1 Samuel Edquist Arkiven, bevarandet och kulturarvet Arbetstext framlagd vid Högre seminariet, Inst. för ABM, Uppsala universitet 15 maj 2013, kl. 14.15 (med smärre korrigeringar för webbpublicering 2014) Till läsaren Denna text är ett work in progress: preliminära resultat och funderingar utifrån mitt projekt Vad bevaras i arkiven? Informationsvärdering, gallring och bevarande i svenska arkiv 1980–2010, där jag hittills samlat in ett ganska stort källmaterial men mest bara börjat att bearbeta det. Fokus i undersökningarna ligger på det långsiktiga bevarandet av arkiv – det som görs av allmänna kulturarvsskäl och för den framtida forskningens skull. Just denna text kretsar till stor del kring hur man i det statliga arkivväsendet agerat utifrån begrepp som kulturarv och forskningens behov, särskilt som dessa termer sedan 1991 nämnts i arkivlagen som rättesnören vid bevarande- och gallringsbeslut. Några allmänna funderingar: det känns som att det är rimligt att något vidga den inriktning på gallringsutredningar och beslut inom arkivmyndigheter som projektet från börjat skissat. Detta är viktiga delar i de processer som formar framtidens arkiv. Men jag lutar allt mer mot att ett större fokus måste ligga på ”arkivpolitik” i vidare mening, där jag försöker fånga en helhet som också inkluderar politiskt beslutsfattande liksom idé- och kulturdebatt överlag, för att fånga gallrings- och bevarandetrenderna i en sorts ”totalhistorisk” kontext. Då måste man ge utrymme också åt aktörer utanför arkiven – andra myndigheter, politiker och forskare inom och utom akademin (liksom i kanske mindre utsträckning allmänna kultur- och idédebattörer) – påverkat och påverkats i ett stort sammanhang som dessutom inkluderar ekonomiska ramar och övergripande ideologiska konjunkturer. Inledning I många länder handlar frågan om bevarande eller gallring av arkivhandlingar i första hand om att bestämma vad som bevaras, enligt en modell där det först är efter några decennier som en mindre del av en organisations handlingsbestånd väljs ut för långsiktigt bevarande i ett arkiv. 1 I Sverige med dess intima koppling mellan arkivbildning och offentlighetsprincipen har dock bevarandet varit huvudregeln: i stället har man valt ut vad som ska gallras. Om det inte finns någon uttalad tillåtelse att gallra, så ska man bevara. Denna regel befästes för statens del 1885, då statliga 1 Backhaus 1995, s. 34–35.
Welcome message from author
This document is posted to help you gain knowledge. Please leave a comment to let me know what you think about it! Share it to your friends and learn new things together.
Transcript
1
Samuel Edquist Arkiven, bevarandet och kulturarvet Arbetstext framlagd vid Högre seminariet, Inst. för ABM, Uppsala universitet 15 maj 2013, kl. 14.15 (med smärre korrigeringar för webbpublicering 2014)
Till läsaren Denna text är ett work in progress: preliminära resultat och funderingar utifrån mitt projekt Vad bevaras i arkiven? Informationsvärdering, gallring och bevarande i svenska arkiv 1980–2010, där jag hittills samlat in ett ganska stort källmaterial men mest bara börjat att bearbeta det. Fokus i undersökningarna ligger på det långsiktiga bevarandet av arkiv – det som görs av allmänna kulturarvsskäl och för den framtida forskningens skull. Just denna text kretsar till stor del kring hur man i det statliga arkivväsendet agerat utifrån begrepp som kulturarv och forskningens behov, särskilt som dessa termer sedan 1991 nämnts i arkivlagen som rättesnören vid bevarande- och gallringsbeslut.
Några allmänna funderingar: det känns som att det är rimligt att något vidga den inriktning på gallringsutredningar och beslut inom arkivmyndigheter som projektet från börjat skissat. Detta är viktiga delar i de processer som formar framtidens arkiv. Men jag lutar allt mer mot att ett större fokus måste ligga på ”arkivpolitik” i vidare mening, där jag försöker fånga en helhet som också inkluderar politiskt beslutsfattande liksom idé- och kulturdebatt överlag, för att fånga gallrings- och bevarandetrenderna i en sorts ”totalhistorisk” kontext. Då måste man ge utrymme också åt aktörer utanför arkiven – andra myndigheter, politiker och forskare inom och utom akademin (liksom i kanske mindre utsträckning allmänna kultur- och idédebattörer) – påverkat och påverkats i ett stort sammanhang som dessutom inkluderar ekonomiska ramar och övergripande ideologiska konjunkturer.
Inledning I många länder handlar frågan om bevarande eller gallring av arkivhandlingar i första hand om att bestämma vad som bevaras, enligt en modell där det först är efter några decennier som en mindre del av en organisations handlingsbestånd väljs ut för långsiktigt bevarande i ett arkiv. 1 I Sverige med dess intima koppling mellan arkivbildning och offentlighetsprincipen har dock bevarandet varit huvudregeln: i stället har man valt ut vad som ska gallras. Om det inte finns någon uttalad tillåtelse att gallra, så ska man bevara. Denna regel befästes för statens del 1885, då statliga
1 Backhaus 1995, s. 34–35.
2
myndigheter förbjöds att ”förstöra eller afhända sig några arkivalier” utan att regeringen bemyndigat gallringen.2 Detta allmänna förbud intogs sedan i 1961 års allmänna arkivstadga. Därigenom gavs samtidigt Riksarkivet (och Krigsarkivet för försvarets myndigheter) rätt att utfärda gallringsbeslut; tidigare hade de endast haft en rådgivande funktion till regeringen.3
Kungörelsen av 1885 gällde endast arkivhandlingar, men 1909 kom en gallringskungörelse som gällde även icke-arkiverade allmänna handlingar. Den förnyades 1953 och gällde fram till 1991, då allmänt kallad allmänna gallringsförordningen (AGF).4 Genom dessa allmänna gallringsförordningar gavs ett stort ansvar till myndigheterna själva att sköta om gallring av ett antal utpekade handlingstyper av rutinkaraktär som ansågs vara av litet värde för framtiden. Genom AGF reglerades också att myndigheter skulle inkomma till regeringen (och från 1962 Riksarkivet/Krigsarkivet) om de önskade gallra andra handlingar utöver dem som nämndes i AGF, eller om det gällde handlingar som var äldre än 1954.
I det statliga regelverket fram till 1991 saknades emellertid generella styrande formuleringar kring varför gallring kunde vara önskvärd och/eller tillåten. Tidigare studier om svensk gallringspraxis visar också att gallringsbesluten var summariskt motiverade och/eller utan någon styrning av någon uttalad princip eller metod.5 Samma torde i än högre grad ha gällt för kommunernas och landstingens arkiv, som endast var styrda med några mycket allmänna formuleringar i kommunallagen.
Detta ändrades dock markant – åtminstone på pappret – i samband med 1991 års arkivlag, som gäller för såväl stat, landsting som kommun. Däri stadgas att man får gallra i offentliga arkiv, men då ska ”alltid beaktas att arkiven utgör en del av kulturarvet” samt att det återstående arkivmaterialet ska tillgodose arkivens tre huvudsakliga syften: 1) ”rätten att ta del av allmänna handlingar”, 2) ”behovet av information för rättskipningen och förvaltningen” samt 3) ”forskningens behov”.6 Det är alltså kulturarvet och forskningens behov som styr det riktigt långsiktiga bevarandet (även om det finns exempel på månghundraårigt arkivmaterial som använts i rättsprocesser).
Jag ska återkomma med lite preliminära resultat kring i vad mån dessa formuleringar faktiskt påverkat bevarande- och gallringspraxisen efter arkivlagens tillkomst. Först dock en liten tillbakablick på de processer som till slut ledde fram till arkivlagen. Förutom en direkt strävan att strama upp regelverket kring de offentliga arkiven genom direkt lagstiftning (tidigare författningar bestod endast av regeringsförordningar och motsvarande), handlade det om å ena sidan en drygt 20 år gammal diskussion om en offentligt reglerad bevarandepolitik för i första hand
2 SFS 1885:34; förordningen förnyades 1924 och medgav då utgallring om den var ”i särskild
författning stadgad” eller i de fall som ”Kungl. Maj:t efter riksarkivets hörande eljest därom meddelat föreskrift”: SFS 1924:408, 1 §.
3 SFS 1961:590, 15 §. 4 SFS 1909:66; SFS 1953:716 (Kungl. Maj:ts kungörelse angående utgallring av handlingar hos
vissa statsmyndigheter) 5 Fredriksson B. 2003; Berndtsson 1990; Sköld 2010. 6 SFS 1990:782, 3 och 10 §§.
3
vetenskapliga syften, och å andra sidan en nyare diskurs om kulturarv och svenskhet som på slutet smög sig in och gav avtryck genom arkivlagens portalparagraf att ”myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarvet”.7
Intensivdataområden och urvalsbevarande
I och med den moderna välfärdsstatens framväxt och teknikens utveckling: först skrivmaskiner och kopieringsteknik, och sedan datoriseringen, har det framstått som allt mer nödvändigt att gallra stora mängder av de handlingar som moderna organisationer skapat. Men för att finna medelvägar mellan totalt bevarande och total gallring har det åtminstone sedan 1940-talet varit vanligt i svenskt arkivväsende att bevara vissa arkiv i urval. En metod har varit att vissa utpekade ”typarkiv” bevarats i sin helhet, exempelvis vissa kyrkoarkiv, tullmyndigheter osv.,8 och senare började man välja ut vissa utsnitt av handlingar vissa bestämda år (exempelvis verifikationer vart 10:e år) eller efter vissa födelsedatum på personer.9 Tanken var att rädda åtminstone något ur materialet som framtida forskare skulle kunna använda.
I en artikel 1969 beklagade emellertid kulturgeografen Torsten Hägerstrand att dittillsvarande gallrings- och bevarandeprinciper varit olyckliga för forskare som inte bara arbetade kvalitativt utan även ”önskar kvantitativ insyn i hela sociala processer” över längre tid.10 Han efterlyste aktivt arkivaliskt bevarande av alla typer av material inom bestämda områden, som kunde möjliggöra longitudinella kulturgeografiska studier av människors och institutioners aktiviteter, och nämnde exempelvis självdeklarationer, dokument som gav information om företag samt handlingar som åskådliggjorde rörelsemönster. Och även om man inte kunde spara allting, så kunde man för att exempelvis kunna säga något om interaktioner genom stickprov och sampling – fast det vore i många fall olämpligt om en helhetsbild av en viss region skulle uppnås.11 Hägerstrand skissade upp möjligheten att bevara arkivmaterial genom ”areella stickprov” för både regionala och longitudinella studier. De valda regionerna skulle spegla ”svensk variation”, och de största datamassorna skulle kunna utsättas för stickprov i tiden om nödvändigt.12
Hägerstrands efterlysning är ett exempel på att andra forskare än historiker vid denna tid började rikta in intresset på arkivväsendet, och även historikerna själva
7 SFS 1990:782, 3 §. 8 Lars Hallberg, ”Sammanställning av typarkiv” (1992-02-07; bilaga till Staffan
Smedberg, ”Bevarande- och gallringspolicy. Rapport 2”, 1992-03-18), RA dnr 124-91-32: RA-YH, F1D vol. 184.
9 För åtskilliga exempel ur RA:s gallringsbeslut 1962–1989, se Berndtsson 1990, som konstaterar (s. 46, 48) att besluten tagits i enskilda fall, i regel utan konsekvens, samordning eller bakomliggande princip.
10 Hägerstrand 1969, s. 9. T.ex. nämnde han utgallringen av radiolicenser från 1920- och 1930-talen som exempel (Hägerstrand 1969, s. 15).
11 Hägerstrand 1969, s. 13–14, 18–19. 12 Hägerstrand 1969, s. 19.
4
började anamma samhällsvetenskapliga teorier och metoder som förutsatte insamling av massdata på ett helt annat sätt än tidigare. 13 Under 1970-talet utvecklades dessa diskussioner och fick än större tyngd genom den 1974 bildade Samarbetskommittén för långsiktsmotiverad forskning (SALFO) där Hägerstrand var ordförande. SALFO – snart en delegation inom Forskningsrådsnämnden (FRN) – var mycket drivande i diskussioner om urvalsbevarande för forskningens skull under åren som följde. De gav ut historikerna Christer Winbergs och Sune Åkermans rapport Forskningens framtida datatillgång (1976) kring olika möjligheter kring urvalsbevarande och statistiska gallringsmetoder.14
Det bildades också en projektgrupp med deltagare från RA, SCB och SALFO vars tankar om så kallade regionala typområden – snart dock allmänt benämnda intensivdataområden – bildade underlag för det så kallade Visbysymposiet i september 1978 som samlade en lång rad arkivarier och forskare. I inbjudan inskärptes att ”samhällsvetenskaplig forskning” på senare år hårt kritiserat de dittillsvarande ”traditionella” metoderna för urval i arkivgallring, förödande för de ekologiska studier som blev allt vanligare och där det krävdes kännedom om sammanhängande områden där det fanns bevarat material från en hel mängd arkiv, medan de existerande urvalen inte sammanföll. Konferensen skulle diskutera olika metoder utifrån den ena tänkbara metoden, det vill säga typområden (den andra var att man bevarade vissa datum på individer), där man skulle diskutera preliminära resultat från den.15
Nästa resultat var projektgruppens färdiga rapport Förslag till intensivdataområden (1979), som förordade fyra län som intensivdataområden: Malmöhus, Östergötlands, Gotlands och Västerbottens län. Nu startade en mer än decennielång diskussion i förnyade utredningar på olika nivåer där en stor mängd intensivdataområden föreslogs. 16 Slutresultatet som slogs fast i regeringens proposition till arkivlag 1990 blev Östergötlands, Gotlands och Västernorrlands län samt i Göteborgs kommun, liksom att man i resten av landet skulle välja ut individer som var födda den 5:e, 15:e och 25:e i varje månad. Liknande modeller har även byggts upp i andra länder. I både Norge och Danmark har man valt personer födda 1, 11 och 21:a, i Finland däremot 8, 18 och 28:e.17 Faktum att vissa utlandsfödda utan känt födelsedatum regelmässigt tilldelats personnummer med födelsedag den 1:a, vilket påtalades som problematiskt eftersom dessa då alltid utelämnades i den svenska urvalsmetoden.18 Åtminstone 1984 hade regionala urval endast sjösatts i
13 Jfr även Adamson 1969. 14 Winberg & Åkerman 1976. 15 Inbjudan 1978-06-15 (sign. Hans Landberg), FRN-akt märkt ”Visby-symp.”, FRN, F2A vol. 32. 16 Redan i förordet till 1979 års rapport (Högrelius, Lindquist & Sand 1979) framförde
Hägerstrand och Sture Öberg ett delvis annat förslag (s. 2–3). Se sammanställning i ”Intensivdataområden och individbaserat urval: slutrapport”, s. 47–51, RA dnr 1213-88-50, RA-YH, F1D vol. 101. Jfr RA:s remissvar på SOU 1987:38 ang. Jönköpings län/kommun: U75, E1A regeringsakt 1990-02-08 nr 8 del 1 (vol. 3176).
17 Ds U 1984:6, s. 112–113. I Danmark även ytterligare datum vid större urval (6, 16, 26). Se även Bringslid et al. 2009, s. 115–118.
18 FALK remissvar 1994-11-21 till gallringspolicyn, RA dnr 26-3958-94: RA-YH, F1E vol. 79.
5
Finland, för att få till ett ”mini-Finland”, vilket dock senare ansågs ha fallit mindre väl ut.19
Emellertid kom luften delvis att gå ur idéerna om urvalsbevarande i Sverige. 1979 års förslag möttes positivt av remissinstanserna – myndigheter inklusive universitet – men bland dessa fanns inte exempelvis näringsliv och folkrörelseorganisationer (med undantag för Folkrörelsernas arkivförbund). 20 Det fanns också från bl.a. forskarhåll farhågor om att metoden kunde innebära en minskad ambitionsnivå där man inte intensivsparade, och det inskärptes att intensivdataområden skulle ses som ett komplement till existerande gallring.21
Vid denna tid blåste det delvis snålt kring arkivväsendet; statsfinanserna var dåliga och arkiven tycktes bara svälla ohämmat av alla handlingar som den utbyggda välfärdsstaten skapade. Man talade ofta om arkivtillväxten som ett problem – ja om Samhällets arkivproblem som var titeln på en departementsutredning som gjordes under 1981. Den hade det uttalade syftet att minska kostnaderna för arkiven genom bland annat ökad gallring. Intensivdataområden skulle därmed förenas med minskat bevarande utanför de valda områdena.22 Detta fick sedan hård kritik från vissa remissinstanser,23 och det har sagts att detta också fick många av urvalsbevarandets förespråkare att byta ståndpunkt: nu när det ansågs gå ut över områden och individer som föll utanför.24 I den allmänna kritiken påtalades också att länsindelningen kunde ändras, att metoden fungerade sämre för näringslivet där företag lätt och ofta flyttade över länsgränserna, och att den mindre lämpad vad gällde naturgeografiska förhållanden där gränserna var allra mest fiktiva.
Som nämnts fortsatte ändå urvalsbevarandet att diskuteras; exempelvis uppdrogs Riksarkivet vid olika tillfällen att ta fram förslag för att bland annat blidka skeptiska forskare. Men i en av dessa rapporter (från 1983) var tonen inte särskilt entusiastisk, det konstaterades att intensivdataområden möjliggjorde forskning om individer över tid ”endast om migrationen helt upphör”.25 Rapportens författare konstaterade också att det hittills inte alls föreslagits vad man skulle välja ut för bevarande, samt att det hela dessutom vore helt meningslöst om man inte fick med landsting, kommuner
19 Ds U 1984:6, s. 112–113; Bäärlund & Orrman 1988. 20 För en översikt över remissomgången se Körner 1981; se även Landsarkivet i Härnösand,
remissvar 1988-01-14 på SOU 1987:38, U75, E1A regeringsakt 1990-02-08 nr 8 del 1 (vol. 3176). 21 Körner 1981, s. 199; Rolf Hagstedt, “Urvalsmetoder vid arkivgallring” (PM 1983-12-15), s. 11,
RA dnr 132/G 3/84, RA-YH, F1C vol. 120. 22 Ds U 1981:21, s. 84: ”I den mån ett totalt sett ökat bevarande av information skall komma till
stånd inom intensivdataområden bör detta i första hand uppvägas av en minskad bevarandeambition i landet i övrigt, dvs. ökad gallring av statligt material och minskat stöd för icke statligt material.”
23 Prop. 1982/83:100, bil. 10, s. 60–66, 683–687. Detta hindrade inte Socialdepartementet att i en något senare promemoria inskärpa att ”Arkivtillväxten måste angripas”: ”En alternativ lösning av bevarande och gallring av journaler m.m.”, PM 1983-05-05 (en överbearbetning av journalutredningen Ds S 1982:5), s. 3, S dnr 1607/82: S75, E1A regeringsakt 1985-03-28 nr 39 del 1.
24 Lars Hallberg, ”Referat och förslag angående intensivdataområden och urvalsmetoder vid gallring” (PM 1984-09-06), s. 2, RA dnr 130-85-32, RA-YH, F1D vol. 34.
25 Rolf Hagstedt, ”Urvalsmetoder vid arkivgallring” (PM 1983-12-15), s. 15, RA dnr 132/G 3/84, RA-YH, F1C vol. 120.
6
och enskilda på båten.26 Samtidigt tangerade han en tankegång i en del mer modern gallrings- och bevarandeteori enligt ett ”top down”-perspektiv där man ska lyfta blicken mot större processer snarare än att utgå från handlingarna själva:27 han fann något ”djupt tilltalande” i tankegången att inte utgå från handlingarna själva vid gallrings- och bevarandeöverväganden, utan ett geografiskt område för att ”säkerställa olika fenomens lokala sammanflätning”.28
Urvalsfrågorna blev också beredda i två statliga utredningar, dels i den stora arkivutredningen som tillsattes 1985 för att inte minst utreda hur arkiven kunde effektiviseras utan större resurstilldelning, och då bland annat ta upp urvalsfrågorna, dels i en särskild utredning om urvalsbevarande som tillsattes 1986. Intressant nog kom båda utredningarnas betänkanden – Öppenhet och minne (SOU 1988:11) respektive Arkiv för individ och miljö (SOU 1987:38) – att framhålla de många problem som fanns med urvalsbevarande,29 samtidigt som de båda i varierande grad genomsyrades av ett ”kulturellt” perspektiv där arkivens kulturarvsaspekter och de breda lagrens användning av arkiven betonades. Detta något i kontrast till den i regel starkt akademiskt inriktade diskussion som präglat urvalsbevarandefrågorna.30
Sägas ska också att företrädare för den enskilda sektorn och/eller folkrörelseanknuten forskning tenderade att vara mycket skeptiska till urvalsbevarandet. Ett exempel är Arbetarrörelsens arkiv och biblioteks (ARAB) remissvar på Öppenhet och minne (SOU 1988:11), där de framhöll att de inte ville låta sig underordnas något sådant:
Förslaget om intensivdataområden är inte tillämpligt för de enskilda arkiven och går emot kraven på att alla medborgare oberoende av bostadsort skall ha tillgång till ett likvärdigt källmaterial för sin historia.31
Kulturarvet in i arkivlagen
Flera studier har påvisat att 1980-talet inte bara i Sverige utan även i många andra länder präglades av en ökad upptagenhet vid ”kulturarvet” och vid den nationella identiteten. Medan 1960- och 1970-talen präglats av radikala sociala rörelser där historia och kulturarv var något konfliktfyllt, där underordnade grupper måste stiga fram för att berätta och befästa sin dittills dolda historia, kom pendeln under 1980-
26 Rolf Hagstedt, “Urvalsmetoder vid arkivgallring” (PM 1983-12-15), s. 13–14, RA dnr
132/G 3/84, RA-YH, F1C vol. 120. 27 Se t.ex. Cunningham & Oswald 2005. 28 Rolf Hagstedt, “Urvalsmetoder vid arkivgallring” (PM 1983-12-15), s. 13, RA dnr 132/G 3/84,
RA-YH, F1C vol. 120. 29 SOU 1987:38, s. 11 ff., SOU 1988:11, s. 175 ff. 30 Se nedan. 31 Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, remissvar 1988-08-31 på SOU 1988:11, s. 4, likn. i
Folkrörelsernas arkivförbunds remissvar 1988-08-29, s. 3, båda i: U75, E1A regeringsakt 1990-02-08 nr 8 del 2 (vol. 3177).
7
och 1990-talen att vända mot en mer konsensusinriktad historie- och kulturarvsdiskurs.32
Och detta var alltså något som utmärkte det sena 1980-talets statliga arkivutredningar. I SOU 1987:38 skedde det främst genom att utredaren inskärpte att man bör beakta att arkivens användare ingalunda bara är akademiker. Såväl statliga som kommunala arkiv höll på att öppna sig för allmänheten och bli en del av kulturpolitiken, samtidigt som lokalhistorisk forskning och folkrörelseforskning fick allt större medborgerlig förankring:
Utredningen vill också bredda synen på forskning och då speciellt forskning som kommer att utnyttja framtidens arkiv. Många data som inte är känsliga för enskilda personer kan föras ut till kommunala arkiv och göra dem till ännu bättre forskningsmiljöer för redan etablerade grupper, som ’gräv där du står’-intresserade och släktforskare men även till nya intressegrupper som miljöforskare och teknikintresserade.33
I utredningen nämndes också att värdena av arkivvård – som var svåra att sätta en prislapp på – inte bara gällde forskning, utan de upprätthöll det öppna samhället genom insyn och ”gör det möjligt för en bred allmänhet att på olika sätt forska kring sitt ursprung i vid bemärkelse. Därigenom medverkar de till den kulturella identifikationen i landet och motverkar en känsla av främlingskap i ett alltmer komplext samhälle”.34
Utredaren betonade därmed arkivens kulturpolitiska betydelse, en aspekt som inte får underskattas för 1970- och 1980-talens del, även om perioden ofta beskrivits som en tid präglad av akademiska diskussioner om urvalsbevarande och krassa ekonomiska ramar där arkiven måste hålla igen på bevarandet.35 Redan under 1970-talet ägnade sig många arkivinstitutioner åt utåtriktat arbete, hjälp till studiecirklar och amatörforskare, och man anammade det forskarbegrepp som ännu gäller: det vill säga alla typer av användare.36 I det fortsatta arbetet ska jag gräva mer i bland annat arkivväsendets roll i samband med 1974 års kulturpolitik, i ökat stöd till enskilda arkiv etcetera.
I den samtida arkivutredningen som lämnade sitt betänkande 1988 (SOU 1988:11) stod kulturarvet än mer i fokus. I dess förslag till portalparagraf hette det ”Arkiv är en del av det nationella kulturarvet”, något som i den slutliga arkivlagen blev ”Myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarvet” eftersom
32 Grundberg 2000 och 2004; Edquist 2009; jfr Gillis ed. 1994; Lowenthal 1998; Samuel 1994–
1998; Walsh 1992; Smith & Waterton 2009. 33 SOU 1987:38, s. 10. Se även s. 13–14 (betonar även tänkta framtida användare såsom
miljöforskarna) och 69: ”När det gäller forskning som kräver arkivdata har utredningen under arbetets gång kommit att ge begreppet forskning en betydligt vidare tolkning än traditionell akademisk forskning. Arkivinstitutionerna bör enligt utredningens förmenande ges en betydligt större folklig och kulturell tyngd än de har för närvarande.”
34 SOU 1987:38, s. 36. Se även s. 21: ”Av tradition är det tre typer av institutioner, biblioteken, museerna och arkiven, som vårdar det svenska kulturarvet.”
35 T.ex. Norman T. 2004. 36 Se exempel och diskussion om ”Arkivens plats i kulturpolitiken” från RA, landsarkiv och
kommunala arkiv i Arkiven och forskningen (1978), s. 121–135. Om begreppet forskare i arkivsammanhang se Ds U 1984:6, s. 21–26.
8
regeringen – även om den betonade att även enskilda arkiv var en del av det nationella kulturarvet – menade att endast de lagreglerade arkiven borde få en sådan status inskriven i själva lagtexten.37
Termen ”det nationella kulturarvet” är påfallande stark, i andra lagar och förordningar har jag bara påträffat den i 1985 års lag om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål (SFS 1985:1104) – sedan 2000 införlivad i lagen om kulturminnen m.m. (SFS 1988:950) – och i 1988 års förordning om statliga byggnadsminnen m.m. (SFS 1988:1229).38
Utredaren – statsvetaren Pär-Erik Back – betonade också arkivens kulturella dimension, och satte in det i en samtidskontext där man nu reagerade mot tidigare decenniers modernistiska tänkesätt som lett till rivning av stadskärnor med mera. Han antydde också att kulturen – liksom arkiven – nu började användas som ekonomisk resurs för lokal och regional stolthet.39 Och inte minst markerade han värdet av nationell identitet och svenskhet. Back menade att svenskheten var viktig att lyfta fram på grund av de senaste årens utvecklingstendenser:
För det första: kulturutbudet i vårt land riskerar genom informationsteknologiens senaste landvinningar att monopoliseras av utomsvenska aktörer. Man behöver inte nödvändigtvis tala om en hotande ”kulturimperialism”, inte heller finns anledning förneka att influenser utifrån bidrar till att vitalisera vårt lands kulturliv Men rättmätig oro finns, som framhålls i regeringens proposition 1986/87:80, över att det utländska inflytandet blir alltför dominerande. Krympningen av avstånden och den huvudsakligen kommersiellt betingade ökningen av kulturutbudet kommer, sägs det vidare, att påverka språk och levnadsvanor hos befolkningen. Det finns en uppenbar risk för att nya mönster för segregering uppstår mellan de grupper och individer som kan hantera det alltmer abstrakta informationsflödet och de som inte kan.40
Han menade också att det uppenbart var så att ”en renässans kan iakttagas för det svenska, för vår egen historia, till en del men inte helt som en reaktion mot inflytandet från nya kulturmönster”. I vida kretsar ”och inte minst bland ungdomar framträder en markant känsla för vad som uppfattas som traditionellt svenskt, någon gång men inte särskilt ofta medvetet kontrasterat mot kosmopolitiska ingredienser i dagens samhälle”. Utredaren tänkte sig att en kompromiss eller balansläge skulle växa fram mellan de båda tendenserna – påverkan utifrån och orienteringen mot det svenska, och då måste det enligt honom ”vara i linje med statsmakternas politik att söka så långt möjligt bevara mångfalden utan att därför avvisa insatserna till förmån för det svenska kulturarvet”.41
Back åskådliggör här en dubbelhet i kulturarvsdiskursen som andra forskare noterat för denna tid rörande statlig musei- och kulturmiljöpolitik: å ena sidan ett bejakande av kulturens mångfald, å andra sidan en tendens att likställa kulturarv
37 SOU 1988:11, s. 17; prop. 1989/90:72, s. 35, 70, 79; SFS 1990:782, 3 §. 38 I övrigt i lag om Svenska kyrkan (SFS 1998:1591) och statistiklagarna SFS 1995:606 och
ersättaren SFS 2001:99; i samtliga fall gällande just arkivbildningen. 39 SOU 1988:11, s. 37–38. 40 SOU 1988:11, s. 36–37. 41 SOU 1988:11, s. 37.
9
med det etniskt svenska.42 Det bör noteras att kulturarvet – såväl i utredningstext som i lagförslag – inte alls fanns med i utredningens direktiv, ej heller i utredningsarbetets inledande fas. Det kom in senare och blev sedan kvar.43
I remissomgången kring arkivlagen tycks inte någon principiell kritik ha riktats mot utredningens tal om det nationella kulturarvet. I stället ansågs det positivt att sådana formuleringar ”ger arkivområdet en kulturpolitisk dignitet, som inte tidigare explicit kommit till uttryck”. 44 Riksarkivet var självt mycket positivt till att utredningen betonade arkivens kulturpolitiska roll.45
Även traditionellt mer ”krassa” remissinstanser med uppgift att så att säga hålla hårt i pengarna, yttrade sig principiellt för portalparagrafens kulturarvsformulering. Exempelvis Riksrevisionsverket, som ”delade” synen på arkiven som en del av det nationella kulturarvet, men att det samtidigt var viktigt att ”också göra en avvägning mellan önskemålet att bevara samtidens informationsproduktion och de ekonomisk-praktiska konsekvenserna av en ständigt ökande arkivering”. 46 Andra kunde framföra farhågor för att de ökade kostnaderna för arkivväsendets ökade forsknings- och kulturprofil skulle ske på t.ex. universitetens bekostnad.47 Att kulturarvet var en retorisk figur som kunde anammas utan att det behövde betyda någon viss inriktning, visar Statskontorets remissvar där långtidsbevarande aspekterna – forskning och kulturarv – ändå skulle komma i andra hand gentemot deras samtidsmässiga betydelse för demokratin och förvaltningsbehoven:
Kulturmålet lyfts fram i förhållande till ett tidigare synsätt. Det betonas att arkiven är en del av det nationella kulturarvet. Statskontoret delar denna syn. Enligt vår mening får dock inte kulturmålet bli alltför styrande då det gäller arkivverksamhetens inriktning och resursbehov. Gallring och bevarande bör i första hand styras av offentlighetsprincipens krav samt förvaltningens och rättsväsendets behov av information, medan kulturens – och även forskningens – behov får ses som ett komplement vid dessa avvägningar. Däremot kan det finnas skäl att mera beakta kulturens behov då det gäller tillgänglighetsfrågorna.48
42 Grundberg 2000, s. 93 ff. 43 Se här Mellsjö 2009. Jfr Staffan Smedberg, ”Bevarande, gallring, offentlighet och forskning”,
PM 1986-04-09 (inom projektet ”Nya arkivförfattningar – en förstudie”), s. 1, där ”kulturell verksamhet i allmänhet” nämns vid sidan av ”forskningen” som arkivens syfte vid sidan om förvaltningsbehoven och insynsbehoven: RA dnr 1386-85-50 – arkivlagd i RA dnr 1368-87-50, RA-YH, F4 vol. 31.
44 Göteborgs universitet, Humanistiska utbildnings- och forskningsnämnden, remissvar 1988-09-06 på SOU 1988:11 (under UHÄ:s svar), s. 1: U75, E1A regeringsakt 1990-02-08 nr 8 del 2 (vol. 3177); se även Musikaliska akademiens remissvar 1988-08-30 på SOU 1988:11 (ibid.).
45 Riksarkivet, remissvar 1988-08-31 på SOU 1988:11, s. 16 f. Se även Landsarkivet i Göteborg 1988-05-18 (under RA:s svar) som menar att detta formulerar tankar och praxis som vuxit fram senaste decenniet i arkivsektorn, bl.a. att förverkliga 1974 års kulturpolitik. U75, E1A regeringsakt 1990-02-08 nr 8 del 2 (vol. 3177).
46 Riksrevisionsverket, remissvar 1988-08-26 på SOU 1988:11, U75, E1A regeringsakt 1990-02-08 nr 8 del 2 (vol. 3177).
47 Lunds universitet, Historiska institutionen, remissvar 1988-08-24 på SOU 1988:11 (under UHÄ:s svar): U75, E1A regeringsakt 1990-02-08 nr 8 del 2 (vol. 3177).
48 Statskontoret, remissvar 1988-09-05 på SOU 1988:11, U75, E1A regeringsakt 1990-02-08 nr 8 del 2 (vol. 3177).
10
Kulturarvet var alltså något avpolitiserat, nästan okontroversiellt. Det är också anmärkningsvärt framhävt i regeringens arkivproposition vintern 1990, där just ”kulturarvet” – ibland dessutom ”nationellt” – återkommer flera gånger. 49 Arkivverksamhetens kulturarvsaspekt innebar ”det för en kulturnation självklara att bevara minnet av sin utveckling och använda detta minne för att dels belysa den historiska utvecklingen, dels nyttiggöra de erfarenheter som dras ur materialet”.50
Utredningen och i än högre grad propositionen har enligt rättspraxis en status som förarbeten till den slutgiltiga lagen – det innebär att de än idag kan användas för rättsliga tolkningar av lagens andemening. Det bör också framhållas att det just beträffande kulturarvsskrivningen knappast finns någon större politiska skiljaktigheter – den enda utskottsreservation som rörde kulturarvsformuleringen önskade att utredningens ursprungliga förslag att låta alla arkiv ingå i det nationella kulturarvet skulle kvarstå i lagtexten. Men som nämnts tydliggjordes detta i sak i propositionen, något som också betonas i de kommentarer till arkivlagen som getts ut. 51
Riksarkivets föreskrifts- och policyarbete om gallring och bevarande
Genom arkivlagen ansågs allmänt bevarandemålen ha stärkts genom formuleringarna om arkivens syfte, kulturarvet och andemeningen att ”forskare” var något mer än akademiker. Hur skulle då lagen implementeras vad gällde offentliga arkiv? I det följande kommer jag att ta upp Riksarkivets policyarbete och föreskrifter om bevarande och gallring för statliga arkiv som följde. Till att börja med hade Riksarkivet – parallellt med arkivutredningens och sedan regeringskansliets arbete med nya arkivförfattningar – arbetat med att utarbeta egna myndighetsföreskrifter om övergripande arkivfrågor. Sålunda fastslogs grundläggande föreskrifter om gallring i sjunde kapitlet i Riksarkivets generella arkivföreskrift RA-FS 1991:1, som även behandlar arkivförteckning, arkivbildning med mera. Där sägs att myndigheter ”fortlöpande” ska pröva förutsättningarna för gallring, att framställan inges till aktuell arkivmyndighet, samt att man ”utan dröjsmål” och under kontroll ska förstöra handlingar för vilka gallringsfristen gått ut. Det betonas också att återlämnande av handlingar till annan myndighet eller enskilda inte kan ske utan stöd i föreskrifter från arkivmyndigheten.52
Två andra föreskrifter i serien RA-FS (Riksarkivets författningssamling) kom också ut 1991 och ersatte äldre regler, dels den ovan nämnda allmänna
49 Prop. 1989/90:72, s. 30, 32, 35, 40, 42, 66, 70, 79. 50 Prop. 1989/90:72, s. 32. 51 Bet. 1989/90:KrU29, s. 55; Gränström et al. 2000, s. 95. 52 RA-FS 1991:1 (ändrad RA-FS 1997:4, RA-FS 2008:4, RA-FS 2012:1), 7–8 kap. Dessutom
nämns gallring – såsom inskärpande av de generella reglerna – i föreskrifterna för elektroniska handlingar (RA-FS 1994:2 (ändrad RA-FS 2003:2), ersatt av RA-FS 2009:1) och för mikrofilm RA-FS 2006:2 (ändrad RA-FS 2012:6; innebar mer ingående gallringsregler jämfört med föregående RA-FS 1991:4, som endast undantagsvis gällde mikrofilm som skulle gallras (se 3 §); i RA-FS 2006:2 förtydligades att man måste inkomma med gallringsframställan till RA om man ville gallra förlagor till mikrofilm).
11
gallringsförordningen (AGF), dels föreskrifter om gallring eller återlämnande av ansökningshandlingar. Därefter har ett antal generella gallringsföreskrifter utkommit i RA-FS-serien, något som skiljer sig från tidigare praxis när gallringsbeslut i regel utfärdades för enstaka myndigheter eller myndighetskategorier. Dessa RA-FS:ar har getts ut som rör gallring och bevarande till dags dato (gränsen mellan RA-FS och de myndighetsspecifika föreskrifterna RA-MS är dock flytande, det finns exempelvis en RA-MS 1998:57 angående brottmålsakter i polis, domstolar, tingsrätter och tull som bereddes väl så noggrant som många RA-FS:ar och som dessutom är i hög grad sektorsöverskridande):
handlingar av tillfällig eller ringa betydelse
RA-FS 1991:6 (ändrad RA-FS 1997:6, RA-FS 2012:2*)
ansökningshandlingar RA-FS 1991:11, ersatt av: RA-FS 2004:1 (ändrad RA-FS 2012:3*) Särskild för försvaret: RA-FS 1991:12, upphävd genom RA-FS 1994:4.
räkenskapshandlingar RA-FS 1993:4, ersatt av: RA-FS 1998:1 (ändrad RA-FS 2000:2), ersatt av: RA-FS 2004:3 (ändrad RA-FS 2012:4*)
kommittéer under regeringen
RA-FS 1994:5, ersatt av: RA-FS 2013:3
handlingar tillkomna genom forskningsverksamhet
RA-FS 1999:1 (ändrad RA-FS 2002:1)
handlingar tillkomna genom (lokal) löne- och personaladministrativ verksamhet
RA-FS 1996:4, ersatt av: RA-FS 2006:5 (ändrad RA-FS 2012:9*)
vissa EU-handlingar som inkommit eller upprättats i EU-samarbetet hos statliga myndigheter
RA-FS 2000:1
handlingar vid upphandling RA-FS 2004:2 (ändrad RA-FS 2005:1, RA-FS 2006:6), ersatt av: RA-FS 2013:1
handlingar vid universitet och högskolor
RA-FS 2007:1 (ändrad RA-FS 2008:3, RA-FS 2011:2, RA-FS 2013:5)
handlingar från domstol (endast återlämnande)
RA-FS 2008:2 (ändrad RA-FS 2010:1, RA-FS 2012:10*)
* = ändringen är främst av formell natur, t.ex. uppdatering av författningsstöd. Redan under 1980-talet luftades ibland åsikten att Riksarkivet borde ta mer generella gallrings- och bevarandebeslut. I samband med utarbetandet av nya föreskrifter hävdades att ”arkivmyndigheterna måste komma bort från detta förbannade system, där man plottrar med den ena detaljutredningen efter den andra”.53 Andra efterlyste
53 Bertil Johansson, ”Strödda detaljer som fallit mig in ang Föreskrifter och allmänna råd version 4”
(1988-11-16), s. 6, RA dnr 1368-87-50 del 3, RA-YH, F4 vol. 23 (citatets fortsättning: ”Jag har på ett tillräckligt tydligt sätt resonerat kring detta i PM:n om gallringspolicy (tycker faktiskt den är riktigt bra, även om den blev refuserad av ASF:s redaktör p g a ’brist på utrymme’).”)
12
en bevarandepolicy, som också skulle kunna skapa samordning mellan olika områden.54 Just en sådan kom att utarbetas inom Riksarkivet under 1990-talets första hälft. Först i form av ett större projekt 1990–1992 där två rapporter producerades av en arbetsgrupp om dels bevarande- och gallringsfrågor i allmänhet, dels urvalsfrågorna (igen). Rapporterna gick ut till en lång rad remissinstanser, bland annat till en rad universitetsforskare liksom till representanter för släkt- och hembygdsrörelserna. Sedan vilade frågan en tid innan Bertil Johansson 1994 fick uppdraget att skriva en kortare bevarande- och gallringspolicy, vilken också gick ut på bred remiss och sedan publicerades 1995 under titeln Bevarandet av nutiden, som allt sedan dess varit Riksarkivets officiella bevarande- och gallringspolicy (sedan några år har emellertid ett par projekt arbetat med att utreda en eventuell ny policy).55
Den första delen av bevarandepolicyprojektet kännetecknades av en ganska frimodig utredning av bevarandefrågorna, med en markant kritisk hållning till urvalsbevarandet. Dess problem och svagheter betonades, och framställdes snarast som en metod att ta till om alternativet vore total gallring. Samma inställning kan också spåras i den slutgiltiga bevarandepolicyn, som i sådana fall rekommenderar samma individurval som i existerande föreskrifter och påpekar möjligheten att använda intensivdataområdena.56 I den inledande rapporten från 1991 finns också en mycket hård kritik mot den etiska gallringen, samt en del ståndpunkter som utgör i alla fall ett litet eko av mer radikal arkiv- och bevarandeteori som annars inte så ofta kommit till uttryck i svensk statlig arkivsektor. Där sägs exempelvis att man analyserat handlingar snarare än sammanhang, och att tidigare arkivverksamhet tenderat framhäva maktens handlingar.57
Man skulle också se till att involvera många olika grupper för att inhämta synpunkter vid bevarandeanalyser, men ändå konstaterades att det hur som helst aldrig kan gå att förutsäga vad man behöver i framtiden. Det är det bästa man kan göra i en situation där man måste gallra, där man inte kan spara allt, och även om hela processen med att välja ut material att bevara måste ”till stor del bygga på intuition eller kvalificerade gissningar”.58
En av de mest intressanta delarna av den första rapporten är tankar som något påminner om de teorier om aktiv dokumentation för att skapa arkivmaterial när sådant fattas. Det var idéer som antytts av den västtyske arkivarien Hans Booms i början av 1970-talet, då det samtidigt uppträdde radikala arkivarier i USA som föreslog insamling och intervjuer för att fylla arkivens luckor så att även de maktlösa fick en röst. Exempelvis menade Howard Zinn vid en amerikansk
54 Se t.ex. AAS (Arkivrådet Arkivverksamma i statlig sektor), remissvar 1988-08-18 på SOU
1988:11, s. 2: U75, E1A regeringsakt 1990-02-08 nr 8 del 2 (vol. 3177). 55 RA dnr 124-91-32, RA-YH, F1D vol. 184; RA dnr 26-3958-94, RA-YH, F1E vol. 79. 56 Bevarandet av nutiden (1995), s. 10–11. 57 ”Bevarande- och gallringspolicy”, rapport 1991-01-30, s. 6–7 och 21, RA dnr 124-91-32, RA-
YH, F1D vol. 184. 58 ”Bevarande- och gallringspolicy”, rapport 1991-01-30, citat s. 19, RA dnr 124-91-32, RA-YH,
F1D vol. 184.
13
arkivkongress 1970: ”the archival record in the United States is biased towards the rich and powerful elements in our society – government, business, and the military –– while the poor and the impotent remain in archival obscurity”.59 Under 1980- och 1990-talen formulerades sedan besläktade idéer genom den så kallade documentation strategy av Helen W. Samuels.60
Huruvida bevarandegruppen tagit del av denna diskussion är oklart (Samuels m.fl. tycks inte ha diskuterats mycket över huvud taget i Sverige, även om liknande dokumentationsprojekt varit vardagsmat för många enskilda arkivinstitutioner), och deras formulering kan förstås också tolkas som ett krav att i högre grad spara minnesanteckningar, föra tjänsteanteckningar och dylikt än hittills, fast man ändå utgår från en viss arkivbildare snarare än att gå ”top down” utifrån hela verksamhetsområden i linje med tankarna hos Booms och Samuels:
Vid arkivbildningen görs någon form av bedömning av att informationen är värd att bevara på kortare eller längre sikt. Detta innebär att arkivet i viss utsträckning är beroende av arkivbildarens informationsbehov. Detta kan medföra att information som skulle ha stort forskningsvärde aldrig tillförs arkivet. För att en diskussion om bevarande och gallring överhuvud taget skall vara möjlig krävs att arkivhandlingar skapas. Om så inte sker kan det bli aktuellt att parallellt med överväganden om gallring undersöka en ökning av dokumentationen i form av arkivhandlingar.61
Det fick dock kritik från AAS (Arkivrådet Arkivverksamma i statlig sektor) som slog fast att ”det kan aldrig anses som rimligt att någon ska genomföra en dokumentation som de själva inte behöver eller har användning för”.62 Ståndpunkten påminner om den kritik som documentation strategy fått i USA, att den är välment men ack så orealistisk i ett läge när arkivverksamma nätt och jämnt klarar av det de måste göra.63
Det är här också värt att nämna att i Riksarkivets allmänna arkivföreskrift RA-FS 1991:1 finns en passus som påpekar möjligheten att ”göra” allmänna handlingar av sådana handlingar som normalt anses vara utkast och minnesanteckningar, nämligen genom att arkivera dem. RA-FS 1991:1 säger rakt ut att arkivbildande myndighet ska ”arkivera sådana handlingar som avses i 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen, om de kan anses vara av betydelse för myndighetens verksamhet, allmänhetens insyn, rättskipning, förvaltning eller forskning”.64 Det återstår dock att undersöka i vad mån detta fått någon praktisk efterlevelse.65
59 Booms (1972) 1987; Ham 1975, s. 5 (Zinn-citatet), 9. 60 Samuels 1986; Samuels 1992. 61 ”Bevarande- och gallringspolicy”, rapport 1991-01-30, s. 13, RA dnr 124-91-32, RA-YH, F1D
vol. 184. 62 AAS (Arkivrådet Arkivverksamma i statlig sektor), yttrande 1991-05-15 över RA:s rapport om
bevarande- och gallringspolicy 1991, s. 2: RA dnr 124-91-32, RA-YH, F1D vol. 184. 63 Se Trace 2010. 64 RA-FS 1991:1, 3 kap. 2 §. 65 Riksarkivets ämbetsarkiv tycks vara ett exempel där man i hög grad låtit arkivera mycket
arbetsmaterial o.likn.
14
I fråga om urvalsbevarande antydde bevarandegruppen i sin rapport att man skulle undvika att följa trender inom forskningen när man utarbetade bevarandeprinciper – de samhällsvetenskapliga och kvantitativa metoder som var på modet under 1960- och 1970-talen var just ett sådant exempel vilket drivit fram idéerna om intensivdataområden. Samtidigt antyddes i vissa remissvar att gruppen själv var bunden vid vissa tidstypiska teman, exempelvis när de som hållpunkter vid avgöranden om bevarande och gallring bland annat tog upp handlingar om den yttre miljön som är särskilt viktigt för miljöforskning, liksom att man borde bevara dokumentation av tvångsåtgärder mot enskilda personer liksom sådant som berättade om förändringar och ”extraordinära företeelser”.66
I den slutgiltiga bevarande- och gallringspolicyn hade det mesta i den första arbetsgruppens policyförslag som så att säga ”stack ut” försvunnit – däremot var som nämnts tonen ganska avmätt beträffande urvalsgallring. Kritiken mot etisk gallring landade i ett enkelt konstaterande att gallring motiverad av integritetsskydd förekommer.67 Ingenting sades alls om dokumenterande verksamhet eller att särskilt skydda minnet av tvångsåtgärder. I stället ekar policydokumentet (utan att han nämns) av den amerikanske arkivarien Theodore Schellenbergs uppdelning mellan bevisvärde och informationsvärde, det vill säga vad handlingar å ena sidan berättar om arkivbildaren själv och å andra sidan om dess omvärld.68 Policyn slog fast att för det långsiktiga bevarandet skulle man betrakta informationen om arkivbildaren själv och om arkivbildarens omvärld som lika viktig. Men för att göra en värdering av det senare, räknar policyn relativt summariskt upp ett antal kriterier som kan användas vid bedömning av handlingarnas forskningsvärde:
”Unicitet (dvs. hur unika uppgifterna är) Kontinuitet Datakvalitet och möjligheterna till källkritisk granskning Aggregationsnivå (dvs. basuppgifter eller sammanställda uppgifter) Möjligheterna att identifiera data, att knyta dem till person/enhet Länkbarhet (dvs. möjlighet att länka/bearbeta uppgifterna med andra uppgifter
inom/utanför arkivet) Möjligheterna till bedömning av uppgifternas representativitet Handlingars funktionella samband inom/utanför arkivet Tillgänglighet och överblickbarhet”69
66 ”Bevarande- och gallringspolicy”, rapport 1991-01-30, s. 6 och 22–24; remissvar från
Landsarkivet i Uppsala (ULA) 1991-05-13, s. 2 och Historiska institutionen, Stockholms universitet 1991-05-14, s. 2, samt underhandssynpunkter 1991-05-21 från Jan Lindroth, RA:s depåbyrå, s. 2. RA dnr 124-91-32, RA-YH, F1D vol. 184.
67 Bevarandet av nutiden (1995), s. 4. 68 Schellenberg (1956) 2003. 69 Bevarandet av nutiden (1995), s. 8–9. Citerat (med förklaringar) ur Bevarande och gallring av
brottmålshandlingar (1998), s. 49.
15
Riksarkivets fortsatta arbete
Förutom arbetet med en bevarande- och gallringspolicy igångsattes också ett antal mer eller mindre långlivade projekt, flera med syfte att se över en knippe större samhällssektorer för att utröna mer samordnade gallrings- och bevarandebeslut. 70
Ett exempel var Arkiv för en god livsmiljö där bland andra Riksarkivet sökte pengar från regeringen 1995–1997 för att lösa myndighetsöverskridande arkivproblem natur- och kulturmiljösektorn, bland annat länsstyrelserna, Naturvårdsverket och Lantmäteriverket, så att man kunde samordna bevarande och gallring så att varken total gallring eller dubbelt bevarande blev fallet. Riksarkivet såg här en särskilt stor vikt av långsiktigt bevarande av skäl som både kan sägas falla under forskningskriteriet som under ”samhällsnyttans” kriterium:
De beslut som tas inom miljösektorn är ofta långsiktiga och i motsvarande grad innebär detta att man måste bevara information som möjliggör kunskaper om samband och mönster över mycket lång tid. Miljöpolitikens övergripande mål – att skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, långsiktigt hushålla med naturresurser, samt skydda natur- och kulturlandskap – är alla relaterade till långtidsstrategier, vilka ibland, t ex i fråga om kärnkraftsavfall, potentiellt har extremt lång räckvidd […]71
Syftet var också att kunna långtidslagra informationen digitalt i en form där olika myndigheter kunde samarbeta. I olika enkäter som gick ut tydliggjordes att det digitala informationsbevarandet minst sagt hade brister.
Föreskriftsarbetet, kulturarvet och forskningens behov
Vad har då i praktiken realiserats av principerna kring bevarande och gallring, som från 1991 är lagreglerade (och från 2003 dessutom grundlagssanktionerade72), och där man från 1995 har en officiell policy att utgå ifrån? 73 Å ena sidan har ambitionerna markant höjts. Å andra sidan visar min hittillsvarande genomgång att det antagligen rent generellt är svårt att applicera policyer och fasta bedömningskriterier.
Mer odiskutabelt är strävan att tänka sektorsöverskridande, vilket ju lett fram till en rad nya föreskrifter som är gemensamma för en hel verksamhetsform snarare än för enskilda myndigheter. Dessutom har strävan att framhäva bevarandet varit tydlig. Den första RA-FS:en för statliga myndigheter som fick ordet ”bevarande” i titeln
70 Se lista över planerade projekt i ”Rapport avseende SATS-uppföljningsprojektet”, s. 16 ff.,
1995-02-15, RA dnr 30-4575-94, RA-YH, F3BA vol. 165. 71 A. Ljung, ”Projekt ’Arkiv för en god livsmiljö’ (ARGOL)”, projektbeskrivning 1996-01-29, s. 3,
RA dnr 30-881-95, RA-YH, F3BA vol. 164. 72 Genom en ny paragraf i TF, 2 kap 18 §, om att ”grundläggande bestämmelser om hur allmänna
handlingar skall bevaras samt om gallring och annat avhändande av sådana handlingar meddelas i lag”: SFS 2002:907. Införandet av paragrafen motiverades inte minst av den nya elektroniska tekniken som ansågs kräva ett stärkt betonande av ”arkivreglernas betydelse för offentlighetsinsynen”: prop. 2001/02:70, s. 36.
73 Policyn följdes senare av RA-rapporten Om gallring (1999), som pedagogiskt redogör för arbetsgången med gallringsutredningar, och vad man ska tänka på där, m.m.
16
blev RA-FS 1996:4 för handlingar tillkomna genom lokal löne- och personaladministrativ verksamhet. Det hade inte varit tanken från början, med i remissgenomgången framkom att man i linje med nya policyn och datoriseringen borde framhäva bevarandet mer explicit. 74 Sedan tidigare hade Riksarkivets allmänna råd till kommuner och landsting regelmässigt talat om både gallring och bevarande, men just den rådgivande aspekten gör att det inte är jämförbart.
Själva utredningen till RA-FS 1996:4 talar dock väldigt lite i termer av forskning och kulturarv. Detsamma gäller arbetet inför RA-FS 2000:1 om EU-handlingar. Den nya bevarande- och gallringspolicyn nämns inte, däremot sägs att arkivlagens kriterier var ”utgångspunkt för övervägandena”.75 Men inte hur. Ibland diskuteras vissa handlingar som forskningsintressanta, men själva argumenten kan förefalla lite ad hoc, till exempel: ”På längre sikt har EU-handlingarna troligen ett värde för forskningen. Det är alltid svårt att bedöma forskningsintresset for handlingar. I det här fallet kanske det är extra besvärligt eftersom handlingarna är nya och det finns ingenting liknande att jämföra med. Medlemskapet i EU har dock inneburit att beslut som tidigare togs inom landet nu fattas i Bryssel och på andra orter i Europa.”76
Något lite mer användes dock bevarandepolicyn i utredningarna inför 1998 års stora brottmålsföreskrift. Där fanns längre resonemang om urvalsmetoder, medan policyns kriterier kort nämndes. I remissberedningen togs också kulturarvsbegreppet upp av dels en kammarrätt som nämner information om jakt och fiske, dels ett landsarkiv som nämner landsfiskalgallringen som ödesdiger. 77 Det är emellertid svårt att se att vare sig policyns kriterier eller kulturarvsbegreppet i större grad styrt resonemangen i sak.
Det har efter hand funnits en strävan att stadga upp själva arbetet med gallringsföreskrifter – en särskild gallringsgrupp igångsattes 2000 som regelbundet föredragit aktuella ärenden vid så kallade gallringsplenum, där man sade sig utgå från bevarandemålen i arkivlagens tredje paragraf samt att övervägandena inför besluten redovisats i PM som kunnat diskuteras. Man hoppades att det skulle öka kvaliteten på besluten, mer stadga åt besluten och att de intressanta diskussionerna måhända kunde leda till nya policyer i frågan. Dessutom sade man sig ha höjt
74 Se remissvar på RA-förslag 1996-05-02 från Regeringskansliets förvaltningskontor (FK, 1996-
06-06), s. 1, samt från Stockholms stadsarkiv (SSA, 1996-06-25). Synpunkterna togs positivt emot inom RA: A. Ljung, ”Förslag till systemoberoende föreskrifter och allmänna råd om bevarande respektive gallring av handlingar tillkomna genom lokal löne- och personaladministrativ verksamhet hos civila statliga myndigheter”, PM 1996-10-18, s. 9. RA dnr 30-1180-96, RA-YH, F3BA vol. 283.
75 ”Förslag till allmänna råd om registrering och föreskrifter för gallring av EU-handlingar”, remiss-PM 1998-03-18, s. 10, RA dnr 30-1542-97, RA-YH, F3BA vol. 284. Se även ”Inledning och bakgrund”, PM 2000-05-15, s. 2–3 (ibid.).
76 ”Inledning och bakgrund”, PM 2000-05-15, s. 3, RA dnr 30-1542-97, RA-YH, F3BA vol. 284. 77 M. Burell (Riksarkivet), ”Riktlinjer för bevarande och gallring av handlingar inom
rättsväsendet”, PM 1996-03-20, s. 7–10; Kammarrätten i Sundsvall, remissvar 1996-04-01 på PM 1996-03-20, s. 3; Landsarkivet i Härnösand, remissvar 1996-05-23 på PM 1996-03-20; M. Burell, ”Riktlinjer för bevarande och gallring av handlingar inom rättsväsendet”, PM 1996-08-23, s. 11, 25–36. RA dnr 30-1248-96, RA-YH, F3BA vol. 282; Bevarande och gallring av brottmålshandlingar (1998).
17
kraven på myndigheternas gallringsframställningar, om de hade brister fick de kompletteringskrav tillsammans med RA:s rapport Om gallring.78
Två utredningar inför RA-FS:ar under 2000-talet kännetecknas dock av en än högre ambitionsnivå, exempelvis genom historiska genomgångar av ämnesområdet. Det gäller RA-FS 2004:3 om räkenskaper och RA-FS 2007:1 om universitetens och högskolans undervisningshandlingar. Här är policyn mer använd än annorstädes, exempelvis genom att varje enskilt kriterium gås igenom ett och ett. Det är dock samma metod som används i de båda utredningarna – nästan samma formuleringar återkommer när utredaren ställer samman kriterierna till ett slutomdöme om forskningsvärdet (skillnaderna är understrukna):79
till blivande RA-FS 2004:3 till blivande RA-FS 2007:1
När det gäller kulturarvsaspekten och därmed sammanhängande forskningsvärde handlar det närmast om att bedöma den omvärldsinformation som den externa redovisningen kan förmedla. De generella förhållandena av intresse i detta sammanhang rör de statliga verksamheternas finansiella resultat och ställning i samhället. Enskildheterna rör dels de individer, händelser och företeelser som dokumenteras av de ekonomiska händelserna, dels den betydelse denna dokumentation har som underlag för resultatinformationen.
När det gäller kulturarvsaspekten och därmed sammanhängande forskningsvärde handlar det i detta fall närmast om att bedöma den omvärldsinformation som handlingar och uppgifter rörande högskolornas verksamhet kan förmedla. De generella förhållandena av intresse i detta sammanhang rör främst de resultat verksamheten når i förverkligandet av utbildningspolitiken. Enskildheterna rör dels de individer, händelser och företeelser som dokumenteras av handlingarna, dels den betydelse denna dokumentation har som underlag för resultatinformationen.
En sammanvägning av kriterierna för värdet av handlingar och uppgifter i räkenskapshandlingar som omvärldsinformation för forskningen visar att uppgifter i räkenskapshandlingar huvudsakligen är unika och har lång kontinuitet med undantag för bl.a. verifikationer. Uppgifternas datakvalitet torde vara ganska god, men baseras delvis på uppskattningar och bedömningar. Uppgifterna kan identifieras direkt eller indirekt på flera olika sätt, och kan länkas både internt och externt. Uppgifterna har framför allt funktionella samband internt. Uppgifter som har digitaliserats har framför allt hög tillgänglighet, men mindre överblickbarhet inom staten som helhet. Därutöver kan vissa uppgifter belysa individuella förhållanden och företeelser som har ett egenvärde.
En sammanvägning av kriterierna för värdet av handlingar och uppgifter som omvärldsinformation för forskningen visar att dessa huvudsakligen är unika och har medellång kontinuitet. Uppgifternas datakvalitet torde vara god. Den heterogena populationen medger inte individ- och/eller områdesurval. Uppgifter kan identifieras direkt eller indirekt på olika sätt, och kan länkas och har funktionella samband internt och externt. Handlingar och uppgifter i digital form har hög tillgänglighet och överblickbarhet. Därutöver belyser uppgifter individuella förhållanden och företeelser som har ett egenvärde. Räckvidden av informationen får i både kvantitativa och kvalitativa avseenden anses som god.
78 A. Mann, ”Organisation, handläggningsrutiner mm för grupp 2, Gallring”, PM 2000-01-25 samt
A. Mann, ”Summering av arbetet inom gallringsgruppen vid TR-byrån år 2000–2001”, PM 2002-01-15, båda i: RA dnr 230-2002/283: RA-YH, F3BB vol. märkt ”230 – 2002–2003”.
79 H. Lövblad, ”Bevarande av räkenskapshandlingar i statsförvaltningen”, PM 2003-11-07, s. 17 och 19, RA dnr 230-2003/3245, RA-YH, F3BB vol. märkt ”230 – 2002–2003”; H. Lövblad, ”Bevarande och gallring av handlingar vid universitet och högskolor”, PM 2007-04-02, s. 19 och 21, RA dnr 22-2005/4396, RA-YH, F1F vol. 282.
18
Exemplet visar ovan att policyns kriterier om inte annat torde vara svåra att använda på ett substantiellt sätt, eller mer än att tydliggöra argumentationen (även om vissa av kriterierna kan framstå som svårtydda och därmed kanske verka i motsatt riktning).
I såväl bevarandeutredningar som vidare projekt har det varit tunnsått med mer utarbetad arkivteoretisk diskussion kring bevarande och gallring. Några ansatser har dock funnits, som när en projektgrupp 1995 förordade att en mer utarbetad bevarandepolicy skulle utarbetas med syfte att utreda vad som bör avspeglas i ett arkiv. Här fanns också en önskan att se över liknande frågor lösts internationellt, varvid det holländska Pivot-projektet nämndes.80
Det är också sällan man möter mer teoretiska diskussioner kring kulturarvsbegreppet i Riksarkivets utredningsarbeten. I remissbehandlingen av 1995 års bevarandepolicy framhöll emellertid historikern Göran B. Nilsson och sociologen Boel Berner för Linköpings universitets räkning att begreppet kulturarv var svårt att använda, och sände med en teoretisk artikel av Svante Beckman. I remissammanställningen nämndes dock just inte denna kritik av kulturarvsdiskursen.
Ett annat undantag finns i samband med utredningen om upphandlingshandlingar (som blev RA-FS 2004:2). I stort påminde den om den förutnämnda EU-utredningen i det att policyn inte användes och att forskningsvärden så att säga common sense-applicerades i förslagen, 81 samtidigt som den summariskt sade sig använda arkivlagens kriterier. 82 Det inkom dock ett ingående yttrande från Post & Telestyrelsens arkivarie, som ifrågasatte om verifikationer verkligen kunde kallas kulturarv, och avslutade med att citera Jacques Derrida som talat om samhällets ”arkivsjuka”. Liksom Nilsson och Berner antydde han att kulten av det förgångna tenderade att gå för långt.83
Däremot har man lyft lite vidare teoretiska diskussioner i de projekt som Riksarkivet från 2008 initierat för att omarbeta gallrings- och bevarandepolicyn, policyarbete, som igångsattes 2008 och där en projektrapport från 2012 föreligger. Här diskuteras exempelvis kulturarvet liksom internationella teorier om bevarande
80 E. De Groat & P. Sivervall, ”Rapport avseende SATS-uppföljningsprojektet”, 1995-02-15, s.
21: RA dnr 30-4575-94, RA-YH, F3BA vol. 165. 81 A. Mann, ”Bevarande/gallring av handlingar inom upphandlingsområdet”, PM 2003-06-05, s. 8:
RA dnr 230-2001/3752, RA-YH, F3BB vol. märkt ”230 – 2001”: ”Flertalet av de upphandlingar som görs vid statliga myndigheter utgör investeringar i konsultinsatser till en inte ringa summa årligen. De kostnader som dessa investeringar medför kan ha ett forskningsmässigt intresse får att avspegla t.ex. myndigheters eventuella satsningar på kompetenshöjning av personalen inom olika nivåer i hierarkin genom utbildningar, kurser etc. Eller som en belysning av det faktum att vissa myndigheter inte har kompetens inom den egna verksamheten och därför har behov av investeringssatsningar i konsulter. En fråga man kan ställa är om konsultinsatser är kostnadsmässigt försvarbara som ett alternativ till anställning av egen kompetens inom ett visst bestämt område.”
82 Ungefär samma kan sägas om förarbetet till RA-FS 2006:5 – RA dnr 20-2004/3287, RA-YH, F1F vol. märkt ”20-2004/3287”.
83 B. Strömberg, remissvar 2003-10-03 (enligt påskrift ”inte det formella remiss-svaret från PTS”), RA dnr 230-2001/3752, RA-YH, F3BB vol. märkt ”230 – 2001”.
19
och gallring. I slutrapporten konstateras exempelvis att kulturarvet snarast är en politiskt motiverad grundval för bevarande, som bör tydliggöras och konkretiseras om man vill bevara med utgångspunkt i det – exempelvis för att synliggöra underordnade grupper.84
Vad blev resultatet av urvalsbevarandet?
Det är något ironiskt att de långvariga diskussionerna om urvalsbevarande något förlorade gnistan tidigt, men att själva metoden ändå sedan sjösatts och fått betydande konsekvenser får åtminstone några viktiga handlingskategorier. I 1990 års arkivproposition skissades ett antal fall där urval skulle kunna appliceras i framtiden, men riktigt så långt gick det inte.85 Urvalsbevarandet enligt intensivdatamodellen och individurvalet har inte befästs i någon lag, i stället har ett antal lagar gett utrymme åt regeringen att i förordningar bestämma om undantag från gallring ”av hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av kommuner och i övriga kommuner beträffande ett representativt urval av personer”. Så formulerades en ny paragraf i socialtjänstlagen, som ändrades samtidigt som arkivlagen tillkom.
Socialtjänstens personakter skulle sålunda undantas från gallring från 1 juli 1991, dels helt och hållet i kommuner i Östergötlands, Gotlands och Västernorrlands län samt i Göteborgs kommun. I övriga landet skulle handlingar bevaras i fråga om personer födda den femte, femtonde eller tjugofemte i varje månad.86 Genom en lagändring som trädde i kraft i april 2008, omfattas även viss enskild verksamhet av reglerna om bevarande, gallring och undantag från gallring.87
Patientjournaler skulle enligt lag och förordning från 1986 normalt sett sparas minst tre år, men däremot minst tio år för personer födda femte, femtonde eller tjugofemte. I och med de nya författningarna från 2008 ökades det generella bevarandet till minst tio år, och kort därefter gavs Socialstyrelsen bemyndigande att besluta om förlängt bevarande.88 I Riksarkivets råd till kommuner och landsting förordas dock ett bevarande enligt samma modell som för socialtjänstakter: totalt bevarande i intensivdataområden och i individurvalet, för all framtid.89
84 RA dnr 20-2008/4630; RA dnr 20-2010/5303. Se t.ex. rapport steg 1, 2011-06-22, s. 18–19, 30–
35, 78–83 (RA dnr 20-2010/5303) och slutrapport 2012-06-19, s. 32–33 (RA dnr 20-2010/5303). Se även Rydén R. 2014.
85 Prop. 1989/90:72, s. 53: nämner skatteregisterlagen, taxeringslagen, fastighetstaxeringslagen, lagen om mervärdeskatt och utsökningsregisterlagen
86 SFS 1990:789 (SocL), 60 och 62 §§; SFS 1991:26 (SocF), 51 §; förnyat i SFS 2001:453 (SocL), 12 kap 4 §; SFS 2001:937 (SocF), 7 kap 2 § (nuv. lydelse SFS 2007:1316); ändr. SFS 2003:135 (SocL), 12 kap 2 §.
87 SFS 2007:1315 (SocL), 7 kap 3a §. 88 SFS 2008:355 (patientdatalag), 3 kap 17 §. Enligt 8 kap 4 § har patient rätt att ansöka om att ens
journal förstörs. Socialstyrelsens bemyndigande enl. SFS 2008:1061, 4 §. 89 RA-FS 1992:3, s. 4; se även ang. skolhälsojournaler RA-FS 1994:8, s. 32; RA-FS 2002:2, s. 31.
Se även http://www.samradsgruppen.se/index.php/bevara-eller-gallra-rad-om-gallring/gallringsrad-foer-kommunala-verksamheter/halso-och-sjukvard: ”Samrådsgruppen (SKL och Riksarkivet) rekommenderar dock i de allra flesta fall att patientjournaler/journalhandlingar bevaras för all framtid.”
20
Till sist infördes urvalsbevarande genom lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) 2005, enligt exakt samma modell som för socialakter, och även här infördes reglerna också för viss enskild verksamhet 2008.90
Som nämnts har Riksarkivet sedan länge utfärdat gallringsföreskrifter som innehållit urvalsbevarande, exempelvis rekommenderades kommuner i gallringsråd 1977 att bevara bidragsakter rörande bostadsbidrag för alla födda den femtonde, något som man förnyade i sitt råd 1995.91 Man har dessutom kommit att tillämpa de 1990/1991 fastslagna urvalskriterierna i ett antal andra fall – ibland med modifikationer, exempelvis för att harmoniera med äldre urvalsbeslut. Ett viktigt sådant fall är urvalsbevarande av vissa brottsmålshandlingar för särskilt högfrekventa brott, där man kombinerar datumurval (på brottsanmälan, inte på individers födelsedatum) och geografiskt urval.92 Dessutom har Riksarkivet i sin rådgivning till kommuner och landsting förordat urvalsbevarande på exempelvis elevakter och standardprov.93
Etisk gallring? Integritet mot kulturarv
De ovan nämnda exemplen på urvalsbevarande gäller till stor del handlingar som ansetts som potentiellt känsliga för den personliga integriteten. Detta för över till en annan viktig fråga som påverkat diskussionerna och besluten om bevarande och gallring. Ända från 1960- och 1970-talen och inte minst datalagens tillkomst 1973 har det rått en kamp mellan å ena sidan ett ”integritetsläger” där man velat gallra material av hänsyn till den personliga integriteten, och ett ”kulturarvsläger” där man betonat den framtida betydelsen av arkivmaterial om individer som må vara känsligt i samtiden. Frågan är fortsatt aktuell genom 1998 års personuppgiftslag, de många registerlagarna, och i skrivande stund befarar vissa debattörer att en ny EU-dataskyddsförordning riskerar både att hota offentlighetsprincipen och medföra ytterligare tvångsgallring.94 I flera registerlagar har Riksarkivet fått möjlighet att föreskriva om bevarande som undantag till det lagstadgade gallrandet – alltså raka motsatsen till huvudprincipen i svenskt arkivväsende. Första gången skedde det genom Riksarkivets föreskrifter om bevarande och gallring hos länsarbetsnämnderna (RA-MS 1997:22), och därefter har till och med 2010 ytterligare 23 RA-MS:ar haft med ”bevarande” i titeln. I det nämnda fallet handlade det alltså om ett undantag som möjliggjordes i lagen om arbetsförmedlingsregister:
Uppgifter i ett arbetsförmedlingsregister som avses i 5–7 §§ skall gallras två år efter utgången av det år då ärendet avslutats. Uppgifterna i Arbetsmarknadsstyrelsens centrala statistikregister skall gallras tio år efter det att de registrerats. Regeringen eller den myndighet
90 SFS 2005:125; SFS 2005:128; SFS 2007:1313. 91 RA-FS 1995:2, s. 22–23. Se vidare genomgång i Per Elfner, ”Gallringsanalys: inventering av
föreskrifter och råd om gallring i offentlig förvaltning”, 2012-05-31, RA dnr 20-2012/1103. 92 RA-MS 1998:57. 93 Bevara eller gallra vol. 2, upplagorna 1994, 1999 och 2003, men inte 2011. 94 Staffan Dahllöf, Nils Funcke & Fredrik Laurin, ”EU:s nya datalag oförenlig med svenska
grundlagar”, DN Debatt 2013-04-13.
21
som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från dessa bestämmelser för att bevara ett urval av material för forskningens behov. Sådant material skall lämnas över till en arkivmyndighet.95
I detta fall framstår bevarandefrågan som betydligt mer konfliktfylld än i andra aspekter. Medan frågorna om ”kulturarv” och ”forskningsvärde” i sig själva framstår som närmast okontroversiella, är det här en fråga som väcker känslor och debatt i samhället, och som också varit och är en politisk tvistefråga. I viss mån kan anas en politisk skiljelinje där önskemålen om integritetsgallring främst kommit från borgerligt håll; det är också att märka att den socialdemokratiska arkivpropositionen 1990 gjorde en markering mot integritetsgallring. 96 Konflikten mellan integritetsskydd och bevarande är förstås ingen svensk företeelse; i exempelvis Kanada har det exempelvis nyligen stiftats en lag som gör att medborgare själva får bestämma om deras folkräkningsakter för evig framtid ska vara identitetsskyddade.97 I Sverige finns också ökade möjligheter för individer att själva bestämma att deras akter – exempelvis patientjournaler – ska gallras.98
Som nämndes hade gallringspolicyn i ursprungsförslagen en tydlig udd mot kraven på etisk gallring, något som till stor del tycks avspegla den dominerande opinionen i arkivväsendet. I diskussionerna framkommer också en utbredd kritik från såväl vetenskapliga forskare som amatörforskare, där man varit rädda att framtida källmaterial ska utplånas.99
Mellan arkiven och vissa vetenskapsföreträdare har det dock också funnits en konfliktlinje som haft med integritetsskydd vs. bevarandeintresse att göra, nämligen i de fall då forskare exempelvis velat skydda sina informanter i enkäter och medicinska undersökningar från att slutgiltigt hamna i arkiven. I det kommande arbetet kommer jag att ytterligare fördjupa mig i dessa frågor kring forskningsetik, och som även märks i turerna kring 1980-talets utredningar om bevarande av socialakter och patientjournaler,100 liksom i de återkommande diskussionerna om forskningshandlingars offentligrättsliga status. Där har arkivväsendets påpekande att offentlighetsprincipen gäller forskningshandlingar stått mot en föreställning inom forskarvärlden att man själva ”äger” exempelvis inkommande enkätsvar,
95 SFS 1994:459 (lag om arbetsförmedlingsregister), 21 §. 96 Prop. 1989/90:72, s. 40. 97 Cook & Waiser 2010: 44 % av befolkningen valde evig personuppgiftssekretess vid första
folkräkningstillfället 2006. 98 Staffan Smedberg menade att Datainspektionen ändrat policy i denna riktning i kölvattnet på
1986 års Metropolitdebatt: ”Förändringar i datainspektionens policy”, PM 1986-12-23, dnr 707-87-55, RA-YH, F1D vol. 48.
99 T.ex. i remissvaren på RA:s rapport om bevarande- och gallringspolicy 1991: Lars Furuland (Uppsala universitet, Avd. för litteratursociologi, Litteraturvetenskapliga institutionen) 1991-05-08; Riksförbundet för hembygdsvård 1991-05-14 (hyllade försvaret för den individbaserade forskningen); Genealogiska föreningen 1991-05-14 (för den moraliska rätten veta sitt ursprung – hellre betryggande sekretess); Sveriges släktforskarförbund 1991-05-14 (uppskattade talet om kulturarv, kritiken mot datalagen och etisk gallring, försvar för individbaserad forskning): RA dnr 124-91-32, RA-YH, F1D vol. 184.
100 Ds S 1982:5; S75, E1A regeringsakt 1985-03-28 nr 39; Ds S 1986:5; S75, E1A regeringsakt 1992-02-13 nr 1 (vol. 2161).
22
ljudupptagningar och liknande, eller att man tenderar att betrakta det mesta som arbetsmaterial.101
Avslutning Som redan märkts i den här texten så tror jag att det åtminstone delvis är vettigt att åtminstone delvis tänja gränsen bakåt så att även 1970-talet inkluderas, för att få med den nya kulturpolitiken, urvalsbevarandediskussionernas start och integritetsfrågornas uppsving.
I det följande arbetet kommer jag att fortsätta gå igenom det insamlade materialet rörande statliga bevarande- och gallringsutredningar, och då mer lägga tonvikt på vad som faktiskt bevarats och gallrats? Är det alls säkert att arkivlagens bevarandepresumtion verkligen motsvarats av ett utökat bevarande? En del tyder ändå på att när skäl som ekonomi och lokalförhållanden pockar på, väger ändå bevarandeskälen ganska lätt, och det kan lätt motiveras att handlingar inte har något större forskningsvärde. 102 Med tiden kommer det också att bli aktuellt med intervjuer med några som sysslat med gallringsövervägandet för Riksarkivets del, för att exempelvis utröna hur man gått tillväga när man resonerat kring arkivens eventuella framtida forskningsvärde. Dessutom kommer jag också att använda mig av utredningar och inspektionsrapporter om hur myndigheter faktiskt levt upp till gallrings- och bevarandefrågorna. Det torde kunna lyfta fram en i många fall ganska ”krass” bild som också stärker argumentet att gallrings- och bevarandebeslut inte alltid efterlevts eller ens blivit kända ute på fältet. Det torde inte minst gälla hanteringen av elektroniska handlingar, där sannolikt enorma mängder av potentiellt arkivmaterial ”spontangallrats” i kraschade hårddiskar och skrotade datorer m.m. eftersom att man helt enkelt saknat rutiner för att bevara eller skriva ut på papper.
I det fortsatta arbetet kommer jag också att lägga ökat sökarljus på kommuner och landsting, genom några väl valda exempel. Här har man haft att själva bestämma över tillämpningen av arkivlagen. I vad mån har man tämligen nära följt den rådgivning som Riksarkivet i samarbete med kommun- och landstingsförbunden (nu SKL) givit i arkivfrågor sedan flera decennier? Eller finns exempel på ”yviga” undantag där kanske någon valt att göra radikala tolkningar av kulturarvsparagrafen i enlighet med tidens trender med branding och kulturens ekonomisering?
Ett annat intressant område i sammanhanget är frågan om kommunernas och landstingens bolag, som från och med 1995 lyder under offentlighetsprincipen och arkivlagen (till skillnad från de statliga bolagen där man får göra hur man vill – ett av argumenten till bolagisering av statlig verksamhet har varit att slippa reglerna
101 Se exempelvis SLU-forskaren Eric Danells skrivelse till Riksarkivets Ian Fallenius 1996-05-30,
där han ”vill […] framföra en utbredd åsikt att endast publicerade artiklar bör betraktas som allmän handling”, varefter Fallenius 1996-06-04 svarar att det är något som vare sig Riksarkivet eller forskarna själva bestämmer över: RA dnr 31-353-96, RA-YH, F3BA vol. 336.
102 Ett exempel är universitetens och högskolornas B-uppsatser, som i regel kan gallras efter fem år enligt föreskrifter från sent 1990-tal och framåt: RA-MS 1999:6, RA dnr 31-4032-98, RA-YH, F3BA vol. 299; RA-MS 2000:43 och 2000:44, RA dnr 31-441-99, RA-YH, F3BA vol. 336.
23
kring handlingsoffentlighet och arkivering103). Har man där tillämpat några andra arkiveringsprinciper hos kommunala bolag än i förvaltningarna? I propositionen som låg bakom reformen tonades riskerna ner för att arkivbeståndet skulle behöva bli så mycket större än vad det redan var på grund av bevarandekraven i framför allt bokföringslagen, och att arkivbildningen kunde regleras i arkivreglementet på ett sätt som passade.104 Detta kunde förstås tolkas som ett grönt ljus att låta gallring gå mycket längre än i övrig sektor. Vid en snabb genomgång av ett antal kommunala arkivreglementen finns där ingen principiell särbehandling av bolagen – utan det brukar formelmässigt inskärpas att de är likställda med myndigheter.105
Om kanske något år kommer jag också att göra en studie av några enskilda arkivinstitutioner för att studera deras roll i komplexet kring samhällets totala arkivbildning. En arbetshypotes är att dessa i mångt och mycket ligger nära museisfären, vilket för över på en övergripande fråga för hela projektet. Vid en hastig överblick syns det som att det svenska arkivväsendet inte har samma ”omedelbara” tänkande vad gäller kulturarvsprocesser som exempelvis museiväsendet. I den svenska arkivdiskussionen verkar det finnas en ganska begränsad syn på vad det innebär att syssla med kulturarv, i jämförelse med museisektorn. Tendensen är att, när man diskuterar kulturarvsaspekter, i stort sett endast avse tillgängliggörande av redan skapat arkivmaterial genom utställningar och olika digitaliseringsprojekt.106
REFERENSER
Arkivmaterial
Forskningsrådsnämndens arkiv (FRN; Riksarkivet, Arninge)
F2A: Handlingar avseende Delegationen för långsiktigt motiverad forskning, SALFO A 2.
Socialdepartementet: Huvudarkivet 1975– (S75; Riksarkivet, Arninge)
E1A: Regeringsakter, underserie A
Utbildningsdepartementet: Huvudarkivet 1975– (U75; Riksarkivet, Arninge)
E1A: Regeringsakter, underserie A
103 Bergström 2005. 104 Prop. 1993/94:48, s. 44. 105 Undersökta kommuner: Uppsala, Knivsta, Heby, Stockholm, Vallentuna, Växjö. Landsting:
Stockholm, Uppsala. 106 I viss mån Gidlöf 2005, s. 219.
24
Riksarkivets ämbetsarkiv, yngre huvudarkivet 1966– (RA-YH; Riksarkivet,
Marieberg)
F1C: Handlingar ordnade efter 1979 års D/D-plan (1979–1984) F1D: Handlingar ordnade efter 1985 års D/D-plan (1985–1991) F1E: Handlingar ordnade efter 1992 års D/D-plan (1992–1999) F1F: Handlingar ordnade efter 2000 års D/D-plan (2000–) F3BA: Myndighetsdossierer 1985–1999 F3BB: Myndighetsdossierer 2000– F4: Utredningar och projekt
Övriga tryckta referenser
Adamson, Rolf 1969, ”Några principiella synpunkter i fråga om gallring”, Arkiv, samhälle och forskning 1969, s. 21–32.
Arkiven och forskningen. Rapport från riksarkivets arkivseminarium 1978-06-01–02 (1978), Stockholm: Riksarkivet.
Backhaus, Helmut 1995, ”Arkivteori i internationell belysning”, i Anna Christina Ulfsparre (red.), Arkivvetenskap, Lund: Studentlitteratur, s. 30–42.
Bergström, Daniel 2005, ”De statliga företagens arkiv. En diskurs i förändring”, i Information, förvaltning och arkiv – en antologi, red. Patrik Höij, Härnösand: Landsarkivet, s. 74–101.
Berndtsson, Ewa 1990, ”Riksarkivets gallringspolicy. En studie av gallringsbeslut för statliga myndigheter under 1960- - 1980-talen”, 3-betygsuppsats, arkivkunskap, Stockholm: Historiska institutionen, Stockholms universitet.
Bevara eller gallra (Samrådsgruppen) vol. 2: råd för skolväsende Bevarande och gallring av brottmålshandlingar. Memo – Riksarkivets otryckta skrifter nr 4,
1998. Bevarandet av nutiden. Riksarkivets gallrings- och bevarandepolicy (1995), Stockholm:
Riksarkivet. Booms, Hans (1972) 1987, “Society and the Formation of a Documentary Heritage”,
Archivaria 24 (1987), s. 69–107. Bringslid, Synøve, Ivar Oftedal, Maria Press & Torkel Thime 2009, ”Ti der var papir
overalt”. Bevaring og kassasjon av arkiver i norsk lokalforvaltning på 18- og 1900-tallet, Riksarkivaren skriftserie 31, Oslo: Riksarkivaren.
Bäärlund, Tuula & Orrman, Eljas 1988, ”Gallring av handlingar – säkerställande eller förintande av vår tids dokumentation?”, Historisk tidskrift för Finland 1988:2.
Cook, Terry & Bill Waiser 2010, ”The Laurier Promise: Securing Public Access to Historic Census Materials in Canada”, i Avery, Cheryl & Mona Holmlund (red.), Better off forgetting? Essays on archives, public policy, and collective memory, Toronto: University of Toronto Press.
Cunningham, Adrian & Oswald, Robyn 2005, ”Some Functions are More Equal than Others: The Development of a Macroappraisal Strategy for the National Archives of Australia”, Archival Science, December 2005, Volume 5, Issue 2–4, s. 163–184.
Ds S 1982:5 – Bevarande av journaler m.m.: ett delbetänkande Ds S 1986:5 – Gallra och bevara socialtjänstens personregister Ds U 1981:21 – Samhällets arkivproblem: en rapport från en översynsutredning
25
Ds U 1984:6 – Kommunala arkiv: forskning, förvaring, samordning: betänkande Edquist, Samuel 2009, En folklig historia. Historieskrivningen i studieförbund och
hembygdsrörelse, Umeå: Boréa Bokförlag. Fredriksson, Berndt 2003, ”Vad skall vi bevara? Arkivgallringens teori, metod och praktik”,
Arkiv, samhälle och forskning nr 2, 2003, s. 21–58. Gidlöf, Leif 2005, ”Informationsfrihet eller historiedidaktik. Arkivens kulturarvsbevarande
roll i egna och andras ögon”, i Peter Aronsson & Magdalena Hillström (red.), Kulturarvens dynamik. Det institutionaliserade kulturarvets förändringar, Tema Kultur och samhälle Skriftserie 2005:2, Norrköping: Tema Kultur och samhälle, Campus Norrköping, Linköpings universitet.
Gillis, John R. (ed.) 1994, Commemorations: The Politics of National Identity, Princeton: Princeton University Press.
Grundberg, Jonas 2000, Kulturarvsförvaltningens samhällsuppdrag. En introduktion till kulturarvsförvaltningens teori och praktik, GOTARC Series C, Arkeologiska skrifter No 33, Göteborg: Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet.
Grundberg, Jonas 2004, Historiebruk, globalisering och kulturarvsförvaltning. Utveckling eller konflikt?, diss., GOTARC Serie B, Gothenburg Archaeological Thesis no 28, Göteborg: Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet.
Gränström, Claes, Lennart Lundquist & Kerstin Fredriksson 2000, Arkivlagen: bakgrund och kommentarer, 2:a uppl., Stockholm: Norstedts juridik.
Ham, F. Gerald 1975, ”The archival edge”, American Archivist 38 (1): 5–13. Hägerstrand, Torsten 1969, ”Kulturgeografiska synpunkter på arkiveringen av data”, Arkiv,
samhälle och forskning 1969, s. 7–20. Högrelius, Jan, Sven-Olof Lindquist & Hans Sand 1979, Förslag till intensivdataområden,
FRN Rapport 24-S, Stockholm: Forskningsrådsnämnden (FRN). Körner, Sten 1981, ”Diskussionen om intensivdataområden”, i Arkivvetenskapliga studier 5,
utg. Lars Otto Berg m.fl., Stockholm, s. 197–216. Lowenthal, David 1998, The Heritage Crusade and the Spoils of History, Cambridge:
Cambridge University Press. [ny utg. av 1996] Mellsjö, Erik 2009, ”En användbar vaghet? Kulturarv och historiebruk i arkivlagens
förarbeten”, magisteruppsats i arkivvetenskap, vt 2009, Stockholm: Historiska institutionen, Stockholms universitet.
Norman, Torbjörn 2004, ”Forskningens behov av information”, i Handlingsoffentlighet utan handlingar? Rapport från ett seminarium i Stockholm den 7 mars 2003, Skrifter utgivna av Riksarkivet 21, Stockholm: Riksarkivet.
Om gallring – från utredning till beslut, Riksarkivet Rapport 1999:1. Rydén, Reine 2014, ”Hur ska nutiden bevaras?”, Arkiv, samhälle och forskning 2011:2, s.
6–21. Samuel, Raphael 1994, Theatres of Memory: Past and Present in Contemporary Culture.
Volume I, London: Verso. Samuel, Raphael 1998, Island Stories: Unravelling Britain. Theatres of memory, Volume II,
London: Verso. Samuels, Helen W. 1986, “Who Controls the Past”, American Archivist vol. 49, s. 109–124. Samuels, Helen Willa 1992, Varsity letters: Documenting Modern Colleges and
Universities, Metuchen, N. J. & London: The Society of American Archivists and The Scarecrow Press.
26
Schellenberg, Theodor R. (1956) 2003, Modern Archives: Principles & Techniques, Chicago: The Society of American Archivists
Sköld, Olle 2010, ”Vad kastas i Lethe, och varför? En jämförande historisk studie av gallringsbegreppets diskursiva konstruktion”, examensarbete (30 hp) för masterexamen i arkivvetenskap, Lund: Lunds universitet.
Smith, Laurajane & Emma Waterton 2009, Heritage, communities and archaeology, London: Duckworth.
SOU 1987:38 – Arkiv för individ och miljö: betänkande från Utredningen angående intensivdataområden och individbaserade urvalsserier inom arkivväsendet, U 1986:02
SOU 1988:11 – Öppenhet och minne: arkivens roll i samhället: betänkande Trace, Ciaran B. 2010, ”On or Off the Record? Notions of Value in the Archive”, i
Eastwood, Terry & MacNeil, Heather (red.), Currents of archival thinking, Santa Barbara: Libraries Unlimited.
Walsh, Kevin 1992, The Representation of the Past. Museums and heritage in the post-modern world, London & New York: Routledge.
Winberg, Christer & Åkerman, Sune 1976, Forskningens framtida datatillgång, SALFO 1, Stockholm: Samarbetskommittén för långsiktsmotiverad forskning.
Related Documents
