Bilaga 2: Analys av hur mål och delmål i Agenda 2030 ... · Antagandet av Agenda 2030 och de nya globala hållbarhetsmålen (Målen) innebär att hållbar utveckling är ett universellt

Box 6803, 113 86 Stockholm

Besöksadress: Drottninggatan 89

Telefon: 08-690 48 00, fax: 08-30 67 59

E-post: [email protected] www.kommers.se

UTREDNING

2016-08-31 Dnr 3.4.3-2016/00667-2

Bilaga 2: Analys av hur mål och delmål i Agenda 2030 förhåller sig till handelspolitiken

Innehåll 1 Sammanfattning och slutsatser .......................................................... 3

2 Bakgrund ........................................................................................... 7

3 Generella kopplingar mellan handel och Agenda 2030 .................... 8

3.1 Handel som både mål och medel ................................................ 8

3.2 Handelsrelaterade mål i Agenda 2030 ........................................ 9

3.2.1 Mål med uttrycklig handelskoppling ................................... 9

3.2.2 Handel i alla dimensioner av hållbar utveckling ................. 9

4 Dagens globala handelsverklighet ................................................... 10

4.1 Globala värdekedjor, tjänstefiering och digitalisering .............. 11

4.2 Minskad global handel och ökande antal hinder för handel ..... 12

4.3 WTO - Förhandlingar, resultat och framtiden .......................... 12

4.3.1 WTO-systemet ................................................................... 13

5 Handelspolitik som medel för att implementera Agenda 2030 ....... 15

5.1 Handel för hållbar utveckling – multilateral nivå ..................... 16

5.1.1 Hållbar utveckling som målsättning med WTO och det

multilaterala handelsregelverket ...................................................... 16

5.1.2 Principen om särskild och differentierad behandling ........ 16

5.1.3 Undantag från handelsreglerna för legitima skyddsintressen

18

5.1.4 Övervakning, implementering och tvistlösning ................ 18

5.1.5 Exempel på WTO-avtal som främjar hållbar utveckling .. 19

5.2 Handel för hållbar utveckling – plurilateral nivå ...................... 20

2(49)

5.2.1 Plurilateralt exempel - liberalisering av miljövaror .......... 20

5.3 Handel för hållbar utveckling - regional/bilateral nivå ............. 21

5.3.1 Hållbarhetskapitel i EU:s frihandelsavtal .......................... 22

5.3.2 Hållbarhetskonsekvensanalyser (SIA) inför EU:s

frihandelsavtalsförhandlingar .......................................................... 23

5.4 Handel för hållbar utveckling - unilateral nivå ......................... 24

5.4.1 Preferensavtal – exempel EU:s GSP-system ..................... 24

5.4.2 Ytterligare unilaterala åtgärder av EU, samt särskild

handelsrelaterad EU-lagstiftning ..................................................... 26

5.5 Handel för hållbar utveckling – övriga instrument ................... 27

5.5.1 Aid for Trade (AfT) ........................................................... 27

5.5.2 Offentlig upphandling ....................................................... 28

5.5.3 Privata sektorn och hållbart företagande ........................... 31

6 Risk för målkonflikter och ökade hinder för handel ....................... 32

6.1 Nationell implementering kan skapa målkonflikter ................. 32

6.2 Risk för ökade hinder för handel .............................................. 33

6.3 Hantering av risk för ökade hinder för handel .......................... 33

7 I vilken mån kan handelspolitiken bidra till att nå hållbarhetsmålen

34

7.1 Handelspolitikens roll för att nå ökad tillväxt och minskad

fattigdom ............................................................................................. 34

7.1.1 Hur handelspolitiken kan bidra till ökad tillväxt ............... 35

7.1.2 Hur handelspolitiken kan bidra till minskad fattigdom ..... 35

7.1.3 Exempel på hur handelspolitiken kan bli mer

fattigdomsinriktad ........................................................................... 35

7.2 Handelspolitikens roll i att nå jämställdhet och kvinnors och

flickors egenmakt ................................................................................ 39

7.2.1 Kopplingen mellan handel och jämställdhet ..................... 39

7.2.2 Handel och jämställdhet i Agenda 2030 ............................ 40

7.2.3 Handelsliberaliseringars effekt på jämställdhet och

egenmakt ......................................................................................... 40

7.3 Handelspolitikens roll i miljöagendan ...................................... 42

7.3.1 Handels roll i miljöarbete .................................................. 42

7.3.2 Handels roll i klimatagendan ............................................. 42

7.3.3 Potentiella målkonflikter och hinder för handel ................ 43

3(49)

7.4 Nationella förutsättningar för en hållbar handel ....................... 45

8 Övervakning och uppföljning .......................................................... 47

8.1 Konsekvensanalyser ex post ..................................................... 47

8.2 Indikatorer ................................................................................. 47

8.3 Samarbete och samverkan ........................................................ 48

1 Sammanfattning och slutsatser

Handel är ett viktigt instrument i Agenda 2030

Agenda 2030 ger tydligt uttryck för att handel är ett viktigt instrument för

att nå samtliga tre dimensioner av hållbar utveckling: ekonomisk, social

och miljömässig hållbar utveckling. Utöver specifika handelsrelaterade

mål i syfte att främja en hållbar värld kommer uttryckliga kopplingar till

handel in under ett antal övriga mål. Handel identifieras som en motor för

ekonomisk tillväxt och fattigdomsminskning och därmed ett centralt

bidrag för att främja hållbar utveckling och ett medel för att kunna

uppfylla de flesta av de 17 målen och 169 delmålen.

I dagens handelspolitiska verklighet krävs mer än multilateral

handelspolitik för att handel ska kunna främja Agenda 2030

Inom Agenda 2030 finns ett tydligt fokus på den multilaterala

handelspolitikens roll i att främja hållbar utveckling, Doharundans

slutförande nämns uttryckligen i Agenda 2030. I dagens handelspolitiska

verklighet har dock fokus på multilateralt handelssamarbete minskat.

Detta bland annat med tanke på att Doharundans fortlevnad är oklar och

den kraftiga ökningen av regionala och bilaterala handelsavtal. Även

andra handelspolitiska åtgärder än enbart multilaterala bör därför tas i

beaktande för hur handel kan bidra till att uppfylla Agenda 2030. WTO

har dock inte varit oförmöget att nå resultat då de senaste åren bland

annat slutits avtal av stor vikt för att nå en hållbar handel, vilket innebär

att multilaterala resultat ändå går att uppnå.

Hållbar utveckling utgör en målsättning med WTO-systemet

Inom WTO-systemet finns både centrala principer och specifika

funktioner som bidrar till att främja hållbar utveckling. Bland annat utgör

hållbar utveckling en central målsättning till det avtal som grundade

WTO. Denna målsättning utgör en viktig ingång för att WTO:s

verksamhet ska verka för att främja Agenda 2030 och implementeringen

4(49)

av hållbarhetsmålen. Som exempel på hållbarhetsfrämjande funktioner

inom WTO-systemet kan även nämnas principen om särskild och

differentierad behandling, samt ett antal undantag som reglerar när och

hur legitima skyddsintressen kan väga över handelsåtaganden i WTO-

avtalen. På multilateral och plurilateral nivå finns även ett antal avtal av

betydelse för implementering och uppföljning av Agenda 2030, såsom

WTO-avtalet om effektiva och förenklade handelsprocedurer (Trade

Facilitation Agreement, TFA) och förhandlingar om ett plurilateralt avtal

om liberalisering av handel med miljövaror (Environmental goods

agreement, EGA).

Agenda 2030 kan komplettera WTO-systemets hantering av hållbar

utveckling

Att integrera Agenda 2030 i WTO-systemet kan potentiellt sett

ytterligare komplettera WTO-systemets hantering av hållbarhetsfrågor.

Att integrera Agenda 2030 i WTO-systemet kan främja hållbara

handelsreformer på multilateral nivå och bidra till att inkludera nya

frågor på förhandlingsagendan. Dessutom kan WTO:s regelverk bidra till

att förstärka tillämpning och efterlevnad av hållbarhetmålen i Agenda

2030. Detta gäller såväl de specifikt handelsrelaterade målen, som övriga

delmål där handelsrelaterade instrument kan bidra till dess uppfyllelse.

De ökande antalet frihandelsavtal innehåller ofta hållbarhetshänsyn

På regional och bilateral nivå innehåller moderna handelsavtal alltfler

sakområden, vilket ökar deras möjligheter att förena handel och

hållbarhet mer omfattande än vad som görs på multilateral nivå.

Exempelvis innehåller EU:s modernare frihandelsavtal systematiskt ett

separat kapitel med horisontella bestämmelser om handel och hållbar

utveckling och EU-kommissionens målsättning är att främja ambitiösa

och innovativa hållbarhetskapitel i samtliga frihandels- och

investeringsavtal.

Ensidiga preferenser till utvecklingsländer är ett viktigt

handelsinstrument för att främja hållbar utveckling

På den unilaterala nivån tillåter WTO:s regelverk medlemmarna att ge

mer förmånlig behandling till utvecklingsländer genom s.k.

preferensavtal där låginkomstländer ges särskilt förmånligt

marknadstillträde. Inom EU finns ett allmänt preferenssystem som kallas

Generalised System of Preferences (GSP) genom vilket

utvecklingsländer får särskilda handelsförmåner jämfört med övriga

länder som exporterar till EU i form av nedsatt tull på den europeiska

marknaden. Detta system har gett resultat både avseende ökad export från

5(49)

utvecklingsländer, samt i att främja implementering av

hållbarhetsrelaterade konventioner på nationell nivå.

Aid for trade (handelsrelaterat bistånd) spelar i en viktig roll i att

göra internationell handel hållbar

Aid for Trade (AfT), som är ett samlingsnamn på handelsrelaterat bistånd

till utvecklingsländer med särskilt fokus på MUL, och som syftar till att

avhjälpa utvecklingsländers svårigheter att delta i global handel genom

att handelsrelaterad kapacitet och den infrastruktur som behövs för att

kunna dra nytta av handelsliberaliseringar. AfT utgör ett viktigt

handelspolitiskt instrument i strävan att implementera Agenda 2030 och

bör utökas.

Även icke-traditionella handelsrelaterade instrument påverkar

handelns möjligheter att främja Agenda 2030

Övriga handelsrelaterade instrument som kan användas för att främja

hållbar utveckling inkluderar offentlig upphandling som i ökad

utsträckning medger möjligheter att ta miljömässiga, sociala och

arbetsrättsliga hänsyn. Även den privata sektorn har en betydlig roll att

spela i implementering av Agenda 2030. Näringslivets roll är såväl att

bidra till finansiering av målen, som att genom hållbart företagande bidra

till målens implementering och att bidra till att utveckla handelspolitiska

reformer som stödjer hållbart företagande.

Det finns en risk att målen i Agenda 2030 och handelspolitiken

hamnar i konflikt, vilket bland annat kräver

intresseavvägningar

Eftersom implementeringsansvaret för målen i Agenda 2030 är nationellt,

finns det en risk att de globala målsättningarna för hållbar utveckling

hamnar i konflikt med nationella åtgärder i syfte att nå målen eller att

dessa åtgärder leder till nya hinder för handel. Sådana nationella åtgärder

som skapar hinder för handel är inte per definition protektionistiska, utan

syftar ofta till att främja ett legitimt skyddsintresse. För att undvika att

åtgärder i syfte att nå målen i Agenda 2030 försvårar internationell

handels möjlighet att främja målen, krävs bland annat avvägningar

mellan olika intressen.

Handelspolitik kan bidra till att uppfylla flertalet mål i Agenda 2030

Bland enskilda mål i Agenda 2030 där handelspolitiken kan bidra till

dess uppfyllelse kan nämnas inkluderande tillväxt, fattigdomsminskning,

jämställdhet och egenmakt för flickor och kvinnor, samt olika mål

relaterade till miljöskydd.

6(49)

Handelspolitiken kan bidra till att skapa förutsättningar för ekonomisk

tillväxt genom de effektivitetsvinster som handelsliberalisering leder till

genom specialisering, ökad konkurrens och stordriftsfördelar. Handelns

positiva inverkan på ett lands produktivitet är avgörande för att tillväxten

ska kunna vara hållbar.

Handelsliberaliseringar påverkar fattigdom indirekt genom dess positiva

effekter på tillväxt som skapar förutsättningar för en ökning av fattigas

inkomstnivå i ett land. Dessutom påverkar handelsliberaliseringar fattiga

människor direkt genom dess inverkan på förändringar av priser,

sysselsättning och löner, vilket får effekter för fattiga konsumenter,

producenter och löntagare.

Handel och handelsliberaliseringens effekter kan även påverka

jämställdhetssituationen nationellt genom förändringar i faktorer såsom

kvinnors och mäns sysselsättning, ekonomiska egenmakt och tillgång till

resurser, samt konsumtionsmönster. Åt andra hållet kan

jämställdhetssituationen i ett land påverka dess möjligheter att ta del av

internationell handel.

Inom handelsregelverket finns goda möjligheter för länder att vidta

nödvändiga och proportionella miljöskyddsåtgärder. Detta gör att det i

många fall är möjligt att vidta miljöskyddsåtgärder utan att införa

handelsrestriktioner.

Handelsliberalisering får olika effekter i olika länder beroende på

nationell kapacitet och kan behöva kompletterande åtgärder

Ett optimalt utnyttjande av handelsliberaliseringar kräver en viss

nationell produktionskapacitet i form av exempelvis kapital,

naturresurser, nätverk och infrastruktur samt fungerande institutioner.

Ökad medvetenhet om att ett lands specifika förutsättningar påverkar hur

handelsliberaliseringar påverkar exempelvis landets tillväxt,

fattigdomsnivåer och jämställdhetssituation är viktigt för att förstå

handelns effekter bättre. Ökad förståelse om detta kan även bidra till att

utforma såväl handelsregler och kompletterande åtgärder som optimerar

förutsättningarna för handeln att bidra till uppföljning av Agenda 2030.

Uppföljning och översyn av implementeringen kräver bland annat

samordning och samsyn mellan såväl aktörer som

politikområden

Uppföljning och översyn av implementeringen av Agenda 2030 ska ske

på såväl nationell, regional och global nivå. Tanken är att den nationella

uppföljningen ska ligga till grund för de övriga nivåerna. Inom FN pågår

arbete med att ta fram indikatorer, som ska underlätta utvärdering av

7(49)

målens uppföljning samt jämförelser mellan länder. För att utvärdera

vilken faktisk hållbarhetspåverkan ett handelsrelaterat instrument, såsom

exempelvis ett frihandelsavtal, får, bör åtgärden följas upp en period efter

det att åtgärden trätt i kraft med en ex-post analys. Att effektivt arbeta

med hållbarhetsfrågor kräver dessutom samordning och samspel mellan

flera politikområden. Exempelvis bör handels-, investerings- och

biståndspolitik vara ömsesidigt stödjande, men även utvecklingen inom

andra politikområden såsom klimat, jordbruk, fiske, migration, energi

och innovation bör samordnas.

Handelspolitiken har goda förutsättningar att främja Agenda 2030

Handelspolitiska instrument med antingen syfte eller potential att främja

hållbar utveckling finns på såväl multilateral som plurilateral, regional

och nationell nivå. Sammanfattningsvis kan därför konstateras att det

finns relativt goda förutsättningar att inkludera hållbarhetsmålen i

handelspolitiken på alla nivåer.

2 Bakgrund Antagandet av Agenda 2030 och de nya globala hållbarhetsmålen

(Målen) innebär att hållbar utveckling är ett universellt och övergripande

mål för hela FN:s verksamhet. Alla FN:s medlemsstater ska sträva efter

att nå målen. Internationell handel har en central roll i Agenda 2030 och

kommer spela en viktig roll i strävan att uppfylla Agendan, både som

medel för skapa nödvändiga resurser för att nå målen, samt som egna

självständiga mål för en hållbar värld.

Agenda 2030 utgår från att en hållbar internationell handel bör såväl

liberaliseras som regleras på multilateral nivå för att på bästa sätt bidra

till hållbar utveckling. Den befintliga handelsverkligheten ser dock lite

annorlunda ut. Världens länder är idag nära integrerade i globala

produktionsnätverk där varor och tjänster passerar flera olika gränser på

sin väg till slutkonsumenten. Världshandelsorganisationen (WTO) står

för ett globalt handelsregelverk på multilateral nivå, vilket utgör

utgångspunkten för reglering av global handel, men kompletteras även av

en mängd handelsinstrument på såväl plurilaterala, regional, bilateral och

unilateral nivå. Såväl liberaliseringar som regleringar av handel sker på

samtliga dessa nivåer, vilket skapar den handelspolitiska verklighet inom

vilken hållbar utveckling ska främjas. Detta innebär att inte bara

handelspolitik på multilateral nivå bör analyseras för att konstatera hur

handel på bästa sätt kan bidra till att nå Målen.

Handelspolitik tillsammans med flera andra politikområden kommer att

kräva viss anpassning för att uppnå Målen. Handelspolitik och

8(49)

handelsrelaterade instrument på global, regional och nationell nivå blir

strategiska verktyg i detta arbete. Kommande arbete med att få

handelspolitiken att bidra till Agenda 2030 kommer inte bara att handla

om att hantera den ekonomiska tillväxtens sociala och miljömässiga

effekter, utan ha hållbarhet som utgångspunkt.

Denna analys avser ge en översikt av följande aspekter av kopplingarna

mellan Agenda 2030 och handelspolitiken.

1. Generella kopplingar mellan handel och Agenda 2030 (Kap 3)

2. Hur handel kan fungera som ett verktyg för att implementera

Målen i befintlig handelsverklighet (Kap 4-5)

3. Potentiella målkonflikter mellan handelsagendan och

hållbarhetsagendan som kan resultera i hinder för handel (Kap 6)

4. Hur handelspolitik kan bidra till att nå vissa av Målen (Kap 7)

5. Metoder för övervakning och uppföljning (Kap 8)

3 Generella kopplingar mellan handel och Agenda 2030

3.1 Handel som både mål och medel Agenda 2030 ger tydligt uttryck för att handel är ett viktigt instrument för

att nå hållbar utveckling. Handel identifieras i Agendan som en motor för

ekonomisk tillväxt och fattigdomsminskning och därmed ett centralt

bidrag för att främja hållbar utveckling.1 Även under FN:s tredje

konferens om utvecklingsfinansiering år 2015 där Addis Abeba Action

Agenda (AAAA) antogs, bekräftades handelns roll som motor för

inkluderande ekonomisk tillväxt, dess bidrag till att minska fattigdom,

samt dess betydelse för att främja hållbar utveckling.2 Det är alltså

uppenbart att internationell handel utgör ett medel för att bidra till att

skapa de resurser som krävs för att implementera och uppfylla Målen.

Agenda 2030 innehåller även specifika handelsrelaterade mål i syfte att

främja en hållbar värld. FN:s medlemmar åtar sig bland annat att fortsätta

främja ett universellt, regelbaserat, öppet, transparent, förutsägbart,

inkluderande och icke-diskriminerande multilateralt handelssystem inom

ramen för WTO, samt vad man kallar ”meningsfull” handelsliberalisering

och samtliga WTO-medlemmar uppmanas att fördubbla sina

ansträngningar att avsluta Doha-rundan. Det finns alltså ett tydligt fokus

på den multilaterala handelspolitikens roll i att främja hållbar utveckling,

1 Transforming our world: the 2030 Agenda for Sustainable Development, para 68 2 AAAA, para 79

9(49)

vilket ska visa sig kanske inte är den mest framkomliga vägen i dagens

handelsverklighet.

3.2 Handelsrelaterade mål i Agenda 2030

3.2.1 Mål med uttrycklig handelskoppling

Det mål med starkast handelskoppling är Mål 17 om genomförande och

partnerskap. Här anges tre delmål avseende handel, vilka är att främja ett

öppet, regelbaserat och icke-diskriminerande handelssystem inom WTO

(Mål 17.10); att väsentligt öka exporten från utvecklingsländer, särskilt

att dubblera de minst utvecklade ländernas andel av den globala exporten

till 2020 (Mål 17.11); samt att genomföra tull- och kvotfritt

marknadstillträde för varor från de minst utvecklade länderna (MUL)

(Mål 17.12).

Uttryckliga kopplingar till handel kommer också in under ett antal övriga

mål och rör frågor som att minska handelsstörningar på världsmarknaden

för jordbruksprodukter (Mål 2b), förbjuda vissa former av

fiskesubventioner (Mål 14.6), öka det handelsrelaterade biståndet - Aid

for trade (AfT) (Mål 8a), inkludera små och medelstora företag (SME:s)

i värdekedjor (Mål 9.3), samt att främja hållbar konsumtion och

produktion, vilket även inkluderar hållbar offentlig upphandling (Mål 12,

respektive 12.7). Agenda 2030 bekräftar vidare principen om särskild och

differentierad behandling (SDT) av utvecklingsländer (Mål 10a),

påminner om möjligheten att utnyttja flexibiliteten i TRIPS avtalet i syfte

att skydda folkhälsa (Mål 3b), samt understryker vikten av att skapa

starka institutionella förutsättningar för hållbar handel t ex genom att

jobba med kapacitetsuppbyggnad av effektiva och transparenta

institutioner, good governance och anti-korruption (Mål 16). Flertalet av

dessa handelsrelaterade delmål är inte nya men bekräftar hur WTO och

FN sett på handelns roll i att bidra till hållbar utveckling och de

åtaganden på området som tidigare gjorts inom ramen för WTO.

3.2.2 Handel i alla dimensioner av hållbar utveckling

Utöver ovan mål och delmål där det finns en uttrycklig koppling kan

handel anses ha en mer eller mindre framträdande roll att spela för att

kunna uppfylla de flesta av de 17 målen och 169 delmålen. Avseende de

mål där handel inte är direkt bidragande till målet, kan målet i sin tur vara

nödvändigt för att handel ska kunna leda till positiva effekter för tillväxt

och fattigdom. Att handelspolitiken ska kunna bidra till exempelvis

tillväxt och fattigdomsbekämpning är alltså till stor del avhängigt av att

10(49)

de övriga målen i Agenda 2030 uppfylls. Målen är således nära

sammankopplade och påverkar varandra.

Handelns roll som medel för att nå målen gäller samtliga tre dimensioner

av hållbar utveckling: ekonomisk, social och miljömässig.

Inom den ekonomiska dimensionen kan bland annat nämnas Mål 8.1 –

8.5 om inkluderande tillväxt och sysselsättning och i förlängningen Mål

1 om fattigdomsbekämpning. (Se särskild analys av hur handelspolitiken

kan bidra till att nå dessa mål i stycke 7.1 nedan.)

Nära sammanlänkat till dessa mål är även Mål 5 om jämställdhet inom

den sociala dimensionen. Exempelvis är en ökad grad av sysselsättning

bland kvinnor avgörande för att bidra både till kvinnors ekonomiska

egenmakt och för att bidra till ett lands ekonomiska utveckling.

Handelsliberaliseringar har potential att öka sysselsättningsgraden hos

kvinnor, vilket är en anledning till varför handel även har en tydlig

koppling till Mål 5. (Se särskild analys om hur handelspolitiken kan

bidra till att främja jämställdhet och ekonomisk egenmakt i stycke 7.2

nedan.)

Det finns en stark koppling till handel även till miljödimensionen av

hållbar utveckling och Agenda 2030. Exempelvis kan nämnas Mål 13 om

att vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och

dess konsekvenser, samt Mål 7 som syftar till att säkerställa global

tillgång till tillförlitlig, hållbar och modern energi till en överkomlig

kostnad. Mål 7 understryker vikten av att tillgängliggöra forskning och

teknologi på området, vilket bland annat inkluderar förnyelsebar energi,

energieffektivitet och fossilfri teknologi. Internationell handel kan bidra

till en effektiv hushållning med resurser och därmed bidra till att

bekämpa klimatförändringar. Att eliminera hinder för handel för

miljövaror och tjänster utgör en viktig komponent för att sprida

miljövänlig teknologi. (Se särskild analys av handels roll att bidra till att

de miljörelaterade Målen uppfylls i stycke 7.3 nedan.)

4 Dagens globala handelsverklighet En analys av hur handel och handelspolitik kan bidra till genomförande

av Agenda 2030 bör utgå från dagens handelsverklighet. Den

internationella kontext som handel verkar i ser annorlunda ut idag än bara

för något/några decennier sedan, vilket påverkar hur handelspolitiken kan

bidra till att implementera Målen.

11(49)

4.1 Globala värdekedjor, tjänstefiering och digitalisering

Det traditionella sättet att handla på är inte längre dominerande. Världens

länder är idag integrerade i globala produktionsnätverk där varor och

tjänster passerar flera olika gränser på sin väg till slutkonsumenten. Tre

av de viktigaste förändringar som påverkar hur handel bedrivs är 1) den

alltmer internationaliserade produktionen; 2) det ökade tjänsteinnehållet i

produktionen (tjänstefiering); och 3) digitaliseringen.3

Trenderna mot att produktionen splittras upp i geografiskt utspridda

arbetsmoment gör att det blir allt svårare att tala om ett geografiskt

ursprung för handel. Specialiseringen drivs längre och längre och innebär

att personrörligheten över gränserna blir allt viktigare genom den

utveckling som vissa kallar handel med arbetsmoment (”trade in tasks”).

Utvecklingen mot en alltmer internationaliserad produktion brukar

beskrivas som ”globala värdekedjor” (GVC) eller ”internationella

produktionsnätverk”. Över hälften av all handel sker idag med

insatsvaror och insatstjänster. Tack vare framväxten av värdekedjor

behöver länder inte längre utveckla konkurrenskraft i hela branscher för

att kunna delta i internationell handel. Istället kan företag delta i

värdekedjor genom att specialisera sig i de produktionsled där landet har

komparativa fördelar.

Tillverkningsindustrin använder allt fler tjänster i produktionen

(tjänstefiering) genom att den köper in och producerar mer tjänster än

tidigare och säljer och exporterar fler tjänster, ofta som ett

paketerbjudande tillsammans med en vara. Som exempel på tjänster i

produktionen av tillverkningsprodukter kan nämnas forskning och

utveckling, juridiska tjänster, administration, ekonomistyrning,

redovisning, kommunikation, marknadsföring, transport- och

logistiktjänster.

Genom digitaliseringen, som innebär att information omvandlas i digital

form och att användningen av internet och datorer ökar, skapas helt nya

former av handel. Digitaliseringen främjar även digitala lösningar för

uppdelningen i produktionsnätverk och tjänstefieringen.4 Genom

digitaliseringen kan även fler små- och medelstora företag nå

internationella marknader. Alla företag är idag beroende av digitala

lösningar för att kunna handla där dataöverföring är en del av dessa

lösningar. Detta fenomen kan beskrivas som ”No transfer no trade”.

3 Kommerskollegium (2013) 4 Kommerskollegium (2015)

12(49)

4.2 Minskad global handel och ökande antal hinder för handel

Världshandeln och länders handelspolitik är i ständig rörelse. Teknisk

utveckling, ekonomiska konjunkturer eller politiska kriser kan både

skynda på eller sakta ned förändringstakten. Som ett exempel kan

nämnas effekterna av finanskrisen 2008. På mindre än ett år efter

finanskrisen hade världshandeln minskat med mer än 12 procent.5

Världshandeln återhämtade sig snabbt efter finanskrisen men därefter har

tillväxten avstannat. Det talas idag om en global trade slowdown.

Långsammare tillväxt i världshandeln under vissa perioder är i sig inget

nytt, särskilt inte i anknytning till stora kriser, men det finns tecken som

tyder på att cykliska faktorer inte kan förklara hela inbromsningen av

handeln.6

Efter finanskrisen 2008 åtog sig G20-länderna ett löfte att inte använda

sig att protektionistiska åtgärder trots de bistra ekonomiska tiderna.7 En

nyligen publicerad studie av Kommerskollegium visar dock att G20-

länderna sedan 2009 infört ca 1100 nya hinder för handel.8 Det har alltså

skett en nettoökning av hinder för handel trots åtagandet från G20-

länderna.

Den avstannande globala handeln och nettoökningen av hinder för handel

kan tyda på en tendens mot ökad global protektionism. Det bör i

sammanhanget noteras att inte alla åtgärder med handelshindrande effekt

per automatik är protektionistiska. Flertalet åtgärder kan vidtas i syfte att

skydda ett legitimt intresse, såsom exempelvis att främja Målen. Det

finns en risk att nationella åtgärder i syfte att främja hållbarhetsmålen får

en handelshindrande effekt, varför det är av stor vikt att söka säkerställa

att åtgärder i syfte att nå Målen inte diskriminerar eller skapar en onödigt

handelshindrande effekt.

4.3 WTO - Förhandlingar, resultat och framtiden Som framgått ovan utgår Agenda 2030 från att handel bör liberaliseras

och regleras på multilateral nivå. Utgångspunkten för internationella

handelsliberaliseringar på multilateral nivå är WTO. Befintlig

förhandlingssituation inom WTO är därför av största betydelse för hur

global handel kan bidra till att uppfylla Målen.

5The global financial crisis and its impact on trade: the world and the European

emerging economies, UN September No.2010.2 6 Hoekman, Bernard (2015), The Global Trade Slowdown: A New Normal. London:

CEPR. Sid.35 7 G20, November 2008 8 Protectionism in the 21st century, Kommerskollegium (2016). Sid. 15

13(49)

4.3.1 WTO-systemet

WTO tillhandahåller ett multilateralt regelbaserat handelssystem och har

idag 164 medlemmar9, både utvecklade-, utvecklings- och minst

utvecklade länder (MUL), och dess avtal reglerar minst 95 % av

världshandeln.10 En viktig funktion inom WTO är att utgöra ett forum för

att förhandla fram nya, gemensamma handelsregler i syfte att underlätta

global handel och undanröja hinder för handel. Förhandlingar har sedan

grundandet av GATT skett i så kallade förhandlingsrundor där

medlemmarna har förhandlat ett antal förhandlingsområden.

WTO och Doharundan

År 2001 lanserades Doharundan med fokus på utvecklingsländernas

särskilda intressen. Även om förhandlingarna inleddes med stor optimism

har medlemmarna inte lyckats avsluta Doharundan, vilket beror på flera

saker. Ett skäl är en oförmåga hos de ledande förhandlingsparterna att

komma överens. Antalet förhandlingsområden och antalet medlemmar

har ökat markant jämfört med tidigare rundor, vilket också försvårar en

överenskommelse. Dessutom baserades Doharundan på en så kallad

samlad överenskommelse (single undertaking) där samtliga

förhandlingsfrågor förhandlades tillsammans i ett paket, vilket innebär att

om inte samtliga medlemmar är överens om utgången på samtliga

områden kan det inte bli något avtal.

Elva år efter dess lansering, år 2012, lyckades WTO dock bryta ut vissa

förhandlingsområden från Doharundan där medlemmarna stod varandra

särskilt nära och efter omfattande förhandlingar lyckades man enas om

en överenskommelse vid den nionde ministerkonferensen på Bali 2013.

Detta var av stor betydelse då överenskommelsen utgjorde det första

multilaterala avtalet i WTO sedan organisationens grundandes. Beslutet

innehöll bland annat ett avtal om handelsprocedurer, en tillfällig lösning

för lagerhållning kopplad till livsmedelsäkerhet samt överenskommelser

som syftar till att öka handeln från minst utvecklade länder.

Vid WTO:s tionde och senaste ministerkonferens i december 2015 i

Nairobi, Kenya, fanns en viss förhoppning att Doharundan skulle kunna

avslutas, vilket dock inte blev fallet. Däremot enades WTO:s

medlemsländer om ett paket som innehöll viktiga överenskommelser om

en eliminering av exportsubventioner för jordbruk och ett antal beslut

som rörde MUL. Ett antal medlemmar presenterade även en uppdatering

9 Med Afghanistans anslutning i juli 2016 blev antalet medlemmar 164.

https://www.wto.org/english/thewto_e/whatis_e/tif_e/org6_e.htm 10 https://www.wto.org/english/thewto_e/whatis_e/inbrief_e/inbr02_e.htm och

https://www.wto.org/english/thewto_e/acc_e/cbt_course_e/c1s1p1_e.htm

14(49)

av det existerande informationsteknikavtalet (ITA) vilket har betydelse

för handel med vissa IT-produkter.11

WTO Post-Nairobi

Den stora frågan i Nairobi 2015 blev hur WTO ska förhandla i framtiden

och då särskilt Doharundans roll. Vissa medlemmar ville slutföra

Doharundan, medan andra menade att förhandlingarna bör avslutas eller

åtminstone förändras. En del medlemmar ansåg även att WTO borde

förhandla nya områden som föll utanför Doharunda, men WTO:s

medlemmar var enade i sin syn på betydelsen av de kvarvarande

förhandlingsfrågorna i Doharundan och i sitt engagemang för att uppnå

framsteg inom dessa områden. Hur detta ska ske är däremot oklart men

på WTO i Genève pågår diskussioner då medlemmarna har olika åsikter

om hur förhandlingarna bör tas framåt. Att Doharundan inte har avslutats

betyder att världsekonomin har gått miste om stora ekonomiska vinster

som handelsliberaliseringar och tydligare regelverk skulle innebära.12

Kostnaden till följd av att handelsvinsterna av Doharundan inte har

realiserats, är särskilt omfattande för utvecklingsländerna och MUL.13

Inte minst det faktum att förhandlingar i WTO har pågått i mer än ett

decennium utan att uppnå konkreta multilaterala resultat har hämmat den

potentiella utvecklingen. Likaså skapar situationen ytterligare misstro i

förhandlingarna då utvecklingsländernas intresse i större utsträckning

skulle tagits i beaktande i Doharundan.

Även om förhandlingssituationen är komplicerad och medlemmarna har

olika syn på hur Doharundan ska hanteras har WTO:s medlemmar inte

varit oförmögna att nå resultat. Överenskommelserna från de senaste två

ministerkonferenserna har visat att WTO:s medlemmar kan förhandla

fram betydelsefulla avtal som bidrar till öppnare och mer förutsägbar

handel, men också att medlemmarna har visat pragmatism att förändra

förhandlingsättet genom att lämna single undertaking.14 Även om

slutförandet av Doharundan uttryckligen nämns i Agenda 2030, samtidigt

som vissa medlemmar i WTO har tagit tydliga steg ifrån rundan, visar

dessa överenskommelser att multilaterala resultat faktiskt går att uppnå.

11 https://www.wto.org/english/news_e/news15_e/ita_16dec15_e.htm 12 Peterson Institute of International Economics (2012), ”Will the World Trade

Organization Enjoy a Bright Future?”, Policy Brief 12-11 och Kommerskollegium

(2006), “Economic Implications of the Doha Round”. 13 https://www.wto.org/english/thewto_e/coher_e/mdg_e/dda_e.htm; Kinnman, S. and

Lodefalk, M. (2007), “What is at stake in the Doha Round”, The World Economy 30:8,

pp. 1305-1325 och Adler, M., Brunel, C., Hufbauer, G.C. and Schott, J.J. (2009),

“What’s on the table? The Doha Round as of August 2009”, Peterson Institute for

International Economics Working Paper Series N° WP 09-6. 14 Exempelvis som i och med överenskommelserna på Bali 2013.

15(49)

WTO:s fortsatta arbete med utvecklingsfrågor

Utöver implementeringsarbete med ovan nämnda överenskommelser

behöver WTO fortsätta arbeta med förhandlingsområden från

Doharundan för att visa att frågor som är av vikt för utvecklingsländer

inte sätts åt sidan. På exempelvis jordbruksområdet är den kanske

viktigaste frågan att hitta en lösning på hur de handelsstörande interna

stöden till jordbruket ska kunna minskas, inte bara i utvecklade länder

utan även i tillväxtekonomier som i allt högre grad har börjat att använda

handelsstörande stöd. En sådan lösning måste samtidigt ge utrymme för

utvecklingsländer att vidta åtgärder för att höja produktiviteten i

jordbrukssektorn och underlätta för fattiga jordbrukare.

Som positivt exempel kan förhandlingarna i WTO om att reglera och

minska fiskesubventioner nämnas vilka har accelererat under 2016.15

Vissa informella diskussioner pågår även i begränsad krets om att

utfasning av fossilbränslesubventioner. Det är också viktigt att

medlemmarna identifierar och enas om nya förhandlingsområden där det

är möjligt att nå fram till resultat som bidrar till hållbarhetsmålen.

Medlemmarna kan både se till existerande områden inom Doharundan

men även se till nya förhandlingsfrågor, till exempel digitalisering, e-

handel och konkurrensfrågor.

5 Handelspolitik som medel för att implementera Agenda 2030

De förutsättningar för global handel som beskrivs ovan innebär att

hållbarhetsutmaningarna för marknadsaktörer ser olika ut beroende på

var de befinner sig i värdekedjan. Detta innebär också att det inte finns en

enskild lösning för hur handel och handelspolitik kan bidra till att främja

hållbar utveckling och implementeringen av Agenda 2030. Ett

mångsidigt angreppssätt på flera olika nivåer och av flera olika aktörer

kommer att krävas. Detta kapitel redogör för hur handelspolitik på såväl

multilateral, regional och bilateral, som nationell nivå kan bidra till att

främja Målen. Kapitlet tar en något bredare ansats och inkluderar även

andra åtgärder som påverkar handelspolitiken, handelsregelverken och

handelsverkligheten än den traditionella handelspolitiken.

15 SDG 14.6 – “By 2020, prohibit certain forms of fisheries subsidies”

16(49)

5.1 Handel för hållbar utveckling – multilateral nivå

5.1.1 Hållbar utveckling som målsättning med WTO och det multilaterala handelsregelverket

I inledningen till det avtal som grundade WTO anges att hållbarhet är en

central målsättning och att syftet med handelsreglerna bland annat är att

uppfylla mänskliga rättigheter, förbättra den globala levnadsstandarden,

främja hållbar utveckling och bevara miljön.16 Ministerdeklarationen som

inledde Doharundan förtydligade att WTO anser att det finns ett tydligt

förhållande mellan handelsliberalisering och hållbar utveckling.17 Ökad

handel är alltså inte ett mål i sig med WTO:s verksamhet, utan ett medel

för att främja hållbar ekonomisk utveckling i medlemsländerna.

Målsättningen om att främja hållbar utveckling utgör en viktig ingång för

att WTO:s verksamhet ska verka för att främja Agenda 2030 och

implementeringen av Målen. Eftersom WTO-avtalen inte innehåller ett

uttryckligt åtagande om hållbar utveckling, bör målsättningen ses som en

vägledande princip för hur åtagandena i WTO-avtalen ska tolkas och inte

som ett legalt bindande åtagande.18 Agenda 2030 och Målen kommer att

definiera hållbar utveckling de kommande 14 åren och det kan därför

anses att åtagandena i WTO:s regelverk ska tolkas på ett sätt som främjar

Agenda 2030.

5.1.2 Principen om särskild och differentierad behandling

WTO:s regelverk vilar på principerna om likabehandling och icke-

diskriminering19, men WTO:s medlemmar har i vissa fall möjlighet att

frångå dessa principer. Särskild och differentierad behandling (Special

and Differentiated Treatment, SDT) är ett av undantagen till icke-

diskrimineringsprinciperna och som innebär att utvecklingsländer har rätt

16 WTO agreement, Section 1, Preambel, WTO-avtalet. 17 Doha Ministerial Declaration, WT/MIN901)/DEC/a, 20.11.2001, art. 6 och

preambeln, http://www.wto.org/english/thewto_e/minist_e/min01_e/mindecl_e.htm. 18 Detta kan innebära att ett aktivt främjande av hållbar utveckling inte krävs i sig, men

åtminstone ett åtagande att inte tolka avtalen, exempelvis inom ramen för

tvistlösningssystemet, på ett sätt som kan försämra främjandet av hållbarhetsaspekter; J.

Lagomarsino, ”WTO dispute settlement and sustainable development, legitimacy

through holistic treaty interpretation”, PELR, Vol 28, Issue 2, 2011, s. 553 19 Inom WTO råder två grundläggande principer om icke-diskriminering – principen om

mest-gynnad- nationsbehandling (MGN) och principen om nationell behandling. Enligt

MGN måste handelsförmåner till ett land ”omedelbart och ovillkorligt” utsträckas till

övriga länder i WTO och enligt principen om nationell behandling ska samma skatter

och regler gälla för en utländsk vara som för inhemska varor, när den väl passerat en

nationsgräns. Dessa principer innebär alltså att WTO-medlemmar inte får diskriminera

vare sig mellan sina handelspartners, eller mellan nationell lika vara eller tjänst med

ursprung i ett annat medlemsland.

17(49)

till mer förmånlig behandling inom ramen för handelsliberaliseringar.20

Denna princip vägleder både de enskilda WTO-avtalen och regionala

handelsavtal som WTO-medlemmar sluter med varandra.

Under Mål 10 i Agenda 2030, minska ojämlikheten inom och mellan

länder, inkluderas som ett delmål att principen om särskild och

differentierad behandling av utvecklingsländer och då i synnerhet MUL,

ska genomföras i enlighet med WTO:s avtal (Mål 10.a).

Redan i existerande avtal inom WTO som i pågående förhandlingar ges

flexibilitet till utvecklingsländerna i allmänhet och till MUL i synnerhet.

SDT-principen kommer bland annat till uttryck genom att

utvecklingsländerna får göra mindre omfattande åtaganden än de

utvecklade länderna och att MUL ofta inte behöver göra några åtaganden

alls. MUL har hittills erhållit fördelaktig behandling på ett antal områden

i avtalsförhandlingarna. Exempelvis togs flera beslut på

ministerkonferensen i Nairobi 2015 där SDT-principen tillämpas. Bland

annat beslutades att den nyligen etablerade tjänstewaivern för MUL,

vilken innebär att WTO-medlemmarna får ge MUL bättre

marknadstillträde vid tjänsteexport, skulle förlängas till 2030. Beslut togs

även om förenklade ursprungsregler för produkter tillverkade i MUL.

Syftet med reglerna är att skapa incitament för företag att förlägga sin

produktion i dessa länder, vilket i större utsträckning inkluderar MUL i

världshandeln. I Nairobi beslutades även att utvecklade länder, och de

utvecklingsländer som har möjlighet, ska erbjuda tull- och kvotfritt

tillträde för bomull till MUL. De utvecklade länderna har dessutom

accepterat att de inte får ge exportbidrag för bomull, vilket framöver även

kommer gälla utvecklingsländer. Beslutet omfattade dock inte avveckling

av interna stöd till bomullsproduktion.

Mot bakgrund av ovanstående får så väl implementering som

förhandlingsprocesser inom WTO anses främja Mål 10.a om att

genomföra principen om SDT. Ovan beskrivna beslut från Nairobi kan

även bidra till att uppfylla de handelsrelaterade delmålen under Mål 17

om ökad export från MUL, samt tull-och kvotfritt marknadstillträde för

varor från MUL. Med hänsyn till skillnaderna i utvecklingsnivåer mellan

WTO:s länder finns det dock all anledning att se över ytterligare

möjligheter för WTO:s avtal att främja en handelsutveckling som

minskar ojämlikheter mellan länder genom en utökad tillämpning av

principen om SDT. Viss försiktighet bör dock iakttas så att SDT-

20 Exempel på sådan förmånlig behandling kan exempelvis vara längre

implementeringsperioder av handelsavtal och åtaganden, rätten för utvecklingsländer att

tillämpa vissa åtgärder för att öka sina handelsmöjligheter, krav på utvecklade länder att

ta hänsyn till utvecklingsländers särskilda intressen, samt att utvecklingsländer får

kapacitetsstöd att förhandla, hantera tvister och implementera tekniska standarder.

18(49)

principen inte tillämpas så att den blir kontraproduktiv och att

nödvändiga reformer i utvecklingsländer inte blir av.

5.1.3 Undantag från handelsreglerna för legitima skyddsintressen

Inom ramen för WTO:s regelverk finns ett antal undantag som reglerar

när och hur legitima skyddsintressen kan väga över åtaganden i WTO-

avtalen. Undantagen reglerar under vilka omständigheter länder får införa

nationella åtgärder som inte är förenliga med handelsreglerna, men ändå

anses tillåtna därför att de främjar just ett legitimt skyddsintresse.

Den huvudsakliga bestämmelsen som reglerar när ett generellt undantag

föreligger är art XX i GATT.21 För att undvika missbruk av undantagen

får en åtgärd inte tillämpas godtyckligt, på ett icke försvarbart

diskriminerande sätt, eller utgöra en förtäckt handelsrestriktion.

Beroende på aktuellt skyddsintresse måste åtgärden dessutom vara

nödvändig eller relatera till målet. Särskilda undantag för legitima

skyddsintressen finns även i flera övriga WTO-avtal.

Nationella åtgärder i syfte att främja Målen i Agenda 2030 kan tänkas

komma att strida mot vissa av WTO:s handelsregler (se ett utvecklat

resonemang för risken med målkonflikter i kapitel 6 nedan). För det fall

medlemmar försvarar dessa åtgärder genom att hänvisa till undantagen

till skydd för legitima skyddsintressen, kan tolkningen av när dessa

undantag får tillämpas, samt dess omfattning, komma att aktualiseras

oftare.

5.1.4 Övervakning, implementering och tvistlösning

En viktig funktion inom WTO är övervakning och granskning av

medlemmarnas handelspolitik och att de följer WTO:s regelverk. Detta

bidrar till att förutsägbarhet och transparens upprätthålls. Detta sker

genom regelbundna handelspolitiska granskningar samt i

kommittéarbetet. WTO samarbetar även med andra internationella organ

och organisationer för att främja samstämmigheten i den globala

ekonomiska politiken. För att garantera medlemmarnas rättigheter finns

dessutom WTO:s tvistlösningssystem som erbjuder samtliga medlemmar

en strukturerad metod för att lösa handelstvister. I dagsläget har över 500

fall lagts fram inför tvistlösningsorganet där både utvecklade och

utvecklingsländer har utnyttjat systemet. Tolkningen av åtagandena ska

göras i enlighet med den generella målsättningen om hållbar utveckling.

21 Motsvarande klausul för generella undantag finns även i tjänsteavtalet GATS, art

XIV.

19(49)

Detta innebär att tvistlösningssystemet kan utgöra en arena för att främja

Agenda 2030.

Det finns fler tvister inom WTO:s tvistlösningssystem med tydlig

hållbarhetskoppling. Exempelvis kan nämnas US-Shrimp-tvisten som

rörde möjligheten till undantag till skydd för bevarande av icke-förnybara

naturresurser.22 Här ansåg tvistlösningsorganet att konceptet ”icke-

förnybara naturresurser” måste tolkas brett och evolutionärt och

hänvisade till målsättningen om hållbar utveckling som vägledande för

tolkningen. Även om åtgärden slutligen inte ansågs uppfylla

förutsättningarna för ett undantag, bland annat på grund av att den ansågs

vara diskriminerande, är detta ställningstagande intressant eftersom det

visar att innebörden av ett begrepp i WTO-avtalen kan utvecklas över tid

utifrån hur det tolkas.

Tvistlösningsorganet har även möjligheten att ta del av annan

internationell rätt som parterna är bundna av, internationell expertis på

det aktuella området eller annan relevant information för att få riktlinjer

kring hur åtaganden ska tolkas.23 Agenda 2030 tillhandahåller ny

tolkningsinformation kring hur såväl målsättningen om hållbar

utveckling ska tolkas, som den faktiska innebörden av åtagandena och

när förutsättningar för att tillämpa undantag från åtagandena föreligger.

En viktig begränsning i möjligheten att främja hållbar utveckling och

Agenda 2030 genom tolkningar av WTO-avtalen är att rättigheterna och

skyldigheterna i avtalen inte får utökas eller minskas genom

tvistlösningssystemet.24 Dessutom kan tvistlösningssystemet bara lyfta

frågor som är just tvistiga, dvs. WTO kan inte på eget initiativ tillsätta en

panel för att tolka ett åtagande i linje med främjandet av hållbar

utveckling.25

5.1.5 Exempel på WTO-avtal som främjar hållbar utveckling

Ett exempel på förhandlingsframgångar inom WTO med positiva

hållbarhetseffekter är WTO-avtalet om effektiva och förenklade

handelsprocedurer (Trade Facilitation Agreement, TFA).26 När WTO vid

ministerkonferensen på Bali 2013 enades om TFA var avtalet det första i

WTO som godkändes av samtliga medlemmar. Utöver bestämmelser om

22 US-Shrimp 1998 23 I enlighet med art 31(3) i Wienkonventionen ska åtaganden i internationella

konventioner tolkas i enlighet med övrig relevant internationell rätt som gäller mellan

parterna. Pauwelyn, s 562. 24 DSU, art 3.2 and 19.2. 25 Van den Bossche/Zdouc, s 162 26 Avtalet om förenklade handelsprocedurer (Trade Facilitation Agreement Facility) av

27 november 2014

20(49)

handelsprocedurer innehåller TFA bestämmelser om tekniskt bistånd och

kapacitetsuppbyggnad. Tillsammans med transportkostnader, kostnader

för att uppfylla produktstandarder, utgör kostnader för krångliga

handelsprocedurer idag de största handelskostnaderna.27 OECD

beräknade 2015 att full implementering av TFA kan reducera globala

handelskostnader med 12 – 17 %, varav närmare två tredjedelar av

minskningen kommer att ske i utvecklingsländer.28 När TFA börjar gälla

kommer det att förenkla handeln och förbättra möjligheten för fattiga

länder att delta i globala värdekedjor, vilket är i linje med de

handelsrelaterade delmålen i Mål 17; minska utrymmet för korruption,

vilket bidrar till att uppfylla Mål 16.5 om att väsentligt minska alla

former av korruption och mutor; samt leda till kapacitetsuppbyggnad på

handelsprocedursområdet, vilket även bidrar till att uppfylla Mål 16.6 om

att bygga upp effektiva och transparenta institutioner.

5.2 Handel för hållbar utveckling – plurilateral nivå

Som nämnts ovan är huvudregeln att samtliga WTO:s medlemmar måste

ingå samtliga avtal. WTO:s regelverk godkänner dock att avtal i vissa

speciella fall sluts som inte inbegriper samtliga medlemmar. Plurilaterala

avtal innebär att endast ett mindre antal WTO-medlemmar förhandlar och

hittar lösningar inom vissa specifika områden. Det finns olika grunder för

när ett plurilateralt avtal får förhandlas fram. Ett sätt är att WTO genom

konsensus godkänner att ett separat avtal förhandlas fram som endast

gäller mellan de förhandlande parterna. Ett annat sätt är att förmånerna

enligt den handelsliberalisering som förhandlas fram utsträcks till

samtliga WTO-medlemmar, dvs. även de som inte gör några åtaganden

(liberalisering på så kallad Mest Gynnad Nation (MGN) -basis).

5.2.1 Plurilateralt exempel - liberalisering av miljövaror

Att liberalisera handeln med miljövaror och miljötjänster ingår i

mandatet från Doharundan, men eftersom länder har olika uppfattningar

om hur miljövaror och miljötjänster ska definieras och vilket

angreppssätt som ska tillämpas har det varit svårt att göra framsteg

multilateralt. Som ett sätt att komma framåt beträffande liberalisering av

handeln med miljövaror offentliggjordes i juli 2014 ett initiativ för att få

till stånd ett plurilateralt avtal på MGN-basis om ”miljövaror”

(Environmental goods agreement, EGA). Diskussioner inom EU har

27 Aid for Trade at a Glance: Reducing Trade Costs for Inclusive and Sustainable

Growth (COM/DCD/TAD (2015)1, s. 40. 28 Implementation of the WTO Trade Facilitation Agreement: The potential Impact on

Trade Costs. Policy Brief 2015_06.

21(49)

pågått parallellt med förhandlingsrundor och till WTO:s

ministerkonferens i Nairobi 2015 lämnade EGA:s

förhandlingsordförande en rapport om förhandlingsläget.

Förhandlingarna är nu inne i ett intensivt skede där såväl varulistor som

avtalstexter gås igenom med målsättningen att få till stånd ett avtal under

2016.

Liberaliserad handel med miljövaror och miljötjänster kan bidra till att

sprida miljövänlig teknik mellan länder. Om tullar och andra hinder för

handel tas bort för varor som bidrar till mer miljövänlig teknik kan dessa

köpas till lägre kostnad och marknader öppnas för handel med tjänster

inom miljöteknik. Byte till modern teknik kan innebära stora

miljöförbättringar i fattiga länder till relativt låga kostnader.

De liberaliseringar på området som EGA strävar efter skulle således

bidra till att uppfylla Mål 7 som understryker vikten av att tillgängliggöra

forskning och teknologi på området, vilket bland annat inkluderar

förnyelsebar energi, energieffektivitet och fossilfri teknologi. De

pågående förhandlingarna kan också bidra till att sprida

klimatanpassningsåtgärder till flera länder, vilket bland annat bidrar till

att uppfylla Mål 13 om att vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa

klimatförändringarna och dess konsekvenser. Det bör dock noteras att

många av de länder som särskilt skulle gynnas av exempelvis tillgång till

ny teknologi på området ännu inte inkluderas bland de förhandlande

parterna, vilket kan begränsa effekten på området.

5.3 Handel för hållbar utveckling - regional/bilateral nivå

Ett undantag till WTO:s grundprinciper om icke-diskriminering är

möjligheten för WTO:s medlemsländer, förutsatt att de följer vissa

riktlinjer, att ingå frihandelsavtal. Antalet frihandelsavtal har ökat mycket

kraftigt sedan WTO skapades på 1990-talet. Moderna frihandelsavtalen

innefattar hela den breda handelsagendan, dvs. inte enbart tullar utan

även t.ex. tjänster, investeringar, konkurrens, immaterialrätt, regler som

SPS och TBT, ursprungsregler, handelsprocedurer och hållbar

utveckling. I takt med att handelsavtal innehåller alltfler handelspolitiska

områden ökar också möjligheterna att på olika nivåer förena handel och

hållbarhet. Exempelvis har mega-regionala frihandelsavtal blivit

vanligare, dvs. djupa och breda handelsavtal mellan länder och regioner

som bidrar till en betydande andel av världens handel och investeringar.

De två främsta exemplen är Trans-Pacific Partnership (TPP) och

Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP). Mega-regionala

22(49)

avtal finns dock på varje kontinent och inkluderar de flesta av världens

största ekonomier, men även tillväxtekonomier och låginkomstländer.

Detta kapitel exemplifierar hållbarhetshänsyn i frihandelsavtal med att

beskriva hur EU:s frihandelsavtal söker främja hållbar utveckling. I EU-

kommissionens handelsstrategi Trade for All nämns hållbar utveckling

som en av nyckelkomponenterna i EU:s handelsavtal29 och

Kommissionen påpekar att frihandelsavtalen är ett kraftfullt instrument i

strävan att uppfylla Målen. Två viktiga aspekter av denna strävan är

hållbarhetskapitel och konsekvensanalyser.

5.3.1 Hållbarhetskapitel i EU:s frihandelsavtal

EU:s modernare frihandelsavtal innehåller systematiskt ett separat kapitel

med horisontella bestämmelser om handel och hållbar utveckling. EU-

kommissionens målsättning är att främja ambitiösa och innovativa

hållbarhetskapitel i samtliga frihandels- och investeringsavtal.30 Syftet

med hållbarhetskapitlet är att engagera partnerländerna i en

samarbetsprocess som inkluderar civilsamhället och stärker

överensstämmelsen mellan nationella och internationella arbetsrättsliga

och miljöstandarder. Avtalsparterna kan på detta sätt utnyttja

frihandelsavtalens potential som styrmedel att stärka åtaganden på

hållbarhetsområdet och samtidigt främja dialog och samarbete. Att

inkludera miljömässiga och sociala frågor i frihandelsavtal kan även

skicka en signal att hållbarhetsfrågor ska anses vara likvärdiga med

ekonomiska frågor och handelsaspekter och därmed ge dem mer tyngd.31

I egenskap av världens största ekonomi har EU en god möjlighet att sätta

en ambitiös hållbarhetsagenda och få gehör för den i sina förhandlingar

även inom handelspolitiken.

Hållbarhetskapitlen innehåller vanligen följande delar: (1) bekräftande av

parternas åtaganden att respektera och tillämpa multinationella avtal

inom skydd för arbetsvillkor och miljö; (2) parternas rätt att reglera

nationella skyddsnivåer; (3) åtagande att inte använda

hållbarhetsåtaganden i protektionistiska syften, eller använda sig av låga

skyddsnivåer som en konkurrensfördel; (4) specifika åtaganden eller

samarbetsområden inom hållbarhet som är relevanta mellan

avtalsparterna; (5) åtagande att främja handel och investeringar som

bidrar till en hållbar utveckling, såsom handel med miljövaror och

tjänster, samt främjande av frivilliga mekanismer och system på

29 Trade for all – Towards a more responsible trade and investment policy (European

Commission) 2015. Sid:24 30 EU-kommissionen, ”Trade for all..”, 2015, s 24 31 UNEP, “Corporate Social Responsibility and Regional Trade and Investment

Agreements”, 2011, s 24

23(49)

hållbarhetsområdet och hållbart företagande (CSR); (6)

tillämpningsmekanismer för att säkerställa implementeringen av

åtagandena i hållbarhetskapitlet, vilket bland annat innefattar

institutioner, samarbetsformer, inkluderande av civilsamhället, samt

tvistlösningsmekanism som inte är kopplat till handelssanktionerna som

gäller för övriga avtalet.

De av EU:s frihandelsavtal som innehåller hållbarhetskapitel har ännu

inte varit i kraft särskilt länge, varför dess faktiska påverkan på den

arbetsrättsliga och miljömässiga situationen hos handelspartnerna

fortfarande är svår att fastställa. Dessutom kräver utvärdering av faktisk

påverkan tydliga och relevanta indikatorer, samt tillgänglig data, vilket

utvärderingen av exempelvis EU:s avtal om ekonomiskt partnerskap med

Cariforum visar.32 EU-kommissionen poängterar att det i

implementeringsprocessen bör säkerställas att hållbarhetskapitlen

används effektivt och samtidigt utgör ett väl anpassat stöd till EU:s

utvecklingssamarbete.33 Under förutsättning att bestämmelserna i

hållbarhetskapitlen implementeras på detta sätt, samt även kompletterar

utvecklingssamarbetet och EU:s handelsrelaterade bistånd, har de god

potential att utgöra ett handelsinstrument som bidrar till att främja Målen.

5.3.2 Hållbarhetskonsekvensanalyser (SIA) inför EU:s frihandelsavtalsförhandlingar

Sedan 1999 har EU-kommissionens generaldirektorat för handel initierat

så kallade Sustainable Impact Assessments (SIA) parallellt med

förhandlingar om handelsavtal i syfte att analysera förhandlingsagendan

ur ett hållbarhetsperspektiv. Dessa utförs av oberoende konsulter för att

identifiera de potentiella ekonomiska, sociala och miljömässiga

effekterna i både EU och tredje land. En SIA består både av en analys av

relevanta faktorer, samt ett öppet samråd med intressenter. Från och med

2015 ska bedömningarna även inkludera en analys av potentiella effekter

på mänskliga rättigheter.34 En SIA utmynnar dessutom i förslag om

32 Monitoring the implementation & results of the CARIFORUM–EU EPA agreement,

Final Report, September 2014 33 EU-kommissionen, ”Handel, tillväxt och utveckling – att skräddarsy handels- och

investeringspolitik för de länder som bäst behöver det”, 2012, s 14; EU-kommissionen,

”Trade for all..” 2015, s 23-24 34 Bedömningen ska ske på basis av rådande instrument på området, såsom

konventionerna om FN:s mänskliga rättigheter, ILO:s kärnkonventioner om

arbetsregler, Europakonventionen om mänskliga rättigheter Europeiska unionens stadga

om de grundläggande rättigheter samt den Europeiska konventionen för mänskliga

rättigheter.

24(49)

kompletterande åtgärder för att minimera potentiella negativa effekter av

planerad handelsliberalisering.35

Den information som en SIA tillhandahåller om det potentiella

partnerlandets omständigheter och frihandelsavtalets potentiella

hållbarhetspåverkan både kan och bör utnyttjas mer effektivt i såväl

förhandlingsprocessen som i utformningen av avtalet. På detta sätt kan

åtagandena anpassas bättre till respektive lands specifika omständigheter

och därmed mer effektivt bidra till att handelsliberaliseringarnas effekter

ligger i linje med Agenda 2030. Resultaten i en SIA kan även användas

för att identifiera nödvändiga nationella reformer och utforma

handelsrelaterade biståndsinsatser kopplade till pågående

handelsförhandlingar.

En svaghet med befintliga SIA:s är att analysen endast görs inför

avtalsförhandlingar, ex ante. För att utvärdera frihandelsavtals faktiska

hållbarhetspåverkan och utforma hållbarhetskapitlen så bra som möjligt,

bör SIA följas upp en period efter avtalet trätt i kraft med en ex-post

analys.

5.4 Handel för hållbar utveckling - unilateral nivå

5.4.1 Preferensavtal – exempel EU:s GSP-system

WTO:s regelverk tillåter medlemmarna att ge mer förmånlig behandling

till utvecklingsländer genom s.k. preferensavtal där låginkomstländer ges

särskilt förmånligt marknadstillträde.

Inom EU finns ett allmänt preferenssystem som kallas Generalised

System of Preferences (GSP) genom vilket utvecklingsländer får

särskilda handelsförmåner jämfört med övriga länder som exporterar till

EU i form av nedsatt tull på den europeiska marknaden. GSP är ett

ensidigt avtal, vilket innebär att EU-länder inte åtnjuter någon

preferenstull via avtalet. GSP finns även i ett par olika versioner kallade

GSP+ och Everything But Arms (EBA), till vilka olika kategorier av

länder kan få tillgång.

EBA är tillgängligt endast för de minst utvecklade länderna (MUL) och

ger helt tull- och kvotfritt tillträde till EU:s marknad för samtliga varor

utom vapen och ammunition.36

35 Draft - Handbook on Sustainability Impact Assessment, 2nd edition, s 4.

http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2015/april/tradoc_153400.pdf 36 Kapitel IV i GSP förordningen (Förordning nr 978/2012)

http://ec.europa.eu/trade/policy/countries-and-regions/development/generalised-

scheme-of-preferences/index_en.htm

25(49)

Genom GSP+ erbjuder EU fullständig tullfrihet till utvecklingsländer

som ratificerar och implementerar 27 internationella avtal kopplade till

hållbar utveckling.37 Avtalen rör frågor om mänskliga rättigheter,

arbetsvillkor, miljöskydd och god samhällsstyrning och inkluderar bland

annat FN:s konventioner för mänskliga rättigheter och ILO:s

kärnkonventioner.38 Genom GSP+ skapas alltså ett incitament för

utvecklingsländer att vidta åtgärder som främjar hållbar utveckling,

framförallt inom den sociala dimensionen, och kan bidra till att uppfylla

Agenda 2030.

Hittills har GSP-systemet medfört stora förändringar för

utvecklingsländernas export.39 I genomsnitt har preferenssystemet sedan

år 1995 lett till en ökning med 5 procent av exporten av de varor som

inkluderas och för MUL är denna ökning i genomsnitt 10 procent.40 EU:s

preferenssystem verkar alltså vara effektivt för att bidra till att uppnå

delmålet i Agenda 2030 om ökad export för MUL (Mål 17.11).

GSP-systemet har dessutom visat sig leda till konkreta förbättringar

avseende de internationella konventioner som utvecklingsländerna måste

ratificera och implementera för att få åtnjuta GSP+ och flertalet länder

inom GSP+ har antagit nationell lagstiftning för att förbättra situationen

för mänskliga rättigheter.41 Att främja mänskliga rättigheter och

implementering av internationella konventioner på området ligger också

helt i linje med Agenda 2030 som ska tolkas i enlighet med de

grundläggande konventionerna om mänskliga rättigheter.42

Även om GSP-systemet har visat sig vara ett handelsrelaterat instrument

som på ett effektivt sätt kan bidra till att uppfylla Målen, finns det

utrymme för förbättring för att systemet ännu bättre ska främja hållbar

utveckling i befintlig handelsverklighet. Exempelvis gäller GSP-systemet

endast marknadstillträde för varor och inkluderar därmed inte alla de

områden som de moderna djupa och breda avtalen. Programmet täcker

37 Kapitel III i GSP-förordningen (Förordning nr 978/2012). 38 De 27 konventionerna framgår av Annex VIII i GSP-förordningen (Förordning nr

978/2012). 39 EU-kommissionen, “Assessment of economic benefits generated by the EU trade

regimes towards the developing countries/executive summary”, Juni 2015 40 Ibid. 41 Under 2014 och 2015 tog 14 länder del av förmånerna enligt GSP+ systemet:

Armenien, Bolivia, Kap Verde, Costa Rica, Ecuador, El Salvador, Georgien,

Guatemala, Mongoliet, Pakistan, Panama, Paraguay, Peru och Filippinerna. EU-

kommissionen, “Report from the Commission to the European Parliament and the

Council, Report on the Generalised Scheme of preferences covering the period 2014-

2015”, COM(2016) 29 final, 28.1.2016, s 13 42 Transformning Our World, se t ex para 3 och 10.

26(49)

exempelvis endast in varor, vilket i dagens värdekedjeekonomi inte är ett

heltäckande angreppssätt.

5.4.2 Ytterligare unilaterala åtgärder av EU, samt särskild handelsrelaterad EU-lagstiftning

EU:s handelspolitiska verktyg sträcker sig bortom olika former av

frihandelsavtal. Utöver preferenssystemet GSP i syfte att främja hållbar

utveckling, har EU även vidtagit ytterligare unilaterala handelsrelaterade

åtgärder i syfte att främja hållbar utveckling. EU har dock visat sig villiga

att ta hänsyn till hållbarhet bortom inkluderandet av ett särskilt kapitel i

sina avtal. Länder som drabbats av extraordinära händelser har inom

ramen för EU:s avtal kunnat få visst stöd. Ett exempel är Jordaniens

begäran om hjälp för att hantera den stora mängd flyktingar som befinner

sig i landet.43 Nyligen har även Tunisien erbjudits stöd i form av kvoter

för olivolja som svar på den ekonomiska skada landet lidit till följd av

terrorattacker.

Två exempel på handelsrelaterad lagstiftning med hållbarhetsanknytning

är ramverket om konfliktmineraler44 samt tortyrförordningen45.

Konfliktmineraler anses vara sådana mineraler vars handel bidrar till

finansieringen av kriminella väpnade grupper. Syftet med ramverket är

att strypa handeln, och därmed pengaflödet, genom att ställa krav på

spårbarhet genom värdekedjan för bland annat tenn, tungsten och guld.

OECD har ett antal riktlinjer om ansvarsfull handel med mineraler och

det är på dessa riktlinjer som EU:s ramverk bygger. Endast mindre

handelsvolymer kommer vara undantagna ramverket som beräknas träda

i kraft i slutet av 2016.

Tortyrförordningen är ett annat exempel på särskild lagstiftning med ett

tydligt hållbarhetsfokus. Regelverket har funnits sedan 2005 men

omfånget har uppdaterats efterhand, senast 2016. Syftet är att begränsa

exporten av varor som kan användas inom dödsstraff och tortyr.

Förordningen baseras på en lista som tagits fram i samarbete mellan EU:s

olika institutioner.46

43 EU kommer att erbjuda jordanska företag som anställer en viss andel flyktingar i sin

produktion särskilt fördelaktiga ursprungsregler vid export till den europeiska

marknaden. 44 http://trade.ec.europa.eu/doclib/press/index.cfm?id=1510 45 Rådets förordning (EG) nr 1236/2005 av den 27 juni 2005 om handel med vissa varor

som kan användas till dödsstraff, tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande

behandling eller bestraffning, OJ L 200. 46 https://ec.europa.eu/commission/2014-2019/malmstrom/blog/laws-exports-products-

used-capital-punishment-and-torture_en

27(49)

5.5 Handel för hållbar utveckling – övriga instrument

5.5.1 Aid for Trade (AfT)

Aid for Trade (AfT) är ett samlingsnamn på handelsrelaterat bistånd till

utvecklingsländer med särskilt fokus på MUL. AfT är också en process

som inleddes i WTO för att avhjälpa problemet med att många

utvecklingsländer inte lyckats diversifiera och öka sin handel. WTO har

ett övervakningsansvar över AfT-processen genom årliga översyner.

Tillsammans med OECD genomförs vartannat år en översyn av AfT:s

framsteg där OECD och WTO tar fram en genomsam rapport över

nuläget – ”Aid for Trade at a Glance”.

Syftet med AfT är att avhjälpa problem såsom bristande

produktionskapacitet, låg grad av diversifiering och svårigheter att nå

upp till tekniska krav/standarder på globala exportmarknader.47 AfT-

åtgärder syftar därför till att bygga upp handelsrelaterad kapacitet och

den infrastruktur som behövs för att kunna dra nytta av

handelsliberaliseringar och bli konkurrenskraftiga, samt stödja nationella

reformer inom policy och regelverk. WTO definierar AfT-åtgärder brett

och inkluderar all typ av handelsrelaterat bistånd, såsom exempelvis

tekniskt bistånd, uppbyggnad av handelsrelaterad infrastruktur, samt

strukturanpassningskostnader till följd av t ex. minskade tullintäkter.48

Genom handelsrelaterat utvecklingssamarbete kan fattiga länder förstärka

sina möjligheter att dra nytta av de fördelar handel skapar förutsättningar

för. Sedan initiativet lanserades av WTO 2006 har 246,5 miljarder USD

satsats på AfT. Över 75 procent, har gått till att stödja transport, energi

och jordbruk samt bank och finans.49 EU är en stor aktör på AfT-arenan,

2012 stod EU för ca 32 procent av totalt AfT.50

Mot bakgrund av ovanstående utgör AfT ett viktigt handelspolitiskt

instrument i strävan att implementera Agenda 2030. Mål 8:a om att öka

AfT utgör därför inte bara ett särskilt delmål utan kan även ses som ett

verktyg i att uppfylla även de övriga Målen. Exempelvis kan ett utökat

handelsrelaterat bistånd bidra till kapacitetsuppbyggnad av

handelsrelaterad institutioner och främja Mål 16.6 om att bygga upp

effektiva och transparenta institutioner med ansvarsutkrävande på alla

nivåer. För att AfT ska kunna göra detta på ett effektivt sätt är det viktigt

47 http://ec.europa.eu/trade/policy/countries-and-regions/development/aid-for-trade/ 48 WTO Aid for trade fact sheet,

https://www.wto.org/english/tratop_e/devel_e/a4t_e/a4t_factsheet_e.htm. 49 Aid for Trade at a Glance 2015, s. 117 50 http://ec.europa.eu/trade/policy/countries-and-regions/development/aid-for-trade/

28(49)

att koordinera AfT mellan bidragsgivare, att anpassa åtgärder till enskilda

länders behov och förutsättningar, samt att ställa krav på mätbara

resultat.

5.5.2 Offentlig upphandling

Hållbar offentlig upphandling identifieras som ett eget delmål i det

övergripande målet om hållbar konsumtion och produktion i Agenda

2030 (Mål 12.7). Gränsöverskridande offentlig upphandling kan, om den

används på rätt sätt, dessutom ha en viktig roll att spela i uppfyllandet av

även andra hållbarhetsmål.

Hållbar offentlig upphandling ur ett handelsperspektiv

Den offentliga upphandlingen omfattar stora delar av den offentliga

sektorn och omsätter betydande summor. Enligt uppskattningar från

OECD motsvarar offentlig upphandling mellan 12-29 procent av BNP i

organisationens medlemsländer.51 Den handel stater själva ger upphov till

i egenskap av inköpare har alltså stor potential att främja hållbar

utveckling.

I all offentlig upphandling står den goda affären i centrum. Det innebär

att offentliga medel ska användas på ett effektivt sätt genom att tillvarata

konkurrensen på marknaden, samt bidra till uppfyllandet av samhälleliga

mål såsom hållbar utveckling.52 Detta leder till att de offentliga

verksamheterna och medborgarna över tid får bättre tillgång och kvalitet

på de varor, tjänster och byggentreprenader som upphandlas.53 En väl

fungerande konkurrens är därför grunden för offentlig upphandling.

Genom öppna upphandlingsmarknader ökar de upphandlande

myndigheternas förutsättningar att göra goda affärer genom att fler

företag får möjlighet att konkurrera om de offentliga kontrakten.

Att upphandlingsmarknader är öppna är också viktigt för att företag ska

kunna dra nytta av affärsmöjligheter i andra länder. Det gäller både för

företag i Sverige som får möjlighet att ingå kontrakt med det offentliga i

andra länder, och för utländska företag som får chansen att konkurrera

om offentliga kontrakt i Sverige och i EU. Att företag får möjlighet att

delta i en utländsk upphandling gynnar inte bara det enskilda företaget,

utan kan också bidra till en positiv ekonomisk utveckling i företagens

hemländer. Öppna marknader innebär fler exportmarknader för länderna,

vilket bidrar till ökad tillväxt och mer resurser att investera i välfärd,

51 http://www.oecd.org/gov/ethics/public-procurement.htm 52 Se Konkurrensverkets hemsida: http://www.konkurrensverket.se/upphandling/den-

goda-affaren/ 53 SOU 2013:12 Goda affärer- en strategi för hållbar offentlig upphandling, s. 76.

29(49)

vilket bland annat främjar Mål 8 och Mål 1 om ekonomisk tillväxt och

fattigdomsbekämpning. Denna typ av positiva effekter är av störst

betydelse för mindre utvecklade länder, och ligger i linje med svensk

politik för global utveckling (PGU) samt Delmål 17.10 att öka exporten

från utvecklingsländer.

Offentlig upphandling i syfte att främja samhällsmål sker på alla

handelspolitiska nivåer

Ambitionen att använda offentlig upphandling som ett sätt att göra

offentlig handel mer hållbar finns på samtliga handelspolitiska nivåer.

Inom EU har offentlig upphandling ansetts ha potential att främja vissa

samhällsmål, såsom skydd för miljön, sysselsättning och social

integration. År 2014 antogs nya EU-direktiv54 på upphandlingsområdet,

bland annat med syfte att använda offentlig upphandling som styrmedel

för att främja dessa mål. I direktiven finns ett ökat fokus på möjligheten

och i vissa fall skyldigheten för den upphandlande myndigheten att

säkerställa att de kontrakt som den tilldelar fullgörs i enlighet med

miljömässiga, sociala och arbetsrättsliga hänsyn.

Diskussioner om hållbar offentlig upphandling pågår även på global nivå

inom ramen för WTO:s upphandlingsavtal GPA.55 GPA i sin nuvarande

form är från 2014 då avtalet reviderades, och innehåller sedan

revideringen vissa regler om miljöhänsyn i offentlig upphandling.

Bestämmelser om sociala hänsyn finns inte. Med hänsyn till att GPA-

kommittén ska ta fram ett arbetsprogram om hållbar internationell

upphandling, finns det en möjlighet att även sociala hänsyn kommer

regleras i nästa revidering av GPA.56

Även upphandlingskapitlen i vissa frihandelsavtal omfattar olika typer av

hållbarhetshänsyn. Exempelvis innehåller CETA57 motsvarande

bestämmelser som GPA om miljöhänsyn och TPP58 innehåller vissa

bestämmelser om arbetsrättsliga hänsyn. Miljömässiga och sociala

hänsyn i offentlig upphandling tas även upp i upphandlingskapitlet i vissa

frihandelsavtal som EU för närvarande förhandlar. I vilken utsträckning

54 Direktiv 2014/24, Europaparlamentets och rådets direktiv 2015/25/EU av den 26

februari 2014 om som rör upphandling av enheter som är verksamma på områdena

vatten, energi, transporter och posttjänster samt upphävande av direktiv 2004/17/EG,

samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014 om

tilldelning av koncessioner. 55 Government Procurement Agreement 56 GPA/113 Annex E. 57 Comprehensive Economic and Trade Agreement, frihandelsavtalet mellan EU och

Kanada 58 Trans-Pacific Partnership, frihandelsavtalet mellan USA, Kanada, Mexiko, Japan,

Australien, Nya Zeeland, Vietnam, Malaysia, Peru, Chile, Singapore och Brunei

30(49)

denna typ av villkor kommer att omfattas av de slutliga avtalen är ännu

inte klart.

Potentiella målkonflikter mellan gränsöverskridande offentlig

upphandling och Agenda 2030

Att använda upphandling som medel för att bidra till uppfyllandet av

Målen kräver att flera intressen måste beaktas. Att få valuta för

skattemedel är centralt, liksom att tillhandahålla en väl fungerande

samhällsservice för medborgarna. Därutöver ska upphandlingen

användas för att främja hållbarhetshänsyn. Det är viktigt att eftersträva en

balans mellan dessa intressen, och att hållbarhetshänsyn går hand i hand

med en öppen handel.

För att kunna möjliggöra detta är det centralt att hållbarhetshänsyn i

offentliga upphandlingar inte utformas på ett sätt som gör det svårare för

utländska leverantörer att delta i upphandlingarna. Kraven måste vara

icke-diskriminerande, tydliga och relevanta och inte alltför långtgående.

Att handel och produktion ofta sker i globala eller regionala värdekedjor

innebär att det inte är ovanligt med långa leverantörskedjor som verkar i

olika länder. Det är viktigt att hållbarhetskrav i offentliga upphandlingar

tar hänsyn till detta, för att inte riskera att stänga ute företag som i sin

produktion använder sig av leverantörer i andra länder.

Hållbarhetshänsyn som innebär att krav och villkor omfattar hela

värdekedjan kan därför vara problematiska att följa upp. Utan

uppföljning minskar leverantörernas incitament att faktiskt följa upp

kraven, vilket urholkar kravens trovärdighet.59 Det är dessutom inte

tillåtet enligt EU-rätten att ställa krav som inte går att följa upp.60

Handels- och produktionsmönstren i befintlig handelsverklighet kan

således innebära en begränsning av vilka hållbarhetskrav som kan och

bör ställas i en upphandling. Samtidigt kan det i vissa fall vara svårt att ta

hållbarhetshänsyn i offentlig upphandling utan att låta krav och villkor

omfatta exempelvis en produkts produktionsprocess eller hela dess

livscykel.

Det kan också vara problematiskt att hitta ”rätt” nivå på hållbarhetskrav.

För högt ställda krav kan leda till att leverantörer från framförallt mindre

utvecklade länder utestängs från att delta i upphandlingar på den

europeiska upphandlingsmarknaden, vilket kan vara olyckligt ur ett

handelsperspektiv och går i strid med Delmål 17.10 att främja

utvecklingsländers export. Utmaningen blir att försöka att hitta en balans

59Sundstrand Andrea (2015), Kollektivavtal och kollektivavtalsvillkor i offentlig

upphandling s. 13. 60 Se bl.a. EU-domstolens dom i mål C-448/01 EVN Wienstrom.

31(49)

i kravställandet, och eftersträva en nivå som gör att kraven varken

diskriminerar utländska leverantörer eller blir verkningslösa.

5.5.3 Privata sektorn och hållbart företagande

När handeln globaliseras utökas också ytan för vad företag påverkar

genom sin verksamhet. I en värld av globala värdekedjor och komplexa

företagsstrukturer får multinationella företag allt större inflytande på

handeln och privata aktörer bidrar till att skapa de villkor som gäller för

global handel. Detta bland annat genom att skapa privata standarder och

mekanismer för att hantera sin verksamhets påverkan på miljömässiga

och sociala förhållanden, vilka i sin tur legat till grund för ökad reglering

på området. Denna utveckling innebär att den moderna

handelsverkligheten inte endast regleras av stater och

handelsorganisationer som WTO, utan även i viss mån av privata aktörer.

Ett ytterligare exempel på detta är att frihandelsavtal i ökande

utsträckning erkänner vikten av att aktivt främja näringslivets CSR-

satsningar, vilket ibland även kompletteras med hänvisningar till

internationellt erkända riktlinjer på området. Detta visar hur

handelsrelaterade instrument genom att stödja hållbart företagande kan

främja hållbar utveckling ytterligare.

Privata aktörer och hållbart företagande har i Agenda 2030 tillerkänts en

väsentlig roll i finansiering och implementering av en hållbar

handelsomställning. Både Agenda 2030 och EU-kommissionens

handelsstrategi lyfter att samarbete mellan det offentliga och den privata

sektorn samt det civila samhällets deltagande bidrar till handelns positiva

hållbarhetspåverkan. I implementeringen av Agenda 2030 handlar

näringslivets roll inte bara om att bidra till finansieringen av målen, utan

även att ta gemensamt ansvar genom ett bredare partnerskap i planering

och genomförande av reformer som stöder handelns hållbarhetspåverkan.

Planering och genomförande av handelsrelaterade insatser bör därför

utvecklas i kontinuerlig dialog med privat sektor och civilsamhället.

Företag som aktivt arbetar med att identifiera och hantera sociala

hållbarhetsutmaningar i leverantörskedjan och ställer krav på sina

leverantörer bidrar till en hållbar handel. Ett exempel på en åtgärd inom

ramen för ett aktivt hållbarhets/CSR-arbete kan vara att offentligt

rapportera om hur företagets verksamhet påverkar samhället på ett

bredare plan. Denna transparensåtgärd kan underlätta såväl övervakning

som hantering av företags samhällspåverkan och utgör ett incitament för

att företag tar ett större ansvar för sin samhälleliga påverkan.

32(49)

6 Risk för målkonflikter och ökade hinder för handel

Som framgått genomgående har handel en självklar roll i Agenda 2030

samtidigt som hållbar utveckling utgör uttryckliga målsättningar med

handelsagendan på samtliga nivåer. Denna syn på handel och hållbarhet

som ömsesidigt stödjande bidrar till att undvika risken med målkonflikter

och nya hinder för handel, för att istället främja en balansering av

intressen. Detta kapitel diskuterar risken att sådana målkonflikter och

hinder för handel trots allt uppstår och hur dessa kan undvikas.

6.1 Nationell implementering kan skapa målkonflikter

Agenda 2030 sätter upp globala mål inom samtliga tre dimensioner av

hållbar utveckling, men ansvaret för att implementera Målen är

nationellt. Det finns således en risk att nationella åtgärder i syfte att nå de

globala målsättningarna för hållbar utveckling kan hamna i konflikt med

handelspolitiska åtaganden eller skapa nya hinder för handel. För Sverige

och övriga EU-länder ökar komplexiteten med det faktum att EU har en

gemensam yttre handelspolitik. Detta innebär att Sverige och de andra

medlemsländerna inte har någon egen handelspolitik. EU:s

medlemsländer kan alltså inte på nationell nivå säkerställa att

handelspolitiken är i linje med nationella åtgärder i syfte att nå Målen.

Utan tillräcklig samordning kan detta leda till ytterligare målkonflikter.

Som potentiell målkonflikt mellan en nationell åtgärd i syfte att nå Målen

och åtaganden på handelsområdet kan exempelvis nämnas nationella

krav på hög miljöstandard eller på viss produktionsmetod. Sådana krav

kan försvåra utvecklingsländers exportmöjligheter om inte tillräckliga

förutsättningar att uppfylla dessa krav finns. Detta skulle kunna skapa en

direkt konflikt med delmålet att fördubbla utvecklingsländernas export

till år 2020 (Mål 17.11). Denna typ av målkonflikt kan dessutom

underminera handelns roll i att skapa tillväxt, sysselsättning och bekämpa

fattigdom och försämra den potential som internationell handel har att

bidra till att uppfylla Mål 1 och Mål 8.

Risken för ovan typ av målkonflikt bör tas i beaktande vid nationell

implementering av Målen för att se till att Målen implementeras på ett

sätt som säkerställer att nationella åtgärder blir så balanserade som

möjligt och så lite handelshindrande som möjligt.

33(49)

6.2 Risk för ökade hinder för handel Från ett handelsperspektiv är det en utmaning att avgöra hur handel bäst

kan bidra till att Agenda 2030 förverkligas globalt och samtidigt

säkerställa att nationella implementeringsåtgärder inte skapar onödiga

hinder för handel. Alla typer av myndighetsåtgärder som hindrar eller

försvårar handeln med varor och tjänster, både vid import och export, kan

anses utgöra ett hinder för handel. De hinder för handel som riskerar att

uppkomma till följd av nationella åtgärder i syfte att uppnå

hållbarhetsmålen är sannolikt inte tullar, utan framförallt s.k. ”icke-

tariffära hinder för handel”. Detta är inte en klart definierad term, men

kan i en bred definition anses innefatta alla myndighetsåtgärder, utom

tullar, som begränsar eller försvårar internationell handel, avsiktligt eller

oavsiktligt.61

För att få importera, saluföra eller använda varor på en marknad gäller

normalt att varorna uppfyller särskilda regler om utformning eller

beskaffenhet, så kallade produktregler. För att bedöma varors

överensstämmelse med produktkraven finns normalt regler om

förfaranden med varor i form av exempelvis provning, certifiering,

inspektion och märkning, så kallade procedurer för bedömning av

överensstämmelse. Om reglerna eller förfarandena skiljer sig åt mellan

olika marknader måste varorna anpassas till de olika produktreglerna

eller underkastas olika eller förnyade procedurer för bedömning av

överensstämmelse. Därmed kan uppkomma tekniska hinder för handel,

en typ av icke-tariffära hinder för handel. Det kan tänkas att nationella

åtgärder i syfte att nå Målen ställer upp produktkrav som exempelvis

utvecklingsländer har svårt att uppfylla och därmed skapar tekniska

hinder för handel.

6.3 Hantering av risk för ökade hinder för handel För att undvika att nationella åtgärder i syfte att nå Målen försvårar

internationell handels möjlighet att bidra till att implementera Agenda

2030 och Målen krävs intresseavvägningar. Handelsregler kan bidra till

en tydlighet och förutsägbarhet i att identifiera legitima skyddsintressen

och i vilka situationer dessa kan väga över globala handelsåtagandena.

Exempelvis konstaterar WTO:s avtal om tekniska hinder för handel

(TBT-avtalet) att tekniska föreskrifter, standarder och procedurer för

61 I ”icke-tariffära hinder för handel” inkluderas bland annat tekniska hinder för handel,

kvantitativa begränsningar, licenser, import- resp. exportförbud, ursprungsregler,

särskild gränsdokumentation, krav på lokalt innehåll (det vill säga inhemska

insatsvaror), immaterialrättsliga åtgärder, diskriminerande offentlig upphandling och

valutabestämmelser, samt hinder för tjänster, personer, investeringar, data och

technologi.

34(49)

bedömning av överensstämmelse inte får utarbetas, fastställas eller

tillämpas med avsikt eller med verkan att skapa onödiga hinder för den

internationella handeln. Regelverket kan dock behöva kompletterande

åtgärder för att inte riskera att handelsintressen åtnjuter ett starkare skydd

än legitima skyddsintressen, såsom strävan att uppnå Målen.

Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att nationella åtgärder som

skapar hinder för handel inte per definition är protektionistiska, utan ofta

kan användas i syfte att främja ett legitimt skyddsintresse. De hinder för

handel som handelsagendan bör bekämpa är exempelvis icke-

transparenta hinder för handel.62 Hit hör otydliga och diskriminerande

krav på inhemskt innehåll i produktionen, skyddsåtgärder, användningen

av ursprungsregler som handelspolitiskt instrument, olika typer av

licenskrav, samt kvantitativa restriktioner för export och import. För en

djupare analys av modern protektionism hänvisas till

Kommerskollegiums studie Protectionism in the 21st century,

Kommerskollegium (2016).

Utöver samordning mellan såväl aktörer som åtgärder, kan även det

handelsrelaterade biståndet (AfT) tänkas utgöra en framkomlig metod för

att undvika att åtgärder i syfte att nå Målen skapar onödiga hinder för

handel. Detta särskilt för det fall handelshindren framförallt består i en

otillräcklig kapacitet att uppfylla vissa krav. En kombination av åtgärder i

syfte att nå Målen, samt biståndsinsatser i syfte att öka

utvecklingsländers möjligheter att bygga kapacitet för att nå Målen, kan

leda till hållbar utveckling med minimal handelsbegränsande effekt.

7 I vilken mån kan handelspolitiken bidra till att nå hållbarhetsmålen

Med hänsyn till handelns potential i att bidra till hållbar utveckling har

handelspolitiken en viktig roll att spela för att bidra till Agenda 2030 och

implementeringen av Målen. Detta kapitel lyfter tre fokusområden inom

Agenda 2030 som representerar varsin dimension av hållbarhet och

diskuterar hur handelspolitiken kan bidra till att nå målen inom dessa

områden.

7.1 Handelspolitikens roll för att nå ökad tillväxt och minskad fattigdom

För att kunna identifiera hur handelspolitiken kan bidra är det viktigt att

förstå hur handel kan leda till ökad ekonomisk tillväxt och

fattigdomsminskning (framförallt Mål 1 och 8). Detta stycke beskriver

62 Protectionism in the 21st century, Kommerskollegium (2016). Sid 3

35(49)

hur handelspolitiken kan bidra till att främja dessa mål. För en mer

omfattande beskrivning av dessa kopplingar hänvisas till

Kommerskollegiums studie Sambandet mellan handel, tillväxt och

fattigdom (2016).

7.1.1 Hur handelspolitiken kan bidra till ökad tillväxt

Handelspolitiken kan bidra till att skapa förutsättningar för ekonomisk

tillväxt genom de effektivitetsvinster som handelsliberalisering leder till.

Handelns positiva inverkan på ett lands produktivitet är avgörande för att

tillväxten ska kunna vara hållbar. Såväl export som import är av vikt för

att främja möjligheter till ekonomisk utveckling och diversifiering.

Tillgång till ny teknologi, kunskap och effektiva tjänster är en nyckel för

en mer effektiv produktion och möjligheter att delta i globala

värdekedjor. Transparens, förutsägbarhet och nationell efterlevnad av

handelsregelverk ökar dessutom förutsättningar för att locka till sig ökade

investeringar, vilket spelar stor roll för ekonomisk utveckling och

möjligheter till ekonomisk diversifiering.

Det är dock viktigt att identifiera de kompletterande åtgärder som

behöver vara på plats för att säkerställa positiva effekter av

handelsliberaliseringar. Det innebär att handelns möjligheter att uppfylla

Mål 1 och 8 är avhängigt en rad andra mål inom Agenda 2030.

7.1.2 Hur handelspolitiken kan bidra till minskad fattigdom

Handel påverkar fattigdom dels indirekt genom dess positiva effekter på

tillväxt som skapar förutsättningar för en ökning av fattigas inkomstnivå i

ett land. Samtidigt påverkar handelsliberaliseringar fattiga människor

direkt genom dess inverkan på förändringar av priser, sysselsättning och

löner, vilket får effekter för fattiga konsumenter, producenter och

löntagare. Dessa indirekta och direkta effekter sker samtidigt och leder

till olika påverkan för fattiga konsumenter och producenter på kort och

på längre sikt.

7.1.3 Exempel på hur handelspolitiken kan bli mer fattigdomsinriktad

Vikten av landspecifik analys

Handelspolitiken har en viktig roll att spela för att minska fattigdom.

Dels genom att handelsliberaliseringar skapar förutsättningar för ökad

tillväxt och dels genom att handelspolitiken kan göras mer inriktad på

fattiga människor. Genom att inför handelspolitiska åtgärder alltid göra

en landspecifik analys och identifiera fattiga grupper i ett enskilt land och

36(49)

att analysera inom vilka sektorer fattiga är verksamma, samt vilka hinder

som finns för deltagande i handel, kan handelspolitiken inriktas på att

avhjälpa de hinder som ligger inom ramen för politikområdet, samt bidra

till att identifiera övriga nödvändiga kompletterande åtgärder. Särskilt

fokus på kvinnor, minskad informell sektor, konflikt- och

postkonfliktländer, samt jordbrukssektorn har generellt sett stor inverkan

på fattiga människor.

Förbättra marknadstillträde

Trots att utvecklade länder ger särskilda preferenser till utvecklingsländer

i form av tullättnader, spelar fortfarande sänkta tullar en roll för att fattiga

länder ska kunna öka sin handel.63 Det förekommer t.ex. hinder som

tulleskalering och tulltoppar som hindrar fattiga länders jordbruksexport.

Eftersom tre fjärdedelar av världens fattiga arbetar i jordbrukssektorn har

handelsreformer på jordbruksområdet en stor roll att spela för att minska

fattigdom.

Ett annat problem är de subventioner som rika länder ger till

jordbrukssektorn, vilket snedvrider handeln. Inom ramen för WTO togs i

Nairobi positiva beslut för utvecklingsländer genom att eliminera

användningen av de mest handelsstörande typerna av exportstöd för

jordbruksprodukter, vilket är ett viktigt steg i rätt riktning. WTO-

länderna har även beslutat att eliminera exportsubventioner. Utvecklade

länder ska även erbjuda tull- och kvotfritt marknadstillträde för bomull

till MUL. Genom att fokusera på jordbrukshandel skapas även

möjligheter att diversifiera sin export, vilket är en viktig väg för att

minska fattigdom.

För att förbättra möjligheter att dra nytta av ett ökat marknadstillträde

behöver fattiga länder t.ex. minska sina kostnader för jordbrukshandel.

Det krävs bland annat att utvecklingsländer sänker sina egna importtullar

med särskilt fokus på tillgång till avgörande insatsvaror såsom maskiner,

grödor och gödningsmedel. Det är i sammanhanget viktigt att dessutom

understryka vikten av effektiva tjänster för effektiva utbudskedjor i

produktionen samt att möjliggöra för fattiga länder att uppfylla de

standarder som i-länders konsumenter kräver för att skydda hälsa och

miljö.

Vikten av tillgång till effektiva tjänster påverkar dels mer effektiv

produktion av andra varor och är avgörande för deltagande i värdekedjor.

Att öka tillgången på världsmarknaden för fattiga länders

tjänsteproduktion är viktigt för att minska fattigdom. WTO-länderna har

63 G-20 länderna ger enligt Världsbanken (2015) 79 procent av utvecklingsländers

export särskilda preferenser(84 procent för MUL).

37(49)

kommit överens om att ge MUL mer förmånligt marknadstillträde för

deras tjänsteexport fram till 2030, vilket bör utsträckas.64

Fokus på att eliminera icke-tariffära hinder för handel och att sänka

handelskostnader

I de flesta fattiga länder är kostnaderna för att handla stora. Ett avslut av

Doharundan och att implementera åtgärder som minskar

handelskostnader bör vara i fokus eftersom icke-tariffära hinder för

handel idag har större betydelse än sänkta tullar för att öka

marknadstillträde. WTO:s avtal om handelsprocedurer (TFA) är ett

viktigt steg på vägen för att minska höga handelskostnader till följd av

krångliga handelsprocedurer och avsaknad av handelsrelaterad

infrastruktur som leder till stora kostnader för fattiga länders export. Här

behövs fokus på ökad konkurrens och förenklade regelverk och TFA-

avtalet behöver ratificeras och implementeras som en miniminivå.

Sänkta kostnader för kommunikation, transporter och förbättrad

teknologi har underlättat för utvecklingsländer att delta i globala och

regionala värdekedjor. Utöver handelsprocedurer kan

informationsteknologi öka vinster från handel för fattiga. Genom

möjligheter att kommunicera via mobiltelefoner och internet skapas

förutsättningar för minskade handelskostnader. Möjligheter till att

bedriva e-handel skapar exportmöjligheter och kan generera tillgångar till

fattiga och underlätta för små företag att delta i internationell handel.65

Här bör exempelvis det nyligen antagna utvidgade ITA-avtalet66 som

liberaliserar teknologivaror på MFN-basis spela en stor roll för fattiga

länder.

Framåt är det viktigt för fattiga länder att nå framsteg med förhandlingar

om e-handel inom ramen för post-Nairobi.

WTO:s beslut om förenklade ursprungsregler för MUL, som i sin tur

ökar de fattigaste ländernas möjlighet att få ta del av preferentiellt

marknadstillträde har en viktig roll att spela.

64 Utökad ”tjänstewaiver” för MUL enligt beslut vid WTO:s ministermöte i Nairobi. 65 Suominen (2014) 66 Både konsumentvaror och färdiga varor samt delar och komponenter omfattas.

Exempel på varor som kommer att bli tullfria vid import i de länder som ansluter sig till

avtalet är bland annat den nya generationens halvledare (MCOs), optiska media som t

ex CD, mikrofoner, högtalare, viss medicinsk utrustning, avancerade mät- och

kontrollinstrument samt vissa elektriska eller elektroniska apparater med anknytning till

IT och kommunikation.

38(49)

Utökad analys av konsekvenser av regionala handelsavtal för tredje

land

På regional nivå är det viktigt att se till att fattiga länder inte missgynnas

av framförallt s.k. ”mega-regionala” handelsavtal som t.ex. TTIP eller

TPP. Sådana avtal innebär såväl risker som fördelar för fattiga länder,

eftersom de dels kan stimulera tillväxt och icke-diskriminerande

liberalisering som kan få positiva effekter som påverkar även fattiga

länder. Samtidigt kan sådana handelsavtal få en negativ inverkan på

fattiga länder genom risk för preferensurholkning, risk för s.k.

”handelsomfördelning67” och en mer fragmentarisk global handelspolitik.

Genom att göra framsteg inom ramen för WTO-förhandlingarna,

förbättra och utöka fattiga länders preferenser, motverka diskriminerande

regelverk inom ramen för avtalen genom t.ex. mer förmånliga

ursprungsregler och ömsesidigt erkännande av standarder kan negativa

effekter för fattiga länder motverkas. Analys av effekten av regionala

handelsavtal för tredje land, med fokus på utvecklingsländer kan också

spela en viktig roll för att främja fattigdomsperspektivet i

handelspolitiken.

Fortsätt tillämpa särskild och differentierad behandling

Handelspolitiken kan bidra med att erbjuda fattiga länder längre

övergångstider och gradvis liberalisering av känsliga sektorer, när det

anses relevant, och tillåta särskilda skyddsåtgärder för att skydda

känsliga sektorer vid kriser. Själva tidpunkten för liberalisering och

möjligheter till ”policy space” är andra viktiga faktorer för att försöka

säkerställa att eventuella negativa effekter för sysselsättning som kan

uppstå på kort sikt inte slår ut de effektivitetsvinster som

handelsliberaliseringar innebär.

Utöka det handelsrelaterade biståndet

Handelspolitiken kan också sammanlänkas ännu mer med Aid for Trade

och att säkerställa att länder får del av ökade biståndsinsatser som främjar

handel och marknadsutveckling och stödjer strukturanpassning.

Utöka samarbete med närliggande politikområden

En annan viktig faktor är vikten av att handelspolitiken utformas och

implementeras i nära samarbete med andra närliggande politikområden.

Det är också ett steg i att implementera Målen. Att i handelsförhandlingar

om handelsavtal på olika sätt främja ökat deltagande av olika

67 ”Trade diversion”, vilket innebär att ett land börjar handla med ett annat land enbart

eftersom de ingår ett regionalt handelsavtal som sänkt tullar, trots att produkter från ett

tredje land egentligen är billigare och mer effektivt producerade.

39(49)

intressegrupper och deltagande av fattiga grupper och stärka fattigas

röster, spelar en roll för en mer fattigdomsinriktad handelspolitik.

7.2 Handelspolitikens roll i att nå jämställdhet och kvinnors och flickors egenmakt

För att kunna identifiera hur handelspolitiken kan bidra till jämställdhet

och kvinnors och flickors egenmakt (Mål 5) är det viktigt att förstå hur

handel påverkar jämställdhet i stort. Detta stycke beskriver översiktligt

sambanden mellan handel och jämställdhet, samt hur handelspolitiken

kan bidra till att främja jämställdhet och framförallt ekonomiskt

egenmakt. För en mer omfattande beskrivning av dessa samband

hänvisas till Kommerskollegiums studie Handel och social hållbarhet –

en kartläggning och analys (2016).

7.2.1 Kopplingen mellan handel och jämställdhet

Kopplingen mellan handel och jämställdhet är komplex och till stor

utsträckning beroende av nationella förhållanden. Effekterna kan gå åt

båda håll, dvs. handel och handelsliberaliseringar kan påverka

jämställdhet, men jämställdhetssituationen i ett land kan även påverka

dess möjligheter att handla.

Handelns effekter kan å ena sidan påverka jämställdhetssituationen

nationellt genom förändringar i faktorer såsom kvinnors och mäns

sysselsättning, ekonomiska egenmakt och tillgång till resurser, samt

konsumtionsmönster.

Åt andra hållet kan jämställdhetssituationen i ett land påverka dess

möjligheter att ta del av internationell handel. Studier visar att det är mer

kostsamt för länder som är helt integrerade i internationell handel att inte

vara jämställda än att vara det.68 I en ekonomiskt integrerad värld kan till

och med de minsta förbättringarna i effektivitet i användning av resurser

ge länder med högre jämställdhet en konkurrensfördel.69 Dessutom kan

ökad global samsyn om betydelsen av kvinnors ekonomiska, sociala och

politiska makt leda till att könsdiskriminering skadar ett lands anseende

internationellt sett.70 Det kan alltså vara positivt för ett land som vill vara

mer delaktig i internationell handel att arbeta aktivt med jämställdhet.

68 World Development Report 2012 s. 5. 69 World Development Report 2012, s 238 70 World Development Report 2012, s. 22.

40(49)

7.2.2 Handel och jämställdhet i Agenda 2030

I Agenda 2030 görs ingen uttrycklig koppling mellan jämställdhet,

kvinnors ekonomiska egenmakt och handel, men det konstateras att det

finns en koppling mellan å ena sidan kvinnors tillgång till

produktionsresurser och icke-diskriminerande lagstiftning, och å andra

sidan med målen att eliminera fattigdom, stärka kvinnors egenmakt, samt

främja fredliga och inkluderande samhällen.71 Addis Abeba Action

Agenda (AAAA) etablerar dock en uttrycklig koppling mellan

jämställdhet och främjande av kvinnors egenmakt, samt möjligheten att

uppnå en hållbar, inkluderande och rättvis ekonomisk tillväxt.72

Medlemsstaterna åtar sig att möjliggöra kvinnors jämlika och aktiva

delaktighet i nationell, regional och internationell handel.73 Att AAAA

inkluderar jämställdhetsfrågor på ett så brett plan kan ses som en

grundläggande förutsättning för att kunna hålla samtliga intressenter

ansvariga för att integrera ett jämställdhetsperspektiv i samtliga policyer

angående utvecklingsfinansiering.74

7.2.3 Handelsliberaliseringars effekt på jämställdhet och egenmakt

Empiri visar att handelsliberaliseringar har potential att öka

sysselsättningsgraden hos kvinnor, vilket är en viktig del av att uppnå

ökad ekonomisk egenmakt. Ökad sysselsättning och därmed ökad

inkomst leder dock inte per automatik till ekonomisk egenmakt, vilket

även kräver möjlighet att ha kontroll och rätt att besluta över hur

resurserna ska disponeras. För att optimera potentialen i att fler kvinnor

tack vare handelsliberaliseringar sysselsätts behöver kvinnor fullt

integreras i arbetsstyrkan, inte lönediskrimineras och inte ofrivilligt vara

förpassade till deltidsarbete och till de sämst betalda och mest utsatta

jobben.75

Trots könsneutralt utformade handelsregler påverkas män och kvinnor

olika av internationell handel och handelsliberaliseringar. Denna skillnad

i effekter för kvinnor och män beror på olikheter i ekonomiska och

sociala roller, olika tillgång till och kontroll över resurser, samt andra

71 SDG 1, 2, 5 och 16. UNCTAD, “Trade as a tool for the economic empowerment of

women” 2016, s 11 72 Addis Ababa Action Agenda of the Third Conference on Financing for Development

(AAAA), adopted by the General Assembly on 27 July 2015, para 90 73 AAAA, para 90 74 UNCTAD, “Trade as a tool for the economic empowerment of women”, Note by the

UNCTAD secretariat, 2016, s 12 75 OECD/ILO/IMF/Världsbanken, “Achieving stronger growth by promoting a more

gender-balanced economy”, Report prepared for the G20 Labour and Employment

Ministerial Meeting Melbourne Australia 10-11 September 2014, s. 3.

41(49)

sociala, kulturella, politiska och ekonomiska faktorer.76 Effekterna

påverkas även av ifall förhandlingarna, utformningen, implementeringen

och övervakningen av liberaliseringsåtgärderna tar hänsyn till

jämställdhetseffekter.77

Kvinnor tenderar att påverkas mer negativt än män av den ökade

konkurrens som handelsliberaliseringar medför och har en större

utmaning att ta tillvara på möjligheterna med delaktighet i internationell

handel.78 Detta gäller särskilt kvinnor i utvecklingsländer som i lägre

utsträckning än män har förutsättningarna att möta utmaningarna och ta

tillvara på möjligheterna med marknadsintegration.79 Denna skillnad i

effekter för kvinnor och män kan bero på olikheter i ekonomiska och

sociala roller, olika tillgång till och kontroll över resurser, ojämn

fördelning mellan kvinnor och män av obetalt hem- och hushållsarbete,

samt andra sociala, kulturella, politiska och ekonomiska faktorer.80 Även

färdigheter hos tillgänglig arbetskraft, industrins sammansättning och

andra specifika landsförhållanden har betydelse för vilka effekter en ökad

öppenhet för handel har på jämställdhet.81

Den potentiella påverkan som handelsliberaliseringar har och som är av

relevans för en jämställdhetsanalys kan delas in i fem huvudsakliga

kategorier:82

1) Effekter på produktions- och arbetsmarknad

2) Effekter på tillgångar

3) Effekter på konsumtion

4) Effekter på statlig inkomst

5) Effekter på reglering

76 Kommerskollegium 2011, WomenWatch, “Gender Equality…” op. cit., och

UNCTAD, “Mainstreaming gender in trade policy”, Note by the UNCTAD secretariat

2009 77 Indevelop AB, “Gender Analysis of the EU AA/DCFTAs with Georgia, Moldova and

Ukraine, Final Report”, , 29 Januari 2016, s 14 78 WomenWatch, “Gender Equality and Trade Policy” 2011, s. 3; UNCTAD,

“Mainstreaming gender in Trade Policy”; Kommerskollegium 2011 79 European Parliament Policy Department Directorate General for External Policies,

“In-depth Analysis - The EU:s trade policy: from gender blind to gender sensitive”,

2015, s 5 80 Kommerskollegium 2011, WomenWatch, “Gender Equality…” op. cit., och

UNCTAD, “Mainstreaming gender in trade policy” 81 UNCTAD, “Investment by TNC’s and gender: preliminary assessment and way

forward, Introduction” 82 Kommerskollegium, “Gender impacts if international trade and trade policy – A case

study of the FTA between Korea and the EU”, Indevelop AB, 2016, s 18

42(49)

7.3 Handelspolitikens roll i miljöagendan

7.3.1 Handels roll i miljöarbete

Handelsliberalisering kan bidra till ökad produktion och konsumtion av

varor och tjänster, det vill säga till att ekonomin växer. Om inget annat

ändras så innebär den ökade ekonomiska aktiviteten att belastningen på

miljön ökar (skaleffekten). Samtidigt förefaller synen på miljöfrågorna i

förhållande till andra frågor förändras när inkomsten ökar. Större

inkomster ökar vår efterfrågan på god miljö (teknikeffekten). Om

efterfrågan får genomslag i politiken bidrar det till högre miljökrav

nationellt.

Genom specialisering främjas en mer effektiv produktion och

resursutnyttjande. Den ökade konkurrensen till följd av globaliseringen

ger positiva effekter på utvecklingen av innovationer och ny miljövänlig

teknik. Detta leder till att produktionen specialiseras så att mer

konkurrenskraftig produktion ökar, medan produktionen minskar på

områden där importvaror är mer konkurrenskraftiga. Denna s.k.

sammansättningseffekt kan påverka miljön både på ett positivt och

negativt sätt beroende på vilken typ av produktion som ökar samt hur

landets miljöpolitik är utformad.

Via handeln sprids också miljöanpassad teknik mellan länder. Byte till

modern teknik kan innebära stora miljöförbättringar i fattiga länder, till

relativt låga kostnader. Som framgått ovan kan handelsliberaliseringar

bidra till att sprida miljövänlig teknik, exempelvis genom att tullar tas

bort för varor som bidrar till mer miljövänlig teknik och att marknader

öppnas för handel med tjänster inom miljöteknik, vilket bidrar till att

uppfylla Mål 7 som understryker vikten av att tillgängliggöra teknologi

på området.

7.3.2 Handels roll i klimatagendan

Handelns bidrag till klimatarbetet fastställdes redan vid ett informellt

handelsministermöte på Bali i december 2008 i marginalen till FN:s

klimatkonferens på Bali den 8-9 december 2008. Där fördes fram att

liberalisering av handeln med klimatvänlig teknik var ett viktigt bidrag

(se ovan om förhandlingarna om EGA). Ett annat område var att se till att

behovet av att klimatrelaterade standarder, certifierings- och

märkningssystem inte hindrar utan bidrar till en ökad internationell

handel med klimatvaror. För att nya internationella standarder och

klimatmärkningssystem som skulle tas fram för att förbättra spridningen

av tekniken inte samtidigt skulle begränsa utvecklingsländernas

möjligheter till export, initierade Sverige ett projekt för att stärka

43(49)

utvecklingsländernas och små företags deltagande i internationella

standardiseringsarbete. Kommerskollegium ledde projektet om

klimatrelaterade standarder och tog fram policyunderlag och studier på

området.83

De nyligen avslutade klimatförhandlingarna i Paris (COP 21) i december

2015 innebar att ett nytt klimatavtal kunde antas. Inför förhandlingarna

har länder visat vad de kan göra för att bidra till att temperaturstegringen

ska hålla sig under 2 grader, vilket pekar på en ökad medvetenhet om

allas ansvar. Avtalet innehåller flera punkter där det finns en koppling till

handeln, såsom avveckling av subventioner till fossila bränslen,

finansiering av klimatåtgärder, styrmedel för produktion och konsumtion

som bidrar till att utsläppsmålet kan nås, utökad utsläppshandel och ett

globalt pris på koldioxid. Detta kan i sin tur också bidra till att uppfylla

Mål 13 om att vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa

klimatförändringarna och dess konsekvenser.

7.3.3 Potentiella målkonflikter och hinder för handel

Inom handelsregelverket finns goda möjligheter för länder att vidta

nödvändiga och proportionella miljöskyddsåtgärder. Detta gör att det i

många fall är möjligt att vidta miljöskyddsåtgärder utan att införa

handelsrestriktioner.

I allmänhet finns det på multilateral nivå goda möjligheter att i

förenlighet med WTO-reglerna använda sig av olika typer av

miljöåtgärder som kan påverka handeln, som till exempel subventioner,

tekniska föreskrifter, skatter m.m. Detta förutsätter att åtgärderna

genomförs med miljöns bästa för ögonen och på ett transparant och icke-

diskriminerande sätt. WTO:s regler kan dessutom bidra till att olika typer

av miljöåtgärder blir mer kostnadseffektiva och att de implementeras

eftersom reglerna kan göra det mindre riskfyllt för olika aktörer att

investera i miljöprojekt. Det är också möjligt att WTO:s regler i viss mån

kan förebygga att ett lands miljöåtgärder blir mer handelshindrande än

landet har avsett och än vad som behövs för att uppnå miljörelaterade

hållbarhetsmålen med åtgärden.

83 ”The benefits of involving developing countries in setting international climate

standards” by Anna Sabelström and Fredrik Andersson, Dnr 2010-00446: “International

standards might probably not offer the ultimate solution for combating global climate

change, but used in the right way they could contribute to climate change objectives and

complement other policies. For example, standards could help to increase trade with

climate-friendly products and facilitate the transfer of environmental technology.

However, to make standards an effective climate tool, they have to be developed in a

way that ensures global relevance and acceptance in a majority of countries in the

world.”

44(49)

Att såväl handel som miljöpolitik syftar till en effektiv hushållning av

resurser innebär att det inte finns någon generell konflikt mellan

miljörelaterade mål i Agenda 2030 och handelsregelverket, men att det

kan finnas målkonflikter i enskilda fall. Vad gäller tekniska regler i

synnerhet ser vi inte något motsatsförhållande mellan handel och

allmänna skyddsintressen såsom miljöskydd. Harmonisering av tekniska

regler kan tvärtom bidra dels till att handel underlättas men också att

miljömål uppnås. Arbete med standardisering av tekniska regler kan

driva upp skyddsnivån för miljön regionalt inom EU, vilket kan vara

positivt för uppfyllandet av hållbarhetsmålen.

En målkonflikt som ofta framhålls är att handel ger upphov till

transporter vilket medför en ökad belastning på klimatet. Det kan till

synes ses som ett argument mot ökad handel. Handelns klimatpåverkan

genom transporter är dock ganska liten. Det är i stället andra led i

produktionskedjan som svarar för de största utsläppen. I stället för att

begränsa handeln, som på många sätt bidrar till hållbar utveckling, bör

insatser göras inom andra led i kedjan, till exempel i våra

konsumtionsmönster. I Kommerskollegiums studie Handel, transporter

och konsumtion- Hur påverkas klimatet? (2012) var slutsatsen att man

måste se transportens inverkan på klimatet i proportion till andra led i

produktionskedjan samt till valet av transportslag. Livscykelanalyser görs

ofta under förutsättningen att växthus värms upp av fossila bränslen. I

dag värms alltfler växthus upp med förnybar energi och då kan resultaten

i en del fall bli annorlunda. Det som fortfarande gäller är att transporterna

i regel är en liten del av produktens klimatpåverkan och att man behöver

göra livscykelanalyser för olika varor för att bedöma transportens andel

av klimatpåverkan.

Som andra exempel på potentiella målkonflikter kan nämnas

användandet av handelspolitiska skyddsinstrument och användandet av

de allmänna ursprungsreglerna för att underlätta uttaget av t.ex.

antidumpningsåtgärder på förnyelsebara energikällor, såsom solpaneler

och bioetanol, vilket kan anses gå emot EU:s klimatmål som efterfrågar

en ökning av förnyelsebar energi. Införandet av handelspolitiska

skyddsinstrument kan därför anses motverka att miljömålen uppnås. En

ytterligare potentiell målkonflikt kan vara att globala värdekedjor utifrån

ett hållbarhetsperspektiv kan få negativa miljökonsekvenser för

utvecklingsländer.

I allmänhet tillhör inte miljöregler de faktorer som avgör var företag

etablerar sig. Det som ofta framförs av företag är att länders miljöregler

bör vara förutsägbara och tydliga. Enligt flera studier utgör kostnaderna

för att uppfylla industriländernas miljökrav endast en liten del av

45(49)

produktionskostnaden. Vissa studier pekar till och med på att miljökrav i

viss mån kan stärka företag genom att se till att de är tidiga med att

utveckla nya, moderna och effektiva produkter och produktionsprocesser.

7.4 Nationella förutsättningar för en hållbar handel

Det är viktigt att komma ihåg att ett antal andra faktorer påverkar vilka

effekter handel och handelspolitik får på samtliga dimensioner av hållbar

utveckling. Handelsliberaliseringar får olika effekter i olika länder

beroende på landets kapacitet att dra nytta av de möjligheter som öppna

marknader skapar. Ett optimalt utnyttjande av handelsliberaliseringar

kräver en viss nationell produktionskapacitet i form av exempelvis

kapital, naturresurser, nätverk och infrastruktur samt fungerande

institutioner. Det är alltså tydligt att kompletterande åtgärder inom andra

politikområden krävs för att handelspolitiken ska få en så positiv effekt

som möjligt på Målen och bidra till att uppfylla Agendan.

Vad gäller möjligheten att bidra till tillväxt, pekar studier på att om

handelsliberalisering sker i ett instabilt makroekonomiskt ramverk, utan

aktiva förberedelser i syfte att stärka nationella handelsrelaterade

institutioner eller andra kompletterande åtgärder, kan handelns positiva

påverkan på tillväxt minska eller till och med bli negativ.84 Dessutom

tenderar länder med svagt utbildningssystem, hög inflation, svag

telekomutveckling, svag regering och avsaknad av flexibla

arbetsmarknader att inte dra lika stor nytta av handelsliberaliseringar.85

Även institutionell kvalitet, kvalitet på insatsvaror, andel utbildade samt

högre utbildningsgrad påverkar sambandet mellan liberaliseringar och

tillväxt.86 Dessutom är kompletterande reformer och stabila nationella

institutioner avgörande för att företags delaktighet i GVC:s ska bidra till

hållbar utveckling.87

För att handel ska kunna skapa förutsättningar för

fattigdomsbekämpning och för fattiga att dra nytta av

handelsliberaliseringar, krävs även en analys av vilka kompletterande

åtgärder som är nödvändiga inom tangerande politikområden.

Exempelvis är hållbara investeringar i utbildning, hälsa och infrastruktur

av vikt. Det krävs fungerande kapitalmarknader, arbetsmarknadsreformer

som främjar konkurrens och innovation, samt underlättar övergången

från mindre till mer konkurrenskraftiga aktiviteter.

84 Bineau/Montalbano, 2011 85 Kommerskollegium, ”Sambandet mellan handel, tillväxt och fattigdom”, 2016 86 Ibid 87 Kommerskollegium, “Global Value Chains and Developing Countries”, 2013, s 16

46(49)

Arbetsmarknadsåtgärder och finansiella stödåtgärder vid sidan av

handelsliberaliseringar bidrar till att säkerställa positiva effekter av

handelsliberaliseringar för fattiga även på kort sikt. Att skapa ett

gynnsamt företagsklimat är också av vikt där särskilt stöd till små företag

är viktigt för fattigdomsbekämpning. Avsaknad av tillgång till krediter

hindrar många små företag i fattiga länder. 80 procent av världens handel

stöds av någon form av finansiering, t.ex. krediter som överbryggar tiden

mellan exportörens skeppning och importörens kvitto, eller lån för att ge

exportörer betalat i förtid. Att se till att fattiga får tillgång till krediter är

således en viktig åtgärd för att överkomma inhemska barriärer för handel.

Även flertalet av de faktorer som påverkar vilka effekter

handelsliberaliseringar kommer få på jämställdhet är landspecifika,

såsom skattesystem, välfärdssystem, och utbildningsnivåer. Detta innebär

att det framförallt är nationell reglering som är avgörande för att skapa ett

system som underlättar för kvinnor att arbeta och möjliggör kvinnors

ekonomiska delaktighet i värdekedjor. Detta exempelvis genom att

förbjuda diskriminering på grund av kön, möjliggöra offentlig

barnomsorg, skapa skattesystem som inte gör det mer fördelaktigt för

kvinnor att vara gifta eller hemma med barnen och liknande policyer.88

Den nationella miljöpolitiken har betydelse för vilka effekter som

handeln ger upphov till på miljön. Om ett land inte har en god inhemsk

miljöpolitik kan ökad handel i vissa fall förvärra ett lands miljöproblem i

en sektor. Lösningen är dock inte att begränsa handeln utan att direkt

angripa miljöproblemet. Detta innebär ofta att ett land rättar till s.k.

marknadsmisslyckanden, till exempel genom att beskatta sådant som

orsakar miljöskador.

Att vara medveten om att ett lands specifika förutsättningar kan påverka

hur handelsliberaliseringar påverkar landets jämställdhetssituation är

viktigt för att förstå handelns effekter bättre. Det kan även bidra till att

utforma såväl handelsregler och kompletterande åtgärder som optimerar

förutsättningarna för handeln att bidra till jämställdhet.

Det är dock viktigt att ha i åtanke att forskningen inte helt kan visa

orsakssambanden mellan någon av ovan faktorer. Det krävs en analys i

varje enskilt fall för att identifiera vilka åtgärder som är viktigast i varje

enskild situation, samt i vilken ordning de ska vidtas. Ett exempel på ett

viktigt handelsrelaterat instrument i syfte att underlätta för

utvecklingsländer att genomföra denna analys och förbättra

88 World Economic Forum, “The Global Gender Gap Report 2014”, s 44

47(49)

förutsättningarna för en hållbar handel är handelsrelaterat bistånd (Aid for

Trade, AfT)

För ett mer utförligt resonemang kring vilka nationella förutsättningar

och kompletterande reformer som är av störst vikt för att handel och

handelsliberaliseringar ska kunna bidra till hållbar utveckling hänvisas

till Kommerskollegiums tidigare studier Handel och social hållbarhet –

en översikt och analys (2016) samt Sambandet mellan handel, tillväxt

och fattigdom (2016).

8 Övervakning och uppföljning Detta kapitel avser belysa några exempel på hur övervakning och

uppföljning av handelspolitiska instruments bidrag till hållbar utveckling

och Agenda 2030 kan ske.

8.1 Konsekvensanalyser ex post Ett sätt att övervaka och följa upp vilka hållbarhetseffekter

handelsrelaterade instrument har är att upprätta konsekvensanalyser. Ett

exempel på en sådan analys är de SIA:s EU-kommissionen utför inför

varje ny förhandling av frihandelsavtal i syfte att identifiera de

potentiella ekonomiska, sociala och miljömässiga effekterna i både EU

och tredje land, samt tillhandahålla förslag på kompletterande åtgärder

för att minimera potentiella negativa effekter av planerad

handelsliberalisering.89

För att utvärdera vilken den faktiska hållbarhetspåverkan av ett

handelsrelaterat instrument (såsom ett frihandelsavtal) bör åtgärden följas

upp en period efter det att åtgärden trätt i kraft med en ex-post analys.

Eftersom befintlig empirisk information om effektiviteten av

hållbarhetsbestämmelser i handelsrelaterade instrument är bristfällig vore

en ex post analys handelspolitiskt värdefull för att utforma

handelspolitiken på ett sätt som främjar Agenda 2030 i så stor

utsträckning som möjligt. Sådan analys kan även användas som grund för

eventuella reformer av metod och process för konsekvensanalyser, samt

upplägg och implementering av hållbarhetsåtaganden.

8.2 Indikatorer Uppföljning och översyn av implementeringen av Agenda 2030 ska ske

på såväl nationell, regional och global nivå. Tanken är att den nationella

uppföljningen ska ligga till grund för de övriga nivåerna. Globalt har det

89 Draft - Handbook on Sustainability Impact Assessment, 2nd edition, s 4.

http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2015/april/tradoc_153400.pdf

48(49)

politiska högnivåforumet (High Level Political Forum, HLPF) en central

roll. Inom ramen för den process som pågår inom FN med att ta fram

indikatorer på global nivå, finns redan överenskomna indikatorer för

flertalet av de handelsrelaterade målen.90

Syftet med att ta fram indikatorer och nyckeltal är bland annat att ta fram

ett system för att avgöra om åtgärderna i syfte att nå hållbarhetsmålen

fungerar och mäta om samhällsutvecklingen går i en mer hållbar riktning.

Indikatorernas utformning beror på vilka mål som ska mätas och

tillgången till statistik. Det är självklart att man på nationell nivå har

tillgång till mer därmed mer specifika indikatorer än vad som kan eller är

önskvärt att uppnå på global nivå.

Internationellt vedertagna indikatorer underlättar jämförelser mellan

länder. Kommerskollegium har tidigare föreslagit att arbetet med att

utveckla jämförbara indikatorer prioriteras i det internationella arbetet för

hållbar utveckling.91 Arbetet med att ta fram globala indikatorer bör

därför fortsätta att prioriteras. I sammanhanget bör dock noteras att

avseende flertalet frågeställningar har varje land eller sektor unika

förutsättningar. Det kan således behövas indikatorer i vissa länder eller

sektorer som inte är användbara eller ens tillämpliga i andra. För att

underlätta jämförelser bör man vid konstruktionen av indikatorer vara

noga med att ange mätpunkt, mätenhet och valda systemavgränsningar

samt försöka hitta lämpliga översättningsnycklar mellan olika länders

indikatorer.

8.3 Samarbete och samverkan Agenda 2030 konstaterar att samstämmighet mellan handelspolitiken och

hållbarhetsagendan skapar potential för en vinn-vinn situation. En viktig

faktor i arbetet med att övervaka och följa upp resultaten av

handelspolitiska åtgärder i syfte att främja Agenda 2030 är samarbete och

samverkan mellan såväl aktörer som åtgärder.

Det finns ett behov att integrera olika implementeringsprocesser inom

ramarna för hållbar utveckling som också har påverkan på

handelspolitiken. På nationell nivå kan exempelvis nämnas PGU,

Sveriges politik för hållbart företagande och de nationella miljömålen.

Samtliga dessa processer bör integreras för att undvika målkonflikter och

förstärka dess potentiellt positiva hållbarhetseffekter.

90 http://unstats.un.org/sdgs/indicators/database/ 91 Yttrande 2001-1207 (dnr 119-2323-2001) Handel och hållbar utveckling i ett

integrerat perspektiv

49(49)

Den breda ansatsen i Agenda 2030 skapar dock ytterligare behov av ökad

policykoherens och ett effektivt arbete med att främja hållbarhetsfrågor

kräver samordning och samspel mellan flera ytterligare politikområden.

Exempelvis bör handels-, investerings- och biståndspolitik vara

ömsesidigt stödjande, men även utvecklingen inom andra politikområden

såsom klimat, jordbruk, fiske, migration, energi och innovation bör

samordnas. Sådan koordination bör ske horisontellt, dvs. mellan olika

politikområden, men även vertikalt, dvs. mellan handels- och

hållbarhetsrelaterade initiativ på global, regional och nationell nivå. Detta

bör göras i större utsträckning än vad som sker idag.

Som konstaterats ovan har även privat sektor en viktig roll i samverkan

för att nå målen. Näringslivets roll i Agenda 2030 handlar både om att

bidra till finansieringen av målen och att ta gemensamt ansvar genom ett

bredare partnerskap i planering och genomförande av reformer som

stödjer handelns hållbarhetspåverkan. Planering och genomförande av

handelsrelaterade insatser bör därför utvecklas i kontinuerlig dialog med

privat sektor och civilsamhället.

Även på internationell nivå kan samarbete och samverkan vara av stor

betydelse för att såväl implementera som övervaka de handelsrelaterade

målen i Agenda 2030. Att exempelvis integrera Agenda 2030 i WTO-

systemet kan främja hållbara handelsreformer på multilateral nivå och

bidra till att inkludera nya frågor på förhandlingsagendan. Detta kan

exempelvis underlättas av ett närmare samarbete med andra

organisationer med uttalat hållbarhetssyfte, såsom UNCTAD eller ILO.