Top Banner
UPPLYSNINGENS SJÄLVREFLEXION Ramsay; sida 1
146
Welcome message from author
This document is posted to help you gain knowledge. Please leave a comment to let me know what you think about it! Share it to your friends and learn new things together.
Transcript
Page 1: Ramsay

UPPLYSNINGENS SJÄLVREFLEXION

Ramsay; sida 1

Page 2: Ramsay

Ramsay; sida 2

Page 3: Ramsay

Anders Ramsay

Upplysningenssjälvreflexion

Aspekter av Theodor W. Adornos kritiska teori

Ramsay; sida 3

Lund Dissertations in Sociology 69

Page 4: Ramsay

©Anders Ramsay 2005

Kjell E. Eriksson

Ilgot Liljedahl

Jonas Palm

Sociologiska institutionen, Lunds universitet 2005

---

Sociologiska institutionen, Lunds universitet

Box 114221 00 Lund

Fax 046-222 4794 E-post [email protected]/info/publ

Ramsay; sida 4

En komplett förteckning över Sociologiska institutionens utgivning

finns sist i boken, och påwww.soc.lu.se/info/publ

Page 5: Ramsay

Anders Ramsay 5

Innehåll

Förord 7

Inledning 9

Form och innehåll 9De enskilda bidragen 10Teman 12Fortsatt forskning 13Tidigare forskning 14Om Frankfurtskolans historia och utveckling 14Om Adorno 17Om översättningar 19

Adorno och Frankfurtskolan 21

Adorno före 1933 21Institut für Sozialforschung 25Ifs’ grundläggning och första år 26Horkheimers tillträde 27Det materialistiska forskningsprogrammet 29Kapitalism och psykologiska förändringar 31Fascismen och stalinismen 32Adorno efter 1933 33Upplysningens dialektik 34Myt och upplysning 35Upplysningens självreflexion 36Den auktoritära personligheten 37Fördomar och personlighetsstruktur 39Adornos återvändande 40Frankfurtskolan och estetiken 41

Den infernaliska upprepningen 43

Kultur och barbari 44Upplysning och myt 49

Page 6: Ramsay

6 Anders Ramsay

Exkurs 1: Om ungdomsrörelsen 52Exkurs 2: Om konservativ revolution 53Dialektisk vändning 55

Ontologi och dialektik 59

Ursprung och ontologi 65Försokratikerna och upplysningens dialektik 68Varat eller varabegreppet? 70

Klagolåten över förtingligandet 75

Två teorier om förtingligande 75Förtingligandeteorins försvinnande 78Exkurs om kommunitarism och marxism 80Förtingligande hos Adorno 81

Ondskans banalitet och den auktoritära personligheten 89

Adorno och Arendt 92Förståelse och försoning 93Eichmanns normalitet och ondskans banalitet 96

The Authoritarian Personality

101Exkurs 1: Den kvantitativa studien 106Exkurs 2: Likertskalann 107Kritik av

The Authoritarian Personality

108Typologierna 112Typologin och Eichmann 115

”Teddie hates jazz” 121

Högt och lågt 121Kulturindustri 122Varuformen 126Konstmusiken 128Autonom konst 132

Summary 135

Litteratur 139

Page 7: Ramsay

Anders Ramsay 7

Förord

Det har blivit vanligt att de tack som riktas åt olika håll i förord till akademiskaavhandlingar omfattar fler än de som varit direkt involverade i arbetets tillkomst.På så sätt har jag själv flera gånger till min egen förvåning funnit mitt namn i för-ord till avhandlingar som jag inte hade en aning om att jag hade det minsta attgöra med. Om jag nu inte, i den symboliska gåvoekonomi som den akademiskavärlden en gång är, återgäldar alla dessa omnämnande, så är det absolut inte avotacksamhet eller därför att det inte har glatt mig att stå uppsatt i olika förord.Men jag har helt enklet beslutat att endast uttryckligen nämna de personer sompå något sätt varit direkt involverade i avhandlingens tillkomst, eftersom jag intekan komma på något annat kriterium för att avgränsa skaran utan att det blir enlista på halva Skånes och delar av Närkes befolkning.

Först och främst vill jag tacka min handledare Göran Dahl, som övertygademig om att det material jag hade utgjorde stoff till en avhandling. Det sammagjorde Björn Eriksson och Mikael Carleheden (båda i Örebro), som tog sig tid attläsa en tidigare version av manuskriptet. Tack går även till min förre handledareRon Eyerman (numera vid Yale), som klokt nog gick vidare till en värld bortomLund utan att bekymra sig om att vänta ut långsamma gamla doktorander. Entanke bör också gå till Joachim Israel, som alltid var uppmuntrande och vars se-minarier ibland visserligen var kaotiska, men ofta inspirerande.

En del av mina doktorandstudier, ett givande år i Frankfurt am Main, finan-sierades av Svenska Institutet och Deutsche Akademische Austauchsdienst, vilkatill slut alltså kan se att det kom något ut av det.

Reaktioner som bidragit till de enskilda kapitlens utformning har kommit frånolika håll i samband med deras första publicering. Heine Andersen och Lars BoKaspersen (båda Köpenhamn), redaktörerna för den bok där den ursprungligaversionen till det första kapitlet ingår, kom med kommentarer som, även om detknappast längre kann sägas vara samma text, säkert har bidragit något även till attden som här föreligger ser ut som den gör. Anders Johansson (Stockholm) ochMattias Martinson (Uppsala), två andra medlemmar av den exklusiva skaran avivriga adornoläsare, har gett kritik och synpunkter på kapitel tre. Carsten BaggeLaustsen (Århus) och Jacob Dahl Rendtorff (Köpenhamn) gjorde det samma isamband med den danska publikationen av en tidigare version av kapitel fem. Så

Page 8: Ramsay

8 Anders Ramsay

vitt jag minns fick jag skriva precis som jag ville utan några invändningar när jagpublicerade de ursprungliga versionerna av kapitel två och sex, vilket förstås baradet är något som kan vara värt att tacka de berörda redaktörerna, José Pacheco res-pektive Anders Mortensen, för. Vad som hände vid presentationen av det papersom legat till grund för kapitel fyra har jag i dag faktiskt ingen aning om, men omnågon eller några som var närvarande vid tillfället anser sig ha influerat det så somdet nu står, så gäller mitt tack förstås också dem.

Johan Elmfeldt skall ha tack för ett resonemang om form i samband med slut-seminariet, Carl-Göran Heidegren skall ha tack för en hänvisning, Johan Lind-gren för att han har korrekturläst med kort förvarning, stilbildaren Frederic Täck-ström i Mölle för att han levererade en fil som jag trodde var försvunnen ochCharlotta Zetterwall för att hon i sista minuten läste min engelska summary. Allaeventuella brister i denna eller andra delar av avhandlingen är förstås mitt eget an-svar.

Därmed är vi vid alla dem som skulle kunna bli en oändlig lista. Jag har underåren arbetat på olika universitets- och högskoleinstitutioner, suttit i olika semi-nariegrupper, läsecirklar, redaktioner och NSU-kretsar. Det har nästan alltid varitroligt, spännande, stimulerande och angenämt distraherande. Resten av mitt tackriktar sig således till alla kolleger och vänner i Lund, Örebro och andra mer ellermindre tillfälliga arbets- och studieplatser, redaktionsmedlemmar, NSUare i helanorden, familjemedlemmar, studenter och alla andra, ingen nämnd, ingenglömd. Jag hoppas att alla kommer på festen.

Slutligen finns det ett Adornocitat för alla tillfällen och jag kan inte undanhålladet. Tillvaron under avhandlingsskrivande, särskilt slutfasen, kräver en hel del avsjälvdisciplin och försakelse. Ett ställe ur

Ästhetische Theorie

(s. 27) har ofta kom-mit för mig under den sista tiden i ’bunkern’: ”Borgaren önskar sig konsten yppigoch livet asketiskt; tvärt om vore bättre.”

Lund, oktober 2005.

Anders Ramsay

Page 9: Ramsay

Anders Ramsay 9

Inledning

Form och innehåll

Det som här föreläggs är i princip vad som brukar kallas för en sammanläggnings-avhandling av tidigare publicerade artiklar eller presenterade texter med TheodorW. Adornos filosofiska, sociologiska och estetiska författarskap som tema. Artik-larna har tillkommit under en längre tidsperiod och ges nu en chans till ett nyttliv i form av en doktorsavhandling. Den ortodoxa formen för en sammanlägg-ningsavhandling har emellertid inte respekterats, så tillvida som texterna inteåterges exakt så som de tidigare publicerats eller föredragits. De har samtliga ge-nomgått någon förändring och ibland utvidgning genom mer eller mindre om-fattande innehållsliga bearbetningar. Vissa språkliga förbättringar har också före-tagits, liksom vissa förändringar beroende på de olika sammanhang de enskildatexterna ursprungligen stått i. Jag har försökt redigera bort överlappningar ochupprepningar, även om sådana inte helt kunnat undvikas. Jag kallar de enskildabidragen som de nu står för kapitel, men strävan har inte varit att omvandla demtill en monografi. Snarare utgör avhandlingen ett försök att finna en egen form,mellan sammanläggning och monografi. Varje kapitel kan fortfarande läsas för sigsjälvt, så den ordning jag valt behöver på intet sätt respekteras. Med denna inled-ning försöker jag emellertid tillfredsställa det krav på en s.k. kappa som gäller försammanläggningar. Titeln

Upplysningens självreflexion

är vald därför att den kan sägas stå som enprogrammatisk överskrift för en strävan som genomsyrar Theodor W. Adornoshela författarskap och därmed träffa ett gemensamt tema i de disparata bidragen.De olika kapitlen belyser hur Adorno försöker förverkliga denna strävan inom so-ciologi, filosofi och estetik. Själv erkände han bara motvilligt sådana uppdelningarav sin egen verksamhet. Samtidigt var han medveten om att den tilltagande intel-lektuella och vetenskapliga specialiseringen är en realitet som inte kan överbryg-gas enbart med god vilja. Allt som oftast böjde han sig därför för kravet på inord-ning i discipliner, väl medveten om att det innebär både intellektuella vinster ochförluster.

Page 10: Ramsay

10 Anders Ramsay

Däremot praktiserar Adorno till det yttersta sin egen insikt att varje form avsystembyggande, efter det hegelska systemets sammanbrott, är en omöjlighet förett kritiskt tänkande. Upplysningstänkandets strävan efter ett hermetiskt, slutetsystem är för Adorno det mest iögonfallande uttrycket för den upplysningenssjälvförstörelse som måste brytas med anti-systematisk reflexion. Det betyder inteatt Adorno avvisar varje gestaltning och genomarbetning av tanken, såsom i detmodiska postmoderna tänkandet där ofta fragmentet koketterande framställs somalternativet till systemet. I essän, förutsatt att den inte förfaller till den rena god-tyckligheten, kan enligt Adorno det kritiska tänkandet formuleras mest adekvat.

1

Tar man essän bokstavligt, som ’försök’, behöver den inte stå i motsättning till ve-tenskapen, om denna ger avkall på sin systemiska strävan och förstås som en prö-vande kritiskt verksamhet.

Det reser frågan om det över huvud taget är möjligt att framställa ett tänkandesom Adornos i en sammanhängande, diskursiv form? Denna samling texter skullekanske kunna tolkas som ett nekande svar på denna fråga och som ett medgivandegentemot Adornos idiosynkrasi mot system.

De enskilda bidragen

Kapitel 1, ”Adorno och Frankfurtskolan” är en omarbetad och utvidgad versionav ett kapitel som ursprungligen skrivits som en lärobokstext.

2

Det sätter in Ador-nos författarskap i sitt idéhistoriska och institutionella sammanhang och ger enförsta presentation av de viktigaste verken.

Kapitel 2, ”Den infernaliska upprepningen” är ett försök att bestämma inne-börden av den centrala tesen i

Upplysningens dialektik

, att ”redan myten är upp-lysning, och: upplysningen slår tillbaka i mytologi”, genom att avgränsa den frånden konservativa kulturkritikens bejakande av myten. Därmed bemöts också denutbredda kritiken mot Adorno och Horkheimer för att företräda en upplysnings-fientlig och kulturpessimistisk position. Dessutom påvisas hur tanken om sam-bandet mellan myt och upplysning har sitt ursprung i Walter Benjamins arbetenoch de gemensamma diskussionerna under mellankrigstiden mellan honom ochAdorno.

3

1 Jfr Adornos berömda essä om essäformen, Adorno (1958) 2000, som brukar betraktas som pro-grammatisk.

2 ”Frankfurtskolan” i: Heine Andersen och Lars Bo Kaspersen (red),

Klassisk och modern samhälls-teori

, Lund: Studentlitteratur 1999, s. 171-187. (Tryckt första gången på danska i

Klassisk ogmoderne samfundsteori

, København: Hans Reitzel 1996; även engelsk översättning i

Classicaland Modern Social Theory

, Oxford: Blackwell 2000.) 3 En första version är publicerad som ”Den infernaliska upprepningen” i ett temanummer om

Walter Benjamin av tidskriften

Zenit

nr 119 ( 1/1993), s. 36-45. Texten är något bearbetad.

Page 11: Ramsay

Anders Ramsay 11

Kapitel 3, ”Ontologi och dialektik”, försöker utreda Adornos kritik av den tys-ka existensfilosofin. Genom hela sin karriär var Adorno upptagen av Martin Hei-deggers ontologiska filosofi som en motpol till den egna. Tydligast blir denna kri-tik i hans efterlämnade föreläsningar från början av sextiotalet. Adorno behandlarhär grundläggande kategorier i Heideggers filosofi som ursprung, ontologi ochvara, och de motsägelser en filosofi hamnar i som utgår från dessa. Här återankny-ter jag också till kritiken mot konservatismen. För Adorno är Heideggers filosofioskiljaktig från hans politik.

4

Kapitel 4, ”Klagolåten över förtingligandet”, berör den samhällsteoretiska pro-blematik som reser sig kring vad som tycks vara en teori om det totalt förtingli-gade samhället. Adorno utgår i hela sitt författarskap från att det kapitalistiskasamhället är konstituerat av varubytet, vilket kommer att prägla alla samhälleligarelationer, liksom filosofi, vetenskap och konst. Förtingligande är i den marxistis-ka tradition som Adorno hör hemma i det begrepp som sammanfattar detta feno-men. Men Adornos tänkande är också extremt reflexivt och försöker hela tidenifrågasätta sina egna grundvalar, vilket även gäller teorin om förtingligandet. I ar-tikeln diskuteras olika tolkningar av begreppet, liksom dess relation till närståen-de begrepp som alienation och fetischism.

5

I kapitel 5, ”Ondskans banalitet och den auktoritära personligheten”, behand-

las det mest framgångsrika exemplet på förverkligande av programmet för en em-piriskt förankrad kritisk samhällsvetenskap,

The Authoritarian Personality

. Adornovar en stor del av sin karriär upptagen av att försöka utveckla ett alternativ till deensidigt kvantitativa strömningarna inom samhällsvetenskapen. Det var för ho-nom aldrig frågan om att kringgå de tekniskt mest avancerade kvantitativa empi-riska metoderna, däremot att försöka använda dem på ett reflekterat sätt. Jag me-nar emellertid att det intressanta med studien är den kvalitativa sidan och jag för-söker belysa den med hjälp av Hannah Arendts studie av Adolf Eichmann.

6

Större delen av Adornos verk behandlar estetik och musikfilosofi. I kapitel 6,”’Teddie hates jazz’”, tar jag upp hans beryktade kritik av jazzen och kulturindu-strin. Det är vanligt att uppfatta kritiken av kulturindustrin som ett försvar förhögt mot lågt, men den är i själva verket lika mycket en kritik av den föregivna

4 En tidigare version har publicerats som ”Ontologi och dialektik. Försök till försvar för en illaberyktad heideggerkritik”, i: Anders Johansson & Mattias Martinson (red),

Efter Adorno

, Gö-teborg: Glänta produktion 2003, s. 217-235. Texten är lätt bearbetad.

5 En tidigare version, ”Klagolåten över förtingligandet” har presenterats vid NSU:s sommarses-sion, Kungälv, juli 2001.

6 En tidigare version har publicerats i dansk översättning som ”Ondskabens banalitet og den au-toritære personlighed”, i: Carsten Bagge Laustsen og Jacob Dahl Rendtorff (red),

Ondskabensbanalitet. Om Hannah Arendts ”Eichmann i Jerusalem”

, København: Museum Tusculanum2002, s. 91-123. Kapitlet är något omarbetat och utvidgat med ett par avsnitt ur ett paper, ”Dr.Wiesengrunds monster”, som presenterades vid Sociologförbundets kongress, Lund, januari1997.

Page 12: Ramsay

12 Anders Ramsay

högkultur som ställer anspråk på att vara något bättre, trots att den är minst likamycket en produkt av kulturindustrin som populärkulturen.

7

Teman

Trots att varje kapitel har sina egna frågeställningar kan man skönja vissa åter-kommande teman som löper genom de olika texterna. Det första gäller den oftahörda kritiken mot Adorno för att vara en melankolisk och pessimistisk tänkare.Att sådan drag finns och är mycket framträdande kan inte förnekas. Den mestomvälvande erfarenheten i Adornos liv är att han undkom de nazistiska förintel-selägren. Det innebar i sin tur att den politiska radikalism han omfattade i mel-lankrigstiden dämpades. Han skriver ”efter Auschwitz”

8

och efter det försumma-de ögonblicket,

9

vilket vill säga efter att möjligheterna till revolutionära omvälv-ningar efter första världskriget gått förlorade och barbariet i stället är ett faktum.Det innebär emellertid inte att melankolin och pessimismen skall tolkas som attAdorno ger upp upplysningens förnuftsbaserade frigörelsesträvanden.

Ett andra tema är att påvisa att Adorno i själva verket opponerar sig mot pes-simistiska, kulturkonservativa förnuftsförnekare, inte minst under efterkrigsti-den, sedan han återvänt till det postnazistiska Tyskland där han konfronteradesmed en resignerad och konformistisk kulturkonservativ ideologi, ibland beteck-nad som egentlighetsjargongen. (Hans kritik av denna var så framgångsrik att hande sista åren av sitt liv fick se den avlösas av ett lika konformistisk vänsterradikal-ism, en dialektikjargong i stället för egentlighetsjargongen, som han själv i viss ut-sträckning hade bidragit till.)

Nära förbundet med detta tema är också en diskussion av de existensfilosofis-ka, fenomenologiska och hermeneutiska strömningarna, eller vad som ibland kal-las för den kontinentala filosofin. I Adornos samtid flöt dessa strömningar sam-man hos tänkare som Max Scheler och Martin Heidegger. För Adorno och de öv-riga medlemmarna i det som brukar kallas Frankfurtskolan var dessa riktningaraldrig något alternativ. Adorno blev under sin livstid kanske mer känd för sin kri-tik av positivismen (som inte får någon framträdande plats i avhandlingen) än för

7 En tidigare version har publicerats under titeln ”’Teddy hates jazz’” i ett temanummer om Ador-nos estetik av tidskriften

Res Publica

, nr 32/33, 1996, s. 11-27. Texten är här något bearbetadoch utvidgad. Justeringen i titeln av Adornos smeknamn beror på att den form jag nu använderockså är den som brukades av Adorno själv och honom närstående.

8 Adorno (1951) 1987:335. Satsen i sin helhet är Adornos kanske mest kända och omtvistadeyttrande: ” … att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt…”.

9 Adorno öppnar sin

Negative Dialektik

med en anspelning på Marx’ ”Teser om Feuerbach”: ”Fi-losofin, som en gång tycktes föråldrad, håller sig vid liv, eftersom ögonblicket för dess förverk-ligande försummades.” (Adorno 1966:16.)

Page 13: Ramsay

Anders Ramsay 13

sina arbeten om Heidegger, Husserl och Kierkegaard. Under de senaste tjugo-tju-gofem åren har dessa traditioner fått ett betydligt större inflytande utanför det tys-ka språkområdet inom samhälls- och beteendevetenskaper och filosofi än vad detidigare haft (även om de tidigare varit långt ifrån okända), i takt med att positi-vismen och den rent kvantitativa forskningen förlorat mark efter den kritik denutsattes för under sextio- och sjuttiotalen. Olika inflytelserika postmoderna filo-sofer utgår från Heidegger, vare sig man talar om dekonstruktion (Jacques Derri-da) eller svagt tänkande (Gianni Vattimo). Metoddiskussionen inom samhälls-och beteendevetenskaperna har sökt sig till hermeneutik (t.ex. Hans-Georg Ga-damer) och fenomenologi för att finna grunder för kvalitativ och tolkande metod.I kapitel tre och fyra diskuteras både kritiken av dessa traditioner, men också påvilka punkter det kan finnas gemensamma nämnare mellan dem och Adornostänkande, framför allt utifrån Arendts Eichmannbok.

Fortsatt forskning

Avhandlingen gör inga anspråk på att vara tematiskt fullständig eller att uttöm-mande behandla ens de teman som valts för de enskilda texterna. Jag presenterardet jag så långt har att lägga i vågskålen, för att låna ett uttryck av Adorno, ochdet är upp till andra att bedöma hur tungt det väger. De luckor som oundvikligenfinns pekar fram mot flera möjliga områden för fortsatt forskning. Låt mig barapeka på tre områden som är av särskilt intresse.

Som jag visar antyds i

Upplysningens dialektik

att upplysningen inte råkat in ien definitiv återvändsgränd. Det kräver också utarbetandet av ett annat förnufts-begrepp, vilket Adorno också försökte göra under namnet negativ dialektik. Hurlyckas han med detta? Kan han undvika de faror som han själv ser i andra dialek-tiska filosofier från Hegel och framåt?

Hos Adorno saknas en samlad framställning av hans samhällsteori i egentligmening. Det ligger förstås i sakens natur för ett anti-systematiskt tänkande. Dä-remot finns det spridda kritiska anmärkningar om de sociologiska klassikerna ochom vissa av hans samtida, såsom Karl Mannheim och Talcott Parsons. För detmesta framstår Marx’ teori i

Kapitalet

, ofta reducerad till teorin om varubytet,som fundamentet för en mer omfattande samhällsteori, men även Webers ratio-naliseringstes verkar spela en viktig, men inte alltid erkänd roll. Att undersökahans läsning av olika klassiska och nyare sociologer och att rekonstruera dennaimplicita samhällsteori skulle kunna vara en annan framtida uppgift.

En annan fråga gäller samhällsvetenskapernas metoder och praktik.

The Aut-horitarian Personality

blev hans mest kända försök att förverkliga programmet fören kritisk, empiriskt förankrad samhällsforskning, men inte hans enda. Efter åter-

Page 14: Ramsay

14 Anders Ramsay

komsten till Tyskland deltog han t ex i en serie

communitystudies

10

och i en störreundersökning av effekterna av

re-education

på den tyska befolkningens politiskamedvetande.

11

Adorno kritiserade kvantitativa empiriska forskningsmetoder föratt de enbart reproducerar det som redan är välbekant. Frågan är hur han i sinsamlade produktion lyckades leva upp till sina egna krav och visa på en alternativanvändning av dessa metoder. Som en aspekt av hans kritik av fenomenologin re-ser sig här också frågan för den kvalitativa forskningen om hans eget program fören tydande filosofi skulle kunna befruktas av en mer reflekterad hermeneutik somGadamers.

Tidigare forskning

Den befintliga forskningslitteraturen om Adorno och den kritiska teorin är viddet här laget så pass omfattande att det är osannolikt att någon enskild kan be-härska den i sin helhet. I mitt eget arbete har jag använt sekundärlitteraturen se-lektivt utifrån mina egna intressen. Jag skall här bara ta upp ett urval av de vikti-gaste arbetena på tyska, engelska och på skandinaviska språk. Flera andra arbetenän de som här tas upp refereras till i avhandlingens olika bidrag.

12

Om Frankfurtskolans historia och utveckling

Historien om gruppen kring Institut für Sozialforschung i Frankfurt var länge re-lativt obekant, även för dem som under efterkrigstiden i egenskap av studentereller kollegor direkt hade att göra med Horkheimer, Adorno, Marcuse eller någonannan av de gamla medarbetarna. Deras gemensamma historia var helt enkeltokänd. Temat tycks också ha varit alltför känsligt att ta i direkt under åren efterAdornos död, som markerar ’skolans’ slutgiltiga upplösning. Det första arbetesom kunde skingra dimmorna och fick ett bredare genombrott var därför författatav en amerikansk idéhistoriker, Martin Jay.

13

Författaren kunde under arbetetmed

The Dialectical Imagination

fortfarande dra nytta av att flera medlemmar av

10 Se Adornos samlade förord till dessa studier, Adorno 1952-54.11 Pollock 1955. En del av den kvalitativa analysen av denna studie, med titeln ”Schuld und

Abwehr”, omfattande 150 sidor, författades av Adorno ensam.12 Se även Björn Billings (Billing 2001:13-17) kommentar om och genomgång av forskningslit-

teratur som, med mer accent på estetiken, tar upp delvis andra titlar,.13 Jay 1973.

Page 15: Ramsay

Anders Ramsay 15

och medarbetare vid Institut für Sozialforschung fortfarande var i livet, vilket göratt den, även om den på vissa punkter är föråldrad, fortfarande är en oumbärligkälla. Inte minst kom Horkheimers perspektiv att sätta sin prägel på arbetet.Adorno tycks däremot inte ha varit till mycket hjälp (vilket kan ursäktas med atthan blev uppsökt under en period då han var starkt pressad av motsättningarnamed studenterna) och hans profil blir därför också något otydlig. Jay har emeller-tid genom ett omfattande författarskap fortsatt förblivit en av de viktigaste auk-toriteterna på kritisk teori och hans lilla monografi

Adorno

14

försöker fylla igenluckan i den större studien. Adornos tänkande betraktas här som ett kraftfält elleren konstellation av olika komponenter. Tolkningen är emellertid inte helt invänd-ningsfri. Till komponenterna i Adornos tänkande hör enligt Jay kulturkonserva-tismen hos en akademisk mandarin och ett föregripande av den filosofiska rikt-ning som går under namnet dekonstruktion. Det första tycks mig vara en miss-uppfattning, det senare en eftergivenhet åt tidsandan när boken skrevs.

Jay var emellertid inte först. Pionjärarbetet om Frankfurtskolan är sannoliktitalienaren G. E. Rusconis

La

Teoria critica della societá

från 1968,

15

som emeller-tid inte fick något internationellt genomslag. Även den svenske sociologen GöranTherborn var tidigt ute med sin

Frankfurtskolan. Till kritiken av den kritiska teo-rin

,

16

ett arbete som åtminstone under en period haft betydelse för hur den kri-tiska teorin mottagits i den svenska akademiska världen. En första version skrevsoch publicerades redan 1969 och en engelsk version fick ett visst internationelltinflytande när den publicerades i

New Left Review

1970-71. Studien är, under in-flytande av den tidsanda den skrevs i, starkt polemisk, från en mer traditionellmarxistisk utgångspunkt. Men man måste ge Therborn det erkännandet att hanläst mer av den kritiska teorin än många som vid denna tid åberopade sig på den.Författaren har själv i efterhand i viss mån distanserat sig från studien,

17

och om-värderat den kritiska teorin.

18

Han har emellertid ingenstans tagit upp det somMartin Jay tidigt påpekat

19

är det centrala problemet, att han försöker direkt app-licera Louis Althussers kritik av marxistisk humanism och historicism (som i an-dra fall kan ha varit välmotiverad) på Frankfurtskolan som helhet. En sådan kritikkan vara träffande för i synnerhet Erich Fromm, i viss mån för Herbert Marcuse,men knappast för Adorno.

20

Uppmärksamheten för den kritiska teorin genom de ovan nämnda arbetenaoch i amerikanska tidskrifter som

Telos

och

New German Critique

, gjorde att häm-ningarna mot att ta itu med den så småningom också släppte på hemmaplan. Detförsta större tyska arbetet som kunde konkurrera med Jay författades av en av

14 Jay 1984.15 Anfört hos Therborn 1976:70.16 Therborn a.a. En del av detta arbete ägnas även åt Jürgen Habermas.17 Therborn 1994:25.18 A.a:9.19 Jay 1972.20 Jag tar själv upp detta tema i kapitel 4.

Page 16: Ramsay

16 Anders Ramsay

Adornos studenter, Rolf Wiggerhaus.

21

Detta omfattande och gedigna arbete,som kunde dra nytta av mycket tidigare okänt material, täcker till skillnad frånJays studie, som slutar 1950, även in efterkrigstiden och den kritiska teorins ver-kan i Förbundsrepubliken. Adorno kommer här också på ett helt annat sätt i cen-trum. Innan Wiggershaus arbete utkom presenterade Ulrike Migdal sin under-sökning av institutets tidiga historia,

22

en period som på grund av materialbristantagligen kommer att förbli mindre utforskad än tiden efter Horkheimers över-tagande av ledningen. Senare har Willem van Reijen och Gunzelin Schmid Noerrtillsammans med Michael Buckmiller med sin fotobiografi

Grand Hotel Ab-grund

23

emellertid kunnat kasta ytterligare ljus över den tidigaste historien.Av engelskspråkiga arbeten kan också nämnas David Helds något läroboks-

och kompendieartade

Introduction to Critical Theory. Horkheimer to Habermas,

24

ett arbete som utmynnar i en uppgörelse med den äldre kritiska teorin och pekarfram mot de nya samhällsvetenskapliga paradigm i Habermas och Giddens andasom blev dominerande under åttio- och nittiotalen. Av tyskspråkiga arbeten kanman framhålla Helmut Dubiels försök att lägga en vetenskapssociologisk blick påden äldre kritiska teorin.

25

Även denna studie är en av de första formuleringarnaav den uppgörelse med den äldre kritiska teorin som företogs i slutet av sjuttio-och början av åttiotalet i kretsar som stod nära Jürgen Habermas. Det gäller ocksåi stor utsträckning antologin

Sozialforschung als Kritik

,

26

med bidrag av både tyskaoch amerikanska forskare som företräder en ’tredje generation’ kritisk teori.

Med en större distans till sextiotalets studentrörelse har en mer historiserandeforskning fokuserad på teman som idéer och politik gjort sig gällande. Först ochfrämst bör Wolfgang Kraushaars stora krönika och dokumentation

FrankfurterSchule und Studentenbewegung

framhållas.

27

Alex Demirovics

Der nonkonformis-tische Intellektuelle

28

är också en ingående studie av efterkrigstiden med åtskilligtnytt material som försöker visa på den kritiska teorins betydelse för utbildandetav en ny typ av intellektuell. Den är därtill ett bemötande av nittiotalets ungkon-servativa (kretsarna kring

Junge Freiheit

) försök att göra upp med vad man anservar den kritiska teorins inflytande på efterkrigstidens Tyskland och återupprättaandra teoritraditioner (man kan som stickord nämna namn som Heidegger ochJünger) som ansetts misskrediterade av den kritiska teorin.

21 Wiggershaus 1986.22 Migdal 1981.23 van Reijen & Schmid Noerr. (Hrsg.) 1988; häri Buckmiller 1988.24 Held 1980.25 Dubiel 1978.26 Bonß & Honneth 1982. Att den ene av utgivarna, Axel Honneth, som i sitt bidrag till boken

formulerar relationen mellan Habermas och Adorno till den förres fördel, i dag sitter som ef-terträdare på Habermas professur och som ledare för Institut für Sozialforschung i Frankfurt,är väl bara ett alltför tydligt fall av hur akademiskt tronarvingeskap går till.

27 Kraushaar 1998.28 Demirovic 1999.

Page 17: Ramsay

Anders Ramsay 17

I norden har det förutom Therborns ovan nämnda skrift endast produceratsett par arbeten som mer omfattande behandlar Frankfurtskolan i allmänhet. Detär först och främst en studie av den norske idéhistorikern Thomas Krogh,

29

somdels mäter Frankfurtskolans resultat med senare forskning, dels menar att Hork-heimers ursprungliga projekt blev uppgivet under kriget och försöker besvara var-för. Sociologen Ron Eyermans avhandling är egentligen inte ett renodlat arbeteom Frankfurtskolan,

30

men här behandlas den kritiska teorin utförligt tillsam-mans med andra marxistiska riktningar

Om Adorno

De tidigaste arbetena på tyska som är särskilt inriktade på Adorno är studierna avGrenz

31

och Beier.

32

Den förra är en filologiskt orienterad, immanent studie av,som titeln säger, Adornos grundbegrepp. Den senare är en kritisk ansats som, medhjälp av bland andra Althusser och anglo-saxisk vetenskapsteori, ifrågasätter möj-ligheten av en teori som såsom Adornos ser samhälls- och kunskapsteori som in-timt sammanflätade.

Av senare tyskspråkiga arbeten kan man nämna Helga Gripps klargörande dis-kussion och framställning av den negativa dialektiken.

33

På åttiotalet fokuseradesdiskussionen mycket på Adorno som moderniseringsteoretiker, vilket kan exem-plifieras med Brunkhorsts studie,

34

som betonar att Adorno verkade som en radi-kal

Aufklärer

. Den allmänna etikvågen har också medfört en fokusering på etiskaoch moralfilosofiska dimensioner i Adornos tänkande som tidigare varit förbised-da, vilket kan exemplifieras med ett arbete om möjligheten av en etik efter Ausch-witz av Gerhard Schweppenhäuser.35 En diskussion har också nyligen inletts omAdorno och Arendt, vilken tagit sig uttryck i en antologi36 som utkommit efteratt jag skrivit det som här utgör kapitel 5.37

Det tidigaste engelskspråkiga arbetet om Adorno är Gillian Rose’s The Melan-choly Science, en studie från sjuttiotalet som det inte är mycket mer att säga om änatt den ännu i dag i mångt och mycket är oöverträffad.38 Ungefär samtida är Su-

29 Krogh 1991. Boken finns även i svensk översättning.30 Eyerman 1981.31 Grenz (1974) 1975.32 Beier 1977.33 Gripp 1986.34 Brunkhorst 1990.35 Schweppenhäuser 1993.36 Auer, m fl 2003.37 Om den omfattande nyare biografiska forskningen om Adorno, se kapitel 1.38 Rose 1978.

Page 18: Ramsay

18 Anders Ramsay

san Buck-Morss’ undersökning av den negativa dialektikens rötter i Adornos ti-diga tänkande. Till detta pionjärarbete hade författaren såsom medarbetare i ut-givningen av Adornos skrifter tillgång till tidigare okänt material.39 Av senare ar-beten kan man farmhäva en lärjunge till Rose, Simon Jarvis, som skrivit en myck-et läsvärd introduktion till framför allt de filosofiska och estetiska delarna avAdornos författarskap.40 Gibsons och Rubins kritiska reader, med bidrag av blandandra Edward Said, visar på bredden i dag i Adornoreceptionen i den engelsksprå-kiga världen.41 Statsvetaren Paul Apostolidis har med sin Stations of the Cross.Adorno and Christian Right Radio42 försökt tillämpa och utveckla Adornos studierav den högerinriktade radioagitatorn Martin Luther Thomas43 på dagens motsva-righeter.

En uppmärksammad studie av en av samtidens mest inflyelserika akademikersom det tyvärr inte finns mycket gott att säga om är Frederic Jamesons Late Marx-ism. Adorno, or, the Persistence of the Dialectic.44 Jag skall här inte upprepa den merän berättigade kritik som riktats mot boken.45 Det är bara tråkigt att en författaremed så många andra viktiga arbeten på sin meritlista producerat ett sådant lågvat-tenmärke. Jameson är emellertid intressant på ett annat sätt, som ytterligare ex-empel – Therborn har redan anförts - på hur många traditionella marxister vilkatidigare förkastat Adorno mot slutet av nittonhundratalet tagit till sig honom.Adorno är nu omvärderad och betraktas som en riktig marxist, ja rentav sommarxismens räddning. Jameson uppvisar i bokens förord en osedvanlig politiskuppriktighet när han redovisar skälet till att han, efter att i ett tidigare verk, Marx-ism and Form, där han gjorde bruk av Adorno, alltmer distanserat sig från ”Ador-no’s hostility towards the Soviet Union, the Third World and […] the black mo-vement in this country…”.46 Om vi bortser från att Adorno så vitt det är bekantaldrig har uttalat sig fientligt mot varken den tredje världen eller de svartas frigö-relserörelse i USA, medan han däremot inte dolde sin kritik mot Sovjetunionen,så är detta nog så avslöjande för den konformistiska hållning som Jameson härlägger i dagen: Adorno har helt enkelt vägrat att hålla på vad han själv kallar rättticket.47 Jamesons har inget problem att förklara sin förändrade inställning, hanhar nämligen inte ändrat sig. ”It is not, indeed, people who change, but rathersituations.”48 Jameson omvärdering av Adorno betyder alltså inte att han har änd-rat sig. Läsaren höjer på ögonbrynen, men ”situationen” blir efter några sidor kla-

39 Buck-Morss 1979.40 Jarvis 1998.41 Gibson & Rubin 2002.42 Apostolidis 2000.43 Adorno 1943.44 Jameson 1990.45 Se Geulen 1991, Hullot-Kentor 1991, samt Osborne 1992. För ett försvar för Jameson mot

dessa kritiker, se Pizer 1993.46 Jameson a.a:4.47 Se kapitel 4.48 A.a.

Page 19: Ramsay

Anders Ramsay 19

rare: förordet är daterat augusti 1989! Om lojalitet mot Sovjetunionen inte längreär viktig, så är det väl vad som brukar kallas för en omvändelse under galgen.Jamesons politiska väderkorn är det inget fel på och i det avseendet kan han säkertalltid förbli den samme, hur mycket allting annat än ändrar sig.

En nordisk Adornoreception gör sig sedan några år gällande inom olika äm-nen. I de olika nordiska bidragen i antologin Efter Adorno dominerar de estetiskaproblemställningarna.49 Den danske idéhistorikern Paul Ferland går i sin avhand-ling grundligt igenom det centrala begreppet om det identiska i Adornos filoso-fi.50 Den svenske idéhistorikern Björn Billing visar i sin studie på gränserna förAdornos musikfilosofi.51 I ett par andra svenska avhandlingar visas att Adorno,som ju inte respekterade disciplingränser, faktiskt kan brukas för att angripa pro-blem inom bestämda discipliner. Litteraturvetaren Anders Johansson använderAdorno för att diskutera tillståndet i litteraturvetenskapen och använder honomockså för en serie analyser.52 Mattias Martinson utgår i sin avhandlig från Adornonär han ställer frågan om vad som sker med teologin i den sekulariserade värl-den.53

Om översättningar

Jag har i första hand använt originaltexter och översatt tyskspråkiga citat. Dessut-om har jag i flera fall utan vidare kunnat använda mig av och citera de svenskaöversättningar som finns av Lars Bjurman, Ulf-Peter Hallberg, Joachim Retzlaff,Carl-Henning Wijkmark och i något fall av mig själv. En översättning, även denbästa, måste alltid betraktas som ett försök som alltid kan göras annorlunda, vil-ket inte minst översättarna själva är medvetna om. I några fall har det varit nöd-vändigt för mig att göra smärre korrigeringar i de befintliga översättningarna, vil-ket i så fall har angetts. För det mesta har dessa ändringar berott på en önskan attligga närmre originalet eller framhäva andra saker i texten än vad de befintligaöversättningarna tagit fasta på. Säkert har upphovsmännen förståelse för detta.Forskarens uppgift är inte alltid densamma som översättarens.

49 Johansson & Martinson 2003.50 Ferland 2002.51 Billing 2001. 52 Johansson 2003.53 Martinson 2000.

Page 20: Ramsay

20 Anders Ramsay

Page 21: Ramsay

Anders Ramsay 21

Adorno och Frankfurtskolan

Avsikten med detta kapitel är dels att skissera Adornos biografi, dels dra upp kon-turerna av den grupp som är känd som Frankfurtskolan, som kom att utgöra detinstitutionella sammanhang som Adorno var verksam i större delen av sitt liv.

Adorno före 1933

Myterna om Adornos bakgrund är många, såsom att han skulle komma från hög-borgerlig familj eller att han skulle härstamma från genovesisk aristokrati. Den se-nare (som gäller namnet Adorno) odlades inte minst av honom själv, sannolikt igod tro. Vad hans omgivning, särskilt mot slutet av hans liv, uppfattade som etthögborgerligt umgängessätt kan säkert ha befordrat den första. Det är först medden relativt senkomna biografiska forskningen som klarhet har kunnat skapaskring olika detaljer i Adornos liv och härkomst54.

Adorno föddes som Theodor Wiesengrund-Adorno i Frankfurt am Main1903. Bakom det tysk-judiska och sydeuropeiska dubbelnamnet finns en historiapå både mödernet och fädernet som handlar om assimilation och strävan efter so-cialt avancemang. De politiska och sociala omvälvningarna i artonhundrataletsEuropa öppnade på vissa håll möjligheter till integration i det borgerliga samhäl-let för den marginaliserade judiska befolkningsgruppen, men även i perifera delarav Europa blev en ny geografisk och social mobilitet, ofta med oviss utgång, bådemöjlig och nödvändig. I Adornos fall kan man ändå säga att denna historia sluta-de ovanligt lyckligt.

54 Jag använder mig i det följande, utan närmre hänvisningar, först och främst av biografierna avMüller-Doohm 2003 och Clausen 2003.

Page 22: Ramsay

22 Anders Ramsay

Adornos far, Oscar Wiesengrund (1870-1946), innehade en framgångsrikwienhandel som han övertagit i egenskap av äldste son. Firman grundades i Det-telbach 1822 av Adornos farfars far, Beritz David. Detta var denne Beritz som, tillföljd av en föreskrift från biskopen i Würzburg om att judiska medborgare skulleändra sina namn, böt ut David mot det mer tysk-romantiskt klingande Wiesen-grund. Firman överflyttades till Frankfurt av Adornos farfar, David Theodor Wie-sengrund. Den likviderades efter nazisternas maktövertagande.

Det påtvingade yrkesvalet som affärsman (en äldre bror avled tidigt) gjorde detnödvändigt för Oscar Wiesengrund att ge avkall på sina konstnärliga intressen,vilket han (enligt en möjlig tolkning) kompenserade genom att gifta sig med enfirad sångerska, Maria Calvelli-Adorno (1865-1952). Det var ett okonventionelltäktenskap, inte bara med tanke på åldersskillnaden och den skilda religiösa ochetniska bakgrunden.55 Wiesengrunds var välbärgade, men tillhörde som relativtnyinvandrad judisk familj inte den frankfurtska högborgerligheten. Adornos morkom från betydligt mindre förhållanden och hade dessutom både sydeuropeiskhärkomst och konstnärlig och bohemisk bakgrund.56

Adornos äventyrlige morfar var en fransk officer och fäktmästare från Korsika,Jean-Francois Calvelli-Adorno della Piana (1820-1879). Efter att bland annat hatjänstgjort i den franska armén i Afrika lämnar han som övertygad bonapartistFrankrike i februari 1848 och försörjer sig under de följande åren genom att resarunt Europa och erbjuda sina tjänster som fäktlärare. Han lägger under denna pe-riod till det ursprungliga namnet Calvelli en anspelning på sin födelseort, dellaPiana (motsvarande ett tyskt ’von’). Namnet Adorno tar han sig sannolikt efter attunder en period ha undervisat i fäktning antingen i Genua eller Turin hos en ita-liensk familj med namnet Adorno, alternativt efter att ha tillbringat en tid i en”Villa Adorno”. Någon gång 1859-60 dyker han upp i Frankfurt med denna im-ponerande fiktiva härkomst, vars autenticitet Adorno själv tycks ha varit överty-gad om hela sitt liv. 1862 gifter Jean-Francois sig med den musikaliska dottern tillen skräddarmästare från Bockenheim, på den tiden en förort till Frankfurt. Hanhar en begränsad försörjning på att ge fäktlektioner och hustrun får bidra till in-komsterna genom sånglektioner och konsertuppträdanden med de tre barnen.Han lär sig aldrig tyska och blir på grund av för små inkomster aldrig fullvärdigmedborgare med alla rättigheter i Frankfurt.

55 Adornos mor var troende katolik. Hans far utträdde senare ur den judiska församlingen. Det äroklart om han övergick till protestantismen. Enligt vissa antydningar av Adorno skall han po-litiskt ha sympatiserat med socialdemokratin. Adorno själv döptes katolskt och konfirmeradesprotestantiskt. Han har efter en kort period i tjugoårsåldern, då han överväger att konverteratill katolicismen, ingen religiös anknytning och han häcklar sina katolska släktingars fromhetnär han återknyter kontakten med dem efter kriget.

56 Adornos familjebakgrund leder förstås tankarna till den av honom så högt förärade ThomasMann, som ofta spelar med sin härkomst av tysk handelsman och sydeuropeiskt ’passionerad’konstnärlighet. Skillnaden mellan dem är att för Adorno upplevs aldrig detta som någon kon-flikt.

Page 23: Ramsay

Anders Ramsay 23

Maria Calvelli Adorno uppmärksammades tidigt för sin osedvanliga sångbegåv-ning. Hennes karriär före giftermålet 1898 innefattade engagemang vid stadsteaterni Riga, en tid som hovsångerska i Wien och en turné med ett större sällskap i USA,där även systern, pianisten Agathe Calvelli-Adorno, deltog. Efter Marias äktenskapkom Agathe också att ingå i det wiesengrundska hushållet. Adorno omtalar hennesom sin andra mor. Vänner till Adorno som umgicks i hans barndomshem, såsomSiegfried Kracauer och Leo Löwenthal, har beskrivit det som avundsvärt. De bådasystrarna sörjde för en konstnärlig och musikalisk atmosfär medan faderns fram-gångsrika affärsverksamhet garanterade materiell trygghet. Både Adornos konstnär-ligt och intellektuellt brådmogna intressen uppmuntrades. Vid fjorton års ålderskriver han ett drama. Han får sin första musikaliska utbildning i hemmet och stu-derar på konservatoriet under gymnasietiden. Han är alltid primus i klassen och fårhoppa över ett år. Som vuxen betraktar han sig själv som en ”drivhusplanta”.57 Närhan på våren 1921 börjar vid universitetet vid sjutton års ålder har han redan lästGeorg Lukács förmarxistiska arbeten Die Theorie des Romas och Die Seele und dieFormen och Ernst Blochs Geist der Utopie. Viktigast var emellertid hans läsning avKants Kritik av det rena förnuftet, som han arbetade sig igenom om lördagseftermid-dagarna med sin fjorton år äldre mentor, journalisten, författaren och sociologenSiegfried Kracauer (1889-1966), och som han i efterhand omtalar som sin viktigas-te filosofiska skolning. Genom Kracauer, skriver Adorno senare ”erfor jag […] ver-ket inte som enbart en kunskapsteori, som analys av betingelserna för vetenskapligtgiltiga omdömen, utan som ett slags chiffrerad skrift, ur vilken andens [Geistes] his-toriska tillstånd kunde utläsas … .”58

Adorno studerade filosofi, psykologi och sociologi. Hans filosofilärare var ny-kantinen Hans Cornelius (1863-1947), vars sätt att filosofera säkert var mycketmindre entusiasmerande än Kracauers. Genom Cornelius seminarier blev hanockså bekant med dennes assistent, Max Horkheimer. Adorno började redan un-der gymnasietiden frigöra sig från hemmets kulturliberalism och hans första tidvid universitetet leder honom på nya vägar. När han skall ta sin slutgiltiga munt-liga examen i psykologi tillbringar han 10 dagar i Horkheimers och hans vän Frie-drich Pollocks hus i Kronberg utanför Frankfurt. Till Leo Löwenthal skriver hanatt ”[b]åda är för övrigt kommunister och vi har haft långvariga och lidelsefulladiskussioner om den materialistiska historieuppfattningen… .”59

Än så länge hade emellertid inte Horkheimer och Pollock den betydelse de se-nare skulle få för Adornos bana. Adorno var ännu inte inriktad på en akademiskkarriär, utan tänkte sig en framtid som pianist och kompositör. 1924 avlutar hansina studier med en avhandling om Husserl, ett akademiskt pliktarbete som raktigenom visar Adorno som en god Corneliuslärjunge.60 I mars 1925 beger han sig

57 Adorno (1951) 1986:197.58 Adorno 1964:388.59 Adorno till Löwenthal, Frankfurt den 16 juli 1924, i Löwenthal1980:246.60 Adorno 1924.

Page 24: Ramsay

24 Anders Ramsay

till Wien för att studera komposition för Alban Berg, som han lärt känna i sam-band med ett uppförande av delar dennes opera Wozzek i Frankfurt året innan.Vistelsen blir emellertid en besvikelse. Adorno svärmar för det musikaliska avant-gardet kring Schönberg från tiden före första världskriget. Men han kommer försent, kretsen är upplöst och personkemin fungerar inte med Schönberg, som inteförstår sig på Adornos musikfilosofiska utläggningar. Problemen mellan dem blirpermanenta och består när de båda lever i amerikansk exil i Los Angeles underfyrtiotalet. I samband med att Adorno agerar musikalisk rådgivare åt ThomasMann vid författandet av Doktor Faustus, upprörs Schönberg över att Adorno ’av-slöjar’ tolvtonstekniken som han betraktar som sin personliga egendom.

Efter ett halvår återvänder Adorno till Frankfurt. Han fortsätter emellertid atthålla kontakt med Wien, framför allt med Berg, som han förärar som sin ”herreoch mästare”61, och med musiker ur Schönbergkretsen, men också genom sitt ar-bete med olika musiktidskrifter. Under tjugotalet etablerar sig Adorno som enoriginell och filosofiskt verserad musikkritker. Han publicerar runt ett hundratalartiklar om musik före sitt första självständiga akademiska arbete. Året därpå åter-upptar han sina filosofistudier för Cornelius med avsikt att skriva en habilitations-avhandling.62 I november 1927 har han ett manuskript färdigt till en avhandlingom Kant och Freud63 som Cornelius emellertid råder honom att inte lägga fram.Först i februari 1931 habiliterar sig Adorno på en avhandling om Kierkegaard,64

tjugotalets modefilosof i Tyskland. Därefter kan Adorno under två års tid verkasom privatdocent i filosofi vid universitetet i Frankfurt.

Mot slutet av tjugotalet tillbringade Adorno mycket tid i Berlin, som hadeövertagit Wiens roll som platsen för det kulturella avantgardet. Här fanns hansblivande hustru, Gretel Karplus (1902-1993), och här umgicks han med WalterBenjamin, Ernst Bloch, Kurt Weil, Lotte Lenya och andra ur Weimarrepublikensintelligentia. Under åren före Hitlers maktövertagande fördjupade han ocksåkontakterna med framför allt Max Horkheimer och övriga i den grupp som långtsenare skulle bli känd som Frankfurtskolan.

61 Se brevväxlingen Adorno-Berg 1997.62 Den andra avhandlingen i det tyska universitetssystemet öppnar möjligheten för att undervisa

som Privatdozent utan lön.63 Adorno 1973a.64 Adorno (1933) 1980. Originalutgåvan av boken utkom samma dag som Hitler tog makten och

fortsatte att finnas i bokhandeln och sälja sedan Adorno förlorat sitt medborgarskap och gått ilandflykt.

Page 25: Ramsay

Anders Ramsay 25

Institut für Sozialforschung

Med Frankfurtskolan avses i första hans den grupp av samhällsforskare och filo-sofer som sedan början 1930-talet arbetade tillsammans under ledning av filoso-fen Max Horkheimer (1895-1973) vid Institut für Sozialforschung (IfS), först iFrankfurt am Main och efter nazisternas maktövertagande 1933 i Genève, NewYork och Los Angeles.65 Den teoretiska grundvalen för deras arbete utgjordesframför allt av marxismen och psykoanalysen. Syftet var att i tvärvetenskapligtsamarbete mellan olika discipliner inom en gemensam teoretisk ram utarbeta enteori om förhållandet mellan det samtida kapitalistiska samhällets ekonomi, psy-kologi och kultur. Horkheimer var den som formulerade både målsättningen förgruppens forskning och de övergripande teoretiska ramarna för arbetet. Till enbörjan kallades denna ansats helt enkel materialistisk, sedan myntades inomgruppen begreppet kritisk samhällsteori eller kritisk teori. Kritisk teori var ett kod-ord för marxism, men en marxism som inte var identisk med någon ortodox va-riant.66 Beteckningen Frankfurtskolan började användas i offentligheten först un-der sextiotalet, då IfS’ arbeten (åter)upptäcktes av den radikala studentrörelsen.

Max Horkheimer (1895-1973), som ledde IfS från 1931, föddes i Stuttgartsom son till en judisk textilfabrikant. Från början utbildades han till köpman föratt ta över faderns rörelse. I tonåren lärde han känna Friedrich Pollock (1894-1970) som kom från en liknande bakgrund i Freiburg och liksom Horkheimervar förutbestämd av familjen att gå i köpmanslära. Mellan de båda rådde en egen-artad, nära relation som uttryckte sig i en livslång pakt, vilken de ständigt förny-ade med skrivna dokument. Efter militärtjänst under första världskriget beslutadede sig för ändra sina livsbanor och tog först studentexamen och började sedan läsavid universitetet i München. Här upplevde de och tog starka intryck av den kort-livade rådsrepubliken. Efter att de flyttat över till Frankfurt lärde de känna en an-nan student med politiskt radikal hållning som kom från ett välbärgat hem, FelixWeil (1898-1975), som hade planer på att tillsammans med sin far använda endel av sin förmögenhet till att starta ett forskningsinstitut.

65 De numera klassiska allmänna framställningarna av IfS’ historia och utveckling är Jay 1973(som sträcker sig fram till 1950) och Wiggershaus 1986, som även omfattar efterkrigstiden. Jagbygger i det följande om inte annat anges på dessa arbeten.

66 Begreppet används första gången i Horkheimers programmatiska artikel ”Traditionelle und kri-tische Theorie” (Horkheimer 1937), skriven under intryck av moskvarättegångarna. Observeraatt adjektivet kritische här fortfarande skrivs med liten begynnelsebokstav och inte, som senareblivit brukligt, med versal. Det är alltså till en början endast en bestämning, inte ett namn.

Page 26: Ramsay

26 Anders Ramsay

Ifs’ grundläggning och första år

Felix Weil var son till multimiljonären Hermann Weil (1868-1927), som medstor framgång drivit spannmålshandel i Argentina. Felix Weil blev under sin stu-dietid engagerad i de revolutionära händelserna efter första världskriget. Weil d.ä.understödde sin sons initiativ till grundandet av ett samhällsvetenskapligt forsk-ningsinstitut. Orsakerna till denna osannolika allians mellan den nationellt sin-nade Weil (han hade under kriget skickat regelbundna rapporter till den tyska ge-neralstaben om fiendens spannmålsförsörjning) och den radikale sonen är flera.För det första fanns det i Frankfurt en stark stiftelsetradition som universitetet vi-lade på. En vetenskaplig stiftelse skulle dessutom säkra sonens akademiska fram-tid. Men därutöver kan Weil ha haft intresse av spannmålsaffärer med Sovjetuni-onen, som vid denna tid, i början av tjugotalet, orienterade sig utrikespolitisktmot Tyskland. Den viktigaste orsaken till Hermann Weils generositet var sanno-likt att de många attentaten efter kriget från grupper på den yttersta högerkantenmot kända politiker och finansmän av judisk härkomst såsom Walter Rathenau,gjorde honom som assimilerad jude medveten om att antisemitismen innebar attnationalismen inte var något alternativ för honom. I formuleringen av IfS’ mål-sättning ingick från början bland andra forskningsuppgifter ”antisemitismen somsociologiskt problem”.67 Det dröjde emellertid till början av 1940-talet innanantisemitismen på allvar skulle ingå i IfS’ forskningsuppgifter.

IfS’ arbete tog sin början med en av Felix Weil finansierad sammankomst, somunder namnet ”Den första marxistiska arbetsveckan” hölls under åtta dagar i maj1923.68 I detta seminarium deltog ett tjugotal personer, förutom Weil själv blandandra Friedrich Pollock och historikern Karl August Wittfogel (1896-1988).69

Under seminariet diskuterades problem i den marxistiska teorin utifrån två nyut-komna verk: Georg Lukács Historia och klassmedvetande70 och Karl KorschsMarxism och filosofi71. Författarna deltog båda själva i seminariet och höll referatöver sina respektive böcker. Gemensamt för dessa båda arbeten är att de – till skill-

67 Buckmiller 1988:165.68 Se Buckmiller, a.a:141-155 för en diskussion av dateringen av mötet och en genomgång av de

identifierade deltagarna. 69 För övrigt deltog varken Adorno, Horkheimer, Benjamin eller de några andra av de mer fram-

trädande namnen under IfS’ historia. Wittfogel var, som många kommentatorer konstaterat, se-nare den ende icke-juden i IfS’ inre kretsar. Han var också den som, från att ha varit övertygadkommunist och anhängare av Sovjetunionen till långt in på trettiotalet, blev mest uttalad anti-kommunist efter kriget och vittnade inför ett amerikanskt senatsutskott under McCarthyåren.

70 Lukács (1923) 1970. 71 Korsch (1923) 1972. Korsch var nära vän med Felix Weil som stödde honom ekonomiskt under

hans exilår. Korsch var kandidat till att leda IfS, men blev bortvald, på grund av att han var allt-för politiskt belastad, till förmån för Horkheimer. Han skrev en del recensioner för IfS’ tidskrift,men tillhörde aldrig den inre kretsen. På trettiotalet deltog han i diskussioner mellan IfS ochmedlemmar Wienkretsen (Otto Neurath, m fl). Ett skäl till att Korsch inte kom in i IfS’ inrecirklar var förmodligen hans dragning till den logiska empirismen (se vidare Dahms 1994).

Page 27: Ramsay

Anders Ramsay 27

nad från andra internationalens ortodoxa marxism, som lägger vikten vid den ob-jektiva historiska processens betydelse för den socialistiska revolutionen – betonarmarxismens subjektiva moment och förespråkar att socialismen skall genomförasav ett självmedvetet, aktivt proletariat.72 Denna föreställning kom också att spelaen central roll för Frankfurtskolans teori, så till vida som proletariatets självmed-vetande och den socialistiska revolutionens möjlighet kom att problematiserasoch göras till föremål för IfS’ forskning.

IfS’ förste föreståndare blev den österrikiske historikern och ekonomen CarlGrünberg (1861-1940), en framstående företrädare för austromarxismen. IfS’forskning under Grünbergs tid som föreståndare var huvudsakligen historisktorienterad och centrerad kring arbetarrörelsen, socialismen och ekonomiska för-hållanden. Man hade ett gemensamt projekt med Marx-Engels-institutet i Mosk-va – som från början varit Weils förebild – kring utgivningen av Marx och Engelssamlade verk.73 Pollock skrev en avhandling om planekonomins problem utifråndet sovjetiska experimentet. Medarbetare och doktorander vid IfS underGrünbergs period var övervägande kommunister och tillhörde antingen kommu-nistpartiet (KPD) eller olika oppositions- och utbrytargrupper.74

Horkheimers tillträde

Grünberg ledde IfS fram till 1928, då han drabbades av slaganfall. Horkheimerutsågs att överta ledarposten, efter en interimsfas då Pollock ledde institutet, ef-tersom han ansågs mindre politiskt belastad än Grünbergs gamla assistenter.75 Ijanuari 1931 höll Horkheimer samtidigt sitt installationstal som föreståndare förIfS och för en professur i socialfilosofi.76

I IfS’ byggnad rymdes sedan 1929 också Frankfurts psykoanalytiska institut,vars tillkomst Horkheimer hade en aktiv del i. Här verkade som docent sedanöppningen Erich Fromm, som skulle bli en av IfS viktigaste medarbetare under

72 Jacoby 1981, menar, i uttalad motsättning till Perry Anderson (Andersson [1976/1983] 1984),att detta definitionsmässigt är det samma som den västerländska marxismen.

73 Detta samarbete omkring vad som brukar kallas den första MEGA, som avbröts av Stalin, finnsnu omsorgsfullt dokumenterat i Hecker 2000.

74 Se Wiggerhaus 1986: 47 om de olika olika politiska fraktionerna inom IfS. Migdal 1981 hävdaratt det rådde större politisk mångfald över vänsterspektrat under IfS’ första år än vad det senaregjorde under Horkheimer.

75 Horkheimer tycks av allt att döma alltid, precis som Adorno, ha hållit sig på avstånd från par-tipolitiken, även i yngre dagar när hans sympatier låg uttalat till vänster. Pollock och sannoliktockså Weil, var däremot medlemmar av KPD under tjugotalet. En sedermera berömd storspionför Komintern, Richard Sorge, var också versam vid IfS i början av dess historia.

76 Detta måste ha krävt åtskilligt akademiskt intrigerande, eftersom det inte är vanligt att man iTyskland får en professur direkt efter disputationen vid samma universitet.

Page 28: Ramsay

28 Anders Ramsay

dess första två år under Horkheimers ledning. Horkheimer fick emellertid knappttvå år som föreståndare för IfS i Frankfurt före det nazistiska maktövertagandet.Genom att man var förutseende nog att upprätta en filial i Genève och flytta sinatillgångar utomlands, kunde IfS och dess medlemmar i januari 1933 gå i exil iSchweiz. År 1934 inrättade sig IfS vid Columbia University i New York, där detformellt hörde hemma fram till 1950.

De mest berömda namnen som, förutom Horkheimer och Adorno, gettFrankfurtskolan dess rykte är litteraturkritikern och filosofen Walter Benjamin(1892-1940), filosofen Herbert Marcuse (1898-1979) och psykologen ErichFromm (1900-1980). Som Horkheimers högra hand i institutets administrationfungerade Pollock, en funktion han haft redan under Grünberg och som han fort-satte att ha under åren i exil. Litteratursociologen Leo Löwenthal (1900-1993),en vän till Adorno sedan ungdomsåren, var ansvarig redaktör för IfS’ vetenskap-liga tidskrift Zeitschrift für Sozialforschung som utgavs 1932-41 (från och med sis-ta numret för 1940 utkom tidskriften som Studies in Philosophy and Social Sci-ence). Tidskriften var under sin utgivningstid centrum för IfS’ verksamhet. I denpublicerades nästan alla viktiga arbeten av IfS’ medarbetare. Felix Weil hade aldrigsjälv någon framträdande position som forskare, men i egenskap av initiatör ochmecenat fortsatte han att ta aktiv del i IfS’ arbete.

Alla dessa personer har emellertid inte arbetat tillsammans vid IfS samtidigtoch det finns markanta skillnader mellan deras individuella teoretiska positioner.Varken Benjamin eller Marcuse arbetade med IfS i Frankfurt före 1933. Benja-min levde efter Hitlers maktövertagande i Paris och deltog aldrig direkt i arbetet.Adorno blev officiell medlem av IfS först i USA 1938, ungefär samtidigt med attFromm lämnade det. Under 1920- och 1930-talen företrädde Adorno och Ben-jamin en helt egen position som först senare påverkade IfS’ arbete.77 Marcusekom till institutet samtidigt som det lämnade Tyskland. Han var till en början på-verkad av sin lärare Martin Heideggers existensfilosofi, vilken däremot emfatisktavvisades av Adorno.78 Senare blev Marcuse påverkad av Karl Marx’ ungdoms-skrifter, de så kallade ekonomisk-filosofiska manuskripten, som publicerades ibörjan av 1930-talet.79

Samtidigt som de alla tillhörde en skola, var de alltså även individuella, origi-nella tänkare som var och en företräder en egen variant av den kritiska teorin. An-dra medarbetare vid IfS, som de båda juristerna och statsvetarna Franz Neumann(1900-1954) och Otto Kirchheimer (1905-1965), eller ekonomen HenrykGrossmann (1881-1950), ligger i sin orientering ytterligare ett stycke från Hork-heimers kritiska teori.80 Samtidigt uppvisar gruppen vid IfS under sitt första årti-onde alla kännetecken på en vetenskaplig skola: en gemensam institutionell bas,ett gemensamt publikationsorgan och i Horkheimers person en typisk veten-

77 Se kapitel 2.78 Se kapitel 3.79 Se kapitel 4.

Page 29: Ramsay

Anders Ramsay 29

skapsmanager som formulerade det vetenskapliga paradigmet och hade den ad-ministrativa ledningen i sin hand.

Horkheimer och hans medarbetare var verksamma under en dramatisk ochomvälvande period av nittonhundratalets europeiska historia med nazism, stali-nism och världskrig. De var nästan samtliga judar och alla politiskt vänsterorien-terade, men på ett par undantag när inte politiskt aktiva i någon nämnvärd om-fattning. I första hand var de samhällsforskare och filosofer och de flesta av demintog en distanserad och efter hand allt mer kritisk hållning till både den social-demokratiska och den kommunistiska grenen av arbetarrörelsen. Exilen undanden tyska nationalsocialismen och en viss politisk desillusionering kom därför attsätta sin prägel på deras arbete.

Det materialistiska forskningsprogrammet

I sitt installationstal från 1931, ”Die gegenwärtige Lage der sozialphilosophie unddie Aufgaben eines Instituts für Sozialforschung”, formulerar Horkheimer sittprogram för en tvärvetenskaplig materialistisk socialforskning, vilket signalerar enny inriktning för IfS. Han utgår från att den klassiska socialfilosofins uppgift –studiet av människorna inte enbart som individer utan i deras samhälleliga ge-menskap81 – i dag inte kan lösas av filosofin ensam, utan endast av forskare frånolika discipliner förenade av en gemensam teoretisk grundsyn.82 Filosofin skalldäremot inte – så som i positivismen, den naturvetenskapligt inspirerade veten-skapsteorin – reduceras till en formell forskningslogik, utan fortleva som teori.Alla forskare skall vara teoretiker, samtidigt som de är specialister inom något om-råde. Socialforskningen, som axlar socialfilosofins mantel, skall befordra en teoriom det samtida samhället, men den är lika avvisande till empirifrämmande teo-retiska konstruktioner som till den rena beskrivningen av fakta.83 Teori och em-piri skall ömsesidigt befrukta och genomtränga varandra,84 vilket de kritiska teo-retikerna kallar dialektik. Socialforskning är inte detsamma som sociologi, mensysslar i mångt och mycket med samma problemställningar.

80 Jag koncentrerar mig här på den dominerande riktning inom IfS som efter hand kommer attföreträdas av Horkheimer och Adorno. Att jag inte närmare redovisar Neumanns, Kirschei-mers, Marcuses eller Grossmanns positioner beror inte på att jag anser dem oviktiga, Tvärt omhade det säkert varit av godo om exempelvis Neumann (som skrev ett viktigt arbete om dennazistiska staten) eller Grossmann (som är författare till ett epokgörande arbete om Marx’ ack-umulationsteori) fått större inflytande.

81 Horkheimer (1931) 1972:3382 Horkheimer a.a:40f.83 A.a:38f.84 A.a:42.

Page 30: Ramsay

30 Anders Ramsay

Horkheimer menar att det inte går att återupprätta den suveräna position filo-sofin tidigare haft som metafysik, av att vara den instans som oberoende av veten-skapen ger de slutgiltiga svaren.85 Han lägger i stället vikt vid att kunskapen alltidär oavslutad och företräder snarast en antimetafysisk materialism. Det har oftaframställts som om han bara vidareför ansatsen från Lukács Historia och klassmed-vetande,86 som var 1920-talets marxistiska modebok och onekligen en viktig in-spiration för den kritiska teorin. Men Horkheimer uppfattar Lukács hegelianskaidé om att verkligheten har en struktur som omedelbart kan gripas av kunskaps-subjektet som metafysisk. Hos Hegel når subjektet på en rad omvägar slutligenfullständig kunskap om objektet. Mellan subjekt och objekt råder då fullständigidentitet och tillsammans utgör de verklighetens totalitet. Hos Lukács är kun-skapssubjektet det revolutionära proletariatet. När proletariatet når insikt om sinsituation i den kapitalistiska produktionen och går till revolutionär handling, hardet nått insikt om den samhälleliga totaliteten. Proletariatet skulle på det sättetvara historiens identiska subjekt-objekt, och revolutionär kunskap och revolutio-när handling skulle sammanfalla.

Mot denna föreställning ställer Horkheimer sin uppfattning att kunskapen all-tid är oavslutad. Teorin och verkligheten står i ett spänningsförhållande till varan-dra och kunskapen har karaktär av vad vi i dag skulle kalla ”trial and error”. Hork-heimers position kan delvis härledas till hans lärare Hans Cornelius betoning avinterdisciplinär forskning. Medan Frankfurtskolan har blivit känd för sin kritikav positivismen87 – i betydelsen av att all forskning skall bedrivas med naturve-tenskapen som förebild – så kan man faktiskt i Horkheimers tidiga uppsatser talaom ett positivistisk eller empiristiskt drag.88 Det betyder för Horkheimer aldrigatt verkligheten reduceras till fysiskt mätbara storheter, utan endast att alla resul-tat skall prövas mot erfarenheten. Rötterna till denna position kan också sökas ien annan viktig inspiration för Horkheimer, Hegels främste samtida kritiker Ar-thur Schopenhauer, som fäste hans blick på det enskilda och konkreta. Lidandeoch orättvisor vederfars alltid av enskilda individer och kan aldrig försonas genomatt – som hos Hegel och Lukács – inskrivas i en överordnad historisk mening.

Men det fanns också en mer omedelbar historisk-politisk orsak till Horkhei-mers skepsis. Så länge de hade färska minnen av revolutionsförsöken 1918-19 ochhade sett möjligheten av att ett politiskt aktivt proletariat grep makten, kundeWeil och hans vänner 1923 lättare fascineras av Lukács tankar om proletariatetsom historiens identiska subjekt-objekt. 1930 såg läget annorlunda ut, med erfa-renheten av Weimarrepublikens politiska kaos, med den framväxande nazismenoch arbetarrörelsens politiska oförmåga. Det framstod som alltmer tvivelaktigt attdet historiska förloppet skulle utfalla så som filosofin förutsagt.

85 A.a:40.86 T ex Therborn 1976:18.87 Se Dahms 1994.88 Korthals 1985:321.

Page 31: Ramsay

Anders Ramsay 31

Horkheimer tar nu psykologin och sociologin till hjälp. I sitt installationsan-förande aviserar han ett forskningsprojekt som skall ställa socialfilosofins frågorpå nytt:

Vilket sammanhang låter sig påvisas hos en bestämd samhällelig grupp, i en bestämd tids-rymd, i bestämda länder mellan den roll denna grupp innehar i den ekonomiska processen,förändringar i de enskilda medlemmarnas psykiska struktur och de tankar och institutionersom inverkar på dem i samhället som helhet?89

Kapitalism och psykologiska förändringar

Vad Horkheimer avsåg var ett brett upplagt projekt, som med hjälp av modernasociologiska undersökningsmetoder och psykoanalytisk teori skulle undersökaförhållandet mellan samhällelig utveckling och psykisk struktur hos tyska arbeta-re och tjänstemän. Därmed var ett tema anslaget: föreställningen om fundamen-tala psykologiska eller antropologiska90 förändringar vid övergången från konkur-rens- till monopolkapitalism. Detta blev framöver ett centralt tema för forskning-en vid IfS.

Det av Horkheimer omtalade projektet var i själva verket redan i gång sedan1929, under ledning av Erich Fromm. Undersökningen färdigställdes aldrig,91

bland annat därför att ungefär hälften av materialet försvann vid flykten 1933.Men en stor del av frågeformulärundersökningen kom till användning Inom IfS’nästa stora projekt, Studien über Autorität und Familie,92 där man i stället för attundersöka en bestämd social grupp försköt frågeställningarna till förändringar ifamiljestrukturen under en svår ekonomisk kris. I Fromms ursprungliga under-sökning av arbetare och tjänstemän prövade man för första gången att finna enrelation mellan personlighetsdrag och politisk inställning. Eftersom man intekunde företa direkta intervjuer enligt psykoanalytisk förebild, lade man i ställetin skenbart harmlösa frågor som skulle avslöja personlighetsdrag och hållningarsom inte visade sig i andra mer direkta frågor om politik, barnuppfostran, kvin-nans ställning etc. Resultatet var politiskt alarmerande. Endast 15% av de svaran-de som sympatiserade med arbetarpartierna (SPD (socialdemokraterna), KPD el-ler andra vänstersocialister) visade sig vara entydigt radikala, medan 25% var ten-dentiellt radikala. 25% av arbetarna med samma partisympatier var däremot en-tydigt ellr tendentiellt auktoritära. Övriga var ambivalenta. Svarande med

89 Horkheimer (1931) 1972:44.90 Psykologi och antropologi kom efter hand att användas synonymt av Horkheimer och de andra

i IfS.91 Undersökningen har senare rekonstruerats och utgivits (Fomm [1980] 1983).92 Horkheimer 1936.

Page 32: Ramsay

32 Anders Ramsay

borgerliga och nazistiska sympatier var entydigt auktoritära, som när som på enliten andel (2%) av de borgerliga.93 Den auktoritära karaktären eller personlighe-ten, som här för första gången införs av Fromm, blev senare föremål för IfS’ fort-satta studier i USA.

Relationen mellan samhällsutveckling och psykologisk-antropologiska föränd-ringar bedömdes i mitten av 1930-talet av Frankfurtskolan, på basis av forsk-ningsresultaten i Studien über Autorität und Familie, som att kapitalismen hadelämnat den liberala eran med dess fria marknadskonkurrens bakom sig och gåttin i en monopolistisk fas, där ägandet av produktionsmedlen koncentreras på alltfärre händer. Mot dessa faser svarar olika psykologiska karaktärer, vilka betecknasmed en begreppsapparat som övertagits från psykoanalysen. Den liberala eranssjälvständiga ekonomiska subjekt är en anal karaktär med lust till samlande ochsparande. I monopolkapitalismen utvecklas allt större truster och organisationersom den enskilde blir avhängig av för sin överlevnad. Var och en hamnar i ett hie-rarkiskt system av beroende uppåt och nedåt. Detta gynnar en annan karaktärs-typ, den sado-masochistiska, som reagerar underdånigt mot de starkare och medförakt för de svagare. Ett dystert perspektiv öppnar sig: i den ekonomiska krisenförsvagas den faderliga auktoriteten i klassamhällets patriarkaliska kärnfamilj.Därmed öppnar sig inte vägen för en friare individ eller en mer matriarkaliskstruktur, utan ett allt mer auktoritärt samhälle får i stället direkt inflytande överindividerna.

Fascismen och stalinismen

Men den liberala kapitalismens övergång till monopolkapitalism öppnas vägenför auktoritära regimer som den tyska nationalsocialismen. Därför konkluderarHorkheimer i artikeln ”Judarna och Europa” – en totalt pessimistisk text som av-slutades precis vid krigsutbrottet i september 1939 – att ”den som inte vill talaom kapitalismen bör också tiga om fascismen”.94 Horkheimer kritiserar här sko-ningslöst alla fraktioner bland flyktingarna från nazityskland. Han vänder sig motde flyktingar som i exilen prisar det gamla Tysklands kapitalistiska ordning sam-tidigt som de förkastar den marxistiska kritiken av kapitalismen, vilken för Hork-heimer är den enda teori som förutsagt fascismen.

Den totalitära ordningen är emellertid inget annat än sin föregångare befriad från alla häm-ningar. Liksom gamla människor understundom blir precis så elaka som de i grunden alltidvarit, antar klassherraväldet vid epokens slut folkgemenskapens form. […] Fascismen är det

93 Fromm [1980] 1983:248ff.94 Horkheimer 1939:145.

Page 33: Ramsay

Anders Ramsay 33

moderna samhällets sanning som teorin träffade från första början. Fascismen fixerar de ex-trema skillnader som värdelagen till slut producerade.95

Sedan den kommunistiska arbetarrörelsen genom Stalin-Hitler pakten förråtts avsina egna ledare kan Horkheimer inte heller dela de kommunistiska flyktingarnashopp om att fascismen skall bryta samman och följas av socialismen.

För första gången kommer här antisemitismen på tal. Även de judar kritserasav Horkheimer som idealiserar den liberala ordning där det gick bättre för dem.De förföljs nu, menar Horkheimer, därför att de påminner om den ekonomiskacirkulationssfären, vilken har förlorat sin betydelse i monopolens tidsålder. De be-hövs inte längre som cirkulationssfärens agenter och blir därför de första offren.Antisemitismens konsekvens är den totalitära ordningen och kampen mot dennaordning måste därför rikta sig mot antisemitismen och dess samhälleliga grund-valar. Eller som han tvärsäkert uttrycker det: ”Liberalismen kan inte återupprät-tas.”96

Den fascistiska staten är för Horkheimer en variant på det han kallar den auk-toritära staten.97 Denna stat innebär delvis en återgång till den borgerliga epokensbörjan, där man kan hitta dess förhistoria i absolutismen. Den liberala statenframstår därmed som en parentes. I sin egen samtid urskiljer Horkheimer tre va-rianter av den auktoritära staten: integral etatism eller statsocialism, fascism ochreformism. De båda senare betecknar han, med en term som infördes av Pollock,som statskapitalistiska.98 I statskapitalismen, i fascismen såväl som reformismen(som är det namn han ger de demokratiska staterna), har byråkratin den ekono-miska mekanismen i sin hand och fördelar mervärdet. Marknaden och private-gendomen finns fortfarande kvar, men dess konkurrensmekanismer är satta urspel. Den integrala etatismen eller statssocialismen – Horkheimer avsåg förståsSovjetunionen under Stalin – är däremot den mest konsekventa formen av denauktoritära staten, eftersom staten här har gjort sig fullkomligt oavhängig av pri-vat kapital. I jämförelse med denna är fascismen bara en blandform.

Adorno efter 1933

Efter Hitlers maktövertagande försöker Adorno först stanna i Tyskland. Han från-tas sin rätt att undervisa vid universitetet och försöker försörja sig som musikkri-tiker. I april 1934 reser han till England och skriver i juni samma år in sig i Oxford

95 A.a:146.96 A.a:151.97 Horkheimer 1942.98 Pollock 1941.

Page 34: Ramsay

34 Anders Ramsay

som advanced student. Officiellt har en ett stipendium, ett påstående som för detyska myndigheterna skall dölja att han lever av tillgångar som hans far fört ur lan-det. Under handledning av Gilbert Ryle påbörjar han ett arbete om Husserl medavsikt att ta en engelsk examen. Mellan 1934 och 1938 reser han ofta tillbaka tillTyskland för att hälsa på sin familj, vilket ofta innebär stora risker för honom. Per-sonligen lider ha under denna period två stora förluster när hans båda viktigastemusiklärare, Agathe Calvelli-Adorno och Alban Berg avlider.

1933 innebär till en början ett brott i kontakterna mellan Adorno och IfS.Adorno var inte informerad om flyktplanerna. Horkheimer å sin sida tycks inteha ansett sig ansvarig för Adorno, som inte var medlem av IfS och som han be-traktade som välbärgad. Adorno är till en början sårad över att ha hållits utanför,men efter hand återupptas kontakten och Adorno blir från sin engelska exil allt-mer involverad i IfS, skriver artiklar, recensioner, håller kontakt med medarbetarei Europa, bland andra Walter Benjamin, och gör upp planer av vilka långt ifrånalla realiseras.99

1938 flyttar Adorno tillsammans med sin hustru över till New York där han blirhalvtids medarbetare vid IfS och på halvtid anställs av den österrikiske sociologenPaul Lazarsfeld. Arbetet med detta Radio Research Project är Adornos första, inte heltkonfliktfria försök att bedriva empirisk sociologi. Hela tiden hägrar det stora projektsom Adorno och Horkheimer länge planerat, att formulera en ny dialektik. Möjlig-heten öppnar sig sedan IfS avvecklat en stor del av sin verksamhet i New York, fleramedarbetare fått söka andra arbeten (bland andra Marcuse och Neumann arbetarunder kriget för underrättelsetjänsten OSS under regeringen i Washington) ochAdorno och Horkheimer båda flyttat till Los Angeles

Upplysningens dialektik

Mellan 1942 och 1944 skriver Horkheimer och Adorno tillsammans vad somskulle bli Frankfurtskolans mest berömda och samtidigt märkligaste verk, Upplys-ningens dialektik. Horkheimer och Adorno ställer sig frågan ”varför mänsklighe-ten i stället för att nå fram till ett tillstånd av sann mänsklighet sjunkit tillbaka ien ny form av barbari”.100 De söker svaret i motsättningar i upplysningen, självaden rörelse som skulle föra till ett tillstånd av sann mänsklighet. Men de omdefi-nierar detta begrepp från att enbart omfatta en idéhistorisk period till att över hu-vud taget gälla mänsklighetens försök att förstå och behärska världen. Därför he-ter det att redan myten är upplysning.

99 Se den intensiva korrespondensen mellan Adorno och Horkheimer under dessa år (Adorno &Horkheimer 2003; 2004).

100 Horkheimer & Adorno (1947/1969) 1997:9.

Page 35: Ramsay

Anders Ramsay 35

Myt och upplysning

Upplysningens dialektik betyder att upplysningen slagit om i vad vi annars förstårsom dess motsats och blivit till just en myt. Mytens värld är bunden till naturenskretslopp, till ’den eviga återkomsten’ (Nietzsche). Därför är upplysningens om-slag i myt en ny ”naturfångenskap”.101 ’Evig återkomst’ och ’ny naturfångenskap’signalerar en ny influens i den kritiska teorin från Adornos och Benjamins gemen-samma diskussioner på 1930-talet. Här sammansmälter kritik av positivismen,Freuds psykoanalys och Marx’ kritik av kapitalismen. Horkheimer och Adornoser naturkretsloppets upprepning i den matematiska formalismens makt över tän-kandet, i neurotikerns tvång att ständigt upprepa samma handling och i den ka-pitalistiska ekonomins tvång att ständigt upprepa varubytets cirkulationsprocess.Liksom i varubytet gör upplysningen allting lika, utraderar alla särskilda kvaliteteroch vänder sig slutligen också mot sig själv, så att den förbjuder varje tanke sominte helt enkelt avbildar det som är. Här är vi alltså åter i kritiken av föreställning-en om identitet mellan tänkande och verklighet, som Horkheimer en gång vändesig mot hos Lukács, men föremålet för kritiken är nu positivismens krav på be-greppslig entydighet.

Samtidigt betyder upplysningens dialektik också att den enda vägen ut ligger iupplysningen själv. Horkheimer och Adorno vill inte blandas samman med kon-servativ kulturkritik eller existensfilosofi. De delar upplysningens strävan efter ettfritt tänkande och ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”,102

som det heter med Kants berömda ord.

Dess [upplysningens] osanning ligger inte i det som dess romantiska fiender alltid har ankla-gat den för: analytisk metod, sönderplockande i beståndsdelar, upplösning genom reflexion,utan i att processen för den är i förväg avgjord.103

I den sista betydelsen är upplysningen ”så totalitär som något system kan vara”,104

men det är inte det samma som att avfärda analys och reflexion, snarare att krävamer av det.

101 A.a:12.102 A.a:97.103 A.a:40.104 A.a.

Page 36: Ramsay

36 Anders Ramsay

Upplysningens självreflexion

Utifrån en filosofisk läsning är Upplysningens dialektik en förnuftskritik, men välatt märka en kritik av förnuftet med dess egna medel, en upplysningens självre-flexion. Människans utveckling till en förnuftsvarelse innebär att hon alltmer be-härskar den yttre naturen i form av produktivkrafternas utveckling. Samtidigt be-härskar hon i ökande grad också sin inre natur, såsom det har beskrivits av Freud,genom att försaka tillfredsställelsen av sina omedelbara drifter och utveckla ettöverjag. Kritiken riktar sig mot detta behärskande förnuft eller förnuftets reduce-ring till instrumentellt förnuft, som det heter i Horkheimers Eclipse of Reason.105

Samtidigt är Upplysningens dialektik ett försvarstal för ett mer omfattande, reflek-terande förnuft så som det föresvävat den klassiska tyska filosofin från Kant tillHegel, den period i filosofin som för den kritiska teorin trots allt utgör tänkandetshöjdpunkt. Ur en samhällsteoretisk synvinkel kan boken läsas som en vidareut-veckling av både analysen av den västerländska rationaliseringsprocessen, så somden framställts av Max Weber,106 och av Marx’ varuanlys, som en process medkonsekvenser för samhället och kulturen i sin helhet.107

Så som den föreligger har Upplysningens dialektik en egendomligt fragmenta-risk och oavslutatd form, som mest träffande beskrivs av undertiteln Filosofiskafragment, den titel som Horkheimer och Adorno först gav boken.108 Efter en in-ledande begreppsbestämning på ett femtiotal sidor följer två längre exkurser. Denförsta, ”Odysseus eller Myt och upplysning”, är en läsning av Homeros’ epos omden hemvändande Odysseus som berättelsen om den borgerliga individens födel-se i kampen mot mytens värld. För att överlista de faror som lurar på hans väg,uppövar Odysseus den förmåga till list och självkontroll som krävs av den moder-na människan i det borgerliga samhället. När han låter binda sig vid masten föratt inte lockas av sirenernas sång, föregriper han senare tiders konsertpubliks dis-ciplinerad njutning. Proletärerna, roddarna, som han stoppar vax i öronen på föratt de inte skall frestas, får däremot inte njuta, utan arbeta.109 Den andra exkur-

105 Horkheimer 1947. Denna bok, som, om man så vill, framställer teserna från Upplysningens di-alektik i en populärare, eller åtminstone mer konventionell form, baserar sig på en serieföreläsningar Horkheimer höll vid Columbia. (När den senare översattes till tyska fick dentiteln Zur Kritik der instrumentellen Vernunft.) Begreppet ’instrumentellt förnuft’ förekommeralltså, tvärtemot vad som ofta påstås, inte i Upplysningens dialektik.

106 Se Max Webers berömda ”Inledning” till sin religionssociologi, i Weber (1904-05) 1978:7-16.107 Marx (18904) 1977:49-98. Hos Marx är analysen av varan som en enhet av bruksvärde och

värde grunden för analysen av kapitalet, där produktionen för behov (bruksvärde) underordnaskapitalackumulationen (ständigt utökad produktion av värde). I den kritiska teorin (och imånga andra marxtolkningar) uttrycks detta ofta som att varan reduceras till rent värde ellerbytesvärde, men detta är en förenkling. Att bruksvärdet underordnas är inte samma sak somatt det försvinner, varan vore definitionsmässigt då inte längre någon vara.

108 Boken spreds först i en mimeograferad utgåva med denna titel.109 Horkheimer & Adorno a.a:47ff. Detta exempel anförs i inledningskapitlet, ”Begreppet up-

plysning”, men temat list och offer tas upp igen i exkursen om Odysseus. (a.a: 64ff ).

Page 37: Ramsay

Anders Ramsay 37

sen, ”Juliette eller Upplysning och moral”, handlar om hur kravet på konsekvensoch system urholkar alla de moraliska värden som upplysningen förespråkar. Där-efter följer ett kapitel om ”Kulturindustri. Upplysning som massbedrägeri”, därden moderna populärkulturen kritiseras för att den inordnar kulturen i varanskretslopp. Det sista kapitlet (förutom ett avslutande ”Anteckningar och utkast”),”Antisemitismens element. Upplysningens gränser”, presenterar teorin bakomdet projekt om fördomar som skulle bli IfS’ sista stora forskningsprojekt i exilen.

Den auktoritära personligheten

I början av fyrtiotalet lyckades IfS, i en period när de egna ekonomiska fondernasinade, etablera kontakt med The American Jewish Committee (AJC) som externfinansiär, vilket ledde till Frankfurtskolans genomslag i en bred vetenskaplig of-fentlighet med sitt kanske mest lyckade försök någonsin att kombinera samhälls-teori och empirisk forskning. Studies in Prejudice, som projektet hette, resulteradei fem större studier, huvudsakligen centrerade kring psykologiska och historiskaaspekter av antisemitismen. Adorno är en av fyra medförfattare till den mest be-römda studien, The Authoritarian Personality.110

The Authoritarian Personality är ett av efterkrigstidens mest uppmärksammadesamhällsvetenskapliga verk. Det redovisar det projekt som utfördes mellan 1944och 1949 som ett samarbete mellan IfS och en forskargrupp i Berkeley, the Ber-keley Public Opinion Study Group. Berkeleygruppen bestod från början av psy-kologen R. Nevitt Sanford och dennes yngre assistent Daniel J. Levinson. Debåda hade redan i januari 1943 med ett mindre anslag påbörjat ett projekt omantisemitismens psykologiska rötter.111 Via Else Frenkel-Brunswik, som var flyk-ting från Österrike och ingick i gruppen f o m hösten samma år, fick man åretdärefter kontakt med Horkheimer112 som arrangerade samarbetet med IfS ochmobiliserade mer medel från AJC. Därmed inträdde också Adorno i gruppen, vil-ket blev avgörande för projektets utveckling.113

Redan några månader efter utgivningen av den serie boken ingår i, ”Studies inPrejudice” (1949-50), som omfattar resultaten av hela IfS’ och AJC’s gemensam-

110 Adorno, m fl (1950) 1969.111 Levinson & Sanford 1982.112 Wiggershaus 1986:400. Frenkel-Brunswik övertygade Horkheimer om att Sanford var en läm-

lig samarbetspartner med argumentet att han var ”öppen för ’européiska idéer’” (Wiggershausa.a.).

113 Levinson och Sanford framhåller tillbakablickande särskilt Adornos insats: ”Adorno’s entry ledto an expansion and deepening of our work.” (Levinson & Sanford a.a.).

Page 38: Ramsay

38 Anders Ramsay

ma forskningsprojekt114, skrev Commentary, att ”The five-volume series [...] haswon immediate recognition as a landmark, not only in the study of group preju-dice, but in American social science generally”. ”Studies in Prejudice” var ”the lar-gest research project ever undertaken into the nature of anti-Semitism” och detförutspåddes att särskilt resultaten från The Authoritarian Personality ”on the per-sonality structure of the potential followers of hate movements will influencediscussion and inspire writing and research for years to come”.115

Det var en förutsägelse som skulle visa sig riktig. Boken blev diskuterad ochgranskad som få andra samhällsvetenskapliga arbeten och under femtiotalet leve-rerade eller åtminstone inspirerade den några av de oftast tillämpade teserna ochtestmetoderna i empirisk psykologi och socialpsykologi. Fyra år efter bokens ut-givning utkom en volym helt ägnad åt kritisk granskning och vidareutveckling avThe Authoritarian Personality .116 Två stycken större litteraturöversikter presente-rades i facktidskrifter innan decenniet var över.117 Den ena av dessa kunde, utannågra pretentioner på att vara heltäckande, presentera 230 vetenskapliga titlar pu-blicerade fram till 1956, vilka relaterade sig till The Authoritarian Personality.118

Erkännandet och inflytandet inskränkte sig inte till den vetenskapliga världen.Tillbakablickande skrev Christie och Cook att ”few recent works have had an im-pact upon professional and lay audiences comparable to that of The AuthoritarianPersonality ...”.119

114 Förutom Adorno m fl, (1950) 1969, ingår Bettelheim & Janowitz 1950, Lowenthal & Guter-man 1949, Ackerman & Jahoda 1950, samt Massing 1949. Av de övriga bidragen är Lo-wenthals & Gutermans studie av amerikanska högeragitatorer den som ligger närmast TheAuthoritarian Personality i sin teoretiska ansats. Den hade föregåtts av ett antal pilotstudier, bla Adornos då opublicerade studie av en radioagitator på västkusten, ”The psychological Tech-nique of Martin Luther Thomas’ Radio Addresses” (Adorno 1943). Betydelsen av Adornos ar-bete framhävs i förordet (Lowenthal & Guterman, a.a. s. xvi). Massings bok är en historiskstudie som behandlar 1800-talets tyska och österrikiska politiska antisemitism. Ackerman &Jahoda liksom Bettelheim & Janowitz är mer traditionella socialpsykologiska undersökningar.De utfördes utan IfS’ medverkan och ligger längre från dess teoretiska synsätt. Bettelheim &Janowitz kommer t ex fram till slutsatser om antisemitism som uttryck för antikonformismsom går tvärt emot slutsatserna i The Authoritarian Personality.

115 Redaktionell kommentar under avdelningsrubriken ”The Study of Man”, Glazer 1950:573. 116 Christie & Jahoda 1954.117 Titus & Hollander 1957; Christie & Cook 1958. Kritik av The Authoritarian Personality och

referat och diskussion av flera uppföljningsstudier tas även upp i Brown 1965, kapitel 10.118 Christie & Cook a.a.119 A.a:171 (min kursivering). A propos den mångfasetterade kritiken av verket skriver författarna

att ”it is one of the few books known to have been critizised before it was published” (a.a.).

Page 39: Ramsay

Anders Ramsay 39

Fördomar och personlighetsstruktur

Idén bakom studien var att undersöka de socialpsykologiska förutsättningarna förden totalitära villfarelsen, vilka enligt studien visat sig vara i viss mån oavhängigaav ekonomiska, politiska och geografiska omständigheter. Den gamla idén frånFromms undersökning av tyska arbetare och tjänstemän om sambandet mellanpolitisk ideologi och psykologisk konstitution prövas alltså här i en ny kontext.

Ett par invändningar som ofta infinner sig är att IfS för det första nu gett uppsitt ursprungliga materialistiska forskningsprogram. Marxismen förklädd till kri-tisk teori har nu ersatts av psykoanlys och man gör sig, för det andra, skyldig tillen psykologisk reduktionism genom att förklara uppkomsten av totalitära systemenbart utifrån personligheten. Författarna till The Authoritarian Personality gar-derar sig från början mot sådana invändningar.

… personality may be regarded as a determinant of ideological preferences. Personality is not,however, to be hypostatized as an ultimate determinant. Far from being something which isgiven in the beginning, which remains fixed and acts upon the surrounding world, person-ality evolves under the impact of the social totality within which it occurs. According to thepresent theory, the effects of environmental forces in moulding the personality are, in gen-eral, the more profound the earlier in the life history of the individual they are brought tobear. The major influences upon personality development arise in the course of child train-ing as carried forward in a setting of familj life. What happens here is profoundly influencedby economic and social factors. […] crude economic factors affect directly the parents’ be-havior toward the child.120

Det är för all del en marxism som närmast skurits ner till trivialiteter genom attomskrivas som ”samhällelig totalitet”, ”omgivande faktorer” och ”råa ekonomiskafakta”. Men det viktiga är att psykologiska förändringar uppfattas fortfarande somresultat av samhälleliga förändringar, vilka slår igenom även hos den enskilde. Ienlighet med psykoanalysen är dessa effekter som starkast i barndomen. Däremotskall inte totalitära tendenser förstås som sprungna ur en medfödd personlighet.Intresset gäller snarare detta socialpsykologiska kraftspel mellan den enskilde in-dividen och samhället än den individuella psykologin.

De frågeformulär som delades ut ställde explicita frågor dels om åsikter i aktu-ella politiska och ekonomiska angelägenheter, dels om hur respondenterna förhöllsig till etniska och religiösa minoriteter. Dessutom ställdes, liksom i Fromms un-dersökning, frågor som berörde åsikter och förhållningssätt som inte har direktatt göra med politik eller fördomar. Dessa frågor kunde röra ungdomen, sexuali-tet, vänskap, vidskepelse, arbete, utbildning, litteratur, kriminalitet, mm. Genomatt studera mönster i de samlade svaren på denna typ av frågor menade man sigkunna komma åt underliggande personlighetsdrag som avslöjar auktoritära ten-

120 Adorno m fl (1950) 1969:6.

Page 40: Ramsay

40 Anders Ramsay

denser. Resultatet visar att det finns högre samband mellan psykologiskt motive-rade böjelser och explicita fördomar än mellan politiska övertygelser och medvet-na fördomar. Personlighetsstrukturen är alltså mer avgörande för om en människaär benägen att falla offer för hatpropaganda och förfölja svagare grupper än omhon har konservativa eller rent av reaktionära åsikter. Utifrån svaren på frågornaplacerades respondenterna på olika skalor som bland annat mätte auktoritära ten-denser. Genom att välja ut ett antal personer som hamnade på skalornas extremapoler för djupintervjuer, alltså en grupp av extremt fördomsfulla och en grupp avrelativt fördomsfria, kunde man kontrollera resultaten och fördjupa bilden av in-tervjupersonerna.

Adorno är emellertid medveten om att uppdelningen i fördomsfulla och för-domsfria i sig är en stereotypi av det slag som den auktoritära personligheten upp-visar. Det schematiska tänkande som karaktäriserar den auktoritära personlighe-ten kan emellertid också återfinnas hos fördomsfria människor, viket Adorno för-klarar som ett allmänt kulturellt mönster till följd av tilltagande mekanisering ochbyråkratisering.121

Adornos återvändande

Adorno och Horkheimer valde, efter viss tvekan, att återvända till Tyskland någraår efter kriget.122 IfS återuppbyggdes med amerikanska pengar och från 1954 varAdorno ställföreträdande föreståndare för Horkheimer. Det dröjde ända till 1956innan han fick en ordinarie professur i filosofi och sociologi vid universitetet.Adornos främsta motiv för att återvända var att han föreställde sig att han i Tysk-land skulle kunna utöva en större offentlig verkan än i USA. På denna punkt fickhan rätt. Adorno blev den som framför allt kom att personifiera den kritiska sam-hällsteorin efter kriget och påverka flera studentgenerationer.123 Som musikteore-tiker, som filosof och som sociolog blev Adorno ett känt namn i den tyska offent-ligheten. Han blev en de främsta kritikerna av Adenauererans kulturella konser-vatism och betonade ständigt nödvändigheten av att lära av det förflutna så att enkatastrof som Auschwitz aldrig upprepas.124 Han framträdde i radio och TV, påvetenskapliga och filosofiska kongresser (han blev ordförande i Tyska sociologför-bundet) och hans böcker sålde i stora upplagor.

121 Horkheimer & Adorno 1952:371. Se vidare kapitel 5.122 Adorno återvände 1949. Han var åter i USA 1953-54 som forskare vid The Hacker Founda-

tion, en anställning som avslutades efter en rad konflikter. Även Pollock ätervände, medanMarcuse, Löwentahl, Numann och Kirscheimer stannade i USA. Grossmann, som hade kvarsina sympatier för Sovjetunionen, fick en professur i Leipzig.

123 Se den omfattande framställningen av Kraushaar 1998.124 Adornos offentliga verkan dokumenteras i hans essäböcker. Se Adorno 1963b; 1967; 1969b.

Page 41: Ramsay

Anders Ramsay 41

Särskilt 1960-talets radikala studenter tog i början till sig den kritiska teorinsom en strömning inom den västerländska, icke-stalinistiska marxismen. Samti-digt upplevde Herbert Marcuse, framför allt med sin tidstypiska kritik av kon-sumtionssamhället, Den endimensionella människan,125 en senkommen populari-tet som studentrevoltens filosof och äldre talesman. Adornos sista år präglades avkonfrontationerna med studenterna, av vilka många, såsom studentledarenHans-Jürgen Krahl, var hans egna, mest begåvade och mest uppskattade lärjung-ar. Relationen till många av de militanta studenterna förblev därför tvetydigt.Adorno upprätthöll så långt som möjligt en dialog. När han i januari 1969, hanssista år i livet, tvingades kalla på polisen för att avhysa studenter från IfS’ byggnadvar det i ett läge när han var trängd mellan studenterna och universitetsledningen.Många i den revolterande sextiotalsgenerationen förblev adornolärjungar trotskonflikterna,126 andra kom efter hand att orientera sig mot mer ortodoxa varian-ter av marxismen och kritiserade vad man uppfattade som en pessimistisk grund-ton i Horkheimers och Adornos kritiska teori som förde till att de avvisade revo-lutionär teori och praxis.

Frankfurtskolan och estetiken

Det är möjligt att spåra hur spillror av Frankfurtskolan efter dess upplösning vi-dareförts på en mängd produktiva sätt inom samhällsteori, metodologi, socialisa-tionsteori, socialpsykologi, pedagogik, m m.127 Under nittonhundratalet två sistadecennier fick Adorno och framför allt Benjamin många nya läsare inom framförallt de humanistiska ämnena. Det är inom estetiken och kulturteorin som Adornooch Benjamin – med de postumt utgivna, ofullbordade Ästhetische Theorie128 ochParis. 1800-talets huvudstad. Passagearbetet129 kanske satt mest varaktiga spår.Benjamin söker efter modernitetens urhistoria under förra seklet i de parisiskamarknadspassagernas varuvärld. I detta verk framträder alla Benjamins särdrag:hans förtjusning för fragment och citat, hans blick för detaljer och hans samlar-natur. Boken, som han var sysselsatt med fram till sin död, är till större delen enenorm citatsamling som han sammanställde under sina studier på BibliothèqueNationale i Paris om så vitt skilda ämnen som mode, järnvägar, flanören, arkitek-tur, Karl Marx, Saint-Simon, Pariskommunen, mm.

125 Marcuse (1964) 1968.126 Detlev Clausen (Clausen 2003), som tillhörde gruppen kring Krahl, är ett exempel.127 Brunkhorst 1986.128 Adorno (1970/19712) 1973.129 Benjamin (1982) 1990.

Page 42: Ramsay

42 Anders Ramsay

Adornos estetiska teori försöker visa på det samhälleliga innehållet i all konst,även (och i synnerhet) i den mest avancerade, den som tycks fullständigt vändasig från samhället. En vanlig läsning av Adorno är att han slutligen inte ser någonannan kritisk instans än konsten: ”Konsten är den samhälleliga antitesen till sam-hället”.130 Adorno behandlar framför allt den konstnärliga modernismen, särskiltden moderna musiken. Autentisk konst bär på den sanning som kan uttydas avfilosofin. Den karaktäriseras av en materialutveckling där konstnären, genom atthela tiden sträva efter att vara så avancerad som möjligt eller ’absolut modern’,oavsiktligt uttrycker de samhälleliga motsättningarna. Medan kulturen som hel-het i kapitalismen underläggs varuformen och därmed blir till ideologi, återstårendast den mest avancerade konsten – som samtidigt är den mest otillgängliga förpubliken – som en instans som förmår uttrycka någon som helst sanning om detsamhälleliga tillståndet. Så menar Adorno till exempel att Arnold Schönbergs ato-nala musik föregrep offrens lidande i koncentrationslägren.131

Det är ganska uppenbart att denna teori om konsten inte längre är fullt ut gil-tig efter modernismens upplösning. I det postmoderna tillståndet söker konstensig inte längre framåt, utan går tillbaka, citerar, parafraserar och spretar i de mestskilda riktningar. Hela vardagslivet esteticeras, samtidigt som gränserna mellanexempelvis konsten och reklamen utraderas. I denna situation är emellertid Ador-nos fråga efter konstens sanning och samhälleliga innehåll fortfarande en utma-ning för en samhällskritisk estetik.132

130 Adorno a.a:19.131 Adorno (1949) 1983.132 Billing 1994.

Page 43: Ramsay

Anders Ramsay 43

Den infernaliska upprepningen

Adorno såg sig själv i första hand som konstnär, i andra hand som filosof och försti tredje hand som sociolog. Månaderna efter Hitlers maktövertagande är han,kanske som en avvärjande reaktion på det som händer runt om honom, upptagenmed att skriva ett musikdramatiskt verk, Der Schatz des Indianer-Joe, baserat påMark Twains Tom Sawyer. Han tror i det längsta att det skall vara möjligt att stan-na kvar i Tyskland och att Hitlerregimen inte skall bli långvarig. Så småningominser han situationens allvar och går i exil i England. I oktober 1934 skriver hanfrån Oxford till kompositören Ernst Krenek:

Händelserna i Tyskland, vilka jag till större delen var med om i Berlin, på Unter den Linden(även den 1 april 1933 -), gjorde mig först alldeles stum och kastade mig in i mina egna an-gelägenheter. Mitt arbete vid universitetet upphörde redan våren 1933; min venia legendi[rätt att undervisa] förlorade jag hösten förra året, på min trettionde födelsedag. Sommarenoch hösten trettiotre sysselsatte jag mig huvudsakligen med att avsluta texten till Tom Sawy-er …133

Den som läst Mark Twains roman minns säkert att Tom och Huck ingår en paktgenom att skära sig i fingrarna, blanda sitt blod och svära en ed. Adorno tolkarToms försök att befria sig från eden som ett försök till befrielse från myten. Hansammanfattar själv operans motiv:

Som ni kommer att se, är det centrala motivet edsbrott: dvs genom edsbrottet och spräng-andet av edens mytiskt-moraliska sfär (om jag får uttrycka det så ytligt filosoferande) blirTom ’fri’, liksom det hela i en viss mening är ett fullföljande av en dialektisk avmytologise-ring.134

133 Adorno till Krenek, Oxford, 7 oktober 1934, i: Adorno & Krenek 1974:43. 1 april 1933 ärdagen då den organiserade bojkotten av judiska affärer inleddes.

134 Adorno till Krenek, Oxford 5 november 1934, i: Adorno & Krenek a.a:56.

Page 44: Ramsay

44 Anders Ramsay

Operan avslutades aldrig på grund av den kritik som riktades mot den från WalterBenjamin. Han menade att Adorno genom att välja en barndomsskildringengjorde sig skyldig till en ”reduktion till det idylliska” som passade illa med det all-varliga innehållet.135 Med kännedom om Adornos dragning till barndomen sombilden av lyckan verkar Benjamins invändning plausibel. Adorno insåg snart ock-så hur allvarligt sakerna verkligen stod till. Det var en insikt som han för alltidskulle vara märkt av och som satt spår i allt han därefter skrivit. Temat frigörelsefrån myten och dialektisk avmystifiering tog han upp på nytt ett tiotal år senarenär han gemensamt med Max Horkheimer skrev det verk vi i dag känner undernamnet Upplysningens dialektik. Han hade då bytt ut Tom Sawyer mot en betyd-ligt mindre oskuldsfull hjälte i en allt annat än idyllisk berättelse; den om Odys-seus kamp mot de mytiska varelser han möter under sin resa mot Ithaca.

Kultur och barbari

Upplysningens dialektik brukar med all rätt läsas som en kritik av den västerländ-ska upplysningens ohämmade framstegsoptimism. Upplysningens rötter spårastillbaka till antiken. I berättelsen om Odysseus föds den borgerlige individen närhan genom list, byte och offer klarar sig förbi de mytiska naturväsen som lurarunder hans resa. Här föds den myndiga människan med den upprätta gången,men också undertryckandet av den inre naturen. Upplysningen eftersträvar dentotala behärskningen av både människa och natur. Därtill krävs begreppslig enty-dighet för vilken den inte skyggar för att göra upp med allt som kan misstänkasför att var metafysiska rester, fram till den punkt där det inte längre går att finnaett moralfilosofiskt argument mot mord.

I den moderna masskulturens produkter skapas inget estetiskt nytt, här sviksalla löften om lycka, här ekar bara urhordens stampande i jazzens rytmer, nu somen lovsång till arbetskraftens och kapitalets ständigt upprepade reproduktion. Iantisemitismen visar upplysningen sin yttersta intolerans mot det som inte kangöras likt den själv. I varubytets tvångsmässiga upprepning av lika-för-lika och iförintelsens gasugnar sluts cirkeln till det mytiska offret.

Det följande är ett försök att framlägga en tolkning av vad jag förstår som bo-kens bärande teser: ”redan myten är upplysning, och: upplysningen slår tillbaka imytologi”.136 Uppgiften kan kännas övermänsklig, när till och med en lärjungetill Horkheimer och Adorno menar att ”förstå denna bok kan egentligen ingendödlig”.137 Bokens egenartade, oavslutade struktur, en inledande begreppsutlägg-

135 Benjamin till Adorno, Berlin 14 januari 1933, i: Adorno & Benjamin 1994:36.136 Horkheimer & Adorno (1947/1969) 1997:14.137 Schmidt 1987:129.

Page 45: Ramsay

Anders Ramsay 45

ning som ger upphov till fler frågor än svar, två exkurser på sammanlagt nästanhundra sidor, två essäer om skenbart så vitt skilda ämnen som antisemitism ochmasskultur samt en samling avslutande aforismer, tillsammans med de ofta dras-tiska och mångtydiga språkliga formuleringarna, har ofta gett upphov till miss-uppfattningar.

Den vanligaste av dessa är antagligen att Horkheimer och Adorno är ”extremakulturpessimister” och ”fientliga till upplysningen i allmänhet”.138 Tvärtom pla-cerar de sig själva i den europeiska rationalismen, från Descartes till Hegel, ävensom kritiker av denna tradition. Kritik är, som Adorno understryker i en senaretext, samma sak som den nyare tidens förnuftsbegrepp.139 Kant försökte grund-lägga sitt förnuftsbegrepp i tre verk som alla fick heta kritik. ’Förnuftskritik’ ärdärmed också sagt egentligen en anakronism, om man menar något annat än enkritik av förnuftet med förnuftets egna medel. Kritiken har också en frihetsdi-mension, den skall också tjäna autonomi eller myndighet i motsats till heterono-mi. Autonomi förutsätter förmågan att utöva kritik. ”Myndig är den som talar försig själv, eftersom han har tänkt själv och inte bara säger efter; den som inte blirförmyndigad.”140 Den myndige förmår motstå förutgivna meningar och institu-tioner som enbart legitimerar sig med att de helt enkelt finns till. Kritik uttryckerdetta motstånd som förmågan att skilja det man vet eller håller för riktigt från detsom endast är konvention eller accepteras under tvång av auktoriteter.141 Men re-dan hos Kant och Hegel finns tendenser till att begränsa eller dämpa kritiken.Borgerligheten fruktar från början att dess egna principer kan drivas till en punktdär de hotar de egna intressena.142 Här spårar Adorno en speciell tysk traditionsom yttrar sig i agg mot kritik och mot intellektuella som splittrare och diversi-onister.143 Denna tradition, där kultur och tradition ställs mot förnuft och kritik,är Horkheimer och Adorno måna om att avgränsa sig mot.

Kritik mot upplysningen och moderniteten som inte är förnuftsbaserad ställersig ofta på en punkt före eller utom upplysningen, i en förmodern samhällsfor-mation (t ex den sociologiska grundfiguren Gemeinschaft mot Gesellschaft) eller ien mytologisk sfär utanför historien. En sådan position är främmande för Hork-heimer och Adorno. Deras kritik är lika mycket en kritik av kritiken av framstegetsom den är en kritik av det blinda, otyglade framsteget. Den typiska kulturkon-servativa förnufts- och civilisationskritik som florerade i deras hemland bars uppav en världsbild där (den tyska) kulturen var hotad av å ena sidan (det östliga) bar-bariet, å andra sidan (den franska och engelska) upplysningen och civilisationen.Barbariet är det vilda, okultiverade urtillstånd som människan hotar att falla neri om kulturen går under. Upplysningens alltför rationalistiska förstånds- och för-

138 Så heter det t ex hos Asplund 1992:57.139 Adorno 1969:785f.140 A.a:785.141 A.a.142 A.a:786-87.143 A.a:788.

Page 46: Ramsay

46 Anders Ramsay

nuftstänkande hotar att underminera traditionella kulturella värden och indirektbefordra återfall i barbariet. Kulturkritik betyder här alltså både en kritik från kul-turens ståndpunkt och en kritik av kulturen för att bli alltför barbarisk eller alltförcivilisatorisk, det vill säga upplyst.

Horkheimer och Adorno formulerar sin frågeställnig som varför mänsklighe-ten ”sjunkit tillbaka i en ny form av barbari”,144 alltså inte det barbari som kultur-konservatismen räds. Upplysningens dialektik bör därför läsas som svar på, ellerrent av en kritik av kulturkonservatismen, lika mycket som en kritik av framstegs-optimismen.

Det handlar inte om kulturen som värde, som civilisationskritikerna uppfattar den – Huxley,Jaspers, Ortega y Gasset och andra – utan om att upplysningen måste rannsaka sig själv [sichauf sich selbst besinnen] för att inte definitivt svika människorna. Det rör sig inte om att kon-servera det förflutna, utan om att infria en förfluten förhoppning.145

Horkheimer och Adorno ställer saker och ting på huvudet genom att hävda attkultur och barbari, liksom upplysning och myt, på något sätt skulle vara besläk-tade. Adorno har också som kanske ingen annan opponent mot sådan civilisa-tionskritik samtidigt uttryckligen tagit den på allvar.

Inte den ringaste av de uppgifter tänkandet nu har framför sig är att ställa alla reaktionäraargument mot den västerländska kulturen i den fortskridande upplysningens tjänst.146

Om man ändå tycker att Horkheimer & Adorno balanserar på gränsen till ro-mantisk upplysningsfientlighet så blir fronten mot kulturkonservatismen klarareom vi spårar historien bakom själva uttrycket ’upplysningens dialektik’, en histo-ria som också vittnar om Walter Benjamins delaktighet. Den sjunde av Benjaminsteser om historiens begrepp, hans sista (kända) avslutade arbete, vänder sig motvad han kallar historismens ”inlevelseförfarande”, vilket råder de historiker somvill återuppleva en epok ”att slå ur huvudet allt vad han vet om historiens senareförlopp”.147 En sådan historieskrivning kan bara bli till inlevelse i segrarens histo-ria och

… kommer sålunda alltid dagens makthavare till godo. […] Var och en som intill denna dagavgått med segern marscherar med i det triumftåg som de i dag härskande iscensätter överdem som i dag ligger på marken. Bytet medförs, såsom det alltid varit brukligt, i triumftåget.Man kallar det för kulturarvet (Kulturgüter).148

Man kan inte på humanistiskt vis åberopa kulturarvet mot historiens alla offer,för det är kulturen själv som krävt dessa. Konsekvensen formuleras av Benjamin

144 Horkheimer & Adorno (1947/1969) 1997:9.145 Horheimer & Adorno a.a:13; korr efter Horkheimer & Adorno (1944/1947/1969) 1987:20.146 Adorno (1951) 1986:236.147 Benjamin (1942) 1969:180; korr efter Benjamin (1942) 1980:696.148 Benjamin (1942) 1969:180; Jfr Benjamin (1942) 1980:696.

Page 47: Ramsay

Anders Ramsay 47

i en berömd sats som att ”det finns aldrig något dokument över kulturen som intesamtidigt är ett dokument över barbariet”.149

Efter Benjamins självmord i september 1940 erhöll Adorno manuskriptet tillteserna i juni 1941 genom Hannah Arendts försorg. I samma månad skriver hantill Horkheimer

… att inget av Benjamins arbeten uppvisar större närhet till vår egen intention. Det gällerframför allt föreställningen om historien som permanent katastrof, kritiken mot framstegetoch naturbehärskningen och ställningstagandet till kulturen. Där finns det en tillfällighetsom gjort mig mycket rörd. Satsen i tes VII om kulturen som barbari står ordagrant i sistastycket av Spengler (-i den tyska versionen; på engelska blir det som allt annat vanställt). Vibåda visste ingenting om varandras formuleringar.150

Med ”Spengler” syftar Adorno på sin egen uppsats om Oswald Spengler som justhade tryckts på engelska i IfS’ tidskrift, ett arbete som föregrep mycket av tankar-na i Upplysningens dialektik.151 Adorno suggererar, med sitt tal om ordagrannaöverensstämmelser, en närhet mellan sig själv och Benjamin som får näst intill te-lepatiska dimensioner. Sant är däremot att det finns en tematisk överensstämmel-se som naturligtvis stammar från nästan två decenniers diskussioner mellan Ben-jamin och Adorno. För Adorno är styrkan i Spenglers diagnos på västerlandetsundergång att han i Machiavellis efterföljd lägger herradömets illusionslösa blickpå historien. Men samma blick gör honom ”förblindad av hat, så snart han stöterpå impulser som går utöver den hittillsvarande historien som herradömenas his-toria”.152 Spengler har därför som ingen annan

… demonstrerat […] hur kulturen själv som form och ordning är försvuren åt det blindaherradömet, vilket i permanenta kriser bereder sig självt och sina offer sitt öde. Vad som ärkultur, bär spår av döden – den som förnekar det blir vanmäktig inför Spengler …153

Men liksom Benjamin avvisar historismen avvisar Adorno möjligheten att undgåSpenglers illusionslösa historiesyn

… genom att nedsvärta barbariet och förlita sig på kulturens sundhet – en godhet somSpengler skulle hånskrattat rakt i ansiktet. Snarare skall själva momentet av barbari i kulturengenomträngas.154

149 Benjamin (1942) 1969:181; korr efter Benjamin (1942) 1980:696.150 Adorno till Horkheimer, New York 12 juni 1941, i: Adorno & Horkheimer 2004:144f.151 Adorno 1941: 325: ”Instead, we should become aware of the element of barbarism inherent

in culture itself.” Den tyska versionen stod i den första samlingen av samhälls- och kulturkrit-ska essäer som Adorno gav ut efter att ha återvänt till Tyskland (Adorno [1955] 1976). Senedan citat vid not 154.

152 Adorno 1950:78.153 A.a:80.154 A.a.

Page 48: Ramsay

48 Anders Ramsay

Horkheimer berättar, när han i samma månad besvarar Adornos brev, att identi-teten mellan kultur och barbari hade utgjort ett tema i hans och Benjamins sistasamtal i Paris.155 Uttrycket upplysningens dialektik används sedan för förstagången av Adorno i ett brev till Horkheimer ett halvår senare, i november 1941,i vilket han aviserar sin avresa till Kalifornien där de båda tillsammans påbörjardet gemensamma författandet av boken. I brevet använder han uttrycket syno-nymt med ”dialektiken mellan kultur och barbari”.156

Adornos kritik av Spengler demonstrerar hur han till en viss gräns erkännerden konservativa kulturkritiken, samtidigt som han vägrar att ta till sig den cy-nism som följer av Spenglers diagnos. Spenglers lära är en ”ödeslära” som utmyn-nar i

… återkomsten av det som är ständigt det samma […] som emellertid inte är något annat änden ständiga reproduktionen av människornas skuld gentemot människorna. I ödets be-grepp, vilket underordnar människorna själva det blinda herradömet, reflekterar sig det her-radöme människor utövar. Så snart Spengler talar om ödet, handlar det om en gruppmänniskors underkastelse under andra. Själsmetafysiken kompletterar positivismen för atthypostasera principen om det oavlåtligt självreproducerande herradömet som evig och ound-viklig. Ödets oundviklighet är i själva verket definierad genom själva herradömet och orätt-färdigheten och det döljs av Spenglers världsordning.157

Ödet som det blinda herradömet, inte bara i arkaiska samhällen utan också i denmoderna värld som brutit sig loss från den mytiska naturfångenskapen, så kanman också formulera dialektiken mellan myt och upplysning. Jag skall i det föl-jande visa att även detta var Benjamin redan inne på och att han möjligtvis satteAdorno på spåret genom att gripa tillbaka på Friedrich Nietzsches lära om deneviga återkomsten.

155 Horkheimer till Adorno, Pacific Palisades, 23 juni 1941, i: Adorno & Horkheimer 2004:155.Horkheimer och Benjamin träffades i samband med den förres Europabesök i september1933. Se Benjamin till Adorno, Paris 23 september 1937 i Adorno & Benjamin a.a:280ff;Övers. i utdrag i Benjamin (1982) 1990:978.

156 Adorno till Horkheimer, New York 10 november 1941, i: Adorno & Horkheimer 2004:286.Utgivarna menar att detta är första omnämnandet inte bara av den senare boktiteln utan ävenförsta gången det hänvisas till kapitlet om antisemitismen och exkursen om de Sade. Adornoföreslår, inspirerad av läsningen av ett arbete om de Sade, förutom att komplexet Sade och an-tisemitism borde vara en ”kristallisationspunkt” för det gemensamma arbetet, att Sade bör be-traktas som en industriell utopist och att relationen mellan Sade och St. Simon bordeundersökas. Den sistnämnda idén fullföljdes inte av Horkheimer och Adorno. St. Simonomtalas inte ens i Sade-exkursen.

157 Adorno 1950:78.

Page 49: Ramsay

Anders Ramsay 49

Upplysning och myt

Upplysningens dialektik är en kritik av framsteget såsom ”upplysningens rastlösasjälvförstörelse”158 Horkheimer och Adorno ansluter sig till upplysningstänkan-dets strävan efter ”ett fritt samhälle”,159 där människan med Kant berömda ordträtt ut ”ur sin självförvållade omyndighet”.160 Men upplysningstänkandet och dehistoriska former och samhälleliga institutioner som bär upp det innehåller ocksåen ”motverkande tendens”161 som det måste bli medvetet om. Vad Horkheimeroch Adorno bevittnar i sin samtid av krig, diktatur, förföljelse och likriktad mass-kultur är lika mycket att hänföra till upplysningen som botemedlet är att söka iden. Det krävs en upplysning av upplysningen, en upplysningens självreflexionsom innebär en skoningslös kritik av upplysningens hittillsvarande resultat, inamn av upplysningen själv. Detta är inte minst nödvändigt för att rädda det somdenna utveckling trots allt inneburit av ökad frihet. ”Överlåts all medvetenhet omdet destruktiva i framsteget åt framstegets fiender, så förlorar ett redan styrsellöstpragmatiserat tänkande definitivt sin frigörande karaktär och därmed också varjelikhet med sanning.”162 Den sanning som upplysningen syftar till är för Horkhei-mer och Adorno något ännu oförverkligat. Med sanning menar de på hegelskt vis”inte bara ett förnuftigt medvetande utan dess gestaltning i verkligheten”.163 Menupplysningen ”har gjort halt av rädsla för sanningen”164 i denna bemärkelse tillförmån för ett pragmatiskt-instrumentellt rationalitetsbegrepp helt inriktat påökad naturbehärskning. Sant blir för detta tänkande det som fungerar, är effek-tivt. ”Teknik är detta vetandes väsen. Det är inte inriktat på begrepp och bilder,inte på insiktens lycka, utan på metod, utnyttjande av andras arbete, kapital.”165

158 Horkheimer & Adorno (1947/1969) 1997:9.159 A.a:11.160 A.a:97. Horkheimer & Adorno citerar här förstås Kants artikel ”Svar på frågan: Vad är up-

plysning?” (1784).161 A.a:11.162 A.a.163 A.a:12.164 A.a:11.165 A.a:20. Uttrycket ”utnyttjande av andras arbete, kapital” är ett ovanligt rättframt uttryck för

en bok som annars kännetecknas av ett kodspråk för allför uppenbar marxistisk terminologi,en för Horkheimer typisk taktik som han även använde när han återutgav sina gamla texterfrån Zeitschrift für Sozialforschung. Hur denna kod arbetats fram kan man följa i den textkri-tiska utgåvan (Horkheimer & Adorno [1944/1947/1969] 1987), där förändringarna i synner-het mellan den första privatproducerade utgåvan från 1944 och den första tryckta från 1947är iögonfallande. Bara några rader ovanför det citerade stället har t ex ”Kapitalismus” ändratstill ”Wirtschaftssystem”. Även det här anförda stället är emellertid korrigerat, det heter i 1944års utgåva ”Verfügung über fremde Arbeit”(min kursivering), vilket har en tydligare klang avspråket i Marx’ Kapitalet än ”Ausnutzung der Arbeit anderer”. (a.a:26; jfr Horkheimer &Adorno [1947/1969] 1997:20). ”Kapital” har emellertid här fått kvarstå, då det sannolikt haruppfattats som mer neutralt än ’kapitalism’, vilket är anmärkningsvärt, då Marx i sina egnaskrifter knappt använder den senare termen.

Page 50: Ramsay

50 Anders Ramsay

I stället för den myndighet Kant satte som mål för upplysningen har den fört tillen ny ”naturfångenskap”166 för mänskligheten. Upplysningen är liksom mytenförbunden med makt, den är lika mycket frigörande som den skapar nya bind-ningar.

I långa stycken är Horkheimers och Adornos diagnos samstämmig med denklassiska sociologins. Den moderna västerländska civilisationen karaktäriseras avmålrationellt ekonomiskt handlande, sekularisering och formella relationer. Dethar påvisats av Max Weber och andra och är knappast kontroversiellt. Men förHorkheimer och Adorno har upplysningen också lovat mer än vad den har hållit.Detta krav på uppfyllande av en förfluten förhoppning, att upplysningen skallrannsaka sig själv, formuleras som en kritik av upplysningens tillbakaslag i myto-logi. Därmed överskrider Horkheimer och Adorno också den sociologi som nöjersig med att stoiskt konstatera att världen aldrig mer blir den samma. Men det ärjust det den blir, ständigt den samma.

Hur kan detta då formuleras som att upplysningen slår tillbaka i mytologi ochatt redan myten är upplysning? Tesen är inte helt självklar, snarast förbryllande.Kritiserade inte den europeiska upplysningens förkämpar oförtrutet myterna? Vi-sade de inte att berättelserna om gudar, halvgudar och demoner inte var annat änvidskepelse och övertro som var grundad i rädsla för den skrämmande naturen?Har de inte en gång för alla visat oss att de svar mänskligheten sökte i myternabättre står att finna i metodiskt utvecklad kunskap om naturlagarna? Har intekristendomens månghundraåriga makt över de europeiska sinnena en gång föralla brutits och är inte alla religioner dömda att förr eller senare möta samma öde?Upplysningen vill ju inte till något pris, i motsats till romantiken, ge oss andramyter i stället för de gamla,167 utan ”skapa ett rum, i vilket förnuftiga subjekt nusjälva skulle skapa historia, i stället för att andäktigt lyssna till traditionens säll-samma historier”.168

Svaret är att upplysningen blir till myt när den själv antar en mytisk form.Denna form är ’det som är ständigt det samma’ (das Immergleiche) eller ’den evigaåterkomsten av det samma’ (der ewige Wiederkehr des Gleichen). Det som ständigtkommer åter är också oundvikligt, det är öde. Det gäller för de monster Odysseusmöter under sin färd att ”[v]ar och en av mytfigurerna är hänvisad till att ständigtuppvisa samma beteende. Var och en av dem äger bestånd blott i och genom upp-

166 A.a:12.167 Man kan förstås invända att sådan tendenser finns i restaurationsperioden efter den franska

revolutionen, allra tydligast i August Comtes försök att grunda en vetenskaplig religion.Comte anförs redan i företalet till Upplysningens dialektik som exempel på urartning, hanbetecknas här som apologetisk (Horkheimer & Adorno a.a:10). Men det är inte sådan explicitremytologisering av världsbilden med kvasivetenskapligt innehåll som Horkheimer och Ador-no har i tankarna, utan det omslag i myt som sker trots att den ursprungliga avmytologiserandeambitionen fortsatt upprätthålls.

168 Hesse 1984:118. Författaren kan karaktäriseras som postmodernist, men hennes studie är enav de få existerande som uteslutande är ägnad åt Horkheimer och sätter dessutom fingret påden eviga återkomsten som en avgörande tankefigur för att begripa Upplysningens dialektik.

Page 51: Ramsay

Anders Ramsay 51

repning: ett enda misslyckande och deras makt är bruten”.169 Myt är motsatsentill reflekterat tänkande och rationell argumentation. Myten som förutbestämtöde kan man inte diskutera med, inte motsätta sig utan att själv gå under. Det ärnär upplysningen fastnar i en evig upprepning eller återkomst som den avslöjarsitt mytiska ursprung.

Det upplysta förnuftet och myten har det gemensamt att de eftersträvar maktöver den inre och den yttre naturen. Säkraste sättet att kontrollera ett skeende äratt, givet att det en gång lyckats, göra likadant varje gång. Upplysningstänkandetförfaller därför till system, metod och upprepning. För den vetenskapliga meto-den blir resultaten sanna genom att stämma överens med det som man redan vet.Kunskap som ställer sig i naturbehärskningens tjänst blir på så sätt till magisk be-svärjelse. Som upprepning av det redan kända kommer den att spärra av för verk-ligt genuin erfarenhet – i motsättning till ’upplevelse’ – det vill säga erfarenhet avdet nya.

Det faktiska erkänns som riktigt, kunskapen begränsar sig till att duplicera det, tanken tillren tautologi. Ju mer tankemaskineriet underkastar sig det existerande, desto blindare fogardet sig i att reproducera det. Därmed slår upplysningen tillbaka i den mytologi som den ald-rig förstått att lösgöra sig ur. Också mytbildningen återspeglade i sina gestalter det beståendesessens: kretslopp, öde, makt över världen som sanning och avsvor sig allt hopp. Den mytiskabildens åskådlighet inskärper på samma sätt som den vetenskapliga formelns klarhet det fak-tiskas evighetskaraktär och utpekar det blotta överlevandet som den mening det döljer. Värl-den som ett enda stort analytiskt omdöme, den enda av vetenskapens alla drömmar som leverkvar, påminner om den kosmiska myt som knyter växlingen mellan vår och höst till bortrö-vandet av Persefone. Engångskaraktären av det mytiska skeende som skall legitimera det fak-tiska är här en förfalskning. Bortrövandet av gudinnan är från början knutet till döendet inaturen. Bortrövandet upprepas varje höst, och inte ens själva upprepningen innebär att detena skilts från det andra, utan betydde alltid det samma. […] Subsumtionen av det faktiskavare sig under en sagobetonad förhistoria eller den matematiska formalismen, sättet att sym-boliskt relatera det närvarande till en mytisk händelse som i den religiösa riten, eller till enabstrakt kategori som i vetenskapen, kommer det nya att framstå som förutbestämt och där-med i realiteten bli identiskt med det gamla.170

Redan i den unge Benjamins skrifter stöter man på idén att den ofrihet ochomyndighet som fortsatt vederfars människorna kan kritseras såsom myt.171 Ben-jamin tycks från början ha varit skeptisk mot att använda sig av bilden av den evi-ga återkomsten för moderniteten, där det inte är det gamla som återkommer, utanjust det nya visar sig förbli det samma.

Det moderna, helvetets tid. Helvetesstraffen är alltid det nyaste som finns på detta område.Det handlar inte om att ”ständigt detsamma” (immer wieder dasselbe) inträffar (a fortiori ärdet här inte tal om den eviga återkomsten) utan om att världens ansikte, det ofantliga huvu-

169 Horkheimer & Adorno a.a:74.170 Horkheimer & Adorno a.a:42f; korr efter Horkheimer & Adorno (1944/1947/1969)

1987:49f.171 Tiedemann 1982:21.

Page 52: Ramsay

52 Anders Ramsay

det, just i det som är det nyaste aldrig förändrar sig, att detta ’nyaste’ i alla delar alltid förblirdet samma (das nämliche). Det konstituerar helvetets evighet och sadistens förnyelselusta. Attbestämma totaliteten av de drag i vilka detta ”moderna” framträder , betyder att framställahelvetet.172

I denna drastiskt uttryckta negativa bestämning av det moderna tycks Bernjamindistansera sig från de nietscheinspirerade zarathustradyrkarnas hyllning av detmytiska, den eviga återkomsten, såsom botemedel mot det modernas sjukdomar.I senare anteckningar till Passagearbetet skriver Benjamin:

Det mytiska skeendets essens är återkomst. I det är fåfängligheten inskriven som dold gestalt,den fåfänglighet som står inskriven i pannan på några av underjordens hjältar (Tantalus, Si-syfos eller Danaiderna). Genom att på 1800-talet återigen formulera tanken om den evigaåterkomsten formar sig Nietzsche till den gestalt i vilken det mytiska ödet på nytt verk-ställs.173

Något enkelt övertagande av Nietzsches lära om den eviga återkomsten är inte nå-gon väg som är möjlig för Benjamin. Från sin tid i ungdomsrörelsen174 före förstavärldskriget kände han denna lära väl och den form för kulturkritik kring sekel-skiftet som byggde på den, liksom de olika praktiker – naturdyrkan, livsreform-rörelse, mansförbund och antisemitism – som den tog sig uttryck i. Såsom tillhö-rande en radikal minoritet, ’de skolrevolutionära’ var han i uttalad opposition motdessa riktningar. I efterhand har ’konservativ revolution’ kommit att beteckna detpolitiska uttrycket för den form för kulturkritik som bland annat bygger på densene Nietzsches förkunnelser. Tanken är att brottet med kristendomens linjäratid, som är framstegets förutsättning skall följas av ett återvändande till den my-tiska cykliska tid där mänskligheten åter kan älska ödet (amor fati), världen somden evigt och för alltid är.

Exkurs 1: Om ungdomsrörelsen

Motsättningarna inom ungdomsrörelsen före första världskriget hör också tillWeimarrepublikens, och därmed den kritiska teorins, förhistoria. ”De skolrevo-lutionära” utgjorde en minoritet i rörelsen under ledning av reformpedagogenGustav Wyneken, som var Benjamin lärare vid internatskolan Haubinda iThüringen 1905-07. Gruppen (även känd som Jugendkultur, ett uttryck myntatav Wyneken) bestod av huvudsakligen judiska storstadsungdomar från Berlin och

172 Benjamin 1982a:1010f.173 Benjamin (1982) 1990:148.174 Benjamins tid i ungdomsrörelsen behandlas i Fuld (1979) 1981:39-70.

Page 53: Ramsay

Anders Ramsay 53

Wien och skilde sig radikalt från rörelsens övriga fraktioner, av vilka den mestkända är de frilufts- och naturinriktade Wandervögeln (vilken i sin tur får räknastill den nationalistiska völkische Bewegung). Adorno, som själv var för sent föddför att komma i beröring med ungdomsrörelsen, har berättat om hur han somung skrämdes vid anblicken av några Wandervögeln med sina falsksjungna folk-sånger till gitarrackompanjemang och sitt avsiktligt trasiga utseende. Han upplev-de anblicken som ett hot om deklassering och i efterhand som ett förebådande avungdomsrörelsens förening med den deklasserade borgaren i nazismen.175 På flerapunkter skilde sig denna övervägande småborgerliga proteströrelse från ”De skol-revolutionära”, vilka hade en utpräglat intellektuell och anti-auktoritär profil. Demotsatte sig lärarnas bestraffningsrätt, insisterade på ungdomars rätt till auto-nomt umgängesliv utanför familjen och eget könsliv. De samlades i särskildaSprächsäle för att diskutera aktuella litterära och politiska frågor. Självfallet blevalliansen mellan skolrevolutionärerna och den övriga rörelsen högst tillfällig, inteminst på grund av den utbredda antisemitismen (vilken inte heller Wyneken varoanfäktad av). Gruppen utvecklades i radikal riktning, flera medlemmar blevkrigsvägrare 1914 och orienterade sig politiskt mot arbetarrörelsens radikala fly-gel.176

Exkurs 2: Om konservativ revolution

Begreppet konservativ revolution har vunnit burskap med det encyklopediskastandardverket av Armin Mohler (1920-2003).177 Den konservativa revolutionendefinieras här som en rörelse som vänder sig mot 1789-års idéer. Till skillnad fråntraditionell konservatism har den revolutionära emellertid inte något intresse i attbevara traditioner och värden som sedan länge är överspelade (däri ligger det re-volutionära). Under Weimarrepubliken hade de strömningar som i efterhandsammanfattas under detta begrepp sin bas inte minst bland frontkämpar från kri-get. Den revolutionära konservatismen hör otvetydigt till nazismens förhistoria

175 Adorno 1966b:26.176 Förutom det ovan nämnda kapitlet hos Fuld (not 174), se det omfattande avsnittet om ung-

domsrörelsen i IfS’ första stora forskningsprojekt om auktoritet och familj (Jungman 1936).Adorno yttrar sig mycket uppskattande om detta bidrag i ett brev till Horkheimer (Adorno tillHorkheimer, Oxford 31 januari 1936, i: Adorno & Horkheimer 2003:116), men vill gärna seen ytterligare accentuering av ungdomsrörelsen som en förelöpare till fascismen. Adorno varsäkert inte medveten om att den ”kloke” (a.a.) författaren är identisk med den av honom självinte särskilt högt skattade medarbetaren Franz Borkenau.

177 Mohler (1950) 1989. Dahl 1999 och Heidegren 2002 behandlar samma rörelser och tänkaresom det här är tal om under beteckningarna ’radical conservatism’ och ’radikalkonservatism’.Jag lämnar frågan om terminologi åt sidan i detta fall.

Page 54: Ramsay

54 Anders Ramsay

och det är omtvistat huruvida man egentligen kan skilja den från nationalsocia-lismen, eller om det bara handlar om en retroaktiv omskrivning och därmed ettrehabiliteringsförsök för idéer som hör till nazismens tankegods, eller om det rörsig om en intellektuell ’salongsnazism’ som försöker vara finare än den vulgäramassvarianten.178 Enligt Mohler, som var en fd SS-man och själv uttryckligensympatiserade med den konservativa revolutionen, rör det sig i första hand om envärldsåskådning, där läran om den eviga återkomsten, vilken vore otänkbar utanNietzsches Zarathustra, står i centrum. Mohler anger en rad rörelser och person-ligheter, både före första världskriget och under mellankrigstiden, vilka han räk-nar till den konservativa revolutionen. Rörelserna omfattar ungdomsrörelsens oli-ka faser och fraktioner, olika völkischen (nationella sk folkliga rörelser som beto-nade samhörighet i härkomst, blod och ras), de sk nationalrevolutionärerna ellernationalbolsjevikerna och den nordtyska bonderörelsen (Landvolkbewegung). Tillden konservativa revolutionens framträdande personligheter räknar Mohlerbland andra Spengler, författaren Ernst Jünger, rätts- och statsvetaren Carl Sch-mitt och Thomas Mann, fram till dennes övergång till det demokratiska lägret ibörjan av tjugotalet.

Det är förmodligen inte tillfälligt att Adorno uttrycker sin uppfattning om deni dag så populäre Jünger ”en eländigt dålig förkitschad skriftställare, som förvand-lat sig från en oäven stålhård till en om möjligt ännu mer oäven second hand-Ge-orge…”, 179 i ett brev till just Mann, skrivet bara ett par månader efter att han för-sta gången återvänt till Tyskland efter kriget. Adorno försöker här fånga stäm-ningar och attityder i det postnazistiska Tyskland. Han konstaterar att det ”saknasinte reaktionära stämningar”,180 vilka bör angripas kritiskt. Adorno anför här an-tagligen för första gången ett framträdande drag i den tyska efterkrigskulturensom han senare behandlar i en av sina mest framgångsrika böcker, Egentlighetsjar-gongen.181 Bland intellektuella finner han ett utbrett sökande efter någon sortssubstans som uttrycker sig i ömsom hedeggerianskt, ömsom katolskt präglad on-tologi. Reflexion ersätts av en änglig strävan efter konkretion ”i en historisk tota-litet som i realiteten styrs av något abstrakt, bytesrelationen”.182 Jüngers författar-skap utmärks också av sådan ”falsk konkretion”. 183

178 Adornos uppfattning om den revolutionära konservatismen framgår av hans heidegger-föreläsningar från början av sextiotalet (Adorno 2002); se nedan kapitel 3.

179 Adorno till Mann Frankfurt 28 december 1949, i: Adorno & Mann 2002:47. ”George” syftarförstås på poeten Stefan George.

180 A.a.181 Adorno (1964) 1996.182 A.a:87, jfr även s. 22 och 50.183 Adorno till Mann a.a:48.

Page 55: Ramsay

Anders Ramsay 55

Dialektisk vändning

Benjamin noterar, med hjälp av Karl Löwiths bok om Nietzsche, att den evigaåterkomsten för första gången dyker upp i en suggestiv aforism mot slutet av Denglada vetenskapen:

Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din en-sammaste ensamhet och sade till dig: ”Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommerdu att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det.[…] Existensens eviga timglas skall vändas och vändas igen. […] Eller vilken omsorg måstedu inte ägna dig själv och ditt liv för att inte önska något högre än denna yttersta eviga bekräf-telse och besegling?184

Om det här än så länge rör sig om en uppfordrande existentiell utsaga, så blir iSålunda talade Zarathustra läran om den eviga återkomsten till en förkunnelse.

Allt går, allt kommer åter; evigt rullar varats hjul. Allt dör, allt blommar åter upp; evigt löpervarats år. Allt brister, allt fogas på nytt; evigt bygger sig varats evigt samma hus. Allt skiljes,allt ses åter; evigt är varats ring sig trogen.185

Läran om den eviga återkomsten är kärnan i Zarathustras budskap till världen,den är alltså inte en filosofisk eller sociologisk teori utan just en myt, vilken Nietz-sche lanserar som botemedel mot nihilismen, efter att i tur och ordning genom-skådat både konsten och vetenskapen som nya illusioner. Löwith har därför säkerträtt när han menar att hela Nietzsches filosofi, alla hans experiment, sammanfogarsig till läran om den eviga återkomsten;186 men man bör tillägga att den då ocksåupphör att vara filosofi, den blir till just en lära, en förkunnelse, en myt. ”Deneviga återkomsten”, skriver Benjamin i en anteckning till Passagearbetet, ”ärgrundformen för det urtidshistoriska, mytiska medvetandet. (Det är väl mytisktjust därför att det inte reflekterar.)”187

Benjamin tycks ha blivit verkligt klar över betydelsen av den eviga återkomstennär han i Paris finner en bok författad i fängelset av anarkisten Auguste Blanqui,L’éternité par les astres. Här presenteras ”idén om den eviga återkomsten tio år föreZarathustra; knappast mindre patetisk och med en extrem hallucinatoriskkraft”.188 Boken är en spekulativ kosmologi där författaren med hjälp av en me-kanistisk naturvetenskaplig bild av universum målar upp en helvetesvision. ”Denutgör samtidigt komplementet till det samhälle Blanqui mot slutet av sitt livtvingades erkänna som segrare över honom själv.”189 Benjamin ser en ironi i bo-

184 Nietzsche (1882) 1987:230.185 Nietzsche (1883-85) 1969:198.186 Löwith (1935) 1956:16. 187 Benjamin, a.a:148.188 A.a:80.189 A.a:79.

Page 56: Ramsay

56 Anders Ramsay

ken, ”förborgad för författaren själv”. Denna ironi ”är att den fruktansvärda an-klagelse han uttalar mot detta samhälle, har formen av en förbehållslös underkas-telse under dess följdverkningar”.190

Den dialektiska vändningen av tanken om den eviga återkomsten i Upplysning-ens dialektik fullföljer Benjamins upptäckt av Blanquis oavsiktliga ironi. Benja-min, liksom Adorno och Horkheimer, har udden riktad mot två fronter, mot dekonservativa och mot framstegsoptimisterna. Tvärt emot att återuppliva myternaför att hela den splittrade moderniteten, kritiserar de det mytiska i det moderna,dess regressiva moment.

Tron på framsteget, på en oändlig förmåga till fullkomning – en evig, moralisk uppgift – ärett komplement till föreställningen om den eviga återkomsten. De utgör de oupplösliga anti-nomier, inför vilka det gäller att framställa ett dialektiskt begrepp för den historiska tiden. Iförhållande till ett sådant begrepp framstår föreställningen om den eviga återkomsten som”trivial rationalism” (als eben der ”platte Rationalismus”), det uttryck med vilket man miss-krediterat framstegstron. Den senare visar sig i likhet med föreställningen om den eviga åter-komsten vara en del av det mytiska tänkesättet.191

Platte rationalisms är en otvetydig anspelning på det slags kultur- och civilisations-kritik som även sociologin har sin del i när den konstaterar att rationalisering ochintellektualisering är den moderna världens mest framträdande drag. Rationalis-men är platt därför att den förstör gamla goda värden. Men sociologin faller inteför mytens lockelse. Hos Weber finns inget alternativ mellan att gå tillbaka till denförlorade gemenskapen, ”den gamla kyrkans vidöppna och förbarmande famn”eller att ”bära detta vår tids öde som en man”.192 Benjamin å sin sida visar på attframstegsoptimismen och dess kritiker egentligen talar om samma sak. Opposi-tion mot rationalismen med en ny mytologi är falsk, då framstegstron redan ärmytisk.

Adorno tar upp denna tanke när han, tillbaka i Tyskland, sitter i en radiostudiomed Horkheimer och Hans-Georg Gadamer för att diskutera Nietzsche femtio årefter hans död. Samtalet kommer att utveckla sig till ett försök att frigöra Nietz-sche från det nazistiska bruket av honom som profet för den starkes rätt. Adornounderstryker det parodiska eller ironiska hos Nietzsche, gentemot det tragiska,och drar till sist, utan explicit hänvisning till Benjamin, fram Blanquis fängelse-bok och dess föregripande av myten om den eviga återkomsten:

Det tycks mig alltid som om förhärligandet av ödet och därmed den av Nietzsche rekonstru-erade myten om återkomsten av det som är förevigt det samma (Wiederkehr des ewigen Gleic-hen), som ju ytterst går tillbaka på föreställningar hos Herakleitos och stoikerna, egentligenutgår från den förtvivlade situationen för den som befinner sig i fängelse, nämligen det bor-gerliga samhällets fängelse. Eftersom han inte står i förbindelse med de verkliga samhälleliga

190 A.a:80.191 A.a:149192 Weber (1919) 1977:39.

Page 57: Ramsay

Anders Ramsay 57

makterna och i enlighet med sitt medvetandetillstånd inte heller kan upprätta någon förbin-delse till dem, förmår han slutligen inget annat […] än att älska den cell han är inspärrad i.193

Det kongeniala med Upplysningens dialektik är att den upplöser eller överskriderden vanliga motsatsställningen av upplysning mot myt som, med tanke på dentidpunkt då boken skrevs, borde ligga närmast till hands: att sätta upplysningens,förnuftets och vetenskapens ljus mot det reaktionära, nyromantiska mörkret. Na-zisterna hade en förkärlek för myter som ledaren, folket och nationen. Auktoritä-ra ledare avvisar rationell diskussion genom att legitimera sig med myter.194 My-tiska gestalter bygger sina krav på den starkares rätt. Man kan inte diskutera meddem, enbart acceptera, eller överlista – som Odysseus – eller avslöja dem, så somOidipus när han löser sfinxens gåta.195 Men det är upplysningen själv, inte de mo-derna konstruerade myterna som först och främst är problemet, när den inte leverupp till sina ideal, utan när ”processen […] är i förväg avgjord”196 regredierar tillmyt genom att återfalla i icke ifrågasättbara sanningar.

193 Adorno, Horkheimer & Gadamer (1989) 2000:385; korr efter Adorno, Horkheimer & Gad-amer 1989:120.

194 Det mytologiserande inslaget i nazismen kan lämpligast studeras i samband med den platsC.G. Jungs psykologi intog i den nationalsocialistiska vetenskapen. Se Res Publica 21 1992;häri särskilt Visholm 1992 som använder Upplysningens dialektik för en kritik av Jungspsykologi och en analys av dess samhälleliga konsekvenser.

195 Horkheimer & Adorno a.a:76.196 A.a:40.

Page 58: Ramsay

58 Anders Ramsay

Page 59: Ramsay

Anders Ramsay 59

Ontologi och dialektik

I G ü n t h e r G r a s s roman Mitt århundrade från 1999, får varje år under nit-tonhundratalet var sin berättelse i form av ett kort prosastycke. Året 1968 handlarom en man som flyttar över från ett universitet till ett annat; från Freiburg, därhan sysslat med germanistik, till Frankfurt, där han läser sociologi och deltar i stu-dentrevolten. Men förflyttningen står också för ett filosofiskt paradigmskifte: från”’egentlighetsjargongen’” till ”en annan jargong, dialektikens”; från ”den somDöden personifierade ’mästaren från Tyskland’”, till ”den kulhövdade dialektik-mästaren”; eller, med andra ord, från Heidegger till Adorno.197

Detta paradigmskifte har både sin förhistoria och sin fortsättning. Med HaukeBrunkhorst kan man dela in Heideggers verkningshistoria i tre perioder.198 Denförsta inleddes av det stora genombrottet 1927 med Varat och tiden. I och medanalysen av ”tillvaron” och ambitionen att göra frågan efter varat och varats me-ning till filosofins mest grundläggande fråga, etablerade sig Heidegger som denmest inflytelserike universitetsfilosofen i Weimarrepubliken. Hädanefter framstårhan som den oomtvistligt mest betydande arvtagaren till den tyska fenomenolo-gin och – kanske mer ofrivilligt – som grundläggaren av nittonhundratalets exis-tensfilosofi.

Den andra verkningsperioden inleddes efter kriget. Trots att Heidegger drab-bades av undervisningsförbud, till följd av sitt aktiva stöd för den nationalsocia-listiska regimen, blev hans filosofi under adenauereran skolbildande på de tyskauniversiteten, ”genom [att] ett stort antal ordinarie professorer, och sådana somville bli det, åberopade sig på Heidegger som upphovsman till sitt filosoferan-de”.199 När Adorno i början av sextiotalet presenterar sin heideggerkritik i en fö-reläsningsserie beklagar han sig över detta tillstånd:

… att […] på de tyska universiteten föreligger det ett slags ensidighet i utbudet, det vill sägai Tyskland undervisas det knappt längre från ansvariga positioner, alltså från lärostolar i fi-losofi, utan att man samtidigt åtminstone känner ett slags förpliktelse att på något sätt visasig värdig det som har gjorts av Heidegger och Jaspers. Och även sådana tänkare som kanske

197 Grass 1999:50–52. ”Mästaren från Tyskland” är en anspelning på Paul Celans ”Dödsfuga”.198 Brunkhorst 1989:313ff.199 Habermas (1959) 1987: 73.

Page 60: Ramsay

60 Anders Ramsay

av politiska eller av andra motiv förhåller sig ytterst kritiskt till dessa båda, särskilt till Hei-degger, är på ett sätt, som verkligen är svårt för mig att begripa, då jag aldrig själv har erfaritdenna förtrollning, ännu i dag fortfarande på något sätt fascinerade av detta tänkande ochkan inte helt och hållet klippa av navelsträngen.200

Som exempel på ett sådant fall nämner Adorno heideggerlärjungen Karl Löwith,vars bok Heidegger. Denker in dürftiger Zeit (1953) han uppskattade, samtidigtsom han frågar sig ”om det verkligen är tiden eller tänkaren som är så torftig”.201

Bakom denna tidens torftighet anar Adorno Heidegger. Heideggers filosofi bidrarnämligen, menar Adorno, till epokens konservativa kulturklimat. Den utbreddaaffirmativa restaurationsfilosofi som bejakar det existerande, knyter livets villkortill svunna lantliga idyller, hyllar religiösa bindningar för bindningens egen skulloch sprider en utvaldhetens existensfilosofiska jargong, hämtar ytterst sin näringfrån Heidegger.

Den tredje perioden börjar i Frankrike på sextiotalet, nästan samtidigt som denandra klingade av.202 I Frankrike fanns redan en heideggerreception förmedlad avSartre (”en heideggerrenässans född ur motståndsrörelsens anda – vilken källa tillmissförstånd!”203), men nu följer den postmoderna receptionen, där det centralanamnet är Jacques Derrida. Den Heidegger som nu framträder är urbaniserad,uppryckt ur den sydtyska myllan, bortom konservativ revolution, nazism ochlängtan efter egentlighet. Heidegger exporteras nu till och med till USA och hansemfas på differens (miss)förstås som en radikal totalitarismkritik.204 Vid slutet avårhundradet framstår Heidegger, tillsammans med Ludwig Wittgenstein, somnittonhundratalets mest inflytelserike (men fortfarande omstridde) filosof, med-an Adorno, i likhet med Popper, Lukács, Carnap, Husserl, Bergson och andra,framstår som en andraplansfigur.205

Men om vi lämnar dagens situation så fanns det alltså ett ögonblick under nit-tonhundratalet, det som skildras av Grass, då det inte såg så ut. Adorno hade sä-kert inte så liten del i att den andra verkningsperioden fick en ände. Hans sedanlänge bedrivna heideggerkritik fick sin mest utarbetade gestalt i Egentlighetsjar-gongen. Till den tyska ideologin206 – hans mest sålda bok under hans livstid – ochi det till en början mindre framgångsrika filosofiska huvudverket Negative Dialek-tik207 vars första del är helt ägnad åt en kritik av ontologin, det vill säga Heideg-

200 Adorno 2002:146f. Konrad Marc-Wogau var uppenbarligen inte särskilt välinformerad omHeideggers ställning i den tyska universitetsfilosofin när han ungefär samtidigt kunde hävdaatt ”[e]fter kriget har [Heidegger] inte kunnat återvinna det inflytande han utövade före1933.” Marc-Wogau (1964) 1998:364.

201 Adorno 2002:147.202 Brunkhorst a.a:317.203 Habermas a.a:74204 Brunkhorst a.a.205 För Heidegger och postmodernismen, se Brunkhorst a.a; Habermas 1985; Dews 1987; samt

Callinicos 1989.206 Adorno (1964) 1996.207 Adorno (1966) 1982.

Page 61: Ramsay

Anders Ramsay 61

gers filosofi. Egentlighetsjargongen är huvudsakligen en kritik av Heideggers språkoch hans filosofis effekter på språket. Boken kan idag framstå som svårbegriplig,både för att den tyska existensfilosofi som kritiseras aldrig fick någon förankringutanför Tyskland, och för att den Heidegger som blivit känd genom Derrida ochdet postmoderna tänkandet åtminstone ser ut att vara en helt annan än den Hei-degger som Adorno kritiserar. I Negative Dialektik koncentrerar sig Adorno däre-mot på att utarbeta sin egen filosofi. En negativ dialektik saknar totalitetsanspråk;den förutsätter inte, såsom Hegels, identiteten mellan begrepp och objekt utantar hänsyn till det som inte är begrepp, det icke-identiska. Adorno menar att ensådan filosofi oundvikligen måste förmedlas genom ”den i Tyskland dominerandeontologin”,208 det vill säga gå genom en kritik av Heidegger.

Adorno uppfattar det alltså som att han befinner sig i en minoritetspositionoch att han kritiserar en motståndare som är starkare än han själv, samtidigt somhan för att utarbeta sin egen position inte kan förbigå denne mäktige motstånda-re. Dessa omständigheter kanske förklarar det intryck många av hans läsare får aven osannolik envishet och frenesi när det gäller att kritisera Heidegger. Adornosheideggerkritik är emellertid illa beryktad. Ofta har den avfärdats som aggressivoch flera kommentatorer som absolut inte är avvisande till Adorno har hävdat atthan missförstår Heidegger, att han bygger på direkta felläsningar eller att kritikenhelt enkelt missar målet.209 Sedan en äldre heideggerlärjunge, Hermann Mör-chen, lagt fram sin omfattande och grundliga undersökning av förhållandet mel-lan Adorno och Heidegger210 råder det dessutom en utbredd uppfattning om attdet föreligger en filosofisk kommunikationsvägran mellan de båda filosoferna.211

Två filosofer som egentligen hade mycket gemensamt i sin kritik av moderniteten– ungefär så lyder tesen – hamnade i ett ensidigt skyttegravskrig, där den ena si-dan (Adorno) avfyrade missriktade kanonader, medan den andra (Heidegger)vägrade att besvara elden. Uppgiften skulle mot den bakgrunden vara att förmed-la mellan dem.

För att börja med avsaknaden av kommunikation, så måste detta i huvudsakskrivas på Heideggers konto. Som Mörchen visar, finns det gott om heideggerre-ferenser i Adornos verk, men inte en enda adornoreferens hos Heidegger. Dettaär snarast typiskt för Heidegger – han lär ha undvikit att läsa samtida filosoferöverhuvudtaget. Han tycks också konsekvent ha undvikit diskussioner med aka-

208 Adorno a.a:10; Adorno 2002:12.209 Se t ex Hammer 2002:91; Åslund 1988/89:257, 260.210 Mörchen 1981. Mörchen (1906-) tillhörde Heideggers inre kretsar och disputerade för honom

på 1920-talet. Han var därefter verksam som gymnasielärare samtidigt som han ägnade sig åtfilosofisk forskning och var medutgivare av Heideggers verk. I sin studie presenterar han enkartläggning av vad som sannolikt är samtliga citat från och anspelningar på Heidegger i Ador-nos skrifter. Denna undersökning upptar ungefär 200 av bokens över 700 sidor.

211 Oavsett om det handlar om en vägran eller inte, så har i alla fall förhållandet varit olyckligt närdet gäller Adornos relation till mer självständiga heideggerlärjungar, såsom Hans-Georg Gad-amer och Hannah Arendt, vilka inte rimligtvis drabbas av kritiken i Egentlighetsjargongen. Be-träffande det senare fallet, se kapitel 5.

Page 62: Ramsay

62 Anders Ramsay

demiskt jämbördiga kollegor.212 Hellre föredrog och dryftade han sina egna verki slutna kretsar – vilka närmast kan karaktäriseras som sekter, bestående av trogetbeundrande lärjungar – där han inte riskerade sin filosofiska prestige.213 Mörchenåterger ett yttrande som Adorno fällde strax efter kriget, om att han hade för av-sikt att inom fem år ”plocka isär” (kleinmachen) Heidegger. Detta yttrande skallha nått Heideggers öron och därmed, enligt Mörchens bedömning, ha satt stoppför varje möjlighet till fortsatt dialog.214 Men man bör också sätta detta i relationtill att Adorno redan tidigare enligt Mörchen personligen erfarit Heideggers all-männa ointresse av meningsutbyten. Efter att de båda vid ett tillfälle, 1929, pre-senterats för varandra, utan att de egentligen samtalat, försökte Adorno sonderamöjligheten att besöka Heidegger i Freiburg. Av Wilhelm Szilasi, en centralgestalti kretsarna kring Heidegger, blev han då underrättad om att det knappast gick attdiskutera med Heidegger, men att han gärna ”hör […] vad som försiggår i värl-den”.215

Medan Heidegger ofta gav prov på en sådan elitär-narcissistisk hållning, un-dandrog sig Adorno aldrig medvetet diskussion och kritik av sina egna arbeten.Tvärtom gav han sig ofta och gärna in i diskussioner, både privat och offentligt,såväl i akademiska sammanhang som i radio och TV (trots all kritik av kulturin-dustrin). Ett par omständigheter som komplicerar saken ytterligare är för det för-sta att Heideggers tänkande efter hand uppträder med allt tydligare profetiska,förkunnande och orakelmässiga anspråk. Hans tänkande blir ett tänkande för deinvigda – undflyende, monologiskt och esoteriskt. En saklig kritik av ett sådanttänkande är en näst intill omöjlig uppgift. Adorno å sin sida har ett säreget sättatt närma sig objekten för sin kritik. Hans tydande metod, som är nära besläktadmed psykoanalysen, vill avlocka sitt föremål sanningar som för konstnären ellerfilosofen är lika oavsiktliga och okända som felhandlingarna för patienten.216 Motden bakgrunden är frågan inte i första hand huruvida Adorno är rättvis eller orätt-vis mot Heidegger, utan om en sådan metod överhuvudtaget kan anses legitim.

Jag skall här varken diskutera Adornos metod eller försöka bemöta alla miss-uppfattningar och felaktigheter som han beslagits med, vilket inte innebär att jagär omedveten om att sådana invändningar ofta kan vara befogade. Jag ska hellerinte försöka medla mellan Adorno och Heidegger. Min utgångspunkt är en an-nan. Till det mest spännande materialet ur Adornos kvarlåtenskap som är underutgivning hör de fyra föreläsningsserier från sextiotalet som direkt anknyter till

212 Ett undantag är det beryktade mötet med Ernst Cassirer i Davos före 1933, där skaror av unganaziststudenter helt öppet skall ha stöttat Heidegger.

213 Habermas (1959) 1987:74.214 Mörchen a.a:13.215 A.a.216 Se Adornos akademiska inträdesföreläsning från 1931 (Adorno 1973), där han försöker fram-

ställa hur han föreställer sig filosofi som tydning (Deutung). Adorno intar i detta föredrag somså ofta sin typiska dubbla frontställning mot å ena sidan ontologin (bland andra Heidegger), åandra sidan positivismen. Jfr t ex Adorno 1962.

Page 63: Ramsay

Anders Ramsay 63

Negative Dialektik. Det intressanta är att vi här, som Ståle R. S. Finke påpekar,möter en sida av Adorno som inte alltid är så framträdande i de publicerade tex-terna.217 Föreläsningarna har en mer experimenterande, trevande, preliminär ochöppen karaktär än de språkligt nästan överarbetade filosofiska huvudverken. På såvis skulle man kunna säga att Adorno i föreläsningarna öppnar dörren till sinverkstad (för nu att använda en antikverad jämförelse som kanske hör hemma iegentlighetsjargongen), och låter oss följa hans tänkandes tillkomst. Därmed blirföreläsningarna till ett slags postuma kommentarer som möjliggör en ny recep-tion, inte minst av de senare skrifterna.

Detta gäller även de föreläsningar om Heidegger som Adorno höll under vin-terterminen 1960–1961 under titeln Ontologie und Dialektik. De kommentatorersom saknat medgivanden från Adornos sida om närheten mellan hans egen ochHeideggers filosofi kan finna dem i dessa föreläsningar, där Adorno flera gånger,om än motvilligt, anför punkter där han är enig med Heidegger. Det gäller exem-pelvis att det vetenskapliga tänkandet inte kan utgöra måttstocken i filosofiskafrågor.218 Han understryker också ett släktskap mellan fenomenologin och det di-alektiska tänkandet beträffande frågeställningar som kan härledas tillbaka till He-gel.219 Adorno menar också att Heidegger med rätta reagerar mot en filosofi somreduceras till metodologi;220 han förklarar sig flera gånger vara införstådd medden så kallade hermeneutiska cirkeln eller förståelsens cirkel;221 och han medgeratt Heidegger med varabegreppet och i sin syn på språket berör det problem somhan själv behandlar under beteckningen ”det icke-identiska”.222 Detta om någotvisar att Adorno är beredd att gå i dialog med Heideggers filosofi, men det innebärinte att han är mer försonlig och mindre kritisk än i de publicerade texterna. När-heten gör det desto viktigare att utarbeta skillnaderna. Problemet med Heideggerär i Adornos perspektiv att han ofta ställer rätt frågor och ser de riktiga proble-men, men att han ger fel svar.

I det följande utgår jag från en fråga som Mörchen ställer i sitt arbete: fråganom det finns någon ”generalinvändning” mot Heidegger hos Adorno.223 Det när-maste ett svar han kommer är Adornos avvisande av varatänkandet, men hanlyckas inte finna några argument mot det, annat än en diskreditering av själva denheideggerska ansatsen. Jag vill nu hävda att den mer utarbetade argumentationenfaktiskt finns i föreläsningarna. Adorno går här pedagogiskt och nästan analytiskt

217 Finke 2002.218 Adorno 2002:11.219 A.a:12f.220 A.a:17.221 A.a:30f, 37ff.222 A.a:61, 65, 68.223 Mörchen a.a:480ff.

Page 64: Ramsay

64 Anders Ramsay

till väga.224 Han lyfter här fram och tydliggör ett par problem med Heideggersvaraanalys som förvisso också behandlas i de publicerade texterna, men inte likasystematiskt. Det gäller Heideggers sätt att postulera varafrågan i Varat och tiden,samt hans sätt att läsa in varafrågan hos försokratikerna. Förutom dessa punkterskall jag avslutningsvis ta upp något om den fråga där närheten och avståndetmellan Adorno och Heidegger blir som tydligast, frågan om språk och begrepp.

Adornos föreläsningar om ontologi och dialektik har naturligtvis många av debrister som föreläsningar i regel har, däribland en viss omständlighet, och det fö-rekommer också brister som kan härledas till den improviserade formen. Ett di-rekt fel, som utgivaren inte uppmärksammar, är att Adorno genomgående omta-lar Heideggers filosofi som fundamentalontologi. Som Daniel Birnbaum ochSven-Olov Wallenstein påpekar gäller inte denna beteckning efter den så kalladevändningen i Heideggers tänkande i början av trettiotalet.225 Adorno signalerartydligt att han inte är omedveten om denna vändning (som han lokaliserar till in-stallationsföreläsningen Vad är metafysik?, från 1929, vilket möjligtvis kan varakontroversiellt), men likväl gör han sig här skyldig till ett terminologiskt miss-tag.226 Sammantaget är det förstås möjligt att hävda att Adorno inte tar tillräcklighänsyn till vändningen, eftersom han behandlar varafrågan omväxlande utifrånbåde Varat och tiden och de senare skrifterna. Men eftersom varafrågan förenarhela Heideggers författarskap, framstår en sådan invändning som mindre allvar-lig.227

Det är svårt att undvika frågan om Heidegger och politiken i det här samman-hanget. Heidegger var som bekant medlem i NSDAP och han brukar räknas tilldet nationalsocialismens intellektuella avantgarde som går under namnet konser-vativa revolutionärer.228 Adorno var förstås väl medveten om Heideggers ideolo-giska hemhörighet och han tvekar inte att sammankoppla den med hans filosofi:

Heideggers samförstånd med fascismen och den konservativa revolutionens ideologi, denelegantare versionen av den fascistiska ideologin, bestod inte i någon hållningslöshet hos fi-losofen, utan låg i själva doktrinen.229

224 Detta gäller fram till en viss punkt. Adorno hade precis börjat skriva Negative Dialektik. Sam-tidigt var det nödvändigt för honom att författa de föredrag som han höll på våren 1961 vidCollège de France (jfr ”Notiz”, i Adorno [1966] 1982, s. 409) vilka behandlar Heidegger. Tids-press gjorde det nödvändigt för Adorno, som annars hade för vana att föreläsa fritt utifrånstödanteckningar, att från och med den nittonde föreläsningen gripa till dessa manuskript, var-för hela föreläsningsserien från denna tidpunkt ändrar karaktär, något som ur pedagogiskt per-spektiv säkert inte var till fördel för studenterna.

225 Birnbaum & Wallenstein 1999:9.226 Adorno 2002:42f.227 Vad Adorno förbiser skulle möjligen vara att Heideggers intresse förflyttas från varats mening

till varats sanning, vilket understryks av Birnbaum & Wallenstein (1999:35), som lägger storvikt vid vändningen. Jag har inte kunnat finna att Adorno tar hänsyn till denna förändring iföreläsningarna.

228 Se exkurs i kapitel 2.229 Adorno a.a:287.

Page 65: Ramsay

Anders Ramsay 65

Adorno betecknar ontologin som ”motupplysning”, han pekar på analogin mel-lan Heideggers tänkande och det konservativt-revolutionära tänkande som vill enhelt ny början och han understryker närheten mellan ursprungskulten och nazis-men.230 Handlar Adornos kritik då i grund och botten om att Heidegger var aktivnazist? Det gör den inte, menar jag. Adorno drar visserligen trådar till ideologinoch politiken, men hans kritik av Heideggers filosofi, som inleds långt före1933,231 skulle i princip ha varit den samma även om Heidegger hade förhållit sigsom en passiv åskådare till nazismen. Kritik av ett verk behöver inte handla omupphovsmannens beteende. Sålunda handlar Adornos beryktade kritik av Stra-vinskij inte om kompositörens personliga hållningar, utan om en ”objektiv ten-dens som slår igenom” i hans verk.232 Även de ovan nämnda punkterna av sam-stämmighet visar att Adorno ingalunda reducerar Heidegger till nazist – i så fallskulle han knappast ha tagit honom på allvar som filosof. Adorno respekterarskillnaden mellan filosofi och politik, men skyggar samtidigt inte för att dra depolitiska konsekvenserna, om de finns.233

Ursprung och ontologi

I Varat och tiden hävdar Heidegger att frågan om varats mening är den mestgrundläggande och ursprungliga för filosofin. De ontologiska frågorna är enligtHeidegger mer ursprungliga än de ontiska, de positiva vetenskapernas frågor.234

En av Adornos första invändningar är om detta verkligen är fallet. Han menar attHeidegger postulerar en utgångspunkt som han egentligen aldrig argumenterarför. Enligt Adorno är relationen mellan det ontiska och det ontologiska snarareden omvända.

Adorno förtydligar sin invändning genom att urskilja tre nivåer hos Heidegger:den ontiska, den ontologiska och den fundamentalontologiska eller frågan efter va-rats mening. På dessa nivåer behandlas olika slags frågor.235 Den första nivån, de po-sitiva vetenskapernas nivå, behandlar vad man med modernt språkbruk skulle kalla

230 A.a:54, 172, 240. Vid ett tillfälle går han så långt att han menar att man ”på sätt och viss,förstått cum grano salis, kan läsa Rosenberg som en nyckel till Varat och tiden.” (a.a:241) AlfredRosenberg var en framträdande ideolog i NSDAP.

231 Redan Adornos avhandling om Kierkegaard från 1931 (Adorno [1933] 1980) kan förstås somen Heideggerkritik. I denna fråga kan man om inte annat ta den flitige Mörchen till hjälp, somfinner den första anspelningen på Heidegger hos Adorno redan 1922 (Mörchen a.a:661). Jfräven ovan not 216.

232 Adorno (1949) 1983:209.233 Om Heidegger, nazismen och den konservativa revolutionen från olika utgångspunkter, se vi-

dare Birnbaum & Wallenstein a.a:64–87; Callinicos (1999) 2001:305–320.234 Heidegger (1927) 1981:29. Jfr Adorno 2002:25ff.235 Adorno a.a:26.

Page 66: Ramsay

66 Anders Ramsay

för fakta, det som är utspritt i tid och rum.236 I Heideggers språkbruk (som ankny-ter till antikens) är detta de ontiska frågorna om det varande (ta onta), det konkreta,utspridda individuella varandet (Seiende).237 Vi frågar här alltså efter ”vad som ärfallet”, till exempel vad som faktiskt inträffat vid en viss tidpunkt, eller vilka natur-vetenskapliga lagar som är tillämpliga vid ett visst tillfälle. Det ontiska frågandet ärmed andra ord ”det omedelbara, naiva vetenskapliga frågandet”.238

Den andra nivån gäller de så kallade regionala ontologierna, eller de högstagrundsatserna som är konstitutiva för en vetenskap, ”ontologiskt frågande i, omni så vill, naiv mening”.239 I historievetenskapen rör det sig om frågor som ”vadär egentligen historia?” eller ”vilka lagar gäller för historien?”, i naturvetenskapenom den teoretiska fysikens axiom, och i sociologin exempelvis den ständigt aktu-ella frågan om aktör och struktur.240 Det rör sig med andra ord om ett ”grundbe-stånd av sanningar”, som i sin tur är avgörande för hur man yttrar sig om det kon-kret varande.241

Den tredje nivån utgörs av frågan efter varat (ta on), vad varat över huvud tagetär, varats mening. Detta är fundamentalontologins uppgift, till skillnad från deenskilda, regionala ontologierna. De regionala ontologiernas ontologiska frågan-de förblir något i sig ”naivt och ogenomsynligt”242 om man inte också frågar eftervarats mening. Om de regionala ontologierna ställer frågan ’vad är historia?’, såställer fundamentalontologin frågan om detta ’är’, ”vad vara egentligen bety-der”.243

Nu menar Adorno att Heidegger redan på den andra nivån för in ett postulateller en premiss som blir avgörande för hans fortsatta undersökning. Heideggerhävdar som sagt att de ontologiska frågorna skulle vara mer ursprungliga än deontiska. De positiva vetenskapernas regionala ontologier skulle följaktligen varamer ursprungliga än dessa vetenskapers enskilda resultat.244 Heidegger likställeralltså ontologisk och ursprunglig, något som inte är självklart i överensstämmelsemed gängse språkbruk, men som är av största betydelse för hans fortsatta resone-mang. Frågan om vetenskapernas ontologiska grundläggning skulle alltså intebara vara en fråga om deras grundvalar, utan också i någon mening om deras ur-sprung. Om vi nu går vidare till den tredje nivån, den fundamentalontologiska,och fullföljer resonemanget enligt samma logik, så måste denna nivå också handla

236 A.a:19. Det sista säger Adorno med en hänvisning till Schopenhauer och Husserl.237 A.a:18.238 A.a:26.239 A.a.240 Detta är exempel är inte Adornos, utan mitt eget. Problemet aktör–struktur står ända sedan

Talcott Parsons The Structure of Social Action (Parsons 1937) i centrum av den sociologiska te-oribildningen och behandlas i nästan varenda grundbok. Se, som ett exempel bland många,Layder 1994.

241 Adorno a.a.242 Heidegger (1927) 1981:29; jfr Adorno a.a.243 Adorno a.a:27.244 A.a:29.

Page 67: Ramsay

Anders Ramsay 67

om ursprung; den måste vara ännu mer ursprunglig än den andra nivån. Tolk-ningen av de ontologiska frågorna som mer ursprungliga än de ontiska impliceraralltså att de fundamentalontologiska i sin tur är mer ursprungliga än de ontolo-giska. Därmed blir den tredje nivån, den om varats mening, en fråga om det verk-liga ursprunget.

Men är det då verkligen så? Man kan, menar Adorno, på goda grunder hävdaatt det verkliga förhållandet mellan de enskilda vetenskaperna och de regionalaontologierna är det rakt motsatta. Vägen till de regionala ontologierna i det kon-kreta vetenskapliga arbetet går i den omvända riktningen, från det ontiska till detontologiska. De flesta ontologier är i själva verket abstraktioner från det konkretvarande. Genetiskt sett är alltså påståendet om ontologiernas högre grad av ur-sprunglighet mot den bakgrunden tvivelaktigt.

Adorno är medveten om att ”Heidegger och varje heideggerian” skulle reagera”allergiskt” mot den invändningen, och hävda att ontologisk ursprunglighet var-ken handlar om genetisk eller temporal ursprunglighet. Det ontologiskt mer ur-sprungliga är mer ursprungligt därför att det är ett steg närmare det gåtfulla va-rat.245 Adornos invändning lyder då att om man ”på detta sätt rycker begreppetursprunglighet ur tiden”, så har man ”redan förutbestämt vad som är det egentligatemat för den ontologiska problematiken, nämligen varats förhandsställning gen-temot det varande”.246 Heidegger har redan förutsatt vad som skulle bevisas. Attfrågan om varats mening (nivå 3) är den mest ursprungliga, följer alltså av att deregionala ontologiska frågorna (nivå 2) är mer ursprungliga än vetenskapernasontiska frågor (nivå 1), medan de ontologiska frågornas ursprunglighet (nivå 2)följer av att de är närmare den mest ursprungliga frågan (nivå 3). Det ser alltså utsom om Heidegger här har hamnat i ett cirkelresonemang (Zirkelschluß).

Det finns emellertid hos Heidegger ett känt argument mot kritiken för cirkel-resonemang. ”Det avgörande är inte att ta sig ur cirkeln utan att ta sig in i den pårätt sätt.”247 Det rör sig om den berömda förståelsens cirkel, som ju Adorno ocksåinstämmer i. Det finns, medger Adorno, inte någon filosofi som inte förutsätternågot. Man kan inte börja filosofera ur intet, tanken uppstår inte ren, ur sigsjälv.248 Tanken börjar någonstans och den rör sig i just det cirkelliknande möns-ter av frågor, svar och nya frågor som beskrivs av Heidegger och med honom denfilosofiska hermeneutiken. Så långt är Adorno med på noterna. Men försvaret förcirkelresonemang gör inte att Heideggers begrepp om ursprunglighet blir mersant. Det handlar här om något mer än tänkandets nödvändiga början; det är helainnehållet i filosofin som här förutsätts som något redan givet genom blott en de-finition, vilken i sin tur aldrig sätts i fråga.249 Filosofin måste, menar Adorno, re-

245 A.a:30.246 A.a.247 Heidegger a.a:199.248 Adorno a.a:37.249 A.a:31.

Page 68: Ramsay

68 Anders Ramsay

dogöra för, förtydliga och göra sina grundläggande uppfattningar stringenta. Hanpekar på Kant som förebildlig, när denne hävdar att det är ett faktum att vi harde kategorier och åskådningsformer vi har och inga andra, men att det inte avhål-ler honom från att påvisa att rum och tid varken upprätthåller eller innehåller vårafenomen.250

Genom att filosofin frånkänner sig uppgiften att redogöra för sina premisserreduceras den till tautologi. Den kan då inte göra annat än att klarlägga vad densjälv redan har förutsatt, antagit eller bestämt (setzen).251 Detta leder till ontolo-gins dogmatism. Heidegger upprepar ständigt tanken om varats företräde, mendenna premiss undersöks aldrig argumentativt. Heidegger har, menar Adorno,”psykologiskt upprättat ett tabu, eller man kunde säga: politiskt upprättat ettslags terror, genom vilken varje betraktelsesätt i vilket varats företräde gentemotdet varande inte är fastställt från början, ab ovo, nedsvärtas som något mindervär-digt, som urspårat, som ett förfelande av det egentliga.”252

Försokratikerna och upplysningens dialektik

Medan Heidegger i Varat och tiden fortfarande utgår från Aristoteles, vänder hansig senare till vad han menar är varabegreppets historia hos de försokratiska filo-soferna. För Heidegger, som avser att finna ett annorlunda tänkande genom attdestruera hela den västerländska metafysiken, är tolkningen av försokratikernacentral.253 Den västerländska metafysiken innebär en varaglömska och utgör så-tillvida en förfalls- eller dekadanshistoria. Det är därför av bärande betydelse förhela hans projekt att frågan efter varat kan lokaliseras till den västerländska filo-sofins början. Adornos argumentation, som han själv bara förstår som en ex-kurs,254 är här mycket intressant, eftersom han åskådliggör skillnaden mellan sitteget och Heideggers tänkande genom att presentera en alternativ tolkning av för-sokratikerna och varabegreppet i perspektivet av upplysningens dialektik, denmodell för det västerländska tänkandet som Adorno ställer upp tillsammans medMax Horkheimer i boken med samma namn. Deras tes går i korthet ut på att tän-kandet utgör en befrielse från myten, vilket resulterar i mer allmänna begrepp,högre grad av abstraktion och naturbehärskning, men samtidigt en uppsplittringav tänkandet i form av arbetsdelning mellan vetenskaperna och ett återfall i en an-

250 A.a:33.251 A.a:31.252 A.a:39.253 Den centrala ställning de försokratiska filosoferna efter hand intar hos Heidegger kan

exemplifieras med tolkningarna av Parmenides och Herakleitos. Se Heidegger (1947)1996:34;61ff. Parmenides behandlas på nytt i Heidegger (1969) 1998.

254 Adorno a.a:42.

Page 69: Ramsay

Anders Ramsay 69

dra natur.255 Upplysningens dialektik innebär en ”vinst i en avgörande riktning,nämligen i framsteg för vetenskaplig kunskap, som måste betalas med en lika storförlust, splittring av medvetandet om helheten i arbetsdelade discipliner.”256 Va-rafrågan uppstår i en fas som man redan kan beteckna som avmytologisering, denredan långt framskridna grekiska upplysningen.

Bakom Heideggers aristoteliska utgångspunkt i Varat och tiden – frågan om vadvarat egentligen är – står Platons idélära. Det verkliga varat eller väsendet, vilketAdorno menar är samma sak, är skilt från det varande, vilket är överlåtet åt denblotta meningen och sinnevärlden och ytterst åt det rena icke-varat. Denna upp-fattning hos Platon griper tillbaka på eleaterna, Xenofanes och Parmenides. I densenares berömda lärodikt heter det att allt som finns är varat och allt annat är ettbländverk och ett intet, en lära som av Heidegger arkaiskt tolkas som ett tänkandesom ännu inte berörts av upplysningens differentierade begreppsbestämningar.257

Adorno tillbakavisar den arkaiserande tolkningen och menar i stället att dennalära innebär ett oerhört framsteg i det filosofiska medvetandet i förhållande till deäldre försokratikerna. Thales, Anaximander och de andra äldsta filosoferna för-sökte genom olika enskilda bestämningar som vatten, luft, eller apeiron (urämne)fastställa en mer eller mindre villkorligt uttänkt princip om det första, det uråld-riga (arché), som en grund för sina ontologiska teorier. Redan denna princip, isina olika utformningar, utgjorde ett relativt framskridet stadium i förhållande tillmyten, vilket Horkheimer och Adorno framhåller redan i Upplysningens dialek-tik.258 Urprincipen, som redan i sig är en rationalisering, blev efter hand allt merförtunnad men också allt mer omfattande, för att till slut avlösas av läran om vä-sendet eller varat som alla tings grund.259

Varabegreppet som det uppträder i tänkandets historia är alltså enligt Adornointe alls något ursprungligt, inte det första. Tvärtom är det något som uppnåsförst efter en över århundraden pågående reflexion eller abstraktion och följer urotillräckligheten hos de äldsta filosofernas villkorliga bestämningar, vilka i sin turredan utgör rationaliseringar av myten. Varabegreppet kan alltså förstås som ettförsök att förklara mångfalden av fenomen och uppnå en högre grad av allmän-het. Att söka allt mer allmänna förklaringsförsök är något som är kännetecknandeför den västerländska filosofin. Utvecklingen från de första försöken att fastställaen första princip till varabegreppet är därför början till den västerländska filosofin,just det som är själva föremålet för Heideggers ”destruktion”.

Heidegger skulle med all säkerhet hävda att en sådan tolkning är fångad i denrationalistiska tradition som inte har förstått att försokratikernas egentliga ”anläg-gande” var varat, trots att begreppet inte förekommer hos dem. Heidegger läser i

255 Se kapitel 1 & 2.256 Adorno a.a:48.257 A.a:40.258 Horkheimer & Adorno (1947/1969) 1997:21.259 Adorno a.a:41.

Page 70: Ramsay

70 Anders Ramsay

den äldre filosofin in den uppfattning han framför redan i Varat och tiden: erfa-renheten av varat går före erfarenheten av det konkret varande. Han projicerar iefterhand varat på tänkandets historia och ser överallt bara det samma.260 FörAdorno handlar det däremot om en framåtskridande reflexions- och abstraktions-process; varabegreppet är ett historiskt resultat, inte en början. Denna ”varahisto-ria” kan därför inte, lika lite som postulatet i Varat och tiden, visa att erfarenhetenav varat föregår erfarenheten av det enskilt varande.

Enligt Adorno visar sig alltså ’det gåtfulla ursprunget’261 självt vara någotsprunget. Varat är inte tänkandets källsprång i den mening Heidegger tror. Däre-mot utgör den antika filosofins utveckling fram till varabegreppet det västerländ-ska tänkandets början, men i Adornos ögon i en helt annan bemärkelse: som etttidigt uttryck för upplysningens dialektik. Den tidiga grekiska filosofin har förAdorno att göra med vetenskapens historia och uppkomsten av arbetsdelningenmellan filosofi och vetenskap. Heidegger talar med stort förakt om hur de renafilosofiska frågorna beblandats med vetenskapen. Enligt Adorno är emellertiduppkomsten av varafrågan och åtskillnaden av filosofi och vetenskap samma sak.Varafrågan är inte ursprunglig, utan uppstår ur åtskillnaden mellan filosofi ochvetenskap, som ett residuum arbetsdelningen lämnar åt filosofin.262

Varat eller varabegreppet?

Adornos viktigaste invändning mot Heidegger handlar emellertid varken om cir-kelbevis eller filosofihistoria, utan om varabegreppets status som just begrepp.Detta är genomgående i föreläsningarna, liksom i Negative Dialektik och Egent-lighetsjargongen, av den uppenbara anledningen att Heidegger här berör någotsom är av avgörande betydelse för den negativa dialektiken: frågan om begreppetoch det icke-begreppsliga. Därför skulle detta kunna vara en punkt där man kanhävda att de båda filosoferna ligger nära varandra. Adorno menar att Heideggerhär får fatt på något väsentligt, men att han hanterar problemet på fel sätt. Hanpåpekar flera gånger att det är problematiskt att tala om begreppet ’vara’ i sambandmed Heidegger, eftersom det är oklart om det faktiskt handlar om begreppet ellerom varat självt.263 För Heidegger själv är det avgjort så att det är det senare somåsyftas.

Det intressanta är att Adorno här spelar ut den filosofiska nominalismen, tan-ken att begreppen bara är godtyckliga namn på de ting som de betecknar, mot

260 A.a:42.261 Ruin 1994.262 Adorno a.a:48.263 A.a:59.

Page 71: Ramsay

Anders Ramsay 71

Heidegger. Vägran att erkänna språkets absoluta förbundenhet med verkligheten,dess ”kanoniska karaktär”, var enligt Adorno ”ett av de avgörande steg som be-stämt det nyare tänkandet sedan Bacon och i synnerhet den västerländska nomi-nalismens samlade rörelse”.264 I det för-nominalistiska tänkandet, till exempelhos Aristoteles, är de språkliga kategorierna inte enbart formella och nominella,utan även materiella och substantiella. Eftersom orden på så vis inte bara uttalarsig om utan också har del i själva varat är det inte möjligt att reflektera över skill-naden mellan språk och objekt (Gegenstand). I och med nominalismen störtasspråket från detta ”sitt gamla herradöme”.265 Den heideggerska frågan efter varatsmening (eller sanning) förutsätter emellertid en syn på språket som ignorerar dennominalistiska kritiken. Varafrågan innebär att vi tar för givet att det måste finnasen substans i begreppet vara.266

Varabegreppets egenartade karaktär hos Heidegger kan uttryckas med en tve-tydighet: det är å ena sidan ett begrepp, begreppet par excellence, men det är ock-så motsatsen: inbegreppet av allt varande, alla idéer, alla väsenden, icke-begreppeteller anti-begreppet, så till vida som det vill uttrycka det som inte kan vara be-grepp.267 Det är denna egendomliga karaktär hos varat som Adorno försöker un-derkasta en analys.

Problemet med varabegreppet är att det är omöjligt att tala om varat omedel-bart, utan att göra bruk av varabegreppet. Varat är aldrig varat självt, utan alltidförmedlat genom ordet och språket. Som ett ord eller ett element i språket kandet inte beteckna något utanför språket. Det vi talar om är i sig självt ett begreppoch vi kan inte komma förbi denna begreppslighet. Med ordet vara måste vi tänkaoss något som det självt inte är, annars vore det fråga om en direkt uppenbarelse,något som vi inte har genom språket.268

Det kan kanske tyckas anmärkningsvärt att Adorno här utan vidare reservatio-ner spelar ut nominalismen mot Heidegger, samma nominalism som i Upplys-ningens dialektik framställs som allmänbegreppens tyranni. Vi skall inte förstådetta som att Adorno nu plötsligt omfattar en nominalistisk position med hulloch hår. Sanningen har alltid minst två sidor hos Adorno; antitesen är lika sannsom tesen och upplysningens dialektik har givetvis alltid en baksida. I enlighetmed sin egen teori om det icke-identiska kan Adorno inte frånkänna Heideggeratt ordet vara påminner om det som inte går upp i begreppet. Begreppen är, i en-lighet med nominalismens föreställningar, subjektiva konstruktioner; de har, somAdorno uttrycker det, ett moment av något föranstaltat och fungerar föranstal-tande i förhållande till tingen. Det föranstaltande i begreppen tjänar naturbe-

264 A.a:57. Adornos resonemang ligger här i linje med den avmystifiering av världen som i Upplys-ningens dialektik tillskrivs Bacon, men, karaktäristiskt nog, med en helt annan emfas. SeHorkheimer & Adorno a.a:19ff.

265 Adorno a.a:57f, 66.266 A.a:58.267 A.a:63.268 A.a:60.

Page 72: Ramsay

72 Anders Ramsay

härskningen. Begreppen används rent tekniskt, de hanteras som spelmarker, medfastställda definitioner. Därmed uppstår i den vardagliga användningen av be-greppen en inadekvans mellan begrepp och sak, en icke-identitet, som det är detdialektiska tänkandets sak att reflektera över.269

Adorno menar alltså att Heidegger visserligen har pekat på något viktigt, menatt det samtidigt är här som den stora skillnaden visar sig mellan ontologin ochdialektiken. Ontologin låter motsägelser av det slag som här har anförts förbli stå-ende – de ”anses övervunna genom ordets blotta omedelbarhet” – medan det di-alektiska tänkandet ser dem som en utmaning för tanken och försöker utveckladem.270 Heidegger utnyttjar däremot tvetydigheten i varabegreppet, vad Adornokallar dess svävande tillstånd, mellan att vara både ett begrepp och det som intekan omfattas av begreppet. Detta Heideggers ”trick” består i att inte medge tve-tydigheten som en brist, utan utnyttja den till sin fördel för att antyda ett oerhörtdjup och förläna sig själv och begreppet en viss värdighet.271 Ontologin undvikerpå så sätt vad Adorno med Hegel kallar för ”begreppets arbete och ansträng-ning”.272 Ontologin lutar sig i stället mot det djup som skänks begreppet genomatt det inte presterar vad det skall prestera.

För att återvända till Mörchen kan man säga att Adornos ”generalinvändning”mot Heidegger och varafrågans legitimitet både är väl underbyggd och utarbetadi föreläsningarna. Invändningen ligger dessutom i direkt förlängning av tesen omupplysningens dialektik och är såtillvida i linje med en grundtanke i Adornos fi-losofi.

Även om det bär för långt att dryfta den postmoderna Heidegger-receptionenkan man konstatera att Adorno knappast skulle se en utväg i det slags skillnads-tänkande som Jacuqes Derrida förespråkar i förlängningen av Heideggers ”onto-logiska differens”. Det är emellertid också klart att Adornos alternativ till vara-tänkandet inte är ett försök att i den analytiska filosofins anda röja undan begrep-pens tvetydighet genom mer exakta definitioner. Intressant nog är det vid dettafilosofiska vägskäl som den kanske mest avgörande skillnaden mellan Adorno ochHeidegger kan skönjas. Båda är inriktade på att övervinna ett tänkande som vischablonmässigt har vant oss vid att kalla för instrumentellt förnuft, alltså ett na-turbehärskande, förfogande eller föranstaltande tänkande – ett användande av be-grepp som spelmarker. För Heidegger går dock vägen via ett helt annat tänkande,ett tänkande som fullständigt övervunnit den västerländska metafysiken, vilketföranleder honom att söka sig tillbaka till ett arkaiskt tänkande som föregår demetafysiska och subjektsfilosofiska syndafallen. I Adornos ögon kommer Heideg-

269 A.a:62.270 A.a:65.271 A.a:67. Jfr den återkommande kritiken i Egentlighetsjargongen mot anspråk på särskilt djup-

sinne och värdighet.272 A.a:68

Page 73: Ramsay

Anders Ramsay 73

ger därmed att överexploatera språkets mimetiska sida, vilket visar sig i hans se-nare, alltmer poetiserande arbeten.

Trots den oerhörda medvetenheten om den dialektik som allt förnuft och allupplysning är indragen i ställer Adorno sig i polemiken mot Heidegger på upp-lysningsfilosofins sida och försvarar det begreppsliga tänkande som vi inte kanundgå, med förhoppningen om att kunna kritisera det härskande förnuftet medförnuftets egna medel. I Heideggers alternativ ser han bara förnuftets regressionbortom det autonoma förnuftet och därmed bortom varje hopp.

Page 74: Ramsay

74 Anders Ramsay

Page 75: Ramsay

Anders Ramsay 75

Klagolåten över förtingligandet

I ett intressant försök till bemötande av Jürgen Habermas kritik mot Adorno föratt inte förmå bryta med subjekt- eller medvetandefilosofin, hävdar Espen Ham-mer att Habermas därmed bortser från att Adorno utgår från att det modernasamhället karaktäriseras av förtingligande (Verdinglichung).273 Adorno kritiserar isjälva verket, enligt Hammer, medvetandefilosoferna ”by showing how theirtruth-claims match up with the practices of agents in a ’false society’, i.e. a societydominated by reification”.274

Jag skall här inte gå närmare in på artikeln, vars ambition och argumentations-riktning jag rent allmänt är enig med. Hammer har fullständigt rätt vad gäller för-tingligande- eller reifikationsbegreppets centrala ställning hos Adorno. Det är av-görande både för historiefilosofin i Upplysningens dialektik, för förnuftsteorin ochbegreppet om icke-identitet i Negative Dialektik, för samhällsteorin, som tidvisframstår som en teori om det fullständigt förtingligade samhället, samt för konst-teorin i Ästhetische Theorie, vilken förutsätter att konstverk är mänskliga produk-ter som tar gestalt som ting och dessutom, om de är sanna konstverk, själva ut-märks av att de försöker motstå förtingligandet.

Två teorier om förtingligande

En förtingligandeteori får omfattande sociologiska och filosofiska konsekvenser.Vi kan tala om åtminstone två versioner av förtingligandeteorin. Enkelt ochmycket preliminärt uttryckt innebär förtingligande i den version som i första

273 Hammer 2000: 78-80.274 A.a:79.

Page 76: Ramsay

76 Anders Ramsay

hand är aktuell här att samhälleliga mänskliga relationer, och härunder i synner-het maktrelationer, kommer att fästa sig vid eller stelna i människoskapade insti-tutioner och därmed få ett sken av att vara naturgivna. Det paradigmatiska exem-plet är varubytet så som det analyseras av Marx i Kapitalet med det från religions-vetenskapen inlånade begreppet fetischism.275 Hos många teoretiker, såsomLukács och Adorno, finner vi en generalisering av denna teori under beteckning-en förtingligande till områden utöver det strikt ekonomiska som avsågs avMarx.276

Förtingligande är i denna version alltså en teori om opersonlig makt. Möjlig-heten att få genuin kunskap om ett samhälle dominerat av förtingligad makt blirdå beroende av om kunskapssubjektet förmår genomskåda förtingligandet. Teo-rier som inte gör det kan i gengäld kritiseras för att uttrycka, som det brukar heta,ett ’förtingligat medvetande’. En teori som tar utgångspunkt i en föreställning omförtingligande innebär kort sagt en förödande kritik av de flesta andra filosofiskaoch sociologiska teorier. I fallet Habermas skulle man t ex kunna säga att det i ettsamhälle dominerat av förtingligande inte finns någon garanti för att de resultatsom diskursdeltagarna enar sig om skulle vara sanna, det är mer troligt att de en-dast bekräftar status quo och befäster etablerade maktförhållanden.

Därmed också sagt att en förtingligandeteori blir problematisk. Eftersom dengör anspråk på att samtidigt vara en sociologisk och en epistemologisk teori ochsamhällets egenart således blir betingelsen för sann och falsk kunskap, reser sigfrågan hur man kan eller vem som kan undgå förtingligandet och få kunskap omde verkliga förhållandena. Denna invändning tycks också bli synnerligen besvä-rande för ett tänkande som Adornos. Adornos icke-identitetstänkande och nega-tiva dialektik innebär att han vägrar att förutsätta något absolut eller något fun-dament för tänkandet i form av en första filosofi.277 Han tenderar därför att för-hålla sig ambivalent till alla begrepp och ständigt framhäva att de har en kritisklikväl som en affirmativ sida (exemplariskt för denna ambivalens är hans använd-ning av psykoanalysen). Hans tänkande kan då inte heller i någon absolut meningvila på en teori om förtingligande utan även denna måste betraktas med sammaambivalens och frågan reser sig då vad som gör en sådan teori sann, eller om Ador-no här menar sig ha funnit ett fundament som inte kan ifrågasättas. (Jag skall idet följande inte besvara alla dessa problem, bara göra en preliminär undersök-ning av de eventuella betingelserna för deras lösning.)

En andra version av förtingligandeteorin är inte lika markant maktkritisk, utantenderar snarare att bli nostalgisk. Den skulle idealtypiskt kunna sammanfattas

275 Marx (18904) 1977:85ff.276 Rose 1978 har i kapitel 2 en grundlig genomgång av olika varianter av teorin hos Marx,

Lukács, Benjamin, Adorno, samt Simmel. Den sistnämnde har egentligen ingen sådan teori,men anses ha influerat Lukács och därmed delar av den marxistiska teoribildningen (härunderbland andra Adorno) under förra seklet.

277 Kritiken av varje prima philosophia är också utgångspunkten för hans studie av Husserl (Ador-no [1956] 1981).

Page 77: Ramsay

Anders Ramsay 77

som att lojaliteter och bindningar mellan människor går förlorade och därmedockså en kvalité vid livet som sådant när mänskliga relationer i det moderna sam-hället i allt högre grad förmedlas av ekonomi och administration. Denna förting-ligandeteori kan läsas in i en del av den klassiska sociologin (Tönnies, Simmel,Weber). Den kan tolkas som antimodern och antiindividualistisk och snarare somett försvar för traditionsbaserade maktrelationer som herre-tjänare, man-kvinna,osv, än kritik av opersonlig makt.

Ett besläktat begrepp, eller ofta åtminstone framställt som besläktat och somofta sammanblandas med förtingligande är förfrämligande (Entfremdung) elleralienation. Den version av begreppet som hade sin blomstringstid under efter-krigstiden, ungefär fram till mitten av sextiotalet, stammar från den unge Marx’hegeliansk-feuerbachianska kritik av arbetsbetingelserna under kapitalismen i Deekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844. På grund av privategendomen blirden arbetande människan, vars artbestämning det är att skapa sin värld och sigsjälv genom arbetet, främmande för sin egen produkt, för den värld hon skapat,för sig själv och för sin egen art. Medan förtingligandebegreppet (i den marxistis-ka versionen) är knutet till teorin om varubytet hos ’den äldre’ Marx, är aliena-tionsbegreppet knutet till en filosofisk antropologi, en teori om den mänskliganaturen, så som vi finner den hos ’den unge’ Marx.

Slutligen kan man också tillägga att begreppen förtingligande och alienation,så tillvida som vi talar om deras härkomst hos Marx, i själva verket inte finns därman tror sig kunna finna dem.278 Termen förtingligande finns inte i Marx varu-kapitel i första bandet av Kapitalet, inte ens i avsnittet om fetischismen. Däremottalar Marx här dels om att relationer mellan människor framträder som relationermellan ting, och dels om att en egenskap hos varorna, deras bytesvärde, som harsin grund i samhälleliga relationer framträder som egenskaper hos tinget. Bådadessa aspekter har kallats förtingligande. Verdinglichung liksom Versachlichung ochandra besläktade begrepp används däremot av Marx i förarbetena till Kapitalet.279

I Kapitalet dyker Verdinglichung först upp i tredje bandet på ett, på grund av Marxmålande och suggestiva uttryckssätt, ofta citerat ställe, där han talar om ”den för-trollade, förvridna och upp och nedvända värld, där Monsieur le Capital och Ma-dame la Terre spökar som sociala karaktärer och samtidigt omedelbart som blottating”.280 Här är förtingligande beteckning på den mystifikation av profitens källai det kapitalistiska produktionssättet som har sin grund i att dess historisk-socialabestämning inte kan skiljas från dess materiella (stoffliga) form. I den sk trinitari-ska formeln framträder därför jorden, arbetet och kapitalet som likvärdiga källortill profiten. Den förtingligandeteori som här presenteras bygger på teorin om fe-

278 Till det följande, se Rose:a.a.279 Om den äldre Marx terminologi i Grundrisse, se Larsen & Schanz 1974:xxxxvii ff; 1857 an-

vänder den vid det här laget anglifierade Marx faktiskt begreppet ’alienation’, till skillnad från1844 (a.a:l), men nu inom en helt annan teoretisk ram än den antropologiska.

280 Marx (1894) 1976:838.

Page 78: Ramsay

78 Anders Ramsay

tischismen i varukapitlet och så till vida kan man förstås redan här tala om en för-tingligandeteori, även om termen inte används av Marx. Den som är ansvarig föratt ha tillskrivit Marx termen i varukapitlet och som därmed också stadfäste dettabegrepp i marxismen (och som också influerade Adorno på denna punkt) är för-stås Georg Lukács i en inflytelserik essä i Historia och klassmedvetande.281 Det ärockså ett vanligt misstag att tro att termen finns hos Hegel, vilket Adorno ochMarcuse gör sig skyldiga till.282

Uttrycket alienation är en översättning till engelska av olika termer i De ekono-misk-filosofiska manuskripten som efter hand har blivit standard. Man kan räknamed att mer nogräknade författare avser Entfremdung, men exakt vad alienationegentligen står för kan man aldrig vara säker på.283 Entfremdung och besläktadebegrepp (Entäußerung, Veräußerung) återkommer också i den äldre Marx ekono-mikritiska skrifter men har här inte samma betydelse som hos den yngre.284

Förtingligandeteorins försvinnande

Det är idé- och teorihistoriskt anmärkningsvärt att Hammer år 2000 ställer be-greppet förtingligande i centrum. För den som är bekant med Adornos författar-skap, där förtingligandebegreppet förekommer till den grad att t o m författarensjälv verkar ifrågasätta sin myckna användning av det, är det förstås inte kontro-versiellt. En aktualisering av begreppet är däremot uppseendeväckande av minsttvå skäl. För det första har förtingligandebegreppet tillsammans med sin släktingalienation frodats ymnigt i nittonhundratalets marxistiska och icke-marxistiskasociologiska teori, till den grad att det oftast blivit urvattnat och meningslös,285

281 Lukács (1923) 1970.282 Rose a.a:30, 43.283 Översättarna av Collected Works (Marx [1844] 1975) låter t ex alienation stå för Entäusserung,

medan Sven-Eric Liedmans översättning har ’alienation’ för Entfremdung. (Marx, 1844(1995). Det senare är förmodligen det vanligaste och mest korrekta.

284 När jag talar om den unge och den äldre vill jag understryka att jag har den trefaldiga indelningi tankarna som bland andra Schanz (Schanz 1991) opererar med, inte den mer kända som mankan finna hos exempelvis Louis Althusser. Mellan ungdomsskrifterna (skrifterna fram till ochmed 1844) och de ekonomikritiska skrifterna (skrifterna f.o.m. 1857-58) ligger de historiema-terialistiska, som står för en annan, helt annorlunda problematik hos Marx, där de här dis-kuterade begreppen spelar en underordnad roll eller är helt frånvarande. Egentligen är ju ävenflera av dessa skrifter, såsom Det kommunistiska manifestet, ”Teser om Feuerbach” eller Den tys-ka ideologin, vilka i kraft av sitt inflytande på det som historiskt blivit liktydigt med marxismenbrukar räknas som produkter av ’den äldre’, skrivna av en relativt ung Marx.

285 Som exempel på den mer banausiska (för att använda Adornos favorituttryck) receptionen frånsociologisk mainstream under höjdpunkten av alienationsbegreppets popularitet är denvälkända Berger & Luckman (1966) 1984, liksom artikeln av Berger & Pullberg 1966. Härgörs i stort sett alla misstag och alla sammanblandningar som kan göras. Brewsters kritik(Brewster 1966), är på det hela taget träffande.

Page 79: Ramsay

Anders Ramsay 79

för att i dag vara i det närmaste helt försvunnet eller åtminstone nedtonat i cen-trala sociologiska teoribildningar. Detta är i sin tur märkligt med tanke på den sksocialkonstruktivismens popularitet, som begreppet egentligen borde passa somhand i handske. För det andra har begreppet, från att tidigare ha satts i centrumav tongivande Adornotolkningar, tenderat att mot slutet av seklet på ett motsva-rande sätt försvinna eller nedtonas i den senare litteraturen om Adorno, och detinte enbart hos de som direkt influerats av Habermas.286 Förtingligandebegrep-pets försvinnande från Adornotolkningarna tycks alltså sammanfalla med att detrent allmänt förlorar i popularitet.

Annorlunda uttryckt skulle man kunna hävda att det hör ihop med en ned-gång för två slags samhällsteorier. Dels de som utopiskt tänker sig möjligheten avett samhälle som är rent genomskådligt och fritt från maktrelationer. Den teorisom framför andra hävdar en sådan utopi är förstås marxismen, i olika varianter,men i synnerhet de riktningar som betonar antingen en förtingligande- eller enalienationsteori (eller båda delar). Men nedgången gäller även de teorier som nos-talgiskt sörjer förlusten av direkta och oförmedlade relationer mellan människor.Det är karakteristiskt för de samhällsteorier som formulerats de senaste trettio-fyrtio åren, såsom Habermas och Luhmanns teorier, att de inte lika odifferentieratsom den tidiga sociologin och den västliga marxismen attackerar det fenomensom brukar sammanfattas under termerna förtingligande och förfrämligande, el-ler sörjer förlusten av (eller föreställningen om) omedelbara och oförmedlade re-lationer i det moderna samhället,287 liksom de inte heller opererar med vad somkan kallas en expressivistisk utopi om ett fullständigt genomskinligt samhälle.Den klassiska sociologin hade en omisskännlig underström av ett tragiskt patosinför värdenas relativisering gentemot det målrationella handlandets obetvingligatillväxt (Weber) och förlusten av Gemeinschaft på bekostnad av Gesellschaft. Da-gens sociologiska teoribildningar har däremot accepterat att ett inslag av system-förmedlade relationer i form av ekonomi och administration, och därmed en vissgrad av förtingligande, är inte bara ett oundvikligt inslag i moderna samhällen,vilka aldrig skulle kunna fungera som en ren livsvärld i Habermas mening, dvsenbart integrerade utifrån kulturella traditioner och språkliga symbolsystem,288

286 Bara ett par exempel. De två första mer seriösa och omfattande Adornostudierna på tyska ochengelska som kom efter Adornos död, Friedemann Grenz Adornos Philosophie in Grund-begriffen (Grenz 1974), och Gillian Rose’s The Melancholy Science (Rose 1978), karaktäristisktnog skrivna under sjuttiotalet, då förtingligandekategorin ännu förekom flitigt i sociologisk te-ori, innehöll vars ett centralt kapitel om förtingligandebegreppet och ställer begreppet i cen-trum för sina undersökningar. Rose hävdar inledningsvis emfatiskt att ”Adornos thought de-pends fundamentally on the category of reification” (a.a:ix). Hon likställer i principförtingligande hos Adorno med hans begrepp om identitetstänkande. I senare studier, såsomSimon Jarvis’ Adorno. A Critical Introduction (Jarvis 1998), eller Anke Thyens Negative Diale-ktik und Erfahrung (Thyen 1989), har förtingligandebegreppet en anmärkningsvärt marginellroll. I stället står estetiska och rationalitetsteoretiska frågor i centrum.

287 Om sociologins olika begrepp för förmedlade och oförmedlade relationer inom olika socialaformationer, se Bauman (1990) 1992, kap. 2-5; Bauman 2001.

288 Jfr Habermas (1981) 1987a:171-228.

Page 80: Ramsay

80 Anders Ramsay

utan att de systemiska inslagen också utgör ett framsteg och en frihetsvinst. Dettagäller oavsett om man som Luhmann betraktar samhället utifrån ett rent system-perspektiv, eller om man som Habermas diagnosticerar en brottyta av krispoten-tialer mellan de systemiska och de livsvärldsliga imperativen och därmed, trots atthan accepterar fenomenets ofrånkomlighet, i viss utsträckning fasthåller förting-ligandeproblematikens relevans.289

Exkurs om kommunitarism och marxism

Skall man finna någon samhällsteori i dag som fasthåller föreställningen om di-rekta och oförmedlade samhälleliga relationer skulle det i så fall vara den politisk-filosofiska riktning som går under namnet kommunitarism. Kommunitarismen,både i sina uttalat konservativa och i sina vänsterorienterade varianter, kritiserarliberalismen (här snarast i betydelsen av föreställningen om det individualiseradesamhället) för att den splittrar och isolerar människor och insisterar på att detslags relationer som jag har till min familj, mina trosfränder i en religiös gemen-skap eller till mina landsmän, är både förpliktigande för mig som individ ochkonstitutiva för min identitet. Om vi tar Charles Taylor som representativ, så ären av hans käpphästar vad han kallar atomismen,290 ett uttryck som för övrigtockså används av Lukács, som betecknar en människosyn som slår igenom medmoderniteten. Detta öppnar för både alienationsbegreppet (’jag är inte den jagegentligen är, därför att jag är separerad från dem jag hör ihop med, jag är blandde främmande’) och för den tolkning av förtingligandebegreppet som betonar attmänskliga relationer blir förmedlade och ogenomskådliga och som önskar mer di-rekta och genomskådliga relationer.

Kanske sluter sig här cirkeln till ungdomsskriftsmarxismen inte bara från kom-munitarismens sida, men också från det andra hållet (men detta är en ytterst spe-kulativ tes som absolut kräver ytterligare kvalificering): Louis Althusser, som kan-ske ivrigare än någon annan talade för en uppgörelse med ungdomsskriftsmarxis-men (om än i namn av en nyortodoxi) hade just vad Horkheimer brukade sägaom Adorno, ”ein vom Haß geschärften Blick” när det gällde dessa skrifter. Medandra ord hade han i sin kritiska nit en blick för vissa sidor av dem som annarsinte uppmärksammas. Althusser pekar på att ungdomsskrifterna kan uppdelas itvå perioder: Den första sträcker sig till 1842 och omfattar Marx tid vid NeueRheinische Zeitung. Den betecknas som den rationalistisk-liberala perioden ochmänniskans väsen är här för Marx frihet och förnuft. Den andra perioden kallas

289 A.a:352ff.290 Taylor 1995;161ff.

Page 81: Ramsay

Anders Ramsay 81

för den ratonalistisk-kommunitariska och sträcker sig från 1842-45.291 Detta ärperioden för de egentliga ungdomsskrifterna, ”Om Judefrågan”, ”Kritik av denhegelska statsrätten” och De ekonomisk-filosofiska manuskripten och härunder allt-så alienationsteorin. Vad som ger fog för att tala om att Marx här är ett slags kom-munitarist är att människans väsen här inte är frihet och förnuft, utan att hon ärett Gemeinwesen, att hon förverkligar sig med andra. Men ännu viktigare – ochdetta missade Althusser – är att Marx här kritiserar splittringen i det borgerligasamhället, som den mellan Bourgois och Citoyen, privatperson och medborgare,vilket är precis det som kommunitaristerna inte kan tåla hos det liberala samhäl-let. Och frågan är om inte Marx här slog an ett tema som kommer att följa ho-nom, vilket Althusser inte ser på grund av sin iver att fastställa ett entydigt brott,med andra ord att en kommunitär kritik fortsätter att löpa genom Marx förfat-tarskap och åtminstone delvis tar sig uttryck i kritiken av förtingligandet. Det harblivit vanligt, sedan Marshall Bermans läsning av Det kommunistiska Manifestet292

som en modernistisk stridsskrift, att läsa Marx som en modernist. Men frågan ärom inte Marx, som annars onekligen hade ögon för moderniseringsprocessernasirreversibilitet, här närde en anti-modern föreställning om en återgång till ett heltoch genomskinligt tillstånd, utan splittring, en föreställning som han aldrig heltgjorde sig av med.

Förtingligande hos Adorno

Skall man ha någon invändning mot Hammers artikel, så skulle det vara att densaknar en undersökning av Adornos begrepp om förtingligande (eller försakligan-de, som han också säger), vilket snarast tas för givet. Jag menar att förtingligan-debegreppet hos Adorno bör undersökas närmre mot bakgrund av det som sagtsovan: Hur står Adorno i förhållande till alienationsteorin och utopin om ett ge-nomskinligt samhälle, liksom till de kommunitära implikationerna och till dennostalgiska versionen av förtingligandebegreppet? Vad har begreppet för plats ihans eget tänkande och vilka problem kan det finnas med det? Slutligen skulle jagvilja hävda som en provisorisk tes att ett svar på Habermas kritik mot Adorno föratt sakna ett förnuftsbegrepp som kan motverka upplysningens självförstörelse,kanske kan vinnas genom att undersöka hans begrepp om förtingligande; eller an-norlunda uttryckt: problemet med Adornos teori är kanske inte så mycket hanstes om det allomfattande instrumentella förnuftet, men hans tes om det totalaförtingligandet.

291 Althusser 1965:31; 237-240. Kommunitarisk är den svenske översättarens term för över trettioår sedan. I dag skulle det snarare heta kommunitaristisk eller kommunitär.

292 Berman (1982) 1987.

Page 82: Ramsay

82 Anders Ramsay

Jag skall försöka närma mig en del av detta i form av punkter:

(1). I Upplysningens dialektik framträder vad som skulle kunna kallas teorin omdet totala förtingligandet. Denna härleds till naturbehärskningen som slår tillba-ka på människorna själva genom att de tvingas behärska även sin egen natur.

Människors främlingsskap för de behärskade objekten är inte det enda pris som får betalasför herraväldet: försakligandet av medvetandet smittar av sig både på relationerna människoremellan och på den enskildes förhållande till sig själv. Den enskilde krymper ihop till en skär-ningspunkt för de konventionella reaktioner och funktionssätt som sakligt förväntas av ho-nom. Animismen besjälar sakerna, industrialismen försakligar själarna.293

Förtingligandet är inte längre begränsat till varubytet, det fria bytet har i självaverket upphört, vilket får till sin följd att ”fetischkaraktären, breder [...] ut sig somen förstelning över samhällslivet i alla dess aspekter”.294

I det politiska livet yttrar sig förtingligandet som ett val mellan olika ”tick-ets”.295

Huruvida en medborgare kommer att välja den kommunistiska eller den fascistiska ticketenär redan på förhand avgjort av huruvida han blivit mest imponerad av Röda armén eller avvästvärldens laboratorier. Det förtingligande, varigenom en maktstruktur som möjliggjortsblott av massornas passivitet för dessa själva kommer att framstå som orubblig verklighet, harblivit så kompakt att varje ansats till spontanitet, ja blotta aningen om sakernas faktiska till-stånd, oundvikligt framstår som hopplös utopi och verklighetsfrämmande sekterism. Illusio-nen har blivit så heltäckande att själva genomskådandet objektivt får en karaktär avhallucination. Att i stället rösta på en ticket är att påskynda anpassningen till den till realitetförstelnade skenbild, som genom denna anpassning reproduceras i all oändlighet.296

Denna teori om det totala förtingligandet förblir giltig genom Adornos författar-skap. Eftersom ”allt förtingligande är en glömska”,297 som det heter i en av bokenssista aforismer, så reser sig här frågan hur det över huvud taget kan vara möjligtatt genomskåda.

2) Adorno är ingen alienations- eller ungdomsskriftsmarxist. En del av Adornosverksamma tid sammanföll med att den unge Marx’ skrifter blev kända och lästai både öst och väst. Hans kollega Marcuse bidrog säkert aktivt till det, dels genomatt som en av de första att uppmärksamma de nyutgivna ungdomsskrifternas be-tydelse,298 dels genom sin kända Hegelbok.299 Ungdomsskrifterna fick framförallt två betydelser, de blev för det första utgångspunkten för en anti-stalinistisk

293 Horkheimer & Adorno (1947/1969) 1996:43.294 A.a.295 Ticket är egentligen beteckningen för partiernas enhetslistor i det amerikanska valsystemet.296 A.a:224; korr efter Horkheimer & Adorno (1944/1947/1969) 1987:235f.297 Horkheimer & Adorno (1947/1969) 1996:256.298 Marcuse (1932) 1969.299 Marcuse (1941) 19552.

Page 83: Ramsay

Anders Ramsay 83

nymarxism, där alienationsteorin i synnerhet för oppositionella i öst framstodsom en möjlighet att producera en marxistisk kritik av det socialistiska systemet.För det andra bidrog ungdomsskrifterna till att göra Marx acceptabel i akademis-ka sammanhang, i en tid då han ännu inte räknades som den självklara samhälls-vetenskapliga klassiker som han blev efter sextiotalets studentrevolt. Oavsett hurman värderar ungdomsskrifternas filosofiska halt kan man inte frånkänna demdenna historiska betydelse.

Adorno försökte manövrera i det kalla kriget genom att sitta mellan alla stolar.Utåt kunde han framstå som anti-kommunistisk i betydelsen anti-sovjetisk, sam-tidigt som han hävdade att Marx’ teori hade förvanskats i de socialistiska staternaoch försökte för egen del hävda vad han uppfattade som dess autentiska inne-håll.300 Han kritiserar också upprepade gånger Brechts och Lukács anpassningaroch kompromisser med regimerna i DDR, Ungern och Sovjetunionen.301 Inåtupprätthöll Adorno å andra sidan vad som bland studenterna under sextiotaletomtalades som ”en hemlig ortodoxi”302, som inte bara omfattade en Marx bort-om Sovjetmarxismen, utan även Lenin. I en diskussion med Horkheimer, somfördes med avsikt att skriva en fortsättning på Upplysningens dialektik, laborerarman till och med tanken att skriva ett nytt kommunistiskt manifest, vilket Ador-no inte drar sig för att beteckna som ”strängt leninistiskt”.303

Han grep emellertid aldrig till Marx’ ungdomsskrifter, så som oppositionen iÖsteuropa (som han emellertid yttrade sympati för under Pragvåren). Tvärtom

300 Någon systematisk analys finns inte hos Adorno varken av sovjetmarxismen eller av det socia-listiska systemet. Däremot finns det kritiska markeringar i åtskilliga av Adornos skrifter efterkriget. Ett tidigt exempel är ”Die UdSSR und der Frieden” (Adorno & Horkheimer [1950]1986), ett svar på ett sk fredsupprop från en prokommunistisk studentgrupp (som förmodli-gen aldrig avsänts, men som väl uttrycker författarnas hållning), där Sovjetunionen betecknassom totalitärt och imperialistiskt och motsättningen mellan de egna skrifterna och den härs-kande doktrinen i Sovjetunionen betonas. Horkheimer och Adorno vänder sig mot att mankan utvinna en Weltformel, en allomfattande världsåskådning som ger svar på allt, ur Marx’skrifter. Ett sent exempel är Adornos omdiskuterade föredrag vid sextonde tyska sociologkon-gressen ”Spätkapitalismus oder Industrigesellschaft?” (Adorno 1969a), där både diamatideolo-gins dogmatism (a.a:356) och sovjetsystemets oförmåga att avskaffa de periodisktåterkommande ekonomiska kriserna (a.a:366) påtalas.

301 Brecht behandlas t ex i Adorno (1962) 1996; den mest omfattande kritiken av Lukács är Ador-no 1958.

302 Clausen 2003:273.303 Horkheimer & Adorno (1956) 1996:66. Som Claussen påpekar, så inskränker sig positiva

hänvisningar till Lenin hos Adorno till brev och privata samtal (Claussen a.a.). Adornos lenin-fascination tycks framför allt ha grundats i en (för många intellektuella typisk) fascination förhandlingsmänniskan och politikern Lenin, såsom när han jämför sitt intryck av några rader avBenjamin med Staten och revolutionen (Adorno till Benjamin, London 18 april 1936, i: Ador-no-Benjamin1994:175). Den filosofiske Lenin i Materialism och empiriokriticism, ”ett helt ochhållet dogmatiskt verk” (Adorno 1998:38), hade Adorno däremot inget till övers för, vilket för-anledde en konflikt med Bertold Brecht under exilen i USA som han senare återberättade försina studenter. Brecht menade att Adornos arbete med kunskapsteoretiska problem i sinHusserlkritik var onödigt, eftersom Lenin redan löst problemen i sin bok (a.a:78). Att Leninsverk är en av källorna till Sovjetmarxismen, är däremot en koppling som aldrig görs av Adorno.

Page 84: Ramsay

84 Anders Ramsay

reserverar han sig flera gånger mot den utbredda användning alienationsteorinfick i väst. Alienationsteorins Marx blev var mans egendom och omfamnades avbåde existensfilosofer och teologer. När hans samtalspartner Hellmut Becker i ettradioframträdande hänvisar till ett föredrag av ett par polska pedagoger, ”Vorbe-reitung zur ständigen Überwindung der Entfremdung”, invänder Adorno:

Jag spjärnar mig till det yttersta emot den inflation som inträtt med begreppet ’alienation’[Entfremdung]. Det så kallade alienationsfenomenet grundar sig i samhällsstrukturen. Dendjupaste defekt man i dag egentligen har att göra med är att människorna egentligen intelängre är förmögna till erfarenhet, utan skjuter mellan sig och det erfarna det stereotypa skiktsom man måste sätta sig emot.304

Förlusten av förmågan att göra erfarenheter är alltså ett viktigare fenomen förAdorno och själva alienationsbegreppet blir snarare ett exempel på en sådan ste-reotypi som sprids av kulturindustrin305 om det inte förankras i samhällsstruktu-ren.

I sin kritik av Adenauererans kulturkonservativa och konformistiska ideologi,vilken han döper till egentlighetsjargongen, skriver han att

… jargongen [...] har rent av tagit till sig den numera inarbetade termen alienation, blott allt-för villig att tillerkänna den yngre Marx ett visst tankedjup för att i gengäld slippa befatta sigmed kritikern av den politiska ekonomin.306

Den unge Marx är alltså inte immun mot att utnyttjas för kulturkonservativa strä-vanden. När Adorno hänvisar till att fenomen som betecknas med alienation ochförtingligande måste förankras i samhällsstrukturen tar han här parti, liksom någ-ra år senare både Althusser och den nya Grundrisseorienterade marxläsningen,307

för den äldre, ekonomikritiske Marx gentemot den yngre, utan att för den skull(såsom Althusser) göra sig till talesman för någon neo-ortodoxi.

3) Denna kritik varieras i Negative dialektik, men här på ett sätt som ger den enytterligare dimension av självkritik. Adorno understryker här att man inte skallinbilla sig att alla problem skulle vara ur världen med förtingligandet, att avskaf-fandet av förtingligandet och varukaraktären ingalunda är de vises sten.

Men förtingligandet är självt den falska objektivitetens reflexionsform; att centrera teorin omden, en medvetandegestalt, gör den kritiska teorin idealistiskt acceptabel för det härskande

304 Adorno 1966a:113.305 Se kapitel 6.306 Adorno (1964) 1996:68.307 Se Adornos och Horkheimers förord till Alfred Schmidts Der begriff der Natur in der Lehre von

Marx, ett epokgörande verk i den moderna marxforskningen och ett av de första att användasig av Grundrisse (vilket också framhävs i förordet), författat av en av deras egna lärjungar ochutgivet i IfS’ egen bokserie Frankfurter Beiträge zur Soziologie. Detta är den enda bok medMarx’ namn i titeln som Adorno och Horkheimer sätter sina namn till (Adorno och Horkhe-imer 1962).

Page 85: Ramsay

Anders Ramsay 85

medvetandet och det kollektivt omedvetna. Det är detta förhållande som Marx’ tidiga skrif-ter, till skillnad från ’Kapitalet’, har att tacka sin samtida popularitet, t o m bland teologer.[...] Dialektik låter sig lika lite reduceras till förtingligande som till någon annan isolerad ka-tegori, om så enbart polemiskt. Det som människorna lider under har klagolåten över för-tingligandet emellertid snarare glidit över än denuncierat. Det onda ligger i de förhållandensom dömer människorna till vanmakt och apati och som de ändå skulle kunna förändra; intei första hand i människorna och i det sätt som förhållandena framträder för dem. I jämförelsemed den totala katastrofen är förtingligandet ett epifenomen; i synnerhet den därmed för-knippade alienationen (Entfremdung), det subjektiva medvetandetillstånd som motsvarardet.308

För det första ser här Adorno att också förtingligandebegreppet, på grund av detslags sammanblandningar med alienationsbegreppet och urvattningar som intevarit ovanliga, inte går fritt från den invändning han gjort mot det senare begrep-pet. Adorno är noga med att understryka att förtingligandet om det likställs medalienationen blir ett rent medvetandefenomen. Endast om det härleds till Marx’analys av varubytet kan det undvika att bli till människans oföränderliga villkor.”Endast i sardonisk mening är bytessamhällets naturvuxenhet en naturlag; eko-nomins primat är ingen oföränderlig storhet.”309 Förtingligande förvränger deverkliga förhållandena, men är inte orsaken. Men därutöver kan man inte undgåatt undra om detta ställe inte skall förstås som en självkritik, som om man skall taden bokstavligt underminerar teorin om det totala förtingligandet och om intemycket av vad Adorno själv skrivit om förtingligat medvetande faller under ”kla-golåten över förtingligandet”?

4) Ovan anfördes att det i Marx’ varukapitel, vilket Adorno bygger sin förtingli-gandeteori på, går att utläsa två betydelser av förtingligandet. Den första innebäratt ”bestämda samhälleliga relationer mellan människorna (...) antar för dem denfantasmagoriska formen av ett förhållande mellan ting”.310 Det handlar här omatt privatarbetena genom arbetsdelningen inte är omedelbart samhälleliga, utanatt de först träder i relation till varandra och visar sin samhälleliga karaktär i bytet,som ”sakliga förhållanden mellan personer och samhälleliga relationer mellan sa-ker”.311 Om detta vore den enda aspekten av förtingligandet, skulle kritiken kun-na inskränkas till den ’kommunitära’ aspekten, till ett krav att samhälleliga rela-tioner skall vara genomskådliga. Adorno har emellertid inga sådana illusioner.”Ett rationellt, genomskinligt, verkligt fritt samhälle skulle lika lite kunna undva-ra förvaltningen som arbetsdelningen över huvud taget.”312 Tvärt om ser han denvinst som arbetsdelningen och administrationen i moderna samhällen medför avfrihet och oberoende i frihet från traditioner, släkt- och familjeband, patriarkala

308 Adorno 1966:191.309 Adorno a.a:190.310 Marx (18904) 1977:86.311 A.a:87.312 Adorno 1965:17.

Page 86: Ramsay

86 Anders Ramsay

relationer, etc. Inte nog med det, alienations- och förtingligandeteorierna har be-tänkliga undertoner. Att se ”det tingsliga som det radikalt onda”, skriver han i Ne-gative Dialektik i en tillspetsning av kritiken mot alienationsteorin som kanske gårlängre än någon annan, ”tenderar till fiendskap mot det andra, det främmande,vars namn inte för inte klingar i Entfremdung”.313 Frågan är om inte kritiken motfrämlingskapet riskerar att vända sig mot det främmande? Därför måste även denandra sidan av saken också betonas. Moderniteten befriar genom att frigöra frånbindningar och skapa avstånd mellan människor som medger rörelsefrihet. Detkan en kritik av förtingligandet inte förneka och denna process är irreversibel.

Den andra betydelsen av förtingligande hos Marx, som Adorno däremot beto-nar, och som förvisso förutsätter den första, är att en relation mellan människorinte framstår som en relation mellan ting men som en egenskap hos ting. Detta ärmodellen för Adornos kritik av identitetstänkande. Bytesvärdet framstår som omdet vore en naturlig egenskap vid varan på samma sätt som bruksvärdet. Men by-tesvärdet uttrycker i själva verket en relation mellan privatarbetarna, som framträ-der som en egenskap vid varan. I bytet framstår olika ting som lika. Identitetstän-kande är förtingligat tänkande just därför att det gör olika ting lika, det använderbegrepp som om de var identiska med objekten. Detta är det konventionella sät-tet att tänka som bl a karaktäriserar vetenskaperna och som är ett nödvändigt sta-dium för tänkandet. Icke-identitets-tänkande eller negativ dialektik är ett tänkan-de som hävdar att givet sakernas nuvarande tillstånd kan begrepp inte identifierasina verkliga objekt, det säger inte enbart under vilka kategorier något underord-nas, utan också vad något är och vad det kan vara, om det uppfyller sitt begrepp.Detta är alltså ett hegelianskt tänkande omkring begrepp och objekt som vägraratt förutsätta det absoluta, dvs identiteten mellan subjekt och objekt – och där-med begrepp och objekt.

5) Om vi återvänder till Upplysningens dialektik, så är den vanliga frågan till dennabok var alternativet till upplysningens självförstörande dialektik står att finna. Enantydan till svar finns faktiskt och det har att göra med förtingligandet.

Att ge konkreta belägg för sin egen tvivelaktighet är också något som tänkandet alltid visatsig duga till. Det är en dräng som husbonden inte kan hejda efter behag. Genom att makt-utövningen successivt förtingligats alltsedan människorna en gång blev bofasta, och sedan yt-terligare genom varuekonomin, har den också blivit tvungen att inskränka sig. Redskapet harblivit självständigt: den intellektuella förmedlingsinstansen dämpar oberoende av de styran-des vilja den ekonomiska orättvisans omedelbara brutalitet. De instrument för maktutöv-ning som skall infånga alla: språk, vapen och till slut maskiner, måste också vara tillgängligaför alla. På så vis kommer maktutövningen att innehålla ett inslag av rationalitet som samti-digt är skilt ifrån den. Den föremålskaraktär som gör medlet universellt disponibelt, dess all-mängiltiga ”objektivitet”, innefattar redan den kritik av makten som tänkandet varit ettmedel till.314

313 Adorno 1966:191.314 Horkheimer & Adorno (1947/1969) 1997:52-3.

Page 87: Ramsay

Anders Ramsay 87

En opersonlig maktutövning har den fördelen att den kan skifta innehavare. Där-med antyder Adorno att upplysningens dialektik inte enbart är ett tillbakaslag imyt, vilket vore liktydigt med irrationalismens återvändsgränd, utan att den fak-tiskt är dialektisk. Förtingligandet medför att det förnuft som objektiverats kanframstå som universellt. När auktoriteten inte längre kan åberopa sig på traditionoch högre makter krävs det intellektuella och materiella redskap för att ha ettopersonligt herradöme i sin hand. Och dessa är därmed också tillgängliga för flerän de som anses utkorade att härska. De är inte längre knutna till en enda personutan är möjliga att lära och få del av.

Page 88: Ramsay

88 Anders Ramsay

Page 89: Ramsay

Anders Ramsay 89

Ondskans banalitet och den auktoritära personligheten

Den enda verkliga kraften mot Auschwitzprincipen vore autonomi, om jag fåranvända det kantska uttrycket; kraften till reflexion, till självbestämmande, tillicke-deltagande.315

Max Horkheimer skall vid ett tillfälle, med anledning av att hans kollega psyko-logen Alexander Mitscherlich anmälde den tyska utgåvan av Hannah ArendtsEichmann in Jerusalem. A Report on the Banality of Evil316 i tidskriften Der Spiegel,ha fällt följande yttrande:

Artikeln är oansvarig. Även om varje sats i Arendts bok är riktig, så är den ändå en lögn. Be-greppet om ”ondskans banalitet”, i vilket sadismen inte spelar någon roll, är rena smörjan.317

Huruvida Horkheimer själv läst boken är obekant, men även om hans kortfattadeomdöme kan tyckas väl kategoriskt och man inte vill instämma i hans avfärdande,

315 Adorno 1967a:90.316 Hädanefter citerad efter den andra omarbetade och utvidgade upplagan, (Arendt 1963/65).

Det finns en äldre, undermålig, svensk översättning av den första upplagan, med titeln Denbanala ondskan. Eichmann i Jerusalem, (Arendt [1963] 1996) som jag också hänvisar till menofta korrigerar. Utgåvan är dels ofullständig, dels innehåller den ett flertal översättnings- ochkorrekturfel. I något fall går jag också till den tyska utgåvan, som är en av Arendt själv auktor-iserad översättning.

317 Horkheimer 1988:323. Det rör sig om ett privat yttrande av Horkheimer, återgivet av Frie-drich Pollock, som hade för vana att föra anteckningar från deras gemensamma (oftast nattliga)samtal. Dessa anteckningar har postumt utgivits som ”Späne”. Man kan alltså inte tillmäta yt-trandet samma betydelse som om Horkheimer hade skrivit det i något av sina publicerade verkeller på annat sätt yttrat det offentligt. På tyska säger Horkheimer att ”Der Begriff der »Banal-ität des Bösen« [...] ist Mist”. Den omtalade artikeln av Mitscherlich stod i Der Spiegel nr 5,27/1 1965.

Page 90: Ramsay

90 Anders Ramsay

så pekar det ändå på något väsentligt: den fullständiga frånvaron av psykoanaly-tiska begrepp hos Arendt. Detta kapitel är dels ett försök på att diskutera den pro-blemställning som trots den svepande och osensibla formuleringen ligger i Hork-heimers yttrande, men också ett försök att granska närheten och skillnaden mel-lan två till synes helt olika ansatser, Arendts Eichmann in Jerusalem och Adornosoch hans medarbetares The Authoritarian Personality.318

Horkheimers omdöme var förvisso inte helt godtyckligt eller obegrundat. Hanhade själv sedan mer än tre decennier, tillsammans med sina medarbetare vid In-stitut für Sozialforschung, först tillsammans med Erich Fromm, senare med Ador-no, försökt utforska nationalsocialismens psykologiska drivkrafter. Vid en närma-re begrundan skulle Horkheimer förmodligen också finna att Arendts analys avAdolf Eichmann inte låg så långt ifrån vad han själv och hans medarbetare kom-mit fram till om det som man vid olika tillfällen kallat den auktoritär-masochis-tiska karaktären,319 den sado-masochistiska eller auktoritära karaktären320 ellerden auktoritära personligheten.321 Något sådant samband såg han emellertid ald-rig, och inte heller någon av hans medarbetare. Inte heller Arendt å sin sida in-tresserade sig för Frankfurtskolans arbeten på området, trots att de föregripit vissaaspekter av de iakttagelser och reflexioner hon gjorde i anslutning till Eichmann.

Jag skall i det följande koncentrera mig på att jämföra Arendts bok med deforskningsresultat som presenterades av Adorno och hans medarbetare lite mer änett decennium tidigare. Att jämföra två tänkares verk kan vara ett riskfyllt företag.Det gäller att inte falla för frestelsen att enbart se likheter, reducera det ena till detandra och radera ut det specifika hos båda. Friedrich Nietzsche skriver vid ett till-fälle, i aforismen ”Mot de medlande”, att det ”är ett tecken på svaga ögon” [...]”att se likheter och överensstämmelser” [...] ”mellan två beslutsamma tänkare”.Den som vågar sig på något sådant som att medla mellan dem riskerar att dra påsig ”medelmåttighetens stämpel”.322 Mitt syfte är inte att medla utan tvärtom enkritisk konfrontation mellan dessa båda viktiga, men för sina författare egentligeninte helt typiska arbeten, vilka paradoxalt nog var de arbeten som, åtminstone fören tid, blev deras mest kända och lästa. Adorno och Arendt var båda i grund ochbotten filosofer och större delen av deras respektive efterlämnade verk är filoso-fiskt. Med Eichmann in Jerusalem uppträder emellertid Arendt som reporter,medan Adorno i The Authoritarian Personality framträder som sociologisk forska-re inom ett brett upplagt empiriskt projekt. Ingen av dem var emellertid främ-mande för dessa roller eller såg dem stå i motsättning till sin verksamhet som fi-losof.

318 Adorno m fl (1950) 1969.319 Fromm 1936:110.320 Fromm 1941:120.321 Adorno m fl a.a.322 Nietzsche (1882) 1987:166.

Page 91: Ramsay

Anders Ramsay 91

The Authoritarian Personality har blivit berömd för att den kombinerar kvantita-tiva mätmetoder, vilka tidigare hade utvecklats inom opinionsforskning, med kva-litativa, psykoanalytiskt inspirerade tolkningar. De olika skalmodellerna som ut-vecklades under arbetet gav studien dess rykte under efterkrigstiden och reproduce-rades i otaliga undersökningar. Jag skall även ta upp denna aspekt, men jag menaratt den kvalitativa delen av studien är den intressanta. Skalorna är ett sätt att få frammaterialet genom att urskilja de auktoritära från de icke-auktoritära, men denegentliga tolkningen av materialet sker i de kvalitativa avsnitt som Adorno författat.Arendts porträtt av Eichmann kan här, trots att det egentligen är en journalistiskprodukt, tjäna som en fallstudie som kan komplettera den mer systematiskt upp-lagda studien. Även The Authoritarian Personality innehåller visserligen två fallstu-dier av en auktoritär och en ickeauktoritär försöksperson som presenteras i börjanoch fördjupas efter hand, men det är inte dessa, utan de auktoritära typologier somutvecklades av Adorno som direkt kan relateras till Arendts porträtt av Eichmann.Jag menar att det är här man kan visa hur Arendts och Adornos arbeten kan belysaoch befrukta varandra och att särskilt Adornos psykoanalytiskt baserade forsknings-resultat kan fördjupa Arendts hermeneutiska eller förståelseorienterade ansats. Ochomvänt menar jag också med Arendt att vi först och främst måste eftersträva att för-stå, i betydelsen att fråga vad det är vi har framför oss när vi ställs inför fenomensom ondskan, förintelsen eller det totalitära herradömet. Den fråga som slutligenförenar Adorno och Arendt är den kantianska frågan om möjligheten av autonomieller myndighet och det autonoma omdömet. Eichmann karaktäriseras enligtArendt av att han saknar denna förmåga och Adorno ger en psykoanalytisk förkla-ring till denna ödesdigra brist. Det handlar alltså om divergenser och konvergenseri två stycken olika ansatser som trots skillnader i utgångspunkter förlöpt parallelltmed varandra. Vi har med andra ord att göra med ett fall av filosofisk och veten-skaplig kommunikationsfrånvaro, för övrigt ett inte helt ovanligt fenomen i det tju-gonde århundradets intellektuella värld.323

Denna uteblivna kommunikation är alltså anledningen till detta kapitel, menockså en jämförelse av hur olika tillvägagångssätt, å ena sidan ett stort upplagtprojekt med urval av försökspersoner som undersöks med avancerade kvantitativametoder och psykoanalytisk teori, å andra sidan en studie av ett enskilt fall hämtatur verkligheten, kan uppnå resultat som kan bekräfta och komplettera varandra.Emellertid är detta varken någon uttömmande jämförelse eller dialog mellanAdornos och Arendts tänkande i sin helhet, eller mellan deras olika tillvägagångs-sätt. En sådan skulle kräva en betydligt mer omfattande avhandling. Däremot trorjag att jag genom en fokusering på de här aktuella verken sätter fingret på någraväsentliga punkter där de berör varandra. För att ytterligare understryka att jaginte på något sätt är ute efter att på reduktionistiskt sätt föra samman dem skalljag inledningsvis säga något generellt om förhållandet mellan de båda.

323 Frånvaron av filosofisk kommunikation mellan Adorno och Arendt sammanhänger med enannan, mellan Adorno och Heidegger. Se ovan kapitel 3.

Page 92: Ramsay

92 Anders Ramsay

Adorno och Arendt

Det ligger nära till hands att föreställa sig att Hannah Arendts (1904-1975) ochTheodor W. Adornos verk skulle ha åtskilliga beröringspunkter. Det finns uppen-bara paralleller i deras intellektuella och biografiska förutsättningar och i deraslivsförlopp.324 De föddes båda i Tyskland i början av nittonhundratalet, de hadebåda judiskt påbrå, deras studieår inföll under Weimarrepubliken och de tvinga-des båda i exil av de nazistiska raslagarna för att så småningom framgångsrikt kun-na fortsätta sina karriärer i USA.

Inte minst iögonfallande är förstås att båda i sina mest betydande verk har in-tensivt sysselsatt sig med antisemitismen och den tyska nationalsocialismen. Bådahar också i sina centrala filosofiska arbeten kritiserat utbredningen av teknokra-tiska kunskapsformer, byråkratins ökade makt, inskränkningen av utrymmet förhandling, standardiseringen av kulturen och förlusten av genuin erfarenhet i denmoderna världen. Arendts bild av skrivbordsmördaren Eichmann hör tveklösthemma i Adornos och Horkheimers kritik av vad de kallade den förvaltade värl-den. På denna punkt kom deras arbeten att, i det närmaste helt oavhängiga av var-andra, konvergera.

Dessa beröringspunkter skall emellertid inte skymma de många betydelsefullaskillnaderna. Deras judiska påbrå och deras förhållande till judendomen hade pådet personliga planet helt olika konsekvenser för dem.325 Men framför allt rördede sig i helt olika akademiska miljöer. Medan Adorno rörde sig i den radikala mil-jön bland sekulariserade judar i Frankfurt var Arendts viktigaste lärare icke-judaroch traditionella akademiker som Martin Heidegger och Karl Jaspers. Hennes ar-bete skriver in sig i den existensfilosofiska och fenomenologiska traditionen.

Den traditionella tyska akademiska miljön var antingen pronazistisk eller apo-litisk när nationalsocialisterna tog makten 1933. Arendt hade all anledning att blibåde bitter och besviken på många gamla vänner, inte enbart på Heidegger. Honstärktes nu i sitt judiska självmedvetande, förkastade assimilationen som illusionoch blev organiserad sionist. Hon kom emellertid efter hand på kollisionskursmed de allt starkare ultranationalistiska tendenserna inom sionismen. När statenIsrael grundades 1948 som en stat för ett folk med en religion bröt hon med densionistiska rörelsen på frågan om förhållandet till palestinaaraberna. Hennes kri-tiska hållning till staten Israel och hennes outsiderskap i förhållande till de poli-tiska huvudströmningarna inom judenheten tar sig flera uttryck i Eichmann in Je-rusalem: i kritik av de israeliska äktenskapslagarna, av den historiska myten om

324 Det stora biografiskt upplagda arbetet om Arendt är Young-Bruehl 1982. Uppgifter i det föl-jande om Arendts biografi härrör från denna bok. För Adornos biografi, se kapitel 1.

325 Arendts föräldrar var båda icke-troende judar, aktiva i socialdemokratin. Som barn fick honemellertid religiös undervisning i synagogan. Viktigare för hennes senare anslutning till sion-ismen (som aldrig var något alternativ för Adorno) var förmodligen att hon genom sin uppväxti Königsberg hade en närhet till den fattiga östjudendomen.

Page 93: Ramsay

Anders Ramsay 93

det judiska folket som evigt offer, av den dåvarande premiärministern Ben-Guri-ons politiska utnyttjande av rättegången mot Eichmann och av hur ledarna för desk Judenräte samarbetade med nazisterna om urvalet av judar till förintelselägren.Dessa punkter, tillsammans med hennes uppfattning att förintelsen inte var ju-darnas ödeslott, utan kunde ha drabbat vilket folk som helst, markerade hennesavstånd till den konsensus som fanns kring den officiella sionismens politik ochhistorieskrivning bland en majoritet av amerikanska och israeliska judar och bi-drog till att göra hennes bok kontroversiell.

Även forskningsresultaten från projektet ”Studies in Prejudice”, där The Aut-horitarian Personality ingick, avvek, liksom Arendts bok, från den sionistiska sy-nen och en utbredd judisk självförståelse. Antisemitismen gavs inte någon sär-ställning, utan sågs som ett moment i ett övergripande mönster av fördomar, auk-toritära förhållningssätt, politisk-ekonomisk konservatism och allmän fientlighetmot minoriteter.

Adornos och Arendts arbeten med att förstå och utforska nazismen, antisemi-tismen och förintelsen är alltså båda exempel på förklaringsförsök som starkt av-viker från mer konventionella förklaringar. Med något enstaka undantag får manemellertid leta förgäves efter ömsesidiga referenser i deras verk.326

Förståelse och försoning

Den mest iögonfallande skillnaden mellan Arendt och Adorno är deras olika vär-deringar av samhällsvetenskapen och psykoanalysen. I det följande skall jagfrämst peka på Arendts närhet till den tyska hermeneutiken, men i nästa avsnittockså visa på en kanske överraskande samstämmighet mellan henne och Adorno

326 Denna frånvaro av kommunikation har inte enbart att göra med att de rörde sig i olika intelle-ktuella traditioner. Det finns i själva verket en mycket trivial aspekt som är en väsentlig del avförklaringen av relationen mellan Arendt och Frankfurtskolan och särskilt med Adorno. Debåda kom nämligen personligen aldrig överens. Arendt tyckte helt enkelt mycket illa om Ador-no och kallar honom i ett brev till Jaspers för en av de vidrigaste människor hon känt (Arendttill Jaspers 18/4 1966, i: Arendt & Jaspers 1985: 670). Några liknande yttranden av Adornoom Arendts person är inte kända, men det finns all anledning att förmoda att inte heller Ador-no hyste några varmare sympatier för Arendt. Antipatin gick, enligt Arendts biograf, tillbakatill 1929, då Arendt för ett par års tid bodde i Frankfurt tillsammans med sin dåvarande man,Günther Stern, vars utkast till en musikfilosofisk avhandling utsattes för nergörande kritik avAdorno (Young-Bruehl 1982:80). Motsättningarna mellan de båda yttrade sig senare i stridenom Walter Benjamins kvarlåtenskap och dennes relationer till Institut für Sozialforschung, i dis-kussionen om Heideggers nazistiska engagemang och omkring Adornos påstådda anpassnings-försök under Hitlerregimens första månader. Jag skall här emellertid betrakta relationen mellanAdorno och Arendt under perspektivet av en utebliven filosofisk och vetenskaplig kommu-nikation. Att den säkert har en hel del av sin förklaring i personliga antipatier förändrar ingent-ing i sak.

Page 94: Ramsay

94 Anders Ramsay

omkring det som här är det centrala, nämligen bestämningen av ondskan som ba-nal.

För den filosofiskt och estetiskt skolade Adorno var förvisso arbetet vid Ifsinom ett övergripande forskningsprogram baserat på samhällsteori, psykoanalysoch empirisk sociologi en lika omvälvande erfarenhet som det skulle ha varit förArendt, men icke desto mindre gjorde han programmet för en kritisk samhällste-ori till sitt eget och kom att avgörande påverka dess utformning. Adorno varstarkt kritisk till den vetenskapliga positivismen men han såg den också som enutmaning och försökte visa på en alternativ användning av de empiriska forsk-ningsteknikerna.

Arendt förblev präglad av existensfilosofin och fenomenologin, som däremotkritiserades av Adorno. I sin avhandling om Kierkegaard327 visar han att denneförsökte undkomma den moderna världens förtingligade relationer genom att drasig tillbaka i den subjektiva innerligheten och lämna förtingligandet intakt. I,Egentlighetsjargongen 328 kritiserar han den tyska existensfilosofin för att genomatt hylla passivitet och underordning legitimera förlusten av autonomi i den för-valtade världen. Liksom Adorno såg Arendt också existentialismens ensamma, in-åtvända subjekt som problematiskt, men hon fann med Karl Jaspers en lösning ien vändning mot pluraliteten, att människan inte existerar, däremot människor.329

Hon omplanterade den tyska existensfilosofin i amerikansk jord, mot bakgrundav sina egna erfarenheter som flykting undan totalitarismen och förintelsen. Hontransformerar denna filosofi till ett slags politisk existentialism och hon fortsätteratt tänka ontologiskt i termer av människans grundläggande vara, eller ”männis-kans villkor” (the human condition), som hon föredrog att kalla det. Hon varemellertid kritisk till samhällsvetenskapernas utbredning och hennes ointresse förpsykoanalysen var säkert ett arv från Jaspers och Heidegger. Empiriska samhälls-vetenskapliga tekniker som inte resulterar i något annat än uppräkning av faktalämnar oss bara stumma inför ett obegripligt fenomen som koncentrations- ochutrotningsläger. Sådana fenomen pockar framför allt på att bli förstådda, i denovan nämnda betydelsen av att svara på frågan ’vad’.330 Arendt underströk självbehovet av att förstå som drivkraften i sitt arbete: Det heter t ex i en intervju att”... när jag arbetar är jag inte intresserad av verkan [...] det väsentliga är för mig:jag måste förstå”.331 Eichmannboken är en fortsättning på den strävan att förståfenomenet totalitarism som upptog henne sedan fyrtiotalet.332 Även om begrep-pet hermeneutik inte förekommer hos Arendt så betraktade hon, så som lärjungetill Heidegger, som gav en avgörande impuls till förnyelse av den hermeneutiska

327 Adorno (1933) 1980.328 Adorno (1964) 1988:9.329 Arendt 1958:7.330 Se hennes i detta sammanhang utomordentligt intressanta essä om ”Social Science Techniques

and the Study of Concentration Camps” (Arendt 1950).331 Arendt (1964) 1988:9.332 Arendt (1950/55) 1986.

Page 95: Ramsay

Anders Ramsay 95

traditionen, förståelsen och tolkningen som en central mänsklig angelägenhet.Hon klargjorde i några ariklar som hon skrev i samband med sitt arbete på tota-litarismboken, till skillnad från sin lärare, på ett beundransvärt klart sätt sin synpå förståelseprocessen. Det heter t ex i artikeln ”Understanding and Politics” – vil-ken hon ursprungligen hade tänkt kalla för ”The Difficulties of Understanding”:

Understanding, as distinguished from having correct information and scientific knowledge,is a complicated process which never produces unequivocal results. It is an unending activityby which, in constant change and variation, we come to terms with and reconcile ourselvesto reality, that is, try to be at home in the world.333

När man som Arendt talar om att förstå för att försona sig med världen, liggerinvändningen nära till hands att förstå är det samma som att bejaka och förlåta –”tout comprendre c’est tout pardonner”.334 Att förstå fenomen som totalitarismenoch förintelsen skulle då innebära att förlåta det oförlåtliga. Förståelsen skullemed andra ord riskera att bli affirmativ. Det menar emellertid inte Arendt, utanhävdar att förståelse och förlåtelse är två väsensskilda fenomen och att försoningingalunda innebär att förlåta:

Forgiving […] is a single action and culminates in a single act. Understanding is unendingand therefore cannot produce final results. It is the specifically human way of being alive; forevery single person needs to be reconciled to a world into which he was born a stranger andin which, to the extent of his distinct uniqueness, he always remains a stranger. Understand-ing begins with birth and ends with death. To the extent that the rise of totalitarian govern-ments is the central event of our world, to understand totalitarianism is not to condoneanything, but to reconcile ourselves to a world in which such things are possible at all.335

Här skulle Adorno ha åtminstone ett par invändningar. Även han är upptagenmed att begripa förintelsen som det i princip obegripliga och sätter i Upplysning-ens dialektik frågetecken vid det vetenskapliga tänkandet som otillräckligt för attförstå mänsklighetens nya barbari.

Även om kunskap alltjämt står att vinna genom en vidareutveckling och prövning av det ve-tenskapliga arvegodset, inte minst det som positivistiska renhetsivrare lämpar överbord somvärdelös barlast, så kommer den borgerliga civilisationens nuvarande sammanbrott inte baradet sätt på vilket vetenskap nu bedrivs utan också det meningsfulla i den att framstå som tvi-velaktigt.336

333 Arendt 1954:307f. Eller som det uttryckts av en annan Heideggerlärjunge som omfattande äg-nat sig åt att utforska förståelsen, Hans-Georg Gadamer, i Sanning och metod: Hermeneutikenär ytterst ”en universell hermeneutik gällande människornas allmänna förhållande i världen”(Gadamer (1960) 1997:197). Även Philip Hansen menar att Arendt arbetar ”inom en fenom-enologisk och hermeneutisk ram” (Hansen 1993:241). Den gemensamma källan för Arendtoch Gadamer är förstås den berömda § 32 i Heideggers Varat och tiden (Heidegger [1927]1981), där föstående och utläggning (tolkning) framställs ontologiskt, som hörande till tillvar-ons (människans) sätt att vara i världen.

334 Arendt a.a:308.335 A.a.336 Horkheimer & Adorno [1947/1969] 1997:9.

Page 96: Ramsay

96 Anders Ramsay

Det rör sig emellertid inte om ett kategoriskt förkastande. Snarare bör det tolkassom ett tvivel betingat av den historiska situationen. Att Adorno ändå bedrev ve-tenskaplig forskning måste förstås som en motståndshandling, som ett försök attvisa att det trots allt är möjligt. Han skulle aldrig gå med på att förståelse är till-räcklig, eller att den skulle leda till en verklig försoning, eller att försoning överhuvud taget skulle vara är möjlig i en värld efter Auschwitz. Försoning är förAdorno endast möjlig i ett messianskt perspektiv, såsom en kollektiv förlös-ning.337 Adorno skulle sannolikt mena att förståelse hos Arendt, trots hennesegna försäkringar, slår om i affirmation.

Jag skall i det följande utgå från att Arendt bör läsas som en Verstehen-oriente-rad hermeneutiker, även i Eichmannboken, trots dess karaktär av reportage. Attförstå Eichmann var också den avgörande drivkraften för henne och boken börockså läsas som en redogörelse för en förståelseprocess. Hennes arbete blev ocksåbetydligt mer omfattande än hon hade tänkt sig, eftersom hon menade att ingenannan rapport från rättegången hade sagt något av värde.338

Eichmanns normalitet och ondskans banalitet

Arendt bevakade rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 för tidskrif-ten The New Yorker, där reportaget också publicerades innan det utgavs som bok.Österrikaren och SS-officeren Adolf Eichmann var inte någon ledande nazikory-fé. Han var som tjänsteman sedan 1938 sysselsatt med att organisera judisk ut-vandring, först i Wien, sedan i Berlin, under Reynard Heydrich. I denna positionfick han ansvaret för det praktiska organiserandet och utförandet av deportatio-nen av judar till förintelselägren. Det är ingen tvekan om att han var medvetenom konsekvenserna av sina handlingar. Han besökte förintelselägret i Auschwitz1941 och han närvarade vid Wanseekonfernsen, där ha förde protokoll. Eich-mann har blivit sinnebilden av den känslolöse byråkraten som försvarar sig medhänvisning till en pliktmoral. Efter kriget höll han sig undan och arresterades avisraeliska agenter i en förort till Buenos Aires, där han levde med sin familj, först1960, trots att hans uppehållsort varit känd sedan flera år. Arendts porträtt bygger

337 Adorno (1951) 1986:309f.338 Young-Bruehl 1982:336. Boken har ända sedan den utgivits haft en fortsatt genomslagskraft

som senast manifesterats av Eyal Sivans och och Rony Braumans dokumentärfilm Un spécial-iste, vilken visades vid Berlinfestivalen 1999 (Aghed 1999; Benér 1999). Filmen är en rediger-ing av de återfunna upptagningar som gjordes vid rättegången mot Eichmann. Den är direktinspirerad av Arendts bok, den bild den ger av Eichmann ligger helt på linje med Arendts ochfilmen är även tillägnad henne. Den manifesterar även att den konflikt som utlöstes av Arendtsbok fortfarande är brännbar. Den israeliske regissören Sivan har gjort filmen i medveten mot-sättning till det sätt som minnet av förintelsen används i Israel, där Arendts bok på sin tidmötte starkast motstånd.

Page 97: Ramsay

Anders Ramsay 97

på observationer under rättegången, men också på annat material, såsom inter-vjuer och delar av Eichmanns egna memoarer.

Eichmann in Jerusalem. A Report on the Banality of Evil är i första hand en bokom rättvisa och möjligheten av att skipa rättvisa för ett tidigare okänt brott. I ef-terskriften till den andra upplagan av Eichmann in Jerusalem skriver Arendt hurhon hade föreställt sig att en genuin kontrovers (till skillnad från de debatter sominspirerades av organiserade kampanjer mot boken)339 skulle uppstå kring bokensundertitel.340 Med uttrycket ”ondskans banalitet” i underrubriken avser Arendtatt det handlar om en helt speciell typ av brott och ett alldeles särskilt slags brotts-ling. Vi har här att göra med ett brott som utförs inom de legala ramar som sattsupp av en stat – men väl att märka en kriminell stat, i Arendts terminologi en iegentlig mening totalitär stat.341 Vi har att göra med en brottsling som helt ochhållet handlar i enlighet med sitt samvete i en stat där lagen är satt ur spel, där detsom är ett brott i andra stater är tillåtet och påbjudet enligt lagen. Det är dettabrott som inte bryter mot någon lag och som lämnar samvetet i fred som Arendtförsöker förstå med begreppet ondskans banalitet.

Eichmann in Jerusalem är, som undertiteln klart uttrycker och Arendt ocksåunderstryker, en rapport342 från rättegången, den är inte en filosofisk bok, inteheller en uttömmande historisk framställning av förintelsen eller totalitarismenoch ”least of all, a theoretical treatise on the nature of evil”.343 Arendt säger alltsåuttryckligen att hon inte gör anspråk på att ha gjort en teoretisk analys eller kom-mit med en förklaring. Hon har alltså själv dragit upp gränserna för sin Eich-mannbok och lämnar således öppet för läsaren att gå vidare, t ex att söka redskapfrån annat håll för att fortsatt närma sig fenomenet Eichmann.

Med banal menar vi (enligt ordböckerna) att någon eller något är alldaglig(t),intetsägande eller platt. Eichmann framstod som banal för den mer bildade ochsofistikerade åskådaren (Arendt själv) med sitt torftiga språk och sin benägenhetatt använda fraser och klichéer. Under sin karriär i SS framstod Eichmann för an-dra medlemmar, vilka huvudsakligen kom från övre medelklass, såsom primitivoch Arendt citerar också hans försvarare som vid ett tillfälle beskriver sin klientspersonlighet som ”en vanlig brevbärares”.344

Arendt understryker att hon endast talar om ondskans banalitet på ”the strictlyfactual level”.345 Hon ville med detta framhäva ett fenomen som framstod somuppenbart för den som följde rättegången. Med ”banalitet” ville Arendt för det

339 Arendt 1963/65:282.340 A a:287.341 För Arendts teori om totalitarismen, som skiljer sig från ordinära diktaturer bl a genom att ter-

rorn inte inskränker sig till uttalade politiska motståndare till regimen, se Arendt (1950/55)1986.

342 Arendt 1963/65:280.343 a a:285.344 Arendt a.a:145; (1963) 1996:138.345 Arendt 1963/65:287.

Page 98: Ramsay

98 Anders Ramsay

första understryka att Eichmann inte var något monster, att det inte var något somhelst demoniskt över honom och att han inte, så som åklagaren i rättegången velatgöra gällande, var någon perverterad sadist.346 För det andra var det ”besvärliga”med honom i stället att han och andra brottslingar av hans typ var ”skrämmandenormala”347 och detta var en väsentlig förutsättning för det brott som utförts heltlegalt och utan någon som helst konflikt med det egna samvetet. I rent kliniskmening diagnosticerades Eichmann också som ”normal” av flera psykiatriker.348

För det tredje hade Eichmann inga andra motiv än omsorgen om sina avance-mangsmöjligheter, vilket i sig inte är något brott.349 Han var inte heller dum, utanhelt enkelt tanklös, han saknade fantasi och han ”merely […] never realized whathe was doing”,350 som Arendt uttrycker det.

Den sista punkten är så vitt jag förstår den viktigaste betydelsen hos Arendt avondskans banalitet: Eichmanns banalitet var hans tanklöshet, bristande fantasi el-ler föreställningsförmåga, hans oförmåga att begripa verkligheten och täcka överden med luftiga fraser. Arendt understryker hur illa han behärskade det tyskaspråket. Han var egentligen oförmögen att både tala och tänka och tänkande im-plicerar för Arendt också vad socialpsykologin kallar taking the attitude of the oth-er, ”att tänka från någon annans ståndpunkt”351 och därmed se konsekvensen avsitt handlande för andra.

Han hade en förmåga att snabbt ta till sig det nazistiska nyspråket i form avolika ”språkregler”, av vilka den mest kända är ”den slutgiltiga lösningen”, sominfördes vid Wannseekonferensen. Han kallade politiska paroller för ”bevingadeord”352 och han kunde för varje tillfälle plocka fram en hemmagjord fras som fickhonom att känna sig ”upphöjd” (elated)353, såsom när han erkände sina brott ochsade sig att han ”nu ’skulle vilja sluta fred med [sina] forna fiender’”.354 Dennaförmåga att finna klichéer som gav honom en känsla av upphöjdhet följde honomin i det sista. I den tyska begravningsceremonin heter det att ”wir werden ihn, denToten, nicht vergessen”.355 I hans sista ord kom på ett paradoxalt sätt denna fraspå hans läppar:

Han hade fullständig kontroll över sig själv, nej, mer än så, han var helt och hållet sig själv.Ingenting kunde mer övertygande ha visat detta än den groteska enfalden i hans sista ord.Han började med att eftertryckligt slå fast att han var en Gottgläubiger, för att på vanligt na-

346 Arendt a.a:276; (1963) 1996:262.347 Arendt 1963/65:276; (1963) 1996:262, min kurs.348 Arendt 1963/65:25; (1963) 1996:29349 Arendt 1963/65:287.350 A.a. (Kursiv i orig.)351 Arendt 1963/65:49; (1963) 1996:51.352 Arendt 1963/65:48; (1963) 1996:50.353 Enligt den tyska utgåvan använde Eichmann uttrycket erhebene (Jfr Arendt [1964] 1986:82)

om sina känslor, vilket Arendt möjligtvis vill framhäva som den obildade Eichmanns sätt attsäga erhabene, upphöjd i betydelsen ’sublim’.

354 Arendt 1963/65:53; jfr 62; (1963) 1996:54-55; jfr 63.355 Neumann 1997:56.

Page 99: Ramsay

Anders Ramsay 99

zistiskt manér uttrycka att han inte var någon kristen och att han inte trodde på liv efter dö-den. Sedan fortsatte han: ”Inom kort, mina herrar, skall vi alla mötas på nytt. Sådant är allamänniskors öde. Länge leve Tyskland, länge leve Argentina, länge leve Österrike! Jag skallinte glömma dem.” Inför döden kom han på den kliché som används i begravningstal. Undergalgen spelade hans minne honom ett sista spratt; han kände sig ”upphöjd” och glömde attdetta var hans egen begravning.

Det var som om han under dessa sista minuter sammanfattade den lärdom som dennalånga kurs i mänsklig skändlighet har lärt oss: lärdomen om ondskans förfärliga banalitet, densom inte kan fångas i varken ord eller tanke.356

I ögonblicket för hans avrättning framstår för Arendt denna tanklöshet och bana-litet som Eichmanns mest framträdande drag. Men hon var noga med att under-stryka att hon därmed inte lanserat någon ny teori om eller förklaring av ondskan.

That such remoteness from reality and such thoughtlessness can wreak more havoc than allthe evil instincts taken together which, perhaps, are inherent in man – that was, in fact, thelesson one could learn in Jerusalem. But it was a lesson, neither an explanation of the phe-nomenon, nor a theory about it.357

Banalitet är alltså för Arendt i första hand en negativ bestämning, såsom ’icke-de-monisk’. Därutöver har det alltså också betydelsen av ’normalitet’ och ’tanklös-het’. Hon vill med ondskans banalitet helt enkelt sammanfatta en rad empiriskaiakttagelser kring Eichmanns person som bidrar till att bestämma arten av hansbrott. Därför innehåller boken oundvikligen reflexioner omkring den anklagadesperson, eftersom varje rättegång fokuseras på ”the person of the defendant, a manof flesh and blood with an individual history, with an always unique set of quali-ties, peculiarities, behavior patterns, and circumstances”.358 Det är i sambandmed dessa Arendts återkommande överväganden kring Eichmanns person sombegreppet ondskans banalitet dyker upp och det är därför också kring frågan omEichmanns personlighet som en fortsatt analys kan sätta in.

Det problem som här uppstår när man talar om ondskans banalitet ligger i attdet uppenbarligen är mycket lätt att vända på steken och helt enkelt säga att det ärdet banala, det alldagliga, det triviala, det är det som är ondska, som om varje brev-bärare utan större världsvana och bildning per definition skulle vara en personifie-ring av ondskan. Arendt försöker uppenbarligen värja sig mot sådana slutsatser, närhon betygar att Eichmanns banalitet ingalunda var en fråga om alldaglighet:

It was sheer thoughtlessness […] that predisposed him to become one of the greatest crimi-nals of that period. And if this is ”banal” and even funny, if with the best in the world onecannot extract any diabolical or demonic profundity from Eichmann, that is still far fromcalling it commonplace.359

356 Arendt 1963/65:252; (1963)1996:239)357 Arendt 1963/65:288.358 A.a:285.359 A.a:287f.

Page 100: Ramsay

100 Anders Ramsay

Arendt vill alltså inte säga att det att vara banal i betydelsen att närma sig norma-liteten är ont i sig. Det kan inte vara liktydigt med ondska att vara en banal män-niska eller ha banal smak. Det finns säkert massor av enkla ’brevbärarnaturer’ somsannolikt inte skulle vara förmögna till det Eichmann gjort, eller kanske till ochmed i samma situation skulle kunna bli hjältar. Arendt tar själv upp att det fannsde som utan att tveka gjorde motstånd mot Hitler, eller åtminstone vägrade attmedverka i terrorn. Dessa fanns, understryker hon, inom alla skikt i samhället.360

”Their ability to tell right from wrong had remained intact”.361 De besatt medandra ord precis det som Adorno i det citat som inleder denna artikel betecknarsom den enda verksamma motståndskraften: autonomi.

Men den distinktion hon gör mellan banal och commonplace, två ord som iengelskan i själva verket kan användas synonymt, är inte helt lättbegriplig. Eich-mann var inte demonisk, han var banal, men för den skull inte vanlig. Men hurkan banaliteten undvika att vara alldaglig, när den t o m är liktydig med att varanormal? Att använda banalitet om Eichmanns ondska som något annat än ett ne-gativt begrepp, som en negation av föreställningen om det demoniska, det radi-kalt onda, blir uppenbarligen svårt.

Snarare måste man förstå det som att Arendt förstår Eichmann, inte som ettmonster, vilket var åklagarens uppfattning,362 utan som en tanklös, ärelysten ochosjälvständig människa. Denna ondskans banalitet är en helt ny, sekulariserad för-ståelse av ondskan som innebär att hon, som hon själv framhäver i ett svar tillGershom Scholem, reviderar sin tidigare förståelse av det onda som det radikaltonda: ”Ondskan är alltid extrem, men aldrig radikal, den har inget djup, inte hel-ler någon demoni.”363

Och på denna punkt får Arendt faktiskt uttryckligen medhåll av Adorno. Detär kanske inte så överraskande om man känner till Adornos verk, däremot är detanmärkningsvärt att han, med tanke på vad som ovan sagts om avståndet mellandem, vid ett tillfälle faktiskt uttryckligen instämmer i uppfattningen om ond-skans banalitet (och är alltså mindre avvisande än Horkheimer). I en postumt pu-blicerad föreläsningsserie från 1965 – två år efter utgivningen av Eichmannboken– om metafysikens problem, diskuterar Adorno den vetenskapliga positivismen,”att räkna fötter på tusenfotingar”. Adorno rekommenderar inte att man sommotstrategi drar sig tillbaka till ”högre reservatssfärer” eller ”naturskyddsparker”som inte får beröras av tankens reflexion – förmodligen har han här den heideg-gerianska ontologin i tankarna – utan hänvisar i stället till idén från Upplysningensdialektik, att positivismen skall motarbetas ”genom att man driver avmytologise-ringens eller upplysningens process till det yttersta”, med förhoppningen om

360 Arendt 1963/65:103; (1963) 1996:100361 Arendt 1963/65:104; satsen saknas i den svenska översättningen (jfr (1963) 1996:101).362 Arendt 1963/65: 8; textstället saknas i den svenska översättningen (jfr (1963) 1996:12).363 Arendt & Scholem (1963) 1989:78.

Page 101: Ramsay

Anders Ramsay 101

att den i kraft av sin självreflexion inte fullbordas i det triviala, vars fullbordan å sin sida ärden absoluta fasan. För hur man än ställer sig till Hannah Arendts arbeten, och jag ställermig ytterst kritisk till dem, – men i identifikationen av ondskan med det triviala, däri harhon i vart fall rätt. Jag skulle bara vilja vända på det; jag skulle inte säga att det onda är tri-vialt, utan jag skulle säga att det triviala är det onda – nämligen den medvetandets och an-dens gestalt överhuvudtaget som redan anpassar sig till världen som den är, som lydertröghetsprincipen. Och denna tröghetsprincip, den är kanske verkligen det radikalt onda.364

Adorno delar alltså Arendts uppfattning av ondska som något banalt eller trivialtmen fasthåller samtidigt en ’teologisk’ dimension genom att insistera på det radi-kalt onda. Ändå är deras uppfattningar inte helt inkommensurabla. Eichmannsom den pliktuppfyllande skrivbordsmördaren, är det inte personifiering av dentröghetsprincip som Adorno identifierar med det radikalt onda? Jag skall inte härfölja detta mer metafysiska spår, bara påpeka att det finns. Jag skall i stället visaatt det i Adornos författarskap finns ett annat arbete som kan bidra till att fördju-pa insikten i ondskans banalitet.

Jag skulle vilja föreslå att Eichmanns handlande kanske ytterligare kan förkla-ras om vi vänder oss till The Authoritarian Personality. Jag skall i det följande för-söka läsa Arendts Eichmann genom kategorier från denna bok. Jag för emellertidinte in dessa, för Arendt egentligen helt främmande begrepp, helt oförmedlat ut-ifrån, utan jag skall också försöka visa att det finns ansatser i Arendts text som pe-kar i denna riktning, utöver begreppet om ondskans banalitet. Omvänt kan mangivetvis också använda Eichmann som ett slags test på The Authoritarian Personal-ity. Först skall jag emellertid säga något om studiens uppläggning och inslaget avempiriska mätmetoder som gjorde den så framgångsrik i efterkrigstidens sociolo-gi.

The Authoritarian Personality

Författarna till The Authoritarian Personality är intresserade av om det finns en po-tential för stöd till och deltagande i totalitära rörelser som kan bestämmas på psy-kologisk väg, ”the potentially fascistic individual, one whose structure [personlig-hetsstruktur] is such as to render him particularly susceptible to antidemocraticpropaganda”.365 Den övergripande hypotes som framför allt leder författarna äratt

364 Adorno 1998:180.365 Adorno m fl (1950) 1969:1.

Page 102: Ramsay

102 Anders Ramsay

… the political, economic, and social convictions of an individual often form a broad andcoherent pattern, as if bound together by a ”mentality” or ”spirit”, and that this pattern is anexpression of deeplying trends in his peronality.366

Hypotesen undersöks genom en kombination av en rad olika metodologiska an-greppssätt. Mest kända är de olika skalmodeller som konstruerades för att mätaolika attityder hos de intervjuade: antisemitism (A-skalan), etnocentrism (E-ska-lan), politisk-ekonomisk konservatism (PEC-skalan) och antidemokratiska ten-denser (F-skalan, där F står för fascism). Dessa skalor tillkom med hjälp av fråge-formulär, men studien arbetar också med psykologiska bildtest och kvalitativaanalyser av intervjuer som utförts av professionella psykologer.

Av de svarande valde man sedan ut de fjärdedelar för djupintervjuer som ham-nat högst respektive lägst på skalorna, vilka man kallar ”high-scorers” och ”low-scorers”, alltså de mest och de minst antisemitiska, etnocentriska, konservativaoch potentiellt antidemokratiska.367 I dessa kvalitativa intervjuer (som behandlasi de av Adorno själv författade avsnitten) nyanseras ytterligare bilden av försöks-personerna.

Avsikten med projektet ”Studies in Prejudice” var, som också namnet säger, attstudera fördomar, i första hand antisemitismen. Efter hand kom emellertid tematatt vidgas och behandla social diskriminering och fördomar i allmänhet.368 TheAuthoritarian Personality utgår från en hypotes om ett intimt samband mellan in-dividers politiska, ekonomiska och sociala övertygelser. Dessa olika moment ut-gör tillsammans ett sammanhängande mönster, en ”anda” eller en ”mentalitet”,vilken uttrycker djupare tendenser i personligheten.369 Vilka ideologier, definiera-de som oavhängigt av varje individ existerande system av åsikter, attityder och vär-den,370 som en person ansluter sig till, är en fråga om individens behov och huroch i vilken grad dessa blivit tillfredsställda eller frustrerade. Författarna framhä-ver att man bör föreställa sig ideologier och behov som en organiserad helhet ellertotalitet, men att de likväl kan studeras åtskilda.371 När vi härleder ideologier tilldjupare tendenser i personligheten, så utgörs detta personlighetens ”inre” inte avnågot medfött eller någon ”natur” (som exempelvis i föreställningar om ”ras” eller”folk”), utan av en personlighetsstruktur som är en produkt av individens förflutna,

366 A.a.367 Min beskrivning av tillvägagångssättet är något förenklad. Jag bortser från de olika speciella

studier som utfördes av religion, intelligens, kriminalitet, mm.368 Se den ursprungliga formuleringen av projektet: Ifs 1941. Detta projektutkast låg till grund

för projektet med AJC, men denna ursprungliga plan blev, som man kan se av resultatet, or-dentligt modifierad. Så föll t ex en socialhistorisk del om antisemitismen under korstågen, ref-ormationen och franska revolutionen bort, liksom en idéhistorisk del om antisemitismen i denfranska upplysningen, i den tyska idealismen och i fransk romankonst. Inte heller en skisseradplan för en experimentfilm förverkligades.

369 Adorno m fl (1950) 1969:1.370 A.a:2.371 A.a.

Page 103: Ramsay

Anders Ramsay 103

av hur hans eller hennes behov blivit tillfredsställda eller otillfredsställda i indivi-dens historia.372

Utgångshypotesen undersöktes särskilt med avseende på potentiella anhängaretill fascistiska rörelser, i betydelsen auktoritära, högerorienterade politiska rörelsermed politiska program riktade mot judar och/eller andra etniska (minori-tets)grupper. Man antog att dessa potentiella anhängare har en personlighets-struktur som gör dem särskilt mottagliga för antidemokratisk propaganda.373 Detantogs också att de – man avsåg och undersökte endast vita, kristna amerikaner –mer eller mindre öppet eller dolt inför sig själva och andra hyser fördomar ochantipatier mot judar, svarta och andra etniska grupper. Det rör sig alltså inte omindivider som är aktiva och organiserade fascister, utan om ”subjects whose out-look was such as to indicate that they would readily accept fascism if it should be-come a strong or respectable social movement”.374 Vad som undersöks är alltså enpsykologisk potential, men inte ett kausalt förhållande som förklarar enskilda his-toriska fall av fascistiska rörelser. Avsikten är alltså inte att förklara fascismens upp-komst eller förintelsen av de europeiska judarna utifrån förekomsten av en visspersonlighetsstruktur, utan att förklara individers mottaglighet för antidemokra-tisk propaganda och deras beredskap att eventuellt ansluta sig till fascistiska rörel-ser. Fascistiska rörelsers uppkomst i historien är däremot en samhällelig fråga. Dethandlar inte om, vilket författarna understryker redan från början, att reducerasamhälleliga problem till personlighetspsykologiska:

... it may be emphasized again that personality is mainly a potential; it is a readiness for be-havior rather than behavior itself; although it consists in dispositions to behave in certainways, the behavior that actually occurs will always depend upon the objective situation.Where the concern is with antidemocratic trends, a delineation of the conditions for indi-vidual expression requires an understanding of the total organisation of society.375

Personligheten är bestämmande för ideologiska val, men den skall inte hyposta-seras som det ytterst bestämmande. ”Far from being something which is given inthe beginning, which remains fixed and acts upon the surrounding world, perso-nality evolves under the impact of social environment and can never be isolatedfrom the social totality within which it occurs.”376 Inte heller skall man förstå te-sen om förhållandet mellan ideologi och personlighetsstruktur som att det råderett kausalt förhållande mellan psykologi och ideologi, så att psykologi skulle varaorsak och ideologi verkan.377 Lika lite gäller det omvända, att personlighetsstruk-turen, när den väl utvecklats i individens historia, enbart skulle vara ett objekt försin omgivning. Personlighetsstrukturen är en kapacitet för handling i förhållande

372 A.a:6.373 A.a:1.374 A.a. (mina kursiveringar).375 A.a:7.376 A.a:5.377 A.a:654.

Page 104: Ramsay

104 Anders Ramsay

till olika omgivningar. Begreppet kan förklara varför samma personer beter sig li-kadant i olika sociala omgivningar och personer i samma omgivningar beter sigolika.378

Den teoretiska fundamentet för teorin om personlighetsstrukturen var förståsförst och främst psykoanalysen.379 Härifrån stammar teorin om behovstillfreds-ställelsens betydelse för personlighetsstrukturen liksom föreställningen om olikanivåer (levels) i individen. Individen uttrycker en rad uppfattningar, attityder ochvärden utåt, så att säga på ytan. Andra uppfattningar ger han eller hon uttryck förendast i vissa situationer, ytterligare andra endast med dem som står honom ellerhenne närmast. Individen har också en rad ’hemligheter’ som han eller hon aldrigskulle yppa för någon och vissa av dem inte ens för sig själv. Slutligen finns dettankar som befinner sig på nivån för vad Freud kallade det omedvetna eller pågränsen till det omedvetna, vilka är så vaga att individen inte kan formulera demför sig själv. Här kan, menar författarna, finnas en ”readiness level”, en bered-skapsnivå för individens potential till demokratiska eller antidemokratiska tankaroch handlingar.380

Frågan reser sig då hur dessa olika nvåer i individen kan nås och sammanlän-kas, vilket också framhävs av författarna som en metodologisk utmaning.381 Detär deras försök till lösning av detta problem som gav studien dess originella ut-formning i metodologiskt hänseende. Man stod inför uppgiften att utveckla tek-niker för att kartlägga dels explicita åsikter, värderingar och attityder, dels för attavslöja ideologiska tendenser som är mer eller mindre undertryckta och endast vi-sar sig indirekt, och slutligen för att lyfta fram krafter i de undersökta personernasomedvetna.382 Lösningen var ett försök att kombinera studiet av grupper och in-divider.

Individer studerades med hjälp av intervjuer, vilka i sin tur bestod av ett ideo-logiskt och ett kliniskt avsnitt. De kliniska avsnitten kvantifierades och analysera-des av Frenkel-Brunswik, medan de ideologiska undekastades kvalitativ analys ide avsnitt av den färdiga boken som författades av Adorno ensam. Dessutom an-vändes andra kliniska tekniker, dels projektiva frågor med öppna svar, dels TAT-test.383 De öppna frågorna ingick i de frågeformulär som delades ut för gruppun-dersökningarna. Här ställdes också en rad bakgrundsfrågor om yrke, inkomst, po-litiska sympatier, religion, etc.

För att studera grupper använde man sig av en befintlig teknik för studium ochmätning av attityder, påståenden med flera svarsalternativ som försökspersonernafick välja mellan. Attitydstudier är per definition gruppstudier, eftersom endast deattityder kan studeras som kan mätas. Mätning kräver en skala och en sådan kan

378 A.a:6.379 A.a:5. 380 A.a:4.381 A.a:11.382 A.a:11f.383 Thematic apperception test, ett flitigt använt psykologiskt bildtest.

Page 105: Ramsay

Anders Ramsay 105

endast konstrueras för attityder som delas av flera, till skillnad från exempelvismina attityder till händelser i mitt eget liv.

Meningen var att individ- och gruppstudier skulle ömsesidigt befrukta varan-dra. För det första var tanken att resultaten från de kliniska studierna skulle kunnakvantifieras och överföras till gruppstudierna och omvänt att frågeformulärenskulle kunna tillämpas på områden som annars hörde till det kliniska studiet. Dy-namiska psykologiska teorier skulle kunna göra bruk av traditionella socialpsyko-logiska metoder och på så sätt kunna behandlas statistiskt, medan kvantitativaundersökningar skulle kunna göras mer psykologiskt meningsfulla genom att be-fruktas av teorier.384

För det andra var avsikten att individstudierna skulle ligga till grund för frågorsom kunde användas i gruppstudier, genom att man noterade individernas möns-ter för opinioner, attityder och värden och försökte förstå de underliggande dyna-miska faktorerna. I gruppstudierna försöker man upptäcka ideologiska konstella-tioner, vilka opinioner, attityder och värden som hör ihop, exempelvis om fördo-mar mot judar och svarta går hand i hand, eller om konservatism i ekonomiskaoch politiska frågor går ihop med etnocentrism i allmänhet. Man frågar också ef-ter vilka faktorer i individers livshistorier och i deras nuvarande situation som of-tast hänger ihop med en ideologisk konstellation. De individer som exemplifiera-de vanliga mönster av ideologiska konstellationer och faktorer i livshistorier ochlivssituationer hade prioritet för att väljas ut till intensiva studier i form av klinis-ka test och intervjuer.385 Den konkreta gången i undersökningen var alltså den attförst med hjälp av frågeformulär identifiera potentiellt antidemokratiska och ge-nuint demokratiska individer, vilka sedan togs ut till intervjuer och kliniska stu-dier. På basis av dessa studier av individer reviderades formulären och processengjordes om.386

Den avdelning av frågeformulären som innehåller attitydundersökningarnautgörs av påståenden som ligger till grund för skalorna för att mäta ideologiskatrender. Tre av dessa skalor, antisemitismskalan (A-S), etnocentrismskalan (E) ochskalan för politisk-ekonomisk konservatism (PEC) mäter ytliga ideologiska ten-denser. Den fjärde skala, F-skalan, där F står för fascism, utvecklades för att mätadjupare liggande antidemokratiska tendenser i personligheten.

384 A.a:12.385 A.a.386 A.a:12f.

Page 106: Ramsay

106 Anders Ramsay

Exkurs 1: Den kvantitativa studien

I bokens fem delar presenteras i tur och ordning de kvanitativa ideologistudierna,dvs konstruktionen och analysen av skalorna, därefter de kliniska intervjuerna,TAT-testen, de kvalitativa ideologistudierna och slutligen en avdelning med min-dre specialstudier av bl a fångar och mentalpatienter. Men den verkliga ordningenvar att skalorna hela tiden utvecklades och modifierades i växelspel med de klinis-ka testerna och intervjuerna. Med en något sliten och inte helt precis term somden kritiska teorin gärna brukade om sin egen position kunde man alltså tala omett dialektiskt samspel mellan olika metoder. Man experimenerade också hela ti-den med att konstruera kortare skalor och därmed kortare formulär. Man arbeta-de sig efter hand ner från ett 78-punktsformulär till ett 40-punktsformulär, i vilkapåståenden från samtliga fyra skalor hela tiden ingick. Arbetet med att distribueraformulären pågick under ett och ett halvt år, från januari 1945 till juni 1946. (Ettförsta försök med enbart en A-S-skala hade emellertid gjorts ett år tidigare av Le-vinsom och Sanford.)387 Sammanlagt insamlades 2099 formulär från grupper avstudenter, mentalpatienter, fångar, officerare under utbildning, krigsveteraner,fackföreningsmedlemmar, medlemmar av föräldraföreningar, kyrkor, service-klubbar (Rotary och liknande), m fl.388 Som så ofta är fallet i denna typ av under-sökningar blev i realiteten universitets- och collegestudenter överrepresenterade.Man gör absolut inga pretentioner på representativitet för hela den amerikanskabefolkningen, utan betraktar studien som en pilotstudie. Men författarna hävdarändå att ”The findings of the study may be expected to hold fairly well for non-Jewish, white, native-born, middle-class Americans”.389 De kliniska studierna ochintervjuerna har en viss bias i jämförelse med frågeformulären, eftersom de var be-roende av personernas vilja att delta. Fångar och mentalpatienter, vilka utgör spe-ciella grupper i flera avseenden (fångarna på San Quentin hade de högsta värdenaav alla grupper på E- och F-skalorna) tillhörde dem som var mest villiga att ställaupp. Ingen från serviceklubbarna ställde upp för intervju och kliniska test, vilketfår anses vara en missräkning, eftersom dessa ofta hade höga värden på skalornaoch bland dem fanns många sk samhällets stöttepelare.

387 Se Levinson & Sanford, 1944. Mycket av teorin bakom och teknikerna för skalorna finnsredan sammanfattade i denna artikel.

388 Se Adorno m fl a.a:21, för mer detaljerad redogörelse för grupperna och deras storlek. Detframgår inte här om de 2099 formulären innefattar de som sorterades bort, exempelvis pågrund av att svaranden själv tillhörde en minoritetsgrupp.

389 A.a:23.

Page 107: Ramsay

Anders Ramsay 107

Exkurs 2: Likertskalann

I tekniskt hänseende är A-S, E, PEC och F-skalorna konstruerade enligt en mo-difierad variant av den sk Likertmetoden. Denna metod innebär egentligen tvåsaker. För det första är den en skalmetod, som går ut på att försökspersonerna fårta ställning till ett antal satser eller påstående, såsom ”Jews seem to prefer the mostluxurious, extravagant, and sensual way of living”,390 genom att välja mellan sexolika svarsalternativ: ”strong support, agreement”, ”moderate support, agree-ment”, ”slight support, agreement”, ”slight opposition, disagreement”, ”modera-te opposition, disagreement”, ”strong opposition, disagreement”. Inget ’vet ej’- el-ler ’osäker’-alternativ gavs. Författarna till The Authoritarian Personality anslutersig till uppfattningen att något sådant alternativ inte bör finnas med i formuläret,eftersom det när det tillåts tenderar att bli det mest frekventa svaret.391 Utan ettsådant alternativ tvingas försökspersonerna att i högre grad ta ställning till påstå-endet. Svaren poängsätts på en skala från sju till ett, så att ”strong support, agree-ment” som svar på en negativ sats av det ovanstående slaget, som anses uttryckafördomar om judar, ger sju poäng, medan ”strong opposition, disagreement”, geren poäng. Fyra poäng ges till uteblivna svar. Man experimenterade även med po-sitiva satser, t ex i den skala som undersökte politisk-ekonomisk konservatism. Påett ”liberalt” påstående, såsom ”It is the responsibility of the entire society, th-rough its government, to guarantee everyone adequate housing, income and lei-sure”,392 ger svaret ”strong opposition, disagreement” sju poäng, eftersom det för-utsätts att den som inte instämmer i det hyser konservativa värderingar, medan”strong support, agreement” på samma sats ger en poäng.

För det andra används Likerts metod för analys av påståendenas tillförlitlighet.Det innebär att man på enkel matematisk väg kan avgöra om ett påstående verk-ligen mäter det som det är tänkt att mäta genom att räkna ut dess diskrimine-ringsförmåga (förkortat D.P., efter Discriminatory Power), vilket i detta fall inne-bär dess förmåga att verkligen skilja mellan fördomsfulla och fördomsfria indivi-der. D.P. uttrycker alltså det enskilda påståendets korrelation med hela skalan.Det hänger ihop med ett annat värde, gruppgenomsnittet, vilket är lika med helagruppens genomsnittliga poäng på ett påstående. I en grupp av svaranden utgörden fjärdedel som fått högst poäng på de sammantagna påståendena ”high sco-rers”, medan den fjärdedel som fått lägst poäng utgör ”low scorers”. (Jag kallardem i fortsättningen för ’höga’ och ’låga’.) D.P. mäter hur de höga och låga varie-rar runt gruppgenomsnittet. För att avgöra om ett yttrande som det ovan citeradeom judars påstådda extravaganta livsstil, vilket är tänkt att falla under föreställ-

390 Exemplet från a.a:63. Det är den första satsen i den första skalan för mätning av antisemitismsom presenteras i boken.

391 A.a:71.392 A.a:158.

Page 108: Ramsay

108 Anders Ramsay

ningen om judarna som ett moraliskt hot (till skillnad från politiskt, ekonomiskteller religiöst),393 verkligen är användbart för att mäta de svarandes grad av anti-semitism, räknar man ihop de högas resp de lågas genomttliga poäng på detta på-stående. Skillnaden mellan de högas och lågas genomsnitt uttrycker påståendetsD.P. Ju större skillnad mellan dem, desto högre D.P. Ger ett påstående låg D.P.bör det sorteras ut från skalan eller eventuellt omformuleras. Ger det en negativD.P, så att den låga fjärdedelen har högre poäng på det än den höga, innebär detatt det bör poängsättas i omvänd ordning.

På det aktuella yttrandet har den första gången det testas (på en grupp kvinn-liga studenter) den höga fjärdedelen 4.44 poäng i snitt, den låga 2.03. Det ger enD.P. på 2.41. Gruppgenomsnittet är 3.11. Eftersom det idealiska gruppgenom-snittet ligger kring 4.0 och D.P är aningen låg, tillhör inte detta påstående demsom gav det allra mest tillfredsställande resultatet, även om det var gott och välöver minimistandard för att vara acceptabelt.394 Ett mer tillfredsställande resultatgav ett yttrande som ”Jewish power and control in money matters is far out ofproportion to the number of jews in the total population”. Detta yttrande, somuttrycker en uppfattning av judarna som ett ekonomiskt hot, har ett gruppge-nomsnitt på 3.80. Den höga fjärdedelens snitt är 5.33, den låga 2.30. D.P. är3.03. Ett annat lyckat yttrande är ”I can hardly imagine myself marrying a jew”.Det har ett gruppgenomsnitt på 4.22, 6.58 för de höga, 2.30 för de låga och enD.P. på 4.28. Siffrorna visar att de höga nästan uteslutande svarar instämmandepå dessa yttranden, medan de låga nästan uteslutande avvisar dem. Det innebäratt de korrelerar väl med skalan som helhet och att de diskriminerar mellan för-domsfulla och fördomsfria. Ambitionen är emellertid inte att korrelationen skallvara perfekt. Alla höga resp låga är inte helt konsekventa i sina svar. De flesta sva-randen avviker i sina svar på ett eller flera yttranden från sitt allmänna mönster.Ett positivt instämmande på en enskild antisemitisk sats är inte heller ett otvety-digt tecken på antisemitism, och omvänt är ett avståndstagande ingen garanti förfördomsfrihet. Det avgörande är den totala poängen för en individ på skalan ochhur han eller hon förhåller sig till gruppen.395

Kritik av The Authoritarian Personality

Den auktoritära personligheten, så som den framstår i den undersökta populatio-nen, karaktäriseras av starka försvarsmekanismer, tendenser till projektion av sinainre konflikter på yttervärlden, exempelvis på andra grupper än den egna, en all-

393 A.a:82.394 A.a:81.395 A.a:82.

Page 109: Ramsay

Anders Ramsay 109

mänt rigid personlighetsstruktur och en avsaknad av ett spontant och levande för-hållande till andra människor. Han eller hon är konformistisk i sin syn på socialaroller och könsroller, i sin betoning av korrekt yttre beteende, framgång, hälsa ochrenlighet. Han är fixerad vid makt, ser världen i hierarkier och erkänner allt ochalla som är starkare än han själv. Han kan sammanfattas som en utpräglad ”cy-klistnatur”, för att använda ett uttryck som Adorno gärna tog till, en som slickaruppåt och sparkar neråt.396 Den psykologiska dynamiken bakom den auktoritärapersonligheten kan allmänt härledas till ett försvagat jag och olösta konfliktermellan detet och överjaget.397

Två typer av kritik har ofta förekommit mot denna ansats som har gått ut påatt man skulle vara ute efter att ensidigt förklara nazismen psykologiskt. Innebär,för det första, inte uppdelningen i high scorers och low scorers och tillämpningenav en psykoanalytisk ansats en risk för patologisering, en uppdelning av de för-domsfulla och fördomsfria i sjuka och friska, de politiskt inkorrekta som psykisktdefekta och de politiskt korrekta som libidinöst sunda enligt den psykoanalytiskamodellen? ’Vi’, de fördomsfria och friska, skulle kunna skjuta ifrån oss varje tankepå att ha någon som helst likhet med ’dem’, de fördomsfulla och sjuka. Och, fördet andra, negligerar inte den psykologiska förklaringen alla sociala, ekonomiskaoch politiska omständigheter?

Kritik av detta slag har riktats mot The Authoritarian Personality i ett halvt se-kel, trots att författarna från början uttryckt att detta inte var deras avsikt. Adornofick också bemöta sådan kritik flera gånger under sin livstid.398 Senast har en va-riant av den framförts av Zygmunt Bauman i hans uppmärksammade och i övrigtmycket förtjänstfulla studie av förintelsen och moderniteten, Auschwitz och detmoderna samhället, ett arbete som i sin rationalitetskritik i övrigt tycks stå i inteså liten skuld till den äldre kritiska teorin, utan att denna skuld någonstans i bo-ken görs explicit. Bauman presenterar däremot en ren karikatyr på teorin om denauktoritära personligheten. Adorno och hans medarbetare uteslöt, menar Bau-man, sociala faktorer eftersom de inte tillmätte dem någon betydelse. ”För Ador-no och hans kolleger var nazismen grym eftersom nazisterna var grymma. Ochnazisterna var grymma eftersom grymma människor var benägna att bli nazis-ter”.399 ”Världen var enligt Adornos synsätt indelad i personer som var födda tillprotonazister och personer som kunde bli deras offer”.400 Bauman belägger intesin kritik med en enda hänvisning till The Authoritarian Personality.

För det första är det obestridligen sant att The Authoritarian Personality ut-tryckligen bortser från sociala, ekonomiska, historiska och politiska faktorer föratt koncentrera sig på psykologiska. Att framföra detta som en kritik är att slå in

396 Se t ex Horkheimer & Adorno 1952:368.397 Bäst summeras den auktoritära personlighetens drag av Adornos kollega Frenkel-Brunswik i

Adorno m fl (1950) 1969:471-486. Se även Horkheimer & Adorno, a.a.398 Se t ex Horkheimer & Adorno a.a:361.399 Bauman (1989) 1994:213.400 A.a:214.

Page 110: Ramsay

110 Anders Ramsay

öppna dörrar.401 Det ligger i de begränsningar som författarna själva satt upp förstudien. Det är inte samma sak som att hävda att psykologin skulle utgöra denenda förklaringen och att andra perspektiv skulle vara överflödiga. Det är ett tri-vialt sätt att missförstå en forskningsansats att tro att fokuseringen på en dimen-sion nödvändigtvis innebär att man skulle underskatta andra. Undersökningen avpotentialen hos personer för att ansluta sig till en rörelse är inte det samma somatt ersätta förklaringar av denna rörelses historiska, ekonomiska och sociala upp-komst. Det är endast en delförklaring och ett komplement och den förutsättersnarare än utesluter en teori om den samhälleliga totaliteten.402

Författarna menar emellertid att det är oundvikligt att inte dra in psykologiskafrågeställningar. Givet de sociala, ekonomiska och politiska omständigheterna såmåste en totalitär rörelse som nazismen också appelera till levande människor.Vad får dem att gå med och stödja denna rörelse utan att skrämmas till underkas-telse, utan tvärtom genom att aktivt samverka? Det räcker då inte med att säga attanhängarna följer sina ekonomiska intressen. Nazisterna appellerade i själva ver-ket inte till rationella egenintressen utan till emotionella behov, till irrationellakrafter i individen som inte kan härledas till hennes sociala situation.403 Välkändaexempel på mobilisering av sådan irrationalitet är olika typer av rasism och hetsmot minoriteter. Den bild av judarna som uttrycks i antisemitens åsikter har t exsällan med de verkliga judarnas egenskaper att göra. Rötterna till vanföreställ-ningen skall snarare sökas hos subjektet självt.404

Därmed inte sagt att någon har påstått att den fascistiska faran kan bekämpasmed psykologisk behandling. Inte heller är de fördomsfulla sjuka i vanlig meningeller nödvändigtvis missanpassade. Tvärt om betonar Adorno att de ofta är mervälanpassade, ”better ’adjusted’”, än de fördomsfria.405 Föremålet för studien är isjälva verket den sociala konformismen, inte avvikelsen. De auktoritära som un-dersöks är de mest extrema på en skala där alla undersökta befinner sig. De mestextrema valdes ut för att individer med vissa egenskaper som även återfinns i va-rierande omfattning bland low-scorers och i den stora mittgruppen (vilka utgörhälften av den undersökta populationen), skulle kunna studeras i ’ren’ form. Denauktoritäre besitter alltså i högre grad än andra egenskaper som vi alla delar i stör-

401 Dessutom skulle samma kritik, för att bara ta upp personen och aldrig de sociala förhållande-na, kunna framföras mot Arendts Eichmannbok. Det gör emellertid aldrig Bauman, som tvärtom sätter Arendts bok mycket högt och bygger mycket i sin egen studie på den.

402 Författarna understryker t ex att ”personality is mainly a potential; it is a readiness for behaviorrather than behavior itself [...] the behavior that actually occurs will always depend upon theobjective situation [...] a delineation of the conditions for individual expression requires an un-derstanding of the total organization of society” (Adorno m fl 1950:7). En teori om den sam-hälleliga och historiska bakgrunden till antisemitismen drar Horkheimer och Adorno uppgruddragen till i Upplysningens dialektik i avsnittet ”Antisemitismens element. Upplysningensgränser” (Horkheimer och Adorno (1947/1969) 1997:187ff ).

403 Adorno m fl (1950) 1969:9-10404 A.a:2.405 A.a:748.

Page 111: Ramsay

Anders Ramsay 111

re eller mindre omfattning, såsom tendenser till projektioner, fördomar, konflik-ter med föräldra- och auktoritetsfigurer, ambivalens i förhållande till konventio-ner, osv. Den auktoritära personligheten är med andra ord släkt med oss själva.Han eller hon är du och jag och kan alltstå i Arendts terminologi just sägas varaytterst banal eller trivial; en välbekant gestalt utan något som helst demonisktdjup att blicka ner i.

Adorno har också bemött kritiken att uppdelningen i fördomsfulla och för-domsfria är en sådan schematisk uppdelning av världen i ”räddade och fördömda”som i själva verket är utmärkande för den fördomsfulla karaktären. Det var, me-nar Horkheimer och Adorno i en senare kommentar, ”inte den minsta bland stu-diens uppgifter att genom vaken självkritik bemöta denna fara som ligger i desseget betraktelsesätt”.406 Stereotypi i tänkandet är ett socialt och kulturellt feno-men som drabbar alla i det moderna samhället, vilket har en inneboende standar-diserande tendens407 och det går även att finna en rigid typ bland de fördoms-fria.408

Man kan göra ytterligare ett par invändningar med tanke på möjligheten tillen jämförelse med Arendts Eichmannporträtt. Författarna till The AuthoritarianPersonality studerade inte individer som var explicita ’fascister’,409 dvs som ideo-logiskt bekände sig till en fascistisk ideologi och/eller var medlemmar i någon fas-cistisk organisation. Till skillnad från undersökningens high scorers var som vi vetEichmann medlem av NSDAP och SS och bekände sig till den nationalsocialis-tiska ideologin. Tanken var emellertid att de individer som visade höga resultatskulle vara de som låg närmast till att vara potentiella anhängare till en fascistiskrörelse om den skulle växa sig stark. Det skulle alltså i princip kunna finnas ettantal Eichmann i den undersökta populationen.

Dessutom var författarna till The Authoritarian Personality från början främstintresserade av fördomar, speciellt av antisemitism men också av etnocentrism iallmänhet. Man förutsatte att den auktoritära personlighetsstrukturen omfattadefördomsfulla hållningar mot personer och grupper som avvek från den egna grup-pen med avseende på religion, härkomst, hudfärg, etc. I Arendts analys av nazis-men är emellertid antisemitismen av underordnad betydelse. Den är en av de fak-torer som utgör det totala herradömets beståndsdelar och ursprung, men den ärinte den direkta orsaken till förintelsen. Förintelsen var ett brott mot mänsklig-heten som på grund av tillfälligheter främst drabbade det judiska folket, men somi princip kan drabba vilket folk som helst.410 Inte heller framstår antisemitism

406 Horkheimer & Adorno 1952:370.407 Jfr Adorno m fl a.a:747.408 Adorno utarbetar, liksom för high scorers, också ett antal typologier för low scorers, av vilka han

betecknar en som ”The ’rigid’ low scorer” (a.a:771).409 Fascist är det begrepp som genomgående används i The Authoritarian Personality. Jag bortser

här från problemet om huruvida fascism i mer precis betydelse är något annat än nationalso-cialism.

410 Arendt 1963/65:273; (1963)1996:260.

Page 112: Ramsay

112 Anders Ramsay

som den främsta drivkraften för Eichmanns handlande. Eichmann förnekar dess-utom att han skulle ha varit antisemit, han handlade endast efter lagen och full-gjorde de uppgifter som förelades honom. Han pekar också på att han samarbetatmed judar under början av sin karriär, när uppgiften gällde emigration till Pales-tina och han hade dessutom vid ett tillfälle hjälpt en av sina judiska släktingar, vil-ket gav honom dåligt samvete.411 I sin egen motivering av domen mot Eichmannskriver Arendt att det är ”svårt, men inte helt osannolikt” att tro på att Eichmanninte hatade judar.412

Om så är fallet haltar förstås mitt försök att använda The Authoritarian Perso-nality på Eichmann betänkligt, eftersom fördomar och fientlighet mot minorite-ter, härunder även antisemitism, är det främsta kännetecknet på den auktoritärapersonlighetstypen. Men, för det första, är Arendt, som vi ser ovan, själv tveksampå denna punkt. För det andra kan antisemitism, om vi anlägger det psykoanaly-tiska perspektiv som genomsyrar The Authoritarian Personality, framträda somambivalens och t o m som överdriven prosemitism.413 Som sådan skulle mankunna tyda Eichmanns upptagenhet med ”judefrågan” sedan början av sin karri-är, då han bl a läste och tog till sig idéerna i Herzls Der Judenstaat till den grad atthan blev övertygad sionist.414

Typologierna

Den kvantitativa uppdelning av materialet i auktoritära och icke-auktoritära kantyckas alltför schematisk. I de av Adorno själv författade kvalitativa avsnitten avboken utvecklar han och nyanserar bilden. Det är naturligtvis inte så att det barafinns en typ av personlighet som bär upp en totalitär rörelse. Bakom det som grovtkan karäktäriseras som en auktoritär personlighet döljer sig ett antal olika lösning-ar av psykodynamiska processer. Adorno ställer, utifrån intervjumaterialet medbåde high scorers och low scorers, upp ett antal typer eller syndrom som ytterligarenyanserar bilden av den auktoritära personligheten.415 Adorno avser inte att ska-pa statistiska typologier eller weberska idealtyper. Avsikten är att sammanföradrag och dispositioner på ett sådant sätt att det kan påvisas ha någon mening attjust dessa uppträder tillsammans. Även avvikelser från den genuina typen skall då

411 Arendt 1963/65:137; (1963) 1996:131.412 Arendt 1963/65:278; (1963) 1996:264.413 Hur latenta fördomar kan yttra sig redovisas i ett annat delprojekt i ”Studies in Prejudice”

(Ackerman och Jahoda 1950). I en population av analysander återfinns ytligt fördomsfria lib-eraler som i något fall haft nära judiska vänner och t o m öppet kämpat för judarnas sak, somunder terapi plötsligt börjar yttra aggressiva fördomar om dem (a a:110f; 118).

414 Arendt 1963/65:40; (1963) 1996:43.415 Adorno m fl (1950) 1969:744ff.

Page 113: Ramsay

Anders Ramsay 113

kunna påvisas vara meningsfulla. De olika dragen skall kunna härledas från vissagrundläggande former av underliggande psykiska konflikter och olika lösningarpå dessa konflikter. Typologierna skall också vara kritiska i den mening att de ut-trycker en tilltagande standardisering av mänskligt beteende till följd av social re-pression.

Den auktoritära personlighetstypen var ursprungligen en enda, den av Frommkonstruerade ”auktoritärt-masochistiska karaktären”.416 Adornos typologi delarupp denna i sex stycken olika syndrom eller typer som han funnit i materialetbland high scorers, av vilka en är identisk med den ursprungliga karaktären.417

Dessa kallas för 1) ”surface resentment” (ytlig förbittring), 2) ”the ’conventional’syndrome”, 3) ”the ’authoritarian’ syndrome”, 4) ”the rebel and the psychopath”(eller ”the tough guy”), 5) ”the crank” (den monomane) och 6) ”the ’manipulati-ve’ type”. Det är den andra, tredje och sjätte typen som framför allt är intressantai detta sammanhang. Innan jag går in på en utförligare redogörelse för dessa treskall jag skall bara helt kort redogöra för vad som karaktäriserar de övriga.

”Den monomane” är en figur som vänder sig inåt i upptagenhet av sin ’själ’.Psykologiskt uttryckt har han helt avvisat realitetsprincipen och blir lätt offer försjälvöverskattning. De monomana har paranoida drag och har en tendens att bil-da sekter för att bekräfta varandra. De kännetecknas av halvbildning och blir gär-na anhängare av rasteorier. Deras bild av judarna är konspiratörerna från Sions vi-ses protokoll. Typen återfinns enligt Adorno framför allt bland äldre kvinnor ochmän som är socialt isolerade. (Man kan undra om inte dagens spridning av ’gnos-tisk’ självcentrerad andlighet och konspirationsteorier inom den sk New Age-kul-turen betyder att den monomana typen blivit vanligare?)

”Rebellen” präglas av ett blint hat mot alla auktoriteter. Han är en nihilistiskcondottiere, en rebel without a cause, som agerar när tillfället ges. Ett historiskt ex-empel är SA-ledaren Röhm. Han återfinns bland arbetslösa och inom äventyrligayrkesgrupper som medvetet uppsöker faran (kolonisatörer, legosoldater, racerfö-rare, flygare, etc). Psykologiskt har han helt och hållet undvikit den ambivalentaidentifikation med fadersfiguren som karaktäriserar ett syndrom som det aukto-ritära och hans externaliserade överjag kan därför utan vidare intas av en annanauktoritet. Det Adorno kallar för ”the Tough Guy” eller ”the Psychopath” är enextremvariant av syndromet.

”Den ytligt förbittrade” är inte en psykologisk typ i egentlig mening, eftersomde fördomsfulla stereotyperna här framstår som mindre ’libidinaliserade’ än i öv-riga fall. Det rör sig om personer som kan uppvisa mer eller mindre rationella mo-tiv, oftast av ekonomisk art, för sina fördomar. Fördomarna är oftast rent meka-niskt och okritiskt övertagna, men saknar aggressiva inslag. Exemplet är en med-

416 Fromm 1936:110.417 Se i det följande Adorno m fl a.a:753-771. Jag utelämnar exakta hänvisningar på något undan-

tag när i det följande, eftersom det går att hitta de relevanta ställena med hjälp av bokens un-derrubriker.

Page 114: Ramsay

114 Anders Ramsay

elålders kvinna som gift sig med en välbärgad börsmäklare, men som med börs-kraschen och depressionen fått erfara ett ansenligt fall i ekonomisk standard ochsocial status. Hon är starkt fördomsfull mot olika minoriteter och känner sig ho-tad av det ökade judiska inslaget i sin stadsdel, men hennes attityder har ingetprojektivt eller straffande över sig, utan är strikt ekonomiskt motiverade.

Det är ganska uppenbart att ingen av dessa uppvisar särskilt stora likheter medEichmann, så som han framstår i Arendts porträtt. Med andra ord kan man uti-från teorin om den auktoritära personligheten hävda att det bland fascismens an-hängarskaror sannolikt inte enbart finns individer av Eichmanns typ (vilket inteheller Arendt påstått), utan även personer av helt andra slag, vilka inte fångas in iArendts porträtt. Teorin om den auktoritära personligheten är alltså ingalunda enendimensionell teori som hävdar en typ av personlighet som potentiell anhängareav totalitarismen. Frågan kvarstår emellertid om den auktoritära personlighetenkan säga något om Eichmann. De övriga tre typologierna är i detta avseende merintressanta.

Det ”konventionella” syndromet utgörs liksom ”den ytligt förbittrade” av ste-reotyper som övertagits utifrån men integrerats i en allmänt konformistisk per-sonlighet: männen betonar ett he-man ideal, kvinnor lägger vikt vid prydlighetoch feminina drag. Det saknas här direkt aggressivitet men det handlar mindreom missnöje, såsom i ”ytlig förbittrings”-syndromet och mer om identifikationmed den egna gruppen och accepterande av rådande normer. Fördomarna är interationella på så sätt att de har någon relation till egna erfarenheter. De konventio-nella övertar och accepterar dem som en del av den allmänna ”anständighet” somman ansluter sig till. Psykologiskt sett är den konventionelles överjag aldrig fastetablerat utan står under yttre representanters inflytande. Exemplet är en trettio-årig svetsare som är uttalat stolt över sin yrkesskicklighet och nöjd med sin egensituation. Hans konventionalism riktar sig mot ”extremer”. Han är medlem avChristian Science, eftersom religion är nödvändig för att motverka ”overindul-gences” (överdrifter) som att spela och dricka. Han uppfattar judar och svarta som”outgroups”, han avvisar kontakter med dem och uppfattar dem som ”clannish”.Han vill avvisa judiska emigranter (dvs flyktingar som söker sig till USA) och för-ordar särskilda judiska skolor.

Det ”auktoritära” syndromet är det som överensstämmer med vad Fromm ti-digare betecknat som auktoritär-masochistisk eller sado-masochistisk karaktär.Det har sitt ursprung i en lösning av oidipuskonflikten där kärleken till modernförbjuds av en straffande fader. Här kombineras extern social repression med in-tern repression av driftimpulser. Yttre våld görs till inre. Endast på detta sätt kanindividen internalisera sociala normer. Överjaget får en irrationell prägel och so-cial anpassning kan endast ske till priset av att subjektet finner njutning i under-kastelse och underordning. Hatet till fadern har transformerats till kärlek ochspaltats upp i sadism och masochism. ”The outgroup”, exempelvis judarna, blirföremål för hatet mot fadern och tillskrivs samma drag: kyla, dominans, sexuell

Page 115: Ramsay

Anders Ramsay 115

rivalitet. Den blinda tron på auktoritet kombineras med beredskap att attackerade som anses svaga och är socialt acceptabla som offer.

Den auktoritäre är också en utpräglad konformist, men till skillnad från denkonventionelle, som är nöjd med sin sociala situation, aspirerar han på en högreposition än vad han har. Exemplet, en skiftförman, identifierar sig klart med demsom är över honom i hierarkin och uttrycker sociala ambitioner. Hans religiositethar tvångsmässiga och straffande drag, de som inte lever i enlighet med kristen-domen skall förgå. Samtidigt uppvisar hans rigida överjag ambivalenta drag: otro-het i äktenskapet är acceptabelt om det inte avslöjas, ”… since some of the mostrespected people do it, it must be all right”, men om det avslöjas är det fel. Denauktoritäre har samma rigida bild av judarna som den konventionelle, de har förhonom vissa oföränderliga drag, men han upplever dem som ett hot framför allti termer av deras förmåga att tillägna sig kontroll.

Den manipulativa typen, vilken Adorno tillmätte störst betydelse, kallas po-tentiellt den farligaste. Han uppvisar en ”compulsive overrealism” som betraktarvärlden administrativt, allt och alla behandlas som objekt som skall hanteras. Hanlägger vikt vid ”doing things”. Medan han saknar objektladdning och emotionellaband så är däremot alla tekniska ting i egenskap av verktyg laddade med libido.Syndromet finns bland affärsmän och tekniker, men också, menar Adorno (dettaär skrivet några år efter kriget) bland flera ledande nazistiska antisemiter i Tysk-land, av vilka han namnger Himmler, Eichmanns närmaste överordnade, såsomrepresentativ:

Their sober intelligence, together with their almost complete absence of any affections makesthem perhaps the most merciless of all. Their organizational way of looking at things predis-poses them to totalitarian solutions. Their goal is the construction of gas chambers ratherthan the pogrom. They do not even have to hate the Jews; they ”cope” with them by admin-istrative measures without any personal contacts with the victims. Anti-Semitism is reified,an export article: it must ”function.” Their cynicism is almost complete: ”The Jewish ques-tion will be solved strictly legally” is the way they talk about the cold pogrom.418

Typologin och Eichmann

Det finns ett ställe i Eichmann in Jerusalem som man skulle kunna förstå som attArendt uttryckligen vänder sig mot att teorin om den auktoritära personligheten(om hon nu kände till den) skulle vara applicerbar på Eichmann. Det är när hontillbakavisar vittnet pastor Grübers karaktäristik av Eichmann som ”’ett isblock’,som ’marmor’, en ’Landesknechtnatur’, en ’cyklist’ (ett vanligt tyskt uttryck för de

418 A.a:767f.

Page 116: Ramsay

116 Anders Ramsay

som kryper för sina överordnade och sparkar sina underordnade)”.419 Arendt me-nar för det första att dessa omdömen visade att dess upphovsman var en dålig psy-kolog, för det andra att ”cyklist”, det populära uttryck som sammanfattar denauktoritära personligheten, är opassande, eftersom det finns bevis för att Eich-mann uppförde sig ”ganska anständigt” gentemot sina underordnade.

Det finns emellertid gott om exempel i hennes egen bok som pekar på motsat-sen. Först och främst framgår det att Eichmann var en man som trivdes bäst närhan inordnade sig i en hierarki. Före 1933 hade han försörjt sig som affärsman,först som försäljare, sedan som resande representant för ett större företag, en un-derordnad och, som det skulle visa sig, osäker position. När kriget var över blevhan tvungen att ”leva ett ledarlöst och svårt individuellt liv, jag skulle inte få di-rektiv från någon, inga order och kommandon skulle längre utfärdas till mig [...]ett tidigare okänt liv låg framför mig”.420 Han betonade själv att han i sitt arbetegjort sin plikt och att ingen någonsin förebrått honom för det.421 Liksom han ut-tryckte sin osjälvständighet i sin avsaknad av ett eget språk, uttryckte han sin obe-tingade underkastelse under order och uppgifter och avbördade sig sitt eget ansvargenom att hänvisa till dem. Masochistisk underkastelse under en yttre auktoritetliksom anpassning efter påbjudna konventionella normer hör till Eichmannsmest iögonfallande egenskaper.

I psykoanalytisk mening hade alltså Eichmann ett externaliserat överjag, hanvar i hög grad utifrånstyrd. Hans samvete talade till honom genom yttre auktori-teter och han var oförmögen att självständigt ta ställning till rätt och fel. Dettagör att han har gemensamma drag med både det konventionella och det auktori-tära syndromet. Men av dessa liknar han ändå mest den auktoritäre, både i sinönskan om inordning i hierarkin och i sin strävan efter avancemang. Eichmannkanske inte var någon fullständig cyklistnatur, men han var inte den som, liksomden konventionelle, var nöjd med sin plats. Han var tvärtom uttryckligen bekym-rad om sitt avancemang och beklagade att han aldrig nått längre än tillObersturmbahnführer .422

Detta är också den slutsats som dras av Bernd Neumann i en mycket intressantstudie som bygger på Eichmanns postumt utgivna självbiografi, vilken Arendtinte hade fullständig tillgång till. Eichmanns person har med ”förbluffande utsa-gokraft” föregripits av den auktoritära karaktären. Hur yttre våld blir till inre iEichmanns fall vittnar ett yttrande av honom själv som kopplar hans erkännandeav sin far som absolut auktoritet med det absoluta erkännandet av sina överord-nade.423 Neumannn stöder sig här på Erich Fromms ursprungliga typ och menarmed David Riesmann att det är den ”utifrånstyrda människan” som möjliggjort

419 Arendt 1963/65:130; (1963) 1996:125.420 Arendt 1963/65:32; (1963) 1996:35.421 Arendt 1963/65:131; (1963) 1996:125.422 Arendt 1963/65:33; (1963) 1996:37f.423 Neumann 1997:58.

Page 117: Ramsay

Anders Ramsay 117

det ondas banalitet.424 Därmed skulle en bro vara slagen mellan Arendts karaktä-ristik av Eichmann och den psykoanalytiska förklaringen.

Men Neumann stannar vid Fromms version av teorin om den auktoritära karak-tären och drar inte in Adornos vidareutveckling av den. Även om den auktoritärt-masochistiska karaktären liksom Adornos auktoritära typ i mångt och mycket pas-sar in på Eichmann så haltar jämförelsen på en avgörande punkt. Den auktoritäreyttrar en aggressiv antisemitism, vilket ju Arendt påpekar är något som är helt från-varande hos Eichmann, oavsett om han nu verkligen var antisemit eller ej. Återstårså det tredje syndromet, det manipulativa. Den manipulative behöver, som vi sågovan, inte vara en fanatisk judehatare, han är mot våldsamma pogromer och vill,precis som Eichmann, att saker skall skötas snyggt och effektivt.

Adorno själv drar den slutsatsen, i en senare text där han reflekterar över möj-ligheten att pedagogiskt förebygga en upprepning av förintelsen, att inte baraHimmler, utan också Eichmann och Höss exemplifierar den manipulativa ty-pen.425 Adorno bygger här av allt att döma på de utdrag ur Eichmanns memoarersom vid denna tidpunkt var tillgängliga426 och han konstaterar att hans egen be-skrivning av den manipulativa typen från åren efter kriget nu kunnat empirisktbekräftas av dessa och av Höss memoarer. Realismen, den kyliga hållningen, be-toningen av det praktiska, liksom det förtingligade, manipulativa förhållningssät-tet till världen går också igen i Arendts porträtt av Eichmann: ”Det var två sakerhan var bra på, bättre än andra: han kunde organisera och han kunde förhand-la”.427 Han utförde helt enkelt uppgifter som ålagts honom och han var lika upp-finningsrik när det gällde att organisera emigration som transporter till förintel-selägren.

Adorno hade här emellertid kunnat ta i bruk sina egna begreppsliga distinktio-ner för att ifrågasätta om Eichmann helt kan inordnas under den manipulativatypen. Denne beskrivs som känslokall, men Eichmann saknade inte emotionellaband, han hade av allt att döma nära och varma relationer till sin familj som i sintur lojalt försvarade honom sedan han greps och dömdes. Eichmann och Himm-ler, vilka likställs av Adorno, framstår också som mycket olika personligheter. Enhändelse i slutet av kriget är belysande och demonstererar dessutom Eichmannspsykologiska utifrånstyrning. Hösten 1944 stod det klart att kriget var på väg attförloras. Ledande nazister försökte dels rädda sitt eget skinn genom att, såsomHimmler, gå mot Hitlers order och rädda judar för att framstå i ett bättre ljus in-för den segrande fienden, dels sko sig själva materiellt för att trygga en tillvaro ef-ter kriget. Himmler gav personligen Eichmann ordern att upphöra med utrot-ningen.428 Han skickade också en medarbetare till Budapest för att ta över judisk

424 A.a:67.425 Adorno 1967:92-96.426 A.a:94.427 Arendt 1963/65:45; (1963) 1996:47.428 Arendt 1963/65:138; (1963) 1996:131.

Page 118: Ramsay

118 Anders Ramsay

egendom mot att judar fick lämna landet med pass och tillräckligt med utländskvaluta. Eichmann hade för avsikt att fullfölja sitt framgångsrika arbete med denslutliga lösningen i Ungern, som hittills varit en tillflyktsplats för judar, och blevrasande när han hörde talas om detta Schweinerei.429 Detta var hans samvete somtalade till honom. Han hade hittills till punkt och pricka uppfyllt Führerns order,vilka han betraktade som lag.430 Himmlers självständiga aktioner och order blevdärmed kriminella i hans ögon.

Eichmann var inte så pass manipulativt lagd att han som Himmler förmåddei första hand se om sitt eget hus. Hos Himmler kan man rent av säga att det fannsen rest av utilitaristiskt tänkande som tillät honom att ge sin överlevnadsinstinktfritt utlopp. Eichmann hade så till den grad internaliserat Führerns vilja att denförblev hans lag, även när verkligheten talade mot den. Så långt gick inte hans re-alism. Snarare var han, som han själv uttryckte det, ”idealist”.431 Frågan är omhan inte i detta avseende i lika hög grad var en konventionell typ, en som inteskulle drömma om att bryta mot de rådande normerna.

Som vi ser kan Adornos typologier säga oss en hel del om Eichmann, samtidigtsom det är uppenbart att han inte helt och hållet går att passa in i någon av dem.Det är nu inte heller något som säger att de skulle existera ’rent’ i den empiriskavärlden eller att varje enskild kandidat skulle exakt motsvara någon av dem. Ador-no har onekligen föregripit mycket av Arendts porträtt av Eichmann, samtidigtsom vi av Arendt påminns om att ett närmare studium av det enskilda unika falletalltid kan tillföra vår förståelse något. Både Arendt och Adorno lämnar oss medpåminnelsen om det obetingade kravet på moralisk autonomi och hur katastrofalen värld kan gestalta sig där denna autonomi blir allt mer omöjlig.

Exkurs: Om gripandet och avrättningen av Eichmann

Den legala problematiken kring kidnappningen av Eichmann, om vem som haderätt att döma honom och huruvida det var riktigt att avrätta honom eller ej, falleregentligen utanför ramen för detta kapitel. Eftersom det berör den fråga som för-enar Adorno och Arendt, frågan om autonomi, skall jag emellertid bara helt kortpeka på att det finns dokumenterat att Horkheimer och Adorno hade en helt an-nan syn än Arendt på rättegången och frågan om straffet. Arendt menar visserli-gen att gripandet av Eichmann i Argentina var problematiskt, liksom frågan omden israeliska domstolens rätt att döma honom, men menar också, om än medannan motivering än domstolen i Jerusalem, att det var riktigt att döma Eich-mann till döden.432

429 Arendt 1963/65:142; (1963) 1996:135.430 Arendt 1963/65:149; (1963) 1996:141 f.431 Arendt 1963/65:41; (1963) 1996:44.432 Arendt 1963/65:277ff; (1963) 1996:264.

Page 119: Ramsay

Anders Ramsay 119

Horkheimer och Adorno menade däremot att frågan i sig själv egentligen varomöjlig. 1960, efter gripandet av Eichmann, skrev Horkheimer en kommentar,”Zur Ergreifung Eichmanns”.433 Han sände denna till Adorno som tog upp deni ett svarsbrev.434 Horkheimer menar i sin text att hela förfarandet var formelltohållbart samt att de israeliska myndigheternas argument om att statuera ett av-skräckande exempel för kommande generationer var falskt. Han tror inte att nå-got gott skulle komma ut av rättegången. I sitt brev till Horkheimer hänvisarAdorno till ett stycke han skrivit ett och ett halvt decennium tidigare i MinimaMoralia. Han uttalar här sin villrådighet i frågan om hur de skyldiga skall straffasefter att Tyskland besegrats. Han vill varken förorda legalt dödsstraff eller stödjasjälvutnämnda hämnare. Han är själv lika otillfredsställd med svaret som med frå-gan.435 Han tillägger i sitt brev till Horkheimer att han finner det lika förmätetatt förlåta som att döma.436 Adorno och Horkheimer är överens om att hur manän handlar i förhållande till det värsta brott som någonsin begåtts så handlar manfel. Denna ståndpunkt är en konsekvens av deras messianska försoningsfilosofi.Kan man inte försona sig med en värld efter Auschwitz, en värld där även deminsta glädjeämnen oundvikligen medför att man blir involverad i skuldsam-manhang,437 så kan man inte heller döma. Det kunde däremot Arendt, som efterEichmannrättegången blev allt mer upptagen med frågan om möjligheten attdöma och fälla omdömen,438 och hon skulle förmodligen mena att Horkheimersoch Adornos villrådighet var karaktäristisk för förlusten av förmågan att fälla om-dömen i den moderna världen. Man kan också fråga sig hur Adornos ovilja attfälla någon dom går ihop med att han ansluter sig till principen om autonomi iKants mening, som framgår av det inledande citatet. Förmodligen skulle han,med tanke på att han själv fann sin egen ståndpunkt otillfredsställande, själv in-stämma i att han här gör sig skyldig till en oundviklig självmotsägelse.

433 Horkheimer (1960) 1967.434 Adorno till Horkheimer, Frankfurt am Main 30/12 1960, i: Horkheimer 1996:499f.435 Adorno (1951) 1986:65 f.436 Adorno till Horkheimer a.a:499.437 Adorno (1951) 1986:26 f.438 Jfr Hansen 1993, kapitel 6, som behandlar Arendts försök att skriva Kants ”oskrivna politiska

filosofi”.

Page 120: Ramsay

120 Anders Ramsay

Page 121: Ramsay

Anders Ramsay 121

”Teddie hates jazz”

Några yngre filosofistudenter i Frankfurt am Main fick idén att kalla sitt rockbandför Teddie hates jazz. För att förstå vitsen krävs det tre olika referensnivåer. Denförsta är kulturindustriell. Det finns (eller har funnits) en engelsk grupp som kal-lar sig Johnny hates jazz. (Varför den heter så är mig obekant och i detta samman-hang oväsentligt.) Den andra referensnivån kräver en viss bekantskap med litte-raturen om Theodor Adorno. Sedan barnsben kallades han för Teddie av sina när-maste. Han använde själv detta smeknamn i brev till nära vänner, så som WalterBenjamin. Den tredje referensnivån ligger någonstans mellan de båda andra. Omman inte vet något annat om Adorno så har man i alla fall hört talas om att haninte tyckte om jazz. Till och med i en miljö där man föreställer sig att kännedo-men om hans tänkande borde vara över genomsnittet är detta alltså en av de förstaassociationerna man gör till Adornos namn.

Högt och lågt

Med en kännedom om Adornos kulturkritik och estetik som begränsas till att hantyckte illa om jazz följer en bild av den som ett försvar för högre kultur mot lägre,för ’finkultur’ (för att använda ett uttryck som myntats i svensk sociologi) motpopulärkultur. Denna spridda uppfattning kommer till uttryck i en kursbok ikultursociologi:

Adorno var framför allt intresserad av klassisk musik. […] En stor del av hans arbeten utgörsav analyser av olika typer av klassisk musik. […] Trots att den största delen av Adornos skrif-ter om musik således handlar om klassisk musik, är han framför allt känd för sina kritiska ana-lyser av masskulturen.”439

439 Johansson & Miegel 1996:151, mina kursiveringar.

Page 122: Ramsay

122 Anders Ramsay

Detta är bara ytligt sett en korrekt beskrivning av Adornos verk. Det stämmer attmer än en tredjedel av hans produktion handlar om det som konventionellt kallasklassisk musik,440 dvs framför allt äldre och nyare konstmusik, medan hans fåta-liga artiklar om jazz441 och kapitlet om kulturindustrin i Upplysningens dialek-tik442 är vida mer beryktade. Så till vida gör författarna ett välmotiverat tillrätta-läggande av proportionerna i Adornos arbete och bidrar något till att luckra uppfördomarna. Men beskrivningen är vilseledande, eftersom den ställer termerna’klassisk’ och ’masskultur’ mot varandra så att läsaren får intrycket av att dennamotsättning är den centrala för Adorno. I själva verket kritiserar Adorno termersom klassisk musik och masskultur, liksom de företeelser som de antas stå för.Den ’klassiska’ musiken, så som den oftast framförs och konsumeras är enligtAdorno nämligen i grund och botten inte så annorlunda än masskulturen. Dennakritik handlar alltså inte enbart om val av en terminologi som är godtyckligt ut-bytbar. Adornos språkkritik var alltid också en saklig kritik i betydelsen en kritikav samhälleliga förhållanden. På denna punkt var han inte mycket annorlunda änsin läromästare i språkkritik, Karl Kraus.

Kulturindustri

Horkheimer och Adorno är upphovsmän till uttrycket kulturindustri. De använ-de det första gången i Upplysningens dialektik, i stället för ”masskultur”, vilket deförst brukat i sina utkast till boken. De ville på förhand, underströk Adorno i enartikel skriven ett par decennier efter bokens tillkomst, undvika den möjliga be-tydelse ”som passar sakens försvarare: att det skulle handla om något sådant somen kultur som spontant stiger upp ur massorna, om folkkonstens nutida skep-nad”.443 Kulturindustri och masskultur betecknar samma sak, men termerna är

440 Band 12–19 av de tjugo banden av Adornos Gesammelte Schriften innehåller uteslutande ar-beten om musik. Därtill kommer hans kulturkritiska essäer, band 10:1 och 10:2, där även fleramusikessäer ingår. Lägger man till band 11 med hans litterära essäer, Noten zur Literatur, ochband 7 med Ästhetische Theorie, så omfattar gott och väl hälften av hans författarskap skriftersom kan inrangeras under rubriker som estetik, kulturkritik, musikfilosofi och musiksociologi.Dessutom är Adornos opublicerade kvarlåtenskap under utgivning som Nachgelassene Schrift-en. Här har redan publicerats hans aldrig färdigskrivna bok om Beethoven och en bok frånUSA-tiden, Current of Music. Elements of a Radio theory, som aldrig fann någon förläggare.Därtill dyker estetiska problem och exempel ständigt upp i hans övriga filosofiska och sociol-ogiska skrifter.

441 Det gäller framför allt: ”Abschied vom Jazz” (1933), ”Über Jazz” (1936),”Zeitlose Mode. ZumJazz” (1953),

442 ”Kulturindustri. Upplysning som massbedrägeri”, i: Horkheimer & Adorno (1947/1969)1997:137ff.

443 Adorno 1963:60.

Page 123: Ramsay

Anders Ramsay 123

för den skull inte utbytbara. Adorno ger här något som liknar en definition av be-greppet kulturindustri som kan vara värd att citera i sin helhet:

[Kulturindustrin] fogar samman gammalt välbekant till en ny kvalitet. I alla dess branscherframställs mer eller mindre planlagt produkter som är designade för att konsumeras av mas-sorna och i hög grad självsvåldigt bestämmer denna konsumtion. De enskilda branschernaliknar varandra till strukturen eller passar åtminstone ihop. Tillsammans bildar de ett nästanfullständigt system. Det underlättas för dem av såväl dagens tekniska medel som av koncen-trationen av ekonomi och förvaltning. Kulturindustri är frivillig integration ovanifrån avdess avnämare. Den tvingar också ihop den högre och lägre konstens sedan årtusenden åt-skilda sfärer. Till skada för båda. Den högre berövas sitt allvar genom spekulation i effekter;den nedre berövas genom civilisatorisk tygling det bångstyriga motstånd den innehöll sålänge den samhälleliga kontrollen inte var total.444

Uttrycket industri skall trots detta inte förstås bokstavligt. Det syftar på standardiseringen avsaken själv – såsom den för varje biobesökare välbekanta i westernfilmen – och på rationali-seringen av spridningsteknikerna, inte på produktionsförloppet i strikt mening.445

Kulturindustrins samlade effekt är anti-upplysning; i den blir upplysningen […] den fort-skridande tekniska naturbehärskningen, till massbedrägeri, till medel för att fjättra medve-tandet. Den förhindrar bildandet av autonoma, självständiga individer med förmåga tillmedvetna omdömen och beslut.446

Kulturindustrin är alltså ett system, bestående av olika grenar eller branscher.”Film, radio, veckopress utgör ett system. Varje område är enhetligt i sig liksomalla sinsemellan.”447 I de olika branscherna produceras kulturella standardvarorenligt en schematism som föregriper alla tänkbara reaktioner hos konsumenter-na.448 Trots att den på fyrtiotalet stod på en jämförelsevis blygsam teknisk nivåkunde Horkheimer och Adorno precisera kulturindustrins strukturella princip,såsom utspridd reception av standardvaror från ett fåtal tillverkningsorter, en principsom fortfarande är mer än giltig i de närmast världsomspännande satellitkanaler-nas tidsålder.

Av sina intressenter förklaras kulturindustrin gärna i teknologiska termer. Eftersom miljonermänniskor berörs av den, framtvingas enligt detta synsätt reproduktionsmetoder som i sintur gör det ofrånkomligt att de på oräkneliga orter föreliggande identiska behoven tillgodosesmed standardvaror. Det tekniska motsatsförhållandet mellan ett fåtal tillverkningsorter ochden utspridda receptionen förutsätter organisation och planering från de ledandes sida.449

444 A.a.445 A.a:62f.446 A.a:69.447 Horkheimer & Adorno a.a:137.448 A.a:141ff. ”För konsumenten blir det inget kvar att klassificera som inte redan föregripits i

produktionens egen schematism.” (a.a:142f ).449 A.a:138.

Page 124: Ramsay

124 Anders Ramsay

Kulturindustrins förutsättning är en sammanflätning av ekonomisk makt ochteknisk rationalitet, men tekniken i sig skall inte lastas för standardiseringen avkulturvarorna. Tekniken erövrar makt över samhället som medel för de ekono-miskt starkares makt. ”Teknisk rationalitet är idag maktutövningens egen ratio-nalitet.”450

Kulturindustrin är allomfattande och flexibel. Adorno skulle hävda att densom tror sig vara opåverkad av den, är själv offer för de illusioner den sprider. ”Därska finnas något för alla, så att ingen ska kunna komma undan, skillnaderna nötsin och propageras.”451 För oss som tror oss vara bättre därför att vi inte ser på Lo-ket, lyssnar på eurovisionsschlagers eller dansar till dansbandsmusik, har någon avkulturindustrins branscher alltid alternativ i beredskap. För den som söker någotmera äkta och autentiskt finns de periodiskt återkommande folkmusikvågorna;för den som vill vara rebellisk återlanseras regelbundet stilar ur rockens historia;för den som känner sig bättre än sin egen tid eller bara socialt överlägsen finnsJane Austen-filmatiseringar och ’klassiska pärlor’ från ’de stora mästarna’, medan’de andliga behoven’ tas om hand av New Age-geschäftet: ”Var och en ska liksomspontant anpassa sig till den level som genom olika indicier på förhand utpekatssom hans, och gripa efter den kategori av massprodukt som är fabricerad just förhans typ.”452

Senast har också den akademiska kulturforskningen hängt på. I rädsla för attbli beskyllda för att anse sig bättre än vanligt folk eller framstå som hopplösa in-tellektualister gör forskarna sig till kulturindustrins ideologer och förklarar tvål-operor, dansbandsmusik, tantsnusk, mode, veckotidningar och alla upptänkligaungdomliga subkulturer för sakrosankta. Inspirerade av cultural studies koncen-trerar man sig helt på konsumenterna och glömmer bort att produkterna är varor.Från Pierre Bourdieus i sig ytterst sensibla kultursociologi hämtar man den socialadistinktionsförmågan. Som vetenskapliga fynd, lika förutsägbara som de kultur-varor som är studieobjekt, framvisas det som redan för länge sedan tänkts ut påreklambyråer och på TV-, film- och skivbolagens marknadsavdelningar: ”Konsu-menterna fördelas som statistiskt material efter inkomstgrupper i röda, gröna ochblå fält på kartor utarbetade av forskningsstaber som inte längre går att skilja frånpropagandans.”453

Det bör understrykas att det inte är meningen att man skall dra normativa slut-satser av kritiken av kulturindustrin. Att inta en puristisk hållning, att kasta ut te-ven och sluta konsumera massmedia, är inte vad Adorno vill uppmana oss till.

450 A.a.451 A.a:140.452 A.a.453 A.a. Forsman (1996) visar, i en artikel som i övrigt kan stå som typisk för den cultural studies-

inspirerade forskningen, på en intressant detalj: att industrialiseringen nu även drabbatproduktionsprocessen, dvs gått längre än vad Adorno hävdade. Själva författandet av tvåloper-or utförs av ett arbetslag med entydig arbetsfördelning, ”i en välplanerad och fabriksmässigprocess” (Forsman a.a.).

Page 125: Ramsay

Anders Ramsay 125

Alla vi som är födda och uppvuxna senare än Adorno har våra fundamentala kul-turella erfarenheter av kulturindustrin. En individ som idag skulle bestämma sigför att systematiskt undvika alla kulturindustriella produkter skulle förmodligenbli socialt isolerad. Som Martin Seel påpekar så ligger det inte så lite fascinationbakom Adornos upptagenhet av kulturindustrin.454 I en text som ”Musikaliskavaruanalyser”, ser man också hur den ”lättare” musiken kunde inspirera Adornotill några av hans bästa alster.455

Adornos kulturella socialisation skedde innan radio och grammofon formatmusiklyssnandet. Hans mor och moster som var professionella musiker blev hansförsta musiklärare. I en skyddad, burgen och kulturliberal miljö lärde han kännamusiken genom eget musicerande. Han betraktade alltid denna uppväxt med enviss naiv självklarhet, som en allmängiltig modell för grundläggande erfarenheter:”Musikaliska erfarenheter i den tidiga barndomen gör man när man ligger i sov-rummet och skall sova och med vidöppna öron hör en Beethovensonat för pianooch fiol spelas i musikrummet”, säger han i ett samtal på sextiotalet, när dennaerfarenhet redan hörde till en annan tid.456

Adorno mötte massreproduktionen av konst som något nytt. Hans erfarenhetgår inte att upprepa och vi kan inte göra den till vår. Men det finns inte heller nå-gon anledning att upprepa Adornos naivitet och ta den egna erfarenheten, t ex attför första gången höra musik – dessutom en helt annan musik – från 45-varvssingelskivor spelade på en bärbar grammofon med högtalare i locket, för givenoch som den akademiska kulturforskningen ta kulturindustrin för lika självklarsom att andas luft.

Genom att tala om kulturindustri i stället för masskultur distanserar sig Hork-heimer och Adorno också från den elitära kulturkonservatism som ser masskulturensom ett resultat av massamhällets skadliga inverkan. Kulturindustrin skapar ingetkulturellt kaos, menar de, tvärtom uppvisar den en stil som är mer enhetlig och merrigid än någon tidigare.457 Deras position förväxlas ofta med kulturkonservatismenoch de anklagas ofta själva för elitism och massförakt. Elitismen står emellertid kul-turindustrin för, som förhindrar individuella autonoma omdömen och producerarett likformigt massbeteende i konsumtionen.

Smädas massorna ovanifrån, med orätt, som massor, så är det inte minst kulturindustrin somgör dem till massor, som i så fall föraktar dem och förhindrar dem från den emancipationsom människorna själva skulle vara så mogna för som tidsålderns produktivkrafter tillåter.458

Deras marxism avhöll dem från kulturkonservativ elitism. De kulturella förfalls-fenomenen har inte, som kulturkonservatismen lär, sin rot i massornas kvantita-

454 Seel (1987) 1996:60.455 Adorno (1955) 1996.456 Adorno 1966a:112.457 Horkheimer & Adorno (1947/1969) 1997:144ff.458 Adorno 1963:70.

Page 126: Ramsay

126 Anders Ramsay

tiva tillväxt och ökande inflytande genom demokratin, parallellt med att de le-dande och tongivande klasserna förlorar sina positioner. Adorno och Horkheimerleddes av en helt annan teori. I den liberala konkurrenskapitalismens övergång imonopolkapitalism och monopolens sammanflätning med förvaltning och tek-nologi i statskapitalism, ersätts den horisontala konkurrensen i den liberala eranav vertikala hierarkier. I den private entreprenörens era bildades något liknandesjälvständiga, autonoma subjekt, i monopolens utbildas vad Fromm kallade densado-masochistiska karaktären som slickar uppåt och sparkar neråt.459 Om detfunnits något sådant som en tendens till kommunikationsgemenskap i den libe-rala kapitalismen, så har den teknologiska och ekonomiska utvecklingen arbetatmot den:

Steget från telefonen till radion medförde en tydlig rollfördelning. I liberal anda lät den först-nämnda abonnenten fortfarande spela subjektets roll. I demokratisk anda gör den senare allatill jämlika lyssnare, men bara för att auktoritärt utlämna dem åt de olika stationernas sinse-mellan lika program.460

En ny socialpsykologisk karaktär, mer manipulativ och mer manipulerbar, kräverockså en ny form för kulturell integration. Kulturindustrins produkter pådyvlasmassorna under skenet av fritt val. Det är något annat än att se kulturvarorna somuttryck för en masskultur, sprungen ur massornas verkliga önskningar och behov,oavsett om man värderar den positivt eller negativt.

Varuformen

Horkheimer och Adorno var kanske de mest framsynta av det tjugonde århund-radets marxister när de var de första att bjuda proletariatet farväl som historisktsubjekt, men till skillnad från sentida kollegor gav de inte samtidigt upp marxis-mens analyskategorier, vilka de själva lätt förtäckt omtalade som kritisk samhälls-teori. I nazismen och stalinismen och i ett USA genomsyrat av det sunda budska-pet från kulturindustri och urvattnad psykoanalys om personality som ”bländandevita tänder och frihet från emotioner och svettiga armhålor”461 såg de det barbariförverkligat som Marx en gång profeterat som socialismens alternativ. Det görinte de marxistiska kategorierna ogiltiga, de bekräftas bara negativt i stället för att,som teorin en gång hävdade, bevisa sin sanning i proletariatets revolutionärapraxis.

Adorno har mer konsekvent än någon annan vidareutvecklat Marx’ teori omkapitalet och varans fetischkaraktär på kulturens område, vilket förmodligen är

459 Se kapitel 1 och 5.460 Horkheimer & Adorno a.a:139461 A.a:185.

Page 127: Ramsay

Anders Ramsay 127

ett skäl till att hans teori väcker sådan förargelse, t o m bland självförstådda marx-ister. Liksom kapitalet bara reproducerar varan arbetskraft så länge som det kanupprätthålla en stigande profitkvot, dvs inte producerar för konsumtion, utan förutvidgad kapitalackumulation, så producerar inte heller kulturindustrin kultur-varor i första hand för konsumenternas skull,

… massorna är inte det primära utan något sekundärt, inkalkylerat; bihang till maskineriet.Kunden är inte, som kulturindustrin gärna vill få oss att tro, kung, inte dess subjekt utan dessobjekt. […] Massorna är inte kulturindustrins mått, utan dess ideologi, hur lite den än skullekunna existera om den inte anpassade sig till massorna.462

Fetischism är begreppet för hur sociala förhållanden förvrängs och misskänns iden kapitalistiska varuproduktionen. Det är denna teori som gör Marx’ teori omkapitalet till mer än ekonomi. Den har både kunskapsteoretiska och sociologiskaimplikationer och den är central för Adornos teori om hur både högre och lägremusik och konst under kapitalismen förändras när de blir till varor.

Med fetisch menas att ett föremål tillskrivs magiska eller erotiska egenskaper somdet i sig självt inte har. Hos Marx463 är fetischism begreppet för att varornas sam-hälleliga karaktär, som produkter av producenternas abstrakta samhälleliga arbete(arbete rätt och slätt, utan några särskilda konkreta egenskaper), framstår som ennaturegenskap hos arbetsprodukten. Det samhälleliga förhållandet mellan produ-centerna, deras gemensamma arbete, framstår följaktligen som en relation mellanting. Därför är fetischismen också ett förtingligande. Det handlar om samman-blandning av abstraktioner och dess konkretiseringar i ting, om osäkerhet i förhål-landet mellan människa och ting och frågan om människans kontroll av tingen ochtingens kontroll av människan.

I det kanske teoretiskt tyngsta Adorno skrev om musik, ”Über den Fetisch-charakter in der Musik und die Regression des Hörens”, en text han själv beteck-nade som ”det första nedslaget av författarens amerikanska erfarenhet” och ettförsök till svar på Benjamins uppsats ”Konstverket i den tekniska reproduktions-åldern”,464 analyserar han de förändrade betingelserna för produktion, reproduk-tion och reception av musik under massreproduktion och kapitalistisk varupro-duktion.465 Varufetischismen uppfattas här av Adorno – som direkt åberoparMarx – som en omvändning av förhållandet mellan varans bruks- och bytesvärde.Denna förväxling tar sig speciella former i kulturvarornas sfär, eftersom just dessavaror har ett sken av att vara undantagna från bytets makt. Kulturvarorna sugge-rerar konsumenten att tro sig ha ett annat slags relation till dem än till andra varor,ett sken av en omedelbar relation till deras bruksvärde. Detta sken av omedelbar-het hos kulturprodukterna är i själva verket det som skänker dem deras bytesvär-

462 Adorno a.a:60f.463 Marx (18904) 1977:85ff.464 Adorno 1963a:9f.465 Se i det följande Adorno 1938.

Page 128: Ramsay

128 Anders Ramsay

de. På så sätt bemäktigar sig skenet av omedelbarhet bytesvärdet, vilket egentligenutgör den förmedlande instansen mellan konsumenten och bruksvärdet. I ett an-nat sammanhang definierar Adorno fetischism helt enkelt som ”medlens domi-nans över målet”.466 Medlet, bytesvärdet, tar alltså målets, bruksvärdets, plats.Kulturvarornas sken av rent bruksvärde gör att det rena bytesvärdet kan intabruksvärdets plats. Det förmedlande, bytesvärdet, får ett sken av omedelbarhet.Adorno radar upp exempel, groteska men ändå obehagligt verklighetsnära berät-telser från konsumtionssamhället:

Kvinnan som har pengar att handla för berusar sig på själva inköpshandlingen. Having a goodtime betyder på konventionell amerikanska: att vara med när andra roar sig, vilket å sin sidaendast har närvaron som innehåll. Autoreligionen låter i sakramentala ögonblick alla män blibröder med orden: ”Det är en Rolls Royce”, och kvinnor vinnlägger sig i situationer av inti-mitet mer om bibehållandet av frisyr och smink än om den situation som frisyren och smin-ket är avsedda för. Relationen till relationslösheten röjer lydigt sitt samhälleliga väsen. Paretsom är ute och kör och använder sin tid till att identifiera varje mötande bil och gläds överatt känna till de lanserade märkena, flickan vars tillfredsställelse endast består i att hon ochhennes pojkvän ”ser bra ut”, jazzentusiasten som legitimerar sin expertis med att han vet be-sked om det oundvikliga: allt detta fungerar på samma kommando. Inför varans teologiskanycker blir konsumenterna till hieroduler: de som ingen annanstans prisger sig, här kan degöra det och här i synnerhet blir de bedragna.467

Konstmusiken

Kulturens varuform påverkar även konstmusiken. Liksom Adorno inte ville kallakulturindustri för masskultur, ansåg han beteckningen ”klassisk” vara ett ”barba-riskt”468 namn för det som han själv föredrar att kalla seriös (ernst) musik. ”Klas-siskt” är ett varumärke under vilket man samlar och saluför äldre konstmusik,både före och efter den egentliga klassiska perioden, vissa moderna verk som blivitupptagna i kanon, äldre sakral musik och t.o.m. en del äldre dans- och underhåll-ningsmusik, såsom menuetter från 1700-talet. Adornos poäng är inte att striktskilja perioder och stilar åt. Tvärtom visar han hur uppdelningen i stilar enligtschemat klassisk, romantisk och modern är relativ, hur det ena innehåller elementav det andra,469 liksom han försvarar Bachs modernitet gentemot de devota be-undrare vilka dyrkar honom för hans arkaiska kvalitéer.470 Precis som när han be-

466 Adorno 1958a:57.467 Adorno 1938:26. ”Varans teologiska nycker” härstammar från det ovan anförda stället hos

Marx. Hieroduler kallades tempeltjänarna i antiken. De var ofta prostituerade.468 A.a:15.469 Adorno 1959:126ff.470 Adorno 1951:162ff.

Page 129: Ramsay

Anders Ramsay 129

handlar kulturindustrins standardiserade produkter är det betingelserna för pro-duktion, reproduktion och reception av konstmusik under varuproduktion ochmassproduktion som intresserar honom. Dessa betingelser är, när det kommer tillkritan, ganska lika för olika genrer. I artikeln om musikens fetischkaraktär ochlyssnandets regression heter det således:

Den framskridna produktionen har frigjort sig från konsumtionen. Återstoden av den seriösamusiken är utlämnad åt den till priset av sitt inre värde. Skillnaderna i receptionen av denofficiella ”klassiska” och den lätta musiken har inte längre någon reell betydelse. De mani-puleras fortfarande endast med sikte på avsättningsmöjligheter: schlagerentusiasten måsteförsäkras om att hans idoler inte står för högt över honom i samma grad som besökaren påfilharmonin får sin egen nivå bekräftad.471

”Den framskridna produktionen” är dels den nya musik som Adorno räknadesom den genuint moderna, först och främst Schönbergskolan, till vilken Adornoäven själv räknas och räknade sig själv som kompositör, dels den praxis för inter-pretation av seriös musik som utvecklats av musiker av denna skola. Övrig ’klas-sisk’ musik närmar sig kulturindustrin genom att anpassa sig till ”lyssnandets reg-ression”, motsvarigheten på subjektsidan till musikens fetischkaraktär.

Lyssnandets regression betecknar en utbredd oförmåga att förstå och följa ettmusikstyckes inre musikaliska logik genom vad Adorno kallar strukturellt elleradekvat lyssnande.472 I stället orienterar sig den breda publikens lyssnande eftervad han ofta kallar ”det kulinariska”, vackra melodier, gärna kända stycken, renaeffekter för effektens skull, utan något sammanhang med den helhet de ingår i. Imassreproduktionens tidsålder anpassar sig de flesta exekutörer av ’klassisk’ musiktill denna enkla smak. Dånet hos Beethoven, som en gång uttryckte borgerlighe-tens anstormning mot den feodala ordningen, blir till en tom gest sedan genera-tioner av dirigenter utvecklat vanan att få det att dåna så mycket som möjligt, baraför dånets egen skull. Dåliga interpretationer försöker försona de motsättningarsom finns i verket. En adekvat interpretation skall inte skygga för verkets svårig-heter utan påvisa dem och lösa dem utifrån kompositionens logik. Detaljer skallinte tjäna som utsmyckning utan ingå i verkets helhet, även om de ingår dialek-tiskt, som motsägelsefulla element i helheten. Det adekvata lyssnandet skall kun-na följa verkets motsättningar och höra förhållandet mellan helhet och detalj.

Adorno framhåller ofta som paradexempel på förfallet i interpretationspraxisden en gång världsberömde dirigenten Arturo Toscanini (1867-1957), som hadestora framgångar, inte minst i amerikansk radio, med klassiker i extremt högttempo. För Adorno är detta ett exempel på en alltför rationalistisk praxis somundviker alla svårigheter. Toscanini satte behärskandet av apparaten, orkestern,

471 Adorno 1938:21. Den citerade passagen genomgick en intressant förändring på mindre än tvådecennier sedan texten publicerades första gången 1938: då handlade det inte om schlager-utan jazzentusiastens förhållande till sina idoler (jfr Adorno 1938a:327). Men det betyder inteatt Adorno i något väsentligt avseende ändrade sin inställning till jazzen.

472 Adorno (1962) 1976:14.

Page 130: Ramsay

130 Anders Ramsay

framför interpretationen av verket. På fetischistiskt vis lät han medlen härska övermålen. Allt låter perfekt men i stället för en interpretation av verket får man en”plastavgjutning”.473 Ibland hänvisar Adorno också till ett annat, mer lyriskt-ex-pressivt, men lika kritisabelt ideal med tradition tillbaka till senromantiken somfortlever i massreproduktionen. Här framhävs i stället detaljerna och det subjek-tiva, lyriska uttrycket.

Radio symphony promotes the romantization of music no less than its trivialization. […]Lyrical expression tends to emphasize the atom and separate it from any comprehensive ”ob-jective” order. Radio disintegrates classical music in much the same way as romanticism re-acted to it. If radio atomizes and trivializes Beethoven, it simultaneously renders the atomsmore ”expressive,” as it were, than they had been before. The weight which falls upon theisolated detail conveys to it an importance that it never has in its context. […] Details aredeified as well as reified.474

De flesta opera- och konsertbesökare, vars lyssnande följer den kulinariska mo-dellen utgörs av vad Adorno i sin lyssnartypologi kallar för bildningskonsumen-ter. De saknar förmågan till ”strukturellt medutförande” av kompositionen.

Han [bildningskonsumenten] kan nynna temat i berömda och ofta spelade musikverk ochidentifierar dem genast. Utvecklingen av kompositionen är likgiltig och lyssnandets strukturatomistisk. Denna typ väntar på särskilda moment, förment vackra melodier, grandiosaögonblick.475

Bildningskonsumenten har i dubbel mening ett fetischistiskt förhållande till mu-siken. För det första konsumerar han en konsumtionsvara vars bytesvärde utstrå-lar och skänker honom en känsla av social prestige. För det andra har han egent-ligen ingen anledning att känna sig överlägsen den kulturindustriella smaken, vil-ket han emellertid gör. Det som tilltalar honom är

... en extraordinär, så att säga mätbar, prestation, som till exempel en halsbrytande virtuosi-tet, helt i showidealets anda. Det är tekniken, medlet som självändamål som imponerar påhonom. I detta avseende skiljer han sig inte så mycket från det idag utbredda masslyssnan-det.476

Ideologiskt är han kulturkonservativ och ”uppträder […] massfientligt och eli-tärt”. Som socialkaraktär definieras han av ”konventionalism och konfor-mism”.477

473 Adorno 1958a:57.474 Adorno (1941) 1979:133. Detta arbete från Adornos amerikanska period var egentligen avsett

för den i not 440 nämnda boken Current of Music. Adorno använder här ”klassisk musik” iegentlig mening, som periodbeteckning.

475 Adorno (1962) 1976:16. Övers. korrigerad efter Adorno 1962a:184.476 Adorno (1962) 1976:17.477 A.a.

Page 131: Ramsay

Anders Ramsay 131

Det är i sådana stunder, när han kritiserar den klassiska musiken som medelför att hävda social överlägsenhet, när han visar på konformismen hos publikenoch tar hål på illusionen att den konst som framträder med anspråk på att varanågot bättre också är det, som Adorno väcker mest sympati även hos den som harandra erfarenheter av kulturindustrin. Då kan man t o m ha överseende med hansvärsta tirader mot jazzen. Adorno medgav också att jazzfantasternas revolt motdet officiella musiklivets förljugenhet var berättigad, men han ansåg det vara envanmäktig revolt, dömd att återintegreras av kulturindustrin.478

Hans skrifter om musik domineras i själva verket av kritik av det officiella mu-siklivet, medan populärkulturen (i vardaglig mening) är underordnad. Han hart ex ett gott öga till operan, som han anser vara en fullständigt överspelad konst-form. Den publik som ändå dras till den gör det för att den ger dem ”en känslaav tillhörighet till en fiktiv tidigare status. […] Operan frekventeras av en elit,som inte är någon elit.”479 Adorno skulle säkert kunna uppskatta det slags ut-forskning av smakens sociala hierarkier som Pierre Bourdieu och hans medarbe-tare utfört, såsom det stora verket om den social distinktionsförmågan.480 Menhans egna skrifter är till skillnad från Bourdieus alltid både sociologiska och este-tiska. Om konst enbart existerar för den sociala distinktionens skull och dessinnehåll är ointressant, så blir det oförklarligt varför det överhuvud finns någonkonst. Förhållandet mellan samhället och konstverks innehåll, konstens sanning,är emellertid inte någon enkel sak. Det krävs estetisk teori och filosofisk tydningför att påvisa exempelvis det ofta åberopade sambandet mellan Beethovens musikoch den borgerliga revolutionen.481

Adorno är inte helt oskyldig till missförståndet att hans teori handlar om klas-sisk musik mot masskultur. Det heter att det inte längre är någon egentlig skillnadmellan klassisk musik och lättare, att bildningskonsumentens lyssnande närmarsig schlagerlyssnarens, osv. Ändå inordnar han aldrig helt och hållet det officiellamusiklivet i kulturindustrin, vilket borde vara den logiska konsekvensen. Skillna-den är att kulturindustrin inte producerar konstverk, medan illa utförda verk sominte kommer till sin rätt fortfarande gör anspråk på att vara konstverk och kankritiseras som sådana. Adorno var fast i föreställningen att inom musiken endastseriös musik kunde vara sann konst. När det gällde genrer var han inte lika villigatt relativisera som när det handlade om stilar.

478 A.a:43.479 A.a:92.480 Bourdieu (1979) 1991.481 Adorno a.a: 221–227. Se även Billing 1997.

Page 132: Ramsay

132 Anders Ramsay

Autonom konst

Därmed är vi framme vid motpolen till kulturindustrin, den autonoma konsten.Adorno avvisar att socialt medveten, realistisk eller engagerad konst482 skulle kun-na utgöra en motpol till kulturindustrin. Den sanna konsten är i själva verket densom lägger mest avstånd till samhället och är mest omedveten om sin samhälleligabestämning. ”Konst är samhällets samhälleliga antites och kan inte omedelbartdeduceras ur det.”483 Moderna verk, såsom Schönbergs och Bergs musik ochinom litteraturen Becketts och Celans kommer förstås med sin starka formmed-vetenhet och kompromisslöshet idealet närmast, men även Stefan George ochHugo von Hofmannsthal ”räddas” i Adornos kritik. Konstens autonomi var förAdorno emellertid inte självklar. Tvärtom så är det själva utgångspunkten för hansÄsthetische Theorie att den autonomi konsten vunnit efter att den frigjort sig frånsin religiösa funktion är problematisk eftersom samhället fortfarande är ofritt.484

Adorno brukar med gillande citera ett yttrande av Schönberg om att musik inteskall smycka, utan vara sann. Autonoma konstverk är sanna när de inte skyggarför samhälleliga motsättningar, inklusive motsättningen mellan konsten och sam-hället, utan kompromisslöst uttrycker dem i sitt eget medium, i den estetiska for-men:

Vad som skulle kunna kallas konst, utan att man förfaller till klichéer, skulle som uttryck förlidande och motsättning fasthålla idén om ett riktigt liv, inte bara den blotta tillvaron och deordningskategorier som blivit konventionella och oförbindliga, med vilka kulturindustrindraperar det och framställer det som om vore det ett riktigt liv och dessa kategorier dessmått.485

Detta skulle man kunna förstå som Adornos minimidefinition på sann konst.Hade Adorno rätt om kulturindustrins allomfattande inflytande och den sannakonstens marginalisering, eller går det att finna andra svar idag? Många, såsomMartin Seel, menar med vis rätt att Adorno var alltför låst i måttstockar från Wienoch centraleuropa för att förstå att ett uppträdande av Memphis Slim på LoneStar Club inte kan reduceras till ett kulturindustriellt evenemang.486 Jack Zipespekar däremot i en artikel med titeln ”Adorno har kanske ändå rätt” på en radfenomen som gör tesen om den allomfattande kulturindustrin fortsatt giltig, så-som sponsring av idrott och högre utbildning, och socialisation genom kommer-

482 Se t ex kritiken av Brecht och Sartre, Adorno (1962) 1996.483 Adorno (1970/19712) 1973:19. Jfr även motsvarande resonemang om lyriken i Adorno

(1957) 1992:70; 76f.484 Adorno (1970/19712) 1973:9.485 Adorno 1963:66.486 Seel (1987) 1996.

Page 133: Ramsay

Anders Ramsay 133

siell barnkultur.487 Inget av dessa svar är uttömmande, men de antyder hur mankan ställa frågorna.488

487 Zipes (1994) 1996. Vissa av dessa fenomen har senare uppmärksammats under termen brand-ing, i anslutning till den globala bestsellern av Naomi Klein (Klein 2000).

488 Jag har inte försökt göra någon heltäckande introduktion till Adornos estetik. Ett försök till enmer allsidig presentation finns hos Wiggershaus (1987) 1995. Se även Billing 2001 och Jo-hansson 2003 som både introducerar till Adornos estetik och fördjupar diskussionen. Billing1994 försök att relatera Adornos estetik till tendenser i samtidskonsten.

Page 134: Ramsay

134 Anders Ramsay

Page 135: Ramsay

Anders Ramsay 135

Summary

This dissertation, The Self-reflection of Enlightenment. Aspects of the Critical Theoryof Theodor W. Adorno, consists of a collection of previously published or otherwisepresented essays dealing with the philosophical, sociological and aesthetic writ-ings of Theodor W. Adorno. The title of the dissertation is intended to cover acommon programmatic theme running through Adorno’s writings. The self-de-struction of enlightenment, its decay to pure instrumental and pragmatic reason,demands an anti-systematic reflection in order to be broken. To this end, Adornodismissed systematic thinking and advocated the essay as the adequate form.

Chapter one, “Adorno and the Frankfurt school” deals with the biography ofAdorno and the history of the Institute of Social Research. Adorno (1903-1969)grew up in a liberal intellectual and artistic atmosphere. He first aspired to be-come a composer and musician. After a brief stay with Alban Berg in Vienna, hereturned to the University of Frankfurt and presented his Habilitation in 1931.The rise to power of National socialism forced him into exile. From 1934 to 1938he was at Oxford, where he studied for a degree. During the thirties his collabo-ration with Max Horkheimer and the Institute of Social Research was intensified.

The Institute was founded in 1923 by Felix Weil, the son of a multi-millionairewho became radicalised after the first world war. During the twenties it was ledby the austro-marxist Carl Grünberg and became a refuge for leftwing academics.Horkheimer became director of the institute in 1931. He launched a program forcritical, empirical social research and expressed a mistrust of such historical-phil-osophical constructions as George Lukács’ History and Class Consciousness. In thefirst empirical study of the Institute, conducted by Erich Fromm, an alarminglyhigh potential of authoritarian submissiveness was shown to be present amongGerman blue and white collar workers.

Adorno joined the Institute in New York in 1938. During the forties he andHorkheimer wrote together The Dialectic of Enlightenment, the most well knownphilosophical work of the Frankfurt school. Adorno also collaborated on the jointproject of the Institute and the American Jewish Committee, “Studies in preju-dice”. He was one of the leaders and a co-author of what became the most wellknown report of the project, The Authoritarian Personality.

In 1949, Adorno returned to the University of Frankfurt, where he led the In-stitute and also held a chair in philosophy and sociology. He became an influen-

Page 136: Ramsay

136 Anders Ramsay

tial intellectual profile in The Federal Republic. Fighting the cultural conserva-tism of the Adenauer era and encouraging the remembrance of the past afterAuschwitz, Adorno found particularly many followers among the radical studentgeneration of the sixties. Adorno was not, however, prepared to join political ac-tion and during the last years of his life, confrontations grew with the increasinglymilitant students.

Chapter two, “The infernal repetition” presents an interpretation of the centralthesis of The Dialectic of Enlightenment, “myth is already enlightenment; and en-lightenment reverts to mythology”. Both myth and enlightenment pursue powerover outer and inner nature. Enlightenment has to become conscious of this ele-ment of myth in itself. This has often, wrongly, been interpreted as hostility toenlightenment and implicating a return to irrationalism. Adorno and Horkheim-er, however, are strongly positioned within the tradition of European rationalism.As critics of enlightenment they can see themselves only as a part of enlighten-ment. The idea of myth and enlightenment is traced back to the collaboration be-tween Adorno and Walter Benjamin before the war. In Benjamin’s projected workon Paris of the nineteenth century, the idea of the myth of the eternal return inNietzsche and Blanqui is already revealed as a picture of bourgeois society.Horkheimer and Adorno do not demand a return to myth, as do both several crit-ics of civilisation and revolutionary conservatives. The affirmation of destiny is re-jected already in Adorno’s essay on Spengler.

Chapter three, “Ontology and dialectics. An attempt at a defence of a disrep-utable critique of Heidegger”, presents Adorno’s criticism of Heidegger’s basicconcepts. Adorno was already in the twenties extremely critical of Heidegger’s at-tempt to revive ontology, which he understood as an example of counter enlight-enment. After his return to Germany he found Heidegger’s ontology dominatingacademic philosophy and exercising a broad influence on the conservative cultur-al climate of the country. Adorno invented the label, jargon of authenticity, for acertain language influenced by existential philosophy, widely spoken in public.Heidegger, in his turn, however, ignored Adorno’s philosophy. Is has often beenclaimed that the philosophies of Adorno and Heidegger have much more in com-mon than what the protagonists are willing to admit, such as the critique of mod-ern technology. This lack of dialogue has been diagnosed by Hermann Mörchen,a student of Heidegger, as a breakdown of philosophical communication. Ador-no’s reading of Heidegger certainly has some weak spots. However, in his lecturesof 1960-61, while working on his Negative dialectics, he explores in a unusuallyclear, almost analytical way the basic concepts of Heidegger’s ontology.

Adorno’s general objection concerns the concept of being. To Heidegger, thequestion of the meaning of being, the question of fundamental ontology, is thequestion of real origins and thus the basic question of philosophy. Heidegger,however, according to Adorno reaches this conclusion through an argumentativetrick, by posing the ontological questions of the special sciences, such as ‘what is

Page 137: Ramsay

Anders Ramsay 137

history’ as more fundamental than the empirical or ontic questions. In turn, thequestion of fundamental ontology, ‘what is?’ must be more basic than the onto-logical question. Here, however Hiedegger presupposes what must first be prov-en. In reality, it is the other way around; the answers of the special sciences to theontological questions are often derivates of the ontic. In turn, there is no logic inclaiming that the question of being should be the most fundamental question. Inreality, being in the earliest philosophy already presupposes a certain stage of gen-erality and abstraction in thinking, i.e. it is already a stage of enlightenment. Be-ing is a concept that poses as a non-concept. What is supposed to be genuine or-igin is not. In this cult of origins, Adorno sees a closeness between Heidegger’s on-tology and nazism.

In chapter four, “The lament over reification”, a basic concept of Adorno’s the-ory of modern capitalist society, reification, is discussed. It is simultaneously a so-ciological and an epistemological concept. Such a theory has wide reaching con-sequences. There are, however at least two versions of the theory of reification.The first is found in Marx’ theory of the exchange and fetishism of commodities.Here relations between persons take the form of a property of things and take ona semblance of second nature. This implies, when generalised to other areas, a cri-tique of impersonal, anonymous power. The other version is nostalgic, it bemoansthe loss of direct ties and loyalties between individuals and defends traditional re-lations of power. There are tendencies in classical sociology, which may be inter-preted in this direction. The first version is the one adhered to by Adorno andother Marxists in the same tradition.

Reification must, to be a critical concept be seperated from alienation. Adornotook exception to the widespread humanistic interpretations based on the writ-ings of the young Marx, as opposed to the critique of political economy. Adornoalso questions the concept of reification itself. Modernity also implies a certainliberation from tradition which is irreversible and in this sense some of the phe-nomena labelled as reification can not be avoided. Modern social theories, suchas those of Habermas and Luhmann, accept a certain amount of reification. It ishard to imagine a modern complex society as entirely transparent and Adornoagrees that a free society can not avoid such reified practices as administration anddivision of labour.

In chapter five, “The banality of Evil and the authoritarian personality”, theempirical study conducted by Adorno in the USA is compared with HannahArendt’s report on the trial against Adolf Eichmann. The relation betweenHorkheimer and Adorno on the one side and Arendt on the other was one of mu-tual mistrust and dislike, and each generally cared little for the works of the other.Arendt belongs to the German tradition of hermeneutics and existentialism. Hermain interest is attempting to understand such principally incomprehensible andmonstrous phenomena as totalitarianism and the Holocaust. To this end, neitherthe techniques of empirical social sciences, nor psychoanalysis, were of any use to

Page 138: Ramsay

138 Anders Ramsay

her. To Adorno, Arendts’ concept of understanding would probably imply an il-legitimate reconciliation with an irreconcilable reality.

To Arendt, the banality of Eichmann signified first of all his lack of demonicqualities. To her, after studying Eichmann, there was no such thing as radical evil.But the banality of Eichmann also concerns his thoughtlessness, his sheer inabil-ity to understand what he was doing. Actually, in his lectures on metaphysics,Adorno agrees with Arendt on this characterization of evil as trivial, and is evenprepared to go further and claim that the trivial is evil, in the sense of adaptationto the world as it is.

In the qualitative section of the study of the authoritarian personality andArendt’s portrait of Eichmann, there are obvious and fruitful parallels. Here Adornodevelops a series of typologies or syndromes. Eichmann displays traces of both theconventional and the authoritarian syndrome and of the manipulative type. He ex-pressed a need for leadership and submission and stressed that he had always donehis duty. In a psychoanalytical sense, he had an externalised superego, which rendershim traces in common with both the conventional and the authoritarian. He alsoexhibits the nature of a “bicycle rider”, he aspires towards higher position and is pre-pared to kick downwards and lick upwards, which makes him more of an authori-tarian than a conventional type, as the latter would be content with his place in thehierarchy. The authoritarian, though, is also an aggressive anti-Semite, which Eich-mann was not and neither is the manipulative type. He was above all an adminis-trator who wanted to get things done, and talent for administration and negotiationwere indeed a prominent feature of Eichmann’s personality. However, whenHimmler gave him orders to stop the extermination of jews at the end of the warand tried to secure himself materially, Eichmann’s conventional side reacted fiercelyand insisted on fulfilling his duty to the law of the Führer. In this sense he was notas much of a manipulative type as some of his superiors.

The last chapter, “‘Teddie hates jazz’”, discusses Adorno’s theory of the cultureindustry. Adorno does not criticize ‘low’ culture from the perspective of ‘high’. Alot of high culture, such as what is known as classical music, is just as much com-modified and therefore a product of the culture industry. Culture industry is a sys-tem of planned production directed towards different groups of consumers. It isindustrialized only in the sense that it is standardized and highly rationalized inits mode of distribution, but not in its production process. Adorno’s criticism ofthe culture industry is written from a peculiar experience of musical reproduc-tion, before the spread of radio and phonograph as the primary means of distri-bution of music. His central European frame of reference blocked him from dif-ferentiating between various kinds of jazz although he recognized the legitimacyof revolt against conformist and pretentious high culture. However, it is doomedto fail because of its lack of autonomy. Autonomous art, according to Adorno, as-pires to express truth and expresses the contradiction between art and society inaesthetic forms.

Page 139: Ramsay

Anders Ramsay 139

Litteratur

Förkortade titlar på tidskrifter och samlingsutgåvor:

BGS = Walter Benjamin. Gesammelte Schriften. Bd. I-VII. Unter Mitwirkung von Theodor W. Adorno & Gerschom Scholem. Hrsgg. v. Rolf Tiedemann & Hermann Schweppenhäuser. Frankfurt am Main: Suhrkamp. 1972-1989.

GS = Theodor W. Adorno. Gesammelte Schriften. Bd. 1-20. Hrsgg. v. Rolf Tiedemann unter Mitwirkung von Gretel Adorno, Susan Buck-Morss und Klaus Schultz. Frankfurt am Main: Suhrkamp. 1970-1986.

HGS = Max Horkheimer. Gesammelte Schriften. Bd. 1-19. Hrsgg. v. Alfred Schmidt & Gunzelin Schmid Noerr. Frankfurt am Main: Fischer. 1985-1996.

NGS = Theodor W. Adorno. Nachgelassene Schriften. Hrsgg. vom Theodor W. Adorno Archiv. Frankfurt am Main: Suhrkamp. 1993- .

SPSS = Studies in Philosophy and Social Sciences. Vol. VIII:3-IX, 1940-41. New York: The Institute of Social Research.

ZfS = Zeitschrift für Sozialforschung. Vol. 1-VIII:1/2.1932-40. Paris: Librairie Felix Alcan. Reprint: München: DTV. 1980.

Använd litteratur:

Ackerman, Nathan W. & Marie Jahoda. 1950. Anti-Semitism and Emotional Disorder. New York: Harper and Brothers.

Adorno, Theodor W. 1924. ”Die Transzendenz des Dinglichen und Noematischen in Husserls Phänemonologie”. GS 1, s. 9-77.

Adorno, Theodor W. (1933) 1980. Kierkegaard. Konstruktion af det Æstetiske. København:Rhodos.Adorno, Theodor W. 1933. ”Abschied vom Jazz”. GS 18, s. 795-799.Adorno, Theodor W. 1936. ”Über Jazz”. GS 17, s. 74-108.Adorno, Theodor W. 1938. ”Über den Fetischcharakter in der Musik und die Regression des

Hörens”. GS 14, s. 14-50.Adorno, Theodor W. 1938a. ”Über den Fetischcharakter in der Musik und die Regression des

Hörens”. ZfS VII, s. 321-356.Adorno, Theodor W. 1941. ”Spengler Today”. SPSS IX, s. 305-325.Adorno, Theodor W. (1941) 1979. ”The Radio Symphony. An Experiment in Theory”. Paul F.

Lazarsfeld och Frank Stanton (Ed.), Radio Research 1941. Reprint New York: Arno Press, s. 110-139.

Adorno, Theodor W. 1943. ”The Psychological Technique of Martin Luther Thomas’ Radio Addresses”. GS 9:1.

Adorno, Theodor W. (1949) 1983. Den ny musiks filosofi. København: Tiderne Skifter.

Page 140: Ramsay

140 Anders Ramsay

Adorno, Theodor W. 1950. ”Spengler nach dem Untergang”. Adorno (1955) 1976, s. 51-81.Adorno, Theodor W. 1951. ”Bach gegen seine Liebhaber verteidigt”. Adorno (1955) 1976, s. 162-

179.Adorno, Theodor W. (1951) 1986. Minima Moralia. Reflexioner ur det stympade livet. Lund: Arkiv.Adorno, Theodor W. (1951) 1987. ”Kulturkritik och samhälle”. Burill, (red.). 1987, s. 317-335.Adorno, Theodor W. 1952-54. ”Einführungen in die Darmstädter Gemeindestudie”. GS 20:2,

s. 605-639.Adorno, Theodor W. 1953. ”Zeitlose Mode. Zum Jazz”. Adorno (1955) 1976, s. 144-161.Adorno, Theodor W. (1955) 1976. Prismen. Kulturkritik und Gesellschaft. Frankfurt am Main:

Suhrkamp.Adorno, Theodor W. (1955) 1996. ”Musikaliska varuanlyser”. Res Publica 32/33, s. 28-38.Adorno, Theodor W. (1956) 1981. Zur Metakrtik der Erkenntnistheorie. Studien über Husserl und

die phänomenologischen Antinomien. Frankfurt am Main: Suhrkamp.Adorno, Theodor W. (1957) 1992. ”Tal om lyrik och samhälle”. Mikael van Reis (red.). Den

svindlande texten. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, s. 67-92.Adorno, Theodor W. 1958. ”Erpreßte Versöhnung”. GS 11, s. 251-280.Adorno, Theodor W. 1958a. ”Die Meisterschaft des Maestro”. GS 16, s. 52-67.Adorno, Theodor W. (1958) 2000. ”Essän som form”. Glänta 1/00, s. 32-45.Adorno, Theodor W. 1959. ”Klassik, Romantik, Neue Musik”. GS 16, s. 126-144.Adorno, Theodor W. 1962. ”Wozu noch Philosophie”. Adorno 1963b, s. 11-28.Adorno, Theodor W. 1962a. Einleitung in die Musisoziologie. GS 14, s. 169-436.Adorno, Theodor W. (1962) 1976. Inledning till musiksociologin. Lund: Bo Cavefors Bokförlag

1976.Adorno, Theodor W. (1962) 1996. ”Engagemang”. Res Publica 32/33, s. 95-111.Adorno, Theodor W. 1963. ”Resumé über Kulturindustrie”. Adorno 1967, s. 60-70.Adorno, Theodor W. 1963a. ”Vorrede zur dritten Ausgabe”. GS 14, s. 9-13.Adorno, Theodor W. 1963b. Eingriffe. Neun kritische Modelle. Suhrkamp: Frankfurt am Main.Adorno, Theodor W. 1964. ”Der wunderliche Realist. Über Siegfried Kracauer”. GS 11, s. 388-

408.Adorno, Theodor W. (1964) 1996. Egentlighetsjargongen. Till den tyska ideologin. Stockholm/

Stehag: Symposion.Adorno, Theodor W. 1965. ”Gesellschaft”. GS 8, s. 7-19.Adorno, Theodor W. 1966. Negative Dialektik. GS 6.Adorno, Theodor W. 1966a. ”Erziehung – wozu?”. Adorno 1971, s. 105-119.Adorno, Theodor W. 1966b. ”Amorbach”. Adorno 1967, s. 20-28.Adorno, Theodor W. 1967. Ohne Leitbild. Parva Aesthetica. Suhrkamp: Frankfurt am Main. Adorno, Thodor W. 1967a. ”Erziehung nach Auschwitz”, Adorno 1969b, s. 85-101.Adorno, Theodor W.1969. ”Kritik”. GS 10:2, s. 785-793.Adorno, Theodor W.1969a. ”Spätkapitalismus oder Industriegesellschaft?”. GS 8, s. 354-370.Adorno, Theodor W.1969b. Stichworte. Kritische Modelle 2. Frankfurt a. M: Suhrkamp Adorno, Theodor W. (1970/19712) 1973. Ästhetische Theorie. Hrsgg. v. Gretel Adorno und Rolf

Tiedemann. GS 7. Adorno, Theodor W. 1971. Erziehung zur Mündigkeit. Vorträge und Gespräche mit Hellmut Becker

1959-1969. Hrsgg. v. Gerd Kadelbach. Frankfurt am Main: Suhrkamp.Adorno, Theodor W. 1973. ”Die Aktualität der Philosophie”. GS 1, s. 325-344.Adorno, Theodor W. 1973a. ”Der Begriff des Unbewußten in der tranzendentalen Seelenlehre”.

GS 1, s. 79-322.Adorno, Theodor W. 1998. Metaphysik. Begriff und Probleme (1965). NGS IV:14. Hrsgg. v. Rolf

Tiedemann.

Page 141: Ramsay

Anders Ramsay 141

Adorno, Theodor W. 2002. Ontologie und Dialektik (1960/61). NGS IV:7. Hrsgg. v. Rolf Tiedemann.

Adorno, Theodor W. & Walter Benjamin. 1994. Briefwechsel 1928-1940. Hrsgg. v. Henri Lonitz. Frankfurt am Main: Suhrkamp.

Adorno, Theodor W. & Alban Berg. 1997. Briefwechsel 1925-1935. Hrsgg. v. Henri Lonitz. Frankfurt am Main: Suhrkamp.

Adorno, Theodor W. & Max Horkheimer (1950) 1986. ”Die UdSSR und der Frieden”. GS 20:1, s. 390-393.

Adorno, Theodor W. & Max Horkheimer. 1962. ”Alfred Schmidt, Der Begriff der Natur in der Lehre von Marx. Frankfurt am Main 1962 (Frankfurter Beiträge zur Soziologie.11.)”. GS 20:2, s. 654-655.

Adorno, Theodor W. & Max Horkheimer. 2003. Briefwechsel 1927-1969. Band I: 1927-1937. Hrsgg. v. Christoph Gödde und Henri Lonitz. Frankfurt am Main: Suhrkamp.

Adorno, Theodor W. & Max Horkheimer. 2004. Briefwechsel 1927-1969. Band II: 1938-1944. Hrsgg. v. Christoph Gödde und Henri Lonitz. Frankfurt am Main: Suhrkamp.

Adorno, Theodor W. & Ernst Krenek. 1974. Briefwechsel. Hrsgg. v. Wolfgang Rogge. Frankfurt am Main: Suhrkamp.

Adorno, Theodor W. & Thomas Mann. 2002. Briefwechsel 1943-1955. Frankfurt am Main: Suhrkamp.

Adorno, Theodor W., Max Horkheimer & Hans-Georg Gadamer. 1989. ”Uber Nietzsche und uns. Zum 50. Todestag des Philosophen (1950)”. HGS 13, s. 111-120.

Adorno, Theodor W., Max Horkheimer & Hans-Georg Gadamer. (1989) 2000. ”Om Nietzsche och vi. På femtioårsdagen av filosofens död”. Res Publica, nr 48/50, s. 379-386.

Adorno, Thodor W., Else Frenkel-Brunswik, Daniel J. Levinson & R. Nevitt Sanford. (1950) 1969. The Authoritarian Personality. New York: The Norton Library.

Aghed, Jan. 1999. ”Medelmåttan och hans monstruösa förbrytelser”. Sydsvenska dagbladet 15/3 , s. A4.

Anderson, Perry. (1976/1983) 1984. Om den västerländska marxismen. Lund: Arkiv förlag.Apostolidis, Paul. 2000. Stations of the Cross. Adorno and Christian Right Radio. Durham/London:

Duke University Press.Arendt, Hannah. 1950. ”Social Science Techniques and the Study of Concentration Camps”.

Arendt 1994.Arendt, Hannah. 1954. ”Understanding and Politics (The Difficulties of Understanding)”. Arendt

1994.Arendt, Hannah. (1950/55) 1986. Elemente und Ursprünge totaler Herrschaft. München: Piper. Arendt, Hannah. 1958. The Human Condition. Chicago: The University of Chicago Press.Arendt, Hannah. 1963/65. Eichmann in Jerusalem. A Report on the Banality of Evil. New York: The

Viking Press.Arendt, Hannah. (1963) 1996: Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem. Göteborg: Daidalos.Arendt, Hannah. (1964) 1986. Eichmann in Jerusalem. Ein Bericht von der Banalität des Bösen.

München: Piper.Arendt, Hannah. (1964) 1988. ”Was bleibt? Es bleibt die Muttersprache”. Eingriffe 1. Jahrbuch für

Gesellschaftskritische Umtriebe. Hrsgg. v. Klaus Bittermann. Berlin: Edition Tiamat, s. 7-31.Arendt, Hannah. 1994. Essays in Understanding. Edited by Jerome Kohn. New York, etc: Harcourt

and Brace Company.Arendt, Hannah & Karl Jaspers. 1985. Briefwechsel 1926-1969. Hrsgg. v. Lotte Köhler und Hans

Saner. München/Zürich: Piper.Arendt, Hannah & Gershom Scholem. (1963) 1989. ”Ein Briefwechsel”. Hannah Arendt. Nach

Auschwitz. Essays & Kommentare I. Hrsgg. v. Eike Geisel und Klaus Bittermann. Berlin: Edition Tiamat, s. 63-79.

Page 142: Ramsay

142 Anders Ramsay

Asplund, Johan. 1992. Storstäderna och det forteanska livet. Göteborg: Korpen.Auer, Dirk, Lars Rensmann & Julia Schulze Wessel. 2003. Arendt und Adorno. Frankfurt am Main:

Suhrkamp.Bauman, Zygmunt. (1989) 1994. Auschwitz och det moderna samhället. Göteborg: Daidalos.Bauman, Zygmunt. (1990) 1992. Att tänka sociologiskt. Göteborg: Korpen. Bauman, Zygmunt. 2001. Community. Seeking Safety in an Insecure World. Cambridge: Polity.Beier, Christel. 1977. Zum Verhältnis von Gesellschaftstheorie und Erkenntnistheorie. Untersuchungen

zum Totalitätsbegriff in der kritischen Theorie Adornos. Frankfurt amMain: Suhrkamp.Benér, Theresa. 1999: ”Fokus på skrivbordsmördaren Eichmann”, Svenska dagbladet, 6/6, s. 17.Benjamin, Walter. (1942) 1969. ”Historiefilosofiska teser”. Bild och Dialektik. Staffanstorp: Bo

Cavefors Bokförlag.Benjamin, Walter. (1942) 1980. Über den Begriff der Geschichte”. BGS I, s. 693-704.Benjamin, Walter. (1982) 1990. Paris. 1800-talets huvudstad. Passagearbetet. Urval av Ulf Peter

Hallberg. Stockholm/Stehag: Symposion Bokförlag.Benjamin, Walter. 1982a. ”Pariser Passagen I”. BGS V, s. 993-1038.Berger, Peter & Thomas Luckman. (1966) 1984. The Social Construction of Reality. London:

Penguin.Berger, Peter & Stanley Pullberg. 1966. ”Reification and the Sociological Critique of

Consciousness”. New Left Review 35, s. 56-71.Berman, Marshall. (1982) 1987. Allt som är fast förflyktigas. Lund: Arkiv.Bettelheim, Bruno & Morris Janowitz. 1950. Dynamics of Prejudice. A Psychological an Sociological

Study of Veterans. New York: Harper & Brothers.Billing, Björn. 1994. ”Estetiken efter Adorno”. Häften för kritiska studier 2-3.Billing, Björn. 1997. ”Katastrofala avsked – Adorno skärskådar den sene Beethoven”. Ord & Bild

1, s. 86-93.Billing, Björn. 2001. Modernismens åldrande. Theodor W. Adorno och den moderna konstens kris.

Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.Birnbaum, Daniel & Sven-Olov Wallenstein. 1999. Heideggers väg. Stockholm: Thales. Bonß, Wolfgang & Axel Honneth (Hrsgg.). 1982. Sozialforschung als Kritk. Zur

sozialwissenschaftlichen Potential der Kritischen Theorie. Frankfurt am Main: Suhrkamp.Bourdieu, Pierre. (1979) 1991. ”Ur: Distinktionen. En social kritik av omdömet”. Pierre Bourdieu.

Kultursociologiska texter. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.Brewster, Ben. 1966. ”Comment”. New Left Review 35, s. 72-75.Brown, Roger. 1965. Social Psychology. New York: The Free Press.Brunkhorst, Hauke. 1986. ”Soziologie und Kritische Theorie. Zur bedeutung der Frankfurter

Schule für die Nachkriegssoziologie”. Josef Hülsdünker & Rolf Schellhase (Hrsgg.). Soziologiegeschichte. Identität und Krisen einer ’engagierten’ Disziplin. Berlin: Duncker & Humblot.

Brunkhorst, Hauke. 1989. ”Adorno, Heidegger und die Postmoderne”, Martin Heidegger. Innen- und Außenansichten. Hrsgg. v. Forum für Philosophie Bad Homburg. Frankfurt am Main: Suhrkamp, s. 313–338.

Brunkhorst, Hauke. 1990. Theodor W. Adorno. Dialektik der Moderne. München: Piper.Buckmiller, Michael. 1988. ”Die »Marxistische Arbeitswoche« 1923 und die Gründung des

»Instituts für Sozialforschung«”. van Reijen & Schmid Noerr (Hrsgg.). 1988, s. 141-182. Buck-Morss, Susan. 1979. The Origin of Negative Dialectics. Theodor W. Adorno, Walter Benjamin

and the Frankfurt Institute. New York: The Free Press.Burill, John (red.). 1987. Kritisk teori – en introduktion. Göteborg: Daidalos. Callinicos, Alex. 1989. Against Postmodernism. A Marxist Critique. Cambridge: Polity.Callinicos, Alex. (1999) 2001. Samhällsteori. En historisk introduktion. Göteborg: Daidalos.

Page 143: Ramsay

Anders Ramsay 143

Christie, Richard & Peggy Cook. 1958. ”A Guide to published Literature Relating to The Authoritarian Personality Through 1956”. The Journal of Psychology. 45, s. 171-199.

Christie, Richard & Marie Jahoda. 1954. Studies in the Scope and method of ”The Authoritarian Personality”. Glencoe, Ill: The Free Press.

Clausen Detlev. 2003. Theodor W. Adorno. Ein letztes Genie. Frankfurt am Main: Fischer.Dahl, Göran. 1999. Radical Conservatism and the Future of Politics. London: Sage.Dahms, Hans-Joachim. 1994. Positivismusstreit. Frankfurt am Main: Suhrkamp.Demirovic, Alex. 1999. Der nonkonformistische Intellektuelle. Die Entwicklung der Kritischen Theorie

zur Frankfurter Schule. Frankfurt am Main: Suhrkamp.Dews, Peter. 1987. Logics of Disintegration. Post-Structuralist Thought and the Claims of Critical

Theory. London: Verso. Dubiel, Helmut. 1978. Wissenschaftsorganisation und politische Erfahrung. Studien zur frühen

Kritischen Theorie. Frankfurt am Main: Suhrkamp. Eyerman, Ron. 1981. False Consciousness and Ideology in marxist Theory. Stockholm: Almqvist &

Wiksell International. Ferland, Poul. 2002. Det identiskes ophævelse i Adornos negative dialektik. Århus: Forlaget Modtryk.Finke, Ståle R. S. 2002. ”Metafysisk erfaring – Adorno etter metafysikken”. Agora. Journal for

metafysisk spekulasjon. Nr 4 (2002), s. 59–82.Forsman, Michael. 1996. ”Såpoperan bearbetar samtidens konflikter”, Svenska Dagbladet 7/5.Fromm, Erich. 1936. ”Sozialpsychologischer Teil”. Horkheimer 1936, s. 77-135. Fromm, Erich. (1941) 1993. Flykten från friheten. Stockholm: Natur och Kultur.Fromm, Erich. (1980) 1983. Arbeiter und Angestellte am Vorabend des Dritten Reiches. Eine

sozialpsychologisches Untersuchung. Bearbeitet und heraugegeben von Wolfgang Bonß. München: DTV.

Fuld, Werner. (1979) 1981. Walter Benjamin. Zwischen den Stühlen. Eine Biographie. Frankfurt am Main: Fischer.

Gadamer, Hans-Georg. (1960) 1997. Sanning och metod. I urval. Göteborg: Daidalos.Geulen, Eva. 1991. ”A Matter of Tradition”. Telos. No. 89, s. 155-167.Gibson, Nigel & Andrew Rubin (Ed.). 2002. Adorno. A Critical Reader. Oxford: Blackwell.Glazer, Nathan. 1950. ”The Authoritarian Personality in Profile”. Commentary. Vol. IX:6, s. 573ff. Grass, Günther. 1999. ”Ur Mitt århundrade”, Ord och Bild 4–5, s. 50–52.Grenz, Friedemann. (1974) 1975. Adornos Philosophie in Grundbegriffen. Auflösung einiger

Deutungsprobleme. Frankfurt a.M: Suhrkamp Gripp, Helga. 1986. Theodor W. Adorno. Erkenntnisdimensionen negativer Dialektik. Paderborn,

etc: Ferdinand Schönning. Habermas, Jürgen. (1959) 1987. ”Die große Wirkung”. Philosophisch-politische Profile. Frankfurt

am Main: Suhrkamp, s. 72-81.Habermas, Jürgen. (1981) 19874. Theorie des kommunikativen Handelns. Band 1.

Handlungsrationalität und gesellschafliche Rationalisierung. Frankfurt a.M: Suhrkamp.Habermas, Jürgen. (1981) 19874a. Theorie des kommunikativen Handelns. Band 2. Zur kritik der

funktionalistischen Vernunft. Frankfurt a.M: Suhrkamp.Habermas, Jürgen. 1985. Der philosophische Diskurs der Moderne. Frankfurt am Main: Suhrkamp.Hammer, Espen. 2000. ”Minding the World. Adorno’s critique of idealism”. Philosophy & Social

Criticism. Vol 26, no 1, s. 71-92.Hammer, Espen. 2002. Theodor W. Adorno. Oslo: Gyldendal.Hansen, Philip. 1993. Hannah Arendt. Politics, History and Citizenship. Cambridge: Polity Press.Hecker, Rolf. 2000. Erfolgreiche Kooperation. Das Frankfurter Institut für Sozialforschung und das

Moskauer Marx-Engels-Institut (1924-1928). Beiträge zur Marx-Engels-Forschung. Neue Folge. Sonderband 2.Berlin & Hamburg: Argument.

Heidegger, Martin. (1927) 1981. Varat och tiden. 2 bd. Lund: Doxa.

Page 144: Ramsay

144 Anders Ramsay

Heidegger, Martin. (1947) 1996. Brev om humanismen. Stockholm: Thales.Heidegger, Martin. (1969) 1998. Till tänkandets sak. Stockholm: Thales.Heidegren, Carl-Göran. 2002. Antropologi, samhällsteori och politik. Göteborg: Daidalos.Held, David. 1980. Introduction to Critical Theory: From Horkheimer to Habermas. London:

Hutchinson.Hesse, Heidrun. 1984. Vernunft und Selbsbehauptung. Kritische Theorie als Kritk der neuzeitlichen

Rationalität. Frankfurt am Main: Fischer.Horkheimer, Max. (1931) 1972. ”Die gegenwärtige Lage der Sozialphilosophie und die Aufgaben

eines Instituts für Sozialforschung”. Max Horkheimer. Sozialphilosophische Studien. Aufsätze, Rededen und Vorträge 1930-1972. Hrsgg. v. Werner Brede. Frankfurt am Main: Fischer, s. 33-46.

Horkheimer, Max. 1936. Studien über Autorität und Familie. Forschungsberichte aus dem Institut für Sozialforschung. (Paris: Alcan. 1936.) Reprint. Lüneburg: zu Klampen. 1987.

Horkheimer, Max. 1937. ”Traditionelle und kritische Theorie”. ZfS VI, s. 245-294.Horkheimer, Max. 1939. ”Judarna och Europa”. Burill (red.). 1987, s. 145-165.Horkheimer, Max. 1942. ”Autoritärer Staat”. Horkheimer 1987, s. 293-319.Horkheimer, Max. 1947. Eclipse of Reason. New York: Oxford University Press.Horkheimer, Max. (1960) 1967. ”Zur Ergreifung Eichmanns”, Max Horkheimer. Zur Kritik der

instrumentellen Vernunft. Aus den Vorträgen und Aufzeichnungen seit Kriegsende. Frankfurt a. M: Fischer, s. 317-320.

Horkheimer, Max. 1987. Dialektik der Aufklärung und Schriften 1940-1950. HGS 5. Horkheimer, Max. 1988. ”Späne. Notizen über Gespräche mit Max Horkheimer, in

unverbindlicher Formulierung aufgeschriben von Friedrich Pollock”. HGS 14, s. 172-176.Horkheimer, Max. (1996): ”Briefwechsel 1949-1973”. HGS 18.Horkheimer, Max & Theodor W. Adorno. (1947/1969) 1997. Upplysningens dialektik. Filosofiska

fragment. Göteborg: Daidalos. Horkheimer, Max & Theodor W. Adorno. (1944/1947/1969) 1987. ”Dialektik der Aufklärung.

Philosophische Fragmente”. Horkheimer 1987, s. 13-290.Horkheimer, Max & Theodor W. Adorno. 1952. ”Vorurteil und Charakter”. GS 9:2, s. 360-371.Horkheimer, Max & Theodor W. Adorno. (1956) 1996. ”[Diskussion über Theorie und Praxis]”.

HGS 19, s. 32-72.Hullot-Kentor, Robert. 1991. ”Suggested Reading. Jameson on Adorno”. Telos. No. 89, s. 167-178.Ifs. 1941. ”Research Project on Anti-Semitism”. ZfS IX, s. 124-143.Jacoby, Russell. 1981. Dialectic of Defeat. Contours of Western Marxism. Cambridge: Cambridge

University Press.Jameson, Frederic. 1990. Late Marxism. Adorno, or, the Persistence of the Dialectic. London: Verso.Jarvis, Simon. 1998. Adorno. A Critical Introduction. Cambridge: Polity.Jay, Martin. 1972. ”The Frankfurt school’s critique of Marxist humanism”. Social Research. Vol 39,

no. 2, s. 285-305.Jay, Martin. 1973. The Dialectical Imagination: A History of the Frankfurt School and the Institute of

Social Research, 1923-1950. London: Heinemann.Jay, Martin. 1984. Adorno. London: Fontana.Johansson, Anders. 2003. Avhandling i litteraturvetenskap. Adorno, Deleuze och litteraturens

möjligheter. Göteborg: Glänta produktion.Johansson, Anders & Mattias Martinson (red.). 2003. Efter Adorno. Göteborg: Glänta produktion. Johansson, Thomas och Fredrik Miegel. 1996. Kultursociologi. Lund:Studentlitteratur.Jungman, Fritz. 1936. ”Autorität und Sexualmoral in der freien bürgerlichen Jugendbewegung”.

Horkheimer 1936, s. 669-705.Klein, Naomi. 2000. No logo: no space, no choice, no jobs. Taking aim at the brand bullies. London:

Picador.Korsch, Karl. (1923) 1972. Marxism och filosofi. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Page 145: Ramsay

Anders Ramsay 145

Korthals, Michiel. 1985. ”Die kritische Gesellschaftstheorie des frühen Horkheimer. Mißverständnisse über das Verhältnis von Horkheimer, Lukács und dem Positivismeus.” Zeitschrift für Soziologie. Jg. 14:4, s. 315-329.

Kraushaar, Wolgang (Hrsgg.). 1998. Frankfurter Schule und Studentenbewegung. Von der Flaschenpost zum Molotowcocktail 1946-1995. Band 1-3. Hamburg: Rogner & Bernhard bei Zwitausendeins.

Krogh, Thomas. 1991. Fra Frankfurt til Hollywood. Frankfurterskolen 1930-1945. Oslo: Aschehoug. Sv. övers: Frankfurtskolan: en introduktion. Göteborg: Daidalos 1993.

Larsen, Michael & Hans-Jørgen Schanz. 1974. ”Oversætternes forord”. Karl Marx. Grundrids til kritikken af den politiske økonomi. Modtryk/Kurasje: Aarhus, s. I-lix.

Layder, Derek. 1994. Understanding Social Theory. London: Sage.Levinson, Daniel J. & R. Nevitt Sanford. 1944. ”A scale for the measurement of anti-Semitism”.

The Journal of Psychology. Vol. XVII, s. 339-370.Levinson, Daniel J. & R. Nevitt Sanford. 1982. ”Preface to the abridged edition”. Adorno, Thodor

W., Else Frenkel-Brunswik, Daniel J. Levinson & R. Nevitt Sanford. The Authoritarian Personality. Abridged Edition. New York: Norton 1982, s. v-vi.

Lukàcs, Georg. (1923) 1970. Historia och klassmedvetande. Studier i marxistisk dialektik. Staffanstorp: Cavefors.

Löwenthal, Leo. 1980. Mitmachen wollte ich nie. Ein autobiographisches Gespräch mit Helmut Dubiel. Frankfurt am Main: Suhrkamp.

Lowenthal, Leo & Norbert Guterman. 1949. Prophets of Deceit. New York: Harper & Brothers.Löwith, Karl. (1935) 1956. Nietzsches Philosophie der ewigen Wiederkehr des Gleichen. Stuttgart:

Kohlhammer. Marcuse, Herbert. (1932) 1969. ”Neue Quellen zur Grundlegung des Historischen

Materialismus”. Herbert Marcuse. Ideen zu einer kritischen Theorie der Gesellschaft. Frankfurt am Main: Suhrkamp.

Marcuse. Herbert. (1941) 19552. Reason and Revolution. Hegel and the Rise of Social Theory. London: RKP.

Marcuse, Herbert. (1964) 1968. Den endimensionella människan. Stockholm: Aldus/Bonniers. Martinson, Mattias. 2000. Perseverance without Doctrine. Adorno, Self-Critique, and the Ends of

Academic Theology. Frankfurt am Main: Peter Lang.Marx, Karl. (1844) 1975. ”Economic and Philosophic Manuscripts of 1844”. Karl Marx &

Frederick Engels. Collected Works. Vol. 3. Moscow: Progress Publishers. Marx, Karl. (1844) 1995. ”Ur De ekonomisk-filosofiska manuskripten”. Karl Marx, Människans

frigörelse. Göteborg: Daidalos.Marx, Karl. (18904) 1977. Das Kapital. Kritik der politischen Ökonomie. Erster Band. Berlin: Dietz

Verlag.Marx, Karl. (1894) 1976. Das Kapital. Kritik der politischen Ökonomie. Dritter Band. Berlin: Dietz

Verlag.Marc-Wogau, Konrad. (1964) 1998. Filosofin genom tiderna. 1900-talet. Texter i urval av Konrad

Marc-Wogau. Stockholm: Thales.Massing, Paul. 1949. Rehearsal for Destruction. New York: Harper & Brothers.Migdal, Ulrike. 1981. Die Frühgeschichte des Frankfurter Instituts für Sozialforschung. Frankfurt/

New York: Campus.Mohler, Armin. (1950) 19893. Die Konservative Revolution in Deutschland 1918-1932. Ein

Handbuch. Darmstadt: Wissenschafliche Buchgesellschaft.Müller-Dohm, Stefan. 2003. Adorno. Eine Biographie. Frankfurt am Main: Suhrkamp.Mörchen, Hermann. 1981. Adorno und Heidegger. Untersuchung einer philosophischen

Kommunikationsverweigerung. Stuttgart: Klett-Cotta.

Page 146: Ramsay

146 Anders Ramsay

Neumann, Bernd. 1997. ”'Bror Eichmann'? Hannah Arendts fremstilling av Adolf Eichmann i lys av Eichmanns egne memoarer”. Norsk Filosofisk Tidskrift, årg 32, nr 1-2.

Nietzsche, Friedrich. (1882) 1987. Den glada vetenskapen. Göteborg: Korpen.Nietzsche, Friedrich. (1883-85) 1969. Sålunda talade Zarathustra. Stockholm: Forum.Osborne, Peter. 1992. ”A marxism for the Postmodern? Jameson’s Adorno”. New German Critique.

No. 58, s. 127-151.Parsons, Talcott. 1937. The Structure of Social Action. New York: McGraw-Hill.Pizer, John. 1993. ”Jameson’s Adorno, or, the Persistence of the Utopian”. New German Critique.

No. 56, s. 171-192.Pollock, Frederick. 1941. ”State capitalism. Its Possibilities and Limitations”. SPSS IX, s. 200-225.Pollock, Friedrich. 1955. Gruppenexperiment. Frankfurt am Main: Europäische Verlagsanstalt.Reijen, Willem van & Gunzelin Schmid Noerr. (Hrsgg.) 1988. Grand Hotel Abgrund. Eine

Photobiographie der Kritischen Theorie. Hamburg: Junius.Res Publica 21. 1992. Tema: Jung och nazismen.Rose, Gillian. 1978. The Melancholy Science. An Introduction to the Thought of Theodor W. Adorno.

London & Basingstoke: Macmillan.Ruin, Hans. 1994. Enigmatic Origins. Tracing the Theme of Historicity through Heidegger’s Works.

Stockholm: Almqvist & Wiksell International.Schanz, Hans-Jørgen. 1994. Karl Marx i tilbageblik efter murens fald. Århus: Modtryk.Schmidt, Friedrich W. 1987. ”Die Vergeblichkeit des Opfers und die Irrealitet des Todes”. Willem

van Reijen & Gunzelin Schmid Noerr (Hrsg.). Viezig Jahre Flaschenpost: >Dialektik der Aufklärung< 1947 bis 1987. Frankfurt am Main: Fischer. 1987, s. 129-153.

Schweppenhäuser, Gerhard. 1993. Ethik nach Auschwitz. Adornos negative Moralphilosophie. Hamburg: Argument.

Seel, Martin. (1987) 1986. ”Mahler eller Memphis Slim? Adornos amerikanska erfarenhet.” Res Publica 32/33, s. 59-75.

Taylor, Charles. 1995. Identitet, frihet och gemenskap. Göteborg: Daidalos.Therborn, Göran. 1976. Frankfurtskolan. Till kritiken av den kritiska teorin. Lund: Arkiv.Therborn, Göran. 1984. ”Modernitetens dialektik. Om den kritiska teorin och arvet från 1900-

talets marxism”. Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. Nr. 60, s. 1-30.Thyen, Anke. 1989. Negative Dialektik und Erfahrung. Frankfurt am Main: Suhrkamp.Tiedemann, Rolf. 1982. ”Einleitung des Herausgebers”. BGS V, s. 11-41.Titus, H.E. & E.P. Hollander. 1957. ”The california F-Scale in psychological research: 1950-

1955”. Psychological Bulletin. Vol. 54, s. 47-64.Visholm, Sten. 1992. ”Myter och psykologi”. Res Publica 21.Weber, Max. (1904-05) 1978. Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. Lund: Argos.Weber, Max. (1919) 1977. ”Vetenskap som yrke”. Max Weber. Vetenskap och politik. Göteborg:

Bokförlaget Korpen, s. 9-39.Wiggershaus, Rolf. 1986. Die Frankfurter Schule. Geschichte, Theoretische Entwicklung, Politische

Bedeutung. München: Carl Hanser Verlag.Wiggershaus, Rolf. (1987) 1995. Theodor W Adorno : en introduktion. Göteborg: Daidalos.Young-Bruehl, Elisabeth. 1982. Hannah Arendt. For Love of the World. New Haven & London:

Yale University Press.Zipes, Jack. (1994) 1996. ”Adorno har kanske ändå rätt”. Res Publica 32/33, s. 39-52.Åslund, Arnfinn. 1988/89. ”Om Heidegger og Adorno – med stadig hensyn til nazismen”. Agora.

Journal for metafysisk spekulasjon, nr 4-88/1-89, s. 249-300.