in honore beate Marie virginis et sancte Birgitte sine consecracione alicuiusaltaris.

598 Morris 1999, s. 157 f.599 Några verk som ger en historisk helhetsbild: Norborg 1958 för Vadstena kloster

som storföretag, Fritz 2000 för Vadstena klosters historia, Klockars 1966, 1971 och

390

632 Gejrot 1996, s. 41, VD 43:3.633 Gejrot 2008, s. 104 ff.634 Sahlin 1998, s. 199.635 Om resande och studier har talats tidigare. Nisbeth 1995, s. 241 ff. noterar spe-

ciellt att Bo Johnssons (Grip) gav studiehjälp till flera av studenterna.636 Klockars 1966, s. 32.637 Heliga Birgitta, bok VIII: 1, övers. Lundén bd III, 1957–59, s. 269. Aili 2002: Reve-

laciones Libri octavi cap 1, C Deitas quippe misit verbum suum Marie virgini perangelum suum Gabrielem. 14 Nichilominus tamen idem Deus mittens et missusaseipso erat cum angelum, erat in Gabriele et ante Gabrielem in virgine. 15 Dictoautem verbo ab angelo verbum factum est caro in virgine. Hoc verbum ego sum, quilocuor tecum. . . . E 25 ”Hec igitur deitas merito corone assimilatur, quia corona sineprincipio et sine fine es. Sicut autem in regno corona seruati rego futuro, sic deitasmea seruabatur humanitate mee, qua ipsa coronaretur.

638 Heliga Birgitta, bok VIII, Prolog, Alfonso Pecha da Vadaterra, övers. Lundén 1957–1959, bd III, s. 265 f.

639 Gilkaer 1993, s. 28 och 30–34. Isak Collijn noterade 1929 det stora antalet span-jorer kring Birgittas kanonisation. Se även Almazán 2003, s. 263 och 266 ff. för detspanska inflytandet i Birgittas närhet.

640 Åkestam 2009, s. 203.641 Gejrot 2008, s. 100 ff.642 Gejrot 1996, Vadstenadiariet: 31, 32, 34, 36, 38.643 SDHK 11166, utfärdat i Rom 15/1 1378, Klockars 1990, s. 41 ff.644 Nisbeth 1995, s. 225 samt 228 f.645 Se Nisbeth 1995, s. 228–229.646 Svanberg 1997, s. 136.

IV. 1450–1550. Bild och berättelse s. 239–287647 Huizinga 1927. Boken gavs ut på holländska 1919, och kom i svensk översättning

1927. Boken är i stora stycken föråldrad och bör användas med försiktighet, mentrycks i nya upplagor, på svenska senast 2007.

648 Helander 2001, s. 208 f. Rikets patroni hade 1371 bestått av Laurentius, Erik, Sig-frid, Henrik och Eskil. Vid mitten av 1400-talet tillkom Ansgar, Birgitta, Botvid,David av Munktorp och Elin av Skövde. På 1490-talet hade Katarina, Brynolf,Johannes döparen och Maria tillkommit. Den ideologiska bakgrunden för liturginför denna mässa låg i det Helander kallar den uppsaliensiska göticismen.

649 Helander 2001, s. 210 f.650 Helander 2001, s. 211.651 Öberg 1976, s. 13. Missale innehåller mässans liturgiska böner och sånger. Brevia-

rium är en bönbok med tidegärden.652 Belting 1994, s. 409. 653 Albertus Pictors produktion är 11 eller 13, två är osäkra attribueringar. Jfr Åke-

stam 2007, s. 157. Tillagt här är Ösmo, där bebådelsen kombineras med enhör-ningsmotivet.

654 Se Nilsén 1986, s. 8–21 för gruppering och dateringar av kalkmåleriet: Mälardals-skolan ca 1430–1470 (inkl. Ärentuna- och Strängnäsgrupperna), Tierpsskolan ca1450–1475, sen Tierpstyp ca 1490–1520, Roslagsmästaren 1460–70, renässanstyp

393

609 Heliga Birgitta bok V:4, Lundén 1957–1959, bd II, s. 274, Bergh 1971, s. 124: Libriquinti rev. 4, 21–22. A Filius loquitur: ”ego sum coronatus rex in deitate mea sineprincipio et sine fine. Nec inicium habet corona nec finem, significans potestatemmeam que non habuit principium nec habebit finem. 2 Verum ego aliam coronamhabui custoditam in me, que quidem corona sum ego ipse Deus. 3 Hec autem coronapreparata fuit ei, qui maximam caritatem haberet ad me, et hanc coronam, dulcis-sima mater mea, vicisti et traxisti ad te tu cum iusticia et caritate. 4 Nam de hoctestimonium perhibent angeli et alii sancti, quod in te ardencior fuit caritas ad meet castitas tua purior omnibus, que placuit michi super omnes. 5 Caput quippe tuumfuit quasi aurum fulgens et capilli quasi radii solis, quia tua mundissima virginitas,que est in te quasi caput omnium virtutum, et continencia omnium illicitorummotuum placuerunt et fulserunt in conspectu meo cum omni humilitate. 6 Ideo meri-to vocaris coronata regina super omnia, que creata sunt; regina propter mundiciam,coronata propter exellentem dignitatem.” . . .21 Hic itaque locus ventris tui, tam spi-ritualis quam corporalis, tantum michi erat desiderabilis et tantum anima tua michiplacita, quod a summo celo descendere ad te et in te morari non abhourri, ymmosuauissime delectatus sum. 22. Ideo, mater carissima, corona illa, que custodiebaturin me, que quidem corona sum ego Deus, qui debebam incarnari nulli debuit imponinisi tibi, quia es vere mater et virgo.

610 Se Åkestam 2002, s. 166, densamma 2004.611 Garnier 1989, s. 210.612 Härdelin 1996a, s. 178. France 1998, s. 29 f.613 Klockars 1971, s. 137.614 Heliga Birgitta, bok IV: 74, Lundén 1957–1959, bd II, s. 130–138. 615 Heliga Birgitta, bok II: 13, Lundén 1957–1959, bd I, s. 224 ff.616 Härdelin 1993, s. 206 f.617 Heliga Birgitta, bok II: 7, Lundén 1957–1959, bd 1, s. 212.618 Sahlin 1998, s. 192.619 Klockars 1976, s. 93 ff. och 99. Se även Lundén 1957–1959, bd I–IV. För Ulfs döds-

år se Morris, 1999, s. 59 f.: Dödsåret är omdiskuterat; 1344 är året som anges pågravstenen och i Birgittas Vita, medan några uppenbarelser som sägs vara ingivnanågra dagar efter Ulfs död av forskningen har daterats till 1346.

620 För Dominikus se Hertz 1982.621 Valdez del Alamo 1990, s. 170–173.622 Valdez del Alamo 1990, s. 180 ff.623 Lacoste 1990, s. 473– 481.624 Valdez del Alamo 1990, s. 180.625 Muntlig uppgift på plats 2000-10-20 från prof. Alejandro Barral, chef för katedral-

museet, Santiago de Compostela. Detta motiv finns som muralmålning i katedral-museet. Långt Senare byttes symbolen till en segrande Jacob till häst. Nämns korti Barral 2002, s. 83.

626 Heliga Birgitta, bok VI: 36, Lundén 1957–1959, bd III, s. 86 ff. 627 Lindgren 2002, s. 114.628 Barral 2002, s. 87.629 Barral 2002, s. 100 f.630 Morris 1999, s. 69 ff.631 Piltz 2003, s. 30 f.

392

bärare och förringar bebådelsens mysterium till ett notariatskontrakt som jung-frun erbjuds att skriva under”(min övers).

675 De Coo 1981, s. 114–132.676 Lüken 2000, s. 298–305.677 Gottlieb 1970, s. 65–84.678 Lane 1984, s. 42.679 Panofsky 1953, s. 142.680 Möjaskåpet härrör från Hägerstad i Östergötland, enl. uppgifter i SHM. Det fanns

därefter i Värmdö kyrka. Proveniensen är osäker, Lübeck och Mälardalen har före-slagits. (Nisbeth 1950, s. 241–244, Norberg 1961, s. 303).

681 Schück 1959, s. 113–116. Kettil Karlsson (Vasa) f. ca 1434, utsågs efter magisterstu-dier i Rostock och Louvain till kanik i Uppsala. Karriären var snabb och för biskops-utnämningen var det nödvändigt med dispens hos påven, biskop Kettil var då 25 år.Två gånger lade Kettil Karlsson ner mitra och kräkla för att gå ut i krig. Första gång-en ledde han en allmän resning 1463–1464 när hans kusin ärkebiskop Jöns Bengts-son (Oxenstierna) hade fängslats av kung Kristian I. Andra gången anföll han Stock-holms slott tillsammans med ärkebiskop Jöns den 13 januari 1465. Kettil Karlsson varriksföreståndare 1464 och 1465. Under våren 1465 drabbades landet av en böldpest-epidemi, och biskopen föll offer för den i augusti och avled på Stockholms slott.

682 Estham 2001, s. 111 f. Emaljerna på mitrans framsida återger bröstbilder av Simon,Filippus, ärkeängeln Mikael och evangelisten Matteus. I den horisontala bårdenfinns en seraf, Andreas, Tomas, Petrus och Johannes.

683 Ahlbäck 2009. En hel rosenkrans i Alanus de Rupes mening består av 150 Ave Ma-ria och femton Pater Noster. Bönen Pater noster inleder och följs av 10 Ave Maria.Rosenkransen uppdelas i tre dekader: den glädjefulla, den smärtorika och den äro-rika rosenkransen. En dekad består följaktligen av fem stora och 50 små rosor.

684 Tack till Pia Melin för identifikationen.685 Rubin 2009, s. 333.686 Carlsson 1947, s. 2 f, och 5 ff. Vid 1470-talets slut fanns 500 000 medlemmar i en-

bart i Tyskland. 1514 hade det stigit till 1 miljon medlemmar. Varje brödraskap hadeanknytning till ett särskilt altare med en Mariabild.

687 Pernler 1999, s. 83.688 Härdelin 2004, s. 247.689 Thorén 1942, s. 1 ff. och Klemming 1854. 690 En sammanställning av Nilsén 1986, Schreiber 1998 samt www.medeltidbild visar

att enhörningsmotivet finns i 19 senmedeltida kalkmålningar (Almunge, Biskops-kulla, Björklinge, Enånger III, Harg, Häverö, Litslena III, Odensala, Risinge, Spånga,Strängnäs, Tegelsmora, Tierp, Tolfta, Vallby, Valö, Ösmo, Östervåla, Östra Eneby).

691 Edsman 1986, s. 64 f., 66 f.: ”Med god vilja, bibelkunskap, teologiska insikter ochblomstrande fantasi har man emellertid kunnat infoga den mest motspänstiga epi-soden i bildspråket i den kristologiska och mariologiska tolkningen”.

692 Edsman 1989, s. 64 f.693 Edsman 1989, s. 67 ff.694 Melin 2006, s. 47, 49. Sandquist Öberg 2009, s. 166, 189. Dendrodatering tyder på

att valven slogs ca 1480 (Bonnier och Ferm under publicering). 695 Åkestam 2007, s. 163. För en motsvarighet i Meister ES grafiska blad, se Geisberg

1924.

395

ca 1500–1534. Jfr Cornell & Wallin 1933 s. 42 daterar alla monumet i Tierpsgrup-pen mellan 1448 och 1471. Därefter antar man att den äldre skolan konkurreras utav Albertus Pictor.

655 19 skåp kommer från Flandern. Antalet tyska skåp är inte möjligt att ange med sam-ma säkerhet p.g.a. osäkra attribueringsmetoder och svårbestämd inhemsk tillverk-ning. Här räknar jag med 30 nordtyska, 26 svenska och 7 övriga i en sammanväg-ning av uppgifter i ATA:s ikonografiska register och bilddatabasen Medeltidensbildvärld.

656 Tyskland: 22 målningar, 9 skulpturscener. Sverige: 21 målningar, 7 skulpturscener.Flandern: 6 målningar, 13 skulpturscener.

657 Af Ugglas 1942, s. 38.658 Ferm & Rahmqvist 1985, s. 68 och s. 83. Kempff Östlind 2003a. Södermanland ha-

de under medeltiden en speciell social struktur som dominerades av frälsesläkteroch storgods. På dessa gods var det stormännen som lät bygga sockenkyrkorna.Det fanns adliga sätesgårdar i 2/3 av socknarna.

659 Tångeberg 1989, s 294 ff., Kempff 1994, s. 174 ff.660 Det finns i Södermanland inalles 7 altarskåp från Bryssel och 3 från Antwerpen.661 Altarskåp perioden 1450–1550: Södermanland: 50 altarskåp vari 15 bebådelser,

Närke: 14 altarskåp vari 1 bebådelse, Uppland: 124 altarskåp vari 17 bebådelser.662 Hall, Melin, Sandquist Öberg, Svanberg, Öberg 2003, s. 131 f.663 Earl 2008, s. 99.664 Se Ringbom 1965, s. 11.665 McNamee 1972, s. 247. Lundberg 1981, s. 38, 167. 666 Denny 1977, s. 76 ff. Även Panofsky 1953, s. 133.667 Se kap. 1, där detta diskuteras i samband med ärkebiskop Absalons dopfunt i Gum-

lösa. 668 Musee d´Unterlinden, Colmar.669 Lüken 2000, s. 48 ff.670 Robb 1936, s. 503 f.671 Robb 1936, s. 512.672 Lüken 2000, s. 48 f.673 Robb 1936, s. 516 f., Lüken 2000, s. 51 ff.674 Panofsky 1953, s. 141 ff. Sedan Erwin Panofsky myntade begreppet ”disguised sym-

bolism” har det varit en utgångspunkt för forskningen oavsett om man varit föreller emot. Panofsky menar med ”disguised symbolism” att till synes vardagliga fö-remål laddades med symbolisk mening i det tidiga nederländska måleriet, till skill-nad från en öppen och uppenbar symbolik som hade karaktäriserat tidigare epo-ker. Han tvivlar själv på att allt ska tillskrivas symbolisk mening och påpekar vik-ten av historiska metoder ”tempered, if possible, by common sense”. Panofsky ifrå-gasattes bl.a. av Benjamin 1976, s. 11 och s. 16, som undrar om symboliken alls varfördold för sin samtid. Harbison 1990, s. 258 återkommer jag till. I ikonografiskauppslagsverk föreligger olika tolkningar och värderingar: Under senmedeltidenförekommer det i enstaka fall att Gabriel framställs med ett brev i handen i stäl-let för språkband. Schiller 1971, s. 51 beskriver det symboliskt med Gabriel i litur-gisk dräkt och med ett brev med tre sigill som symbol för treenigheten. Réau 1957,s. 184 däremot uttrycker sig på detta vis: ”Det är i den tyska 1400-talskonsten somman finner exempel på den triviala realism som likställer ärkeängeln med en brev-

394

den finns publicerad i Aili och Svanberg 2003.717 Shearman 1988, s. 75 ff. Filippo Lippi, Annunciation with donors, Rom, Palazzo

Barberini, Galleria Nazionale.718 Shearman 1988, s. 77 f.719 Jacobs 1998, s. 65–68. Sista måltiden är ett ovanligt motiv i flandriska altarskåp, i

Strängnäs I finns det enda exemplet från 1400-talet. Gregorii mässa är däremotdominerande i exporten till Tyskland och Sverige.

720 Curman, Roosval & af Ugglas 1910, 1913. Andersson och Unnerbäck 1978, s. 10. Entext som anger att skåpet tillkommit i Bryssel finns på bården till altarduken i om-skärelsescenen. Johnny Roosval föreslår året 1490 som tillverkningsår på basis aven inskrift på prästen Simeons krage i scenen frambärandet i templet. Dateringenhar därefter diskuterats av J. De Borchgrave d´Altena, Aron Andersson m.fl.

721 Périer-D’Ieteren 1984, s. 20–29.722 Périer-D’Ieteren 1984, s. 27.723 Andersson & Unnerbäck 1978, s. 10. Stockholm, Kungliga biblioteket, hs. A 28

Martyrologium Strengnense. Se vidare djupstudie 4.724 Jacobs 1998, s. 183. 725 Panofsky 1953, s. 254 hävdar att illustrationen av rörelse och ängeln som just lan-

dar var en innovation av Rogier van der Weyden.726 McNamee 1972, s. 276, Lundberg 1981, s. 38, 167. Änglahierarkin delades in tre ni-

våer och i nio grader redan i början av 900-talet (Gallisk liturgi) och prästernasom jordisk motsvarighet till dessa i nio vigningsgrader: ostiarius, lektor, exorcist,akolyth, subdiaconus, diaconus, presbyter, sacerdos och episcopus. Uppfattningenatt änglarna hade uppgifter som motsvarade klerkernas har haft betydelse för väs-terländsk syn på änglatriaden och för utformandet av änglabilder i väst. I liturgininnebar det att Kristus och hans änglar besökte sin församling och att gudstjäns-ten var en spegelbild av den himmelska liturgin. Se även Blum 1992, s. 48 f.

727 Périer-D’Ieteren 1984 s. 32 f. Pächt 1997, s. 16 betonar Colyn de Coters beroendeav Rogier van der Weyden och därigenom även Roger Campin.

728 Panofsky 1953, s. 132.729 Meiss 1945, s. 176–180, s. 177 f. för medeltida källor. Se även Panofsky 1953, s. 132,

Blum 1992, s. 46 f.730 Gottlieb 1981, s. 83 ff. Vulgata: Canticum Canticorum 2:9 similis est dilectus meus

capreae hinuloque cervorum en ipse stat post parietem nostrum despiciens perfenestras prospiciens per cancellos.

731 Vulgata psalm 18:6: in sole posuit tabernaculum suum et ipse tamquam sponsus pro-cedens de thalamo suo exultavit (ut gigans ad currendam viam suam). I SvenskaBibeln: Psalm 19:5–6.

732 Schiller 1971, s. 51. 733 Hirn 1909, s. 265.734 Jacobus de Voragine, Legenda Aurea 131, Granger Ryan 1995 II, s. 153.735 Gottlieb 1981, s. 119.736 Diskussionen om textdriven ikonografi gör det påkallat att nämna att denna bild-

framställning av yttersta domen inte har motsvarigheter i Bibeln eller andra tex-ter. Det är en bildspråklig konvention att framställa Maria och Johannes döpareni sammanhanget.

737 Pächt 1997, s. 16.

397

696 Se föregående kapitel om Tensta och nedan om bildprogrammet i Härnevi.697 Sandquist Öberg 2009, s. 189–192, skadade textpartier supplerade efter BP. Med

början i nordöstra valvkappan och medsols: 6. Dauit: Descendit Dominus sicutpluuia in uellus (David: Herren stiger ner såsom regn på en fäll) 7. Isaias: Ecce virgoconcipiet et pariet fili(um) (Jesaja: Se en jungfru ska bli havande och föda en son.Vulg. Is. 7:14) 8. Daniel II:o: Lapis angularis sine manibus (abscisus est a monte)(Daniel 2 kap.: En hörnsten har huggits ut ur berget utan händers hjälp.) 9. Mala-cis III:o: Venit ad templum sanctum suum. (Malaki, 3 kap.: Han kommer till sitt heli-ga tempel) 10. (Numeri) XXIV:o: Orie(tur) Stella ex Jacop et surget virgo de radice(Fjärde Mosebok, 24 kap.: En stjärna ska stiga fram ur Jakob och en kvist skjutaupp ur roten) 11. (Ezeciel XLIIII): Hec porta clausa erit et non aperietur (Hesekiel,44 kap. Denna port skall vara stängd och inte öppnas) 12. Isaias IX: Paruulusnatus est nobis, f (ilius datus) est (nobis). (Jesaja, 9 kap. Ett barn är oss fött, en sonär oss given.) 13. Jeremias XXXII:o: Creauit Dominus nouum super terram, feminacir(cumdabit) uir(um) (Jeremia, 32 kap. Herren har skapat något nytt på jorden,en kvinna skall omsluta en man) Utsagor för bebådelsen: 6, 7, 11, 13. För födelsen:8, 12. För frambärandet i templet: 9. För kungarnas tillbedjan: 10.

698 Banning 1978, s. 14–23.699 Banning 1978, s. 21 ff, (In IV Sententiarium, dist x, part II aa I och II)700 Sandquist Öberg 2009.701 Sandquist Öberg 2009, s. 29 ff., 53 f.702 Bengtsson 2009, s. 115–123.703 Sandquist Öberg 2009, s. 189–197 för komplett motivredogörelse inkl. samtliga

språkbad och texter.704 Korsfästelsen/Moses och kopparormen/Isak bär veden och Abrahams offer/Kristi

begråtande/Kristus i dödsriket/Uppståndelsen/Kristus som örtagårdsmästare.705 Almunge, Floda, Härkeberga, Härnevi och Odensala har fullt utarbetade, samman-

hållna bildprogram. Änglar i mittstjärnan finns i Almunge, Floda, Kumla, Oden-sala, Övergran, (Stavby?), änglar med pinoredskap i Härkeberga och Danmark, pro-feter finns i Härnevi, Yttergran, (Vänge?).

706 Bennett, Wadström, Wilcke-Lindqvist 1972, s. 62.707 Tillverkat i Lübeck 1450–1475. Risinge är därmed en relativt tidig Lübeckimport.

Till skillnad från Sorunda är skåpet specialbeställt, på insidan av dörrarna återgesde svenska helgonen S:ta Birgitta, S:t Erik och S:t Olov tillsammans med Katarinaav Alexandria.

708 Se även kap. 3 om predikan vid gotländska portaler.709 Kemp 1997, s. 43 ff. I en senare artikel modifierar Kemp sin diskussion (1993, s. 122).710 Jacobs 1998, s. 18.711 Buyle & Vanthillo 2000, s. 13 f.712 Bergman 1985, s. 4.713 Robb 1936, s. 504, Panofsky 1953, s. 137, 143, Réau 1957, s. 186, Schiller 1971, s. 50

f. skriver: ”The untouched towel signifies Mary´s purity”. Duwe 1994, s. 168 delardessa uppfattningar, men skiljer på kanna och karaff och uppfattar karaffen somen anspelning på eukaristin.

714 Holly 1996, s. 165 f.715 Kemp 1998, s. 187. 716 Se t.ex. Heliga Birgittas uppenbarelser, Pierpont Morgan Library. M 498, F. 4v. Bil-

396

av Sven Dalén då skåpet var deponerat i Strängnäs domkyrkomuseum (Dnr ATA3510/46, 806/46 3), och 1995 av Peter Tångeberg (Dnr ATA 957/1995, ATA Acc nr95-190-1-24, foto 1995-1-24-1-2). Tångeberg kommenterar (s. 6) den tidigare kon-serveringen, som sägas ha åsamkat sådana skador på figurerna inne i skåpet att deförefaller ha varit nästan omöjlig att reparera.

759 Se Roosval 1927, s. 393 f. och Andersson 1980, s. 109 f. Se Kempff 1994, s. 122 samts. 146 för svårigheten att i Lübeckhantverkarnas produktion urskilja spår efter nå-gon bestämd läromästare, eller urskilja olika medarbetares händer.

760 Schnell 1964, s. 4.761 Motsvarande klädedräkter, om än inte fullt lika praktfulla, återfinns i altarskåpet

från Möja. Även i altarskåpen från Storkyrkan och i Litslena har kläderna dennakaraktär men av enklare snitt.

762 Både stolen, som är av romansk typ, och ståndkistan med sin snidade dekor harmotsvarigheter i bevarade och daterade senmedeltida föremål. Se t.ex. Henschen& Blomberg 1961-1962.

763 Motsvarande behandling av bildram och bildrum finns i altarskåpet från Storkyr-kan (Österåker).

764 Se Gertsman 2003, s. 144, samt fig. s. 145 och s. 149, som menar att Notkes stads-bild i Totentanz i Reval (Tallinn) är en mer allmän hanseatisk stadsbild. Stockholmoch Strängnäs kan uteslutas, då vare sig Vädersolstavlan med Stockholms silhuetteller Strängnäs stadsbild i Dahlbergs Suecia återger en liknande silhuett.

765 Se Kempff 1994, s. 122 samt s. 146 f. för Lübeckhantverkarnas ömsesidiga utbytedå det gäller yttre form likväl som ikonografi.

766 Rossholm Lagerlöf 2007, s. 27–53. Verket har gett upphov till mängder av forsk-ning inom olika konstvetenskapliga fält, senast har Rossholm Lagerlöf använt ver-ket och forskningen kring det som inledande exempel för en undersökning av sub-jektivitet och vetenskap och formulerandet av en performativ tolkningsteori.

767 Panofsky 1934, s. 126. Panofsky anger inte källa. Sannolikt avses andra Mosebok,även om motsvarande text även finns i Josua. Enligt Biblia Sacra Vulgata, AndraMosebok 3:5: at ille ne adpropies inquit huc solve calciamentum de pedibus tuislocus enim in quo stas terra sancta est. I Vulgata lyder Josua 5:16: solve inquit cacia-mentum de pedibus tuis locus enim in quo stas sanctus est fecitque Iosue ut sibi fue-rat imperatum. I den svenska Bibeln motsvaras det av 2 Mos. 3:5 resp. Josua. 5:15.

768 Panofsky 1934, s. 126.769 Panofsky 1953, s. 203. I detta sammanhang fastslår han även att den ”fläckfria spe-

geln” symboliserar Marias renhet, vilket Seidel 1989, s. 79 ff. övertygande argu-menterar emot. Enligt henne är spegelbilden i stället en symbol för historien, somhar reflekterat det som verkligen skedde.

770 Harbison 1990, s. 261. I artikeln diskuteras en mängd profana bilder där skor före-kommer och kan anses betydelsebärande.

771 Seidel 1993, s. 41.772 Seidel 1993, s. 47.773 Hall 1994, s. 109 ff.774 Hall 1994, s. 107.775 Seidel 1993, s. 37.776 Hall 1994, s. 108 f., s. 112.777 Haastrup 1991, s. 30 f. Se även Seidel 1993, s. 37.

399

738 Jacobs 1998, s. 183.739 Jacobs 1998, s. 192 ff., Périer-D’Ieteren 1984, s. 114, Engellau Gullander 1992, s. 20.

Förutom Strängnäs I gäller det de flandriska altarskåpen i Västerås, Danzig ochGüstrow.

740 Kempff 1994, s. 25 f. och s. 127. Skåpet har haft inskrifter med året 1471, Roggesnamn samt tillverkaren Stenraths namn. Antagligen beställdes det av Rogge självsom var i Lübeck 1469 som Karl Knutssons sändebud.

741 Collmar 1977, s. 102. Biskop Kort dog 5 april 1501, i mars 1501 hade han vid ettrådsmöte i Stockholm på Marie bebådelsedag instiftat en tidegärd till jungfruMaria i St. Eskils kapell i Storkyrkan.

742 Lovén 1996, s. 254.743 Öberg 1976, s. 12 ff.744 Kellerman 1935, s. 69 ff., för samarbetet med ärkebiskopen och Sten Sture, Coll-

mar 1977 för Strängnäs stift, Öberg 1976 för kultur och biblioteket, Pernler 1999,s. 164 ff. för kyrkohistoria.

745 Bohrn, Curman, Tuulse 1964, s. 248, 263. Koret påbörjades 1448 och invigdes 1462.Se även Andersson & Unnerbäck 1978.

746 Bohrn, Curman, Tuulse 1964, s. 287 ff. Medlemmar i Stureätten begravdes därfrån 1400-talets mitt.

747 Samzelius 1946, s. cxvii och 160 f.748 Fritz & Elfving 2004, s. 30–61.749 Fritz & Elfving 2004, s. 45: Författaren broder Nils Ragvaldsson berättar: ”Uppa

then tijdh var herra Steen klædder i brunth flogeld under medh hijt hermelijnnijdher uppa skona som een Gudz stodh then ærliga Gudz herran liuss och midher.”Färgen brun förefaller ha uppfattats på samma vis som nu. Enligt uppgifter i http://spraakbanken.gu.se/fsvldb/ I Söderwall återges följande citat angående ”brun”: IHerr Iwan Lejonriddaren sägs vara klädd i ”. . . kläde av brwnt skarlakan ok ynderhwitskinn. . .”. I Sagan om Didrik av Bern: ”then bruna nöten”, ”hans haar warbrunt”. Även ”brwnaste blod” och ”brwnth blomster” förekommer bland exemplen,varför man också kan räkna in purpurtoner och rödbruna färger.

750 Bengtsson 1999, s. 240 ff.751 Uppgifterna om invigningen återges i gråbrödernas diarium, Sturekrönikan och

Olaus Petris krönika. se Svanberg 1998a, s. 45–50.

Om bebådelsemotivet och trolovning s. 289–327752 Réau 1957 s. 184, representerar denna ståndpunkt: ”Mais cést surtout dans la

peinture allemande (sic!) des XIV et XV siècles qu´on trouve des exemples de cerealisme trivial qui assimile l´Archange messager à un facteur des postes et ravalele mystère de l´Annonciation à un contrat notarié aucuel la Vierge est invitée àsouscrire.”

753 Ferm 2008, s. 140.754 Se Bohrn 1946, s. 11 f., Schnell 1964, s. 12 och Kilström 1987, s. 12.755 Kilström 1987, s. 11 f.756 Dnr ATA 957/1995.757 Nisbeth 1950, s. 242. 758 Muntlig uppgift av konservator Ann Cathrin Rothlind 2008-12-11, som härmed

tackas varmt för all hjälp i Överselö. Altarskåpet har konserverats två gånger: 1945

398

811 Camille 2000, s. 10 ff.812 Kaspersen 2006, Liepe 2006, Kemp 1997, s. 42 f., Alpers 1983, s. 231.813 Roosval 1903, s. 146–147, densamme 1909, s. 513–524, Josephson & Wilcke 1912,

s. 234, Wilcke-Lindqvist 1998, s. 8, Jacobs 1998, s. 224, Engellau-Gullander 1992,s. 98, 121.

814 Andersson & Unnerbäck 1978, s. 94, 96, Périer-D’Ieteren 1984, s. 73.815 Roosval 1903, s. 58, 62, Engellau-Gullander 1992, s. 139. Flodin 1989, s. 113.816 Josephson & Wilcke 1912, s. 235, Engellau-Gullander 1998, s. 121.817 Jäder mäter 2780 x 2510 mm, Skepptuna 2700 x 2470 mm. medan Strängnäs III är

något mindre: 2070 x 2440 mm.818 Se Roosval 1927, s. 400, Flodin 1989, s. 113, Johan Hadorph skriver: ”Den gambla

taflan som förr stodh framom för altaret, är aff Kantzl gref Axel Oxenstierna gif-ven till Jäders kyrkia ther han sin lägerstad hafwer”. 1655 betalades ur kyrkokas-san till ”den som woro i Stockholm effter altartaflan.” Axel Oxenstierna var inteensam om sitt antikvariska intresse. Magnus Gabriel de la Gardie lät 1678 göra enmotsvarande renovering av det flandriska altarskåpet i Ödeby kyrka i Närke, gårds-kyrkan till Kägleholm. Ursprungligen hade tanken varit att låta nytillverka ett altar-skåp (Nordberg 1959).

819 KIK IRPA, Bryssel, föremålsregister, obj. 40338, C2502. 7 flandriska altarskåp, detre svenska inkluderade, har en skulpterad framställning av trolovningen, det tidi-gaste är tillverkat på 1460-talet.

820 Engellau-Gullander 1992, s. 74. Buyle & Vanthillo 2000, s. 91–93, 148 f. samt 214 ff.821 Mellinkoff 1987, s. 145–158. Det är en medeltida uppfinning från 1100-talet och

en ren bildkonvention. Kempff 1994, s. 42 för bruk av kännetecken av exotisk ka-raktär.

822 Se t.ex. Jacobs 1998, s. 119.823 I det hårt restaurerade altarskåpet i Jäder är motivet Abrahams offer av Isak. Den

bättre bevarade tavlan i Skepptuna återger Moses med stentavlorna. I Strängnäs IIIär motiven utplånade, men motsvarade bilder har funnits där enligt Andersson &Unnerbäck 1978, s. 75. (Foto: ATA: 1891–93 samt Strängnäsutställningen 1910–1913,Carl af Ugglas. Motiven är inte typologiska förebilder till trolovningen, bebådelseneller visitatio. De alluderar på Jesu födelse och passion i vidare bemärkelse.

824 I masverken återges också visitatio, mötet mellan Maria och Elisabet. Episoden ärbekräftelsen på att inkarnationen har fullbordats, att bebådelsen erkänns som verk-lig. I Jäder och Skepptuna bekräftar Elisabet Marias havandeskap genom att läggasin hand på hennes mage. Se Westergård 2007 för visitatiomotivet.

825 Kemp 1998, s. 187, Rossholm Lagerlöf 2007, s. 43.826 Den gamla tiden, Lagens tid, ställs mot den nya nådens tid genom bruket av kon-

trasterande arkitekturformer. Antika (hedniska) och romanska former ställs motdet gotiska, kristna formspråket. Även trappan och dörröppningen betraktas sombetydelsebärande element av t.ex. Panofsky 1935, s. 442.

827 Seidel 1993, s. 31, framhåller trolovningsmotivet som ett utslag av ökande Josefs-fromhet, det finns belägg från 1430 på att Marie trolovning firades som Josefsfesti en nederländsk stad. Enligt Helander 2001, s. 254–258 samt bilagor finns ingentrolovnings- eller Josefsfest i Uppsalakyrkan. Däremot förekom böner, se Nyberg2006, s. 181–191 som påtalar att det i Vadstena och Linköping fanns böner till Josefdär han hyllas som Jungfru Marias sponsus och beskyddare. Enligt Panofsky 1953,

401

778 Bolvig 2003, s. 246.779 Bolvig 2003, s. 243 f.780 Panofsky 1953, s. 283.781 I Uppländskt senmedeltida kalkmåleri: Almunge, Estuna, Funbo, Gryta, Härnevi,

Söderby Karl och Villberga.782 Heliga Birgitta, bok VII: 21.783 Svanberg 1997, s. 132–146. Aili & Svanberg 2003, s. 94 ff. och pl. 65a–71.784 Kaspersen 1985, kap. 23.785 Karlsson 2009, s. 136.786 Se Lüken 2000, för bilder s. 524, 560 och 588.787 I analogi med detta betecknar påtagna patinor ett officiellt sammanhang. Se vidare

nedan del 2.788 Se Seidel 1989, t.ex. s. 78 f.789 Panofsky 1953, s. 203 samt not 2. 790 Harbison 1990, s. 159–264 samt 288.791 Panofsky 1953, s. 164.792 Holly 1996 s. 152 f., 168 invänder att fru Ingelbrecht infogats i ett senare skede,

sannolikt efter parets trolovning. I motsats till Holly menar jag att det är möjligtatt tavlan är utförd i samband med trolovningen och att ändringen förklaras av attman har planerat altartavlan med en manlig och en kvinnlig donator på var sinpannå, men av någon anledning ändrat detta till förmån för bilden av Josef.

793 De Coo 1981, s. 128 ff.794 Gottlieb 1970, s. 83 f.795 Se kap. IV för Marie förbön.796 Styffe 1911, s. 276, 278 samt 292 ff. En sätesgård finns omnämnd under 1300-talet,

därefter ingen.797 Se Redelius 1996, s. 69 f. För Tynnelsö under medeltiden, densamme s. 65–78 för

Kort Rogges betydelse som byggherre för Tynnelsö. 798 Styffe 1911, s. 293. Lundholm 1956, s. 24 f. 799 Han var biskop 1463–1479 (Collmar 1977, s. 89). 800 Kellerman 1935, s. 69 ff. Collmar 1977, s. 140 ff.801 Kellerman 1935, s. 328 f. SDHK 31597.802 SDHK 32673.803 Janzon & Rahmquist 2002, s. 287 för bytesbrevet. 1495 byttes jorden bort till Kort

Rogge och biskopsbordet.804 SDHK 32338.805 Collmar 1977, s. 213 och 617 ff. Gåvobrevet är utfärdat 1498.806 Carlsson 1947, s. 5–8. Ett Rosenkransandaktsgille bör redan ha etablerats hos kar-

tusianerna i Mariefred när Ingeborg Åkesdotter lät trycka Alanus de Rupes skrif-ter där.

807 Roosval 1927, s. 604.808 Roosval 1927, s. 602.809 Andersson 1964–1980, Périer-D’Ieterin 1984, Engellau-Gullander 1992, Kempff

1994. De flandriska altarskåpen, liksom de nordtyska, har i huvudsak kommit attbehandlas inom forskningsfält som varit mer tekniskt inriktade, och man har ävendär behandlat måleri för sig och skulptur för sig.

810 Åkestam 2006 för trolovningsmotivet och ikonografisk litteratur.

400

843 Flodin 1989, s. 114.844 Carlsson 1947, s. 16.845 Engellau-Gullander 1992, s. 98, Jacobs 1998, s. 228.846 SDHK 26175. 847 Josephson & Wilcke 1912, s. 235.848 Ferm 2004, s. 138.849 Rosenkransandakten och Jungfru Marie psaltares brödraskap var knappast en an-

gelägenhet i Stockholm vid tiden 1510–20. De hade drivits från Birgittinklostret iVadstena och blev en allt tydligare Vadstenaangelägenhet i opposition till det rå-dande politiska läget. Kort Rogge var död sedan länge, liksom Sten Sture d.ä., död1503 och Ingeborg Åkesdotter (Tott). Ärkebiskopen Jakob Ulvsson drog sig tillbakatill kartusianerna i Mariefred 1515.

850 Jacobus de Voragine kap. 51, övers. Granger Ryan 1995 bd I s. 197, Jacobus de Vo-ragine kap. 131, övers. Granger Ryan 1995 bd II, s. 149–158.

851 Härdelin 1998a, s. 360 ff. 852 Sjöberg 2003, 35 ff. samt 86 f.853 Härdelin 1998a, s. 350–378.854 Härdelin 1998a, s. 352 f.855 Härdelin 1998a, s. 362.856 Korpiola 2004, s. 147.857 Korpiola 2004, s. 141, 307 f.858 Korpiola 2004, s. 307 f.859 Wessén & Holmbäck 1940, s. 64 ff.860 Wessén & Holmbäck1933, s. 32. ÖgL V 36.861 Wessén & Holmbäck 1933, s. 63 ff. Ärvdabalken I–V. 862 Korpiola 2004, s. 147.863 Korpiola 2004, s. 34 f.864 Se t.ex. Wikman 1980, 2:314. 865 Bengtsson 1999, s. 60 ff.866 Ferm 2004, s. 122–136.867 Först vid konciliet i Trent 1563 tog den romersk-katolska kyrkan full kontroll över

giftermålet för första gången. Det skedde ungefär samtidigt i de protestantiska kyr-korna. I Sverige blev kyrklig vigsel påbjuden som konstituerande med 1571 års kyr-koordning, men den blev inte obligatorisk förrän 1734.

868 Witthoft 1998, s. 558.869 Harbison 1990, s. 255 ff., Ferm 2008 s. 140 konstaterar att ӊven om klerker och

lekmän levde under skilda villkor, var deras världar således inte isolerade från var-andra”. Ferm kritiserar en forskning som låter en strikt monastisk norm definierakyrkan, medan kyrkan utanför klostervärlden ignoreras. Även monastiska miljöerhade förstått värdet av lättnader från det asketiskt rigorösa.

870 Harbison 1990, s. 256, 287, Ferm 2008, s. 141.

Bilaga s. 354–366871 För texterna se nätresurs www.drbo.org/ chapter/49001.htm och www.drbo.org/

lvb/ chapter/49001.htm. Versio Vulgata översattes av kyrkofadern Hieronymus 382och bearbetades av Beda Venerabilis under 700-talet. Douay Rheims reviderades1749–1452.

403

s. 164 var det dock först under 1600-talet som Josef upphöjdes allmänt. Harbison1991, s. 66 ff. betonar kyrkans försök att hävda sig gentemot bristande respekt ochvikande besöksantal och att en orsak var att privat tillbedjan och nya former förbön och meditation växte sig starka. Att betona trolovningen och sakramenten föratt hävda den kyrkliga organisationens betydelse kan i ett sådant läge betraktassom ett naturligt och nödvändigt beslut.

828 Albrecht Dürer 1471 bis 1528. Das gesamte graphische Werk. Bd. 2. Marienlebenillustrerar Jungfru Marias liv i 70 blad. Trolovningen publicerades 1504, hela ver-ket 1511.

829 ATA, Ikonografiska registret. Först under 1400-talet förekommer trolovningsmoti-vet (= Marie förmälning) i den svenska bildvärlden. Merparten av bilderna är date-rade ca 1500, eller senare. Ett trettiotal framställningar finns registrerade.

830 Engellau-Gullander 1992, s. 74 ff. hävdar att det är genom Albrecht Dürers infly-tande som fler figurer förs in i trolovningsbilden i Flandern. Men dessa förekom-mer som synes ovan redan 1420 hos Campin. Kvinnan med flätan finns både i Cam-pins trolovningsscen och hos Dürer medan mannen med hatten kan ses i DürersMarienleben.

831 Panofsky 1953, s. 283.832 Claes Gejrot tackas för översättningen av den latinska texten vilken återges i Pa-

nofsky 1955, s. 282 f., 473. Texten i ängelns språkband: Matrimonium a Christocommendatur, Dum sponsa sanguinum in carne (con) copulatur. Exodi IIII capitulo.I översättning: ’Äktenskapet anbefalles av Kristus, när blodsbruden förenas i köt-tet’ vilket alltså syftar på 2 Mos. 4: Tulit illicio Sephora auctissimam petram, et cir-cumcidit praeputium filii sui, tetigitque pedes eius, et ait: Sponsus sanguinum tu mihies (Exodus IV, 25). I Bibel 2000: 2 Mos. 4:24–25: Vid ett nattläger under vägen komHerren emot Moses och ville döda honom. Då tog Sippora en vass flintbit och skarbort förhuden på sin son och vidrörde honom nertill med den och sade: du är minblodsbrudgum.

833 Panofsky 1953, s. 202. Jfr Harbison 1991, s. 67 som betonar att senmedeltidens pri-vata religiositet var ett ställningstagande mot den officiella kyrkan. Altaret beställ-des av biskopen av Tournai som, enligt Harbison, upplevde sjunkande närvaro i kyr-kan och bristande respekt både för kyrkan som institution och för dess företräda-re. I de sju sakramentens altare ser Harbison ett kyrkorum fyllt av sakramenten menutan de troende. Se Pernler 1999, s. 153–163 för den kyrkopolitiska situationen iSverige. Mitten av 1400-talet, då biskopen i Tournai såg sin kyrka ifrågasatt var kyr-kopolitiskt en turbulent tid med påvar och motpåvar och oron gällde även i Sverige.

834 Roosval 1927, s. 401. Engellau-Gullander 1992, s. 74.835 Se t.ex. Roosval 1927, s. 401, Andersson & Unnerbäck 1978, s. 94, Flodin 1989, s.

114, Engellau-Gullander 1992, s. 74.836 Carlsson 1947, s. 5.837 Collmar 1977, s. 102.838 Andersson & Unnerbäck 1978, s. 94.839 Carlsson 1947, s. 5. Pergamentsbrev daterat Strängnäs 6 jan 1509. SDHK 36398. Se

även Flodin 1989, s. 113.840 Périer-D’Ieteren 1984, s. 73.841 Roosval 1927, s. 400, Flodin 1989, s. 113.842 Roosval 1927, s. 400 f.

402

Verkförteckning

BlekingeKarlshamn, mässhake, 1500–1525Sölvesborg I, kalkmålning, 1425–1450Sölvesborg II, kalkmålning, 1425–1450Sölvesborg III, dopfat, 1500–1550

BohuslänHarestad, dopfat, 1500–1550Jörlanda, dopfat, 1500–1550Långelanda, dopfat, 1500–1550Morlanda, dopfat, 1500–1550Norum, dopfat, 1500–1550Tossene, dopfat, 1500–1550

BornholmAakirkeby, dopfunt, 1175–1200

DalarnaAspeboda, altarskåp, ca 1500, måleri dörr insidaBy, altarskåp, 1500–1525, skulpturHusby II, kalkmålningHusby I, korkåpa, 1475–1500Mora/Väskinde, glasmålning, 1250–1280Silvberg, mässhake, ca 1500Skattunge, altarskåp, 1450–1475, skulpturStora Skedvi, kalkmålning, 1520-taletVika, kalkmålning, ca 1550

DalslandFröskog, altarskåp, 1250–1300, skulptur

GotlandAlskog +, glasmålning, 1275–1300Alskog 1, dopfunt, 1175–1200Alskog 2, sakramentskåp, 1275–1300, måleri

405

872 Övers. Gärtner, 1972, s. 70–73.873 Sjölin 2006, s. 122.874 Carlquist 2006, s. 21. Texten finns i C 76 fol. 113v–118v. Ursprunglig proveniens

för manuskriptet är Sydtyskland.875 Banning 1980, s. 44.876 Gospel of Pseudo-Matthew, Chapter 9, www.catholicencyclopedia.org/curch-

fathers877 Min översättning grundad på Banning 1980 och http://www.newadvent.org/fathers/

0848.htm 2010-04-02878 http://www.newadvent.org/cathen/13409a.htm 2010-04-02879 Härdelin 1998, s. 51 f.880 Härdelin 1966, s. 183.881 Migne PL CLXXXIII, col. 83. Min översättning från Denny 1997, s. 138.882 Hirn 1909, s. 285.883 Walsh 1976, sermon 23:15, s. 38–41. Återges av Blum 1992, s. 43.884 Ryan 1993 I + II, Reames 1985, s. 205.885 Ryan 1993, s. xiii, och Reames 1985.886 Geddes 2005, s. 102.887 Ragusa & Green 1961, s. xxi–xxiii, för diskussion om den felaktiga attribueringen

till Bonaventura, och anonymnamnet Pseudo-Bonaventura.888 Min översättning från Ragusa & Green 1961, s. 16 (IV)889 Min översättning från Ragusa & Green 1961, s. 15.890 Meditationes, Ragusa & Green 1961, s. 21.891 Dante Alighieri, övers Björkeson 1983892 Braunfels 1949, samt Iconographie der Christlichen Kunst 1972. 893 Bibel 2000, Matt 1:18, Luk 1:26/27.894 Apokryferna till NT, Jakobs protevangelium 8:3. Övers. Gärtner 1973. Banning

1980. Åkestam 2003, 56 ff. utförligare om texter och ikonografisk litteratur. Réau1957, s. 170. Schiller 1980, s. 76. Dahlby 2002, 61, 73. Birnbaum 2003, s. 35. Hall1974, s. 200.

895 Jacobus de Voragine 51, övers. Granger Ryan 1995 bd I, s. 196–202. Jacobus deVoragine 131, övers. Granger Ryan 1995 bd II, s. 149–158.

896 Jacobus de Voragine 51, övers. Granger Ryan 1995 bd I, s. 197. Jfr Hirn 1909, s.256, som anför 7 punkter från Bernhard av Clairvaux.

897 Jacobus de Voragine 131, övers. Granger Ryan 1995 bd II, s. 153. Min övers. frånengelska.

898 Jacobus de Voragine 51, övers. Granger Ryan 1995 bd I, s. 197.

404

Silte II, glasmålning, 1250–1300Silte III, altarskåp, 1450–1475, måleri dörr utsidaStenkumla, kalkmålning, 1450–1475 Stenkyrka, dopfunt, 1150–1200, cuppans undersidaStånga I, dopfunt, 1150–1200Stånga II, stenrelief, ca 1350?Sundre, kalkmålning, 1450–1475Tofta, dopfunt, 1150–1200Träkumla I, dopfunt, 1150–1175Träkumla II, kalkmålning, 1287Vall, dopfunt, 1150–1200Viklau, dopfunt, 1150–1200Visby, pilgrimsmärke, 1275–1300Visby domkyrka, korkåpa, 1475–1500Vänge ?, dopfunt, 1150–1200Väskinde, dopfunt, 1150–1200Väte, stenrelief, 1325–1350

GästriklandHedesunda, patén, 1300–1350, textÅrsunda, altarskåp, 1515–1520, skulpturÖsterfärnebo, mässhake, ca 1500

HallandHanhals, altarskåp, 1500–1525, skulpturOkome, dopfunt, 1225–1300Vapnö, dopfat, 1500–1550

HälsinglandDelsbo I, mässhake, 1475–1500Delsbo II, altarskåp, 1500–1525, måleri dörrDelsbo III, dopfat, 1500–1525Enånger I g:a, altarskåp, ca 1500, skulpturEnånger II g:a, altarskåp, 1500–1525, måleri dörr insidaEnånger III g:a, kalkmålning, 1475–1500Mo, dopfunt, 1200–1225Njutånger, kalkmålning, 1520-talSegersta, altarskåp, 1450–1475, måleri dörr utsidaSöderala I, dopfunt, 1150–1200Söderala II, kalkmålning, ca 1500

407

Anga, kalkmålning, 1450–1475Barlingbo, dopfunt, 1150–1170Bro, stenrelief, ca 1300Burs, korbänk, ca 1350?Eke I, dopfunt, 1175–1225Eke II, kalkmålning, 1450–1475Eskelhem 1a, dopfunt, 1150–1175Eskelhem 1b, dopfunt, 1150–1175Gerum, dopfunt, 1150–1175Gothem, kalkmålning, ca 1300Grötlingbo, dopfunt, ca 1200Hablingbo I, stenrelief, 1325–1350Hablingbo II, glasmålning, 1325–1350Halla?, dopfunt, 1175–1225Hamra, dopfunt, 1150–1200Hemse, kalkmålning, 1475–1500Hogrän, dopfunt, 1150–1175Klinte, dopfat, 1500–1525Kräklingbo, kalkmålning, 1211 enl.inskr.Källunge, altarskåp, 1500–1525, måleri dörr insidaLau, dopfunt, 1175–1225Linde, dopfunt, 1150–1200Lojsta I ?, dopfunt, 1150–1200Lojsta II, glasmålning, 1250–1280Lokrume, dopfunt, 1150–1200Lummelunda?, stenrelief, 1325–1350Lye I, stenrelief, ca 1350?Lye II, kalkmålning, 1475–1500Lärbro, stenrelief, 1325–1350Martebo, stenrelief, 1325–1350Mästerby, dopfunt, 1150–1175Norrlanda, stenrelief, ca 1350?När, dopfunt, 1150–1200Othem, dopfunt, 1175–1225Roma, dopfat, 1500–1525Rone I, kalkmålning, 1450–1475Rone II, dopfat, 1500–1525Rone?, dopfunt, 1175–1225Rute, kalkmålning, 1450–1475Sanda I, dopfunt, 1150–1175Sanda II, dopfat, 1500–1525Silte I, dopfunt, ca 1200

406

L:a Harrie, dopfat, 1500–1525Lunds domkyrka, korstol, 1350–1400, träLyngsjö, kalkmålning, 1125–1150Munka Ljungby I, dopfunt, 1150–1200Munka Ljungby II, kalkmålning, 1475–1500N. Mellby, kalkmålning, 1425–1450Norra Åkarp+, kalkmålning+, 1425–1450Oppmanna, dopfunt, 1200–1225Saxtorp, dopfunt, 1150–1175Simris I, dopfunt, 1150–1200, cuppa undersidaSimris II, kalkmålning, 1475–1525Sireköping, kalkmålning, 1200–1225Skarhult I, kalkmålning, ca 1525Skarhult II, dopfat, 1500–1525Skivarp, kalkmålning, 1475–1500Skurup I, kalkmålning, 1300–1350Skurup II, dopfat, 1500–1550Snårestad+, kalkmålning+, 1325–1350Steghag, dopfat, 1500–1550Stora Köpinge, kalkmålning, 1300–1350Södervidinge, dopfat, 1500–1550Södra Mellby, dopfat, 1500–1550Tosterup, kalkmålning, 1450–1500Vä, dopfunt, 1200–1225, textVä. Hoby, altarskåp, 1450–1475, skulpturVästra Vemmerlöv, kalkmålning, ca 1500Ystad, Sankt Peter/Petri, kalkmålning, 1425Öja, kalkmålning+, 1450–1500Östra herrestad, kalkmålning, 1450–1475Östra Vram ?, kalkmålning, ca 1250

SmålandAringsås, kalkfot, 1300–1350Bottnaryd, dopfat, 1500–1550Dädesjö, målning, 1275–1300, trätakFörlösa, dopfat, 1500–1550, dopfatGränna+, kalkmålning, 1475–1500Hjorted, altarskåp, efter 1475?, måleri dörr utsidaHjälmseryd, dopfat, 1500–1550Hjälmseryd+, kalkmålning+, 1400–1500Högsby, altarskåp, ca 1500, måleri dörr, insidaKalmar, metall, 1375–1400, tennlock

409

HärjedalenLillhärdal +, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr

JämtlandBrunflo, dopfunt, 1175–1225

MedelpadAlnö, kalkmålning, ca 1520Stöde, dopfunt, 1200–1225

NärkeEker, dopfat, 1500–1525Hovsta, patén, 1300–1350, textKräklinge, mässhake, 1500–1525Kumla, altarskåp, 1439, måleri dörr utsida

SkåneAnderslöv, kalkmålning, 1325–1350Barsebäck, dopfat, 1500–1525Bjällerup, kalkmålning, 1325–1350Bjäresjö I, kalkmålning, 1200–1225Bjäresjö II, dopfat, 1500–1525Borrby, dopfat, 1500–1525Brandstad?, kalkmålning, 1200–1250Brönnestad, kalkmålning, 1440–1450Båstad, kalkmålning, 1500–1525Falsterbo, altarskåp, 1500–1525, måleri dörr utsidaFru Alstad, kalkmålning, 1450–1500Fulltofta, kalkmålning, 1475–1500Gumlösa, dopfunt, 1191Hammenhög, dopfunt, 1200–1225Hannas, dopfunt, 1200–1225Hofterup, kalkmålning, 1125–1150Hälsingborg S Maria, altarskåp, 1449–1452, skulpturHästveda, kalkmålning, 1475–1525Kiaby, kalkmålning, 1450–1500Knislinge, dopfunt, 1175–1225Konga, kalkmålning, 1400–1500Kviinge, dopfunt, 1200–1225Kyrkoköpinge, kalkmålning, 1475–1500Kävlinge, kalkmålning, 1425–1450

408

Vagnhärad, dopfat, 1500–1550, dopfatVansö, altarskåp, 1450–1500, måleri dörr insidaVästerljung, altarskåp, 1475–1500, skulpturÖsmo, kalkmålning, 1450–1475Överselö I, altarskåp, 1450–1475, måleri dörr utsidaÖverselö II, korkåpa eller mässhake, 1450–1500

Uppland Almunge, kalkmålning, 1480-talBalingsta+, kalkmålning+, 1460-talBiskopskulla, korkåpa, 1175–1200Biskopskulla, kalkmålning, ca. 1450Boo kapell, mässhake, 1375–1400Bred, dopfat, 1500–1525Danmark?, kalkmålning, 1475–1500Dannemora I, kalkmålning, ca 1515Dannemora II, kalkmålning, ca 1515Edebo I, kalkmålning, ca 1515Edebo II, kalkmålning, ca 1515Ekeby, kalkmålning, 1500–1525Frösunda ?, dopfunt, 1150–1200Frötuna, mässhake, 1475–1500Hammarby, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr utsidaHusby-Långhundra a, altarskåp, 1475–1500, skulpturHusby-Långhundra b, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr utsidaHärkeberga, kalkmålning, 1480-talHärnevi I, kalkfot, 1300–1350, textHärnevi II, kalkmålning, 1480-talHäverö I, altarskåp, 1500–1525, skulpturHäverö II, kalkmålningHökhuvud, altarskåp, ca 1510, skulpturJumkil I, dopfunt, 1150–1200Jumkil II, kalkmålning, ca 1500Kalmar, patén, 1300–1350, textKnivsta, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr utsidaKnutby, kalkmålning, 1490-talLena, altarskåp, 1491, måleri dörr utsidaLillkyrka, mässhake, 1475–1500, mässhakeLitslena I, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr insidaLitslena II, kalkmålning, ca 1470Litslena III, kalkmålning, ca 1470Möja (Värmdö), altarskåp, 1470–80, måleri dörr utsida

411

Kumlaby, kalkmålning, 1475–1500Locknevi, dopfunt, 1200–1225, cuppaLofta, patén, 1300–1350, textLofta, altarskåp, ca 1510, skulpturNottebäck, ciborium, 1300–1350, ciboriumPjätteryd, dopfunt, 1200–1225, textStenberga, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr InsidaSvarttorp, altarskåp, 1450–1475, måleri dörr InsidaVästra Ed I, altarskåp, ca 1430, måleri dörr insidaVästra Ed II, altarskåp, 1526, måleri dörr utsida

StockholmHögalid?, 1450–1500, oljemålningStorkyrkan Österåker, altarskåp, 1467 Inskr, måleri dörr insida

SödermanlandAspö, altarskåp, 1450–1475, måleri dörr utsidaDillnäs, altarskåp, tid. 1500, måleri dörr insidaFloda, kalkmålning, 1479–Frustuna, altarskåp, tid. 1500, skulpturHärad I, altarskåp, e. 1500, måleri dörr utsidaHärad II, altarskåp, ca 1500, måleri dörr utsidaJäder, altarskåp, 1514, skulpturLid, kalkmålning, 1460-talMariefred, mässhake, 1460–64, mässhakeNyköpings allh., altaruppsats, 1400–1425, alabasterskulpturSalem, altarskåp, 1480-tal, måleri dörr utsidaSorunda, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr utsidaSträngnäs I, altarskåp, 1490, måleri dörr utsidaSträngnäs II +, altarskåp, 1505–1509, skulptur +Strängnäs III, altarskåp, ca 1500, måleri dörr insidaSträngnäs IV, altarbrun, ca 1350Strängnäs V, kalkmålning, 1404–1440Strängnäs VI, kalkmålning, 1404–1440Strängnäs VII, dopfunt, brons, 1350–1400, textToresund I, altarskåp, 1320–30, måleri dörr utsidaToresund II, altarskåp, 1450–1500, måleri dörr utsidaToresund III+, altartavla+, 1475–1500Torpa, kalkmålning, 1150–1200Torshälla, korkåpa eller mässhake, 1475–1500Trosa lfs/Vagnhärad, dopfunt, 1175–1225Tuna, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr insida

410

Vänge+, kalkmålning+, 1480-talVärmdö, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr utsidaVästeråker, kalkmålning, ca 1470Vätö, kalkmålning, ca 1470Yttergran, kalkmålning, 1475–1500Åland+, altarskåp+, 1475–1500Össebygarn, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr utsidaÖsterlövsta+, kalkmålning+, 1468Österunda, kalkmålning, 1425–1450Östervåla, kalkfot, 1340-talÖstra Ryd I, kalkfot, 1275–1300Östra Ryd II+, kalkmålning+, 1449Östuna, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr insidaÖvergran+, kalkmålning+, 1487?

VärmlandSödra Råda I+, kalkmålning+, 1494, träväggSödra RådaI I+, kalkmålning+, 1494, trätak

VästerbottenUmeå landsförsamling+, kalkmålning+, 1500–1525

VästergötlandBorgstena, dopfat, 1500–1550Broddetorp, altare, 1150–1200, metallantemesaleFridhem, dopfunt, 1150–1175Gökhem, kalkmålning, 1487Husaby, mässhake, ca 1500Hönsäter, dopfat, 1500–1550Kinnarumma, altarskåp, 1500–1525, måleri dörr utsidaLänghem, dopfat, 1500–1550Molla, altarskåp, 1500–1550, måleri dörr insidaNorra Fågelås I, altarskåp, ca 1400, måleri dörr insidaNorra Fågelås I, altarskåp, 1375–1400, måleri dörr utsidaRoasjö, dopfat, 1500–1550, Suntak gamla kyrka, kalkmålning, 1475–1500, Söne, kalkmålning, 1197–99, Timmele, text/kalkfot, 1300–1350, Vara, altarskåp, 1475–1500, skulpturVästra Gerum, kalkmålning, 1475–1500 Åsbräcka, dopfat, 1500–1550

413

Norrby, korkåpa, ca 1500, korkåpaOdensala, kalkmålning, 1490-talOrkesta, patén, 1300–1350, textRasbokil I, kalkmålning, 1520–1530Rasbokil II ?, kalkmålning, 1520–1530Riala, kalkmålning, 1460-talRimbo, kalkfot, 1300–1350, textRimbo, kalkmålning, ca 1500Sigtuna, S Maria, altarskåp, 1340–50, skulpturSingö I, altarskåp, ca 1500, måleri dörr utsidaSingö II, altarskåp, ca 1500, skulpturSkepptuna, altarskåp, 1510–1520, skulpturSkogs–Tibble, dopfunt, 1175–1225Skuttunge, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr utsidaSkånela, kalkmålning, 1425–1450Stavby, kalkmålning, 1475–1500Sånga, kalkmålning, ca 1470Söderbykarl I, kalkskaft, 1300-tal börjanSöderbykarl II, kalkmålning, ca 1500Tegelsmora +, kalkmålning+, 1504Tensta I, kalkmålning, 1437Tensta II, korkåpa, 1475–1500Tolfta, kalkmålning, 1490-talTuna+, altarskåp+, 1450–1500Täby, glasmålning, 1450–1475Uppsala domkyrka I, alba, 1170–1274Uppsala domkyrka II, ampulla, ca 1325Uppsala domkyrka III, stenrelief, 1425–1450Uppsala domkyrka IV, mässhake, 1475–1500Uppsala domkyrka V, text/patén, 1300–1350Uppsala domkyrka V, korkåpa, 1500–1525Uppsala domkyrka VI, mässhake, 1500–1525Uppsala/Eksta, glasmålning, 1250–1300Valö I, altarskåp, 1400–1425, måleri dörr utsidaValö II, altarskåp, 1500–1525, måleri dörr utsidaValö III, kalkmålning, ca 1527Veckholm a, kalkfot, 1300–1325Veckholm b, kalkfot, 1300–1325, textVendel, kalkmålning, 1451–52Viksta, processionskrucifix, 1325–1350, träskulpturVillberga+, kalkmålning+, 1475–1500Vittinge, kalkmålning, 1475–1500

412

Fivelstad, kalkmålning, 1475–1500Furingstad, kalkmålning, 1425–1450Horn, kalkfot, 1300–1350Hov, kalkmålning, 1500–1525Högby I, altarskåp, 1450–1475, måleri dörr utsidaHögby II, altarskåp, 1400–1425, måleri dörr utsidaJonsberg, altarskåp, ca 1515, skulpturJärstad, kalkmålning, 1350–1400Klockrike, altarskåp, 1400–1450, skulpturKumla+, altarskåp+, måleri dörrLillkyrka, altarskåp, ca 1500, måleri dörr utsidaLinköpings domkyrka I, altarbrun, ca 1400Linköpings domkyrka II, mitra, 1459–65Linköpings domkyrka III, mässhake, 1450–1500Mjölby, mässhake, ca 1500okänd kyrka, dopfat, 1500–1550Risinge, altarskåp, 1450–1475, måleri dörr utsidaRönö, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr utsidaSkänninge, patén, 1300–1350, textSkärkind I, altarskåp, 1400–1425, skulpturSkärkind II, predella, ca 1520, måleriStora Åby, mässhake, 1475–1500Styrestad, mässhake, 1450–1500Sya, altarskåp, 1450–1500, skulpturTingstad, dopfunt, 1175–1225Tjällmo, altarskåp, ca 1437, måleri dörr insidaVadstena klosterkyrka I, altarskåp, 1459, skulpturVadstena klosterkyrka II, altarbrun, 1400–1425Vadstena klosterkyrka III, altarbrun, 1425–1450Vadstena klosterkyrka IV, patén, 1300–1350, textVadstena nunnekloster, kalkmålning, 1384Vinnerstad, kalkmålning, 1475–1500Vånga, altarskåp, 1475–1500, måleri dörr utsidaVästra Ny, kalkmålning, 1500–1525Östra Ny I, altarskåp, 1450–1475, skulpturÖstra Ny II, mässhake, 1500–1525

okänd kyrka II, dopfat, 1500–1550

415

VästmanlandBadelunda, korkåpa, 1450–1500 Björksta a, kalkfot, 1340-tal Björksta b, patén, 1300–1350, textDingtuna, altarskåp, e 1475?, måleri dörr utsidaFellingsbro, patén, 1300–1350, textIrsta, kalkfot, 1300–1350, textKumla+, kalkmålning+, 1482, Möklinta, altarskåp, 1515–1520, skulpturOdensvi, kalkmålning, 1425–1450Romfartuna, kalkfot, 1340-talSala landsförsamling, dopfunt, 1200–1225Tortuna I, altarskåp, 1475–1500, skulpturTortuna II, kalkmålning, 1500–1525Västerfärnebo, altarskåp, 1500–1525, skulpturVästerås Barkarö, mässhake, ca 1500Västerås I domkyrka, kalkfot, 1311–1317?Västerås II domkyrka, korkåpa, 1450–1500Västerås III domkyrka, altarskåp, 1500–1525, måleri dörr insidaVästerås IV domkyrka, altarskåp, 1475–1500, skulpturVästerås V domkyrka, altarskåp, tid. 1500, skulpturÄngsö I, kalkmålning, ca 1340Ängsö II, kalkfot, 1350–1400Ängsö slott, pokal, 1467–69

ÅngermanlandJunsele, altarskåp, 1500–1550, måleri dörr insidaNordingrå, altarskåp, 1500–1525, måleri dörr utsidaSidensjö, patén, 1300–1350, textTorsåker, patén, 1300–1350, textÅdals Liden, patén, 1300–1350, text

ÖlandGärdslösa+, altarskåp+, måleri dörr utsidaHögby I, altarskåp, 1400–1425, måleri dörr insidaHögby II, altarskåp, 1425–1450, måleri dörr insidaKälla, altarskåp, ca 1525, skulpturLöt, altarskåp, 1475–1500, skulptur

ÖstergötlandAsk, kalkmålning, 1475–1500Askeby, altarskåp, 1400–1425, skulptur

414

417416

Tabell 1. Föremålsgrupper

1150–1225 1225–1350 1350–1450 1450–1550

Kalkmåleri 7 11 14 85 (+2)Stenrelief 10 1Dopfuntar 52 1 1Altarskåp 4 14 82 (+2)Metall/liturgiska kärl 1 30 2 35Textil 1 2 4 27Glasmåleri 6 1Korstol 1Processionscrucifix 1Oljemålning 1

(+) = odaterade föremål

Register

Abélard, Pierre 132Abraham 48, 51, 116, 153, 364Absalon 102, 128–129, 131, 135–137Alanus de Rupe 259, 327Albert av Riga 136Alberti 23Albertus Pictor 242–243, 245,

253–254, 258, 262, 266Alexander III 56, 135Alfonso Pecha 227, 233–234Almunge 258Alpers, Svetlana 307Alskog 147, 151, 167, 169, 174Alvastra kloster 55, 223Amiens 161Amund, målare 242Andreas, biskop 132–133, 136, 137Andreas, presbyter 175anti-ikonografi 24Antwerpen 243–244, 274–275, 284,

309Appuna 230Arboga 239Aringsås 150, 172, 238Arnolfini, Giovanni 295Arras 230Askeby 185Aspanäs 212Aspö 244Augustinus 32, 64, 359Autun 102, 118, 121, 261

Baltikum 129, 133, 136, 139, 140–141,145

Barlingbo 71, 80, 90, 93, 96, 98Barthes, Roland 19Basel 221, 236Baxandall, Michael 22, 29, 195Becket, Thomas 138Belgien 309

Belting, Hans 180, 185, 201, 203, 206,240, 248

Benedikta 133Bengt, biskop 132, 145Bengtsdotter, Katarina 212Bengtsson (Oxenstierna), Jöns 320Bernhard av Clairvaux, S:t Bernhard

42, 57, 64, 124, 128, 131–134,194–195, 225–226, 277, 282, 309,321, 357–360, 366

Bertram von Minden 235Betlehem 46–47, 50, 61, 110, 117, 121,

127, 159–160, 199, 212, 268, 299, 366 bildsemiotik 17–18Birger jarl 145, 146Birgersson (Ladulås), Magnus 147Birgitta Birgersdotter, heliga Birgitta 31,

35–36, 42, 181, 196, 199–200, 205,211–213, 216–217, 219, 221–227,229–230, 232–236, 277, 286, 299,300

Biskopskulla 57, 63, 65–67, 126, 172Bjäresjö 67, 69, 74, 86, 97–98Björksta 150, 171Blanka, drottning 169, 175, 181, 232Blekinge 188Bonaventura 180, 266Borman, Jan 307, 309, 320 Bornholm 101, 113, 125–126, 128Bosson (Grip), Knut 216, 217Bosson (Natt och Dag), Sten 216Breakspear, Nicolaus 56Bro 159Broddetorp 57, 61–62, 67, 126, 163Brunflo 101Brunkeberg 303Brynolf, biskop 216Bryssel 243–244, 274, 278–279, 284,

286, 287, 307, 309, 320Brönnestad 182, 185, 188

419418

Burgos 194, 227–228, 234Burgund 102, 117–118, 122, 137Bysans 76, 85Bälinge 285Böhmen 186, 235

Caesar 286Camille, Michael 24, 25, 307Campin, Robert 52, 249, 275, 313, 316Caracciolo di Lecce, Roberto 195Caulibus, Johannes de 198Cenami, Giovanna 295, 317Charlieu 117Chevrot, Jean 317Christine de Pisan 31, 189, 208Cicero 286Cismar 163cisterciens- 55–57, 103, 122–125,

128–129, 131–134, 136, 138, 162–163,222, 225, 229–230, 232, 357

Clairvaux 42, 55, 57, 64, 124, 128, 131,137, 194, 225, 277, 282, 309, 321,357–359, 366

Cluny 118, 120–121Coninxloo, Jan van 309Conques 121Coter, Colyn de 278, 283, 309, 320

d’Evreux, Jeanne 190Dalsland 148Danmark 58, 63, 97–98, 100–101, 125,

128–129, 131, 133–138, 140, 299Dannemora 250, 257Dante Alighieri 106, 361–362David, Kung 50, 120, 150, 153–154Denny, Don 28, 83–84, 195, 248Didi-Huberman, Georges 23, 29Dillnäs 244Divina Commedia 28, 106–107, 362dominikanorden 103, 144, 147, 162Dominikus 228Duccio 190Duns Scotus 180Durandus, Wilhelm 34, 109Durer, Albrecht 316Dädesjö 147–148, 150, 153–154

Eco, Umberto 22, 33Efesos 45, 48Egypticus 158, 163, 182Eke 101, 113–114, 135, 140Eksta 150El Andaluz 133, 228Elbe 132Ellinge 101, 116epistème 32Erasmus av Rotterdam 327Erik den helige, S:t Erik 67, 146, 196,

212Eskelhem 87Eskil, ärkebiskop 55, 124, 128, 131–132,

136–138Estland 102, 133, 135, 136Eyck, Jan van 27, 249, 275, 295, 317

Finland 133, 136, 181Flandern 39, 51, 242–245, 305–306,

309, 313, 327Florens 23, 107, 195Folda, Jaroslav 47, 121Foucault, Michel 32Fra Angelico 23, 195framing 22, 26Franciskan, franciskanorden 28, 144,

146–147, 162, 164, 179–180, 185–186,198, 200, 202, 208, 212, 336

Frankrike 12, 28, 39, 56, 64, 121, 128,136–137, 146, 163, 186, 190, 313

Franziskus Burmester 243Fredrik Barbarossa 135Fridhem 71, 94, 96, 159Frustuna 244, 253, 274–275, 277–278,

313Fröskog 148

Gamla Uppsala – se Uppsala, GamlaGerson, Jean 195Gerum 69, 73, 79, 80, 82, 86, 90Giotto 29, 313Gisle, biskop 55, 132, 134Gislebertus 121Gothem 167Gotland 41, 67–69, 72–73, 97–103,

107, 113, 122–125, 131–141, 147–148,

151, 158, 161–164, 167, 182, 242, 254Gregersson (Lillie), Mathias 275Gregorius 32, 34Greifswald 303–304Grimaldus 228Gripsholm 256, 287, 303–304, 327Grossteste, Robert 180Grünewald, Mathias 249Grötlingbo 101, 104, 114, 123, 139–140,

158Guadalajara 234Gudmarsson, Ulf 227, 230, 232Gumlösa 68, 83–84, 126Gustav Vasa 39–40, 175

Hablingbo 150–151, 162Halland 148Hammenhög 101, 113–114, 135Hannas 101, 111, 382Haquini, Johannes (Jöns Håkansson)

220–221, 284Hegvald 102, 112–113Helsingborg 300Henrik III 120, 156Herodes 61, 89, 113, 268Hildegard av Bingen 222Hirn, Yrjö 27Hofterup 67, 83Hogrän 93, 96, 98Honorius av Autun 261Honorius III 170Horn 149, 172Hubertus, jakt 58Husaby 62Husby Långhundra 249, 272Hälsingland 101Härad 244–245Härkeberga 250, 262–263, 268Härnevi 172, 262–263, 265, 268Högby 188, 192högikonografi 18, 24

idealbetraktare 21Ile de France 119imago 61, 89, 116, 173, 269Inghelbrecht 52, 301Innocentius 143

Isak 48, 51, 364Isenheim 249Israel 51, 313, 364–365Italien 12, 28–29, 47, 56, 106–107, 117,

179, 186, 190, 192, 195, 200, 227, 233,235, 243, 249, 285–286, 300, 313

Iwan, Johannes 253Ivo av Chartres 282

Jacopo Torriti 168Jaen 233Jakobs protevangelium 41, 71, 85–86,

321, 355–356, 365Jarler, ärkebiskop 145, 147Jerusalem 46–47, 50, 109, 111, 113,

121–122, 129–130, 133–135, 153, 230,357

Johanna, drottning i Neapel 233, 235Johannes 45, 91, 93, 162, 169, 196, 202,

257, 283, 318, 354Jonsson Grip, Bo 181, 233Jumkil 250Junsele 253Jylland 56Jäder 244, 307, 309–312, 316–320Jämtland 101Järstad 211–212, 216–217Jönsson (Oxenstierna), Bengt 205

Karl (Ulfsson) 217Karl IV 194Karl, biskop 136Karlsson (Vasa), Kettil, biskop

255–256, 284Karlsson, Sverker dy 133Kaspersen, Søren 20-21, 26, 61,

299–300, 307Kastilien 227–228, 234Katarina av Siena 222Katarina Ulfsdotter, S:ta Katarina 42,

286, 320Kemp, Wolfgang 20–22, 25, 64–65,

119, 162, 273, 307Kempis, Thomas à 327Kinnekulle 62Klosterneuburg 50–51, 71, 103Knut VI 128, 131

421420

Kolbaz 163Kolve, V.A. 25, 29, 31, 189–190Konrad av Soest 235Konstantinopel 46, 106, 134Konstanz 221Kristina, drottning 55Kräklingbo 67, 74, 97Kumla 186

Ladner, Gerard B 33, 72, 108Lasse Torsson 170Laterankonciliet, 4:e 136, 141, 143–144,

146, 165, 167Lavard Knut 128–129, 131, 135, 138–139Leal 136, 145Legenda Aurea 41–42, 106, 198, 222,

282, 321, 356, 358–360, 365Lehusen, Renholt 304Liepe, Lena 18, 29, 76, 185, 203, 207,

307Linköping, Linköpingsstiftet 55–56,

125, 131–132, 136–137, 140, 145–147,156, 158–159, 177, 194, 216–217,221–222, 224, 232, 244, 255–256

Lippi, fra Filippo 278Litslena 170, 260Livland 134, 136–137, 140–141Locknevi 101, 114Lokrume 86, 90London 120Lorenzetti, Ambrogio 106–107Loreto 47, 190Lucca 243Lukas, evangelist 44–45, 66, 68, 78, 88,

223, 268, 354, 356, 359, 365Lund 55–56, 128–129, 131–132,

137–138, 170, 177, 182, 185, 244Lübeck 135, 163, 196, 221, 242–243,

270, 285, 291, 294, 300, 304Lye 159Lyngsjö 67, 83, 138lågikonografi 18, 24Löderup 139

Magnus, Kung 146–147, 169, 175, 181,232

Magnusson, Hans 303

Majestatis 102, 111Malines 52, 301Mandelgren, Nils Månsson 97Mansel, Jean 300Maria Magdalena 318, 359Mariefred 256, 259–260, 304, 327Marienwold 221Markus, evangelist 90, 91Martebo 159Mattias, magister (Ödinus) 222–223,

227, 232Meditationes Vitae Christi 41–42,

198–199, 208, 222, 358, 360–361Mérode-altaret 30Milano 114, 316Mo 101, 114Monreale 85Mora 150–151Möja 253Mölln 101

Nasaret 44, 46–47, 121–122, 141, 190,354, 366

Neapel 181, 213, 232–235Nederländerna 28, 248, 304Niccolo di Tommaso 299Nicolaus av Verdun 50Nidaros 56Nilsson, Magnus 139Nordingrå 248Nordtyskland 138, 192, 242, 245,

304–305Norge 56, 181Norra Fågelås 213, 216Norrland 100Norrlanda 159–160Notke, Bernt 294Notre Dame 148Nottebäck 150, 170Nürnberg 243Nydala 55, 124, 131–132, 136Nådendal 181Närke 186, 244

Ockham, William av 180Odense 125, 131Odensvi 186

Oder 134Okome 148Olof, herr 205Orley, Valentin van 309Othem 101, 114, 116Oxenstierna, Axel 309, 320

Pacino da Buonaguida 185Panofsky, Erwin 24, 27, 184, 202, 252,

295–297, 299, 301, 312, 325Paris 56, 118, 130, 132, 144, 146, 148,

173, 176, 179, 190, 222, 232Paris, Matthew 156Paulus 138, 212Pecha, Alfonso 227, 233–234period eye 29Perugia 285Petrarca 286Petrus 116, 138, 196Petrus av Skänninge 232–233Petrus i Alvastra 232–233Pettersson, Helge (Helgo Petri) 303,

327Pisa 85Pjätteryd 68Platon 32Polen 163Prag 180, 192, 194, 235Pseudo-Matteus 72, 108, 356, 359Pucelle, Jean 190, 192Puente la Reina 227

Quartier Latin 146

Rafael 313Ragnvaldsson, Nils 42Réau 104, 118receptionsestetik 17, 21Reims 188Rhenlandet 202Riddarholmskyrkan, Stockholm 147, 156Ringsted, Sankt Bendt 102, 125, 128,

138Risinge 270Rode, Hermen 244, 270, 291Rogge, Kort, biskop 240, 275, 278–279,

284–287, 303–304, 319–320, 327

Rom 48, 56, 129, 143, 181, 232–233,235

Roma 122–124, 131, 134, 139Romfartuna 150, 171Rosenrod, Johannes 204Roskilde 128–129, 135–137Rossholm Lagerlöf, Margaretha 9, 21Rostock 259, 303, 327Rügen 129, 135–136Rönö 149

S:t Albans 120, 156Sachsen 134Sahlin, Claire 31Saint-Chapelle 65Saint-Denis 65, 118–121, 132Saint-Fortunatus 117–118, 121Saint-Lazare 118Saint-Victor, Hugo av 359Sainte Foi 121Salem 244Salsta 205Saluzzo (Saluce) 309sammansatt bildkod 19, 90San Geminiano 198San Marco, klostret 23, 195Sanda 84–86, 93, 96, 120, 159Santa Casa 47, 190Santa Maria Maggiore 48, 167Santiago de Compostela 121, 133, 227,

229–230Santo Domingo de Silos 227–228, 234Schapiro, Meyer 17–18, 29, 36, 76,

78–79, 81–82, 120, 185 Schmitt, Jean Claude 25, 76, 79, 298Seidel, Linda 297, 300Selaön 291, 303Selebo 303sensus quadruplex scripturare 32Shearman, John 22–23, 277Sicilien 85Siena 106–107, 222Sigmund 154Sigraf 90, 100–103, 105–107, 109,

111–118, 121–123, 125–126, 133,137–140, 158–159

Sigrid 55

423422

Sigtuna 133, 146–148Silte 101, 149–150Simon 138Simris 69, 71–73, 78, 82Simson 51, 71, 88, 93, 267–268, 365Sinai 296–297Sireköping 67Skara 55–57, 62–63, 145–147, 216Skepptuna 307, 309–312, 316–321, 324,

326–327Skogs-Tibble 101Skurup 150Skuttunge 249Skåne 41, 67–69, 72, 83, 97, 99, 101,

107, 135–139, 147, 150, 154, 182,184–185, 242

Skänninge 145–146, 211, 232–233Småland 55, 68, 101, 147, 149Sorunda 244, 246, 270Sorø 128, 131–132Spanien 121, 133–134, 194, 227, 230,

234Sproge 101Stadil 63Stefan, ärkebiskop 56, 129, 131, 133, 135Sten Sture d:ä (Sture) 286–287, 303–

305, 326–327Stenkyrka 69, 71–73Stockholm 63, 147, 156, 181, 245, 286,

291, 303–304, 309, 319–321, 327Stora Köpinge 150, 154Storkyrkan, Stockholm 245, 286, 291,

303–305, 309, 311, 319–321, 326–327Strängnäs 56, 145, 148, 177, 182, 186,

240, 243–245, 253, 259, 274–275,278–280, 282, 284–285, 287, 291,299–300, 303–305, 307, 309–313,316–321, 326–327

Stånga 69, 78, 112, 149, 159Suger, abbot 118–119, 132–133Sunesen, Andreas, ärkebiskop 132,

136–137Svennung 229–230Sverker, kung 55Sverkersson Karl 56, 129Sverkersson, Johan 136systematic narration 20, 273

Sånga 250Söderbykarl 175Söderköping 192Södermanland 67, 83, 101, 147, 151,

242–245, 260, 289, 307Södertörn 244Södra Råda 258Sölvesborg 186, 188Söne 67, 97

Tensta 29, 181, 185, 188, 196, 203–208,265

Tertullianus 48Theotókos 45Thomas av Aquino 34, 144, 222Tingstad 101, 115Tjällmo 36, 184–186, 196, 198, 202, 208Tongeren 309Toresund 147, 150–152, 167, 244Torpa 67, 83Torquemada, Juan, kardinal 221Toscana 85, 198, 360Tournai 317Trosa 101, 115Träkumla 150Tuna 244Tyrgils Murare 220Tyskland 39, 56, 101, 134, 136, 176, 186,

235, 243–245, 248, 327

Ulf Jarl 56Ulfsson (Sparre till Tofta), Karl 217Ulfsson, Jakob ärkebiskop 240,

286–287, 304Ulvhild, drottning 55Undlöse kirke 299–300Uppland 29, 57, 63, 68, 101, 148, 170,

181, 188, 196, 203, 242, 244, 249–250, 253–254, 257–258, 260, 262,265, 272, 307

Uppsala 55–57, 63, 66, 129, 131–133,145–147, 156, 158, 167, 170, 175, 177,206, 211, 219–221, 236, 239–240

Uppsala domkyrka 66, 125, 148, 150,159, 170, 172–173, 175, 182, 205–206,211, 219–220, 236, 284–185

Uppsala, Gamla 56, 66, 146Urban IV 167

Vadstena 42, 172, 175, 179, 180,181–182, 205, 211–213, 216–217,220–221, 224, 227, 229, 232–233,235–236, 243, 255, 259–260, 286,322, 327, 356

Vadstena, S:ta Birgittas kloster 181, 226Valdemar, kung 128, 131, 135, 138, 146Vall 72, 74, 80, 82, 89–90, 98, 111Valleberga 138Valö 260Vansö 244, 253Varnhem 55–56Vasari 36Vatikanen 39, 117Veckholm 172Vendel 253Venedig 255Westminster Abbey 120–121, 131, 156Weyden, Rogier van der 249, 275, 283,

297, 316–317Vilhelm av Sabina 145–146Visby 147–148, 158, 162Wise, Magister Kristiarnus (Petri) 304visuella kulturstudier 14, 20, 339Vitskøl 56Voragine, Jacobus de 321, 358–359, 366Vreta 131, 232Vä 68Väskinde 90Västergötland 56–57, 67–68, 94, 184,

213Västerljung 244

Västerås 40, 56, 145, 175Västerås domkyrka 150, 168, 172, 175Västmanland 97, 182, 242, 244Växjö 56, 145

Ystad, S:t Petri 186

Åbo 41, 56, 145Åkesdotter (Tott), Ingeborg 286, 303–

305, 326–327Åkirkeby 68, 101, 111, 114, 116, 125–128,

136

Ängsö 182, 243

Ödinus, kanik 175Öland 113, 188, 192Ølst 29Ösel 134, 136, 140, 145Ösmo 244, 260Östergötland 55–56, 68, 101, 131, 136–

137, 145, 149–150, 182, 184–185, 196,210, 220, 242, 270

Österrike 50Östervåla 150, 171Östra Aros 146Östra Hoby 139Östra Ny 175Östra Ryd 150, 170Överselö 244, 289–292, 294–295, 297,

300–301, 303–307, 309–310, 312,317, 323–327

424

Käll- och litteraturförteckning

Arkiv:Antikvarisk- topografiska arkivet (ATA), Stockholm.

Topografiska handlingarna.Ikonografiska registret.

Princeton Index of Christian art, Bibliotheca Apostolica Vaticana, Rom.Statens historiska museum, Textilavdelningens arkiv, Stockholm.Riksarkivet, Svenskt Diplomatarium, medeltidsbreven, Stockholm. Koninklijk Instituut voor het Kunstpatrimonium – L’Institut royal du Patri-

moine Artistique (KIK-IRPA), Bruxelles. (Bildarkiv: www.kikirpa.be)

Källor och litteratur på internet:Douay Rheims Bible, www.drbo.org/ Versio Vulgata, www.drbo.org/lvb/Medeltidens bildvärld, www.historiska.se http://medeltidbild.historiska.se/

medeltidbild/New Catholic Encyclopedia, www.newadvent.org/Patrologia Latina, http://chadwyck.co.ukSvensk Diplomatarium, huvudkartoteket, www.statensarkiv.seFornsvensk lexikalisk databas, http://spraakbanken.gu.se University of Wisconsin digital collections, the History Collection,

http://digicoll.library.wisc.edu/History/

Icke tryckt litteratur:Lindkvist, Evert (1994): Dopfunten i Barlingbo. En forskningsöversikt och pro-

blemstudie rörande en romansk dopfunt på Gotland (Trebetygsuppsats ikonstvetenskap, Stockholms universitet).

Lindkvist, Evert (1999): Hec mea Majestatis: Majestatis som företeelse i dengotländska romanska konsten (Magisteruppsats i Konstvetenskap, Stock-holms universitet).

Åkestam, Mia (1999): Bebådelsebilder från medeltiden i relation till heliga Bir-gittas uppenbarelser (Magisteruppsats i Konstvetenskap, Stockholms uni-versitet).

Muntliga uppgifter: Konservator Ann Cathrin Rothlind 2008-12-11 angående Överselö altarskåp.Docent Lennart Karlsson 2008-08-25 och konservator Håkan Lindberg 2008-

10-10 angående färg och färgförändringar.

425

FörkortningarATA, Antikvarisk-topografiska arkivetDS, Diplomatarium Suecanum, den tryckta utgåvan, 1–ENP, Early Netherlandish PaintingGF, Gotlands fornsalKLNM, Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltidKVHAA, Kungl. Vitterhets Historie och AntikvitetsakademienSD, Svenskt Diplomatarium, den tryckta utgåvan i serien fr.o.m. år 1401–SDHK, Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, data-

basenSHM, Historiska museet, Statens historiska museer SSFS, Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet

for Cluny III”, Gesta, vol. 25, No. 1, Essays in Honor of Whitney Snow Stod-dard, pp. 47–60.

Bal, Mieke & Bryson, Norman (1991): ”Semiotics and Art History”, Art Bull-etin vol.73 no. 2, s. 174–208 (June 1991).

Banning, Knud (red.) (1976–1982): A catalogue of wall-paintings in the churchesof medieval Denmark 1100–1600: Scania, Halland, Blekinge (Copenhagen). (1978): ”Bebudelse og nadverunder”, ICO, Den Iconografiske Post, 1978:1,s. 14–23 (København).(1980): utg. Jakobs Forevangelium og Det uægte Matthæusevangelium. Övers.og utgivet med indledning och billeder (København).(1984): utg. Biblia Pauperum: billedbibelen fra middelalderen. Med inled-ning och oversettelse (København).

Barasch, Moshe (1987): Giotto and the Language of Gestures (Cambridge).Barral, Alejandro (2002): ”The Medieval Pilgrimage Ritual: Honores Ecclesiae

Compostellanae”, Enrique Martinez Ruiz & Magdalena de Pazzi Pi Corra-les El mundo escandinavio, Santa Brigida y el camino de Santiago, Univer-sitá Santiago de Compostela, s. 81–107 (Santiago de Compostela).

Barthes, Roland (1976): ”Bildens retorik”, Kurt Aspelin & Bengt A. Lundberg(red.), Tecken och tydning: till konsternas semiotik, s. 114–130. Originaletstitel ”Rhétorique de l´image” (1964) (Stockholm).

Baxandall, Michael (1984): Painting and Experience in Fifteenth Century Italy(först utg. 1972) (Oxford, London, New York).(1980): The Limewood sculptors of Renaissance Germany (New Haven, Yale).(1985): Patterns of Intention: on the Historical Explanation of Pictures,(New Haven, London).

Belting, Hans (1981): Das Bild und sein Publikum im Mittelalter, Form undFunktion früher Bildtafeln der Passion (Berlin).(1994): Likeness and Precence, A History of the Image before the Era of Art

(Chicago, London).Bengtsson, Herman (1999): Den höviska kulturen i norden. En konsthistorisk

undersökning (Stockholm).(2009): ”Simsonmotivet, förlagor och funktion”, Pia Melin (red.) AlbertusPictor, målare av sin tid vol. II, s. 115–123 (Stockholm).

Benjamin, Lloyd (1976): ”Disguised Symbolism Exposed and the History ofEarly Netherlandish Painting” Studies in Iconography 2, Jahrgang 1976. s.11–24.

Bennett, Robert, Wadström, Inger, Wilcke-Lindqvist, Ingeborg (1972): Sorun-da kyrka III:1, Sveriges kyrkor Södermanland (Stockholm).

Berefelt, Gunnar (1968): A Study on the Winged Angel, The Origin of a Motif(Stockholm).

Bergh, Birger (utg.) (1971): Sancta Birgitta. Revelaciones Bok V. Liber Ques-

427426

Tryckta källor och litteratur:

Achen, Henrik von (2003): ”Animam cum corona immortalitatis Christuscoronat”. Et senmidderalderlig betydningsaspekt av motivet ”Marias him-melskroning” på alterskapet fra Uggdal kirke på Tysnes i Sunnhordland”,Danbolt, Laugerud & Liepe (red.), Tegn, symbol og tolkning, om forståelseog fortolkning i middelalderens bilder, s. 67–98 (København).

Actes des journées d’etudes d’histoire et d’archeologie (14-16 juille 1973) (1973):Société des amis des arts Charlieu (Charlieu).

Ahlbäck, Gunnar (2009): Målningarna i Dannemora kyrka (Stockholm).Ahnlund, Nils (1945): ”Vreta klosters äldsta donatorer”, Historisk tidskrift

1945, s. 301–349.Aili, Hans (utg.) (2002): Sancta Birgitta revelaciones, book VIII, KVHAA,

SSFS, Ser. 2. Latinska skrifter VII:8 (Stockholm).Aili, Hans & Svanberg, Jan (2003): Imagines Sanctæ Birgittæ, vol. 1, vol. 2

(Stockholm).Alexander, Jonathan & Binski, Paul (eds.) (1987): Age of Chivalry (London).Almazán, Vicente (2003): ”Den heliga Birgitta och Spanien”, Per Beskow &

Anette Landen (red.), Birgitta av Vadstena, pilgrim och profet 1303–1373,s. 263–272 (Stockholm).

Alpers, Svetlana (1983): The Art of Describing, Dutch Art in the SeventeenthCentury (Chicago).

Andersson, Aron (1964–1980): Medieval Wooden Sculpture in Sweden (Stock-holm).(1964): ”Schweden”, Aron Andersson, Sigrid Christie, Carl Axel Nordman,Aage Roussells (red.) Corpus Vitrearum Medii Aevi, Die Glasmalereien desMittelalters in Skandinavien, s. 11–254 (Stockholm). (1956): Silberne Abendmahlsgeräte in Schweden aus dem XIV. Jahrhundert,vol. I, vol. II (Stockholm).

Andersson, Aron & Unnerbäck, Axel (1978): Strängnäs domkyrka 2:2, Inred-ning (Stockholm).

Andersson, Roger (1999): ”Undervisning och utbildning”, Sven-Erik Pernler(red.), Sveriges kyrkohistoria, hög- och senmedeltid (Trelleborg).(2001): De Birgittinska ordensprästerna som traditionsförmedlare och folk-forskare (Stockholm).

Andrén, Carl-Gustaf (1992): ”Avlatsbrevens innebörd”, Carl Gustaf von Eh-renheim (red.), Kungs Husby i Trögd, kungsgård, kyrka och socken. Studiertill det medeltida Sverige 6, RAÄ (Stockholm).

Anglert, Mats (1998): ”Från gårdskyrka till sockenkyrka: Bjäresjö i Skåne”,Bertil Nilsson (red.), Sveriges kyrkohistoria, missionstid och tidig medeltid,s. 208–215 (Stockholm).

Armi, C. Edson (1986): ”The Charlieu Clerestory and the Brionnais Sources

Buyle, M. & Vanthillo, C. (2000): Retables Flamands et Brabancons dans lesmonuments belge (Bruxelles).

Camille, Michael (1993): ”Mouths and Meanings: towards an Anti–Icono-graphy of Medieval Art”, Brendan Cassidy (ed.), Iconography at the Cross-roads, s. 43–57 (Princeton).(2000): Image on the edge: The margins of medieval art, (Först utg. 1992)(London).

Carlsson, Gottfrid (1947): ”Jungfru Marie psaltares brödraskap i Sverige”,Kyrkohistorisk Årsskrift fyrtiosjunde årgången 1947, s. 1–49.

Carlquist, Jonas (1996): De fornsvenska helgonlegenderna. Källor, stil ochskriftmiljö, SSFS, Häft 262, bd 82 (Stockholm).(2007): Vadstenasystrarnas textvärld. Studier i systrarnas skriftbrukskom-petens, lärdom och textförståelse, SSFS. Ser. 1 Svenska skrifter 89 (Uppsala).

Cassidy, Brendan (ed.) (1993): Iconography at the crossroads: papers from thecolloquium sponsored by the Index of Christian Art, Princeton University,23–24 March 1990 (Princeton).

Collijn, Isak (1929): Birgittinska gestalter (Stockholm).Collmar, Magnus (1977): Strängnäs stifts herdaminnen, del 1 Medeltiden, Sö-

dermanlands museum (Nyköping).De Coo, Jozef (1981): ”A Medieval look at the Merode Annunciation”, Zeit-

chrift für Kunstgesichte, 44 bd. H 2, s. 114–132.Cornell, Henrik (1924): ”The Iconography of the Nativity of Christ”, Uppsala

Universitets årsbok, s. 1– 45 (Uppsala). (1944): Den svenska konstens historia, från hedenhös till omkring 1800(Stockholm).

Cornell, Henrik & Wallin, Sigurd (1917): Sengotiskt monumentalmåleri i Sve-rige. Härkeberga kyrka (Uppsala).(1933): Uppsvenska målarskolor på 1400-talet (Stockholm).(1962): Johannes Rosenrod, en svensk målare från 1437 (Stockholm).(1972): Albertus Pictor, Sten Stures och Jacob Ulvssons målare (Stockholm).

Cothren, Michael (1978): ”A Re-Evaluation of the Iconography and Design ofthe Infancy Window from the Abbey of Saint-Denis”, Gesta 17 s. 74–75.(1986): ”The Twelfth-Century Infancy of Christ Window from Saint-Denis:A Re-Evaluation of it’s Design and Iconography”, Art Bulletin LXVIII, s.398–420.

Culler, Jonathan (1992): ”In defence of Overinterpretation”, Umberto Eco &Stefan Collini (red.), Interpretation and overinterpretation, s. 109–123 (Cam-bridge).

Curman, Sigurd, Roosval, Johnny, Ugglas, Carl R. af & Wettergren, Erik(red.) (1910): Utställning af äldre kyrklig konst från Strängnäs stift: katalog:Strängnäs 1910 (Strängnäs).

429428

tionum, KVHAA och SFSS ser. 22, VII:5 (Uppsala).(1991): ”Tillförlitligheten i olika versioner av Birgittas uppenbarelser”, ToreNyberg (red.), Birgitta, hendes værk og hendes klostre i Norden (Birgitta, herworks, and her five abbeys in the Nordic countries), s. 397–405 (Odense).

Bergman, Mats (1979): Västerljungs kyrka, Sörmländska kyrkor 62, Söder-manlands museum (Nyköping).(1985): Frustuna kyrka. 5 uppl. Södermanlands museum (Nyköping).

Bernhard av Clairvaux (1844–1864): Migne, Jacques-Paul (red.): Patrologiaecursus completus. Series Latina (Parisiis). Bernardus Claraevallensis. In Fes-to Pentecostes. Sermo II., Patr. Lat. vol. 183 (Patrologia Latina Database no183: 22).

Beskow, Per (1991): Maria i kult, konst, vision (Delsbo).(2008): ”Drottningar och helgondråpare. Skånska dopfuntar med historiskascener”, Per Beskow, Stephan Borgehammar, Arne Jönsson (red.), Förbist-ringar och förklaringar, festskrift till Anders Piltz s. 84–90 (Lund).

Binski, Paul (1995): Westminster Abbey and the Plantagenets, Kingship and therepresentation of Power 1200–1400 (New Haven and London).

Birgitta, helgon (1957–1959): Himmelska uppenbarelser, del I–IV till svenskaav Tryggve Lundén (Malmö).

Birnbaum, Britta (2003): Mariamotiv i konst, kyrka och folktro (Stockholm).Blum, Shirley Neilsen (1992): ”Hans Memling´s ’Annunciation’ with Angelic

Attendants”. Metropolitan Museum Journal, vol. 27, s. 43–58. Boëthius, Gerda & Romdahl, Axel (1935): Uppsala domkyrka, 1258–1435

(Uppsala).Bohrn, Erik (1946): Över-Selö kyrka (Nyköping).Bohrn, Erik, Curman, Sigurd & Tuulse, Armin (red.) (1964): Strängnäs dom-

kyrka. 1. 1, Medeltidens byggnadshistoria, vol. I, vol. II (Stockholm).Bohrn, Erik & Nisbeth, Åke (1982): Strängnäs domkyrka 1:3 kalkmålningar,

Södermanland, band 1:3, Sveriges kyrkor vol. 189 (Stockholm).Bolvig, Axel & Lindley, Phillip (red.) (2003): History and Images: Towards a

New Iconology (Turnhout).Bolvig, Axel (2003): ”Quantitative image analysis: The painter of the wooden

shoes”, Axel Bolvig & Phillip Lindley (eds.) History and Images, Towards aNew Iconology, 229–246 (Turnhout).

Bonsdorff, Jan von (1992): ”Jungfru Maria som Regina coeli, Sponsa Christieller Maria mediatrix?” ICO Iconographisk post 1992:4, s. 7–25.(1993): Kunstproduktion und Kunstverbreitung im Ostseeraum des Spätmit-telalters (Helsinki/Helsingfors).

Borg, Raine (2002): Smålands medeltida dopfuntar, vol. I, vol. II (Göteborg).Branting, Agnes & Lindblom, Andreas (1928): Medeltida vävnader och bro-

derier i Sverige (Stockholm).Braunfels, Wolfgang (1949): Die Verkündigung (Düsseldorf).

(1988): The Aestethics of Thomas Aquinas (Först utg. 1956).(1992): ”Overinterpreting texts”, Umberto Eco & Stefan Collini (eds.),Interpretation and overinterpretation, s. 45–66 (Cambridge).

Edgren, Helena & Roos, Marianne (2003): Bild och berättelse, föredrag fram-lagda vid det 17:e nordiska symposiet för ikonografisk forskning, Kakskerta,Finland 19–24 september 2000 (Åbo).

Edsman, Carl-Martin (1989): ”Enhörningsjakten i kristologisk och mariolo-gisk tolkning”, Karin Kryger, Louise Lillie, Søren Kaspersen (red.), Kvinde-billeder: Eva Maria og andre kvindemotiv i middelalderen, s. 61–77 (Kø-benhavn).

Ekström, Gunnar (1976): Västerås Domkyrkas inventarier genom tiderna (Väs-terås).

Engellau-Gullander, Cecilia (1992): Jan II van Coninxloo, a Brussel master ofthe first half ofthe 16th century (Stockholm).

Erlande-Brandenburg, Alain (1996): Cluny Abbey (Paris).Estham, Inger & Nockert Margaretha (1987): Skatter i textilkammaren (Stock-

holm).Estham, Inger (1991): Birgittinska textilier (Stockholm).

(2001): ”Domkyrkans textilier från medeltid till nutid”, Åke Nisbeth & IngerEstham (red.), Linköpings Domkyrka, inredning och inventarier, s. 101–178(Borås).

Ferguson, George (1996): Signs and Symbols in Christian Art (Först utg. 1959)(London).

Ferm, Olle & Rahmqvist, Sigurd (1985): ”Stormannakyrkor i Uppland underäldre medeltid”, Robert Sandberg (red.), Studier i äldre historia, s. 67–83(Stockholm).

Ferm, Olle (1986): Från Östra Aros till Uppsala, Uppsala under tidig medeltid(Uppsala). (1993): ”Heliga Brigittas program för uppror mot Magnus Eriksson. En stu-die i politisk argumentationskonst.”, Alf Härdelin & Mereth Lindgren(red.), Heliga Birgitta-budskapet och förebilden. Föredrag vid jubileumssym-posiet i Vadstena 3–7 oktober 1991, s. 125–143 (Stockholm).(2001): ”Universitet och högskolor”, Rapporter til Det 24. Nordiske Histori-kermøde, Århus 9.–13. august 2001. Bd 1, Norden og Europa i middelalde-ren, s. 93–129.(2004): ”Bengt Jönsson (Oxenstierna)”, Olle Ferm & Staffan Nyström (red.),Bengt Jönsson (Oxenstierna) och hans värld, s. 12–211 (Stockholm).(2008): Det visa leendet och det narraktiga gapskrattet: skrattet och den me-deltida kyrkan (Stockholm).(2009): Kung Magnus och hans smädesnamn Smek. Historien om en fak-toid, dess ursprung, akademiska lansering och spridning (Stockholm).

431430

Curman, Sigurd, Roosval, Johnny & Ugglas, Carl. R. af (1913): Utställningenav äldre kyrklig konst i Strängnäs 1910 (Stockholm).

Dahlberg, Markus (1998): Skaratraktens kyrkor under äldre medeltid, Skrifterfrån Skaraborgs länsmuseum 28 (Skara).(2003): ”Västergötlands romanska stenskulptur. Kinnekulle som regionaltproduktionscentrum” red. Jens Vellev, Romanske stenarbejder 5, s. 227–244 (Højbjerg).

Dahlby, Fritiof (2002): De heliga tecknens hemlighet: om symboler och attribut(Stockholm).

Dahlbäck, Göran (1977): Uppsala domkyrkas godsinnehav med särskild hän-syn till perioden 1344–1527 (Stockholm).(1993): ”Uppsalakyrkans uppbyggnadsskede. Om kyrka och kungamakt un-der äldre medeltid”, Kärnhuset i riksäpplet, Upplands fornminnesföreningsårsbok 1993 (Uppsala).

Danbolt, Gunnar, Laugerud, Henning & Liepe, Lena (red.) (2003): Tegn, sym-bol og tolkning, om forståelse og fortolkning av middelalderens bilder (Kø-benhavn).

Dante Alighieri (1983): Den gudomliga komedin, övers. Ingvar Björkeson (Stock-holm).

Denny, Don (1977): The Annunciation from the right, from Early ChristianTimes to the Sixteenth Century (New York).

Didi-Huberman, Georges (1990): Fra Angelico: dissemblance et figuration (Pa-ris).(1995): Fra Angelico: dissemblance and figuration (Chicago).(2003): ”Before the Image, Before Time”, Claire Fargo, & Robert Zwijnen-berg (eds.), Compelling visuality: The Work of Art an and out of History,31–44 (Minneapolis, London)

Diebold, William (2000): Word and Image: an introduction to early medievalart (Boulder).

Duby, Georges (2000): Art and Society in the middle ages (Cambridge).(1966): Foundations of a new humanism (Geneva).

Duwe, Gert (1994): Die Verkündigung an Maria in der Niederländischen Ma-lerei des 15. und 16. Jahrhunderts (Frankfurt AM).

Durandus, William (1893): The Symbolism of Churches, a translation of thefirst book of the Rationale Divinorum Ollficiorum. eng. övers. John MasonNeale & Benjamin Webb (London).

Earl, Carol (2008): ”German and Flemish in the Härad Altarpiece: a Prov-incial Swedish Work with Far-reaching Connections”, Fornvännen 103(2008), s. 89–101 (Stockholm).

Eco, Umberto (1971): Den frånvarande strukturen (Lund).(1986): Art and Beauty in the Middle Ages (Först utg. 1959) (Avon).

(2008): ”Att sätta ljuset i ljusstaken. Birgittinsk lobbying vid mitten av 1370-talet”, i Göran Dahlbäck et al. (red.), Medeltidens mångfald: studier i sam-hällsliv, kultur och kommunikation tillägnade Olle Ferm på 60-årsdagenden 8 mars 2007 s. 91–108 (Stockholm).

Gertsman, Elina (2003): The Dance of Death in Reval (Tallinn): The Preacherand His Audience Author(s), Gesta, vol. 42, No. 2 (2003), pp. 143–159.

Gilkaer, Hans Torben (1993): The Political Ideas of St Birgitta and her SpanishConfessor Alfonso Pecha (Odense).

Gilmore Holt, Elizabeth (1981): A Documentary History of Art, vol. 1 (1:a utg.1947) (Princeton).

Gotfredsen, Lise & Frederiksen, Hans Jørgen (1988): Troens billeder. Romanskkunst i Danmark (Herning).

Gottlieb, Carla (1957): ”The Brussel version of the Mérode Annunciation”,The Art Bulletin, vol. 39, no. 1, s. 53–59.(1970): ”Respeciens per Fenestras: The Symbolism of the Mérode Alter-piece”, Oud Holland vol. 85, 1–4, 1970, pp. 65–84.(1981): The Window in Art, From the Window of God to the Vanity of Man(New York).

Grodecki, Louis (1976): Les vitraux de Saint-Denis: étude sur le vitrail au XIIesiècle (Paris).

Gräslund, Anne-Sofie (1996): ”Kristnandet i Sverige ur ett kvinnoperspektiv”,Bertil Nilsson(red.), Kristnandet i Sverige: gamla källor och nya perspektiv(Uppsala).(1998): ”Frideborg och Katla och andra kristna kvinnor”, Bertil Nilsson(red.), Sveriges Kyrkohistoria, missionstid och tidig medeltid (Stockholm).

Gunnes, Erik (1990): ”Fra Benedikt til Birgitta”, Ann Catherine Bonnier, Me-reth Lindgren & Marian Ullén (red.), Den monastiska bildvärlden i Norden.Föredrag vid det 10:e nordiska symposiet för ikonografiska studier i Vad-stena 1986, s. 3–10 (Stockholm).

Gustafsson, Evald (1958): ”Barlingbofuntens reliefer – ett tolkningsförsök”.Fornvännen 1958, s. 26–46.

Gustavson, Helmer (2006): ”Barlingbo socken. G 229–G 230”, Gotlands run-inskrifter 3. Riksantikvarieämbetet www.raa.se/cms (Stockholm).

Gärtner, Bertil (red.) (1972): Apokryferna till Nya testamentet (Stockholm).

Haastrup, Ulla & Egevang, Robert (1986): Danske kalkmalerier, romansk tid1080–1175 (København).

Haastrup, Ulla (1987): Danske kalkmalerier, romansk tid 1175–1250 (Køben-havn)(et al. red.) (1991): Danske kalkmalerier. Sengotik: 1475–1500 (København).(1999): ”Billeder i bøger og kirker. Biblia Pauperum og Speculum humanaeSalvationis afspejlet i dansk kirkekunst” red. Erik Petersen, Levende ord

433432

Flodin, Barbro (1989): Jäders kyrka: Österrekarne härad, Södermanland Sve-riges kyrkor, vol. 208 (Borås).

Folda, Jaroslav (1986): The Nazareth capitals and the crusader shrine of theAnnunciation (Pennsylvania State Univ. Press).(2008): Crusader art: the art of the Crusaders in the Holy Land, 1099–1291(Aldershot).

Foucault, Michel (2004): Order of Things, (originalets titel Les mots et leschoses 1966) (London, New York).

France, James (1992a): The Cistercians in Scandinavia (Kalamazoo).(1992b): ”From Bernard to Bridget: Cistercian contribution to a UniqueScandinavian Monastic Body”, Bernardus Magister (Cîteau).(1998): The Cistercians in Medieval Art (Stroud, Gloucestershire).

Franzén, Bo (2006): Folkungatidens monetära system, penningen mellan pestoch patriarkat 1254–1370 (Stockholm).

Fritz, Birgitta (1992): ”Kung Magnus Erikssons planer för Vadstena kloster-kyrka – och Birgittas”, Steinar Supphellen (red.), Kongsmenn og Krossmen,Festskrift till Grethe Authén Blom, s. 115–129 (Norge).(2000): från ”Det medeltida Vadstena” till ”Klostret under och efter refor-mationen”, Göran Söderström (red.), 600 år i Vadstena, s. 55–205 (Stock-holm och Vadstena).(2003): ”Vadstena klosterkyrka och kung Magnus testamente 1346”, PerBeskow & Anette Landen (red.), Birgitta av Vadstena, pilgrim och profet1303–1373 (Stockholm).

Fritz, Birgitta & Elfving, Lars (2004): Den stora kyrkofesten för Sankta Kata-rina i Vadstena år 1489, samtida texter med översättning och kommentar(Stockholm).

Fröjmark, Anders (1998): ”De nordiska helgonkungarna och deras kult” Sve-riges kyrkohistoria, missionstid och tidig medeltid. Ed. Bertil Nilsson (Ar-löv).

Fåhraeus, Fredrik (1974): Dopfuntarna, deras tillbehör och placering på Got-land under medeltiden (Stockholm).

Fæhn, Helge (1980): ”Dåp”, KLNM 3, sp. 413–418 (Rosenkilde og Bagger).

Gallén, Jarl (1980): ”Dominikanorden”, KLNM 3, sp. 174–185 (Rosenkilde ogBagger).(1980): ”Franciskanorden”, KLNM 4, sp. 563–573 (Rosenkilde og Bagger).

Garnier, François (1982–1989): Le langage de l´image au moyen age, vol. I Sig-nification et Symbolique, vol. 2 Grammaire des gestes (Paris).

Geddes, Jane (2005): S:t Albans psalter, A book for Christina of Markyate.Geisberg, Max (1924): Der Meister E.S., Meister der Graphik (Leipzig).Gejrot, Claes (utg.) (1996): Vadstenadiariet, Latinsk text med översättning

och kommentarer (Stockholm).

Härdelin, Alf (1993): ”Guds brud och egendom. Om nunnebilden i Birgittin-regelns nunneinvigningsrit”, Alf Härdelin & Mereth Lindgren (red.), HeligaBirgitta –budskapet och förebilden. Föredrag vid jubileumssumposiet i Vad-stena 3–7 oktober 1991, s. 203–212 (Stockholm).(1996a): Munkarnas och mystikernas medeltid (Skellefteå).(1996b): ”Guds moders väg till Sverige”, Sven-Erik Brodd & Alf Härdelin(red.), Maria i Sverige under tusen år, del. 1, s. 311–328 (Skellefteå).(1998): Kult, kultur och kontemplation (Skellefteå).(2005): Världen som yta och fönster (Stockholm).

Höglund, Eva (red.) (1998): Nederländsk prakt i Mälardalens kyrkor (Stock-holm).

Jacobs, Lynn F. (1998): Early Netherlandish Carved Altarpieces. 1380–1550.Medieval Tastes and Mass Marketing (Cambridge).

Jacobsson, Carina (1995): Höggotisk träskulptur i gamla Linköpings stift (Ud-devalla).(2002): Beställare och finansiärer, träskulptur från 1300-talet i gamla ärk-stiftet (Visby).

Jacobus de Voragine & Ryan, William Granger (1993): The golden legend: read-ings on the saints, vol. 1 vol. 2 (Princeton).

Jansson, Sven B. F. (1984): Runinskrifter i Sverige (Värnamo).Janzon, Kaj & Rahmqvist, Sigurd (red.) (2002): Det medeltida Sverige. Bd 2,

Södermanland 1, Tören, Svartlösa, Sotholm (Stockholm).Johansson, Hilding (1964): Ritus Cisterciensis: studier i de svenska cisterciens-

klostrens liturgi (Lund).(1980a): ”Annuntiatio b. Mariæ” KLNM 1, sp. 157–158 (Rosenkilde og Bag-ger).(1980b): ”Corpus Christi”, KLNM 2, sp. 594–595 (Rosenkilde og Bagger).

Josephson, Ragnar, Wilcke, Ingeborg (1912): ”Skepptuna kyrka”, Sveriges Kyr-kor, Uppland IV, Seminghundra Härad (Uppsala).

Jönsson, Arne (2000): ”The modern Swedish translator of St. Birgitta’s WorksTryggve Lundén, his background and his impact”, ed. Morris & O’Mara,The translation of the Works of St. Birgitta of Sweden into Medieval Euro-pean vernaculars, s. 239–254 (Turnhout).

Karlsson, Lennart (2009): Bilden av Maria (Stockholm).Kaspersen, Søren (1981): ”Regnum et Sacerdotium I” Hafnia 8 (København).

(1985): ”Regnum et Sacerdotium II” Hafnia 10 (København).(1979): ”Kalkmaleri og samfund 1241–1340/50”, C. A. Reitzel (ed.), Kultur-blomstring og Samfundskrise i 1300-tallet (København).(2006): ”Narrative modes in the Danish golden frontals”, Søren Kaspersen& Erik Thunø (eds.), Decorating the Lord’s table, On the Dynamics betweenImage and Altar in the Middle Ages, s. 79–127 (Copenhagen).

435434

og lysende billeder. Den middelalderlige bogkultur i Danmark, s. 127–144(København).(2003): ”Var al romansk stenskulptur i Danmark oprindlig bemalet?”, JensVellev (red.), Romanske stenarbejder 5, s. 101–140 (Denmark).

Hall, James (1974): Dictionary of Subjects and Symbols in Christian Art (NewYork)

Hall, Edwin (1994): The Arnolfini betrothal: medieval marriage and the enig-ma of Van Eyck’s double portrait (Berkeley).

Hall, Thomas, Melin, Pia, Sandquist Öberg, Christina, Svanberg, Jan & Öberg,Jan (2003): ”Albertus Ymmenhusen alias Albertus Pictor”, Fornvännen 98,s. 131–132.

Hallbäck, Sven Axel (1963): Medeltida dopfuntar i Älvsborgs läns norra väst-götadel (Lidköping). (1966): Medeltida dopfuntar i Sjuhäradsbygden (Borås). (1971): ”Medeltida dopfuntar i Skaraborg”, Västergötlands fornminnesfören-ings tidskrift 6:8, s. 43–357 (Skara).

De Hamel, Christopher (1994): A history of illuminated manuscripts. 2. ed.(London).

Hamburger, Jeffrey F. (1989): ”The Use of Images in the Pastoral Care ofNuns: The Case of Heinrich Suso and the Dominicans”, Art Bulletin, vol.71, no 1, s. 20–46.

Harbison, Craig (1990): ”Sexuality and social standing in Jan van Eyck’s Ar-nolfini Double Portrait”, Renaissance Quarterly, vol. 43, no. 2, (Chicago),s. 249–291.(1991): Jan van Eyck: the play of realism (London).

Heikkilä, Tuomas (2009): Sankt Henrikslegenden (Helsingfors och Stockholm).Helander, Sven (1991): ”Sockenkyrkans liturgiska profil”, Olle Ferm (red.), Kyr-

ka och socken i det medeltida Sverige, s. 198–230 (Stockholm).(2001): Den medeltida Uppsalaliturgin (Lund).

Henschen Ingvar, Ingegerd & Blomberg, Sten (1961–1962): Svenskt möbellexi-kon (Malmö).

Hernfjäll, Viola (1993): Medeltida kyrkomålningar i gamla Skara stift (Skara).Hertz, Anselm OP (1982): Dominikus och dominikanerna (Zürich).Hildeman Sjölin, Cecilia (2006): Bilden, texten och kyrkorummet. En studie

av scener kring Jesu födelse och Kristoffermotivet i Sydskandinaviens me-deltida kalkmåleri (Lund).

Hirn, Yrjö (1909): Det heliga skrinet (Stockholm).Holly, Michael Ann (1996): Past Looking, Historical Imagination and the Re-

thoric of the Image (Cornell, USA).Holm, Olof (2002): Strategisk marknadskommunikation – teorier och metoder

(Malmö).Huizinga, Johann (1927): Ur medeltidens höst (Stockholm).

vid det 10:e nordiska symposiet för ikonografiska studier i Vadstena 1986(Uppsala).

Korpiola, Mia (2004): Between Bethrothal and Benning: The Making of Mar-riage in Sweden, ca. 1200–1610 (Saarijärvi).

Kolve, V.A. (1993): ”The Annunciation to Christine: Authorial Empowermentin The Book of the City of Ladies” Brendan Cassidy (ed.), Iconography at theCrossroads, s. 171–196 (Princeton).

Künstle, Karl (1926–1928): Iconographie der christlichen Kunst (Freiburg).Källström, Olle (1939): Medeltida kyrksilver från Sverige och Finland förlo-

rat genom Gustav Vasas konfiskationer (Uppsala).

Lacoste, Jaques (1990): ”Nouvelles recherches à propos de second maïtre ducloître de Santo Domingo de Silos”, Serna Gonzáles (ed.), El Románico enSilos, IX centenario de la consagracion de la iglesia y claustro 1088–1988.s. 473–494 (Abadia de Silos).

Ladner, Gerhart B. (1979): ”Medieval and Modern understanding of Symbol-ism: A Comparison” Speculum, LIV, s. 223–256.

Lagerlöf, Erland (1975): Gotländsk stenskulptur från gotiken (Uddevalla).Lane, Barbara (1984): The Altar and the Altarpiece, Sacramental Themes in

Early Netherlandish Painting (New York, Cambridge).Liebrich, Julia (1997): Die Verkündigung an Maria: die Ikonographie der ita-

lienischen Darstellungen von den Anfängen bis 1500 (Köln).Liepe, Lena (1995): Den medeltida träskulpturen i Skåne, vol. 1 produktion och

förvärv, vol. 2 en bilddokumentation (Lund).(2003): Kropp och kön. Den medeltida kroppen (Lund).(2006): ”Body and Space in the Ølst frontal”, Sören Kasperson & ErikThunø (eds.), Decorating the Lord’s Table. On the dynamics between Imageand the altar in the Middle Ages, s. 129–146 (København).

Lillich, Meredith Parsons (red.) (1982–2005): Studies in Cistercian art andarchitecture. vol. 1–6 (Kalamazoo, Michigan).

Lind, John H., et al. (2004): Danske korstog, krig og mission i Østersøen (Kö-penhamn).

Lindahl, Göran (1992): ”Uppsala domkyrka”, Anna Nilsén (red.), Upplandskyrkor, nya serien 1:1 (Uppsala).

Lindblom, Andreas (1925): Vadstena (Stockholm).Lindgren, Mereth (1983): Att lära och att pryda: om efterreformatoriska kyrk-

målningar i Sverige cirka 1530–1630 (Stockholm).(1988): ”Kalkmålningar”, i Floda Kyrka, Sveriges Kyrkor Södermanland,red. Bennet, s. 60–79 (Borås).(1996) ”Kalkmålningarna”, Signums Svenska konsthistoria, s. 309–441 (Lund).(1998): ”Sakramentsskåpens ikonografi”, i Ingalill Pegelow (red.), Ting ochtanke, ikonografi på liturgiska föremål, s. 167–184 (Stockholm).

437436

Kellerman (1935): Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan 1. Under äldre Stu-retiden 1470–1497 (Stockholm).

Kemp, Wolfgang (1993): ”Medieval Pictorial Systems”, i Brendan Cassidy (ed.),Iconography at the Crossroads, s. 121–133 (Princeton).(1996): ”Narrative”, Robert S Nelson & Richard Shiff (eds.), Critical termsfor Art History, s. 58–69 (Chicago & London).(1997): The Narratives of Gothic Stained Glass (först utg. 1987) (Cam-bridge).(1998): ”The work of Art and Its Beholder. The methodology of the Aes-thetic of Reception”, Mark A. Cheetham, Michael Ann Holly, Keith Moxey(eds.), The Subjects of Art History. Historical Objects in Contemporary Per-spectives, s. 180–196 (Cambridge).

Kempff, Margareta (1992): ”Kalkmålningar som källa till kvinnohistoria”,Berit Jansen Sellevold, Else Mundal, Gro Steinsland (red.), Fokus på kvin-ner i middelalderkiller s. 52–60 (Skara).(1994): Attribueringarna Mångfald, Johannes Stenrath och Hans Hesse, densenmedeltida verkstadens produktion (Stockholm).

Kempff Östlind, Margareta (2002): ”En vandring i herrens tjänst”, MargaretaKempff Östlind (red.), Pilgrimsvägar och vallfartskonst (Stockholm).(2003a): Södermanland – landskapets kyrkor, RAÄ (Stockholm).(2003b): ”Kyrkorummet som social arena”, Bebyggelsehistorisk tidskrift 2003(nr 46), s. 35–46.

Kennerstedt, Lars (1991): ”Studiet av gester i den medeltida konsten”, GöranHermerén (red.), Att tala utan ord – människans icke-verbala uttrycksfor-mer, KVHAA 24 (Stockholm).

Kilström, Bengt Ingmar (1987): Överselö kyrka. 4. uppl. Södermanlands mu-seum (Nyköping).(1990): ”Mendikanterna”, i Ann Catherine Bonnier, Mereth Lindgren & Ma-rian Ullén (red.), Den monastiska bildvärlden i Norden, föredrag vid det10:e nordiska symposiet för ikonografiska studier i Vadstena, 1986 s. 35–39(Uppsala).

Klass, Monica (1998): ”Den Gudomliga stolan”, red. Ingalill Pegelow, Ting ochtanke, ikonografi på liturgiska föremål, s. 137–163 (Stockholm).

Klemming, Gustaf Edvard (red.) (1854): Den svenska tideboken (Stockholm).KLNM = Kulturhistoriskt leksikon for nordisk middelalder (1980–1982) (Kö-

penhamn).Klockars, Birgit (1966): Birgitta och böckerna, en undersökning av den heliga

Birgittas källor. KVHAA Historiska serien 11 (Stockholm).(1971): Birgitta och hennes värld (Stockholm).(1976): Birgittas svenska värld (Stockholm).(1990): ”De tidigaste Birgittabilderna”, Ann Catherine Bonnier, Mereth Lind-gren, Marian Ullén (red.), Den monastiska bildvärlden i Norden. Föredrag

(2003): ”Den mångtydige Majestatis”, Gunnar Danboldt & Lena Liepe(red.), Tegn, symbol og tolkning, of forståelse og fortolkning av middelalde-rens bilder (Köpenhamn).

Meiss, Millard (1945): ”Light as Form and Symbol in some Fifteen-centuryPaintings”. The Art Bulletin, vol. 27, no 3, pp. 175–181.(1978): Painting in Florence and Siena after the Black Death, the arts, re-ligion and society in the mid-fourteenth century (Först utg. 1951) (Prince-ton).

Melin, Pia (2006): Fåfängans förgänglighet: allegorin som livs- och lärospegelhos Albertus Pictor (Stockholm).(2009): Albertus Pictor, målare av sin tid (Stockholm).

Mellinkoff, Ruth (1987): ”Christian and Jewish mitres: a paradox”, Per Bjur-ström, Nils-Göran Hökby & Florentine Mütreich (red.), Florilegium inhonorem Carl Nordenfalk octogenarii contextum, Nationalmuseums skrift-serie NS 9, s. 145–158 (Stockholm).

Morris, Bridget (1999): St. Birgitta of Sweden (Woodbridge).Muir Wright, Rosemary (1993): ”An image fit for a king: the Glazier Psalter

reconcidered”, Journal of Medieval history 19, 1–2, s. 69–124.Murray, Alan (ed.) (2001): Crusade and Conversion on the Baltic Frontier

1150–1550 (England).Murray, Stephen (2004): A Gothic Sermon, Making a Contract with the Mother

of God (Berkeley).Myrdal, Janken (2003): Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse. Ett perspektiv

på medeltidens Sverige (Stockholm).Mörner, Stellan, Sárkány, Tamas & Waldén, Bertil (1969). Ödeby kyrka. Sve-

riges kyrkor 129, Närke 1:4 (Stockholm).

Nicolai, V, Bisconti, F. & Mazzoleni, D (2002): The Christian Catacombs ofRome (Regensburg).

Nielsen, Torben K. (2001): ”The missionary man”, Alan Murray (ed.), Crusadeand Conversion on the Baltic Frontier 1150–1550, s. 95–119 (England).

Nisbeth, Åke (1950): ”Tvenne altarskåp i Statens historiska museum identi-fierade”, Fornvännen, s. 235–246.(1995): Ordet som bild. Östgötskt kalkmåleri vid slutet av 1300-talet ochbörjan av 1400-talet (Stockholm).(2004): ”Målningarna i Tensta kyrka”, Bengt Jönsson (Oxenstierna) och hansvärld, Olle Ferm och Staffan Nyström (red.), s. 211–282 (Stockholm).

Nilsén, Anna (1986): Program och funktion i senmedeltida kalkmåleri (Stock-holm).(1991): Kyrkorummets brännpunkt, gränsen mellan kor och långhus i densvenska landskyrkan (Stockholm).(2004): The Lady with the Unicorn – a lady of her Time. (Stockholm).

439438

(1999): ”Ordet blev bild” Bibeltolkning och bibelbruk i västerlandets kultu-rella historia. KVHAA konferenser 25, s. 79–109 (Stockholm).(2002): Bilden av Birgitta, 2:a omarb. uppl. (Stockholm).

Lindqvist Sandgren, Eva (2006): ”Glittrande guld och azurblå bilder”, SaraRisberg (red.), Dicit Scriptura, s. 227–241 (Stockholm).

Lindkvist, Evert (2003a): ”HEC MEIA MAJESTATIS, Majestatis på Gotland”,Jens Vellev (red.), Romanske stenarbejder 5, s. 255–268 (Denmark).(2003b): ”Denotation och konnotation i Gotlands romanska stenskulptur”,ed. Gunnar Danboldt & Lena Liepe, Tegn, symbol og tolkning, om forståelseog fortolkning av middelalderens bilder, s. 209–228 (Köpenhamn).

Lindkvist, Thomas (2001): ”Crusades and Crusading Ideology in the PoliticalHistory of Sweden, 1140–1550”, Alan Murray (ed.), Crusade and Conver-sion on the Baltic Frontier 1150–1550, s. 119–132 (England).

De Loo, Georges H. (1909): ”An Authentic work of Jaques Daret, painted in1434” Burlington magazine vol. 15 nr 76, s. 202–208.

Lovén, Christian (1996): Borgar och befästningar i det medeltida Sverige (Upp-sala).(2010): ”Vreta år 1162: donatorslängden och årboken”, Göran Tagesson,

Elisabet Regner, Birgitta Alinder & Lars Ladell (red.), Fokus Vreta kloster:17 nya rön om Sveriges äldsta kloster, s. 199–218 (Stockholm).

Lüken, Sven (2000): Die Verkündigung an Maria im 15. und frühen 16. Jahr-hundert: historische und kunsthistorische Untersuchungen (Göttingen).

Lundberg, Mabel (1981): Studier i änglabildernas utformning och funktion un-der den kristna kyrkans första årtusende, Acta Universitatis Upsaliensis,ars Suetica 5 (Uppsala).

Lundén, Tryggve (1973): Svenska Helgon (Stockholm).Lundholm, Kjell Gunnar (1956): Sten Sture den äldre och stormännen (Lund).

McGuire, Brian Patrick (1982): The Cistercians in Denmark: their attitudes,roles, and functions in medieval society (Kalamazoo, Mich.).

McNamee, M. B. (1972): ”The Origin of the Vested Angel as a EucharisticSymbol in Flemish Painting”, The Art Bulletin, vol. 54, No. 3, pp. 263–278.

Mâle, Emile (1928): Art religieux du XIIe siècle en France: étude sur les origi-nes de l’iconographie du moyen âge (Paris).

Mandelgren, Nils Månsson (1872–1873), ”Anteckningar om teknichen i våragamla kyrkomålningar samt om sättet att restaurera dessa” Svenska Forn-minnesföreningens tidskrift 1871–1872 (Första bandet, 4:e häftet?).

Markus, Kersti (1998): ”Löderupsfuntens tolkning”, Ingalill Pegelow (red.),Ting och Tanke, ikonografi på liturgiska föremål, s. 82–95 (Stockholm).(1999): Från Gotland till Estland (Kristianstad).(2002): ”Korståget till Marias land”, Margareta Kempff Östlind (red), Pil-grimsvägar och vallfartskonst, s. 209–221 (Stockholm).

Pächt, Otto (1997): Early Netherlandish Painting, from Rogier van der Weydento Gerard David (London).

Ragusa, Isa & Green, Rosalie B (eds.) (1961): Meditations on the Life of Christ,an Illustrated Manuscript of the Fourteenth Century (Princeton).

Réau, Louis (1957): Iconographie de L’Art Chrétien Iconographie de la Bible IINoveau Testament (Paris).

Reames, Sherry (1985): The Legenda Aurea, a reaximination of its paradoxicalhistory (Madison).

Redelius, Gunnar (1972): Kyrkobygge och kungamakt i Östergötland, KVHAA45 (Stockholm).(1996): Tynnelsö: biskopshus kungsgård och herresäte (Haninge).

Ringbom, Sixten (1965): Icon to narrative: the rise of the dramatic close-up infifteenth-century devotional painting (Åbo).

Robb, David M. (1936): ”The Iconography of the Annunciation in the Four-teenth and Fifteenth Centuries” The Art Bulletin, vol. 18 no. 4, s. 480–526.

Roelvink, Henrik (1993): ”Franciskus och Birgitta”, Alf Härdelin & MerethLindgren (red.), Heliga Birgitta – Budskapet och förebilden. Föredrag vidjubileumssymposiet i Vadstena 3–7 oktober 1991, KVHAA konferenser 28,s. 99–122 (Stockholm).

Roosval, Johnny (1903): Om altarskåp i svenska kyrkor och museer ur mästerJan Bormans verkstad i Bryssel (Stockholm).(1909): ”Altarskåpen och teatern omkring år 1500”, Ord och Bild illustreradmånadsskrift, årg 18, s. 513–524.(1913): ”Mysterieskåpen”, Axel Romdahl & Johnny Roosval (red.), Svenskkonsthistoria s. 148–155 (Stockholm).(1918): Steinmeister Gottlands (Stockholm).(1925): ”Revision av gotländska dateringar II. Sighrafr”, Fornvännen 20, s.295–308.(1927): S. Nikolai eller Storkyrkan. 2, Byggnadshistoria (Stockholm).(1927): S. Nikolai eller Storkyrkan. 3, Inredning och lösa inventarier (Stock-holm).(1942): Hejde setting, Sveriges kyrkor 54, Gotland III, s. 128–159 (Stock-holm).(1950): Gotländsk vitriarius (Stockholm).

Rossholm Lagerlöf, Margaretha (2007): Inlevelse och vetenskap: om tolkningav bildkonst (Stockholm).

Rubin, Miri (2009): Mother of God: a history of the Virgin Mary (London).Rudrauf, Lucien (1943): L’annonciation: Étude d’un d’un thème plastique et de

ses variations en peinture et en sculpture (Paris).(1949): ”The Annunciation: Study of a Plastic Theme and Its variations inPainting and Sculpture”, The Journal of Aesthetics and Art Criticism, vol.7, No. 4, s. 325–348.

441440

Nilsson, Bertil (1998): Sveriges Kyrkohistoria, missionstid och tidig medeltid(Stockholm).

Norberg, Rune (1961): ”Problemet Bertil Målare”, Fornvännen, s. 289–307.Norborg, Lars-Arne (1958): Storföretaget Vadstena kloster: studier i senme-

deltida godspolitik och ekonomiförvaltning (Lund).Nordberg, Tord O:son (1959): ”Magnus Gabriel de la Gardies ombyggnad av

Ödeby kyrka” Bergslag och bondebygd (Örebro).Nordenfalk, Carl (1979): Bokmålningar från medeltid och renässans i Natio-

nalmusei samlingar: en konstbok från Nationalmuseum (Stockholm).Nordström, Folke (1984): Medieval Baptismal Fonts – an iconographical study

(Umeå).Nyberg, Tore (2006): ”Böner till S:t Josef i C 15 och C 50”, Sara Risberg (red.),

Dicit Scriptura, studier i C-samlingen tillägnade Monica Hedlund, s. 181–191 (Stockholm).

Nørlund, Poul (1926): Gyldne altare, jysk metallkunst fra Valdemarstiden,(Köpenhamn).

Palm, Rune (2010): ”Runorna under medeltiden”, Inger Larsson, Sven-BertilJansson, Rune Palm & Barbro Söderberg (red.), Den medeltida skriftkultu-ren i Sverige: genrer och texter, s. 26–51 (Stockholm).

Panofsky, Erwin (1934): ”Jan van Eyck´s Arnolfini Portrait”, The BurlingtonMagazine for Connoisseurs, vol. 64, no. 372, s. 117–127.(1935): ”The Friedsam Annunciation and the Problem of the Ghent altar-piece”, Art Bulletin, vol. 14, no. 4. s. 432–437.(1953): Early Netherlandish Painting, its origins and Charcter, vol. 1, vol. 2(Cambridge).(1955): Meaning, papers in and on art history in the visual arts (Gardencity, N.Y.).

Périer-D’Ieteren, Catheline (1984): Les Volets peints des retables bruxellois con-servés en Suède et le rayonnement de Colyn de Coter, KVHAA (Stockholm).

Pernler, Sven-Erik (1977): Gotlands medeltida kyrkoliv: biskop och prostar: enkyrkorättslig studie (Uppsala).

(1999): Sveriges kyrkohistoria, hög- och senmedeltid (Trelleborg).(2000): ”Att bygga församling på 1400-talet”, Jan-Olof Aggedal, Carl-Gustaf

Andrén, Anna J Evertsson & Sven-Åke Selander (red.), Kyrka, universitet,skola: teologi och pedagogik i funktion: festskrift till Sven-Åke Selander(Lund).

Piltz, Anders (1993): ”Inspiration, vision, profetia. Birgitta och teorierna omuppenbarelserna”, Alf Härdelin & Mereth Lindgren (red.), Heliga Birgitta-budskapet och förebilden, Föredrag vid jubileumssymposiet i Vadstena 3–7oktober 1991, konferenser 28 KVHAA, s. 67–88 (Stockholm).(1998): Medeltidens lärda värld (Skellefteå).

Ecclesiological Reading of the Representation of the Childhood of Christ onthe Medieval Fonts from Scandinavia (København).

Stenström, Tore (1975): Problem rörande Gotlands medeltida dopfuntar (Umeå).Stephens, Georg (1847): Ett fornsvenskt legendarium, innehållande medeltids

kloster-sagor om helgon påfvar och kejsare. Efter gamla handskrifter af Ge-org Stephens, Bd. 1. SFSS 7 (Stockholm).

Stirnemann, Patricia (1999): ”Københavnerpsalteret”, Erik Petersen (red.),Levende ord & lysende billeder, s. 67–77 (København).

Styffe, Carl Gustaf (1911): Skandinavien under unionstiden (Stockholm).Sunderland, Elizabeth Read (1939): ”The History and Architecture of the

Church of St. Fortunatus at Charlieu in Burgundy”, The Art Bulletin, vol.21, no. 1, pp. 61–88.

Sundqvist, Nils (1987): ”Biskopskulla kyrka”, Upplands kyrkor 91 (Uppsala).Svanberg, Jan (1994): ”Det gotiska leendet”, Helena Edgren (ed.), Bild och

känsla från antik till nyantik, s. 175–190 (Åbo).(1995): ”Stenskulpturen”, Signums Svenska konsthistoria, den romanskakonsten (Kristianstad).(1996): ”Stenskulpturen”, Signums Svenska konsthistoria, den gotiska kons-ten, (Kristianstad).(1997): ”De allra äldsta bilderna av den heliga Birgitta och hennes vision avJesu födelse”, KVHAA årsbok, s. 132–146 (Stockholm).(1998b): ”Till Trydefuntens tolkning”, Ingalill Pegelow (red.), Ting och Tan-ke, Ikonografi på liturgiska föremål, s. 47–65 (Stockholm).(2002): ”En dopfunt och ett brev från 1100-talet: Investiturstriden spegladi Vallebergafuntens bildprogram”, Claes Gejrot, Roger Andersson & Kers-tin Abukhanfusa (red.), Ny väg till medeltidsbreven: från ett symposium iSvenska Riksarkivet 26–28 november 1999, s. 339–366 (Stockholm).

Svanberg, Jan & Anders Qvarnström (1998a): Sankt Göran och draken (Stock-holm).

Swartling, Ingrid (1967a): Roma Abbey Church in the Middle Ages, KVHAAAntikvariskt arkiv 32 (Stockholm).(1967b): Nydala Abbey. An Outline of its Architecture from Foundation toDissolution (Stockholm).

Söderberg, Bengt (1971): Gotländska kalkmålningar 1200–1400 (Uppsala).Söderwall, K.F. (1884–1918): Ordbok Öfver svenska medeltids-språket, vol. I–

III (Lund).(1953–1973): Ordbok Öfver svenska medeltids-språket. Supplement, vol.IV–V (Lund).

Tegnér, Göran (1984): ”Ett tennlock från Kalmar”, Lennart Karlsson (red.),Den ljusa medeltiden. Studier tillägnade Aron Andersson, s. 289–300(Stockholm).

443442

Rüegg, Walter & Ridder-Symoens, Hilde de (red.) (1992): A History of theUniversity in Europe. vol. 1, Universities in the Middle Ages (Cambridge).

Rudolph, Conrad (1990): The ”Things of Greater Importance”, Bernhard ofClairvaux’s Apologia and the Medieval Attitude Toward Art (Pennsylvania).

Rydbeck, Monica (1936): Skånes stenmästare före 1200 (Lund).

Sahlin, Claire Lynn (1998): Birgitta of Sweden and the Voice of Prophecy (Cam-bridge).

Samzelius, Jonas L:son (red.) (1946): Kumla kyrkas räkenskapsbok 1421–1590(Lund).

Sandquist Öberg, Christina (2009): Albertus Pictor, målare av sin tid, vol. II(Stockholm).

Santa Maria Maggiore, Basilica Patriarcale (2003).Schapiro, Meyer (1960): ”An Illuminated English Psalter of the Early Thirteeth

Centrury” Journal of the Warburg and Courtauld Institutes, vol. 23 (Jul.–Dec. 1960) s. 179–189.(1996): Words, Script and Pictures: Semiotics of Visual Language (New York).

Schiller, Gertrude (1971): Iconography of Christian Art I (New York).Schmitt, Jean Claude (1990): La raison des gestes dans l’occident médiéval

(Paris).Schnell, Ivar (1964): ÖverSelö kyrka, 2. uppl. (Nyköping).Schreiber, Adèle (1998): Enhörningen, djuret som ingen skådat men många har

skildrat (Stockholm).Schück, Herman (1959): Ecclesia Lincopensis, studier om Linköpingskyrkan

under medeltid och Gustav Vasa (Stockholm).(2005): Kyrka och rike – från Folkungatid till Vasatid (Stockholm).

Seidel, Linda (1989): ”Jan van Eyck´s Arnolfini Portrait”: Business as usual?”,Critical Inquiry, vol. 16, no. 1, s. 55–86 (Chicago).

(1993): Jan van Eyck´s Arnolfini Portrait. Stories of an Icon (Cambridge).Setton, Kenneth M. & Baldwin, Marshall Whithed (ed.) (1969): A history of

the crusades 1, The first hundred years. 2. ed. (Madison: Univ. of WisconsinPress).

Setton, Kenneth M., Hazard, Harry W. & Wolff, Robert Lee (ed.) (1969): Ahistory of the crusades. 2, The later crusades, 1189–1311. 2. ed. (Madison).

Shearman, John (1988): Only Connect, Art and the Spectator in the ItalianRenaissance (Princeton).

Sigsjö, Ragnar (2005): ”Varnhems klosterkyrka”, Johnny Hagberg (red.), Oraet Labora, Varnhems klosterkyrka under nio sekler, s. 27–60 (Skara).

Sjöberg, Nina (2003): Man och kvinna i Brigittas uppenbarelser (Uppsala).Snædal, Thorgunn (2002): Medan världen vaknar. Studier i de gotländska

runinskrifternas språk och kronologi, Runrön 16 (Uppsala).Sonne de Torrens, Harriet M. (2003): De fontibus salvatoris: A Liturgical and

(1998): Red. B-I Kilström. Skepptuna kyrka, Upplands kyrkor 45A (Upp-sala).

Wilson, Adrian & Wilson, Joyce L. (1984): A medieval mirror, Speculum Hu-manae Salvationis 1324–1500 (Berkeley).

Vingtain, Dominique, (1998): L’Abbaue de Cluny, centre de l´Occident médié-val (Paris).

Witthoft, Brucia (1998): ”Marriage/Bethrothal.”, H. Roberts (ed.), Encyclo-pedia of Comparative Iconography (London).

Zeitler, Rudolf (1985) ”En face och profil som tecken på värdighet och ovär-dighet i medeltida bildkonst”, M. Blindheim, P. Gjærder & D. Sæverud(red.), Kongens makt og ære: skandinaviske herskersymboler gjennom 1000år: [foredrag framlagt ved det 7 Nordiske symposium for ikonografiskestudier, Bergen 1980], s. 119–122 (Oslo).

Åkestam, Mia (2002): ”St. Birgitta and the Visual Arts”, Enrique MartinezRuiz & Magdalena de Pazzi Pi Corrales (eds.), El mundo escandinavio, San-ta Brigida y el camino de Santiago, Universitá Santiago de Compostela, s.165–179 (Santiago de Compostela).(2003a): ”Bebådelsebilder i sten”, Jens Vellev (red.), Skandinaviske sympo-sium om romanske stenarbejder 1999 i Silkeborg, Romanske stenarbejder 5s. 269–280 (Højberg).(2003b): ”När ordet blev bild – Bebådelsebildernas berättartekniker”, Hele-na Edgren & Marianne Roos (red.), Bild och Berättelse (Helsingfors).(2004): ”Ego sum Regina celi mater Dei, om några bebådelsebilder frånmedeltiden”, Fornvännen 99, s. 33–47.(2006): ”Världsligt och himmelskt äktenskap – Marie trolovning i flandris-ka altarskåp”, Kersti Markus (red.), Bilder i marginalen (Tallin)(2007): ”Albertus Pictors bilder av bebådelsen” Jan Öberg, Erika Kihlman& Pia Melin (red.), Den mångsidige målaren, vidgade perspektiv på Alber-tus Pictors text- och bildvärld (Stockholm).(2009): ”Ego sum regina celi mater dei – On Pictorial Representation ofthe Annunciation Motif related to the Revelations of S Birgitta. (DiscussingVisual Origins and Influences)”, Olle Ferm, Alessandra Perriccioli Saggese& Marcello Rotili (ed.), Santa Brigida, Napoli, l’Italia, atti del Convegno distudio italo-svedese Santa Maria Capua Vetere, 10–11 maggio 2006, pp.191–208 (Neapel).

Öberg, Jan (1976): ”Kort Rogge – humanist i Roggeborgen”, Ruth Lundström(red.), Från biskop Rogge till Roggebiblioteket, studier utgivna till Strängnäsgymnasiums 350-årsjubleum, s. 13–24 (Stockholm).

445444

Thorén, Ivar (1942): Studier över Själens tröst: bidrag till kännedomen om denlitterära verksamheten i 1400-talets Vadstena (Uppsala).

Tuulse, Armin, (1968): Den Romanska konsten (Stockholm).(1969): ”Josefs dröm”, Fornvännen, s. 180–191.

Tynell, Lars (1913–1921): Skånes medeltida dopfuntar (Stockholm).Tångeberg, Peter (1980): Die Altarschreine von Tjällmo und Järstad. Kritische

Anmerkungen zur kunsthistorischen Methodik. Antikvariskt arkiv 68,KVHAA (Stockholm).(1989): Holzskulptur und Altarschrein: Studien zu Form, Material undTechnik: mittelalterliche Plastik in Schweden (München).(2005): Retabel und Altarschreine des 14. Jahrhunderts (Kristianstad).

Ugglas, Carl R. Af (1942): Senmedeltida profant silversmide i Sverige: 1 (Stock-holm).(1948): Bidrag till den medeltida guldsmedskonstens historia II (Stockholm).

Ullén, Marian & Ljungstedt, Sune (2003): Östergötlands medeltida dopfuntar(Kristianstad).

Undhagen, Carl Gustaf (utg.) (1977): Sancta Birgitta, Revelaciones Book I,KVHAA, SSFS ser. 2 (Stockholm).

Uspensky, Boris (1976): ”The Semiotics of the Russian Icon”, PdR Semiotics ofArt 3 (Ghent).

Valdez del Alamo, Elizabeth (1990a): ”Visiones y profecia: El arbor de Jese enel Claustro de Silos” El Romanico en Silos, s. 173–202 (Abadia de Silos,Burgos).(1990b) ”Triumphal Visions and Monastic devotion: The Annunciation Re-lief of Santo Domingo de Silos” Gesta vol. 29, no 2, s. 167–188.

Warner, Marina (1983): Alone of all her Sex, the Myth and the Cult of the Vir-gin Mary (London).

Weibull, Lauritz (1956): Sankt Knuts Gille (Malmö).Wessén, Elias & Holmbäck, Åke (red.) (1933): Svenska landskapslagar. Ser. 1,

Östgötalagen och Upplandslagen (Stockholm).(red.) (1940): Svenska landskapslagar. Ser. 3, Södermannalagen och Häl-singelagen (Stockholm).

Westergård, Ira (2007): Approaching Sacred Pregnancy. The Cult of the Visi-tation and Narrative Altarpeices in Late Fifteenth-Century Florence (Hel-sinki).

Wikman, K. R. V. (1980): ”Bröllop”, KLNM 2, sp. 306–318 (Rosenkilde og Bag-ger).

Wilcke-Lindqvist, Ingeborg (1932): ”En kyrkoreparation på 1400-talet, doku-mentariskt belyst” Fornvännen 13, s. 193–210.(1946): Skepptuna kyrka Upplands kyrkor 45A (Uppsala).

6. Jonas Carlquist, Handskriften som historiskt vittne. Fornsvenskasamlingshandskrifter – miljö och funktion (2002).

7. Gunnar T. Westin, Olaus Petri, Peder Svart och Gustav Vasa. Re-ligion, politik och historieskrivning i början av 1500-talet (2002).

8. Lin Annerbäck (red.), Birger jarls tid – en brytningstid? Sex fö-reläsningar från ett symposium i Stockholm våren 2001 (2002).

9. Helmer Gustavson, Gamla och nya runor. Artiklar 1982–2001(2003).

10. Jan Paul Strid, Från Mumsmålen till Duvemåla. Den svenska måla-kolonisationen under medeltiden. En topolingvistisk studie (2006).

11. Olle Ferm, Det visa leendet och det narraktiga gapskrattet. Skrattetoch den medeltida kyrkan (2008).

12. Hans Gillingstam, Det svenska riksrådets världsliga medlemmarunder medeltiden (2009).

13. Olle Ferm, Kung Magnus och hans smädenamn Smek (2009).

Scripta minora1. Roger Andersson, Postillor och predikan. En medeltida texttradi-

tion i filologisk och funktionell belysning (1993).2. Monika Asztalos and Claes Gejrot (eds.), Symbolae Septentrio-

nales. Latin Studies Presented to Jan Öberg (1995).3. Olle Ferm and Bridget Morris (eds.), Master Golyas and Sweden.

The Transformation of a Clerical Satire (1997).4. Roger Andersson, De birgittinska ordensprästerna som traditions-

förmedlare och folkfostrare (2001).5. Inger Larsson, Svenska medeltidsbrev. Om framväxten av ett offent-

ligt skriftbruk inom administration, förvaltning och rättsutövning(2001).

6. Margareta Kempff Östlind (red.), Pilgrimsvägar och vallfarts-konst. Studier tillägnade Jan Svanberg (2002).

7. Olle Ferm, Abboten, bonden och hölasset. Skratt och humor undermedeltiden (2002).

8. Alf Härdelin m.fl., I Kristi och hans moders spår. Om stations-andakter i Vadstena kloster. Textutgåvor och analyser (2003).

9. Janken Myrdal, Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse. Ett per-spektiv på senmedeltidens Sverige (2003).

447446

Skrifter utgivna av Runica et Mediævalia

Lectiones1. Örjan Lindberger, Medeltid – tidsspegel. Om Hans nådes tid (2001).2. Olle Ferm, State-formative Tendencies, Political Struggle and the

Rise of Nationalism in Late Medieval Sweden (2002).3. Anna Nilsén, The Lady with the Unicorn – a Lady of her Time

(2004).4. Sven-Bertil Jansson, Hövisk dikt och ohövisk – om litterär skämtan

(2005). 5. Henrik Lagerlund, Hur fria är vi? Ett försök att skriva viljans histo-

ria under medeltiden (2006).6. Per-Axel Wiktorsson, Äktenskapsvisan. En lustig visa om samgåen-

dets vedermödor (2007).7. Jean Marie Maillefer, När folkungarna anlitade tyska adelsmän för

sin utrikespolitik (2007).8. Marianne Sandels, Autentiska kvinnor och gestalning av kvinnan

inom trubadurlyriken 1100–1350 (2008).

Opuscula1. Göran Dahlbäck (red.), Snorre Sturlasson och de isländska källorna

till Sveriges historia. Fem föreläsningar från ett symposium i Stock-holm hösten 1988 (1993).

2. Inger Lindell (red.), Medeltida skrift- och språkkultur. Nio föreläs-ningar från ett symposium i Stockholm våren 1992 (1994).

3. Göran Dahlbäck (red.), Miljö och livskvalitet under vikingatid ochmedeltid. Fem föreläsningar från ett symposium i Stockholm hösten1990 (1995).

4. Staffan Nyström (red.), Runor och ABC. Elva föreläsningar från ettsymposium i Stockholm 1995 (1997).

5. Karin Hult (red.), Inga helgon precis . . . Politik, erotik och filosofi iBysans. Sex föreläsningar vid Göteborgs universitet (1999).

448

10. Olle Ferm och Staffan Nyström (red.), Bengt Jönsson (Oxenstierna)och hans värld. En samling studier av Olle Ferm, Janken Myrdal,Åke Nisbeth, Per-Axel Wiktorsson och Lars Wollin (2004).

11. Herman Schück, Kyrka och rike – från folkungatid till vasatid(2005).

12. Olle Ferm and Volker Honemann (eds.), Chess and Allegory in theMiddle Ages (2005).

13. Alf Härdelin, Världen som yta och fönster. Spiritualitet i medelti-dens Sverige (2005).

14. Sara Risberg (red.), Dicit Scriptura. Studier i C-samlingen tillägna-de Monica Hedlund (2006).

15. Olle Ferm, Olaus Petri och Heliga Birgitta. Synpunkter på ett nyttsätt att skriva historia i 1500-talets Sverige (2007).

16. Göran Dahlbäck et al. (red.), Medeltidens mångfald. Studier i sam-hällsliv, kultur och kommunikation tillägnade Olle Ferm (2008).

17. Jan Brunius, Atque Olavi. Nordiska Helgon i medeltida mässböc-ker (2008).

18. Olle Ferm et Per Förnegård (dir.), Regards sur la France du MoyenÂge (2009).

Scripta maiora1. Åke Nisbeth, Ordet som bild. Östgötskt kalkmåleri vid slutet av

1300-talet och början av 1400-talet (1995). 2. Stefan E. Hagenfeldt & Rune Palm, Sandstone Runestones. The use

of sandstone for erected runestones (1996). 3. Annika Ström, Monumental Messages. Latin Inscriptions on Tomb-

stones and Church Bells in Medieval Sweden (2002). 4. Jan Öberg, Erika Kihlman och Pia Melin (red.), Den mångsidige

målaren. Vidgade perspektiv på Albertus Pictors bild- och textvärld(2007).

5. Inger Larsson, Sven-Bertil Jansson, Rune Palm, Barbro Söderberg(red.), Den medeltida skriftkulturen i Sverige. Genrer och texter(2010).