-
Aktiviteter 2008
Årsmötet 2008
Gunilla Lindberg på Årsmötet 2008-02-17
Hon bodde under tidiga barndomsår i en liten lägenhet i
Domtrapphuset - pappans, ringaråldermannens, tjänstebostad. ”I
korsdraget mellan saligheten (dômen) och synden (gamla Gillet)”.
Gunilla berättade livfullt om minnen av och möten med många av
Uppsalas färgstarka och originella profiler. Ärkebiskopinnan
Söderblom, förebild för Knutssons katt Gammelmaja i domkyrkotornet,
fick Gunilla tilltala tant. Allvetaren Ejnar Haglund, som aldrig
var svarslös i de otaliga frågesporter, som han under ett par
decennier var stjärna i. På nära håll hade hon följt den impo-sante
mästerciceronen ”jacketten som sprängdes” Ruthbergs bantning från
135 till 65 kg. Vi fick förklaringen till varför den allsmäktiga
Axel Johansson, mångårig chefredaktör för UNT – Nyan – och
samtidigt ordförande i stads- och landstings-fullmäktige kallades
”Koftan”. Och vi kunde alla föreställa oss den dynamiske
medi-cinprofessor Ask Upmarks hjälplöshet inför en hög av platta
paket innehållande de kontors-möbler han hade varit ute på IKEA och
omsorgsfullt valt ut. Och hans klagobrev till direktör Kamprad.
Ett 80-tal förtjusta åhörare hade gärna suttit kvar och lyssnat
till flera av Gunillas minnen och intryck av ett svunnet Uppsala.
Som tur är finns hennes böcker att köpa och hennes skarpsynta och
roande krönikor om aktuella företeelser i vår stad att läsa i UNT.
Gunilla avtackades av ordf Ellinor med boken Herr Archiatern i
Danmark och guiden till Herbatio Danensis-vandringen med
uppmaningen att förlänga sina strövtåg ut till vår mer lantliga del
av staden, innan slätten och utsikterna är helt skymda av
4-vånings-hus, bullerplank och vägar. Hon önskades också väl-kommen
att med Starke Arvids son uppleva vårt Linnéspel på Hammarby i
augusti. Ellinor Lindström
-
Gunilla Lindberg - eller var det själva
årsmö-tesförhandlingarna? - lockade väldigt många DHBF-medlemmar
till Sävja-kyrkan denna fina februarisöndag.
Tack och hej - och på återseende hoppas vi.
-
I väntan på våren
Visor från olika tider och med både allvar och skämt fick en
lysande tolkning av sångaren Olle Persson och gitarristen Mats
Bergström.
En välfylld Sävja kyrka (200 personer) kunde njuta av deras
eminenta fram-förande. Sångerna knöts ihop av Olle på ett härligt
sätt och publiken var verkligen ”med på noterna”.
-
Vi fick lyssna på några oförglömliga Olle Adolphson-visor,
Schubert, Brahms mfl. Läs gärna Gunnar Tibells recension från UNT
(se nedan) för mer detaljer!
Många undrade hur det var möjligt för Danmarks Hembygds-förening
att ordna en sån här konsert. Ibland finns det féer med magiskt
trollspö… Denna gång Musik i Uppland och Kulturnämnden.
-
Efter den aningen kaotiska kaffe-pausen, där ”köket” jobbade för
högtryck var tonen delvis allvarligare med delar ur ”Aniara”, där
Carl-Axel Dominique tonsatt Harry Martinssons ödesmättade text. Den
har ju tyvärr inte tappat sin aktua-litet och det blev ett starkt
inslag i programmet. Som tröst fick vi med oss ett par Olle
Adolphson som avslutning.
Visorna gjorde succé
Ingen torde ha blivit besviken när Olle Persson och Mats
Bergström bjöd på visor i Sävja kyrka, skriver Gunnar Tibell. Sävja
kyrka räckte nästan inte till för att ta emot den stora
lyssnarskara som infann sig när Olle Persson och Mats Bergström
nådde Uppsala på sin turné i Uppland. Danmarks hembygdsförening
arrangerade med stöd av Musik i Uppland. Och ingen torde ha blivit
besviken! Det blev stor succé under den blygsamma rubriken En enkel
visa, i ett program som växlade mellan allvar och skämt i en
oerhört charmig blandning. Olle Perssons var-ma och mycket
uttrycksfulla baryton tycks passa alla genrer och Mats Bergström
har i sitt gitarrspel utvecklats till en genialisk följeslagare,
som vi känner sedan tidigare till exempel genom hans bearbetning av
Schuberts pianosats i sångcykeln Die schöne Müllerin.
Högtidsstunden i Sävja inleddes med Leo Ferrés franska visa till
Lars Forssells text, Säj vad ni vill. Genom att direkt därefter ta
upp en serenad ur Mozarts Don Giovanni hade de två slagit an
programmets karaktär av briljant mångfald. Barbro Hörbergs
lakoniska text ]a, hej till musik av Tomas Adolphson och Anders
Falk gav oss mera av den populära visan liksom Olle Adolphsons Nu
har jag fått den jag vill ha och Evert Taubes Damen i svart. Olle
Perssons sammanbindande kommentarer höjde stämningen ytterligare -
hans utläggningar om att slippa vara en kändis minns nog de flesta
liksom naturligtvis hans "övriga färdighet" som visade sig vara att
traktera fiolen med stöd av ett överdådigt ackompanjemang från
gitarren. Här har han hittat en verklig "violon d’Ingres". Ännu ett
par visor av Olle Adolphson, Fröken Frensen och Flickan och pastorn
följdes av Jonas Forssells tonsättning av pappans underfundiga text
i Spegeln.
Före kaffepausen (!) avslutades första avdelningen med tre
romanser. Mycket läckert framfördes två smakprov ur Die Schöne
Mullerin av Schubert: samtalet med bäcken i Wohin? och den otåligt
besjungna åtrån i Ungeduld. Däremellan kom Erlaube mir, fein's
Mädchen av Brahms, som också fick inleda den andra avdelningen med
den sköna Es steht ein Lind. En helt annan värld öppnades därefter
av sångare och gitarrist. Harry Martinssons rymdepos Aniara stod
för texterna och Carl-Axel Dominique för musiken i ett koncentrat
av denna vidunderliga skapelse, som
-
fortfarande efter över 50 år känns aktuell. I omväxlande
recitation och sång ledde oss Olle Persson genom den dystra sagan
om Aniaras invånare, från den bekymmersfria avresan till de
ödesdigra rapporterna från Doris’ dalar då Miman inte längre orkar
trösta resenärerna, över berättelserna om den blinda flickan och
poetissan, över sångerna om hemlandet Karelen fram till slutet då
skalden "skruvar lampan ned" och påminner oss om att dikten ändå är
en skapad, varnande berättelse och ingen reseskildring. Framförd
med stort allvar blev det en mycket gripande andra avdelning.
Till mera tröst och maning fick den hela tiden mycket
entusiastiska publiken höra Beppe Wolgers Mitt eget land och som
extranummer Nu är det gott att leva av Olle Adolphson.
Polardrömmar
Frost i skägget - iskalla glimtar ur polarhistorien
Under 2007/2008 pågår det tredje internatio-nella polaråret och
Arktis och Antarktis är i fokus. Klimatförändringarna gör att
polarisarna
Nya passager öppnas och många länder gör anspråk på de rikedomar
som legat oåtkomliga under isen. I boken Polardrömmars höga pris –
historiska äventyr i Arktis och Antarktis skildrar Annagreta och
Eric Dyring det höga pris generationer av polarforskare fått betala
i jakten på kunskap och egen eller sina hemländers prestige och
berömmelse.
Lördagen den 29 mars berättade Annagreta – till oförlikneliga
bilder – om några av de iskalla äventyren och de strapatser som
människorna som var med fick utstå. Expeditionerna är redan tidigt
förvånansvärt väl dokumenterade. Både de som var lyckosamma och de
som aldrig kom tillbaka. Som vetenskapsjournalist kan Annagreta
sakligt och pedagogiskt berätta om de
-
smälter, vilket påverkar djur- och växtliv långt utanför
polerna.
vetenskapliga framstegen. Men vad hon framför allt fängslar med
är alla de rent mänskliga detaljerna ur polarforskningens
vardagsliv – berättelserna om de många, oftast okända, deltagarna –
bakom de berömda ledarna – som ofta stod för de verkliga
hjältedåden.
Ett 60-tal åhörare fascinerades av Annagretas berättelse och
sökte måhända också rimliga svar på vad som kunde vara de verkliga
drivkrafterna för människorna som deltog i utforskningen av
polerna. Någon frågade efteråt Annagreta: ”Vad tror Du att det var
som drev dem att riskera liv och lem för något så osäkert?”
Hon svarade med att citera A.A. Milne där Nasse frågar Nalle Puh
vad Nordpolen är. ”Något som man upptäcker” var Puhs svar. Och
kanske detta är just kärnan: Att göra något som ingen annan
någonsin gjort. Detta gäller ju tydligen även för nutida
äventyrare, som cyklar till Mount Everest eller försöker paddla
över polarhavet.
Vi lämnade Sävjakyrkan fascinerade av det många gånger
synbarligen orationella i människors upptäckardrift. Många också
med ett signerat exemplar av Dyrings bok där vi på egen hand kan ta
del av de märkliga och ibland tragiska levnadsöden som
utforskningen av Arktis och Antarktis är fulla av.
Även Annagretas familj - här båda döttrarna, en svärson och ett
av alla barnbarn - var med och njöt!
Foto: "Publikbilden" Gunnar Olsson, övriga webbred.
-
Nålbindning Nålbindning är en urgammal teknik som troligtvis har
rötter i forntiden. Det kallas också söma, nåla eller binda i olika
dialekter. Ordet nålbindning visar tydligt vad det är: man binder
med en nål. Till skillnad från t.ex. stickning och virkning som är
mycket yngre tekniker, drar man igenom hela tråden för varje stygn
man gör. Det blir på det sättet mycket hållbart och går inte att
repa upp.
Nålen var ofta i trä eller ben, men kunde även vara i
metall.
Tekniken har främst använts till att tillverka mössor, vantar
och sockor. Men även till att göra t.ex. s.k. ”siltappar” i tagel
som användes till att sila av mjölk.
-
De kanske vanligast förekommande föremålen av det som finns
bevarat, är vantar. Man har hittat många olika typer av vantar från
olika tider.
Då man gör vantar börjar man i toppen på vanten och arbetar sig
nedåt.
Det är svårt att göra bildlika mönster då man nålbinder. Därför
är det vanligt att man istället broderar för att dekorera sina
vantar t.ex. De flesta vantar var dock utan broderi, då de användes
till vardags.
Källa: ”SÖMA, NÅLA, BINDA nålbundet från Uppland” Linnéa
Rothquist Eriksson, Anita Andersson, Håkan
Liby Foto; Olle Norling
Och så blev det 19-20 april och ett antal förhoppningsfulla
blivande nålbindare ockuperade Linnérummet ...
-
Nej, så alldeles enkelt är det verkligen inte! Sofia hjälper
Birgitta tillrätta ...
... och en massa tid tar det också! Det blir nog lite kvar som
hemarbete också, innan vantarna är klara - men det är ju dessbättre
långt till nästa vinter ...
-
Även mamma Gerd syntes belåten med Sofias kurs!
Välkommen åter med en repris - eller kanske andra idéer,
Sofia!
Natur och kultur i skön och intressant blandning 31 maj Femtio
förväntansfulla personer fyllde bussen till sista plats, när några
av sevärdheterna i vår ”nya” kommun Heby skulle besökas denna
rekordvarma majlördag. Arne Nygren stod för planeringen och var
också vår färdledare, väl påläst och effektiv.
Första stopp var Ingbo källor och skvaltkvarn i Färnebofjärdens
nationalpark. Mitt i en riktig trollskog bubblar varje dygn mer än
4 miljoner liter kristallklart vatten upp ur marken.
Ungefär lika många av de beryktade Tärnsjö-myggorna tog
närkontakt med oss så snart vi lämnat den lyxiga,
luftkonditionerade bussen ...
-
Kvarnen med anor från medeltiden har restaurerats av några
eldsjälar med Torsten Landén i spetsen (se nedan). Han berättade om
deras imponerande projekt och vi fick också se kvarnen i bruk.
Det är egentligen det här huset, den gamla mjölnarbostaden, som
man har restaurerat. Själva kvarnen är helt nybyggd, men vilar på
de gamla grundstenarna.
-
Malningsfascinerad reseledare m fl.
Ingbo källor väller upp från botten i den för säsongen
pollentäckta kvarndammen. Man har anlagt en elegant flytbrygga för
att låta besökare beundra det vanligen kristallklara
källvattnet.
Christina Hedin med vår Ingbo-guide, Torsten Landén.
Gustav Brugård har just testat källvattnet, som förutom att det
kan driva skvaltkvarn också är svalt och gott att dricka.
Efter lunch hos Ingbo Mat & Logi, tidigare Ingbo skola,
besökte vi Olof Krans-museet i Tärnsjö gamla stationshus. Där finns
både hans målningar av livet på prärien i Illinois och historien om
de flera hundra personer från bygden som på 1850-talet utvandrade
till Bishop Hill.
-
Strax norr om Tärnsjö finns den mäktiga ”Pelarsalen” med
300-åriga jättefuror. Solveig och Gustav Brugård försökte omfamna
en av tallarna.
Gustav funderar över kubikinnehållet?
I Östervåla kyrka berättade kyrkoherden om Lars Paul Esbjörn,
som efter 14 år i Amerika där han bl a grundade både
Augustanasynoden och Augustana College, kom hem och verkade som
kyrkoherde i Östervåla fram till sin död 1870. Han samlade
missionsföreningarna i sex socknar till det som i år jubilerar bl a
genom att sluta ett ekumeniskt avtal med Östervåla församling. Bror
Hjorts berömda trärelief visar Lars Paul Esbjörn med sin första
hustru vid den kyrka som byggdes i Andover, Massachusetts, USA, med
hjälp av pengar han fått av Jenny Lind. Vår guidande präst blev
mycket glad när han bland deltagarna upptäckte Tomas Anderman, som
var hans handledare under hans första år som präst.
-
Vår resa avslutades på Aspnäs gård vid Tämnarens strand med en
visning av den vackra gårdskyrkan med anor från 1300-talet och med
en mycket spännande historia.
Målningarna av skapelseberättelsen är gjorda på slutet av
1500-talet. De är förvånansvärt väl bevarade trots kyrkans stundom
hårdhänta användning som spannmålsmagasin och fårhus. Hovjägmästare
Anders Schönberg ägde förutom Aspnäs gods även Hammarby säteri och
hemmanen i Sävja, som Linné köpte av honom 1758 för 80 000
riksdaler.
-
Först vid Aspnäs blev det tillfälle att plocka fram
kaffekorgarna innan vi vände hemåt efter en mycket innehållsrik och
trevlig resa.
-
Linnés Sävja, Invigning 2008
Öppningsdagen bjöd på iskallt regn. Ovan ses den tappra skaran
som var med när vi slog upp dörrarna för sommaren 2008. Arkiatern
själv, Linné, åtföljd av gode vännen arkiatern Bäck, kom för att
inspektera sin gård. Han kunde konstatera att arrendatorfamiljen
Eriksson förvaltat hans egendom väl och djuren ute i beteshagarna
utökats med nyfödda lamm och ett föl. Linnéhuset var putsat och
fejat av husfrun Inger Warnicke och medhjälpare och i örtagården
spirade det i rabatterna. Vår ”curator” Birgitta Holmgren har
lockat drygt trettio konstnärer som avlöser varandra ända fram till
slutet av september. Stina Wollter och Kerstin Svensson-Åhlin visar
sina verk under inledningsveckan. Uppifrån Linnérummen hördes
medryckande folkmusik från musikanterna Hans Lustig, Sonia Reistad,
Karl Gustav Svensson och Åke Bjervner. Under eftermiddagen kom
ytterligare ett trettiotal besökare.
Under Linnés födelsedagsvecka är det öppet varje dag och på
själva födelsedagen 23 maj kl 18.30 ger vi en förkortad
föreställning av vårt Linnéspel på Sävja - se egen webbsida (menyn
t v).
Foto: Gruppbilden Arne Nyberg, alla övriga Birgitta
Holmgren.
-
Konstnärer i möte hos Linné! (Kerstin Svensson-Åhlin t v och
Stina Wollter t h)
Abraham Bäck (alias Stefan Östergren) i samspråk med Stina
Wollter
Kerstins Keramik från Västervik/Småland möter Linné (alias Owe
Hedin).
-
Moderna Stina försänker sig till Archiaterns tid. Hennes
Linnéutställning på Sävja visades första gången i Tokyo våren
2007.
"Linnés på Sävja"
DHBF:s historiska bygdespel "Linnés på Hammarby 1769" framfördes
utomhus på Linnés Sävja den 23 maj.
-
Hembygdsföreningen bidrog till firandet av Linnés 301:a
födelsedag den 23 maj med en förkortad föreställning av bygdespelet
Linnés på Hammarby 1769. Både publiken och den 26 personer starka
ensemblen tyckte att Sävjas gårdstun fungerade alldeles utmärkt som
spelplats. Föreställningen var hälften så lång som den ordinarie
uppsättningen och innehåller några nya scener med äldsta
linnédottern Lisa Stina och hennes olyckliga äktenskap med löjtnant
Bergenkrantz.
Text och foto Ellinor Lindström - utom översta bilden som någon
annan tagit och Stefan Östergren tillhandahållit.
Soligt var det - men ganska svalt på aftonen!
-
I full blom ... ... var titeln på Ebba Stålhandskes utställning
på Linnés Sävja 28 maj - 1 juni.
Den som missade Ebba Stålhandskes HATTAR och textila konstverk
får här smakprov, medan det fortfarande är säsong för dessa
ljuvliga skapelser. Foto och text: Birgitta Holmgren
Foto: Ellinor Lindström
-
Midsommarafton 2008 Majstången hade lövats redan i går - nu
skulle bara blommorna fästas ...
Den välljudande ensemblen:
Rolf Barck-Holst, Åke Bjervner, Kalle Svensson, Hans Lustig och
Sonja Reistad.
Bland de solenna gästerna märktes bl a Linnéspelets archiatrar
Linné och Bäck - den senare för dagen civil, liksom bådas
IRL-fruar.
(Ja, i dessa dataspelens tidevarv vet väl alla, att IRL uttyds
"In Real Life"?)
-
Årets Linnéstipendiat blev Owe Hedin - känd för många som
Linnétolkare i DHBFs krönikespel.
En annan, möjligen ännu mer känd Linne-imper-sonatör, Hans Odöö,
hade kommit särskilt för att hylla Owe och menade, att utrymmet
räckte för dem båda - men tillät sig också att skoja lite ...
-
Stolt och nöjd stipendieutdelare Ellinor lyssnar till Owes
tacktal.
-
För den lekamliga spisen svarade arrendatorsparet som vanligt.
Och även Hans-Björn hade anlagt högtidsdräkt, dagen till ära.
Även "Linné senior" lät sig väl smaka av grillkorven och
sommartårtan.
-
Så blev då äntligen stången rest på plats och de mer än
tvåhundra besökarna kunde ta en svängom i gröngräset.
Lekledare: Cicki Barck-Holst.
-
Ja, så här satt nog ibland också den "äkta Linné" i sin
arrendators kök när det begav sig..
-
Sommaraftonsgudstjänst 13 juli Ingrid Eklund (teologistuderande,
verksam i Funbo församling,) var officiant och kyrkvärden Claes
Brattström medverkade med textläsning och kollektinsamling (med
porslinskannor i stället för kollekthåv så att inga sedlar skulle
kunna flyga bort i den ganska starka vinden).
Drygt fyrtio personer bänkade sig på stolarna på gårdstunet. Det
blev en fin kvällsandakt och många hoppades på fler tillfällen.
Boel hade caféet öppet och åtskilliga dröjde sig kvar med en kopp
kaffe i den sköna sommarkvällen.
Efter andakten berättade Ellinor Lindström om en annan kyrklig
förrättning som ägde rum för 228 år sedan - husförhöret med folket
på Öfre Säfja vintern 1780. Och passade också på att tala om att
det finns mer spännande att läsa om Linnés Sävja i vår nyutkomna
bok, som åhörarna erbjöds köpa för 150 kr just denna kväll.
Foto: Ellinor Lindström
-
Kungsängsslåtter 17 aug Ett 25-tal personer med liar och räfsor
var engagerade under dagen. Slåttern började i gynnsamt väder, men
den avslutande hässjningen blev ett tungt och blött slit.
Fritids&Naturkontoret med naturvårdskon-sult Rolf Jacobson är
ansvarig. Hembygdsföreningen bidrar med både arbete och
sill&potatis-lunch till slåtterfolket.
Foto: Ellinor Lindström
-
Filminspelning 19 aug Filmaren Sture Wikman arbetar med en film
för Skara Museum om Linné-lärjungen Peter Hernquist, grundare av
svensk veterinärutbildning och landets första djursjukhus. Den 19
augusti filmades några episoder om Hernquists tid i Uppsala på
1760-talet. Linné och Bäck och ett 10-tal personer från vårt
Linnéspel medverkade i scenerna som togs på Linnés Sävja och i
kvarteren runt Domkyrkan. Foto: Ellinor Lindström